Datasets:

recursal

/

Europarl-Conversation

like 0

Iran (debatt) Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om Iran. Carl Bildt: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Det är en ära för mig att stå här för första gången. Jag räknar med att komma hit vid flera tillfällen under de kommande sex månaderna för att ta upp olika frågor. Frågan på dagordningen just nu är Iran. Innan vi går in på sakfrågorna vill jag bara uttrycka mitt djupa deltagande till Iran med anledning av den tragiska olyckan tidigare i dag. Vi sörjer uppriktigt de liv som har gått förlorade och uttrycker vårt medlidande med alla som drabbats av denna tragedi. Frågan om Iran ligger självklart mycket högt upp på det svenska ordförandeskapets dagordning. Det har att göra med valresultatet och de frågetecken - för att använda ett mycket milt uttryck - som uppstod efter valet och även den politiska utveckling vi har sett sedan dess. Jag tror att ni alla vet att EU har intagit en mycket stark och principfast hållning när det gäller dessa händelser. Vi har upprepade gånger sagt att det är de iranska myndigheternas ansvar att verkligen undersöka och klargöra frågor om hur valet har genomförts. Vi har även varit mycket tydliga i vår reaktion på vad vi har sett hända på Teherans gator. Vi har fördömt de kraftåtgärder, det våld och den maktutövning som vi har sett riktas mot fredliga demonstrationer. Vi fördömer kraftåtgärderna mot journalister, medier, kommunikationsmedel och demonstranter. Det går inte bara emot de normer och värderingar vi står för, utan även den önskan om ett mer öppet och reformvänligt samhälle som har uttryckts av så många iranier. Med detta sagt står vi fast i vår princip att önska oss en ny, bättre typ av förbindelse med Iran. Det är ett rikt land som kan bidra stort till världens utveckling och utvecklingen av den egna regionen, och vi hoppas att det någon gång - förhoppningsvis inte alltför långt fram - ska finnas en möjlighet till verkligt nya förbindelser. Innan jag avslutar vill jag bara nämna en fråga som har upptagit en stor del av vår tid, och det är de iranska myndigheternas anhållande av ett antal personer som arbetar för EU, och även några EU-medborgare. Vi har haft ständig kontakt med de iranska myndigheterna om detta. Vi anser att eventuella anklagelser som riktas mot dem saknar grund, och jag kan försäkra er om att vi kommer att fortsätta att föra en dialog med de iranska myndigheterna på alla möjliga sätt till dess att dessa frågor har fått en tillfredsställande lösning - det vill säga, till dess att personerna i fråga friges. Catherine Ashton: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Det här är min första chans att gratulera er ledamöter till att ha blivit invalda i det nya Europaparlamentet. På kommissionens vägnar kan jag säga att vi verkligen ser fram emot ett konstruktivt samarbete med er, även när det gäller några av de mest akuta internationella utmaningar vi står inför, och ämnet för dagens debatt kan absolut räknas bland dessa. Min kollega Benita Ferrero-Waldner är på resande fot den här veckan, så jag har med glädje erbjudit mig att tala i stället för henne i parlamentet i dag. Parlamentet har en viktig funktion att fylla för att upprätthålla och utveckla förbindelserna mellan EU och Iran. Utbytesbesök mellan parlamentets Irandelegation och ledamöter ur Majlis har redan spelat en viktig roll för att öka den ömsesidiga förståelsen. Parlamentet har också varit delaktigt i inrättandet av flera instrument som är en viktig grund för EU:s verksamhet i Iran, och vi i kommissionen hoppas kunna fortsätta utnyttja dessa på ett bra sätt under de kommande åren. Dagens debatt föranleddes av det nyligen genomförda iranska presidentvalet och de efterföljande händelserna. Samtidigt som utvecklingen av Irans politik först och främst är, som rådordföranden påpekade, en fråga för Irans medborgare, råder det inga tvivel om den vidare betydelsen av dessa händelser och vi bör följa den här utvecklingen noggrant. EU har antagit en mycket tydlig ståndpunkt om situationen i Iran efter presidentvalet och förblir enat i denna ståndpunkt. Vi har uttryckt vår fulla respekt för Irans suveränitet, men vi har även betonat vår stora oro över våldet efter valet, på samma sätt som vi skulle ha gjort om människoliv hade spillts och rättigheter äventyrats i vilket annat land som helst. Anklagelser om att EU lägger sig i Irans val eller blandar sig i protesterna är helt grundlösa. Men att slå ned fredliga demonstrationer, att godtyckligt arrestera människor och på ett grovt sätt censurera medierna är brott mot de mänskliga rättigheterna som inte kan betraktas som enbart inrikes frågor i något land. Trots den känsliga situation som nu råder i Iran tror kommissionen starkt på att upprätthålla en dialog. Så var det innan valet och så är fallet även nu. EU och Iran har många gemensamma och viktiga intressen, bland annat kampen mot narkotikasmuggling och stöd till afghanska flyktingar. Dessa frågor kräver vårt fortsatta engagemang och vårt samarbete, och vi hoppas att Iran kommer att dela denna åsikt. Kommissionen fortsätter att söka efter sätt att fördela gemenskapsinstrumenten på konstruktiva verksamheter i Iran. Vi kan öka den ömsesidiga förståelsen genom att fortsätta med exempelvis vårt samarbete genom den akademiska utbytesverksamheten Erasmus Mundus. Vi är övertygade om att EU bör behålla alla tillgängliga kommunikationsvägar öppna till Iran. Vi bör sträva efter att engagera oss i Iran på alla nivåer. När det är möjligt och tillrådligt är vi redo att utöka samarbetet i framtiden. Våra rådande meningsskiljaktigheter med Irans regering är många, och somliga av dem är mycket allvarliga. Vi uppmanar Irans regering att samarbeta med oss för att finna en lösning på våra meningsskiljaktigheter genom att föra en dialog. Det är bara genom att diskutera de problem som ligger mellan oss i en anda av ömsesidig respekt som vi kan lösa dem. EU har aldrig stängt dörren för sådana diskussioner och den står fortfarande öppen. Slutligen instämmer jag i rådsordförandens kondoleanser till de iranska och armeniska familjer som var inblandade i den tragiska flygplanskraschen i dag. Jacek Saryusz-Wolski: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill återge tonen i debatten vid det utmärkta sammanträdet i det avgående utskottet för utrikesfrågor som möttes i går eftersom det inte fanns tid att sammankalla det nya utskottet. Alla känner mycket väl till detta så jag ska inte fördjupa mig i det. EU har en skyldighet att betona de mänskliga rättigheternas allmängiltighet, att följa upp brotten mot de mänskliga rättigheterna i Iran mycket noggrant och ställa Iran till svars för brutaliteten och våldet. Förra veckan hade vi i utskottet för utrikesfrågor och delegationen för förbindelserna med Iran ett möte med företrädare för det civila samhället i Iran, och detta är aspekter som förefaller oss mycket viktiga. Vi stöder helhjärtat ordförandeskapets, rådets och kommissionens uttalanden och ståndpunkter hittills, men vi ber även rådet se till att EU:s medlemsstater och deras ambassadörer i Teheran helt följer EU:s riktlinjer i fråga om människorättsförsvarare och om förhindrandet av tortyr. Vi vill också insistera till kommissionen att alla tillgängliga medel bör fördelas. Vi måste stödja och stärka icke-statliga organisationer i Iran, i synnerhet via det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi måste även göra allt vi kan för att förnya vårt engagemang för det iranska civila samhället i okontroversiella frågor som kampen mot narkotikasmuggling, flyktingfrågor, akademiskt utbyte och besök av iranska journalister i EU för att nämna några saker. Detta kan hjälpa oss att skapa ytterligare kontakter människor emellan och leda till förbättrad yttrandefrihet i landet. Vi måste utöva påtryckningar i frågan om de mänskliga rättigheterna, men inte isolera landet! Vi behöver en dialog, även om den är mycket svår. Vi genomgår en mycket svår och spänd period i våra förbindelser med Iran. Den mycket viktiga kärnvapenfrågan ligger vilande och vi frågar oss: hur ska vi gå vidare? Sanktioner är en möjlig åtgärd som håller på att utforskas. Vi anser verkligen att EU måste hitta ett sätt att åter gå in i en dialog med Iran om alla dessa frågor. Behovet av att ta fram sätt för att bygga upp ett nytt förtroende och skapa en stark diplomatisk process har aldrig varit så stort som det är nu. Vi bör erbjuda vårt fulla stöd till rådet och kommissionen i deras arbete. Vi i parlamentet måste i vår tur fortsätta med vårt arbete för att stärka den parlamentariska diplomatiska dimensionen i våra förbindelser med Iran genom våra förstärkta förbindelser med Majlis. Richard Howitt: för S&D-gruppen. - (EN) Herr talman! Oavsett vad man har för åsikt om valresultatet i Iran råder det inget tvivel om att ett tiotal - hundratals - personer har skadats, ett tiotal personer har dödats i de protester som har ägt rum sedan valet i landet, och tusentals personer verkar ha anhållits som politiska fångar. Hela parlamentet borde därför utan tvekan kunna fördöma de inskränkningar av den fria journalistiken som har förekommit sedan valet. Vi bör också, som Jacek Saryusz-Wolski nämnde i fråga om sammanträdet i utskottet för utrikesfrågor förra veckan, inse att ett av de bästa sätten att avgöra om ett val är fritt och rättvist är att bjuda in valobservatörer för att övervaka processen, och EU har stor erfarenhet av detta. Vi bör vara medvetna här i parlamentet i dag om att kommissionen på våra vägnar inte trodde att de kunde göra ett självständigt, rättvist och objektivt arbete, och därför har vi anledning att säga att vi inte litar på valresultatet. Vi hyser medlidande med de iranier som har skadats, anhållits eller fått sina mänskliga rättigheter skymfade. Våra tankar går först och främst till dem, men jag vill även be parlamentet att inte glömma bort den iranier som var anställd av den brittiska ambassaden. Han har anhållits och anklagas helt grundlöst för att ha underblåst protesterna. Våra tankar går till den franska student som anhölls av de iranska myndigheterna. Vi bör visa vår uppskattning för det svenska ordförandeskapet som har bistått dessa länder och som har utlovat en samlad insats från EU som svar, och vi ber dem att fortsätta med detta. Till sist vill jag säga att jag skäms över att det brittiska nationalistiska partiet kommer att tala här för första gången, med en ledamot som i fredags beskrev islam som ”en cancer som borde avlägsnas från EU med kemoterapi”. Detta är inte representativt för britternas åsikter. Det är inte EU:s hållning gentemot islam. Vi borde motverka detta på samma sätt som vi motverkar orättvisor på det internationella planet. Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (NL) Iran är ett stort land med en stor och huvudsakligen ung befolkning, en lång och händelserik historia och en imponerande kultur. Dessutom ligger Iran i ett av jordens känsligaste områden. På grund av allt detta, men också på grund av vår medkänsla för våra medmänniskor, får vi inte stå likgiltiga inför det som händer i Iran. Gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa är inte för ett regimbyte som tvingas igenom med våld. Men vi anser att alla världens människor, även iranierna, måste få välja sina egna ledare och ett ersätta dem när de inte längre håller måttet. Valet under Irans rådande regim motsvarar inte internationell standard för fria och rättvisa val, och samma situation rådde under det senaste presidentvalet. Men trots det begränsade utrymmet för protester i Iran, vägrade stora delar av befolkningen godta de officiella resultaten och gick ut på gatorna för att protestera. Iranierna var inte övertygade av den ytterst begränsade redovisningen av resultaten och därför fortsatte protesterna. Protesterna tystades ned på ett synnerligen våldsamt sätt och förföljelserna fortsätter än i dag. Vi fördömer bestämt dessa förföljelser och vi uppmanar de iranska myndigheterna att få ett omedelbart slut på dem och att frige alla som sitter fängslade. Det måste också bli ett omedelbart slut på förföljelserna av utländska journalister, personer som arbetar i icke-statliga organisationer och iransk personal på utländska ambassader i Teheran. Mina damer och herrar, herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionsledamot! En regim som vänder sig mot sitt eget folk och sina egna ungdomar på det här sättet förlorar all legitimitet, inte bara i det egna landet, utan även på det internationella planet. Därför är det särskilt tragiskt att dessa dramatiska händelser ska inträffa precis när Förenta staternas president har uttryckt sin vilja att inleda en dialog med Iran. Iran håller på att missa ett historiskt tillfälle att ta den plats på världsscenen som dess historia och kultur förtjänar. Daniel Cohn-Bendit: Fru kommissionsledamot, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! När en befolkning vill frigöra sig väcker den vår beundran och vår solidaritet. Detta är fallet med iranierna. Det stämmer att valet var uppgjort redan från början, men även i detta val såg vi att iranierna lyckades finna myndigheternas akilleshäl så att de kunde uttrycka sin längtan efter frihet och demokrati. Det är sant att det ligger i vårt intresse att upprätthålla dialogen med den iranska - terroristpräglade - makten. Det är ingen som motsäger det. Men samtidigt kan vi inte bara fortsätta som vanligt. Det som hände i Teheran är helt fruktansvärt. Tortyr förekommer dagligen i iranska fängelser, men inte bara mot brittiska medborgare. Även iranska män och kvinnor torteras dagligen i dessa fängelser. Därför måste EU höja sin röst. Jag vet att det är svårt att hitta en balans mellan att skydda iranierna och deras intressen och våra egna intressen, som inte alltid är överensstämmande. Men även om det är komplicerat är det viktigt att betona att vi visar solidaritet med iranierna varje dag. Jag uppmanar kommissionen och rådet att utvärdera vilken roll Nokia och Siemens har spelat, och vilket ansvar EU:s vapenindustri har i förtrycket av iranierna. Det är trots allt otänkbart att stora företag i EU ska ha gjort det möjligt för den iranska regeringen att stå i vägen för iraniernas frihet och deras längtan efter frihet. (Applåder) Struan Stevenson: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Medan vi sitter här och debatterar upproret i Iran den senaste tiden, är vi medvetna om att fler än 50 av studentledarna, de demonstranter som arresterades, har tagits ut och hängts av de iranska myndigheterna och att över 200 personer dödats på gatorna, däribland Neda Salehi Agha-Soltan, som har blivit en internationell och mycket stark symbol för den fascistiska regimens brutalitet mot iranierna? Och när vi fortsätter att utnyttja vår position som den iranska regeringens största handelspartner, tror vi på fullaste allvar att pengar är viktigare än människoliv? Varför är vi inte beredda att införa kraftigare sanktioner? Varför slopar inte parlamentet delegationen för förbindelserna med Iran, som de senaste fem åren ändå aldrig blev mer än ett medgörligt språkrör för den iranska ambassaden i Bryssel och en skam för EU-institutionerna? Slopa den och låt oss börja tala klarspråk med de iranska myndigheterna. Det är det enda språk de förstår. Helmut Scholz: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman, fru kommissionsledamot, herr minister, mina damer och herrar! Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster är mycket bekymrad över det pågående våldet i Iran. Även vi fördömer i de allra starkaste ordalag den brutala misshandeln av demonstranter. Vi är oerhört oroliga för vad som kommer att hända med de många människor som anhållits och kräver att de omgående friges, och vi anser även att Europaparlamentet som helhet bör göra det. Vi är även kritiska till kommentarerna i medier och regeringskretsar i andra stater som utnyttjar de iranska medborgarnas legitima protester till sin fördel. Inte ens de allra senaste händelserna i Iran rättfärdigar planer på militärt ingripande mot iranska kärnvapenanläggningar. Min grupp förkastar sådana strategier. Därför välkomnar vi president Barack Obamas tydliga uttalande, där han vägrade ge Israel klartecken för en attack mot Iran. USA:s president tror också på diplomati. Iran är en suverän stat. Endast dess medborgare har rätt att besluta om samhällsförändringar. Regeringen i en suverän stat måste öppet acceptera kravet på förändring och driva igenom en politisk lösning. Fiorello Provera: Herr talman! Jag gratulerar till valet. Förtrycket av de medborgare som protesterar mot valresultatet, censuren av medierna och förföljandet av oppositionen bekräftar bristen på demokrati i Iran. Vi ser liknande situationer i andra länder också, exempelvis Kina, men det finns större anledning till oro i Irans fall. Detta beror först och främst på landets ambitioner att bli en stormakt, vilket visar sig i dess inblandning i grannländerna, till exempel i Basraregionen i Irak, och i landets stöd till Hizbollah i Libanon. För det andra beror det på det starka inflytande som den religiösa extremismen utövar på den politiska makten i den islamiska republiken. För några år sedan dömdes en sångare - en iransk sångare - till fem års fängelse för förtal av religionen, och 12 sunnimuslimer dömdes till döden. President Mahmoud Ahmadinejad har vid ett flertal tillfällen förklarat att hans främsta politiska mål är att tillintetgöra Israel. Oroväckande är dessutom Irans strävan efter att utveckla ett kärnvapenprogram utom internationell kontroll. Med tanke på att Iran är en av världens största producenter av gas och olja, verkar deras verkliga mål vara att framställa kärnvapen i det uppenbara syftet att kunna bedriva utpressning mot grannländerna och hela världssamfundet. Därför krävs en kraftig insats från hela den europeiska politiska gemenskapen för att få den rätta balansen mellan att motsätta sig ayatollornas regim och att stödja de moderata och reformistiska elementen som existerar och är aktiva. I detta avseende skulle de ekonomiska resurserna från det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter kunna användas för att stödja alla som fallit offer för det rådande förtrycket. Inget politiskt ingripande kan dock få någon effekt om inte EU:s länder går samman och uppträder enat. Krisztina Morvai: (EN) Herr talman! Som advokat på människorättsområdet med 20 års internationell yrkeserfarenhet vill jag be att parlamentet, för att bevisa sin legitimitet och trovärdighet, granskar situationen i tredje världen och i andra länder utanför EU ur människorättssynpunkt. Men jag vill även be parlamentet att titta mycket närmare på hur det står till med demokratin, rättsstatsprincipen och de mänskliga rättigheterna inom EU, särskilt i mitt eget land, Ungern. Jag vill delge er lite fakta. Den 23 oktober 2006 anordnades en stor demonstration med omkring 100 000 medborgare till minne av revolutionen 1956. Demonstrationen anordnades av det största oppositionspartiet, Fidesz, som är väl representerat här i parlamentet och det vann i själva verket valet detta år i Ungern. Det var en skara ur medelklassen med familjer, äldre och barn, och den ungerska poliskåren attackerade brutalt denna skara med tårgas, gummikulor och med ridande poliser. De skadade allvarligt flera hundra personer. Vid samma tillfälle blev flera hundra personer olagligt häktade och torterade i fängelse. Ända sedan dess, då 216 demonstranter olagligt häktades och misshandlades av polisen, har samma sak hänt de tre senaste åren fram till i dag varje gång det har uppstått en protest mot regeringen: mängder av polisbrutalitet och olagliga häktningar, inte i Iran, Kina eller Honduras, utan i ett EU-land - Ungern. Jag vill be er att gå samman med mig och, oavsett politisk tillhörighet, hjälpa till att ta reda på vad som hände, vilka som bar ansvaret och försöka skipa rättvisa för offren. Jag ber även att EU ska försöka få ett slut på de mängder av brott mot de mänskliga rättigheterna som pågår inom EU, för att ha trovärdighet och legitimitet att granska den människorättsliga situationen i Iran eller vilket annat land som helst utanför EU. Francisco José Millán Mon: (ES) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är här för att tala om Iran, och jag vill börja med att instämma i föregående talares kondoleanser till offren för flygplanskraschen i morse. Jag håller med om många av de tankar som redan har uttryckts när det gäller situationen i Iran efter valprocessen. Processen var varken fri eller rättvis och den har gjort att president Mahmoud Ahmadinejad och de mest radikala delarna av regimen har kunnat sitta kvar vid makten och tysta demonstranter med våld, hindra journalister från att göra sitt arbete och försöka ge en påstådd utomstående konspiration ansvaret för den inre konflikten, samtidigt som man ger ut felaktiga uppgifter för att dölja sanningen. En sak som är säker är att den iranska regimen har lidit svår skada, både internt och när det gäller bilden utåt. Dessutom har den teokrati som har suttit vid makten de senaste decennierna nu splittrats, vilket kommer att påverka regimens stabilitet. Samtidigt kommer missnöjet bland befolkningen att växa, särskilt om oljepriserna inte går upp igen och den ekonomiska situationen därför inte förbättras. EU måste upprätthålla en enad front och fortsätta att fördöma de brott som begås i Iran. Vi måste kräva större respekt för de mänskliga rättigheterna, och vi måste även titta på hur vi kan hjälpa det civila samhället, särskilt de sektorer som vill ha demokratisk pluralism och respekt för de mänskliga rättigheterna i sitt land. Vi får inte svika de sektorer som vänder sig till västvärlden, EU inräknat. Men när det gäller Iran får vi inte heller glömma det hot som landets kärnvapenprogram utgör, eftersom det har en destabiliserande effekt på området och på icke-spridningen i allmänhet. Det är oerhört viktigt att EU och Förenta staterna fortsätter att samarbeta i den här frågan, och jag är säker på att den kommer att prioriteras av det svenska ordförandeskapet. Vi behöver göra Ryssland och Kina fullt delaktiga, eftersom de är permanenta medlemmar av säkerhetsrådet. Deras stöd är oerhört viktigt för att vi ska kunna förhandla fram en lösning på detta allvarliga hot, vilket kräver att världssamfundet agerar enigt och beslutsamt. Därför välkomnar jag den resolution som antogs i detta avseende vid G8-mötet förra veckan. De senaste veckornas händelser har öppet visat de nuvarande iranska ledarnas extremism och radikalitet. Det är uppenbart att världssamfundet inte kan låta dem få tag på kärnvapen. María Paloma Muñiz de Urquiza: (ES) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande! Jag hade tänkt börja mitt första tal till plenarsammanträdet genom att välkomna att debatten om situationen i Iran inte föranleddes av Irans figurerande i medierna, där det i stället har handlat om Kina, Honduras, G20-mötet osv. Tyvärr kan vi återigen läsa om de senaste avrättningarna av sunnimilitanter i Iran och om landets brott mot de mänskliga rättigheterna på nyhetstidningarnas förstasidor. Jag anser dock inte att det som står i nyheterna bör styra vad som står på parlamentets dagordning i fråga om utrikespolitik, utan hellre parlamentets egen ansvarskänsla och dess väl övervägda och följdriktiga reaktioner, i linje med parlamentets växande roll i EU:s utrikespolitik, särskilt när det gäller de mänskliga rättigheterna. Denna roll innebär att vi har som uppgift att bevaka att alla de instrument EU har inom det här området används konsekvent, och i Irans fall bör vi inte hålla dialogen om kärnvapen helt skild från den totala avsaknaden av en politisk dialog om mänskliga rättigheter. Vi har inte haft någon strukturerad dialog om mänskliga rättigheter sedan 2004. Vi har inget samarbets- och handelsavtal där vi kan lägga in en demokratiklausul, vi har inte lyckats sända dit någon valobservatörsgrupp, och medlen för instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är ytterst små. I parlamentet och i hela EU behöver vi bli mer effektiva när det gäller att använda de instrument vi har tillgängliga och som vi har utrustat oss själva med. Somliga här i parlamentet och i den iranska oppositionen har krävt att förbindelserna med den iranska regimen ska brytas helt och att den nya regeringen inte ska erkännas. Vi fördömer starkt det politiska förtrycket och inskränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Iran, men vi anser inte att vi bör avstå från vår roll som försvarare och beskyddare av de mänskliga rättigheterna, demokratin och kampen mot fattigdomen i världen. För att kunna göra det behöver vi en dialog, förhandlingar och diplomati, och vi behöver finna gemensamma intressen och bygga en allians mellan civilisationer. Jag uppmanar rådets ordförandeskap att göra detta. Anna Rosbach: (DA) Herr talman, mina damer och herrar! Europaparlamentet har diskuterat Irans brott mot de mänskliga rättigheterna vid ett flertal tillfällen, och vi gör det i dag igen. Vi kommer inte att förändra diktatorernas förfärliga beteende genom att bara prata. Det är dags att vi vidtar konkreta åtgärder. Den brutala slakten av människor som längtar efter frihet och som modigt har gått ut på gatorna måste leda till att vi tar på oss en del av ansvaret för att störta denna kriminella regim. En sådan regim hör inte hemma i 2000-talet. EU:s regeringar måste anmäla Irans regim till FN:s säkerhetsråd och kräva att förbrytarna, i synnerhet Ali Khamenei och Mahmoud Ahmadinejad, ställs till svars inför en internationell domstol. Iranierna vill ha frihet och vi måste stödja kravet på fria val under FN:s överinseende. Parlamentet kan inte behålla sin Irandelegation som vid sitt senaste sammanträde förvandlades till ett verktyg som diktaturregimen använde för att påverka vårt parlament. Vi måste visa att vi inte samarbetar med diktaturer. Nick Griffin: (EN) Herr talman! Förra året övervakade jag firandet av revolutionen 1956 i Budapest. Jag kan bekräfta att Krisztina Morvai har rätt när hon kritiserar de som bekymrar sig för Iran samtidigt som de struntar i brott mot de mänskliga rättigheterna här i EU. Jag förutsätter att inga ledamöter ur ECR-gruppen här är tillräckligt hycklande för att fördöma Iran för deras användande av våld i valet när David Cameron finns med bland sponsorerna för Unite Against Fascism, en organisation med vänsterextrema brottslingar som rutinmässigt utövar skrämselpropaganda och våld mot nationalistiska dissidenter i Storbritannien. Samma sak gäller fem ledamöter från Labourpartiet, liberaldemokraterna och Tory som skämt ut sig genom att använda brittiska skattebetalares pengar för att stödja sin egen milis som stör oppositionsmöten, attackerar sina motståndare med tegelstenar, pilar och hammare. Men min huvudpoäng är denna: Den kritik mot Iran som har uttalats här må vara välmenande och till och med berättigad, men likväl kommer den att utnyttjas av de mäktiga egenintressen som tjänar på en militär attack mot Iran. Nykonservativa, oljebolag, byggföretag och Saudiarabiens wahhabimullor vill alla se den suveräna staten Iran förstöras av en krigsattack. Inte ens de europeiska liberalerna är tillräckligt naiva för att tro på lögner om massförstörelsevapen igen, så de mänskliga rättigheterna lyfts fram som en ny anledning till krigsförklaring. Parlamentet får inte stämma in i krigsivrarnas kör som förespråkar västvärldens tredje olagliga attack mot den muslimska världen. Men om ni är så illa tvungna, överlåt då inte kriget - som den hycklande retoriken kommer att urskulda och utlösa - till den vanliga brittiska kanonmaten, nämligen 18-åriga pojkar från Mersey, Thames och Tyne. Skicka i stället era egna söner som får komma hem antingen i lådor eller utan varken ben, armar eller sin mentala hälsa i behåll - annars kan ni sköta era egna angelägenheter. Filip Kaczmarek: (PL) Herr talman! Oskyldiga människors död är alltid en tragedi. Men om de dör för att de försvarar värderingar som frihet eller sanning kan vi säga att deras lidande inte var förgäves - vilket är fallet med de senaste offren i Iran. Det har gått riktigt illa när regimen skjuter mot demonstranter, sätter sina motståndare i fängelse och torterar och dödar dem. Den enda källan till hopp och optimism är att dessa händelser gör politiker och den allmänna opinionen i hela världen medvetna om den iranska regimens sanna natur, en regim som är kapabel till handlingar som ligger mycket långt under den moderna världens minimistandard. Den här regimen har blod på sina händer. Vi måste komma ihåg det och vi måste arbeta för att förändra de rådande förhållandena, som vi inte kan acceptera. I situationer som denna dyker alltid samma fråga upp: Vad kan vi göra? Vi kan stödja de krav och de förslag som redan har uttryckts. För det första måste de iranska myndigheterna sluta använda våld mot dem som är av en annan åsikt än regimen. När det gäller länder som Iran bör iakttagandet av de mänskliga rättigheterna granskas och garanteras av världssamfundet. För det andra bör ett fritt och rättvist val hållas i Iran, där alla kandidater ska få ställa upp, och inte bara de kandidater som har fått tillåtelse att ställa upp. För övrigt har de som fattar besluten om vilka som har rätt att ställa upp i valet inte själva ett demokratiskt mandat. Valets rättvishet bör kontrolleras av oberoende externa valobservatörer - annars kommer valet att vara meningslöst. För det tredje bör vi göra allt vi kan för att se till att lösningarna för Irans del är fredliga och politiska, vilket innebär att vi bör stödja de iranier som vill ha genomgripande förändringar i sitt land, förändringar som kommer att innebära att Iran styrs av dem som vinner de rättvisa valen, och att Iran självt kommer att sluta vara ett hot mot världssäkerheten. Ledaren för den iranska exiloppositionen, Maryam Rajavi, har sagt att det som har hänt i Iran är början på slutet för regimen. Jag hoppas verkligen att Maryam Rajavi har rätt. Mario Mauro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam för det svenska ordförandeskapets observationer före debatten, som jag ansåg var balanserade och som gjorde att vi kunde förstå det ansvar vi förväntas leva upp till. Med anledning av detta vill jag göra en observation som bottnar i att jag, som så många andra, på TV-skärmar överallt har sett de skaror som på något sätt utlöste de senaste dagarnas protester. Samtidigt som det stämmer att Iran är en teokrati där de fundamentalistiska krafterna har utformat en plan för att utöva makt genom att låtsas att de gör det i Guds namn, har vi även de senaste dagarna sett hur människor går ut på gatorna och faktiskt ropar ”Gud är stor”. Vilken skillnad! Denna synliga skillnad i den vilja som folket har uttryckt, och i beslutsamheten att inte ta till våld, får oss att inse att kärleken till frihet och sanning och det egna folket samt respekten för andra fortfarande lever kvar i Iran. Trettio år av teokrati, trettio år av systematisk mänsklig förstörelse har inte varit tillräckligt för att sudda ut det minne som finns inom oss alla. Det är detta minne vi ska vara lojala mot. Det är denna kärlek till sanning och frihet som vi måste vara förbehållslöst hängivna, och det är den som bör höja allas vår ansvarskänsla. Att be EU-institutionerna vara starka och bestämda och göra sina röster hörda är inte framför allt ett anspråk från parlamentets sida på en geopolitiskt framstående ställning. Det innebär att vi, som företrädare för det politiska projekt som kallas EU, betonar att den kärlek till frihet och sanning som driver alla de som demonstrerat de senaste dagarna inte får överges av EU:s institutioner. Tunne Kelam: (EN) Herr talman! En avgörande förändring har ägt rum i Iran. Vår första slutsats bör därför vara att Iran inte är som det har varit och inte heller kommer att bli det. Detta beror på att miljontals iranier har vägrat vara det styrande prästerskapets gisslan. De har visat prov på ett oerhört mod genom att utmana diktatorerna. Frågan handlar därför inte om fusk i så kallade val mer än vanligt. Den här gången utgjorde det uppenbara valfusket med rösterna ett utlopp för en folklig protest som experter utanför Iran inte kunde eller ville förutse. Detta påminner mig om situationen för 20 år sedan i Östeuropa. Samtidigt som västvärldens regeringar förberedde sig för långsiktig anpassning till och pragmatisk samexistens med det sovjetiska totalitära systemet, började plötsligt flera miljoner personer som levde under kommunistregimen agera. De utmanade systemet, och det fick ett abrupt slut. Därför är det viktigt att inse att EU:s hållning gentemot Iran inte kan förbli densamma - vi kan inte bara blunda för rutinmässigt valfusk och systematiskt förtryck. Under 30 år av diktatur uppskattas det att mer än fem miljoner människor har fängslats, över 200 000 har torterats till döds och den senaste tiden har fler än 200 personer dödats. EU:s regeringar har tvekat för mycket att fördöma dessa fruktansvärda brott och att ställa regimen till svars för dess beteende. Om vi menar allvar med att skydda de iranska medborgarnas rättigheter måste vi vara beredda att åsamka diktatorerna verklig smärta. Vad innebär det? Vi borde till exempel förbjuda regimens ledare att resa till EU. Vi borde återkalla våra ambassadörer från Iran för att visa vår upprördhet, och fria val kan bara äga rum i Iran under FN:s överinseende. Lena Barbara Kolarska-Bobinska: (EN) Herr talman! När situationen i Iran trappas upp och brotten mot demokratin även utgör ett hot mot stabiliteten i hela området måste vi uttrycka vår oro och fördöma detta. Men deklarationerna får inte bli endast tomma symboler. Vissa ledare i EU talar om att införa nya sanktioner mot Iran, men vad vi behöver just nu är en diskussion om stödet för demokrati på gräsrotsnivå i Iran. Jag är från Polen, och vi i Östeuropa vet hur viktiga den här typen av åtgärder är för inrättandet av demokrati. Ett stöd bör anpassas till den politiska och ekonomiska situationen i ett visst land, men EU:s tidigare erfarenheter av stödet för demokrati i Nordafrika, Mellanöstern och Östeuropa måste ses över och utvärderas för att vi ska kunna se vad som borde göras i Iran, vad som kan göras i Iran och vad som är effektivt utifrån de rådande omständigheterna i just det landet. Jag vill även påminna er om att vi, om vi vill att EU ska vara trovärdigt, måste vidta vissa åtgärder i Moldavien. Snart kommer vi att genomgå en ny prövning - den 29 juli - i och med valet i Moldavien. EU har gjort allt i sin makt för att säkra ett fritt och rättvist val i Moldavien. Det räcker inte att tala om att stödja demokratin. Vi i Europaparlamentet och EU-institutionerna måste vara mer aktiva på det här området. Bogusław Sonik: (PL) Herr talman! Det är verkligen nödvändigt att övervaka hur valprocessen framskrider i Iran, även om lösningen på konflikten borde börja med en försäkran från Irans myndigheter om att de kommer att sluta använda våld, att de kommer att frige de fängslade oppositionsaktivisterna, människorättsförsvararna, journalisterna, demonstranterna och de medborgare från andra länder som just nu får skulden för den situation som råder i Iran. Vi måste förstås helt och hållet respektera Irans suveränitet, men vi måste även påminna makthavarna i Teheran om att de är skyldiga att respektera den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter. Jag vill även uttrycka min oro över Irans kärnvapenprogram. Teheran har rätt till ett kärnvapenprogram som används i fredliga syften, men man har även en skyldighet att återupprätta världssamfundets förtroende för att Irans kärnvapenaktivitet är uteslutande fredlig. Maria Eleni Koppa: (EL) Herr talman! Jag vill uttrycka min djupa sorg över den tragiska flygplansolycka som inträffade i dag i provinsen Qazvin i Iran. Debatten här i dag är en nödvändighet med tanke på vad som har hänt efter valet den 12 juni. Men jag anser att vi måste hålla den inom de rätta ramarna. Vi får inte sända ut fel budskap. Varje direkt eller indirekt sammankoppling mellan dessa händelser och frågan om kärnvapenprogrammet är missvisande. Vi måste vara tydliga med att ämnet i dag är situationen när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter i Iran. Att tala om nya sanktioner kommer inte under några omständigheter att hjälpa oss att lösa iraniernas allvarliga problem. Demokrati kan inte påtvingas med sådana medel. I EU behöver vi arbeta ännu hårdare för demokratisering och respekt för de grundläggande friheterna, men vi måste göra det genom att placera den här frågan inom ramen för en konkret politisk dialog och genom att stärka våra kontakter med det civila samhället. Vi måste även kräva fortsatta utredningar av klagomålen om valfusk och än en gång poängtera att rätten till fredliga protester är en rättighet som medborgarna absolut måste ha i alla länder. Därför måste vi öppet fördöma makthavarnas våld här i dag och kräva att respekten för yttrandefriheten tillämpas i praktiken i Iran, liksom i alla andra länder i världen. Michael Gahler: (DE) Herr talman! Jag anser att det är bra att vi håller den här debatten under det nya parlamentets första arbetsvecka. Tyvärr har våra gruppordförande förkastat ett resolutionsförslag. Jag frågar mig vilka vi verkligen tar hänsyn till här. En resolution skulle ha hjälpt oppositionen i Iran om vi genom ett konkret uttalande hade bekräftat att det som officiellt kallades presidentval inte på något sätt motsvarade internationella demokratiska standarder, eftersom de flesta kandidater underkändes av väktarrådet och eftersom till och med de som tilläts ställa upp inte kan anses ha fått samma förutsättningar. Från ett politiskt perspektiv kan vi därför utan reservationer fastställa att de valresultat som redovisades inte representerar iraniernas vilja. Låt oss i EU aktivt använda våra instrument för demokrati och mänskliga rättigheter, stödja det levande civila samhället eller till och med jurister som exempelvis Shirin Ebadi, som kämpar för Bahai-fångarna där. Jag anser att det här är en politik som kan vara framgångsrik just nu, till och med på kort sikt. (Applåder) Ulrike Lunacek: (DE) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Förra veckan hörde vi under ett sammanträde för utskottet för utrikesfrågor - något som jag, som ny ledamot, uppskattade mycket - ett tal av Mohsen Makhmalbaf, en iransk filmregissör, som talade om för oss klart och tydligt att Iran före valet hade 20 procent demokrati, men att det efter valet inte fanns någon demokrati alls i landet. Jag instämmer i denna beskrivning - det var helt klart ett simulerat val där den majoritet av iranier som hade krävt förändring blev berövade denna rättighet genom storskaligt valfusk. Herr rådsordförande, det är särskilt en sak som intresserar mig. I mitten av augusti kommer installationen av den ”omvalde” Mahmoud Ahmadinejad att äga rum. Vad diskuteras just nu i rådet och i medlemsstaterna? Kommer EU och medlemsstaterna att ha officiella företrädare vid installationen? Jag hoppas verkligen inte det, eftersom jag anser att det inte bör finnas någon officiell företrädare för EU eller dess medlemsstater efter denna valbluff, och även om jag är för en fortsatt dialog, anser jag att ingen bör företräda EU officiellt vid denna installation. Vad är er åsikt i frågan? Hur hanterar ni den just nu? Pier Antonio Panzeri: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! När vi diskuterar utrikespolitiska frågor, som dagens fråga om Iran, finns det som vi alla vet alltid en risk för att vi ligger lite efter i tiden i förhållande till de händelser vi diskuterar. Men det råder ingen tvekan om att Europaparlamentet, om det vill, kan spela en viktig roll genom att uppmana EU och världssamfundet att ta de aktuella händelserna på allvar och genomföra de initiativ som behövs för att arbetet med att införa ett demokratiskt system i Iran faktiskt ska gå att genomföra. Efter den stora internationella uppmärksamhet som riktats mot perioden efter valet i Iran och de gatudemonstrationer som den iranska regimen försökte slå ned med våld, är det viktigt att se till att det inte blir tyst om situationen i landet. Att vara realistisk innebär inte att vi ska stryka Iranfrågan från dagordningen. Det är också vårt ansvar att hålla uppmärksamheten uppe, och ansvaret ligger även på det svenska ordförandeskapet - som jag vill tacka för dess kommentarer i dag - för att driva på ett starkt initiativ tillsammans med Förenta staterna, Ryssland och andra länder, för att förändra utvecklingen i Iran när det gäller frågor som demokratiska rättigheter och kärnvapen. Alejo Vidal-Quadras: (ES) Herr talman! De senaste veckorna har vi blivit berörda av de upprepade bevisen på iraniernas hjältemod och tapperhet när de har konfronterat sina tyranners maskingevär och batonger med sina bara händer. De många kvinnor som leder demonstrationerna är ett omisskännligt uttryck för iraniernas bestämda vilja att leva i en sann demokrati. Herr rådsordförande, EU:s svar har varit för svagt och för mesigt. Vi måste sända ut en mycket tydlig politisk signal för att markera att vi helt förkastar den här typen av oacceptabel teokratisk diktatur. Lösningen har formulerats mycket väl av ledaren för exiloppositionen, Massoud Rajavi: Den högste ledaren måste avsättas, en tillfällig expertgrupp måste utlysa fria val under internationell övervakning. Allt annat kommer att vara ett slöseri med tid och kommer att förlänga den här skandalösa situationen. Ria Oomen-Ruijten: (NL) Jag vill börja med att varmt välkomna den nye rådsordföranden, Carl Bildt. Jag är självklart medveten om att han har några mycket krävande månader framför sig, eftersom världens alla problem kommer att vila på hans breda axlar, mer än någon annans. Herr talman! När det gäller Iran vill jag påpeka följande saker. För det första är den iranska regimen oförutsägbar. För det andra har jag märkt att hårfina sprickor faktiskt börjar framträda i regimen, särskilt i de religiösa kretsarna. För det tredje har jag observerat att regimen stöder allt som är dåligt eller har att göra med korruption här i världen - vare sig det är i Mellanöstern eller Pakistan. För det fjärde vill jag påpeka att dialogen verkligen inte är till någon hjälp, och slutligen konstaterar jag att medborgarna med rätta vill ha mer frihet och att de måste få vårt - EU-medborgarnas - stöd i detta avseende. Därför vill jag fråga er, herr Bildt, varför har rådet inte kunnat utarbeta ett kraftigare uttalande, och varför har vi bara lyssnat till ett par länder som alltid vill agera utan att ta hänsyn till den människorättsliga situationen? Enrique Guerrero Salom: (ES) Herr talman! Jag vill förstås börja med att fördöma händelserna i Iran och den iranska regeringens förtryck, men vill instämma med dem som förespråkar att vi förutom påtryckningar från EU:s institutioner också ska upprätthålla dialogen och förhandlingsprocessen. Historien och erfarenheten visar oss att man genom att bryta alla förbindelser med auktoritära regimer på intet sätt bidrar till att förbättra levnadsförhållandena för de människor som förtrycks av sådana regimer, samtidigt som man försvagar situationen för dem av oss som försvarar respekten för demokrati och mänskliga rättigheter i dessa länder. Därför anser jag att vi ska använda alla EU:s verktyg, till att börja med parlamentet, för att sätta press på den iranska regeringen, samtidigt som vi ska upprätthålla förhandlingarna och dialogen - en dialog som sätter press på regimen - särskilt genom EU:s höga representant, Javier Solana. Magdi Cristiano Allam: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Iran utgör i dag det främsta hotet mot den internationella säkerheten och stabiliteten. Å ena sidan fortsätter Iran att bryta mot FN:s resolutioner genom att utrusta sig med kärnvapen, å andra sidan upprepar landet sin önskan att fysiskt förstöra staten Israel. Jag hoppas att EU, under det svenska ordförandeskapet, lyckas skicka ett tydligt budskap till Iran som visar att de icke förhandlingsbara värdena rätten till liv, mänsklig värdighet och valfrihet inte kan särskiljas från utvecklingen av bilaterala förbindelser. Jag hoppas också att man kan vara särskilt tydlig med att staten Israels rätt att existera inte är förhandlingsbar och att Europa, som upplevt förintelsen på nära håll, inte kommer att tillåta en andra förintelse av staten Israel och dess befolkning. Philippe Juvin: (FR) Herr talman! Jag vill ta till orda och uppmana parlamentet att tydligt uttala sig för ekonomiska och formella sanktioner mot Iran. Det finns givetvis många argument mot sanktioner, eftersom de påverkar livet för den iranska befolkningen. Bristerna på grund av sanktioner är dock inte det värsta för folket i Iran. Det värsta skulle vara vår tystnad, vår underlåtenhet att agera. Genom sanktioner visar vi att vi bryr oss, och jag anser att det är det viktigaste. Därför måste parlamentet begära ekonomiska sanktioner mot Iran. Charles Tannock: (EN) Herr talman! Den förfärliga teokratiska diktaturen i Iran har redan gjort sig skyldig till många brott mot sitt eget folk, som att hänga Bahaier, homosexuella och nu uppenbarligen också femtio oskyldiga demonstranter. Därför borde vi knappast bli förvånade av blott en valstöld genom utbrett valfusk. Jag anser att sprickan i regimen och modet hos landets ungdomar - som jag hyllar - så småningom kommer att få hela den usla regeringen på fall. Vid ett möte nyligen föreslog Richard Howitt att vi skulle ha skickat EU-valövervakare från parlamentet för att bekräfta att det verkligen har förekommit valfusk. Men nej, vi får aldrig legitimera skenval som utestänger kandidater på grundval av religiös renhet, och där rösterna räknas bakom stängda dörrar. Carl Bildt: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Jag har med stor uppmärksamhet tagit del av era olika uppfattningar och åsikter. Som redan nämnts är detta en mycket viktig debatt i en mycket viktig fråga. Jag anser att det är riktigt att säga att vi har en gemensam syn på vad som har hänt, av vad vi har sett på tv och, ännu viktigare, av vad vi har hört från människor som vet mer än vad som visas i tv. Jag håller inte med den som hävdade att vi inte har varit tillräckligt tydliga. Om man jämför vad EU har sagt med det som övriga viktiga organisationer i världen sagt, råder det ingen tvekan om att vi har varit tydligast, mest konsekventa och starkast i våra ordval. Vi skulle givetvis önska att dessa ord haft ännu större effekt, men så är det ju ofta. Även om orden är viktiga - det är det ingen tvekan om - diskuterar vi nu främst vad som har hänt i Iran efter valet den 12 juni. Dessutom anser jag att det är viktigt att fokusera på det vi såg på tv före den 12 juni, eftersom vi då plötsligt såg ett annorlunda Iran än tidigare. Innanför regimens gränser fanns ett tydligt inslag av livskraft och mångfald och en uppenbar längtan efter förändring, öppenhet och reformer. Från utsidan är det svårt att avgöra om detta representerade majoriteten av den iranska befolkningen eller inte, men om dess betydelse vittnar inte minst de kraftåtgärder som vi såg efter den 12 juni. När vi bedömer vad som skett efteråt, får vi alltså inte glömma vad som hände före, samt den långsiktiga betydelsen av dessa händelser. Jag anser att vi är eniga om vad vi säger och tycker. Jacek Saryusz-Wolski, Daniel Cohn-Bendit och Mario Mauro - i det vi bedömer är det praktiskt taget ingen skillnad. Det svåraste är dock inte vad vi säger. Det svåraste i det här fallet är det vi ställdes inför. Därför menar jag att vi måste agera längs två linjer. Den första är rätt självklar. EU ska vara den starka rösten för mänskliga rättigheter och demokrati, oavsett var och under vilka omständigheter. Även andra politiska faktorer kan komma att övervägas, men det får aldrig ske på bekostnad av vår konsekventa kamp för mänskliga rättigheter. Därför måste vi fördöma dödandet och tillämpningen av dödsstraff. Vi måste begära att de som hålls fångna släpps fria. Vi måste vara tydliga i vår uppmaning om full respekt för frihet och rättigheter för alla människor i världen. För det andra - och här tror jag att åsikterna kan gå isär - måste vi vara beredda att engagera oss. Jag säger detta med vetskap om att det är betydligt svårare än att ta ett steg tillbaka, göra ingenting eller försöka isolera sig. Det är enkelt. Att engagera sig är svårt. Tunne Kelam påminde om vår historiska erfarenhet och den balansgång som den inneburit. Emellertid är det kanske just därför att vi har en viss historisk erfarenhet i Europa - vilket speglas inte minst här - som vi vågar oss in på den vägen. Vi får aldrig tro att vi bara genom en diplomatisk dialog kan lösa alla de problem som tagits upp här, för det är inte möjligt. Andra faktorer måste finnas med i denna ekvation. Vi får dock inte glömma att det finns vissa frågor som vi är skyldiga att försöka lösa genom diplomatisk dialog. Jag tänker på de anställda vid den brittiska ambassaden, de franska studenterna och flera andra. Dessa fall måste vi ta itu med nu, i dialogform. Jag kommer från ett land där 1 procent av invånarna har sin bakgrund i Iran. De flyttar fram och tillbaka. Vi har så många konsulära ärenden att det är svårt att förstå. Vi måste vara beredda att engagera oss, att hjälpa personer i olika situationer utan att tro att vi för den skull ska kunna lösa allt på en gång. Vi har kärnvapenfrågan som redan nämnts. Somliga anser kanske att det finns betydligt enklare lösningar på den frågan. Min uppfattning är att det inte finns någon lösning alls, om vi inte kan få igång en verklig diplomatiskt dialog i frågan. Det kommer givetvis att vara mer krävande och svårare under rådande omständigheter, det är det ingen tvekan om, och jag anser att diskussionen i utskottet för utrikesfrågor förra veckan belyste några av de svåra val och bedömningar som vi måste göra, inte bara under kommande veckor, utan under kommande månader- men inte så mycket längre än så. Här måste vi engagera oss - ni, vi i rådet och vi som européer - tillsammans med andra viktiga internationella aktörer, och inte bara med amerikanerna under Obama-administrationens nya och gynnsamma ledning, utan även med andra - FN:s säkerhetsråd, Ryssland och Kina samt med det bredare världssamfundet. Det är först då vi kan hoppas på att kunna lösa inte bara de mest akuta frågorna, utan även andra. Jag är tacksam för den här debatten. Jag tycker att den har satt ljus på hur eniga vi är när det gäller att försvara våra värden, men den har också belyst några av de svåra val och avvägningar som väntar oss under månaderna och åren framöver. Vi vet vad vill uppnå, så vi måste sträva för att uppnå det. Men tro inte att det kommer att bli lätt. Jag kan försäkra er om att rådet även i fortsättningen kommer att vara starkt engagerat i alla aspekter av den här frågan. (Applåder) Daniel Cohn-Bendit: (FR) Herr talman! Jag ber om ursäkt, men jag har nyss fått veta något som jag skulle vilja delge rådet och mina kolleger i parlamentet. Natalja Estemirova, som var kandidat till Europaparlamentets Sacharovpris, kidnappades i morse i Groznyj och hålls fånge av okända kidnappare. Jag uppmanar rådet, kommissionen och parlamentsledamöterna att reagera och göra Moskva uppmärksamt på att vi tänker på Natalja Estemirova. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag vill tillrättalägga det som min kollega Charles Tannock tidigare påstod att jag hade sagt. Jag efterlyste inte EU-valövervakare förra veckan, och tidigare i debatten var jag verkligen tydlig med att säga att EU skulle ha kunnat skicka observatörer till det iranska valet, om omständigheterna hade krävt det. Emellertid är det just på grund av att kommissionen inte hade modet att göra det som vi nu har betydande, befogade och objektiva betänkligheter om hur detta val har genomförts. Jag beklagar att Charles Tannock inte fanns på plats i parlamentet och kunde ta del av detta tidigare i debatten, och hoppas att jag nu har tydliggjort min ståndpunkt. Talmannen: Debatten är härmed avslutad.

sv

Frågestund (frågor till rådet) Talmannen: Nästa punkt är frågestunden (B6-0457/2008). Följande frågor har ställts till rådet: Angående: Politik i samband med leverans av jordbruksprodukter Det finns i hela världen en stor oro för att det ska bli brist på livsmedel. Denna oro har fått flera medlemsstater att begränsa eller undantagsvis beskatta de jordbruksprodukter som exporteras. Överväger rådet nu möjligheten att inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken ta itu med frågan om säkerheten vid leveranser av jordbruksprodukter genom bl.a. särskilda avtal med de länder som framför allt levererar dessa produkter? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Fru talman, herr Medina Ortega! Vid sitt möte den 19-20 juni i år medgav Europeiska kommissionen att den aktuella höjningen av livsmedelspriserna är en källa till oro i såväl Europeiska unionen, där krisen i huvudsak påverkar låginkomsthushåll, som i övriga världen, särskilt i utvecklingsländerna. Orsakerna till detta fenomen är komplexa. Den första orsaken är den ökade globala efterfrågan, särskilt i de största tillväxtekonomierna. Den andra orsaken rör ökade produktions- och transportkostnader, delvis beroende på de höjda oljepriserna. Den tredje orsaken har att göra med hur finansmarknaderna fungerar, spekulationen på de internationella marknaderna och de lokala livsmedelsmarknaderna. Till sist har vissa stora producentländer haft dåliga skördar på grund av dåliga klimatförhållanden. Rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) kommer vid sitt möte nästa månad återigen att diskutera dessa frågor, och för det första diskutera behovet av att öka livsmedelstryggheten i samordning med FN, och för det andra diskutera de internationella finansiella institutionerna och G8. IMF och Världsbanken har planerat in möten och jag är mycket glad över att FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon har inrättat en högnivågrupp för att diskutera livsmedelskrisen. Europeiska unionen kommer att spela en omfattande roll när det gäller att tillämpa det uttalande som gjordes vid högnivåkonferensen för FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation FAO i Rom den 5 juni i år. Vi kommer naturligtvis också att behöva luta oss mot FN:s och Världsbankens kommande möten, för att utveckla och fördjupa åtgärderna för att främja livsmedelsproduktionen i de drabbade utvecklingsländerna. Som ni ser är jordbrukspolitiken, utvecklingspolitiken och handelspolitiken de politikområden som främst berörs i denna livsmedelskris och som kan bidra till att lösa den. Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som Manuel Medina Ortega hänvisade till, kan bidra i detta sammanhang, men endast marginellt och inom ramen för den politiska dialog som förs med tredjeländer i syfte att uppmuntra dem att utarbeta en bättre jordbrukspolitik, vilket skulle förbättra livsmedelstryggheten i utvecklingsländerna och stärka den regionala integrationen i de mest allvarligt drabbade områdena. Manuel Medina Ortega: (ES) Tack så mycket för ert svar. Jag märker att rådet verkligen bekymrar sig över denna fråga. Jag vill påpeka att hungersnöd har varit ett ständigt inslag i Europas historia, till exempel den berömda stora hungersnöden på Irland som ledde till att ön avfolkades. Också många andra områden i Europa har avfolkats på grund av hungersnöd, till exempel Ukraina. Vi lever i en tid då vi har fått en påminnelse om vad som kan ske - vi diskuterar en gemenskap med 500 miljoner människor som till största delen konsumerar importerade livsmedel. Anser rådet att tiden är inne att utarbeta en övergripande politik för en omfattande livsmedelstrygghet och att göra denna politik till en av EU:s allmänna politikområden så att man kan garantera att denna typ av masshungersnöd inte åter inträffar i framtiden? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Manuel Medina Ortega har helt rätt. Jag tror att rådet under sin översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken, vid de möten som vi kommer att hålla om utvecklingspolitik och vid de diskussioner och toppmöten som vi kommer att anordna med utvecklingsländerna, verkligen kommer att fokusera ordentligt på frågan om livsmedelsförsörjning och livsmedelstrygghet. Detta är två separata frågor, även om de verkligen måste hanteras tillsammans. En av det franska ordförandeskapets ambitioner, särskilt med tanke på Europeiska rådets möte i oktober, är hur som helst att ta upp dessa frågor och diskutera dem tillsammans. Jim Allister: (EN) Snarare än den bisarra idén att hantera livsmedelstryggheten inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som framförs i frågan, vore det inte bättre att återgå till att ställa upp livsmedelstrygghet som ett ursprungligt prioriterat mål för den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket Nicolas Sarkozy lovade i sitt anmärkningsvärda anförande vid jordbruksmässan i Paris i februari? Han ställde upp livsmedelstrygghet och ett ökat EU-bidrag till världens livsmedelsproduktion som sina främsta mål för att modernisera den gemensamma jordbrukspolitiken. Vilka framsteg kan den franska ministern rapportera mot att nå dessa mål? Paul Rübig: (DE) Fru talman, herr rådsordförande! Det är här fråga om ett paradigmskifte från överproduktion i Europa till en oro angående tryggheten för vår livsmedelsförsörjning. Tror ni att de WTO-förhandlingar som nu förs under ledning av det franska ordförandeskapet kan slutföras på ett tillfredsställande sätt i december? Anser ni att världsmarknaden skulle kunna vara ett gyllene tillfälle för vår jordbrukssektor? Vi har naturligtvis sett att priserna har ökat mycket kraftigt och att dessa priser självklart ger nya inkomstmöjligheter för våra egna jordbrukare i länder som Frankrike, Storbritannien och framför allt i de nya medlemsstaterna, och att de också skulle kunna skapa stora inkomstmöjligheter på andra håll, särskilt i de minst utvecklade länderna, dvs. de fattigaste av de fattiga länderna. Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Som svar till Jim Allister vill jag säga att jag faktiskt anser att livsmedelstrygghet måste vara ett prioriterat mål för vår översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det är ett av de mål som vi vill betona vid vår översyn av den gemensamma jordbrukspolitiken. När vi inleder denna globala översyn måste vi därför försöka att inte bara titta på kvantitativa mål för den gemensamma jordbrukspolitiken utan också ta hänsyn till mer kvalitativa aspekter, så att vi kan garantera våra medborgare, var de än bor, tillgång till högkvalitativa livsmedelsprodukter. Vad gäller Paul Rübigs fråga vill jag i dag påpeka att vi faktiskt gynnas av höga världspriser, vilket är en möjlighet för EU:s export. Med tanke på den globala efterfrågan som helhet kan vi också komma att tvingas importera inom olika områden eller inse att vi inte producerar tillräckligt mycket. Vid de multilaterala handelsförhandlingarna gjorde EU vad det var tvunget att göra, och EU gjorde som ni vet ett antal eftergifter i fråga om reformer, inom ramen för överenskommelserna om den gemensamma jordbrukspolitiken. Det visar sig tyvärr att andra länder står för blockeringarna. Det är sant att man i Doharundan i högre grad borde uppmärksamma aspekter som livsmedelstrygghet och en balanserad global livsmedelsproduktion än vad som nu sker. Angående: Europeisk pakt för ungdomsfrågor Ungdomarna i Europeiska unionen berörs av alla unionens politikområden och särskilt av infrastrukturerna för utbildning och livslångt lärande, sysselsättning och rörlighet, social integration, hälsa och möjlighet till autonomi samt stärkandet av initiativen för entreprenörskap och volontär verksamhet. Därför önskar jag fråga rådet på vilket sätt det ämnar förverkliga den europeiska pakten för ungdomsfrågor (7619/05) och investera i politik som riktar sig till unga människor? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Fru Panayotopoulos-Cassiotou! Ni påpekar mycket riktigt att det finns många politikområden som berör unga människor. Tack för det. Ungdomspolitiken är sektorsöverskridande till sin natur. Det är just syftet med den europeiska pakten för ungdomsfrågor som Europeiska rådet antog 2005 för att integrera ungdomsdimensionen i de olika politikområdena, i enlighet med Lissabonstrategin. Våra mål är enkla, nämligen att förbättra EU:s utbildningspotential, yrkesutbildning, ungdomars rörlighet och deras yrkesmässiga integration och sociala införlivande. Vi vet att vi tillsammans måste ingå en ännu mer effektiv pakt och att vi behöver konkreta resultat. För att hjälpa oss att lyckas med detta kommer kommissionen från och med 2009 att utarbeta en rapport om ungdomar vart tredje år. Denna rapport kommer att innehålla en djupgående analys av situationen för unga människor inom EU och därigenom hjälpa oss att lyfta fram deras viktiga frågor. EU har verkligen ett stort ansvar här, men i dag är medlemsstaternas åtgärder inom ramen för fördragen ännu mer kraftfulla och vi måste se till att vi inom EU fokuserar på bästa praxis, oavsett om det är på nationell, lokal eller regional nivå. Vi måste främja alla typer av synergi mellan de berörda aktörerna, som exempelvis företag, skolor, organisationer, arbetsförmedlingsorgan, ungdomsledare, forskare, familjer och också arbetsmarknadens parter. I det sammanhanget är rådets ordförandeskap särskilt angeläget att främja unga människors gränsöverskridande rörlighet. Denna fråga kommer att diskuteras vid rådets möte den 20-21 november, då rådet kommer att diskutera den rapport om rörlighet som utarbetats av en högnivåexpertgrupp med Maria João Rodriguez som ordförande. Vi vill att Erasmus, som har visat sig vara en stor framgång, ska utvidgas. Vi vet att det inte kan göras över en natt, men vi hoppas att Erasmus kommer att bli mer demokratiskt och få en bredare bas. Vi vill också främja lärlingsprogram av typen Leonardo på EU-nivå. Under det franska ordförandeskapet vill vi organisera ett omfattande evenemang med inriktning på att utveckla rörligheten för lärlingar. På samma sätt vill vi också under det franska ordförandeskapet göra unga människors hälsa till en av våra ungdomspolitiska prioriteringar, få en bättre uppfattning om hälsofrågor som är specifika för unga människor, oavsett om de rör hygien eller beroende - av tobak, alkohol och naturligtvis narkotika. Under 2009 kommer rådet att spela en aktiv roll i den allmänna processen med att utvärdera EU-samarbetet på ungdomsområdet. Med tanke på att detta kommer att bli en långsiktig process är det viktigt att garantera kontinuerliga åtgärder för de olika ordförandeskapen, och därför har vi arbetat tillsammans med de kommande tjeckiska och svenska ordförandeskapen för att garantera kontinuiteten hos denna politik som är så viktig för nästa generation EU-medborgare. Marie Panayotopoulos-Cassiotou: (EL) Fru talman! Jag tackar rådets ordförande för hans svar och önskar det franska ordförandeskapet lycka till med att nå sina mål. Efter det att pakten slutits enades rådet naturligtvis också om det kvantitativa uppnåendet av målen: en minskning med 10 procent av skolfrånvaron och en tydligt definierad kvantitativ minskning av ungdomsarbetslösheten under en specifik tidsperiod efter examen. I vilken utsträckning har dessa mål nåtts vid en tidpunkt då statistiken visar att ungdomsarbetslösheten fortfarande är mycket hög? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Det är sant att ungdomsarbetslösheten fortfarande är mycket hög, även om situationen inom EU i genomsnitt har förbättrats under de senaste åren. Jag anser att vi måste fokusera på tre åtgärdsområden. Till att börja med måste vi se till att verkligen anpassa yrkesutbildningen bättre till marknadsbehoven, och särskilt till sysselsättningsmarknadens behov, och se till att yrkesutbildningssystemen är bättre anpassade till konkurrensstrategin inom ramen för Lissabonfördraget. För det andra måste vi inleda en dialog med arbetsgivarna och med arbetsmarknadens parter för att främja ett större socialt ansvarstagande hos företagen och öka ungdomars sociala integration. I det hänseendet har alla EU-företag, särskilt de största, ett stort ansvar. För det tredje anser jag att vi på utbildningsområdet också måste sträva efter att skapa expertnätverk och främja rörligheten mellan våra länder, på samma sätt som vi måste främja det ömsesidiga erkännandet av examensbevis och kvalifikationer, för att göra EU:s arbetsmarknad mer flexibel. Jörg Leichtfried: (DE) Fru talman, herr minister! Jag vill ta upp en särskild omständighet som jag anser är mycket viktig i detta sammanhang. I alla EU-omfattande studier som har genomförts framkommer det ständigt att det är de unga som är mest entusiastiska inför Europeiska unionen. Unga människor är också den grupp som oftast tror att de kan dra nytta av EU, till skillnad från dess mest intensiva motståndare, som till största delen är äldre, oförsonliga och desillusionerade män. Jag skulle vilja veta om ni, inom ramen för denna pakt och kanske också i andra sammanhang, har projekt som ytterligare kan stimulera detta intresse och denna positiva inställning till EU bland unga. Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Fru talman, herr Leichtfried! Jag kanske kan få redogöra för mina åsikter på ett lite mindre polariserat sätt. Jag tror verkligen att unga människor är entusiastiska gentemot EU och det är sant att vi måste dra nytta av det, vilket inte är detsamma som att säga att personer ur en annan generation, den som byggde EU, är mindre entusiastiska. Tyvärr finns det de som är för och de som är emot EU. Opinionsundersökningarna visar också - vilket vi nyligen återigen såg - att EU-motståndarna ibland kan vara mer radikala, och vi måste arbeta mer ingående med detta. Angående den planerade pakten för att mobilisera unga människor och göra EU-konceptet mer konkret tror jag bestämt att vi måste främja unga människors gränsöverskridande rörlighet och att vi - tack vare dessa program, som kommer att få mer finansiering, även om jag vet att det kommer att ta flera år och är ett långsiktigt projekt - när vi ser över ramen för vår gemensamma politik måste titta på de program som syftar till att ytterligare öka rörligheten för våra ungdomar och barn, oavsett om de är studenter, lärlingar eller unga arbetstagare som deltar i program för arbetslivserfarenhet eller yrkesutbildning. Jag tror att det verkligen är så vi kan göra EU-konceptet mer konkret, se till att ungdomarnas entusiasm bär frukt och producera den generation av kommande EU-medborgare som både ni och jag hoppas på. Angående: Orimligheter vad gäller EU:s utomeuropeiska territorier Anser ordförandeskapet att det är orimligt att ett land i Sydamerika anses vara en del av EU samtidigt som vi förhalar inträdesförhandlingarna för Kroatien, Turkiet och andra europeiska stater som helt klart har starkare geografiska argument? I det rådande klimatet efter folkomröstningen på Irland hur planerar rådet att behandla ansökningar som dessa? Har man någonsin diskuterat detta i rådet? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Herr Evans! Det gläder mig att ni är här, för jag förstår inte riktigt vad ni menar med er fråga. Jag kanske inte har förstått den ordentligt och ni kanske kan klargöra den. I Sydamerika finns vissa yttersta randområden som ingår i EU och som därmed omfattas av viss specifik politik. Det finns dock ingen sydamerikansk stat som i sig är EU-medlem - jag är mycket försiktig här för jag kanske inte har förstått alla frågans nyanser. Vad gäller Turkiet och Kroatien har anmärkningsvärda framsteg skett sedan vi inledde förhandlingarna med dessa länder. För till exempel Turkiet har granskningsprocessen, som är det första formella steget för varje kapitel, slutförts för 23 kapitel, åtta kapitel har öppnats för förhandling och för ett av dem har processen preliminärt avslutats. Vårt ordförandeskap anser att vi kommer att kunna öppna ytterligare två kapitel. För Kroatien har granskningen avslutats. Tjugoen kapitel har öppnats, varav tre preliminärt har avslutats. En anslutningskonferens ägde rum den 25 juli i år, då det första tämligen känsliga kapitlet om rörlighet för varor öppnades och kapitel 20, om näringslivs- och industripolitik, avslutades. Som ni vet beror förhandlingarnas framsteg i huvudsak på vilka resultat som nås i kandidatländerna. Framstegen med att uppfylla kriterierna för öppnande och avslutande av kapitel, såväl som kraven inom ramen för förhandlingarna, däribland reviderade anslutningspartnerskap, är avgörande i detta hänseende och vi utgår naturligtvis från kommissionens bedömning. Låt mig upprepa, herr Evans, att om mitt svar inte är mitt i prick skulle det glädja mig mycket om ni kunde tala om för mig exakt vad ni menade med er fråga. Robert Evans: (EN) Jag ska förtydliga frågan något och utvidga den. Rådets ordförande har besvarat några av de punkter som jag tog upp och det tackar jag för. Han har rätt. Min ståndpunkt är att det är orimligt att vi låter länder som Franska Guyana vara en fullständig del av Europeiska unionen med alla förmåner och fördelar som det medför - jag tänker inte bara på de franska territorierna, utan också på Martinique och Guadeloupe. Och ändå gör vi motstånd inom EU - och rådets ordförande nämnde den förhandlingsprocess som äger rum med Kroatien och kanske med Turkiet - det finns länder inom EU som inte tycker om det. Men sedan finns det orimligheter på närmare håll: kanalöarna Jersey och Guernsey, som inte ingår i EU, är undantagna från lagstiftning. De är skatteparadis där rika människor tillåts att undvika att betala allt som alla andra tvingas betala. Diskuteras denna ståndpunkt, eller dessa orimligheter, inom rådet? Kan rådets ordförande försvara situationen att Franska Guyana är en del av Europeiska unionen, och anser han att detta kommer att fortsätta, inte bara på kort utan också på lång sikt? Kan han titta i sin kristallkula och ge mig lite insikt i vart EU är på väg globalt sett? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Tack, herr Evans! Jag var faktiskt rädd för att jag hade förstått innebörden i er fråga korrekt och att jag inte skulle behöva ert förtydligande. Mer allvarligt talat är de yttre randområdena, alla de områden som vi kallar utomeuropeiska områden, till att börja med en del av EU, och de är en viktig del, var de än må vara belägna och oavsett om de har band till Frankrike, Spanien, Portugal, Storbritannien eller något annat land. Ni nämnde våra befintliga utomeuropeiska departement. Dessa departement har varit franska sedan 1600-talet. Deras invånare har varit franska medborgare sedan 1848, så det är inget nytt, och allt detta har beaktats från början, sedan det konstituerande fördraget om upprättande av den ursprungliga Europeiska gemenskapen och därefter Europeiska unionen. En annan punkt som ni betonar - men här tror jag att det handlar om att utvidga EU:s inflytande utomlands - rör vilken slags politik som ska föras. Jag tror att det är viktigt att vi anstränger oss i detta hänseende, inte bara för att ett territorium är franskt, utan för att det också handlar om inflytande, vilket jag vill upprepa. Er andra punkt, angående rådet - och nu nämner jag inga namn - handlar om ett komplicerat ämne, nämligen hur vi ska förhindra utomeuropeiska skatteparadis, oavsett om de finns långt härifrån eller nära vår kontinent. Det är sant att detta är ett problem. Vissa åtgärder har vidtagits i Ekofinrådet. Ett antal förslag har lagts fram och vi försöker alltid bekämpa skatteparadis effektivt, såväl på EU-nivå som inom ramen för de internationella avtal som EU är part i. Justas Vincas Paleckis: (LT) Jag vill ställa en fråga som inte är särskilt allvarligt menad, nämligen om vi borde överväga att ändra vårt namn till Europeiska och Sydamerikanska unionen? Dessutom, efter en eventuell anslutning för Turkiet, borde Asien också införlivas? Mer allvarligt talat dock har EU-medborgarna ändå mycket lite kunskap om dessa utomeuropeiska territorier. Vore det möjligt att se till att EU-informationskampanjen upplyser om dessa frågor så att dessa länder känns närmare och blir mer bekanta, särskilt för EU:s unga medborgare? Det skulle ge dem en bättre förståelse av dessa territorier, och frågor som denna skulle inte behöva ställas. Avril Doyle: (EN) Jag tackar rådet. Jag kanske missade det, men jag hörde inte ministerns svar på den andra delen av Robert Evans fråga om klimatet i rådet efter den irländska folkomröstningen. Till att börja med, kan han ange exakt vilken stämningen i rådet efter den irländska folkomröstningen är och om denna stämning påverkar handläggningen av ansökningarna från Kroatien, Turkiet och de andra europeiska stater som nämnts? Med andra ord, hur ser rådet på dessa ansökningar nu efter Irlands folkomröstning? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) För att först besvara Justas Vincas Paleckis tror jag att han har helt rätt. Det är sant att ansträngningar görs för att utbilda och informera EU-medborgarna mer om dessa avlägsna men europeiska regioner. Jag ser att de finns med på eurosedlarna, vilket åtminstone är något av ett framsteg. Vi måste dock göra mer när det gäller information och kommunikation. Jag vill säga till Avril Doyle att hennes fråga är mycket omfattande. Vi måste därför inrikta oss på de pågående förhandlingarna. Vad rådet beträffar bygger dessa förhandlingar på de förslag som kommissionen lagt fram med utgångspunkt i granskningsrapporterna, vilket helt och hållet är det normala förfarandet. Vi klargjorde också att vi var beredda att fördjupa förbindelserna med ett antal andra länder, i synnerhet länderna på Balkan, och med tanke på de ansträngningar som har gjorts skulle vi vilja ha närmare förbindelser inte bara med Kroatien utan också med Serbien och med andra länder som Bosnien och Montenegro. Sedan har vi frågan om partnerskap. Ett viktigt toppmöte kommer att äga rum mellan Europeiska unionen och Ukraina den 9 september. I nuläget med konflikten mellan Ryssland och Georgien kommer vi också att försöka utveckla partnerskapet med Ukraina, och som ni vet betonade vi i går behovet av att stärka förbindelserna med Georgien. Det är min uppdatering om de pågående förbindelserna. Sedan har vi problemet med situationen för Lissabonfördraget. Om vi inte har Lissabonfördraget har ett antal medlemsstater, däribland min egen - för att lägga mitt uppdrag som unionsordförande åt sidan - sagt att det nuvarande fördraget faktiskt var ett fördrag för 27 medlemsstater och att vi, för att utvidga unionen, verkligen behövde Lissabonfördraget. Fru Doyle! Detta är min uppriktiga uppfattning om rådets ståndpunkt för närvarande. Angående: Gränsanpassningsåtgärder för mindre koleffektiv import Kan rådet ange sina synpunkter om gränsanpassningsåtgärder för mindre koleffektiv import från tredjeland under handelsperioden efter 2012 inom ramen för EU:s system för handel med utsläppsrätter? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Europeiska rådet diskuterade er mycket viktiga fråga vid sitt möte i mars i år, då det påpekade att i ett mycket konkurrenspräglat globalt sammanhang finns det en risk för koldioxidläckage inom vissa sektorer, som exempelvis de mycket energiintensiva industrierna, som är särskilt exponerade för internationell konkurrens. Det är ett verkligt problem som måste analyseras och lösas i ett nytt direktiv, som innebär att ett system med utbyte av kvoter inrättas inom gemenskapen. Det bästa sättet att hantera frågan med koldioxidläckage och se till att gemenskapens system för utbyte av utsläppskvoter förblir effektivt är fortfarande att ingå ett internationellt avtal, fru Doyle. Det är dock tydligt att vi också måste vara beredda att agera om vi inte får ett internationellt avtal och vi diskuterar för närvarande de lämpligaste åtgärderna för att bevara vår industris konkurrenskraft, samtidigt som vi också ser till att EU spelar en exemplarisk roll när det gäller att bekämpa växthusgaser. Vi anser att det är viktigt att göra detta på ett sätt som kommer att garantera att industrier av alla de slag har tillräcklig insyn i sina investeringar, särskilt vid en tidpunkt då det ekonomiska klimatet har försämrats och vi står inför en avtagande internationell tillväxt och då alla tecken tyder på att situationen kommer att vara densamma nästa år. I förslaget till direktiv åtar sig kommissionen, mot bakgrund av resultatet av de internationella förhandlingarna, att lägga fram en analytisk rapport med lämpliga förslag för att hantera de problem som kan uppstå på grund av riskerna med koldioxidläckage. Det finns två möjliga alternativ: att anpassa andelen fria kvoter och/eller att integrera importörerna av produkter som tillverkas inom energiintensiva industrisektorer i gemenskapssystemet, samtidigt som man ser till att detta system är förenligt med WTO-bestämmelserna. Rådets ordförandeskap hoppas naturligtvis att rådet och parlamentet ska kunna klargöra dessa frågor, så att vi kan garantera att EU har en egen konkurrenskraftig industribas och att vi snarast möjligt får veta vilka mekanismer som kommer att vara tillämpliga, senast 2011. Avril Doyle: (EN) Jag accepterar att gränsanpassningsåtgärder måste ingå bland våra verktyg, men de bör läggas på hyllan och användas som en morot och inte som en piska i alla internationella förhandlingar där vi i god tro försökt nå en internationell överenskommelse för att bekämpa klimatförändringarna. Skulle ministern kunna kommentera WTO:s artikel 20, där en sådan möjlighet tillåts, det vill säga ett förbud när bevarandet av uttömningsbara ”naturresurser” hotas? Kommer koldioxidminskningsmål att ingå i denna definition liksom ren luft hittills har gjort? Jag skulle vilja höra ministerns tankar om detta. Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Fru talman, fru Doyle! Jag anser till att börja med att vi, liksom ni med rätta säger, måste använda alla olika möjliga åtgärder som en morot snarare än som en piska, för att se till att inga undantag görs från skyldigheten att minska växthusgasutsläppen. För det andra måste vi hitta rätt balans i fråga om kraven från industrierna, som inte alltid är rättvisa i det hänseendet. När det gäller WTO:s artikel 20 anser vi att denna åtgärd faktiskt motsvarar det legitima målet att bevara uttömningsbara naturresurser. Enligt den expertrapport vi mottagit är åtgärden därför förenlig med bestämmelserna i den internationella handelsrätten. Syed Kamall: (EN) Jag vill välkomna ministern till denna sammanträdesperiod här i Bryssel snarare än i Strasbourg, och säga hur mycket jag ser fram emot att få se det franska ordförandeskapet vid kommande sammanträdesperioder här i Bryssel snarare än i Strasbourg. Håller ministern som en uppföljning av detta med om att ett av de bästa sätten att hantera den globala fattigdomen är att uppmuntra entreprenörerna i fattiga länder att starta företag och skapa rikedom genom handel? Med tanke på hans uppenbara intresse för gränsanpassningsåtgärder - som egentligen är importskatter - hur bemöter han kritiken att gränsanpassningsåtgärder är utvecklingsfientliga och egentligen en europeisk imperialistisk och protektionistisk åtgärd för att undvika export från utvecklingsländerna och för att hålla kvar fattiga människor i fattigdom? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Fru talman! Som ordförande kommer jag att hålla mig lugn trots dessa helt omotiverade och opåkallade angrepp, eftersom vi faktiskt inte är ensamma om att bedriva affärsverksamhet i fattiga länder! För att återgå till allvarligare saker anser jag att de mekanismer som vi diskuterar - och här svarar jag också på vad Avril Doyle sa för en stund sedan - inte ska användas som en piska mot utvecklingsländerna. Om man dock ser på saken mycket objektivt, med avseende på att finna en balans mellan konkurrenskraften och bekämpningen av växthusgaser, måste vi verkligen upprätta en god balans i relation till våra främsta partner. En av dessa främsta partner är USA, som såvitt jag vet i dag inte har gjort samma åtaganden som vi på detta område. En annan partner är Japan, som också har gjort färre åtaganden och som gör färre ansträngningar. Sedan har vi Ryssland, om vilket man säger att det inte har samma värderingar, att vi också måste kunna föra realistiska samtal med landet och att det är en framväxande stormakt. Sedan har vi Brasilien, Indien och naturligtvis Kina, som är medlem i WTO. Så jag förstår inte varför vi skulle sluta att vara realistiska och varför vi skulle vara naiva. Vi måste föregå med gott exempel och bekämpa den globala uppvärmningen. EU är ledande på det området och måste så förbli, och måste bevara sitt försprång i internationella förhandlingar som exempelvis de i Köpenhamn nästa år. I det sammanhanget har EU dock ingen som helst orsak att skämmas eller försvara sina intressen mot makter som är åtminstone lika rika som vi är. Liksom andra talare påpekat i tidigare frågor har vi våra fattiga områden inom EU också. Angående: Högnivåforum om biståndseffektivitet i Accra (Ghana) i september Högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra, som är tänkt att äga rum i september i år, innebär en verklig möjlighet för givare och partnerländer att göra ytterligare åtaganden som kan schemaläggas och övervakas för att göra biståndsarbetet bättre för de fattiga. Hur kan rådet och medlemsstaterna bättre engagera sig i de mål som satts upp i Parisförklaringen från 2005? Kan rådet och medlemsstaterna garantera att medlemsstaternas regeringar inte enbart kommer att försöka förbättra och effektivisera biståndsutdelningen i enlighet med deklarationen utan att biståndseffektiviteten - d.v.s. hur biståndet bidrar till verkliga förbättringar för fattiga - också kommer att förbättras? Skulle rådet kunna ge ett aktuellt svar på parlamentets resolution (P6_TA(2008)0237) om uppföljningen av Parisförklaringen från 2005 om biståndseffektivitet? Hur föreslår rådet att man ska gå till väga för att göra medlemsstaternas regeringar ansvariga för att uppfylla sina åtaganden om millenniemålen nu när halva tiden har gått, med tanke på att EU:s bistånd har minskat från 0,41% av BNI under 2006 till 0,38% under 2007, en minskning som motsvarar omkring 1,5 miljarder euro? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Herr Burke! Er fråga rör tre aspekter som är nära sammanbundna med samarbete och utveckling: biståndseffektivitet, millennieutvecklingsmålen och biståndets omfattning. Detta är en mycket aktuell fråga, eftersom det tredje högnivåforumet om biståndseffektivitet i Accra sammanträder från och med i dag, och eftersom det är mindre än en månad innan högivnåmötet om millennieutvecklingsmålen kommer att äga rum i New York den 25 september. Ytterligare en viktig händelse kommer att vara den internationella uppföljningskonferensen om utvecklingsfinansiering som ska hållas i Doha den 29 november till den 2 december, vid vilken man kommer att se över genomförandet av Monterreyöverenskommelsen. Rådet arbetar hårt med alla dessa konferenser och har antagit ett antal slutsatser sedan juni i år. Angående biståndseffektivitet medger rådet att mycket kvarstår att göra trots att vissa framsteg gjorts. Vi måste fastställa för vilka sektorer eller projekt som unionen kan göra skillnad och tillföra ett mervärde i relation till de andra givarna. Vi måste tveklöst också använda de nationella systemen och göra biståndsmottagarna mer medvetna om sina skyldigheter. Det är vårt mål för Accra-konferensen och vi hoppas på ett ambitiöst strategiskt uttalande inom ramen för handlingsplanen från Accra, med bestämda, exakta och mätbara mål och med en tidtabell för deras genomförande, för att göra våra partner mer medvetna om vikten av att öka biståndseffektiviteten. Den andra punkten rör millennieutvecklingsmålen. Alla partner, såväl givarländerna som mottagarländerna, har ett gemensamt ansvar för att nå dessa mål på grundval av en hållbar utveckling och respekt för sina åtaganden. Rådet antog EU-agendan för åtgärder för millennieutvecklingsmålen i juni i år och vi har ställt upp ett antal mellanliggande mål för att nå dem. När det gäller biståndets omfattning är det till sist sant att vi bekymrar oss över den totala minskade volymen för det offentliga utvecklingsstödet, som minskade från 47,7 miljarder euro år 2006 till 46 miljarder euro år 2007. Trots denna minskning förblir EU dock den största givaren, särskilt i Afrika, och vi hoppas att minskningen endast ska vara tillfällig. Om de enskilda medlemsstaternas statistik är korrekt borde vi ha ett mycket omfattande utvecklingsstöd år 2008 och vi borde kunna nå våra millenniemål för 2010 och 2015. Därför har rådet bett medlemsstaterna att fastställa rullande vägledande tidtabeller för att visa hur de avser att nå sina mål för det offentliga utvecklingsstödet. Colm Burke: (EN) Angående samarbetet med utvecklingsländerna stötte jag på ett fall där EU gav 1,2 miljoner euro till ett projekt i Etiopien och jag upptäckte att den etiopiska regeringen tillämpade en momssats på 17 procent. Jag undrar därför om vi har gjort några framsteg med att hantera utvecklingsländer som redan tar emot utvecklingsstöd. Jag undrar också om vi i det här skedet har fått några indikationer från medlemsstaterna på vilka åtgärder de vidtar i sina budgetar för 2009 för sitt bistånd under samma år. Kommer biståndet att minskas på grund av den ekonomiska nedgången i många länder, och agerar ordförandeskapet proaktivt gentemot medlemsstaterna för att se till att så inte blir fallet? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Jag blir tvungen att återkomma till Colm Burke med mer fullständiga svar, för just nu har jag ingen information om medlemsstaternas förslag om 2009 års budget. Vad jag sagt är att vi bett om vägledande budgetar. Jag föreslår därför att jag återkommer till Colm Burke senare och att rådets avdelningar ger honom detaljerad information om 2009 års budget så snart de får denna information - jag har fått veta att vi endast har ofullständig information för tillfället. Om Colm Burke tillåter det kommer jag att göra detsamma angående Etiopien, för att kontrollera om reglerna om bistånd har följts vid tillämpningen av moms. Angående: EU:s insatsstyrka i Tchad Skulle rådet kunna redogöra för de senaste nyheterna vad gäller utstationeringen av Eufor-styrkan till Tchad? Har det uppstått några oförutsedda problem? Om så är fallet, vilka problem har uppstått och vad har man kunnat dra för lärdom av dessa? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Herr Higgins! De tre multinationella bataljoner som bildar Eufor-styrkorna i östra Tchad och Centralafrikanska republiken är nu fullt operativa. Styrkan, som består av ungefär 3 200 soldater, kan nu utföra alla uppdrag som rådet anförtrott den. Låt mig påminna er om att Albanien, Kroatien och Ryssland, som snart kommer att utstationera fyra helikoptrar i området, också ingår i denna styrka. Ukraina har inlett förhandlingar, men har ännu inte vidtagit några ytterligare åtgärder. Som ni vet är er landsman general Patrick Nash befälhavare för operationen och rådets ordförandeskap vill särskilt berömma hans professionalism. Efter EU:s och FN:s gemensamma utvärderingsbesök i Tchad och Centralafrikanska republiken den 18-24 juni lade Javier Solana fram en rapport med rekommendationer om FN:s uppföljning av operationen. Rådet godkände Solanas rapport den 25 juni i år och FN:s generalsekreterare kommer att utgå från den när han utarbetar sin rapport, som kommer att diskuteras i säkerhetsrådet inom kort. Jag vill betona att Eufor ända sedan utplaceringen har agerat opartiskt, oberoende och neutralt. Styrkan har bidragit till att öka säkerheten i östra Tchad och i nordöstra Centralafrikanska republiken genom att inom loppet av ett par månader, långt från EU-baserna och i en mycket fientlig miljö, utplacera en styrka som är betydande och avskräckande genom själva sin närvaro, som patrullerar hela området för att bidra till att göra det säkrare, som fungerar som eskort för humanitära organisationer på deras begäran, som hjälper till att öppna upp försörjningsvägar, att skydda platser på begäran eller att erbjuda alternativa lösningar för att hjälpa dessa organisationer att utföra sina uppgifter. Till sist har styrkan också hjälpt till med att garantera att den lokala polisen kan vara mer aktiv och bredda sitt vanliga verksamhetsområde. Eufor agerar inom ramen för sitt mandat och dess verksamhet blev påtaglig vid rebellattackerna på Goz Beida och Biltine i mitten av juni i år, då styrkan evakuerade, härbärgerade och skyddade ungefär 300 humanitära arbetare som hade bett om denna hjälp. Styrkan förhindrade också en plundring av marknaden i Goz Beida-området. De irländska trupper som säkrade en plats för förflyttade personer svarade mycket effektivt på direkt skottlossning. Vid konfrontationerna mellan Dadjo- och Mouro-grupperna i Kerfi i juli utplacerade Eufor ett förstärkt kompani för att säkra området och för att evakuera ungefär 30 humanitära arbetare. Jag vill betona att Eufor mycket noga samordnar sina operationer med FN:s insatsstyrka Minurcat, som är verksam i Centralafrikanska republiken och Tchad, och som jag sa samordnar Eufor också sin verksamhet mycket noga med de humanitära organisationerna. Jim Higgins: (GA) Kommer kriget mellan regeringsstyrkorna och rebellstyrkorna inte att återupptas när regnperioden är över? Kan rådet tala om för oss vilka övriga städer som är redo att delta i insatsen med trupper, utrustning och även pengar? Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Eufor berördes inte av konflikterna mellan regeringen och rebellerna. EU-styrkan utför sin insats på ett skrupulöst och fullständigt opartiskt sätt och lägger sig inte i de konfrontationer som uppstår till följd av nationella problem mellan regeringen och rebellerna. Den utför sin insats på ett neutralt sätt och ingriper inte i Tchads och Centralafrikanska republikens inre angelägenheter. Syftet är i grund och botten att förbättra säkerheten i östra Tchad och i de nordöstra delarna av Centralafrikanska republiken. Anledningen till att Eufor ingrep i de sammanstötningar och händelser jag har tagit upp var att de humanitära insatserna var i farozonen. Styrkan ingrep för att skydda dessa insatser. Colm Burke: (EN) Jag var i Tchad i mars i år, tre veckor efter rebelloffensiven. Under sex dagar träffade jag olika grupper och en av de saker jag stötte på var behovet av att få representanter för rebellgrupperna till förhandlingsbordet. Jag undrar bara om framsteg har gjorts på det området, antingen av FN eller EU. Jag har förstått att mellan 7 000 och 10 000 personer under 18 år bär vapen just nu. Om framsteg ska kunna göras måste någon föra rebellgrupperna till förhandlingsbordet. Jag undrar bara om framsteg har gjorts på det området. Marian Harkin: (EN) Jag vill bara kort fråga ministern om vad ni anser om insatsens framtid. Såvitt jag förstår ska den avslutas i mars nästa år. Vet ni om insatsen därefter kommer att fortsätta under Eufors ledning under ytterligare en sexmånadersperiod eller om den kanske ska övergå i FN:s regi? Ser ni någon möjlighet att kunna avsluta insatsen i mars nästa år? Jag vill som sagt bara höra er åsikt om insatsens framtid. Jean-Pierre Jouyet: rådets ordförande. - (FR) Som svar på Colm Burkes och Marian Harkins inlägg tror jag att vi har all anledning att vara stolta över denna insats. Låt mig påminna er om att det är den mest omfattande insats som någonsin har organiserats. Som svar på Marian Harkins inlägg framhåller vi behovet av att låta insatsen snabbt övergå till FN, så att Minurcat slutligen kan ta över efter Eufors militära insats. Ambassadör Torben Brylle, som är EU:s särskilda representant i området, står i kontakt med rebellgrupperna. Det vore lögn att säga att allt är bra. Jag anser definitivt att insatsen är nödvändig och att den verkligen gör allt den kan för flyktingar och nödställda människor. Vi står inför en verklig humanitär tragedi, men det är också sant att insatsen fortfarande saknar resurser - som vi ständigt påpekar och beklagar - och att rådet är mycket angeläget om att stärka dessa resurser innan FN tar över. Hur som helst kommer det att bli en långsiktig insats. Som svar på Marian Harkins inlägg vill jag säga att vi därför föredrar en övergång i stället för ett utvidgande. Talmannen: De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan). Frågestunden är härmed avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)

sv

(1)    – Herr talman! Angående en ordningsfråga. Jag ville ta upp frågan i går, men ni tillät mig inte att göra ett inlägg. Jag vill uppmärksamma er och parlamentet på att rådet den 29 april skrev under två rättsakter utan att ha fått Europaparlamentets yttrande, med hänvisning till att vi inte hade respekterat den fastställda tidsfristen. Jag vill påpeka att samma förebyggande tidsfrist har satts till i dag för förslaget till avtal med Förenta staterna om överföring av passageraruppgifter, det s.k. PNR-avtalet. För att undvika att något sker mot parlamentets vilja ber jag er att ni sänder en formell begäran till rådets ordförande och kommissionens ordförande om att de skall avstå från att fatta några beslut innan domstolen har meddelat sin dom, särskilt under denna valperiod. Det är det minsta vi kan begära inom ramen för ett lojalt samarbete mellan institutionerna. Det bör inte bli någon kraftig försening, eftersom domstolen redan har satt en tidsfrist till den 6 juni för parterna att presentera sina argument. Det verkar som om domstolen skyndar på sina förfaranden och mycket väl kan tänkas komma fram till ett avgörande före sommaren. Under dessa omständigheter verkar det inte för mycket begärt att be rådet och kommissionen att respektera både vår institution och domstolen och inte gå emot rättstatsprincipen, eftersom domstolen är villig att fortskrida snabbt. Jag är rädd för de två prejudikaten från den 29 april. Jag ber er att uppmana dem formellt att inte skriva under överenskommelsen.    . – Herr talman! Jag delar Sarah Ludfords uppfattning. Jag skall inte upprepa vad hon sade. Jag vill bara fästa er uppmärksamhet på att jag i går författade en skrivelse till Giuseppe Gargani, ordförande i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, för att påminna honom om den debatt som hölls i det utskottet den 6 april, då vi beslutade att sätta i gång domstolsförfarandet. Under debatten diskuterades dock ett annat förfarande, för den händelse att varken rådet eller kommissionen skulle beakta parlamentets yttrande. Det fanns i går kväll inte tillräckligt med tid att diskutera denna skrivelse, men ordföranden lovade mig att notera den och ta itu med saken på allvar. För att vara på den säkra sidan skall jag även e-posta den till er. Om rådet går i förväg och skriver under i alla fall, då anser jag att vi bör starta ett annat förfarande. Jag ville fästa er uppmärksamhet på det.    – Även om kammaren var något splittrad i denna fråga var majoriteten ändå konsekvent i de olika omröstningar som har hållits under de senaste två sammanträdesperioderna. Det kan därför vara lämpligt att jag påminner de andra institutionerna om den oro som kammaren känner i denna fråga och att jag informerar dem om de synpunkter som framförts här i dag. Jag kommer att göra så denna vecka.    – Herr talman! Vid sammanträdet i går kväll i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden kom ordföranden Giuseppe Gargani och utskottet överens om att de skall stå fast vid de punkter som finns i utskottets rekommendation till er från den 15 april om att åtgärder måste vidtas mot kommissionen för att den har underlåtit att svara på frågor som rör Lloyds.    – Tack, herr Perry. Jag skriver till Giuseppe Gargani i dag och sänder er en kopia av skrivelsen.    – Herr talman! Ni meddelade under gårdagens sammanträde, den 4 maj, att skriftliga förklaringar som inte har undertecknats av en majoritet ledamöter och skriftliga frågor som inte har besvarats och så vidare skall anses ha bortfallit i enlighet med artikel 185 i arbetsordningen. I detta avseende grundar ni er ståndpunkt på artikel 185, som lyder: ”Vid slutet av den sista sammanträdesperioden före val till parlamentet, skall samtliga oavslutade ärenden, som förelagts parlamentet, anses ha bortfallit, om inte annat följer av bestämmelserna i andra stycket i denna artikel.” Tredje stycket i samma artikel lyder: ”Dessa bestämmelser gäller inte framställningar och texter om vilka beslut inte skall fattas.” Frågor som en ledamot av kammaren har riktat till kommissionen och rådet kräver svar snarare än beslut. Vi kan därför inte se det som att alla de frågor som ännu inte har besvarats har bortfallit. Att på stående fot avfärda politiska frågor, varav några är ytterst viktiga, gör livet enklare för kommissionen och rådet. Politiken avskyr tomrum. Parlamentet kommer att fortsätta att verka tills det nya parlamentet är på plats och i gång, och det kommer även kommissionen att göra. Det finns inget skäl till att den inte skulle kunna besvara alla de frågor som har ställts i dag.    – Tack för att ni delar med er av detaljerna i detta ärende, herr Goebbels. Det här är nu vår femte direktvalda mandatperiod. Den går mot sitt slut och jag har blivit informerad av tjänsteenheten om att detta är prejudikatet som vi alltid har följt. Mot bakgrund av ert påpekande om ordalydelsen i artikel 185 tror jag dock att jag skall ta kontakt med rådet och kommissionen och upplysa dem om att de enligt vår arbetsordning bör svara på de frågor som ni tar upp. Vi bör skapa ett nytt prejudikat i detta avseende inför framtiden och det kommer jag att göra.    – Nästa punkt på föredragningslistan är presentationen av de nya ledamöterna av den utvidgade Europeiska kommissionen.    . – Herr Cox, mina damer och herrar! I dag är ett högtidligt tillfälle för mig, för det är min sista chans att tala inför er, eftersom EU:s väljarkår om bara lite drygt en månad kommer att förnya parlamentets demokratiska mandat. Det har varit fem år av nära och konstruktivt samarbete mellan kommissionen och parlamentet. Ibland har vi haft våra meningsskiljaktigheter; ibland har våra förslag väckt hetsig debatt här i kammaren. Debatten har dock alltid varit ärlig, öppen och konstruktiv. Jag skulle därför vilja erbjuda er mitt uppriktiga tack för samarbetet och stimulansen och även för den kritik som har riktats mot mig. Mina damer och herrar! Samtidigt som ett kapitel avslutas inleds i dag ett nytt kapitel i historien om europeisk integration: ett viktigt nytt kapitel. Vi har väntat länge på dessa dagar, men utvidgningen är äntligen ett faktum. För mig är och förblir den 1 maj 2004 min bästa dag någonsin i kommissionen. I själva verket leder utvidgningen in alla institutioner i framtiden, och kommissionen går nu in i en ny fas, en övergångsperiod som tar slut den 1 november. Under de senaste veckorna har ni träffat kommissionärerna en och en under de diskussioner ni har haft med dem. Jag kan i dag presentera dem som ett organ – det nya EU:s första kommission. Under denna interimsperiod lägger vi upp övergången från den nuvarande kommissionen till den nya kommissionen med 25 ledamöter, som kommer att tillträda i november. Det är anledningen till att vi har vidtagit den nya åtgärden att para ihop våra nya kommissionärer med tio redan tjänstgörande kommissionärer utan att tilldela portföljer, vilket skulle ha inverkat negativt på kollegiets arbete under dessa sista månader av dess mandat. Dessa kommissionärer kommer dock att delta fullt ut i kollegiets beslut, och deras röster kommer att ha samma vikt som alla de andra kommissionärernas. De kommer att få – i själva verket har de redan – ett större ansvar, eftersom de ännu tydligare är Europeiska unionens ansikte utåt för sina landsmän och landsmaninnor: de spelar en avgörande roll vid en tidpunkt när våra nya medborgare håller på att bekanta sig med unionen och dess arbetssätt. Samtidigt som min kommission i formell bemärkelse går mot slutet av sitt egentliga mandat har vi från praktisk synpunkt en full dagordning framför oss. Under de närmaste månaderna måste vi nå de strategiska mål som anges i det arbetsprogram som vi drog upp med er och som vi lovade er att vi skulle följa. Vi har beslutat att inte ta några nya initiativ under denna övergångsperiod utan koncentrera oss på att fullgöra de viktiga åtaganden som ligger framför oss. Jag skulle i stora drag vilja ta upp huvudfrågorna när det gäller dessa viktiga åtaganden som vi redan har utarbetat med er. För det första har vi det länge emotsedda beslutet om den europeiska konstitutionen, även om det inte beror direkt på oss. Jag är säker på att den kommer att antas; detta kommer att vara ett tydligt budskap om unionens framtid och utgöra den apparat som behövs för att unionen skall fungera effektivt. Förutsättningarna är de rätta för att Europeiska rådet vid det kommande mötet i juni skall få saker och ting att röra på sig igen och att slutföra regeringskonferensen. Kommissionen kommer att samarbeta med ordförandeskapet på varje tänkbart sätt i avsikt att få till stånd en överenskommelse om konstitutionen. Det andra viktiga målet är en lyckosam utvidgning. Nu när dessa medlemsstater har anslutit sig måste vi ta vederbörlig hänsyn till de andra kandidatländernas ambitioner, och vi måste under de närmaste månaderna således lyfta fram förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien, som går bra. Vi har redan rekommenderat att förhandlingar skall inledas med Kroatien, och rådet kommer i slutet av året att fatta beslut om Turkiet på grundval av en rekommendation som kommissionen har uppmanats att anta i höst. Slutligen måste vi påskynda arbetet med att fastställa den nya budgetplanen för perioden efter 2006. Som ni vet har vi gått längre än att tänka enbart i redovisningstermer och gett uppgiften en politisk utgångspunkt, eftersom vi måste lägga upp det politiska projektet för ett utvidgat EU i linje med de resurser som behövs för att genomföra det. Det politiska projekt vi föreslår stöder sig på tre pelare: hållbar utveckling, europeiskt medborgarskap och EU:s roll i världen. I fråga om den första pelaren, hållbar utveckling, har det nu en tid funnits en växande oro för tillståndet i den europeiska ekonomin. Vår analys av situationen är välbekant och har fått stöd av er alla. Grundvalen för våra åtgärder är strategin från Lissabon och Göteborg, som stakar ut vår väg för utveckling och tillväxt fram till årtiondets slut. Vårt projekt syftar till att ge den europeiska utvecklingsmodellen ny fart genom en fokusering på konkurrenskraft, sysselsättning och solidaritet mellan regioner och generationer. Jag måste än en gång uttrycka min besvikelse över långsamheten i de beslut som fattats hittills; kommissionen och parlamentet måste fortsätta att uppmana medlemsstaterna att gå längs den väg som de själva har stakat ut men inte följt. Förslagets andra pelare handlar om att fylla begreppet europeiskt medborgarskap med verkligt innehåll. Hittills har unionen fokuserat särskilt på att skapa ett ekonomiskt område med rörelsefrihet och gemensamma regler. I framtiden måste vårt enade Europa bli ett område av säkerhet, rättvisa och medborgerliga friheter. När det gäller den tredje pelaren, EU i världen, föreslår vi att EU skall föra sin modell för att hantera förbindelser mellan länder ut i världen. Vi skulle därigenom ge ett praktiskt svar på den försämrade internationella situationen, som vi ser på med största oro. För länderna runtomkring oss föreslår vi vår grannskapspolitik, som syftar till att sprida den modell för fred, demokrati och välstånd som är unionens kännemärke till hela kontinenten Europa. Vi kommer att bli tvungna att lägga ned en hel del hårt arbete på denna viktiga grannskapspolitik under de närmaste fem åren. Detta är alltså i allmänna ordalag det politiska projekt vi arbetar med. Under de närmaste tre månaderna måste vi fastställa genomförandeåtgärderna och budgetplanen, så att den nya kommissionen kan fullgöra sina uppgifter enligt den tidsplan som har uppställts. Mina damer och herrar! Under dessa fem år har stora framsteg gjorts, och jag vill lyfta fram några händelser som jag anser har varit särskilt betydelsefulla. Den första är euron. Efter år av anmärkningsvärda men ogripbara landvinningar har EU nu i sin gemensamma valuta ett enastående instrument för politisk och ekonomisk enighet, och jag menar både politisk och ekonomisk enighet. Den praktiska och symboliska betydelsen av allt detta är till och med större än vi kunde ha förväntat oss. Den andra viktiga händelsen var de asiatiska jättarnas inträde på den globala ekonomiska arenan, med Kina först. Allt detta skapar en helt ny balans i fråga om produktion och handel som vi inte kan ignorera. Det är en ny verklighet som vi måste lära oss att hantera, och vi kan bara klara det om vi förblir enade i försvaret av våra intressen och värderingar. Den tredje händelsen är konventet. Även om vi fortfarande väntar på konstitutionen är det inget tvivel om att konventet innebar ett helt nytt sätt att bedriva politik i EU. I debatten om Europas framtid deltog alla huvudsakliga aktörer; den ägde rum i full öppenhet, och resultatet blev en sammanhängande text med vilken regeringskonferensen har kunnat arbeta effektivt. Jag anser att dessa stora steg framåt i unionens demokratiska liv har banat väg för den fjärde händelse som jag vill erinra om, nämligen uppkomsten av en sant europeisk folkopinion. Jag syftar i synnerhet på de händelser som omgärdade konflikten i Irak från slutet av 2002. För första gången i vår historia såg vi en opinionsvåg som lockade stora majoriteter i alla unionens länder. EU:s folk krävde att varje militärt ingripande till försvar för vår säkerhet, när alla förhandlingsvägar hade stängts, skulle grunda sig på internationell legitimitet av det slag som Europeiska unionen förkroppsligar och förespråkar. Under dessa fem år har alltså förändringar långt utöver det vanliga ägt rum; takten i vår historia har ökat avsevärt. Jag ser en mycket tydlig följd av allt detta: tidigare var EU-skepsisen kanske en lyx som unionen kunde tolerera; i dag, efter dessa förändringar, kan EU-skepsisen bara medföra säkert nederlag. Mina damer och herrar! De år jag har använt till att tjäna den europeiska saken har åstadkommit djupgående förändringar även i mig. Jag vet utan skuggan av ett tvivel att jag under kommande månader och år skall fortsätta att kämpa för en bestämd och passionerad EU-idé. Det finns inte längre tid för likgiltiga åsikter och halvhjärtade åtaganden; det finns inte längre tid för kluvenhet. EU behöver beslutsamhet, visioner och kurage, och jag skall bidra med all den entusiasm och styrka jag kan uppbåda i kampen.    – Ordförande Romano Prodi, vi tackar för ert ledarskap, men även för er europeiska hängivenhet, som har varit fullkomlig och konsekvent genom hela er mandatperiod.    – Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade nya kommissionsledamöter, mina damer och herrar! I dag är ett högtidligt tillfälle, men det är också den dag då vårt arbete börjar. I måndags välkomnade vi nya ledamöter till vår kammare, och vi skulle ha velat att ni, herr kommissionsordförande, hade varit här i Strasbourg för att dela vår glädje. Men ni är här i dag, och vi är glada över att ni har kommit för att göra oss sällskap, tillsammans med de nya och nuvarande ledamöterna av kommissionen. Vi har alltid betraktat kommissionen som en sorts regering. Romano Prodi tillträde tjänsten som dess ordförande för fem år sedan. Några av medlemsstaternas regeringar har varit våldsamt kritiska mot honom, men vi har alltid stöttat honom, för ledamöterna av kommissionen är naturligtvis politiker, om än inte bundna till politiska partier. Jag önskar de nya ledamöterna lycka till och framgång i deras arbete och skulle vilja försäkra dem om att vår grupp kommer att ge dem allt tänkbart stöd. Vi välkomnar Péter Balázs, Joe Borg, Ján Figel', Dalia Grybauskaitė Danuta Hübner, Siim Kallas, Sandra Kalniete, Markos Kyprianou, Janez Potočnik och Pavel Telička. Från de medlemsstater som hörde till Europeiska unionen redan före den 1 maj ger vi ett lika varmt välkomnande till såväl Jacques Barrot och Joaquín Almunia som, naturligtvis, kommissionär Stavros Dimas, som plenum redan har haft att göra med. Jag anser att det är mycket viktigt att vi åter når samförstånd om vad som är Europeiska kommissionens roll. Jag vet att detta är ett särskilt diskussionsämne i de länder som nu har anslutit sig till Europeiska unionen, och jag betraktar talet i några av dessa nya medlemsstater om att kommissionärerna från de nya medlemsstaterna är alltför EU-vänliga som fullständigt felaktigt. Till de nya kommissionärer som får sådana förebråelser i hemlandet skulle jag vilja säga att vi står vid er sida om ni sätter Europeiska unionens väl främst, för det är den roll ni måste spela enligt konstitutionen, så att säga. Ni företräder Europeiska unionen som helhet, och i ert arbete måste EU:s intresse komma främst; ni kan alltid lita på stödet från Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna. Om ni har motstånd att brottas med i era egna länder, kommer vi att vara där för att försvara er! Jag hoppas att ni inte har något emot att jag säger, som en rekommendation, att ni naturligtvis har en viktig roll när det gäller era egna länder – en roll som ni delar med ledamöterna av kammaren – när det gäller att så att säga förmedla EU:s ideal till de stater vi kommer ifrån. Jag hoppas därför att kommissionsledamöterna från de nya medlemsstaterna, tillsammans med ledamöterna av Europaparlamentet, kommer att lyckas förklara behovet av EU-politiken för sina länder och få fram budskapet att de som ser enbart till sina nationella intressen i själva verket skadar dem. Bara om ni förbinder er egen nations intressen med EU:s gemensamma intressen kommer ni att kunna främja nationens sak; det kommer inte att finnas några bundsförvanter i EU för dem som är blinda för allt utom sitt eget land, och de kommer därför inte att kunna göra något för det. Det är anledningen till att intressen måste företrädas på lokal, regional, nationell och europeisk nivå samtidigt, och jag önskar de nya ledamöterna av kommissionen mycket framgång när de sätter i gång med att göra det. För några ögonblick sedan beskrev jag det som att ledamöterna av kommissionen är politiker men inte partipolitiker. Herr kommissionsordförande! Jag kan inte bespara er en allvarlig begäran att ni skall ägna de återstående månaderna av ert ordförandeskap åt att fortsätta att leda kommissionen på ett verkligt effektivt sätt och att koncentrera er på ert arbete i kommissionen snarare än på inhemska politiska dispyter i Italien, ert eget land. Europeiska unionens toppmöte skall hållas den 17–18 juni, och det skulle därför, herr talman, gott kunna vara klokt av oss att hålla ytterligare en talmanskonferens på eftermiddagen torsdagen den 17 juni och diskutera hur vi bör lägga upp förhandlingarna som helhet. Jag säger detta som ett förslag, så att vi tillsammans kan ägna det en tanke. Låt mig som avslutning säga att kommissionen och Europaparlamentet är bundsförvanter. Med detta i åtanke kommer vår grupp att stå vid den nya kommissionens sida och se till att vi lyckas med det gemensamma företaget att forma denna europeiska union, med kommissionen, som ju besitter initiativrätten, i en avgörande roll. Vi i Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna kommer att ställa upp, och vad vi vill se från kommissionen är nära samarbete. Om vi får det kommer vi tillsammans att uträtta stora saker för vår europeiska union. Med det i åtanke önskar jag de nya ledamöterna av kommissionen all framgång. Vi finns precis bakom er.    – Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade kommissionärer, mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att den 1 maj var den dag då vi – som en ledarskribent i en tysk tidning formulerade det – kom ut ur den långa skugga som Hitler och Stalin hade kastat. Men nu måste vi börja lunka fram över det dagliga livets slätter. Det, framför allt, är vad kommissionen finns till för, men inte i den bemärkelsen att vi behöver ledas av teknokrater och byråkrater. Långt därifrån; vad vi behöver är politiskt sinnade personer, kommissionärer av kött och blod som inte är slavar under partipolitik. Därom är Hans-Gert Poettering och jag ense. Jag skulle dock, herr Poettering, gratulera er om ni sade det till vissa andra ledamöter av kommissionen, eftersom vi har hört och läst kommentarer av dem alla – och särskilt av kommissionens vice ordförande – som inte precis vittnar om kommissionens neutralitet. Vad vi behöver är kommissionsledamöter som har en vision för EU och förmåga att bedriva politik, något som jag betraktar som avgörande, och vi i Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vill därför be er om något. För det första ber vi er att mycket tydligt visa att ni besitter dessa saker; i utfrågningarna var några av er rätt tystlåtna. Ni känner er kanske fortfarande blyga, eller så var ni kanske mer ängsliga än ni sannolikt kommer att vara när viss tid har förflutit – även om ni alltid bör vara en aning rädda! Men viktigast av allt är något annat, nämligen den europeiska sociala modellen, som vi vill göra till verklighet. Det finns personer, även här i kammaren, som kanske skulle föredra att grundvalarna sveptes i väg av en nyliberal storm. Vi föredrar vårvinden, som kanske kan vara lite ljummen, men den livar faktiskt upp EU med nya blommor och nya löv, utan att förstöra de träd som växer här. Vi måste också minska många av EU:s underskott. För dessa bär ni en hel del ansvar – och inte bara för budgetunderskotten. Det finns andra; det finns, till exempel, för få arbetstillfällen. EU lider av underskott när det gäller sysselsättningspolitik. Som kommissionens ordförande har sagt finns våra konkurrenter i Amerika, i Kina och nu i Indien. Jag varnar för att bara konkurrera sinsemellan, med lägsta möjliga skattesatser, i avsikt att driva bort varandra från marknaden och sedan genom politiska åtgärder omlokalisera arbetstillfällen från en del av kontinenten till andra. Vi vill i stället att vi arbetar gemensamt för att skapa arbetstillfällen på denna vår kontinent. Vi behöver också ta Lissabonstrategin på allvar, och sedan på ännu större allvar; så mycket står klart för mig efter att jag har sett vad som pågår i vissa länder i fråga om investeringar i allmän utbildning, yrkesutbildning, forskning och utveckling samt infrastruktur. Om man tänker på transportpolitik, till exempel, är infrastrukturen i de nya medlemsstaterna mycket dålig och underutvecklad. Vad jag skulle vilja se, inte bara i dessa länder utan även i EU:s budget, är mer pengar till utbildning, forskning, utveckling och även till infrastruktur. Det är inget tvivel om att det finns en koppling mellan detta och hållbar utveckling. Om man tar Kyotoprotokollet som vårt slagord är det andra exemplet lagstiftningen om kemikalier. Även på dessa områden måste vi i EU vara banbrytare, men vi måste se till, framför allt när det gäller extern ekonomisk politik, att vi inte blir ensamma om att genomföra Kyotoprotokollet och anta stränga lagar om kemikalier. I stället måste vi utnyttja varje tillfälle att uppmana andra – däribland Amerika, Ryssland, Kina och Japan – att följa dessa överenskommelser. Annars kommer vi – och det är i detta jag instämmer med vice ordföranden, inte i hennes kommentarer om den spanska regeringen – att hamna i allvarliga svårigheter i fråga om konkurrenskraft och vårt konkurrensläge, med följdriktiga stora fordringar på den externa ekonomiska politiken. Gudskelov besvarade Danuta Hübner den frågan jakande. Även den externa ekonomiska politiken måste bli ett sätt för oss att försvara vår europeiska sociala modell, till exempel när det gäller allmännyttiga tjänster. Det är inte godtagbart att kommissionen fortsätter att trotsa ett beslut av kammaren genom att försöka föra upp en avreglering och eventuell privatisering av vatten, lokal kollektivtrafik, hälsa och utbildning på dagordningen. Även vår grupp är för ett öppnande av marknader, och vi har tillsammans med kommissionen skridit till konkret handling i detta avseende; jag gjorde det till exempel i fråga om järnvägar. Men det finns områden som hör till själva kärnan i vad vi uppfattar som en nationell eller europeisk social modell, vilket bör godtas, och de bör fortsätta som sådana. Som jag redan har sagt vill vi ha en politisk kommission, med kommissionärer av kött och blod som säger sin politiska mening rent ut här i kammaren. Vi vill ha en kommission som vi kan argumentera med. Jag kan här se flera personer som jag mer än gärna har argumenterat med, för även de ha varit känslosamma, eftersom det ibland har legat vrede och ilska bakom deras handlande. Under sådana omständigheter kan vi argumentera med er, och ni bör argumentera med oss, men var uppriktiga mot oss, var ärliga mot oss, utan att kringgå frågorna! Om er argumentering med oss kännetecknas av uppriktighet och ärlighet, då kommer vi att stödja er för hela EU:s skull, vilket vi alla naturligtvis har ett mycket stort politiskt intresse av.    – Herr talman! Som talesman för Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp gratulerar jag kommissionens ordförande till de kompetenta nya kommissionärerna från de tio nya medlemsstaterna samt Frankrike och Spanien. Vi välkomnar den politiska balans som återfinns bland de tio, men också att det finns tre kvinnor bland dem. Min partigrupp kommer vid omröstningen kl. 12.00 i dag att ge sitt stöd åt den utvidgade kommissionen. Europeiska unionen behöver en stark, legitim och ansvarsfull kommission, som kan formulera en politisk vision och som har ledarförmåga. Våra ledare måste ha detta i åtanke när det gäller det konstitutionella fördraget och när nästa kommissionsordförande skall utses – men vi kommer inte att få en stark kommission förrän kammaren tar sin roll som den tredje förgreningen i EU:s styre mer seriöst. En gång vart femte år agerar parlamentet som unionens personalchef. Vi är här för att bedöma dem som har utnämnts till kommissionen eller dess ordförandeskap. Hittills har våra utfrågningar av kommissionärerna begränsats av alltför mycket partianda och för lite ihärdig, djupgående utfrågning. Detta betyder att de kommissionärer som utsågs i november kan räkna med tuffa utfrågningar från parlamentsledamöterna i den politiska mitten, och då av det slag som det fanns alltför lite av i förra månadens utfrågningar. Denna kommission är den första i det nya utvidgade EU, och det är viktigt att liberalerna här i kammaren ser till att de är effektiva, engagerade och kompetenta. Det är också viktigt att vi en gång för alla återupprättar och fastställer en långtgående princip om att kommissionärerna har ett individuellt ansvar gentemot parlamentet för sin politik och sina avdelningar. Det är ofrånkomligt att det arbete som denna kommission har utfört kommer att föras över på nästa, på samma sätt som det arbete som har utförts i parlamentet inte kommer att ha varit förgäves den 14 juni. Som vilket annat verkställande organ som helst skall kommissionen eftersträva kontinuitet i förvaltningen av EU:s affärer. Mycket av detta arbete har politisk betydelse, men det får inte finnas någon antydan om att arbetet inte kan bli gjort bara för att kommissionen går mot slutet av sin mandatperiod. Detta argument innebär inte bara ett ifrågasättande av kommissionens yrkesmässighet utan visar också på en torftig uppfattning om den europeiska dagordningen. Kommissionens uppdrag är att styra Europeiska unionen och likväl verkar det vara några i denna kammare som vill stänga kommissionen för sommaren. Inser de inte att fastställandet av Europeiska unionens budget för de kommande sju åren eller frågan om det turkiska medlemskapet kanske kommer att kräva en viss uppmärksamhet av kommissionen nu och fram till november? (Kära tyska vänner, det här måste ni ta på allvar!) Att lägga ned kommissionens initiativrätt i detta skede skulle inte bara vara fullkomligt opraktiskt utan rent av ansvarslöst. Låt oss läsa mellan raderna här. Min partigrupp kommer inte att delta i försöken att utmåla Prodi-kommissionen som oduglig. Vi kommer heller inte att delta i försöken att bidra till någon sådan oduglighet nu genom att begränsa kommissionens makt. EU:s kommissionärer måste lägga sina politiska åsikter åt sidan. Kammaren bör visa en liknande mognad. Fördragen kräver en grad av opartiskhet från kommissionärerna som är svår att hyckla, och det är därför som Romano Prodis kritiker, trots allt spel för gallerierna, ännu inte har kunnat visa att hans andra intressen har påverkat hans arbete i Bryssel på ett negativt sätt. Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har instämt i kritiken mot en del av kommissionens politik, men har alltid värdesatt den individuella begåvning och det gemensamma engagemang som finns där. Denna vecka skall vi komma ihåg det oerhörda arbete som kommissionär Günter Verheugen har lagt ned när det gäller att se till att EU-utvidgningen genomförs på ett framgångsrikt sätt. Den nya kommissionen kommer att börja sin mandatperiod med en positiv sak. Många välkända ansikten kommer sannolikt att återfinnas där i november. Denna kontinuitet kan och bör vara en tillgång. På samma sätt behöver kommissionen få nödvändigt utrymme under de närmaste fem månaderna för att bereda vägen och bevara den kraft som behövs för att den skall nå framgång. Att insistera på någonting annat – särskilt om det är av partipolitiska skäl – vore löjligt.    – Herr talman, herr kommissionsordförande, ärade nya kommissionärer! Som företrädare för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen skulle jag först vilja framföra mina hjärtliga gratulationer till de tio nya medlemsstaternas kommissionärer och hälsa dem varmt välkomna till vårt större EU:s institutioner. Eftersom jag kommer från en gränsregion, Lorraine, som har lidit svårt under konflikter med grannar och i konflikternas efterdyningar, är jag fullt medveten både om behovet av att för framtiden förena våra röster och vår styrka och om de utmaningar som det medför att göra det, men jag är också medveten om vad vi alla kan vinna på att göra det. Den utvidgade europeiska unionen, det enade Europa, eller återförenade, som vissa väljer att säga, med sina rättigheter och en politisk karta som äntligen på nytt överensstämmer med geografin, måste skapa en ny europeisk anda som är fri från det förflutnas hat och från nationalismens ok. Jag skulle vilja mana den nya kommissionsgruppen till just en sådan gemensam anda av solidaritet och av gemensamt ansvar och gemensamma intressen. I dag, och detta är viktigast av allt, skulle jag även vilja mana ert nya verkställande organ – som naturligtvis fortfarande ligger i sin linda när det gäller sammansättningen – till en fullständigt demokratisk anda samt att se till att medborgarnas röst i vår europeiska gemenskap uppmärksammas och respekteras. Det kunde knappast finnas ett sämre omen eller ett svårare elddop för ert kollegium än att det föreslås en politik helt utan eller med litet samband till vad människorna i vår union säger och tänker, eftersom en gemensam anda och en europeisk allmänhet har formats och även funnit uttryck inom vårt europeiska område. Irakkrisen avslöjade detta mycket tydligt, när det politiska Europa än en gång sköt sig självt i foten med politiska beräkningar eller strategier som antagits i vissa regeringskanslier. Händelserna har dock gett den europeiska allmänheten rätt. Herr talman, herr Prodi! Jag skulle vilja tacka er högst uppriktigt för att ni påminde om de viktigaste politiska riktlinjerna, som, vilket ni sade, parlamentet var med och beslutade om och ofta har uppmuntrat. Jag skulle vilja tacka er för att ni på nytt har satt hållbar utveckling i det europeiska projektets centrum, eftersom dessa politiska beslut fattades av alla statscheferna, i samförstånd med kommissionen. Jag syftar på beslut liknande dem som fattades i Lissabon och Göteborg, vilka måste följas och genomdrivas. Den sociala miljön och ekonomin är till sitt väsen sammankopplade, och våra förslag måste inriktas på dem. Förhoppningsvis kommer er nya kommission inte att missa några ytterligare tillfällen att tala på gemenskapsmedborgarnas vägnar. De frågor som oroar dem mest i dag, på området livsmedelssäkerhet och genetiskt modifierade organismer, måste avgöra det verkställande organets ståndpunkt och vilka försiktighetsåtgärder det vidtar. I på varandra följande undersökningar har EU:s konsumenter blivit starkare och mer bestämda i sin gemensamma trotsighet och fientlighet mot genetiskt modifierade och vetenskapligt tvivelaktiga produkter. I på varandra följande möten har ministerrådet misslyckats med att nå en kvalificerad majoritet i fråga om detta folkhälsokrav. Jag skulle därför på det bestämdaste vilja uppmana er att inte låta rådet dumpa över dessa genetiskt riskfyllda experiment på kommissionen under innevarande interimsperiod och därigenom tvinga den att fatta beslut till stöd för sådana produkter. Det finns inget utrymme för befängda vetenskapliga uppfattningar eller mildhet mot företag när ödet och hälsan för hundratals miljoner EU-konsumenter står på spel, särskilt med tanke på att dessa konsumenter aldrig har uttryckt någon önskan om denna nya generation födoämnen, vars konsekvenser är okända. Jag skulle vilja uppmana kommissionärerna, även de nya, att inte godkänna genetiskt modifierad majs under er korta ämbetstid. Ni har i dag gett det enade Europa nya ansikten. När viktiga farhågor eller övertygelser mobiliserar era väljares åsikter – från Dublin till Nicosia, från Tallinn till Lissabon – var då vänliga och se till att ni återspeglar dem så troget som möjligt. Ju mer demokratiska EU:s institutioner är, desto större blir respekten för unionen på den internationella arenan.    – Herr talman! Som nyvald vice ordförande i Gruppen Unionen för nationernas Europa har jag äran att redogöra för vår ståndpunkt. Vad vi debatterar i dag är den naturliga rättsliga följden av Europeiska unionens utvidgning. Vart och ett av de nya länderna kommer att ha sin egen kommissionär i en ny kommission för ett nytt EU. Detta är ett yttre tecken på att alla medlemsstater behandlas rättvist i de fördrag som ligger till grund för unionen. Vi förespråkar också att varje land skall fortsätta att ha sin egen kommissionär i Europeiska kommissionen i framtiden. Vi anser att detta är en naturlig följd av principen om jämlikhet och respekt för vartenda ett av Europeiska unionens länder, även de minsta. Jag önskar de nya kommissionärerna lycka till i deras arbete och hoppas att det kommer att bli fruktbart för alla EU-medborgare och för alla EU:s länder. Jag skulle nu vilja vädja om två saker. För det första uppmanar jag de nya kommissionärerna, som företräder de tio länder som nu har anslutit sig till Europeiska unionen, att ägna särskild uppmärksamhet åt att se till att begreppet europeisk solidaritet får verklig mening. Utan egen förskyllan ligger dessa nya länder efter länderna i den gamla Europeiska unionen när det gäller ekonomisk utveckling. Jag måste upprepa att detta är utan egen förskyllan. Jag hoppas att kommissionen, tillsammans med de nya kommissionärerna, under Romano Prodis ledning kommer att göra allt den kan för att överbrygga detta gap i fråga om ekonomisk utveckling mellan det gamla och det nya EU:s länder så snart som möjligt. Det ligger i både gamla och nya EU-medlemsstaters intresse att denna skillnad undanröjs. Min andra vädjan är som följer. Vi anser att Europeiska unionen måste grunda sig på rättvisa och respekt för var och en av sina medlemmar. Vi hoppas att den nya utvidgade Europeiska kommissionen kommer att se till att alla länder behandlas lika. Vi kan inte tillåta att somliga är ”mer jämlika” än andra i det nya EU. Vi kan inte tillåta att situationer uppstår där svagare länder inte kan göra framsteg samtidigt som politiskt starkare länder kan kringgå även de strängaste av kriterier. Vi hoppas att Europeiska kommissionen kommer att skydda denna jämlikhet och se till att varje medborgare i varje land i Europeiska unionen känner att han eller hon behandlas rättvist, utan hänsyn till storleken på ifrågavarande lands befolkning. Slutligen skulle jag på den polska UEN-delegationens vägnar vilja förklara att vi kommer att stödja sammansättningen för kommissionen som helhet och rösta för den. Trots de reservationer mot den polska kandidaten som vi uttryckte i vårt nationella parlament kommer vi i dag att godkänna kommissionen. Vi anser att vi måste sätta vår tillit till den och önskar den lycka till i detta svåra arbete på alla EU-nationernas och själva EU:s vägnar.    – Herr talman! Vi är glada att i dag välkomna tio nya ledamöter av Europeiska kommissionen. För oss nederländare är det en symbolisk dag, eftersom vi den 5 maj varje år firar minnet av och högtidlighåller andra världskrigets slut, ett krig som slutade sorgset, med ett delat Europa. Nu 59 år senare sker en verklig läkning, och Europa är fritt. Vi hoppas att kommissionen kommer att kunna fortsätta Europas läkningsprocess med gasen i botten. I går röstade vi om förslaget till misstroendeförklaring, som vi stödde och delvis också låg bakom. Ni tror kanske att vi är sura i dag. Inget kunde vara mindre sant. Det rör sig om idel meriterade kandidater, och vi kommer att ge dem vårt stöd. Vi har dock ett viktigt råd till de nya ledamöterna. Anamma inte vissa kommissionärers vanliga taktik. Göm er inte bakom era tjänstemän, eller medlemsstater, för den delen, och trassla inte in er i luddiga uttalanden, utan ge raka svar. Var tydliga och precisa i era löften och infria dem. Den europeiska demokratin kan bara vinna på detta. Kort sagt, se till att det går att kontrollera vad ni gör. Detta är något vi, jämte väljarkåren, uppskattar högeligen. Slutligen, sitt kvar mandattiden ut och avgå inte i förtid. Gruppen för demokratiernas och mångfaldens Europa beklagar att politikområdet budgetkontroll inte har tilldelats separat till en av de nya kommissionärerna, av vilka det finns många, och detta hade därför varit lätt gjort. Tidigare erfarenhet har lärt oss att det är omöjligt för en kommissionär att vara ansvarig för budgeten och budgetkontrollen på en och samma gång. Det leder till en intressekonflikt i kampen mot bedrägerier. Min grupp har gett de nya kommissionärerna ett valspråk som förhoppningsvis kommer att inspirera dem: Träd inte tillbaka utan handla. Vi önskar er guds välsignelse i ert ansvarsfulla arbete.    – Herr talman, mina damer och herrar, ärade kommissionärer! Det är dags att få upp ögonen för det faktum att kommunismen är död och att den omänskliga versionen av kapitalismen också är dömd. Ni talar fagra ord till folket, men era gärningar är riktade mot dem. Ni handlar till deras nackdel. Ni säger att ni står på de fattigas sida, men i era handlingar hjälper ni liberaler och globalisterna på de fattigas bekostnad. De flesta ledamöter av kammaren är liberaler med socialdemokratiska rötter. Ni är medvetna om den fattigdom, korruption och omoral som sliter sönder Europa men blundar ändå för den fattigdom som drabbar hundratals miljoner människor i Europeiska unionen. Det är dags att införa en europeisk social modell. Ni måste veta att våra länder har antagit den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter och konventionen om barnets rättigheter. De är de viktigaste av alla internationella instrument. Likväl kränks medborgares och barns rättigheter i våra länder. Tillåt mig att påminna om en del av artikel 25 i den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter: ”Envar har rätt till en levnadsstandard, som är tillräcklig för hans egen och hans familjs hälsa och välbefinnande, däri inbegripet föda, kläder, bostad, hälsovård ...” Skall dessa ord förbli tomma? Är vi inte skyldiga att förverkliga dem? Det vore hög tid att Europeiska unionen införde en social marknadsekonomi i överensstämmelse med olika religiösa grupperingars sociala läror. Detta skulle vara varken kommunism eller kapitalism. Snarare skulle det vara ett helt nytt synsätt på Europeiska unionens socioekonomiska utveckling. Vi måste arbeta tillsammans för att finna en väg ut ur denna socioekonomiska situation för EU-medborgarnas väl. Jag önskar alla Europeiska unionens medborgare vishet och ihärdighet i kampen för ett värdigt liv för det arbetande folket.    – Herr talman! Jag skulle vilja fråga hur kommissionärerna uppfattar sin konstitutionellt sett delikata belägenhet. Man bör komma ihåg att de å ena sidan uppträder som ett slags regering för Europeiska unionen. Å andra sidan har varje medlemsstat rätt att föreslå en kommissionär. Detta betyder att en kommissionär samtidigt är en företrädare för sitt land. Vid varje given tidpunkt är det svårt att förena helhetens intressen med sitt lands intressen. Jag anser därför att kommissionärer måste vägledas av Europeiska unionens grundprinciper. Solidaritetsprincipen är den viktigaste av dessa. Jag uppmanar kommissionärerna att göra ett uttalande i detta hänseende. Jag vill också ta tillfället i akt att tacka talmannen för att han närvarade vid de ceremonier som ägde rum i Polen den 3 maj, Polens nationaldag. Jag är säker på att jag talar även på mina ledamotskollegers vägnar. Vi är ytterst tacksamma mot Pat Cox för hans deltagande i den högtidliga ceremoni som står i samband med byggandet av den gudomliga försynens kyrka, som är det polska folkets offergåva till tacksägelse för sitt återvunna oberoende. Tack så mycket.    – Ordförande Prodi, vill ni svara på frågan om det allmänna syftet med en europeisk kommissionär?    . – Detta är en känslig fråga. Vi vet alla att kommissionärerna utses av de enskilda länderna men i samförstånd med kommissionens ordförande. Själva processen ger upphov till den ståndpunkt som kommissionärerna bör inta: de kommer från sina egna länder men sätter unionens intressen främst. Enklast uttryckt skulle jag säga att den bakgrund de startar från är deras eget land, medan det syfte de kommer fram till är vårt gemensamma intresse.    – Herr talman! Det är nu exakt tjugo år sedan jag hade turen att få talartid under min första dag i parlamentet. Det gläder mig extra mycket att jag fångade er blick här under min sista dag i parlamentet! När jag ser mig omkring ser jag många välbekanta ansikten, bland dem några som har varit här mycket länge. Vid detta mitt sista tillfälle vill jag göra mig till talesman för de små ländernas kommissionärer: Litet kan vara vackert, men litet kan också vara mycket kompetent, färgstarkt och effektivt. Jag är övertygad om att parlamentet och kommissionen har haft väldigt stor nytta av de små ländernas kommissionärer, och naturligtvis tänker jag i detta sammanhang på mitt eget land. Jag hoppas att vi – särskilt nu när andra små länder finns representerade och vi inte längre är en minoritet – kommer att få se ett fortsatt fullt deltagande av kommissionärer från mindre länder. Vid denna sista stund i parlamentet skulle jag också vilja uttrycka min djupaste tacksamhet till parlamentet, kommissionen och alla institutionerna, men också till mitt eget land för de gett mig privilegiet att få sitta på första parkett vid några av de senaste hundra årens mest betydelsefulla politiska tillfällen. Tack så mycket.    – Tack så mycket för ert avskedsanförande, fru Banotti. Jag skulle inte ha kunnat insistera på reglerna om talartid i detta fall!    – Herr talman! Tio nya länder och tio nya kommissionärer. De tio nya länderna måste uppfylla de nya kriterierna, och det måste även kommissionärerna. Tyvärr blev resultatet av utfrågningen av en kandidat, Joe Borg, att parlamentet i dagsläget inte övertygas av hans syn på utvecklingssamarbete. Det är offentligt som vi prövar ämbetskandidater och offentligt som vi avger vårt omdöme om dem. Jag skulle vilja göra fullständigt klart att vi gör detta med full respekt för personen, men också helt oberoende. Vi måste ta vårt arbete på allvar, vilket är anledningen till att det resolutionsförslag som vi skall rösta om i eftermiddag innehåller en uttrycklig hänvisning till det behöriga parlamentsutskottets kritiska omdöme. Vi skulle vilja se en drastisk förändring till oktober; om inte bör vi leta efter en annan kandidat för utvecklingssamarbete och fattigdomsbekämpning. Jag uttalar detta omdöme öppet. Om kommissionen åtminstone kunde antyda att den har tagit vederbörlig notis om det kritiska omdömet i resolutionsförslaget, skulle det dock avsevärt öka värdet på vårt arbete i utfrågningarna.    . – Jag instämmer helt och fullt.    – Herr talman! Jag vill tacka Romano Prodi för hans presentation av de nya kommissionsledamöterna och för hans betydande insatser när det gäller att genomföra anslutningen av de tio nya staterna. I förhandlingarna med Europeiska unionen strävade Slovenien efter att använda sina allra kunnigaste företrädare. Där lyckades vi bra. Det team som arbetade med denna fråga i Sloveniens regering genomförde sin uppgift med mycket gott resultat, givetvis med samtliga parlamentspartiers godkännande. Den föreslagna kandidaten till posten som Sloveniens kommissionär är otvivelaktigt en av dessa personer, och jag är därför mycket glad att han har blivit vald. Janez Potočniks team, och dessförinnan Igor Bavčars team, byggde sin framgång på det faktum att samtliga deras förhandlingspositioner hade stöd i det slovenska parlamentet, vilket var något unikt och ett exempel på framgångsrikt samarbete från båda sidor. Herr Prodi! De tio, eller snarare tolv, nya ledamöterna kommer att förstärka det förträffliga team som ni leder. Om detta team också samarbetar nära med Europaparlamentet kommer det att nå ännu större framgång, och det är något vi inte får glömma bort.    – Herr talman! Eftersom jag stöder utvidgningen till hela Europa blev jag mycket besviken över ordförande Romano Prodis uttalande där han gav grönt ljus för medlemskap för Turkiet och Balkanländerna, men stängde ute Ukraina helt och hållet. Detta ställningstagande strider enligt min mening mot artikel 49 i fördraget, vars väktare han är, såvida han inte räknar Ukraina som ett icke-europeiskt land. Jag hoppas att de nya kommissionärerna kommer att vara mer positivt inställda till Ukrainas strävan. Jag välkomnar i dag särskilt utnämningen av Markos Kyprianou till kommissionär för Cypern, ett land som ingår i Brittiska samväldet. Jag uppmanar den nya kommissionen att sluta baktala det grekcypriotiska folket efter folkomröstningen. Jag anser också att isoleringen av den av Turkiet ockuperade norra delen skall upphöra, men innan det sker är det verkligen olämpligt att bevilja EU-stöd – och jag riktar mig särskilt till Mehmet Ali Talat – så länge efterlysta brottslingar, särskilt brottslingar från Förenade kungariket, erbjuds en tillflyktsort där. Kan kommissionen se över denna fråga omedelbart?    . – Jag anser att den debatt om unionens yttre gränser som vi har haft både här i parlamentet och i rådet har varit en av våra mest allvarliga, djupgående och tydliga debatter. Ur den har en strategi utkristalliserat sig som just nu betraktas som en allmän strategi, även om ingen vet vad som kommer att hända i framtiden. Det är en mycket entydig strategi: Vi hoppas kunna slutföra förhandlingarna med Bulgarien och Rumänien 2007. Kroatien har inlett sin snabba färd mot unionen. När det gäller Turkiet har vi redan fastställt en tidtabell, som jag påpekade i förmiddags: kommissionens rapport i oktober och beslutet, referensramen och Köpenhamnskriterierna i december. När det gäller övriga länder kommer vi snarast att inleda arbetet med det som så fyndigt kallas vänkretsen, det vill säga när man delar allt utom institutionerna. Det betyder inte alls att dessa länder ställs utanför, det betyder att vi skall inleda en period av tätt samarbete och därigenom ge EU lite mjuk säkerhet, vilket är mycket viktigt för oss, och vi skall ge dessa länder en chans att utvecklas och ge oss alla tillsammans en chans att samarbeta, både österut och kring Medelhavet. Jag menar att detta är en extremt tydlig politisk strategi, som dock kommer att ta decennier för oss att genomföra. Vi har plikttroget och allvarsamt börjat genomföra denna politik, men vi får inte låta Europa sväva i ständig ovisshet om vilka våra visioner och referensramar är. Vi har gemensamt fastställt dessa. De kommer att vägleda oss, hjälpa oss att nå framgång och inte på något sätt äventyra vår framtid. Jag är förvissad om att det är denna väg som vi alla vill gå tillsammans.    – Herr kommissionär, mina damer och herrar! I dag kommer ni att få parlamentets förtroende, och även mitt förtroende. Ni måste dock fortfarande vinna medborgarnas förtroende, eftersom många av dem har stora förväntningar på utvidgningen, samtidigt som det finns en viss misstänksamhet hos dem. Jag vill nämna två anledningar till att det förhåller sig så. Många medborgare anser fortfarande att pengar slösas bort i EU, att kontrollerna är verkningslösa och att EU brister i öppenhet. Vad dessa medborgare vill ha av kommissionen är upprepade försäkringar om att nolltolerans kommer att gälla mot bedrägeri. Detta lovade Romano Prodi när han tillträdde sin post och det är på denna grundval, framför allt i det rådande klimatet, som allmänheten kommer att bedöma honom. Vidare anser jag fortfarande att jämställdhet och lika deltagande av kvinnor och män är ett mål. De senaste dagarna har jag sett ett mycket stort antal män och ett fåtal kvinnor på de högsta posterna inom parlamentet. Slutligen skulle även jag vilja uttrycka önskan om att solidariteten med Afrika inte får glömmas bort. Samtidigt som vi firar här är det krig i Darfur och det är långt till fred i Kongo. Jag skulle kunna räkna upp otaliga andra konflikter. Jag uppmanar er att ni, var ni än befinner er i världen, även i Mellanöstern, Irak och Afrika, bär med er hoppet om fred, som vi i Europa värnar om som en grundläggande strävan. Lycka till!    – Herr talman! Om förutsättningarna för säkerhet i Europa är ett stabilt Medelhavsområde, och med tanke på det gedigna arbete som kommissionen har lagt ned när det gäller att utveckla och upprätta en strategi för Medelhavsområdet, skulle jag vilja fråga hur kommissionen tänker bära sig åt för att utforma ett tillvägagångssätt som är mindre motverkande och mer aktivt för den besvärliga situationen i Mellanöstern. Hur kommer den att gå till väga för att upprätta en verklig Medelhavspolitik, ett verkligt samvete och en verklig utrikespolitik för Europeiska unionen?    . – Fru Maes! Ni tog upp ett antal mycket viktiga frågor och den första var nolltolerans. Jag kan uppriktigt säga att vi, för första gången i EU-institutionernas historia, har genomfört en grundlig, genomgripande reform av våra arbetsmetoder, och för detta vill jag verkligen tacka kommissionär Neil Kinnock. Detta brukar vara en uppgift som ingen vill ta på sig, just för att den under många långa år bara leder till huvudvärk och inte till några resultat. Trots detta har vi ändå verkligen lagt grunden för nolltolerans. Vi har stränga regler nu och jag hoppas att vi verkligen kommer att kunna följa dem. De två andra frågorna ni tog upp är särdeles viktiga och jag skulle vilja koppla samman dem. Då undrar ni kanske vad Afrika har med jämställdhet att göra? Ni förstår, att häromdagen träffade kommissionen Afrikanska unionens kommission, där antalet kvinnor och män är lika stort. Jag måste säga att jag skämdes en smula, för de lärde oss en viktig sak om att hänga med i utvecklingen. När det gäller Medelhavsområdet vill jag säga att vår Medelhavspolitik är en grundläggande del av det som jag kallade vänkrets. Vi får inte glömma bort att detta kommer att kräva betydande resurser under den närmaste femårsperioden. Jag hoppas att Medelhavsstiftelsen och därefter Medelhavsbanken också kommer att godkännas direkt, för frågan om fred hänger på det. Skiljemuren mellan våra olika kulturer är just den fråga där det för närvarande råder ett spänt läge, och det är denna mur som vi måste riva ned. Genom ekonomisk dialog inom ramen för banken och kulturell dialog inom ramen för stiftelsen finns det därför goda utsikter till nära förbindelser och en krets av nära vänner i södra Medelhavsområdet. Jag anser att ett annat starkt och genuint steg framåt har tagits de senaste dagarna i våra förbindelser med Libyen. Detta har inte skett för demagogins skull utan för att vi verkligen måste skapa ett område med fred kring Medelhavet. Ingen kan förstå situationen bättre än ni, som lever där mitt i den, men detta är avgörande för vår framtid.    – Bästa kommissionärer! Jag är medveten om att det är ett stort ansvar ni nu axlar, ett ansvar som i viss mån kontrolleras av parlamentet. I slutändan är det dock era beslut som, efter godkännande av rådet, räknas. Ni måste komma ihåg att ni företräder var och en av de miljoner medborgare som finns i detta förenade Europa. Ni står inför stora utmaningar: att skapa sysselsättning och social trygghet, att integrera marginaliserade grupper och skapa välstånd så att ekonomin och välfärden kan växa. Jag vet att det är ett stort arbete. Vi vet att ni har utmärkta teknokrater som arbetar för er, men ni får aldrig förlora politiken ur sikte. Det finns kloka politiker som är lyhörda för folkets behov, och dessa redogörelser och diskussioner avspeglar behoven hos de mest utsatta medborgarna.    – Kommissionsordförande Prodi, ni har sagt att EU-skepsisen har besegrats och inte längre existerar. Då kommer ni att bli överraskad! EU-skepsisen lever kvar och frodas. EU-skepsisen riktar sig inte mot Europa i sig, utan mot Europeiska unionen. Europa är en kontinent som är sammansatt av stater som är sina nationers egendom. Ett sådant Europa kommer att överleva. Det traditionella Europa med kristna värderingar kommer att överleva, men om Europeiska unionen fortsätter att utvecklas i riktning mot en enskild federal stat så kommer den att lösas upp.    . – Vi måste vara extremt tydliga med detta, eftersom det är lätt att blanda ihop det med den anspänning eller det missnöje som alla EU-medborgare känner och som alla institutioner, inte minst i medborgarnas hemländer, kan känna gentemot EU:s institutioner. Jag är medveten om att det är vår plikt att bygga upp närmare förbindelser med medborgarna, att agera öppet och göra oss förstådda, men om man ser närmare på saken upptäcker man att människor ofta har en tuffare, mindre öppen och mer negativ attityd gentemot politikerna i sina hemländer än vad de har gentemot EU. Ofta tolkar vi felaktigt en kris i en modern demokrati som en specifik kris för våra EU-institutioner. I den meningen är det uppenbart att vi har överdrivit och fortfarande överdriver EU-skepsisen och människors syn på EU. Vi måste arbeta för att förbättra situationen, men vi får inte blanda ihop en övergående kris – de demokratiska systemens växande problem – med en specifik kris som rör våra institutioner.    – Herr talman! Först av allt vill jag varmt välkomna de nya kommissionärerna. Jag har äran att känna många av dem. De är mycket erfarna, skickliga och bra människor. Jag vill gratulera dem och uttrycka mitt fulla stöd för de nya kommissionärerna. De är inga underordnade kommissionärer, de turas inte om att åka i BMW:n, utan de är fullfjädrade kommissionärer med samma rättigheter och samma erfarenheter som alla de andra. Herr Prodi, ni har gjort några mycket viktiga och intressanta uttalanden om den fria rörligheten för arbetstagare. Detta är en mycket känslig och viktig fråga. Jag skulle vilja fråga er om ni är redo att inta en fast ståndpunkt för kommissionens räkning när det gäller att avskaffa alla restriktioner på arbetsmarknaden. Detta skulle vara ett mycket betydelsefullt och positivt budskap till de nya medlemsstaterna.    . – Ja, eftersom jag anser att denna åtgärd inte bara är fel utan också meningslös, fullständigt meningslös. Av historien kan vi lära att samma farhågor fanns när Spanien, Portugal och Irland blev medlemmar, och ni ser hur väl de har integrerats med unionen: emigrationen har upphört och människor har till och med börjat flytta tillbaka. Vi har inga särskilda problem med dessa länder. Våra främsta immigrationsproblem rör länderna i Afrika och Asien, de rör den fattigdomshärjade världen runt omkring oss. Detta är huvudproblemet. Dessutom finns det även en grundläggande motsägelse: å ena sidan stänger vi våra gränser, samtidigt som vi å andra sidan har börjat skicka ut trevare till de mest välutbildade arbetstagarna i dessa länder. Det är alltså fråga om dubbelmoral från vår sida. Jag upprepar det igen, herr Szent-Iványi: Jag är absolut emot dessa åtgärder, inte bara för att de är fel, utan för att de är meningslösa. Jag vill passa på att anknyta till det ni sade i ert allra första anförande och understryka att vår första kontakt med dessa kommissionärer har bekräftat era ord: vi har tio förstklassiga kommissionärer, och det är något som verkligen inger förtröstan. Faktum är att vi i nästa kommission kommer att få en situation där det är dessa kommissionärer som har suttit längst, medan flertalet kommissionärer från de gamla medlemsstaterna kommer att vara nya. Det är alltså de nya länderna som kommer att lära de gamla. Där har ni EU!    – Herr talman, herr kommissionsordförande och nya kommissionärer! Jag gratulerar er och jag är förvissad om att er kandidatur kommer att godkännas vid vår omröstning i dag. Detta handlar dock om mer än ett godkännande, för det är enorma åtaganden och utmaningar som väntar er på era nya poster. Det har talats mycket om resurser här, om Fjärran Östern och Främre Orienten, men jag skulle vilja ställa en fråga som handlar om hur vi skall komma till rätta med romproblematiken. Kommissionen och Europaparlamentet har ofta anklagat vårt land, Slovakien, för att inte göra tillräckligt för att lösa romproblematiken. Jag skulle vilja fråga er, kanske er herr Prodi, om ni inte kan överväga att stödja inrättandet av ett institut för att komma till rätta med detta problem, eftersom den här frågan nu har blivit en EU-fråga och lösningen av romproblematiken inte bara handlar om ekonomiska resurser. Det är en fråga om övergripande livssyn och allmänt tillvägagångssätt, och jag menar att mycket mer måste göras på detta område i framtiden.    – Herr talman, mina damer och herrar! Genomförandet av Basel II kommer att stå på dagordningen under nästa valperiod. Det handlar om kreditvärdering och den säkerhet som krävs av småföretag och familjeföretag, och det är givetvis en mycket viktig fråga under utvidgningen. Eftersom småföretag och familjeföretag är en väsentlig del av Europa och sysselsätter två tredjedelar av arbetstagarna och även betalar 80 procent av skatterna vore det intressant att veta vad kommissionen planerar att göra för att genomförandet av Basel II skall gå så smidigt och bra som möjligt, så att våra företag får möjlighet att trygga välståndet och anställningstryggheten i framtiden.    – Herr talman! Hittills har Europaparlamentet värnat starkt om den grundläggande principen om jämställdhet. Detsamma gäller den kommission vi känner. Det är en uppgift inte bara för den kommissionär som ansvarar för jämställdhetsfrågor, utan för alla kommissionärer inom deras respektive områden. Jag skulle vilja ha en försäkran om att så kommer att vara fallet även i den nya kommissionen. Vi är förstås mycket glada över de tre kvinnliga kommissionärerna, men vi förväntar oss att samtliga kommissionärer hissar flaggan, om jag så får säga, för jämställdhet mellan kvinnor och män. Med all respekt för den nye kommissionären, Joe Borg, som säkert är mycket kompetent, så blev jag inte övertygad av hans ord om utvecklingssamarbete under utfrågningen. Visst bör det finnas en stark genusdimension även i utvecklingssamarbetet. Kan kommissionens ordförande på nytt bekräfta att jämställdhet kommer att förbli en viktig fråga även för den nyss utvidgade kommissionen, att Pekingplattformen, som har undertecknats av samtliga våra medlemsstater, kommer att förbli en vägledande princip för kommissionen och att sexuella och reproduktiva rättigheter och hälsa, för både kvinnor och män, kommer att förbli en viktig fråga för EU?    . – Herr talman! Jag vill tacka både Anne Van Lancker och Nelly Maes för att de tog upp frågan om jämställdhetspolitik och jämställdhetspraxis i kommissionen. Detta ger mig möjlighet att meddela att kommissionen nu för första gången i historien kommer att ha en jämn fördelning mellan kvinnor och män, detta under denna kommissions mandatperiod. Kanske kommer EU:s medborgare att visa en liknande ihärdighet och klokhet genom att se till att parlamentet får en jämnare könsfördelning, eller kanske parlamentet självt vill ta initiativet till att ha med en förbättring av könsfördelningen i sin policy vid utnämningar av högre tjänstemän. Under tiden kan jag informera kammaren om att kommissionen, under den nuvarande mandatperioden, kommer att nå målet att 20 procent av cheferna på mellannivå och högre nivå skall vara kvinnor. Detta har skett uteslutande på grundval av meriter, men också genom att medvetet främja och uppmuntra kvinnor att söka och tacka ja till tjänster som de gott och väl är kvalificerade för. I mer allmänna politiska frågor är jag säker på att det arv som Prodi-kommissionen lämnar efter sig kommer att ha en stark prägel av de prioriteringar som ordföranden själv har värnat om. I utvecklingen av alla andra politikområden är jag övertygad om att kommissionen kommer att fortsätta prioritera denna kritiska fråga som handlar om att uppmuntra och stödja kvinnor, som faktiskt utgör majoriteten av befolkningen i världen, liksom på vår kontinent och i vår union.    – Herr talman! Tack för att ni ger ordet till en parlamentariker, som bara är här på snabbvisit. Jag blev parlamentariker den 19 april och avgår den 19 juli. Under den tiden kommer jag dessutom att ha gjort ett uppehåll på två månader. Med andra ord kommer jag bara att vara parlamentariker under en månad, men under denna månad har jag hunnit med att komma till ett parlament med 623 ledamöter och 15 länder och lämna ett parlament med över 700 ledamöter och 25 länder. Vilken förändring jag har åstadkommit hos dessa institutioner! Under de senaste åtta åren har jag dock även samarbetat med institutionerna, framför allt när det gäller kommunikationsfrågor. Jag har haft möten med olika kommissionärer, först med Marcelino Oreja, därefter med Viviane Reding och slutligen med Antonio Vitorino. Det är kommunikation jag vill tala om nu och det är om detta som min fråga till ordförande Prodi handlar. Kommunikation är mycket viktigt och jag anser att EU:s institutioner måste ha en ordentlig kommunikationspolitik. Inte en propagandapolitik, utan en kommunikationspolitik. Jag vill fråga ordförande Prodi om han anser att den senaste metoden han använde, då han flyttade kommunikationsfrågorna från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott och gav det direkt till ordförandeskapet, är den lämpligaste metoden, och om han, nu när kommissionärskollegiet har blivit väsentligt större, anser att kommunikationspolitiken – som alltid bör överensstämma med de riktlinjer som Europaparlamentet har fastställt – bör ledas av kommissionen på ett mer direkt sätt i syfte att skapa en verklig EU-anda.    . – Jag kommer att svara helt kort, eftersom jag även måste svara på Basel II-frågan, som ställdes nyss. Basel II är en ytterst viktig fråga, och vi arbetade med den just utifrån målsättningen att ändra de ursprungliga förslagen, som var förödande för små och medelstora företag. Rådet uppmanade oss att ändra dessa förslag ytterligare och då i synnerhet grundligt undersöka samtliga konsekvenser för de små och medelstora företagen. Med rådets godkännande beställde vi en djupstudie från PricewaterhouseCoopers. Denna studie är nu i det närmaste klar och vi kommer att överlämna den till rådet för vidare diskussion om några veckor. Frågan är alltså inte avslutad, den är fortfarande öppen och föremål för diskussion. När det gäller frågan om kommunikation syftade vårt försök till att nå en bättre samordning av kommunikationsfrågorna via kommissionen. Jag anser att de förbättringar vi har gjort har gett resultat, och jag menar att man faktiskt kan skönja detta i det mer integrerade sätt som vi har kunnat fungera på. Jag gör givetvis ingen förhandsbedömning av kommunikationsfrågornas organisation i framtiden: den kommer helt och hållet att bero på hur den nya ordföranden organiserar kommissionens övergripande arbete. Jag ser dock att det finns ett behov – och nu tänker jag på vad ni sade, herr Vila Abelló – av ett betydligt vassare kommunikationsarbete: faktum är att vår kommunikation hittills alltid har hanterats via nationella medier och därför har nått medborgarna indirekt, vilket ibland har gett en skev bild.    – Herr talman! Jag har just kommit från ett möte med Moçambiques president Joaquim Chissano, som ni och Romano Prodi träffade i morse. En av frågorna som president Chissano tog upp var den oro som AVS-länderna känner inför utvidgningen och hur den påverkar dem, med tanke på att det sannolikt blir mindre resurser för dem. De är också bekymrade över hur stort engagemang i utvecklingssamarbetet de kan förvänta sig av de nya länder som har kommit in i unionen. Vi i utskottet för utveckling och samarbete samt den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen vill försäkra oss om att vi kan förvänta oss samma engagemang från den nya kommissionen som vi har fått från den nuvarande. Min andra fråga handlar om framtidsutsikterna för direktoraten inom generaldirektoratet för yttre förbindelser i den nya kommissionen. Vi vill inte se att våra utvecklingsmål och prioriteringar underordnas utrikespolitiska strategier, intressen och prioriteringar. Vi vill väldigt gärna ha en biståndskommissionär som har ett ansvarsområde som täcker vårt utvecklingsarbete över hela världen. EU är trots allt världens största biståndsgivare i detta sammanhang och spelar en enormt stor roll som jag hoppas inte kommer att bli mindre framträdande i framtiden.    . – Herr talman! Jag vill helt kort besvara Glenys Kinnocks första fråga. Jag har samma intryck som hon, eftersom jag i går kväll besökte Dakar där jag deltog i ett möte med de minst utvecklade länderna, och vi talade med dem om utvidgningen. Ni har rätt, fru Kinnock, det finns en viss oro hos utvecklingsländerna när det gäller EU:s utvidgning. Det är ju så att utvecklingsländerna har många saker att oroa sig över, men utvidgningen tycks vara ett särskilt orosmoment för dem. Jag menar att vi måste få fram budskapet till dem att utvidgningen är av godo för dem och vi har försökt göra detta med några av länderna. Den är av godo eftersom det utvidgade EU har större tyngd och är potentiellt starkare, eftersom det utvidgade EU har öppnat upp marknader för dem med 70 miljoner nya konsumenter – hittills har ju dessa nya marknader varit mer svårforcerade för dem än våra marknader – och eftersom det utvidgade EU representerar en ljus framtid för dem, särskilt när det gäller handeln. Jag anser att detta är starka argument. Det finns dock en föreställning hos många utanför EU att EU inte kan genomföra utvidgningen och samtidigt intressera sig för andra frågor. Jag menar att de har fel och att den tidigare utvecklingen har visat att denna ståndpunkt inte stämmer. Avslutningsvis har vi goda argument som talar för vår sak, inte minst när det gäller utvecklingsländerna och framför allt AVS-länderna. Det finns därför många punkter där vi kan lugna dem. När det gäller den andra frågan, fru Kinnock, är jag säker på att hela kommissionen kommer att ta till sig denna uppmaning och önskan, som kommer att föras vidare till ansvarig person vid lämplig tidpunkt.    . – Jag vill ta upp den oro som Glenys Kinnock ger uttryck för när det gäller huruvida kommissionen, mot bakgrund av den nuvarande situationen, fortfarande kommer att lägga tillräckligt mycket resurser på att bekämpa fattigdomen i utvecklingsländerna. Jag kan meddela henne att de medel som inom ramen för utvecklingspolitiken skall anslås för att bekämpa fattigdomen för första gången kommer att överstiga den magiska tröskeln på 1 miljard euro, enligt det budgetförslag för 2005 som kommissionen har lagt fram. Jag menar att detta visar att den här kommissionen är mycket starkt engagerad i målet att bekämpa fattigdom.    – Tillåt mig först att också gratulera de nya kommissionärerna, men jag har en särskild fråga till Romano Prodi. Jag har intrycket att kommissionens anseende inte är särskilt gott, varken hos allmänheten eller internt inom EU, på grund av de tillfällen då medlemsstaternas önskemål har fått gå före kommissionens rekommendationer. Ett exempel är om stabilitets- och tillväxtpaktens principer skall följas eller inte. Kommissionens anseende har inte förbättrats av att tre kommissionärer har avgått i förtid för att ta plats i sina nationella regeringar. Min fråga är: Hur kan Europeiska kommissionens ställning stärkas?    . – Jag hoppas att kommissionens anseende kommer att förbättras nu när fem av ledamöterna blir finans- eller utrikesministrar i sina hemländer. Vi är mycket stolta över att de hämtas från kommissionen för att tillsätta de högsta posterna i de nya regeringarna i vissa länder. Vår förhoppning och min uppfattning är att de nya kommissionärer som har kommit hit så småningom kommer att bli premiärministrar eller utrikesministrar i sina hemländer. Det är detta som är kommissionens uppgift: att knyta starka band mellan de olika länderna, där de nationella regeringarna betraktar kommissionärerna som en slags livsnerv som hjälper landet att utvecklas. När det gäller ert andra påpekande, herr Berg, om förbindelserna med medlemsstaterna och åtgärdernas verkan, skulle jag bara vilja betona en sak: kontinuiteten hos de åtgärder och program vi har genomfört de senaste fem åren. Vi har inte alltid varit framgångsrika och rådet har inte alltid hängt med i vår takt, men kommissionen har aldrig för en sekund avvikit från sin egen väg. Jag vill påminna om att om vi hade haft möjlighet att genomföra våra förslag eller om vi hade fått vår vilja igenom så skulle Lissabonstrategin ha genererat helt andra resultat för vårt EU. Jag vill passa på att komplettera svaret på Glenys Kinnocks fråga. Jag hoppas att det under nästa mandatperiod – och här gör jag faktiskt ett tillkännagivande för er – kommer att finnas ett särskilt direktorat för Afrika inom direktoratet för utveckling, eftersom Afrika måste vara ett särskilt åtagande för oss när det gäller utvecklingsfrågor. Afrika är vårt ansvar. På andra kontinenter finns det delade ansvarsområden och komplexa situationer, men Afrika är en särskild uppgift för oss.    – Herr talman! Jag vill också tacka den avgående Prodikommissionen. Jag vill även välkomna och gratulera den nya kommissionen. Jag tror att denna kommission måste börja med att ta itu med tre centrala frågor. För det första måste den återställa förbindelserna med övriga europeiska organisationer och förstärka samarbetet. Ett exempel är Europarådet, en organisation som står mig särskilt nära. Den har sitt huvudkontor i närheten och det var där som tanken att skapa en myndighet för migrationsfrågor uppstod. Syftet med myndigheten är att hitta en lösning på ett av de mest angelägna problemen på vår kontinent. För det andra får man inte glömma bort att 22 länder fortfarande står utanför Europeiska unionen. Europa har 800 miljoner invånare. Av dessa är det bara 450 miljoner som är EU-medborgare. Det är därför det är viktigt att inrätta en myndighet för yttre förbindelser. Vidare bör man komma ihåg att unionen har yttre gränser på närmare 4 000 kilometer. Av dessa återfinns 1 150 kilometer i mitt hemland, Polen. Min sista fråga vill jag rikta direkt till ordföranden. Jag skulle vilja fråga honom hur han ser på den framtida utvecklingen när det gäller förhållandet mellan de tre viktigaste samlade grupperingarna i världen. Jag tänker på EU, Nafta, som nu utökas till hela Latinamerika, samt de asiatiska sammanslutningarna Asean och APEC.    – Herr talman! Det viktigaste beslut som det irländska ordförandeskapet står inför är kanske valet av Romano Prodis efterträdare på posten som kommissionens ordförande. Jag är säker på att rådets tjänstgörande ordförande, Irlands premiärminister, kommer att rådfråga er, herr Prodi, när det gäller de kvalifikationer som en ordförande för kommissionen behöver ha. Vilket svar kommer ni att ge honom och var kan man hitta detta föredöme?    . – Mina svar blir mycket korta. När det gäller EU:s nya uppbyggnad hänvisar jag er givetvis till mitt tidigare svar. Det finns naturligtvis ytterligare en faktor att beakta och det är tanken med gemensamt skydd för våra gränser och att vi måste förstå att de inte längre är något enskilt lands gränser utan hela EU:s gränser. Talet om dessa gränsers längd och framför allt det särskilda omnämnandet av Polen är en uppmaning till solidaritet med hela unionen. Själv skulle jag vilja påminna er om alla framsteg som har gjorts i denna fråga det senaste året. När det gäller vilka egenskaper som min efterträdare bör ha är det rådsordföranden och regeringscheferna som skall besluta om dessa. Utifrån min egen erfarenhet är det bara en sak jag rekommenderar: stort tålamod och stor fysisk uthållighet. En kommissionsordförande behöver framför allt ha den uthållighet som krävs för detta arbete, allt annat beror på de beslut som Europeiska rådets medlemmar fattar.    – Jag välkomnar alla kommissionärer, särskilt kommissionärerna från de nya medlemsstaterna, men jag har också en fråga till Romano Prodi. Herr kommissionsordförande, kommer kommissionen, som ni känner så väl, att under nästa mandatperiod överväga någon slags mer permanent strategi för europeisk integration när det gäller Königsberg–Kaliningrad-frågan? Anser ni inte att det skulle vara värdefullt för EU och leda till ökad förståelse för detta områdes historiska ställning och problem om man föreslog att kulturkommissionärerna skall organisera en internationell akademisk konferens om det bidrag som två personer, Immanuel Kant och Mikhail Kalinin, har gett till Europas kultur?    . – Vi har flera gånger debatterat Kaliningradfrågan. Vi hade en mycket intressant diskussion under vårt senaste möte med Ryssland, för givetvis stod alla de problem på dagordningen som ni, herr Landsbergis, bara är alltför väl medveten om: rörlighet för arbetstagare och rörlighet för varor. Framför allt föreslog vi dock att vi borde samarbeta om staden Kaliningrads ekonomiska och kulturella utveckling, så att staden verkligen kan bli en beröringspunkt både för Ryssland och dess grannländer. Detta var alltså ett förslag om att övergå från en enkel politik för goda grannförbindelser med gemensamma bestämmelser till en stark samarbetspolitik. Svaret på er fråga, herr Landsbergis, blir därför positivt: ja, och kulturaspekten är en av de saker som har föreslagits. Jag hoppas att det samarbetsklimat som rådde vid det senaste mötet med Ryssland kommer att fortsätta råda när vi under några dagar om bara ett par veckors tid kommer att hålla det bilaterala toppmötet med Ryssland i Moskva. Jag anser att det har börjat utvecklas ett klimat där det faktum att man är grannländer inte bara handlar om gränskontroller, rättsliga frågor och inresetillstånd, utan snarare om aktivt, ömsesidigt samarbete. Detta kan också innefatta högtidlighållandet av vissa personers minne, vilket dock måste beslutas inom ramen för detta sanna, ömsesidiga samarbete.    – Herr talman! För 25 år sedan arbetade jag här illegalt, som hantverkare. Jag var en andra klassens medborgare. Nu är jag här som Europaparlamentariker. Jag företräder ett land som har blivit medlem i EU. Ändå är det många av mina landsmän som fortfarande känner sig som andra klassens medborgare i EU. Det beror på att de inte kan arbeta lagligt inom EU. Jag vill fråga kommissionen vad den tänker göra för att förkorta de övergångsperioder då restriktioner för arbetstagare gäller. Då kan medborgarna i min del av EU bli första klassens medborgare. Jag vill också säga att det vore mycket olyckligt för unionen om den distanserar sig från Ukraina. Ukraina är en del av Europa. Ukraina delar vårt kulturella arv. Om ni reser till Lvov eller Tjernovtsy kommer ni att känna er som om ni var i Wien, Budapest eller Bratislava. Jag vädjar till er: låt oss inte vända Ukraina ryggen!    . – Jag tror att jag redan har besvarat de första två frågorna. Kommissionen vill hålla de övergångsperioder som många länder har infört så korta som möjligt. För kommissionen hade det faktiskt varit mycket bättre om de inte hade införts alls. När det gäller Ukraina instämmer jag helt. Vi vänder inte Ukraina ryggen. Vänkretspolitiken, politiken att dela allt utom institutionerna med våra grannländer, har i mångt och mycket utformats just med hänsyn till Ukraina, och vi har upprättat mycket nära förbindelser med detta land de senaste åren. Jag kan försäkra er, herr Gadzinowski, att kommissionen kommer att stödja Polen i alla mellanregionala samarbetsinitiativ för Ukraina som tänkas kan, just för att vi anser att bandet mellan Ukraina och EU är mycket starkt, inte bara ekonomiskt utan också kulturellt, och för att det finns känslomässiga band som knyter oss till detta land.    – Herr talman! Jag börjar med att önska de nya kommissionärerna lycka till och hoppas att de kommer att göra sitt bästa i de svåra arbetsuppgifter som de ställs inför de kommande månaderna. Jag föreslår dock att en av dem tar på sig en ny arbetsuppgift som rör frågan om statslösa nationer inom unionen. Jag hoppas och förväntar mig att någon av nykomlingarna i kommissionen kommer att ta itu med detta ärende. Romano Prodi kan välja en kommissionär redan nu eller bara tänka över det.    . – Detta är inte ett ärende för endast en kommissionär, utan hela kommissionen bör engagera sig, eftersom det är en central fråga för Europeiska unionen som helhet. Detta är en union av olika folk och nationer. Det bör därför inte enbart vara en kommissionär som ansvarar för dessa grundläggande definitioner: de skulle behöva hanteras av hela kommissionen och hela Europaparlamentet, för det är utifrån denna plattform vi formar framtiden för, jag upprepar, denna vår union av folk och nationer.    – Herr talman! Jag vill lyckönska den utvidgade kommissionen och samtidigt återigen ställa samma grundläggande fråga som andra här före mig har tagit upp. Vi kvinnliga medborgare av Europeiska unionen är oroliga för jämställdhetens framtid. Vi vet att 14 procent av ledamöterna från de nya medlemsländerna som är här nu är kvinnor. Vi vet inte hur det kommande Europaparlamentet eller nästa kommission kommer att se ut, men jag tror inte att jag tar fel när jag spår att dagens kvinnliga representation på 31 procent kommer att minska. Hur skall kommissionen se till att jämställdhet förblir ett av våra grundläggande värden i Europeiska unionen? Bör det finnas en kommissionär med ansvar för jämställdheten under denna period av övergång och förändring? Eftersom jag hållit mig så kort kan jag kanske ta tillfället i akt och hälsa till och tacka tolkarna, som vi i dag kanske träffar för sista gången.    – Herr talman! Hälsa är en högt skattad gåva och en av de viktigaste angelägenheterna för varje medborgare i unionen. Tyvärr finns det stora skillnader mellan de olika medlemsstaterna när det gäller folkhälsa och tillgång till hälso- och sjukvård. Jag är av den fasta uppfattningen att ett sjukt barn på Cypern eller i Polen skall få exakt lika bra behandling som ett barn i Tyskland eller Frankrike. Kan kommissionären med ansvar för hälsa bekräfta för oss i dag att alla insatser kommer att göras för att upprätta en effektiv strategiplan för att se till att EU:s medborgare behandlas lika i kampen mot sjukdomar och att inga gränser finns i behandlingen av sjukdomar i unionen?    . – Som svar på kommentarerna från den förre talaren kan jag meddela att en viktig utveckling som har skett i detta sammanhang den senaste tiden har varit samarbetet mellan EG-domstolen, parlamentet och kommissionen. Förra året beslutade EG-domstolen att medborgarna i Europeiska unionen har rätt till sjukvård i alla medlemsstater. Detta beslut har skapat nya diskussioner inom EU om sjukvården i unionen. Det gläder mig att kunna meddela att kommissionen i december 2003 inrättade en högnivågrupp bestående av hälsoministrar från Europeiska unionen som skall rapportera om denna fråga, varefter kommissionen vidtar åtgärder. Vi har nu kommit så långt att vi har lagt fram en strategi för detta, som innebär att en högnivågrupp skall inrättas för att styra diskussionerna om lämpliga åtgärder när det gäller hälsovård och tillhandahållande av hälsovård på EU-nivå. Kommissionen kommer att leda debatten i samverkan med hälsoministrarna i EU:s 25 medlemsstater. Denna utveckling har gett den sorts drivkraft som behövs för att skapa en bro mellan utövandet av behörighet på EU-nivå när det gäller folkhälsa och sättet som denna behörighet står i relation till och påverkar tillhandahållandet av hälsovård på – ett ansvar som stannar hos medlemsstaterna. Sambandet mellan dessa två punkter är viktigt och parlamentet kommer under denna kommissions mandatperiod att få uppleva grundandet av Europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar, beläget i Sverige. Dessa faktorer har i hög grad bidragit till den fortsatta utvecklingen av hälsovården inom EU, en fråga som blir allt viktigare för medborgarna. Det gläder mig att kunna meddela att kommissionen, parlamentet, EG-domstolen och inte minst alla institutionerna har visat sitt stöd i denna fråga. Denna utveckling kommer med all sannolikhet att fortsätta under nästa kommissions mandatperiod.    – Herr talman! Samtidigt som vi välkomnar de nya kommissionärerna vill jag be hela kommissionen att fördubbla sina ansträngningar för att främja goda förbindelser med och goda styrelsesätt i länderna i Centralasien och Kaukasien. Vi ser i dag problemen i Georgien på våra TV-apparater. Vi känner till problemen för de mänskliga rättigheterna i Uzbekistan och Turkmenistan. Vi känner till det nya stora bråket om oljeledningarna som utspelas mellan ryssar, amerikaner, iranier, turkar och afghaner, som alla bekämpar varandra. Vi ser de hälsorelaterade farorna i denna region. Vi ser de narkotika- och miljörelaterade farorna. Vi kräver att stabiliteten hos våra närbelägna och närmaste grannar skall vara en viktig prioritering för den nya kommissionen och det nya parlamentet.    – Herr talman! Jag vill tacka kommissionären för hans intensiva och hårda arbete med utvidgningen av Europeiska unionen. Det kommer att skrivas in i historien med gyllene bokstäver. Vi behöver mer sammanhållning. Jag vill fråga kommissionär Michel Barniers efterträdare om han är beredd att utarbeta eller skapa en ny och effektiv sammanhållningsstrategi.    . – När det gäller den första frågan om Kaukasien måste jag säga att jag till fullo delar den oro som har kommit till uttryck. Jag träffade nyligen president Saakashvili och jag hoppas att i framtiden, om möjlighet ges, även kunna besöka länderna i Kaukasien. Förbindelserna med Europeiska unionen är mycket viktiga om detta område skall kunna utvecklas säkert och demokratiskt, något som det har stort behov av. Vad beträffar sammanhållningsstrategin, som utarbetats av kommissionär Michel Barnier, så har den faktiskt genomförts av hela kommissionen och delas av den nye kommissionären. Denna strategi har ett mycket viktigt mål, nämligen att skapa solidaritet med de nya medlemsländerna utan att överge de regioner i de gamla medlemsstaterna som fortfarande har problem när det gäller att nå upp till Europeiska unionens medelinkomst. Det är en komplex, men samtidigt enhetlig, strategi som vi kan uppnå, självklart förutsatt att vi får de budgetförutsättningar som vi har föreslagit, och som vi hoppas kommer att antas i budgetplanen för 2007–2013.    – Herr talman! Även om jag delar åsikten att kommissionärerna från de nya medlemsstaterna är mer än tillräckligt kvalificerade för att kunna utföra sina uppdrag under de kommande sex månaderna så finns det ett problem. Som Romano Prodi redan har konstaterat, kan man förvänta sig att kommissionärerna från de tio nya medlemsstaterna även vill fortsätta under de kommande fem åren, men jag är rädd att detta inte riktigt har gått upp för ledamöterna här i kammaren. Närvaron under utfrågningarna var i allmänhet väldigt låg. Ordföranden i de andra utskotten delar min åsikt om detta. Jag menar att vi på grund av detta måste rikta det nya Europaparlamentets uppmärksamhet på det faktum att det bör ta utfrågningarna i höst på fullaste allvar, också när det gäller de tio kommissionärer som tillträder sitt ämbete i dag. Som förste vice ordförande i utskottet för regionalpolitik, transport och turism skulle jag vilja ge detta råd till det kommande Europaparlamentet. Jag skulle själv gärna ha velat återvända till Europaparlamentet, men tyvärr har mitt parti inte gett mig denna möjlighet.    . – Jag vill bara tacka samtliga ledamöter i Europaparlamentet för ert samarbete med kommissionen under dessa fem år. Det har varit år av hårt, konsekvent arbete och jag är verkligen stolt över att ha haft tillgång till Europaparlamentets stimulans, lärdomar och i många fall även kritik och respons som har varit till hjälp för oss alla. Jag vill tacka de nya kommissionärer som har kommit hit och som redan har börjat arbeta, och just i dag, då Europaparlamentet har utvidgats, så skulle jag vilja uppmärksamma och rikta ett speciellt tack till kommissionären Günter Verheugen som har lyckats med denna komplexa och fantastiska utvidgningsprocess. Tack till er alla och lycka till i fortsättningen!    – Punkten är avslutad.    – Jag vill på parlamentets vägnar välkomna Republiken Moçambiques president och Afrikanska unionens ordförande Joaquim Chissano till åhörarläktaren. Flera kolleger och jag hade ett utmärkt åsiktsutbyte med presidenten tidigare i dag. Jag är säker på, herr president, att ert besök har varit intressant och informativt och kommer att förbättra våra förbindelser i framtiden. Jag vill också välkomna hennes kungliga höghet kronprinsessan Victoria av Sverige, som i dag återigen har tagit plats på åhörarläktaren.    – I dag, kolleger, är det sista gången jag har förmånen att tala till denna kammare i egenskap av talman. Det är ett tillfälle för eftertanke och tillbakablick på detta mandat. Tack vare det beslutsamma ledarskapet av våra utskott och deras ordförande tycker jag att ni, ledamöterna i denna kammare, kan vara stolta över ett gediget lagstiftningsarbete. Ni har hanterat ett viktigt skifte och har varit ett extremt hårt arbetande parlament under hela mandatperioden. Ert arbete har visat att ett Europaparlament som åläggs ett ansvar tar sitt ansvar. Omfattningen av vårt engagemang i lagstiftningen och vårt engagemang i de europeiska institutionerna, som har bidragit till ett klimat av förtroende, har medfört legitimitet, effektivitet och tillit. Omfattningen av vår oerhörda – om jag så får säga – utgångshastighet de senaste månaderna, som omfattar antaganden av över 80 betänkanden vid våra senaste sammanträdesperioder, vittnar om en allmän upptrappning av parlamentets arbete under dess femte mandat. Lärdomen är att parlamentet fyller en politisk funktion – och jag hoppas att väljarkåren inser detta i juni. Det centrala budskapet för detta mandat är att Europaparlamentet har visat sig vara en erfaren och pålitlig lagstiftningspartner för rådet och kommissionen. Vi har alltid gett politiken företräde. Under de fem senaste åren har vi lyckats avsluta 403 medbeslutandeförfaranden och 86 förlikningsförfaranden. Det är 250 procent mer än under de fem föregående åren. Det var endast två förslag som inte antogs och det skedde genom ett demokratiskt val: uppköpsdirektivet 2001 och hamntjänstsdirektivet 2003. Detta parlament, som har verkat mellan 1999 och 2004, lämnar efter sig en lagstiftning som kommer att göra det möjligt att förbättra livskvaliteten för våra folk och fastställa villkoren för ökat välstånd. Förteckningen över lagstiftningen illustrerar hur omfattande och genomgripande vår verksamhet är inom områden som miljö, transport, kulturellt utbyte, finansiella tjänster och konsumentskydd. Vi har också använt våra lagstiftningsbefogenheter med flexibilitet och kompetens: 28 procent av våra medbeslutandeförfaranden antogs vid första behandlingen, hälften av det totala antalet avslutades vid andra behandlingen genom förlikning. Vi har med andra ord inte alltid använt vår parlamentariska befogenhet maximalt, utan vi har använt våra befogenheter strategiskt och med en stark politisk medvetenhet. Vid slutet av vårt mandat kan vi i parlamentet – som den enda av de lagstiftande institutionerna i denna union – skryta med en hundraprocentig lagstiftningsförteckning som vi verkligen kan vara stolta över att ha genomfört under mandatet. Som ni vet föreslog och nådde vi ett viktigt interinstitutionellt avtal för framtiden och bättre lagstiftning. Lagstiftningen har varit en viktig uppgift, men det är inte den enda uppgift vi har haft. Vår verksamhet har varit mycket mer omfattande. När det gäller budgeten, till exempel, visar siffrorna tydligt – och se till att detta budskap når fram till rådet med tanke på det konstitutionella fördraget – att detta parlament har varit försiktigt när det gäller den diskretionära utgiften för gemenskapens budget, verkligen mer försiktigt än den andra parten i budgetmyndigheten – rådet. Vi har återigen visat att tilldelningen av ansvar på budgetområdet i sin tur genererar parlamentariskt ansvar. Parlamentet har lärt sig läxan om utövande ansvarsskyldighet genom erfarenheten från 1999. Den allt större rollen för kammaren och budgetkontrollutskottet visar hur vi har tagit till oss lärdomarna av den tidigare krisen, särskilt att parlamentarisk ansvarsskyldighet är ett nödvändigt krav vid myndighetsutövning från unionens sida, och inte bara ett extra tillbehör. Befogenheten att samtycka har utövats ansvarsfullt, till exempel när kammaren samtyckte till anslutningsfördraget. Samtidigt har diskussionerna och omröstningarna om ett passagerarregister mer än väl visat att parlamentet inte är någons nickedocka. I allt högre grad har vi som parlamentariker kunnat ge uttryck för den oro som folk känner där de befinner sig. Debatterna om till exempel ”Erika”- och ”Prestige”- katastroferna ledde till en verkligt effektiv lagstiftning. Sammanfattningsvis har vårt parlament varit en effektiv lagstiftare, en försiktig budgetplanerare, Europeiska unionens plattform för utövande ansvarsskyldighet och en effektiv företrädare för Europas folk. Kolleger! Ni kanske kommer ihåg de övergripande mål som jag satte upp när jag talade till er efter att jag blivit vald: att delta i utvidgningen, att förbättra kommunikationen med medborgarna och att främja interna reformer i vår kammare, särskilt ledamotsstadgan. Jag har engagerat mig i alla tre målen och vill nu rapportera tillbaka till er i dag. Jag har fullgjort ett omfattande och fulltecknat schema som talman. I parlamentet har jag haft 90 sammanträden med talmanskonferensen med 669 punkter på dagordningen. Jag har haft 54 sammanträden med kammarens presidium om 934 punkter på dagordningen. Jag har haft 450 andra sammanträden i detta Europaparlament. Jag har haft 334 sammanträden med besökande personer och politiker och 16 besök av statschefer. Jag har representerat er i denna kammare vid 12 sammanträden med Europeiska rådet. Utanför parlamentet har jag på era vägnar gjort 203 besök i Strasbourg och Bryssel. Jag har varit i 33 stater, däribland Europeiska unionens stater och blivande kandidatländer. I 24 stater har jag haft förmånen att tala på era vägnar vid plenarsammanträden i nationella parlament. Jag har gett mer än 1 000 medieintervjuer i Bryssel och Strasbourg och lika många under mina 203 besök utomlands på era vägnar. Jag har vid 24 tillfällen talat till denna kammare utöver de vanliga plikterna för ordförandeskapet och jag har hållit 130 större tal utanför denna kammare på era vägnar. Vår korrespondens uppgår totalt till nästan 10 000 skrivelser och ytterligare 10 000 ärenden. Jag tackar mitt kabinett för dess uthållighet och dess arbete. Min främsta prioritering – och det övergripande allmänna syftet med mitt ordförandeskap – har varit utvidgningen, som nådde sin kulmen den här veckan. Det arbete som har utförts av vice talmännen, presidiet, gruppledarna och talmanskonferensen, det långsiktiga budgetarbetet för tidig integration, allt detta har inneburit att vårt arbete den här veckan med vårt nya parlament i ett Europa med 25 stater har fungerat helt friktionsfritt. Jag är stolt över detta faktum. Detta skedde inte av en tillfällighet, det var en del av en strategisk politisk och administrativ plan. Jag tackar Julian Priestley och hans grupp för det professionella arbete de har lagt ned på det här. Hur har vi parlamentariker bidragit till utvidgningen? Vi har bidragit genom insatserna av vårt utskott för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och av våra föredragande, genom våra politiska grupper och genom mina egna besök. Vi har blåst liv i politiken. Vi har åstadkommit ett EU som bygger på värderingar. Vi har försökt förmedla ögonblickets historiska och spännande karaktär och åskådliggöra detta för EU:s medborgare. Vi har fört debatten vidare från det andefattiga i regelverket till ögonblickets vitalitet, vi har uppmuntrat till nödvändiga kompromisser och nått nödvändig enighet om budgetplanen. Samtidigt har möjligheten till medlemskap lett till en enorm omvandling också i de nya staterna. I parlamentet har vi betonat den parlamentariska dimensionen. November 2002 var ett särskilt etappmål när vi inbjöd alla parlamentariker att vara med oss före toppmötet i Köpenhamn samma år. År 2003 var parlamentens och parlamentarismens år. Ni tog det unika steget – det var första gången det skedde även om detta var den femte utvidgningen – att bjuda in parlamentsledamöter från varje stat som observatörer, och det hedrar er. Låt mig uttrycka förhoppningen att detta försoningens Europa skall innebära att försoning kan och kommer att uppnås i Cypern och att vår sista delade huvudstad så småningom kan återförenas. Utvidgningen medförde ett erkännande av behovet av en ny regelbok för unionen och av att sammankalla ett konvent för att förbereda EU:s framtid. Mot alla förväntningar antogs konventets förslag, som lades fram av detta parlament och av vårt utskott för konstitutionella frågor, och mot mångas förväntningar visade det sig bli en total framgång. Det finns fortfarande arbete som behöver göras när det gäller det konstitutionella fördraget. Låt mig försäkra kammaren här i dag att under denna övergångsperiod – nu och fram till juli, då kammaren återsamlas för sitt sjätte mandat – tänker jag, tillsammans med våra företrädare Klaus Hänsch och Elmar Brok och gruppledarna, beslutsamt arbeta för att se till att Europaparlamentet spelar en så framträdande roll som möjligt de återstående veckorna. Låt mig formulera denna föresats: vi kommer att samarbeta för ett framgångsrikt genomförande av ett konstitutionellt fördrag under det irländska ordförandeskapets mandat. När det gäller ekonomiska reformer har parlamentet gjort vad som har krävts av oss. Det finns inga brister när det gäller Europaparlamentets förmåga att nå sina mål, men det gör det tyvärr för Lissabon, en stor brist som riskerar att bli en brist på trovärdighet. Kommunikation är ett nödvändigt och växande krav för en parlamentarisk demokrati, särskilt för ett parlament som vårt, som omfattar en hel kontinent. Vi har intensifierat vår kommunikation med övriga europeiska institutioner och nationella parlament. Genom att göra så har vi visat att Europaparlamentet är en beslutsam och pålitlig partner för europeisk utveckling. Nästa parlament gör klokt i att investera ännu mer resurser i kommunikation och i att sälja vårt koncept – ett koncept som vi kan vara stolta över. Men – och detta är min bestämda uppfattning – ingen information och inga informationskampanjer kan ersätta en realpolitik som baseras på övertygelse, engagemang och förnuft. Vi parlamentariker står i direkt kontakt med våra väljare. Vi känner till deras farhågor och förväntningar. Vi måste skapa visioner och ge ledning. Vi är en nödvändig länk i en obruten kedja av demokratisk ansvarsskyldighet mellan våra väljare, regioner, stater och det europeiska idealet. De svåra dagarna och veckorna 2003, när vi genomgick Irakkrisen i Europeiska unionen, innebar en motgång för effektiv multilateralism inom ramen för FN men också för Europeiska unionen och de transatlantiska förbindelserna. Vi har mycket att reflektera över och lärdomar måste dras för framtiden. Krisen utgjorde en avvikelse från vårt europeiska handlingssätt. Den visade att institutionella och konstitutionella bestämmelser riskerar att bara bli ett tomt skal om de inte underbyggs av en politisk vilja och ett gemensamt allmänt syfte. Detta mandat har präglats av vårt ställningstagande för verklig anständighet i internationella frågor och för europeiska värderingar. Jag är mycket stolt över att vi har tagit ställning för en rättvis rättslig prövning i Internationella brottmålsdomstolen, vilket inte skett i Guantanamo Bay. Min stora stolthet över vår bekräftelse av multilateralism nådde sin höjdpunkt när FN:s generalsekreterare Kofi Annan var på besök den 29 januari 2004 och tog emot Sacharovpriset på FN:s vägnar och för de kolleger som dog i Bagdad. Det signalerade på ett kraftfullt och känslofullt sätt vårt parlaments engagemang i det multilaterala sättet att bedriva politik. Vi har försökt att utveckla förbindelser inom andra områden, till exempel med Ryssland och USA. Vi har haft en viss begränsad framgång, men mer behöver göras. Jag kan med stor stolthet berätta för er om målet att upprätta den parlamentariska församlingen för Europa–Medelhavsområdet, som inrättades i mars förra året i Aten. Som ni vet spelade parlamentet från början en central roll för att se till att församlingen från och med dag ett skulle vara ett effektivt instrument för demokratisk dialog, där pluralismen är påtaglig och verklig. När det gäller reformer, det sista ämnet som jag gav löften om för nästan två och ett halvt år sedan, har presidiet utfört ett viktigt internt arbete under rubriken ”Raising the Game” i form av nya interna strukturer, där tyngdpunkten inför nästa mandat ligger på att stödja ledamöterna genom att ge rättslig och förfarandemässig rådgivning i en omfattning och av en kvalitet som förut inte var möjlig. Dessa reformer har varit konkreta och nyttiga och jag hyser inga tvivel om att de kommer att bidra med kvalitet och förbättring till vårt arbete. En stor besvikelse under mitt mandat har dock slutligen varit rådets misslyckande att få kvalificerad majoritet för antagandet av en gemensam stadga för ledamöterna i Europaparlamentet. Vi gick med på kompromisser, även dem som föreslogs av rådet, men ändå blockerade en minoritet vår väg i sista ögonblicket. Ett system där ledamöterna i samma parlament har 25 olika rättsliga och finansiella system är enligt min uppfattning varken önskvärt eller hållbart på lång sikt. Även om våra ansträngningar inte bar frukt denna gång är det min starka förhoppning att stadgan slutligen kan antas i början av nästa mandatperiod. Som ni vet och som ni har visat genom ert sätt att rösta behöver parlamentet uppenbart reformeras. När det gäller frågan om utgifter har viktiga framsteg gjorts av parlamentet i reformeringen av våra regler och bestämmelser för att se till att insynen och ansvarsskyldigheten ökar. Särskilda reformer för reseersättningar, sekretariatsersättning och andra ersättningar har beslutats av presidiet och kvestorerna under de senaste åren och har fortsatt under mitt ordförandeskap. Inledningsvis eftersträvade jag en övergripande reform baserad på två delar: en rättvis behandling av ledamöterna i kammaren baserad på jämlikhet samt insyn i ersättningar som skall baseras på de faktiska kostnaderna. Rådets misslyckande är inte vårt misslyckande. Men det är beklagligt – och låt mig klargöra detta igen – att det för närvarande pågår en kampanj överallt där tvivelaktiga och bedrövliga metoder tillämpas vars huvudsyfte verkar vara att försöka misskreditera denna institution och där man försöker ifrågasätta hedern hos ledamöterna i denna kammare. Detta har gjorts för att utan bevis orsaka maximal skada för enskilda personer, deras karriärer och deras familjer. Det är skamligt. Vi har nu en erfarenhet på cirka 50 år av europeisk politiskt arbete. Under den perioden har politiken och väldigt många aspekter av det dagliga livet i våra medlemsstater i hela unionen ”europeiserats”. Europeisk allmän ordning och reglering är djupt inpräntad i den nationella politiska beslutsfattande miljön, men även om vi har en ”europeiserad” policy söker vi fortfarande efter sättet att ”europeisera” själva politiken. Jag har därför försökt att förmedla detta budskap, särskilt under det senaste året. Det finns en sådan mängd europeiska frågor där vi har klart olika uppfattningar i våra många partier som är representerade här, att vi inte saknar en europeisk plattform för att utkämpa ett riktigt ordentligt europeiskt val. Det är min uppmaning till er när ni går härifrån till det valet. Håll fast vid EU och försök att se till att det inte bara handlar om halvtidsbedömningar och nationella eller lokala skönhetstävlingar, utan att det handlar om en verklig, gedigen utformning av Europas framtid. Jag vill göra några slutliga kommentarer om genomförandet av mitt ordförandeskap. Den framgång jag har haft under min korta tid är allas er förtjänst. Jag vill tacka er alla, men kanske särskilt mina kolleger, gruppledarna, som tillsammans med mig har slitit i de politiska skyttegravarna vid så många tillfällen. Jag inser klarare än vad jag gjorde inledningsvis att ni inte kan göra alla människor nöjda hela tiden. Jag har alltid försökt att tjäna denna kammare opartiskt, utan baktankar och förutfattade meningar, att tjäna hela kammarens intresse och inte någon av dess delar. Jag tycker verkligen att jag har försökt att arbeta efter de principer som förespråkades av min landsman Edmund Burkes, som i ett tal till sina väljare 1774 betonade att en vald representant inte bara är skyldig att arbeta hårt, utan att han förråder väljarna i stället för att tjäna dem om han offrar sitt eget omdöme för deras åsikter. Jag står för de omdömen jag har gjort som talman och jag är beredd att bedömas efter dem. Jag tackar mitt kabinett. Jag tackar Europaparlamentet och återigen, mina ord räcker inte till för att tacka och lovorda Julian Priestley, Harald Rømer och ett fantastiskt ledarskap, ett professionellt ledarskap för gränsöverskridande offentliga tjänster av kvalitet i världsklass. Tillåt mig att avsluta med en mycket mer personlig kommentar. Att tjänstgöra som ledamot för Europaparlamentet i 15 år, som vice ordförande och ordförande för ELDR-gruppen i mer än sju år, som talman för denna kammare i nästan två och ett halvt år, har varit mitt livs största upplevelse. Denna morgon har jag informerat min valkrets i Munster, med mycket blandade känslor kan jag försäkra er, att jag inte tänker ställa upp i det kommande valet. Jag vill tacka folket i Munster för deras oupphörliga stöd under årens lopp. Jag tackar dem som har stött mig samt min familj, av vilka några är här i dag. Även om politiken aldrig avslutas har jag lämnat ett bidrag, och jag vet att andra finns där för att anta utmaningen. EU har varit grunden för mitt politiska liv. Jag tänker fortsätta att tjäna den saken på alla sätt jag kan. Jag lämnar denna kammare, men mina vänskapsförhållanden, insikter och orubbliga respekt för vad detta parlament gör kommer aldrig att lämna mig. Framför allt, mina tack till er alla för er vänskap och för ert stöd. Jag måste ta ett djupt andetag!    – Herr talman! Det är en fin tradition att gruppordförandena uppriktigt tackar avgående talmän och därför har jag som de andra gruppledarna före mig begärt ordet. För Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraterna är detta inte på något sätt en ren formalitet, utan snarare vill vi rikta ett helhjärtat och ärligt varmt tack till er. Talman Pat Cox! Ni är en person som kombinerar vision och pragmatism och ni är en person som är uppfylld av politisk och personlig rättvisa. Ni förenar de bästa traditionerna från ert land, Irland, med vår europeiska övertygelse. Ni kommer alltid att räknas till en av de stora talmännen i Europaparlamentets historia och ni hade turen att ert ordförandeskap sammanföll med en så framgångsrik tid, då konstitutionen debatterades och tio nya medlemsstater anslöt sig till Europeiska unionen. Ni nämnde att den enda uppgift som kvarstår är en gemensam ledamotsstadga. Direkt efter att ett nytt Europaparlament har valts kommer det att bli vår plikt, en plikt för dem som blir återvalda, att verkställa ert arbete för att slutföra stadgan. Herr talman, ni kan känna stolthet över den värdighet med vilken ni skötte er tjänst och utförde era plikter. Vi har alla våra skäl att i ärlighetens namn tacka er och jag tackar er även på ett personligt plan. Ni har mina varmaste lyckönskningar för er personliga framtid och för allt som ni kommer att åstadkomma i ert land. På min grupps vägnar riktar jag till er våra varmaste lyckönskningar.    – Herr talman! Ni vet, liksom resten av kammaren, att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp inte röstade på er. I dag har dock denna grupp enhälligt applåderat ert arbete och ert tal. Tillåt mig en personlig kommentar: välkommen till klubben för före detta talmän i Europaparlamentet! Det är en av världens mest exklusiva klubbar.    – Herr talman! Ni har ägnat 15 års outtröttligt arbete åt kammaren och på ELDR-gruppens vägnar vill jag hylla det ledarskap och den vision som ni har visat under er mandatperiod. Ni har visat er vara en enastående talman för vår kammare, ni har profilerat oss genom att se till att vår röst hörs i rådet och längre än så. Genom er vältalighet och ert kloka sätt att använda välformulerade uttalanden har ni förmedlat de praktiska fördelarna med vårt arbete till våra medborgare. Jag är stolt över att den första liberala ordföranden för denna kammare under 22 år är en av de mest framgångsrika. Jag tänker kort belysa två prestationer. Ni kan ta åt er äran av er energiska kamp för utvidgningen och den beslutsamhet som ni har visat när det gäller att reformera kammaren. Som min företrädare som ledare för ELDR-gruppen har ni visat vårt engagemang i utvidgningen genom att involvera parlamentsledamöter från kandidatländerna i vårt arbete. Ni fortsatte med er energiska kamp för en jaröst i kandidatländerna och för att ta hit observatörer till vår kammare 2002. Ni har fört detta parlament närmare reformer än någonsin tidigare och jag tvivlar inte på att vi som ett resultat av ert arbete kommer att lyckas med att reformera denna kammare. Vi är säkra på att ni fortfarande har mycket att tillföra EU vad ni än gör under de kommande månaderna och åren. Vi säger i dag ”au revoir” med ett tacktal och våra varmaste lyckönskningar för framtiden.    – Herr talman! Jag skulle vilja stämma in i mina ordförandekollegers hyllning till er grundlighet, er respekt för mångfald och er genialiska förmåga att hantera människor. Ni har visat att det inte finns några små grupper, utan endast plikttrogna kvinnor och män.    – Herr talman! Som ledamot och talman har ni varit ett föredöme genom ert sätt att agera på Europaparlamentets vägnar. Därför tar jag tillfället i akt i denna hyllning till er att be er göra så igen. Tre gånger har Europaparlamentet avvisat avtalet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om passageraruppgifter. Nästa vecka ... ... Vi är medlemmar av ett parlament. Vi lägger inte vår tid på att dunka varandra i ryggen utan vi tar våra parlamentariska roller seriöst, vilket Pat Cox har gjort under de senaste fem åren. Därför ber jag er, herr talman, att tala med kommissionen för att se till att rådet och kommissionen i nästa vecka inte ignorerar Europaparlamentets beslut att begära ett avgörande från Europadomstolen. Detta är vår rättighet och det är er skyldighet som talman att respektera önskningarna hos majoriteten av ledamöterna i kammaren, liksom det är kommissionens och rådets skyldighet att respektera önskningarna hos majoriteten i kammaren. Detta är min sista önskan. Ni har varit en utmärkt talman. Vi kommer att respektera er ännu mer om ni kan övertala kommissionen och rådet att respektera Europaparlamentets önskningar.    –Herr Cohn-Bendit, Jag är tacksam för ert råd. Det som ni begär har dock redan beslutats. Det fastställdes i morse. Tack.    – Herr talman! Det är ingen lätt uppgift att leda en så viktig politisk kammare som denna, där det finns så många skiftande åsikter, som i sin tur ytterligare delar sig. Jag anser dock att det var under talmanskonferensen som jag för min del verkligen tog till mig era kvaliteter. Jag vill inte hänge mig åt vad som verkar vara ett exempel på en klubb för inbördes beundran, något som jag tycker verkar överdrivet, utan nu när ni har beslutat er för att lämna kammaren, till vilken ni bidragit med en hel del både som ledamot och som talman och trots vår meningsskiljaktighet på många punkter, vilket är en del av en demokratisk kammare, så vill jag vittna om den höga aktning som vi inom vår grupp känner för er och uttrycka vårt erkännande för ert sätt att hantera de personer som representerar minoriteter i denna kammare. Detta är tecken på en äkta demokrat. Jag kan vittna om detta, herr talman, och önskar uttrycka vår tacksamhet. Jag vet att ni inte kommer att helt lämna institutionerna, herr talman, så kanske vi ses igen. Hur som helst önskar jag er all lycka till i ert och er familjs framtida liv. När det gäller ert politiska liv så ligger det i händerna på andra.    – Herr talman! Mot slutet av ert tal tackade ni gruppledarna, men jag skulle vilja påminna er om de grupplösa ledamöternas existens, även om ni är högst medveten om dem. Många grupplösa ledamöter har velat tala, så jag tänker utnyttja det faktum att jag tillsammans med Marie-Françoise Garaud har företrätt er under åren i talmanskonferensen. Jag vill ta tillfället i akt att en sista gång begära ordet, alltså inte som representant för en grupp, denna grupp av partilösa vars natur jag självfallet respekterar och som vi har talat om vid så många tillfällen. Tyvärr har problemen i min grupp, problem låt oss säga av organisatorisk karaktär här i Europaparlamentet inte lösts, något jag självklart inte håller er personligen ansvarig för, herr talman. Låt oss säga att gruppen består av ett par dussin ledamöter och att nästa Europaparlament kommer att behöva titta närmare på detta. Jag talar för mig, herr talman, men förmodligen även för Marie-Françoise Garaud, när jag ansluter mig till dem som uttryckt beundran och erkännande för den roll ni har spelat, speciellt i ert försvar av Europaparlamentet, och för ert sätt att leda kammaren, utan hänsyn till individuella omständigheter eller den politiska kritik som var och en av oss kan ha framfört om era handlingar. Även jag kände att jag behövde ge er min vördnadsfulla uppvaktning på det här sättet och ge er mina varmaste lyckönskningar för er politiska och personliga framtid.    – Herr talman! Jag skulle också vilja tacka er för det ovanligt konstruktiva samarbetet under de år som ni har varit en del av talmanskonferensen. Utpräglat solidariska relationer har skapats mellan gruppledarna. Det fanns en tid då det var bestämt i förväg vad vi skulle besluta på mötena. Då var vi en stor koalition, där det inte var speciellt trevligt att representera en liten grupp. Under de fem år som gått sedan förra valet så har det inte varit möjligt att förutse vilka beslut som skulle tas innan mötena genomförts. Man har lyssnat till personer, inklusive minoriteter, och jag hoppas att vi kan fortsätta med denna tradition. Ni är på sätt och vis Europaparlamentets förste riktige talman, eftersom ni vann en valkampanj. Vi hade aldrig tidigare i Europaparlamentets historia haft en valkampanj, säger han som nu firar 25-årsjubileum som parlamentsledamot. Ni vann en valkampanj, där ni öppet och ärligt slog David Martin, mig själv, Gérard Onesta och Francis Wurtz. Valet var ett resultat av konstruktiva debatter, även i våra grupper, och jag hoppas att vi kan fortsätta denna tradition att genomföra debatter om hur det parlamentariska arbetet skall organiseras innan talmannen väljs. När vi anländer till Europaparlamentet på måndagarna så kan nu ordinarie ledamöter få ordet, något de inte kunde tidigare. Det är ett litet och praktiskt resultat av en valkampanj. Jag kan bekräfta att ni inte har tillfredsställt alla helt, men på samma gång bekräftar jag att det inte är ert fel att det inte har skett någon uppryckning när det gäller vår ambulerande cirkus, något som ni strävat efter vid varje tillfälle som getts. Tack för ert konstruktiva samarbete och varma lyckönskningar till ert nya liv. Jag hoppas att ni som sista sak kan se till att presidiet tar vissa beslut om reseersättningar som vi inte behöver skämmas för inför våra väljare.    –Nästa punkt på föredragningslistan är granskning av bevis för de nya ledamöterna av Europaparlamentet.(1)    – Herr talman! Mina damer och herrar! Det är sannerligen en ära och ett nöje för mig att meddela att vi bekräftat mandatet för 162 ledamöter som utsetts av de tio nya medlemsstaterna från den 1 maj 2004 och för sex ledamöter som ersatt dem som tidigare har trätt tillbaka. Även genom åtgärder i ärendet, och jag tror att jag har tolkat känslorna rätt hos samtliga ledamöter i kammaren, vill vi betona vikten av att företrädarna för medborgarna i den utvidgade Europeiska unionen kommer in som fullvärdiga ledamöter i Europaparlamentet. Enligt arbetsordningen, som ni alla känner till, var det nödvändigt att ta itu med processen att granska bevisen, och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden uppmanades att utarbeta ett betänkande till Europaparlamentet i enlighet med artikel 7.2 i arbetsordningen. Detta betänkande har färdigställts. Därför sammanträdde utskottet för rättsliga frågor i går kväll, i enlighet med denna artikel, såsom den ändrats genom de andra bestämmelserna. Med tanke på det stora antalet bevis som måste granskas och bristen på tid att göra det, eftersom vi skulle granska dem omedelbart, så ansågs det lämpligt att ordföranden för utskottet för rättsliga frågor skulle lägga fram detta muntliga betänkande för Europaparlamentet, vilket kan sammanfattas med att utskottet för rättsliga frågor vid gårdagens möte bekräftade giltigheten hos de 168 ledamöternas mandat. Vi kontrollerade de sedvanliga handlingarna, herr talman, inklusive förklaringen om inkompatibilitet och förklaringen om ekonomiska intressen. Vi enades om att allting stämde, vilket innebär att en rekommendation kan göras för att gå vidare. Ni har informerat oss om att Kadis är minister och därför inte kan tillträda en befattning som ledamot i Europaparlamentet. Det är därför nödvändigt att bekräfta giltigheten i hans mandat från den 1 maj 2004 och fram till i dag. Självfallet kan vi inte gå vidare för att bekräfta giltigheten hos hans efterträdares mandat under denna sittning. Även jag tar tillfället i akt att tacka er, herr talman, och hela Europaparlamentet.    – Mot bakgrund av betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden föreslår jag att vi bekräftar giltigheten hos de nya ledamöternas mandat.    . – Herr talman! Tack så mycket för att jag fick ordet ännu en gång. Jag skulle vilja berätta för mina kolleger om utnämningen av revisionsrättens ledamöter. Vi genomförde ett förfarande i budgetkontrollutskottet, som vi är skyldiga att göra enligt arbetsordningen och där vi styrdes av fördragets bestämmelser, som slår fast att vad som är viktigast för att kunna bli ledamot av revisionsrätten är yrkesmässiga kvalifikationer och framförallt total självständighet. Tio ledamöter fyllde i ett skrivet frågeformulär, vi fick deras svar och respektive levnadsbeskrivningar. Vi gjorde sedan en individuell offentlig granskning av varje föreslagen ledamot och sedan diskuterade vi inom stängda dörrar enbart med ledamöterna i budgetkontrollutskottet. För att kunna få med de nya ledamöterna, som tillhör Europaparlamentet sedan den 1 maj då kandidatländerna blev fullvärdiga medlemmar av Europeiska unionen, genomförde vi omröstningen i budgetkontrollutskottet förra måndagen den 3 maj. Resultatet av omröstningen, i form av nio betänkanden, och jag vill klargöra detta nu och sedan förklara det om en stund, har lagts fram för kammaren. Vi skall hålla en sluten omröstning, en hemlig sådan, om nio individuella betänkanden; om betänkandena från budgetkontrollutskottet, vilket omfattar utskottets rekommendation om kandidaturerna. Resultatet blev att den stora majoriteten av kandidaterna godkändes av majoriteten i utskottet. Två av de tio kandidaterna fick inte denna majoritet, en av dem, nämligen den cypriotiske kandidaten, drog tillbaka sin kandidatur i ett brev till rådet. Återstår den slovakiske kandidaten, som tyvärr inte fick stöd av majoriteten i budgetkontrollutskottet. Jag vill klarlägga att det är ett mycket stort ansvar att rösta om betänkandena från budgetkontrollutskottet, eftersom ledamöter av revisionsrätten sitter i sex år. Det finns inte några övergångsperioder som i andra institutioner. De kommer därför att tillhöra revisionsrätten i sex år, så budgetkontrollutskottet var väldigt samvetsgrant och genomförde en väldigt noggrann undersökning. Dessutom skedde allting som utfördes inom stängda dörrar, dvs. i hemlighet. Jag skulle vilja tacka alla ledamöter i budgetkontrollutskottet för detta mycket komplexa och ansvarsfulla arbete, och jag lägger nu fram dessa betänkanden. Jag skulle ytterligare vilja göra en begäran. Efter detta noggranna förfarande vore det önskvärt att det framtida Europaparlamentet inte bara konsulteras vid utnämningen av ledamöter av revisionsrätten utan att parlamentet även kan godkänna dem. Jag har ytterligare två tillkännagivanden att göra. I översättningarna av betänkandena trycktes ett felaktigt utlåtande från budgetkontrollutskottet på ett stort antal språk, något som nu har korrigerats. Ett positivt utlåtande i utskottet hade tecknats för Molnár i den danska, franska, ungerska, litauiska, maltesiska, portugisiska och svenska versionen. Förutom den ungerska, så har nu alla versioner korrigerats. Detta var läget klockan 11.21. Jag ber er uppmärksamma att budgetkontrollutskottet inte avger standardiserade resultat av omröstningen, utan att ett utlåtande i själva verket är annorlunda, som jag tidigare har förklarat. Eftersom detta är mitt sista framträdande i detta Europaparlament så skulle jag vilja tacka alla i kammaren, inklusive er, herr talman, för ett fantastiskt samarbete och för en otroligt spännande tid, och jag skulle vilja ge var och en av er mina varmaste lyckönskningar för framtiden. Tack så mycket.    – Tack, Diemut R. Theato, våra varmaste lyckönskningar.    – Herr talman! Även om jag är säker på att jag, tillsammans med tjänsteenheterna i min grupp iordningsställde röstlistorna korrekt, så har frågor ställts angående dem. Därför skulle jag vilja be er att återigen förklara för samtliga ledamöter att vi kommer att rösta om betänkandet, som Diemut R. Theato sade, enligt de rättade versionerna för de olika språken. Det bör ännu en gång påpekas att vi skall rösta om betänkandets texter.    – Jag kan bekräfta att det, precis som Diemut R. Theato sade, kommer att ske en elektronisk sluten omröstning. (1) Förslag till beslut: Godkännande av kommissionen i dess nya sammansättning (B5-0227/2004)    .Europeiska kommissionen består i dag av ledamöter från 25 länder, och även om varje ledamots uppgift är att tjäna Europeiska unionens gemensamma intressen, så finns det fortfarande ett viktigt inslag av nationell representation. Denna representation bör endast vara ett och inte dela Europeiska unionen, eftersom detta innebär att kommissionen i sin helhet är medveten om den sociala och ekonomiska situationen i varje land och vid behov kan agera mer flexibelt. Självklart ligger det inte i Europeiska unionens anda att agera utan att se till konsekvenserna för vissa sociala sektorer. Jag tror att kommissionärerna förstår vikten av flexibilitet då ett visst agerande kan få efterverkningar på familjer som lever ett något annorlunda liv på grund av ekonomiska och sociala begränsningar i regionen. Jag kommer från en liten medlemsstat som även är en ö i Medelhavet och det är utifrån detta utgångsläge som jag talar. Vi vet också att flexibilitet inte enbart är nödvändigt för de små medlemsstaterna. Även de stora medlemsstaterna har funnit att de behöver en viss flexibilitet för att kunna följa Europeiska unionens gemensamma mål. Avslutningsvis vill jag säga att den mångfald som existerar inom Europeiska unionen är positiv och att det är just denna mångfald som kräver flexibilitet. Jag tror att kommissionärerna är medvetna om detta, och för Europeiska unionens bästa kommer de att agera på ett flexibelt sätt för att övertyga EU:s medborgare att kommissionen inte är ett hot utan att den faktiskt finns där för att skydda dem.    .– Vi vill hälsa ledamöterna från de tio nya medlemsstaterna varmt välkomna. Följaktligen ger jag mitt samtycke till kommissionens nya sammansättning. Jag är dock besviken på den resolution som vi röstade om, eftersom ett ändringsförslag avslogs, i vilket kommissionen uppmanades, helt i sin ordning, att inte ta några initiativ eller beslut om upphävandet av moratoriet för tillstånd till GMO under den kommande perioden, från och med nu och fram till dess att det nya parlamentet börjar arbeta. Som väntat lyckades inte rådet nå en överenskommelse om genetiskt modifierad majs BT-11, och i linje med gällande förfarande så är det kommissionen som ensam kommer att besluta. Jag protesterar mot attityderna hos medlemsstaterna, som medvetet accepterade detta förfaringssätt. Jag protesterar även mot det förakt som kommissionen visar mot allmänheten eftersom kommissionär David Byrne varje dag säger att kommissionen kommer att upphäva moratoriet, trots att de flesta EU-medborgare är emot detta. Detta är ett utmärkt exempel på när Europeiska unionen agerar utan att ha sina medborgare bakom sig. EU:s medborgare måste göras medvetna om att Europeiska unionen räcker dem lång näsa dagligen och att denna situation måste rättas till.    . – I princip är det riktigt att inta en kritisk hållning om kommissionärerna hela tiden byts ut. Vi kan dock inte acceptera ett förfaringssätt där Finland, sedan Erkki Liikanen lämnat kommissionen, får en lägre status än andra länder som redan har bytt ut sina kommissionärer. Det handlar också om vad som är lagligt, vilket innebär att uppfylla fördragets bestämmelser. Enligt fördraget kan tjänsten som kommissionär endast förbli otillsatt genom ett enhälligt beslut i rådet.    .– Anmärkningsvärt nog förkastade nästan alla franska ledamöter i kammaren, förutom de gröna och antifederalisterna, högljutt det ändringsförslag i vilket Romano Prodis kommission, som i vilket fall som helst går mot slutet av sin mandatperiod, uppmanas att inte backa när det gäller det moratorium för GMO som beslutats av rådet. Detta innebär att Europaparlamentet godkänner det beslut som kommissionen skall ta och som dessutom redan har tillkännagetts av kommissionär David Byrne, till förmån för att saluföra genetiskt modifierad BT-11-majs och de olika sorter som följer. Kommissionär Byrne kommer troligen att meddela detta dagen efter de kommande valen till Europaparlamentet ... Detta är en extremt onaturlig process, där kommissionen sätter sig över medlemsstaterna, med deras tysta godkännande i en fråga som är av största vikt för den allmänna folkhälsan och miljön i våra medlemsstater. Denna mandatperiod avslutas därför med att spela EU:s medborgare ett elakt spratt. Det är absolut nödvändigt att vi gör om denna process, om vi skall kunna återskapa en union som rättar sig efter medborgarnas önskningar.    – Parlamentet har behandlat samtliga punkter på föredragningslistan. Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.(1)

sv

1. Den fleråriga budgetramen för 2007-2013 (

sv

6. Tilläggsskydd för läkemedel (kodifierad version) (

sv

10. Verkställighetsåtgärder för att korrigera alltför stora makroekonomiska obalanser i euroområdet (

sv

38. Strategiska mål och rekommendationer för EU:s sjöfartspolitik fram till 2018 (

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet)

sv

1. (

sv

Skriftliga förklaringar (inkomna dokument): se protokollet

sv

16. Ensidiga förklaringar i protokoll från rådets sammanträden (

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

1. Armenien Talmannen: Nästa punkt är diskussionen om fem resolutionsförslag om Armenien. Marie Anne Isler Béguin: författare. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Kommer de tragiska händelserna i Armenien efter presidentvalet den 19 februari 2008 att skicka budskapet att Europa är oförmöget att stödja de sköra små demokratierna i södra Kaukasus i deras kamp för erkännande? Efter krisen i Georgien är det nu Armeniens tur att drabbas av omfattande politisk oro. Trots all uppmärksamhet som riktades mot landet under valkampanjen lyckades det internationella samfundet inte främja en dialog som skulle ha kunnat förhindra sammanstötningarna den 1 mars. Efter 11 dagar av protester mot valresultatet från oppositionsrörelsen under ledning av det före detta statsöverhuvudet Levon Ter-Petrosian försökte polisen skingra demonstranterna. Situationen urartade och resulterade i att åtta personer dödades, att många fler skadades och att undantagstillstånd infördes med inskränkt informations- och mötesfrihet, samt restriktioner för de politiska partierna. Sedan dess har 400 personer arresterats. Det råder en tydlig oro bland befolkningen som fruktar att en repressiv politik kommer att införas. Vi är i dag skyldiga att spegla den oron i våra kontakter med samtliga parter som är inblandade i den armeniska konflikten. Frågan är bara vad vi ska föreslå för en metod för att få samtliga parter att ta reson och få dem till förhandlingsbordet igen mot bakgrund av den ökande spänningen. Det är det som är utmaningen. Vi måste återställa vanliga armeniska kvinnors och mäns tro på deras unga demokrati. En viktig förutsättning för att återställa förtroendet är att påbörja en undersökning om den senaste tidens händelser och frisläppandet av dem som fängslats. Nästa steg - tillsammans med det internationella samfundet, vårt särskilda sändebud till södra Kaukasus och våra partner i Europarådet och OSSE - måste vara att göra upp en tidsplan för våra armeniska vänners återkomst till förhandlingsbordet. Vi måste också se till att få samtliga parter i konflikten till förhandlingsbordet, både från de styrande och från oppositionen. Demokratins regler bygger på dialog och icke-våld och vi har en skyldighet att underlätta en sådan strategi. Med ert tillstånd, herr talman, vill jag föreslå ett muntligt ändringsförslag. Jag är inte säker på hur jag ska gå vidare, för vi har gjort ett fel i resolutionen. I skäl H hänvisar vi till Nagorno-Karabachs territorium, när vi i själva verket borde ha sagt Nagorno-Karabachs status. Det verkar som om mina kolleger instämmer i det muntliga ändringsförslaget. Alexandra Dobolyi: författare. - (EN) Herr talman! Jag var en av fyra medlemmar av Europaparlamentets valobservationsgrupp i Armenien och jag instämmer helt och fullt i slutsatserna om presidentvalet, dvs. att valet i stort sett överensstämde med OSSE:s och Europarådets åtaganden och normer. De statliga myndigheterna arbetade konkret med att ta itu med de brister som konstaterades i samband med det förra valet. Låt mig ta tillfället i akt och tacka kommissionens delegation till Jerevan för allt stöd vi fick. Valet överensstämde i stort sett med våra normer, som jag sa, men det krävs ytterligare förbättringar och politisk vilja för att klara de återstående utmaningarna. Jag vill uttrycka mitt djupa beklagande och min stora oro över utvecklingen på senare tid i Armenien, med våldsamma sammanstötningar mellan polis och demonstranter som ledde till att åtta medborgare dödades och över 100 skadades. Det behöver knappast sägas att vi förväntar oss en öppen och fristående undersökning av händelserna och av de partiella lättnader i undantagstillståndet som infördes efter händelserna. Även om detta är ett steg i rätt riktning, så räcker det inte. Jag vill uppmana de armeniska myndigheterna att helt upphäva undantagstillståndet. För min grupps räkning vädjar jag till alla berörda parter att visa öppenhet och lugn, att dämpa tonen och att omedelbart inleda en konstruktiv dialog. Sist men inte minst beklagar vi och oroas över de exempellösa kränkningarna av eldupphör nyligen längs skiljelinjen mot Nagorno-Karabach och vi uppmanar med kraft parterna att avstå från några åtgärder som skulle kunna undergräva förhandlingsprocessen. Vi uppmanar dem att hålla sig borta från vapnens högljudda och våldsamma maktspråk, och vi uppmanar dem att utöva den lågmälda och fredliga makt som ryms i dialogen. Urszula Gacek: författare. -(EN) Herr talman! Den senaste tidens händelser i Armenien visar hur svårt det är för de nybildade demokratierna i före detta Sovjetunionen att lita på valprocessen. De som har makten frestas att fuska för att öka sina odds, framför allt inför val, medan de som förlorar har svårt att acceptera resultaten. De problem vi har sett i Armenien efter valet har förvärrats av våldsamma sammanstötningar som resulterat i åtta dödsfall, och av införandet av extraordinära åtgärder i form av undantagstillstånd. Förbud mot all politisk verksamhet och strikt censur av medierna infördes den 1 mars 2008 under en 20-dagarsperiod. Förbudet mot politisk aktivitet har sedermera upphävts. Frihet för medierna, inklusive obegränsad tillgång till Internet, kommer att följa. Samtliga normala konstitutionella friheter bör i själva verket vara återställda till nästa vecka. Dessvärre kan man inte utesluta att undantagstillståndet förlängs. För tillfället har man lagt locket på tryckkokaren. Jag är orolig över vad som görs för att komma åt källan till övertrycket. At bygga upp en demokrati är en komplicerad process. Den måste skyddas av institutioner som alla parter litar på. Det är därför beklagligt att den avgående presidenten har attackerat sitt lands människorättsombudsman, som kritiserade regeringens åtgärder. Demokratin kan endast skyddas om man stärker ombudsmannens roll och garanterar opartiskheten för den författningsdomstol som för närvarande undersöker anklagelserna om valfusk. Till dess det finns förtroende för Armeniens egna väktare av demokratin vill jag kraftfullt uppmana alla parter i tvisten att utnyttja den möjlighet till medling som erbjuds av sändebuden från EU och OSSE och att göra detta omedelbart. Erik Meijer: författare. - (NL) Herr talman! I presidentval får vi allt oftare se en fortsatt osäkerhet om huruvida den sittande regeringens föredragna kandidat faktiskt har vunnit en äkta majoritet av rösterna, förutom enbart ett stort antal röster. Även när den kandidat det gäller faktiskt har en äkta majoritet, råder det tvivel om storleken på den majoriteten, i synnerhet där det har gjorts uppenbara försök att blåsa upp den på konstlad väg. När dessutom vissa kandidater förhindras från att ställa upp, när enbart de kandidater som stöds av regeringen får tillgång till press, radio och tv, när oppositionen eller utländska observatörer inte har möjlighet att övervaka räkningen på rätt sätt, när fredliga protester mot de officiellt rapporterade resultaten bryts upp av militär och polis och oppositionsledare arresteras, finns det sannerligen anledning att stark betvivla att väljarnas vilja har respekterats. Vi har fått se kontroversiella presidentval av denna typ utanför Europa i Mexiko och Kenya, och inom Europa i Vitryssland, Ryssland, Georgien och Armenien. Till och med utan dessa val befann sig Armenien i en mycket svår situation. Traditionellt har landet starka band med Ryssland, men skiljs från det landet av grannlandet Georgien, som har en allvarlig konflikt med Ryssland, och grannlandet Azerbajdzjan, som under flera år har haft en gränstvist med Armenien. När den ryska provinsen Transkaukasus delades upp längs etniska linjer på 1920-talet överlämnades enklaven Nagorno-Karabach, med armenisk befolkning, till Azerbajdzjan som en kompromisslösning, med garantier för regional armenisk självständighet. Den lösningen fungerar inte längre under den postsovjetiska eran, eftersom de båda staterna Azerbajdzjan och Armenien nu är fiender. I själva verket ockuperas territoriet för närvarande av Armenien, vilket har lett till en utdragen konflikt med grannen i öster, även om eldupphör gäller. Denna situation, med ett permanent hot om krig och blockader, visade sig vara god jordmån för auktoritära regeringar och det är hela tiden svårt för demokratin att fungera i landet. Händelserna efter den 19 februari kom inte som någon överraskning. Trots det måste vi göra vad vi kan för att återställa demokratiska förhållanden och återinföra oppositionens rättigheter. Europeiska unionens och dess medlemsstaters förhoppningar om goda förbindelser med dem som faktiskt styr i länder som Ryssland, Vitryssland, Georgien eller Armenien får komma i andra hand efter detta absoluta krav. Marios Matsakis: författare. -(EN) Herr talman! Armenien är i allt väsentligt ett relativt nyligen återfött land som kämpar för att stärka sina demokratiska institutioner och skydda sina medborgares välbefinnande. Samtidigt trängs landet mellan två inte särskilt demokratiska, utan snarare tämligen fientligt inställda grannländer, nämligen Ryssland och Turkiet. Landet är också på ett oroande och orättvist sätt indraget i en territoriell konflikt med den totalitära regimen i Azerbajdzjan. Mot den bakgrunden var presidentvalet nyligen inte perfekt, men enligt den internationella valobservationsdelegationen ”i stort sett genomfört i linje med OSSE:s och Europarådets ... normer”. Dessvärre verkar det som om polisen utövade betydligt mer våld än nödvändigt i samband med protesterna efter valet, vilket resulterade i att åtta personer dödades, varav en polis. En grundlig och opartisk undersökning av händelserna som ledde fram till de dödsfallen är nödvändig. Även anklagelserna om att externa makter uppviglar till våld i Armenien för att destabilisera det landet måste undersökas. Jag vädjar om ett fullständigt stöd för denna resolution. Marcin Libicki: författare. - (PL) Herr talman! Det behöver knappast sägas att vi alla skulle vilja att Armenien fick fred och säkra gränser och kunde hantera sina externa frågor på ett bra sätt. Får jag påminna er om att valet i Armenien inte ledde till några allvarliga protester. Det som sker där i dag måste betraktas mot bakgrund av Kaukasus, en explosiv region. Medan jag har ordet skulle jag med ert tillstånd, herr talman, vilja ta tillfället i akt och framföra min avsky över den nyhet jag just har fått höra, nämligen att Faraj Rahho, den kaldeiska biskopen i Mosul, har mördats. Han bortfördes den 29 februari och tre av hans livvakter sköts. Detta är ytterligare en attack, ytterligare ett brott, av män som saknar modet att visa sina ansikten för världen, som kidnappar oskyldiga offer, vanliga människor som utövar religiös verksamhet - i första hand kristna, i första hand katoliker. I dag får vi än en gång bevittna ett sådant brott, och jag tycker att denna fråga bör behandlas under vårt nästa möte i Bryssel som en särskild punkt. Må Gud skänka evig vila åt den heroiska martyr som dog i dag i Mosul. Marian-Jean Marinescu: för PPE-DE-gruppen. - (RO) Det som hände i Armenien måste fördömas kraftfullt. Dessvärre kom det inte som någon överraskning. Det finns andra liknande händelser i ett annat land i området och de utgör en fortsättning på den situation som uppkom efter 1990. Vi står inför följderna av flera olika faktorer som varit rådande sedan dess och till i dag: bristande ekonomisk utveckling, latenta konflikter och inflytande från Ryska federationen. Sen har vi dessutom situationen i Kosovo som, trots alla betydande men resultatlösa försök från författarnas sida, kommer att fungera som en modell för alla berörda parter. För befolkningen i regionen kan detta bara leda till osäkerhet, brist på förtroende för myndigheterna och sårbarhet för manipulationer. Det finns bara en lösning om man vill återställa normaliteten: en ekonomisk utveckling som ger högre levnadsstandard. Det finns energiresurser. Utnyttjandet av sådana resurser och överföringen av dem kommer att lösa problemet med den ekonomiska utvecklingen och problemet med självständighet från Ryska federationen. Det kommer dessutom att lösa Europas problem i stort. Europeiska unionen har egentligen aldrig intagit någon fast ståndpunkt. Om vi vill finna en lösning på problemen i södra Kaukasus måste unionen vidta aktiva åtgärder för att utveckla energirutterna i Svartahavsregionen. Justas Vincas Paleckis: När ett land som deltar i Europeiska grannskapspolitiken och är positivt inställt till EU genomför framgångsrika demokratiska val, så är det även en seger för oss. Om det går snett handlar det om ett ömsesidigt nederlag. Presidentvalet i Armenien genomfördes enligt internationella observatörsstyrkan i linje med internationella normer. Dessvärre kom den senare utvecklingen att omintetgöra detta stapplande steg framåt. Blodsutgjutelse och undantagstillstånd har svept bort Armenien från vägen mot demokrati och försvårat landets kontakter med Europeiska unionen. De mänskliga rättigheterna förtrycks i Armenien och det finns ingen yttrandefrihet. De styrande i Jerevan borde lyfta bort undantagstillståndet helt och OSSE:s representant borde hjälpa till att hitta en lösning på krisen. Förhoppningsvis kommer båda parter att visa återhållsamhet och grunda sitt arbete på europeiska värderingar. Janusz Onyszkiewicz: för ALDE-gruppen. - (PL) Herr talman! Den nuvarande politiska krisen i Armenien är inte den första. Under Levon Ter-Petrosians ledning började landet avvika kraftigt från liberala och demokratiska värderingar. De viktigaste oppositionspartierna förbjöds, pressfriheten inskränktes och parlamentsvalet ansågs av de flesta inte uppfylla alla demokratiska krav. Detta skapade viss stabilitet i landet, men den bröts när nio ledande armeniska politiker, inklusive statsministern, brutalt mördades i parlamentet av okända gärningsmän. Vi kan nu se en upprepning av det som hände för ett tiotal år sedan. Den nuvarande krisen kan emellertid eventuellt bero på att det armeniska samhället har tröttnat på regeringarna från den så kallade Karabach-klanen, till vilken både den tidigare och den nuvarande presidenten hör. Regeringen anklagas allmänt för att återinföra auktoritära styrelseformer under demokratins täckmantel, med maffialik kontroll av affärsaktiviteter och en sönderfallande ekonomi. Det finns också en växande rädsla för att Armenien ska bli allt mer isolerat och få en allt svagare position i den olösta konflikten över Nagorno-Karabach. När Levon Ter-Petrosian beslutade att återkomma till politiken och ställa upp i valet vann han avsevärt stöd tack vare löftet om större flexibilitet i utrikespolitiken. Den nuvarande krisen är emellertid mycket djup. Låt oss hoppas att den kan lösas politiskt, även om det inte alls är säkert. I annat fall kan konflikten i Nagorno-Karabach eskaleras i ett försök att få samhället att sluta upp bakom regeringen. En incident nyligen i Karabach där elva personer dog bekräftar den rädslan. Ett annat resultat kan bli att Armeniens beroende av Ryssland ökar ytterligare. Invigningen nyligen av gasledningen Armenien-Iran kommer inte att försvaga det beroendet, eftersom gasen, och själva ledningen, naturligtvis kommer att kontrolleras av Gazprom. Vår attityd i den allvarliga situationen i Armenien bör vara vänskaplig, men vi bör inte avstå från kritik eller från att uttrycka oro vid behov. Jag anser att den position som föreslås i denna resolution uppfyller de kriterierna. Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Resultatet av presidentvalet den 19 februari 2008 var en faktor i den politiska destabiliseringen av Armenien, även om man inte får glömma att OSSE ansåg att valet genomfördes på ett sätt som uppfyller demokratiska krav. Demonstrationerna som följde sedan Levon Ter-Petrosian placerats i husarrest och den brutala repressionen den 1 mars slutade med att åtta personer dog, många fler skadades och undantagstillstånd utlystes. Begränsningar för medierna och arresteringen av allt fler medlemmar av oppositionen skapar allvarlig oro. Vi uppmanar de armeniska myndigheterna att omedelbart återställa de medborgerliga rättigheterna, häva undantagstillståndet, respektera mänskliga rättigheter och fastställa vem som hade ansvaret för de tragiska händelserna den 1 mars 2008. En undersökning av denna fråga får inte bli en ursäkt för ytterligare förföljelse av oppositionen. Situationen i Armenien är sannerligen mycket svår och våra representanter måste ägna den stor uppmärksamhet. Evgeni Kirilov: (EN) Herr talman! Låt mig tillägga att demokratin i Armenien inte håller den standard som vi skulle önska. Det som ytterligare försvårar situationen är den socioekonomiska situationen och detta gör naturligtvis att fler människor kommer ut på gatorna. Jag vill rikta en vädjan till såväl de armeniska myndigheterna som, naturligtvis, Azerbajdzjan om att anstränga sig för att lösa denna långvariga konflikt. Det finns områden som ockuperas av Armenien som borde befrias, eftersom det inte finns några armenier där. Det som är verkligt oroande är att båda länderna håller på att rusta upp, vilket naturligtvis återspeglar situationen vad gäller de verkliga sociala problem som länderna står inför, framför allt Armenien. Därför stöder jag detta gemensamma resolutionsförslag, men jag tycker vi ska fortsätta följa situationen mycket noga, för den är verkligen oroväckande. Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! Armenien är ett av flera länder som får stöd av Europeiska unionen för att genomföra politiska och ekonomiska reformer, inrätta de institutioner som behövs i en stat som styrs enligt rättsstatens principer samt bekämpa korruption och organiserad brottslighet. Vi gör därför rätt som fortsätter granskningen av den politiska processen och respekten för demokratiska principer i det landet. Detta är särskilt viktigt mot bakgrund av de förändringar som äger rum i Armenien sedan Sovjetunionens fall. Regeringar försöker ofta påverka medier, men när de tar till våld och våldsamma metoder måste man protestera mot det med största beslutsamhet. Och när resultatet blir dödsfall är situationen extremt svår. Vi kräver kategoriskt att frihet och respekt för andras åsikter återupprättas och att demokrati och medborgerliga rättigheter skyddas. Vi fördömer bruket av våld för att skingra demokratiska möten, protester och demonstrationer. Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionen följer mycket noggrant hur demokrati och mänskliga rättigheter utvecklas i Armenien, som är en av våra partner i Europeiska grannskapspolitiken, som ni vet. Vi följer utvecklingen där uppmärksamt genom mellanhänder som vår delegation i Jerevan, genom medlemsstaterna och i nära samarbete med Europeiska unionens särskilda sändebud Peter Semneby. Som ett led i den processen står vi också i regelbunden kontakt med företrädare för lokala och internationella icke-statliga organisationer som arbetar med frågor som gäller demokrati och mänskliga rättigheter. När det gäller de tragiska händelserna i Jerevan den 1 mars efter valet delar kommissionen den allmänna oron över de våldsamma sammandrabbningarna mellan polis och demonstranter från oppositionen som resulterade i ett antal dödsfall. Kommissionen har därför uppmanat till att det omedelbart tillsätts en undersökning och att personer som bröt mot lagen ställs inför rätta. Vi har också uppmanat den armeniska regeringen att omedelbart häva undantagstillståndet. Kommissionen anser att det är viktigt att alla sidor avstår från att bruka våld. Vi förväntar oss att samtliga parter i Armenien engagerar sig i en politisk dialog som ett sätt att överbrygga sina meningsskiljaktigheter. Samtidigt beklagar kommissionen också den skugga som den senaste tidens händelser har kastat över Armeniens allt tydligare framsteg mot genomförandet av sin handlingsplan inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken, framför allt inom områdena mänskliga rättigheter och demokrati. Uppmaningen att fortsätta med politiska reformer och respektera mänskliga rättigheter är en integrerad del av partnerskapet mellan Europeiska unionen och Armenien, och kommissionen kommer därför att använda alla till buds stående medel för att uppmuntra de armeniska myndigheterna att gå vidare inom dessa områden. Genom antagandet av EU:s och Armeniens gemensamma handlingsplan 2006 fick vi ett politiskt verktyg för att främja iakttagandet av principer som bygger på våra gemensamma värderingar. Vi är fast övertygade om att en pågående dialog med Armenien, som genomförs i enlighet med de politiska punkterna i partnerskaps- och samarbetsavtalet och handlingsplanen, verkligen är det effektivaste sättet att förmedla Europeiska unionens budskap om respekt för mänskliga rättigheter och internationell rätt. De årliga mötena i samarbetskommittén och samarbetsrådet och i den parlamentariska samarbetskommittén är därför särskilt viktiga. Kommissionen förblir också fast besluten om att bidra till reformprocessen genom att förse Armenien med finansiellt och tekniskt stöd. Stöd för politiska reformer på områdena mänskliga rättigheter och demokrati är fortfarande en prioriterad fråga i det nationella vägledande programmet för 2007-2010. Ungefär en tredjedel av vårt bilaterala bistånd - som under den perioden kommer att uppgå till 98,4 miljoner euro - kommer att användas för att stödja relevanta projekt. Det bilaterala stödprogrammet från 2007 för Armenien är mer specifikt inriktat på finansiellt stöd på området rättsliga reformer, med totalt 18 miljoner euro. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att stödja oss i det arbetet och bli vår pålitligaste allierade. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatten.

sv

Avslutande av sammanträdet (Sammanträdet avslutades kl. 22.10.)

sv

13. Kosmetiska produkter (omarbetning) (

sv

Stabilitetsinstrumentet - Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete - Finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen - Finansieringsinstrument för samarbete med industriländer - Finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om betänkandet av Franziska Katharina Brantner, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådet förordning om ändring av förordning (EG) nr 1717/2006 om upprättande av ett stabilitetsinstrument - C7-0042/2009 -, betänkandet av Gay Mitchell, för utskottet för utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen - C7-0043/2009 -, betänkandet av Kinga Gál och Barbara Lochbihler, för utskottet för utrikesfrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete och om ändring av förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen - C7-0158/2009 -, betänkandet av Helmut Scholz, för utskottet för internationell handel, om förslaget till rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1934/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier - C7-0101/2009 - och betänkandet av Charles Goerens, för utskottet för utveckling, om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete - C7-0079/2010 -. Franziska Katharina Brantner: Herr talman! Vi har i dag ett antal finansieringsinstrument. Vi har redan debatterat en aspekt den här morgonen, men jag börjar med att tala om stabilitetsinstrumentet. Detta instrument inrättades 2006 och är det mest välfinansierade instrumentet för icke-spridning av massförstörelsevapen, konfliktförebyggande, stöd efter civila katastrofer, civila åtgärder för fredsskapande och även för rättsliga frågor och polisiära insatser på området för terrorismbekämpning. Trots detta är finansieringen relativt begränsad. Hittills har endast 1,4 miljarder euro avsatts i budgetplanen. Det är inte mycket pengar, men de är användbara eftersom de kan utnyttjas relativt flexibelt. Man har flera gånger övervägt att minska detta belopp, men hittills har vi alltid lyckats se till att det inte har minskats i budgeten. Vad handlar halvtidsöversynen av detta instrument om? Vad handlar debatten om? Frågorna är inte så många, men vissa av dem är viktiga innehållsmässigt sett. De långsiktiga åtgärderna i artikel 4.3 är till att börja med avsedda att göra det möjligt att införa åtgärder för att främja kvinnor i politiska processer, i synnerhet i medierna. Vad vi faktiskt talar om här är därför överföringen av ett redan mycket framgångsrikt område till artikel 4.3. Hittills har stöd till medieframträdanden endast getts till afghanska kvinnor som kandiderar till parlamentet. Vi vill att detta ska införlivas i de långsiktiga åtgärderna, snarare än att endast vara en kortsiktig åtgärd, så att dessa kvinnor även fortsättningsvis kan få detta stöd på längre sikt. För det andra vill vi att partnerskapet för fredsskapande uttryckligen ska nämnas i direktivet, inte bara för att främja utvecklingen av en formell dialog med det civila samhället, utan också för att föra in konceptet i den nya Europeiska utrikestjänsten. Vi får inte låta detta partnerskap försvinna, och vi anser därför att det är viktigt att det uttryckligen nämns. För det tredje röstar vi för en ökad andel finansiering för långsiktiga åtgärder i artikel 4.3 från fem till tio procent. Jag vill dock återigen påminna den höga representanten om att utskottet för utrikesfrågor gav sitt stöd till denna ökning i sista stund, eftersom vi fick löfte om att omfattande åtgärder kommer att vidtas i framtiden inom ramen för instrumentet i kampen mot landminor, klusterbomber och överblivna ammunitionslager. Denna ökning av den totala budgetposten för de långsiktiga åtgärderna från fem procent till tio procent antogs med andra ord på villkorlig basis och vi förväntar oss att du, Catherine Ashton, och utrikestjänsten kommer att hålla er till denna överenskommelse och att strategidokumentet för 2012-2013 kommer att återspegla detta. Detta är med andra ord viktigt för oss. Allt annat vore ett avsteg från överenskommelsens anda. Om parlamentet och kommissionen får bestämma blir den största innovationen i halvtidsöversynen när det gäller textens innehåll dock den uttryckliga utvidgningen av ansvarsområdet till att omfatta handeldvapen och lätta vapen. Jag vill därför återigen uppmana ordförandeskapet att godkänna detta förslag. EU-domstolens dom stöder detta. Jag vet att det fortfarande är svårt för vissa att acceptera detta, men jag hoppas att vi genom utrikestjänsten nu kanske kommer att kunna övervinna denna splittring mellan rådet och kommissionen och komma överens om hur vi ska framskrida i frågan om handeldvapen och lätta vapen. Detta är en mycket viktig fråga. Min sista punkt rör frågan om delegerade rättsakter. Vi har redan diskuterat detta under morgonen. Jag anser att vi behöver en politisk lösning för detta och inte en rättslig lösning, vilket skulle vara en återvändsgränd. En sista mycket kort kommentar: när det gäller stabilitetsinstrumentet och programplaneringen för utrikestjänsten är vi fullständigt övertygade om att planeringen och programplaneringen måste fortsätta att utföras av de personer som har ansvarat för dessa hittills och att dessa personer inte får nedgraderas till ”finansiella förvaltare”, utan i stället måste fortsätta att ansvara för den innehållsrelaterade planeringen. Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Jag vill tala om att jag tycker att det är beklagligt att samtidigt som vi i dag talar om viktiga ämnen som finansiering, utvecklingsstöd och demokratiska principer har endast 14 ledamöter - jag tror att jag har räknat rätt - lyckats ta sig hit, uppenbarligen på grund av något konkurrerande eller oturligt placerat evenemang, eftersom alla andra har varit disciplinerade nog att närvara vid detta andra evenemang. Det är orättvist mot de personer som gör presentationer och de som agerar som föredragande i dag, samt mot kollegerna, och jag nämner inte ens kommissionens personal och företrädare som måste sitta här framför en tom kammare. Talmannen: Ärade kolleger, detta är inte en ordningsfråga: det är en intressant poäng och den kanske kommer att tas upp på någon lokal tv-station, men det är ingen ordningsfråga. Vänligen avbryt inte sammanträdet med sådana frågor. Iva Zanicchi: Herr talman, mina damer och herrar! Föredraganden för utskottet för utveckling, Gay Mitchell, har bett mig att ersätta honom eftersom han inte kunde närvara i dag. Jag vill tacka honom för hans arbete som utförts med sedvanlig punktlighet och för kvaliteten hos hans förslag, som fått positivt gensvar från hela utskottet för utveckling skulle jag säga. Av skäl som jag kommer att ange, men framför allt för det arbete som Gay Mitchell hittills har utfört, är jag övertygad om att betänkandet kan antas i omröstningen med bred majoritet. Jag går nu över till betänkandet. Under 2009 lade kommissionen fram ett förslag om ändring av förordning (EG) nr 1905/2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Genom detta förslag bad kommissionen parlamentet att anta ett ändringsförslag som skulle möjliggöra skattelättnader för icke-statliga organisationer vid verksamhet i utvecklingsländer. Vi godkände den begäran. Förordningen om utvecklingssamarbete innehåller dock även genomföranderegler för EU:s utvecklingspolitik. Enligt dessa regler måste kommissionen följa kommittéförfarandet när den godkänner finansiering. Detta innebär att parlamentet kan granska dessa finansieringsförslag, och om kommissionen överträder sin auktoritet kan parlamentet anta resolutioner för att begära att kommissionen ska ändra de aktuella besluten. Bara från 2006 och fram till nu har parlamentet ansett att kommissionen har överträtt sina genomförandebefogenheter i minst 12 fall, men endast i tre av dessa ändrade eller drog kommissionen tillbaka sitt utkast till beslut. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande föreslog utskottet för utveckling att det förfarande för delegerade rättsakter som inrättas genom artikel 290 i EUF-fördraget skulle tillämpas. Antagandet av detta förfarande skulle innebära att parlamentet får en viktigare roll, åtminstone i de strategiska finansieringsbeslut som kommissionen måste anta. Enligt Lissabonfördraget kan parlamentet nämligen i ett antal väldefinierade fall delegera befogenheten att fatta strategiska beslut till kommissionen, men vilka beslut kan detta gälla? Enligt vår åsikt är den lagstiftande makten ansvarig för att välja vilka länder EU ska ge utvecklingsstöd till. Sedan har vi frågan om vilka sektorer som ska prioriteras när det gäller finansiering: utbildning, hälsa, miljöskydd, kapacitetsuppbyggnad för god förvaltning eller utveckling av småföretag? Hur ska vi garantera insyn i förvaltningen av utvecklingsstödet? För dessa val och ämnen måste Europaparlamentet spela en större roll än tidigare. Parlamentet måste vara den lagstiftande makten som ger precisa riktlinjer till den verkställande makten inom dessa sektorer. Jag tror att det i slutändan är i denna riktning som EU-medborgarnas krav kommer att gå. Jag hoppas verkligen på största möjliga samförstånd om detta betänkande från Gay Mitchell. Kinga Gál: Herr talman, herr kommissionsledamot, fru Ashton, mina damer och herrar! Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är det finansieringsinstrument som stöder mänskliga rättigheter, rättssäkerhet, skyddet av demokrati och förebyggande av konflikter världen över. Finansieringsinstrumentets stödmottagare är i första hand det civila samhällets organisationer, de civila samhällsorganisationer och individer som försvarar de mänskliga rättigheterna under svåraste möjliga omständigheter i tredjeländer. Den stora fördelen med detta finansieringsinstrument, till skillnad från andra geografiska instrument, är att stödet kan betalas ut utan medgivande av regeringen i det land som mottar stödet. Dess roll är därför av stor betydelse. När det gäller detta instrument har det dock inte varit möjligt att finansiera kostnaderna för momsbetalningar med EU-medel. Kommissionen föreslog därför i sitt initiativ en teknisk ändring som skulle ha bidragit till de civila samhällsorganisationernas arbete och verksamhet i de tredjeländer som använder dessa medel. Eftersom dessa organisationer är av avgörande betydelse för främjandet av mänskliga rättigheter i dessa länder och för utvecklingen av den politiska pluralismen är det mycket viktigt att inte ytterligare försvåra arbetet för dessa organisationer, som redan har en svår situation. Vi välkomnar därför kommissionens initiativ och med samtycke från min kollega, föredraganden Barbara Lochbihler, ger vi det vårt fulla stöd. Detta är dock endast den ena sidan av myntet. Å andra sidan har vi denna frågas politiska betydelse. Frågan om det finansiella instrumentet har nu blivit en del av den interinstitutionella kamp som vid det här laget har pågått i ett år. Det är just för att instrumentet för att finansiera mänskliga rättigheter är grundläggande för de civila samhällsorganisationerna som det är viktigt att Europaparlamentet deltar i utformningen av de strategiska och fleråriga ramprogrammen. Vi kämpar för att Europaparlamentet, om det bedömer det nödvändigt, ska ha något att säga till om i utarbetandet av de strategiska planerna för finansieringsinstrumentet, genom årliga översyner snarare än med sjuårsintervaller, enligt budgetcykeln. Det är innebörden i de ändringsförslag som vi på detta sätt vill stödja. Genom Lissabonfördraget bekräftades Europaparlamentets rätt att utöva tillsyn, vilket i praktiken motsvarar det inrättande av en ”delegerad rättsakt” som mina kolleger här i parlamentet redan har nämnt, och som vi anser måste stärkas och tillämpas i detta fall. Den aktuella frågan är det första exemplet på Europaparlamentets utökade roll sedan den 1 december 2009. Efter våra diskussioner hittills och parlamentsdebatterna har vi, fördragandena för finansieringsinstrumenten, dragit den gemensamma slutsatsen att ärendet bör gå till en andra behandling, och vi sänder ett uppriktigt politiskt budskap till institutionerna, för sedan Lissabonfördragets ikraftträdande bör vi nu agera i fördragets anda. Det är för just dessa instrument som det är viktigast att parlamentet verkligen utövar sin demokratiska tillsynsrätt. Barbara Lochbihler: Herr talman, mina damer och herrar! Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är ett mycket nytt instrument. Man kan dock redan nu konstatera att det leder till mycket meningsfulla och viktiga insatser. Det framgår av gensvaret från företrädarna för det civila samhället, såväl inom som utanför EU. Det är också ett mycket positivt komplement till Europaparlamentets och hela EU:s människorättspolitik. Arbetet med mänskliga rättigheter utförs ofta under mycket svåra förhållanden. Det är därför särskilt viktigt att dessa instrument ger EU möjlighet att bevilja finansiellt stöd till det civila samhällets institutioner utan att den berörda regeringen måste ge sitt samtycke, och kanske till och med utan att den måste informeras om det aktuella finansiella EU-stödet. Det är viktigt att upprepa att detta stöd bör bevaras och vid behov utökas. Jag kan i likhet med min medföredragande Kinga Gál stödja kommissionens förslag om att en skattelindring bör beviljas i de länder där betalningar från detta finansieringsinstrument fortfarande beskattas. Detta skulle även avsevärt minska de berörda icke-statliga organisationernas arbete. Jag ser det dock som en ständig utmaning i arbetet med detta finansieringsinstrument att vi å ena sidan även får klagomål eller negativt gensvar i detta sammanhang som gör det tämligen uppenbart att instrumentet ökar byråkratin för de civila samhällsorganisationer som söker stöd från det. Å andra sidan har vi naturligtvis behovet av insyn när det gäller vilka medel som används och om och hur de används. Vi bör dock ta de små organisationernas upprepade klagomål på allvar, särskilt klagomålen om att de avskräcks från att använda detta stöd, och det är en fråga som vi nu måste ta itu med. På samma sätt ser jag det som en utmaning att det är svårt att nå en hel del lokala organisationer på landsbygden jämfört med storstäderna i de minst utvecklade länderna. Det är med andra ord svårt att informera dem om att ett finansieringsinstrument av den här typen finns och om hur de kan administrera det. Tänk er följande situation: i ett landsbygdsområde där det inte alltid finns elektricitet är pappershantering kanske snarare ett undantag än en regel, vilket gör det nödvändigt att särskilt uppmärksamma genomförandet av dessa initiativ. Jag ser här en möjlighet att utvidga EU:s ambassader på plats - och det har naturligtvis också bestämts att varje lokal EU-ambassad ska vara skyldig att försvara de mänskliga rättigheterna och demokratin och ha personal för detta - genom tjänstemän som jag nu kommer att kalla för människorättsagenter som intensivt ägnar sig åt just denna roll som medlare och detta ansvarsområde för att sprida information och meddelanden, men också åt att nå fram till lokala initiativ som kanske inte har möjlighet att kommunicera på engelska, franska, spanska eller något annat EU-språk. Det är för närvarande alldeles för tidigt att göra en omfattande utvärdering av instrumentet. Tidsramen är alldeles för snäv - resultatet skulle inte stå sig särskilt bra. Om ett par år måste vi dock göra en mycket målmedveten och djupgående utvärdering av detta slag. Med utvärdering menar jag inte bara en tillbakablick på vad som gått bra, utan även en reflektion över vilka nya idéer som vi borde införa och hur vi kan vidareutveckla finansieringsinstrumentet. Andris Piebalgs: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla föredragande - Franziska Katharina Brantner, Kinga Gál och Barbara Lochbihler, samt Gay Mitchell, Helmut Scholz och Charles Goerens. De förslag som vi har framför oss är ett resultat av den halvtidsöversyn som kommissionen utförde 2009 på parlamentets begäran. Vid denna översyn fastställdes att instrumenten fungerar väl. Detta är mycket positivt och ger stabila ramar för våra yttre förbindelser fram till 2013. I vissa fall föreslog kommissionen endast tekniska ändringsförslag för att anpassa dessa instrument till de övriga instrumenten. Vi är glada över ert stöd i dessa tekniska frågor. Den stora fråga som lyftes fram i översynen var parlamentets invändningar angående stöd inom ramen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, som inte kunde anses vara offentligt utvecklingsbistånd. I den frågan beaktade kommissionen parlamentets synpunkter fullt ut. Vi lade fram ett förslag om att bredda industriländernas instrument till att omfatta verksamhet som inte är berättigad till offentligt utvecklingsbistånd. Det handlar om att samarbeta med viktiga bilaterala partner och globala aktörer med vilka EU har ett strategiskt intresse att främja olika förbindelser, som exempelvis Indien, Kina eller Brasilien. Dessa länder är också intresserade av att inleda ekonomiskt, akademiskt, företagsrelaterat eller vetenskapligt utbyte med EU. Detta ändrade instrument, som kallas ICI plus, är en kortsiktig lösning för tre år. Vi vill inte avge ett för tidigt omdöme om den framtida översynen av utrikestjänstens finansieringsinstrument för perioden efter 2013. Parlamentet har redan godkänt en budget för detta instrument under 2010. För att genomföra budgeten för 2010 måste instrumentet antas nu, så jag välkomnar verkligen föredragandenas arbete för att nå en bred enighet. När det gäller stabilitetsinstrumentet föreslog kommissionen att EU skulle vidta åtgärder mot spridning av handeldvapen och lätta vapen, efter EU-domstolens dom 2008. Vi diskuterar de frågor som tagits upp i rådet och måste hitta en godkänd lösning. Jag kan också försäkra er att finansieringen för det civila samhället inom ramen för krisberedskapsaspekten i stabilitetsinstrumentet kommer att utökas ytterligare i år. Dessutom planeras en fördubbling av finansieringen under åren 2011-2013 för partnerskapssamarbetet för fred. Denna ökning kommer att ge stort utrymme för finansiering av det civila samhällets åtgärder. Ännu viktigare är det civila samhällets finansieringsandel av budgeten för krishantering sedan 2007. Detta visar på de icke-statliga organisationernas kapacitet i fråga om fredsskapande och krishantering och är ett utmärkt exempel på det mervärde som stabilitetsinstrumentet har medfört för omfattande EU-åtgärder i bräckliga och konfliktdrabbade länder världen över. Efter förslagen om halvtidsöversynen lades ett annat ändringsförslag till finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete fram den 17 mars 2010. De så kallade stödåtgärderna för bananer har ett tydligt syfte: att stödja anpassningen av tio bananexporterande AVS-länder till EU:s ändrade importtullar för bananer. Bananer har varit ämnet för världens längst pågående handelstvist. EU måste hitta en lösning och ingå ett avtal som var förenligt med WTO-bestämmelserna. Stödåtgärderna för bananer ingår i detta avtal och sänkta tullavgifter har redan införts. Jag vill verkligen återigen tacka föredraganden för hans mycket konstruktiva inställning. Jag anser att vi nu har ett effektivt program som kan inledas så snart vi har antagit det. Tullavgifterna har redan införts och AVS-länderna inväntar ivrigt det finansiella stöd som EU utlovade under förhandlingarna. Nu kommer vi till den mest omdiskuterade frågan. Utskotten har alla antagit ändringsförslag för att behandla strategidokument och fleråriga program som delegerade rättsakter inom ramen för det nya fördragsförfarandet i artikel 290. Som ni vet delar inte kommissionen eller rådet denna synpunkt. Vi anser att dessa strategidokument och fleråriga program inte faller inom räckvidden för artikel 290, eftersom de inte kompletterar eller ändrar vissa icke-väsentliga delar av rättsakten. Vi instämmer dock helt och hållet i att det är nödvändigt att se till att parlamentet är fullt delaktigt i de övergripande strategiska besluten. Det ligger också i allas vårt intresse att se till att programplaneringen kan ske på ett praktiskt och smidigt sätt. Hittills har parlamentet varit delaktigt genom det demokratiska granskningsförfarande som antogs 2006 för strategidokument och flerårig programplanering. Genom dessa förfaranden för kommissionen en dialog med parlamentet om innehållet i strategierna. Denna samrådsprocess går utöver kommittéförfarandets strikta gränser. Låt mig vara tydlig: vi måste nu verkligen hitta en lösning. Kommissionen är villig att inleda en diskussion med parlamentet så att vi kan hitta en väg framåt för att ta itu med parlamentets farhågor. De tre ordförandena sände förra veckan en inbjudan till ett informellt möte med ledningskommittén med ansvar för denna fråga i parlamentet, kommissionen och rådet. Vi välkomnar varmt denna inbjudan. Den höga representanten, en företrädare för rådet och jag själv träffade ledningsgruppen i morse. Det var ett mycket givande möte som mycket tydligt bekräftade att det är nödvändigt att hitta en lösning på kortaste möjliga tid för att Lissabonfördraget ska få full effekt, genom att även ta hänsyn till brådskande praktiska problem, inte minst när det gäller budgeten. Jag är säker på att vi kan hitta en lösning om vi samarbetar. Olivier Chastel: Herr talman, fru Ashton, kommissionsledamot Piebalgs, ärade ledamöter! Också jag vill på rådets vägnar naturligtvis tacka föredragandena för deras arbete och engagemang. Låt mig göra ett par tillägg till kommissionsledamot Andris Piebalgs kommentarer, som rådet naturligtvis stöder fullständigt. Kommissionen uppmärksammade med rätta den viktigaste olösta frågan, nämligen parlamentets önskan om att strategidokumenten och den fleråriga programplaneringen ska behandlas som delegerade rättsakter. Jag har inte tänkt att i detalj redogöra för rådets ståndpunkt här i eftermiddag, men jag vill bara säga att ordförandeskapet naturligtvis är mer än tillfredsställt med att ha nått en överenskommelse som de tre institutionerna är nöjda med och som gör att vi kan anta finansieringsinstrumenten snarast möjligt. I detta sammanhang tänker jag naturligtvis mer specifikt på det tidigare nämnda ICI plus och på stödåtgärderna för bananer. Jag gläder mig över morgonens möte med Catherine Ashton, kommissionsledamot Andris Piebalgs och föredragandena. Vi anser att detta möte är ett tydligt bevis på den genuina viljan hos våra tre institutioner att säkra en överenskommelse, och ordförandeskapet anser som ni vet att den aktuella debatten om finansieringsinstrumenten bör föras avskilt från de pågående förhandlingarna mellan parlamentet och rådet om kommittéförfarandet och delegerade rättsakter. Ni vet att rådet för tillfället fortfarande undersöker dessa båda frågor och att en eventuell lösning förvisso måste ha stöd av parlamentet. Med tanke på det brådskande behovet av att anta finansieringsinstrument måste vi därför vidta den exceptionella åtgärden att utarbeta en lösning som är skräddarsydd specifikt för dem. Det belgiska ordförandeskapet kommer för sin del att se till att det arbete som efterlystes efter mötet i morse gör snabba framsteg och leder till konkreta resultat som gör att vi kan nå en överenskommelse snarast möjligt. Efter mötet i morse tror vi att parlamentet fullständigt delar denna målsättning. Barbara Lochbihler: Herr talman! Jag kommer att tala om ICI plus. Detta instrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier lanserades under parlamentets förra mandatperiod. Utskottet för utrikesfrågor begärde i ett yttrande att ett finansieringsinstrument för utrikesfrågor skulle inrättas som inte hade något samband med utvecklingsstöd, men som var avsett för länderna i Latinamerika, Asien och Mellanöstern. Kommissionen skapade sedan det lilla instrument som kallas finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer. Kommissionen såg tyvärr instrumentet som en tillfällig lösning. Den tillgodosåg länderna inom finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, men tillförde i övrigt inte mycket nytt och behandlade det som ett handelsinstrument. Utskottet för utrikesfrågor lade därför fram ett ändringsförslag om instrumentets titel som förtydligade dess ursprungliga syfte som ett utrikespolitiskt instrument. Den nya titeln är ”finansieringsinstrumentet för samarbete med länderna i Mellanöstern, Asien, Nord-, Latin- och Sydamerika och Sydafrika”. Vi ber om ert stöd för detta. Det vore mer än beklagligt om EU inte hade något utrikespolitiskt finansieringsinstrument som faktiskt kallades just det. Nirj Deva: föredragande för yttrandet från utskottet för utveckling. - (EN) Herr talman! Vi måste se på vilken betydelse finansieringsinstrumenten - finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, stabilitetsinstrumenten och instrumenten för mänskliga rättigheter - har för EU:s mjuka makt världen över. Denna mjuka makt växer, vilket framgår av vår valövervakning, våra observatörsuppdrag och demokratikampanjer och så vidare. Parlamentet gav upp 16 granskningsinstrument när det skapade finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete. Vi hade 16 grundläggande beslutsbefogenheter som vi lämnade över till kommissionen för att kontrollera finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och underlätta ett utökat samarbete. Det fungerar bra. Nu har vi ett stabilitetsinstrument för utveckling efter kriser. Detta instrument måste stärkas med omfattande medel, eftersom det finns många civila kriser, kriser som omfattar civilpersoner och militära kriser världen över. Det pågår för närvarande 36 civila konflikter. På samma sätt anser jag att instrumentet för mänskliga rättigheter måste ges lite mer tyngd. Det räcker inte att bara prata och prata: vi måste ha folk på plats, instrument för valövervakning, goda styrelseformer och allt annat som vi behöver medel för. Jag stöder mycket gärna detta. Ivailo Kalfin: föredragande för yttrandet från budgetutskottet. - (BG) Låt mig börja med att säga att jag helt och hållet instämmer i slutsatserna i Charles Goerens betänkande om behovet av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och dess fördelar för EU-politiken. Jag håller också med om att Europeiska unionen måste hitta ett sätt att stödja bananodlande länder, också efter WTO:s förbud mot mjuka lån i början av året. Kommissionen har för övrigt märkligt nog inte en enda gång mellan 1994 och fram till nu gjort någon bedömning av stödets inverkan på dessa 12 länder, vilket är något som måste ändras i framtiden. Den punkt som budgetutskottet vill lyfta fram och som vi inte håller med om är att resurser tas från annan politik för att avsätta de aktuella 190 miljonerna euro för de kommande tre åren. Det finns en princip som vi insisterar på att skydda, nämligen att ny politik ska finansieras genom nya resurser. Det innebär att denna nya politik, även om den skulle kunna tas med i kommissionens budgetram, borde räknas med i budgeten och inte finansieras på bekostnad av andra program. Tunne Kelam: för PPE-gruppen. - (EN) Herr talman, fru Ashton, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att välkomna kommissionsledamot Andris Piebalgs detaljerade och positiva uttalande om situationen och hans slutsatser om att de finansiella instrumenten fungerar väl. Jag anser att stabilitetsinstrumentet har varit mycket användbart för att hantera konflikter och kriser och att vi därför borde fokusera mer på förebyggande och uppföljning. Detta innebär också att vi måste ge ett tydligt stöd för uppbyggande av det civila samhället. Tillkännagivandet av en betydande ökning av medlen för fredsskapande välkomnas återigen. Vi välkomnar också nyheten om och förstår behovet av det höjda taket för åtgärder inom ramen för artikel 4.1 från sju till tio procent. Samtidigt är det avgörande att se till att EU:s olika instrument och program används på ett sammanhängande sätt och med hänsyn till komplementaritetsaspekten. Lissabonfördraget måste göra EU mer konsekvent och effektivt. Vi i parlamentet har förstått behovet av tekniska ändringar. Frågan handlar snarare om den politiska lösningen, vilket har påpekats. Detta rör delegerade rättsakter och Europaparlamentets rätt till granskning. Jag uppmuntras i dag av uttalandena om öppenhet från såväl rådet som kommissionen. Detta är ett tecken på att ni är beredda att nå en överenskommelse på kortast möjliga tid. Jag hoppas verkligen att vi kan nå en sådan överenskommelse, vilket skulle garantera den rättmätiga jämvikten mellan EU:s tre institutioner. Gianluca Susta: för S&D-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att gratulera Helmut Scholz till att ha utarbetat detta betänkande om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer. Det stämmer att detta instrument förvaltas av utskottet för internationell handel, eftersom det framför allt rör samarbete med industriländer och tillväxtländer, så det finns vissa skillnader jämfört med andra instrument. Jag anser först och främst att parlamentets roll måste betonas. Vi har förlorat alltför mycket tid på en kraftmätning med rådet och kommissionen om en uppenbar fråga efter Lissabonfördraget. Vi måste försvara parlamentets centrala plats, såväl när det gäller delegerade rättsakter som genomförandeakter. För det andra tror jag att det är viktigt att betona den strategiska betydelsen av allt detta och för det tredje att betona behovet av ett utökat samarbete med utvecklingsländerna och tillväxtländerna, utan att pengar tas från de fattigaste länderna. Vi måste göra en ansträngning för att avsätta mer resurser i EU-budgeten till de fattigaste länderna, med tanke på att problemen med tillväxtländer främst har att göra med regler snarare än finansiering. Också vi måste naturligtvis även stödja innovationer, men med ytterligare resurser som inte har tagits från de fattigaste länderna. Annemie Neyts-Uyttebroeck: för ALDE-gruppen. - (NL) Herr Chastel, fru Ashton, mina damer och herrar! Vi debatterar i dag olika finansiella instrument som gör det möjligt för EU att agera i utrikesfrågor. Alla dessa instrument är tämligen nya och är dessutom aningen originella till sin natur. Vi har inte haft något liknande tidigare, och på andra håll i världen eller i andra internationella eller överstatliga institutioner finns det faktiskt mycket få modeller med den typ av instrument som EU håller på att utarbeta. På grund av dessa instruments nyskapande karaktär kom vi klokt nog överens om att de skulle utvärderas efter bara ett par år och om nödvändigt justeras. Det är det vi är sysselsatta med här i eftermiddag. Det har dock skett andra viktiga förändringar under tiden. Numera har vi en hög representant som också är kommissionens vice ordförande. Under detta sammanträde har vi ombetts att godkänna grundtexterna om Europeiska utrikestjänsten, som så att säga är EU:s diplomatiska gren. Det är också en mycket viktig nyhet. Sist men inte minst har parlamentets befogenheter utökats avsevärt. Vi har hittills haft stort utrymme att utnyttja dessa befogenheter och liksom ofta är fallet med unga institutioner går man så långt man kan för att hävda dessa nya befogenheter så mycket det går. Vi diskuterar därför för närvarande med de andra institutionerna exakt var gränserna måste dras. Jag gläder mig också över vad såväl kommissionsledamot Andris Piebalgs som den tjänstgörande rådsordföranden sagt om att det finns en vilja att nå en överenskommelse. Med tanke på att jag i ett tidigare liv var en del av den verkställande makten i mitt land förstår jag alla sidor av argumentet och hoppas att vi når en överenskommelse. Jag vågar också hoppas att parlamentet inte ska spela ett för högt spel, som britterna ibland säger. När det gäller stabilitetsinstrumentet, och jag har fortfarande ett par sekunder på mig, vill jag sammanfattningsvis säga att jag verkligen välkomnar kommissionsledamot Andris Piebalgs yttrande om att avsikten faktiskt är att vi bland annat kommer att koncentrera oss på kampen mot olaglig handel med handeldvapen och lätta vapen. Avsikten är att göra de icke-statliga organisationerna mer delaktiga i användningen av stabilitetsinstrumentet och att fullt ut använda också de mer nyskapande instrumenten för fredsskapande. Om det blir verklighet kommer ni att kunna räkna med vår grupps fulla stöd. Franziska Keller: Herr talman! Jag vill ta upp frågan om instrumentet för utvecklingssamarbete. Mina kolleger och jag i utskottet för utveckling anser att det finns ett trängande behov av att stärka parlamentets granskningsbefogenheter för detta instrument. Det beror på att parlamentet är skyldigt att kontrollera vad kommissionen använder pengarna till och om de används som planerat, för offentligt utvecklingsbistånd i detta fall. Vi har tidigare sett dåliga exempel på när pengar inte har använts i enlighet med kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd eller att användningen inte har varit förenlig med målet att utrota fattigdomen. Eftersom vi bara har samrådsrätt togs våra förslag och idéer inte ombord. Detta visar tydligt att vi behöver en starkare ställning. Vi måste ha befogenheter att medbesluta om pengarnas användning. Inte bara kommissionen, utan också vi i parlamentet, är skyldiga att se till att det råder politisk konsekvens inom utvecklingsområdet. Vi måste också se till att de pengar som används går till rätt saker och att man även inom andra politikområden bidrar till att utrota fattigdomen. Parlamentet har också ett ansvar gentemot EU-medborgarna. Vi måste bättre kontrollera vad pengarna används till, nämligen fattigdomsutrotning. EU-medborgarna är för utvecklingsstöd. De förespråkar till och med mer utvecklingsstöd, vilket har framgått av undersökningar, men vi måste också tydligt visa hur vi använder detta stöd och att det går till fattiga människor. Därför uppmanar utskottet för utveckling och jag er att godkänna delegerade rättsakter för instrumentet för utvecklingssamarbete. Charles Tannock: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! EU är världens största multilaterala givare av utvecklingsstöd och humanitärt bistånd. EU spelar också en viktig politisk roll när det gäller att stödja främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati i tredjeländer. Min grupp ECR-gruppen är av den bestämda åsikten att det därför är nödvändigt med korrekt utformade nya finansiella EU-instrument. Dessa instrument garanterar ett mer effektivt och ändamålsenligt sätt att betala ut EU-skattebetalarnas pengar och att göra det möjligt för parlamentet, särskilt efter Lissabonfördraget, att granska medlens användning och den strategiska politiken på ett mer öppet och insynsvänligt sätt. Denna demokratiska ansvarsskyldighet är avgörande, särskilt vid en tidpunkt då medlemsstaterna själva gör stora nedskärningar i sina nationella utgifter. Investeringar och utveckling, demokrati och mänskliga rättigheter är ett möjligt viktigt sätt att genom i synnerhet mjuk makt stödja EU:s bredare utrikespolitiska mål och kan också bidra till att minska iinvandringstrycket vid EU:s yttre gränser. Starka mekanismer för att förhindra korruption och felaktig användning av EU-medel är emellertid grundläggande och vi bör också akta oss för att påtvinga andra länder som är dåligt rustade eller motvilliga att ta till sig våra västliga liberala värderingar med avseende på mänskliga rättigheter, särskilt så kallade reproduktiva rättigheter. Sabine Lösing: för GUE/NGL-gruppen. - (DE) Herr talman! Det är nu viktigt att klargöra att när det gäller EU:s utrikespolitiska finansieringsinstrument avskaffades Europaparlamentets rätt till tillsyn genom Lissabonfördraget. I och med detta överfördes samtliga befogenheter för dessa finansieringsinstrument till kommissionen och den höga representanten, och med henne till Europeiska utrikestjänsten. Jag tycker att det är helt oacceptabelt att parlamentet och rådet ignoreras, trots att det är EU:s långtgående utrikespolitiska åtgärder och deras tillämpning som står på spel. Vi stöder ansträngningarna från flera grupper i parlamentet för att återinrätta parlamentets tillsyn över finansieringsinstrumentet. Vi kommer även att stödja ändringsförslagen till de delegerade rättsakterna i detta hänseende, vilket vi ju diskuterade tidigare. Jag vill ändå avslutningsvis säga att jag hyser stor oro över i synnerhet stabilitetsinstrumentet och Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter, eftersom jag anser att dessa instrument används på ett odemokratiskt och slutet sätt och i vissa fall mot de berörda ländernas vilja, vilket gör dem till en interventionistisk EU-utrikespolitik. William Dartmouth: Herr talman! Det finns en historia som berättas i basarerna i Karachi och som lyder ungefär som följer. En tjuv stoppar Pakistans president och säger: Ge mig dina pengar. Pakistans president svarar: Jag är president Zardari, din president. Då svarar tjuven: I så fall vill jag ha mina pengar! Detta är relevant för dagens debatt eftersom det betonar den centrala punkten. Kommissionen har inga pengar. Alla kommissionens medel kommer från medlemsstaternas skattebetalare, eller för att vara mer exakt, skattebetalarna i de 14 medlemsstater som är nettobidragsgivare. Även om kommissionen någon gång får egna resurser, vilket mot bakgrund av omröstningen tidigare i dag verkar sorgligt sannolikt, kommer de medel som kommissionen använder fortfarande att vara skattebetalarnas. Jag ber er därför att överväga denna fråga mycket noga: kan ni verkligen utgå ifrån att de hårt pressade europeiska och brittiska skattebetalarna, särskilt under de rådande omständigheterna, faktiskt vill att ytterligare 2 miljarder euro ska tas i bruk, för det är innebörden i dessa förslag, bara för att kommissionsledamoten ska kunna glänsa på världsarenan? Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! EU:s finansieringsorgan har som alltid vissa problem. Det är svårt att få finansiellt stöd eftersom det är komplext, medan övervakningssystemen fortfarande är utformade på ett långt ifrån optimalt sätt. Ett exempel på detta är stödet inför anslutningen, som liksom vi alla vet beviljas potentiella kandidatländer, men som endast är förnuftigt att betala ut om de berörda staterna tar itu med sina korruptionsproblem eller om de nödvändiga strukturerna faktiskt inrättas. Jag hoppas att EU i det sammanhanget har lärt sig av sin förhastade utvidgning 2007. När det gäller stabilitetsinstrumentet och instrumentet för utvecklingssamarbete når budgetmedlen alltför ofta inte de lokala institutioner som de är avsedda för, eller så når de bara delvis fram. Detta beror delvis på bristfälliga institutioner i mottagarländerna, men också på felaktiga incitamentsstrukturer och på en brist på dokumenterad ansvarsskyldighet. Det är värt att tänka på att enligt en IMF-studie är över 50 procent av de offentliga utgifterna i 33 länder beroende av internationellt utvecklingsbistånd. När det gäller finansiellt stöd från EU, oavsett vilket slag det rör sig om, måste övervakningen skärpas. Godelieve Quisthoudt-Rowohl: (DE) Herr talman! Jag vill till att börja med innerligt tacka föredraganden Helmut Scholz för vårt positiva och öppna samarbete. Vi var inte överens om allt, särskilt inte i trepartsdiskussionen, men diskussionen var konstruktiv. Att utöka finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier kommer att ge EU möjlighet att inleda ett samarbete med de viktigaste tillväxt- och utvecklingsländerna på lika villkor. Det omfattar även program för utbildningsutbyte inom ramen för Erasmus Mundus-systemet och stöd för näringslivs- eller kultursamarbete, vilket är något som jag verkligen välkomnar. Jag vill uppmärksamma er på en punkt, nämligen att gruppen Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) med tanke på EU:s aktuella finansiella situation och den finansiella situationen i alla medlemsstater inte anser att det är acceptabelt att begära ny, för närvarande ej tillgänglig finansiering för att genomföra de åtgärder som just beskrivits. Det måste ske en finansiell utjämning med finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete, vars resurser endast var avsedda för alla tillväxt- och utvecklingsländer. Jag har därför lagt fram ett ändringsförslag för PPE-gruppen som gör det möjligt att nå en sådan finansiell jämvikt. Jag vill också kort säga något om delegerade rättsakter. Detta är en viktig fråga som redan har nämnts två gånger den här förmiddagen. Det råder inga som helst tvivel enligt min mening om att parlamentet genom delegerade rättsakter måste ha rätt till tillsyn och vetorätt beträffande hela det finansieringspaket för utrikessamarbete som för närvarande diskuteras. Lissabonfördragets anda måste tillämpas i detta sammanhang. Vi kan inte kompromissa i frågan om huruvida delegerade rättsakter ska införlivas i finansieringsinstrumenten eller inte. Ana Gomes: (EN) Herr talman! Europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är avgörande för EU:s utrikespolitik om vi på allvar vill främja demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter världen över. Det är det enda instrument som vi nu kan använda för att hjälpa de personer som försvarar demokrati och mänskliga rättigheter i länder där de grundläggande friheterna är begränsade. Vi kan använda instrumentet utan samtycke från deras respektive regeringar. Ett sådant värdefullt instrument måste naturligtvis omfattas av en verklig granskning av Europaparlamentet och därför kräver vi att förfarandet med delegerade rättsakter ska tillämpas. Vi måste dock inse att detta instrument är aningen begränsat när det gäller den tillgängliga finansieringen, och att en avsevärd del av instrumentets medel faktiskt går till EU:s valobservatörsuppdrag: 22 procent under perioden 2011-2013. Detta innebär att den budget som avsatts för det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter måste ökas avsevärt. Jag vill ta detta tillfälle i akt att peka på ett nytt verktyg som Europaparlamentet borde bidra till att skapa, och som detta instrument skulle kunna finansiera för att ännu mer effektivt och med större flexibilitet bistå de personer som ofta riskerar sina liv i kampen för demokrati, rättssäkerhet och mänskliga rättigheter i länder med diktatur och förtryckarregimer, och i länder som vill införa demokrati men som möts av våldsamma antidemokratiska krafter och som behöver mycket mer stöd när det gäller att öka kapaciteten för att bekämpa dessa antidemokratiska krafter. Vad vi behöver är en icke-statlig partiöverskridande europeisk stiftelse som liknar National Endowment for Democracy som inrättats av USA:s kongress. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) Heidi Hautala: (EN) Herr talman, tack för ordet. Min fråga till Ana Gomes om hennes utmärkta förslag gäller vad hon anser att vi faktiskt skulle kunna lära oss av de amerikanska modellerna för denna typ av mer flexibla och låt oss säga mindre byråkratiska finansiering av demokratisering och mänskliga rättigheter. Ana Gomes: (EN) Herr talman! Det är just flexibiliteten som är det positiva med sådana modeller. Med en partiöverskridande utgångspunkt skulle vi kunna konstatera vilka särskilda fall som vi med bred enighet anser behöver särskilt stöd, genom att kringgå hämmande regeringar, myndigheter eller krafter, för att ge de personer som kämpar för mänskliga rättigheter kapacitet. Jag anser att exemplet med National Endowment for Democracy i USA faktiskt är mycket upplysande och att vi inte borde vara rädda för att följa fungerande exempel från andra delar av världen, i det här fallet USA. Vi har redan en fungerande grund med olika partier inom EU som dock ofta har olika agendor, vilka i många fall borde sammanfalla, vilket vore mer effektivt när det gäller att stödja de personer som kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter. Talmannen: Nu lurade du mig, Ana Gomes. Jag trodde att du höll på att avsluta ditt anförande, men plötsligt fortsatte du, så jag visste inte om jag skulle slå talmansklubban i bordet. Faktum är att enligt förfarandet med blått kort har frågeställaren 30 sekunder på sig och den som svarar på frågan har endast 30 sekunder. Louis Michel: (FR) Herr talman! Jag är mycket besvärad, eftersom jag skulle ha velat delta i denna diskussion. Jag tvivlar verkligen på att den amerikanska modellen är mer effektiv än den europeiska. När den amerikanska modellen avser mänskliga rättigheter är den i grunden selektiv och fullständigt egennyttig, för den handlar om sanningen ska fram först och främst om bilateralism. Jag vill gratulera min kollega Charles Goerens till hans arbete, eftersom han har lyckats stärka strategins utvecklingsdimension, och jag vill naturligtvis tacka kommissionsledamot Andris Piebalgs för att han noga och positivt uppmärksammat denna begäran. Jag vill för min del göra tre kortfattade konstateranden. Att avskaffa unionens preferenssystem alltför snabbt kan och kommer till att börja med få dramatiska följder i vissa AVS-länder som fortfarande exporterar bananer. Vissa av dessa konsekvenser kommer att direkt påverka AVS-ländernas förmåga att främja en hållbar utveckling. Därför vill jag förespråka en rimlig och mer flexibel tolkning av kriterierna för tilldelning av stöd. Stöd bör främst tilldelas de AVS-länder som vill bevara sin banansektor på grund av dess inverkan på landets hållbara utveckling. Det skulle i detta sammanhang ha varit användbart att redan ha fått en förhandskonsekvensbedömning av situationen för de bananexporterande länderna, vilket begärdes men inte skedde. Jag vill göra två andra allmänna iakttagelser som jag säkert kommer att återkomma till under de kommande veckorna. Ur mitt perspektiv är det bästa sättet att kanalisera detta stöd utan tvekan att ge allmänt budgetstöd om möjligt och sektorsinriktat stöd om önskvärt. Det hade kanske också varit användbart med en debatt om stödets kvantitet och om genomförandet av de åtaganden som medlemsstaterna gjorde 2005. Detta är centralt för debatten. Vad jag har hört från vissa parlamentsledamöter är dessutom mycket oroande. Det är tydligt att själviskhet råder. Jag måste säga att det är aningen förvånande. Men för att besvara ett antal frågor vill jag slutligen också åter lyfta fram förslaget om att införliva Europeiska utvecklingsfonden i budgeten, eftersom det uppenbarligen skulle göra det möjligt för oss att övervaka kommissionens politiska åtgärder direkt. Catherine Grèze: (FR) Herr talman! Jag vill tacka Charles Goerens för att han har tagit hänsyn till de internationella standarderna för arbetstagares hälsa och säkerhet och internationella miljönormer, särskilt de som rör exponering för bekämpningsmedel. Betänkandets försvar av små producenter är enligt min åsikt avgörande, för jag tror inte att jag behöver påminna er om att de i slutändan bara får 1,5 procent av det pris som slutkonsumenten betalar. Det är värt att komma ihåg att miljontals småbrukare varje år tvingas att flytta till kåkstäder, som ni redan vet. Nu när kampen mot bekämpningsmedel och storskalig exponering för dessa har tagits upp i parlamentet anser jag att det är mycket viktigt att tillämpa samma krav för franska Västindien, där klordekon används, och för de yttre randområdena. Jag uppmanar kommissionen att göra detta. Även om jag välkomnar de framsteg som gjorts vill jag sammanfattningsvis upprepa att det grundläggande problemet med bananhandeln uppenbarligen är jordbruksmodellen, som borde tänkas igenom eftersom den endast är inriktad på export. Jordbruksmodellen bör omformas mot ökad självförsörjning. Marek Henryk Migalski: (PL) Jag instämmer fullständigt i Ana Gomes åsikt om att människorättsfrågan är en av de viktigaste frågor som vi hanterar, och därför förstår jag över huvud taget inte Sabine Lösings uttalande om att de pengar som används för mänskliga rättigheter ibland, om än inte ofta, är bortslösade. Mänskliga rättigheter är vår grundläggande, om inte vår viktigaste, uppgift som en europeisk gemenskap. Jag vill också hänvisa till ett av instrumenten för stöd för demokrati och mänskliga rättigheter världen över, och till uttalandet om att dessa instrument bör införas och tas i bruk oavsett om tredjeparterna och andra offentliga myndigheter har gett sitt samtycke eller inte. Detta är enligt min åsikt ett centralt uttalande som betonar vår skyldighet i det här avseendet. Vi måste ibland bygga upp demokrati och stärka de mänskliga rättigheterna trots reaktionen från regeringarna i vissa länder. Jag anser att det är en uppgift som är värd besväret, särskilt och framför allt på platser där rätten till yttrandefrihet kränks. Det är vår plikt. Joe Higgins: (EN) Herr talman! Debatten genomsyras av en slags overklighetskänsla. Alla dessa betänkanden om främjandet av demokratiska och mänskliga rättigheter världen över och finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete måste ses i sammanhanget med det skrämmande uttalandet här i går i parlamentet av FN:s generalsekreterare. Han sade att ytterligare 65 miljoner människor kommer att tvingas in i extrem fattigdom världen över bara i år. Det är den hårda verklighet som motsäger regeringarnas och kommissionens vackra ord. Utanför parlamentet proklameras på stora banderoller med EU:s logotyp: Stoppa fattigdomen. Men samtidigt driver kommissionen och de stora grupperna här i parlamentet en nyliberal ekonomisk politik som starkt minskar budgetarna och de offentliga tjänsterna, angriper vanliga människors levnadsstandard och överför enorma resurser i räddningsaktioner till banker och spekulanter. När det gäller finansieringen av utvecklingssamarbetet gratulerar kommissionen sig själv till de nya sänkta tullavgifterna för bananer som man enats om med bananproducenterna i Latinamerika, men i praktiken gynnar denna nya ordning de mäktiga transnationella bolagen. De stora bananexportörerna, som exempelvis Chiquita och Del Monte, kommer att vinna enormt mycket på detta, men det kommer att vara förödande för länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och för små producenter. Subventionerna till små bananodlare som riskerar att ruineras på grund av det nya avtalet får naturligtvis inte tas från etablerade sociala medel, utan från andra poster i EU:s budget. Handeln bör gynna små producenter och arbetande medborgare - det vill säga majoriteten - och inte stora transnationella bolag. Nikolaos Salavrakos: (EL) Herr talman! Jag är rädd för att EU:s budget för 2011 har slagit fel, såväl när det gäller genomförandet av en översyn på medellång sikt som införandet av en direkt intäkt från nya skatter, som i slutanalysen kommer att betalas av slutanvändarna, med andra ord EU-medborgarna. Jag anser inte att detta är rätt tillfälle att införa dessa skatter med tanke på att EU samtidigt upplever en ekonomisk nedgång och arbetstagarna förlorar sina arbetstillfällen, sin köpkraft och än viktigare sina försäkringsrättigheter. I stället för att ge till EU-konsumenterna tar vi ifrån dem. Det verkar återigen som om vi i våra ansträngningar att nå budgetdisciplin har åsidosatt våra planer för tillväxt och att vi genom att tillämpa den ekonomiska teorin har glömt bort den politiska teorin. Vi måste till exempel övertyga EU-medborgarna om att vi tar hand om dem på bästa möjliga sätt. I detta särskilda vägskäl får vi därför inte bete oss som Marie-Antoinette. Jag har därför två specifika förslag: vår lön som parlamentsledamöter bör för det första sänkas med 1 000 euro under 2011 och vi bör alla använda dessa pengar för att rekrytera en ung arbetslös EU-medborgare från vårt eget land. För det andra bör vi minska våra resekostnader genom att flyga i ekonomiklass. Nick Griffin: (EN) Herr talman! Liksom ofta är fallet med EU:s förslag omfattar dessa finansiella instrument åtgärder som i hög grad talar till människors känslor. Alla anständiga människor vill liksom vi stoppa narkotikasmuggling, människohandel och tillhandahållande av handeldvapen till konfliktområden, men det är mycket lätt att vara känslomässig och generös med andra människors pengar. Medan vanliga människor i Grekland, Frankrike, Irland och Storbritannien får se sina samhällen splittras genom nedskärningar och åläggs alltför stora skattebördor kommer Scholzbetänkandet att lägga ytterligare 176 miljoner euro till de 172 miljoner euro som redan har avsatts för att hjälpa kapitalisterna i tredje världen att lägga beslag på ännu fler av våra jobb. I Goerensbetänkandet vill man göra slut på 190 miljoner euro, däribland 174 miljoner euro för en snabbinsatsmekanism för att hantera de kraftigt stigande livsmedelspriserna i utvecklingsländerna. Det kanske har undgått er uppmärksamhet, men livsmedelspriserna stiger kraftigt också i våra valkretsar. Men värst av allt är Brantnerbetänkandet. Här på sidan nio talas det om en finansieringsram på 2 062 miljarder euro senast 2013. Det är naturligtvis ett tryckfel. Jag hoppas vid Gud att det är ett tryckfel, men det faktum att ett sådant löjligt fel skulle kunna passera alla experter och Europaparlamentsledamöter som har läst detta betänkande visar hur slarvigt och likgiltigt EU använder pengar. Dessa pengar växer inte på träd. De delas inte ut av en enorm tandfe. Det är inte kommissionens pengar, och det är inte parlamentsledamöternas pengar. Det är skattebetalarnas pengar och en enorm och oproportionerlig andel av dessa pengar är de brittiska skattebetalarnas pengar. Maurice Ponga: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I åratal har Europeiska unionen haft speciella och starka förbindelser med AVS-länderna. Dessa speciella förbindelser har särskilt lett till beviljandet av tullpreferenser. Så är fallet med banansektorn, inom vilken AVS-länderna har åtnjutit en handelsförmånsordning för sin export till EU. Denna förmån har ifrågasatts inom WTO, särskilt av de latinamerikanska länderna, som är stora bananexportörer. För att följa WTO-reglerna och sätta stopp för en lång tvist gick EU därför med på att sänka sina tullavgifter för banansektorn i december 2009. Med tanke på sitt privilegierade partnerskap med AVS-länderna ville EU dock hjälpa de bananproducerande AVS-länderna att hantera denna ökade konkurrens. EU har därför utlovat 190 miljoner euro fram till 2013 för att hjälpa de bananproducerande AVS-länderna att anpassa sig, vara konkurrenskraftiga och omstrukturera sin sektor vid behov. I det betänkande som vi ska rösta om i morgon bekräftar Europaparlamentet återigen sitt åtagande gentemot och sitt stöd för de bananproducerande AVS-länderna, och det välkomnar jag verkligen. Vi har därför bland annat föreslagit att Europeiska unionen om nödvändigt skulle kunna anta kompletterande åtgärder efter 2013. Thijs Berman: (EN) Herr talman! Vi måste eftersträva maximal öppenhet och ansvarsskyldighet i budgeten, eftersom detta kommer att bidra avsevärt till legitimiteten för EU:s utrikespolitik. Vi talar om betydande belopp som används mot bakgrund av förordningar som lämnar ett avsevärt handlingsutrymme för kommissionen. Det är okej, men vi måste utöva en fullständig granskning av strategidokument, fleråriga vägledande program och så vidare, eftersom de har en allmän räckvidd och kompletterar de finansiella instrumenten genom att definiera prioriterade områden och målsättningar. Kommissionen bör redogöra för resultaten i en årlig rapport till parlamentet med särskild inriktning på berättigandet till offentligt utvecklingsbistånd för alla projekt. Planeringen och programplaneringen bör utföras av samma experter som gör det nu, men Europeiska utrikestjänsten behöver fler experter på utveckling och mänskliga rättigheter för att förstå och arbeta med dessa instrument i Bryssel och vid EU:s delegationer i tredjeländer. Takis Hadjigeorgiou: (EL) Herr talman! Jag vill kort ta upp frågan om demokrati och finansiering för att stödja demokrati utomlands. Vi anser att demokrati är en mänsklig prestation som måste skyddas. Men är den demokrati som vi känner till den demokrati som vi vill - och måste - exportera? Jag är fullständigt övertygad om att det första vi måste göra är att förbättra demokratin inom EU. När vi har ett land med ett valdeltagande på under 50 procent, hur kan vi då tala om demokrati? När miljontals människor är arbetslösa, kan vi tala om demokrati? När demokrati, i stället för att utövas genom valda företrädare, främst utövas genom och samtidigt kontrolleras av medierna, vad kan vi då säga? Är detta den typ av demokrati som vi kan vara stolta över och vilja exportera? Jag tror verkligen att det finns nationer som behöver hjälp för att få ett verkligt stöd för och godkännande av sina rättigheter från sina regeringar. Men detta bör väl ändå ske med försiktighet, efter ingående undersökningar av eventuella negativa resultat, snarare än positiva resultat? Kan någon säga att finansieringen av demokrati i Afghanistan förbättrade demokratin? Jag anser att vi kan göra mycket mer för att göra vår demokrati till ett exempel att ta efter, snarare än att betala människor för att ta efter oss. Alf Svensson: Med Lissabonfördraget och den nya utrikestjänsten kommer möjligheten att ta ytterligare plats på världsscenen. Med denna utveckling följer givetvis också ett ytterligare ökat mått av ansvar. Vi har ett särskilt ansvar i alla slags relationer med icke-demokratier, vare sig det gäller bistånd eller handel. Europa och EU bör och måste ta täten. EU ska visa vägen. Bland de finansieringsinstrument som vi nu diskuterar finns byggstenar som ger oss förutsättningar att göra verklig skillnad. Förutsättningarna finns, men det innebär inte per automatik att vi kommer att lyckas. För att varje biståndseuro ska få optimal effekt krävs att vårt utvecklingsarbete ständigt genomsyras av demokratifrämjande insatser och opinionsbildning. Detta må synas självklart men det är det faktiskt inte för alla. I FN är det EU som går i bräschen. Det är EU som står upp i förhandlingarna gentemot totalitära regimer, och det är vi som konsekvent och osvikligt ställer oss på de utsattas sida och så ska det förstås också vara. Därför är det nedslående att lägga märke till att globalt sett är inte färdriktningen den vi önskar när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter, och jag har känslan av att en del ledamöter av vårt parlament inte verkar tillfyllest uppskatta vikten av demokrati som den mest betydelsefulla och grundläggande byggstenen för utveckling. I utvecklingsutskottet ser vi med jämna mellanrum försök att lansera skrivningar som subtilt, mellan raderna eller helt öppet, ger ett mått av medgivande till totalitära regimer. Nyligen hävdades det till exempel att det stora problemet i diktaturer är att sjukvården riskerar att privatiseras. Det faktum att någon utbredd svält aldrig förekommit i en demokrati är det sällan någon som uppmärksammar. Den attityden är helt enkelt inte hållbar. För att våra finansieringsinstrument inom biståndsbudgeten ska fungera optimalt måste vi sätta demokratifrämjande i centrum i alla våra externa relationer, och detta ska inte ske enbart i högtidliga sammanhang och verbalt, utan i praktisk handling! Patrice Tirolien: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer att tala om Goerensbetänkandet, som handlar om stödåtgärder för bananer för AVS-länderna. Eftersom jag själv kommer från en av de få europeiska regioner som producerar bananer, kan jag inte annat än visa solidaritet med de berörda AVS-producenterna. Solidaritet eftersom starka historiska band för det första binder EU till dessa länder, och för att vi bör göra vårt yttersta för att se till att också de kan utnyttja globaliseringens fördelar maximalt, för vilka de oftast är de främsta offren. Men jag vill också visa solidaritet för att de handelsmedgivanden som kommissionen så generöst beviljat WTO riskerar att bli ett ödesdigert slag mot denna jordbrukssektor i våra AVS-partnerländer. Solidaritet, men definitivt inte naivitet, till sist för att kommissionen i sitt förslag till förordning om stödåtgärder för bananer tryckte allt för hårt på aspekten med ekonomisk diversifiering. Med tanke på avskaffandet av tullpreferensen till följd av WTO-avtalet är programmets viktigaste mål uppenbarligen att garantera hållbarheten för AVS-bananexporten och därmed bidra till att göra den konkurrenskraftig. Låt oss slutligen vara ärliga och säga att de medel som avsatts genom stödåtgärderna för bananer absolut inte är tillräckliga och inte sträcker sig över en tillräckligt lång period för att åstadkomma en diversifiering. Jag vill slutligen säga att om vi är medvetna om hur brådskande situationen är kan vi godkänna att dessa stödåtgärder för bananer finansieras genom en omfattande användning av rubrik IV i budgeten. Rådet måste agera ansvarsfullt och arbeta för att hitta en genomförbar lösning för den fleråriga finansieringen av detta program. Lena Kolarska-Bobińska: (PL) Det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är enligt min åsikt ett instrument som för närvarande används och uppfattas som alltför tekniskt. Det bör i högre grad vara ett politiskt EU-verktyg, eftersom det har stor potential när det gäller att stödja och främja demokrati. Detta skulle dock kräva en förändring av hur detta finansiella EU-instrument används. Hittills har frågan om stöd till demokrati överskuggats av människorättsfrågorna. De mänskliga rättigheterna är naturligtvis oerhört viktiga, men jag anser att stöd till själva demokratin, vilket är något annat, bör ges en mycket högre status och bli mycket viktigare. Därför måste vi också stärka de icke-statliga institutionerna i länder med auktoritära regeringar. Vi måste fokusera på gräsrotsdemokratin i dessa länder, och bygga upp den nedifrån. Det innebär i sin tur att vi måste inrikta oss på de civila samhällsorganisationer som använder innovativa metoder för att utvidga det offentliga området. För att lyckas med detta måste vi för det första regelbundet övervaka inverkan av de organisationer som får EU-finansiering. Vi måste också, vilket organisationerna själva håller med om, inrätta ett forum för regelbundna möten för att underlätta kommunikationen mellan givare och mottagare, och inte bara givare från EU, utan också från andra håll. Våra ansökningsformulär måste förenklas. För närvarande är de helt oförståeliga för många sökande. Slutligen måste kommissionen arbeta för att mildra den finansiella regleringen. Kader Arif: (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Rubriken för denna debatt kommer sannolikt att skapa viss optimism, för i teorin handlar det om att anta förfaranden för att hjälpa bananproducerande AVS-länder. Verkligheten är en helt annan, och jag måste säga att de berörda länderna har behandlats på ett helt enkelt oacceptabelt sätt genom hela detta betänkande. Vi måste först och främst komma ihåg att banansektorn är avgörande för många afrikanska och västindiska länder. Men trots detta har de ansträngt sig för att inom WTO godkänna ett avtal som sänker EU:s tullavgifter till 114 euro per ton, för att sätta stopp för en långvarig tvist med de latinamerikanska producentländerna. Kommissionen tycks dock ha glömt bort att informera dem om de bilaterala förhandlingar som har inletts med samma länder om en mycket lägre tullavgift: 75 euro per ton. De handelsrelaterade konsekvenserna av dessa avtal kommer med andra ord att bli mycket kännbara i ett sammanhang där merparten av EU:s bananmarknad redan innehas av multinationella bolag baserade i Latinamerika. Med tanke på denna situation gick alla ledamöter vid AVS-EU-församlingens senaste sammanträde på Teneriffa med på att enhälligt anta ett uttalande med krav på stödåtgärder som är anpassade till producenternas behov och som ska tillämpas utan dröjsmål. Tillbaka i Bryssel och Strasbourg ser jag tyvärr, vilket inte är förvånande, att högerblocket backar ur och till och med motsätter sig alla hänvisningar till detta uttalande. Jag är trött på detta dubbelspel, men är framför allt rädd för att denna trötthet också delas av våra historiska partner, som inte längre tror på vår vilja att verkligen stödja deras utveckling. Richard Howitt: (EN) Herr talman! Jag välkomnar denna halvtidsöversyn av det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter, gratulerar föredraganden till hans arbete och välkomnar de förändringar som möjliggör skattebetalningar. Två tredjedelar av människorättsorganisationerna har inte kunnat få igenom lokala undantag, så detta kryphål som har minskat projektens verkliga behov kommer nu att täppas igen. Till kommissionen vill jag säga att jag välkomnar det strukturerade samarbete som har gjort att parlamentet har rådfrågats om era årliga program och att jag stöder dagens nya ändringsförslag om delegerade rättsakter. Jag vill också påminna er om behovet av att integrera resultaten från valobservatörsuppdragen i uppföljningen i landet. När det gäller medlemsstaterna vill jag påminna dem om att de i nästa budgetram inte får frestas att göra nedskärningar av det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Det har prövats utan framgång tidigare, och parlamentet kan försäkra att det skulle misslyckas igen. Elena Băsescu: (RO) Jag vill lyfta fram genomförandet av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter i den separatistiska regionen Transnistrien i republiken Moldavien. Transnistrien begår allvarliga brott inom områdena demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. I detta avseende erbjuder det här instrumentet ett bra sätt att främja demokratin, rättsprinciperna och respekten för de mänskliga rättigheterna i denna region. Olika projekt har lanserats som en del av instrumentet, inklusive det projekt som lanserades 2009 för kapacitetsbyggande och främjande av mänskliga rättigheter och demokratiska institutioner i Moldaviens Transnistrienregion. Här ingick att engagera civilsamhället i regionen i den demokratiska processen. Erfarenheten har dock visat att detta instrument inte har utnyttjats fullt ut, eftersom det ofta har förekommit förseningar i genomförandet och problem med öppenheten. Jag måste understryka att det finns ett behov av att granska instrumentet med målsättningen att ta fram effektiva genomförandestrategier i denna region. Miroslav Mikolášik: (SK) Med en budget på 1,1 miljarder euro för perioden 2007-2013 bidrar det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter avsevärt till att upprätthålla och främja de mänskliga rättigheterna och stärka demokratin runtom i världen. Jag är glad över att de förändrande och kompletterande åtgärderna tar hänsyn till och samtidigt ger utrymme för de förändringar som följer av Lissabonfördraget genom att på ett lämpligt sätt stärka parlamentets kontroll på det här området. Jag anser också att det uttryckliga kravet på en möjlighet att invända mot den delegerade akten inom en period av två månader från delgivningsdagen är en betydande tillgång för parlamentet. Jag menar att parlamentets ökade befogenhet kommer att bidra till att göra det här instrumentet flexibelt, uppfylla de nya krav som anges i EUF-fördraget och på ett bättre sätt hantera utmaningarna i arbetet med att skydda de mänskliga rättigheterna och demokratin runtom i världen. Corina Creţu: (RO) Den gemensamma nämnaren för de tre betänkanden som vi nu diskuterar är att de undersöker de instrument som är avsedda att finansiera utvecklingssamarbete och de åtgärder som vidtagits för att främja demokrati och mänskliga rättigheter globalt. Jag menar att det är naturligt för oss att genomföra sådana utvärderingar av finansieringsinstrumenten för utvecklingssamarbete, på samma sätt som jag tycker att det är naturligt för oss att utöva vår rätt till kontroll som en del av kommittéförfarandet och lyfta fram en rad problem som är kopplade till det sätt som kommissionen har infört instrumentet på och hur den har tolkat vissa av de grundläggande bestämmelserna i det. Jag vill tala till stöd för de förslag som lagts fram av utskottet för utveckling, som kommer att komplettera de åtföljande åtgärder som kommissionen föreslagit, framför allt vad gäller banansektorn. Men jag vill även påminna alla om att syftet med EU:s utvecklingspolitik är att minska och på lång sikt utplåna fattigdomen. Jag anser också att vi vid sidan av vårt arbete för att främja de mänskliga rättigheterna och demokratin inte får glömma detta grundläggande mål om att utplåna fattigdomen. Jaroslav Paška: (SK) Kommissionens förslag, som ändrar och kompletterar instrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier, rör utökandet av den geografiska omfattningen från de ursprungliga 17 länderna, där finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete hittills har tillämpats, till ytterligare 46 länder. Jag är glad över att EU har beslutat att förlänga samarbetet i enlighet med programmet för instrumentet för samarbete med industriländer genom att utöka det med fler länder. Jag förstår dock inte skälen till att en del av länderna på den här listan inkluderas. Jag beundrar medborgarna i Demokratiska folkrepubliken Korea för att de tolererar och står ut med militärregimens många årtionden av vanstyre, men jag förstår inte de kommissionstjänstemän som i det framlagda förslaget indirekt rekommenderar oss att hjälpa Kim Jong-Il att förbättra den teknologiska grunden för hans militärindustri så att han kan skrämma och hota grannländerna på ett mer effektivt sätt. Jag är övertygad om att moderniseringen av landets armé inte bör vara en prioritet som EU:s medborgare ska bidra ekonomiskt till och om att Demokratiska folkrepubliken Korea ännu inte hör hemma på den lista över länder som kommissionen föreslår i bilagan. Franz Obermayr: (DE) Herr talman! Innan jag börjar vill jag tacka er för det konstruktiva sätt som ni har lett sammanträdet på och för att ni varit rättvis när det gäller att bestämma vem som ska tala och vem som inte ska det. OECD-länderna pumpar in drygt 100 miljarder US-dollar per år i utvecklingsbistånd. Detta innebär att de svarar för 90 procent av det offentligt finansierade utvecklingsbiståndet i världen. EU är världens största givare av utvecklingsbistånd. Varje år försvinner dock motsvarande 3 miljarder euro av biståndsmedlen på grund av bristande kvalitet. Vad kan göras åt detta? I framtiden förväntar vi oss att ha en övervakning som ser till att medlen används på ett sätt som kan spåras och som är hållbart. Vi förväntar oss också att mottagarländerna ska påminnas om sina åtaganden, exempelvis vad gäller samarbete för att få olagliga invandrare att återvända till sina hemländer. Det är absolut nödvändigt att använda utvecklingsbistånd som en metod för att utöva påtryckningar så att återtagandeavtal kan ingås. Om de miljontals olagliga invandrarnas ursprungsländer inte samarbetar kan de inte fortsätta att se fram emot miljontals euro i utvecklingsbistånd. Jag förväntar mig att man talar klarspråk i det här avseendet vid det kommande toppmötet mellan EU och Afrika i november. Mariya Nedelcheva: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Finansieringsinstrumenten för utvecklingssamarbete och för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter bör vara flexibla för att kunna förhindra låsta situationer av det slag vi redan har upplevt många gånger. EU avsätter betydande medel. Dessa medel bör inte göras otillgängliga på grund av att förfarandena är alltför komplexa. Men utöver den flexibilitet som dessa instrument har vill jag betona betydelsen av att verkligen se till att även små organisationer och strukturer kan gynnas av dessa bidrag, eftersom vi i dag tyvärr alltför ofta ställs inför situationer där endast stora icke-statliga organisationer kan gynnas av dem och endast under en kortare period. Jag anser att man genom att prioritera mindre icke-statliga organisationer under längre perioder skulle kunna få betydligt bättre resultat. I dag finns det många små gräsrotsorganisationer som bedriver utmärkt långsiktigt arbete på lokal nivå. De är de verkliga förändringskanalerna och därför bör de också kunna gynnas av detta stöd. Andrew Henry William Brons: (EN) Herr talman! Att skänka pengar ur egen ficka är en generös handling. Att skänka pengar ur andras fickor - skattebetalarnas fickor - är både mindre generöst och mindre ärligt. Tillskottet på 176 miljoner euro kommer inte bara att ges till de fattigaste länderna, utan också till tillväxtländer vars export redan i allt större utsträckning förstör våra tillverkningsbaser och våra skattebetalares arbetstillfällen. EU:s vilja att främja demokrati och mänskliga rättigheter i tredje världen må vara beundransvärd, om det inte vore för att det finns EU-länder som kan fängsla och som också fängslar människor som varken har begått våldsbrott eller stölder, utan som helt enkelt har gett uttryck för avvikande uppfattningar i politiska eller akademiska ämnen. EU-länder kan öppet förbjuda politiska partier och gör det också, t.ex. Belgien och Tyskland, eller ta bakvägen genom civilrättsliga åtgärder, som i Storbritannien. Om vi vill sprida demokrati och mänskliga rättigheter runtom i världen skulle vi kunna göra det på ett effektivare och billigare sätt genom att föregå med gott exempel. Andris Piebalgs: Herr talman! Detta har varit en fascinerande debatt. På sätt och vis sammanfaller den i hög grad med generalsekreterare Ban Ki-moons tal här i går, där han tydligt förklarade att EU och FN har ett gemensamt ansvar i världen i kampen mot fattigdom, kampen mot klimatförändringen och kampen mot kärnvapenspridning. Det är en gemensam utmaning som vi står inför. På det hela taget är våra medborgare i dag inte särskilt oroade över denna fråga, eftersom de menar att vi hanterar detta väl och också främjar våra värderingar. Transnistrien togs upp. Det ligger inte tusentals kilometer ifrån oss, utan mycket nära. När det gäller fred och säkerhet stämmer det att vi inte har särskilt många konflikter, men det beror på att vi har en mycket aktiv utrikespolitik för att kunna förebygga eventuella konflikter redan när de börjar. Jag anser att vi har en erfarenhet vi kan vara stolta över. Ekonomiska instrument hjälper oss att ta itu med utmaningarna. Jag menar att dagens debatt har visat att vi faktiskt har mycket positiva erfarenheter av de ekonomiska instrumenten. Samtidigt vill jag betona att vi bär hela ansvaret och att det är skattebetalarnas pengar. När vi inleder ett projekt genomförs förhandskontroller och efterhandskontroller. Vi har revisionsrätten, som inte bara tittar på om pengarna spenderas på ett korrekt sätt, utan också på det politiska resonemanget bakom utgifterna. Budgetkontrollutskottet är ganska stränga när det gäller kommissionens utgifter och jag kan försäkra er om att skattebetalarnas pengar i allra högsta grad värderas högt och används i goda syften. Vi diskuterar alltid hur vi kan vara mer effektiva, men jag försäkrar er om att vi följer de politiska mål som har överenskommits med parlamentet. Dagens debatt har redan startat nästa debatt, eftersom ambitionerna kring översynen av de ekonomiska instrumenten hittills har varit ganska försiktig. Vi ville bara anta dem till år 2013, med vissa avvikelser. En del av er tog upp de problem som vissa länder kommer att drabbas av till följd av vårt avtal om bananhandeln. Det är nödvändigt att så snart som möjligt anta kompletterande åtgärder för banansektorn. Det handlar inte bara om vår trovärdighet, utan om att länderna verkligen står inför en utmaning. Det är resonemanget bakom detta. Jag anser att parlamentet gav detta ett starkt stöd. Vi har börjat diskutera vad som kommer att hända efter 2013 och jag vill uppmärksamma er på att detta bara är början av den debatten. Vi förutspår inte vad som kommer att hända efter 2013. Budgetgranskningen antogs av kommissionen i går. Parlamentet kommer att ta ställning till den. Jag har för avsikt att diskutera grönboken om modernisering och utvecklingspolitik inom kommissionen. Jag tror att mina kolleger också kommer att ha synpunkter. Vi måste komma överens om politiska prioriteringar och också ekonomiska instrument långt i förväg så att vi inte behöver göra anpassningar senare om vi märker att det inte finns tillräckligt med pengar inom ett instrument och vi försöker täcka vissa prioriteringar genom omfördelning. Jag inser att det inte är den bästa möjliga vägen, men det innebär att vi innan vi justerar budgetramarna måste komma överens om vad vi vill uppnå, vilka instrument som ska tillämpas och vilken omfattning vi vill ha. Jag vill betona att jag som kommissionsledamot har två budgetmyndigheter. En av dem är självfallet parlamentet, men den andra är rådet. Jag anser att detta innebär att när det gäller alla granskningar vi kommer att genomföra och som vi ska vara överens om måste vi följa Lissabonfördragets anda, med den politiska viljan att hitta rätt kompromiss så att den demokratiska granskningen kan ges full kraft för att visa att den är effektiv och snabb. Det är just detta vi har diskuterat i dag vid det möte som jag nämnde i mitt första inlägg. Jag har all anledning att tro att vi kommer att nå fram till den kompromiss som krävs. Det kommer inte att vara enkelt, utan kommer att kräva stark politisk vilja. Från kommissionens sida har vi definitivt den politiska viljan, eftersom jag vet vad som står på spel, framför allt vad gäller en del av åtgärderna där vi behöver en snabb avslutning av den här processen. Tack så mycket. Jag vill ge föredragandena mycket beröm för deras arbete, som vi från vår sida uppskattade varmt. Franziska Katharina Brantner: Vad kommer att hända efter 2013? När det gäller stabilitetsinstrumentet har vi sett att det är fantastiskt, eftersom det är mer flexibelt än andra instrument, men det leder också ibland till att det används fel vid livsmedelskriser, humanitära katastrofer och naturkatastrofer. Detta bör upphöra och vi bör förtydliga att när det gäller perioden efter 2013 är det till för konfliktsituationer och kan kanske ge andra instrument ökad flexibilitet för att kunna lösa fler nödsituationer. Sedan finns det en annan sak jag skulle vilja lyfta fram. Den senaste brittiska försvarsomprövningen placerar konfliktförebyggande i fokus för Europeiska utrikestjänsten. Jag anser att det är intressant och korrekt. Jag menar att det är rätt väg framåt att säga att utrikestjänsten bör bli navet för konfliktförebyggande mot bakgrund av behovet av inre sammanhållning. De verktyg som behövs är bland annat stabilitetsinstrumentet. Jag kan se att andra verktyg, som ett medlingsinstitut, kan skapas inom lämpliga strukturer. Jag tycker att vi ska bygga vidare på detta när vi ser på perioden efter 2013 och fråga oss: Vilka ekonomiska och resursmässiga behov har vi för att kunna bli en drivkraft för konfliktförebyggande? Iva Zanicchi: Herr talman, mina damer och herrar! Först av allt skulle jag vilja ge kommissionsledamot Andris Piebalgs ett helhjärtat välkomnande och uppmana honom att ta aktiv del i de åtgärder som vi ska rösta om i morgon - vilket jag tror att han kommer att göra. Detta är en fråga som har stor betydelse för parlamentet, som har fått ökad makt efter Lissabonfördraget. Tack, kommissionsledamot Piebalgs. Jag vill också tacka alla talare som gav sitt stöd under dagens debatt. Jag hoppas verkligen att morgondagens omröstning kommer att få en mycket bred majoritet, om inte ett enhälligt godkännande, och därmed säkra en stor seger för Gay Mitchells betänkande, just för att det är viktigt att parlamentet har större makt efter Lissabonfördraget. Kinga Gál: Jag vill tacka ledamöterna för att de deltagit i den här debatten. Era kommentarer har riktat uppmärksamheten på samma fråga som vi, föredragandena, har tvingats ge oss i kast med under den senaste perioden. Jag skulle också vilja tacka kommissionsledamoten för hans konstruktiva inställning till debatten. Det vi har sett i dag - vilket nästan alla talare bekräftade - är att det europeiska finansieringsinstrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter är mycket viktigt och kanske EU:s enda instrument för demokratisering av tredjeländer och försvaret av mänskliga rättigheter som är utformat på ett sådant sätt att organisationer i civilsamhället kan ta emot det direkt. Det kan betalas ut direkt till organisationer som arbetar ute på fältet, utan stöd från det berörda tredjelandet. Därför är det viktigt och vi anser att det är nödvändigt att främja alla tekniska förenklingar som gör det möjligt för de här organisationerna att få tillgång till det stöd som ofta är avgörande för deras överlevnad. Samtidigt och av samma skäl - eftersom det här programmet omfattar ett så prioriterat område och vi talar om ett instrument som är avsett direkt för dessa organisationer och organisationer inom civilsamhället - är det viktigt att parlamentet får tycka till under utarbetandet av strategin och det långsiktiga programmet och det är viktigt att parlamentet kan se hur medlen används och inte bara i slutet av den sjuåriga budgetramen. Därför anser vi att det är viktigt att betona parlamentets demokratiska rätt till kontroll och dess rätt att komma med synpunkter. Jag menar att man kommer att hitta en gemensam lösning, framför allt efter mötet denna morgon med både Catherine Ashton och kommissionsledamot Andris Piebalgs, och jag tror också starkt på att om den politiska viljan finns kommer man att ta sig förbi de juridiska hindren. Det är den inställningen vi bör ha inför de kommande veckorna. Barbara Lochbihler: Herr talman! Samarbetet mellan kommissionen och parlamentet när det gäller instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter var bra och relationen var mycket samarbetsinriktad. Ibland bjöds parlamentsledamöter in för att delta i diskussioner mellan kommissionen och civilsamhället om specifika program. Debatten har också visat att det knappast finns några problem med att administrera instrumentet. Det innebär dock inte att vi kan utesluta att det kan uppstå vissa problem med tillämpningen i framtiden. Det är därför parlamentets rätt till kontroll är mycket viktig. Den enda punkt som vi inte kunnat nå enighet om hittills är inrättandet av en bindande kontrollrätt för parlamentet, som Lissabonfördraget ger utrymme för. Jag sällar mig därför till de många andra som har uttryckt förhoppningen att vi snabbt når fram till en kompromiss - med andra ord, en politisk lösning - och då en kompromiss som fullt ut tar hänsyn till parlamentets rättigheter. Helmut Scholz: Herr talman, kommissionsledamot Piebalgs, mina damer och herrar! Eftersom debatten närmar sig sitt slut vill jag bara än en gång tacka skuggföredragandena och Barbara Lochbihler så mycket för det konstruktiva och resultatinriktade samarbetet under hela det år som vi har arbetat tillsammans. Dagens debatt har visat att ekonomiska frågor, användningen av budgetresurser, planering och frågan om politisk kontroll av instrumenten är starkt politiska frågor. För att avsluta den här debatten skulle jag därför vilja sammanfatta vilken form instrumenten kommer att anta. Hur vi förverkligar dem har mycket att göra med hur medborgarna uppfattar EU och därmed också med hur användningen av resurser för olika instrument accepteras av medborgarna. Jag kan därför bara upprepa det jag sade till Catherine Ashton och till er, kommissionsledamot Piebalgs, i morse vid informationsmötet för styrkommittén för arbetsgruppen för delegerade akter: Jag anser att det krävs en snabb lösning på frågan om delegerade akter, samtidigt som man upprätthåller lagstiftarens och kommissionens juridiska och politiska ansvar. Finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier förändras i grunden under denna mandatperiod. Vi planerar att avsätta upp till 348 miljoner euro för samarbete inom områdena forskning, akademiskt utbyte, Erasmus Mundus-programmet, kultur, miljöskydd och förnybara energikällor och stimulans av bilaterala handelsförbindelser. Målet är att särskild hänsyn ska tas till små och medelstora företag. Jag har följande att säga till de tomma bänkrader som jag står inför, också Nick Griffin, som inte längre är kvar: Jag anser att detta är ett mycket viktigt bidrag till EU:s öppenhet mot den övriga världen och till att EU accepteras både av de egna medborgarna och av andra länder som vi har utbyten med. Sammanfattningsvis kan man säga att vi har startat detta finansieringsinstrument, som är på väg genom framgångsrika kompromissförhandlingar mellan rådet och parlamentet, och försökt anpassa det till morgondagens utmaningar och att komma överens om alla delar av innehållet. Jag hoppas att vi i och med omröstningen här i parlamentet i morgon kommer att ta ett avgörande steg framåt. Charles Goerens: Herr talman! Jag gör ingen hemlighet av att de bestämmelser som anges i de kompletterande åtgärderna för banansektorn av olika skäl är en oviss satsning. För det första kommer den allmänna trenden med minskande handelsförmåner, som AVS-länderna kan ha gynnats av hittills, inte att förändras under den närmaste tiden. Pågående förhandlingar är redan inriktade på tullsatser på nästan 75 euro per ton bananer, medan vi här arbetar utifrån 114 euro per ton. För det andra hade kommissionen inget annat val än att samtycka till att förhandla fram ett avtal om tullsänkningar med de länder som konkurrerar med de bananexporterande AVS-länderna. Alternativet hade varit att låta WTO:s tvistlösningsorgan lösa problemet. Personligen anser jag att en förhandlingslösning är ett mindre dåligt alternativ för AVS-länderna och det är i denna anda vi också måste närma oss de kompletterande åtgärderna för banansektorn, eftersom detta inte skulle ha varit det automatiska resultatet av ett utlåtande från WTO:s tvistlösningsorgan. För det tredje anser vi fortfarande att det är viktigt att vi nu börjar förbereda oss för perioden efter 2013 - eftersom världen inte kommer att gå under 2013, det år då de kompletterande åtgärderna för banansektorn upphör. Den tullsats på 114 euro som betalas vid EU:s gränser för varje ton bananer kommer snart att överskridas i praktiken. Jag sade i början att vi redan talade om 75 euro per ton. Jag menar därför att det är klokt - och detta är min fjärde punkt - att behålla parlamentets kontrollbefogenheter. Vi måste se till att rätten att få insyn i strategidokument, som anges i artikel 290, inte blir en meningslös formulering. Vi kan definitivt konstatera att vårt samarbete med kommissionen har varit oerhört fruktbart. Parlamentet vill inte skapa problem, tvärtom berikar det alltid debatten och hjälper kommissionen att gå vidare i den här frågan. Slutligen en personlig observation, som jag också gör i egenskap av föredragande. Än en gång bevittnar vi en konflikt mellan tillväxtländer å ena sidan och de minst utvecklade länderna å andra sidan. Vore det inte för att EU agerar som en allierad till de svaga i syfte att mildra de sannolika effekterna av ett handelsavtal, i all dess brutalitet, skulle de minst utvecklade länderna känna sig ännu mer isolerade. Jag uppmanar kommissionen att redan nu börja tänka på perioden efter 2013, eftersom jag anser att de åtgärder som det kommer att fattas beslut om nu och som jag hoppas kommer att träda i kraft inom kort, kommer att vara tillräckliga för att göra bananproduktionen hållbar i de berörda länderna. Jag hoppas att de här åtgärderna kan bidra till att trygga banansektorns långsiktiga överlevnad och att de som inte kan fortsätta att producera kan hitta alternativ. Som jag redan nämnt tror jag att vattnet kommer att fortsätta att flyta under Rhens broar efter 2013 och problemen med banansektorn kommer att finnas kvar. Vi måste redan nu börja tänka på en strategi för perioden efter 2013. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 21 oktober 2010 kl. 12.00.

sv

Krisen orsakad av vulkanaska (debatt) Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Brian Simpson, för utskottet för transport och turism, om krisen orsakad av vulkanaska (B7-0217/2010). Silvia-Adriana Ţicău: Fru talman! Brian Simpson ber om överseende för att han inte kan närvara under diskussionen om krisen orsakad av vulkanaska. Han har ironiskt nog, med tanke på kvällens diskussion, drabbats av de flygrestriktioner som är knutna till Storbritanniens restriktioner till följd av askmolnet. Han har därför inte kunnat resa till Strasbourg för att delta i diskussionen. Jag kommer således att yttra mig på hans vägnar i kväll. Den muntliga frågan om krisen orsakad av vulkanaska är lika relevant i dag, mot bakgrund av den pågående störningen inom luftrummet, som den var vid tidpunkten för det isländska vulkanutbrottet förra månaden, när vi fick erfara att en stor del av EU:s luftrum stängdes under sex dagar. Vi är nu inte bara tvungna att hantera följderna av utbrottet och dess ekonomiska konsekvenser utan också den rådande osäkerheten kring en fortsatt och utdragen störning inom det europeiska luftrummet. Även om jag anser att man dragit vissa viktiga lärdomar och agerat enligt dessa till följd av att den inledande stängningen av luftrummet visade på en omfattning, varaktighet och orsaker av aldrig tidigare skådat slag, är det tydligt att EU:s reaktioner måste påskyndas med anledning av de pågående störningarna. Denna oöverträffade störning, vars varaktighet ännu är okänd, innebär utmaningar för lufttrafiken. Därför är jag i dag angelägen om att få garantier för att de mekanismer som står till vårt förfogande för att hantera denna störning fungerar effektivt, och att de brister som har kunnat fastställas under de senaste veckorna åtgärdas på ett vederbörligt sätt. Det gläder mig att säga att förordningen om flygpassagerares rättigheter har visat sig vara avgörande när det gällt att skapa ett säkerhetsnät för att se till att inte passagerarna får bära bördan för störningens ekonomiska konsekvenser eller lämnas strandsatta på grund av kaoset. Stängningen av luftrummet har emellertid väckt viktiga frågor om huruvida flygbolagen uppfyller sina skyldigheter när det gäller flygpassagerares rättigheter, i synnerhet mot bakgrund av en eventuell ersättning till luftfartssektorn. Vilken återkoppling har kommissionen fått i fråga om behandlingen av passagerare, och vilka garantier kan kommissionen ge för att flygbolagen uppfyller sina skyldigheter i enlighet med lagstiftningen? Den nuvarande situationen har dessutom visat på sårbarheten hos de passagerare som bokat biljetter hos flygbolag i tredjeländer, för vilka lagstiftningen om flygpassagerares rättigheter inte gäller. Hur föreslår kommissionen att åtgärda denna lucka i lagstiftningen? Även vi fick tidigt under krisen känna på de betydande ekonomiska förluster som luftfartsindustrin drabbades av då luftrummet var stängt. När det gäller de ersättningspaket som tagits fram för luftfartsindustrin är jag angelägen om att se till att ersättning riktas till olika sektorer inom luftfartsindustrin - inte bara till flygbolagen - samt att ersättningsåtgärderna omfattar hela EU. Jag vet att vissa medlemsstater kommer att vara mer välvilliga än andra när det gäller att ge finansiellt stöd till sina flygbolag. Vilka garantier kan kommissionen ge för att vissa krav kommer att ställas på medlemsstaterna för att undvika en snedvriden konkurrens till följd av den ersättning som delas ut på medlemsstatsnivå och för att säkerställa rättvisa konkurrensvillkor? Jag kommer nu att ta upp dagens mest brådskande fråga, nämligen vilka förfaranden som finns för att fastställa flygförbudszoner? Den pågående störningen inom det europeiska luftrummet har återigen riktat uppmärksamheten på de förfaranden som tillämpas för att fastställa flygförbudszoner. Det finns farhågor om att medlemsstaterna är överdrivet försiktiga i genomförandet av flygförbudszoner och att flygplan är säkra att flyga genom tätare aska än vad EU:s bestämmelser för närvarande tillåter. Att luftrummet upprepade gånger stängts och öppnats i medlemsstaterna under de senaste veckorna har belyst behovet av en mer gemensam strategi på EU-nivå, i stället för de varierande strategier som vi för närvarande ser. Jag är också medveten om att kommissionen har tillmätt särskild betydelse åt att förbättra uppgiftsinsamling och utforma metoder för att ge en mer detaljerad bild av riskerna med att flyga genom askmoln. Hur påverkar den nya informationen de nu gällande restriktionerna och fastställandet av flygförbudszoner? Vi har slutligen upplevt värdet av en ökad europeisk samordning när det gällt att bemöta den kris som orsakats av askmolnet. Andra områden där vi har erkänt vikten av ökat samarbete har gällt påskyndandet av initiativet för ett gemensamt europeiskt luftrum och inrättandet av en handlingsplan för rörlighet för att hjälpa EU att bättre hantera sådana kriser. Siim Kallas: Fru talman! Jag vill uppdatera er på utvecklingen av den isländska vulkankrisen, som givetvis är knuten till luftfarten. EU har drabbats hårt av följderna efter vulkanen Eyjafjallajökulls utbrott på Island. Vulkanutbrottet skapade ett moln av vulkanaska över stora delar av Europa. Vulkanaska innehåller flera problematiska substanser som är skadliga för flygplanen och, i synnerhet, deras motorer. Att det fanns ett sådant säkerhetshot i luften har tvingat nationella myndigheter att fatta beslut i enlighet med relevanta förfaranden som utvecklats på internationell nivå om att stänga alla berörda luftrum. EU mobiliserade omedelbart resurser för att ta itu med de mest akuta problemen. Mot bakgrund av hur situationen utvecklats och behovet av en mer differentierad strategi för riskhantering tog kommissionen under veckoslutet den 17-18 april ett initiativ tillsammans med det spanska ordförandeskapet och Eurocontrol om att föreslå en samordnad europeisk strategi. Till följd av detta arbete, som skett i samarbete med medlemsstaterna och industrin, har nya förfaranden fastställts. Vid det extra sammanträdet för EU:s transportministrar som hölls den 19 april 2010 godkändes detta nya förfarande, som därigenom gör det möjligt att gradvis, och på ett koordinerat sätt, öppna luftrummet igen från och med kl. 8.00 den 20 april 2010. Som en uppföljning till denna omedelbara åtgärd har kommissionen utarbetat en rapport där man tar upp effekterna av den kris som orsakats av vulkanaskmolnet för lufttrafikföretagen. Rapporten fick ett brett stöd från ministerrådet (transport) vid det extra sammanträde som hölls den 4 maj 2010. Även om rapporten var inriktad på hanteringen av den pågående vulkankrisen var syftet också att ta upp EU:s behov av att effektivt kunna bemöta liknande krissituationer i framtiden, om de skulle uppstå. De senaste tio dagarnas händelser har visat att situationen är långt ifrån löst vid det här skedet. Vulkanen är ännu aktiv, och fortfarande tvingas man stänga luftrummet beroende på väderförhållandena som påverkar hur askmolnet sprider sig. Kommissionen har därför åtagit sig att göra en snabb uppföljning av transportrådets slutsatser som antogs den 4 maj 2010. Jag gläds åt att kunna meddela de första åtgärderna som vidtagits till följd av detta. Man har enats om att inrätta en europeisk krissamordningscell med verkan från och med den 11 maj 2010. De slutliga förberedelserna för dess inrättande kommer att göras denna vecka. Utnämningen av en samordnare för inrättandet av funktionella luftrumsblock godkändes av kommittén för det gemensamma luftrummet den 7 maj 2010. Kommittén utsåg också Eurocontrols kommitté för resultatövervakning (performance review committee) till resultatövervakningsorgan för det gemensamma luftrummet den 7 maj 2010. Europeiska byrån för luftfartssäkerhet (EASA) har fått i uppgift att fastställa bindande normer för motorers toleransnivåer när det gäller aska. Kommissionen kommer inom kort att begära att en arbetsgrupp tillsätts som kan undersöka hur EU:s nuvarande modeller för att förutse spridning kan förbättras i syfte att stärka den därmed förbundna riskbedömningen och riskhanteringen under liknande krissituationer. Mer är att vänta då kommissionen strävar efter att uppfylla rådets (transport) förväntningar, som framfördes i transportministrarnas slutsatser av den 4 maj 2010. Marian-Jean Marinescu: Vulkanutbrottet i april visade att ansvariga för trafiken i det europeiska luftrummet inte är beredda på att hantera en oväntad störning på ett vederbörligt sätt. Det har inte funnits någon samordning, flexibilitet eller gjorts några insatser för att på bästa sätt utnyttja flygförhållandena. Det andra paketet av åtgärder för det gemensamma luftrummet (SES II) antogs med rekordfart i november 2009, vilket också nämndes i kommissionens informationsmeddelande. Paketet antogs trots medlemsstaternas motstånd. I själva verket krävde översättningen och publiceringen längre tid än de faktiska förhandlingarna. Krisen har nu kommit och vi har sett fördelarna med att genomföra det andra paketet för det gemensamma luftrummet. Min uppfattning är att om medlemsstaterna släpper sina nuvarande reservationer kommer vi att ha ett gemensamt europeiskt luftrum inom en mycket snar framtid. För att uppnå detta krävs ett nät av direkta rutter och ett effektivt trafikkontrollsystem där man från och med nu inte fäster avseende vid nationella gränser. Tyvärr finns det inget som talar för att detta ska ske. Den enda lösningen är således att genomföra det andra paketet för det gemensamma europeiska luftrummet ytterst snabbt. Kommissionen har lagt fram förslag på brådskande åtgärder, som i själva verket redan har begärts i de godkända förordningarna. Dessa är utmärkta åtgärder. Den viktigaste åtgärd som krävs är emellertid att skapa funktionella luftrumsblock innan den angivna tidsfristen löper ut, dvs. i slutet av 2012. Detta kräver också föreskrivande riktlinjer, vilket tyvärr inte nämns i rådets slutsatser av den 4 maj. Frånvaron av riktlinjer kan utnyttjas av medlemsstaterna som en förevändning för dröjsmål. Riktlinjerna bör dessutom vara det instrument som används för att se till att vi, senast då tidsfristen löper ut, inte bara har samordnade trafikzoner utan också ett vederbörligt gemensamt europeiskt luftrum. Riktlinjerna måste tillgodose trafikkontroll inom blocken, som samordnats med närliggande block så att det inte finns några överlappande områden. I annat fall kommer vi att ersätta de nuvarande nationella gränserna med blockgränser, och därigenom omotiverat rucka på tidsfristen för genomförandet av det gemensamma europeiska luftrummet. Jag anser inte att vi i framtiden ska behöva överväga om en tredje omgång föreskrifter för det gemensamma europeiska luftrummet krävs för att kombinera blocken. Denna strategi gör det också möjligt att införliva SESAR-systemet under idealiska villkor till minsta möjliga kostnad. Under 2011 kommer de sista medlemsstaterna att ansluta sig till Schengenområdet. Jag anser att det är oacceptabelt att vi upprätthåller gränser i luften, när dessa inte finns på marken. Saïd El Khadraoui: Jag vill börja med att tacka er för svaret. Enligt min uppfattning finns det ett antal frågor som ännu inte har besvarats fullt ut, och jag skulle vilja ha ytterligare förklaringar angående vissa punkter. Brian Simpsons frånvaro visar att frågan definitivt ännu är aktuell, och att konsekvenserna av ett sådant utbrott är omöjliga att förutsäga och kan bli omfattande när det gäller våra medborgares rörlighet, men också i ekonomiskt hänseende om situationen drar ut på tiden. Detta visar också att vi i själva verket inte kan utesluta möjligheten att något liknande kan hända inom loppet av några veckor, t.ex. mitt under sommarens höjdpunkt, och att man återigen blir tvungen att stänga luftrummet. Följaktligen måste vi fortsätta att sträva efter strukturella åtgärder för att förbättra effektiviteten inom luftfarten och inom transportsystemet i allmänhet - jag återkommer strax till detta - men vi bör också sträva efter en bättre krishantering. Alldeles nyss talade ni om att inrätta ett slags samordningscell. Under veckan kommer denna fråga att klargöras ytterligare. Skulle ni redan nu kunna ge några ytterligare upplysningar om vad slags ansvarsområde ni planerar för denna samordningscell? Exakt vilka kommer dess främsta uppgifter att bli? Händelserna i april har visat helt tydligt att samordningen mellan de berörda parterna - som t.ex. flygplatser, flygbolag och reseföretag - kommit till korta, och att det inte finns någon mekanism för att informera berörda parter om vad de ska göra i sådana situationer. Inte heller de strandsatta resenärerna vet i själva verket vilka deras rättigheter är. Följaktligen anser jag att vi behöver en europeisk förberedelseplan för att möjliggöra att rätt beslut kan fattas snabbt, och att rätt kontakter kan utvecklas. I själva verket gäller detsamma för hemsändning av resenärer. I en situation där tiotusentals människor berörs bör ett system inrättas någonstans för att underlätta detta. Passagerares rättigheter är en mycket viktig faktor. EU har genomfört en hel del arbete på detta område, vilket ska välkomnas. Som ni emellertid vet finns det luckor i lagstiftningen. Det gäller flygbolag i tredjeländer som i själva verket inte faller under vår lagstiftning, och därför rekommenderar jag att dessa slags rättigheter ska integreras i våra luftfartsavtal med tredjeländer. Jag anser också att vi behöver övervaka hur medlemsstaterna tillämpar denna typ av lagstiftning. Så sent som i veckan fick vi höra att de italienska myndigheterna har bötfällt flygbolaget Ryanair. Det är positiva nyheter, men vad sker i andra medlemsstater? Kan vi få en uppskattning av detta? Givetvis finns det också åtskilliga strukturåtgärder, men jag ska inte uppehålla mig alltför länge vid dessa: t.ex. det gemensamma europeiska luftrummet som håller på att konstrueras, och järnvägarna. Järnvägen har emellertid inte visat sig vara något genomförbart alternativ. Orsakerna till detta är många: det beror dels på att det finns flera olika system och dels på andra omständigheter som t.ex. frånvaron av ett integrerat biljettsystem. Enligt min mening är även detta en mycket viktig fråga, herr kommissionsledamot. Därför återstår en hel del att göra, men ni har vårt stöd i detta arbete. Gesine Meissner: Fru talman, herr kommissionsledamot! Vi har redan haft en debatt om askmolnen och de problem som dessa orsakade för luftfarten precis efter vulkanutbrottet. Vi har observerat många olika saker i den här krisen. En observation är att luftfarten verkligen är viktig för transportsektorn, eftersom det inte bara är passagerarna som strandas, utan även varutransporter blir problematiska. Till exempel stannade BMW:s produktion av i Tyskland på grund av uteblivna leveranser. Vi har även observerat att vi behöver alla transportsätt, inklusive luftfarten. Ytterligare en observation är att det innebär en betydande kris för flygbolagen att inte kunna flyga under flera dagar. Ett avbrott på fem dagar kunde man klara av, enligt flygbolagen själva. Ett avbrott på tjugo dagar skulle kanske däremot ha orsakat en kollaps inom hela sektorn under en ganska lång tid. Enligt flygbolagen behöver vi inte tala om ersättningar riktigt ännu, men om krisen hade varat längre hade detta varit nödvändigt. Passagerarnas rättigheter har varit föremål för skiftande inlägg från olika talare. Regeln att allt kan göras för passagerarna har satts på prov, även i sådana här extrema fall, beträffande den information och ersättning som de behöver och som är förenlig med vad vi ursprungligen har fastställt här. Det är fortfarande särskilt två punkter som jag vill gå in på närmare. Den första gäller det gemensamma europeiska luftrummet. Det faktum att vi inte har något gemensamt europeiskt luftrum blev mycket tydligt även denna gång. Givetvis skulle ett gemensamt europeiskt luftrum inte ha förhindrat vulkanutbrottet, det vet vi alla, men vi skulle helt klart ha kunnat genomföra en smidig evakuering av passagerarna på ett bättre sätt. Vi har utnämnt en samordnare för funktionella luftrumsblock, förstås. Han påbörjar nu sitt arbete och vi hoppas alla innerligt att detta arbete relativt snart kommer att leda till ett gemensamt europeiskt luftrum. Frågan är hur lång tid det kommer att ta tills vi faktiskt når dit. Kanske är det inte möjligt att ge ett exakt svar på detta. Vi har också tidigare diskuterat om bättre europeisk samordning av järnvägssektorn - något som vi länge har väntat på och på pappret också har haft - skulle kunna hjälpa passagerare att komma snabbare hem. Även här har vi ganska tydligt observerat var våra svårigheter ligger. Jag vill nu gå vidare till min slutliga fråga: Har vi bra krishanteringsinstrument för fall som dessa? Vi har institutet i London, som egentligen finns till för att informera om jordbävningar men som sekundärt även har hand om vulkanutbrott. Detta institut har framställt datorprognoser som bygger på andrahandsinformation och fått kritik för det. Vad kan vi lära oss av andra delar av världen där vulkanutbrott är mer vanliga, till exempel Förenta staterna, Indonesien och övriga länder? Vilka andra åtgärder vidtar de? Enligt min information är de bättre rustade för sådana här situationer. Kanske hade vi inte planerat att något liknande kunde hända i Europa, men då måste vi dra lärdom av det som skett. Vi är en högteknologiskt utvecklad kontinent, vi har massor av möjligheter, och forskare från exempelvis Tyskland har efterlyst ett specialiserat övervakningsnätverk för aerosoler, dessa finfördelade partiklar som vulkanaska innehåller. Vad anser ni att vi kan göra ytterligare? Hur kan vi förbättra vår teknik med tanke på luftfarten, människorna och våra varor? Eva Lichtenberger: Fru talman! Att stänga Europas luftrum var utan tvekan en nödvändig, förebyggande säkerhetsåtgärd. Både efteråt och innan luftrummet stängdes på nytt borde dock en mer lämplig metod för att hantera problemet ha använts. Tyvärr måste jag säga att man här tydligt misslyckades, inte bara med samordningen av åtgärder, utan också med analyserna och respekten för passagerarna. Även i det andra skedet behandlades de passagerare som blev uppehållna på grund av nedprioriterade flygningar mycket opassande, och detta måste först och främst förbättras. Jag undrar när det faktiskt kommer att införas planer för detta. Herr kommissionsledamot, ni har inte gett något utförligt svar på frågan om finansiering och potentiell ersättning för flygbolagen. Detta är en central fråga, eftersom den hela tiden fortsätter att diskuteras. Exakt hur ska detta då lösas? Vem exakt är det som ska få ersättning? Flygbolagen? Låter de i sin tur pengarna gå vidare till passagerarna? Kommer till exempel affärsidkare som har missat viktiga möten att få ersättning? Kommer en återförsäljare eller ett företag som tvingats vänta på reservdelar att få ersättning? Varför ska bara flygbolagen få ersättning? Jag anser att detta inte är motiverat, om man jämför med de ekonomiska följderna av denna kris. Vi behöver dessutom ta hänsyn till att EU-medborgarna faktiskt har bidragit med långsiktigt stöd till flygbolagen genom att skatten på flygfotogen har slopats, vilket i princip förstås innebär att de redan får stöd. Denna fråga är fortfarande obesvarad och jag väntar mig ett svar från er. Roberts Zīle: för ECR-gruppen. - (LV) Tack, fru talman! Jag bör väl börja med att tacka kommissionsledamot Siim Kallas för hans uthållighet under dessa fem dagar. Vi kanske menar att de första två eller tre dagarna hade kunnat vara lite mer produktiva, men på det hela taget anser jag att kommissionsledamöterna har utfört sitt arbete oerhört väl. Inom ramen för det gemensamma europeiska luftrummet har rådets beslut syftat till att starkt uppmuntra åtgärderna för att utnämna samordnare för funktionella luftrumsblock och insatserna av Europeiska byrån för luftfartssäkerhet. Även många andra åtgärder har snabbt vidtagits. Jag anser att det samtidigt har varit mycket viktigt att vidmakthålla den bestämmelse i den nuvarande lagstiftningen som fastställer att medlemsstaterna ska fatta beslut om huruvida vissa delar av luftrummet ska öppnas eller stängas. Detta bygger på vår förståelse för näringslivets och politikens olika intressen och respekt för passagerarnas rättigheter. Om vi nu, Gud förbjude, skulle föreställa oss att det inträffade en olycka och kommissionen eller den ansvariga EU-institutionen skulle ha utökat sina befogenheter, då skulle en mycket viktig fråga uppstå - inte om hur stora branschens förluster var, utan om vem som bar ansvaret för de felaktigt fattade beslut som bidragit till att olyckan kunde inträffa i en viss del av EU-medlemsstaternas luftrum. Situationen skulle då vara annorlunda. Följaktligen anser jag att vi bör dra vissa slutsatser av den här relativt kritiska situationen. Som sagt har flera åtgärder vidtagits på kort tid, men precis som Saïd El Khadraoui tidigare nämnde i fråga om passagerarnas rättigheter har naturligtvis flertalet lågprisbolag ignorerat passagerarnas rättigheter (här talar vi inte om flygbolag i tredjeländer, utan om flygbolag i EU-medlemsstater) och i princip övergett sina passagerare under fem dagar och nätter. I själva verket är de vinnarna, eftersom de sparar pengar. Inom ramen för passagerarnas rättigheter, såsom de för närvarande är gällande i EU, kvarstår detta att reda ut. En annan utmaning på lång sikt i flera europeiska stater är bristen på anslutningar till Centraleuropa med hjälp av andra transportmedel. Tack. Jacky Hénin: Fru talman! Först av allt anser jag att det är viktigt att påpeka att försiktighetsprincipen i detta fall, som i andra fall, måste komma i första hand, eftersom människors liv står på spel. Om denna princip ska ha företräde får tillämpningen av den inte ge upphov till extrema beslut som kan leda till att medborgarna uppfattar försiktighet som dåraktighet. Därför är frågan här varför vi bara har tagit hänsyn till en gammal virtuell matematisk och meteorologisk modell och ignorerat pilotförbundens rekommendationer om testflygningar och väderballonger? Om vi hade gjort annorlunda, skulle vi kanske ha kunnat undvika denna totala förlamning av flygplatser och det kaos som följde. VIP-personerna har alltid behandlats väl, men ett stort antal EU-medborgare sveks av hela världen, inklusive deras egna regeringar. Avslutningsvis vill jag upprepa min begäran om en parlamentarisk undersökningskommitté, för att få klarhet i det bedrägeri som vissa personer har varit inblandade i under den här krisen. Juozas Imbrasas: för EFD-gruppen. - (LT) Jag vill inte upprepa det som redan har sagts av flera talare angående följderna av den isländska vulkanen, stängningen av luftrummet och de förluster som uppstod för flygbolag och konsumenter, det vill säga de passagerare som blev inspärrade på flygplatserna. Jag är glad över att i dag få höra att det snart kommer att fattas beslut om att inrätta ett gemensamt europeiskt luftrum och att en luftrumssamordnare påbörjade sitt arbete redan i maj, enligt kommissionsledamoten. I dag är vi dock inte säkra på om vi kommer att kunna samordna sådana instabila situationer eller liknande situationer i framtiden, och jag anser därför att vi bör fundera på hur vi ska utveckla och ägna större uppmärksamhet åt andra, alternativa transportmedel och transportsätt för passagerare, till exempel järnvägstrafiken, som den tyska parlamentsledamoten nämnde. I vår region, Östersjöregionen, som utgörs av Litauen, Lettland och Estland (i hörnet av nordöstra Europa), har den här situationen med vulkanutbrottet särskilt tydliggjort vårt behov av bra järnvägstrafik. Jag tänker här på projektet Rail Baltica. Jag förstår att andra europeiska regioner mycket väl kan ha samma problem och att situationen där kanske inte är bättre (är den det?), men i dag talar jag om min region och vi skulle vilja ha möjlighet att nå Väst- och Centraleuropa via Polen, när Polen har anslutit sig till vår järnväg. I annat fall kommer vi att vara isolerade från EU:s transportsystem. Andra länder har järnvägar och eventuella biltåg, men våra tre baltiska stater har inte detta ännu. Därför vill jag fråga kommissionsledamoten om lämpligt genomförande av alternativa transportprojekt redan nu eller inom en snar framtid kommer att ägnas tillräcklig uppmärksamhet. Med hjälp av EU har vi möjlighet att samla den politiska vilja som krävs för att se till att det finns alternativa transportmedel för passagerarna, så att vi kan undvika följder av detta slag i andra, liknande krissituationer. Luis de Grandes Pascual: (ES) Fru talman! Jag vill tacka Siim Kallas för hans närvaro och för det arbete som han har lagt ned under denna problematiska tid. Den här debatten har varit nödvändig, och tyvärr tror jag inte att den kommer att bli den sista i sitt slag. Jag vill bespara er alla eventuella upprepningar av statistik över denna allvarliga händelse och den negativa inverkan som den haft på ekonomin. Jag vill bara att vi ska minnas dem som drabbades. I första hand var detta passagerarna. Tio miljoner människor blev kvar utan flyg eller vägledning om vad de skulle göra. Följderna för passagerarna var så omfattande att direktivens och förordningarnas bestämmelser inte kunde skydda dem. Ansvarsbefrielse i avtal gällande katastrofsituationer eller force majeure lyfter fram behovet av en gemensam fond för att hantera följderna av globala katastrofer liknande den som orsakades av vulkanen. Nu kommer jag till flygbolagen. Flygbranschens samarbetsorganisation IATA beräknade en förlust på 1 700 miljoner euro världen över. De europeiska flygbolagens samarbetsorganisation AEA uppskattar förlusterna till 850 miljoner euro på europeisk nivå. Denna motgång var allt som krävdes för att det skulle uppstå en spiralformad kris som gör att många flygbolag hotas av nedläggning. Ytterligare ett offer har varit turismen. Följderna för turismen har varit förödande. Först på grund av att avtal annullerades som hade ingåtts på förhand, vilket är vanligt i denna sektor. Sedan på grund av osäkerheten, som har gett upphov till förändrade bokningsmönster. Detta är min diagnos. Det kan bara finnas en slutsats: EU-institutionerna har inte de medel som krävs för att effektivt hantera en kris av denna omfattning. Nu kommer jag till kritiken, eftersom kritik är nödvändig och oundviklig, självkritik om så krävs. Ingen kan rentvås, eftersom alla involverade handlade bristfälligt, sent och ineffektivt, i vissa fall utan egna felsteg. Medlemsstaterna kan inte rentvås, eftersom de trots sina befogenheter att fatta beslut inte lyckades vidta åtgärder. EU-institutionerna kan inte rentvås, eftersom det dröjde fyra dagar innan de reagerade och deras reaktion, som syftade till att åberopa säkerhet som prioritet, dessvärre inte frambringade lugn, utan handlingsförlamning. Jag vill nu diskutera kommissionens svar. I dag upprepar kommissionen på nytt de åtgärder som den tidigare har meddelat oss. Enligt min åsikt är dessa åtgärder förnuftiga, men det saknas klarhet i fråga om tidsplanen för att vidta dem. Vi talar inte om någonting som skett i det förflutna. Än i dag finns det ett potentiellt hot att flyg kan bli inställda, och det är oroväckande att vi är beroende av luftströmmar. Jag vet att vi inte kan slåss mot naturens krafter. Det sade redan en känd spansk sjöman om ett stort sjöslag som vi förlorade. Krisen kommer inte att hjälpa oss att vidta åtgärder. Medlemsstaterna kommer att vara motvilliga till att tillhandahålla resurser. Men om vi snålar kan den här vulkanen komma att göra mer skada för den europeiska ekonomin än vad vi räknat med. Jag ber kommissionen att vara beslutsam, och jag ber rådet att snarast ge sig i kast med behovet att fatta beslut. Jag ber alla att vara generösa och genomföra alternativ för att kompensera institutionernas oförmåga. Jag anser inte att kommissionen eller rådet bär ansvaret, men vi måste erkänna den diagnos som visar att institutionerna i deras nuvarande form inte har kunnat hantera en kris av sådan betydelse och omfattning som denna. Inés Ayala Sender: (ES) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Siim Kallas för hans arbete under de senaste fem dagarna och säga att den kris som orsakades av askmolnet från den isländska vulkanen har lärt oss flera saker. Förutom två extra möten i rådet, som den spanske ordföranden kallade till på inrådan av kommissionen, har krisen lett till ett stopp av rörligheten i Europa och så sent som i går måste ytterligare delar av det europeiska luftrummet stängas i Irland och Storbritannien. Det första vi har lärt oss är att krisen har påverkat hela sektorn, inte bara flygbolagen utan även flygplatserna. Vi gratulerar kommissionen till dess omfattande synsätt i fråga om följder och bistånd, vilket är ett resultat av Siim Kallas, Joaquín Almunias och även Antonio Tajanis arbete, som har tagit hänsyn till följderna för turismen och byråerna. Vi välkomnar denna inställning av kommissionen. Vi visste redan innan att ett gemensamt europeiskt luftrum var nödvändigt, men nu vet vi att det är brådskande. Av denna anledning måste vi nu definitivt utnämna en samordnare - en mycket kompetent före detta kollega till oss - och naturligtvis avlägsna de hinder som fortfarande finns i rådet. Vi måste även snarast införa det europeiska systemet för flygledningstjänsten (Sesar), som utgör grundvalen för det gemensamma europeiska luftrummet, jämte garanterad finansiering. Skulle kommissionen kunna tala om vilket motstånd eller vilka reservationer den iakttagit vid rådets möte den 4 maj? Vi måste få veta. Vi har även intrycket av att det finns medlemsstater som öppnar upp sitt luftrum mer än andra, vilket inte är bra i en så konkurrenspräglad sektor som lufttransport. Trots att parlamentet med stor återhållsamhet från rådets sida alltid har prioriterat passagerarnas rättigheter och många gånger upprepat detta har nu behovet av att granska tillämpningen av dessa bestämmelser blivit tydligt. Kommissionen måste vara obeveklig mot de lågprisbolag som har spridit förvirring genom att ljuga för passagerarna och allmänheten. Nödvändiga sanktionsförfaranden måste naturligtvis följa. Jag uppmanar er också, herr kommissionsledamot, att inleda det pilotprojekt som min grupp föreslagit inför 2010 års budget och som syftar till att placera ut konsumentorganisationer på flygplatserna, för att underlätta nödvändiga åtgärder för passagerare och konsumenter mitt i den allmänna förvirringen. Vissa av oss kämpar redan för järnvägsnät, transeuropeiska nät, som ett alternativt transportsätt med betydande genomslagskraft, något som höghastighetstågen AVE i Spanien har visat, till exempel mellan Barcelona och Madrid. Vi vet nu att vi snarast måste bygga ett andra, alternativt transportsystem, på samma sätt som man förståndigt nog gör i fråga om el- och telekommunikationsnät. Översynen av de transeuropeiska näten och de finansiella utsikterna måste därför vara mer ambitiös. Marian Harkin: (EN) Fru talman! Mitt specifika perspektiv i denna debatt gäller inverkan på de mer perifera flygplatserna och de flygbolag som redan har ekonomiska svårigheter. Jag bor på en ö som ligger bakom en annan ö, avsides beläget i Europa. Våra perifera flygplatser och våra flygbolag är särskilt viktiga för vår kommunikation och rörlighet. Det finns flera regionala flygplatser på Irlands västkust: Donegal, Sligo, Ireland West Airport Knock, Shannon och Kerry. Med tanke på vår närhet till Island och vår östatus har vi extra allvarliga problem att ta itu med på grund av askan. Med hänsyn till perifera flygplatser anser jag att kommissionen fullt ut bör främja internationella linjer med allmän trafikplikt i form av anslutningar från perifera flygplatser till knutpunkter. Medlemsstaterna bör även ges möjlighet att verkligen vara flexibla när det gäller statligt stöd till perifera flygplatser. Många flygbolag har redan finansiella svårigheter och kan tvingas lägga ned sin verksamhet på grund av krisen. Vi får inte lura oss själva. Det här kommer inte att vara över vilken dag som helst. Det här kommer att leda till förlorade arbetstillfällen inom luftfartssektorn och följaktligen till mindre konkurrens på marknaden. Vi måste på allvar undersöka hur EU kan spela en konstruktiv roll, både med hänsyn till en rättvis fördelning av finansiellt stöd och till de krishanteringsinstrument som vi har att tillgå. Slutligen är det viktigt att inse att den nuvarande lagstiftningen infördes för att stoppa flygbolagen från att ställa in flygningar när det passade dem. Nu är vi dock i ett läge där luftrummet är stängt och flygbolagen inte kan flyga. De finansiella bördorna är mycket omfattande för alla aktörer - passagerare, flygbolag och flygplatser. Frågan är vem som är ansvarig och vem som ska bära de finansiella bördorna. Isabelle Durant: (FR) Fru talman! Det här nya vulkanutbrottet ställer oss inför samma problem som vi har haft tidigare. Därför skulle jag vilja ta steget vidare från krishantering och samordningssystem, där en utveckling har skett, och liksom andra före mig framhålla driftskompatibilitet och järnvägens bokningssystem. Landtransporterna, och i synnerhet järnvägarna, måste lättare kunna fylla lufttransportens plats när den senare inte går att använda. Det är inte bara vulkaner som kan ta den ur drift, flygförbud kan utfärdas även av andra orsaker. När det gäller något än mer strukturellt skulle jag dock vilja ställa en fråga om sektorns egen risktäckning i en sådan här kris - och då menar jag en som sektorn själv står för. Jag anser att det snabbt kommer att visa sig att budgeten inte håller för att ge statligt stöd när det uppstår problem. Det kommer också att leda till en oacceptabel diskriminering mellan flygbolag och andra aktörer inom flygsektorn, som skulle ställa samma krav, och i slutändan även mellan dem som skulle få ta emot denna eventuella hjälp och dem som inte skulle få det. Med tanke på flygbolagens storlek måste vi göra samma sak som vi gjorde inom banksektorn och ta fram vettiga regler för dem, regler som skulle göra dem tvungna att teckna någon sorts obligatorisk försäkring. Med en sådan försäkring skulle de kunna täcka den här sortens risker med hjälp av en gemensam reserv där kostnaderna fördelas. De skulle då inte behöva be medlemsstaterna att försäkra dem gratis, särskilt som flygbolagen redan i dag är befriade från skatt på fotogen och flygbiljetter. Slutligen måste vi också se till att flygbolagen i vederbörlig ordning kompenserar sina passagerare, men utan att låta skattebetalarna stå för räkningen. Jacqueline Foster: (EN) Fru talman! Vi känner alla till de förfärliga störningar som det vulkaniska askmolnet har orsakat och fortfarande orsakar. Fler än 100 000 flygningar har ställts in och omkring tolv miljoner passagerare har inte kunnat resa som planerat. Varor och last har försenats eller inte kunnat transporteras alls och både stora och små företag har påverkats. Våra europeiska flygbolag och flygplatser har drabbats av katastrofala ekonomiska förluster. Enbart de europeiska flygbolagen ska ha förlorat mer än två miljarder euro. En sak är uppenbar mitt i detta kaos: att flygtransporten är enormt viktig för den europeiska ekonomin och att vi som individer är beroende av en blomstrande och effektiv flygbransch där besättningens och passagerarnas säkerhet kommer i första rummet. Jag välkomnar kommissionens beslut att agera handlingskraftigt efter det obligatoriska flygförbudet inom den europeiska flygtransportsektorn. Kommissionen har medgett att man inte bara måste beakta ekonomisk kompensation utan att man även behöver snabba på införandet av Sesar-åtgärderna. Som regel anser jag att staten inte bör stödja branscher på ett konstlat sätt. Alla känner till och accepterar att risker är en del av att driva företag. Det här handlar dock om ytterst ovanliga omständigheter. Vi har inte sett sådana ihållande störningar i branschen med sådana enorma ekonomiska förluster sedan 11 september, men trots de ekonomiska svårigheter som alla medlemsstater står inför just nu uppmanar jag dem att stödja planerna på att hjälpa en bransch som helt enkelt inte klarar ytterligare förluster. Nu återstår frågan om vad man kan och bör göra i framtiden för att hantera liknande kriser. För det första måste flygbolagen delta i diskussionerna om eventuella stängningar av luftrummet från början. För det andra måste Sesar-paketet utvecklas på ett vettigt sätt. Jag är fortfarande kluven till att inrätta en nätförvaltare. Jag är inte emot idén helt men anser att det återstår en del frågor att lösa. Vilken skulle till exempel nätförvaltarens exakta roll bli? Vem skulle denna person vara ansvarig inför? Hur skulle det förbättra den nuvarande situationen? Herr kommissionsledamot, jag ser fram emot en seriös debatt i frågan innan man inför någon lagstiftning. Ett reflexmässigt agerande skulle kunna bli mer skadligt än det var meningen. Det vore också klokt att titta på Nordamerika och andra platser för att se hur de hanterar problemet med vulkanaska. I Storbritannien tillämpar vi samma direktiv som ICAO, men amerikanerna använder en annan metod för att beräkna askans riktning. De tycks tillämpa ett mer välanpassat tillvägagångssätt och jag tror att vi kan lära oss något av dem. Vi ska dessutom komma ihåg att när EU fattar beslut om att stänga luftrum inom EU upphör inte effekterna av sådana beslut vid våra gränser och vi måste då föra diskussioner med de övriga ICAP-länderna. Slutligen har vi som europeiska beslutsfattare ett ansvar att utveckla en genomförbar och långsiktig strategisk vision för flygtrafiken i EU, där vi även måste ta hänsyn till den internationella aspekten. Vi bör stödja upprättandet av åtgärder för att förbättra riskhantering, som innebär att man kan fastställa motiverade kompensationskrav utan att konkurrensen blir snedvriden, liksom att man främjar välbalanserade, kostnadseffektiva strukturella reformer. Jaroslav Paška: (SK) När luftrummet stängdes efter den isländska vulkanens utbrott i april fick vi bekräftat att flygtransporten är ytterst känslig för olika restriktioner i flygförhållandena. Inte bara moln med vulkanaska utan även stora mängder snö, virvelvindar, tjock dimma och andra väderfenomen innebär att flygbolagen har mycket svårt att hålla reguljärflyget i gång. Ansvarsfulla flygbolag tecknar därför flera försäkringar hos försäkringsbolag och dessa ska täcka bolagens ekonomiska förluster vid oförutsedda händelser. Kostnaderna för denna flygbolagsförsäkring ingår förstås i priset för flygbiljetterna. I flygbiljettens pris ingår även att flygbolaget ska ge passagerarna nödvändig service och ordna alternativ transport om en oförutsedd händelse inträffar. Herr kommissionsledamot, jag vill framhålla och än en gång upprepa att passagerarna, som en del av priset för flygbiljetten, betalar för att flygbolagen driftsmässigt ska kunna hantera de problem som uppstår om en oförutsedd händelse inträffar och för att flygbolagen senare ska kunna kräva lämplig ersättning från försäkringsbolaget för den uppkomna förlusten. En vanlig EU-medborgare som inte direkt använder sig av flygtjänsterna har inget med det att göra. Därför är det mycket olämpligt att överlåta sådana flygbranschförluster på EU:s medlemsstater. Därför är det i sin ordning att regeringar som sköter sina angelägenheter på ett klokt sätt inte vill gå med på dessa absurda krav. Om det är någon som ska ersätta flygbolagen för de inskränkningar som orsakades av ytterst ovanliga väderförhållanden borde det vara deras försäkringsbolag. De måste uppfylla sina kontraktsskyldigheter inom den ram som anges i försäkringen. Så fungerar det trots allt för alla EU-medborgare. Om deras hus brinner ner eller om is har sönder taket, så får de endast ersättning från sitt försäkringsbolag, om de nu har tecknat en hemförsäkring. De får inte ett nytt hus eller en bättre bostad från ett flygbolag eller från någon regering inom EU. Varför ska de då bidra till att ersätta flygbolagens förlorade vinster? Det vore verkligen absurt. I ett sunt företagsklimat är det därför inte motiverat att flygbolag får något stöd alls av detta slag från EU:s regeringar, och därmed från EU:s medborgare. Joanna Katarzyna Skrzydlewska: (PL) I april lamslog ett vulkanutbrott flygtrafiken i det europeiska luftrummet. Händelsen, som förstås inte orsakades av någon människa, påverkade både passagerare och alla europeiska flygbolag negativt. På dussintals flygplatser lämnades passagerarna åt sitt öde och de fick ingen information om när flygen skulle börja gå igen. Den enda relativt tydliga informationen bestod av meddelanden om att fler delar av luftrummet skulle stängas. Även om inte någon kan få skulden för naturkrafterna och deras påverkan på vårt vardagsliv bör vi ställa frågor om denna situation och bilda oss en uppfattning om hur EU:s institutioner agerade, eftersom de har ansvar för frågor som till exempel att garantera flygpassagerarnas säkerhet. Tyvärr anser jag att deras agerande hade stora brister och kom försent i den aktuella händelsen. Det totala kaoset som passagerarna upplevde i flygtrafiken och den totala bristen på information om när flygen skulle börja gå igen får trots allt EU:s institutioner, däribland huvudsakligen Europeiska kommissionen, att framstå i mycket dålig dager. Därför skulle jag vilja veta vad kommissionen tänker göra om det blir ett nytt vulkanutbrott i framtiden. Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta för att förhindra att en situation som lamslår nästan hela Europa uppstår och, framför allt, för att förbättra informationsflödet till passagerarna, vilket hittills har varit alltför bristfälligt? De åtgärder som kommissionen nyligen föreslog är tyvärr inte tillräckliga. Spyros Danellis: (EL) Herr kommissionsledamot! När två stora flygplatser, i London och Amsterdam, stängdes i går på grund av ett nytt askmoln insåg man att flygförbudet i april inte var resultatet av en osannolik händelse utan långsiktiga efterverkningar som aldrig kunde upprepas. Dessutom säger Brian Simpsons frånvaro från kvällens debatt mycket mer än hans närvaro skulle ha gjort. Vi går igenom en svår period ekonomiskt sett som för med sig flera fusioner inom flygsektorn och som präglas av osäkerhet för flygbolagen och deras anställda. Under tre dagar i april förlorade den internationella branschen 400 miljoner US-dollar per dag, vilket hotade att skjuta åtgärderna för att omstrukturera de finansiellt svagare flygbolagen i Europa i sank. Det man säkert vet är att det nu som då saknas lämpliga institutionella verktyg för att bedriva riskanalys på europeisk nivå och för en särskild metod för att behandla all information som står till medlemsstaternas och de europeiska myndigheternas förfogande. Risken finns att den mycket skadliga oordning som vi upplevde under askmolnet upprepas och de åtgärder som vidtas måste på institutionell nivå garantera unionens förmåga att ingripa på ett samordnat och överlagt sätt i en sådan här kris. Därigenom kan den enorma olägenhet som en sådan situation innebär för miljoner av passagerare samt de ekonomiska förluster som transportbolag och turistföretag lider begränsas. Pat the Cope Gallagher: (EN) Fru talman! Eftersom Irland inte har någon landförbindelse med det europeiska fastlandet har irländska flygpassagerare utsatts för avsevärda svårigheter, mer än dem i någon annan medlemsstat vågar jag påstå. I veckan reste jag till exempel själv till Strasbourg landvägen och fick ta färja till Wales, bil till Folkestone och tåg till Strasbourg. Jag tar upp det eftersom det är typiskt för de många resor som irländska personer har tvingats göra under de senaste veckorna. EU:s transportministrar har fastställt tre olika flygzoner som grundas på hur säkerhetsrisken för flygplanen ser ut. Jag vill nämna att mer än 300 000 flygtimmar har ägt rum sedan den tredje zonen infördes. Det är en glädjande utveckling men ytterligare åtgärder behövs förstås fortfarande. Jag stöder helhjärtat insatserna för att idén med ett gemensamt europeiskt luftrum snart ska genomföras. I Madriddeklarationen, som antogs av det spanska ordförandeskapet i februari, fastställdes en färdplan för att genomföra denna åtgärd. Jag är säker på att kommissionsledamot Siim Kallas, som är med oss i kväll, kommer att gå i spetsen för den. Eurocontrols roll måste också granskas noggrant. Organisationen måste ges befogenhet att utfärda bestämmelser till skillnad från den samordnande roll som den för närvarande har. Så sent som i går nåddes en överenskommelse mellan Irland och Storbritannien för att man ska kunna minska avbrott i flygresandet. Det var en välkommen utveckling. (GA) Vulkanaska tar inte hänsyn till några politiska eller fysiska gränser och denna incident påminde oss än en gång om naturens kolossala krafter. Det framstår således tydligt att en gemensam politik för flygtransporten i EU:s luftrum verkligen behövs. EU:s roll måste stärkas som en följd av den här krisen. Zigmantas Balčytis: (LT) Konsekvenserna av krisen som orsakades av vulkanaskan hade en negativ effekt på transportsystemet i hela Europa när aska från vulkanutbrottet gjorde så att fler än 100 000 flygningar fick ställas in, vilket störde tio miljoner passagerares resor. Krisen drabbade EU:s östra medlemsstater särskilt hårt då de blev fullständigt isolerade från Västeuropa och de hade ingen möjlighet att välja alternativa transportsätt, till skillnad från andra medlemsstater i EU. Det visar återigen hur viktigt det är att vi utvecklar infrastrukturen inom transporten, utvecklar det transeuropeiska transportnätet och att vi skapar ett system med alternativa transportmedel, både för att transportera varor och passagerare. Därför måste vi införa ett effektivt transportsystem för passagerare som inte är så beroende av flygtransport, utan som till största delen utgörs av andra alternativa transportformer, särskilt för transporter i Centraleuropa. Vi måste skapa ett transportsystem som inte bara skulle se till att passagerartransporten fungerar effektivt utan ett system som även innebär att ekonomin fungerar smidigt. Jag samtycker till de idéer som nämns om att genomföra nya förbindelser och därför uppmanar jag er att stödja projektet med europeiska järnvägskorridorer för konkurrenspräglade godstransporter. Det skulle innebära en förbindelse mellan de baltiska staterna som nämns och andra västeuropeiska länder och att ett mervärde skapas för hela gemenskapen. Om det här projektet genomförs skulle regionens invånare dessutom ha ett alternativ till flygtransporten. Gabriel Mato Adrover: (ES) Fru talman! Jag ska tala om turism som är en mycket viktig sektor för Kanarieöarna, som tar emot omkring tolv miljoner turister varje år. Om det är något som turismen behöver så är det visshet. Situationer som den vi just har upplevt - och som kan upprepas - får dramatiska konsekvenser för denna sektor som är strategiskt viktig för Kanarieöarna. Det är inte bara flygbolag, flygplatser och researrangörer som har drabbats av förluster, utan även hotell, biluthyrningsföretag, restauranger och servicebranschen i allmänhet har lidit enorm skada. Mellan den 15 och den 23 april ställde man in 313 818 flygstolar på resorna till Kanarieöarna. Det blev förluster på omkring 57,3 miljoner euro när turisterna inte kom. Det är förstås en betydande förlust. Vi behöver omedelbara åtgärder när sådant här händer, som till exempel att man öppnar flygplatser på natten utan ytterligare kostnader och att man tar hand om allmänheten, passagerarna, på rätt sätt. Men vi behöver också ersättning. Jag ska inte kritisera det som gjordes eller ta upp det som inte gjordes eller säga huruvida krisen hanterades bra eller inte. Vi bör bara vara medvetna om att det kan hända igen och att vi måste vara förberedda på det. Karin Kadenbach: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag vill tacka för er orubblighet när det gäller passagerarsäkerheten. De senaste dagarna har vi sett att det inte bara är inom den finansiella sektorn som man spekulerar stort utan att några av flygbolagen också är beredda att sätta passagerarnas säkerhet på spel. De har åtminstone pratat om det, men som tur är har de ännu inte agerat på ett sådant sätt. Det handlar trots allt inte bara om passagerarna i luften utan även om de människor som befinner sig på marken. Jag ber er att fortsätta att jobba för det ändamålet. Jag ber er också att fortsätta arbeta för att passagerarna ska få information och att deras rättigheter ska tillgodoses. Under de senaste dagarna har vi sett att alla inte har obegränsad tillgång till Internet. Telefonförbindelserna fungerade inte, det gick inte att gå ut på Internet, och de personer som inte flyger i business class regelbundet som vi här i plenum gör, nämligen turister och äldre personer, fick knappt någon information alls. Jag ber er att fortsätta att jobba på det problemet. João Ferreira: (PT) Fru talman! Den situation som skapades av vulkanutbrottet på Island har visat vilka avsevärda följder som en viss typ av naturfenomen - som lyckligtvis är ovanliga, men bevisligen inträffar då och då - kan få för ekonomin och samhället. Situationen visade än en gång tydligt hur viktigt det är att ha en förebyggande hållning till dessa fenomen. I det här fallet innebär det att man bör sträva efter att vidta sådana åtgärder som minskar följderna, inte att man ska hindra fenomenen från att inträffa eftersom det förstås är omöjligt. Det är emellertid inte befogat att med en förevändning om bättre krissamordning som svar på dessa fenomen försöka blåsa nytt liv i en stor mängd initiativ. Jag syftar på initiativet för ett gemensamt europeiskt luftrum och målet att göra den europeiska flygtrafikledningen till föremål för liberalisering och därefter privatisering. Om det är något som den pågående krisen som orsakats av vulkanaska har bekräftat så är det vikten av att behålla flygtrafikledningen inom den offentliga domänen. Den sker i allmänhetens intresse och är, först och främst, en grundläggande garanti för allmänhetens säkerhet. Angelika Werthmann: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det här handlar om störningar i flygtrafiken och även om deras ekonomiska påverkan på flyget. Jag vill än en gång framhålla att det allra viktigaste är EU-medborgarnas säkerhet. Många åtgärder har vidtagits och det är nu dags att fundera över specifika alternativ samt att genomföra dem. Det kan till exempel gälla en utvidgning av det transeuropeiska järnvägsnätet för höghastighetståg, som även kan bidra till att koldioxidutsläppen minskar. Paul Rübig: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det finns 2 000 vulkaner i världen, av vilka 50 är aktiva. Detta är alltså inte bara ett europeiskt problem utan ett problem för det internationella flygväsendet. Vi måste med hjälp av forskningen klargöra exakt var riskerna ligger och var det kan finnas ett visst mått av ansvarstagande. Jag skulle därför vilja ställa frågan till kommissionsledamoten och till Eurocontrol om att kanske anförtro Europeiska forskningsrådet uppgiften att bedriva forskning för att vi ska kunna göra en riktig riskbedömning? Det slutgiltiga ansvaret vilar alltid hos flygplanets kapten och konsumenterna uppmanas också att fundera över om detta innebär någon risk för dem. Alla kan undgå risken helt enkelt genom att välja bort flyget. Det är emellertid viktigt att hela frågan behandlas sakligt. Seán Kelly: (EN) Fru talman! Joxer, en rollfigur som skapades av den stora irländska pjäsförfattaren Sean O'Casey, tyckte hela världen var ”in a state of chassis”, och det står var och en fritt att se tecknen på att så är fallet. Om vi tittar nedåt ser vi olja välla ut ur en oljekälla, vilket decimerar landskapet, om vi tittar uppåt ser vi vulkanaska välla ut ur en vulkan, vilket decimerar flygbolagen, och om vi tittar rakt fram ser vi lågkonjunkturen välla ut ur bankerna, vilket decimerar ekonomin. Jag, som så många andra, har drabbats av vulkanaskan. Första gången jag skulle ta mig hem tog det mig två dagar, och jag var tvungen att lifta en bit av vägen. Andra gången hann jag inte till det senaste plenarsammanträdet för det tog mig en och en halv dag att ta mig till Bryssel och en och en halv dag att komma hit. Men det jag lärt mig är att det är omöjligt att boka en biljett med Eurostar när man reser, för man behöver sitt kreditkort för att boka och man behöver det för att få ut biljetten, vilket är omöjligt när man befinner sig i transit. Jag vill be kommissionen att använda sitt inflytande för att försöka få dem att använda samma system som används för färjor och flygbolag. Inés Ayala Sender: (ES) Fru talman! Jag är inte den enda, men tack ändå. Jag vill bara tillägga att vi behöver kunna använda all tillgänglig teknik för att mäta hur mycket aska det finns. Några dagar efter stängningarna, vid ett besök hos Astrium i Toulouse, berättade man för oss om ett extremt detaljerat informationssystem, som anger atmosfärens sammansättning via ett satellitnätverk, och vi undrar om denna befintliga systematiska information användes, som dessutom kommer från ett europeiskt företag, nämligen luft- och rymdfartskoncernen European Aeronautic Defence and Space Company? Kan kommissionen redogöra för om man använde sig av detta eller om man överväger att använda sig av detta? Siim Kallas: Fru talman, ärade ledamöter! Tack så mycket för de många intressanta och detaljerade kommentarerna till problemet med askan. Jag hade bara tre minuter på mig i början. Nu kan jag utveckla detta under minst tio gånger så lång tid, men jag ska fatta mig kort, oroa er inte, eller i alla fall inte vara alltför långrandig. Jag måste säga att det har varit en verkligt spännande och ovanlig tid, och nu återkommer den igen. Det står klart att vulkaner fortsätter att ha utbrott, såsom denna isländska vulkan har. Detta är en del av vardagen för flygnäringen, men det handlar inte bara om vulkaner, utan även om åskväder, snö och sådana företeelser som alla alltid stör flyget. De utgör en naturlig del av denna verksamhet, det måste vi ha helt klart för oss. Ingen kan ensam ta ansvar för denna risk - inget flygbolag, ingen regering, ingen europeisk union. Jag vill även säga att Europeiska unionen inte har någon domsrätt när det gäller regleringen av luftburen trafik. Det har hittills anförtrotts internationella organ, liksom nationella myndigheter. Att utesluta, förhindra eller förutse allt som kan hända inom flyget är omöjligt. Riskerna måste delas och kunder som väljer att använda flygets tjänster måste vara beredda på - vilket vi alla måste - vissa förseningar som, till exempel, om landningsbanan på Bryssels flygplats inte snöröjts eller något annat. När det gäller kritiken över att vi agerade sent och över vem som faktiskt agerade, så befann jag mig där på Eurocontrol. Risken med askan är en verklig risk, och vi kan inte lova att vi slutligen kommer att finna vetenskapliga lösningar på vilken storlek partiklarna kan ha utan att de anses vara farliga för motorer, eftersom det inte finns någon som vill göra en sådan bedömning. Vi kan fastställa storleken på partiklarna och vi kan bedöma molnet, men ingen vill göra en bedömning och säga att just denna aska inte längre utgör någon fara för motorerna. Detta är väldigt komplicerat. Beslutet att stänga luftrummet togs helt i enlighet med befintliga bestämmelser och tillsammans med alla relevanta institutioner som ansvarade för detta. Jag vill ställa följande fråga till dem som nu frågar efter vilka som är ansvariga för att ha stängt luftrummet: vem skulle vara ansvarig om luftrummet inte stängts och något hade hänt? När Eurocontrol sökte finna andra förhållningssätt till askmolnet var det inte något lätt beslut som togs eller några lätta diskussioner som hölls, eftersom det handlade om att besluta sig för att ta på sig ett enormt ansvar för flygsäkerheten. Att skydda flygplan och liv måste gå först. Jag anser att det genomfördes förhållandevis fort under omständigheterna, eftersom vulkanen var, och fortsätter att vara, mycket exceptionell och något utöver det vanliga. När det gäller framtiden är nyckelfrågan, som nämndes av någon, vad som händer i Indonesien och Förenta staterna. Det finns ett ansvar som huvudsakligen vilar hos piloterna. I dagens Europa har piloterna en tendens att ta avstånd från detta nya slags ansvar. Den europeiska lufttrafiken är mycket hektisk och det måste finnas något slags kombination mellan större flexibilitet och tydliga uppgifter om möjliga hot och risker. Jag känner inte till Indonesien, men i Förenta staterna är systemet mycket enkelt - där är det piloten som beslutar om hur askan ska kringgås, och jag måste säga att det fungerar mycket bra. Men i Europa måste vi uppenbarligen först skapa en gemensam hållning med avseende på vilken metodik som ska användas för att bedöma eventuella risker. När det gäller passagerare vill jag säga att vi alltid från kommissionens sida konsekvent och med eftertryck angett att lagstiftningen om passagerarnas rättigheter måste följas. Detta är ett mycket tydligt budskap. Återigen, tillämpningen av denna lagstiftning ligger hos medlemsstaterna, men som jag har förstått det så har de flesta flygbolag och de flesta medlemsstater tagit denna fråga på stort allvar. Det finns flera olika exempel och naturligtvis kommer även negativa exempel att dyka upp i kölvattnet på detta, men för det mesta har de tagit det på allvar och vi planerar för en revision av passagerarrättigheterna. Vi ska sedan definitivt göra en bedömning av hur försök att missbruka passagerarrättigheter och övertolkningar av passagerarrättigheter ska hanteras. Generellt sett har lagstiftningen som handlar om passagerarrättigheter fungerat mycket väl och logiken måste finnas där. Passagerarrättigheter innebär att passagerare omsorgsfullt ska informeras och förses med nya resvägar eller pengarna tillbaka under dessa extraordinära omständigheter - inte med kompensation. Det är ett annat ord. Tack vare initiativet om ett gemensamt luftrum är ett gigantiskt program på väg för att strömlinjeforma hanteringen av lufttrafiken, och jag kan inte klaga över samarbetet mellan medlemsstaterna under denna specifika period. Transportrådet var mycket samarbetsvilligt och fattade många beslut, som under andra omständigheter antagligen skulle ha tagit mycket längre tid. Jag kan verkligen inte säga att vi hade några dåliga samarbeten med några medlemsstater när det gäller att förbereda och hantera detta extra ordinarie transportråd. När det gäller finansiering och finansiella konsekvenser är reglerna mycket enkla och tydligt beskrivna i det dokument som förbereddes av tre kommissionsledamöter - Olli Rehn, Joaquin Almunia och undertecknad. Det handlar om statligt stöd. Statligt stöd kan beviljas om medlemsstaterna anser att det finns tillräckliga skäl att ge statligt stöd till ett flygbolag som hamnat i trångmål eftersom passagerarrättigheter och alla medföljande kostnader måste täckas av flygbolaget. Om flygbolaget hamnat i en svår situation och en medlemsstat anser att situationen verkligen är så svår, då kan statligt stöd beviljas, men innan statligt stöd beviljas måste en mycket noggrann bedömning göras för att inte skapa förvrängningar och orättvisa fördelar på marknaden. Detta var huvudbekymret även för flygbolagen och det är även kommissionens sak att inta en rättvis hållning gentemot alla. Vår konkurrensavdelning kommer definitivt att granska alla eventuella fall av statligt stöd mycket noga. Jag vet inte om någon har ansökt om statligt stöd ännu på detta område eftersom, som jag nämnde i början, flygbolag har beredskapsplaner. Någon nämnde att de borde ha försäkringar. Även jag frågade dem om försäkringar. Försäkringar är nästan omöjliga eftersom man inte kan beskriva produkten, eller man kan beskriva produkten, men det skulle bli så dyrt att det är omöjligt att ha råd. De har beredskapsplaner för hur extraordinära omständigheter som stör planeringen ska hanteras. Jag kan förstås, som ekonom, se att det inte finns plats för olika fantasier, som vad som ska föras in under förluster och vad som är ett riktigt tal. Det är ett enormt arbete att exakt definiera vilka konsekvenser av vulkanaskan som kan presenteras som anspråk. När det gäller alternativa transportmöjligheter kommer vi förstås att driva på. Vi kommer inom kort att ha ett möte med transeuropeiska transportnätet där kommissionen kommer att trycka på för utvecklingen av ett nytt nätverk för andra transportformer. Jag frågade järnvägsansvariga vad som är möjligt och vad de gjorde under krisen och de skickade mängder med intressant information. Det sattes in extra tåg, men informationen om tillgänglighet, tidtabeller och andra saker har hittills förblivit undermålig. En av våra främsta prioriteringar inom den närmaste framtiden kommer att vara att ta fram bättre information om alla dessa möjligheter. Återigen, om det inträffar en kris inom flyget kommer frågan om att ta hem passagerare eller ta dem till sina destinationer huvudsakligen att förbli en fråga för flygbolagen. Det är under planeringsstadiet som det är mycket viktigt att även överväga andra modeller och, faktiskt, andra maskiner. Detta är en annan intressant historia. Det finns saker att lära - och vi lär oss - och vi kommer att gå vidare med många planer och åtgärder för att skapa en mer strömlinjeformad lufttrafikhantering i Europa. Jag måste understryka att vulkaner inte lyder under några lagar och vi kan inte bortse från eventuella extraordinära händelser. Det kommer alltid att finnas någon risk att ta hänsyn till och sådana risker måste ingå som en del i vår planering. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Jaromír Kohlíček : Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid ett vulkanutbrott på Island på 1700-talet blev landet omslutet av ett askmoln och skördarna slog fel i Europa under de tre påföljande åren. Vi har inte fått in några rapporter om skadan som förorsakats lufttransporterna. Årets mycket lindrigare utbrott av Eyjafjallajökull har bokstavligt talat ödelagt lufttrafiken i EU. Skadan som åsamkats flygbolag och flygplatser - med andra ord den direkta skadan - har haft en motsvarighet i den kaotiska omsorg som visats resande som strandat på olika håll i världen. Passagerarrättigheter är verkligen ett intressant ämne för akademisk debatt, men i det här fallet var det detta som prioriterades lägst av den berörda personalen. Vi har inte fått några rapporter om att andra transportmedel skulle ha använts för att ta hem folk. De kaotiska reaktionerna visar på en brist på samordning, och även en tvekan, vid en tidpunkt då snabba beslut bör tas om att åter öppna luftrummet. Herr kommissionsledamot, kommer kommissionen att skynda på sitt arbete med att tillämpa delresultaten från Sesar-programmet på flygverksamheten? Min andra fråga skulle endast vara att repetera de frågor Brian Simpson ställde. Joanna Senyszyn : Det finns 56 000 medborgare i Europeiska unionen som är sjuka och som väntar på transplantation, varav 2 000 i Polen. Varje dag dör tolv personer på grund av bristen på organ som finns tillgängliga för transplantation. Antalet organdonationer varierar från mindre än en donator per miljon invånare i Bulgarien till 34-35 donatorer per miljon invånare i Spanien. I Polen är siffran 11. De flesta organ tas från döda donatorer som gett sitt medgivande på förhand (s.k. opt-in) eller antas ha gett sitt medgivande (s.k. opt-out). I Polen kan celler, vävnader och organ tas från en avliden donator som inte registrerat sig i det centrala invändningsregistret. Utvecklingen på transplantationsområdet är beroende av att stämningen i samhället är sådan att man gillar att viljeförklaringar som gör det möjligt att ta organ från personer efter deras död fylls i, liksom att man har en fördömande inställning till motstånd till donationer. Jag arbetar personligen aktivt för att främja transplantation och jag uppmanar alla mina medledamöter att göra samma sak. I Polen har jag delat ut märken och armband som uppmuntrar till att stödja transplantationsmedicinen. Med andra medledamöter från andra politiska grupper har jag startat ”anhörigkedjan”, en nationell, social kampanj för att öka antalet transplantationer och öka den frivilliga blodgivningen. Att verka för transplantation och samordna utbyte av erfarenheter mellan medlemsstaterna kan rädda tusentals liv. Det är nödvändigt att upprätta en gemensam databas för EU över organ som är tillgängliga för donation och transplantation och en databas över alla levande och döda donatorer. Detta skulle även vara ett viktigt redskap i kampen mot organ- och människohandel. Debora Serracchiani : Händelsen med den isländska vulkanen och dess aktuella konsekvenser leder till reflektionen att Europeiska unionen inte får stå oförberedd i händelse av nödsituationer eller oväntade händelser, utan till varje pris skydda passagerarna med hjälp av befintliga eller nya instrument eller åtgärder. Ett exempel på en sådan åtgärd kunde kanske ha varit att flygbolagen hade erbjudit sig att köpa tågbiljetter för att undvika de långa köerna vid tågens biljettförsäljning, i synnerhet för passagerare med nedsatt rörlighet?

sv

Handelsavtal om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) (debatt) Talmannen: Nästa punkt i debatten är en muntlig fråga till kommissionen från Carl Schlyter, för Verts/ALE-gruppen, Daniel Caspary, för PPE-gruppen, Kader Arif, för S&D-gruppen, Niccolò Rinaldi, för ALDE-gruppen, Helmut Scholz för GUE/NGL-gruppen och Syed Kamall, för ECR-gruppen, om öppenhet och om läget i Acta-förhandlingarna (handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning) - B7-0020/2010) Carl Schlyter: frågeställare. - Herr talman! Varje institution har sin roll att försvara. Parlamentet är folkets röst i EU och ska försvara medborgarnas intressen. Kommissionen kallar sig fördragets väktare, men i detta fall är det principen om insyn, mänskliga rättigheter och parlamentets rättigheter som ni måste värna. Om vi inte får tillgång till handlingarna lever ingen av EU:s institutioner upp till sin roll och medborgarnas förväntningar. En del av kommissionsledamöterna betonade i sina utfrågningar att parlamentet ska ha tillgång till handlingar på samma villkor som ministerrådet, och parlamentet förväntar sig att kommissionen infriar sina löften. Många medborgare är oroliga för att de berövas sina fri- och rättigheter genom ständiga floder av integritetskränkande lagstiftning, såsom den om datalagring, Ipred 1, Ipred 2, Swift osv. EU kan inte fortsätta att förhandla om Acta om inte invånarna får en möjlighet att vara med i processen. Huvudfrågan i dag är öppenhet, men givetvis är även innehållet känsligt. Det krävs att EU tydligt markerar att villkoren för vårt deltagande i processen om Acta är öppenhet samt försvar av mänskliga rättigheter och friheter. Först när vi har slagit fast vad det fria och öppna samhället består av för okränkbara rättigheter kan man inom ramen för dessa rättigheter bedriva brottsbekämpning och diskutera hur olika avtal ska se ut. Det är en fullkomligt absurd och oacceptabel situation där vi bakom stängda dörrar måste fråga kommissionen om innehållet i de avtal som vi förväntas fatta beslut om. Medborgarna vill ha garantier för att deras elektroniska utrustning inte genomsöks vid gränsen, att de har rätt att vara uppkopplade och att straffrättsliga sanktioner inte införs över deras huvuden. Vi förväntar oss att ni i dag lovar oss fullt deltagande i Acta, annars får jag avsluta mitt anförande med en klassisk replik: See you in court. Daniel Caspary: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Förfalskning, smuggling och brott mot immaterialrätten är utan tvekan ett enormt problem, framför allt för EU som helhet, men också för många medlemsländer. Det är ett stort problem för företagare, anställda och konsumenter att fler och fler förfalskade produkter också kommer ut på EU:s inre marknad. Vi uppskattar nu att förfalskade varor till ett värde av cirka 250 miljarder euro väller in på vår marknad. I bästa fall kan en kvinna helt enkelt bli gravid om en medicin som t.ex. p-piller är förfalskad och inte fungerar, vilket nyligen sägs ha skett vid ett tillfälle. Men i värsta fall kan det om medicinen inte fungerar gälla liv eller död, och det kan ju inte sägas vara i vårt intresse. Vi måste genast göra något åt brotten mot immaterialrätten, mot smuggling och förfalskning. Det är oacceptabelt att vi 2008 konfiskerade 178 miljoner förfalskade artiklar vid våra gränser. 20 miljoner var farliga och av dessa kom över 50 procent från Kina. Därför måste vi agera på det här området. Problemet är tydligt: Lissabonfördraget trädde i kraft den 1 december. Förhandlingar som gäller Acta har pågått i tre år och därför har vi i Europaparlamentet hittills inte alls varit så involverade som vi måste vara i fortsättningen. Jag hoppas därför att vi inom de närmaste veckorna och månaderna verkligen får till stånd mer öppenhet på detta område. Vi måste få fakta där det tydligt framgår vad som för tillfället pågår i förhandlingarna och vilken ståndpunkt kommissionen intar. Förhandlingarna måste fortsätta. Vi måste lyckas sluta ett lämpligt avtal. Kritiken från olika grupper känner vi väl till här i kammaren. I de anställdas, arbetsgivarnas, branschens och konsumenternas intresse hoppas jag att vi når ett meningsfullt avslut, men att vi under förhandlingens gång beaktar gemenskapens befintliga regelverk och inte går utanför detta. Bernd Lange: suppleant för frågeställaren. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag har tre frågor. Den första är: Varför saknar vi fortfarande öppenhet när Lissabonfördraget har varit i kraft sedan den 1 december och vi har ett interinstitutionellt avtal med kommissionen sedan den 10 februari? Jag förstår inte varför rådet fortfarande sitter med vid bordet som observatör vid förhandlingarna, varför parlamentet inte är involverat och dokumenten inte är offentliga. Hur kommer det sig? Den andra frågan som bekymrar mig är denna: Vem förhandlar egentligen om Acta-avtalet? Förhandlingen handlar inte om något slags uppföljningsavtal till handelsrelaterade aspekter av immaterialrätten (Trips) inom ramen för Världshandelsorganisationen. Den sköts enbart av enskilda länder och, enligt vad vi har fått höra från USA, också av mäktiga ekonomiska intressenter. Jag undrar om inte normer fastställs som slutligen kommer att gälla för alla, även de som inte företräds vid förhandlingarna. Den tredje frågan som oroar mig är denna: Vilket är det verkliga sakinnehållet i förhandlingarna? I er utfrågning besvarade ni min fråga och ni försäkrade mig om att gemenskapens regelverk var tryggat. Men när jag läser i enskilda dokument som har läckt ut så tvivlar jag tyvärr på detta. Jag vet att förhandlingar pågår, att åtgärder som att t.ex. blockera Internet kan vara möjliga, att leverantörer kan användas, så att säga, för att hjälpa ekonomiska intressenter att övervaka Internet, att inskränkningar inom forskning och vetenskap ibland kan införas och att en del personer t.o.m. försöker införa generella övervakningssystem. Jag frågar mig därför: Var i allt detta finns gemenskapens befintliga regelverk? Vi har också frågan om ersättning. Att ersättning för förlorad vinst ingår i förhandlingarna passar inte in i vår politik. Självklart är min tredje fråga vilket som är det verkliga sambandet mellan online och offline? När jag läser att online och offline båda ska representera den digitala världen, innebär det då att det ska finnas begränsningar och sökningar på bärbara datorer, iPods och MP3-spelare vid gränserna? Jag skulle gärna vilja ha svar på dessa tre frågor. Niccolò Rinaldi: Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den fråga som vi diskuterar i kväll handlar om en stor försyndelse, nämligen det hemlighetsmakeri som hittills karaktäriserat förhandlingarna. Detta har förvärrats ytterligare av en viss obalans, om det stämmer att amerikanska företag till skillnad från Europas allmänhet och institutioner har haft tillgång till en rad informationskällor på basis av en konfidentialitetsöverenskommelse. Bristen på öppenhet i förhandlingar är ett problem som vi tampas med även i andra sammanhang - vi diskuterade det i anslutning till avtalet med Korea - och som måste lösas nu i och med Lissabonfördragets ikraftträdande. Det verkar som att denna försyndelse är kopplad till en annan oegentlighet: man använder kampen mot varumärkesförfalskning i andra strider som om det vore ett slagord som gjorde alla medel tillåtna. Det är dessutom en oerhört viktig kamp för en handelsmakt som EU. Jag kommer från Venedig, en stad som kommissionsledamoten är väl bekant med, där bestämmelserna för varumärkesförfalskade produkter - jag tänker på till exempel Muranoglas - förut var mycket stränga och kunde leda så långt som till dödsstraff. Detta är alltså något som vi måste ta på allvar i en alltmer global ekonomi som vår. Avtalet medför emellertid allvarliga hot, som skrämmer allmänheten, vilket kommissionen måste vara medveten om. Det borde i första hand vara ett ärende för utskottet för internationell handel, men så är inte fallet. Detta utskott utför istället i allt större utsträckning det arbete som egentligen åligger utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Vi är oroliga över informations- och uttrycksfriheten på Internet, integritet och de rättsliga konsekvenser som avtalet kan innebära för Internetleverantörer. Detta är ett mycket känsligt område och jag vill be kommissionen att vara mycket försiktig. När det gäller just handel, vill jag be kommissionsledamoten bekräfta att handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) inte kommer att användas till att hindra försäljningen av de läkemedel som säljs till mer konkurrenskraftiga priser. Det är ofarliga generiska läkemedel som inte gör intrång på upphovsrätten och vars enda minus är att de tillverkas i tillväxtländer som Indien och Brasilien och kanske konkurrerar med västvärldens läkemedelsindustri. Helmut Scholz: Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot De Gucht! Om man sammanträder med representanter från tio regeringar i hemlighet för att avtala om en global övervakningsförordning med känsliga kapitel som ”lagens efterlevnad” och ”straffåtgärder i samband med gränskontroller och för Internettrafik”, kan man knappast bli förvånad om det uppstår rykten och frågor som medborgarna med rätta vill få besvarade. Jag instämmer helt i mina kollegers kritik. Ni måste dock vara medvetna om oron bakom frågorna från utskottet för internationell handel, som har stöd från de olika grupperna, nämligen att ett avtal som inledningsvis var tänkt att skydda ingenjörsverk och patent har kommit att handla om medborgerliga rättigheter, demokratisk kommunikation, möjligheten till decentraliserad innovation och kulturell utveckling samt skydd av personuppgifter. Förhandlingarna styrs dock även av artiklarna 7 och 8 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, vilket vi kommer att påminna er om regelbundet. Ett sådant avtal kommer att påverka hela världen. Ni utesluter dock tillväxtekonomier och utvecklingsländer, och även medborgarorganisationer, fackföreningar och nationella parlament, från förhandlingarna - ni utesluter helt enkelt den allmänhet som ni egentligen ska tjäna och vara ansvariga inför. Ni förhandlar utan Europaparlamentets mandat. Ni fortsätter att sticka till oss tvåsidesreferat av hela förhandlingsrundor. Ni vägrar att följa den nya lagen och visa oss de förhandlingsdokument som medlemsstaterna får ta del av. Om ni hävdar att den oro som min grupp känner saknar grund, bevisa det. Lägg genast förhandlingsdokumenten på bordet. Om ni hoppas att parlamentet en dag ska godkänna resultatet av era förhandlingar borde ni dra lärdom av det demokratiska beslut som fattades om Swift-avtalet. Det enda jag kan säga till er är: välkomna till demokratin. Parlamentet kommer inte längre tillåta hemliga diskussioner och beslut. Syed Kamall: Herr talman! Jag tror att kommissionsledamoten märker hur starka känslor detta väcker i parlamentet, i alla grupper, där vi oavsett våra skilda åsikter om olika aspekter av Acta och handel med varumärkesförfalskade varor och även den immateriella äganderätten är överens om behovet av mer öppenhet. Jag hoppas att det har framkommit tydligt. Vi blir alla oroliga för att ledamöter av kommissionen, när de deltar i förhandlingar som brister i öppenhet - vi känner inte till era riktlinjer eller ståndpunkter i dessa samtal - skapar ett vakuum som sedan fylls av rykten, vilket är vad som händer. Vi har sett hur det läckt handlingar som påstås vara officiella. Det är omöjligt för oss att veta huruvida de verkligen är officiella handlingar eller inte, men det visar hur det går när ni brister i öppenhet och inte delar med er av informationen. Jag tror att några av oss verkligen förstår att vissa saker behöver hållas konfidentiella. Under pågående förhandlingar vill vi givetvis inte avslöja våra ståndpunkter. Men det vi efterlyser är en rimlig nivå av öppenhet. Varför kan vi inte få tillgång till dessa handlingar? Varför kan vi inte få tillgång till texterna? Och om ni känner att ni på grund av aspekter som rör öppenheten och förhandlingarna inte kan ge oss det, kan ni väl åtminstone ge oss en sammanfattning av era ståndpunkter och berätta om våra grundläggande riktlinjer i förhandlingarna. Ska vi till exempel stödja förslag som, enligt vad man kan läsa på olika bloggar, verkar vara aktuella om att MP3spelare och bärbara datorer ska kunna beslagtas vid gränskontroller? Kommer det att få rättsliga påföljder? Stöder EU det? Sådant behöver vi få veta och jag tycker att de starka känslor som detta väckt i parlamentet kommer till uttryck i det faktum att vi, trots vissa meningsskiljaktigheter, har kunnat kompromissa och enas om en gemensam text. Nu är det upp till kommissionsledamoten att visa öppenhet och visa att han lever upp till det demokratiska ansvar som vi alla efterlyser. Karel De Gucht: Herr talman! Jag förstår parlamentsledamöternas oro runt Acta-förhandlingarna. Låt mig först av allt påminna om att vi förhandlar om avtalet för att förbättra skyddet av innovationer från Europa inom alla områden där den immateriella äganderätten kan överträdas. För att förbli en konkurrenskraftig ekonomi måste vi förlita oss till innovation, kreativitet och marknadsexklusivitet. Det är en av våra främsta konkurrensfördelar på världsmarknaden. Så vi behöver verktyg för att se till att den konkurrensfördelen skyddas på rätt sätt på våra viktigaste exportmarknader. I flera år har vi försökt ta upp frågan i multilaterala organisationer som WTO och Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten. De försöken har systematiskt stoppats av andra länder. Trots att vi egentligen vill se en global lösning är vi alltså tvungna att ingå i en koalition av de villiga. Det slutliga avtalet kommer endast att vara bindande för de som skriver under det, även om vi givetvis skulle bli glada om fler länder, i synnerhet tillväxtekonomier, kunde ansluta senare. Som jag sade under utfrågningen är de internationella förhandlingarna konfidentiella. Det är ingenting ovanligt. Målet för förhandlingarna är att komma fram till ett resultat som alla är överens om, vilket kräver ett visst mått av konfidentialitet för att alla parter ska känna sig bekväma att göra eftergifter och prova olika alternativ innan man bestämmer sig för ett avtal. Å andra sidan håller jag med om att parlamentet behöver informeras om hur förhandlingarna fortlöper. Vi gör vårt yttersta både för att informera parlamentet och för att förmå våra förhandlingspartner att gå med på ökad öppenhet. När det gäller information till parlamentet har vi gett er både riktlinjerna för förhandlingarna, fullständiga rapporter om förhandlingsrundorna och alla de relevanta handlingar från generaldirektoratet för handel som medlemsstaterna fått ta del av via handelspolitiska kommittén. Det har vi gjort i enlighet med ramavtalet. De senaste tre åren har Acta även diskuterats vid flera tillfällen i utskottet för internationell handel. Jag vill tillägga att kommissionen i juni 2008 och april 2009 anordnade Acta-konferenser som var öppna för allmänhet, industri, frivilligorganisationer och medier. Den 22 mars kommer ännu en offentlig konferens att anordnas i Bryssel. Jag förstår att det kanske inte är tillräckligt för att ni ska få en tydlig uppfattning om vår ståndpunkt i förhandlingarna. Jag har gett mina medarbetare i uppdrag att rapportera till intresserade parlamentsledamöter om samtliga aspekter av förhandlingarna. De kommer att finnas tillgängliga för diskussion före och efter varje förhandlingsrunda. Jag inser även att det bästa sättet för er att hålla er informerade om förhandlingarna skulle vara att läsa förslaget till förhandlingstext. Det skulle ge er en tydlig bild av exakt var i förhandlingarna vi befinner oss. Som ni förmodligen vet finns ett avtal mellan Actas parter att förhandlingstexten endast kan offentliggöras med samtliga parters godkännande. Kommissionen vill att förhandlingsdokumenten ska offentliggöras så snart som möjligt. Några av Actas förhandlingsparter motsätter sig dock ett tidigt offentliggörande. Jag är inte alls överens med dem, men jag kan inte själv bryta konfidentialitetsåtagandet. Min trovärdighet som förhandlare står på spel. Jag kommer trots allt att se till att kommissionen under nästa förhandlingsrunda i april sätter ordentlig press på förhandlingsparterna att gå med på att offentliggöra texten, och jag kommer att ta upp parlamentets oro bilateralt med Actas parter, som Förenta staterna, som jag ska träffa innan dess. Det ligger i allas intresse att alla förstår precis vad det är man förhandlar om och ännu viktigare, vad man inte förhandlar om. Angående er oro i fråga om innehållet vill jag påminna om de styrande principerna för kommissionens deltagande i förhandlingen om detta avtal. Målet är att ta itu med allvarliga överträdelser av den immateriella äganderätten som får stora kommersiella följder. Det kommer inte att medföra några inskränkningar av de medborgerliga rättigheterna eller konsumenttrakasserier. Acta berör endast efterlevandet av den immateriella äganderätten. Avtalet kommer inte att innehålla bestämmelser som påverkar lagar för immateriellt ägande som införande av nya rättigheter, skyddets tillämpningsområde och tidsbegränsning. Avtalet bör dock innehålla vissa bestämmelser för säkerställande av skyddet för upphovsmännens rättigheter i domstolar, vid gränser eller på Internet. En europeisk modedesigner som råkar ut för att de egna kreationerna varumärkesförfalskas utanför EU kan till exempel se till att dennes rättigheter är säkrade utomlands. Dessutom måste och kommer Acta att vara förenligt med gemenskapens regelverk, och även med den nuvarande harmoniseringen av säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter, direktivet om elektronisk handel, regelverket för telekommunikationer och sist men inte minst EU-lagstiftningen för uppgiftsskydd och piratverksamhet. Det kommer inte att göras några hemliga ändringar eller harmoniseringar av EU-lagstiftningen. Acta-avtalet kommer alltså inte att beröra EU-medborgarna, eftersom det inte kommer att medföra några nya förpliktelser för EU eller något behov av ny lagstiftning. Det kommer däremot ge våra upphovsmän ett bättre skydd på utländska marknader. Jag är medveten om den oro som några av er har uttryckt angående införandet av en obligatorisk ”three strikes”-regel eller en ökande straffskala för att motverka överträdelser av upphovsrätten och piratverksamhet. Här vill jag vara särskilt tydlig för att det inte ska kunna uppstå några oklarheter. Denna typ av straffsystem är inte obligatorisk i EU. Olika EU-länder har olika tillvägagångssätt och vi vill behålla den flexibiliteten samtidigt som vi respekterar de grundläggande rättigheterna och medborgerliga friheterna. EU stöder inte, och kommer inte att acceptera, att Acta-avtalet skulle medföra ett tvång att stänga av människor från Internet på grund av olagliga nedladdningar. Vi kommer även att se till att Acta inte försämrar tillgången till generiska läkemedel. Jag vet att det har förekommit kontroverser runt konsekvenserna av EU:s tullagstiftning för handel med generiska läkemedel. Som jag redan sagt under utfrågningen kommer det problemet tas upp vid den kommande granskningen av vår tullagstiftning. Ni ställde även en fråga om konsekvensbedömning av Acta. Eftersom kommissionen inte kommer att avvika från gemenskapens regelverk har vi utgått från de studier som utfördes i samband med direktivet om säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter från 2004 och förslaget till direktiv om rättsligt säkerställande av skyddet för immateriella rättigheter från 2005 (som inte antogs). Vi har även konsulterat slutsatserna i OECD:s rapport från 2008 om de ekonomiska konsekvenserna av varumärkesförfalskning och pirattillverkning. I studien uppskattas den internationella handeln med varumärkesförfalskade varor motsvara 250 miljarder dollar, vilket är mer än den enskilda BNP för 150 länder. Studien innehåller även en omfattande analys av piratkopiering av digitalt innehåll. Med andra ord har jag uppfattat er oro och kommer att göra mitt yttersta inom dessa områden. Ert förtroende och stöd kommer att hjälpa mig att gå vidare med denna viktiga uppgift. Tokia Saïfi: Herr talman, herr kommissionsledamot! Sedan Lissabonfördraget trädde i kraft har vi fått befogenheter som vi vill att man respekterar. Därför har vi lyssnat på er och ber er inleda ett öppet samrådsförfarande för handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta), för att Europaparlamentet och de medborgare som vi representerar regelbundet ska få utförlig information om förhandlingarna, samtidigt som man respekterar de konfidentialitetsklausuler som finns för avtalet, som ni precis berättat. Nu vill vi få tillgång till text och förhandlingsreferat så att vi kan delta i lagstiftningsprocessen. Jag och min grupp vill dessutom uppmana er att fortsätta förhandlingarna för att få till stånd ett multilateralt fördrag, som förbättrar normerna för tillämpning av och respekt för den immateriella äganderätten, som tillväxtekonomier som Kina så småningom kan skriva under. Varumärkesförfalskning är en illegal verksamhet och en form av illojal konkurrens som utgör en fara för både kropp, samhälle och ekonomi och även intellekt. När upphovsmän och företag som har ägnat flera år åt forskning och utveckling fråntas frukten av sitt arbete avskräcks andra från att satsa på nyskapande och kreativ verksamhet. Ändå vet vi att det är kärnan i EU:s konkurrenskraft. Den digitala miljön har utvecklats på ett sätt som gör att vi inte kan förneka att varumärkesförfalskning har blivit svårgripbart. Jag är fortfarande övertygad om att det är möjligt att göra Internetanvändare, i synnerhet de som bryter mot upphovsrätten, ansvariga utan att det berör grundläggande rättigheter och medborgerliga rättigheter. Låt oss samarbeta för att hitta en balans mellan rättigheter och skyldigheter. David Martin: Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för inlägget. I slutet av anförandet sade ni att ni har uppfattat vår oro och kommer att vidta åtgärder. Delvis, skulle jag vilja tillägga. Jag är inte säker på att ni verkligen hörsammat vår oro runt Acta-förhandlingarna. Det stämmer att vi delar åsikten att innehavaren av den immateriella äganderätten ska få en rimlig avkastning, men varumärkesförfalskade varor kan utgöra ett hot mot människors hälsa. Så precis som ni är vi inte emot internationellt samarbete för att bekämpa piratverksamhet och ta itu med varumärkesförfalskningen och andra brott mot den immateriella äganderätten. Men samarbetet måste utgå från gemenskapens nuvarande regelverk. Om ni kan ge oss absoluta garantier för att så sker godtar jag det, men ni sade att ni inte skulle göra det i hemlighet - och det verkade ge er möjligheten att göra det i öppenhet - men om ni verkligen menar att allt kommer att ske i enlighet med gemenskapens regelverk är jag nöjd och godtar det löftet. Ni sade även att ni inte skulle straffbelägga nedladdningar för enskilt bruk, men sedan nämnde ni gemenskapens yttre gränser och vad som skulle kunna hända med människor som lämnar EU i stället för reser in, så än en gång, vi vill inte att Acta medför att man straffar något enskilt bruk. Vi kanske inte tycker om det, men ingen ska straffas för enskilt bruk av upphovsrättsskyddat material. Givetvis måste alla åtgärder som sker genom Acta vara proportionerliga i förhållande till syftet. Det kan inte bara gagna upphovsmän. Problemet är, som andra ledamöter har sagt, att vi på grund av allt hemlighetsmakeri inte har någon tydlig bild av situationen. Jag välkomnar det tydliga åtagandet att offentliggöra förslaget till förhandlingstext och att ni kommer att sätta press på de andra parterna. Men jag tror att ni behöver säga till övriga parter att det inte kommer att stärka er i förhandlingarna. Det kommer snarare att försvaga er om ni inte kan offentliggöra texten, eftersom ni inte kommer att få - vilket har varit mycket tydligt ikväll - parlamentets stöd om vi inte får se den text som ni arbetar med. Jag vill avsluta i lite mer positiva ordalag med att säga att jag välkomnar det ni sade om generiska läkemedel och att jag ser fram emot granskningen av tullagstiftningen. Sophia in 't Veld: Herr talman! När jag förberedde mig för denna debatt om upphovsrätt, immateriell äganderätt och vår strategi för att skydda medborgarnas kreativa och intellektuella arbete kom jag att tänka på incidenten för ett par år sedan när en lastbil med de nya Harry Potterböckerna stals bara några dagar innan de skulle släppas för försäljning. I dag skulle tjuven inte behöva stjäla någon lastbil. Istället skulle han bara ladda ned boken olagligt till sin bärbara dator eller MP3-spelare och ta den över gränsen. Jag välkomnar kommissionens åtagande att öka öppenheten, men i det informationsmeddelande som vi fått från er tjänsteavdelning är påståendet att förhandlarna ombetts skriva under ett avtal om tystnadsplikt felaktigt. Ni sade nyss att ni har skrivit under, eller att den föregående kommissionen skrev under, ett sådant avtal och att ni är bunden till det. Jag skulle vilja veta vilken av de två uppgifterna som stämmer. Om det inte finns någon sådan klausul om tystnadsplikt måste alla relevanta handlingar omedelbart göras tillgängliga för allmänheten. Om det däremot finns en sådan klausul måste kommissionsledamoten berätta vad han tänker göra för att allmänheten ska få fullständig öppenhet och information, för det räcker inte att parlamentsledamöterna får tillgång till information som skulle vara konfidentiell. EU-medborgarna har rätt att ta del av beslut som i stor utsträckning påverkar deras rättigheter och friheter. Det bör hur som helst inte längre förekomma några avtal om tystnadsplikt. I framtiden bör EU insistera på att europeiska normer för öppenhet ska gälla. Förhandlingarna saknar demokratisk legitimitet. Det har inte förts någon debatt för att fastställa EU:s mål och riktlinjer. Mandatet har inte godkänts av parlamentet. Ni kanske hävdar att det inte finns några lagstadgade krav på det, men det är irrelevant, för om 27 individer - nationella ministrar - anser att de kan ge sig själva mandat att förhandla i hemlighet om EU-medborgarnas grundläggande rättigheter och friheter så är min enda slutsats att deras uppfattning av demokrati skiljer sig markant från min. Parlamentet menar allvar. Ingen ”three strikes”-regel och inga obefogade visiteringar eller beslagtaganden av bärbara datorer eller mobiltelefoner. Parlamentet behöver vattentäta garantier att det inte kommer att införas några sådana klausuler i hemlighet i ett internationellt avtal. Till slut vill jag önska er en trevlig resa till Nya Zeeland nästa månad, och snälla se till att det inte finns olagligt nedladdat material på er iPod! Christian Engström: Herr talman! Först vill jag gratulera kommissionen till att äntligen ha lyckats med det som EU:s ledare har pratat om i årtionden. Kommissionen har lyckats att få vanliga människor att bli intresserade av EU-frågor. Människor som använder Internet bryr sig verkligen om Acta. Trots detta måste jag kritisera kommissionen för den metod man använt. Anledningen till att så många medborgare följer Acta-förhandlingarna är att de är arga. De är arga över förslag som begränsar deras frihet och kränker deras integritet bara för att några stora företag vill ha det så. De är arga eftersom de ser hur deras grundläggande medborgerliga friheter ställs mot industrins intressen och förlorar. De är arga över den totala bristen på öppenhet. Så får det inte gå till i en demokrati. Imorgon ska vi rösta om en resolution där kommissionen uppmanas att följa fördraget och lägga alla Acta-papper på bordet. Jag hoppas att resolutionen antas med klar majoritet. Personlig integritet, informationsfrihet och rätten till en rättvis rättegång är hörnstenar i ett fritt och öppet samhälle. I morgon kommer vi att visa att vi i parlamentet är beredda att stå upp för dessa rättigheter i informationsåldern. Vi kommer begära den information som vi har rätt till som utvalda representanter, och vi kommer påminna kommissionen om att parlamentet inte är någon dörrmatta. Edvard Kožušník: Herr talman! Jag ville ursprungligen tacka kommissionsledamot Karel De Gucht för att han har brutit med sin företrädares förhållningssätt, som innebar att kringgå Europaparlamentet som den enda direktvalda EU-institutionen och undlåta att ge information om förhandlingarna om detta avtal. Men jag skäms eftersom jag alltid fått lära mig att visa respekt för viktiga personer och därför blev helt paff när Karel De Gucht demonstrativt putsade sina glasögon medan min kollega Syed Kamall stod här. Men nu ska jag komma till saken. Personligen välkomnar jag att avtalet kommer till stånd, eftersom immateriell egendom förtjänar bättre skydd än den har i dagsläget. Trots det är jag bekymrad över att Ryssland och Kina inte finns bland avtalets undertecknare, eftersom brott mot upphovsrätten är vanligast förekommande i dessa länder. Jag är även bekymrad över avtalets verkan. Eftersom avtalets innehåll alltid är höljt i dimma, vilket många ledamöter har påpekat, vill jag uppmana kommissionen, som förhandlar om avtalet på medlemsstaternas vägnar, att se till att det inte kommer att fungera som ett instrument för att exportera den franska digitala giljotinen till andra stater eller för att importera mjukvarupatent till EU. Eva-Britt Svensson: för GUE/NGL-gruppen. - Herr talman! Herr kommissionsledamot! Jag är både förvånad och djupt upprörd över att kommissionen försvarar att man i vissa delar kan ha konfidentiella förhandlingar när det handlar om lagstiftning om medborgarnas friheter och grundläggande rättigheter, personlig integritet osv. Man kan aldrig försvara att man undanhåller medborgarna information om sådana förhandlingar. Jag kräver att man omedelbart avbryter förhandlingarna, och vi kan återuppta förhandlingarna när Actas parter är överens om att det ska ske i öppenhet och på ett demokratiskt sätt. Jag vill ha alla papper på bordet genast, och det ska vara till alla medborgare. Det hör till de mest grundläggande principerna i en demokrati att man har öppenhet och tillhandahåller information, speciellt när det handlar om grundläggande friheter och medborgerliga rättigheter. Vi begär alltså alla papper på bordet genast och till alla medborgare, för detta är naturligtvis vad som krävs i en demokrati. Laurence J.A.J. Stassen: (NL) Herr talman! När ärenden kokas ihop i hemlighet börjar väckarklockor ringa i min grupp. Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) är ett sådant ärende. I Nederländerna var det många som undrade varför det nederländska Frihetspartiet (PVV) skulle röstas in i Europaparlamentet, och här har vi svaret. Det var för att vi skulle kunna göra motstånd mot EU-köket, där man bara väntar på att få koka ihop alla möjliga osmakliga påhitt bakom stängda dörrar utan att allmänheten har något att säga till om. Denna gång vet vi inte ens vad man kommer att komma ut med från EU-köket och parlamentet förväntas ha en åsikt om något som fortfarande gömmer sig därinne. Kan det bli mer absurt? Det visar vilket förakt man har för parlamentet och allmänheten. Den information som hittills har kommit i dagen om Acta är mycket nedslående. Konsumenten blir lidande i och med möjligheten att stänga av medborgare från Internet. Det är mycket allvarligt. Europa har alltid varit den kontinent där människors frihet att samla kunskap kommit i första hand. Den friheten kan nu hotas, vilket inte får ske. Dessutom är det ett brott mot subsidiaritetsprincipen. Medlemsstaterna har ingenting att säga till om i detta ärende. Min grupp står för fullständig öppenhet och motsätter sig bestämt att man straffar medborgare. Acta odlar en kultur av övervakning och angiveri: staten ser dig. Acta kringgår alla befintliga internationella organ som Världshandelsorganisationen (WTO). Vad sysslar kommissionen med i det hemliga köket? Varför är det nästan uteslutande amerikanska företag som är inblandade i konsultationerna; vad gör de där? Är de där för att skydda sina kommersiella intressen? Vad händer med EU-medborgarnas intressen? Kan det vara så att de inte är lika viktiga? Här blir det tydligt varför vårt parti är så viktigt. Vi kämpar för medborgarnas sak så fort som vi stöter på politiskt hemlighetsmakeri. Jag vill bara föra till protokollet att PVV motsätter sig varumärkesförfalskning av läkemedel och produkter. Men det är inte det diskussionen handlar om. Den handlar om att parlamentsledamöterna inte kan ha någon tydlig åsikt i ärendet av den enkla anledningen att det hemlighållits så att vi inte känner till innehållet. Vi kan inte tänka oss en värre överträdelse av parlamentets mandat. Vi tycker att man borde stänga detta stinkande, hemliga kök och hänga en stor skylt på dörren där det står ”Stängt på grund av regelbrott”. Zuzana Roithová: (CS) Herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vi vet att globaliseringen, och i synnerhet Kinas inträde i WTO, har medfört enorma problem. Europa drunknar i varumärkesförfalskade varor som är hälsovådliga och medför betydande ekonomiska förluster för företagen. Medborgare och företag ser inte med blida ögon på det faktum att medlemsstaternas kontrollmekanismer är så pass otillräckliga, och nu kräver de effektivare åtgärder på EU-nivå, däribland kraftiga böter för varumärkesförfalskning. Detta avtal borde innebära stora förbättringar av det internationella samarbetet för att spåra varumärkesförfalskning, men jag tycker inte att vårt mål ska vara att åtala högstadieelever som laddar ned spel från Internet. Innehållet i det avtal som man har förhandlat om i över två år är hemligt, så vi får bara information som slipprat igenom om kontroversiella artiklar som kan påverka EU-medborgarnas rättigheter, integritet och personuppgifter. Det har vi inte gett kommissionen något mandat för. Jag är rädd att ratificeringen av detta mycket nödvändiga avtal avslås i parlamentet på ett liknande sätt som Swift-avtalet om inte kommissionen regelbundet informerar parlamentet om avtalets struktur och begränsningar. Jag vill inte att vi än en gång sitter där med en färdig rättsakt som vi måste anta eller avslå utan att kunna diskutera innehållet i detalj eller skingra medborgarnas oro. Jag anser också att det är ett strategiskt misstag att Kina, där varumärkesförfalskningen är mest utbredd, inte bjudits in till avtalsförhandlingarna. Jag vill be kommissionsledamoten att förklara sin strategi och berätta om han har diskuterat ett undertecknande av avtalet vid ett senare tillfälle med Kina. Tror han verkligen att det kommer att hända? Gianluca Susta: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU:s ambition att förbli världens största ekonomi måste kopplas mer till återupplivande av konkurrenskraften, kvaliteten på tillverkningssystem och förmågan att ta sig in på nya marknader. Kampen mot varumärkesförfalskning och överträdelser inom handel har en central roll i sammanhanget. Skydd av varumärken, patent och immateriella rättigheter är inte bara icke-finansiella instrument som ökar systemets konkurrenskraft. Det är även ett konkret exempel på hur man tillämpar principerna för en demokratisk rättskultur, som grundar sig på respekt för reglerna, på den industriella ekonomin. De senaste årens finansspekulation har inneburit överträdelser av dessa regler. Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) är ett viktigt instrument för att bekämpa varumärkesförfalskning. Verksamheten ger otroliga intäkter motsvarande 500 miljarder dollar per år, har kopplingar till organiserad brottslighet och påverkar - hotar - grundläggande mänskliga rättigheter som hälsa, när det gäller varumärkesförfalskning av läkemedel. Om vi ska göra en bedömning av behovet av Acta måste vi ha ett internationellt perspektiv. Å andra sidan måste vi kräva att detta fördrag även respekterar vissa grundläggande principer för samlevnad som bygger på respekt för regler. Vi kan inte förneka vår oro för fördragets rättsliga grund, förhandlingsmandatet och öppenheten. Om man representerar 500 miljoner medborgare, vilket parlamentet gör, måste man få offentlig information, inte konfidentiell. Kommissionens förhandlare måste rapportera till parlamentet om hur arbetet fortlöper, och ge tillgång till handlingar och information så att man kan formulera en åsikt. Det komplicerade men givande samarbetet mellan parlamentet och kommissionen kan hjälpa EU att förverkliga dess potential på bästa sätt. Resolutionen skulle vara ett steg i rätt riktning och är värd att få våra röster. Alexander Alvaro: (DE) Herr talman, kommissionsledamot De Gucht! Ni har ett betungande arv och om det vi diskuterar inte vore så allvarligt skulle jag nästan skratta åt de spekulationer som Acta ger upphov till. Två saker gör att jag absolut inte kan skratta åt detta. För det första äventyrar varumärkesförfalskning och brott mot upphovsrätten och varumärkeslagstiftningen både ekonomi och människors hälsa. Bara under 2007 uppskattas varumärkesförfalskning och brott mot upphovsrätten och varumärkeslagstiftningen ha inneburit en global ekonomisk förlust motsvarande 185 miljarder euro. Det är betydligt mer än EU:s budget. Det äventyrar vår affärsverksamhet, ökar kriminaliteten och innebär förlorade arbetstillfällen. Det är inte vad vi strävar mot. Dessutom kan varumärkesförfalskade läkemedel ha livshotande konsekvenser för människor som använder läkemedel utan att veta att de är förfalskade. Det är en oacceptabel risk. Det är självklart att det verkligen ligger i vårt intresse att agera. För det andra är det alldeles självklart att Europeiska kommissionens förhandlingsmandat endast borde gälla inom ramen för gemenskapens regelverk, så att Acta i framtiden inte blir ”ännu ett galet fördrag”. I och med Lissabonfördragets ikraftträdande ska parlamentet kontinuerligt få utförlig och relevant information om avtalsförhandlingarna. Vi kommer faktiskt bli ombedda att ge vårt godkännande. Parlamentet förväntar sig med andra ord fullkomlig öppenhet och ett offentliggörande av förhandlingsdokumenten och andra relevanta handlingar. Om kommissionen vill undvika ytterligare ryktesspridning och antaganden om Acta, ser jag inget annat alternativ än att förse den intresserade allmänheten med utförlig information. Jag har tre viktiga frågor. Ni har redan tagit upp detta, men kan kommissionen garantera att man inte kommer att införa ”three strikes”-regeln? Det skulle stå i strid med det nya ramdirektivet om elektronisk kommunikation. Kan kommissionen garantera att det inte införs ett skadeståndsansvar för tredje man som gör att Internetleverantörer kan straffas för det innehåll de sprider? Det skulle strida mot direktivet om elektronisk handel. Kan kommissionen försäkra att det inom ramen för Acta inte kommer att införas rättsliga åtgärder som ligger utanför EU:s befogenheter? Jag är väl medveten om att det är medlemsstaternas ansvar. Men jag förmodar att ni som fördragens väktare kommer att göra det man förväntar sig av er. Jan Philipp Albrecht: (DE) Herr talman, kommissionsledamot De Gucht! För över ett år sedan bad parlamentet uttryckligen kommissionen att förhandlingarna om Acta i framtiden skulle ske i öppenhet och att allmänheten och parlamenten skulle inbjudas att delta i förhandlingarna. Vi bad er även att behålla fokus på åtgärder mot varumärkesförfalskning, som avtalets titel indikerar. Vad har ni gjort sedan dess? Ingenting, absolut ingenting. Tvärtom, tillsammans med er så kallade koalition av villiga, i synnerhet de rika industrinationerna, förhandlar ni om ett avtal med hjälp av en högst odemokratisk, till och med olaglig, hemlig diplomati, och i många hänseenden sträcker sig avtalet långt utanför nuvarande bestämmelser för tillämpning av immateriell äganderätt i EU. Fast det kan vi inte vara helt säkra på eftersom ni inte gett oss någon information. Den verkliga skandalen har dock inte inträffat än. Sedan den 1 december förra året kan ni inte längre strunta i oss och föra er egen hemliga politik med rådet, eftersom medborgarna - som representeras av sitt parlament - med rätta äntligen har satt stopp för det beteendet genom Lissabonfördraget. Vad gör ni egentligen åt detta? Kommissionen är fördragens väktare. Ni bär ansvaret för att det tydligt formulerade EU-fördraget efterlevs. Om ni inte kan garantera att fördraget efterlevs kommer ni än en gång få ett ”nej” från parlamentet. Om ni inte anser att ni kan garantera efterlevnad av fördragen i förhandlingarna tycker jag att ni ska avbryta förhandlingarna tills ni kan det. Därför säger gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen: agera nu, Act on Acta! Patrick Le Hyaric: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Vi är alla emot varumärkesförfalskning och piratverksamhet. Kommissionsledamoten har precis berättat en saga för oss för att rättfärdiga att han diskuterar ett internationellt avtal bakom ryggen på folket och deras företrädare. Jag vill påminna er om artikel 218 i Lissabonfördraget, som lyder: ”Europaparlamentet ska omedelbart och fullständigt informeras i alla skeden av förfarandet”, inom ramen för förhandling eller slutande av internationella avtal. Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) är ett sådant fall, så håll ert ord och följa ert eget fördrag! Vi blir tvungna att oroa oss för de grundläggande friheterna. I framtiden kommer fastställandet av brottet piratverksamhet och straffet troligtvis tillfalla Internetleverantörer istället för någon rättslig myndighet. I framtiden kommer troligtvis tullväsendet i de länder som har skrivit under avtalet ges tillåtelse att söka igenom telefoner, bärbara datorer och portabla musikspelare under förevändning att man bekämpar piratverksamhet, i linje med Swift-avtalet, som var tänkt som ett verktyg för att bekämpa terrorism. Jag vill be kommissionsledamoten att dra sig till minnes att parlamentet gick emot kommissionen när det gällde Swift-avtalet och kommer att göra likadant med Acta om det blir nödvändigt. Man vill kombinera kampen mot varumärkesförfalskning och piratverksamhet, kränkningar av integriteten, överträdelser av immateriella rättigheter och till och med, i fråga om läkemedel, överträdelser av rätten till hälsa. Jag uppmanar kommissionsledamoten att genast lägga avtalet på bordet. Cristiana Muscardini: (IT) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) är grundläggande för att skapa fullständig harmonisering av åtgärderna för att skydda europeisk handel från varumärkesförfalskning och piratverksamhet. Acta-förhandlingarna rör känsliga frågor runt EU-lagstiftningen, som tillämpningen av den immateriella äganderätten och överföring av och skydd av uppgifter, och det är därför vi än en gång begär ökad öppenhet. I den uträckning som konfidentialitetskravet tillåter det måste kommissionen göra ett verkligt åtagande. Parlamentet måste få tillgång till förhandlingstexterna så att man kan bevaka avtalet och har möjlighet att komma med förslag till Actadeltagarna. Kommissionsledamotens ord är hoppingivande, men vi vill att man agerar också. Parlamentet har alltid kämpat för att skydda EU:s konsumenter och tillverkare mot varumärkesförfalskning och åtgärder som överträder integriteten på Internet. Därför är det av central betydelse att kommissionen fortsätter att ha en aktiv roll i de pågående förhandlingarna, och lockar fler deltagare. De är bara tolv för närvarande. Vi hoppas att fler länder - även utvecklings- och tillväxtländer - lockas att delta i förhandlingarna och skriva under det slutgiltiga avtalet, så att man får ett bredare perspektiv. Länder måste hålla sig till och respektera sina gemensamma åtaganden så att man kan bekämpa varumärkesförfalskning och piratverksamhet på ett effektivare sätt. Detta ekonomiska gissel förstör för många tillverkningssektorer som följer reglerna. Det måste finnas tydliga bestämmelser för konsumenter som utsätts för allvarliga hälsorisker. Utan tydliga bestämmelser, även för Internetanvändning, kommer Internet inte längre utgöra en möjlighet utan istället slå tillbaka på oss. Vi måste alla engagera oss för att förhindra det, för det handlar inte bara om den enskilda individens integritet. Det handlar även om säkerheten i våra länder. Emine Bozkurt: (NL) Herr talman, herr kommissionsledamot! EU-medborgarna varken förtjänar eller vill ha ett avtal som görs upp i hemlighet. EU förhandlar för närvarande om ett mycket viktigt handelsavtal, Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta), och än en gång görs det i hemlighet. De nationella parlamenten och Europaparlamentet har inte haft en chans att göra en demokratisk kontroll av förhandlingarnas innehåll eller räckvidd eftersom förhandlingsparterna har gått med på en konfidentialitetsklausul. Parlamentet och EU-medborgarna hamnar på åskådarbänken igen, vilket än en gång underminerar allmänhetens förtroende för EU. Istället för kampen mot terrorismen är det denna gång handelsintressen som står i fokus. Missförstå mig inte, givetvis måste EU:s ekonomi stimuleras, och immateriella rättigheter är en viktig del av den. Men den osäkerhet som skapas för närvarande av de konfidentiella förhandlingsdokumenten har gett upphov till många rykten. Jag undrar hur kommunikationen ser ut mellan kommissionsledamoten med ansvar för handel och kommissionsledamoten med ansvar för grundläggande rättigheter. Kommer kommissionsledamot Karel De Gucht att informera sina kolleger om avtalets innehåll? Planerar kommissionsledamot Viviane Reding att be sin kollega De Gucht att öka öppenheten? Europaparlamentet kräver den öppenheten, och det måste ske nu, innan vår institution måste godkänna detta handelsavtal. Eva Lichtenberger: (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Under utfrågningen av de nya kommissionsledamöterna var öppenhet ett av de vanligast förekommande orden. Idag sade ni att allt redan sker i öppenhet. Jag måste säga att jag ärligt talat inte kan gå med på den definitionen av öppenhet. Detsamma gäller för många av mina kolleger här i parlamentet. Öppenhet är mer än att bara ge minimal information och säga ”Ja, tyvärr, vi kan inte göra mer eftersom vi har lovat någon att resten ska vara konfidentiellt”. Det är nya tider nu. Det går inte längre att använda internationella fördrag för att ingå obskyra avtal med handelspartner som sedan påverkar EU-lagstiftningen. Nu när Lissabonfördraget har trätt i kraft är det omöjligt. Det innebär att obskyra avtal, hemlighållande och brist på öppenhet inte får komma innanför Europaparlamentets dörrar. Vi behöver trovärdighet när det gäller skydd av innovationer som ni lägger fram som huvudargument. Men ni kommer inte att skapa någon trovärdighet om ni hela tiden förhandlar i hemlighet och sedan försöker trösta folk genom att säga att det inte kommer att bli så farligt. Det är inte rätt väg att gå. Catherine Trautmann: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt oss vara tydliga: Europaparlamentet accepterar inte hur man genomför förhandlingarna om Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning. Parlamentets ökade inflytande i lagstiftningen innebär att Lissabonfördraget garanterar oss rätten till fullständig information samtidigt som rådet mottar den. De handlingar som hittills har ”läckt ut” har visat oss att vad gäller formen har den aspekten inte respekterats alls. Och hur ser det ut med innehållet? Internetleverantörerna har erbjudits följande lömska överenskommelse: om de bestämmer sig för att samarbeta genom att övervaka innehållet på sina nätverk får de behålla sin nuvarande ansvarsfrihet för innehållet. Annars kan upphovsmannen vidta rättsliga åtgärder och de kan få systematiska straff. Jag anser att en sådan helomvändning skulle var mycket farlig, eftersom den skulle ifrågasätta gemenskapens regelverk, inte bara principen om enbart vidarebefordran - som man på franska kallar simple transport - i direktivet om elektronisk handel, men även när det gäller respekt för medborgarnas grundläggande rättigheter, vilket togs upp nyligen i vår debatt om telekompaketet. Jag vill avsluta med att påminna er om att parlamentet redan har visat hur stor vikt vi lägger vid dessa principer genom att rösta ned Swift-avtalet. Jag hyser inga tvivel om att vi kan göra om det. Därför vill jag verkligen betona hur viktig den resolution som vi diskuterar i kväll är. Jag välkomnar det arbete som utförts av vår samordnare Kader Arif och alla förhandlare från utskottet för internationell handel, som har sett till att parlamentet kommer att ge en tydlig signal i morgon som är av stort symboliskt värde, eftersom den kommer att vara enhällig. Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Varumärkesförfalskade varor skadar EU:s företags konkurrenskraft, och hotar även människors hälsa. Lösningen är att stärka den immateriella äganderätten på global nivå. Vi behöver få så många handelspartners som möjligt att ingå det multilaterala avtal som vi diskuterar. Det avtal som man förhandlar om måste följa gemenskapens regelverk och medföra respekt för grundläggande friheter, skydd av personuppgifter och garanti av ett fritt informationsflöde, och det får inte innebära en onödig börda för den lagliga handeln. Parlamentet bör för övrigt ha tillgång till utförlig information under alla stadier av förhandlingarna, samtidigt som man respekterar en rimlig grad av konfidentialitet. João Ferreira: (PT) Herr talman, herr kommissionsledamot! En sak har blivit tydlig i den annars skumma process som kommissionen styr, och det är att man har för avsikt att vidga tillämpningsområdet och kostnaderna för den immateriella äganderätten, vilket innebär att de stora företagen tjänar ännu mer. När det målet så kräver, åsidosätter man grundläggande regler för demokratiska och insynsvänliga förfaranden samtidigt som man undanhåller information och på så sätt förhindrar en demokratisk kontroll. När målet så kräver, begränsar man den globala tillgången till livsnödvändiga varor som ofarliga läkemedel, även generiska sådana, och gör intrång på rätten till integritet och rätten till respekt för brevhemligheten samt skydd av personlig information. Marknaden styr och man försvarar ekonomiska intressen för att nå målen i den egna sektorn, vilket inte är förenligt med att försvara och se till det gemensamma bästa. Nu ser vi vad den sortens politik resulterar i. Karel De Gucht: Herr talman! Jag måste säga att när jag lyssnar till de anföranden som följt mitt eget slår det mig att många av er inte lyssnade ordentligt till det jag sade, eftersom jag var mycket tydlig med att vi kommer att respektera gemenskapens regelverk, att jag ska försöka se till att övriga avtalsparter ger klartecken för att offentliggöra den text som man förhandlar om, att avtalet endast gäller kommersiella överträdelser av den immateriella äganderätten, och ja, listan skulle kunna göras lång. Så jag tänker inte besvara dessa frågor en gång till eftersom jag redan har besvarat dem i mitt första anförande. David Martin frågade vad som händer när någon lämnar EU och ett land som har ingått Acta-avtalet. Det är en intressant fråga eftersom det givetvis beror på vart personen ska. Om han ska till ett land som inte har ingått Acta-avtalet beror det på det landets tull- och polisväsen, men det ligger inte i våra händer. Inom vårt område kommer vi att se till att det inte inträffar, men vi kan naturligtvis bara tala för oss själva. Jag håller inte med Sophia in 't Veld i hennes resonemang om parlamentets godkännande och kontroll, men jag vill vara tydlig när det gäller mina åsikter om Lissabonfördraget. Rådet ger kommissionen mandat, och kommissionen förhandlar, och rådet har fattat ett beslut om ett mandat i enlighet med sin egen arbetsordning. Huruvida ministrarna i ministerrådet först behöver ett godkännande från sitt nationella parlament beror på den nationella lagstiftningen, inte på EU-lagstiftningen, så det ser olika ut i olika länder. Jag vet till exempel att de i ert land behöver parlamentets godkännande i många liknande situationer - men det finns länder där det inte är så. Jag tycker inte att vi ska döma rådets beslutsfattande. Så länge rådet respekterar fördraget och deras egen arbetsordning tycker jag att det är deras ensak och inte vår. Ni varnade för att de skulle vilja söka igenom min iPod. Jag har ingen iPod, så det är inget problem. Eller sedan igår har jag faktiskt en, men jag har inte använt den än och jag ska inte åka till Nya Zeeland. Det är lite för långt bort. Tjänstemän som inte har lika mycket att göra som jag har kanske tid att åka dit. (NL) Jag överlåter köksdiskussionen åt Laurence Stassen ... (EN) Hur det ska bli med Kina är en intressant fråga. Som ni vet, Zuzana Roithová, deltar inte Kina i de pågående förhandlingarna. Kina är ett stort problem då det, som ni mycket riktigt uppgav, är det land där varumärkesförfalskningen är mest utbredd. Vi har flera pågående förhandlingar och samtal med Kina, däribland högnivådialogen om ekonomi. Vid upprepade tillfällen har vi lyft fram den immateriella äganderätten, som är ett av de största problemen, inte bara inom Internethandel utan även inom många andra verksamheter. När Acta-avtalet har slutits kommer alla länder att kunna skriva under det, och jag hoppas att Kina kommer att dra slutsatsen att det skulle vara fördelaktigt med ett bättre skydd av den immateriella äganderätten, även för deras egen industri, och det kommer att ske förr eller senare. Titta på de länder där det redan har skett: nu är de mycket mer intresserade av den immateriella äganderätten. Jag kan inte riktigt hålla med om den tolkning som Patrick Le Hyaric och Catherine Trautmann gör av artikel 218. I artikel 218 står att parlamentet ska informeras om alla skeden i förfarandet. Det har ni blivit, med råge. Det vi gjort i informationsväg är verkligen betydligt mer än vad som står i artikel 218, men det är inget problem för mig. I mitt första anförande var jag tydlig med att vi kommer att insistera på att övriga parter ska ge sitt medgivande till att vi offentliggör det nuvarande förslaget till text, men det stämmer inte att vi skulle följa artikel 218. Till Sophia in 't Veld vill jag förresten säga att vi sände er bilaga 16 till den redogörelse som samtliga Actadeltagare godkänt om att handlingarna ska vara konfidentiella. Den sände generaldirektör David O'Sullivan till er den 21 januari 2009. Det var i det föregående parlamentet, men personen är ändå densamma. David O'Sullivan är densamme och Sophia in 't Veld är densamma, så ni fick det. Det är med andra ord inte rimligt att fråga mig vad det handlar om. Avslutningsvis vill jag påpeka att det jag har sagt här och under utfrågningen bör tas på allvar. Jag kommer att göra mitt yttersta för att få parternas tillstånd att ge er fullständig information om avtalet. Så länge jag inte har det kan jag inte visa er förslaget till avtal, eftersom det skulle vara att bryta konfidentialitetsavtalet, och att bryta det skulle ge konsekvenser utanför Acta-förhandlingarna och påverka många andra förhandlingar som vi har med berörda länder. Det skulle bryta konfidentialiteten som sådan, vilket försvårar alla förhandlingar, kanske till och med omöjliggör dem, men jag ska göra mitt bästa för att ni ska få texterna. Talmannen: Jag har mottagit fem resolutionsförslag som lagts fram i enlighet med artikel 115.5 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum onsdagen den 10 mars 2010. Skriftliga förklaringar (artikel 149) Françoise Castex : Medan parlamentet har begärt tillgång till texterna i flera månader, har man förhandlat om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta) i största hemlighet, bakom ryggen på medborgarna och deras representanter, vilket är oacceptabelt. Kommissionen vet varken ut eller in. Kommissionen säger att man redan sänt handlingarna till oss, samtidigt som man säger att man ske be rådet att offentliggöra allt. Vem försöker man lura? Utöver frågan om öppenhet vill vi påminna kommissionen och rådet om att de kommer att behöva parlamentets godkännande när förhandlingarna är klara. Utifrån den information som har läckt ut till oss verkar det som att vi har att göra med en trojansk häst. Med en legitim kamp mot varumärkesförfalskning som förevändning vill medlemsstaterna, med den franska regeringen i spetsen, rösta igenom en text som kan underminera tillgång till läkemedel, yttrandefriheten, Internets neutralitet och mellanhändernas rättsliga ansvar. Faktum är att parlamentet kommer att motsätta sig all underminering av gemenskapens regelverk. Om kommissionen och rådet inte byter strategi kommer vi att skydda medborgarnas individuella friheter genom att avslå Acta, precis som vi avslog Swift-avtalet. Ioan Enciu : Jag välkomnar frågan som kommissionen fick om öppenhet och nuläget i förhandlingarna om handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning (Acta). Jag anser att man genast måste åtgärda den problematiska situation vi befinner oss i. Det är oacceptabelt att kommissionen utestänger parlamentet från Acta-förhandlingarna, med tanke på att vi måste godkänna bestämmelserna i det. Som redan nämnts måste kommissionen genast offentliggöra alla förhandlingar som har ägt rum om Acta samt planerna för det kommande aprilsammanträdet. Åtgärder som att tvinga Internetleverantörer att övervaka trafiken och införa restriktioner för sina nätverk kan ha motsatt effekt, om man tänker på rätten till integritet och de extra kostnader som kommer att drabba användarna. En sådan fråga måste diskuteras öppet och allmänhetens åsikt måste höras. Man måste ta hänsyn till och respektera EU-medborgarnas och industrins inställning när det gäller dessa åtgärder, om man ska kunna undvika oriktigt och odemokratiskt beteende. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg : Mina damer och herrar! Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning, Acta-avtalet, som kommissionen för närvarande förhandlar om, överskrider den proportionalitetsprincip som är förankrad i EU-lagen. Enligt denna princip får inte någon åtgärd som EU vidtar gå längre än vad som är nödvändigt för att nå fördragets mål. Kapitlet om Internet ger anledning till särskild oro. Det sägs att avtalet innehåller bestämmelser som skulle kunna begränsa yttrandefriheten på Internet å ena sidan och verksamhet av kommersiell natur å den andra. Detta är säkert ett resultat av vad som påstås vara ett förslag om att göra Internetleverantörer ansvariga både för innehållet i den information som sänds och för straffrättsliga sanktioner för att ladda ned filer för privat bruk. Jag säger att detta är vad som påstås, för informationen om innehållet i avtalet kommer inte från officiella källor utan enbart från skvaller och läckor, eftersom kommissionen inte håller parlamentet informerat om hur förhandlingarna fortskrider. Emellertid förutser Lissabonfördraget just ett sådant förfarande. Dessutom är ett godkännande av parlamentet, uttryckt av en majoritet av rösterna, nödvändigt för alla avtal som ska slutas av rådet. Det nya fördraget medför också en befogenhet att låta vidta åtgärder för immateriella rättigheter och denna befogenhet tillkommer i lika hög grad parlamentet som rådet. Därför instämmer jag med de andra ledamotskolleger som kräver större insyn i de pågående förhandlingarna och jag anser att ett interinstitutionellt samarbete om Acta-avtalet bör visa att alla institutioner behandlar det nya fördraget, som nu är i kraft, seriöst. För närvarande är så inte fallet. Alan Kelly : Handelsavtalet om åtgärder mot varumärkesförfalskning har ett mandat som är centralt för skydd av immateriella rättigheter. Efter krisen behövs ett incitament för intellektuella och konstnärer till att använda sin kreativitet och utan rädsla publicera nytt material på nätet. Denna rättighet måste balanseras mot en personlig rätt till tillgång till information och dessutom bör sanktioner bara riktas mot de större kommersiella exploatörerna av upphovsrättsskyddat material. Det är emellertid en fråga att ta upp vid ett annat tillfälle. Just nu är jag mest bekymrad över den ringa mängd information om förhandlingarna som når parlamentet. Enligt Lissabonfördraget kräver detta avtal ett godkännande av parlamentet och jag skulle förmoda att avtalet kommer att få ett kyligt mottagande från mina kolleger, så som det utvecklas. Förhandlingarna kring Acta måste vara mer öppna och kommissionen och rådet måste visa att de är beredda att gå med på detta genom att garantera att parlamentet har fri tillgång till handlingar i frågan. Stavros Lambrinidis : Jag hoppas att den skriftliga förklaring om Acta som jag inlämnade för två veckor sedan tillsammans med mina kolleger Francoise Castex, Alexander Alvaro och Zuzana Roithová och dagens debatt kommer att tjäna som en försenad väckarklocka för rådet och kommissionen. Parlamentet kommer inte att tyst ge sig till tåls medan grundläggande rättigheter för miljontals medborgare förhandlas bort bakom slutna dörrar. Vi motsätter oss all ”lagstiftningstvätt” på internationell nivå av vad som skulle vara mycket svårt att få igenom de flesta nationella lagstiftande församlingar - för att inte tala om parlamentet. Här refererar jag förstås till de ökända ”three strikes”-reglerna. Vårt parlament är fast övertygat om att immateriella rättigheter måste skyddas, men inte genom att ge privata företag omfattande rättigheter att godtyckligt övervaka alla medborgares verksamhet på Internet - något som vi vägrar att låta till och med vår polis göra när den bekämpar terrorism - och självklart inte genom det oproportionerliga straffet att avstänga hela hushåll från Internet. Tillgång till Internet är i sig en grundläggande rättighet. Den måste behandlas och skyddas som sådan. Michael Theurer : Kommissionens förhandlingar om åtgärder mot varumärkesförfalskning, (Acta) har gett upphov till en del frågor. Även om avtalet handlar om befogade problem, nämligen att bekämpa förfalskning och smuggling av varor och varumärken, måste det vara ännu fastare grundat på våra europeiska principer. Det får inte leda till harmonisering av upphovsrätten, patenträtten och varumärkesrätten i EU - tvärtom måste subsidiaritetsprincipen förbli vår viktigaste princip. Handelsavtal får inte missbrukas för att begränsa individens grundläggande fri- och rättigheter. Innan parlamentet kan ge det godkännande som krävs för att avtalet ska ratificeras återstår betydande förbättringar att göra och inte bara när det gäller innehåll. Parlamentet måste involveras i större utsträckning i förhandlingarna och vi måste få tillgång till fullständiga förhandlingsdokument.

sv

Framställningar: se protokollet

sv

1. EU-instrument för mikrokrediter för sysselsättning och social inkludering (Progress) (

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Presentation av kommissionens arbetsprogram för 2011 (ingivna resolutionsförslag): se protokollet

sv

Gemenskapssystem mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (debatt) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Marie-Hélène Aubert, för fiskeriutskottet, om förslaget till rådets förordning om upprättande av ett gemenskapssystem för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske - C6-0454/2007 -. Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden för hennes arbete med detta betänkande. Jag är glad att kunna konstatera ett starkt stöd från fiskeriutskottet för detta viktiga förslag för att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, s.k. IUU-fiske. Som ni känner till utgör IUU-fiske ett stort hot mot hållbarheten för fiskbestånden och den marina biologiska mångfalden, som urholkar själva kärnan i den gemensamma fiskeripolitiken. Det är inte nödvändigt att ytterligare utveckla de förödande globala miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna av IUU-fiske, för dem känner ni väl till. Det är dock viktigt att ha i åtanke att IUU-fiske förekommer världen över och drabbar särskilt utvecklingsländerna. Det är därför förslaget går ut på ett icke-diskriminerande instrument som är tillämpligt på all gemenskapshandel med fiskeriprodukter från IUU-fiske i alla vatten och på alla gemenskapsmedborgare som sysslar med eller stöder IUU-fiske vilket flagg det än sker under. Internationellt samarbete är nyckeln för att effektivt undanröja IUU-fiske. Det är därför som kommissionen redan har inlett bilaterala kontakter med tredjeländer. Kommissionen har också fastställt ett arbetsprogram, i nära samarbete med GD Bistånd och EuropeAid, till stöd för utvecklingsländerna för att hjälpa dem att genomföra förordningen på ett smidigt och framgångsrikt vis, särskilt avseende fångstcertifieringssystemet. I detta arbetsprogram ingår seminarier och workshoppar i ett stort antal tredjeländer. Kommissionen kan instämma i nästan alla ändringsförslag som lagts fram, som omfattas antingen av förslaget eller som har infogats i ordförandeskapets kompromisstext. Jag är oerhört glad över att man i betänkandet stöder särskilt att förordningen ska tillämpas för alla fartyg, fångstcertifieringssystemet och harmoniseringen av sanktioner. Det är viktigt att gemenskapsfartygen också omfattas, och detta kommer att säkerställa icke-diskriminering och överensstämmelse med WTO-reglerna. Det är också viktigt att gemenskapen visar att man menar allvar med kampen mot IUU-fiske genom att förslaget omfattar alla fartyg som bryter mot bevarande- och förvaltningsregler. Systemet för fångstcertifiering är det instrument som kommer att säkerställa kontrollen av fiskeriprodukternas spårbarhet. I likhet med nuvarande praxis i regionala fiskeriorganisationer och tullbestämmelser måste systemet tillämpas på alla fiskeriprodukter, inklusive bearbetade produkter, för att vara verkningsfullt. Produkter från vattenbruk och produkter som inte är föremål för omfattande gemenskapshandel kommer emellertid att undantas från tillämpningen. Detta kan vi göra under slutförhandlingarna i rådet. Harmoniserade sanktioner kommer att förbättra medlemsstaternas förmåga att vidta åtgärder för att förebygga IUU-fiske och säkerställa att de böter som utdöms gott och väl överstiger de ekonomiska fördelarna. Det är kommissionens fasta övertygelse att ett system med avskräckande, proportionella och harmoniserade sanktioner och därmed sammanhängande åtgärder är nyckeln till att förordningen efterlevs. Jag vill återigen tacka Marie-Hélène Aubert för betänkandet och utskottet för dess uppmärksamhet i denna mycket viktiga fråga. Detta betänkande är ett mycket viktigt bidrag till en verkligt effektiv kamp mot IUU-fiske. Marie-Hélène Aubert: Fru talman! De händelser som framkommit just i dag i Bryssel visar oss omfattningen av hotet mot det europeiska fiskets framtid om inte EU kan genomföra en hållbar förvaltning av fiskbestånden och en genomgripande reform av den politik som förs. Kampen mot IUU-fiske är en viktig del i denna mera krävande och sammanhållna politik. Globaliseringen av handeln, den fria rörligheten för kapital och framstegen inom transporter och kommunikation har sammantaget lett till en väsentlig ökning av det olagliga fisket de senaste åren. Situationen är i dag ohållbar. Europeiska fiskare, liksom alla berörda parter inklusive icke-statliga organisationer, är eniga om att man måste angripa problemet på ett mer effektivt sätt, och det är bråttom eftersom resurserna förstörs och det leder till illojal konkurrens för dem som följer reglerna. Medlemsstaterna har inte kunnat övervaka och straffa olagligt fiske, som de borde ha gjort, och revisionsrätten publicerade för några månader sedan en graverande rapport om detta. Det är anledningen till att kommissionens ambitiösa förslag, som tillkännagavs i oktober förra året, togs särskilt väl emot av fiskeriutskottet, som med en överväldigande majoritet redan hade antagit ett initiativbetänkande om EU:s handlingsplan från februari 2007 för att bekämpa IUU-fiske. Vi är mycket glada över att de flesta av våra rekommendationer finns med i kommissionens lagförslag. Där ingår publicering av en förteckning över IUU-fartyg, förstärkt hamnstatskontroll, obligatoriska fångstintyg för flaggstaten och därmed nej till import av fiskeriprodukter från IUU-fiske till EU, förstärkta och harmoniserade sanktioner samt ett varningssystem på gemenskapsnivå. Därmed är det inte mycket som fattas i kommissionens förslag. Som ni vet finns det dock tre frågor som har varit föremål för en animerad debatt inom rådet, särskilt vad gäller förordningens tillämpningsområde. Jag för min del är mycket glad över att vi slutligen lyckades säkerställa det tillämpningsområde som ni har föreslagit, som innebär att fartyg från både gemenskapen och tredjeländer omfattas. Fångstintyget har ansetts vara alltför betungande och komplicerat, och även sanktionernas art och nivå har varit föremål för en häftig debatt. Dessa frågor har också tagits upp inom utskottet. Jag menar dock att våra ändringsförslag i slutändan har bidragit till att göra texten tydligare samtidigt som ambitionen och de huvudsakliga målen för den nya förordningen bibehålls. Betänkandet antogs enhälligt, och jag vill tacka mina kolleger för deras stöd, som bidrog till att detta resultat uppnåddes. Europaparlamentet vill i dag - med en sektor i kris - sända en mycket kraftfull signal, särskilt till rådet som inte tillräckligt skyndsamt har tagit sitt ansvar på detta område. Kampen mot IUU-fiske är ändå bara en del av en större politik som omfattar kontrollförordningen och förordningen om allvarliga förseelser. Denna uppdelning har inte bidragit till att bringa klarhet i diskussionen, för att uttrycka sig milt. Vi väntar fortfarande på förtydliganden från er, herr kommissionsledamot, om hur dessa tre nya förordningar ska utformas. Likaså är farhågorna över fångstintygens komplexitet bara en ursäkt för att vattna ur texten eller skjuta upp den. Vi behöver förfaranden som kan förstås av alla, som kan tillämpas av ett tillräckligt antal pålitliga, effektiva och kompetenta medarbetare, och som är tillgängliga för utvecklingsländerna, som för övrigt är de som drabbas främst av IUU-fisket. Även här förväntar vi oss förtydliganden och engagemang från er. Slutligen räknar vi med er föresats, herr kommissionsledamot, som vi vet är betydande, att skyndsamt sätta stopp för det olagliga fisket, som främst drabbar den blåfenade tonfisken och torsken, högt värderade arter som för närvarande är föremål för ett omfattande överfiske. Detta skulle åtminstone innebära ett konkret svar på de allvarliga problem som fiskeindustrin för närvarande står inför. Det är fortfarande mycket arbete kvar, som ni vet, för att säkerställa en hållbar framtid för det europeiska fisket. Ett viktigt steg kommer dock att tas den kommande veckan, och jag är lika glad över det som ni. Daniel Varela Suanzes-Carpegna: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Denna debatt äger rum under den mest allvarliga kris i gemenskapens fiske som vi någonsin har varit med om. Det finns flera olika skäl till att man inte får täckning för sina kostnader och till att det för närvarande inte är lönsamt att fiska. Fiskimport och fisk från olagligt, orapporterat och oreglerat fiske (IUU-fiske) som kommer in i EU finns med bland dessa skäl. Därför stöder vi förslaget och betänkandet, men de räcker inte till. Jag vill ta tillfället i akt att tala ut i Europaparlamentet och be kommissionen och rådet att göra någonting snarast, och inte låta sektorn dö. Om det fortsätter på samma sätt som hittills kommer det att bli ett sammanbrott i sektorn. Jag ber kommissionsledamoten och rådet att förbereda och anta en gemensam åtgärdsplan som också omfattar åtgärder på medellång och lång sikt. Frankrike går i täten, och det förestående franska ordförandeskapet innebär ett gyllene tillfälle att agera. Kommissionen behöver utöva sin initiativrätt mer aktivt - med bistånd, ersättning, omstrukturering och innovationer - för att mildra branschens kostnader och stävja illojal konkurrens vid import. Tiden håller på att ta slut. Vi ville att utskottet för internationell handel skulle delta i denna debatt, för det är inte någon större mening med att förbjuda IUU-fiske om EU öppnar sina marknader för det. Är det att begära för mycket, att bara lagligt fångad fisk ska få säljas i EU? Vi behöver mera av kontroller, spårbarhet och mera och bättre märkning - kort sagt, flera garantier för vad som kommer in i EU. Detta kan inte göras enbart av EU utan måste ske över hela världen, genom multilaterala och bilaterala kanaler. Partnerskapsavtal bör också vara ett verktyg för att uppnå detta, med åtföljande tekniskt bistånd och utbildning, inte för att skapa nya handelshinder utan snarare åtgärder som är verksamma för alla inblandade parter. På detta bygger framtiden för en hel sektor - en sektor som i EU är starkt koncentrerad till regioner som i stor utsträckning är beroende av den, och de sociala återverkningarna är därför enorma. På detta bygger också hållbarheten när det gäller fiskeresurserna, som är en förstklassig källa till hälsosam mat, i en tid av livsmedelskris. Ioannis Gklavakis: Fru talman, herrar kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för hennes betänkande. Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske är ett av huvudproblemen i sektorn. Framför allt gör det stor skada på miljön vilket är ett avgörande problem för vår planet. Det snedvrider konkurrensen. De som ägnar sig åt olagligt, orapporterat och oreglerat fiske har fördelar framför dem som fiskar lagligt, som det är vår uppgift att skydda. Orapporterat fiske innebär att staten går miste om inkomster. En av åtgärderna i det förslag till förordning som vi röstar om är inrättandet av ett system för hamnstatskontroll, som skulle innebära att det blir förbjudet för fartyg från tredjeländer som sysslar med olagligt fiske att angöra medlemsstaternas hamnar. Förslaget innebär ett förbud mot import av olagligt fångad fisk, inrättande av en förteckning över fartyg som sysslar med olagligt och orapporterat fiske, utarbetande av ett varningssystem på gemenskapsnivå när det finns misstanke om att olagligt fångad fisk har upptäckts samt ett förbud mot import av fisk från länder som inte samarbetar med EU-systemet. Det finns vissa kontroversiella punkter i förordningen, såsom dess tillämpningsområde. Vissa medlemsstater efterfrågar en begränsning av den till att gälla gemenskapsfartygens ansvar utanför gemenskapsvattnen, eftersom det redan finns så många bestämmelser för att kontrollera fisket inom gemenskapens vatten. Dessutom väntas en översyn av grundförordningen om fiskekontroll senast vid slutet av 2008. Jag menar att det kommer att bli dubbla förordningar och att det inte kommer att underlätta förenklingen av den gemensamma fiskeripolitiken Låt mig sammanfattningsvis säga att detta verkligen är en allvarlig fråga och att vi också bör behandla den så. Vi måste ta oss an den med disciplin och beslutsamhet, och alltid tillsammans med fiskarna, vars åsikter och samarbete är nödvändiga för oss. Hur som helst stöder vi Marie-Hélène Auberts betänkande och tackar henne för hennes arbete. Luis Manuel Capoulas Santos: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Aubertbetänkandet om olagligt fiske antogs enhälligt i fiskeriutskottet, vilket föredraganden - som jag vill gratulera - redan har nämnt. Enbart detta belyser förmodligen frågan mer än någonting jag kan säga här. Man kan dock aldrig upprepa tillräckligt många gånger att olagligt fiske är ett brott mot naturen och mot ekonomin, som tyvärr ofta passerar ostraffat och som vi måste agera mot med beslutsamhet och mod. Jag skulle därför vilja tacka kommissionsledamot Joe Borg och kommissionen för den snabba reaktionen på de farhågor som parlamentet uttryckte i februari 2007. De lägger nu fram ett förslag till förordning som överstiger alla förväntningar och som med rätta förtjänar en applåd från oss. Men utan medlemsstaternas engagemang och tillgång till tillräckliga mänskliga resurser och utrustning är det inte lätt att nå framgång i en kamp där man hindras av oerhört svåra villkor, hur stora förbättringar som än har gjorts i regelverket. Därför måste vi också få med medlemsstaterna. Hur som helst, med detta betänkande och den därav följande lagstiftningen tar EU ett mycket viktigt steg och föregår med ett gott exempel som vi kan vara stolta över. Jag är säker på att kommissionen även i fortsättningen kommer att välkomna parlamentets insatser för att förbättra dess förslag. Fru talman, herr kommissionsledamot! Jag ber om ursäkt om jag nu inte följer protokollet, men jag kan inte låta tillfället gå mig ur händerna att framföra en vädjan. Fiskerisektorn genomgår en mycket svår tid på grund av de stigande bränslepriserna. Alla drabbas just nu, men allra hårdast de som är mest sårbara. Jag vet att flera medlemsstater, inklusive mitt hemland Portugal, har för avsikt att be eller redan har bett, om ert stöd för att hitta lösningar inom EU, nämligen genom en flexibel användning av Europeiska fiskerifonden för att vidta åtgärder som kan mildra de sociala konsekvenserna av den pågående krisen. Jag vet att det inte behövs, men låt mig vädja om er solidaritet och det öppna sinne som ni alltid har visat inför sektorns problem, för att bidra till att hitta en tillfredsställande lösning så snart som möjligt. Elspeth Attwooll: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! ALDE-gruppen vill uttrycka sitt helhjärtade stöd för Marie-Hélène Auberts utmärkta betänkande. De ändringsförslag som föreslås är klargörande och innebär i vissa fall att kommissionens förslag utvecklas i vissa avseenden, inklusive vissa användbara tillägg om bidrag eller sanktioner vid force majeure. Betoningen av behovet av icke-diskriminering vid tillämpningen av förordningen är också välkommen, för det råder inget tvivel om att IUU-fisket måste angripas globalt och att EU-åtgärder är ett viktigt steg i denna riktning. Förra veckan hade jag förmånen att delta då en delegation från fiskeriutskottet besökte Norge. Vi fick höra att IUU-fisket i området hade minskat avsevärt under de senaste tre åren, särskilt sedan ett system infördes för hamnstatskontroll för Nordostatlantiska fiskerikommissionen i maj 2008. Systemet omfattar alla EU-medlemsstater samt Norge, Island, Färöarna och Ryssland. Norges fiskeri- och kustminister uttryckte sig uppskattande om EU-samarbetet i detta avseende. Men man är också överens om att lokala åtgärder kan få till följd att problemen flyttas snarare än löses. Därför är det särskilt tillfredsställande att se ändringsförslagen 5, 6 och 54, där man strävar efter att göra mera för att minimera de negativa effekterna för utvecklingsländer. Jag vill också tillägga att vi har ett särskilt ansvar för att bidra till att förbättra systemen för inspektion och kontroller i utvecklingsländerna och inte bara i de länder med vilka vi har partnerskapsavtal om fiske. Vidare hoppas jag att kommissionen, parlamentet och rådet kommer att agera för att en bindande konvention antas om hamnstatskontroll på FN-nivå. Förberedelserna har redan börjat i FAO, och om den rätta viljan finns skulle ett antagande kunna ske i mars 2009. Ian Hudghton: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag vill tacka min kollega från gruppen, Marie-Hélène Aubert, för hennes framgångsrika arbete med detta betänkande. Det ligger uppenbarligen i alla fiskenationers och fiskesamhällens intresse att undanröja det olagliga fisket. När allt kommer omkring så är det fiskesamhällena själva som kommer att tjäna på att man lyckas bevara resurserna. Internationellt samarbete är nödvändigt för att lyckas undanröja olagligt fiske av pirater och organiserade brottslingar som verkar över hela världen. Inom den gemensamma fiskeripolitiken har alltför stor uppmärksamhet ägnats den nyligen utkomna rapporten från revisionsrätten om kontroll och tillsyn. Den rapporten grundades på uppgifter som skulle ha samlats in från de sex främsta fiskemedlemsstaterna. De uppgifter som medlemsstaterna tog med gällde dock Storbritannien (England och Wales). Skottland svarar för omkring 70 procent av Storbritanniens fiske och ingick inte i uppgifterna. Jag vill bara framhålla att det finns en tydlig, separat organisation för kvoter, förvaltning och tillsyn i Skottland. Vi har gjort vissa framsteg i min fiskenation också de senaste åren och förbättrat kontrollerna. Det finns registrering av köpare och säljare och särskilt angivna hamnar för landning. En god kontroll är självfallet viktig, men det är lika viktigt med en klok förvaltning som stimulerar bevarande genom garantier för att exempelvis skotska fiskare långsiktigt kommer att tjäna på de bevarandeåtgärder som de återkommande måste tillämpa. Den gemensamma fiskeripolitiken har inte gett någon sådan garanti. Det gladde mig att höra kommissionsledamot Joe Borg säga nyligen att han var välvilligt inställd till en genomgripande reform av den gemensamma fiskeripolitiken. Jag instämmer. Jag säger: Låt oss lämna tillbaka den löpande förvaltningen och kontrollen av resursen till fiskenationerna själva, som har fiskerätt i logiska fiskeområden såsom Nordsjön, och låt oss överge den ogenomförbara föreställningen att vi kan få lika tillgång till vatten och resurser. Pedro Guerreiro: för GUE/NGL-gruppen. - (PT) Bortsett från att vi har reservationer i vissa avseenden välkomnar vi initiativet att förebygga, motverka och undanröja olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, och vi instämmer i betänkandets huvudinriktning. Bland annat betonar vi betydelsen av att reglerna i detta initiativ tillämpas på alla fartyg, antingen de kommer från EU-länder eller tredjeländer. Vi vill emellertid framhålla att för att få dessa förslag att stämma överens med en framtida översyn av gemenskapsreglerna om kontroll så krävs att medlemsstaternas behörighet garanteras, dvs. förfaranden och genomförande av inspektioner. Dessutom menar vi att hela skalan med frågor som rör sanktioner ligger inom varje medlemsstats behörighet. Slutligen vill jag bara betona att om kommissionen kunde svara på sektorns rättmätiga krav lika snabbt som den kom med detta initiativ så skulle sektorn inte stå inför den konstanta försämringen av sin socioekonomiska situation. Hélène Goudin: för IND/DEM-gruppen. - Fru talman! Förordningen som diskuteras i dag är både omfattande och komplex och jag vill passa på att betona ett par punkter. För det första: Förslaget att fiskare som ertappas med att svartfiska ska återbetala de subventioner som de har erhållit från EU är mycket bra. Vi kan inte tillåta att skattebetalarna tvingas subventionera brottslig verksamhet. Däremot bedrivs svartfiske från alla typer av båtar. Därför borde förslaget omfatta alla fartyg, både EU-fartyg och tredjelandsfartyg. För det andra: Det föreslagna fångstintyget är positivt. Certifieringsprocessen har en nyckelroll i bekämpningen av svartfisket. Gemensamma maximiböter ställer jag mig dock mer tveksam till. Medlemsstaterna ska kunna ta sitt ansvar genom avskräckande avgifter. Avslutningsvis anser jag att den gemensamma europeiska fiskepolitiken har visat sig vara ett misslyckande och måste reformeras. För att verkligen kunna bekämpa det olagliga fisket behöver vi samarbeta internationellt, både med regionala fiskeorganisationer och med andra internationella organ. Jim Allister: (EN) Fru talman! Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske bör verkligen utrotas. Därför finns mycket i detta betänkande som jag instämmer i, men jag måste tillbakavisa de angrepp som görs på subsidiariteten när man kräver att EU ska fastställa sanktioner och att en EU-kår med inspektörer ska inrättas. Likaså motsätter jag mig den onödiga extra byråkrati som det innebär att förordningen ska tillämpas på EU-flaggade fartyg, eftersom de redan omfattas av de stelbenta bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken. Vi behöver inte mer lagstiftning för våra egna fiskare för att ta itu med tredjeländer som fortsätter med sitt tjuvfiske. De senaste månaderna har jag varit med om att lokala brittiska fiskare har fått böter, och jag avvisar påståendet om att vi behöver mer och hårdare lagstiftning och påföljder mot våra egna flottor. Carmen Fraga Estévez: (ES) Fru talman! Jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för hennes betänkande. Jag anser att det tydligt uttrycker parlamentets politiska vilja att stödja de åtgärder som krävs för att utrota olagligt fiske i alla sammanhang och att, för att inleda med det som berör oss, stänga gemenskapen för import av och handel med olagliga fiskeriprodukter. Vi kan dock inte komma ifrån det ansvar som ligger på hamnstaten och kommissionen själv enligt detta förslag. Vi talar om en förordning som är mycket ambitiöst formulerad, som kommer att tvinga medlemsstaterna att vara oerhört vaksamma och inte skona någon utrustning eller några mänskliga resurser - en av de svaga punkterna i hela kontrollpolitiken - för att omsätta ord i handling. Tyvärr innebär detta återigen att vi måste få andra politiska viljor att gå i samma takt som vår egen. Den skada som det olagliga fisket leder till varje dag, inte bara på biologiska resurser utan också för lagliga fiskare, har varit omfattande under många år. Nu befinner sig en stor del av sektorn i ett upproriskt tillstånd eftersom man ännu en gång står inför en enorm nedgång i lönsamheten, och ett av de mest allvarliga skälen till det är stigande dieselpriser. Det finns dock också andra faktorer som bidrar till förlusterna. Den massiva lågprisimporten av tvivelaktigt ursprung som kommer in över våra gränser är, under dessa omständigheter, särskilt upprörande. Ett exempel: Bara de senaste fem månaderna i år har dieselpriserna i Spanien gått upp med 38 procent medan priset på svärdfisk, som är en förträfflig importerad art, har gått ned med 40 procent. Inget företag i någon bransch kan överleva i en sådan ekonomisk situation. Ändå är det bevisligen så att de priser som gemenskapstillverkare får ut omedelbart har gått upp igen, när det har funnits en politisk vilja att övervaka importen noga, vilket har skett förr. Om detta kan jag vittna. Jag ber därför er, herr kommissionsledamot, och medlemsstaterna, att stå fast och genomföra denna förordning snarast möjligt. Stavros Arnaoutakis: (EL) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag vill tacka föredraganden för hennes förstklassiga arbete med detta betänkande. EU måste slutligen inse att ju längre vi låter denna okontrollerade situation utvecklas, desto mer intecknar vi framtiden för havsfisket och det globala marina ekosystemet. EU borde genast avancera och agera, inte bara som en union med byråkratiska och komplicerade förordningar som oftast inte ens tillämpas av dess medlemsstater. EU borde ta globala initiativ, utan rädsla för de stora intressen som står på spel, och inte falla till föga för internationella eller andra påtryckningar. Hela det världssamhälle som sysslar med fiske kommer att kunna förstå, acceptera och slutligen gå med på att minimera det olagliga och orapporterade fisket. En förutsättning för ett sådant initiativ är naturligtvis att man i hela världen går med på en överenskommelse om bevarande av fisket. Också jag vill, tillsammans med mina kolleger i parlamentet, uttrycka min oro över den omfattande krisen för europeiska fiskare. Herr kommissionsledamot! Vi måste genast utreda dessa frågor och ta itu med problemen. Zdzisław Kazimierz Chmielewski: (PL) Fru talman! Rådets förordning är ett intressant exempel på förebyggande lagstiftning, en förordning som riktas mot olagliga fångster, något som hotar en hållbar nivå på fiskbestånden. De lösningar som föreslås är tydliga, och det är huvudanledningen till att just detta dokument kan bli verkningsfullt - en noggrann definition av lagstiftarens intentioner. Fördraganden har på ett utmärkt sätt fångat förordningens särskilda art och gett ovanligt hjälpsamma tolkningar som kort och gott förenklar uttolkningen av de viktigaste bestämmelserna. Regeringar i länderna runt södra och östra Östersjön har i stor utsträckning svarat på detta viktiga lagstiftningsinitiativ. I expertkretsar fortsätter dock dispyterna om de kriterier som rådet har föreslagit för att straffa fiskare med olagliga fångster. Frågan inställer sig ännu en gång: Tar man hänsyn till skillnaderna i fångstmöjligheter i de europeiska vattnen när man eftersträvar en garanti för effektiva påföljder genom långtgående formalisering? Bör man inte i lagstiftningen ha i åtanke att det går att anpassa nivån på påföljderna efter fiskbestånden och bindande fångstkvoter för de arter som fiskas? Jag menar att den nyligen ändrade utvärderingen från Internationella havsforskningsrådet (ICES) av Östersjöns ekosystem står för en islossning i fiskeripolitiken, i den anpassning som pågår av EU:s revolutionerande åtgärder för att bevara bestånden. Europaparlamentets fiskeriutskott var förutseende nog att utarbeta ett särskilt ändringsdokument som behandlar det första året då förordningen tillämpades som en övergångsperiod, en anpassningsperiod, som möjliggör för medlemsstaterna att vidta de nödvändiga åtgärderna för att rätta in sig i ledet. Avril Doyle: (EN) Fru talman! Fisket i världen är i kris. EU:s fiske är i kris, vilket ytterligare förvärras av en 30-procentig prisökning på fartygsbränslet de senaste månaderna. Fiskarna är ute på gator och torg i Bryssel och i våra medlemsstater. Man väntar ivrigt på ert svar, herr kommissionsledamot. Vi går nu från ett ohållbart ekonomiskt tryck till ett ohållbart miljötryck, och experterna säger att 75 procent av fisket leder till överexploatering och till att resurserna förbrukas. Olagligt, orapporterat och oreglerat fiske är ett världsproblem som förvärrar den nuvarande krisen inom fisket. Enligt FAO står det samlade IUU-fisket för upp till 30 procent av de totala fångsterna i vissa viktiga fiskevatten, och fångsterna av särskilda arter kan uppgå till tre gånger den tillåtna mängden. IUU-fiske urholkar det hållbara fisket, skadar och förstör marina livsmiljöer och hotar försörjningen för ansvarsfulla fiskare och samhällen som är beroende av fisket. Olagligt fiske äventyrar också livsmedelsförsörjningen, särskilt för dem som i stor utsträckning är beroende av fisk som källa till animaliskt protein. Bifångster, som huvudsakligen orsakas av storskaligt industriellt bottentrålfiske, ofta oreglerat, olagligt och orapporterat, som genomförs av långväga fiskeflottor, har förödande effekter för de lokala fiskarna och fiskbestånden. Mer än en tredjedel av världens fångster kastas helt enkelt överbord eftersom storleken på fisken inte är lämplig eller på grund av oväntade fångster. Missriktad fiskelagstiftning från EU har uppmuntrat till fullständigt ohållbara metoder. Man slänger enorma mängder över bord eftersom det - märkligt nog - är olagligt att landa bifångster, när det skulle vara ovärderligt för forskarna att undersöka dessa. De flesta djuphavsfiskbestånden är oerhört känsliga för snabb utfiskning vilket innebär att detta fiske kanske inte längre finns kvar när förordningarna väl tillämpas. Jag skulle vilja fråga om kommissionsledamoten har studerat möjligheterna till satellitspårning av fartyg, elektroniska dokumentationssystem för fångster och lokal-tv ombord som tänkbara åtgärder mot olagligt fiske, som man gör i andra rättssystem. En korrekt tillämpning av denna förordning kommer att kräva en hög grad av integration på gemenskapsnivå av dem som är ansvariga för inspektion och kontroll. Det kommer också kräva att fiskare och andra berörda aktörer tar ansvar för och tillägnar sig politiken. Iles Braghetto: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! EU har en uppgift och ett ansvar att spela en väsentlig roll i kampen mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, och gör det genom ett paket med initiativ om tillsyn, förstärkta kontroller, inspektioner och sanktioner. Det mest ambitiösa målet är emellertid förebyggande: att möjliggöra och garantera spårbarheten för produkter, från fångst till slutmål. Sådan olaglig verksamhet orsakar ekonomisk skada och skadar den marina miljön allvarligt. Lika viktiga är dock målen för konsumentskyddet, nämligen en produkt av hög kvalitet, och att bevara fiskarnas sysselsättning. Dessa arbetstillfällen hotas mer än någonsin av många skäl - några har med ekonomi att göra medan andra är strukturella. Dessa viktiga sociala mål är vägledande för EU i arbetet med att förebygga, avskräcka och undanröja olagligt fiske, vilket är syftet med denna förordning och förstärker unionens engagemang för att se till att bestämmelserna i den gemensamma fiskeripolitiken i gemenskapsvattnen följs. Den enhälliga omröstningen till förmån för Aubertbetänkandet är en viktig signal om viljan att omsätta de föreslagna åtgärderna i praktiken. Petya Stavreva: (BG) Fru talman, ledamöter av Europaparlamentet! Detta betänkande berör en mycket viktig fråga om skyddet för haven och åtgärderna för att bekämpa olagligt fiske. Behovet av förändring av den befintliga lagstiftningen har sitt ursprung i den ökande omfattningen av denna företeelse som hotar ekosystemen och fisket i gemenskapen. Föredraganden noterar också det avgörande förhållandet att medlemsstaterna inte bryr sig om att följa den gemensamma fiskeripolitiken. Vilka sanktioner som finns varierar från en medlemsstat till en annan, vilket diskriminerar vissa fiskare i EU. Därför är det mycket viktigt att förbättra samarbetet, samordningen och utbytet av god praxis mellan de europeiska länderna för att förebygga och motverka olagligt och orapporterat fiske. Inrättandet av ett kontrollsystem som anpassas efter fiskesektorns behov är ett viktigt steg framåt. Olagligt fiske skadar miljön och leder till ekonomiska och sociala konsekvenser för lagligt fiske som drabbas av förluster som uppgår till miljarder euro. Förbudet mot import av fiskeprodukter från olagligt, orapporterat och oreglerat fiske till EU kan också påverka vinsterna från olagligt fiske. Kontrollpolitiken och de allvarliga påföljderna för brott ligger till grund för en bättre förvaltning av fiskbestånden. Fiskare i Bulgarien protesterar eftersom de har stora svårigheter. Därför måste vi fatta ansvarsfulla beslut om branschens framtid. Jag stöder Marie-Hélène Auberts betänkande. Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! jag vill tacka Marie-Hélène Aubert för detta betänkande. Den fråga som måste betonas är konsumenternas bristande kunskaper om problemet med oreglerat, orapporterat och olagligt fiske, och det måste vi tala mera om. Som andra har sagt, den lagliga fiskesektorn står inför ett allvarligt hot och konsekvenserna av detta olagliga, orapporterade och oreglerade fiske är bara en del av problemet. Bränslekostnaderna är en stor fråga för dem, och vi måste få någon reaktion från kommissionen på den här krisen, där fiskare ger bort fisk i medlemsstaterna och ger sig ut på gatorna i protest. En del av problemet med den olagliga sidan av fisket kanske är att den lagliga sektorn är överreglerad - men det är möjligen en annan debatt. Ja, vi behöver världsomfattande överenskommelser om detta, men vi måste börja med oss själva. Vi anklagas ofta för att bara lägga på mera byråkrati. Här måste vi se till att de förordningar vi inför är verkningsfulla och angriper problemets rot, så att vi inte förstör både lönsamheten och miljön. Paulo Casaca: (PT) Fru talman! Här har vi verkligen ett utmärkt betänkande - lyckönskningar till vår föredragande. Förslaget är bra - det har redan sagts från kommissionen. Jag vill ändå betona det budskap som framfördes av föredraganden för yttrandet från utskottet för internationell handel, Daniel Varela Suanzes-Carpegna, nämligen att detta är precis den sortens instrument som på ett verkningsfullt sätt kan möta en kris som den vi nu upplever i fiskesektorn. Det beror nämligen på att reglerna om hållbarhet inte respekteras i fisket, att fiskarna hamnar i denna kris, och det är en grundläggande läxa som jag hoppas att vi alla lär oss av detta. Problemet är att klockan tickar på och tiden stannar inte för vår lagstiftningsprocess. Därför måste åtgärder vidtas snarast, vilket redan har sagts här, för annars kommer vi att missa båten och inte anta våra utmaningar. Avril Doyle: (EN) Fru talman! Om ingen lyckas fånga talmannens uppmärksamhet under fem minuter med ”catch-the-eye”-förfarandet kan även de som har deltagit i debatten ställa en fråga till kommissionsledamoten. Det har jag gjort flera gånger sedan det förfarandet infördes. Därför skulle jag, med er tillåtelse, vilja ställa en specifik fråga till kommissionsledamoten. Talmannen: Det har sagts mig att jag bara får släppa in två talare. Jag är beredd att ge er ordet. Avril Doyle: (EN) Fru talman! Jag vill inte ha någon särbehandling, men det finns möjligheter till fem minuter med ”catch-the-eye”-förfarandet. Kan kommissionsledamot Joe Borg kommentera användningen av statliga subventioner av fartygsbränsle i vissa medlemsstater och inte andra, med ett opartiskt förhållningssätt till statligt stöd? Hur kan detta stämma överens med den gemensamma fiskeripolitiken - med betoningen på ”gemensamma” - och hur stämmer det överens med konkurrensreglerna? Vi måste hjälpa fiskesamhällena som just nu befinner sig i en allvarlig ekonomisk kris, särskilt med den 30-procentiga prisökningen på fartygsbränsle. Kan ni svara särskilt på denna fråga, som flera talare har ställt? Joe Borg: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Först och främst vill jag säga att nivån på debatten om denna viktiga fråga visar att vi har ett gemensamt starkt engagemang för att ta itu med frågan om IUU-fiske på ett effektivt och mångsidigt sätt. Sanningen är att IUU-fisket hotar inte bara hållbarheten hos fiskbestånden utan även framtiden för ärliga fiskare inom och utanför EU. Om vi ska lyckas med våra insatser måste vi se till att tre avgörande principer respekteras. Den första är att tillämpningsområdet för förslaget förblir omfattande. För det andra måste systemet med intyg vara effektivt och samtidigt säkerställa att inga onödiga belastningar införs. Dessutom måste det sanktionssystem som vi föreslog vara av en sådan art att det kan fungera som verkningsfulla påföljder och därigenom vara avskräckande till sin natur. När det gäller dessa tre principer har jag fått bekräftat att ni har lyckats lösa olika frågor med medlemsstaterna angående tillämpningsområdet, certifieringssystemet och sanktionerna. Det har ni gjort utan att urvattna eller förminska förslagets verkan. Jag vill särskilt ta upp frågan om sanktioner och säga att ett av de stora problemen med kontrollen är att de sanktioner som medlemsstaterna tillämpar är så skiftande att man inom sektorn själv ständigt har efterfrågat lika spelregler på detta område. Det är av den anledningen som vi, åtminstone, har föreslagit nivåer som bör tillämpas på ett proportionerligt och verkningsfullt sätt. När det gäller den mer omfattande frågan om reformen av den gemensamma fiskeripolitiken kan jag bekräfta att vi har börjat fundera över den, och vi kommer att ha en riktlinjedebatt i rådet under de kommande månaderna. Tanken är faktiskt att hålla ett informellt ministermöte i september. Vi tar också upp frågan om överreglering, med avsikten att förenkla den befintliga regleringen. Låt mig också säga att jag fullständigt instämmer i Marie-Hélène Auberts kommentar att kampen mot IUU-fisket, om den är verkningsfull, kommer att hjälpa fiskarna att möta de problem och svårigheter de nu står inför på ett bättre sätt. Detta har också tagits upp av andra ledamöter i debatten. Jag instämmer dock också i att detta inte är tillräckligt. När det gäller utvecklingsländerna har vi åtagit oss att hantera den frågan effektivt, som jag sa i mitt inledningsanförande. Det är centralt med åtgärder för att bistå utvecklingsländerna om vi ska kunna lösa problemet och inte bara flytta på det. I fråga om kontroller vill jag försäkra föredraganden att kommissionen kommer med ett kraftfullt förslag under det tredje kvartalet i år, som också kommer att införlivas eller harmoniseras med det IUU-förslag vi har framför oss. På så vis kommer de att sammanfalla och nå samma resultat. När det gäller bränslekrisen har vi redan vidtagit åtgärder på medellång till lång sikt, och detta får kombineras med omstruktureringen av sektorn. Vi kommer att studera de befintliga marknadsåtgärderna - denna punkt togs upp av några ledamöter i debatten - som verkar på så sätt att ökade kostnader bärs av fiskarna och inte förs över på konsumenterna, som i andra sektorer. Därför behöver vi se närmare på detta, för att ta reda på varför. Det finns system som leder till en situation där det är fiskarna som drabbas, som tvingas bära de ökade kostnaderna själva snarare än att föra över dem på konsumenterna. Vi erbjuder också vissa möjligheter till omedelbart stöd för fiskarna, om detta kopplas samman med omstrukturering, i form av räddnings- och omstruktureringsstöd. Här måste jag dock säga att jag också tittar närmare på detta och diskuterar det med mina kolleger, för att försöka finna andra vägar och medel för att hjälpa fiskare att möta denna nya verklighet på kort sikt. Men jag måste understryka att vi bara kan göra detta om det finns ett fast och tidsbestämt åtagande om omstrukturering, för problemet är också att det finns en överkapacitet. Om vi inte tar itu med problemet med överkapacitet så kommer vi att ha ett återkommande problem så länge bränslepriserna är som de är eller - ännu värre - om de fortsätter att stiga, vilket det finns tecken på. Detta är vad vi har gjort tillsammans med Frankrike, som kommissionen och Frankrike har kommit överens om i ett åtgärdspaket för att hjälpa den franska fiskesektorn att omstrukturera. Jag måste medge att detta inte var tillräckligt och inte tillfredsställde de franska fiskarna. Jag måste understryka, som ett svar från kommissionen, att vi också behöver medlemsstaternas samarbete och aktiva engagemang. Vi kan inte agera på egen hand. Jag förstår att krisen i detta avseende kommer att tas upp till diskussion på det kommande rådsmötet i juni, och personligen välkomnar jag det. Avril Doyle tog upp en fråga alldeles på slutet om tillämpningen av statligt stöd i vissa medlemsstater och inte andra. Den information som kommissionen har är att dessa subventioner som har beviljats av olika medlemsstater antingen ligger under miniminivån (och varje medlemsstat kan bevilja stöd så länge de inte överstiger miniminivån) eller också ingår i omstruktureringsprogram, som jag talade om förut. Det finns ett meddelande om räddnings- och omstruktureringsstöd, och om en överenskommelse nås - om kommissionen ger klartecken för ett omstruktureringsprogram - så finns det vissa möjligheter till stöd, statligt stöd, som annars inte skulle vara möjligt. När vi har fått information om andra stöd som inte ligger under miniminivån eller ingår i omstruktureringsprogram så undersöker vi det. Det har exempelvis nyss lämnats en anmälan till Frankrike om att det belopp som betalades ut i form av en försäkring måste återtas. Vi vidtar alltså åtgärder för att se till att EU:s konkurrensregler följs. Slutligen vill jag säga att den omedelbara krisen är av den arten att vi måste hantera den på ett mycket noggrant sätt för att finna vägar och medel för att finna skyndsamma lösningar som också beror av ett starkt engagemang på kort sikt för omstrukturering av fiskesektorn, för att kapacitetsnivåerna ska stämma överens med ett hållbart havsfiske. Marie-Hélène Aubert: Fru talman! Först av allt vill jag tacka kommissionsledamoten och alla som har deltagit i debatten. Vi har uppenbarligen också behandlat bakgrunden till den allvarliga kris som drabbar sektorn. Jag vill tacka kommissionsledamoten för att ha försökt ge detaljerade svar på de frågor som ställts, även om det är svårt att gå in i detalj på vissa områden. Det är i alla fall olyckligt att EU - eller Bryssel - systematiskt får skulden för allt. Jag anser faktiskt att detta skulle vara ett bra tillfälle att visa att EU - Bryssel - inte är en del av problemet utan av lösningen. När vi ser den förbittring som finns mot EU inser vi hur medlemsstaterna och ett antal näringslivsföreträdare har dragit sig undan sitt ansvar under åren. De har prioriterat kortsiktiga intressen och trott att de kan tjäna på det ett tag men vägrat att se att de därigenom har fört en hel bransch mot ruinens brant. Här är vi nu. Hur kan vi hitta lösningar på en situation som har pågått i åratal? Det är inte lätt. Ni har kommit med några förslag. Men vi kommer inte att lyckas om vi inte vidtar stränga och drastiska åtgärder, om vi inte använder alla de medel som krävs, för dessa texter kommer inte att efterlevas utan ekonomiska och mänskliga resurser, genom att man antar mycket mer avskräckande sanktioner än de som finns nu mot olagligt fiske. Det kommer åtminstone inte att bli alltför svårt, med tanke på det låga antal böter som dömts ut på senare tid. Vi behöver också ge mycket mer stimulans och belöningar för intelligent och hållbart beteende och metoder. De fiskare och fiskeföretag som använder metoder som är både oerhört tillmötesgående och innovativa i fråga om fiskeförvaltning känner att de inte har något för det. De får inget erkännande och tjänar ingenting på det. Jag menar också, när det gäller kampen mot olagligt fiske och andra områden som har tagits upp såsom slöseri eller resurshantering och kvoter, att vi måste lägga fram en mycket mer lönande strategi, en framåtsyftande strategi som är ett steg i rätt riktning, och så verkar det inte vara för tillfället. Sammanfattningsvis menar jag att detta betänkande är en möjlighet för oss att ta upp alla dessa frågor. Det är uppenbart att enbart denna diskussion inte löser problemet. Jag tänker mig att denna diskussion kommer att fortsätta i nästa betänkande, men det är dags för ett brett samråd i stället för förhandlingar uppifrån och ned, mellan kommissionen, regeringar och näringslivsföreträdare, och ett mycket bredare, mer övergripande, tvärsektoriellt samråd. Det skulle ge oss svar, och EU och Europaparlamentet skulle åter få möjlighet att fullgöra sin roll och sin plikt att finna lösningar för denna sektor i kris. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag den 5 juni 2008. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Margie Sudre : Europaparlamentet har ännu en gång slagit till mot olagligt, orapporterat och oreglerat fiske, som är ett verkligt internationellt problem. De antagna åtgärderna kompletterar på ett verkningsfullt sätt den befintliga mekanismen. Jag talar särskilt om införandet av ett system för hamnstatskontroll för fartyg som angör hamnen, där ett fångstintyg utfärdas, och förbudet mot angöring av IUU-fartyg. Jag välkomnar också förbudet mot import av IUU-fisk och offentliggörandet av en förteckning med fartyg som sysslar med IUU-fiske. Mervärdet av dessa nya EU-regler ligger också i utvecklingen av ett varningssystem på gemenskapsnivå när det finns misstanke om att IUU-fiske har upptäckts. Sanktionssystemet har också förstärkts, inklusive förbudet för IUU-fartyg att få tillgång till offentligt stöd eller bidrag och återbetalning av offentligt stöd eller bidrag som utbetalats, där så är nödvändigt. Ännu viktigare är att jag framgångsrikt har bedrivit lobbyverksamhet i Europaparlamentet för att fokusera på de yttersta randområdena i kampen mot olagligt fiske, eftersom deras ekosystem är så oerhört känsliga. Detta sänder ut en kraftig signal till de samvetslösa flottorna och kommer att göra det lättare att ta hårda tag mot den illojala konkurrens som sakta men säkert slår ut våra fiskare.

sv

Välkomsthälsning Talmannen: Jag skulle vilja välkomna en delegation från det afghanska parlamentet som leds av talmannen i Afghanistans nationalförsamling, Mohammad Yunus Qanooni, till åhörarläktaren. (Livliga applåder) Mohammad Yunus Qanooni åtföljs av fyra andra ledamöter från det afghanska parlamentet. I morgon kommer vi att få nöjet att möta denna delegation personligen. Den har redan haft ett åsiktsutbyte med utskottet för utrikesfrågor och utskottet för utveckling. Vi välkomnar er varmt, och vi skulle vilja inbjuda er att stanna kvar på åhörarläktaren under utdelningen av Sacharovpriset till Aljaksandr Milinkevitj, och därefter under den viktiga debatten om Europeiska unionens årsrapport om mänskliga rättigheter.

sv

Öppnande av sammanträdet

sv

Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet

sv

Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

12. Vitbok om idrott (

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

Uppskjutande av WTO:s Doha-runda (debatt) Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om uppskjutandet av WTO:s Doha-runda. Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Jag antar att ni väntade er att få se kommissionsledamoten Peter Mandelson här i kväll, men som ni förmodligen känner till har han lämnat kommissionen och jag vann lottdragningen om vem som skulle få ersätta Peter Mandelson här i kväll. Eftersom jag har varit direkt inblandad i förhandlingarna på WTO i Genève med ansvar för jordbrukssektorn är jag dock glad över att få komma hit i kväll. Även om förhandlingarna i Genève i juli inte kunde ros i hamn har Doha-rundan inte skjutits upp. Den har i själva verket tvärtom hållits aktiv, till och med de senaste veckorna, och vi tänker bidra konstruktivt till dessa aktiviteter för att göra det lättare att i sinom tid återuppta förhandlingarna på ministernivå, så snart de nödvändiga tekniska analyser som nu genomförs av viktiga länder om kvarvarande problematiska frågor är klara. Förhandlingarna i juli utmynnade i en del verkliga framsteg i form av ett paket som angav huvuddragen i ett möjligt balanserat resultat som uppfyller EU:s viktigaste krav inom jordbruket, men även ger värdefulla fördelar för våra tillverkningsföretag inom industrin. Huvuddragen i ett avtal har framträtt när det gäller olika nyckelfrågor, bl.a. en allmän minskning av nationellt stöd som snedvrider handeln inom jordbrukssektorn, möjligheterna för utvecklade länder och utvecklingsländer att även framöver skydda ett begränsat antal känsliga och särskilda produkter från tullsänkningar, den schweiziska lösning som används för att fastställa tullsänkningar på industriprodukter och utvecklingsländernas handlingsfrihet när det gäller att skydda ett antal industriprodukter från sådana sänkningar. Enligt den analys som kommissionen har gjort är detta paket av verkligt värde för Europas näringsliv och konsumenter och skulle garantera ett internationellt regelverk för jordbruket som är helt i linje med 2003 års reform. Enligt vår uppfattning medför paketet också ett verkligt utvecklingsvärde för världens fattigaste länder. Om rundan skulle avslutas på denna grundval skulle det halvera de internationella tullarna och även om utvecklingsländerna skulle bidra till en tredjedel av besparingarna skulle de samtidigt gynnas av två tredjedelar av det ökade marknadstillträdet. Det skulle också medföra att OECD-länderna ansluter sig till Europas initiativ att ge de minst utvecklade länderna tull- och kvotfritt tillträde till deras marknader - det vi brukar kalla ”allt utom vapen”-initiativet. Vi skulle också ha lyckats få till stånd en verklig jordbruksreform i USA. Med ett avtal skulle USA ha tvingats minska sitt handelssnedvridande nationella stöd och sina subventioner till 14,5 miljarder dollar. Utan avtalet kan subventionerna med den nya jordbrukslagen nu stiga till upp till 48 miljarder dollar. Det skulle även ligga i vårt intresse att få till stånd ett permanent internationellt rättsskydd av vår reformerade gemensamma jordbrukspolitik. En överenskommelse på denna grundval skulle göra tillväxtekonomierna till förvaltare av det multilaterala handelssystem som måste bevaras men också förstärkas. Vi skulle göra dem mer fast förankrade i det regelbaserade system för världshandeln som är nödvändigt för framtiden. Det var därför en besvikelse att det visade sig vara omöjligt att avsluta diskussionerna om Doha-villkoren i juli på grund av den fortsatta oenigheten kring en mycket konkret fråga på jordbruksområdet. Problemen uppstod beträffande frågan om särskilda skyddsmekanismer på jordbruksområdet för utvecklingsländer, s.k. SSM, framför allt inom G7-gruppen. Indien och Kina kunde inte enas med USA om vilka åtgärder som ska vidtas om denna skyddsmekanism används för att höja tullarna över den nivå som gällde före Doha-rundan. Sedan början av september har kontakter tagits på hög tjänstemannanivå för att försöka lösa denna fortsatta meningsskillnad, men vi har hittills inte haft någon framgång. EU är visserligen fortfarande starkt engagerat, men det är faktiskt osäkert om diskussionerna kommer att återupptas de närmaste veckorna. Vi kommer som vanligt att fortsätta ha en ständig dialog med parlamentet och vi hoppas naturligtvis på ert fortsatta stöd i denna fråga. Georgios Papastamkos: Herr talman! Kostnaderna för Doha-rundans kollaps kan inte bara räknas i termer av förlorade möjligheter, förlorade vinster eller försämringen av det ekonomiskt osäkra klimatet. Lika allvarligt är kostnaderna för systemet och institutionerna. Jag menar här slaget mot WTO:s trovärdighet. Vi vill naturligtvis alla få till stånd ett avtal, men inte till vilket pris som helst för EU. För att den nuvarande förhandlingsrundan ska kunna slutföras krävs ett omfattande, ambitiöst och balanserat avtal. Vi kräver därför betydande eftergifter av både våra utvecklade handelspartner och de dynamiska utvecklingsländerna. Vi uppmanar därför kommissionen att inta en beslutsam förhandlingsposition i framtiden. Den gemensamma jordbrukspolitiken har reformerats. Jag frågar er: Har ni dragit nytta av detta som ett förhandlingsverktyg? Långt därifrån: kommissionen har ensidigt fortsatt att komma med ännu fler fruktlösa erbjudanden till jordbrukssektorn. Det finns många frågor som jag skulle kunna ställa till kommissionsledamoten med ansvar för jordbruket. Jag ska inskränka mig till en: är frågan om geografiska beteckningar en viktig del av jordbruksförhandlingarna? Vårt stöd för ett multilateralt handelssystem är självskrivet. Vi ser fram emot en styrning av handeln som syftar till en effektiv hantering av globaliseringen och en mer rättvis fördelning av dess positiva effekter. Låt mig avslutningsvis säga att jag personligen tror att det som man har lyckats undanröja - dvs. handelshindren i WTO-systemet - inte har matchats tillräckligt av det man lyckats tillföra i form av integration genom konvergerande regelsystem. Erika Mann: Fru talman! Vi vet av erfarenhet att världshandelsrundorna är mycket besvärliga. Jag vill tacka kommissionen, för som vi ledamöter i Europaparlamentet fick uppleva många gånger under samtalen i samband med den senaste rundan i Genève har den ända till slutet uppträtt på ett mycket balanserat sätt, och kommissionsledamoten visade inom sitt behörighetsområde inte bara nödvändig flexibilitet, utan också stor sympati för de fattigare utvecklingsländerna, vilket ständigt påpekades för oss under samtalen. I så måtto var det inte EU som allmänhetens förakt riktades mot den här gången, utan andra länder som i själva verket var mycket besvärligare förhandlingsdeltagare. Det är verkligen synd att vi i den nuvarande finanskrisen kommer fram till att vi behöver fler internationella och multilaterala regler, eftersom dessa regler fungerar som en korsett, som å ena sidan gör att fattiga länder kan integreras, samtidigt som rika länder kan se till att även deras invånare gynnas av detta och att standarder fastställs. Vi tycker verkligen att det är synd att det tydligen är detta som är skälet till att denna världshandelsrunda inte kan slutföras före årets slut. Det är en missuppfattning vi borde göra oss av med. Det är kanske bättre så här, eftersom vi kommer att ta itu med allt detta med ett nytt parlament, en ny kommission och efter valet i USA, i stället för att få det gjort till varje pris. Min grupp vill mana till försiktighet, hellre än att rundan slutförs till vilket pris som helst. Fru kommissionsledamot! Jag har en begäran: hur ni än förhandlar och vad som än händer, var snäll och informera parlamentet i god tid och se också till att oavsett om det blir något Lissabonfördrag eller inte så tar vi en ny titt på om vi kanske kan skapa något slags ”kvasi-Lissabonfördrag” i förskott för handelsområdet. Ignasi Guardans Cambó: Fru talman! Några av oss såg det faktiska arbete som utfördes av alla deltagare under Doha-rundans ministertoppmöte i juli, inte minst det som gjordes av EU, som mycket förtjänstfullt representerades av kommissionsledamot Peter Mandelson. Närvaron under förhandlingarna i Genève av den kommissionsledamot som är här i dag uppskattades också. Det fanns därför en känsla av frustration som vi upplevde personligen när alla dessa insatser och all denna kraft i slutändan inte gav några konkreta resultat, trots att man hade närmat sig varandra så mycket att det tycktes borga för något slags resultat. I den resolution som läggs fram i dag, och som parlamentet kommer att rösta om, uttrycker vi som parlament vårt stöd för det som uppnåddes. Vi ber att det som uppnåddes, även om det egentligen inte var ett slutligt avtal, ska vara den grundval på vilken arbetet nu börjar, så att arbetet inte var bortkastat. Vi ber i all troskyldighet - med en gnutta troskyldighet - om att Doha-rundan ska avslutas så snart som möjligt. Det är möjligt, ja faktiskt troligt, att en del skulle tycka att detta är naivt, inte minst med tanke på att inte ens den europeiske huvudförhandlaren hade tillräcklig tilltro till detta, utan åkte hem och lade över ansvaret för förhandlingarna för Europas räkning på en person som inte vet ett dugg om vad som ligger på bordet, oavsett vilka förmågor hon i framtiden eventuellt kan visa sig ha. Det är därför sant att det finns ett stort mått av naivitet i vår resolution, men vi måste vara klara och tydliga. Om Doha-rundan inte avslutas kommer utvecklingsländerna att vara förlorare. Om Doha-rundan inte avslutas är den multilaterala vägen allvarligt hotad, i synnerhet i det läge av global osäkerhet som vi nu upplever, och innan Doha-rundan avslutas går det inte att ta itu med andra frågor på den globala agendan som klimatförändringar och stigande livsmedelspriser. Det finns andra frågor som måste lösas och ingen av dem kan lösas om vi inte anstränger oss för att avsluta denna förhandlingsrunda. Detta kommer även i fortsättningen att vara parlamentets mål. Caroline Lucas: för Verts/ALE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag är mycket glad över att parlamentet på senare år har blivit mer kritiskt mot Doha-rundan. Den gemensamma resolution som har lagts fram inför oss återger faktiskt ganska troget deklarationen av den globala parlamentariska församlingen i september, i vilken man uttryckte mycket allvarlig oro över det mycket begränsade utvecklingsinnehåll som finns kvar i Doha-förhandlingarna och var mycket kritisk till de alltmer exklusiva förfarandena för att nå fram till uppgörelser. Låt mig i samma anda som i den globala parlamentariska församlingens deklaration tillägga att jag hoppas att det ändringsförslag som har lagts fram av PPE-DE-gruppen och UEN-gruppen, i vilket man efterlyser bilaterala frihandelsavtal av ”WTO plus”-typ, inte kommer att antas under morgondagens omröstning. Bilaterala frihandelsavtal är raka motsatsen till fungerande multilateralism och De gröna kommer inte att kunna stödja resolutionen om ändringsförslaget röstas igenom. Vad som slår mig i dagens debatt och även i resolutionen är att det saknas mod att uttala den enkla sanningen att Doha-rundans förhandlingar i den form som vi känner till nu är över. Att avbrottet kan bli långvarigt och pågå ända till våren 2010. Det är nästan säkert att de nya förhandlarna från USA, kommissionen och Indien inte kommer att fortsätta att försöka driva igenom samma gamla snabblösningar som i juli 2008, som ju inte ens fungerade då. Det betyder att det här faktiskt är en möjlighet. Det är exakt rätt tidpunkt att analysera misslyckandena under de senaste sju åren av Doha-förhandlingar och fastställa en ny gemensam och mer rättvis agenda, samt en mer öppen och demokratisk process som till fullo kan stödjas av alla WTO-medlemmar, särskilt de minst utvecklade medlemmarna. Seán Ó Neachtain: för UEN-gruppen. - (GA) Fru talman! Det är på tiden att vi förändrar vårt sätt att delta i samtalen om världshandeln. Det står nu klart att systemet och vårt deltagande i det inte längre fungerar. Vi misslyckades i Cancún, i Hongkong och återigen i Genève. Allt grundar sig på följande: vi försöker skapa ett paket i Europa som innebär att vi säljer ut vår livsmedelskälla - själva maten som vi levererar. Den förre kommissionsledamoten Peter Mandelson gjorde allt för att stjälpa jordbrukspolitiken och främja ett världshandelssystem. Detta är inte lösningen. Var ska vi få maten ifrån om vi måste importera den? Europa måste akta sig och vi måste skydda vår nuvarande livsmedelsförsörjning. Vi ändrade vår jordbrukspolitik, men om inte jordbruket tas bort från världshandelsagendan kommer den aldrig att göra några framsteg eller, för den delen, bli en framgång. Det är dags att något görs, vilket har sagts många gånger förr. Helmuth Markov: Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Om man förhandlar i sju år utan att komma fram till något resultat måste man vara lite självkritisk och fråga sig vilka misstag man kan ha gjort, oavsett vilka misstag som har gjorts av andra länder och deltagare i förhandlingarna. Jag tror att det är möjligt att göra en lista - den behöver inte nödvändigtvis gälla alla, men kravet på att ta bort tullar och öppna upp marknaderna är kanske inte rätt instrument för utvecklingsländerna, eftersom det innebär att de skulle förlora inkomster som de behöver för sina egna budgetar och inte kan få från några andra håll. Då kan det inte utvecklas sjukvård, utbildning eller infrastruktur i dessa länder. För några av dessa länder är ett frihandelsavtal, oavsett typ, inte rätt modell och de är intresserade av att ingå ett handelsavtal, men baserat på GSP+. Det stämmer kanske att många länder på den utvecklingsnivån först måste utveckla en självständig ekonomi. EU, eller vissa europeiska länder, har ju trots allt utvecklat sina ekonomier inom slutna marknader. Om man inte lyckas uppnå något resultat måste man fråga sig vad det beror på. Doha-rundan var ursprungligen knuten till millenniemålen. Jag delar inte Seán Ó Neachtains uppfattning. Jag förstår varför många länder säger att de tycker att de nuvarande förhandlingarna bara skapar förutsättningar för företag som är verksamma globalt att bli ännu mer globala och detta sägs också i strategin för det globala Europa. Detta får en negativ effekt på små regionala producenter. Det har för övrigt också en negativ inverkan på små lokala producenter i Europa. Det ingår i EU:s existensberättigande, i dess imperativ, att fortsätta framåt. Därför måste vi kanske överväga en annan förhandlingstaktik. Jag hoppas att den nya kommissionsledamoten kommer att ta vara på denna möjlighet. Hon kommer utifrån, hon har erfarenhet av förhandlingar. Även om hon kanske inte har nödvändiga kunskaper om handelsfrågor har hon ett team som är väl insatt och kanske kommer hon att ta tillvara möjligheterna inom ramen för sitt mandat på ett helt annat sätt än den förre kommissionsledamoten - och det finns verkligen möjligheter! Derek Roland Clark: för IND/DEM-gruppen. - (EN) EU tycker om att styra och ställa på handelsområdet. Tänk bara på det sex år långa banankriget med USA. Det uppstod sedan EU hade gett särskilt marknadstillträde till sina forna kolonier i Västindien. Generaldirektören för WTO är den tidigare kommissionsledamoten med ansvar för handel, Pascal Lamy. Kan det möjligen föreligga en intressekonflikt här? Hans EU-pension kanske är beroende av att han inte angriper EU:s politik. Kan det ha varit en faktor som han hade i åtanke när han försökte förhandla mellan handelsblocken? Peter Mandelson lade skulden för Doha-rundans kollaps på USA:s jordbrukssubventioner. Tala om att kasta sten i glashus! I flera decennier har den gemensamma jordbrukspolitiken fyllt EU-jordbrukarnas fickor med enorma subventioner. Detta låg lika mycket bakom handelsförhandlingarnas kollaps som något annat. Det sista EU borde göra är hur som helst att vinna poäng från andra regioner i handelskrig i tider av global svält och finanskris. Jean-Claude Martinez: (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot! Den pågående finanskrisen visar oss att ett globalt problem kräver ett agerande på global nivå. Detta gäller särskilt inom livsmedels- och jordbrukssektorerna, vilket är den viktigaste anledningen till att WTO har upprättats. Vi håller alla med om detta. WTO försöker ha globaliserade bestämmelser. Det verkar emellertid inte som om detta fungerar exakt på det sätt som vi skulle vilja, och vi står inför problemet att kombinera den frihandel som vi alla eftersträvar med ett nödvändigt skydd. Det behöver inte innebära protektionism att skydda våra ekonomier och våra nationella jordbruk. För att klara av detta har vi de senaste 60 åren, ända sedan GATT, gått en krokig väg och sänkt tullarna i åtanke att ta bort dem helt. Tekniskt sett verkar det dock svårt att sänka tullarna. Titta bara på mängden av matematiska formler som finns för detta syfte: den sydkoreanska formeln, den europeiska formeln och givetvis den schweiziska formeln. Det fungerar inte i praktiken eftersom produkter inte är enhetliga utan består av många olika delar som styrs av olika ursprungsregler - tekniskt sett är en sänkning av tullarna inte så lätt som man skulle kunna tro. Vi är därmed låsta av tekniken och försöker att genom förhandlingar hitta ett sätt att lösa detta politiskt. Forskare har tydligen uppfunnit ett nytt tullsystem som innebär att tullavgifter är avdragsgilla för exportören gentemot importlandets ekonomi. Rent konkret utgörs denna avdragsgilla tullavgift av en tullkredit som motsvarar det belopp som exportören har anmält till importlandet. Denna tullkredit innefattar tre olika aspekter: den är avdragsbar, omsättningsbar och överlåtbar. För det första är den avdragsbar, vilket innebär att när exportören köper något från importören kan han eller hon dra av det tullbelopp som han eller hon betalat. För det andra är den omsättningsbar, eftersom det exporterande företaget som har betalat tull kan, om det inte har något att köpa från importören, sälja sin tullkredit på aktiemarknaden eller till en bank. Slutligen är den överlåtbar genom att importören kan donera tullkredit som överskrider betald tullavgift till utvecklingsländer och därmed hjälpa dem. Med denna teknik skapar vi en handelsvaluta där penningvärdet motsvarar beloppet på redan befintliga tullavgifter. Europeiska unionen skulle till exempel bidra med 13 miljarder euro i denna handelsvaluta. Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! I likhet med andra som är närvarande var jag med i Genève. Jag blev förvånad och ibland road över hur WTO arbetar - och över att organisationen inte arbetade i detta fall. För en gångs skull var inte den gemensamma jordbrukspolitiken direkt i skottlinjen, och jag tror att vi ska vara glada över det. Men jordbruket på global nivå var definitivt fortfarande högst upp på agendan. Samtalen bröt samman på grund av att Indien och Kina var alltför måna om att skydda sina jordbrukare från alltför omfattande import. Jag tror att orden från den indiske handelskommissionären Kamal Nath är värda att upprepas: ”Vi kan inte fullfölja detta eftersom vi måste trygga vår försörjning.” Indien såg skyddet av sin stora och relativt fattiga landsbygds- och jordbruksbefolkning som grundläggande och ansåg att ett avtal med WTO inte var det bästa för landet. Denna process har nu pågått i sju år. Peter Mandelson har lämnat scenen efter fyra år i följd. Jag anser att han har misslyckats med att lyssna på jordbrukarna, särskilt att hörsamma oron från EU:s jordbrukare och från livsmedelsindustrin, och avvisat deras röst genom att hävda att agendans utvecklingsdel skulle framhävas. Hans förslag skulle ha uttömt EU:s boskapssektor, vilket inte skulle ha varit bra för utvecklingsländerna. Det skulle snarare ha gynnat stora lantbruk i framväxande ekonomier med låga produktionskostnader. Peter Mandelson har nu lämnat scenen och jag undrar om han såg tecknen i skyn. Varför stannade han inte kvar och fullföljde jobbet om han verkligen oroade sig för utvecklingsagendan? Livsmedelssäkerhet är nu en stor politisk prioritering. Vi ser stora variationer i priserna på råvaror. Vad jag förstår har spannmålsmarknaden brutit samman i dag. Vi måste fråga oss själva om detta är det bästa sättet att säkerställa leverans av livsmedel till alla konsumenter och till rimliga priser. Och ännu viktigare är att vi måste titta på vår utvecklingspolitik, och se att vi har misslyckats att investera i utvecklingsländernas jordbruk. Låt oss skrida till handling, men låt oss försäkra oss om att vi handlar rättvist och balanserat. Kader Arif: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Ända sedan 2001 har utvecklingsländerna haft en förhandlingsrunda inom WTO som benämns som utvecklingsrundan. När vi nu står inför en plötslig och förödande livsmedelskris som gör världen varse att det finns ett akut behov av att hitta en långsiktig, global och balanserad lösning, förväntar sig dessa länder en tydlig reaktion från oss för att deras livsmedelssäkerhet ska kunna garanteras. Jag vill bekräfta att vi inte, om den fortsatta rundan kommer att handla om marknadstillträde till varje pris, kommer att uppnå vårt mål. Vi vet också att ju mer vi skjuter upp undertecknandet av ett utvecklingsavtal, desto sämre blir utsikterna att uppnå millennieutvecklingsmålen. Olyckligtvis ligger vi redan efter i schemat. Inför denna krissituation begär vi att en politisk lösning ska nås så snart som möjligt när det gäller den särskilda skyddsmekanismen, för att vi ska kunna skapa ett effektivt redskap för skydd av små producenter i fattiga länder. Detta steg är nödvändigt att ta innan man fortsätter med förhandlingarna om övriga aspekter, och jag hoppas att de nyligen återupptagna diskussionerna om jordbruk och om marknadstillträdet för icke-jordbruksprodukter (Non-Agricultural Market Access (NAMA)) kommer att innebära framsteg i detta avseende. Innan jag slutar vill jag beskriva de ändringsförslag till den gemensamma resolutionen som lagts fram. Europaparlamentets socialistiska grupp kommer naturligtvis att begära att vi röstar för ändringsförslag 2, vilket är absolut nödvändigt för att utöka parlamentets rättigheter när det gäller internationell handel. Vi stöder även de förslag som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, men vi kan inte acceptera ändringsförslaget som lagts fram av Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, eftersom vi inte anser att det, i denna resolution om multilaterala förhandlingar, är lämpligt att uppmana till nya regionala bilaterala avtal att underteckna - vi vet att dessa vanligtvis förhandlas fram på den svages bekostnad. Jorgo Chatzimarkakis: (DE) Fru talman, fru kommissionsledamot! Ännu en gång har vi haft ett bakslag i samband med en Doharunda. Är världen helt enkelt trött på WTO nu? Så är det inte! Vi var på väg att sluta ett avtal och var nästan klara, när Indien och Kina av alla länder i sista minuten orsakade att samtalen bröt samman. Detta visar att samtalen inte havererade på grund av tekniska orsaker utan på grund av politiska skäl, och det markerar att världshandelsrundans nya politiska centrum ligger i Asien och inte längre i Europa. Kinas roll bör beaktas eftersom Kina fram till nu alltid har förespråkat fri handel, men tydligen plötsligt har en ny agenda. Icke desto mindre vill jag gratulera kommissionen, ni fru kommissionsledamot, och även kommissionsledamot Peter Mandelson, för den positiva roll som EU spelat. Till skillnad från i Hongkong medverkade vi i förhandlingar, var proaktiva och beredda att kompromissa. Det är dock synd att Peter Mandelson slutar i detta läge, och det innebär att vi måste sadla om efter halva vägen. Han var en skicklig förhandlare. Han käbblade mycket med oss i parlamentet och han lämnar efter sig en stor kostym att fylla för Lady Ashton. Lycka till! Nils Lundgren: Fru talman! Jag är en enveten EU-skeptiker, men det finns två områden där EU ska ha en central internationell roll - handelspolitik och miljöpolitik. Nu talar vi handelspolitik. Fri världshandel är nyckeln till ekonomiskt välstånd för alla jordens länder och särskilt då för de fattigaste. Bakslaget vid Doharundan i somras var därför djupt allvarligt och det ankommer nu på EU, världens största handelsorganisation, att ta ett nytt initiativ. Då inträffar detta djupt olyckliga att Peter Mandelson, vår mest kompetente kommissionsledamot, lämnar sin post som ansvarig för EU:s handelspolitik. Samtidigt hotas världsekonomin av en förödande finanskris. I detta läge föreslår den brittiska regeringen en ersättare som uppenbarligen saknar kompetens för uppgiften. Det är nu Europaparlamentets ansvar att säkerställa att vi får en kraftfull och kompetent kommissionsledamot med ansvar för handel i detta känsliga historiska läge. Låt oss ta det ansvaret! Robert Sturdy: (EN) Fru talman! Låt mig först ta upp med kommissionsledamoten den problematiska situation som Peter Mandelsons avgång har skapat. Jag anser att han har svikit EU genom att lämna denna post. Vi befinner oss i ett allvarligt läge. Ni har själv just sagt att det finns goda möjligheter för Doharundan att återupptas. Utan Peter Mandelson vid rodret - jag har kritiserat honom vid flera tillfällen, men han hade åtminstone intellekt och kunskap (i egenskap av tidigare handelsminister) för att vara i stånd att fortsätta striden - har vi hamnat i trångmål! Hur kommer ni exempelvis att göra med avtalet om ekonomiskt partnerskap (EPA) nästa vecka? Med all respekt, vilken kunskap har ni om EPA? Ni var varken inblandad i förhandlingarna eller i upprättandet av avtalet. Jag är säker på att jag aldrig pratade med er när jag utarbetade förslaget till betänkande om detta. Kan kommissionen vidare garantera att vi kommer att ha en ordentlig utfrågning i parlamentet i dag när baronessan Ashton infinner sig framför utskottet för internationell handel? Om ni försöker få igenom detta en dag när ingen är närvarande, exempelvis nästa vecka eller en måndag, en dag när det är mycket svårt för ledamöterna att närvara, bör ni vara beredda på parlamentets vrede. Kom ihåg vad som hände med Santer-kommissionen! Jag anser att man bör ge henne en rättvis och ordentlig utfrågning och, som många redan har sagt, är det mycket viktigt att vi har en bra kommissionsledamot vid rodret. När det gäller detta undrar jag om ni och jag lyssnar på samma slags diskussioner. Ni sa att den amerikanska jordbrukspolitiken skulle formuleras om. Ni måste skämta. Senast i går sa Barack Obama att han skulle fortsätta att vara ännu mer protektionistisk än tidigare, och det sa även den republikanska kandidaten. Vi kommer att i stor utsträckning få se protektionism från USA:s sida. Jag avslutar med en tanke om livsmedelskrisen, som någon nämnde. Låt mig göra det absolut tydligt för församlingen: Det finns ingen livsmedelskris. Vetepriset ligger nu på 40 euro lägre per ton än produktionskostnaden. Fru talman! Låt mig snabbt ta upp en ordningsfråga. Är det en cirkus utanför denna kammare? Detta har ingenting att göra med dagens diskussioner. Är det en cirkus? Eller är det en restaurang? Är det en klubb? Ni måste kämpa för att kunna komma fram. Ni bör föra detta vidare till talmanskonferensen och få ett slut på cirkusen som pågår utanför kammaren. Talmannen: Jag har antecknat era synpunkter, herr Sturdy. Harlem Désir: (FR) Fru talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vad är det som nu står på spel inom ramen för förhandlingarna med WTO? Jag tror inte att det handlar om Peter Mandelson och baronessan Ashton även om de är fina människor. Jag är inte ens säker på att den viktigaste frågan är den om tullar på handel med industrivaror, jordbrukstullar samt marknadstillträde. Vi vill alla helt klart att avtalet ska vara stabilt och rättvist för Europa, men jag anser att det finns två huvudfrågor här. Den första handlar om att bevara en multilateral ram för handeln. Vi kan se hur mycket frånvaron av ett sådant ramverk inom ett av globaliseringens andra områden - finansmarknaderna - kostar med avseende på risken för ekonomin, för medborgarna, och för vårt samhälle. Om de förhandlingar vi har fört under sex år går i stöpet, vet vi vilka slags bilaterala överenskommelser som successivt kommer att ersätta dem inom WTO. Det är ett dåligt ramverk! Vi vill reformera WTO - det var vad vi sa i vårt resolutionsförslag, och vi vill också att andra handelsrelaterade aspekter ska beaktas, särskilt när det gäller miljön, för att hantera påverkan från klimatförändringarna och sociala föreskrifter. Detta är absolut grundläggande. Det är emellertid inte genom att upplösa det multilaterala ramverket som vi kan lyckas med att organisera denna aspekt av globaliseringen på ett bättre sätt. Det är genom att stärka det. Den andra frågan, som jag inte kommer att gå in på eftersom detta togs upp av min kollega Kader Arif, är ombalanseringen av de regler som fastslogs under Uruguayrundan vid skapandet av WTO, i syfte att spegla svårigheterna när det gäller utveckling och situationen i de minst utvecklade länderna, i utvecklingsländerna. Ni nämnde också detta och ni efterfrågade ett initiativ som innefattade ”allt utom vapen”, med en skyddsklausul för känsliga produkter. Vi behöver införa regler i detta avseende enligt vilka varje situation i sig beaktas, dock inte nödvändigtvis frihandelsregler. Vi vill ha rättvis handel, förutsatt att det inte blir djungelns lag som får styra. Detta anser jag är de två viktigaste frågorna som EU:s förhandlare bör inrikta sig på. Givetvis bör de även koncentrera sig på andra åtgärder, som jordbruk, tjänster - dock inte genom att ifrågasätta utvecklingsländernas rätt att reglera allmänna tjänster - och industritullar, och inte på bekostnad av ett framgångsrikt resultat för denna utvecklingsrunda. Daniel Varela Suanzes-Carpegna: (ES) Fru talman! Vi skulle ha önskat att Peter Mandelson fortfarande var kvar här. Hans avhopp verkar ha blivit Europeiska unionens dödsstöt för Doharundan. Den globala finanskrisen verkar inte lovande för Doha. Denna kollaps förvärrar i stället den globala ekonomiska situationen, och det är de mindre utvecklade länderna som kommer att få betala det högsta priset för detta. Världshandelsorganisationen är nödvändig och regleringen av den internationella handeln är grundläggande. Vi kan se att reglering nu är en viktig faktor i globaliseringen, och det är därför nödvändigt att vi når en överenskommelse i Doharundan. Vi måste reflektera över att förbättra det sätt som WTO styrs på, dess legitimitet och även vilken roll tillväxtländerna, som väljer att vara utvecklingsländer eller utvecklade länder såsom det passar dem, har i denna runda. Precis som det fastslås i resolutionen ska dialogen inte bara vara mellan norr och söder utan också mellan söder och söder. Mer än andra har Europeiska unionen tagit betydelsefulla steg i dessa förhandlingar. Vi har också tagit initiativ till sådant som Allt utom vapen-initiativet. Också de andra måste gå i denna riktning. Låt oss under tiden sluta de pågående associeringsavtalen, exempelvis med Mercosur, vilka även de är nödvändiga i detta sammanhang. Carlos Carnero González: (ES) Fru talman! Dagens debatt avslöjar absolut några viktiga frågor som vi behöver enas kring. En av dessa är att vi, som ett svar på den kris vi upplever, behöver mer reglering och multilateral reglering. Om vi tittar på ekonomin är det verkligen inte önskvärt vare sig att Internationella valutafonden eller Världsbanken ska spela en ledande roll, inte ens för dess värsta fiender. Dessa gör bara katastrofala förutsägelser och avslöjar att de har mindre och mindre att säga om vad som händer, samt att deras inflytande och ställning i praktiken är oförutsägbart. På grund av detta behöver vi använda oss av det instrument vi har: WTO. Mer än någonsin behöver vi i dag reglering och mer än någonsin behöver vi en verklig ekonomi i motsats till en spekulativ finansiell ekonomi. Handeln med varor och tjänster är den verkliga ekonomin och en ekonomisk tillväxt på sysselsättningens område är baserad på den verkliga ekonomin. Jag håller därför inte med om att krisen innebär att det kommer att bli svårare att avsluta Doharundan. Tvärtom! Vilken ansvarig regering som helst, från norr eller söder, från ett utvecklingsland eller från ett utvecklat land bör anstränga sig ordentligt för att avsluta denna runda. Vi har en global marknad och vi behöver synliga verktyg. I detta fall är det WTO. Vi kommer att behöva förbättra det sätt på vilket denna styrs, vi kommer säkerligen att behöva mer av en utvecklingsmodell och mindre av en frihandelsmodell, och vi kommer givetvis att behöva politisk vilja. Jag förmodar att unionen, med den nya kommissionsledamoten, kommer att fortsätta med detta. Béla Glattfelder: (HU) Peter Mandelson lämnar det sjunkande skeppet och ger upp sin ställning som kapten. Han lämnar ett skepp som han själv har styrt mot ett isberg. Det var ett misstag att så frikostigt dela ut koncessioner, särskilt inom jordbruket, när förhandlingarna inleddes. Detta skapade inga incitament för våra handelspartners att själva dela ut koncessioner. Man skrattar åt oss medan vi försöker nödlanda med den gemensamma jordbrukspolitiken, medan de övriga förhandlingsparterna skyddar sin egen jordbrukspolitik och stärker det amerikanska jordbrukets ställning. WTO:s förhandlingar kan inte ta vid där de slutade. Förhandlingarna kan bara fortsätta om de även omfattar miljöfrågor. Annars kommer ytterligare liberalisering av världshandeln att leda till ännu mer miljöförstöring och ökade klimatförändringar. Är det rätt att, när vi plötsligt befinner oss mitt i en finans- och livsmedelskris, offra Europas livsmedelssäkerhet och dess jordbruk bara för att våra konkursförsatta banker i högre utsträckning ska vara i stånd att exportera sina felriktade tjänster? Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Europeiska unionen har gjort betydande förändringar i den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna reform har begränsat jordbruksproduktionen. Särskilt tydligt är det på sockermarknaden. Men inte bara där. Vi har begränsat stödnivån för våra jordbrukare. I vilken utsträckning har detta gett ett ökat mervärde, i vilka länder och för vilka sociala grupper och yrkesgrupper? Jag vill fråga kommissionsledamoten vad Europeiska unionen har fått i gengäld. En annan fråga är: Hur har tecknen på att vi står inför en global livsmedelskris påverkat WTO:s förhandlingar? Kommer den nuvarande finanskrisen, vilken säkerligen kommer att påverka vår ekonomi, att inverka på förhandlingarna på WTO-nivå? Mariann Fischer Boel: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Får jag inledningsvis försöka beskriva vår enorma besvikelse efter tio dagars intensiva förhandlingar i Genève. Vi kände att vi var så nära att sluta ett avtal om jordbruk och marknadstillträde för icke-jordbruksprodukter (NAMA), fullt medvetna om att detta i slutändan skulle vara det steg som skulle bli avgörande för om Europeiska unionen skulle kunna acceptera ett paket. Som ansvarig för jordbruket måste jag säga att det var mycket uppmuntrande att man för första gången någonsin inte skyllde de misslyckade diskussionerna på det europeiska jordbruket. Anledningen till det var att vi faktiskt inom jordbrukssektorn har lärt oss en läxa genom att vi har reformerat den gemensamma jordbrukspolitiken, först med den stora reformen 2003 och sedan med alla de efterföljande reformerna. Vi kunde därmed leverera en minskning på 80 procent av det handelssnedvridande nationella stödet, utan att vår jordbrukssektor faktiskt kom till skada. Vi hade också här möjlighet att låsa reformerna till det multilaterala handelssystemet. Det var inte ett avtal till vilket pris som helst. Det var ett balanserat avtal inom dessa två områden. Vi skulle kunna motivera inför rådet att vi förhandlade inom det mandat som förhandlarna fått av rådet. När det gäller jordbruk bestod detta mandat helt enkelt av att inte tvinga in oss i en ny reform av jordbrukssektorn. Jag håller med dem av er som har sagt att det multilaterala systemet är viktigt och nödvändigt, eftersom det bara är inom det multilaterala systemet som vi exempelvis kan begränsa handelssnedvridande nationellt stöd och alla övriga icke handelsrelaterade frågor. Detta kan aldrig göras genom bilaterala förhandlingar, så vi måste hålla fast vid det multilaterala systemets värderingar. Jag måste också säga att vi aldrig i dessa förhandlingar riktade in oss på utvecklingsländernas marknader. Snarare tvärt om faktiskt, vilket, som jag sa i mitt första inlägg, var anledningen till att SSM var så viktigt, när det gäller skydd av speciella produkter i utvecklingsländerna. Jag vill tillägga att vi introduceradeAllt utom vapen-initiativet 2002, vilket betyder att Europeiska unionen i dag är på långt när den viktigaste importören av jordbruksråvaror i världen. Vi är större än Kanada, USA, Australien och Japan tillsammans. Vi har faktiskt öppnat upp våra marknader inom jordbrukssektorn för dessa länder. Livsmedelssäkerhet har också nämnts här i kväll. Vi måste inse att livsmedelssäkerhet består av både inhemsk intern produktion och av import. Om vi tittar på Europeiska unionens jordbrukssektor skulle vi aldrig kunna vara så starka som vi är i dag om vi hade haft en stängd jordbruksmarknad. I dag har vi, om vi tar ordförandelandet, 7 miljarder euro i handelsöverskott för jordbruksråvaror. Om vi tänker oss att vi stängde våra marknader skulle vi aldrig kunna sälja alla våra högkvalitativa produkter internt eftersom vi skulle bli bestraffade om vi skyddade oss själva. Andra skulle göra detsamma, vilket skulle hindra oss från att dra fördel av de framväxande och alltmer öppna möjligheterna på marknaden för högkvalitativa produkter. Så givetvis behöver vi genomföra detta på ett balanserat sätt. Geografiska beteckningar nämndes, men jag tog inte upp detta i mitt första inlägg på grund av tidspressen och ordförandens noggranna kontroll av tidsåtgången. Geografiska beteckningar är en avgörande fråga för Europeiska unionen och vi gjorde helt klart för de andra förhandlingsparterna att vi aldrig skulle kunna sluta ett avtal om vi inte fick ett positivt resultat när det gäller geografiska beteckningar, eftersom detta är så viktigt, särskilt för högkvalitativa Medelhavsprodukter. Jag ska svara kortfattat på Mairead McGuinness anförande. Jag håller med er om att vi faktiskt har underprioriterat vårt europeiska utvecklingsbistånd inom jordbrukssektorn i decennier. Nu när vi ser att priserna - dock inte råvarupriserna eftersom det stämmer att priserna har gått ner - på utsäde och gödselmedel skjuter i höjden har vi föreslagit vår enhet att försöka hjälpa de minst utvecklade länderna, de fattigaste länderna i världen, så att de kan köpa utsäde och gödselmedel. Denna mekanism med 1 miljard euro diskuteras nu här i parlamentet, och jag hoppas att denna möjlighet att hjälpa utvecklingsländerna att försörja sina egna befolkningar och undvika migration från jordbruksområden till städerna kommer att tas emot positivt. Var snälla och lägg detta på minnet. Det är mycket viktigt. Talmannen: Sex resolutionsförslag har lagts fram (artikel 103.2 i arbetsordningen). Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Daniel Dăianu : skriftligt. - (EN) Bakslaget vid Doharundan kan vara en fingervisning om vad som komma skall, i en tid när den djupnande finanskrisen sätter enorm press på regeringarnas förmåga att spela enligt reglerna. Nyttan av frihandeln har lovordats mot bakgrund av den alltmer globala marknaden. Men frihandel måste vara rättvis och kompletteras med ett internationellt system som hjälper fattiga länder att utvecklas. De rika ekonomierna har fått alltmer orättvisa inkomster, och deras rädsla för de framväxande ekonomiernas allt större makt leder till ökad protektionism. På samma sätt leder önskan att kontrollera de ändliga resurserna och att få tag på de viktigaste råvarorna till rimliga priser till en benägenhet att begränsa handeln i många länder. Här måste man nämna geopolitikens alltmer komplicerade natur. EU måste ta ledningen när det gäller att mildra utfallet av den nuvarande krisen och förhindra en faktisk kollaps av det multilaterala handels- och finanssystemet. Detta inkluderar bland annat en reformering av de internationella finansinstituten, att inkludera de framväxande världsmakterna Brasilien, Indien, Ryssland och Kina (BRIC) i handhavandet av globala ekonomiska frågor och en reformering av det internationella system som reglerar finansflödet. Vid slutet av 1800-talet bröt ett internationellt system, enligt vilket fri rörlighet av varor och tjänster främjades, ner och efterföljdes av ett förödande krig i Europa. Vi får inte glömma detta.

sv

Begäran om upphävande av parlamentarisk immunitet: se protokollet

sv

Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

sv

Införlivandet och tillämpningen av direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (kortfattad redogörelse) Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Teresa Riera Madurell, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, om införlivande och tillämpning av direktiv 2002/73/EG om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Teresa Riera Madurell: föredragande. - (ES) Herr talman! Det direktiv som betänkandet handlar om är en ändrad version av ett direktiv från 1978 om samma ämne och har utarbetats mot bakgrund av Amsterdamfördraget, EG-domstolens rättspraxis och den nya sociala verkligheten. Det är en version som rymmer centrala aspekter av förbättringen av kvinnors rättigheter, som undersöks i detta betänkande. I direktivet definieras direkt diskriminering, indirekt diskriminering och trakasserier. Där krävs också att medlemsstaterna ska uppmuntra arbetsgivarna att vidta åtgärder för att förebygga alla former av könsdiskriminering, och man värnar om arbetstagarnas rättigheter efter mamma- och pappaledighet. Genom att genomföra detta direktiv förbinder sig medlemsstaterna inte bara att inrätta jämställdhetsorgan som främjar, utvärderar, genomför och stöder likabehandling. Medlemsstaterna ska också på ett strukturerat sätt underlätta dialogen mellan arbetsmarknadens parter för att främja likabehandling på arbetsplatsen genom kollektivavtal. De förbinder sig också att stärka rollen för de icke-statliga organisationer som verkar för jämställdhet, fastställa effektiva åtgärder för att bestraffa dem som inte följer direktivets bestämmelser och genomföra skyddsåtgärder för dem som hjälper drabbade personer. Om kommissionen hade kunnat utarbeta den rapport som den enligt direktivet ska lägga fram vart fjärde år så hade vårt utvärderingsarbete varit relativt enkelt. Då skulle alla medlemsstater ha behövt införliva direktivet korrekt inom den fastställda tidsfristen och lämnat alla uppgifter till kommissionen. Så såg situationen emellertid inte ut när vi började. När tidsfristen för att införliva direktivet löpte ut var det nio medlemsstater som inte hade meddelat vilka åtgärder som vidtagits för att införliva direktivet. Därför inledde kommissionen överträdelseförfaranden och i maj förra året pågick fortfarande förfaranden mot två medlemsstater. På grund av att direktivet och dess nya delar är komplexa upptäckte kommissionen problem med direktivets införlivande i 22 medlemsstater. Många av problemen räknade dock kommissionen med att kunna lösa genom dialog. För att kunna utarbeta ett betänkande som var så noggrant, användbart och fullständigt som möjligt behövde vi fler uppgifter och vi beslutade därför att begära information från medlemsstaterna. Med hjälp av uppgifter som kommissionen tillhandahållit och de uppgifter som medlemsstaterna lämnat via sina jämställdhetsorgan eller nationella parlament samt bidrag från mina kolleger i de olika grupperna kunde vi skriva detta betänkande, som nu ger en tydlig bild av hur införlivandet fortskrider i de olika medlemsstaterna. Efter denna erfarenhet vill jag understryka att samarbetet mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet var avgörande för att vi skulle kunna göra ett bra arbete. Utan de uppgifter som lämnats av parlamenten och jämställdhetsorganen hade vi inte kunnat skriva detta betänkande, åtminstone inte så noggrant som vi har gjort. Det hade heller inte varit möjligt utan det ömsesidiga samarbete som vi har kunnat upprätta med kommissionen eller den ovärderliga hjälpen från tjänsteavdelningarna vid utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män, mitt kontor och tjänsteavdelningarna inom min parlamentsgrupp. Jag vill tacka alla dessa kvinnor. Jag vill också tacka skuggföredragandena för deras bidrag och samarbetsvilja. Vårt mål från första början var att vårt arbete inte bara skulle vara noggrant och användbart, utan ett resultat av största möjliga samförstånd, eftersom vi ville ge en korrekt bild av hur införlivandet fortskrider. Detta direktiv är oerhört viktigt eftersom det ger EU mycket effektiva verktyg som gör det möjligt för medlemsstaterna att stärka sin lagstiftning om jämställdhet i arbetslivet, något som är avgörande för att vi ska kunna nå de mål som vi EU-medborgare har satt upp. Vi får inte glömma bort att det i EU i dag fortfarande skiljer 28,4 procent mellan mäns och kvinnors sysselsättningsnivåer, att vi har långt kvar till Lissabonmålet med 60 procent av kvinnorna i arbete senast 2010 och att kvinnor dessutom tjänar i genomsnitt 15 procent mindre än män. Om detta betänkande också kan bidra till att öka människors medvetenhet om den här frågan i medlemsstaterna så kan vi vara dubbelt nöjda. Androulla Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Kommissionen välkomnar parlamentets betänkande om detta viktiga direktiv och vi tackar Teresa Riera Madurell för hennes hårda arbete med det. Direktiv 2002/73/EG är ett viktigt verktyg för att bekämpa könsdiskriminering i fråga om anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor. Det har bidragit till att avsevärt förbättra gemenskapsrätten på området med tydligare definitioner av olika former av diskriminering och ett antal innovativa juridiska lösningar. Dessa omfattar bestämmelser för skydd av gravida och föräldralediga kvinnor, deltagande av arbetsmarknadens parter och icke-statliga organisationer för att garantera jämställdhet på arbetsplatsen samt upprättande av jämställdhetsorgan. Betänkandet är av särskild vikt med tanke på de många ojämlikheter som fortfarande påverkar kvinnor och män i arbetslivet. Man uppmärksammar medlemsstaterna, kommissionen, arbetsmarknadens parter och det civila samhället på direktivets viktigaste bestämmelser samt betonar behovet av ett fullständigt genomförande. Därför kan betänkandet bidra till ett bättre genomförande av direktivet och en större medvetenhet om gemenskapsrätten om likabehandling av kvinnor och män. I egenskap av fördragens väktare fortsätter kommissionen att nära övervaka genomförandet av direktivet i medlemsstaterna. Den upprätthåller en dialog med medlemsstaterna när det gäller överträdelseförfarandena för att se till att direktivet genomförs på ett korrekt sätt. För att fullgöra sin informationsplikt enligt direktivet kommer kommissionen att anta en rapport under första halvåret i år om direktivets tillämpning i samtliga medlemsstater och kommer att meddela detta till parlamentet och rådet. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Proinsias De Rossa : skriftlig. - (EN) Irlands likabehandlingsmyndighet anses vara en bra modell. Trots det har Irlands regering nyligen skurit ned sin budget med ungefär 43 procent och har snabbt genomfört en decentralisering av myndigheten samtidigt som regeringens övergripande program för decentralisering av offentliga organ har avstannat. Niall Crowley har avsagt sig posten som högste chef för Irlands likabehandlingsmyndighet och har förklarat att likabehandlingsmyndigheten har blivit ohållbar efter beslutet att skära ned dess finansiering med 43 procent och ytterligare decentralisera personalen samt att myndighetens arbete ofrånkomligt har försämrats. Dessutom har ytterligare sex ledamöter av likabehandlingsmyndigheten sagt upp sig. I betänkandet uppmanas medlemsstaterna att utveckla kapaciteten hos de organ som verkar för jämställdhet och lika möjligheter för kvinnor och män i enlighet med direktiv 2002/73/EG samt sörja för att de har tillräckliga resurser. I betänkandet upprepas även direktivets krav på dessa organs självständighet. Irlands regering bryter helt klart mot direktivet då den uppenbarligen inte har någon avsikt att varken korrekt sörja för tillräckliga resurser eller garantera självständigheten för en myndighet vars finansiering den nästan halverat genom att tvinga halva styrelsen att säga upp sig. Louis Grech : skriftlig. - (EN) Mot bakgrund av den bestående klyftan mellan kvinnor och män när det gäller sysselsättningsgrad, löner och tillgång till ledarpositioner uppmanar jag medlemsstaterna att skynda på genomförandet av direktiv 2002/73/EG och samtidigt se till att direktivets bestämmelser fullständigt och effektivt införlivas i den nationella lagstiftningen. Med tanke på den eskalerande finanskrisen är jag rädd att ett långsamt eller bristfälligt genomförande av direktivet kommer att leda till ökad ojämlikhet mellan könen, äventyra uppfyllandet av Lissabonstrategins mål och hindra EU från att utveckla sin ekonomiska kapacitets fulla potential. Beklagligt nog har en del medlemsstater valt att begränsa omfattningen av förbjudna former av diskriminering och därmed efterlever de endast delvis direktiv 2002/73/EG. Det är nedslående att vissa nationella lagstiftare inte bryr sig om de destruktiva följder som diskriminering och sexuella trakasserier har på de anställdas moral och produktivitet, trots flera undersökningar av frågan. För att bättre genomföra metoder mot diskriminering och trakasserier måste man involvera aktörer på gräsrotsnivå med hjälp av informationskampanjer, icke-statliga organisationer och även mer formella instrument, som att införa specialbestämmelser i kollektivavtal och nationell jämställdhetslagstiftning. Zita Pleštinská : skriftlig. - (SK) Antagandet av en EU-rättsakt är början på processen att införliva och tillämpa direktivet i alla medlemsstater. Europaparlamentet övervakar noggrant införlivandet av varje direktiv och ett exempel på detta är betänkandet från min kollega Teresa Riera Madurell, som har undersökt tillämpningen av principen om likabehandling av kvinnor och män. Utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män arbetar intensivt med att uppmärksamma att könsdiskriminering fortfarande förekommer inom många områden i samhället och inom det politiska livet. Långsamt och bristfälligt genomförande av direktiv 2002/73/EG äventyrar Lissabonstrategins mål och utvecklingen av EU:s fulla sociala och ekonomiska potential. Jag uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att inrätta tydliga, heltäckande och mätbara indikatorer och standarder för likabehandling i syfte att utvärdera relationerna mellan könen. Jag anser att det jämställdhetsinstitut som nu ligger i startgroparna i hög grad kommer att bidra till jämställdhet genom sina verksamheter. Det är min fasta övertygelse att detta direktiv kan införlivas på ett framgångsrikt sätt genom att utbyta bästa praxis och vidta bestämda åtgärder inom områden där diskriminering har konstaterats. Rovana Plumb : Det var med glädje jag läste på Europaparlamentets webbplats att likabehandling av kvinnor och män ligger på en hedersam tredjeplats bland ämnena i de mest lästa nyhetsartiklarna under 2008. Det enorma intresset för denna fråga visar dock att det fortfarande återstår mycket att göra, särskilt inom området för likabehandling av kvinnor och män när det gäller tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran. I det avseendet är Teresa Riera Madurells betänkande en framgång eftersom man klargör arbetsgivarnas och det civila samhällets betydelse för att främja jämställdhet. Jag anser att kommissionen spelar en ytterst viktig roll i kampen för att åstadkomma likabehandling av kvinnor och män i arbetslivet. Kommissionen måste först och främst kontrollera om EU:s medlemsstater har vidtagit bestämda åtgärder mot de nackdelar som kvinnor möter under sitt yrkesliv. Jag tänker framför allt på integreringen av och respekten för jämställdhetsprincipen i medlemsstaternas administrativa och politiska beslut. Samtidigt som medlemsstaterna lägger fram sina rapporter för kommissionen vart fjärde år måste de lämna en sammanhängande redogörelse för de faktiska påföljder som ska införas vid överträdelser enligt direktivet, vilket i hög grad skulle bidra till ett utbyte av erfarenheter och god praxis.

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

Import av slaktkroppar av fjäderfä (debatt) Talmannen: Nästa punkt är kommissionens yttrande om import av slaktkroppar av fjäderfä. Androula Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag hade ingående diskussioner med mina kolleger i denna fråga som gäller godkännande av användning av antimikrobiella medel som en saneringsåtgärd för att rengöra ytan på slaktkroppar av fjäderfä under kommissionskollegiets möte den 28 maj. Som ni vet godkändes möjligheten att behandla ytföroreningar med andra ämnen än dricksvatten av rådet och parlamentet i hygienförordningarna 2004. För att godkänna ämnen för dekontaminering av allt slags kött krävs i gällande lagar ett positivt, evidensbaserat konstaterande i ett kommittéförfarande som visar att användningen av ämnena inte utgör någon fara för hälsa eller miljö. Låt mig påminna er om att det länge varit ett önskemål från USA att godkänna fyra antimikrobiella medel för dekontaminering av slaktkroppar från fjäderfän. Mot bakgrund av detta har vi begärt olika vetenskapliga uttalanden där riskerna med användningen av de fyra antimikrobiella medlen har analyserats med utgångspunkt från hälsa, miljö och antimikrobiell resistens. Utifrån resultaten från de olika vetenskapliga uttalandena tog vi beslutet att presentera ett förslag. De vetenskapliga yttrandena gör att vi kan gå vidare med ett förslag till godkännande, men inte till vilket pris som helst. Enligt de vetenskapliga uttalandena krävs att ett antal villkor formuleras för riskhantering. I textförslaget är min slutsats mycket tydlig: oavsett vilken kommersiell partner det handlar om får inga internationella åtaganden åsidosätta principerna för livsmedelssäkerhet och hälsan hos EU:s konsumenter. Därför måste vi garantera att all användning av sådana ämnen inte ersätter skyldigheten att uppfylla de hygieniska krav längs livsmedelskedjan som är fastställda av gemenskapens lagstiftning och att sådan användning inte kompenserar tidigare bristfälliga hygieniska förhållanden. I sitt yttrande har faktiskt Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet visat att antimikrobiella medel kan ses som ett användbart verktyg för att komplettera de hygieniska metoder som redan har införts i Europeiska unionen. Det är därför som jag har infört strikta, men ändå proportionella villkor. Med dessa förutsättningar kan vi garantera ett förslag som är försvarbart ur ett hälso- och säkerhetsmässigt perspektiv. De villkor som vi föreslår är följande: Först används ett enda ämne där exponeringstid och ämnets koncentration definieras. Slaktkroppen sköljs av med dricksvatten, och inga rester får finns kvar på den slutliga produkten när ämnet har använts. Att sköljningen varit effektiv kontrolleras för att garantera att inga rester finns kvar. Genom att sätta upp dessa villkor försäkrar vi oss om att användningen av antimikrobiella medel inte kommer att kompensera för bristfälliga hygieniska förhållanden och att inga rester finns kvar i slutprodukten. Jag vill också betona att användningen av antimikrobiella medel enbart minskar antalet bakterier och inte ersätter goda hygieniska metoder som är ett grundläggande krav. Det används i samma grad i tredjeländer som i Europa och kan användas från dunet till bearbetningen av slaktkropparna från fjäderfän. Vi kommer att behålla det holistiska synsättet för att minska salmonella på alla stadier i tillverkningskedjan: foder, gårdar och slakthus. Dessutom föreskrivs korrekt märkning i förslaget. På samma sätt som med andra godkända ämnen som tillsatser har konsumenten rätt att få information. Därför föreslår vi två alternativa beskrivningar. De lämpliga miljöåtgärder i fråga om kvalitetsstandarderna för utsläpp av avloppsvatten som föreslagits av generaldirektoratet för miljö bör genomföras. Här ingår villkor för uppsamling och behandling av avloppsvatten i slakthus. Sist men inte minst föreskrivs i förslaget en revidering inom två år från godkännandedatumet, vilket ger möjlighet till ytterligare insamling av data från livsmedelsföretagare om användning av ämnena så att vetenskapliga frågor om antimikrobiell resistens kan tas upp. Denna revidering lägger bevisbördan på livsmedelsföretagarna istället för på kommissionens vetenskapliga organ. När förslaget presenterades för Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa den 2 juni yttrade sig 26 medlemsstater negativt, och en lade ned sin röst. Kommissionen kommer nu att skicka förslaget till ministerrådet för beslut. Nu undrar ni varför kommissionen gick vidare med detta förslag trots att EU-länderna var emot det. För det första för att det inom den rättsliga ramen finns möjlighet att godkänna sådana ämnen. För det andra för att det har funnits en begäran om ett godkännande som måste besvaras, också med tanke på våra internationella åtaganden. Till sist förelåg också vetenskapliga yttranden som visade att vi kunde gå vidare med godkännandet förutsatt att det åtföljs av ett antal stränga villkor, vilket vi gjorde. Kommissionen var därför tvungen att ta sitt institutionella ansvar och lägga fram förslaget. Vad som händer härnäst är del av beslutsprocessen. I detta avseende har jag lagt stor vikt vid er starkt befästa ståndpunkt. Rådet kommer nu att ombes att tolka texten. Som ni vet kommer inte förslaget att antas om en kvalificerad majoritet av medlemsstaterna är emot förslaget. Vi kommer att få slutresultatet under det franska ordförandeskapet. Robert Sturdy: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Kommissionsledamoten sa att detta kemiska klor inte är farligt. Varför är det i så fall förbjudet att använda på kycklingar i Europeiska unionen? För det andra, fru kommissionsledamot, sa ni att vi har skyldigheter gentemot Förenta staterna. Vi ingår i WTO-förhandlingarna och är en del av WTO, men - rätta mig om jag har fel - det finns inget förbud mot kycklingkött som kommer från Förenta staterna, förutsatt att det uppfyller EU:s normer. Varför i hela friden stiftar vi lagar i Europeiska unionen när det i själva verket är tidsslöseri? Vi har just nu antagit ett betänkande om ett direktiv om säkert vatten. Vi har tagit bort ett antal kemikalier ur texten, och sedan tar vi tillbaka kloren. Ni nämnde helt riktigt att omröstningen den 2 juni resulterade i 21 röster mot och en röst för. Den som lade ned sin röst var Storbritannien. Ni måste komma ihåg att Storbritannien styrs av livsmedelskedjornas penningbegär, och jag vill påminna er om att anledningen till varför Storbritannien lade ned sin röst var påtryckningar från livsmedelskedjorna om billig mat. Jag tror att det i själva verket har en negativ inverkan. Ni säger att inga rester finns kvar på produkterna. Kan ni, fru kommissionsledamot, med handen på hjärtat säga att ni kommer att kunna kontrollera detta, med tanke på de problem som vi har haft tidigare med produkter som kommer in i EU? Jag var ansvarig för betänkandet om kemikalier i livsmedel som importeras till Europeiska unionen och livsmedel inom unionen, och vi hade stora problem med att kontrollera dem. Jag tror att ni utsätter er för en stor risk, inte bara när det gäller folkhälsan. Det handlar inte om handel - det handlar om folkhälsan och om allmänhetens förtroende för produkten. Det sista vi vill ha är brist på förtroende bland allmänheten i Europeiska unionen och för den mat som vi producerar. Anne Ferreira: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först vill jag tacka de ledamöter som bidragit till detta resolutionsförslag. Jag vill påpeka att det har stöd från alla politiska grupper. Varför en sådan enighet? För att det helt klart återspeglar vårt missnöje med kommissionens attityd och strategi, vilket härstammar från den brist på demokrati som Europaparlamentet har mött i denna fråga under flera veckors tid. Kommissionens beslutsamhet att ignorera de åsikter som parlamentsledamöter och experter har i frågan om import av klorerad kyckling är verkligen förfärande. Ja, Günter Verheugen är ansvarig för förhandlingar med sin amerikanska motpart för att främja handeln mellan våra två regioner, men får det ske på bekostnad av europeiska hälsonormer? Hur kan kommissionen ha gett klarsignal till denna typ av projekt, enbart genom att föreslå obligatorisk märkning och en revidering av reglerna om två år etc.? Efter att ha erkänt att det saknades information om dessa ämnen, kan kommissionen förklara varför den inte antar en försiktighetsmetod? Bristen på referenser till slutsatserna från det amerikanska CDC-nätverket för förebyggande och kontroll av sjukdomar är också besynnerlig, eftersom man för fem veckor sedan upptäckte en ökning av kontaminering och infektioner från salmonella, listeria och andra bakterier. Varför ska vi importera en metod som inte har prövats och testats? Vad som också är viktigt att komma ihåg är att införandet av den europeiska livsmedelssäkerhetslagstiftningen krävde åratal av arbete och samarbete med branschspecialister som gick med på att investera för att uppfylla förväntningarna hos europeiska medborgare. Denna strategi som omfattar hela livsmedelskedjan är det mest hållbara sättet att minska patogennivån. Vi gjorde detta val, så tror ni verkligen att man kan bygga en förtrolig relation och ett starkt och ansvarfullt partnerskap om vi inte kan hålla fast vid våra egna principer och värderingar inför våra amerikanska partner? Jag har ytterligare en fråga: Kommer samma regler att gälla för de importerade produkterna som för europeiskt fjäderfä? Till sist vill jag poängtera att detta beslut är ännu mer omöjligt att förstå eftersom Europeiska kommissionen har bestämt sig för att gå till motattack mot WTO om beslutet från dess tvistlösningsorgan om hormonbehandlat nötkött. Jag tror att det råder stor förvirring och osäkerhet bland konsumenter som står inför denna diametralt motstridiga ståndpunkt. Här ifrågasätts verkligen den politiska linje som Europeiska kommissionen har valt när det gäller livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet. Europeiska rådet kommer inom kort att yttra sig om kommissionens förslag. Vi ber rådet att beakta de synpunkter som parlamentet och Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa har: att prioritera hälsan framför handelsintressen. Bart Staes: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman, fru kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag kan bara skriva under på vad Robert Sturdy och Anne Ferreira har sagt. Jag förstår inte varför kommissionen envisades med att lägga fram dessa förslag den 28 maj. Trycket från Förenta staterna måste ha varit enormt. Detta tryck är av ekonomisk karaktär. Förenta staterna förlorar marknader här i unionen - möjligen också i de nya medlemsstaterna som anslöt sig 2004. Vad kan jag konstatera från alla studier som har genomförts? Jag kan konstatera att Förenta staternas försök att använda antimikrobiella medel inte är särskilt effektivt. Antalet fall som har smittats av salmonella eller campylobakter har inte minskat. Vår strategi är däremot mycket effektiv. Vi har konceptet ”från producent till konsument” som täcker alla stadier från gården till konsumenternas matbord. Sedan kommissionens vitbok 2000 har vi haft en sträng livsmedelslagstiftning, och jag vill inte vara med om att den undergrävs. Det vill inte heller jordbrukarna eftersom de har investerat i detta koncept. De vill inte ha orättvis konkurrens från konkurrenter i andra delar av världen. De står heller inte ensamma utan har stöd från konsumenter och miljörörelser. Jag skulle därför vilja be att kommissionsledamoten tänker över detta igen och drar tillbaka detta förslag. Hon har inget stöd för det i rådet och inte heller i parlamentet. Janusz Wojciechowski: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! Som talesman för gruppen Unionen för nationernas Europa stöder jag fullt ut det förslag till resolution som har lagts fram. Jag identifierar mig med hela innehållet i de förslag som finns i resolutionsförslaget. Ett mycket viktigt ämne har lyfts fram i detta dokument. I våra debatter om situationen inom jordbruket, men också inom internationell handel, har vi flera gånger uppmanat till respekt för principen att kraven måste vara lika för alla producenter i Europeiska unionen och för de enheter som exporterar sina produkter till den europeiska marknaden. Denna princip iakttas inte generellt och i synnerhet inte inom jordbruksproduktionen. Vi måste uttryckligen kräva att denna princip efterlevs. Vi kan inte fortsätta med tillvägagångssättet där vissa normer krävs av producenter i Europeiska unionen och andra normer krävs av dem som exporterar sina produkter till den europeiska marknaden. Situationen inom fjäderfäindustrin är mycket besvärlig i många europeiska länder. Mitt hemland, Polen, är ett av dem. Jag har personligen haft möjlighet att delta i många diskussioner i detta ämne. Fjäderfäorganisationer har påpekat att konkurrensvillkoren är ojämlika och att den europeiska marknaden är utsatt för ojämlik konkurrens i förhållande till andra länder i världen. Jag är tacksam över att detta initiativ har tagits, eftersom det är just i den riktningen som det är på väg: att främja jämlika konkurrensvillkor, vilket är vad den elementära rättvisan kräver. Jag stöder därför detta resolutionsförslag. Konstantinos Droutsas: Herr talman! Genom att ta bort förbudet mot import av kyckling från Förenta staterna visar Europeiska kommissionen återigen att den sätter de multinationella livsmedelsföretagens intressen framför medborgarnas och arbetstagarnas hälsa. I årtionden har Förenta staterna kämpat för import av hormonbehandlat kött. Nu gör de detsamma för sina kycklingar. Under tidigare år grundade sig förbudet på riskerna med klor och kycklingtvätt. Enligt forskarvärlden är klorerade kycklingar en hälsofara för konsumenter och arbetstagarna på slakthusen och ger farligt avfall med cancerogena rester. De ämnen som används i Förenta staterna har uppenbarligen inte upphört att vara cancerogena och inte heller har forskarvärlden ändrat sin uppfattning. Frågan är då vad som har gjort att kommissionen inte kan stå emot trycket från Förenta staterna och de multinationella företagen, och vad får den i retur för att ändra sin inställning? De multinationella livsmedelsföretagen håller i ökad omfattning livsmedelsproduktionskedjan i ett strypgrepp. Bara ett par dagar efter skandalen med solrosoljan som var blandad med mineralolja och upptäckten att lagstiftningen tillåter transport av olja i samma tankar som används för att frakta hälsofarliga vätskor tog Europeiska kommissionen bort förbudet mot klorerade kycklingar utan att blinka. En livsmedelsskandal efter den andra. I EU lägger man nu ansvaret för inspektioner över på dem som ska inspekteras, man avsäger sig eget ansvar precis som regeringarna i medlemsstaterna och man lägger över ansvaret på konsumenter med motiveringen att de har rätten att välja, förutsatt att produkterna är märkta. Arbetstagarna kräver regelrätt inspekterad och hälsosam mat till överkomliga priser. Motståndet bland arbetstagare, deras organisationer och forskarvärlden mot att ta bort förbudet måste göra att kommissionen ändrar sitt beslut. Förbudet mot klorerade kycklingar för konsumtion måste fortsätta att gälla. Daniel Caspary: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Transatlantisk handel är för närvarande värd runt 600 miljarder euro per år. Nu föreslår kommissionen att vi öppnar marknaden för fjäderfä som har desinficerats med klorlösning. Jag säger med eftertryck: jag beklagar verkligen att kommissionen inte har klarat av att begära - eller få - tillträde till den amerikanska marknaden för våra oklorerade fjäderfän. Jag vill ändå säga att jag i princip stöder kommissionens förslag, eftersom de vetenskapliga experternas rapporter är avgörande. Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet tillhandahöll ett mycket avgörande sakkunnigutlåtande; vi behöver inga fler utlåtanden. Här precis som på andra sidan Atlanten vill ingen att människors hälsa sätts på spel på grund av livsmedel, men om det verkligen finns betänkligheter om de ämnen som används i Förenta staterna frågar jag mig: varför är dessa ämnen tillåtna i Europeiska unionen som tillsatser i djurfoder, dricksvatten och annan mat? Jag vet hur stor vikt många EU-medlemsstater lägger på livsmedelskvalitet och livsmedelssäkerhet, och det är bra. Vad skulle till exempel Frankrike vara utan sitt coq au vin? Denna produkt som är exporterad från Frankrike och känd över hela världen är också färdigställd för export till Förenta staterna med en klorbehandling enligt den amerikanska metoden. Tydligen är den här metoden så bra att den anses vara lämplig vid export av kvalitetsprodukter från Europa. Ur mitt perspektiv är då detta en ganska oärlig diskussion. Kommissionen har lagt fram tydliga förslag för att garantera de europeiska konsumenternas säkerhet. Jag anser att speciellt märkningen måste vara tydlig och synlig så att konsumenterna verkligen vet vad de köper, men jag vet också att konsumenterna kommer att välja europeiska fjäderfän i vilket fall som helst. Jag uppmanar dock alla att sluta gömma sig bakom skenbara miljö- och hälsomässiga argument och tydligt förklara vad det verkligen handlar om. Det är en fråga om ärlighet, och ärlighet inom politiken är livsviktigt, speciellt när det gäller att diskutera ett ämne med vänner som Förenta staterna. Francisco Assis: (PT) Jag inser behovet av att förbättra handelsförbindelserna med Förenta staterna, och i det avseendet vill jag berömma kommissionen för arbetet på detta område. Det finns emellertid gränser som inte får överskridas, och en av dessa gäller skyddet av de europeiska producenternas och konsumenternas legitima intressen. Jag tror att vi i detta specifika fall står inför en situation där dessa gränser tydligt överskrids. Det finns två olika idéer här, kanske även motsägelsefulla idéer, avseende hälso- och miljöskydd. Ur ett europeiskt perspektiv finns det ett centralt intresse, nämligen att garantera säkerheten i hela livsmedelskedjan. Ur ett amerikanskt perspektiv är tanken att ta itu med denna fråga först i slutskedet av processen. Vi får inte avsvära oss våra övertygelser, vanor eller standarder på detta område, och vi får inte bara eftersträva att de ska respekteras i Europa utan snarare försöka projicera dem internationellt. Europeiska unionen kommer att stå på en mycket lös grund när det gäller att projicera sina standarder internationellt om den ger upp skyddet inom Europa. Av detta skäl anser jag att vi måste betona betydelsen av att uttrycka vårt klara motstånd mot kommissionens förslag på detta område. Det är avgörande frågor som står på spel, som gäller miljöskydd, folkhälsa och de europeiska konsumenternas grundläggande rättigheter. Men de handlar också om de europeiska producenterna, eftersom de europeiska producenterna har tvingats följa dessa standarder och de senaste fem åren varit tvungna att genomföra betydande investeringar för att garantera att kraven efterlevs. Nu skulle det med ens bli fullständigt omöjligt för dem att motstå konkurrensen på denna nivå. Det är därför vi, även av hälsoskäl och för att få en rättvis konkurrens, anser att Europeiska unionen måste göra skyddet av de europeiska producenterna till en viktigare angelägenhet. Med detta i åtanke, och utan att ifrågasätta ansträngningarna för att förbättra handelsförbindelserna med Förenta staterna (som är livsviktiga för Europeiska unionen), anser jag att detta förslag är dåligt, och jag vill naturligtvis uttrycka mitt stöd för resolutionsförslaget. Frédérique Ries: (FR) Herr talman, fru kommissionsledamot! Beslutet att häva vetot för nästan alla avseende import till Europeiska unionen av klorerade kycklingar är ett verkligt skolboksexempel på vad kommissionen, som man förmodar ska skydda de europeiska medborgarnas viktiga offentliga intressen, inte längre får eller bör göra. Som inom alla livsmedelsbranscher har fjäderfäuppfödarna, och särskilt kycklinguppfödarna, gjort enorma insatser de senaste decennierna. De har gjort stora investeringar för att uppfylla standarder och är underställda inte mindre än 70 förordningar, direktiv och andra EU-beslut. Branschen är som vi vet också utsatt för hård konkurrens i Europa men också från Brasilien och USA. Behöver vi påminna om, eftersom ingen ännu har nämnt det, utbrottet av fågelinfluensa i Europa för bara tre år sedan då konsumtionen av fjäderfäkött sjönk med mer än 20 procent? Varför skulle vi nu utsätta branschen för en sådan konkurrenssnedvridning i förhållande till de amerikanska jordbrukarna, som inte på något sätt är underställda samma hälso- och säkerhetskrav? Syftet med denna korta genomgång är att understryka det väsentliga i denna fråga. Detta är kanske inte en miljö- och hälsofråga, eller det är åtminstone vad jag har hört folk säga. Jag skulle dock vilja ha mer klarläggande och forskning om detta ämne. Vårt avslag, fru kommissionsledamot, är i huvudsak ett beslut utifrån näringslivs- och kulturintressen och är i sista hand ett politiskt beslut. Det är ett kulturellt beslut eftersom de europeiska medborgarna har rätt att välja sin livsmedelsmodell. Som vi vet är de mycket fästa vid sina traditioner och vid mångfalden, vilket den franske jordbruksministern, Michel Barnier, nyligen påminde oss om. För det andra är det ett beslut utifrån näringslivsintressen. Jag har redan nämnt de produktionsmetoder, lagar och höga standarder som följs i Europa. Ett bra handelsavtal måste också vara rättvist. Kommissionen har ingen möjlighet att övertyga oss om att en import av 300 000 ton klorerad kyckling utan någon ersättning skulle vara bra nyheter för den europeiska fjäderfäindustrin. Slutligen är det ett politiskt beslut. Nu kommer jag till stötestenen i denna fråga eftersom det är framför allt en fråga om förtroende: förtroende bland producenterna och bland konsumenterna. Kan verkligen kommissionen, med tanke på det rådande klimatet, och med detta slutar jag, herr talman, kosta på sig att håna åsikterna hos rådet, parlamentet, de lokala aktörerna och ett stort antal av era egna medlemmar? Jag tror att bara genom att frågan ställs är den besvarad. Carl Schlyter: Tack herr talman! EFSA:s uppgift är att bedöma om någonting är farligt. Kommissionens och parlamentets uppgift är att bedöma om någonting är i enlighet med allmänpolitiska principer som bra djurhållning, att inte vilseleda konsumenten, att upprätthålla en hög miljö i enlighet med försiktighetsprincipen. Då är detta förslag oetiskt och olämpligt och en oönskad metod att behandla kyckling på. I detta fall är dessutom veterinärkommittén nästan enhälligt emot metoden. Jag vill lägga till en dimension: bedragare har länge använt klorering av kyckling för att få den att se mer rosa och färsk ut. Ska vi gynna bedragare till förmån för de bönder som har investerat miljoner, inte minst i mitt eget land, för att förbättra situationen? Några märkningsregler kommer inte att fungera, framförallt inte på t.ex. restauranger. Vänd detta till en seger nu, ta tillbaka förslaget och gå med stöd av enhällighet i parlamentet och enhällighet i rådet och säg till USA: Nej, vi accepterar inte era metoder. Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: (PL) Herr talman, fru kommissionsledamot! När jag har fått ordet i debatten om import av fjäderfä till EU:s marknad har jag tre frågor jag vill uppmärksamma er på. För det första är de jordbruksprodukter som produceras i EU underställda mycket stränga miljö-, hygien- och hälsokrav. Genom att följa dessa krav ökar produktionskostnaderna avsevärt, vilket gör att de europeiska jordbruksprodukternas konkurrenskraft blir förhållandevis låg i förhållande till priserna på världsmarknaden. För det andra, med tanke på omständigheterna måste Europeiska kommissionens förslag till förändring av regelverket för att tillåta import av klorerade fjäderfä ses som ett fullkomligt oacceptabelt förslag, särskilt för de europeiska konsumenterna. För det tredje och sista måste vi påpeka att kommissionens förslag i denna fråga ska antas vara en slags gest från unionens sida för att säkerställa en god atmosfär i samtalen och ett förberedande av vänligare kontakter inför toppmötet i juni mellan EU och Förenta staterna. Jag är för att ha varmare relationer, men jag skulle föredra att detta inte sker på bekostnad av många EU-medborgares hälsa. Georgios Papastamkos: (EL) Herr talman! Experter inom EU:s medlemsstater har nästan enhälligt gått emot kommissionens förslag att häva förbudet mot import av klorerade fjäderfän. Denna import går, även under de villkor som kommissionen föreslår, tvärtemot de ständiga kraven från EU:s medborgare på leveranser av säkra, högkvalitativa produkter med högt näringsvärde. EU:s sektor för fjäderfäuppfödning har genomfört kraftiga investeringar för att kunna uppfylla unionens stränga regelverk som tillämpas på hela livsmedelskedjan från produktion till leverans. Helt fristående står frågan om konkurrenskraften för EU:s sektor för fjäderfäuppfödning under granskning, och vi vet att kommissionens förslag är ett uttryck till stöd för Förenta staternas intressen i transatlantiska ekonomiska rådet. Som medlem av utskottet för internationell handel är jag i grunden för att plana ut skillnaderna gentemot våra handelspartner. Men jag kan inte under några omständigheter acceptera lösningar som sätter medborgarnas hälsa på spel och som på ett negativt sätt påverkar EU:s livsmedelsmodell. Detta gäller både det fall vi nu diskuterar och den pågående Euroatlantiska tvisten inför WTO avseende import av genmodifierade organismer. EU måste uppfylla de stränga reglerna om livsmedelskvalitet, hygien och säkerhet. Vi motsätter oss varje lindring av dessa regler. Vad vi behöver är en förstärkning av de internationella standarderna och produktionsmetoderna. Vi uppmanar därför rådet att bibehålla förbudet mot import av klorerade fjäderfän. Rosa Miguélez Ramos: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! EU:s fjäderfäuppfödning genomgår tillsammans med andra sektorer för djurproduktion en besvärlig period. I detta sammanhang är det ännu mer uppseendeväckande att kommissionen har haft så bråttom att be EU tillåta att fjäderfäkött behandlat med klorerade produkter släpps in på dess marknad, ett önskemål som uteslutande förefaller syfta till att tillfredsställa Förenta staternas handelsbehov och ambitioner. Jag behöver inte påminna er om att fjäderfäsektorn i Europa inte har fått något direktstöd från den gemensamma jordbrukspolitiken, trots att våra producenter sedan 1997 har förbjudits använda samma ämnen som kommissionen nu vill godkänna. De är dessutom underställda omfattande kontroller i hela produktionscykeln för att förhindra bakterieutveckling och för att följa gemenskapens hygienstandarder. Men när det gäller producenter i tredjeland anser kommissionen att det är mer än tillräckligt med enbart en klortvätt. Enligt min mening innebär detta att de ansträngningar som gjorts av våra producenter är och har varit fullständigt meningslösa. Om ni ursäktar att jag säger det så är det inte möjligt för oss att vara så enfaldiga och de så kloka. Enligt min åsikt måste vi motsätta oss kommissionens krav. Esther de Lange: (NL) Herr talman! Vi har redan hört en hel del i denna debatt, och jag vill absolut inte upprepa alltihop. Men jag anser att två grundläggande frågor står på spel här. Den första är rättvis konkurrens - lika villkor - mellan europeiska producenter och producenter från tredjeland. På grundval av EU:s regelverk har EU:s fjäderfäsektor investerat miljontals euro i en avancerad kontroll av salmonella och andra föroreningar i hela produktionskedjan. Att godkänna produkter som inte uppfyller dessa krav hotar den rättvisa konkurrensen, vilken måste vara en hörnsten i vår handelspolitik. Det som duger åt den ene duger åt den andre, som de säger. Om vi nyligen krävde detta av kött från Brasilien måste vi också kräva det av kyckling från Förenta staterna. Den andra är försiktighetsprincipen. När allt kommer omkring visar fortfarande rapporterna om konsekvenserna av denna teknik för både hälsa och miljö att det finns skäl att tvivla på den. Kommissionens förslag att godkänna detta under två år, följt av en utvärdering på grundval av nya uppgifter, går naturligtvis stick i stäv mot denna försiktighetsprincip. Vi måste få klarhet om säkerheten först och därefter hålla debatten, inte tvärtom. Även tanken på en märkning av klorerade fjäderfä från Förenta staterna är oacceptabel, eftersom det fortfarande råder skillnader mellan uppfödare här och uppfödare där. Dessutom kan sannolikt behandlade produkter undgå denna märkning. Bland dessa behandlade produkter ingår en betydande andel chicken nuggets och kycklingklubbor som kommer att konsumeras framför tv:n varje kväll av nederländska, rumänska, franska och italienska fotbollsfans. Jag vill därför avslutningsvis uppmana kommissionen att fortsätta hålla fast vid dessa två grundläggande EU-principer, de lika villkoren och försiktighetsprincipen, för att respektera önskemålen från en stor majoritet i förvaltningskommittén och parlamentet genom att överge detta olyckliga förslag. Esther Herranz García: (ES) Herr talman, fru kommissionsledamot! Kommissionen vill nu tillåta kyckling från Förenta staterna, behandlad med klor. Den vill dessutom få oss att acceptera detta utan klagomål i syfte att förbättra handelsförbindelserna med Förenta staterna. Kommissionens lättsinnighet i denna fråga skiljer sig mycket från dess allvar när den tar fram nya texter om livsmedelssäkerhet, vilka ibland lägger på gemenskapsproducenterna så många restriktioner att det ibland inte längre är möjligt för dem att fortsätta bedriva sin verksamhet. Kommissionen förlorar trovärdighet hos konsumenter och allmänheten med denna typ av förslag, och jag anser att vi inte ska ge efter för trycket från medlemsstaterna eller för handelspåtryckningar från Förenta staterna, även om Europeiska kommissionen ber oss om detta. I januari 2008 avslöjade en studie publicerad i den amerikanska tidskriften Consumer Report en 70-procentig ökning av förekomsten av zoonos i kycklingar som genomgått antimikrobiell behandling i Förenta staterna, jämfört med 2003. Även resistensen mot antibiotika hos smittade personer har ökat. Samtidigt minskade förekomsten av zoonos i kyckling inom EU, utan att de amerikanska metoderna användes. Europeiska unionen fullföljer sin plikt eftersom den kontrollerar zoonos från början av produktionskedjan och för att principen om ”att förebygga är bättre än att bota” tillämpas, vilken följs rigoröst till en mycket hög kostnad för EU:s producenter och industri. När det gäller det specifika fallet med bekämpandet av zoonos kom 2003 en mycket strikt förordning som tog en hel del tid att föra ut och som ökar kontrollen av sjukdomar som kan överföras till människor. Resultatet av genomförandet av denna förordning är en minskad förekomst av dessa sjukdomar. EU:s producenter och EU:s industri i allmänhet måste följa dessa bestämmelser; i annat fall kan de bestraffas. Varför inte fortsätta med att strikt kontrollera de amerikanska producenterna? Françoise Grossetête: (FR) Herr talman! Frågan om klorerad kyckling illustrerar den klyfta som tyvärr existerar mellan Europeiska kommissionen och medborgare som förväntar sig att kunna tro på Europa. Den är ett slag mot vår livsmedelspolitik med dess höga säkerhetsnivå för konsumenterna. Detta visar på en total brist på förståelse. Det innebär en orättvis konkurrens för våra jordbrukare som har gjort enorma ansträngningar för att förbättra produktionen och våra slakthus som måste foga sig efter mycket hårda regler. Allt detta kostar pengar, så denna konkurrens är orättvis. Det här kommer att tillåta att billig kyckling tas in i EU, något som olyckligtvis kommer att drabba de sämst ställda som handlar på lågprisvaruhus, och vi kommer att få se dessa klorerade kycklingar i behandlade produkter, på cateringfaten och i skolmatsalar. Inget av detta är acceptabelt. Det är otänkbart att vi skulle kunna tillåta det. Och säg inte att märkning kommer att lösa problemet, för tyvärr ger inte märkning av behandlade produkter någon information. Därför måste medborgarna med tanke på senare tiders larmrapporter kunna lita på livsmedelskedjan. Följaktligen måste vi säga ett kategoriskt nej till klorerad kycklingimport. Czesław Adam Siekierski: (PL) Herr talman! I april skickade jag en skriftlig fråga till kommissionsledamoten där jag kraftfullt motsatte mig det planerade tillträdet på EU:s marknad av kemiskt desinficerad kyckling från Förenta staterna. Lyckligtvis har detta förslag stött på motstånd från medlemsstaterna. Fru kommissionsledamot! Våra uppfödare och bearbetningsföretag uppfyller standarder som är bland de strängaste i världen. Dessa ser till miljön, djurens välfärd och upprätthållandet av den biologiska mångfalden. Att anpassa sig till dessa standarder ökar kostnaderna och försvagar konkurrensläget. Det är därför jag är förvånad över kommissionens förslag. Det amerikanska sättet att producera kyckling uppfyller inte dessa standarder. Den europeiska konsumenten har ingen lust att se sådan mat på sin tallrik. Om vi är intresserade av att värna säkerheten för våra EU-konsumenter får vi inte tillåta att mat av låg kvalitet importeras. Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Om vi accepterar klorering av amerikansk kyckling, hur ska vi då kunna stoppa krav på klorering av andra produkter i framtiden, till exempel andra köttprodukter, nöt eller fläsk, antingen importerade eller producerade inom EU? Och när det gäller ägg, ost, grönsaker eller frukt? Alla de villkor som kommissionsledamoten har nämnt skulle gälla på precis samma sätt för alla de produkter jag har räknat upp. Och när det gäller användningen av andra antimikrobiella medel? Kanske kommer vi i framtiden att få krav från Förenta staterna på att de ska få använda penicillin eller andra antimikrobiella medel i våra importerade kycklingar. Hur som helst, även om provtagningar på utsidan visar att det inte finns några mikrober på kycklingens yta, så kan det kanske finnas mängder av mikrober på insidan av kycklingen, och vi kommer inte att kunna upptäcka dem eftersom ytan felaktigt skulle visa att kycklingen är fri från salmonella eller andra mikrober. Androula Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Först av allt vill jag som inledning säga att jag respekterar ledamöternas åsikter, och jag vill upprepa att detta beslut inte har tagits lättsinnigt. Vi har fört en uttömmande diskussion i kommissionskollegiet. För det andra vill jag än en gång klargöra att vi inte åsidosätter våra hygienbestämmelser. Som jag tror att jag nämnde har Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet sagt att denna sanering med antimikrobiella medel endast får användas om de hygieniska bestämmelserna tillämpas av vem som än producerar kycklingen. Så tillsammans med förebyggande åtgärder på jordbruksnivå, rena djur när de sänds till slakt, hygienåtgärder och kontrollförfaranden som grundas på HACCP-principerna på slakterinivå, måste alla dessa tillämpas. Jag måste säga att när Förenta staterna hörde om alla dessa villkor blev de missnöjda, men vi sa att vi omöjligen kan dra tillbaka dessa villkor. Det andra jag vill klargöra är att de föreslagna åtgärderna inte bara skulle tillämpas på amerikanska kycklingar, utan också skulle tillåtas för våra producenter, så vi gör ingen skillnad på utländska producenter och våra egna. Som jag sa ligger nu beslutet hos rådet, och genom min erfarenhet i rådet (jordbruk) där jag var närvarande verkar det inte särskilt sannolikt att vi ska få ett positivt svar. Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 19 juni 2008.

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

Läkemedel Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande tre betänkanden: betänkande (A5-0330/2002) av Rosemarie Müller för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om inrättande av gemenskapsförfaranden för godkännande av, säkerhetsövervakning av och tillsyn över humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel samt om inrättande av en europeisk läkemedelsmyndighet (KOM(2001) 404 - C5-0591/2001 - 2001/0252(COD)), betänkande (A5-0340/2002) av Grossetête för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (KOM(2001) 404 -C5-0592/2001 - 2001/0253(COD)), betänkande (A5-0334/2002) av Grossetête för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (KOM(2001) 404 -C5-0593/2001 - 2001/0254(COD)). Kommissionär Liikanen har ordet. Herr talman! Innan jag kortfattat tar upp kommissionens tre förslag, skulle jag vilja tacka och gratulera de två föredragandena, Müller och Grossetête, såväl som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor för allt det arbete och alla de ansträngningar som de har gjort för att slutföra dessa tre betänkanden. Låt mig börja med förslagens målsättningar, som är tre. Först och främst, att garantera en hög hälsoskyddsnivå för de europeiska medborgarna, och det är alltid utgångspunkten. För det andra, att öka tillgången till innovativa läkemedel, och samtidigt främja konkurrensen i fråga om generiska produkter, och för det tredje, att förbereda oss inför utvidgningen, som mycket snart kommer att vara en verklighet. När det gäller de konkreta förslagen, kommer jag att koncentrera mig på tre av dem. Till att börja med, behovet av att stärka rollen för Europeiska läkemedelsmyndigheten och det centraliserade förfarandet. Varför? Därför att målet är att göra nya innovativa läkemedel tillgängliga för alla EU-medborgare, på samma gång. Detta är en fråga om jämlikhet för alla patienter i Europa. Sålunda har kommissionen föreslagit att det centraliserade godkännandeförfarandet för alla läkemedel som innehåller nya verksamma ämnen skall göras obligatoriskt. Detta är gemenskapens lösning på frågan om tillgången till innovation, och jag hoppas att kammaren kommer att ge den sitt stöd. Dessutom skulle detta leda till stordriftsfördelar, resursbesparingar och slutligen en förbättrad lagstiftningseffektivitet. Kommissionen vill, särskilt i ett utvidgat EU, se till att patienterna får snabbare tillgång till innovativa läkemedel. Förfarandet för ömsesidigt erkännande har visat sina gränser. Utvärderingsprocessen vid Europeiska läkemedelsmyndigheten tar i genomsnitt 180 dagar - klart färre dagar än det maximala antalet med 210 dagar som föreskrivs i lagstiftningen. Det centraliserade förfarandet skulle också vara positivt för små och medelstora företag. Låt oss ta exemplet med bioteknik. De små och medelstora företagen är mycket aktiva på detta område, där centraliserat godkännande redan är obligatoriskt. Erfarenheten har inte visat på några större problem. Fördelarna med ett centraliserat förfarande för små och medelstora företag är tydliga inom områden som till exempel särläkemedel, där merparten av godkännandena för försäljning beviljas små och medelstora företag. Detta sagt skulle kommissionen, i syfte att uppnå en övergripande lösning, kunna eftersträva stödåtgärder för små och medelstora företag om det finns särskilda hinder, för att hjälpa de små och medelstora företagen att övervinna dessa. För det andra måste vi finna den rätta balansen mellan innovation och konkurrensen från generiska produkter. Varför är detta så viktigt? Kort sagt behöver vi innovativa produkter till förmån för patienterna, och vi behöver generiska produkter för att bidra till att minska trycket på hälso- och sjukvårdskostnaderna. Hur skall dessa behov då balanseras? För innovativa läkemedel föreslår kommissionen en ny uppgiftsskyddsperiod. För generiska produkter kommer marknadstillträdet att påskyndas. Hur skall detta ske? Till att börja med föreslår kommissionen att de nationella uppgiftsskyddsperioderna skall harmoniseras till 10 år över hela linjen. Detta skulle ge en harmoniserad lösning för Europa. Skyddsperioden skulle ge den innovativa läkemedelsindustrin ett tillfälle att återfå sina investeringar i forskning och utveckling. Detta skulle också göra det möjligt för den inre marknaden att fungera smidigare. För att belöna ytterligare innovation och forskning om nya produkter, föreskrivs i förslaget en möjlig utvidgning av skyddsperioden upp till 11 år. För generiska produkter föreslår kommissionen att en mångårig EU-politik skall ändras. Vi föreslår nu, för första gången i EU:s lagstiftning, att prövningar får inledas på generiska produkter före utgången av patentet eller andra former av skydd av immateriella rättigheter. Detta kommer att påskynda marknadsföringen av generiska produkter på de flesta nationella marknader och kommer avsevärt att bidra till att öka konkurrensen. Kommissionen anser att detta är ett väl avvägt förslag. Det tar hänsyn till den innovativa europeiska läkemedelsindustrins intressen, som förlorar mark i jämförelse med industrin i Förenta staterna. Detta innebär färre arbetstillfällen och mindre forskning i Europa, såvida vi inte gör saker och ting på ett annat sätt. Samtidigt kommer det att underlätta utvecklingen av en konkurrenskraftig marknad för generiska produkter, vilket innebär att de europeiska medborgarna får tillgång till billigare läkemedel. Slutligen skulle jag vilja säga ett par ord om kontrollerad tillgång till information för patienter. Jag visste att detta skulle bli en komplicerad diskussion, men för det första föreslår kommissionen inte en amerikansk typ av direktreklam till patienter. Diskussionerna har till stor del varit inriktade på den amerikanska modellen, men det är inte vår modell. Saken är den att en hel del fragmenterad information redan finns tillgänglig på Internet, åtminstone för engelsktalande patienter. Detta har två huvudsakliga nackdelar: för det första är det diskriminerande för personer som inte talar engelska, och för det andra innebär det att informationen kan vara ofullständig och opålitlig. Vårt förslag är att de europeiska medborgarna bör få information som har bekräftats av de europeiska lagstiftande myndigheterna och som följer riktlinjer som medlemsstaterna och kommissionen skall enas om. Det är ett klokt förslag. Det är ett europeiskt pilotprojekt, och har inget gemensamt med den amerikanska modellen. Alternativen till vad vi har i dag är å ena sidan fortsättningen av en omfattande direkt rådgivning till patienterna via Internet. Vi kan inte ändra denna situation genom vår lagstiftning. Alternativet är att göra det möjligt för patienter att erhålla pålitlig information om läkemedel för ett litet antal sjukdomar, som bekräftats av de behöriga europeiska myndigheterna. Jag tror att detta andra alternativ skulle öka både urvalet och säkerheten för europeiska patienter. Sammanfattningsvis syftar kommissionens förslag till att garantera en hög folkhälsonivå för de europeiska medborgarna, på ett balanserat sätt öka tillgången till innovativa läkemedel och generiska produkter och också se till att vi är redo inför utvidgningen. Detta är en utmanande lagstiftning. Jag ser fram emot debatten i kammaren i dag, och till det fortsatta samarbetet med parlamentet och rådet. Herr talman, ärade kolleger! I fråga om föreliggande lagstiftning måste vi fråga oss om vi, när det gäller godkännande av nya innovativa läkemedel, behöver mer Europa, eller om ett ömsesidigt erkännande är det optimala förfarandet. Med andra ord: Vill vi ha mer inre marknad för läkemedel, vilket ger patienterna i hela Europeiska unionen snabbare tillgång till nya, säkra och verksamma läkemedel, eller skall man genom det ytterst omständliga godkännandeförfarandet även i framtiden undanhålla patienterna de nya läkemedlen så länge som möjligt? Jag förespråkar att man utvidgar godkännandet till att omfatta läkemedel med nya verksamma ämnen. Det innebär inte bara fördelar för patienterna, utan det är också fördelaktigt för företagen som kan marknadsföra läkemedlen snabbare än tidigare och därigenom förbättra sin konkurrensförmåga. Genom det stöd som planerats för de små och medelstora företagen utjämnas den stränghet i det centraliserade godkännandet, som de faktiskt är drabbade av. I centrum för lagstiftningen skall i princip, enligt min åsikt, patienten och hans/hennes behov stå. Det betyder att ett läkemedels verkan och säkerhet måste spela en avgörande roll i godkännandeförfarandet. Förfarandet måste vara öppet. Därför är det nödvändigt att patienter, läkare och företag får tillgång till all information som ej behöver skyddas. Från en offentlig databas kommer i framtiden alltid omfattande information att kunna hämtas om läget för godkännandeförfarandet, om genomförda kliniska undersökningar samt om läkemedlens biverkningar och priser. I detta sammanhang beklagar jag att kommissionens informationsprojekt om astma, diabetes och aids inte fick någon majoritet i utskottet. Kommissionens förslag kunde säkert missförstås och man befarade att reklam skulle komma att tillåtas för läkemedel som kräver läkarrecept. Utskottets beslut innebar dock att man gick miste om möjligheten att förbättra informationen för patienterna. Jag är säker på att detta misstag måste rättas till under de närmaste åren. Det som är viktigt för att ett läkemedel skall vara säkert är tillsynen av läkemedel, dvs. att biverkningar kontrolleras och anmäls. Genom anmälningsplikt för biverkningar samt den periodiska rapporteringsplikten till godkännandemyndigheten har man säkerställt en kontinuerlig uttömmande bedömning av ett läkemedel. Det är täta maskor i tillsynens säkerhetsnät. Detta underlättar registreringen av biverkningarna och gör det möjligt att handla snabbt i nödsituationer. Av dessa skäl kan man avstå från ett nytt godkännandeförfarande efter fem år. En annan tyngdpunkt i reformen är att förbereda Europeiska läkemedelsmyndigheten för kommande uppgifter och för utvidgningen av EU. Med hjälp av öppna förfaranden för att tillsätta styrelsen och den verkställande direktören inför man samma struktur i Europeiska läkemedelsmyndigheten som man har i EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet. Förutsättningarna för att bli ledamot i en av myndighetens instanser är att man har hög vetenskaplig kompetens och redovisar sina intressen. Förutom de vetenskapliga kommittéer som redan finns kommer man i framtiden att ha en jämställd kommitté för växtbaserade läkemedel. På så vis blir det möjligt med ett frivilligt centralt godkännande av växtbaserade läkemedel. Det är därmed möjligt för patienterna i hela Europeiska unionen att använda sig av beprövade växtbaserade läkemedel. Förutom den för patienterna viktiga punkten med hälsoskydd uppstår också frågan om läkemedelsindustrins konkurrens- och innovationsförmåga i Europa. Harmoniseringen av uppgiftsskyddet innebär säkert ett steg i riktning mot mer konkurrensförmåga. Enligt nuvarande bestämmelser omfattar uppgiftsskyddet i EU mellan sex och tio år och måste absolut harmoniseras. Bestämmelserna om en tioårsperiod är en signal till läkemedelsföretagen att intensifiera forskningen och presentera verkliga innovationer. Men det är också en signal till tillverkarna av generiska läkemedel att tillämpa Bolarbestämmelserna. Enligt min åsikt är kommissionens förslag ett lyckat försök till jämvikt mellan läkemedelsföretagens berättigade önskemål att skydda sina uppgifter, och de offentliga hälsovårdssystemens anspråk på att förbättra tillgången till billiga generiska läkemedel. I sin helhet är föreliggande lagstiftning ett viktigt bidrag till att förbättra hälsovården i Europa, som patienterna kommer att dra nytta av på lång sikt. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär! Den fråga vi i dag tar upp är en av de viktigaste under vår mandatperiod, eftersom den när det kommer till kritan berör alla EU-medborgare. Tillåt mig att till att börja med tacka samtliga kolleger från alla politiska grupper för de diskussioner vi haft och det arbete de utfört med 800 ändringsförslag. Jag anser att det är litet för många ändringsförslag, och att det riskerar att påverka kvaliteten och konsekvensen i vårt arbete avsevärt. Förslagens huvudsakliga målsättning är att garantera en hög hälsoskyddsnivå för alla medborgare, bland annat genom att snabbt ge tillgång till nyskapande och säkra produkter, utveckla ett system för förebyggande och kontinuerlig tillsyn och förbättra konkurrenskraften på läkemedelsområdet inom ramen för dess strävan efter nya behandlingar. Vi får heller inte glömma den nödvändiga impuls som behöver ges till sektorn för generiska läkemedel. Ett läkemedel är inte en produkt som andra. Det varken köps eller konsumeras som en vanlig daglig produkt. Det skall användas på ett unikt sätt och alla förväntar sig att ett läkemedel skall vara säkert och effektivt. Denna säkerhet, kvalitet och effektivitet är de tre nödvändiga pelarna i läkemedelseuropa. Innan patienten erbjuds ett läkemedel skall det genomgå särskilda och tvingande etapper för att få tillstånd för försäljning. I dag har vi två förfaranden för registrering: ett centraliserat förfarande som förvaltas av den europeiska myndigheten, som utfärdar ett tillstånd för samtliga länder i unionen, och ett förfarande för ömsesidigt erkännande som sorterar under medlemsstaterna. Vi har inte för avsikt att ändra den nuvarande strukturen, utan snarare att få den att fungera optimalt. Frågan gäller egentligen de nya aktiva substanserna. Vi är alla överens om att det är skillnad mellan de nya aktiva substanserna, som är nära 20 per år, och de nya läkemedlen som är mellan 200 och 300 per år. Kommissionen föreslår också att registreringen skall vara tvingande genom ett centralt förfarande för dessa nya molekyler, för att garantera att alla får tillgång till de mycket nyskapande behandlingarna. Vissa kolleger har velat ifrågasätta denna princip. Till dem skulle jag vilja säga att vi står inför ett avgörande val. Ert val kommer att stå mellan hälsa och marknad. Om man antar ändringsförslaget som ifrågasätter tillämpningsområdet måste man besvara följande fråga: hur förklarar man för den som är sjuk att hans europeiska granne har möjlighet att få en nyskapande och effektiv behandling medan han blir tvungen att vänta några år innan hans land beviljas tillstånd? Låt oss i det sammanhanget ta ett extremt fall inom ramen för utvidgningen: en sloven och en portugis skulle exempelvis kunna ha tillgång till en nyskapande behandling, men en tysk eller cypriot skulle inte ha det. Hur är det då med EU-medborgarnas lika behandling när det gäller hälsovård? Vissa kommer att säga att det centraliserade förfarandet är kostsamt för de små och medelstora företagen. Men efter utvidgningen kommer tjugofem ansökningar om tillstånd för försäljning genom det decentraliserade förfarandet att kosta ännu mer. Vi minns också alla exemplen nyligen med läkemedel som dragits tillbaka från marknaden av folkhälsoskäl. Vi vet att ett tillstånd som utfärdats för ett läkemedel inte innebär att man slutat kontrollera att det är effektivt och säkert. Man måste därför höja tillsynskraven för att kunna erbjuda patienten de bästa garantierna, genom oplanerade kontroller vid tillverkningskällan via ett enbart offentligt finansieringssystem, en garanti för nödvändigt oberoende, och slutligen med hjälp av ett system för snabbt utbyte av uppgifter som samlats in av samtliga parter, vilket kommer att göra det möjligt att ha ett enhetligt system för tillsyn mellan medlemsstaterna. All läkemedelstillverkning föregås av avancerad forskning, och förutsätter alltså att nya molekyler upptäcks. Vi vet alla att innovation kostar mycket. Industrin behöver därför se till att dessa uppgifter skyddas. Det är vår skyldighet att främja forskning för att vetenskapen skall utvecklas, och det är därför viktigt att kunna behålla våra bästa forskare. Det handlar även om att garantera patientens säkerhet, men också att förhindra att vår europeiska industri förpassas till division två på världsnivå och hamnar på efterkälken, efter Förenta staterna och Asien. Det behöver naturligtvis inte längre bevisas att generiska läkemedel gör nytta. De bidrar till att våra europeiska hälsovårdssystem kan bestå. I och med att lämpliga åtgärder inrättas, bland annat via Bolarsystemet, kommer också försäljningen att ske snabbare. Låt oss slutligen komma ihåg att de generiska läkemedlen bara kan utvecklas tack vare innovationen. Jag förväntar mig också av samtliga medlemsstater att de förbereder en informationskampanj till den stora allmänheten, för att förklara vad generiska läkemedel är, och samtidigt betonar att de är terapeutiskt likvärdiga med referensläkemedlet. När det gäller mer specifikt veterinärmedicinska läkemedel är den stora utmaningen att lösa problemet med läkemedlens tillgänglighet. En balans har eftersträvats mellan en uppmjukning av vissa mekanismer, exempelvis de s.k. ?kaskadbestämmelserna? och bibehållandet av den högsta säkerhetsnivån för konsumenten när det gäller djur som producerar livsmedel. ?Kaskadbestämmelserna? gör det möjligt att, när det inte finns något läkemedel tillgängligt för en speciell sjukdom eller ett speciellt djur, använda läkemedel avsedda för andra arter, andra sjukdomar eller till och med att ta hjälp av humanläkemedel. Bestämmelsen har berikats och utvidgats för att bli så effektiv och säker som möjligt. Kommissionen föreslår att den obligatoriska förskrivningen skall utvidgas till att omfatta alla läkemedel avsedda för livsmedelsproducerande djur, vilket innebär problem för vissa medlemsstater, däribland Irland och Förenade kungariket. Ett kompromissändringsförslag, som antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, gör att åtgärden överensstämmer med nationella bestämmelser. Avslutningsvis kan vi inte tala om översyn av den europeiska läkemedelslagstiftningen utan att ta upp frågan om information, och kommissionens förslag, som syftar till att ge tillstånd på prov under fem år, och för industrin att lämna information om vissa läkemedel för följande sjukdomar: astma, aids och diabetes. Läkemedelsmarknaden är unik och målsättningen skall inte vara att arbeta för högsta möjliga försäljningsvolym. Det är mycket viktigt att bibehålla en mycket tydlig distinktion mellan information och reklam och bestämt förbjuda den sistnämnda. Och det finns ingen bättre information än den som lämnas av läkaren eller apotekaren. Informationssystemen har emellertid utvecklats avsevärt, bland annat via Internet, och det förefaller mycket orättvist att endast de som har tillgång till Internet och behärskar engelska kan få tag i uppgifterna och inte de andra. Vi måste emellertid undvika alla avarter som leder till att det utvecklas vilseledande och dold information som syftar till att främja förskrivning, försäljning eller användning av ett särskilt läkemedel. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor avvisade massivt kommissionens förslag och ansåg det alltför tvetydigt. Men att bara avvisa innebär problem. Jag ville att begreppen information och reklam skulle definieras bättre, och jag föreslog ett system för att informationen skulle godkännas i förväg av neutrala vetenskapliga instanser. Detta förslag skulle kunna utgöra grunden till en ny omfattande undersökning som vi förväntar oss av kommissionen. Det finns däremot en nödvändig källa till information och upplysningar, nämligen bipacksedlarna. Samtliga ändringsförslag som lämnats in på den punkten syftar till att förbättra skrivning, tydlighet och förståelse när det gäller bipacksedlarna. Det är en mycket positiv punkt. Avslutningsvis bör vikten av utvidgningen betonas. Vi kan inte förneka det faktum att den översyn som antas också kommer att tillämpas på de länder som blir medlemmar. Det blir fråga om ?euro-generiska läkemedel?. I vissa kandidatländer har referensläkemedel av historiska eller ekonomiska skäl aldrig inregistrerats. För att uppdatera tillstånden för generiska läkemedel enligt rättsliga europeiska krav i kandidatländerna måste man kunna hänvisa till en referensprodukt. Avsaknaden av en sådan produkt skulle kunna leda till att man blir tvungen att dra tillbaka generiska läkemedel från marknaden trots att de uppfyller kraven på kvalitet, säkerhet och effektivitet. Det är en situation som medför problem när det gäller tillgång till generiska läkemedel. Det förefaller därför viktigt att ett referensläkemedel som finns i en annan medlemsstat kan fungera som referens. Varje nytt kandidatland spelar en viktig roll som fullständig aktör när det gäller att bygga upp och utveckla detta stora hälsovårdseuropa som vi så gärna vill ha. (Applåder) , föredragande av yttrandet från budgetutskottet. (DE) Herr talman, kära kolleger! Som ständig föredragande för de decentraliserade enheterna i budgetutskottet har jag också följt dessa betänkanden, eftersom det här handlar om den grundläggande förordningen för Europeiska läkemedelsmyndigheten i London, myndigheten för godkännande av läkemedel. Jag är mycket tacksam mot föredraganden respektive mot utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, för att de har införlivat våra uppslag i sina betänkanden. Men en sak vill jag helt klart säga till parlamentet, och det gäller naturligtvis också för kommissionen och medlemsstaterna: Om jag ger en decentraliserad enhet nya uppgifter, då måste jag samtidigt fundera över varifrån pengarna skall tas. Jag kan inte få en enhet att växa hur mycket som helst. Vi har en allmän budget, och vi har bara ett visst belopp till förfogande. Inte heller parlamentet kan öka detta belopp. Vi kan bara omfördela medlen. Om vi alltså i framtiden vill ställa medel till förfogande för en decentraliserad enhet, måste vi minska dem för en annan enhet. Jag vet att jag inte gör mig populär med detta uttalande, men det är ju inte heller därför jag är här. Vi måste i framtiden se till att en decentraliserad enhet med de pengar som anslagits bara kan utföra de uppgifter man fått, och inte godtyckligt kan hushålla med medlen utöver detta. Det är inte möjligt, för vi saknar pengar för det. Herr talman! Jag skulle vilja framföra mina gratulationer till de två föredragandena till en enormt komplicerad och svår uppgift. De har betonat - liksom jag kommer att göra - denna industris betydelse som en huvudsaklig användare av denna industriforskningsbas. Den är mycket viktig att behålla inom Europeiska unionen, både för Europeiska unionen och framför allt för de konsumenter som vill ha säkra, effektiva läkemedel som de har råd med. Utöver detta tillkommer de komplexa behoven hos industrisektorerna, bland vilka det finns åtminstone tre: patentsektorn, den generiska sektorn och den receptfria sektorn. Med många av ändringsförslagen strävar man efter att uppnå den rätta balansen mellan dessa sektorer. Vi måste uppmuntra patentsektorn att utveckla nya läkemedel, men den generiska sektorn erbjuder också läkemedel som människor har råd med. Om man till detta lägger till hela frågan om tillgång och betalningsförmåga i global utsträckning, ser man precis hur komplext detta område är. Jag vill bara uppmärksamma tre punkter. En är godkännandeförfarandet. Jag uppmanar kollegerna att godkänna systemet med två förfaranden, åtminstone under den närmaste framtiden. Grossetête kanske återigen måste se över hela frågan med det centraliserade förfarandet och tillgången. Det faktum att läkemedel har godkänts innebär inte att de automatiskt införs på marknaden. Detta gäller särskilt veterinärmedicinska läkemedel. I deras fall anser jag verkligen att systemet med två förfaranden bör bevaras. När det gäller frågan om marknadsföring och konsumentinformation, uppmanar jag parlamentet att godkänna det ändringsförslag i vilket kommissionen uppmanas att åter se över denna fråga. Kommissionen har rätt - information finns tillgängligt för somliga, men inte för alla. Det ligger nästan utanför vår kontroll. När det gäller uppgiftsskydd, är den balans som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har uppnått den rätta. Jag hoppas att parlamentet kommer att titta på frågan med förnuft. Vi kommer att ha en andra behandling och möjligen en förlikning, så vi har fortfarande tid att försöka få detta att fungera ännu bättre än hittills. Herr talman! Jag vill först av allt tacka Müller och Grossetête för det engagemang och den goda vilja de har visat i samarbetet kring betänkanden som förvisso är svåra och komplicerade för lekmän. Det främsta målet för samtliga institutioner, parlamentet, kommissionen och medlemsstaterna måste vara att vi äntligen får en ny lagstiftning som är bättre än den föregående och gör det möjligt för alla patienter, varav en del lider av svåra och livshotande sjukdomar, att så snart som möjligt få tillgång till nya läkemedel, som är kraftfullare och tolereras bättre än de nuvarande för att lindra sina lidanden och förlänga och förbättra deras livskvalitet. Under den korta tid jag har till mitt förfogande skall jag bara uppehålla mig vid några punkter. När det gäller Europeiska läkemedelsmyndigheten är jag inte alls överens med förslaget till styrelsens sammansättning. En styrelse som den som föreslås av kommissionen, men även av föredraganden, kommer med säkerhet att misslyckas. Närvaron av ledamöter som företräder institutionerna i styrelsen och ledamöter med motstridiga intressen, som industrin, patienterna och försäkringsföretagen kommer bara att ge upphov till förvirring, att man förlorar tid och till stora tvister. En andra punkt som jag vill betona gäller läkemedelsmyndighetens centraliserade bedömning. Det handlar om att ge en bättre definition av begreppet ?nya läkemedel?, herr kommissionär. Vad menar man med nya läkemedel? Menar man ett läkemedel som har samma struktur som de redan existerande med en liten modifiering, eller menar man verkligen läkemedel som har en ny kemisk struktur? Jag hoppas att både ni och rådet skall fundera på det här en gång till. Herr talman! Jag vill börja med att gratulera de två föredragandena. Jag skulle också vilja framföra mitt stora tack till Grossetête, som jag har samarbetat oerhört nära med i denna särskilda fråga. Jag är bara här för att företräda utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling i fråga om veterinärmedicinska läkemedel. Det vore försumligt av mig om jag inte med en gång sade att ett av de problem som jordbruket i dag står inför är att det genomgår den värsta period som det någonsin upplevt - jag nämner inte de problem som den brittiska nötköttsindustrin i dag står inför. All lagstiftning som detta parlament antar och genomdriver i kommissionen skulle kunna ha en skadlig inverkan på industrin, om den inte genomförs korrekt. Grossetête har arbetat oerhört väl med mig och andra ledamöter i fråga om lagförslaget om veterinärmedicinska läkemedel, och därför kommer vi att ge vårt fulla stöd till all lagstiftning i detta lagförslag. Jag skulle vilja ta upp tre frågor. Read tog kortfattat upp en av dem. Jag stöder helt och hållet vad hon säger om vad som kallas ?systemet med två förfaranden?. Ett av de problem som vi har inom Europeiska unionen är att de djur som till exempel finns mycket långt norrut inte nödvändigtvis är desamma som djuren i söder. Jag använder begreppet ?rensyndromet?, som många kolleger har hört mig använda förut. Systemet med två förfaranden är något som kommer att bidra till att främja den korrekta användningen av läkemedel för arter som inte finns inom hela Europeiska unionen. Det kan vara svårt att få någon att spendera de pengar som behövs för att testa dessa produkter för en särskild art. Därför har vi återigen lagt fram ändringsförslag 137, som jag hoppas att kommissionen och Grossetête kommer att överväga. Jag hoppas att denna kammare kommer att överväga att ge detta ändringsförslag sitt stöd. Som jag har nämnt skulle detta hjälpa de arter som inte är utbredda. Grossetête nämnde det sätt på vilket läkemedel säljs i vissa länder. Det gläder mig att hon har tagit upp denna fråga. Jag stöder helt och hållet kompromissändringsförslaget, som är något som jag arbetade särskilt hårt för att få igenom i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Vi befinner oss i en situation där medlemsstaterna för det första skiljer sig åt i sin definition av vad en veterinär är, och vad detta innebär, och för det andra när det gäller hur de säljer dessa läkemedel. I många fall i Förenade kungariket, Irland och ett eller två andra länder, säljer kvalificerade personer underordnade läkemedel - särskilt produkter som exempelvis avmaskningstabletter och lusmedel. Den verkliga oron gäller inte särskilt djur i livsmedelskedjan. Men om detta alternativ avlägsnades skulle vi befinna oss i en situation där husdjuren i djurvärlden skulle få lida, på grund av att människor inte skulle få råd att gå till en veterinär, för att till exempel få avmaskningstabletter för en katt. Därför är det viktigt att vi har en flexibilitet. Det gläder mig att båda föredragandena har tagit upp denna fråga och jag stöder detta helt och hållet. Den slutliga punkten rör användningen av läkemedel för hästar. Återigen, om vi inte är försiktiga, kommer vi att utsätta djur som inte förtjänar det för lidande. I Förenade kungariket äter vi till exempel inte hästar. Det är möjligt att hästkött tillåts i andra länder. Om de läkemedel som finns tillgängliga för oss är begränsade, är det återigen djuren som drabbas. Därför är det extremt viktigt att det nya ändringsförslaget 65 för hästar godkänns. Jag skall avsluta med dessa ord, eftersom jag har täckt in hela jordbruksområdet. Jag tackar de två föredragandena för att de har tagit till sig yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling och ser fram emot ett givande resultat. Jag hoppas att kommissionen också kommer att följa mitt yttrande. Herr talman! Jag skulle vilja tacka de två föredragandena för de utmärkta betänkanden som de har lagt fram för debatt, särskilt Grossetête, som vi har haft ett utmärkt och ytterst produktivt arbetsförhållande med. När det gäller förslaget att se över läkemedelslagstiftningen för att upprätthålla folkhälsans höga nivå och för att fullborda den inre marknaden, och, för att inom området för läkemedelsprodukter bemöta utmaningarna i samband med utvidgningen och anta ett mer funktionellt och förenklat förfarande för att godkänna och säkerhetsövervaka läkemedel - med vilket vi menar läkemedel till rimliga priser - och slutligen för att garantera genomsynlighet och tillgång till information om patienters läkemedel, skulle jag kort vilja kommentera följande punkter: Innovation: Vi är beroende av vetenskaplig forskning och innovation för nya kombinationer av substanser och nya läkemedel för att bekämpa och bota sjukdomar. Men den här sortens forskning kräver djärva investeringar av läkemedelsindustrin, och det är endast möjligt om vi skapar en ram för finansiella incitament. Incitament: Dessa baseras huvudsakligen på ensamrätt, det vill säga att skydda industriell äganderätt och uppfinningar. Resultatet blir att kostnaderna för utvecklingen av läkemedel betalas via marknaden och de sociala trygghetssystemen, som på grund av en allt äldre befolkning nu befinner sig under oerhörd press. Så här måste vi finna en medelväg mellan patenterad ensamrätt, priset på läkemedel och skyddsperioden. Det är svårt att finna en medelväg mellan dessa. Jag tror emellertid att de förfaranden som uppnåtts i förordningen och som nu föreslås innebär en medelväg mellan, å ena sidan, ensamrätten och, å den andra, en rimlig skyddsperiod. Säkerhetsövervakning av läkemedel: Även detta är ett allvarligt krav och man har också tagit hänsyn till kvalitets- och försiktighetsfaktorer i detta utmärkta betänkande. Godkännande: Jag samtycker till ett centraliserat förfarande med en viss grad av decentralisering till medlemsstaterna. Slutligen, subsidiaritet: Det är en mycket viktig faktor eftersom det är medlemsstaterna som betalar räkningen och som tillhandahåller läkemedel och hälsovård. Under gårdagen gjorde president Bush ett exakt drag, eftersom medlemsstaterna står under ett oerhört finansiellt tryck inom den här sektorn. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Att se över gemenskapslagstiftningen om läkemedel med målsättningen att uppnå en bättre vårdnivå är bra, och vi gläds åt detta nya harmoniseringsförfarande till förmån för humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel. Hälsovårdspolitiken i Europa kan emellertid inte begränsas till de texter vi skall rösta om utan skulle ha behövt diskuteras i ett större perspektiv. Läkemedlen behöver placeras i ett folkhälsoperspektiv till förmån för medborgarna, för även om läkemedlen finns måste de vara tillgängliga för alla, och vi kan bara beklaga att det inte förts någon diskussion om social trygghet. För att den offentliga folkhälsopolitiken skall gå före industripolitiken måste läkemedelsmyndigheten vara knuten till Generaldirektoratet för hälsa och konsumentskydd, och inte till Generaldirektoratet för näringsliv. Det finns andra punkter i kommissionens förslag som vi inte är nöjda med. Den första jag vill ta upp är den om information till patienten. Vi lever i ett samhälle med hyperkommunikation och Internet gör det möjligt, för dem som vill och kan, att få tillgång till en mängd information. Även om kvaliteten på denna information inte alltid är tillfredsställande är inte den lösning kommissionen föreslår för att lösa problemet den rätta. Att ge läkemedelsindustrin möjlighet att lämna information om sina produkter innebär inte att man undanröjer felaktig information, utan att man tillåter reklam om receptbelagda läkemedel. Detta system, som är tillåtet i Förenta staterna och Nya Zeeland, har visat på sina begränsningar. Under det senaste decenniet har de belopp som Förenta staterna avsatt till direktreklam ökat från 55 miljoner US-dollar till 2,5 miljoner US-dollar år 2000. Av hela ökningen knuten till läkemedel gällde 47 procent 50 olika läkemedel som var föremål för reklam. Det råder alltså inga tvivel om att det handlar om en kommersiell strategi och inte om en strävan efter att informera. Det är inte vad vi vill ha för EU-medborgarna. Vad vi behöver är oberoende information från oberoende källor, som inte påverkar förhållandet mellan patienten och läkaren och inte leder till att läkemedel överkonsumeras. Förslaget om öppenhet när det gäller de uppgifter som lämnas av myndigheten går i den riktningen. Man skulle sannolikt ha kunnat gå ännu litet längre. De som är sjuka och söker information vill också ha säkerhet och man kan misstänka att avskaffandet av förnyandet vart femte år går i den riktningen. Låt oss vänta på att de nya förslagen gällande tillsyn visat vad de går för och låt oss försäkra oss om möjligheten att ett nytt läkemedel verkligen bedöms vetenskapligt fem år efter att det börjat säljas. Denna bedömning skulle även kunna vara ett tillfälle för att stämma av läkemedlets terapeutiska värde. Avslutningsvis vill jag säga att även om patienterna behöver effektiva läkemedel befinner sig vissa tyvärr i en akut situation och vill ha tillgång till nya behandlingar som är deras sista chans till behandling, även om de ännu inte fått alla garantier när det gäller säkerheten. Vi måste lyssna till dem och besvara deras vädjan. Betänkandet innehåller stora och viktiga frågor. De kommer att påverka läkemedelspolitiken, naturligtvis, men också hälsovårdspolitiken. Herr talman! Kommissionen har i sitt förslag försökt reformera läkemedelssektorn eller åtminstone försökt börja göra det. På läkemedelsindustrins område håller Europa på att förlora terräng i förhållande till Förenta staterna. Det är inte utan anledning allt fler företag beslutar sig för att låta forskning och utveckling äga rum i Förenta staterna. Den europeiska lagstiftningen är för rigid, vilket minskar företagens motivation att låta aktiviteterna äga rum i Europa, och för att motverka detta är det alltså absolut nödvändigt med en bättre europeisk samordning. Jag är en stor förespråkare för att bryta upp den här förstelnade marknaden. Därför måste vi sträva efter större konkurrens på den europeiska marknaden, och ett sätt att göra det är till exempel att göra generiska läkemedel tillgängliga på ett tidigare stadium, vilket man kommit fram till en förståndig kompromiss om i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Vidare skulle jag således också vilja plädera för att förstärka det centraliserade förfarandet som utförs av läkemedelsmyndigheten i London. På så vis möjliggörs nämligen en likvärdig behandling av alla läkemedelsföretag och då får patienter i hela Europa tillgång till samma mediciner. Den här centrala metoden befrämjar också alla målsättningar som eftersträvas av kommissionen, som exempelvis en högkvalitativ sjukvård, fullbordan av den inre marknaden, större insyn, förbättrade konkurrens och en förberedelse inför utvidgningen. Vid sidan om det fäster jag stor vikt vid informationsspridningen. För mig är det obegripligt att det är förbjudet för läkemedelsindustrin att informera patienterna om sina produkter. Jag har sagt det tidigare men jag vill passa på att upprepa att Europeiska unionen inte hänger med i utvecklingen och diskriminerar patienter. Nu kan man bara ta del av den informationen om man talar engelska och har tillgång till Internet, eftersom den här informationen däremot tillhandahålls i Förenta staterna. Europa förnekar patienter som inte har dessa medel till sitt förfogande den här informationen, och jag anser därför att Europeiska kommissionens förslag om att starta ett försöksprojekt är ett bra förslag och i vilket fall som helst ett steg i rätt riktning. Däremot tycker jag att man genom att endast tillåta information om astma, aids och diabetes diskriminerar patienter med andra sjukdomar och jag pläderar för en utvidgning på den punkten. Slutligen vill jag också påpeka att det i det här sammanhanget naturligtvis också är viktigt att förstärka patientorganisationernas roll på europeisk nivå, även med sikte på utvidgningen och det här centrala förfarandet. På den punkten har gruppen De gröna lämnat in ändringsförslag som jag gärna skulle vilja stödja. Herr talman! Jag vill uttrycka min tacksamhet till föredragandena eftersom det handlar om mycket svåra betänkanden. Det är inte lätt att balansera olika intressen. Jag håller med dem om att vi bör hålla oss till bemötandet och en tydlig information till patienterna. Vi bör inte heller glömma det som vår kollega sade avseende byråns, och de olika byråernas, budget. Det är en stram budget och i slutändan kommer vi som fortsätter att säga att unionens allmänna budget är för låg för att klara utvidgningen, och de kostnader de nya länderna kommer att ge upphov till, att få rätt. Herr talman! Eftersom jag inte har mycket tid till förfogande skulle jag vilja ta upp några aspekter i betänkandet. Den första är garantin att tjänstemän, experter och författare till rapporter inte skall ha ekonomiska intressen, eller annat liknande, i läkemedelsindustrin. Den andra är en fråga som vi talat om vid många tillfällen här, dvs. en tydlig skillnad mellan reklam och information. Det är mycket bra med en gratis databas, med olika nivåer för användare, hälso- och sjukvårdspersonal, företag och övriga. Dock är det, som också sagts här, inte alla som har tillgång till Internet. Alla behärskar inte heller engelska och medlemsstaterna bör ge de sjuka tillgång till information på andra sätt så att de själva skall kunna ta ställning till effektivitet, biverkningar och kontraindikationer. Ett sanktionssystem för tillståndshavare som bryter mot direktivet och ett offentliggörande av berörda innehavares agerande. Och en skärpning - som föredragandena sade - av läkemedelsövervakningen eftersom effekterna av medicineringen inte upphör med tillståndet. Dessutom bör det ske en ständig tillsyn. Herr talman! Avslutningsvis vill jag säga att man bör underlätta tillgången till ?generiska läkemedel? som minskar läkemedelskostnaderna och också garantera att medlemsstaterna informerar användarna om att en billigare medicin inte nödvändigtvis innebär att den är mindre effektiv. Herr talman! Vi anser att översynen av läkemedelslagstiftningen i första hand skall syfta till att få till stånd säkerhet, kvalitet och effektivitet för de läkemedel som säljs på den europeiska marknaden, så att folkhälsan skyddas. Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor tog hänsyn till detta genom att massivt uttala sig emot all direktreklam för receptbelagda läkemedel samtidigt som öppenheten när det gäller tillståndsförfarandena vid försäljning förstärks. Patienterna har rätt till objektiv och tillförlitlig information om sjukdomar och tillgängliga behandlingar. Men finns det någon bättre information än att göra databasen över alla läkemedel som är inregistrerade vid myndigheten tillgänglig för allmänheten, tillsammans med utvärderingsrapporten om dem, skälen till att de godkänts eller avvisats och en förklarande not om resultaten av de kliniska försöken, vare sig de är positiva eller negativa? Information enbart från läkemedelsindustrin kan tvärtom inte vara objektiv och påminner tydligt om direktreklam till konsumenterna. Det förefaller för övrigt viktigt att mer strikta regler antas för att främja läkemedel avsedda för yrkesverksamma, vilket för övrigt existerar i mitt hemland. Vi bör öka myndighetens öppenhet och oberoende, genom att öppna den för konsumenter och patienter. Ett läkemedels säkerhet och kvalitet bygger på den vetenskapliga bedömning som visar på fördelar och risker med läkemedlet. Denna rapport om fördelar/risker gör det möjligt att fastställa om man skall tillåta att läkemedlet börjar säljas på marknaden. Men den bör ses över på nytt för att ta hänsyn till effekterna i anslutning till användningen liksom till nya tillgängliga vetenskapliga uppgifter. Den administrativa avarten med förnyande av försäljningsgodkännandet vart femte år är inget som helst motiv till att helt och fullt upphöra med regelbundet återkommande bedömning av nya läkemedel. Vi föreslår därför att minst en ny bedömning skall ske efter fem år på marknaden. I stället för att gå de nya bestämmelserna om tillsyn till mötes förstärker denna åtgärd tydligt läkemedlens säkerhet. Vi vägrar också att minska tiden för vetenskapliga expertutlåtanden om läkemedlen, såväl inom ramen för det centraliserade som det decentraliserade förfarandet, och till och med när det gäller det påskyndade förfarandet eller det komprimerade protokoll vi föreslår. Ett läkemedels effektivitet kan slutligen bara bevisas när det jämförs med andra befintliga läkemedel för att behandla samma sjukdomar. Vad tjänar det till att utveckla nya läkemedel, som inte tillför något i terapeutiskt avseende, eller att behålla andra som blivit förbisprungna av ny läkemedelsteknik. Den ursprungliga bedömningen, liksom den som sker efter fem år, ger tillfälle att bedöma läkemedlens terapeutiska mervärde. Denna åtgärd kan bara motivera europeisk forskning och utveckling. Avslutningsvis vänder vi oss emot ändringsförslagen som syftar till att begränsa det centraliserade förfarandet och främja förfarandet med ömsesidigt erkännande, eller att försena marknadsföringen av generiska läkemedel. Vi gläds åt att man i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor antagit ändringsförslagen om läkemedlens inverkan på miljön. Mina kolleger instämde med oss i frågan och det är vi ganska nöjda med. Avslutningsvis, herr talman, om läkemedelsföretagen till stor del haft rätt när det gäller kommissionens ursprungliga förslag, är vi skyldiga - och det måste vara Europaparlamentets uppgift - att skydda medborgarnas, patienternas och konsumenternas intressen. Herr talman! Läkemedelsprodukter är något som är relativt vanligt och alldagligt. Vi har praktiskt taget alla använt och kommit i kontakt med läkemedel. Parlamentets medbeslutandebefogenhet inom detta område är med andra ord viktigt som ett konkret exempel på hur Europaparlamentets beslut kan påverka människors liv. Som ledamot i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, har jag förvisso börjat förvänta mig kontakter från många organisationer över hela linjen. Vid detta tillfälle har jag kontaktats av jordbrukarorganisationer, veterinärgrupper, jordbrukskooperativ, läkemedelsintressen, hälsobutiker och flera enskilda väljare. Varje grupp har sina särskilda farhågor, men ett gemensamt tema framträder: den föreslagna lagstiftningen tar inte tillräcklig hänsyn till de olika situationerna i medlemsstaterna. Det är säkerligen en lärdom för kommissionen. I en ideal situation skulle den föreslagna lagstiftningen ta hänsyn till en sådan mångfald. I Irland föder vi främst upp hästar för sportändamål och köttet dyker inte upp i slutet av livsmedelskedjan. Följaktligen krävs inte samma garantier för de läkemedel som ges till hästar. Jag skulle kunna nämna många fler fall, och jag har lagt fram ett antal ändringsförslag för min grupp i syfte att ta itu med några av problemen. Jag skulle vilja säga till kommissionen att om vi skall garantera den demokratiska legitimiteten i beslutsfattandet, måste vi försäkra våra medborgare om att deras särskilda farhågor har beaktats. Om vi går vidare med en ?en storlek passar alla?-lagstiftning, med vilken man bortser från de utmärkande dragen hos enskilda länder eller regioner, riskerar vi att distansera våra medborgare. Sammanfattningsvis har vi just avslutat en lång folkomröstningskampanj i Irland, med ett positivt resultat för Nicefördraget, och en av de huvudsakliga frågorna under kampanjen var känslan av maktlöshet och avstånd. Vi har som lagstiftare ett ansvar att se till att vi har folket med oss, och har kontakt med deras vardagliga farhågor. Slutligen skulle jag vilja gratulera båda föredragandena. Herr talman! Varje mänskligt liv är unikt och värdefullt eftersom det är en gåva från Gud. Varje liv förtjänar därför så bra beskydd och omsorg som möjligt från födseln till det sista andetaget. I denna strävan passar en väl fungerande europeisk läkemedelsmarknad in. Vår grupp anser det vara av stor vikt att man från europeiskt håll inte lägger några hinder i vägen som kan ha en störande verkan på läkemedelsmarknaden. Således anser vi också att läkemedelstillverkarna måste få fortsätta att välja mellan centraliserad och decentraliserad registrering av läkemedel. En obligatorisk centraliserad registrering hämmar den nödvändiga flexibiliteten för regionala produkter, det leder till förlust av högvärdig expertis vid de nationella registreringsmyndigheterna och för små- och medelstora företag kan det vara ett stort ekonomiskt hinder som gör att de inte kan föra ut vissa produkter på marknaden. Förutom det är vi för mer forskning vad gäller läkemedlens effekter på barn. Fram till i dag testas en stor del av de läkemedel som ges till barn uteslutande på vuxna, och det är väl ändå uppenbart att barn och vuxna skiljer sig vad beträffar ämnesomsättning, nödvändig dosering och användning. Slutligen är vi emot att tillåta reklam för läkemedel eftersom det kan leda till en onödig ökning av läkemedelsbruk. Däremot är vi för en utbredd informationsspridning till patienterna. Vi är således också nyfikna på resultaten av Europeiska kommissionens föreslagna test med aktiv informationsspridning till patienterna. Herr talman, mina damer och herrar! Vi har i dag att göra med omfattande nya bestämmelser för hela läkemedelslagstiftningen i Europa. Detta får effekter på konkurrensförmågan för den berörda industrin, i alla storleksordningar, och därmed på många arbetsplatser. Men det gäller naturligtvis också hela handeln, apotekarna och slutligen även patienterna. Detta mammutverk är bland annat ett resultat av den nya strategi, som kommissionen har följt i några år. I avsikt att förenkla och strama åt gemenskapsrätten skall gemenskapens lagstiftning reduceras till omfånget, vilket nu uppgår till mer än 80 000 sidor. Vid denna översyn utfärdas en enda akt, där de önskade ändringarna av innehållet skall inarbetas och de återstående bestämmelserna sedan kodifieras. Svårigheten i detta företag framgår inte enbart av de talrika ändringsförslag som redan behandlats i det ansvariga utskottet och nu återfinns i kammaren. Jag hyser största respekt för det enorma arbete som presterats av kommissionen, men även av våra båda föredragande, Grossetête och Müller. Totalt sett är jag dock ganska oroad över att överblicken eventuellt går en aning förlorad och att skenbart mindre viktiga ärenden kanske blir liggande. Därför vill jag rikta uppmärksamheten på de homeopatiska läkemedlen, inte bara för människor, utan också för djur, och vill be om att man även stöder dessa ändringsförslag. Europaparlamentet är medlagstiftare, och vi måste se till att arbetet utförs noggrant. Under den första behandlingen har vi fortfarande många möjligheter, men vi måste också se till att hålla möjligheter öppna för den andra behandlingen. Därför ber jag om stöd, men jag ber också rättstjänsten och våra föredragande att granska slutresultatets samstämmighet. Om denna läkemedelslagstiftning slutligen blir enklare att tillämpa för medlemsstaterna och aktörerna tack vare att språket är mindre komplext, kommer framtiden att utvisa. Jag tackar alla som har deltagit, och jag hoppas att vi lyckas med det stora arbetet. Herr talman! På denna korta tid skulle jag vilja göra två påpekanden, båda om veterinärmedicinska läkemedel. På ett sätt har de betraktats som ?den fattiga kusinen från landet? vid dessa diskussioner, på grund av situationens oerhörda komplexitet med tanke på humanläkemedelssubstanser. Till att börja med skulle jag vilja varna för kommissionens förslag i artikel 67 om att alla veterinärmedicinska läkemedel som är avsedda för livsmedelsproducerande djur enbart bör vara tillgängliga på recept. Vissa medlemsstater, inklusive min egen, har ett väletablerat försäljningssystem som gör det möjligt att utan ett veterinärintyg få tillgång till läkemedel för vilka veterinäringripande inte anses vara nödvändigt för en säker och effektiv användning. Jag kan förstå varför vissa yrkesorganisationer i vissa andra medlemsstater skulle motsätta sig det, men det har fungerat i praktiken i många år i Irland, såväl som i Förenade kungariket. När vi nu tittar på unionens utvidgning, kommer alla möjliga problem att uppstå om vi tillåter oss själva att gå emot ett centraliserat system, som endast tillåter receptbelagd användning av sådana läkemedel som för närvarande administreras av kvalificerade personer i länder som Förenade kungariket. Jag rekommenderar därför ändringsförslag 43 till kammaren. Mitt andra och sista påpekande är att när det gäller de obligatoriska centraliserade förfaranden som kommissionen föreslår, beslutade utskottet att gå emot ett mer flexibelt system för humanläkemedel, men följde inte samma väg i fråga om veterinärmedicinska läkemedel. Det borde vi rätta till, och det kan vi göra genom ändringsförslag 171. Slutligen skulle jag vilja påpeka att kommissionen gör ett misstag genom att föreslå att vi skall avskaffa kravet på förnyade tillstånd för marknadsföringsgodkännande vart femte år. Det är en säkerhetsåtgärd som vi borde behålla. Värderade kommissionär och kära föredragande! Jag vill tacka våra föredragande för deras stora arbete i ett ganska ogenomträngligt ämne. Normalt sett brukar jag inte tacka föredragandena, men det finns skäl att göra det i detta fall. Det är nämligen mycket svårt att försöka behärska hela detta stora område. Bästa vänner! Vi vet alla att kostnaderna för läkemedel i många EU-länder utgör den snabbast växande delen av sjukvårdskostnaderna. I flera länder är underskottet i finansieringssystemen just för läkemedel ganska stort. Jag tycker därför att det var viktigt att hälsovårdsministrarna var involverade i denna fråga innan rådet omstrukturerades för att fungera mer effektivt. Jag hoppas att hälsovårdsministrarna kommer att vara involverade också i framtiden. Jag brukar också vanligtvis ställa mig väldigt tvivlande till att parlamentet kräver fler rapporter av kommissionen. Denna gång tror jag dock att det skulle vara viktigt att kommissionen också följer upp hur läkemedelspriserna utvecklas med beaktande av de skillnader som finns i olika länder. Detta kan ge oss väldigt värdefull information om olika begränsningar. Jag stöder vad min käre kollega Maaten sade om tillgången till information och vad kommissionären sade om att det inte handlar om reklam utan om tillgång till information. Vi har många exempel på att information och annat stöd ges till läkarna på ett oacceptabelt sätt. Genom en kontrollerad information får vi bättre reda på hur mycket pengar som används inom denna sektor. Det tycker jag är viktigt. Jag tror att ett av de största problemen, vilket även många av ändringsförslagen tar fasta på, är att vi har så kallad betald forskning. Vi har dessutom ganska många respekterade tidningar som har upplåtit sina sidor till detta. Avslutningsvis vill jag liksom Rod betona att jag är glad över att även läkemedlens effekter på miljön skall beaktas. Det är inte fråga om att vi vill hindra läkemedel utan om att bedöma de positiva effekterna i förhållande till andra effekter. Herr talman! Den grundläggande målsättningen i kommissionens förslag till förordning och direktiv verkar vara att öka läkemedelsföretagens konkurrenskraft på kort sikt. Man föreslår bland annat att skyddstiden för kliniska uppgifter skall förlängas, att tillståndsförfarandet för försäljning skall mjukas upp och påskyndas och, framför allt, att förbudet för läkemedelsföretagen att göra reklam för receptbelagda läkemedel bland allmänheten skall avskaffas. Det är i huvudsak den modell som används i Förenta staterna, där detta förbud upphävdes 1997, som föreslås oss. Förslagen bygger på ett rent marknadsmässigt synsätt där man betraktar läkemedlen som en enkel produkt för konsumtion, nästan en vara som alla andra. Denna åtgärd ansluter sig till den som allt tydligare framkommer i internationella handelsförhandlingar, som vill att hälsa och utbildning skall underställas marknadslagarna, inom ramen för avregleringen av tjänster. Inför denna avart har ett kollektiv uppstått på europeisk nivå som omfattar konsumentorganisationer, familjeorganisationer, patientföreningar, ömsesidiga försäkringsbolag och sjukförsäkringsorganisationer. Detta kollektiv ?Europa och läkemedlen? har lyckats bedriva ett informations- och förklaringsarbete bland de europeiska instanserna och regeringarna. Denna åtgärd som gjort det möjligt för oss att bättre bedöma de ekonomiska, politiska och etiska frågor ärendet handlar om har givit resultat. Det är på detta sätt som majoriteten av ledamöterna i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor antagit betänkanden som inte går i kommissionens riktning, och jag gläds bland annat åt att man i betänkandena vänder sig emot reklam för läkemedel. Min grupp kommer att i anslutning till gruppen ?Europa och läkemedlen? fortsätta sina åtgärder för att man i Europeiska unionen skall tillämpa en ansvarsfull politik som gynnar folkhälsan, de terapeutiska framstegen och försvarandet av konsumenterna. För att kunna nå dit skulle tre principer i det europeiska systemet för reglering av läkemedel behöva förstärkas: harmonisering mellan länder för att bedömningen och övervakningen av kvaliteten skall garanteras, oberoende för de institutioner som ansvarar för läkemedel och ett system som är öppet för alla. Herr talman! Vi är för det centraliserade förfarandet. Läkemedel måste vara tillgängliga för alla européer, i synnerhet efter utvidgningen. Att vi har 500 ändringsförslag har att göra med de olika påtryckningsgrupperna och framför allt kampen mellan nya och generiska mediciner. Den slutna kompromissen om åtta års skydd tilltalar mig. Att nya mediciner inom EU får tio års marknadsskydd är något som jag nätt och jämnt kan ge mitt samtycke till. Tillverkare av generiska läkemedel borde emellertid kunna avsätta sina produkter i länder utanför Europa. De länderna är mycket fattigare och gagnas av de här billigare medicinerna. Min grupp är mycket nöjd med att Europeiska kommissionens förslag att tillåta reklam för receptbelagda mediciner för aids, astma och diabetes har tillbakavisats med sådan kraft i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Den liberala gruppen har trots det lämnat in det här vanvettiga förslaget igen. I Förenta staterna är det sedan fem år tillbaka tillåtet med reklam för receptbelagda mediciner. Försäljningen har ökat med 80 procent, förvisso inte endast till följd av reklamen, men ändå. Den amerikanska befolkningen har inte blivit friskare av det. Däremot har läkemedelsindustrins vinster ökat enormt. Patienterna har i och för sig behov av mer information, men endast då de själva är frågeställare. Nu får de söka svar på sina frågor så gott de kan på amerikanska webbplatser. Patienter borde kunna skaffa information om mediciner på sitt eget språk via Internet och servicelinjer. Omprövningen av mediciner vart femte år är nu en ren formsak. Min grupp föredrar en förbättrad omprövning, och en omprövning med innehåll. Har en medicin ett mervärde? Läkemedelsindustrin är starkt emot detta. Men än en gång säger jag: det är inte försäljningsintressen som skall stå i främsta rummet i hälsovården. Mediciner är ofta giftiga ämnen. När de lämnar kroppen är de för det mesta fortfarande giftiga, även för miljön. Därför gläder det min grupp att miljön nu också kommer att beaktas i bedömningen av nya mediciner. Europeiska kommissionen har i det här avseendet begått en stor dumhet. Beror det på att Generaldirektoratet för näringsliv bär ansvar för detta? Herr talman! Detta är ett område där vi har samlat på oss betydande erfarenheter under årens lopp, särskilt när det gäller fosfororganiska pesticider, som används som tvättväska för får och för en rad andra ändamål. Det är vår erfarenhet att tillståndssystemet i sin helhet ger en falsk säkerhetsgaranti, eftersom inga förutsägande tester korrekt skulle kunna fastställa hela omfattningen för toxicitet och det möjliga hälsohotet mot människor eller djur. Sålunda är nyckeln till säkerhet ett effektivt övervakningssystem för tillståndsgivande i efterhand, som är känsligt nog att snabbt identifiera skadliga reaktioner och göra det möjligt att vidta snabba och effektiva åtgärder. Detta kräver effektiva administrativa och läkemedelsrelaterade system, inklusive diagnostiska system i varje medlemsstat. Vår erfarenhet är återigen att dessa system är långt ifrån tillräckliga. Vi anser därför att det vore bättre att fokusera på detta område, i stället för att utvidga en lagstiftning som redan är alltför komplex. Herr talman! Problemet med de stora skillnaderna i läkemedelspolitiken i våra medlemsstater löser vi inte i dag. Däremot tar vi ett steg i rätt riktning vad beträffar mer harmoniseringen i registreringen och villkoren för att föra ut läkemedlen på marknaden och framför allt med avseende på generiska mediciner. Att tillåta inträde på medlemsstaternas marknader förblir emellertid medlemsstaternas egen befogenhet. En viktig diskussionsfråga i dag är förhållandet mellan originalmedicinen och den generiska produkten som efter att patentet och dataskyddet har gått ut förs ut på marknaden. En bräcklig kompromiss har lagts fram, i fråga om vilken jag har lämnat in ett ändringsförslag med en bättre text. Jag ber mina kolleger stödja detta ändringsförslag, men jag stöder också kompromissen. Från den plats där jag står nu skulle jag för övrigt också vilja varna för att det inte automatiskt leder till lägre priser när man snabbare för ut en generisk produkt på marknaden. När jag ser på Nederländerna kan jag konstatera att priset på en generisk produkt där är högre än priset på ett märkesläkemedel, ett originalläkemedel alltså, i ett stort antal andra medlemsstater. Jag vill också säga något om prispolitiken. Trots att vi nu återigen ber om uppmärksamhet för öppenhet är det frustrerande - och jag säger det än en gång till föredragandena från 1989 - att direktivet om öppenhet inte får någon uttolkning, något innehåll. Det finns stora skillnader, och de stora skillnaderna löser vi inte i dag. Det är minst sagt besynnerligt att mediciner från Nederländerna, där det generiska priset för konsumenten är så högt, sedan exporteras parallellt till andra medlemsstater. Herr talman! Det måste upphöra. Slutligen, jag är inte för reklam. Däremot är jag för självreglerad information som finns tillgänglig på nätet. Om den informationen nu kommer från nationella organ eller från industrin spelar ingen roll, bara den är självreglerad. Jag anser att en myndig konsument inte skall behöva gå till det amerikanska nätet utan också borde kunna inhämta informationen i Europa. Herr talman! Jag skulle uppskatta om tillbörlig uppmärksamhet ägnas åt mina ändringsförslag på den punkten. (Applåder) Herr talman, kolleger! Det går bra för läkemedelsindustrin. Vinsterna har under en lång period varit höga. Med budgetplanen för hälsovården går det tyvärr inte lika bra. I de flesta medlemsstaterna stiger utgifterna för läkemedel. Med utvecklingen av mediciner går det inte heller bra. Vi ser få verkliga innovationer i Europa, och, än värre, utvecklingen av mediciner för att bekämpa den globala hälsokrisen har kommit på efterkälken. Det är en mycket otillfredsställande situation. Men om vi nu skall reformera läkemedelslagstiftningen har vi möjlighet att ta ett steg i rätt riktning. För det första genom att utarbeta en bra prispolitik. Priset på läkemedel fastställs per land. Priserna på mediciner skiljer sig nu kraftigt i de europeiska medlemsstaterna. I fråga om nya mediciner borde kommissionen fastställa riktlinjer på grundval av utvecklingskostnaderna. Många länder vill dra ner på utgifterna för folkhälsovård genom att höja patienternas eget bidrag för läkemedel. Det är oacceptabelt. Besparingarna måste sökas just i gemensamma och bättre förhandlingar med industrin istället för att höja de egna bidragen. För det andra måste lagstiftningen stimulera och inte förhindra innovationer. Industrin vill göra det med ett längre dataskydd, men det är ingen garanti för innovation. Tvärtom, i Förenta staterna är skyddstiden kortare men innovationerna fler. Vi måste stimulera innovation genom att betona det terapeutiska mervärdet och framför allt genom att visa offentligt ledarskap genom att själva komma med forskningsfrågor. I prisförhandlingar kan avtal slutas om forskningsagendan. Bra priser i utbyte mot investeringar i globalt efterfrågade läkemedel, det är ett steg framåt. För det tredje måste vi vidta åtgärder som gör det möjligt att producera läkemedelskopior för nödvändiga läkemedel som fortfarande är patenterade men för dyra i utvecklingsländer. Det får endast gälla för länder som själva ännu inte har produktionskapaciteten. I Doha fastslogs viktiga grundförutsättningar för att göra läkemedel mer betalbara i utvecklingsländer. Vi måste nu göra en liten men viktig överbryggning. Slutligen måste vi behålla det otvetydiga förbudet mot läkemedelsreklam. Att tillåta direkt information eller reklam som riktar sig till patienter är ett steg i fel riktning. Redan nu lägger läkemedelsindustrin ner stora belopp på marknadsföring. Ännu mer marknadsföring gör medicinerna onödigt mycket dyrare. Minst lika viktigt är argumentet att vi måste förekomma att industrin lurar i friska människor att de är sjuka. Det finns andra sätt att se till att patienter har tillgång till bra information. Slutligen vill jag rikta ett tack till Grossetête och framför allt Müller för allt komplicerat arbete hon har uträttat. Alla hennes ansträngningar för att anpassa mediciner bättre för kvinnor och barn stöder jag helhjärtat, liksom att hon förespråkar en europeisk strategi, vilket jag vill tacka henne för. Herr talman! Jag vill i min tur tacka kommissionär Liikanens personal, och framför allt Grossetête och Müller, för kvaliteten i deras arbete med en av de viktigaste folkhälsofrågorna under denna mandatperiod. Eftersom det viktigaste redan sagts skall jag koncentrera mig på de friktionspunkter som fortfarande återstår. När det till att börja med gäller den europeiska läkemedelsmyndigheten i London anser jag det viktigt att betona den grundläggande roll som denna myndighet spelat i sju år, en roll som, inför den kommande utvidgningen och för att den inre marknaden skall fungera bättre, förtjänar att utvidgas till att omfatta alla läkemedel där man använder en ny aktiv substans. Det är anledningen till att den liberala gruppen formellt vänder sig emot ändringsförslag 136 i Müllers betänkande. När det gäller skydd av kommersiella uppgifter motsvarar den kompromiss som antagits i utskottet, med 8 + 2 alltså, kraven och passar mig utmärkt. Varför? Därför att ingen har kunnat visa att det finns en direkt och unik koppling mellan industriellt skydd och framgång för generiska läkemedel. Fallet med Tyskland och Förenade kungariket, där uppgifter och generiska läkemedel omfattas av strängt skydd under tio år, trots att dessa läkemedel står för 20 procent av marknaden, är slående exempel på detta. Att ge sig på utveckling och forskning är att sikta fel och hota själva grunden till skyddet av hälsan. Jag tror att det skulle vara ärligare att erkänna i vilken utsträckning en verkligt stimulerande politik påverkar utvecklingen av generiska läkemedel när det gäller priser och ersättningar och, parallellt, hur de pedagogiska åtgärder som anställda på hälsovårdsområdet genomför mot patienterna inverkar, och på den punkten instämmer jag i Oomen-Ruijtens argument. När det gäller avsnittet ?Information till patienterna? slutligen hör jag till de ledamöter som inte är nöjda med omröstningen i utskottet. Till att börja med för att Europeiska kommissionen hade modet att på bred front ge sig på ett stort och viktigt problem som, vare sig man vill det eller ej, måste få en lösning. Information om läkemedel på Internet är fritt tillgänglig och för närvarande okontrollerad, vilket kan leda till skadliga konsekvenser, och kommissionär Liikanen erinrade om det i början av debatten. Vidare därför att korrekt information, det måste ändå påpekas, inte nödvändigtvis är reklam, och att den blandning som skickligt upprätthålls av vissa är inskränkande och missvisande. Kommissionens text behövde alltså preciseras och förfinas, vilket Grossetête försökt att göra, men man behövde för den skull inte stryka allt. Avslutningsvis, herr talman - och det är det viktigaste, föredragandena har betonat det tillräckligt - är det absolut nödvändigt att upprätthålla en rättvis balans mellan grundläggande prioriteringar inom folkhälsan och dem som syftar till att främja konkurrenskraften inom läkemedelssektorn, och därmed forskningen i Europa och fullbordandet av vår gemensamma marknad. (Applåder från höger) Herr talman! I detta betänkande försvaras läkemedelsindustrins intressen. Men jakten på vinst kan inte kombineras med försvar av folkhälsan. När man påstår sig försvara folkhälsan måste man sätta kollektivets intressen i första rummet och man måste ta hänsyn till alla mänskliga varelsers hälsa, vare sig de är solventa eller ej. Läkemedelsindustrin är emellertid bara intresserad av dem som kan betala. Det är därför den snabbt vill få ut läkemedel som ger bra vinst. De vill, som de säger på sitt språk ha block-busters som ger mer än en miljard US-dollar per år. Men om man går snabbt fram på forsknings- och kontrollstadiet för att snabbare inkassera vinsten sker det definitivt på bekostnad av patienternas säkerhet och hälsa, för att inte tala om dem som arbetar inom denna industri. Jag är för övrigt kritisk mot denna andra konsekvens av jakten på vinst som avskaffandet av sysselsättning är, även på forskningsområdet. Det gäller just nu läkemedelskoncernen Aventis som avskaffar 10 000 arbetstillfällen i världen och stänger fabriker och forskningscentrum i flera länder. Ni talar om öppenhet. Men läkemedelsindustrin har alltid dolt sina marginaler som är bland de högsta, och som till och med garanteras av den sociala tryggheten. Man förklarar för oss att det skulle vara fruktansvärt om terrorister smittade folken med smittkoppor, eftersom vi inte förfogar över nödvändiga läkemedel för att behandla dessa människor. Förvisso, men detta katastrofscenario gäller redan. Varje dag dör tusentals barn av sjukdomar som kan botas, som t.ex. mässlingen, och för vilka det finns läkemedel. Det är de stora läkemedelskoncernernas profithunger som bär ansvaret, och detta sker med stöd av regeringarna som alltså är medbrottslingar. Herr talman, kära kolleger! Vi vet alla av egen erfarenhet att det inte finns någon verklig inre marknad för läkemedel i Europeiska unionen. Mellan Belgien och Tyskland finns det prisskillnader om upp till 400 procent, och det kan inte förklaras genom olika procenttal för mervärdesskatten! Jag befarar att vi i fråga om dessa betänkanden koncentrerar oss alltför mycket på godkännandet. Men jag hoppas att den öppenhet som vi här har krävt och uppmanat till också leder till att det i framtiden blir lättare för konsumenterna att förstå varför man har dessa stora prisskillnader mellan de enskilda medlemsstaterna. Det går inte an att vi har en europeisk inre marknad som uppenbarligen inte gäller för läkemedelsindustrin. Jag hoppas att öppenheten också kommer att klarare visa hur sambandet mellan den offentliga forskningen och industrins forskning ser ut, och att det i framtiden också, med hjälp av databaserna, tydligare framgår vilka som har medverkat i bestämda kliniska undersökningar, och i vilken omfattning offentliga undersökningar finansieras. Även jag gläder mig över att vi har lyckats lämna reklamen utanför, ty det hade bara lett till att man hade underblåst förväntningar hos patienterna som inte kan uppfyllas. Det handlar om bättre och billigare produkter och inte om mer reklam! Herr talman, ärade kommissionär, bästa kolleger! Jag uppskattar storligen det att kollega Grossetête i sina ändringsförslag upprepade gånger har lyft fram folkhälso- och säkerhetsaspekterna - de aspekter som man från första början har tänkt sig att läkemedlen skulle trygga. Dessa små påpekanden är inte omotiverade. Om läkemedlen sedan i mångas händer har blivit ett värde i sig, ett självändamål, som har vänt sig mot själva målsättningen, innebär Grossetêtes linje ett välkommet återställande av ordningen. Jag hoppas verkligen att den andan bevaras i det här direktivet ända tills resultatet är klart. Även ändringsförslag 16 om specificering av generiska läkemedel är på sin plats, eftersom det främjar en vettig användning av dessa, så kallad generisk substituering. Det är fråga om en rationell användning av läkemedel och att man efter det att läkemedelspatenten löpt ut utnyttjar prispotentialen i de offentliga läkemedelsersättningssystemen. Även patienterna betalar en mindre andel när man övergår till att använda läkemedel som motsvarar de ursprungliga, men är biligare. Främjandet av användningen av generiska läkemedel motsvarar helt och hållet Europeiska unionens läkemedelspolitiska och folkhälsopolitiska målsättningar. Till dessa målsättningar hör å andra sidan att se till att nya och till sitt terapeutiska värde viktiga läkemedel tas i bruk för patienter som behöver dem. De sistnämnda läkemedlen är underställda patientskydd och är i allmänhet dyra. Erfarenheterna från mitt hemland Finland och från många andra länder har visat att praxis att ordinera läkemedel inte i tillräcklig hög grad utvecklas mot användning av billigare parallellpreparat och motsvarande importerade preparat, om man inte med hjälp av offentliga åtgärder, det vill säga med hjälp av lagstiftning, styr utvecklingen. Sådana styrmedel är bland annat jämförelseprissystem, läkarspecifika läkemedelsbudgetar, och generisk substituering. Dessutom tackar jag de kolleger som lagt fram ändringsförslag 95, vilket förpliktigar tillverkarna att leverera tillräckliga mängder läkemedel till grossisterna. Leveransbegränsningarna som vissa läkemedelstillverkare tillämpar vållar problem för läkemedelsgrossisternas verksamhet och i sista hand för patienten. Herr talman! Betänkandena från Grossetête och Müller som i dag ligger på bordet har ett underförstått men grundläggande påstående gemensamt: läkemedel är inte en produkt som andra, det gäller hälsan och hälsan är inte förhandlingsbar. Jag vet inte om det är en gudomlig rättighet, såsom sagts, men det är i vilket fall som helst en oförytterlig rättighet. Föredragandena har nästan lyckats med det omöjliga. Nämligen till att börja med att förena patientens intressen när det gäller oberoende information, säkerhet och snabbt åtkomliga generiska läkemedel, även om jag tycker att man kunde ha gått mycket längre. Kompromisserna i frågan är fortfarande otillräckliga. Vidare att bidra till att kontrollera budgeten för de ömsesidiga försäkringsbolagen och sjukförsäkringarna, för även om hälsan inte är förhandlingsbar har den ett pris som exploderar, med tanke på både de medicinska framstegen, den farmaceutiska arsenalen och den åldrande befolkningen. Och avslutningsvis, vilket inte är försumbart, har man lyckats att bevara läkemedelsföretagens intressen vars oro beaktats, när det gäller uppgifternas exklusivitet och de ekonomiska satsningar som görs på forskning. Jag tror inte att deras konkurrenskraft kommer att lida av det, eftersom jag vet att vi genom den också försvarar den sysselsättning dessa företag representerar. De kompromisser som uppnåtts i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor återspeglar egentligen vad som är typiskt för den europeiska sociala modellen, där man försöker förena de sociala frågorna med konkurrenskraften. Jag gläds särskilt åt att all reklam för receptbelagda läkemedel avvisats, vilket återigen sanktionerar dess unika karaktär och föregriper den oöverlagda explosionen när det gäller användningen. Två tvistefrågor återstår, men de förtjänar uppmärksamhet eftersom de är av vetenskaplig art. Den första gäller förnyandet vart femte år av tillståndet för försäljning av läkemedel, vilket fortfarande inte lösts. Ändå visar alltför många tidigare exempel att biverkningarna av ett läkemedel kan uppstå långt efter att fem år gått, tänk på neurosedynet, och dessutom går den medicinska utvecklingen så snabbt att behandlingen för en och samma sjukdom ändras mycket fort. Frågan kan inte i sin helhet omfattas av tillsyn som ändå är mycket viktig. Den andra punkten är idén med ett terapeutiskt mervärde för ett nytt läkemedel. Denna enkla idé, som skiljer sig mycket från kostnads-nyttotänkandet borde ändå begripas av läkemedelsindustrins forskare. För vad tjänar innovation till om den inte kan visa på fördelarna på det terapeutiska planet? Om vi accepterar att läkemedelsindustrin bakar in sin forskningsinvestering i kostnaden för produkten, har man rätt att förvänta sig att den gör det genom att anpassa sig till de vanligaste vetenskapliga kriterierna. Herr talman! Jag beundrar resultaten av den vetenskapliga forskningen när det gäller att ta fram läkemedel som har visat sig ha stora förtjänster. Jag hyser också en hälsosam skepticism mot både läkemedelsindustrin och vårt överdrivna förtroende för vissa av dess produkter, av vilka många orsakar mycket större skada än de olagliga droger för rekreationellt bruk som pådrar sig merparten av allmänhetens uppmärksamhet. Av den anledningen vore det felaktigt att införa fler onödiga bördor och regler för kosttillskott och för de hälsokostbutiker som säljer dem. Många människor tror att dessa produkter har en välgörande effekt, och de orsakar åtminstone ingen skada. Jag betraktar homeopatiska läkemedel på samma sätt. I dag har vi fler patienter som är bättre informerade än någonsin tidigare - det är bra. Jag vill att människor skall ha tillgång till objektiv information om läkemedel och behandlingar. Det är emellertid något rätt så annorlunda att öppna upp dörren för direktreklam för läkemedel. Jag fruktar att resultatet inte skulle bli bättre information till allmänheten, utan större allmän förvirring, som stimuleras av sådana marknadsföringsmetoder som används av försäljare av begagnade bilar. Herr talman, mina damer och herrar! Min komplimang till de båda föredragandena för deras utmärkta arbete. Jag tror att förslagen är en bra grundval för att få den inre marknaden för läkemedel, både humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel, att fungera. Jag definierar inte den inre marknaden med hjälp av stabila priser, utan med hjälp av priser på samma nivå; det är något helt annat och har egentligen ingenting med den inre marknaden att göra. Genom dessa förslag kommer forskningen att stärkas även i fortsättningen. Det lönar sig alltså återigen att forska, och även tillverkarna av generiska läkemedel kan existera. Jag tror också att man med hjälp av dessa förslag kommer att kunna utnyttja alla möjligheter för att upprätthålla medborgarnas hälsa. Stödet till forskningen är särskilt lämpat för att harmonisera uppgiftsskyddet i Europeiska unionen, varvid samtidigt verksamheten för tillverkarna av generiska läkemedel underlättas. Detta instämmer jag helt i, och det bör inte ställas några ytterligare krav från berörda parter. Enligt min åsikt motsvarar utvidgningen av det centraliserade godkännandeförfarandet för läkemedel, så som kommissionen har framställt det i utskottet, inte de nämnda principerna. Nuvarande godkännandeförfarande på två pelare motsvarar helt och fullt kraven på den inre marknaden och garanterar en större mångfald av läkemedel, även med små mängder verksamma ämnen. Med det nu planerade tvånget att använda sig av det centraliserade förfarandet för de nya verksamma ämnena eliminerar man konkurrensen mellan godkännandeförfarandena. Vi kan ta upp hur många bearbetningstider i förordningen som vi vill - utan konkurrens är uppgifterna värdelösa! Jag känner till många små och medelstora företag som bedriver forskning och som särskilt forskar om och utvecklar s.k. särläkemedel eller veterinärmedicinska läkemedel. Där utvecklas sådana verksamma ämnen. För detta skulle man få lov att begära godkännande i London, och det tror jag att dessa företag varken kan kosta på sig eller genomföra. Vi skulle därigenom orsaka att denna forskning avbröts. Det kan vi egentligen inte acceptera. Därför bör vi inte godta den ändring som man här planerat. Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredragandena och skuggföredragandena för deras arbete. Liksom många kolleger har sagt, liknar läkemedelsprodukter inga andra produkter. Vi måste garantera att alla dessa produkter är säkra och effektiva. När det gäller diskussionen om det centraliserade förfarandet måste vi därför ha en flexibilitet. Vi bör inte begränsa urvalet, utan tillåta ett val och stödja en flexibilitet mellan de två vägarna. När det gäller förnyade tillstånd, motsätter jag mig kommissionens förslag om att avskaffa systemet med förnyade tillstånd för marknadsföringsgodkännande vart femte år, och förlita sig på en ökad läkemedelsvaksamhet för att garantera en produktsäkerhet och förvisso ett produktskydd. Jag anser att den kompromiss som uppnåtts är en rimlig sådan. Det gläder mig att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har förkastat direktreklam till konsumenter. Vi måste vara mycket tydliga med att vi vill att alla patienter skall informeras. Vi vill att alla patienter skall fatta informerade beslut - det kan ingen säga emot. Men vi kan inte ha samma utveckling som i Förenta staterna, där de tio mest marknadsförda läkemedlen är de tio mest sålda läkemedlen. Det är i detta sammanhang som man i de ändringsförslag som godkändes i utskottet krävde en rapport och som frågan om hur information till patienter används och förbättras är så viktig. Industrins information till patienter varierar från utmärkta tillvägagångssätt och partnerskap med patienter till situationer där vissa patientorganisationer anklagas för att inte vara något annat än en täckmantel för industrin. Vi måste uppnå den rätta balansen. Vi har ett tillfälle i översynen att göra detta, att förbättra forskningen, säkra arbetstillfällena, förbättra tillgången till produkter för patienterna och förbättra den information som ges till patienter. Det är en spännande tid, och jag ser fram emot att få tillbaka den granskade versionen för andra behandlingen. Herr talman! De nya effektiva läkemedlen har inneburit en stor revolution inom hälso- och sjukvården. De har blivit till stor hjälp för många patienter. Ett exempel på detta är de moderna medicinerna mot hjärtsvikt, som inte enbart har ökat överlevnaden utan även radikalt har ökat livskvaliteten för den sjuke. När jag för tjugo år sedan var nyexaminerad praktiserande läkare, skulle den information som jag i egenskap av läkare hade tillgång till om läkemedel låsas in för att obehöriga inte skulle komma över den. Mycket har hänt sedan dess. Idag kan alla med tillgång till Internet och med tillräckliga språkkunskaper ta del av behandlingsprinciper och läkemedelsinformation. Denna utveckling är bra för sjukvården. Den är även ett krav från patientorganisationerna. Utvecklingen ställer förvisso högre krav på läkarna, men den bästa relationen får läkaren med den patient som står på en god kunskapsgrund. Herr talman, att försöka förhindra, eller begränsa information till patienter rimmar mycket illa med principerna om öppenhet inom den moderna hälso- och sjukvården. Slutligen en kommentar till Didier Rod och Verts/ALE-gruppen: Ert förslag om dubbla läkemedelsprövningar är inte bara dåligt, utan det kan t.o.m. vara farligt. Översyn av godkända nya läkemedel skall nämligen inte ske efter fem år, utan den översynen måste pågå kontinuerligt. Herr talman! Jag kan hålla med om detta och konstatera att förbättringen av hälsoskyddsnivån är det viktigaste målet, men även att forskningen måste stödjas. Med den planerade stimulansen av forskningen stärker vi industrins konkurrensförmåga och säkrar därmed de cirka 500 000 arbetstillfällena i Europa, men vi främjar också utvecklingen av nya läkemedel. Föreliggande förslag till förordning samt de båda direktiven är också krav på att läkemedelsindustrin, med hänsyn till närmast optimala ramvillkor - uppgiftsskyddet är ingen annanstans så omfattande som i EU - skall bevisa sin innovationsförmåga. Patienterna behöver innovativa nya läkemedel och inga analoga preparat, som belastar vår hälso- och sjukvård utan att medföra någon nytta för patienterna. Jag anser att parlamentet i det fortsatta samrådsförfarandet inte får förlora de tre målen med hög hälsoskyddsnivå, stärkande av konkurrensförmågan och säkrande av arbetstillfällena ur sikte. Herr talman, herr kommissionär! Jag återkommer till några punkter som jag anser vara av strategisk betydelse. Kommissionens förslag att erkänna en period för dataskydd på tio år plus ett måste enligt min åsikt förbli en solid och orubblig pelare. Det är en väl avvägd ståndpunkt och kommer att ge de europeiska företagen nya incitament för att fortsätta att investera nya resurser på upptäckten av effektivare läkemedel och äntligen bli konkurrenskraftiga på internationell nivå. Jag anser att det är viktigt att det finns en period med dataskydd av lämplig längd, även för välkända läkemedel i händelse av nya terapeutiska indikationer. Som jag redan har sagt är jag inte överens med inställningen när det gäller styrelsens sammansättning som jag anser bör vara en ren myndighetsstyrelse. Därför ber jag er, herr kommissionär, att tillsammans med rådet försöka komma fram till en väl avvägd form för en styrelse som kan arbeta i balans, utan konflikter och utan tvister. Det förvånar mig att man i detta direktiv fortfarande talar om ?traditionella medicinalväxter?, till exempel i ändringsförslagen 153 och 154. När det gäller traditionella medicinalväxter är jag föredragande för ett annat betänkande, och jag är således inte för ändringsförslagen 153 och 154. Jag är däremot för, herr talman, att man avskaffar förnyandet av godkännandet vart femte år. Detta är en överdriven byråkratisk börda och jag hoppas att vi, genom ett system för säkerhetsövervakning av läkemedel, äntligen skall få till stånd en kontinuerlig övervakning av mycket kvalificerade personer, det finns gott om kliniska farmakologer i Europa, så att eventuella farliga biverkningar kan påvisas så snart de uppenbarar sig. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag tackar Grossetête och Müller för deras uttömmande betänkanden. Vi skall i morgon rösta om det hittills största revisionspaketet för lagstiftningen om läkemedel i Europeiska unionen. De centrala målen är för det första en hög hälsoskyddsnivå och snabb tillgång till innovativa produkter för patienterna, för det andra kvalitet, säkerhet och effektivitet för läkemedlen i Europa, och för det tredje en fortsatt minskning av befintliga handelshinder på den inre marknaden. Läkemedel måste användas på ett meningsfullt och lämpligt sätt. Därför måste man i lagbestämmelserna tydligt skilja mellan information och reklam. All produktinformation måste kontrolleras vetenskapligt innan den offentliggörs. Föreskrifter för läkemedel skall uteslutande kunna tillämpas på produkter som har en terapeutisk effekt och som syftar till terapeutisk användning. Man måste undvika överlappningar med livsmedelslagstiftningen för att utesluta rättslig osäkerhet. Därför behövs det en klar definition av läkemedel och livsmedel, så som föreslagits i ändringsförslag 11 och 18. Den industriella forskningens insatser när det gäller innovativa terapeutiska användningsområden måste erkännas genom ett lämpligt uppgiftsskydd för s.k. originalprodukter. Men jag stöder också ändringsförslag 40, där befintliga läkemedel garanteras ett ytterligare uppgiftsskydd om tre år, för den händelse att det framkommer nya behandlingsindikationer. Även generiska läkemedel, som naturligtvis måste uppfylla alla krav på kvalitet, säkerhet och effektivitet, bör kunna etableras på den europeiska marknaden och marknadsföras omedelbart efter att skyddsfristen för originalet har löpt ut. Vid godkännandeförfarandet bör valmöjligheten mellan det centraliserade och det decentraliserade förfarandet bibehållas så som det varit sedan 1995. Det har tydligt ökat effektiviteten i fråga om godkännandeförfarandena, och inte lett till den befarade polariseringen. För de små och medelstora företagen i Europeiska unionen är det absolut nödvändigt att det ömsesidiga erkännandet fortsätter att gälla. Det är nödvändigt att skapa ett system som främjar innovation, till alla patienters bästa. (Applåder) Herr talman! Dessa betänkanden behandlar mycket viktiga frågor, och jag gratulerar båda föredragandena. Hela debatten om läkemedelsvaksamhet gentemot den obligatoriska översynen vart femte år, och frågan om man skall centralisera registreringsförfarandet eller behålla de centraliserade, nationella förfarandena för ömsesidigt godkännande är avgörande. Med vissa nödvändiga förändringar har vi nästan fått till det. Det är mycket viktigt att alla medborgare har lika tillgång till de senaste läkemedlen, oavsett var i Europa de bor. Antingen är det en inre marknad, eller inte. Detsamma gäller de irländska nötkreaturen. Det är mycket viktigt att de har tillgång till samma veterinärmedicinska läkemedel som nötkreaturen i Förenade kungariket, men för tillfället har de inte det. Vi måste uppnå den rätta balansen i fråga om tillgång till generiska läkemedel och innovation och forskning, och läkemedelsföretagens behov. Detta gäller också kommissionens förslag om receptbelagda läkemedel. Jag skulle vilja be kommissionären att anta den kompromiss som föreslagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, i vilken den rätta balansen inom detta område uppnås, eftersom kommissionens förslag har orsakat stora problem i många länder, särskilt Förenade kungariket och Irland. 1990 års förordning om gränsvärden för högsta tillåtna restmängder trädde i kraft 1992, och innehöll ett undantag för många länder till och med den 1 januari 2000. Detta ledde till att hundratals veterinärmedicinska läkemedel avlägsnades från marknaden och till enorma välfärdsproblem i Europa för mindre djurarter - inklusive hästar - under många år. Industrin måste tillåtas att införa veterinärprodukter för hästar utan gränsvärden för högsta tillåtna restmängder på marknaden, som skall användas i enlighet med kaskadprincipen, och som tidigare använts för behandling och som uteslutits ur livsmedelskedjan. Ändringsförslag 65 är nödvändigt, eftersom det förknippar denna princip, som stöddes i ändringsförslag 10 från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, med nyckelbeslutet 2000/68/EEG om ändring av beslut 93/623/EEG. Jag skulle vilja be kommissionär Liikanen att titta särskilt på nyckelbeslutet 2000/68/EEG. Vi måste vara konsekventa här. Förutom att lyssna till de kunniga människorna inom generaldirektoratet, var snäll och lyssna till veterinärexperterna på området och inom forskningen. Ingen konsument vill utsätta djur för smärta och lidande i onödan för livsmedelskedjans skull, eller göra våra veterinärer till brottslingar. Vi har gjort misstag på detta område förut. Var försiktig är ni snäll. Herr talman, kära kolleger, herr kommissionär! Jag stöder principiellt kommissionens förslag och Grossetêtes och Müllers betänkanden. Men på några punkter vill jag framföra en annan ståndpunkt. En punkt har ännu inte alls nämnts i debatten, trots att den enligt min åsikt är ganska viktig. Kommissionen föreslår att man skall harmonisera receptbeläggningen för läkemedel även i det decentraliserade förfarandet. Jag tror att det är ett steg i rätt riktning, men att vi inte får kasta ut barnet med badvattnet. Jag anser att vi måste vara försiktiga här, därför att om det i slutändan blir så att alla läkemedel receptbeläggs, som i dag kan köpas fritt, så blir det säkert problematiskt för konsumenten och oklokt med tanke på kostnaderna i hälso- och sjukvården. Därför ber jag er att stödja ändringsförslag 151, som jag har lämnat in tillsammans med ett par kolleger. Den andra punkten har redan nämnts flera gånger, men man kan inte påpeka den nog ofta. Vi måste komma fram till bestämmelser som de små och medelstora läkemedelsföretagen klarar av. Vi kan inte skapa någon lagstiftning som i slutändan endast globala marknadsaktörer som exempelvis Pfizer klarar av. Vi behöver anpassade regler för de små och medelstora företagen. I det sammanhanget är många aspekter viktiga, exempelvis det ändringsförslag som inlämnats av Nisticò. Tre års uppgiftsskydd för ytterligare en behandlingsindikation - det kan kanske de små och medelstora företagen klara av bättre än uppgiftsskydd för en helt ny substans. Jag har i utskottet uttalat mig mot pilotprojektet som gällde information och valuta, eftersom jag helt enkelt inte kan inse att vi skall utöka informationen för tre speciella behandlingsindikationer, medan vi på andra områden får mycket strängare bestämmelser. Vi behöver information för alla behandlingsindikationer och för alla sjukdomar, och det bör över huvud taget inte förekomma reklam för receptbelagda läkemedel. Därför är jag införstådd med utskottets beslut. På vissa punkter har utskottet emellertid skjutit över målet, och även information som nu kan lämnas av läkemedelsindustrin skall i fortsättningen inte längre tillåtas. Det måste vi bättra på vid omröstningen i morgon. Till slut vill jag uppmana kommissionen att mycket snart lägga fram ett förslag när det gäller läkemedelssäkerhet för barn. Jag vet att de medarbetare i kommissionen som är närvarande, och även kommissionären, anser att denna fråga är mycket viktig, men vi har redan väntat alltför länge på ett konkret förslag till lagstiftning. Jag vill be er att lägga fram det redan i år. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär! Tillåt mig att efter att ha lyssnat till mina kolleger i förmiddags fästa deras uppmärksamhet på en punkt jag tycker är grundläggande: de nya aktiva substanserna. Jag önskar, precis som kommissionen, att tillståndet för försäljning av dessa nya aktiva substanser skall gå via centraliserade förfaranden, och jag skulle av den anledningen vilja påminna mina kolleger, bland annat mina tyska kolleger, om exemplet med särläkemedel. Ni minns säkert att vi i början av vår mandatperiod röstade för förordningen om särläkemedel, dessa läkemedel som gör det möjligt att bota sällsynta sjukdomar. Och enligt denna politik för särläkemedel, som är en verklig framgång på europeisk nivå, skall alla krav på tillstånd för försäljning av dessa läkemedel gå via det centraliserade förfarandet. När man vet att forskningen om särläkemedel sker i de små och medelstora företagen leder det till att de små och medelstora företagen alla använder begäran om försäljningstillstånd enligt det centraliserade förfarandet, vilket förvaltas av Europeiska läkemedelsmyndigheten i London. Ert argument till förmån för ett decentraliserat förfarande på området för nya aktiva substanser är därför ett argument som inte håller, som inte räknas för oss i dag. Tänk på det. Tänk vid omröstningen i morgon på vad ni skall säga till era olika landsmän som kommer att fråga er vad ni har gjort. Har jag verkligen röstat för att få till stånd ett bättre skydd av hälsan? Har jag verkligen strävat efter den grundläggande målsättningen, nämligen att förbättra folkhälsan? Går alla mina åtgärder, alla mina röster i den riktningen? Kära kolleger! Jag uppmanar er alltså att moget överväga er röst i morgon. Vi måste absolut arbeta för förbättrad hälsa och för att medborgarna skall vara jämställda när det gäller hälsan. Herr talman! Dagens debatt har varit mycket lärorik, och visar på ett stort engagemang hos många ärade ledamöter i detta parlament när det gäller dessa frågor. Ett antal intressanta frågor har tagits upp. Jag vill ta mig an dem som togs upp av de ledamöter som fortfarande är kvar här i kammaren. Det är olyckligt att ledamöter ofta har lämnat kammaren när det är dags för mig att svara - jag hoppas att detta påpekande inte är olämpligt. Jag skall kommentera sex grupper av ändringsförslag. För det första utvidgningen av räckvidden för det centraliserade förfarandet. Grossetête lade fram saken mycket väl. Hela idén bakom detta förfarande är att garantera att varor levereras snabbt, billigt och i alla europeiska patienters intresse. Om vi inte har ett centraliserat förfarande när de tio nya medlemsstaterna ansluter sig, kommer vi att få enorma olikheter. Vi tar påpekandet om små och medelstora företag på stort allvar, och av det skälet är vi redo att eftersträva konkreta åtgärder som skulle lindra bördan för de små och medelstora företagen, som exempelvis reducerade avgifter, direkta vetenskapliga yttranden från läkemedelsmyndigheten i London eller administrativt stöd. Kommissionen är också övertygad om att en utvidgad räckvidd för det centraliserade förfarandet för humanläkemedel och veterinärmedicinska läkemedel skulle gynna både de europeiska medborgarna och de europeiska företagen. Av den anledningen kan kommissionen inte godkänna de ändringsförslag som minskar räckvidden för det centraliserade förfarandet. Den andra frågan är balansen mellan innovation och konkurrensen från generiska läkemedel. Det är en mycket känslig fråga. Jag skulle gärna vilja diskutera den på djupet. Med hänsyn till det amerikanska systemet, som Corbey nämnde, måste vi komma ihåg att vi inte bara kan ha en jämförelsepunkt. I Förenta staterna är läkemedelsmarknaden helt avreglerad, och där finns direktreklam till konsumenter. Vi föreslår inte detta. Det är genom uppgiftsskydd som vi försöker att uppnå en balans. Vi föreslår något som kommissionen vägrade att föreslå i åratal - nämligen Bolarsystemet för generiska läkemedel, som naturligtvis innebär större konkurrens inom sektorn efter att ett patent löpt ut, och samtidigt lägre priser och förlorad inkomst för de som skapat läkemedlet. Det är klart bättre för konsumenterna. Det är extremt viktigt att vi håller oss till detta. För det andra vill vi för att motväga detta samtidigt föreslå en lösning med skydd under en tioårsperiod, och om det finns indikationer som man måste undersöka senare, tio år plus ytterligare ett år. Jag tror inte att de europeiska industrierna har förlorat marknadsandelar, att det finns mindre innovativa läkemedel och forskning inom detta område, och att detta ligger i de europeiska patienternas intresse. Jag tror bara inte det. Jag är säker på att vi måste försöka att acceptera att det finns två eller tre offentliga varor som vi kan försvara samtidigt. Folkhälsan har högsta prioritet, men vi måste också stödja forskningsinnovationen i Europa. Om vi inte stöder den kommer vi att befinna oss i en ständig nedgång inom alla sektorer. Det är de forskningsintensiva områdena som skapar arbetstillfällen, utveckling och välstånd och gör det möjligt för oss att åta oss vårt globala ansvar. Så det är här två frågor som vi måste försöka att ta itu med samtidigt. Balansen är inte alltid enkel. Vi har gjort detta efter mycket noga övervägande. Det finns ett par ändringsförslag i vilka man vill ändra detta, och vi kommer att motsätta oss dessa ändringsförslag. I ändringsförslag 34 vill man till exempel gå längre till förmån för generiska läkemedel och försvaga innovationens ställning. För att behålla balansen kan vi inte stödja detta förslag. Å andra sidan kräver man i ändringsförslagen 40 och 92 utökat uppgiftsdataskydd på tre år i två situationer. För det första, när en ny indikation framträder för ett befintligt läkemedel, och för det andra när ett företag lägger fram dokumentation för att göra en produkt receptfri i stället för receptbelagd. Dessa ändringsförslag måste betraktas i hela sammanhanget med uppgiftsskyddssystemet. När det gäller utökat uppgiftsskydd för överföring till en annan kategori håller vi med om att detta krav inte är berättigat. Detta skulle kunna öka tillgången till receptfria läkemedel. Vi kan därför godkänna ändringsförslag 92 i princip, men vi behåller fortfarande vår rätt att titta på längden för detta utökade skydd. När det gäller utökat uppgiftsskydd för befintliga produkter medför detta ett förslag som skulle kunna utöka uppgiftsskyddet till långt utöver tio år - upp till 14 år, för att vara exakt. Därför kan vi inte ge ändringsförslag 40 vårt stöd. Den tredje frågan rör förbättrad information till patienter. Jag känner mig litet illa till mods med denna debatt, eftersom också jag är emot det förslag som många ledamöter motsätter sig, nämligen den amerikanska modellen. En ledamot sade till exempel att de tio mest använda läkemedlen i Förenta staterna är de som det görs mest reklam för. Bland åtminstone de fem mest marknadsförda läkemedlen skulle inte någon av dem ens ha rätt att delta i pilotprojektet. Ett pilotprojekt innebär inte direktreklam. Det är bara information som valideras av de behöriga myndigheterna som kan ges på begäran av patienter eller patientorganisationer. Det är rätt att människor är emot den amerikanska direktreklamen till konsumenter. Det är inte vad vi föreslår. Vi har en situation där riklig information finns tillgänglig på Internet, som inte är validerad, och som gör konsumenten oerhört osäker, som är inriktad på produkter som inte finns på marknaden och som förvirrar många medborgare när de besöker sin läkare. Eftersom vi inte kan stoppa denna information vill vi tillhandahålla möjligheten att tillgå information som validerats utifrån tydliga riktlinjer, som godkänts av gemenskapen och som övervakats, iakttagits och kontrollerats av Europeiska läkemedelsmyndigheten. Jag förstår att människor är emot det amerikanska systemet, men vi har aldrig föreslagit det. Det är därför vi inte kan stödja ändringsförslag 101 och andra ändringsförslag med samma inriktning. Den fjärde frågan rör den relativa effekten. Vissa ändringsförslag rör den relativa effekten. I dessa ändringsförslag föreslås att ett behandlingsmässigt mervärde skulle betraktas som ett kriterium för att godkänna en läkemedelsprodukt - tillsammans med kvalitet, säkerhet och effektivitet. Kommissionen håller med om att frågan om den relativa effekten är av stor vikt, eftersom den kan hjälpa den typ av innovation som ger patienter viktiga fördelar. Ett godkännande är beroende av en positiv nytto/riskbedömning av kvaliteten, säkerheten och effektiviteten hos själva läkemedlet, utifrån dess egna förtjänster. Den relativa effekten är inte ett skäl att vägra tillträde till marknaden. Kommissionen kan stödja idén med att den relativa effekten borde beaktas på EU-nivå, och kan i princip godkänna några ändringsförslag om detta, som till exempel ändringsförslagen 4 och 100. Kommissionen kan emellertid inte godkänna de ändringsförslag som inför relativ effekt som ett fjärde hinder för marknadsföringsgodkännande. Den femte gruppen ändringsförslag rör den rättsliga ställningen. Kommissionen föreslår att villkoren för receptfri eller receptbelagd försäljning borde bestämmas i enlighet med förfarandet för ömsesidigt godkännande. Detta skulle uppenbarligen leda till en harmoniserad rättslig ställning inom EU för alla produkter som godkänts på detta sätt. Kommissionen anser fortfarande att det är lämpligt att införliva den rättsliga ställningen i förfarandet för ömsesidigt godkännande. Men kommissionen förstår farhågorna om att detta kan leda till en situation där alltför många produkter klassificeras som receptbelagda läkemedel, på grund av en effekt med ?minsta gemensamma nämnare? bland medlemsstaterna. När det slutligen gäller Europeiska läkemedelsmyndigheten följer våra förslag de linjer som föreskrevs för Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet vid tiden för vårt förslag. I ändringsförslag 16 anpassas Europeiska läkemedelsmyndighetens styrelse till den modell som slutligen antogs för myndigheten för livsmedelssäkerhet, och kommissionen kan stödja detta ändringsförslag. Låt mig bara avslutningsvis upprepa att parlamentet skriftligt fått motta en fullständig förteckning över kommissionens ståndpunkter för vart och ett av ändringsförslagen. Tack, herr kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120) Det är ett faktum att läkemedelspolitiken numera beslutas på europeisk nivå. Det handlar om att åtfölja denna utveckling, utan att ifrågasätta hur de nationella hälsovårdssystemen fungerar, och samtidigt respektera kravet på maximal säkerhet. När det gäller humanläkemedel ingår ändringsförslag 71, som jag lämnat in, i denna åtgärd. Det syftar till att ta lärdom av den dramatiska ?Bayer-affären? just när problemen som orsakas av cerivastatinmolekylen på nytt tas upp i Förenta staterna. Det handlar om att fundera över behovet av att standardisera de förfaranden som tillämpas på kliniska och prekliniska försök. Om spårbarheten för förfarandet för utsättande på marknaden säkras på ett bättre sätt kommer de europeiska patienternas säkerhet att vinna i tillförlitlighet. För att tillämpningen av det centraliserade förfarandet för försäljning av läkemedel skall vara trovärdig krävs en sådan åtgärd. Jag är däremot emot att det decentraliserade förfarandet helt enkelt försvinner till förmån för enbart ett centraliserat tillstånd för försäljning. Valet mellan dessa två mekanismer måste upprätthållas för att den europeiska myndigheten inte skall hindra våra nationella myndigheters företrädesrätter. Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0327/2002) från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om djurhälsovillkor som skall tillämpas vid transporter av sällskapsdjur utan kommersiellt syfte och om ändring av rådets direktiv 92/65/EEG (7839/2/2002 - C5-0309/2002 - 2000/0221(COD)) (föredragande: Evans). Herr talman! Syftet med denna förordning är att säkra en konsekvens i bestämmelserna för resande med sällskapsdjur, vilket vanligtvis kallas systemet med sällskapsdjurspass. Det är en mycket välkommen utveckling som är mycket viktig för många EU-medborgares liv som tidigare har förhindrats att resa eftersom de inte kunde ta sina sällskapsdjur med sig. Det faktum att kommissionen har kunnat lägga fram ett sådant förslag återspeglar den otroliga framgången för de åtgärder som vidtagits under de senaste åren för att kontrollera rabies. Det är värt att upprepa siffrorna: rabiesförekomsten hos katter och hundar har sjunkit från nära 500 fall 1991 till bara 5 fall 1998. När medlemsstaterna började att anta sina egna bestämmelser för ökad förflyttning av sällskapsdjur, blev det tydligt att ett europeiskt system behövdes för att underlätta för ägare till sällskapsdjur och för att undvika förvirring. Det gläder mig att parlamentet i sina ändringsförslag, som antogs i den gemensamma ståndpunkten, krävde detaljerad information för konsumenterna så att de kan göra de nödvändiga förberedelserna innan de beger sig på en resa. Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på några av de centrala frågorna. Till att börja med, den rättsliga grunden. Ledamöterna kommer säkert ihåg att detta var en av de huvudsakliga frågorna vid första behandlingen. Kommissionen föreslog en dubbel rättslig grund, medan parlamentets åsikt var att en enda rättslig grund borde gälla, eftersom det huvudsakliga syftet med denna förordning var att skydda folkhälsan. Till följd av mottagandet av den gemensamma ståndpunkten har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor dock godkänt den dubbla rättsliga grunden. För det andra, handel. Så snart rådet har införlivat åtgärderna om handel i förordningen, som parlamentet krävt, kommer distinktionen mellan transporter med eller utan kommersiellt syfte fortfarande inte att vara tydligt nog definierad. Enligt rådets förslag är det maximala antalet på fem djur som kan transporteras i enlighet med denna förordning bra. Men om syftet med förordningen främst är att skydda folkhälsan, är antalet djur som transporteras inte relevant. Vi har därför lagt fram ändringsförslag där det maximala antalet avskaffas. För det tredje, identifiering. Parlamentet krävde tidigare att transpondrar av ISO-standard skulle användas och att ägarens namn och adress skulle inkluderas. I kommissionens och rådets förslag tillät man att andra typer av transpondrar fick användas, så länge som ägaren gjorde det möjligt att läsa informationen. Eftersom ISO-mikrochips inte finns tillgängliga i alla länder har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor gått med på att avlägsna kravet på utrustning av ISO-standard, men vill fortfarande att detaljer om ägaren skall inkluderas. Detta skulle hjälpa till att bekämpa handeln med sällskapsdjur. Vi tror bestämt att elektronisk identifiering är mer effektiv, human och pålitlig än tatueringar, och att endast mikrochips, efter övergångsperioden på åtta år, kommer att vara acceptabelt. Den fjärde punkten rör unga djur. Utskottet har åter lagt fram de ändringsförslag i vilka transport av djur under tre månaders ålder hindras utan kraven i detta system. Detta skulle inte gälla Förenade kungariket, Irland eller Sverige, men det skulle gälla för de andra medlemsstaterna. Jag tror inte att det är möjligt för myndigheterna att utföra korrekta kontroller på unga djur, som till exempel garanterar att de har stannat kvar på sin födelseort eller inte har varit i kontakt med vilda djur. Detta lämnar därför ett kryphål särskilt för handeln med hundvalpar och kattungar. Den femte punkten gäller parlamentets delaktighet. Flera av våra ändringsförslag rör parlamentets delaktighet i beslut som till exempel utvidgningen av övergångsåtgärderna till de tre känsliga medlemsstaterna och till kommittéförfarandet - vilket skulle bevara parlamentets rätt att rådfrågas. Slutligen, internationella smittskyddskoden från Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE). Utskottet har bevarat kravet att beakta OIE:s smittskyddskod vid beslut om tredje länders hälsostatus inom systemet. Detta har varit föremål för vissa diskussioner. Jag är medveten om att rådet ansåg att OIE:s smittskyddskod skulle utesluta stora delar av EU från fri rörlighet för djur, särskilt efter utvidgningen. Jag vet också att länder som till exempel Förenade kungariket frångår rabiesfri status, eftersom det till exempel skulle utesluta Kanada och Förenta staterna, men utskottet har beslutat att anta en försiktig strategi. Jag tror att alla dessa frågor kan lösas utan alltför stora svårigheter, och jag ber parlamentet att stödja ståndpunkten från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Jag måste säga att jag är besviken över att ingen överenskommelse, trots mina största ansträngningar, kunde uppnås med rådet före andra behandlingen, och jag är mycket tacksam gentemot skuggföredragandena från de andra grupperna, ordförandeskapets företrädare och kommissionen för deras samarbete vid våra diskussioner under de senaste tre veckorna. Jag anser att parlamentet har antagit en mycket konstruktiv strategi och vi kommer att fortsätta med det för att uppnå en överenskommelse så snart som möjligt. Herr talman! Först skulle jag vilja tacka föredraganden, Evans, och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, för betänkandet om rådets gemensamma ståndpunkt. Jag är nöjd med att betänkandet återspeglar en övergripande överenskommelse om säkerheten för de tekniska bestämmelser som rör hanteringen av rabiesrisken, även om ett fåtal punkter med oenighet kvarstår och kan behöva ett ytterligare förtydligande. De huvudsakliga skillnaderna mellan det ursprungliga förslag som lades fram för parlamentet vid första behandlingen och den gemensamma ståndpunkt som vi har framför oss idag kan delas upp i tre kategorier. Till att börja med har vi bestämmelsen som underlättar transporter av unga djur mellan medlemsstater av liknande status. För det andra, bestämmelserna om omprövning inom en femårsperiod av de särskilda villkoren för transporter till Irland, Förenade kungariket och Sverige. För det tredje, bestämmelser om ändring av de villkor som gäller handel för att dessa skall anpassas till de villkor som gäller transporter utan kommersiellt syfte - för att tillmötesgå den önskan som framfördes av parlamentet vid första behandlingen. Låt mig nu i detalj ta upp de ändringsförslag som föreslås i betänkandet. De kan delas upp i två kategorier - tekniska ändringsförslag och institutionella ändringsförslag. Jag skall börja med de nio tekniska ändringsförslagen. Ändringsförslagen 1 och 6 kan vara resultatet av ett missförstånd. Fastställandet av ett maximalt antal djur syftar endast till att skilja transporter med kommersiellt syfte från andra transporter utan kommersiellt syfte. Det är inte avsett att vara en skiljelinje mellan två olika typer av bestämmelser - samma bestämmelser skulle gälla för transporter med eller utan kommersiellt syfte. Så det vore felaktigt att säga att fastställandet av ett maximiantal på låt oss säga fem djur, skulle vara ett hot mot folkhälsan. Det innebär i praktiken att så snart som man kommer över antalet med fem djur gäller de kommersiella bestämmelserna, men under detta antal gäller de bestämmelser som fastställts i detta utkast till lagstiftning. Ändringsförslagen 3 och 4 skulle leda till ett förbud för transporter av unga djur under vaccineringsålder mellan alla medlemsstater utom Förenade kungariket, Irland och Sverige, där särskilda bestämmelser finns. Slutsatsen av diskussionen med rådet var att dessa transporter av unga djur alltid har tillåtits, att de utgör en försumbar risk och att denna flexibilitet måste bevaras. Annars skulle transporter av dessa djur allvarligt undergrävas. Därför kan vi inte godkänna ändringsförslagen 1, 3, 4 och 6. I ändringsförslagen 7, 8 och 9 föreslås att importvillkor skall antas som motsvarar de villkor som gäller för transporter inom gemenskapen för tredje länder som är rabiesfria enligt definitionen i OIE:s smittskyddskod. Som redan angetts vid första behandlingen ligger detta inte i linje med den riskanalysstrategi som vi måste anta, så dessa ändringsförslag kan inte godkännas. Detta skulle faktiskt inte vara konsekvent med de villkor som gäller för transporter inom unionen, eftersom några medlemsstater inte är ?rabiesfria? enligt definitionen i OIE:s smittskyddskod, även om rabies hos sällskapsdjur är under kontroll på dessa medlemsstaters territorium, som Evans nämnde. Vi måste därför inta en liknande inställning till tredje länder med liknande förhållanden. Slutligen, när det gäller de tekniska ändringsförslagen, kan kommissionen godkänna ändringsförslagen 2 och 13. Nästan alla medlemsstater anser att mikrochips är en pålitlig identifieringsmetod, och jag ser positivt på en automatisk harmonisering efter en övergångsperiod på åtta år. Låt mig nu ta upp de sju institutionella ändringsförslagen. I en kompromissanda skulle kommissionen kunna se positivt på ändringsförslag 5, som syftar till att införa ett medbeslutandeförfarande för utvidgningen av de särskilda bestämmelser som gäller för Förenade kungariket, Irland och Sverige. Kommissionen kunde också ha godkänt ändringsförslag 16 som ett alternativ till ändringsförslag 12, och jag beklagar därför att ändringsförslag 16 har dragits tillbaka. Ändringsförslag 12 berövar på ett oförnuftigt sätt kommissionen alla möjligheter att föreslå tillfälliga åtgärder, medan ändringsförslag 16 skulle ha tillåtit detta på ett rimligt sätt. Jag kan därför inte godkänna ändringsförslag 12. Jag kan inte heller godkänna de fyra övriga ändringsförslagen. Ändringsförslagen 10 och 11 skulle begränsa kommissionens verkställande befogenhet till ?tekniska? aspekter. Denna ordalydelse skulle mycket sannolikt ge upphov till rättsliga argument om tolkningen av ordet ?teknisk?, som inte definieras i lagstiftningen. Detta skulle äventyra den förnuftiga hanteringen och den effektiva tillämpningen av förordningen. Ändringsförslagen 14 och 15 kan inte godkännas, eftersom de sträcker sig utöver den institutionella överenskommelsen. Jag skulle också vilja fästa er uppmärksamhet på det faktum att dessa ändringsförslag inte är konsekventa med den vederbörliga rättsliga grunden för förordningen. Jag hoppas att jag på ett tillräckligt sätt har förklarat resonemanget bakom de ståndpunkter som jag intagit i fråga om ändringsförslagen. Herr talman! Villkoren för djurhälsa vid transport av sällskapsdjur är särskilt viktiga för medlemsländer som idag är helt fria från rabies. Jag anser trots detta att det är viktigt att förflyttningar och resor över gränserna inom EU underlättas för familjer och enskilda personer som har ett sällskapsdjur som reskamrat. Jag finner det glädjande att rådet i sitt förslag tagit intryck av de synpunkter som framförts i parlamentets första behandling av ärendet. För mig är det obegripligt att det idag är andra villkor som gäller för djurhälsa vid transport av sällskapsdjur för kommersiellt syfte inom EU. Risken med rabiessmitta kan inte vara väsentligt annorlunda bara för att syftet med sällskapsdjurets resa är ett annat. En anpassning av hälsoregler för transport av sällskapsdjur för kommersiellt syfte till detta direktiv är därför nödvändig. Slutligen, herr talman, vill jag tacka Jillian Evans för ett mycket bra samarbete i detta ärende. Herr talman! Denna åtgärd är av stor betydelse i de länder - Förenade kungariket, Irland och Sverige - som nu anpassar sina bestämmelser för transporter av sällskapsdjur till den praxis som råder i andra länder inom gemenskapen. Liksom föredraganden anser jag att det är synd att vi inte kunde uppnå en enighet före förlikningsskedet, men jag förstår meningsskiljaktigheterna. Några av dessa meningsskiljaktigheter kommer att återspeglas i denna debatt, och jag har fortfarande vissa smärre meningsskiljaktigheter med föredraganden, vilket hon redan har medgett. För de länder som har förhindrat införseln av djur som eventuellt kan ha rabies utan en lång karantänperiod, är detta på sätt och vis en troshandling. Den möjliggörs genom det faktum att vi nu har effektiva vaccineringsmetoder som kan påvisas genom transponderchipet. Vi har nyligen haft besök från några medlemmar av veterinäryrket som förordar en utvidgning av tatueringsprincipen och som hävdar att transponderchipet kan avlägsnas genom ett kirurgiskt ingrepp eller på annat sätt ogiltigförklaras. Jag kan inte acceptera dessa argument. Det finns en bred enighet mellan kommissionen och ledamöterna i denna kammare om att vi borde gå mot en anpassning. Jag delar föredragandens farhågor om att transporter av unga djur, som åtminstone måste medföra en viss riskfaktor, skulle vara föremål för samma restriktioner som inom andra kategorier. Jag har inte kunnat följa argumenten mot detta, förutom att det någonstans längre fram skulle kunna påverka handeln med djur. Men, som kommissionären väl vet, har handeln med djur, om den inte hanterats effektivt, lett till att vissa allvarliga övergrepp skett inom gemenskapen under de senaste åren. Jag anser inte att detta är ett övertygande argument. Jag håller dock med kommissionen och inte föredraganden i fråga om ändringsförslagen 7, 8, och 9. Det motverkar sitt eget syfte att införa ändringsförslag som i praktiken kommer att begränsa transporterna av djur mellan vissa befintliga medlemsstater, såväl som att utvidga systemet till länder som inte är rabiesfria - vilket Förenade kungariket och andra länder med de nuvarande restriktionerna skulle vilja. För Förenta staterna och Kanada till exempel ser vi ingen anledning till varför vi skulle ha de ytterligare hinder som fastställs i ändringsförslagen 7, 8 och 9. Vi håller dock med föredraganden i frågan om kommittéförfarandet. Jag välkomnar kommissionärens försäkran om att ett lämpligt ändringsförslag som tillåter en hänvisning till parlamentet i alla översynsprocesser kommer att införas. Sammanfattningsvis är denna åtgärd för de som troget håller fast vid sällskapsdjur som kamrater för livet en åtgärd som kommer att vara mycket välkommen, även om det är en liten åtgärd för många och inte kommer att betyda mycket för de länder där djur rutinmässigt korsar de inre EU-gränserna. Herr talman! Denna förordning ger problem eftersom den innebär att man är tvungen att använda elektroniska chips, vilka anses vara intrångsskyddade, för att identifiera sällskapsdjur, och att tatuering inte längre skall användas, allt för att åstadkomma ett effektivare och modernare system som dessutom skall främja djurets välbefinnande. Men doktor Mouthon, professor vid veterinärhögskolan i Maison-Alfort i Frankrike, har framfört allvarliga tvivel beträffande metodens tillförlitlighet. Den 21 mars 2002 visade han, inför stämningsman, hur enkelt det vara att avaktivera chipset för att med hjälp av enkel elektrisk utrustning med magnetisk strålning göra det oläsligt. Och allt detta utan att det lämnade några spår eller orsakade någon smärta. Jag ställer detta konstaterande från stämningsmannen till ert förfogande. Där bekräftas, för övrigt, att chipset kan förflytta sig i djurets kropp vilket också bekräftas av röntgenundersökningar, medicinska rapporter och kirurgiska studier, och att chipset även kan avlägsnas med hjälp av en enkel skärmaskin, vilket visats i samband med att handel upptäckts. Detta föga tillförlitliga förfarande kommer dessutom att tredubbla kostnaden för identifiering: ca 22 euro för en traditionell tatuering, nära 70 euro för chipset, med obligatoriskt besök hos veterinären, som hädanefter skulle få monopol på identifieringen. Denna oöverstigliga kostnad kommer att straffa miljontals hund- och kattägare - bland annat de fattigaste för vilka sällskapsdjuret är en källa till tröst -, trots att vi i Frankrike, såsom föredraganden påpekar, har ett centraliserat register som är tillförlitligt och föga kostsamt, som länge fungerat bra och som ger möjlighet till en säker identifiering och därmed gör det lättare att söka efter djur som försvunnit. Jag tycker till och med att det är det eftersträvade målet. Varför då harmonisera allt, särskilt om det är för att anpassa sig till den minst tillförlitliga metoden? Låt oss när det gäller en punkt som är så föga strategisk låta subsidiariteten få fritt spelrum och låta de två systemen fungera tillsammans. Tack, herr kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30. (Sammanträdet avbröts kl. 11.20 och återupptogs kl. 11.30.) De tre betänkanden som bär mitt namn är nära förbundna med varandra. Det är anledningen till att jag, innan jag talar om det som skall gå till omröstning i kammaren, skall börja med att lämna en kort lägesrapport. Dessa tre betänkanden är en direkt följd av antagandet av budgetförordningen, som skall träda i kraft den 1 januari 2003, och som kräver att rambudgetförordningarna för de decentraliserade enheterna antas samtidigt. Dessa förordningar är sexton till antalet: fyra av dem faller under medbeslutandet och 12 under samrådsförfarandet. I och med den nya budgetförordningen inrättas en fördjupad reform av hur de europeiska institutionerna förvaltas ekonomiskt och ur budgetsynpunkt. Budgetutskottets målsättning har därför i huvudsak varit att se till att denna nya förordning också kan tillämpas på gemenskapens organisationer. Samma ändringsförslag lämnas därför för varje enhet, och det gäller alla tre betänkandena. Dessa ändringsförslag begränsas till att införa öppenhetsprincipen, som traditionellt stöds av parlamentet, information i förväg från budgetmyndigheten samt skyldigheten att upprätta en budget som skiljer mellan operativa och administrativa anslag. Nu röstar vi om de fyra betänkanden som handlar om medbeslutandet. Vi har också lämnat ett ändringsförslag som syftar till att kombinera antagandet av förordningen med ett beslut i förväg från rådet om sätet. Det var viktigt för mig att få säga det, för om en liten stund kommer jag nämligen att föreslå er att inte rösta för lagstiftningsresolutionen. Herr talman! Vi kan rösta för detta andra betänkande. Jag ville bara lägga till att i resolutionstexten tog vi berättigad hänsyn till oron från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter när det gäller de kommande bestämmelserna för den europeiska polishögskolan. Det är sista gången jag tar ordet, herr talman. Jag ville bara för budgetutskottets räkning fästa kollegernas uppmärksamhet på denna punkt. Jag föreslår er att göra som vi redan gjort vid andra tillfällen beträffande budgetförordningen, nämligen att rösta för ändringsförslagens text och samtidigt skjuta upp omröstningen om lagstiftningsresolutionen. Vi har medbeslutandeförfaranden som pågår. Vi inväntar rådets svar. Vi anser att det är att föredra att föreslå er detta förfarande, som vi redan använt oss av vid flera tillfällen, och som består i att rösta för ändringsförslagen och skjuta upp omröstningen om förslaget. Herr talman! Med tanke på att vår kammare just avvisat initiativet och rådet inte är närvarande, tror jag att vi nu måste rösta om lagstiftningsresolutionen och rösta för den. Det är med stor glädje jag på parlamentets vägnar välkomnar en delegation från Puerto Ricos senat, vilken har tagit plats på åhörarläktaren. Delegationen leds av Antonio Fas Alzamora, talman i Puerto Ricos senat, och består av tre senatorer. (Applåder) Bästa talman, jag hälsar er och er delegation varmt välkomna. Jag känner till att ni kommer att ha en rad viktiga möten med parlamentsledamöter här i Strasbourg. Jag tillönskar er, på hela parlamentets vägnar, en angenäm vistelse. Jag tackar er för er närvaro. Talmannen. Omröstningen avbryts här och återupptas efter den högtidliga sammankomsten. (Sammanträdet avbröts kl. 11.56 och återupptogs kl. 12.36.) Vi hade inga invändningar mot att rösta för betänkandet (som handlar om Portugal), men vi skulle vilja ta detta tillfälle i akt och poängtera att Grekland behandlades på ett kränkande orättvist sätt under utdelningen av mjölkkvoter och kommissionen borde hastigt lägga fram ett förslag för att rätta till detta fel genom en fördubbling av Greklands kvoter för komjölk. Produktionskvoten på omkring 700 000 ton som fastställts för Grekland kan inte ens möta det nationella kravet, vilket sammanlagt uppgår till mer än 1 100 000 ton, och när det överskrids kostar det djuruppfödarna en förmögenhet i medansvarsavgifter. Samtidigt är vissa mejerier kända för att ha gjort ett klipp genom att håva in enorma vinster på djuruppfödarnas bekostnad - vilka tvingas leverera sin mjölk till aldrig så låga priser - och genom att höja priserna på produkterna till konsumenterna. Djuruppfödning i Grekland befinner sig i dödscellen och de grekiska konsumenterna tvingas köpa importerade produkter med lång hållbarhet eftersom det tar alltför lång tid att få färsk mjölk från medlemsstaterna inom EU, och likväl har Grekland potentialen att öka tillgången för att möta efterfrågan på färsk mjölk. Vi yrkar på en rättvis fördelning av kvoter som är baserad på befolkningssiffror, konsumentförfrågan och produktionspotential. Fioris betänkande har inte fått mitt stöd. Av två anledningar har jag avstått. Till att börja med är det oförståndigt att sänka punktskatterna på biobränslen innan det står klart vilka miljöeffekterna kommer att bli av att införa dessa bränslen för vägtrafiken. Dessutom görs olika uttalanden om skattepolitiken, något man i all synnerhet bör fatta beslut om nära medborgarna, i medlemsstaterna alltså. Först vid en påvislig skadlig snedvridning av konkurrensen är ett europeiskt initiativ försvarligt. För det andra har jag invändningar mot att gasol kvalificeras som alternativt bränsle. Det är ju en petroleumprodukt. På det hela taget är utsläppet av förorenande ämnen vid förbränning visserligen mindre än i fråga om vanlig bensin. Ändå är det faktiskt fråga om utsläpp av förorenande ämnen. Ett alternativt bränsle är på ett grundläggande vis annorlunda än de så kallade traditionella bränslena genom att det rör sig om en energikälla som är både förnybar och utsläppsfri. I den bemärkelsen är gasol absolut inget alternativt bränsle. Sammanfattningsvis är det dessa två element som har gjort det omöjligt för mig att stödja betänkandet. En förskjutning till bränslen som är mindre skadliga för miljön är jag för, men inte på det sätt som föreslås i betänkandet. EU föreslog vid toppmötet i Johannesburg en ökning av produktionen av alternativ energi med 15 procent fram till 2010. En ökning av produktionen från förnybara energikällor är det enda långfristiga alternativet till traditionella bränslen. Forskning och utveckling på detta område måste intensifieras. De positiva effekter som detta medför är helt klara. Genom forskningen skapas arbetstillfällen. Genom ökad användning av biobränslen öppnas ytterligare ett produktalternativ för jordbruket, och inte minst reduceras de negativa effekterna på miljön. Av alla dessa skäl har vi röstat för Fioris betänkande. Herr talman! Evans betänkande handlar om förflyttningar av sällskapsdjur. Av vad som kan utläsas i betänkandet innebär det ett framsteg för den fria rörligheten i Europa även för husdjuren. Man räknar faktiskt upp hundar, katter, tropiska prydnadsfiskar, groddjur, reptiler, fåglar, däggdjur. Ja, jag nämnde bland annat tropiska prydnadsfiskar, och ni vet, herr talman, att jag har en direktlinje till fiskarna. Nåväl, havets sillfiskar har beklagat sig: ?Vi har också fri rörlighet men bara för att sluta i restaurangköken, och åka rakt ner i stekpannan, medan de tropiska prydnadsfiskarna kan åka vart de vill tack vare ert direktiv. Kan det verkligen vara så att ni i Europaparlamentet inte kan göra ett försök att äntligen låta oss bli pensionerade fiskar, utan hela tiden vill ha ner oss i stekpannan?? Våra hundar och katter är före sin tid och kan redan nu förflytta sig på unionens territorium, under förutsättning att de är försedda med ett elektroniskt chips. Om åtta år kommer tatuering inte längre att vara laglig och våra hamstrar och marsvin kommer att vara välkomna i alla medlemsstater, i avvaktan på en budgetpost för asylsökande djur? Man kan undra... Den stora frågar kvarstår emellertid: I vilken kategori skall fretten klassificeras? Spänningen är olidlig. Det skulle få oss att glömma moratoriet om genetiskt modifierade organismer och hotet om krig i Irak! För detta är säkerligen ett avgörande betänkande för den europeiska integrationen när just irländarna sagt ?ja? och när nu utvidgningen står för dörren. Man kan förvisso ironisera, men som alltid i denna typ av litet folkloristiska texter, finns det allvarliga och viktiga frågor mellan raderna. Det handlar här om att besluta om karantänperioden för rabies. Denna fabel återspeglar kommissionens önskan att lyckliggöra medlemsstaterna på hälsovårdsområdet, genom att hindra dem från att skydda sina medborgare på det sätt de vill. Herr talman, kolleger, mina damer och herrar! Jag hänvisar inte till fiskar i stekpannan som kollegan Fatuzzo, utan jag pekar i samband med Lamberts betänkande på en problematik som måste tas på allvar. PSE-ledamöterna i Europaparlamentet har röstat för detta betänkande, även om vi kan förstå de problem som en rad kolleger hade när det gällde att rösta för det. Jag vill nämna en avgörande punkt som fick oss att rösta för det, även om vi hade önskat att det till sin struktur hade varit utformat på ett annat sätt. Det handlar om att flyktingar, i konkret bemärkelse politiskt förföljda personer, och sådana personer som behöver ett övergående skydd från Europeiska unionen, blir rättsligt jämställda inom ramen för Lamberts direktiv. Det är i princip, när det gäller den omsorg och den behandling som dessa persongrupper bör erhålla i EU:s medlemsstater, inte orättfärdigt. Tvärtom, vi vill inte att människor som är på flykt skall behandlas på annorlunda vis. Men för oss handlar det om att det måste finnas en kvalificerad skillnad mellan någon som är politiskt förföljd, som alltså tvingas i exil därför att han är motståndskämpe i en diktatur och därför behöver skydd, och sådana människor som flyr från en övergående situation, låt oss säga ett inbördeskrig, och därför temporärt, även enligt andan i Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning, eventuellt bara får ett subsidiärt skydd. Lamberts direktiv omfattar emellertid alla dessa persongrupper. Vi anser att man borde ha gjort en åtskillnad. I den tyska konstitutionen gör vi principiellt också denna åtskillnad, eftersom vi enligt artikel 16 i den tyska grundlagen definierar ett verkställbart rättsanspråk på skydd mot politisk förföljelse, men inte något verkställbart rättsanspråk på subsidiärt skydd. Vi har som tyska socialdemokrater trots alla betänkligheter röstat för detta betänkande, bland annat därför att det annars över huvud taget inte skulle ha kommit till stånd och därför att det är klokt av detta parlament att avge sina yttranden i samrådet med rådet. (Applåder) Herr talman! Som företrädare för pensionärspartiet har jag röstat för detta förslag till direktiv för jag anser, i likhet med många av oss, att det är en plikt att ge flyktingarna ett värdigt mottagande i våra stater. Jag betonar, herr talman, hur viktigt jag anser det vara att även ta itu med problemet var och till vilken kostnad för våra stater detta mottagande skall ske i händelse att många medborgare från andra stater skulle ta sin tillflykt till våra europeiska stater, vilket tyvärr händer ibland. Bördan för flyktingmottagandet borde fördelas rättvist mellan samtliga våra stater i Europa. Den moderata delegationen i Europaparlamentet har idag röstat för direktivet om miniminormer för när medborgare i tredje land och statslösa personer skall betraktas som flyktingar eller som personer som av andra skäl behöver internationellt skydd samt om dessa personers rättsliga ställning. Vi har däremot röstat emot parlamentets ändrade förslag. Vi anser att flyktingars rätt att i Europa finna en fristad från förföljelse och annat förtryck är självklar. Att ställa upp miniminormer är ett viktigt första steg i processen mot en gemensam asylpolitik i EU. Det är emellertid viktigt att understryka att utöver de miniminormer som EU fastslår, bör det vara möjligt för medlemsstaterna att bevilja människor skydd av ytterligare skäl. Öppenhet måste vara huvudregeln när en gemensam hållning till invandring och migration skapas i EU. Utformningen av invandringspolitiken, dvs. reglerna för att få flytta in i ett land, är alltid en balansakt. Öppna gränser kan lätt leda till att vi låser ute dynamik och förbättringar. Invandring är en tillgång. Möjligheten för utländska medborgare som inte är flyktingar att få arbetskraftsinvandra till Europa bör utökas. Europaparlamentet har just med ganska stor majoritet godkänt Lamberts betänkande där man instämmer i och förstärker kommissionens mycket dåliga förslag om flyktingar. Vi har vänt oss emot det, precis som huvuddelen av högern. Denna omröstning, som lyckligtvis bara är rådgivande i texternas nuvarande läge, riskerar ändå att politiskt försvaga rådets ställning, som sedan en tid försöker att stå emot invasionen av överdrivet liberala förslag från kommissionen. Efter debatten i går envisades kommissionär Vitorino, utan att bestrida samtliga mina argument i frågan, med att förklara att kommissionen inte föreslog att det till varje pris skulle inrättas ett extra skyddssystem. Ett kompletterande skydd finns redan i flera länder, utöver det i Genèvekonventionen, exempelvis ?territoriell asyl? i Frankrike. Men det handlar om utvidgningar som inte är så omfattande. Det jag förebrår kommissionen är att man vill införa detta system på gemenskapsrättens nivå och dessutom införa alla villkor för att det skall utvidgas. Kommissionen spelar, ännu en gång, en destruktiv roll, som borde leda oss till en allmän diskussion om fördelningen mellan de europeiska institutionerna. Vi har i dag röstat för Lamberts betänkande, därför att det på många områden förbättrar de miniminormer för flyktingar och personer med subsidiär flyktingstatus som man nu tyvärr försöker uppställa i EU-regi. Betänkandet försöker utvidga kretsen av personer och förbättra förhållandena och rättigheterna. T.ex. kommissionens förslag gäller uteslutande medborgare från tredje land och statslösa, medan unionens medborgare inte omfattas, och det försöker man rätta till i betänkandet. Det är nämligen en märklig och farlig signal att skicka till det internationella samfundet att EU-länderna, som var för sig har undertecknat Genèvekonventionen, kan besluta om att de inbördes är uteslutna från det internationella avtalets tillämpningsområde, därför att de anser att konventionen inte kan tillämpas på deras egna medborgare. Dessutom satsar kommissionen på att personer med flyktingstatus skall få mera långtgående rättigheter. Detta är naturligtvis positivt men borde också gälla personer med subsidiär flyktingstatus, vilket föredraganden rekommenderar. Junirörelsen stöder en human flyktingpolitik, och vi stöder alla människors rätt till ett värdigt liv, men vi anser rent principiellt inte att detta bäst garanteras genom att man bygger upp en gemensam europeisk flyktingpolitik som bygger på den överstatliga första pelaren, vilken förslaget i betänkandet ingår i. Jag skulle vilja att det faktum att jag inte deltog i omröstningen om Lambertbetänkandet (A5-0333/02) noteras. Att jag inte deltog skall inte ses som att jag motsätter mig principen i det föreslagna direktivet, utan snarare som att jag motsätter mig införlivandet av vissa faktorer i betänkandet som jag anser är olämpliga och skulle leda till att den bakomliggande tilliten till skyddet av dem som är i störst behov av vårt stöd skulle minska. Följande faktorer är några av dem som jag inte samtycker till. Definitionen av familjen sträcker sig långt utöver den accepterade normen i de flesta medlemsstater och andra länder; denna fråga borde ha hanterats på ett känsligare sätt, och man misslyckas allvarligt med detta i betänkandet. De tidsfrister som fastställts i olika artiklar är för korta. Hänvisningen till stadgan om de grundläggande rättigheterna används felaktigt i betänkandet. Att utvidga direktivets räckvidd till att även omfatta andra människor än dem som utsätts för förföljelse kommer slutligen att minska den berättigade möjligheten att skydda dem som behöver det mest. Av dessa och andra skäl ansåg jag att det var olämpligt för mig att delta i omröstningen. De brittiska Labourledamöterna i Europeiska socialdemokratiska partiets grupp har röstat för Lambertbetänkandet. Vi är övertygade om att vägen framåt för Europeiska unionen är att gå emot en gemensam europeisk asylpolitik. Detta betänkande om miniminormer är en viktig del av utvecklingen för denna gemensamma politik. Vi förkastar den hårda högeråsikten hos de konservativa ledamöterna i PPE-DE-gruppen som vill begränsa rätten till asyl och skydd. Som socialister anser vi att det är grundläggande att vara medkännande och förstående i vår inställning. När man arbetar mot en gemensam politik för femton länder och slutligen tjugofem, kommer det alltid att finnas en viss variation i fråga om detaljerna. Vi anser att dessa skillnader inte borde användas för att splittra oss i våra ansträngningar att finna kompromisser, utan att vi i stället borde vara tillräckligt stolta med att bygga på den gemensamma grund som förenar oss. Därför är den övergripande inriktningen i Lambertbetänkandet tveklöst förnuftig, och därför har vi röstat för betänkandet, även om det finns vissa aspekter i betänkandet som vi som Labourledamöter kan ifrågasätta. Europa hör till de mest välbärgade, demokratiska och stabila delarna av världen. Inte konstigt då att många som i andra länder förföljs, hotas eller trakasseras söker sig en plats här för att kunna överleva. Tillsammans med dem kommer också andra som inte förföljs utan som attraheras av den europeiska välfärdsnivån. Om de människorna har en utbildning inom ett yrkesområde i vilket det råder personalbrist här så värvas de till och med aktivt, framför allt till priset av fungerande inrättningar i deras ursprungliga hemland. Riktiga flyktingar blir emellertid allt mindre välkomna. Vissa medlemsstaters regeringar ser endast till siffror. Att begränsa antalet flyktingar prioriteras då framför att göra ordentliga bedömningar av de anledningar som dessa människor har för att fly och av i vilken grad de befinner sig i fara. Det börjar bli dags att vi upphör med det och istället utgår från flyktingarnas egen nöd. Det måste vara slut med att utvisa människor till stater där de inte går säkra, att vägra familjeåterföreningar och att förneka förföljelser på grund av intolerans eller könsdiskriminering. Den 24 september var Evans betänkande om asyl och säkerhet ett steg i rätt riktning, även om min grupp ansåg att förslagen inte var tillräckligt långtgående. Men de förslagen fick slutligen fler röster emot än för. Europaparlamentets bidrag skulle kunna vara väldigt nyttigt och positivt, om man kunde upprätthålla omfattningen och begränsningen av ett förslag till direktiv samtidigt som man bidrar till ett rättsligt förtydligande av de begrepp som skulle kunna väcka tvivel och kontroverser när det gäller omläggning eller genomförande av framtida direktiv. Tyvärr har emellertid inte föredraganden och majoriteten av det specialiserade parlamentsutskottet gett detta förtydligande, utan man har i stället fört frågan, på ett sätt som är oförklarligt i ett sammanhang av gemensamma miniminormer för alla medlemsstater, längs en väg av successiva tillägg till de lagstiftande bestämmelserna, vilket på ett kontraproduktivt sätt endast har skapat ytterligare svårigheter och nya hinder som är onödiga för antagandet. Härav har vi röstat på följande sätt när det gäller de specifika frågorna och den slutliga omröstningen: De flesta av de framlagda ändringsförslagen har inte varit användbara utan tvärtom går de ofta utöver vad som är nödvändigt och rimligt när det gäller att införa miniminormer för alla medlemsstater. Jag är emellertid för det ursprungliga initiativet som parlamentet mottagit, eftersom vi, i linje med Europeiska rådet i Tammerfors, förespråkar ett närmande av reglerna inom området för flyktingstatusen, och för andra subsidiaritetsåtgärder med hänsyn till de personer som, även om de nekas den förutnämnda flyktingstatusen, är i behov av ett identiskt skydd. De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för Lamberts betänkande (A5-0333/2002). Vi håller med om att EU bör fastställa miniminormer för erkännande av medborgare från tredje land och statslösa som flyktingar eller som personer som av annan orsak är i behov av internationellt skydd. Vi har dock noterat att direktivet omfattas av EG-fördragets avsnitt IV och inte gäller Danmark, jfr protokollet om Danmarks ställning. Herr talman! Cederschiölds betänkande som vi alldeles nyss har antagit i denna kammare handlar om ett rådets rambeslut för att försvara oss mot attacker från så kallade hackers mot informationssystemen. Maurizio Infissi, god vän och datorexpert från Capriate San Gervasio, ett vackert ställe i närheten av Bergamo, sade när han fick veta att vi diskuterade den här frågan: ?Ni gör rätt i att försvara er mot attackerna mot informationssystemen, men skulle det inte var bra att försvara pensionärerna mot attackerna från regeringarna, premiärministrarna, finansministrarna, som ibland lägger fram förslag som går till våldsamma angrepp mot oss och våra möjligheter att leva och överleva med pensioner som alltför ofta är genomusla, som hindrar oss från att leva ett värdigt liv? När skall ni rösta och diskutera om något för att försvara pensionärerna mot attackerna från regeringarna?? ?Snart? svarade jag honom, och det hoppas jag verkligen, herr talman! - (PT) I betänkandet som parlamentet har röstat om har man förbättrat den text som kommissionen föreslagit genom att öka åberopandet av skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna såväl som privatlivet. I vissa avseenden har man emellertid upprätthållit den hållning som kommissionen intagit, såväl som att föreslå en överföring av politikområden till gemenskapsnivå. Det bör påpekas att man i kommissionens förslag följer taktiken att utnyttja händelserna den 11 september 2001 genom att inskränka vissa grundläggande rättigheter, vilket har lett till kraftiga protester, särskilt när det gäller rättigheterna som hänför sig till frihets-, säkerhets- och rättsområdet. Dessutom röjer kommissionens förslag en fixering vid förordningar, ett försök att harmonisera straffrätten och en ståndpunkt som snarare är undertryckande än förebyggande, vilket vi inte kan gå med på. Följaktligen röstade vi emot betänkandet. Människor kan börja ägna sig åt att ?hacka? datorer av vitt skilda anledningar. Det handlar inte bara om uppfinningsrika ungdomar som undersöker teknikens möjligheter eller om personer som gärna skapar oordning i andras arbete, utan också om kritiska spanare som söker information som är viktig för många men som utan rätta hemlighålls. Den sistnämnda gruppen bidrar till att det finns mindre utrymme för miljöskandaler, korruption, ekonomisk svindel, krigsförberedelser och diktatoriska handlingar. I samtliga fall är inbrott i datainformation besvärligt för företag och myndigheter som vill kunna fungera ostört, men vid bedömningen av dem beror det i slutändan på de positiva eller negativa resultaten av dessa störande aktiviteter. Jag instämmer helt med föredragande Cederschiöld att det här rambeslutet och de där till hörande nationella tillämpningsåtgärderna inte får användas för att inskränka yttrandefriheten, demonstrationsfriheten och församlingsfrihet. Små störningar som i de enskilda medlemsstaterna inte betraktas som viktiga måste inte göras straffbara av EU. Tillämpningar av artikel 12 i vilken kontaktpunkter upprättas för utbyte av erfarenheter kan också få felaktiga följder. Därför stöder jag förslaget att tills vidare utelämna den här delen. . (PT) Jag har röstat för detta betänkande eftersom det belyser vår uppmärksamhet om vikten av att bekämpa databrott, och eftersom det påvisar en betydande omsorg om att begränsa ett brottsligt, preventivt och straffbart agerande på ett sätt som respekterar yttrande-, demonstrations- och mötesfriheten. Jag har även gett mitt stöd åt två andra förslag av föredragande Cederschiöld: Det första gäller hennes uppmaning att när frågor som berör överföring av uppgifter behandlas skall EU se till att det finns motsvarande föreskrifter på uppgiftsskyddets område, för att kunna hantera de faror som är förenade med överföringen av uppgifter. Det andra gäller hennes mindre stränga utvärdering när det gäller olaga intrång av minderåriga förstagångsförbrytare. Kort sagt anser jag att parlamentet har bidragit till att förbättra förslaget till ett rambeslut som avser att bemöta cyberbrottslighet genom att försöka tillnärma medlemsstaternas rättsliga bestämmelser för att kunna garantera att varje attack mot informationssystemen innebär ett lagbrott och genom att främja polisiärt och rättsligt samarbete. Slutligen anser jag att inrättandet av ett nätverk av kontaktpunkter, som kan konsulteras dygnet runt när det gäller bekämpningen av brott där man använder denna ytterst avancerade teknik, är oerhört viktigt. Herr talman! Betänkandet handlar om den viktiga dynamiken i teater och annan scenkonst i ett utvidgat Europa. Nu har jag drömt igen, herr talman, jag drömde att jag såg en föreställning med hela det utvidgade Europa. Och vad fick jag se? Jag såg undertecknade, Fatuzzo, sitta vid bordet i en restaurang i Vercelli i Italien tillsammans med Ungerns president, Mádl - som vi applåderade för en liten stund sedan - och Bulgariens president, den före detta kungen Simeone II. Som det anstår en plats som Vercelli där man odlar ris njöt vi av risotto med saffran, risotto med svamp, risotto med bläckfisk. Vi var alla mer än nöjda men restaurangens chef sade till oss: ?Om inte ni europaparlamentariker intervenerar för jordbruket i den reform av jordbrukspolitiken som man håller på med i Europaparlamentet och Europeiska unionen kommer ni snart inte att kunna njuta av riset, därför måste man försvara jordbruket även i risodlande områden som Vercelli, Novara, Pavia, Milano och på andra ställen i Europa.? Vår ståndpunkt beträffande kulturen beror på vilken slags politik den gynnar och de värden, principer och estetiska standarder som den förordar. Den huvudsakliga frågan är om kulturell verksamhet verkar till fördel för arbetarna och om den bidrar till social utveckling eller om den verkar till fördel för storföretagen genom att utvidga storföretagens kontroll och öka deras vinster. I betänkandet ger man uttryck åt behovet att, ideologiskt, politiskt och socialt, införliva den kulturella utveckling som är förbunden med scenkonsten i EU:s politik. Man vill att teatern skall tjäna det ?europeiska idealet? och tillämpa riktlinjer såsom rörlighet och livslångt lärande. Och man inriktar sig framför allt på Medelhavsländerna och länderna i Central- och Östeuropa. Vilket är emellertid detta ?ideal? som vi uppmanas stödja? Om det inte är uppenbart, hur kan vi då förväntas bistå och medverka till sådana motstridiga förfaranden som kan lösa ett fåtal tillfälliga problem (immateriell äganderätt, rörlighet, utbildning), men som också avslöjar det faktum att dessa problem har orsakats av storföretagens ingripande i varje lands kultur? Likaledes misstycker vi till de privata företagens och chefernas dominerande roll och den dunkla beskrivningen av en begynnande ?europeisk kulturell identitet? och de metoder som har utvecklats för att införa en sådan. Därför har ledamöterna från det grekiska kommunistpartiet lagt ner sina röster. I en värld som styrs av pengar undgår varken kulturen i allmänhet eller scenkonsten i synnerhet denna dominans. Privata intressen som inlett jakten på vinst intresserar sig bara för detta så länge det ger pengar, direkt eller i form av skattefördelar. Och i en tid när staterna och de offentliga institutionerna bara har ordet ?besparingar? på läpparna, är det detta som gör att kulturen får arbeta för svältlön. Och de första som skadas av detta är belysningsmästarna, de utan titel, såsom de periodiskt återkommande i föreställningen, vilka för närvarande strejkar i Frankrike mot det som hotar att förvärra deras redan bekymmersamma situation. Vi är emot att ge allmänna medel till företag och till de rika, däribland skattehjälp till mecenatverksamhet och sponsring, som kommer dem till godo som utger sig för att vara mecenater och samtidigt ser till att få största delen själva, utan att det ändrar något grundläggande i situationen för den enorma majoriteten av konstnärer och personal inom scenkonsten. Trots denna åtgärd som föredraganden förespråkar har vi röstat för ett betänkande som, i sin helhet och om det går igenom, skulle förbättra levnads- och arbetsvillkoren för dessa yrkesmänniskor inom scenkonsten. Vi har avstått från att rösta på Geneviève Fraisses betänkande om betydelsen av och dynamiken i teater och annan scenkonst i ett utvidgat Europa. Vi har en positiv grundinställning till Europeiska unionen. Som svenska liberaler ser vi den europeiska integrationen som en möjlighet att nå lösningar på gränsöverskridande problem, som rör t.ex. miljö, handel, rörlighet över gränserna, mänskliga rättigheter och konflikthantering. Här har Europas demokratier en chans att visa världen att samarbete leder till fred och ökat välstånd. Vi tror också på subsidiaritetsprincipen, dvs. att beslut skall fattas så nära den det berör som möjligt. Det är därför vi aktivt driver frågan om en konstitution för Europeiska unionen, där ansvarsfördelningen är tydlig för envar. Det måste stå fullkomligt klart för alla medborgare att EU enbart skall syssla med de frågor man kan bäst, nämligen de gränsöverskridande. Alla andra frågor bör hanteras på lokal, regional eller nationell nivå. Teater och scenkonst är viktigt, och vi stöder människors möjlighet till ökad rörlighet. Vi vill underlätta för utländska arbetare att få visum och uppehållstillstånd, men vi anser att alla yrkesgrupper bör få färdas över gränserna på lika villkor. Förslagen bör alltså inte bara gälla skådespelare och scenkonstnärer utan alla yrkesgrupper. Vidare stöder vi kulturell mångfald, stöd för konstnärligt skapande, konstnärlig frihet och alla medborgares tillgång till kultur, men vi anser inte att de bör skrivas in i den framtida europeiska konstitutionen. Flera av de idéer som presenteras i Fraisses betänkande sluter vi helhjärtat upp bakom på nationell nivå. Detta betänkande kommer att fullständigt tillfredsställa den rättänkande intelligentian som tydligt aviserar sitt europeistiska engagemang. Men utöver detta kan jag inte se vad texten gör för nytta. Jag vill till och med tillägga att betänkandet oroar mig. För det första omfattar betänkandet ett område där enbart medlemsstaterna är behöriga. Det är därför otänkbart att parlamentet uppmanar ?medlemsstaterna att göra sin kulturpolitik europeiskt enhetlig?. Varför lägger sig kammaren i det? Vidare är jag övertygad om att betänkandet är det federalistiska Europas gentjänst till det politisk-kulturella etablissemanget, som inte sparar på några ansträngningar för att få den proeuropeiska frågan att ?göra framsteg?. Detta betänkande, där man beviljar en otrolig mängd privilegier och bidrag till ?konstnärer? som får ekonomiskt stöd, är enbart avsett för den rikligt understödda kosmopolitiska eliten, som tack för de tjänster som utförts för den ?europeiska idén?. Betänkandet är faktiskt en del av ett avvikande och farligt tankesätt som består i att teatern och scenkonsten skall tjäna den europeistiska ideologin. I betänkandet tenderar man framför allt att blanda ihop kultur och propaganda, snarare än att främja konsten. Jag är mån om att bevara skapandefriheten för de verkliga konstnärerna och kommer därför att rösta emot betänkandet. Jag har röstat för detta betänkande, där man söker fästa uppmärksamhet vid att effektivt främja de villkor som krävs för att scenkonsten, å ena sidan, skall garanteras en allt större publik och att den, å andra sidan, kontinuerligt skall bli allt mer attraktiv och tillgänglig, särskilt genom att uppmuntra och skydda rörligheten för skådespelare och deras arbeten, genom att stödja översättning och textning som ett redskap för harmonisering och ömsesidig kulturell förståelse, och genom incitament för utbildning och åtgärder för spridning. Att skydda scenkonsten är också en förutsättning för att vi skall kunna garantera att de värderingar och den kulturella mångfald som karaktäriserar den europeiska andan skall bevaras, och således samtycker jag till den nödvändighet som föredraganden framhäver av att noggrant undersöka scenkonsten i de länder som förbereder sig för att ansluta sig till EU - en avgörande faktor i skapandet av ett Europa grundat på delade värderingar och vars största tillgång är dess mångfald. Slutligen, för att följa upp denna tankegång, anser jag att vi bör fästa särskilt värde vid de privata initiativen - eftersom dessa är de spontana uttrycken för gemenskapens kulturella hjärtslag - i stället för att ägna vår energi åt direkta åtgärder från staten eller de offentliga myndigheterna. Omröstningen är avslutad. (Sammanträdet avbröts kl. 12.50 och återupptogs kl. 15.00.) Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande två betänkanden om den allmänna budgeten 2003: betänkande (A5-0350/2002) av Färm för budgetutskottet om förslaget till Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2003 (11138/2002 - C5-0300/2002 - 2002/2004(BUD)) och ändringsskrivelse nr 1/2003 till förslaget till Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2003 (12640/2002 - C5-0480/2002) Avsnitt III - kommissionen, betänkande (A5-0351/2002) av Stenmarck för budgetutskottet om förslaget till Europeiska gemenskapernas allmänna budget för budgetåret 2003 Avsnitt I - Europaparlamentet Avsnitt II - rådet Avsnitt IV - Domstolen Avsnitt V - Revisionsrätten Avsnitt VI - Ekonomiska och sociala kommittén Avsnitt VII - Regionkommittén Avsnitt VIII (A) - Europeiska ombudsmannen Avsnitt VIII (B) - Europeiska datatillsynsmannen C 5-0300/2002 - 2002/2005(BUD)). . Herr talman! Låt mig börja med att rikta ett stort tack till kollegerna, inte minst dem i budgetutskottet och till budgetutskottets sekretariat. De har nämligen gjort ett fantastiskt arbete med denna budget, och jag tycker att detta är ett bra tillfälle att uppmärksamma det oerhört tuffa arbete som utförs av tjänstemän i detta sammanhang. Ett stort tack också till kommissionen och rådet som genom en lång rad av trialoger, förlikningar, arbetsgrupper och andra kontakter har bidragit till att vi nu har ett bra förslag till budget för 2003 att ta ställning till. Jag vill också betona att vi på de allra flesta punkter har nått fram till en bred enighet i budgetutskottet, vilket naturligtvis också är en väldig styrka för parlamentet. Herr talman! Låt mig börja med några principiella reflektioner kring EU:s budgetsystem. Jag måste nämligen säga att jag efter att ha arbetat med denna budget i ungefär tio månader har kommit fram till den bestämda uppfattningen att EU:s budgetsystem är i stort behov av en omfattande reformering. Vi kommer att få en del förbättringar i form av den nya budgetförordningen. Det kommer att bli en del förbättringar i form av ABB-systemet, systemet med verksamhetsbaserad budgetering. En del punkter har vi själva kunnat åtgärda genom förbättringar av parlamentets eget inre arbete. Jag har ansträngt mig hårt för att få en bättre dialog med utskotten. Nu fungerar dialogen mellan budgetutskottet och utskotten och deras budgetföredragande som en nästintill permanent process från riktlinjerna på våren, över det nya arbete som genomförts i år med särskilda arbetsgrupper för uppföljning av innevarande års budget och fram till ändringsförslagen inför första behandlingen. Jag tror därför att vi i år har minskat den traditionella konflikten där sakutskotten inte anser att budgetutskottet tar tillräcklig hänsyn till deras politiska prioriteringar, och där budgetutskottet i sin tur ofta har menat att sakutskotten slåss för orealistiska budgetkrav. I år har vi kommit längre än tidigare, inte minst när det gäller det traditionellt besvärliga avsnittet med de s.k. A30-anslagen till olika europeiska organisationer. I år har vi genom ett tätt samarbete med utskotten och de politiska grupperna kunnat lägga fram ett enigt förslag från budgetutskottet. Vi har också som bekant reformerat budgetdebatten och redan genomfört den stora budgetdebatten vid septembersammanträdet. Det var ett experiment som jag tycker utföll väl, men det kan säkert förbättras ytterligare. Herr talman! Trots dessa förbättringar, är jag ändå inte nöjd. Här vill jag gärna sända en signal till våra kolleger i konventet. Jag menar att det är orimligt att permanenta ett system med en långsiktig budgetplan som har så rigida principer för sektorsvisa budgettak som de vi idag lever med. De föder nu, efter bara halva budgetplanperioden, allt fler ad hoc-system som riskerar att göra budgetmetodiken totalt oöverskådlig. Vi har under årets budgetprocess redan haft förslag från kommissionen om användning av flexibilitetsinstrumentet i tre fall. Vi har i juliförlikningen kommit överens om ett mer planerat användande av något som egentligen skall vara en nödhjälpsreserv. Vi har löst kommissionens problem med att få tillräckliga personalresurser inför utvidgningen genom en komplicerad modell för s.k. frontloading, som innebär att vi letar rätt på oanvända resurser för innevarande år och använder dem för kostnader som annars skulle ha fallit på 2003. Just idag har vi dessutom i förlikning med rådet kommit överens om ytterligare ett nytt flexibilitetsinstrument, den s.k. Europeiska solidaritetsfonden, för att hantera effekterna av naturkatastrofer m.m. Nu måste vi emellertid fråga oss: Hur många sådana flexibilitetsinstrument och hur många ad hoc-lösningar skall vi behöva innan vi på bred front inser att hela budgetmetodiken behöver reformeras och bli mer flexibel? Budgetutskottet har också valt sida. Vi har valt att medvetet överskrida taken inom tre budgetkategorier, bl.a. för att visa på orimligheten i dagens låsta system. Jag återkommer till det i de närmare motiveringarna. Observera att jag inte är ute efter att avskaffa budgettaken. Jag argumenterar inte för att vi skall släppa på kraven på budgetmässig restriktivitet. Men det måste finnas något mellanting mellan total lössläppthet och det vi lever med idag, en sjuårig låst rigid planekonomi! Förhoppningsvis blir det också framöver en självklarhet att medbeslutandemodellen skall gälla hela budgeten, även jordbrukspolitiken, och att alla EU:s utgifter skall in i budgeten, även Europeiska utvecklingsfonden. Detta är ett viktigt område som jag hoppas att vi kan fortsätta att diskutera under de kommande åren. Låt mig nämna ytterligare ett mera generellt problem innan jag går in på de olika budgetkategorierna, nämligen genomförandet av EU:s budget. Detta håller på att bli ett allvarligt problem. Vi kan inte år efter år gå tillbaka till medborgarna, till skattebetalarna, och meddela dem att vi årligen tar ut 15 miljarder euro av dem i onödan, vilket vi sedan betalar tillbaka till deras tacksamma finansministrar. Jag tror att det i fråga om detta krävs stora insatser om unionen skall få trovärdighet för sin politik och sin budget och om vi skall kunna leva upp till alla de löften vi ställer ut genom budgeten. Vi måste helt enkelt förenkla hanteringen av strukturfonderna, vilket vi kan börja med redan under innevarande period. Det har vi kommissionär Barniers ord på, men vi kan förstås göra det ännu mer radikalt inför den kommande programperioden. Jag tror också att vi måste förbättra hela processen när vi startar upp nya fleråriga program. Gång efter gång får vi höra att det för fleråriga program som går in på sin tredje eller fjärde programperiod - vi är nu inne på det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling, på det tredje Lifeprogrammet osv. ofta behövs ett helt år för att man skall komma igång med verksamheten när en ny period inleds. Detta är helt orimligt! Det innebär ibland att man får komprimera fem års tänkt verksamhet till i praktiken fyra års genomförande. Ett tredje område där jag tror att vi måste nå fram till en förbättring av genomförandet och förenklingar är personalfrågor. I år beslöt vi oss för att inte använda flexibilitet för nya tjänster i kommissionen. Det betyder inte att dessa tjänster inte behövs. På sikt tror jag att det kommer att kunna krävas fler tjänster bl.a. för att handha den nya, mer decentraliserade organisationen inom utrikestjänsten, men det kräver förstås också att kommissionen fullödigt bevisar att man arbetar effektivt, att kommissionsreformen genomförs, att vi får genomslag för ett mer effektivt management, och att t.ex. det andra steget i den s.k. Relexreformen verkligen genomförs. Utan dessa ansträngningar blir det hopplöst att argumentera för fler tjänster åt kommissionen, även om vi är övertygade om att de på lång sikt verkligen behövs. Låt mig nu kort beröra några av de konkreta problemen inom varje budgetområde. När det gäller jordbrukspolitiken, kategori 1, argumenterar utskottet sedan flera år tillbaka för en principiell förändring, en utveckling av jordbrukspolitiken. Som en demonstration har vi t.o.m. valt att överskrida budgettaket med 20 miljoner för kategori 1B, landsbygdsutveckling, som en markering av vår principiella ståndpunkt. Vi menar nämligen att man i framtiden bör flytta över pengar, särskilt de pengar som finns i överskott inom kategori 1, till den mer offensiva landsbygdspolitiken. Vi föreslår också att stöden till export av levande djur skall minska och redovisas särskilt. Det skall tydligt framgå hur mycket pengar som faktiskt går till export av levande djur. Det skall förresten bli väldigt intressant att se om de regeringar som har kritiserat djurtransporter osv. nu verkligen tar chansen att följa parlamentets linje. Allt detta som vi föreslår ligger i linje med kommissionens förslag om en översyn efter halva tiden, även om vi i resolutionen väljer att kalla det för utveckling av jordbrukspolitiken snarare än reform. Kategori 2: Strukturfonderna. Jag har redan nämnt problemen med genomförandet. Därför skall jag nu bara helt kort ta upp fiskerifrågan. Jag har stor förståelse för att det danska ordförandeskapet prioriterar utvidgningen i dagens läge. Det är den viktigaste politiska frågan, men icke desto mindre måste även fiskepolitiken reformeras. EU måste skapa ett hållbart fiske som kan överleva på sikt. I avvaktan på konkreta förslag har vi valt att göra två saker. För det första slår vi fast att löftet från i fjol om ytterligare 27 miljoner till omställning av de spanska och portugisiska fiskeflottorna skall hållas. Samtidigt har vi valt att inte ta ställning till hur det i detalj skall finansieras, utan det återkommer vi till. När det gäller budgetposten för fiskerireformen har vi valt att etablera en sådan budgetpost men att inte förse den med ett konkret belopp. Det blir en s.k. p.m.-post. Inom kategori 3, den inre politiken, vill jag framför allt nämna informationspolitiken. Vi godtar inte rådets och kommissionens förslag till en omfattande bantning av informationspolitiken. Tvärtom tycker vi att unionen behöver ett bättre stöd bland medborgarna. Då är information ett nödvändigt smörjmedel. Däremot flyttar vi pengarna, och vår prioritering är klar: det handlar om utvidgningen och om EU:s framtid. Jag vill också peka på de externa myndigheterna, s.k. agencies. Där har vi valt en restriktiv linje. Vi har följt rådets budgetförslag i de allra flesta fall. Det beror på att medlemsstaterna finns i styrelsen för dessa agencies och bör då rimligen ta konsekvenser av dessa myndigheters behov i rådets eget budgetförslag. Tyvärr kan vi konstatera att detta inte alltid fungerar. Därför tror jag att det är en sådan sak som vi kommer att behöva diskutera en del framöver. När det gäller pilotprojekt och förberedande åtgärder tycker jag att vi har nått en väldigt bra dialog med kommissionen om genomförandet. Vi lanserar nu några nya idéer, bl.a. en idé om ett pilotprojekt för samarbete mellan små och medelstora företag i EU, inte bara med kandidatländerna utan också med länder som Ryssland, länderna på Balkan och i Nordafrika, som jag tror kommer att bli mycket viktigt. Herr talman! Låt mig till sist få koncentrera mig på kategori 4, de utrikes åtgärderna. På detta område har vi sedan jag kom in i parlamentet 1999 varje år tvingats utkämpa samma konflikt. Rådet och kommissionen föreslår stora nya insatser. Det har handlat om Balkan och om Serbien. I år gäller det Afghanistan och Världshälsofonden, stödet till kampen mot aids och andra fattigdomsrelaterade sjukdomar i den tredje världen. Ingen tar dock ansvar för att tillföra de resurser som behövs. Jag menar att detta är orimligt. Budgettaket är helt enkelt för lågt. Utgifterna har byggts på varje år utan att man tillför några nya resurser. Vi har i år valt att överskrida taket men att göra det på ett öppet sätt genom ett s.k. asterisc amendment, där vi med direkt hänvisning till Afghanistan och Världshälsofonden kräver 72 miljoner euro mer till kategori 4. Vi har byggt detta förslag så långt som möjligt på en kombination av prioriteringarna från våra två utskott här, utrikesutskottet och utvecklingsutskottet. Detta tror jag kommer att bli huvudpunkten i förhandlingen med rådet mellan första och andra behandlingen. Den måste lösas om vi skall få en acceptabel roll för EU:s utrikesverksamhet. Detta gäller även den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Det är oacceptabelt att denna verksamhet mer och mer glider över från administrativa utgifter till operativ verksamhet, men utan det budgetmässiga inflytande som Europaparlamentet skall ha inom den ordinarie utrikesverksamheten. Av det skälet har vi valt att lägga CFSP-anslaget på miniminivån, 30 miljoner, plus 10 miljoner, men de har vi placerat genom Cards-programmet för att vi skall kunna etablera den europeiska polisstyrkan i Bosnien. Detta tror jag är en sak som vi måste diskutera mycket noggrant mellan första och andra behandlingen. Avslutningsvis vill jag säga att detta är den sista budgeten för ett EU med 15 medlemsstater. Då har det förstås varit en klar topprioritering att redan i denna budget börja förbereda utvidgningen. Det glädjer mig alldeles speciellt att kunna säga att vi har löst de flesta av utvidgningens problem. Vi har löst dem i bred enighet. Alla politiska grupper har ställt upp, och ledamöter från alla de nationella delegationerna har ställt upp. Det tycker jag känns som den kanske allra största framgången i detta arbete i år. (Applåder) . Herr talman! Låt mig också få tacka för ett gott samarbete och för att på detta vis ha fått medverka till att ta fram 2003 års budget. Jag vill tacka alla kamraterna i budgetutskottet, det mycket kompetenta budgetsekretariatet, presidiet, framför allt dagens talman, och till sist kommissionen, rådet och inte minst ett mycket pragmatiskt och pådrivande danskt ordförandeskap. Herr talman! Under hela det innevarande året har EU:s administrativa budget, det som vi kallar för kategori 5, varit budgetens stora problembarn. Vi gick in i året med ett betydande förutsett underskott i 2003 års budget. Det talades om i storleksordningen 140 miljoner euro. I olika steg plockades detta ned under våren. Trots detta föreslog kommissionen i sitt preliminära budgetförslag att det s.k. flexibilitetsinstrumentet skulle användas med 66 miljoner euro för att främst täcka kommissionens kostnader för att klara förberedelserna för utvidgningen. Både rådet och parlamentet motsatte sig av olika skäl en sådan lösning. För det första för att det är svårt att se att en administrativ budget är sådan att ett flexibilitetsinstrument skall användas. Det kan knappast hävdas vare sig att det handlar om oförutsedda utgifter eller att utvidgningen är något som hastigt har kommit på. För det andra för att tillsammans med andra områden där flexibilitetsinstrumentet redan är intecknat skulle detta ta halva instrumentet i bruk och därmed omöjliggöra en användning på områden där det förmodligen betydligt bättre skulle behövas. För det tredje, vilket är inte minst viktigt för ansvarskännande politiker, är budgetramar faktiskt till för att hållas, även om det nog med viss rätt kan hävdas att just EU:s budget är alltför rigid. När vi slöt detta avtal mellan rådet och parlamentet vid en unikt tidig tidpunkt i Bryssel den 19 juli, uppnådde vi åtminstone tre saker: Vi låste den totala budgeten och respekterade det givna taket i kategori 5, vi visste hur stor rådets budget skulle vara, och vi hade begränsat Europaparlamentets egen budget. Inom denna ram blev de prioriteringar som parlamentet ställt sig bakom redan i riktlinjerna fullt möjliga, nämligen i huvudsak två saker. Som den allra främsta och självklara prioriteringen handlade det om utvidgningen. Med de beslut som därefter tagits vet vi att om medlemsländerna vid rådets möte i Köpenhamn i december lever upp till sina åtaganden om tio nya medlemsländer och om avtalen undertecknas i mars, då skall vi kunna ha 147 observatörer från alla dessa länder på plats här i Europaparlamentet redan i april nästa år. De nödvändiga besluten kommer att vara klara både när det gäller fastigheter, lokaler och annat. Som den andra prioriteringen handlade det om att genomföra nödvändiga reformer. Med eller utan utvidgning blir dessa nödvändiga, inte minst vad gäller parlamentet. Det handlar då främst om sådana nyckelområden där varje parlamentet, oavsett om det är nationellt eller europeiskt, måste stå starkt. Det handlar för Europaparlamentets del om att förstärka budgetstrukturen, inte främst för budgetutskottet, utan vi stärker alla de andra utskotten i deras viktiga budgetarbete. Vidare handlar det om att stärka parlamentets lagstiftande funktion. På mycket kort tid har detta blivit ett parlament med en betydande lagstiftningsmakt. Då måste även våra förutsättningar att utöva denna makt också förbättras. När allt detta var klart återstod två viktiga saker att lösa inom ramen för 2003 års budget. Det handlade om att fördela på samtliga institutioner, även i detta sammanhang med den kommande utvidgningen som främsta prioritet. Dessutom handlade det om att hitta en lösning för kommissionens olösta problem när det gällde finansieringen av förberedelserna för utvidgningen. Detta sista är synnerligen viktigt, eftersom det när förlikningen var genomförd fanns en part som framstod som förlorare, nämligen kommissionen. Redan i samband med förlikningen gav både rådet och parlamentet ett uttryckligt löfte att medverka till att försöka lösa kommissionens problem inför utvidgningen. Detta löfte har sedan dess upprepats vid åtskilliga tillfällen, både av mig och andra representanter för både rådet och parlamentet. Det är i detta sammanhang begreppet frontloading kommer in i bilden som det instrument som vi kom att använda. Det handlade i ett första steg om att få en siffra från alla institutioner på hur mycket pengar som finns kvar i årets budget, dvs. för 2002. Det är dessa medel som vi i ett andra steg kan använda för att minska trycket i budgeten för 2003 och som kan föras över till kommissionen för att vi skall kunna klara kostnaderna för förberedelserna inför utvidgningen. Vid ett möte med generalsekreterarna för alla institutionerna fick vi på detta sätt fram ett totalt belopp på cirka 77 miljoner euro som på detta sätt var outnyttjade i samtliga institutioner. Det maximala belopp som kommissionen kan använda för förberedelserna för utvidgningen uppgår till cirka 72 miljoner euro. Låt mig få säga några ord om parlamentets egen del av denna frontloading. Den uppgår enligt det förslag som både budgetutskottet och parlamentets eget presidium ställde sig bakom igår kväll för innevarande år till 43 miljoner euro. Det är pengar som vi egentligen, i linje med det framsynta sätt att hantera pengar som parlamentet hittills använt, skulle ha placerat i förtida avbetalningar på parlamentets egna fastigheter. Detta skjuter vi nu ett år på framtiden. Därmed också sagt att vi tar tillbaka delar av detta ett år senare. Av de 43 miljoner som på detta sätt i stället går över till kommissionen kommer vi 2003, fortfarande enligt det förslag som vi har att ta ställning till idag, att ta tillbaka 35 miljoner. Låt mig i detta sammanhang nämna att det ursprungliga förslaget handlade om 40 miljoner. Vi föreslår alltså nu att detta ändras till 35 miljoner. Det gör att parlamentets del av denna frontloading, sett över två budgetår, blir 8 miljoner euro, en siffra som jag bedömer som väl avvägd. Den är generös men samtidigt väl balanserad vid en jämförelse med alla övriga institutioner. Det visar att denna frontloading, som jag ser det, utvecklar sig till en betydande framgång och bör kunna användas även i andra sammanhang i framtiden. Den skapar en möjlighet att använda en budget över flera år för att använda resurser på ett optimalt sätt. Herr talman! Jag nämnde tidigare att vi gav ett löfte till kommissionen om att medverka till att försöka lösa problemen med kostnaderna för förberedelserna inför utvidgningen. Ett löfte är ett löfte, och det skall som bekant hållas! Här står vi nu med en genomförd frontloading som ger oss möjligheten att leva upp till det som vi lovat. Det tycker jag känns utomordentligt bra. För mig handlar allt detta också om en sorts investering i goda relationer. Utvidgningen kommer bara att lyckas om vi inser att detta faktiskt är något som vi måste göra tillsammans. Den är ett gemensamt åtagande. Som föredragande är jag mycket tacksam för det sätt på vilket alla institutioner, stora som små, har ställt upp för att försöka lösa denna mycket svåra situation. (Applåder) Herr talman, ärade föredragande, ärade ledamöter! Efter det positiva resultatet från folkomröstningen i Irland har vi kommit ett steg närmare utvidgningen av Europeiska unionen. Nu ankommer det på rådet att vid toppmötet i Bryssel denna vecka finna en gemensam förhandlingsposition för finansieringsfrågorna, alltså för hur stora medel som från och med 2004 kan anslås för de nya medlemsstaterna i Europeiska unionens budget. Detta visar än en gång tydligt att budgeten 2003 förmodligen blir den sista budgeten för en union med 15 medlemsstater. Vi befinner oss alltså omedelbart före utvidgningen, i större eller mindre omfattning. Därför kommer budgeten 2003 inte bara att innehålla ytterligare utmaningar för kandidatländerna, utan för alla europeiska institutioner, som måste förbereda sig. Här har det ju funnits allvarliga meningsskiljaktigheter mellan rådet och kommissionen, eftersom rådet bara hade godkänt ytterligare tjänster för sig själv för år 2003 för att förbereda sig inför utvidgningen, men avvisat samma sak för kommissionen. Desto mer svårbegripligt är det också att rådet, när det förbereder toppmötet i Bryssel, hela tiden klargör vilka förväntningar man ställer på kommissionen för år 2003 i samband med förberedelserna inför utvidgningen, t.ex. i fråga om strukturfonderna. Men där behövs det naturligtvis också personal. Desto mer uppskattar kommissionen att Europaparlamentet har tagit ett initiativ för att ändå säkra kommissionens begäran. Jag vill uttala min respekt för föredragandena, särskilt herrar Stenmarck och Färm, för att de inte bara har hävdat idén om frontloading, utan nu också steg för steg verkligen ivrigt driver på genomförandet. Jag tackar också för era ord, herr Stenmarck. Ni har gett ett löfte och ni genomför det också. Det uppskattar vi verkligen. Än en gång ett hjärtligt tack i kommissionens namn till föredragandena och till budgetutskottet. Denna idé kommer nu att genomföras i form av en interinstitutionell ändringsbudget, och redan det faktum att det finns en interinstitutionell ändringsbudget förtjänar att beaktas. Alltså, tack så mycket för ert stöd! Ett par ord om de jordbrukspolitiska utgifterna. Ni känner till att kommissionen följer samma linje som Europaparlamentet, nämligen att omstrukturera de marknadsrelaterade utgifterna och marknadsorganisationen i riktning mot ett stärkt stöd till landsbygden. Kommissionen har inom ramen för sina förslag i samband med översynen efter halva tiden gjort just denna fråga till kärnpunkten. Vi kan emellertid inte godkänna att dessa förslag genomförs redan nu, eftersom bestämmelserna fortfarande utesluter detta och eftersom en ökning av medlen för programmet för stöd till landsbygden går utöver det som nu finns medtaget i den finansiella planeringen. Men ni föreslår också ytterligare en ändring - och ni, herr Färm, har just betonat det än en gång - nämligen att dela budgetposterna för exportbidrag som gäller djur, för att särskilt kunna visa på bidragen för levande djur. Jag anser att det faktiskt kan övervägas, såvida gällande rättslig grund medger det. Det som ni därmed vill uppnå, nämligen bättre djurskydd, är jag överens med er om, och det är också kommissionen, helt och fullt. En tredjedel av budgeten kommer nästa år åter att stå till förfogande för strukturpolitiken. Genomförandet av strukturfondsprogrammen diskuterades under sammanträdet i september, och Färm har än en gång klart redogjort för detta. Ni uttalar er eftertryckligen för att förfarandena skall underlättas, så att medlemsstaterna skall kunna avropa medlen snabbare och lättare. Min kollega Barnier, som är ansvarig för detta, har genomfört ett seminarium om det, för att undersöka vilka möjligheter som finns. Därmed har vi än en gång visat att kommissionen är mycket engagerad i denna fråga. Men det krävs naturligtvis också att medlemsstaterna medverkar, och det är alls inte tillfredsställande om medlemsstaternas uppskattning av hur stora strukturfondsmedel de kommer att omsätta, alltså kan använda under ett år, ligger vid sidan om verkligheten på samma sätt som de gjort under de gångna åren. Här måste jag också påpeka att vi naturligtvis gemensamt måste granska om de ökade anslag, som parlamentet föreslår här, kommer att behövas för strukturfonderna under nästa år. Kommissionen kan i stor utsträckning ansluta sig till de föreslagna ändringarna från budgetutskottet rörande medlen för den interna politiken, exempelvis åtgärderna till förmån för invandrings- och asylpolitiken och till förmån för de små och medelstora företagen, samt förslaget i fråga om informationspolitiken. I fråga om den utrikespolitiska budgeten kan jag dock för närvarande inte konstatera någon fullständig enighet, exempelvis när det gäller Världshälsofonden för att bekämpa t.ex. aids. Det råder naturligtvis inte något tvivel om att kommissionen anser att denna världsomfattande fond är mycket viktig. Men det handlar nu bara om hur stora anslag som krävs för 2003, och även om hur dessa medel skall skaffas fram. Kommissionen föreslår fortfarande att medlen till hälften skall finansieras ur Europeiska utvecklingsfonden. Jag vill här också betona att den absolut största delen av medlen för denna globala fond hittills ställts till förfogande av Europeiska unionen, dvs. å ena sidan i form av gemenskapsmedel, och å andra sidan i form av bilaterala medel från medlemsstaterna. En tyngdpunkt i den externa budgeten är fortfarande stödet till länderna på Balkan. En nyhet i budgeten 2003 är anslagen till de gemensamma polisdelegationerna i Bosnien och Hercegovina. Kommissionen hade därför räknat med en ökning för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken med 10 miljoner euro. Denna ökning återtar man nu enligt parlamentets förslag - eller, låt oss säga, man planerar ännu inte in den. Men jag är säker på att vi fram till andra behandlingen av budgeten kan finna en lösning för hur finansieringen av denna viktiga utrikespolitiska åtgärd skall kunna säkras. När det gäller den nya utmaningen i EU:s budget - nämligen att ställa betydande stöd till förfogande för Afghanistan - välkomnar kommissionen att budgetutskottet har enats om att inrätta en extra budgetpost. Vi välkomnar det också därför att detta ?finansieringsbistånd för Afghanistan? naturligtvis kommer att återfinnas i budgeten under de närmaste åren. Men just därför anser vi att dessa finansieringar skall återfinnas reguljärt i budgeten, och inte skall säkras först genom att flexibilitetsreserven mobiliseras. Kommissionen inser dock att det även i fortsättningen är nödvändigt att använda sig av flexibilitetsreserven, inte minst för att ekonomiskt trygga frågan om fiskereformer nästa år, och ställa nödvändiga återstående medel till förfogande för Portugal och Spanien när det gäller omstruktureringen av fiskeflottan. Enligt parlamentets förslag skulle budgeten 2003, räknat i procent på alla medlemsstaters gemensamma BNP, uppgå till 1,05 procent, alltså vara lika stor som i år. Jag nämner det därför att debatterna som rör toppmötet i Bryssel ju fortfarande är mycket kontroversiella. Men enligt föreliggande förslag för finansieringen av utvidgningen under åren 2004, 2005 och 2006 kommer den europeiska budgetens andel av europeisk BNP inte ens med ytterligare tio medlemmar att stiga till den nivå som var fallet i mitten av 90-talet. Om vi än en gång reflekterar över den europeiska budgetens nivå, och den obetydliga höjning som nu planeras på grund av utvidgningen, så måste jag ändå säga att jag anser att den tvist som nu pågår inte verkar helt befogad, utan att det finns en risk för att man i finansieringsfrågorna häftigt klamrar sig fast eller rentav biter sig fast i detaljfrågor. Men vi bör komma ihåg att utvidgningen av Europeiska unionen är en mycket god - en alldeles utmärkt - investering för framtiden. Därför vill jag också här vädja till stats- och regeringscheferna att nu i Bryssel komma fram till en gemensam ståndpunkt, så att man även i fortsättningen, efter den positiva omröstningen i Irland, kan hålla tidsplanen för utvidgningen. (Applåder) Herr talman! Jag skulle vilja sälla mig till de andra och tacka vår formidabla duo, Färm och Stenmarck, för deras utmärkta betänkande på parlamentets vägnar under detta budgetförfarande. De har båda redogjort för vad vi nu anser om en union som skall utvidgas till åtminstone 25 länder. För både parlamentet och kommissionen är utvidgningen den stora huvudpunkten i denna budget. Jag skulle vilja framföra en personlig åsikt. Jag hoppas att vi i framtiden kommer att undvika att alltför många folkomröstningar och omröstningar hålls i enskilda frågor. Det kan smitta av sig i kammaren och vi kanske antar en resolution och sedan överväger att rösta om den igen, eftersom vi uppnådde fel slutsatser. Detta sagt, skulle jag vilja hänvisa till parlamentets och kommissionens budget. Vår grupp har strategier för båda dessa budgetar, och de har på det stora hela tillämpats när vi når det aktuella skedet i budgetförfarandet. I fråga om parlamentets budget, skulle vi vilja betona behovet av ett ökat tillhandahållande av frilansöversättning - eftersom detta kommer att bli en viktig faktor under de kommande åren. Det gläder oss att tidig avgång har utvidgats till de politiska grupperna, och vi tackar rådet för det - även om det är frånvarande från debatten i eftermiddag. Vi skulle vilja ha full insyn i rådet i framtiden och vi skulle vilja att alla dess lagstiftningsdiskussioner skall vara öppna för allmänheten. Hela vår grupp stöder dessa frågor. När det gäller kommissionens budget finns det fyra relevanta punkter. För det första, i fråga om betalningar och eftersläpning, skulle vi vilja att en verklig ansträngning gjordes för att minska åtagandena på 110 miljarder euro. Liksom det anges i resolutionen efterlyser vi en rapport från kommissionen om hur det går att uppnå detta mål med att avskaffa de utestående åtagandena. För det andra, när det gäller inre politik, eftersträvar vi fortfarande bättre valuta för pengarna och att en del av medlen för informationspolitiken skall behållas i reserven, eftersom vi skulle vilja att besparingar gjordes när det gäller administration och personalresurser. Vi förväntar oss en rapport från kommissionen i denna fråga senast den 30 april 2003. För det tredje, i fråga om externa åtgärder, skulle vi vilja förbättra ansvaret. Därför stöder vi vår föredragandes vädjan om mer information om det interinstitutionella avtalet mellan rådet, parlamentet och kommissionen om utgifterna för utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi skulle också vilja veta vilken typ av utgifter rådet förväntar sig under de kommande fem åren, eftersom vi också håller med föredraganden om att det är farligt att tro att rådet skall vara delaktigt i stora utgifter av medel som inte skulle vara föremål för normalt ansvar och en normal användning. Vi uppmanar likaså kommissionen att lägga fram någon typ av tankeprocess. Det tycks finnas en viss apati från kommissionens sida när det gäller att tänka igenom vilka typer av prioriteringar vi borde ha för utrikes- och säkerhetspolitiken i framtiden. Slutligen skulle min grupp vilja att jag talade om att vi vill se denna reformprocess fullbordad, och att vi nu måste titta på hur hela denna process genomförs. Vi är övertygade om att framsteg har gjorts, men vi är ännu inte övertygade om att hela detta reformprogram kommer att genomföras. Vi skulle vilja veta att ni är där ute och marknadsför programmet hos allmänheten, och att dessa reformer kommer att fullbordas i slutet av nästa år, liksom det anges i kommissionens senaste reformdokument. Men innan vi godkänner de nya posterna skulle vi mycket gärna vilja se att reformelementen har införts, och veta att ni är övertygade om att hela denna reformprocess kommer att fullbordas. Om detta inte sker i slutet av kommissionens och parlamentets innevarande mandatperiod, kommer vi att överträda de förpliktiganden som vi gjort gentemot vår väljarkår för att se till att verkliga institutionella reformer genomförs. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Först vill även jag naturligtvis tacka våra båda föredragande. Det var en svensk erfarenhet för parlamentet, och jag tror att det var en bra erfarenhet, för den grundades på samförstånd och var både infallsrik och flexibel, eftersom man också synade strukturella aspekter. Detta budgetförfarande får säkert även strukturella följder, som man måste granska grundligt. Ur den synvinkeln vill jag också påpeka följande: Det har flera gånger betonats att detta är den sista budget före utvidgningen, som bara kommer att gälla för 15 länder. Men det är också, hoppas jag, en av de sista budgetarna innan konventet faktiskt kommer fram till att vi, parlamentet, åtminstone på medellång sikt skall ges fullständigt budgeträtt för all slags utgiftspolitik såväl som för intäktspolitiken. Det är ett krav som vi har ställt. Ni vet att jag har ställt detta krav under varje budgetförfarande - här vill jag bara säga ceterum censeo. Jag tror att det är viktigt att vi här också bidrar till en demokratisering av budgetförfarandet. Den budget som vi nu har sammanställt kännetecknas av att vi i budgetförfarandet, även under samråden, tvistat mycket om varje enstaka miljon, delvis även om varje tusental euro, men att vi senare under året upprepade gånger kommer att tvingas göra stora omfördelningar och omorganisationer. Enbart i år kommer vi förmodligen att lägga fram sex tilläggs- och ändringsbudgetar. Vi kommer att ha 70-80 överföringar, dvs. vi måste göra stora omfördelningar här. Vi har inte bara i år utan även under tidigare år i budgetförfarandet och i slutet av året gått över till att använda oss av frontloading för att finansiera ärenden, vilka egentligen skulle tas upp först under det följande året. Genom denna pragmatism visar vi att vi är beredda att finansiera nödvändigheterna i den europeiska politiken, men också att vi i början av året har beslutat om en budget, som när allt kommer omkring medger så stor flexibilitet och stort spelrum att den i slutet av året inte längre är så tillförlitlig som man till att börja med önskat sig och trott, efter det att vi delvis haft så häftiga tvister i vissa ärenden. Det betyder att man principiellt åtminstone bör fundera kring denna form av budgetering. Det bör vi ta med i beräkningen under de närmaste veckorna, månaderna och åren, när vi vidareutvecklar budgetpolitiken. Budgeten för 2003 är, som kommissionären sagt, en återhållsam budget. Vi kommer att utnyttja 1,05 procent av BNP för att klara av alla de uppgifter som ställs på oss i Europeiska unionen. När man tittar på situationen i de så ofta diskuterade nettobetalarländerna, måste man konstatera att inte heller de största nettobetalarna betalar mer än 0,3-0,7 procent av sin bruttonationalprodukt. Det ligger mellan 0,3 procent, för mitt eget land, och 0,7 procent av bruttonationalprodukten, för att finansiera denna europeiska politik. 0,3 procent för Tyskland! Detta med hänvisning till den häftiga debatt som vi alltid har om hur dyrt allt ändå är! Vi försöker att hushålla med våra medel när vi budgeterar. Vi ser till att skydda jämvikten. Det kommer också att bli en uppgift för framtiden - först och främst jämvikten på denna kontinent. Vi behöver på lång sikt ha ekonomisk jämvikt i Europa. Vi måste se till att våra institutioner är funktionsdugliga, även med tanke på utvidgningen, även med tanke på åldrandet inom våra institutioner och hela Europeiska unionen. Det är långfristiga uppgifter. Vi måste se till att människorna i Europa, som litar på oss, kan räkna med ekonomisk balans och inte blir överkörda av kortsiktiga förändringar. Det säger jag uttryckligen med tanke på jordbruksområdet, men även det regionalpolitiska området. Vi är också intresserade av att det sker reformer inom regionalpolitiken och att man minskar på eftersläpningar. Här vill jag dock påpeka följande, fru kommissionär: Det räcker inte om Barnier undersöker hur man kan minska byråkratin när det gäller strukturfonderna. Det är en fråga som rör alla tilläggsprogram i Europeiska unionen. Det skulle glädja mig om de andra berörda kommissionärerna kunde agera på liknande sätt. Vi behöver alltså ha jämvikt på vår kontinent. Men vi behöver som européer också ha en jämvikt mellan kontinenterna, ty vi är inte någon Lycksalighetens ö, utan det finns ju förbindelser mellan världsdelarna. Vi har under de gångna åren med hjälp av vår utrikespolitik hela tiden bidragit till att också lämna hjälp i andra områden i världen. Det har blivit allt svårare, eftersom det ständigt dykt upp nya uppgifter förutom dem som vi ursprungligen hade tagit på oss: Finansiering, återuppbyggnad, Balkan, finansiering av återuppbyggnaden i Afghanistan, men också den stora uppgiften med världshälsan, nämligen bekämpningen av aids. Det är inte bara en fråga som gäller Afrika, utan det är en fråga som rör hela världen och även den europeiska kontinenten. Här måste det satsas pengar. Vi kan diskutera finansiering, fru Schreyer, men det är väl obestridligt att vi här har ett ansvar som vi måste leva upp till. Det är svårt att åstadkomma allt detta. Kategori 4 har i år liksom under de gångna åren gett oss stora problem. Vi kommer att anpassa oss för att få alla problem ur världen. Men en sak vill vi klargöra: De europeiska medborgarna kan lita på att vi tar hänsyn till deras intressen på denna kontinent. Men vi lägger också vikt vid att denna kontinent skall inneha en rimlig ställning i världen. Vi kommer att tillsammans med er hushålla på ett sparsamt, solitt men även framtidsinriktat sätt. (Applåder) Herr talman! Jag vill först av allt tacka budgetföredragandena Göran Färm och Per Stenmarck för ett grundligt och konstruktivt arbete, likaså tackar jag ordföranden för budgetutskottet Terence Wynn. Jag tackar även ordförandelandet Danmark för ett gott samarbete samt kommissionär Michaele Schreyer. Budgetförslaget motsvarar i huvudsak ELDR-gruppens krav: det är ekonomiskt sparsamt och disciplinerat och betalningsanslagens andel av bruttonationalprodukten är endast 1,04 procent, när man i budgetplanen har förberett sig på utgifter motsvarande 1,08 procent. Budgeten innehåller alltså en marginal på över tre miljarder euro. Budgetförslaget som nu behandlas finns även att tillgå som verksamhetsbaserat. Åtgärden hänför sig till reformeringen av kommissionens förvaltning. Hittills har man förnyat budgetförordningen som träder i kraft från och med början av nästa år. Till den hör en översyn av tjänsteföreskrifterna, vilken som bäst behandlas i parlamentet. Detta reformpaket är en helhet med syfte att effektivera förvaltningen, flytta den beslutande makten nedåt i hierarkin samt klarlägga det personliga ansvaret. Vår grupp understöder starkt dessa målsättningar. Den absoluta tyngdpunkten i budgeten ligger i utvidgningen. Denna budget är troligtvis den sista som upprättas för en union med femton medlemmar. I budgeten har man förbehållit sig betydande anslag. Budgetutskottet föreslår att stödet till kandidatländerna inför anslutningen av nya medlemsstater skall utökas med 699 miljarder euro för att de skall har bättre förutsättningar att möta utmaningarna i ett medlemskap. Problemet med förvaltningsanslagen är det otillräckliga spelrummet i kategori 5. För att kunna betala kostnaderna för anslutningen i förskott har de olika organen därför börjat samla in medel från årets budget. Till exempel tänker parlamentet låna ut 43 miljoner euro till kommissionen och 18 miljoner euro till rådet, med andra ord har detta samarbete varit föredömligt, och det tackar vi särskilt budgetföredraganden Per Stenmarck för. Det allvarligaste problemet i EU:s budgetförvaltning är de obetalda betalningsåtagandena och de oanvända betalningsanslagen. De obetalda betalningsåtagandena uppgår redan till en summa om 107 miljarder euro eller mera än EU:s hela årsbudget. Orsaken till detta är en underanvändning av betalningsanslagen. Detta gäller speciellt strukturfonder och externa funktioner. I fjol förblev 18 miljarder euro av betalningsanslagen oanvända och året dessförinnan 11 miljarder euro. En sådan underanvändning får hela EU:s budgetförvaltning att vackla betänkligt. I våras innehöll strukturfonderna obetalda betalningsåtaganden till en summa av hela 80 miljarder euro. Trots detta minskade rådet betalningsanslagen enligt kommissionens förslag. Därför ökade budgetutskottet betalningarna med över en miljard euro. Vår grupp kräver att man kraftigt förenklar strukturfondernas administration. Med dessa anmärkningar är vi redo att stöda budgetförslaget. Herr talman! Det finns olika slags avtal, av vilka en del är dumma på grund av att de inte är flexibla. Med den motiveringen har det från mycket auktoritativt håll sagts att stabilitets- och tillväxtavtalet är dumt - stupid. I vår grupp kan vissa företrädare från Frankrike, Tyskland och Portugal vara av samma åsikt, liksom kanske vissa italienare. Dumt är även det interinstitutionella avtal om budgetdisciplin som ingicks i maj 1999. Det ingick det förra parlamentet för det här parlamentet som sitt sista arbete. Europaparlamentet har på grund av detta dumma avtal blivit tandlöst i budgetpolitiken. Man kan bara fila på och flytta kommatecken. Beträffande stabilitets- och tillväxtavtalet konstaterade Prodi att verkligheten bakom avtalet är flerskiktat och att organen bör beakta dessa skikt och fungera flexibelt. Detsamma måste sägas om det interinstitutionella avtalet om budgetdisciplin. Särskilt dum osmidighet förknippas med kategori 4 som är kategorin för externa åtgärder. Vi vet alla i den här salen att budgeten för dess del är ?kvasistram?. I det interinstitutionella avtalet har man fastställt ett tak som rådet inte går med på att rucka. Parlamentet har hamnat inför en orimlig uppgift i försöket att jämka nya prioriterade områden gemensamma för parlamentet och rådet under taket som fastställdes 1999. Man har förhandlat om några miljoner, samtidigt som kategori 4 kan innehålla obetalda anslag om kanske en miljard. Kategorin innehåller alltså pengar som - vilket alla känner till - inte används. Ett av de största problemen i budgetförfarandet är hur man inom den här kategorin skall få plats för nya anslag som förlängning på de obetalda anslagen, som man vill betala och som behöver betalas för att uppfylla önskan hos användarna av budgetmakten. Eftersom sammanställningen av budgeten terroriseras med det interinstitutionella avtalet borde det inte komma som en överraskning för någon att om det av den här budgeten också blir 10 miljarder euro som inte används, så kommer de att återbetalas till medlemsstaterna. Jag anser att det interinstitutionella avtalet på grund av sin stelbenthet är dumt, liksom även rådet som upprätthåller stelbentheten. Beträffande det dumma i stabilitets- och tillväxtavtalet kan man vara av samma åsikt som kommissionens ordförande Prodi. Heja Sverige! De svenska föredragandena har gjort ett mycket bra arbete. Jag har fortfarande inte riktigt vant mig psykologiskt vid att komma först efter GUE/NGL-gruppen, men jag är rädd för att jag inte har något annat val än att vänja mig. Herr talman! Det är inte ovanligt att vi parlamentariker först reagerar litet surt eftersom rådet inte är närvarande vid vårt sammanträde i plenum. Under den förra budgetdebatten gjorde emellertid rådet sitt bästa för att sitta kvar fyra timmar i sträck så jag tycker inte att vi kan rikta några förebråelser mot rådet nu vad den saken beträffar. Inte desto mindre vill jag lägga fram ett förslag till rådet. I morse ägde för första gången en videokonferens-medling med rådet rum och då kunde vi live on screen uppnå en överenskommelse om solidaritetsfonden. Debatten i plenum, som äger rum samtidigt som rådets eget sammanträde, kan han måhända följa på skärmen nästa gång, så att han på virtuell väg kan ge oss kommentarer då och då. Den nederländska regeringen hade förresten kunnat sköta värdskapet. Med tanke på att den nederländska regeringen demissionerande och parlamentet ännu inte har tagit någon ställning till utvidgningen har man beslutat att den nederländska utrikesministern förvisso kommer att vara närvarande i Luxemburg men att han för allt i världen kommer att hålla tyst. För oss i parlamentet är det emellertid inte något unikt, så vad den saken beträffar hade den nederländska ministern också kunnat hålla tyst här i Strasbourg. Men hur som helst, vi skall tala om 2003 års budget. Först och främst vill jag tacka mina kolleger Färm och Stenmarck för det arbete de uträttat och varigenom första behandlingen av budgeten nu har lagts fram. Jag tycker att de har uppfyllt sina roller som föredraganden på ett oerhört bra sätt, och att de är och har varit mycket tillgängliga för alla grupper. Dem kan man alltså verkligen inte beskylla för något, men trots det vill jag inte sticka under stol med att jag inte kan uppbringa någon större entusiasm för den här budgetbehandlingen och inte heller för 2003 års budget såsom den har lagts fram. När jag förklarar för människor varför jag har valt att sitta i budgetutskottet så använder jag alltid argumentet att Europeiska unionens budget berör alla områden. Det handlar alltså om strukturfonder, om jordbruk, om miljöpolitik, forskning, åtgärder mot social utslagning, återuppbyggnad av krigshärjade områden och då pratar vi inte om peanuts utan om ett belopp på runt 100 miljarder euro. Det jag säger stämmer naturligtvis men det är bara en del av historien. Den politiska kampen som vi för här i dag handlar emellertid inte om att förskjuta miljarder eller om de stora huvudlinjerna utan om miljoner och om att förskjuta accenter. Det beror både på de rigida ekonomiska framtidsutsikterna och all möjlig lagstiftning som redan har fastställts och som gör att vi är bundna till händer och fötter. Ta till exempel jordbrukspolitiken. När min grupp föreslår att ta upp exportbidragen till diskussion eftersom många bönder i utvecklingsländerna begränsas allvarligt i sina ekonomiska möjligheter så används argumentet om pålitlighet i förvaltningen. Exportbidrag är en del av den befintliga politiken och det kan vi som parlament inte ändra på hur som helst i en budgetbehandling. Och i och för sig är det naturligtvis korrekt. Men det är också viktigt att vi ger en politisk signal, vi är ju faktiskt också ett politiskt forum. Nu framhålls inga sakargument mot vårt förslag att slopa exportbidragen, istället godkänns helt enkelt dessa tre miljarder och likaså enorma belopp för att producera europeisk tobak, som vi därefter anser vara enormt skadlig för folkhälsan. Min grupp är också mycket kritisk till de belopp som avsätts för transeuropeiska nät. Efter åtta år ligger de flesta projekten fortfarande i sin linda. Men ingen vågar gå ut och säga att EU-bidrag till en del kanske är bortkastade pengar. Vi går envist vidare och inte alltid med de bästa projekten. Medlemsstaterna själva prioriterar nationella projekt, samtidigt som värdeökningen i samband med europeisk finansiering består i att det måste vara just gränsöverskridande projekt. Nu måste kommissionen komma med en mängd nödåtgärder för att ändå stödja verkligt gränsöverskridande projekt, men det är naturligtvis en något besynnerlig konstruktion. Även vad beträffar strukturfonderna är medlemsstaternas prioriteringar dubbla och ofta motstridiga, vilket delvis förklarar den enorma förseningen vid genomförandet. Å ena sidan inriktar de sig på att hösta in så mycket pengar som möjligt i Bryssel, men samtidigt har de svårigheter att sörja för den nationella samfinansieringen eftersom de där projekten inte har någon nationell prioritet. Min slutsats är då att medlemsstaterna känner sig mindre ansvariga för europeiska pengar eller för en omsorgsfull och riktig användning av dem än för de nationella krediterna. Det är väl ändå märkligt med tanke på att alla pengar ju kommer från samma skattebetalare. En annan tveksam utgiftspost är av ett helt annat slag. Jag hoppas att parlamentet kommer att ge mig sitt stöd i fråga om detta. Det rör sig om pengarna till KEDO. Vi talade en stund om det i går kväll. De europeiska skattebetalarna bidrar till en installation för kärnkraft i Nordkorea. Min grupp är hur som helst emot det rent principiellt eftersom vi hellre stöder förnybar energi. Nåväl, nu är det på det viset och jag vet att en majoritet i parlamentet är för det. Men nu visar det sig att Nordkorea antagligen också håller på att utveckla kärnvapen. Det förefaller mig uppenbart att vi måste undersöka den saken noggrant och det förefaller mig också vara en god idé att de här pengarna placeras i reserven och friges först när vi har en klar bild av programmen för installationen. Jag skulle också vilja fråga kommissionären vad hon anser om detta och om hon kanske själv hade tänk placera de här pengarna i reserven i andra behandlingen. Så långt exempel på pengar som spenderas även om jag ifrågasätter det kloka i detta. Sedan finns det också en kategori krediter som jag anser måste användas eller i fråga om vilka man till och med bör spendera mer. Ett exempel är utvidgningen. Det finns ett nederländskt talesätt som lyder ?billigt är dyrköpt?, och jag överlåter det åt tolkarna att översätta det på lämpligt vis. Jag är inte för att slösa bort pengar utan för att infria våra löften och gripa historiska chanser. Situationen är nu en gång för alla annorlunda än vi förutsåg 1999 då de ekonomiska prognoserna fastställdes i Berlin. Inte sex utan antagligen tio länder kommer att bli medlemmar av unionen. Och inte 2002, utan 2004. Och då måste den ekonomiska bilden också förändras. Men på grund av sina räkenskapskunniga visioner vill nettobetalarna inte veta av det. Min grupp kommer i vilket fall som helst att stödja ändringsförslagen som gör att det kan anpassas. Jag är nämligen övertygad om att det i slutändan kommer att stå oss dyrt. Även situationen i kategori fyra är förändrad. Återuppbyggnaden av Balkan, Afghanistan, det har sagts tidigare: det är inte möjligt att infria alla löften i kategori fyra utan att göra nedskärningar i fråga om andra prioriteringar. Således anpassades till exempel flerårsprogrammet för de andra västliga länderna på Balkan på grund av det Serbien som Milosevic lämnade efter sig. Vad skall vi nu ta oss till om det blir fred i Mellanöstern? Vilka program skall vi offra då? Jag har redan nämnt de områden på vilka jag vill göra nedskärningar på ett par miljarder, men här skulle jag vilja skjuta till ett par miljoner. Ännu ett område där jag skulle vilja skjuta till ett par miljoner: kategori fem, administrativa utgifter. Det är ingen hemlighet att jag inte var nöjd med det avtal som slöts under förlikningen i juli. Enligt det här avtalet tillgodoser parlamentet och rådet varandras behov och i enlighet med avtalet skall kommissionen betjänas via en frontloading-operation. Det har utfallit väl. De 500 extra posterna för utvidgningen kommer antagligen att inrättas. Men jag anser att den politiska signalen är felaktig. Kommissionen är ingen slutpost, utan den är nödvändig för att utvidgningen skall förlöpa väl. Det ironiska är att de människor som är mest kritiska till utvidgningen och kandidatländernas förmåga att också genomföra gemenskapens regelverk ofta är samma människor som inte vill göra det möjligt för kommissionen att med tillräckligt mycket personal ombesörja implementeringen och kontrollen av genomförandet av gemenskapens regelverk. Denna frontloading-metod förtjänar enligt mig inga skönhetspris och inte heller priset för öppenhet, det har även Walter sagt. Trots det vill jag gratulera föredragandena till resultatet eftersom det till slut är resultatet som räknas. Fru Buitenweg! Jag förstår er grämelse när ni säger att ni inte är van vid att hamna efter GUE/NGL-gruppen, men det kanske kan trösta er att ni fick tala tre gånger så länge. Det är också trevligt! Herr talman, kära kolleger! I denna debatt med anledning av förstabehandlingen av budgeten för budgetförfarandet 2003 skall jag inte koncentrera mig på de tekniska aspekterna. Under de senaste månaderna har jag faktiskt flera gånger tagit till orda för att fördöma vad jag menar vara gemenskapsbudgetens begränsningar och historiska motsägelser, som de utestående åtagandena (RAL) eller anslagen till inre politik och externa åtgärder, men även för att rikta er uppmärksamhet på just de problem som har börjat komma i dagen först under de senaste månaderna, som till exempel det alltför låga taket för rubrik 8 för administrativa kostnader och det otillräckliga i de budgetplaner som fastställdes i Berlin 1999 mera generellt. I dag vill jag angripa problemet ur ett mer politiskt än tekniskt perspektiv, om ni tillåter mig en sådan definition. I ett historiskt ögonblick som det vi står inför, med å ena sidan ett internationellt systemet i ständig förändring och debatten om unionens framtid situationen å den andra, anser jag att även vi ekonomiska experter bör ställa oss frågan viken roll vi önskar att vårt parlament skall spela i detta. Frågan är denna: accepterar vi att vara simpla verkställare av regler som för det mesta har formulerats av andra eller vill vi ha möjlighet till förnyelse? Jag skall ge ett exempel: tycker vi om att rådet kunnat erhålla en rättslig grund från kommissionen, till exempel när det gäller naturkatastrofer, som verkligen är en viktig fråga, eller skulle inte även vi vilja ha möjlighet att ge något till den verkställande makten? Kära kolleger, ofta gömmer vi oss - och jag talar naturligtvis om oss alla som en politisk klass - bakom respekten för regler och förfaranden utan att någon gång försöka förändra dem eller pressa dem, naturligtvis till det bättre. Detta är det budskap jag vill kasta in i marginalen till denna debatt. Budgeten för budgetåret 2003 framstår som en bra budget och jag gratulerar föredragandena till deras engagemang, deras slit, och de uppnådda resultaten. Ett tack även till kommissionär Schreyer, hela kommissionsstrukturen, sekretariatet, de föredragandena, men jag måste dock betona att det handlar om en teknisk budget i vilken vår roll företrädesvis har handlat om att se till att uträkningarna stämmer utan att vi har haft styrkan, modet eller viljan att göra något av politisk betydelse. Vi ungdomar skulle väl ibland vilja förändra världen, men den här gången skulle jag vara nöjd om jag kunde förändra en liten del av vår budget. Herr talman! Under denna behandling vill vi göra ytterligare tre kommentarer om budgeten. För det första, parlamentet har på förslag från kommissionen i förra sessionen beslutat att upprätta en solidaritetsfond inom budgetposterna B2-400 och B7-090. Jag gav då uttryck för våra tvivel med avseende på den här fonden och begränsar mig nu till budgetaspekterna. Den här fonden är i själva verket virtuell, för det finns ännu ingenting i den. När en stor katastrof inträffar måste man i efterhand finna utrymme i budgeten för finansiering av den här fonden. Var är vi långt ifrån på det klara med. Om mer än en katastrof inträffar under ett kalenderår kan dessutom den övre gränsen för fonden (1 miljard euro) komma att utgöra ett problem. Föreställ er att en stor katastrof äger rum på våren och att kommissionen anslår 700 miljoner euro ur den här fonden. Vad sker då efter en katastrof av jämförbar omfattning på hösten? Då finns det risk för att medlen för nästkommande år brukas. Det kan bli början på ett mycket långt slut. Med tanke på att det är osäkert var pengarna till fonden skall tas uppstår det en oönskad situationen då det finns en fond som saknar täckning i 2003 års budget. Det innebär att det efter ett par år kan uppstå ett avsevärt tryck på medlemsstaterna att göra extra inbetalningar. Med tanke på den nuvarande ekonomiska situationen och friheten i budgetpolitiken som vissa medlemsstater därtill tillåter sig förutser jag stora problem. Herr talman! Därefter en kritisk anmärkning vad beträffar budgeten för det sjätte ramprogrammet för forskning och utveckling: finansiering av forskning ur EU-budgeten medför etiska dilemman som exempelvis vetenskapliga undersökningar av embryon. I den fanatiska kampen för finansieringen av denna forskning kommer snart hela ramprogrammet att hänga på en tråd i och med att parlamentet i andra behandlingen inte ville göra något principuttalande om finansiering av omstridda områden. För övrigt hade rådet gjort klokare i att inleda diskussionen om etik tidigare och avvakta med de etiska riktlinjerna tills programmet godkänts. Denna kontrovers illustrerar att ramprogrammet borde begränsa sig till att underlätta gränsöverskridande samarbete. Aktivt ekonomiskt stöd är oönskat och överflödigt. Varför skulle vi vara med och finansiera forskning som antagligen skulle äga rum ändå? Slutligen, herr talman, den tredje kommentaren som rör fisket. Kommissionen och parlamentet ägnar stor uppmärksamhet åt spanska och portugisiska fiskare som tillsammans med sina regioner har blivit drabbade till följd av det uteblivna avtalet med Marocko. Miljontals euro har gått till kompensation, nedläggning och omskolning av fiskarna i dessa regioner. Nu ställs även fiskeflottorna i andra regioner inför svårigheter. Biologer rekommenderar tydligen fiskeriutskottet att förbjuda torskfiske och att sänka andra kvoter. Det skulle få långtgående ekonomiska följder i bland annat Nederländerna. Är det då inte logiskt att i budgeten uppmärksamma fiskeregioner som fram till nu har dragit sitt eget lass? Ekonomiskt stöd till dessa regioner i form av sociala ekonomiska program är önskvärt. Ändå saknar jag det i den här budgeten, som däremot avsätter miljoner åt fiskeavtal med tredje länder, vilka endast ett fåtal länder och några redare har nytta av. Herr talman! På tal om solidaritet vore det inte dumt om unionen ur ekonomisk synvinkel ägnade större uppmärksamhet åt en fiskerisektor som under flera år inte har kunnat använda sig av bidrag för ombyggnad och nybyggnad av fartyg. Det har under flera år orsakat orättvis konkurrens. En fiskerisektor som håller sig till kvoten borde kunna förvänta sig mer av Bryssel. Herr talman! Mycket har redan sagts av föregående talare. Vi sprider medlen delvis med vattenkanna, vi gör för få prioriteringar, vi finansierar även ineffektiva åtgärder när vi fortfarande kostar på oss två säten för parlamentet och nu betalar för en mycket tveksam ledamotsturism samt ett konvent som kostar flera miljoner. Europeiska unionen behöver impulser. Vi behöver en ekonomisk offensiv, där man framför allt också ställer billigt kapital till förfogande för de små och medelstora företagen - jag menar här riskkapital. Just i det fallet saknar vi effektiva förslag i budgeten 2003. Med tanke på införandet av Basel II-bestämmelserna måste vi handla snabbt, framför allt när vi tänker på att 45 procent av de europeiska små och medelstora företagen inte alls förfogar över egna medel, eller bara över mindre sådana. Förutom att ändra utbetalningen av stödet inom jordbruket kommer man i framtiden också att tvingas ändra fördelningskriterierna för strukturfonderna. Levnadsstandarden i en region skall inte åberopas som måttstock för tillståndet respektive för vilket stöd som skall betalas ut. Företag och branscher som behöver stöd bör få dessa medel utan åtskillnad, oberoende av om de är lokaliserade i norr, söder eller öster. Vi måste använda de medel vi anförtrotts på ett mer effektivt och återhållsamt sätt, om vi vill vara med och finansiera utvidgningen. Herr talman, fru kommissionär, icke närvarande företrädare för rådet, ledamöter! I dag talar budgeten svenska och jag tycker att det är ett språk som andas samförstånd och överenskommelse mellan alla. Jag vill tacka de två föredragandena, Göran Färm och Per Stenmarck, för det arbete de gjort med så öppna sinnen och för att de sökt nå gemensamma ståndpunkter. Göran Färm är ännu en i den långa lista av föredraganden som stöter på det grundläggande dilemmat i utgiftskategori 4 för externa åtgärder, dvs. om rådet eller kommissionen bör ha sista ordet när det gäller att fastställa prioriteringarna i utrikespolitiken, eller om parlamentet bör ha något att säga till om i sammanhanget. År efter år håller vi vid första behandlingen samma debatt. Kommissionen lägger fram ett förslag som drar ned på de traditionella externa prioriteringarna i unionen. Kommissionen drar ned på de anslag som antagits av detta parlament året innan och förklarar att programmen i fråga inte har genomförts på ett tillfredsställande sätt. Därefter kommer rådets första behandling och, med hjälp av kommissionens förklaring, drar rådet ner ännu mer på de anslag som är ämnade för externa åtgärder. Samtidigt gör rådet ett fromt moraliskt rättfärdigande att man måste spara i budgeten och talar om principen om en sund ekonomisk förvaltning. Därefter kommer vi till den punkt vi befinner oss i nu, då parlamentet återför de försvunna anslagen, åter bekräftar de externa prioriteringarna och påminner de andra två institutionerna om att detta handlar om tre parter. Jag tillhör den parlamentariska majoritet som ansåg att långtidsbudgeten som antogs i Berlin 1999 är korrekt och tillräcklig. Jag både röstade och kampanjade för det. Jag delar inte några kollegers uppfattning att man skall ändra nämnda långtidsbudget. Men jag erkänner att vi för var dag som går kommer i en besvärligare situation. Nya externa åtaganden uppkommer, som gladeligen antas antingen av rådet eller av Prodi, eller båda unisont - även om så nästan aldrig är fallet. Åtagandena skall därefter inrymmas i en mycket stram ekonomisk ram, bestående av icke-obligatoriska kostnader, vilka man begär att ledamöterna skall respektera. Men eftersom alla åtaganden inte får plats och allt inte kan finansieras när pengarna tryter måste man ta till ursäkten att vissa geografiska program inte till fullo genomförts. Jag tycker att den ursäkten inte längre är gångbar. Vi ledamöter röstar fram anslag, från medel som härrör från de europeiska medborgarna, för att de skall användas och för att finansiera program för extern hjälp med dem. Fru kommissionär! Ert arbete och övriga kommissionärers och rådets arbete är att se till att dessa program genomförs. Det är ni som är gemenskapens verkställande organ. Jag vet inte om det är Latinamerikas fel eller medelhavsländernas fel, för att visa på exempel, att programmen har en låg genomförandegrad. Däremot vet jag att behoven finns. Jag vet att lösningen inte är att år efter år minska de anslag som vi antar, att minska programmen, utan att - alla vet vi det - att lösningen är att finna nya sätt att förbättra genomförandet. Vi hoppas att kommissionen nästa år -och det är en önskan vi varje år uttrycker i första behandlingen - istället för att minska pengarna för föregående år begär mer pengar för att uppfylla Europaparlamentets traditionella externa prioriteringar. Jag tycker att det räcker med rådet för att göra neddragningar. Rådet är en verklig specialist på sånt. Herr talman! Efter 15 minuters tal från Färm och 10 minuter från Stenmarck och alla de andra bidragen, finns det inte mycket mer att säga. Jag talade nyligen om förenkling inför en av konventets underkommittéer, med Amato som ordförande. Jag påpekade att budgetspråket troligen är det tolfte språket inom denna institution. När man lyssnar på denna debatt, där orden ?ramassage? (uppsamling) och ?frontloading? (tidigareläggning) används så ofta, verkar det som om de har blivit en del av det vardagliga ordförrådet i vårt budgetspråk. Jag sade också att vi endast behöver en behandling av budgeten, och att det skulle förenkla hela processen. Om detta system hade varit i kraft i dag, är jag säker på att vi skulle ha röstat för den budget som vi har. Jag säger det eftersom en hel del människor är oroade när det gäller vilket resultat omröstningen om denna budget på torsdag kommer att ge. Jag menar inte bara kommissionen och rådet, utan också kolleger från en rad parlamentsutskott. Jag vill göra en sak absolut tydlig för alla som delar dessa farhågor: detta är trots allt en första behandling för att visa att vi har politiska prioriteringar och för att utöva vissa påtryckningar mot rådet, det är inte slutet. Dessa farhågor har uppstått på grund av vad som antogs i utskottet. Vi överskred taken inom tre kategorier - i fråga om kategori 1b måste vi se hur parlamentet röstar på torsdag. När det gäller kategori 2, är vi förpliktade att finna en lösning med rådet. I fråga om kategori 4 måste vi också finna en lösning tillsammans med rådet. Det är därför som besluten har fattats för kategori 4, för att försöka att se till att det kommer att finnas en verklig dialog med rådet för att lösa några av de politiska problemen på det området. Liksom andra har sagt har taket i kategori 4 varit ett problem ända sedan vi slutförde den interinstitutionella överenskommelsen. Varje år sedan dess har vi varit tvungna att använda flexibilitetsinstrumentet. Vissa kanske håller med Seppänen om att överenskommelsen är dum. Jag är en av dem som röstade för överenskommelsen. Det kanske gör mig dum, men verkligheten är att denna överenskommelse godkändes i parlamentet, och vi måste leva med den och inom dess begränsningar. Jag hoppas att när vi kommer till nästa interinstitutionella överenskommelsen kommer vi att ha dragit lärdomar av denna överenskommelse, särskilt inom kategori 4. Denna gång måste dock behoven inom kategori 4 - särskilt när det gäller Afghanistan och Världshälsofonden - redas ut. När det gäller Globala hälsofonden finns det förvisso stora åsiktsskillnader mellan kommissionen, rådet och oss själva. För att göra saker och ting värre, begär åtminstone en medlemsstat att vi skall finna de extra 65 miljonerna euro, vilket komplicerar saker och ting när vi redan vet vilken rådets ståndpunkt är. När jag säger att behoven måste redas ut, menar jag att vi måste finna en verklig lösning tillsammans med rådet, och inte inleda en medling eller ett trepartsmöte och spela de vanliga spelen. Vi har allvarliga problem på dessa områden, och vi behöver en verklig samarbetsanda. Det måste sägas att vi har haft ett gott arbetsförhållande med det danska ordförandeskapet. Vi borde inte fördöma det danska ordförandeskapet för att de inte är här. De har ursäktat sig inför mig och förklarat att de har andra åtaganden. Det faktum att den tjänstgörande rådsordföranden tillbringade fyra och en halv timme vid vårt senaste sammanträde visade på hans engagemang. De har varit rätt så bra när det har gällt deras sätt att arbeta tillsammans med parlamentet. De har respekterat parlamentet och dess vilja. Det danska ordförandeskapet har varit bra att samarbeta med. Som Buitenweg sade har ordförandeskapet också varit bra i dag, till och med i videokonferensen om Europeiska solidaritetsfonden. Men låt oss hoppas att dessa goda förbindelser kan fortsätta när vi inleder nästa medling, innan rådets andra behandling. Jag påpekade också i konventet att, till skillnad från det amerikanska inbördeskriget, där ropen skallade om ?ingen beskattning utan representation?, har vi i detta parlament lyxen att ha representation utan beskattning. Det får ofta rådet att tro att vi är utsvävande med skattebetalarnas pengar. Det budskap som vi måste ge rådet är att de budgetar vi antar i omröstningar här är seriösa och försiktiga, men att de har politiska prioriteringar. Jag hoppas att vi i december kommer att ha uppnått några av dessa politiska prioriteringar. (Applåder) Herr talman! Ett tack även till föredragandena, till ordföranden i budgetutskottet och till er fru kommissionär. Vi har redan sagt att vi i den liberala gruppen i stort sett är nöjda med denna budget, som tycks oss rigorös och öppen, vilket är en del av vår kultur. Jag vill dock genast tillägga att jag anser att budgeten är överdrivet teknisk och har alltför blygsamma politiska ambitioner. Grunddragen är acceptabla, i synnerhet med avseende på reformen och utvidgningen, som jag anser vara den största utmaningen vi står inför. Men just därför att det är en utmaning måste vi göra en mera beslutsam politisk satsning. Framförallt måste den vara synligare för alla de europeiska medborgarna. Jag anser också att budgetförfarandet måste reformeras, som kommissionens ordförande sade för en liten stund sedan. Förfarandet måste förbättras tekniskt, göras enklare och framförallt krävs det en kulturell och politisk utveckling som begränsar rådets befogenheter på ett optimalt, inte reduktivt sätt, så att dialogen kan bli mera givande, noggrannare och framförallt konkretare. Vi behöver en grundfilosofi för gemenskapsbudgeten, en grundfilosofi som innebär delat och inte koncentrerat förvaltningsansvar - och jag upprepar delat, detta är verkligen viktigt - som ger detta parlament en mera politisk roll som den måste utföra på bästa möjliga sätt, ty detta parlament, liksom hela unionen måste ha en politisk prägel och ge politiska svar. Jag skall bara uppehålla mig vid två tekniska aspekter. Den första gäller det problem med kategori 4 som kollegan redan har påpekat, där jag vill tillägga en sak. Kanske tänker vi för litet på problemen i Medelhavet och problemen i Mellanöstern. Vi talar fortfarande om återuppbyggnaden, om Afghanistan och om avlägsna problem, men det finns problem på närmare håll som vi snart, mycket snart kommer att tvingas ta itu med på ett mycket intensivare och beslutsammare sätt. Ännu en fråga: kulturen. Anslagen för ungdomar, utbildning och information är fullständigt otillräckliga. Herr talman! Europaparlamentet godkände i mars 2002 ett förslag till resolution om riktlinjerna för budgeten 2003. Man tog upp en rad frågor som är av största betydelse för jordbrukets framtida förmåga och för landsbygdens utveckling. Hit hör uppgifter som exempelvis utvärderingen efter halva tiden av Agenda 2000, konsumentskyddet och östutvidgningen. Jag hoppas att kommissionen kan uppbringa mod och rätt kompetens för att ta itu med dessa långsiktiga målsättningar när det gäller att genomföra budgeten, och inte låter sig distraheras av de dagspolitiska kraven. Jag hoppas att konfliktmönster, exempelvis brister i bokföringen, mygel och manipulation kan avlösas av öppenhet och sträng disciplin vid genomförandet av budgeten, och ge ett exakt resultat. På nationell och internationell nivå får de intresserade medborgarna en diffus och motsägande bild av jordbrukspolitiken. Förslagen från kommissionär Fischler får i sin nuvarande form inget stöd hos majoriteten. Här gäller det alltså att arbeta på detta. Trots den stora ekonomiska och sociala anpassning som gjorts av kandidatländerna föreskrivs det i besluten från Berlin att medelöverföringen till kandidatländerna, när det gäller stöd inför anslutningen och utgifter för utvidgningen, skall bibehållas så som de fastslagits och är kända. Flera diskussioner som jag deltagit i stärker mig i fråga om kandidatländerna i den uppfattningen att bestämmelserna, där det föreskrivs 25 procent i direktbidrag, inte är politiskt genomförbara, och dessutom befarar kandidatländerna stora förluster och kräver att få rabatt på anslutningen och ändrade kvoter. Detta får stora effekter på finansieringen av jordbrukspolitiken, och budgetplanen, så som den nu ser ut, kommer att behöva revideras. Vad kostar utvidgningen? Det är frågan. Hur den skall besvaras genom budget 2003 är oklart. 1,05 procent + x är en existensfråga för jordbruket, och så länge denna inte är besvarad, är genomförandet av budgeten 2003 riskabelt för jordbruket. Fru talman! Jag skulle vilja gratulera Färm och Stenmarck till deras utmärkta arbete med 2003 års budget. Det är viktigt att komma ihåg att budgeten finns till för att stödja de politiska beslut som fattats antingen av rådet eller av rådet och parlamentet gemensamt. Det är olämpligt att försöka att använda budgetförfarandet som ett sätt att forma denna politik. Jag hänvisar särskilt till vissa rekommendationer om jordbruks- och strukturmedel. Förslaget om att minska exportbidragen är både malplacerat och omdömeslöst, särskilt med tanke på att det syftar till att tvinga fram ett politiskt beslut, huvudsakligen en minskning av transporterna av levande djur. Budgeten är inte det korrekta instrumentet för sådana politiska beslut, oavsett vilken åsikt man kan ha i frågan. När det gäller innehållet borde vi komma ihåg att vi lever i en global ekonomi, med starka konkurrenter i fråga om jordbrukshandel. I det nuvarande klimatet med sänkta priser och en politisk ovisshet, kommer vi att ställa våra jordbrukare inför ytterligare en nackdel. Låt mig försäkra er om att om EU beslutade att förbjuda export av levande djur i dag, skulle australiensarna gå in och ta över våra marknader genast. Detta är ett viktigt kommersiellt övervägande som man måste komma ihåg. Fortfarande i fråga om jordbruk, delar jag farhågorna hos många kolleger när det gäller den föreslagna minskningen över hela linjen med 275 miljoner euro i jordbruksutgifter. Detta förslag saknar tydligt kontakt med den verklighet som nu råder inom jordbruket. Min egen grupp har lagt fram ett antal ändringsförslag där vi försöker att avlägsna en del av de potentiella skadorna. Detsamma gäller den föreslagna kvoten på 525 miljoner euro i betalningsanslag för strukturfonder. Som företrädare för en mål 1-region i norra och västra Irland, är jag mycket medveten om fördelarna av varenda euro som investeras för att försöka att återställa den ekonomiska och socioekonomiska obalansen i unionen. Sammanfattningsvis skulle jag välkomna alla förbättringar som kan göras när det gäller genomförandegraden för de program och projekt som finansieras genom strukturfonder. Vi måste hantera detta genom förbättrade prognoser i fråga om betalningskraven, men jag förkastar bestämt alla idéer om att övergripande belopp på något skulle kunna minskas. Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! En rad saker har redan sagts om budgeten och ett stort antal talare har följt det mode som lanserats av kommissionens ordförande. Om allt är idiotiskt, är själva stramheten i den här budgeten också idiotisk. Om stabilitetspakten är idiotisk, om den måste ses över för att göra våra länder och ekonomier stramare då, fru kommissionär, om det då finns en stor idioti så är det den som består av att, när vi har tio länder som knackar på dörren, begränsa oss till en budget som jag skulle kalla för petig, en svältbudget som tvingar oss att visa prov på en enorm fantasi - och i det sammanhanget vill jag hylla vår föredragandes skicklighet - när det gäller att få med Afghanistan och många andra frågor; det är slutligen en budget som förblir fast och om möjligt mindre än någonsin. Och allt detta när våra stater - och er ordförande återgav det för övrigt på ett mycket talande sätt - anser att man måste undanröja de lagar som verkar idiotiska, även för dem som är deras väktare. Låt oss därför också tänka på budgeten. Jag tycker inte att den här budgeten tar hänsyn till verkligheten. När det nu är dags för utvidgningen tycker jag att man absolut, inom ramen för konventet, måste fundera över ett nytt europeiskt fördrag, tänka på att ge mer makt till parlamentet, som skulle kunna använda den ordentligt, men framför allt tänka på att man inte med tjugofem medlemsstater kan fungera med en minskande budget som är gjord för femton medlemsstater. Det var vad jag ville säga när det gäller det som ligger i tiden. Beträffande torsdagens omröstning tror jag att vi i går i budgetutskottet planerade för en åtgärd som är viktig. Vi har just fått veta att Nordkorea i smyg utnyttjar programmet för civil kärnkraft som vi till stor del finansierar, med i storleksordningen över 20 miljoner euro, för militära ändamål, vilket är ett tydligt brott mot de avtal som slutits med det internationella samfundet. Vi anser att vi kan agera i samband med omröstningen om budgeten, genom att placera en del av de aktuella anslagen i reserven: det skulle kanske vara ett sätt, fru kommissionär, att få större klarhet i frågan, på samma sätt som i rådet. Vi har avslutningsvis en budget som är nyskapande inom andra områden. Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Först vill jag påpeka att jag finner det mycket beklagligt att den andra hälften av budgetmyndigheten inte är närvarande i dag. Det borde nog vara så att rådet är med vid dessa debatter. Även om vi under den senaste sammanträdesveckan fört en principdebatt om budgeten, borde det nog höra till att man, när det blir mer konkret - och vid parlamentets första behandling blir det verkligen mycket konkret - också är närvarande. Därför är jag mycket glad över att vi har lämnat in ett förslag där man till att börja med placerar ökningen av tjänsterna hos rådet i reserven och hör sig för om anledningen till den önskade ökningen. Jag hoppas att detta förslag också kommer att få tillräcklig majoritet. Det är knutet till villkor som rådet kan uppfylla fram till slutet av året, så att utvidgningen inte äventyras i rådet heller. Egentligen vill jag först börja med att tacka rådet för att det under förmiddagen gick så bra med solidaritetsfonden och att vi kunde enas. Men i detta sammanhang hoppas jag att de berörda medlemsstaterna, särskilt den tyska förbundsregeringen, nu också snabbt lämnar in sina siffror. Vi har vidtagit alla ansträngningar för att uppfylla de budgeträttsliga villkoren. Nu har vi uppfyllt båda. Vi har budgetposter, vi har en rättslig grund, och nu måste vi bara få fram pengar till det. Om kommissionen saknar information om det, anser jag att det är mer än skamligt. Nu är det slutet av oktober, och egentligen borde pengarna finnas till förfogande. Jag vill ta upp några få aspekter, eftersom kollegerna i min grupp redan har nämnt en del. Först ett principiellt påpekande: Det visar sig i allt högre utsträckning att det som stats- och regeringscheferna i mars 1999 beslutade om fram till 2006, inom ramen för Agenda 2000 och budgetplanen, var en önskelista, som kanske var meningsfull från 1999 års horisont, men som inte längre har något att göra med unionens aktuella utmaningar. Jag vill klargöra det med två siffror: Om vi visserligen är i stånd att enligt budgetplanen ge ut 42 miljarder euro för jordbrukspolitiken, men till slut bara med stora kraftansträngningar får ihop 47 miljoner euro för gemensamma åtgärder inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, då visar det på ett missförhållande mellan de politiska tyngdpunkterna. Just när det gäller kategori 4 av de åtgärder som vidtas av Europeiska unionen som fredsstiftare hos våra grannar - och det är en viktig uppgift som vi måste föra med oss som ett europeiskt arv till andra regioner - står vi fortfarande på synnerligen svag grund. Det som beslutades i mars 1999 bidrar inte till att på sikt göra rättvisa åt dessa förpliktelser. Jag hoppas att det finns instrument här - vi har genom olika förslag ju försökt att underbygga detta - och att vi äntligen kommer att ha fler möjligheter för att kunna göra rättvisa åt denna viktiga uppgift för Europeiska unionen på 2000-talet. Låt mig ta upp en andra fråga, där jag också ber om stöd från kollegerna i de andra grupperna. Vi har lämnat in ett förslag enligt vilket man särskilt skall undanröja de flaskhalsar gentemot kandidatländerna som finns i de transeuropeiska näten. Det skulle glädja mig om förslaget kunde få majoritet i kammaren. Det får inte vara så att utvidgningen i slutändan inte kan äga rum i realiteten. Den kommer visserligen att äga rum enligt fördraget, men den kommer inte att kunna ske ekonomiskt, om det inte finns en lämplig infrastruktur. Här ställs det krav på gemenskapen. Vi gör mycket för de länder som vill ansluta sig, men vi måste öka våra ansträngningar ännu mer. Fru talman! Jag skall göra vad jag kan. För det första vill jag i den socialdemokratiska gruppens namn gratulera Stenmarck för ett mycket solitt och genomarbetat betänkande. Men jag vill inte begränsa mig till enbart det. Jag vill också i eget namn tacka för den goda samarbetsvilja Stenmarck gett prov på i mitt tillfälliga arbete som plötslig skuggföredragande. Ledamöter! Som det redan understrukits har utarbetandet av övriga institutionernas budget för räkenskapsåret 2003 visat det stora tryck de administrativa behoven utgör för maxgränsen under rubrik 100. Behov som i huvudsak har med kostnaderna för förberedelsen av utvidgningen att göra,. Min grupp stöder helt och fullt föredraganden när det gäller det huvudsakliga målet, som just är att förse institutionerna med nödvändiga medel för att på ett bra sätt förbereda för utvidgningen till 25 länder, som är nära förestående. Föredraganden har försökt ge institutionerna de medel de behöver för att täcka sina prioriterade behov. Min grupp stöder också Stenmarck i hans så kallade frontloading-strategi, dvs. en planerad användning av oanvända överskott från innevarande räkenskapsår 2002 för att förekomma några av de kostnader som kommer 2003. På detta sätt lindras trycket på budgeten 2003, vilket föredraganden utförligt förklarat i sitt inlägg. Med detta sagt skall jag hålla mig till ett antal punkter min politiska grupp prioriterar: Första punkten. Alla institutioner har - Europaparlamentet allra sist - just innan omröstningen i budgetutskottet, lagt fram en budget - särskilt under påtryckningar från den socialdemokratiska gruppen - som grundar sig i en rigorös kostnads-/effektivitetskalkyl. Den har lagts fram med användning av detta tolfte språk som Wynn sade vara gemenskapsslang, den s.k. verksamhetsbaserade budgeten, eftersom det är uppenbart att institutionerna skall ha ett öppet system för ekonomisk förvaltning för att vara effektivt. När det gäller personalen vill jag ta upp två punkter. För det första har min grupp alltid stöttat att institutionerna skall kunna ha tillräckligt med personal, så länge det handlar om verkliga behov. Vi gläder oss således åt att budgetutskottet har röstat för vårt ändringsförslag där vi begär en beskrivning av funktioner och behov för att exakt kunna fastställa det stöd som behövs för institutionella befattningar. Men bara för de institutionella befattningarna. Därför avvisar vi ändringsförslag 1 som Europeiska folkpartiets grupp lagt fram i kammaren där man begär att ansvaret skall vara analogt för ledamöterna. När det gäller pensionerna skulle jag vilja säga att det är en skam. Jag var huvudföredragande för budgeten 1999 och i det betänkandet -ett betänkande vid sidan av - markerade jag behovet att lösa problemet med de europeiska tjänstemännens pensioner ordentligt. Nu är det 2002 och vi begär fortfarande detsamma. Herr Ferber! Här skulle jag velat att också rådet, som i första hand måste uppfylla denna skyldighet, varit närvarande. Å andra sidan har min grupp alltid försvarat behovet att medborgarna skall vara medvetna om att Europaparlamentet är dess hem; ett öppet hem. Därför stöder vi pilotprojektet att direktsända sammanträdena i kammaren. Fru talman! Eftersom det inte är en blankocheck bör Europaparlamentets presidium inför budgeten 2004 lägga fram lämpliga förslag i denna riktning. För att begränsa mänskligt lidande och höja vår egen trovärdighet måste ytterligare en korrigering göras i budgeten för externa förbindelser. Det är oerhört beklagligt att vi fortfarande saknar cirka 3 miljoner euro för problemet med landminor. Märk väl att man över hela världen skär ner på fonderna för detta ändamål. Europeiska unionen får inte göra samma sak. Varje dag drabbas ungefär 50 personer, framför allt kvinnor och barn. Framför allt också för eftervården av de drabbade och deras anhöriga behövs oerhört mycket pengar. Dessutom måste vi som parlament leva upp till våra utfästelser från 2001. Nu kommer vi på efterkälken med betalningarna, samtidigt som unionen har bevisat att den kan ge ett effektivt bidrag på just det här området. Därför har utskottet för utrikesfrågor än en gång lämnat in mitt ändringsförslag. Vårt parlament måste komma till insikt om att icke-statliga aktörer måste involveras vid bortarbetandet av landminor. Genom att stödja ändringsförslaget är vårt parlament i samstämmighet med sig självt. Med litet mer pengar kommer många människor att lida mindre. Fru talman! Utövandet av den finansiella ingenjörskonst som krävs i den aktuella budgetprocessen visar återigen på osäkerhetsfaktorn inom gemenskapens finansiella ramar. Vi är naturligtvis inte emot de prioriteringar som föredraganden har presenterat. I själva verket skulle jag vilja gratulera föredragandena till deras arbete. Vi anser emellertid att man skulle kunna sträva efter andra tillvägagångssätt för att nå dessa prioriteringar, utan förfång och med fullständig respekt för legitimiteten och de befogenheter som tilldelats oss, och som i synnerhet skulle kunna gynna oss genom att vi uppnår just dessa prioriteringar. Den viktigaste aspekten i det här läget är en översyn av budgetplanen. Eller, i avsaknad av en sådan revidering, en fullständig tillämpning av företrädesrätten som vi har tilldelats genom fördragen. Det är i själva verket oacceptabelt att upprätthålla och stödja en budget som är påtagligt olämplig för den serie prioriteringar som vi kommer med. Objektivt sett är de åtgärder som har tillkännagivits för att uppnå dessa ambitioner bristfälliga. Parlamentet förlorar ständigt i styrka och resultatet står klart att skåda, särskilt i utgiftskategori 5, där vi ser tydliga och pågående påfrestningar för samarbetet med de minst utvecklade länderna, genom att man, i denna utgiftskategori, innefattar ett föranslutningsstöd till kandidatländerna och medel för ett återuppbyggande av först Balkanländerna och nu Afghanistan. Den här situationen måste förändras. Efter att ha nämnt detta skulle jag vilja säga något om ett särskilt fall: Östtimor. Jag skulle vilja börja med att säga att jag samtycker till de belopp som budgetutskottet har beslutat om. Jag instämmer emellertid inte i att stryka den särskilda budgetposten för detta unga och mycket oupplysta land. Det skulle sända ett graverande och destabiliserande politiskt budskap till en befolkning som för bara ett par veckor sedan erhöll självständighet och som fortfarande står inför alla möjliga brister. Det skulle vara ett politiskt budskap som dessutom inte överensstämmer med de resolutioner som vi har antagit, eller ens med Sacharovpriset som vi utdelar. Att utöver detta anslå medel till budgetposten för Asien, vid en tidpunkt då vägen till ett framtida samarbete mellan Östtimor och Europeiska unionen inte till fullo har utstakats, skulle vara ett överilat agerande. Jag anser därför att det är rätt och avgörande att man i plenum korrigerar den situation som har uppstått. Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Budgeten för 2003 är både ödesmättad, nostalgisk och historisk. Ödesmättad till att börja med, eftersom man där accepterar en rad saker som är oacceptabla. Exempelvis återbetalningen, eller den brittiska checken. En natt i Fontainebleau - Thatcher berättar det i sina memoarer - säger president Mitterrand till henne: ?Ni kommer att få er check, fru Thatcher?. Men sedan blev det så att Förenade kungariket blev nettomottagare. Det är litet grann som om en miljardär skulle fortsätta att besöka soppköken och anse att det till och med var en gemenskapsrättighet. Den andra punkten som är ödesbestämd är exempelvis utestående åtaganden, inte bara när det gäller strukturfonderna utan även på jordbruksområdet. Skillnaden mellan den budget som röstats igenom och de anslag som verkligen utnyttjats är så stor att på tio år har de europeiska bönderna i stort sett förlorat motsvarande en årlig budget. Men budgeten är inte bara ödesmättad, den är också nostalgisk. Alla har sagt det, det är sista gången som vi fortfarande är femton. Och den ungerske presidenten sade mycket riktigt nyss: ?i ett Europa med tjugofem medlemsstater blir det inte fråga om två hastigheter: de som inkasserar 100 procent av jordbruksanslagen och de som till att börja med nöjer sig med 25 procent?. Det politiska styrkeförhållandet blir sådant att vi inte kan fortsätta på det sättet. Och med budgeten för 2003 börjar vi för övrigt att finna oss i det oundvikliga, och det är på det sättet som den är historisk. Inte på grund av ett antal pretentiösa saker, som t.ex. den årliga politiska strategin eller verksamhetsbaserad budgetering. Det är sådant som funnits sedan 1960-talet med planning, programming, budgeting system. Nej, att budgeten är historisk beror på att det är första gången som man överskrider gränsen på 100 miljarder euro, det är första gången i budgethistorien som den uppgår till 100 miljarder. Och även om det krävdes 43 år för att komma dit, kommer det bara att krävas knappt ett tiotal år för att komma förbi gränsen för ytterligare ett hundratal, och komma upp till 200 miljarder euro. Och då kommer förr eller senare dessa 200 miljarder självfallet att tvinga oss att införa en europeisk skatt. Vi måste välkomna denna budget, det är den sista lyckliga budgeten, den sista lugna budgeten. Sedan blir det jakt på skattebetalare, men för våra brittiska vänner kommer det att ersätta den jakt på räv som förbjudits. Herr talman! Jag har hört att denna budget betraktas som nostalgisk, ödesdiger och historisk, själv tycker jag att det är en god och balanserad budget och jag vill tacka kollegerna Färm och Stenmarck för deras intelligenta grundlighet. Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet, kära kolleger, på några aspekter som kan förefalla sekundära, men som handlar om hur parlamentet använder sin initiativrätt. I enlighet med det interinstitutionella avtalet och budgetförordningen förbereder sig Europaparlamentet att rösta om nya pilotprojekt och förberedande åtgärder, som jag anser vara nyttiga för att utveckla den europeiska integrationen. Den första frågan gäller de små och medelstora företagens beredskap inför utvidgningen. Jag tror att detta skulle vara en viktig signal, som skulle göra den produktiva sektorn, denna väv av små företag som är så viktig för våra ekonomier, mera delaktig. Jag är övertygad om att konkreta åtgärder kan vara mycket bättre än många reklamkampanjer. Det andra initiativ jag vill erinra om gäller ett program kallat ENEA. Det är tänkt för äldre personer och är ett försök att upprepa framgången med Erasmus- och Sokratesprogrammen, och har de äldres rörlighet som sitt mål. Det originella med detta program är att det skulle kunna utvecklas till en samlingspunkt för kultur, social politik och hälsofrågor och att parlamentet genom att godkänna detta pilotprojekt ger kommissionen möjlighet att konstruera ett program ägnat att främja mötet mellan äldre personer från 25 olika länder. Den sista fråga jag vill ta upp gäller initiativet på miljöområdet där man genom anslagen till återplantering av skog och skapandet av en fröbank kan främja den rena utveckling som förutses i Kyotoprotokollet. Syftet med detta projekt är att ta initiativ till en positiv insats för att minska koldioxiden i luften på europeisk nivå, samtidigt som man bygger upp en struktur för att samla in och bevara frön och växter, som i många fall riskerar att gå förlorade som ursprungliga arter samt att använda dem som ett led i miljöns återhämtning. Detta innebär även att man kommer att behöva arbetskraft eftersom omstruktureringen av jordbruket säkerligen kommer att ge upphov till problem och nya mål. Kommissionen måste snarast meddela parlamentet vilka initiativ den har för avsikt att ta för att efterkomma budgetmyndighetens anvisningar, om nu allt detta godkänns i omröstningarna nästa torsdag och sedan i december. Jag tackar än en gång Färm och Stenmarck för deras engagemang och jag hoppas att kommissionen håller fast vid den samarbetsvilliga inställning som vi har kunnat glädja oss åt de senaste månaderna. Fru talman, ledamöter! Jag har hört flera av våra kolleger, och vår huvudföredragande, nämna de frågor som är oavslutade, LAN, och ställa frågor och förslag till kommissionen, samt undersöka möjligheterna att förenkla. Jag skulle vilja dra er uppmärksamhet till ett märkligt fenomen: att genomförandet av strukturfonderna som utgör en av de största budgetposterna, är mycket större i de fattiga länderna i unionen än i de rika länderna, vilket är motsägelsefullt. Det logiska vore att de mer utvecklade länderna skulle ha ett större genomförande och en bättre förvaltning men det överensstämmer inte med de uppgifter som läggs fram för oss. Kanske borde man ställa mer specifika frågor till rådet. I vår reflektion kan vi inte vara homogena och tänka att alla är lika. Jag gör mitt inlägg för egen räkning men också som ständig föredragande för långtidsbudgeten. Därför skulle jag vilja koncentrera mig på två frågor. För det första vill jag fråga rådet -som jag hoppas läser protokollet, även om det är frånvarande nu - om det kommer att uppfylla det som avtalades förra året om anslagen till programmet för omstrukturering av fiskeflottan som traditionellt fiskade i Marockos vatten och som vi kom överens om att omstrukturera på grund av brist på avtal med nämnda land. Budgetmyndigheten i unionen, dvs. rådet och detta parlament, kom i december 2001 överens om att, jag understryker, senast i budgeten 2003, innefatta de 27 miljoner euro som fattades för att avsluta programmet. Men i budgetförslaget har rådet tagit bort den rubrik som kommissionen lagt till för detta och därför undrar jag vad som menas med detta. Betyder det att rådet inte tänker respektera sina förpliktelser? Eller vad har man tänkt hitta på? Och kalla mig inte misstänksam utan erfaren. Jag har redan ägnat detta krig många år. Från budgetutskottet föreslår vi två möjligheter, som dessutom kan vara kompletterande. Å ena sidan att i november i år göra en överföring av de anslag som inte kommer att användas i kategori 2. Den 18 oktober fanns det 105 oanvända miljoner euro som inte lovats bort. Kommissionen säger nu att den bara kan disponera över 9. Jag ber er att ni låter dessa 105 göra nytta för att se vad som händer. Och om inte att ni verkligen mobiliserar det flexibilitetsinstrument som finns i det interinstitutionella avtalet under nästa räkenskapsår. Det är naturligtvis inte helt korrekt men skulle kunna accepteras eftersom det finns ett undantag i artikeln i avtalet. Jag hoppas å andra sidan att rådet uppfyller sitt löfte, som det ibland gör, och att vi skall komma överens innan december. Den andra frågan handlar om nedskärningen i de traditionella politikområdena för tredje länder. Ledamöter! Under rubrik 4 ber de oss ständigt att vi skall öka våra stöd till nya länder och detta görs till förfång för de tidigare. Det gör också att rådet måste tänka över den totala summan i denna rubrik. Fru talman! Jag vill gärna beröra en ganska liten del av budgeten, nämligen budgeten för de decentraliserade representationerna, de så kallade ?agencies?. Två representationer har det problemet att de rent fysiskt är placerade i länder, där inflationen är kraftigare än EU-genomsnittet, och det urholkar deras budget och därmed deras möjligheter att lösa sina uppgifter. Det gäller representationen i Dublin, som arbetar med utveckling av den sociala dialogen bl.a. i kandidatländerna, och det gäller representationen i Turin, som utvecklar yrkesutbildningar på Balkan under Meda- och Tacisprogrammen. Kommissionens budgetering tar inte hänsyn till detta inflationsproblem, och jag syftar på att man för närvarande upprättar flera nya representationer för att kunna garantera den nödvändiga expertisen i förvaltningen. De är mycket olika i fråga om uppbyggnad och uppgifter, och jag hoppas därför att vi i framtiden kan få en budgetmässig behandling, som tar större hänsyn till representationernas olika struktur och olika behov. Fru talman! Jag skulle i min tur vilja delge er den oro jag känner för hur man i budgeten behandlat utvecklingsstödet. Här är stramhet verkligen på sin plats. Budgetposter avskaffas eller minskas och vi tycks vara långt ifrån en budget som är i nivå med behoven och förväntningarna. Utöver att ökningen av denna del av budgeten bara är skenbar, eftersom man måste räkna med införlivandet av föranslutningsstödet till Cypern, Malta och framför allt Turkiet, är den allmänna inriktningen som återges i siffrorna illavarslande när det gäller unionens vilja att axla sin roll gentemot södern. Vilket underligt sätt att ha som mål att utrota fattigdomen och samtidigt minska medlen för utvecklingsstöd! Nedskärningarna är tydliga: mindre till livsmedelsstöd och mindre till Latinamerika. Det ser särskilt mörkt ut för Medelhavsområdet och för Balkan, för att inte tala om de nya möjliga nedskärningarna, såvida finansieringen av stödet till Afghanistan inte kan ske genom andra resurser. Vem kan man få att tro att denna s.k. omfördelning av medel till andra poster kommer att leda till mer anslag eller större effektivitet för att bemöta behoven hos de berörda folken? Utan en seriös översyn av budgetplanen blir trycket på rubrik 4 outhärdligt. Efter avskaffandet av rådet (utvecklingssamarbete), är en sådan budget verkligen en dålig signal. Ytterligare ett exempel: förhandlingarna för att underteckna avtal om ekonomiskt partnerskap med våra AVS-partner har just inletts. Man ber dem om avsevärda anpassningsansträngningar; det är ett ekonomiskt krav som AVS-länderna själva inte klarar av, och inte heller Europeiska utvecklingsfonden, men som kräver att Europeiska unionen skall dela ut särskilda kompletterande medel. Avslutningsvis vill jag stödja min grupps förslag som syftar till att inrätta en särskild post för stöd till Palestina. Vissa påstår att de projekt som finansieras av Europeiska unionen bör överges, om de systematiskt förstörs. Kommissionär Patten bedömde redan för en månad sedan att den israeliska arméns förstörelse av sådan infrastruktur uppgår till 20 miljarder euro. Men unionen bör ändå inte ge efter för djungelns lag utan agera såsom rätten kräver, något som kommissionär Patten just påpekade med eftertryck genom att uppmana till, jag citerar, ?en seriös och samordnad nödvändig ansträngning för att reformera och rekonstruera den palestinska myndigheten som den enda verkliga samtalspartnern i de kommande fredssamtalen?. Det kräver en politisk och budgetmässig synlighet för denna målsättning. Fru talman, kära kolleger! Vi diskuterade för två veckor sedan några av utskottets för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik prioriteringar för budgeten 2003. Jag vill i dag koncentrera mig på att göra några påpekanden om den text som vi tillsammans med rådet beslutat om för det kommande samarbetet inom den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Budgetutskottet föreslår att man för de fortsatta förhandlingarna med rådet inför en interinstitutionell mekanism, där parlamentet deltar i större utsträckning innan rådet fattar beslut om utrikespolitiska finanslöften. Under de senaste åren har vi ju alltid konfronterats med problemet att rådet - framför allt på grund av kriser på 90-talet - gjorde utfästelser, och parlamentet sedan i slutändan med hjälp av nödlösningar måste göra nedskärningar på andra utrikespolitiska prioriteringar. Därför vill vi ha en mekanism där parlamentet engageras av rådet redan under den preliminära fasen, och vi föreslår därför för det första att parlamentet rådfrågas under granskningsfasen för eventuella gemensamma åtgärder, och om så krävs även i konfidentiella fall. För det andra kräver vi att parlamentet informeras av styrelsen eller styrelserepresentanten i den politiska och säkerhetspolitiska kommittén beträffande ett mandat och framför allt om de ekonomiska effekterna av en gemensam åtgärd. Och för det tredje bör kommissionen och parlamentet ställa upp en gemensam arbetsplan, där tyngdpunkterna för den närmaste tiden slås fast. Detta är ett erbjudande till rådet, och vi kommer bara att bevilja medel till polisdelegationen i Bosnien och Hercegovina under den andra behandlingen om vi här kommer fram till ett tillfredsställande resultat. De första tecknen är mycket positiva, och jag tror att det är ett mycket viktigt steg att även den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i framtiden kontrolleras av parlamentet. Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! De stora linjerna i vår kommande budget för 2003 har kollegerna och föredragandena Göran Färm och Per Stenmarck redan redogjort för. De kolleger som talat före mig har betonat vissa saker och tillfogat sina åsikter. Det vill jag också göra - dvs. göra en av dessa små betoningar som Buitenweg talade om. Min uppmärksamhet gäller, det har den för övrigt gjort under lång tid, de små och medelstora företagen och framför allt de minsta företagen. Vi kan inte heller uppfinna en ny prioritering varje budgetår, därför håller jag fast vid detta. Därför upprepar jag också det som många vet, men det skadar inte om man än en gång erinrar om det: 99 procent av alla företag i Europeiska unionen har mindre än 50 anställda. De sysselsätter mer än hälften av alla förvärvsarbetande och står för ungefär hälften av Europeiska unionens totala omsättning. I genomsnitt sysselsätter varje företag fem personer. Det är små och medelstora företag som är mycket innovativa och tillväxtinriktade. De spelar även en avgörande roll i kampen för att öka sysselsättningen och för att minska arbetslösheten. Det är det som räknas för en socialdemokrat! Vi gör redan en hel del för att stärka de små och medelstora företagens konkurrensförmåga; jag vill erinra om det fleråriga programmet för företag och företagsinitiativ. Men vi vill göra ännu mer. Till projektet som rör små och medelstora företag i gränsregioner läggs nu projektet som rör små och medelstora företag i samband med utvidgningen, och - det har i varje fall några socialdemokrater beslutat sig för - vi vill ha ett projekt som hjälper de små och medelstora företagen att också genomföra konceptet med socialt ansvar i företagen - företagarnas bidrag till en hållbar utveckling. Hittills har dessa förslag snarast riktat sig till de stora företagen. Det är inget att undra över, för de har ändå deltagit i utarbetandet. Vi anser inte att det är fel, inte alls. Men vi vill nu ha en komplettering av riktlinjerna för våra små och medelstora företag. Vi vill ha ett pilotprojekt om socialt ansvar i de små och medelstora företagen. Fru talman! Allra först vill jag ge en eloge till de två föredragandena. Varje år förvånas jag på nytt över det omfattande arbete de måste utföra. Vilka är då mina allmänna kommentarer till budgeten? Det är allmänt känt, även sedan föregående år, att jag står starkt fast vid att vi i så stor utsträckning som möjligt måste göra det som vi har kommit överens om. Vi måste alltså hålla fast vid de ekonomiska prognoserna. Även i år finns det ett antal budgetposter som spräcker dessa ekonomiska prognoser. Det är i synnerhet fallet i kategori 4. Jag anser att vi den här gången måste vara flexibla i fråga om den. Vad de nödvändiga utgifterna för Afghanistan och den allmänna hälsofonden beträffar så anser jag att vi måste använda ett flexibilitetsinstrument och förhandla om det med rådet. En kommentar till jordbruksutgifterna kan heller aldrig utebli när jag talar om budgeten. Jag har nu återigen lämnat in ett stort antal ändringsförslag och jag hoppas att rådet kommer att vilja överta dem och att de godkänns i plenum. För närvarande har vi ett tillfälligt utskott för mul- och klövsjuka. I detta utskott görs ett antal rekommendationer och senare i år kommer ni att kunna rösta om dem, men ett antal saker är tydliga redan nu. Det är oacceptabelt att djur i framtiden slaktas i samma stora skala som i det förgångna. Därför har jag lämnat in ändringsförslag om att utveckla bättre vacciner, utveckla bättre testmetoder för att avgöra skillnaden mellan smittade djur och vaccinerade djur och så vidare ... Jag anser att jordbruksproduktionen - och det säger för övrigt alla - måste inriktas på kvalitet. Men då måste medborgarna också veta vad kvalitet är. Det är nödvändigt Europa utvecklar ett eget kvalitetssystem som är lätt att känna igen för kunderna och för den sakens skull har också pengar anslagits, om allt är som det skall. Slutligen, vad kostnaderna för bekämpning av djursjukdomar beträffar anser jag att det inte är acceptabelt att vi varje år anslår ett relativt ringa belopp i budgeten samtidigt som det varje år visar sig att en verklig epidemi utbryter någonstans som kostar miljarder. Jag tror att det är nödvändigt att utveckla europeiska försäkringssystem. En sista anmärkning, det har slagit mig att samarbetet mellan rådet, kommissionen och parlamentet fram till nu fungerar bra. Jag hoppas att det kommer att fortsätta så i framtiden. Fru talman! På budgetkontrollutskottets vägnar, skulle jag också vilja gratulera de två föredragandena, som jag vet har gjort ett enormt arbete med sina betänkanden. Jag vill också gratulera ordföranden för budgetutskottet, Terry Wynn, för det sätt på vilket han har påskyndat omröstningarna i några mycket laddade diskussioner på sista tiden. Det är bra att få allt arbete genomfört så omgående, och jag tackar honom för hans sätt att göra detta. Mitt utskott har huvudsakligen varit delaktigt inom fyra områden. Det första var OLAF, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning. Jag anser att vi har rett ut det problem som alla partier i denna kammare hade med att finna en lämplig ordalydelse för ett ändringsförslag om OLAF:s finansiering för det kommande året. Men vi hyser fortfarande farhågor om dialogen mellan kommissionen och OLAF i budgetprocessen. Realistiskt sett oroar det mig särskilt att kommissionen ställer frågor om OLAF:s oberoende; den är en del av kommissionen i denna process, och vi kan ändra dess budget på så sätt. Det andra området var exportbidrag, något som Mulder, den föregående talaren, är en expert på, liksom Casaca på den socialistiska sidan, och ett ämne som jag vet mycket litet om. Jag förstår att de är relativt nöjda med resultatet av de ändringsförslag som de lagt fram på detta område. För det tredje intresserade vi oss för skyddet mot förfalskning av euron, och oroade oss i fråga om eurons värdering, eftersom så mycket kunde ha förfalskats. Kanske borde vi ha oroat oss mer över de märkliga kommentarerna från kommissionens ordförande, och lagt fram ett ändringsförslag om det. För det tredje, och ännu viktigare, oroade vi oss mycket över dagordningen för reformen inom kommissionen, och det är därför som jag fäster alla partiers ledamöters uppmärksamhet på ändringsförslagen till Färmbetänkandet, särskilt när det gäller reformen av kommissionen. Kommissionens förre detta chefsrevisor har fäst vår uppmärksamhet på ett antal farhågor om datasystemen, och på hur vi skall se till att våra skattebetalares pengar, våra nationella regeringars pengar, används korrekt, om de datasystem som använts inte stöder varandra, eller tillhandahåller korrekta siffror. Vi kommer tveklöst att återkomma till dessa frågor under kommande debatter, men detta var de huvudsakliga angelägenheter som budgetkontrollutskottet tog upp. Fru talman, fru kommissionär, kära föredragande! En av de återkommande punkterna i budgetdebatten gäller genomförandet av utgifterna. Det har varit och är fallet inte bara för strukturfonderna. Vi har fått många kommentarer i denna fråga. Nästan alla präglas de av indignation men de kan inte användas som förslag. Det finns dock de som presenterat förslag till lösningar, även i år, till exempel överföring till reserven och bara för någon minut sedan var det någon som upprepade det förslaget. Den medicinen anser jag vara värre än sjukdomen, rätt väg att gå anser jag istället vara att förenkla budgeten. Det har redan erinrats om att kommissionär Barnier har påbörjat ett viktigt arbete i denna riktning, där parlamentet är delaktigt, och det har utarbetats förslag som kommer att göra det möjligt att reducera förlusten av strukturfonderna för mål 1 områdena. Men det är inte tillräckligt, vi måste gå vidare och lindra den överdrivna byråkratin, den oändliga följden av krav på dokumentation och kontroller, liksom även en konsolidering av fonderna som har aktualiserats av integrationen av utvecklingsinsatserna. Detta är även avgörande för utvidgningen. En starkare union är inte nödvändigtvis otympligare, enklare regler och tillämpningen av subsidiaritetsprincipen kommer tvärtom att göra gemenskapsbudgeten till ett smidigt och ansvarigt politiskt instrument utan bråten av ?ej förbrukade? medel, men framförallt kommer det att minska klyftan mellan Europeiska unionen och medborgarna. Fru talman! Som jag nämnde i den förra debatten i plenum, välkomnade utskottet för ekonomi och valutafrågor i stort rådets första behandling av kommissionens budgetförslag. Sant är också att EU-budgeten för år 2003 för vårt utskotts del är betydligt mer blygsam än vad den har varit under de senaste åren. Det beror som vi alla vet på att de betydande informationsinsatserna som finansierades av EU-budgeten, inför förverkligandet av den gemensamma valutan, nu ligger bakom oss. Jag återkommer dock till denna fråga om ett litet ögonblick. Vårt utskott antog ett mycket blygsamt antal ändringsförslag till budgeten, och jag är mycket besviken över att dessa så gott som totalt förkastats av budgetutskottet. Kraven var som sagt mycket blygsamma och borde ha kunnat accepteras. Det gäller särskilt utskottets ställningstagande och ändringsförslag avseende Princeprogrammet och i synnerhet dess underpost B5-3061: informationsinsatser i förhållande till den gemensamma valutan. Det rådde en bred enighet i utskottet för ekonomi och valutafrågor om att informationsinsatserna särskilt bör koncentreras till de länder som ännu inte infört den gemensamma valutan och i viss mån också till kandidatländerna, vilka en dag kommer att införa den. Att detta ändringsförslag förkastats ter sig ännu mer beklagligt om man betänker det faktum att minst en, och kanske flera, av dagens medlemsstater med största sannolikhet kommer att folkomrösta om den gemensamma valutan under nästa år. Mot den bakgrunden förefaller det logiskt att medlen öronmärks för dessa länder, snarare än att de spenderas på informationsinsatser av tvivelaktig nytta i de länder som redan mycket framgångsrikt infört den gemensamma valutan. Det är för mig svårt att se vilken nytta informationsåtgärder kan ha i dessa länder där euron redan är en realitet och en del av vardagen. För att citera Wim Duisenberg, ordförande i Europeiska centralbanken: ?Jag har aldrig varit med om att en centralbank har haft svårt att sälja sin produkt?. Jag delar den uppfattningen och anser att dessa åtgärder kan vidtas av varje land som infört euron självt utan bidrag från EU-budgeten. Fru talman, fru kommissionär, kära kolleger! Inför omröstningen om förstabehandlingen av budget 2003 måste jag erkänna att jag har blandade känslor. Vi arbetar för att på bästa sätt överbrygga kraven i gemenskapsbudgeten och för att finna de bästa möjliga lösningarna. Men jag kan ändå inte låta bli att tänka på att dessa krav har vi ställt på oss själva. Den numera regelbundna sänkningen av gemenskapsbudgeten i förhållande till BNP förefaller mig särskilt oroande. Ännu en gång tycks vi inte vilja ge oss de medel som krävs för våra ambitioner. Läget för rubrik 4 är ett bra exempel på detta. Rådet åtar sig, i samband med stora multinationella konferenser, att ge sitt stöd till olika mycket rimliga frågor: återuppbyggnaden av Afghanistan, kampanjerna för att bekämpa aids, etc. Och när de sedan är tillbaka i Bryssel tycks de inte vilja ge oss medel för att hålla löftena. Vi är skyldiga medlemsstaterna att påminna dem om deras skyldighet till konsekvens och särskilt om våra ambitioner inför utvidgningen. Mer allmänt tror jag att det nuvarande systemet med budgetplan har visat att det i dag inte är anpassat för att bemöta Europas behov. Jag skulle emellertid inte vilja få er att tro att vårt förslag till budget är dåligt. Det förefaller mig tvärtom som om vi, på en rad områden, lyckats få saker och ting att gå framåt, och åstadkomma kompromisser som kan accepteras av alla. När det gäller rubrik 1 gläds jag åt att de ändringar som föreslagits av budgetutskottet tydligt återspeglar vår önskan att göra den gemensamma jordbrukspolitiken mer balanserad, rättvis och hållbar, och förstärka dess avsnitt ?landsbygdsutveckling?. Budgeten skall till att börja med motsvara medborgarnas förväntningar. De ändringsförslag min grupp lämnat om kapitlen ?Informations- och kommunikationspolitik? går i den riktningen och är grundläggande för Europas framtid. Detsamma gäller stödet till små företag och hantverk. Såsom Jutta Haug nämnt i våra olika inlägg måste det vara en prioritet. Sysselsättningen är beroende av det. Dessa anslag kan inte förvägras år efter år. Jag vill ändå tacka våra två föredragande för att ha infört nya metoder för budgetdiskussionen, som leder till större öppenhet, eftersom allt detta krävs för att den europeiska politiken i framtiden skall bli synligare för medborgarna. Fru talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Först vill jag tacka föredraganden Stenmarck så hjärtligt. Han lyckades förankra vårt önskemål om en parlamentarisk församling inom WTO i budgeten. Det tror jag är en historisk bedrift. I utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi är man verkligen stolt över att åtminstone ha lyckats med detta i denna behandling. För det andra vill jag också tacka Färm så hjärtligt från utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, nämligen för hans förståelse för små och medelstora företag, särskilt i gränsområdena. Jag tror att detta initiativ här tas mycket väl emot och är en enorm fördel för framtiden, särskilt med tanke på utvidgningen. Jag ser ännu ett problem. Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi har enhälligt beslutat om det sjätte ramprogrammet för forskning. Här fick vi ett nytt problem efter att detta avslutats med kommissionen och rådet. Vi har å ena sidan en utveckling när det gäller Basel II, som massivt hotar kreditförmågan för små och medelstora företag, och samtidigt står vi inför utvidgningen och befinner oss nu i en konjunkturmässigt mycket olycklig situation. Walter har redan helt riktigt sagt att vi behöver en jämvikt, och denna jämvikt är för närvarande rubbad. Våra intäkter minskar. Det betyder följande: Vad måste vi göra för att skattemässigt förbättra intäkterna? Vi måste förhindra att ännu fler företag går i konkurs, ty konkurserna hotar att medföra en massiv ökning av arbetslösheten. Denna trend skulle komma att förstärkas om vi inte i god tid förbereder oss för införandet av Basel II. Jag är själv ekonom, men jag tror att vi i det sjätte ramprogrammet för forskning absolut behöver en forskningstyngdpunkt ?Basel II? - kreditförmåga för små och medelstora företag. Här vill jag be herr Färm att stödja oss i denna viktiga fråga, eftersom vi behöver nya instrument för att kunna fortsätta att garantera stabiliteten i Europa - en stabilitetspakt för de små och medelstora företagen. Fru talman! Som föredragande av yttrandet från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, är jag till stora delar nöjd med den ståndpunkt som budgetutskottet har intagit i fråga om våra ändringsförslag. Jag skulle vilja tacka Färm för hans hjälp och stöd. Det gläder mig särskilt att vi har bevarat mina ändringsförslag om säkerheten för våra EU-delegationer. Jag anser att detta är av högsta vikt. Det gläder mig också att vi har lyckats återställa nedskärningarna i fråga om mänskliga rättigheter och demokrati. Jag förstår föredragandens strategi i förhållande till Afghanistan. Jag skulle bara vilja försäkra mig om att det är tydligt att inget kommer att undergräva vårt åtagande om återuppbyggande i Afghanistan. Jag är emellertid besviken över att mitt ändringsförslag om landminor inte godkändes - de 3,15 miljonerna euro - eftersom det skulle ta oss upp till det belopp för vilket vi ursprungligen hade förpliktat oss själva. Posten om landminor var i mycket stor utsträckning en åtgärd från Europaparlamentet. Jag hoppas att vi i vår omröstning kan överväga att återställa detta belopp, eftersom det skulle ta oss upp till vad vi ursprungligen föreslog. Jag är besviken över de ändringsförslag där 15 miljoner euro för Palestina placeras i reserven enligt vissa intressanta villkor. Jag hoppas att vi kan placera alla pengar för Palestina över budgetgränsen. På utskottet för sysselsättning och socialfrågors vägnar vill jag också gärna rikta ett tack till föredragandena som har gjort sitt bästa för att ändå, med alla begränsningar, föra den här budgeten i hamn. I går förde vi för övrigt en mycket ingående debatt om de tre procenten, och jag tror att Prodi rätt och slätt borde råda alla länder att helt enkelt överta Europeiska unionens budgetsystem, för om de alla gjorde det så skulle de aldrig mer ha underskott, då finns det alltid överskott. Det är problemet som vi har att göra med: systemet är av det slaget att det alltid uppstår överskott. Länder kan helt enkelt överta det men de har naturligtvis bara ett problem som inte kan uppfylla vissa önskemål. Systemet är verkligen stenhårt och det måste vi leva med. Jag anser att ett antal bra lösningar har utarbetats som gör det lättare att leva med det än vad som var fallet i det förflutna. Vi kan ju klaga väldigt mycket över brist på pengar, men om man ser på vad som går tillbaka till medlemsstaterna så är det alltid litet märkligt. Det måste vi väl ändå göra något åt. Det har också slagits fast i det interinstitutionella avtalet och det måste också granskas närmare. Vi måste helt enkelt kunna hantera pengarna som vi har bättre och inte binda alla pengar. Vi är tämligen nöjda med resultatet och i synnerhet med projektet för rörlighet för äldre personer, som på uppmaning av herr Podestà även har innefattats i denna budget. På en punkt är jag egentligen missnöjd och det är sättet på vilket stiftelser - och då menar jag i synnerhet stiftelsen i Dublin - behandlas. Det är nu en gång för alla så att om kostnaderna stiger snabbare i ett land än i resten av unionen så finns det en bestämd regel för det i gemenskapen. Då går det inte för sig att budgetutskottet, och framför allt inte den ansvariga för budgetutskottet, säger: ?nej, det där har vi inte alls med att göra, vi bistår helt enkelt inte med de pengarna, de får ta det ur sina reserver?. De reserverna finns inte, det är också väldigt bra. Här handlar det om något litet, jag vill inte fästa alltför stor uppmärksamhet vid det, men ändå är det viktigt att vi gör någonting åt det. Fru talman! Återigen har vi i år kämpat med det stränga taket för kategori 4, med tanke på de allt större kraven till följd av den ökande internationella instabiliteten och en följdriktig minskning av fattigdomsfokuseringen när det gäller EU:s stöd till utvecklingsländer runt om i världen. Men hela parlamentet - inte bara utskottet för utveckling och samarbete - har varit tydligt i fråga om att utveckling är en övergripande politisk prioritet i detta års EU-budget, med stöd för globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria. Rådet säger i sin resolution från maj att det är engagerat. Kommissionen säger att den vill behålla sin plats i styrelsen. Ändå minskas förra årets bidrag på 120 miljoner euro till ett förslag på bara 35 miljoner euro för nästa år. Nej, parlamentet vill inte att Europeiska unionen skall ge så litet som möjligt. Parlamentet inser att aids/hiv är den allvarligaste utmaning som mänskligheten står inför i dag; att Förenta nationerna har angett att minst 7 miljarder behövs över hela världen; och att förslag som uppgår till 5 miljarder redan har lagts fram. Globala hälsofonden är en djärv ny strategi - den är snabb, den möjliggör deltagande och den är ansvarstagande. Europeiska unionen måste visa att den kan uppnå samma vision, fantasi och engagemang genom att avsevärt öka sitt eget finansiella bidrag och erbjuda ett verkligt europeiskt ledarskap när det gäller att hantera de mest förödande globala utmaningarna i vår tid. Herr talman! Det gläder mig att budgetutskottet har gett sitt stöd till så många av ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, särskilt budgetposten B7-524 - stöd på kärnkraftsområdet. Vi kräver ett tillräckligt belopp för cancerutrustning i Republiken Vitryssland, som fortfarande är avsevärt påverkad av följderna av olyckan i kärnkraftsanläggningen i Tjernobyl i intilliggande Ukraina. Upp till 23 procent av dess territorium kontaminerades; ungefär 2 miljoner människor - inklusive 500 000 barn - bor i de radioaktivt kontaminerade områdena. Sjukdomsgraden i de kontaminerade områdena har ökat dramatiskt. Det antal barn under 18 år som lider av sköldkörtelcancer är till exempel 50 gånger högre nu än före olyckan. Bland den vuxna befolkningen har ökningen av antalet fall med sköldkörtelcancer femdubblats. Den mest effektiva metoden för att kontrollera dessa tumörer är en hög dosrat-brakyterapi (närbestrålning), som minimerar exponeringen för strålning för de friska organen och vävnaderna under strålbehandlingen av elakartade tumörer. Hög dosrat-brakyterapi kräver högteknologisk utrustning, och på grund av de höga anskaffnings- och underhållskostnaderna för denna utrustning, behöver Vitryssland stöd. Vi får inte låta våra mycket verkliga farhågor om demokratin och de mänskliga rättigheterna i Vitryssland hindra oss från att hjälpa dess barn. Fru talman! Figueiredo, som är föredragande av yttrandet, har med tydlighet förmedlat till budgetutskottet och denna kammare vilka de bekymmer fiskeriutskottet har om detta budgetförslag för 2003. Ni vet redan att den samlade gemensamma fiskeripolitiken för Europeiska unionen innebär en budgetkostnad som ligger under den för de minsta gemensamma organisationerna av marknaden för jordbruket. Den budget unionen avsätter för fisket är mindre än den som avsätts för bomull t.ex. Jag vill påminna kammaren om det åtagande rådet och parlamentet åtagit sig att ge de 27 miljoner euro som motsvarar detta räkenskapsår till omstruktureringen av den flotta som fiskade i Marocko. De berörda, som är fiskare och redare, förväntar sig att åtagandet skall infrias, oberoende av vilken budget- eller räkenskapsingenjörskonst som antas. Även om det inte finns resurser för att öka de poster som motsvarar dialogen mellan arbetsmarknadens parter och för kustfisket på det sätt vi skulle vilja så borde kommissionen ha denna kammares önskan att stödja dessa två frågor i beaktande i större utsträckning. Fru talman! Jag skulle vilja tala om regionalpolitik och transportfrågor, men låt mig först gratulera föredragandena och utskottets ordförande för deras arbete. Tyvärr är det inga goda nyheter som jag har att säga. Trots de förpliktelser som gjordes av Europeiska rådet i Essen sker utvecklingen av de transeuropeiska nätverken i snigelfart. De insatser som prioriterades har stannat av och rådet svarar med ytterligare nedskärningar. Följaktligen vill vi från utskottet för regionalpolitik, transport och turism ge vårt ovillkorliga stöd till ändringsförslagen, vilka även stöds av budgetutskottet, och som avser att någorlunda rätta till situationen. För det andra vill jag även uttrycka vår allvarliga oro över utbetalningarna av medel från strukturfonderna. Vi gick ut väldigt långsamt under år 2000, vilket huvudsakligen medlemsstaterna bar skuld till, och det samma gällde under år 2001. Vi känner till att kommissionen försöker göra något åt detta och att kommissionär Barnier har försökt göra något åt detta, särskilt genom hans senaste meddelande och de sammanträden som han har hållit med medlemsstaternas ministrar. Medlemsstaterna är emellertid tvungna att göra vad de kan. Någon nämnde, och jag instämmer till fullo, att situationen är värre i de rika medlemsstaterna än i de fattiga. Så de bör göra vad de kan för att garantera att medlen snabbt skall betalas ut, och kommissionen bör naturligtvis övervaka denna utveckling på nära håll så att vi kan sätta stopp för problemet, för om dessa förhållanden består, är jag rätt att ett stort stycke av strukturfondernas resurser kommer att gå till spillo. Fru talman! I budgetförfarandet 2003 har man till största delen tagit hänsyn till förslagen från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, som jag är föredragande för. Beklagligtvis har tre förslag från utskottet, som jag ansåg vara viktiga, avslagits eller ändrats. De kommer på nytt att läggas fram för kammaren för omröstning. De rör för det första samarbetet med tredje land när det gäller migration. Här vill vi öka åtagandebemyndigandena med 5 000 000 euro. Jag är övertygad om att det bara är möjligt att förbättra situationen genom ökat samarbete, och det betyder ekonomiska ansträngningar från Europeiska unionens sida. För det andra rör de Europeiska flyktingfonden. Det tror jag inte att jag behöver tala så länge om, eftersom det egentligen redan är bekant. Den tredje punkten är Celexfinansieringen. Trots att situationen förändrats efter attackerna i Förenta staterna har vi genomfört mycket utan att begära dramatiskt högre utgifter. Därför, tror jag, är våra krav - dessa tre punkter - alla rättfärdigade, och jag ber er att rösta om dem i den andan. Fru talman! Om man vill veta vad som verkligen är viktigt för en person, skall man inte fråga. Om man bara ber att få titta igenom de kvarblivna checkhalvorna i deras checkhäfte, eller posterna i deras kreditkortkonto, så får man reda på det. Denna eftermiddag går vi faktiskt igenom de kvarblivna checkhalvorna i kommissionens checkhäfte, och vad upptäcker vi? 2,4 miljarder euro har spenderats på oliver, men 240 miljoner euro på Europeiska unionens utbildningsprogram Sokrates. Som budgetföredragande för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och medier och idrott, kan jag inte låta bli att notera att vi spenderar en tiondel av det belopp på utbildning som vi lägger på oliver. När det gäller information om utvidgningen har kommissionen föreslagit 14 miljoner euro i budgeten - ett bra belopp kanske man tycker, tills man ser att det stöd som föreslås för biodling var på 16,5 miljoner. Jag kritiserar inte stödet till biodling, men jag anser att detta parlament gjorde rätt i att öka det belopp som kommissionen ville ha för information om utvidgningen från 14 miljoner euro till 21 miljoner. Om människorna i kandidatländerna och i de befintliga medlemsstaterna inte förstår sig på utvidgningen, då får vi bara upprepningar av de problem som vi upplevde i Irland. Av de 21 miljonerna euro, godkände budgetutskottet förslaget från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och medier och idrott om att 1 miljon euro skulle avsättas för att utbilda framtida Europaparlamentsledamöter från kandidatländerna. Vi hade besök av Ungerns president i morse, vilket tydligt visar att kandidatländernas politiker ser fram emot att få ansluta sig till detta parlament, och att de behöver utbildning för att kunna göra detta korrekt. Det gläder mig också att vi, om denna budget nu antas, har kunnat återinföra beloppet för elektroniskt lärande, dvs. 17 miljoner euro, i motsats till kommissionens förslag på 9 miljoner euro. Det är inte bara det att våra budgetprioriteringar är felaktiga, utan systemet är också felaktigt. Jag skall hylla det stöd som vi fick från budgetföredraganden i år och från kommissionen, men rådet är frånvarande i eftermiddag. Det har varit frånvarande från diskussioner med utskotten där man tittade på den föreslagna budgeten. Rådet borde verkligen skämmas över sin ståndpunkt i detta hänseende. Jag håller med Perry och de övriga talarna som under eftermiddagen har påpekat att rådet hade behövt vara närvarande vid denna debatt. Jag vill understryka detta från parlamentets sida. Det är viktigt att rådet deltar i våra debatter och får höra våra synpunkter. Fru talman! Jag vill ägna mina två minuter åt att uttrycka tillfredsställelse över att arbetet i det förslag som nu har lagts fram kommer att kunna ökas när det gäller att försöka förebygga spridningen av de s.k. fattigdomsrelaterade sjukdomarna, i första hand hiv, malaria och tbc. Vi vet att dessa sjukdomar ställer till med enorma svårigheter och problem för miljontals enskilda människor men också att åratal av utvecklingsarbete snabbt eroderas på grund av att dessa sjukdomar vållar så mycken sjukdom och så många dödsfall. Redan i början på 90-talet kunde man göra prognoser, framför allt när det gäller spridningen av hiv, som pekade mot att i vissa fall upptill 25 procent av den vuxna befolkningen i enskilda länder skulle komma att drabbas. Dessa prognoser viftades bort. Jag måste säga att både det internationella samfundet, inklusive givarländerna och enskilda länder i syd, tog alltför lätt på dessa problem. Kommissionen har fram till alldeles nyligen också gjort väldigt litet inom ramen för sitt bistånd. Eftersom vi nu har ett nytt direktiv om hur dessa frågor skall hanteras, men framför allt genom att vi ökar budgetbeloppet, finns det nu en möjlighet att ta ett mycket större ansvar från vår sida i detta sammanhang. Jag vill särskilt understryka vikten av att vi ser till att det blir tillräckligt med pengar till den globala fond som just har inrättats, så att vi från EU:s och Europas sida kan ha ett ordentligt och stabilt inflytande i detta arbete. Fru talman, fru kommissionär! Jag skulle vilja börja med att tacka de båda föredragandena från budgetutskottet och ledamöterna i budgetutskottet för det faktum att - och det är första gången - budgetkommissionen har övertagit den stora majoriteten av ändringsförslagen från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor i ändrad eller oförändrad form. De ändringsförslagen, fru kommissionär, gällde följande tre saker. Den första gruppen ändringsförslag hade att göra med våld mot kvinnor i en mängd stater runt om i världen. Jag tänker på genital stympning, våldtäkt, stening av kvinnor och så vidare... För första gången har vi skrivit in i budgeten att den hjälp som vi ger ett antal länder kan dras in om de inte kvinnans rättigheter respekteras. Jag anser att det är bra och jag tackar budgetutskottet. Det är alltså den saken som godkändes. En annan sak handlar om kvinnor och beslutsfattande. I många medlemsstater har enormt mycket skett på området för kvinnors politiska beslutsfattande. Men fackförbund och arbetsgivare har gjort mycket litet för att befrämja närvaron av kvinnor i deras organisationer. Det är emellertid nödvändigt, för i ett stort antal länder har de praktiskt taget blivit lagstiftare: om de sluter avtal så har de laga kraft. De har alltså fått en stor befogenhet men de har inte ansträngt sig lika mycket som våra nationella parlament och våra nationella politiska partier för att föra fram kvinnor. Även det här ändringsförslaget har antagits och för det tackar jag budgetutskottet. Vad som inte har antagits - och vad den saken beträffar vill jag rikta en vädjan till kommissionären, fru Diamantopoulou - är ändringsförslaget om en mildring av normerna för bidrag till projekt för kvinnor. För närvarande är normerna mycket höga. Många kvinnoorganisationer kan inte leva upp till dem. Det är det enda ändringsförslaget som inte har antagits. Men i vilket fall som helst, för utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågors räkning, tack. Tack för detta inlägg. Såsom kvinna vill jag också passa på att tacka er för ert arbete under så många år för kvinnornas sak. Detta arbete har uppenbarligen gett resultat denna gång. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 11.30. (Sammanträdet avbröts kl. 17.40 och återupptogs kl. 18.00.) Fråga nr 38 från Raimon Obiols i Germà (H-0645/02): Angående: Akut livsmedelsbrist på flyktinglägren i Tindouf I början av september 2002 fick vi via uttalanden av Radhouane Nouicer, ansvarig för FN:s flyktingkommissariats verksamhet i Nordafrika och Mellanöstern, höra om den akuta livsmedelsbrist som drabbat de 155 000 flyktingarna från Sahara på flyktinglägren i Tindouf. Från Världslivsmedelsprogrammet uppges det att om inga nya livsmedel når fram kommer flyktingarna i oktober endast att ha tillgång till en livsmedelsmängd som motsvarar 11 procent av det nödvändiga dagliga näringsintaget, dvs. ungefär 231 kalorier per person. En standardportion mjöl, ärtväxter, bönor, vegetabilisk olja och andra produkter borde bidra med totalt 2 100 kalorier per dag. Barnens situation är särskilt allvarlig, och enligt uppgifter från FN:s flyktingkommissariat är 35 procent av barnen kroniskt undernärda och 13 procent lider av rakitis. Kan kommissionen trots sina begränsade resurser komma med ett omedelbart bidrag för att minska den förestående akuta livsmedelsbristen? Vilka mekanismer kan kommissionen tillgripa för att främja nya bidrag till Världslivsmedelsprogrammet från medlemsstaternas sida? En stor del av ECHO:s strategi hanterar bortglömda kriser, och detta är rätt så viktigt. Detta är också anledningen till varför vi ger fortsatt stöd till västsahariska flyktingar. ECHO är den största källan till stöd för dessa flyktingar. Under de senaste tre åren har ECHO:s stöd till västsahariska flyktingar mer eller mindre fördubblats från ungefär 7,5 miljoner euro 1999 till 14,34 miljoner euro i år. Medan Världslivsmedelsprogrammet ansvarar för de grundläggande livsmedlen, koncentrerar ECHO sitt stöd på kompletterande livsmedel för att garantera en mer varierad diet. Med tanke på de problem som Världslivsmedelsprogrammet har stött på när det har gällt att finna givare för att uppfylla sina åtaganden beslutade ECHO emellertid 2001 att inrätta ett tremånaders buffertlager med basprodukter som spannmål, baljfrukter, olja och socker, som Världslivsmedelsprogrammet kan använda om dess leveranser kommer för sent för att delas ut till flyktingarna, under förutsättning att Världslivsmedelsprogrammet åtar sig att fylla på dessa buffertlager. Detta arrangemang har varit ovärderligt, med 13 sådana lån som totalt uppgått till en volym på 12 153 ton under perioden fram till slutet av oktober 2002. Problemet är att bara 5 589 ton än så länge har fyllts på, vilket har gjort att buffertlagren är mycket små, på en nivå med 17,24 procent av den totala mängden. Det var mot denna bakgrund som Världslivsmedelsprogrammet och UNHCR i början av september 2002 utfärdade en gemensam vädjan om ytterligare internationellt stöd för att uppfylla behoven av baslivsmedel. Samtidigt som det kan stämma att Världslivsmedelsprogrammet endast kunde täcka 11 procent av behoven i oktober, måste det sägas att denna siffra endast gäller leveranser från Världslivsmedelsprogrammet och inte tar hänsyn till leveranserna från andra givare. ECHO finansierade 300 ton ris som levererades i oktober, och användningen av ECHO:s buffertlager som jag nämnde har utgjort ett viktigt bidrag, som gjort det möjligt för oss att möta de totala behoven av baslivsmedel i oktober. Så det är inte fallet att de i oktober endast mottog 11 procent. Som jag har förklarat är situationen mycket bättre. Låt mig få säga ett par ord om ECHO:s övergripande plan för dessa flyktingar, som antogs av kommissionen i år. Denna plan, som omfattar ett belopp på 14,34 miljoner euro, borde minska krisens fulla inverkan. Mer än 80 procent av ECHO:s övergripande plan för 2002 består av livsmedelsprodukter. I enlighet med denna plan skall ytterligare drygt 5 000 ton baslivsmedel anlända under de kommande veckorna. Dessutom skall över 3 000 ton med ECHO-finansierade kompletterande livsmedel tillhandahållas under de kommande månaderna. Världslivsmedelsprogrammet har också tillkännagivit att det sänder över 4 000 ton baslivsmedel. Detta är de goda nyheterna. Det finns dock fortfarande anledning till oro, särskilt när det gäller distributionen i januari och februari, på grund av den möjliga bristen på livsmedel för att möta det totala behovet under denna period. Det finns en viss trötthet bland givarna. Det är bakgrunden. Jag håller med om frågan i detta hänseende. Det är också därför som ECHO är delaktigt i olika sätt för att höja givarnas medvetenhet om denna konflikt och dessa människor. Herr talman! Jag vill bara tacka kommissionären för den information vi fått och i allmänhet för det arbete kommissionen gör, särskilt ECHO, för att mildra denna situation som humanitärt sett är mycket oroande. Den höge kommissionären, Ruud Lubbers, sade ?oacceptabelt?, och jag skulle vilja tillägga politiskt sjaskigt. Om den politiska förklaringen till denna situation, som är humanitärt oacceptabel, är givarnas trötthet måste man säga att vissa givare blir trötta av mycket obetydliga kvantiteter. Om det fanns en annan slags förklaring skulle sjaskigheten öka ännu mer eftersom det finns påtryckningsmetoder som är mycket värdigare och framför allt mycket effektivare än att låta barn och kvinnor lida på grund av frågan om livsmedelshjälp. Sammanfattningsvis: Tack så väldigt mycket för er information och ert arbete, herr kommissionär. Jag har bara en ytterligare kommentar. I morgon äger det rum en konferens i Köpenhamn om bortglömda humanitära kriser. Detta återspeglar en mycket medveten och systematisk ansträngning från kommissionen, genom ECHO, kontoret för humanitärt bistånd, med att utarbeta en metod för att fastställa vad som kan kallas ?bortglömda kriser? - kriser där CNN-faktorn inte fäster uppmärksamhet på det behövande folket. Detta faller inom denna kategori, så jag välkomnar bestämt frågan och tillfället att besvara den och att belysa problemen. Det gör dialogen med parlamentet meningsfull och användbar. Fråga nr 39 från Lennart Sacrédeus (H-0630/02): Angående: Anklagelser om att EU-medel finansierar terroristverksamhet i Palestina Det har under senare år vid ett flertal tillfällen förekommit anklagelser om att EU-medel till den palestinska myndigheten skulle gå till finansiering av terroristverksamhet. I maj i år överlämnade bland annat den israeliska regeringen en rapport till kommissionen där man ansåg sig ha bevis för att den palestinska myndigheten låtit delar av det mottagna EU-stödet gå till terrorister eller till och med terroristverksamhet, genom att till exempel blåsa upp kostnader för statsanställda. Vilka möjligheter har egentligen kommissionen att kontrollera hur biståndet används? På vilket sätt har man använt sig av den information man fick av den israeliska regeringen? Flera anklagelser har gjorts om att palestinska myndigheten skulle ha använt Europeiska unionens medel felaktigt. För en tid sedan utarbetade delar av den israeliska regeringen ett dokument där den hävdade att den kunde visa att president Arafat och den palestinska myndigheten använde medel från Europeiska unionen, tillsammans med Norge och några andra länder, för att finansiera terrorismanhängare eller till och med direkt stödja terroristhandlingar. Dessa anklagelser är mycket allvarliga. De har undersökts noggrant av kommissionen. Jag skulle vilja betona, vilket jag redan gjort tidigare i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik den 19 juni, att kommissionen, utifrån alla de dokument som den israeliska regeringen tillgängliggjort, inte har funnit något bevis för att Europeiska unionens medel används för andra syften än de som överenskommits mellan Europeiska unionen och den palestinska myndigheten. Kommissionen ger palestinska myndigheten 10 miljoner euro i månaden i budgetstöd. Detta utgör 10 procent av deras totala budget. Europeiska unionens stöd har bidragit till att förhindra de palestinska institutionernas totala kollaps, och har därför bevarat en av samtalspartnerna i fredsprocessen. Samtidigt har Europeiska unionen utövat de nödvändiga påtryckningarna och den nödvändiga ledningen för verkliga reformer, särskilt inom de offentliga finanserna. Låt mig påminna kammaren om att Europeiska unionen i slutändan ger budgetstöd för att mildra effekterna av frysningen av inkomstöverföringar på totalt över 680 miljoner US-dollar från den israeliska regeringen under de senaste åren. Budgetstödet är föremål för ett antal villkor om en administrativ och rättslig reform, finansiell kontroll och så vidare, som ses över och förbättras regelbundet. Utbetalningen av budgetstöd övervakas på plats av kommissionen och Internationella valutafonden, som rapporterar månadsvis om den ekonomiska och skattemässiga utvecklingen, och ger information om inkomstutvecklingen, sysselsättningsutveckling, löneutvecklingen och aktuella utgifter som inte är lönerelaterade, utvecklingen av kapitalutgifter och så vidare. Förtjänsterna av vårt budgetstöd är allmänt erkända, inte bara av ministerrådet, utan också av världssamfundet. Förenta staterna och de andra medlemmarna i kvartetten - FN och Ryssland - har erkänt de framsteg som har gjorts i hanteringen av den palestinska myndighetens finansiella affärer, tack vare vårt stöd. Framgångarna i fråga om reformer, som har skett till stor del tack vare vårt budgetstöd, omfattar inrättandet av ett gemensamt konto i statskassan, konsolidering av myndighetens alla offentliga finanser och framsteg mot ett modernt system för finansiell kontroll. Härnäst följer införandet av en stram budget, sedan innehållandet av utestående skulder och slutligen, och något som är mycket viktigt, antagandet eller ikraftträdandet av centrala rättsakter, som till exempel lagen om rättsligt oberoende och grundlagen. Det är också värt att komma ihåg att under de senaste veckorna har Israel betalat över 45 miljoner US-dollar till den palestinska myndighetens finansministerium, vilket är ett litet men viktigt steg. Dessa medel har överförts till samma konto i statskassan som EU:s budgetstöd, och är föremål för samma övervakningsmekanismer av Europeiska unionen och Internationella valutafonden som jag just har beskrivit. Jag hoppas att vissa ledamöter kommer att reflektera över den meningen. Israel har därför erkänt att framsteg har skett på det finansiella området, och det beror till stor del på vårt policybaserade finansiella stöd och budgetstöd. Israel borde slutligen återuppta de regelbundna överföringarna, och i det hänseendet välkomnar jag de konstruktiva diskussioner som nyligen hölls mellan premiärminister Sharon och president Bush. Det är slutligen vår bestämda åsikt att det finansiella stödet bör fortsätta. Att dra tillbaka budgetstödet skulle leda till att den palestinska myndigheten kollapsade, till ytterligare kaos och till en mer förtvivlad humanitär kris. Kommissionen kommer att övervaka användningen av budgetstödet och förenligheten med alla de villkor som hör samman med det. Vi kommer, som alltid, att utreda alla anklagelser om felaktig användning av medel som en ytterst prioriterad fråga. Jag vill tacka kommissionär Patten för svaret och för hans engagemang i denna fråga. När den israeliska regeringen kommer med dessa uppgifter är det naturligt att vi som ledamöter av Europaparlamentet vill gå till botten med denna fråga. Jag vill därför ställa följande frågor till kommissionären: Upplever ni att förbindelserna med Israels regering är goda och att man från Israels regerings sida anser att den rapport som man har underställt kommissionen och oss i Europaparlamentet kan avföras från dagordningen? Eller vidhåller man från israelisk sida de anklagelser som finns i rapporten? Jag undrar också om ni anser att de biståndsinsatser som EU ger i Mellanöstern är tillräckligt kontrollerade, generellt sett, och inte bara i detta fall. Jag är rädd att ledamotens information är något förlegad, vilket är ovanligt. Jag känner inte till att den israeliska regeringen insisterar på att de fakta som de lagt fram tidigare är korrekta, och om de förvisso skulle göra det, kan jag inte riktigt förstå varför de skulle ha återupptagit överföringarna till den palestinska myndigheten och använda exakt samma mekanismer som vi själva använder. Det vore mycket märkligt om de gjorde det. Detta är en historia som hela tiden kommer tillbaka, oavsett vilka fakta som läggs fram för att avvisa den. Det är dock inte irrelevant att notera att de andra medlemmarna i kvartetten - det inkluderar som jag sade Förenta staterna och Förenta nationerna - inte bara stöder vad vi gör, utan anser att vi har gått i bräschen när det gäller att främja en reform, inte minst av den palestinska myndighetens finanser. Herr kommissionär! Jag har hört er besvara denna fråga vid ett flertal tillfällen. Jag har känt er i ungefär 20 år nu, och jag känner er som en hederlig man som alltid har motsatt sig terrorism. Låt mig ställa er två frågor: blir ni inte frustrerad över att ledamöterna inte godtar det ni säger, när ni ger ett så tydligt och otvetydigt svar? För det andra, håller ni inte också med om att vårt stöd till Palestina faktiskt bidrar till att avskaffa den typ av förhållanden under vilka terrorism frodas? Jag är tacksam gentemot ledamoten för hans inledande ord. Vem vore inte det? Han vet att jag är en man med en legendarisk generositet, så jag kanske bara måste acceptera det som ett faktum inom politiken att hur mycket man än talar om sanningen för vissa människor, föredrar de att ignorera den. Det vore till hjälp om några av de som ständigt gör dessa anklagelser ibland kunde dyka upp i kammaren eller vid de utskottssammanträden där jag har avvisat anklagelserna. Det kunde också vara till hjälp om de någon gång ibland kunde läsa tidningarna och se vad som sägs och görs i fråga om reformen av den palestinska myndigheten. Men jag misstänker att en eller två av dem är upptagna med sina egna spel, spel som har mycket litet att göra med fakta, men en hel del att göra med fördomar och illvilliga fantasier. För det andra, med hänsyn till följderna för förhållandena på plats, är situationen på plats fruktansvärd - och detta är inte lätt att neka. Vi tog nyligen emot rapporten från FN:s generalsekreterares särskilda sändebud, Catherine Bertini, som följts upp av ytterligare en undersökning. De privata kommentarerna från den brittiska ambassadören i Tel Aviv har rapporterats i israeliska media. Jag tror inte för ett ögonblick att utarmning, förfall och hunger - som samtliga har funnits i någon form i Palestina - leder till en långsiktig säkerhet i Israel. Är det mer eller mindre troligt att man uppmuntrar till brist på måttlighet eller extremism under de förhållanden som råder på Västbanken och i Gaza? Jag hoppas att de påpekanden som Pérez gjorde för oss vid associeringsrådet EU-Israel i går om den humanitära situationen på platsen kommer att leda till en viss förbättring. Jag hoppas att vårt ökade stöd till UNWRA kommer att förbättra situationen, och jag hoppas att den israeliska regeringen kommer att lyssna på några av de saker som vi säger, till exempel om blockeringen av 500 containrar med stöd från Världslivsmedelsprogrammet i hamnen i Ashdod för tillfället. Vad har det att göra med Israels säkerhet? Så jag sympatiserar fullständigt med argumentet att Israel borde ha garantier för dess säkerhet, men jag tror inte att det rätta sättet att uppnå detta är att göra livet outhärdligt för palestinierna. Jag påminner att ni kan ställa två frågor och jag beviljar dem i kronologisk ordning. Tannock har ordet. Om kommissionär Patten eller hans kansli intar denna ståndpunkt, varför har de då så beslutsamt motsatt sig det initiativ som jag själv och ledamöter från andra politiska grupper har tagit för att samla in namnunderskrifter i denna kammare för att kräva att parlamentet inrättar ett undersökningsutskott i fråga om dessa mycket allvarliga anklagelser? Om det som han säger är korrekt, skulle säkerligen ett sådant organ styrka hans ståndpunkt, rensa luften och tillbakavisa dessa pågående anklagelser om finansiering av PLO:s terroristverksamhet, men också, kanske mer lömskt, finansieringen av rashat och hjärntvättandet av unga palestinier i deras skolor, vilket främjar en långsiktig fientlighet och möjligen skapar framtida självmordsbombare. Ledamoten har kompletterat den första delen av sin fråga med anklagelser om att palestinska läroböcker finansieras av Europeiska unionen. I denna kammare och i utskotten har vi gång på gång påpekat att dessa anklagelser är fullständigt grundlösa. Vi har tillgängliggjort rapporten från delegationscheferna i Jerusalem för ledamöterna i denna kammare, i vilken det återigen konstateras i vilken utsträckning detta är en enkel och simpel lögn. Så när ledamoten frågar mig varför jag inte välkomnar ett undersökningsutskott för en tidigare rad lögner, vad i hela friden tror han att jag skall svara? Att inleda en sådan undersökning - och jag tror inte för ett ögonblick att denna kammare skulle rösta för det - skulle få det att se ut som om dessa anklagelser hade en viss legitimitet. Om man vidare inleder en sådan undersökning, tänk bara på alla dem i mina tjänsteavdelningar som någon gång måste underteckna en check till UNWRA eller för något som helst som har att göra med den palestinska myndigheten. Det skulle få den effekten att stödet till den palestinska myndigheten och till FN och de humanitära organisationerna skulle upphöra, på grund av den psykologiska effekten, och detta vid en tidpunkt då vi förbereder oss för den särskilda sambandskommitténs givarmöte i början av december, då Europeiska unionen - och jag tackar budgetmyndigheten och min kollega, kommissionären, för budgeten - kommer att förväntas gå i bräschen med att ge mer humanitärt stöd till palestinierna. Vem kommer att förvänta sig att vi skall göra det? Amerikanerna kommer att göra det, FN kommer att göra det och israelerna kommer att göra det - för att inte nämna resten av världssamfundet. Så jag säger till ledamoten, och jag är säker på att det inte ligger några illasinnade motiv bakom hans fråga, att idén om att detta förslag om att inleda en undersökning är av viss hjälp för mig och för frågan om humanitärt stöd i Palestina, och när det gäller att finna en politisk lösning för att rädda oss från denna blodsfejd, ligger så långt från verkligheten som det är möjligt att komma. Jag skulle vilja ha ett undersökningsutskott om dessa frågor lika mycket som ett skott i pannan! Fråga nr 40 från José María Gil-Robles Gil-Delgado (H-0688/02): Angående: Ryssland - utvisning av katolska präster Det är ett välkänt faktum att många katoliker under sovjeteran fördrevs från de baltiska staterna, Polen och Tyskland till det inre av Ryssland. Nyligen utvisades fem katolska präster, vilket försvårar dessa katolikers behov av prästerlig omsorg. Agerar de ryska myndigheterna, med denna utvisning, i enlighet med sina internationella förpliktelser beträffande mänskliga rättigheter och religionsfrihet? Kommissionen främjar aktivt principen om religionsfrihet som en del av vår dialog om mänskliga rättigheter med de ryska myndigheterna. Vi delar fullständigt ledamotens oro över de aktuella utvisningarna av katolska präster, och som ledamoten känner till har andra kristna kyrkosamfund nyligen också drabbats. Denna metod är inte förenlig med de ryska åtagandena i fråga om mänskliga rättigheter. I det gemensamma uttalandet vid det senaste toppmötet mellan Europeiska unionen och Ryssland i Moskva anges vårt gemensamma mål med att stärka samhället, utifrån respekten för de demokratiska principerna och de mänskliga rättigheterna. Kommissionen kommer att fortsätta att inprägla budskapet hos de ryska myndigheterna om att det verkliga partnerskap som unionen och Ryssland försöker att upprätta nödvändigtvis måste bygga på en rad grundläggande centrala värderingar, bland vilka den fullständiga respekten för de mänskliga rättigheterna återfinns, inklusive religionsfrihet. Inom ramen för vår intensiva politiska dialog med Ryssland har Europeiska unionen upprepade gånger framfört sin oro i fråga om religionsfriheten i Ryssland. Kommissionen fortsätter att ta upp dessa och andra angränsande människorättsfrågor med de ryska myndigheterna. Samtidigt kommer främjandet av de mänskliga rättigheterna i Ryssland att vara en prioritet inom ramen för det europeiska initiativet för demokrati och mänskliga rättigheter. Som parlamentet känner till är Ryssland ett centralt land i detta program. Jag upprepar min personliga oro inför ledamoten om denna fråga och min beslutsamhet om att vi måste ta upp frågan med de ryska myndigheterna närhelst vi behöver göra det. Herr talman! Jag behöver inte göra någon kompletterande fråga. Jag vill bara tacka kommissionären för det han sagt och förtydliga att det naturligtvis i frågan talas om katolska präster, även om detta drabbar alla icke-ortodoxa kristna trosbekännelser eftersom det fortfarande finns en tradition (låt oss kalla det så) av territoriellt monopol i den ortodoxa kyrkan som stämmer överens med religionsfriheten. Jag vill ånyo tacka kommissionären för hans uttalande och önska honom all framgång i sitt arbete. Som ledamoten och jag båda har konstaterat, har andra kyrkor drabbats. Det fanns till exempel ett fall med en svensk protestantisk pastor. Ett antal protestantiska missionärer utvisades också, och förra året upplöstes Frälsningsarméns Moskva-avdelning. Så detta är en fråga av allmänt intresse. Närhelst kristna pastorer eller missionärer behandlas på detta sätt, borde det vara en mycket angelägen fråga. Eftersom jag tillbringade långfredagen i år i Shanghais katedral där vördandet av korset firades av biskopen i Shanghai, som har tillbringat ungefär 20 år av sitt liv i ensamcell i fängelse, är jag - liksom vi alla är - medveten om de anmärkningsvärda uppoffringar som görs av kristna missionärer, präster och biskopar i länder där religionsfriheten tyvärr inte åtnjuts liksom den i stort sett görs inom Europeiska unionen. Med detta svar av kommissionär Patten avslutar vi den första delen av frågor till kommissionen. Andra delen Frågor till Schreyer Fråga nr 41 från Erik Meijer (H-0707/02): Angående: Utveckling, inköp och användning av ett särskilt bokföringssystem inom Europeiska kommissionen Kan kommissionen besvara följande mot bakgrund av det ärende som behandlades i de skriftliga frågorna E-2557/02, E-2558/02 och E-2559/02: Kan kommissionen bekräfta att den runt år 1995 hade planerat att använda 4 000 licenser från det tyska mjukvaruföretaget SAP, vilka i synnerhet utvecklats i detta syfte? Kan kommissionen bekräfta att den slutligen köpte 700 licenser av företaget SAP och att endast 300 eller 400 av dessa verkligen användes? Hur många licenser används idag? Hur används dessa licenser? Herr talman! När mjukvaruföretaget SAP tilldelades ett kontrakt föreställde sig kommissionen aldrig en storleksordning om 4 000 användare. I den offentliga anbudsinfordran 1994 angavs som information 1 053 möjliga användare. Beträffande den andra punkten: I anslutning till det i EGT offentliggjorda offentliga anbudsförfarandet beslutade kommissionen - särskilt Sincområdet - att sluta ett ramavtal med SAP om köp av licenser för mjukvaran SAP R/3 till ett värde om 1,5 miljoner euro - det var kostnaden för ordern inklusive den inkluderade servicen. Detta belopp täcker 600 personers utnyttjande av finans- och redovisningsmodulerna, och dessa personer är till övervägande del anställda inom Generaldirektoratet för ekonomi och finans och inom ekonomistyrningen, och det finns några användare inom de interna och externa redovisningsenheterna, exempelvis revisionsrätten, och i de operativa generaldirektoraten. Beträffande er tredje fråga: Det faktiska antalet användare av SAP-mjukvaran för finanser och redovisning uppgår nu till 300. Jag ber att få tacka kommissionären för hennes svar. Min tillkommande fråga är: anser ni att kommissionen till fullo har utnyttjat alla möjligheter som hade förberetts och för vilka betalning har utgått? Och om svaret är nej, varför inte? Kommer ni ändå att utnyttja dem bättre, med tanke på det faktum att ni nämner ett högre antal än det man slutligen använt sig av? Herr talman! Redovisningssystemet SAP R/3 används både för ekonomistyrning och bokföring. Men jag är gärna beredd att besvara er fråga skriftligt mer i detalj. Herr talman, fru kommissionär! Jag tackar för svaret på frågan. Det skulle intressera mig att få veta hur systemet egentligen är förberett för utvidgningen av Europeiska unionen? Här finns det ju särskilda krav när det gäller bokföring. Vi känner också till de beskyllningar som kommit från allmänheten. Vilka förberedelser kommer ni att göra inför framtiden, så att vi med det system vi har även efter utvidgningen kan garantera att förvaltningen är framtidsinriktad och skonar den europeiske skattebetalaren? Herr ledamot! Det redovisningssystem som vi har består ju inte bara av det nyss nämnda SAP R/3-området, utan för de tjänster som förvaltar medlen har vi SINCOM-2-systemet. Alla kommissionens enheter och alla enheter som förvaltar medel är anslutna till det. Beträffande frågan om utvidgningen kommer ju de anslutna enheterna inte att utvidgas direkt. Även stödet inför anslutningen förvaltas med detta system. Förberedelserna inför utvidgningen kräver naturligtvis bestämda åtgärder av kandidatländerna och de nya medlemsstaterna. Det måste ju öppnas konton för kommissionen i centralbankerna respektive i de nationella finansdepartementen. Beträffande frågan om den totala utbetalningen av de egna medlen samt utnyttjandet av de nationella finansdepartementen är mycket intensiva förberedelser på gång mellan Generaldirektoratet för ekonomi och finans och ifrågavarande kandidatländer. Tack så mycket fru kommissionär. Frågor till Vitorino Fråga nr 42 från María Izquierdo Rojo (H-0654/02): Angående: Diskriminering vid visering på grund av sexuell läggning Den 27 juli 2002 ansökte ett par, spanjoren Juan Carlos Manteca Cendrero och argentinaren Carlos Daniel Bettio, om visum på grund av familjeåterförening vid Spaniens generalkonsulat i Buenos Aires (Argentina) för att Daniel Bettio skulle kunna få uppehållstillstånd i Spanien. De bifogade den dokumentation som krävdes efter det att de blivit informerade på själva konsulatet att personer i samma situation, dvs. samkönade par, hade fått visum tidigare. Den 13 augusti 2002 fick de ett meddelande om visumansökan avslagits eftersom de ?inte uppfyllde villkoren i RD 864/2001?, och i det avsnitt där villkoret i fråga skall preciseras står: ?Negativt utlåtande från regerings- eller arbetsmyndighet?. De särskilda omständigheterna i detta fall stärker den allmänt spridda misstanken om att samkönade par ofta nekas visum, vilket innebär en kränkning av principen om lika rättigheter och överträdelser av rättigheter i den spanska grundlagen och EU:s lagstiftning, särskilt Amsterdamfördraget, där lika rättigheter föreskrivs för alla personer, oberoende av kön och sexuell läggning. Mot bakgrund av detta ställs följande frågor till kommissionen: Är det möjligt att föreslå omvänd bevisbörda i fall där det finns indicier för sexuell diskriminering (som avslag på visum för Carlos Daniel Bettio)? Känner kommissionen till om det inom EU förekommer sådan diskriminering vid visering? Vilka åtgärder är det möjligt att vidta för att undvika sådan diskriminering? Vilka åtgärder finns att vidta för att förebygga eller ta itu med dessa fall? Herr talman, mina damer och herrar parlamentsledamöter! Ledamoten tar upp frågan om att en begäran om visum avvisats som lämnats av en argentinsk medborgare för familjeåterförening i Spanien med sin spanska partner av samma kön, ett avvisande som hon betraktar som diskriminering på grund av sexuell läggning. Familjeåterförening för unionens medborgare som inte omfattas av gemenskapsrätten när det gäller fri rörlighet och vistelse, vilket är fallet här, omfattas ännu inte av något gemenskapsinstrument och sorterar därför fortfarande under respektive medlemsstats nationella rätt. Varje vägran att bevilja visum skall överklagas hos behöriga nationella myndigheter. I artikel 63.3 a i fördraget anges att rådet skall vidta åtgärder när det gäller villkor för inresa och vistelse, liksom för normer som gäller förfarandena för medlemsstaternas utfärdande av visum och uppehållstillstånd för längre tid, även när det gäller familjeåterförening. Åtgärderna för familjeåterförening skall antas i enlighet med skyldigheten att skydda familjelivet och förbudet mot diskriminering. I rådets ändrade förslag till direktiv om familjeåterförening har kommissionen, på rådets begäran, tagit bort bestämmelserna som innebar att familjeåterförening av familjemedlemmar till en unionsmedborgare som bor i en medlemsstat där han är medborgare, och som inte utövat sin rätt till fri rörlighet, anpassades till bestämmelserna för familjemedlemmar till en unionsmedborgare som utövat sin rätt till fri rörlighet. Dessa personers situation kommer därför att behandlas senare i ett särskilt förslag. I gällande gemenskapslagstiftning för fri rörlighet och vistelse för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar gäller familjeåterförening för make, men inte för ogift partner. För att ta hänsyn till den snabba utvecklingen av familjegruppen i samhället och erkännandet i vissa stater av en särskild rättslig status för ogifta par, liksom behovet av att så långt det är möjligt undanröja diskrimineringen av ogifta partner av båda könen, utvidgas i förslaget till direktiv om rätten för unionsmedborgare och deras familjemedlemmar att fritt röra sig och uppehålla sig på medlemsstaternas territorium, vilket antogs av kommissionen den 23 maj 2001, rätten till familjeåterförening till att omfatta ogifta partner, om lagstiftningen i mottagarstaten likställer situationen för ogifta par med den för gifta par, och under förutsättning att villkoren i denna lagstiftning uppfylls. Herr talman! Jag tackar kommissionär Vitorino för att han svarar på denna fråga personligen, muntligt och i kammaren, eftersom det är tydligt att Europeiska unionen i denna fråga håller på att bana väg. Ett bevis på det är att Europaparlamentet just i morse här i kammaren antog ett förslag till resolution som stöder de homosexuella asylsökande parens rätt till familjeåterförening. Herr kommissionär! Anser ni att vi skulle kunna använda oss av denna ståndpunkt i det fall vi nu talar om? Kommissionären vet att vi talar om en aktuell anmälan? Och jag ber er att svara för att få veta vad vi kan göra för att bidra till att nå positiva resultat. Herr talman! Som jag angav i mitt skriftliga svar har vi inom ramen för direktivet om familjeåterförening föreslagit rådet en särskild regel som gäller ogifta partner, inbegripet dem av samma kön. På rådets begäran drog vi tillbaka detta förslag från direktivet, med motiveringen att det skulle vara bättre att behandla det i ett särskilt rättsligt instrument. Vi ägnar oss nu åt det genom att förbereda en sådan handling. Jag döljer inte för parlamentsledamoten att svårigheten ligger i det stora antal lagstiftningslösningar som finns i de femton medlemsstaterna, när det gäller att juridiskt erkänna ogifta par, särskilt ogifta par av samma kön. Det handlar om att finna en balans mellan en ickediskriminerande lösning och respekt för subsidiaritetsprincipen. Vi anser att det inte får förekomma diskriminering, när det gäller medborgare från tredje land eller ogifta par, och det innefattar även ogifta par av samma kön. Fråga nr 43 från Rodi Kratsa-Tsagaropoulou (H-0659/02): Angående: Angripandet av pedofiliproblemet Den allmänna opinionen är besviken över de milda straff som nyligen utdelades till personer som stod anklagade för deltagande i det största pedofilinätet någonsin i Frankrike. Inget av de befintliga programmen för bekämpning av organiserad brottslighet och inte heller det polisiära eller rättsliga samarbetet berör frågan om pedofili i direkt mening. Därför undrar jag om kommissionen har för avsikt att ta konkreta initiativ för att å ena sidan få till stånd ett förslag om harmonisering av medlemsstaternas lagstiftning, ett förslag som skulle definiera brottet, de straff som skall utmätas, offrens ålder och vården av dem, och som å andra sidan skulle förbereda ett program för bekämpning av det här fenomenet? Förfogar kommissionen över jämförbara uppgifter om det lagstiftningsmässiga och rättsliga angripandet av detta tragiska fenomen i de olika EU-länderna? Anser kommissionen att Europol och Eurojust är utrustade med den infrastruktur som krävs för att lokalisera och bekämpa sådana här ligor? Som parlamentet känner till lade kommissionen i december 2000 fram rambeslutet om åtgärder för att bekämpa sexuell exploatering av barn och barnpornografi. Det gläder mig innerligt att kunna tala om för er att rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 14 oktober uppnådde en politisk enighet om kommissionens förslag. Detta rambeslut är ett av de mest långtgående instrumenten hittills när det gäller tillnärmningen av straffrätten. I rambeslutet behandlas olika former av sexuellt utnyttjande av barn, som till exempel att tvinga ett barn till prostitution, pornografiska framställningar och missbruk av en erkänd förtroendeposition. Barnpornografi, både på och utanför Internet, omfattas också. När det gäller straff har rådet vidtagit åtgärder för att inrätta en övergripande strategi för harmoniseringen av straff. Detta är också den huvudsakliga anledningen till varför det tog så lång tid för rådet att anta detta rambeslut. Nu föreskriver man i rambeslutet straffnivåer från mellan ett till tre år för grundläggande brott till mellan fem och tio år under förhållanden som förvärrar brottet. I rambeslutet harmoniseras inte åldern för sexuellt samtycke. Kommissionen anser att detta är en fråga för medlemsstaterna, i enlighet med subsidiaritetsprincipen. Åldern för sexuellt samtycke, som det definieras i den nationella lagstiftningen, används emellertid som en skiljelinje för olika straffnivåer. Idén är att återspegla principen om att ju yngre offret är desto grövre är brottet. När det gäller slutligt stöd är Stopprogrammet ett mycket värdefullt verktyg för att bekämpa pedofili. I Daphneprogrammet finns också en särskild hänvisning till pedofili. Kommissionen kommer att fortsätta att stödja projekt inom detta område genom det nya Agisprogrammet för brottsbekämpning och rättsligt samarbete. Om vi går vidare till den slutliga delen av frågan kan kommissionen bekräfta att den har jämförande information om de lagstiftningsmässiga och rättsliga sätten att bekämpa detta tragiska fenomen. Europol har lagt fram en rapport om ämnet, vilket visar att det är mycket aktivt när det gäller att bekämpa barnpornografi. Europol har nyligen varit involverat i flera framgångsrika omfattande operationer. Kommissionen är övertygad om att så snart Eurojust är fullt verksamt kommer det att uppmuntra och förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna i kampen mot sexuellt utnyttjande av barn, genom att underlätta ömsesidigt rättsligt stöd och genomförandet av utlämningskrav. Tack, herr kommissionär, för er förklaring. Jag är säker på att samtliga av ledamöterna håller med om att detta är en avgörande fråga, i synnerhet eftersom offren är barn. Domstolar och myndigheter brukar vanligtvis inte ta dem på allvar och barnen finner det vara svårt att tala om vad de har gått igenom, vilket innebär att endast ett fåtal fall går till domstol och att barnen sällan vinner rättvisa. Problemet förvärras genom utvidgningen, och inte endast på grund av att gränserna har öppnats och underlättar för brottslighet, utan på grund av att fattigdomen, som har visat sig vara svår att bekämpa i kandidatländerna, är roten till problemet. Har ni några specifika planer för att involvera kandidatländerna i program för att bekämpa och samarbeta kring detta problem och för att vårda offren? Jag delar er åsikt om att vi måste prioritera åtgärder av denna typ när det gäller kandidatländerna. Jag garanterar att kandidatländernas åtagande redan har beaktats i den senaste generationen av Daphne- och Stopprogrammen, och att de redan görs delaktiga i de konkreta åtgärderna. Jag skulle vilja fästa er uppmärksamhet på det faktum att det rambeslut som rådet just antagit kommer att ingå i gemenskapens regelverk. Det innebär att kandidatländerna kommer att tvingas införliva detta nya rambeslut i sin egen nationella straffrätt senast den 1 januari 2004. Kommissionären kanske skulle vara intresserad av att få vet att jag hade äran att leda ett sammanträde förra veckan i frågan om barnpornografi, som anordnats av Internationella centrumet för saknade och utnyttjade barn (International Centre for Missing and Exploited Children). Vi lyssnade till en utmärkt presentation från chefen för Europol, Morgan, och jag hade också nöjet att få tillkännage den överenskommelse som jag tror just hade publicerats i tidningarna samma dag. Men jag skulle vilja fråga hur ni tror att utlämningar skall fungera när material till exempel kommer från tredje länder, där samma typ av grundläggande lagstiftning kanske inte finns? För det andra, vilken inställning borde vi ha till denna typ av material som kommer från länder utanför gemenskapen? Detta kommer uppenbarligen att bli den väg som man i framtiden tar för att undkomma lagstiftningen både här och i Förenta staterna. Det finns särskilda bestämmelser i dessa förslag för att hantera problemet med pedofili på Internet. Vi måste garantera att det rättsliga samarbetet, utöver allt ömsesidigt rättsligt stöd till tredje länder, beaktar behovet av att stärka de bevis som krävs för ett korrekt straffrättsligt åtal. Vi kan bara beslagta materialet på dess sista anhalt på medlemsstaternas territorium. I fallet med material från tredje länder till exempel måste vi använda de gemensamma samarbetsavtalen om ömsesidigt rättsligt stöd för att kräva att myndigheterna i dessa medlemsstater skall vidta åtgärder mot dem som producerar sådant material. Jag skulle också vilja lägga till att vi inom ramen för denna övergripande ram i mesta möjliga mån måste använda Europarådets konvention om Internetrelaterad brottslighet. Det är mycket tydligt att det är en brottslig verksamhet att producera olagligt material med pedofilipornografi. Därför skulle Europarådets konvention vara fullt tillämpningsbar. Fråga nr 44 från Ioannis Marinos (H-0664/02): Angående: Karaktärisering av terrorister som ?politiska fångar? Majoriteten av dem som gripits i samband med de häktningar av terrorister som på senare tid ägt rum i Grekland har erkänt att de tillhör terroristorganisationen ?17 november?. Trots detta har det i grekisk press under de senaste dagarna förekommit uppgifter, antingen spridda av de häktade personerna själva eller av deras advokater, om att ?vissa av dem har för avsikt att revidera sina bekännelser, för att kunna friges ur fängelset efter 10-12 år?. Enligt uppgifterna i press och television åberopar de status som ?politiska fångar? och grundar sitt agerande på ?liknande fall i andra europeiska länder?. Känner kommissionen till om det i Europeiska unionens medlemsstater finns särskilda rättsliga bestämmelser som avser politiska fångar - för vi vet ju alla att de ändringar i gemenskapslagstiftningen som nyligen gjorts lett till en strängare behandling av terrorister, även om de mord och rån terroristerna gör sig skyldiga till måhända styrs av ?ädla? ideologiska motiv? Europeiska unionen bygger på principerna om frihet, demokrati och respekten för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och på rättssäkerheten, vilka är principer som är gemensamma för medlemsstaterna. De har erkänts i artikel 6.2 i Fördraget om Europeiska unionen och återspeglas i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen känner därför inte till några lagliga uppgörelser om politiska fångar i Europeiska unionens demokratier, eftersom själva begreppet politiska fångar, det vill säga fångar som har fängslats eller åtalats enbart på grund av politiska skäl eller åsikter, vore emot dessa grundläggande principer för unionen. När det gäller utlämning mellan medlemsstater, har därför ett ömsesidigt förtroende för de nationella rättsliga systemen lett till en översyn av det partiella upphävandet av politiska brott när det gäller terroristbrott. I artikel 5.1 i 1996 års konvention om utlämning mellan Europeiska unionens medlemsstater, som kompletterar Europeiska utlämningskonventionen av den 13 december 1957 anges det sålunda: ?Vid tillämpningen av denna konvention får den anmodade medlemsstaten inte betrakta något brott som ett politiskt brott, en gärning förknippad med ett sådant brott eller ett brott inspirerat av politiska motiv?. Detta uttalande omfattar de terroristbrott som det hänvisas till i första och andra artiklarna i 1977 års europeiska konvention om bekämpande av terrorism, som alla unionens medlemsstater har ratificerat. I rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om den europeiska arresteringsordern, som snart kommer att ersätta det tidigare utlämningssystemet, införlivas terrorism bland de brott som kommer att föranleda överlämnande, i enlighet med en europeisk arresteringsorder, under förutsättning att brottet är straffbart i den utfärdande medlemsstaten med ett frihetsberövande straff eller en skyddsåtgärd för en maximiperiod på minst tre dagar. Ett brotts politiska karaktär kan inte läggas fram som orsak till icke-utlämnande. Slutligen föreskrivs en gemensam definition av terroristbrott i rådets rambeslut av den 13 juni 2002 om bekämpande av terrorism. I rambeslutet räknas allvarliga brott upp som bedöms vara terroristbrott, när de begås med syftet att allvarligt terrorisera en befolkning och otillbörligt tvinga en regering eller en internationell organisation att utföra eller avstå från att utföra en handling, eller allvarligt destabilisera eller förstöra de grundläggande politiska, konstitutionella, ekonomiska eller sociala strukturerna i ett land eller en internationell organisation. I denna definition är därför hänvisningar till ideologiska motiv irrelevant, både när det gäller att definiera ett terroristbrott eller att undvika att betrakta ett brott som ett terroristbrott. Tack, herr kommissionär. Jag kommer att informera min ärade vän, som inte har möjlighet att vara här i dag för att diskutera med er, att det inte kan bli tal om någon syndaförlåtelse för brott som har begåtts, som han poängterar, av ideologiska skäl. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Terrorbekämpningen är väl nu den viktigaste målsättningen här i världen. Därför är jag intresserad av att få veta vad kommissionen planerar när det gäller rättssystemet, med tanke på den senaste utvecklingen? Till att börja med tror jag att vi måste fullfölja våra viktiga framsteg sedan den 11 september 2001, främst införlivandet i de nationella rättsliga systemen av rambeslutet om definitionen av terrorism, och införlivandet i den nationella lagstiftningen av rambeslutet om den europeiska arresteringsordern. För det andra skulle jag vilja betona vikten av polisiärt samarbete och utbytet av information mellan underrättelsetjänster om terrorismverksamhet, särskilt utifrån Europols antiterroriststyrka och den särskilda enheten med antiterroristdomare inom Eurojust. Nya initiativ rör särskilt de pågående förhandlingarna med Förenta staterna om en ömsesidig överenskommelse om rättsligt stöd, inklusive utlämning, och slutandet av avtal om informationsutbyte mellan Europol och Förenta staternas brottsbekämpande organ. När det slutligen gäller lagstiftningsinitiativen för 2003, prioriterar vi finansieringen av terrorism, men det är ännu litet för tidigt att avslöja de konkreta initiativ som vi kommer att lägga fram för parlamentet och rådet nästa år. Tack så mycket, herr kommissionär. Vi kommer att i turordning besvara alla frågor fram till kl. 19.30. Frågor till Byrne Fråga nr 45 från Richard Corbett (H-0613/02): Angående: Boskapsmarknader Allt fler röster höjs bland allmänheten mot behandlingen av djur på boskapsmarknader och slakterier. Är kommissionen beredd att mot bakgrund av detta föreslå ett direktiv med minimistandarder för djurskydd på sådana marknader? Som ledamoten med rätta påpekar finns det växande farhågor om behandlingen av djur på boskapsmarknader. Det är kommissionens avsikt att innefatta detta område när den föreslår ny lagstiftning för djurskydd vid transporter före slutet av året. Praktisk erfarenhet och vetenskapligt kunnande finns i dag tillgängliga för att hjälpa kommissionen att göra detta. Kommissionens mål är särskilt att se till att medlemsstaterna garanterar att djurskyddshänsyn är en ingående del i verksamheten på boskapsmarknaderna. Den grymhet eller försumlighet som iakttagits på vissa marknader beror på marknadsaktörernas okunskap och på otillräcklig kontroll från de behöriga myndigheterna. Därför anser kommissionen att det är nödvändigt att utöka utbildningen för den personal som hanterar djuren på marknader. Kommissionen anser också att marknadsaktörerna främst borde vara ansvariga för att garantera att djurskyddsbestämmelserna följs. De borde ansvara för djurskyddsbestämmelserna på samma sätt som de redan ansvarar för djurhälsoreglerna. Men man bör komma ihåg att den dagliga tillämpningen är medlemsstaternas ansvar. Betydande förbättringar kan redan uppnås i enlighet med de aktuella nationella bestämmelserna. Kommissionens uppgift är inte att övervaka hur boskapsmarknaderna drivs, utan att se till att medlemsstaterna följer EU-bestämmelserna i detta hänseende. Jag skulle vilja tacka kommissionären för det svaret och uppmuntra honom att, när han utarbetar detta förslag till lagstiftning, undersöka om det finns något skäl att helt och hållet gradvis avveckla boskapsmarknaderna eller inte. Jag tror att dessa marknader i vissa länder praktiskt taget har upphört att existera. Det är när allt kommer omkring inte bara frågan om djurhälsa, utan också en fråga om smittospridning. I våra dagar kanske sådana marknader inte längre är det bästa sättet att handskas med djurhandel. Om kommissionen kommer fram till att boskapsmarknaderna måste finnas kvar, borde de vara ordentligt reglerade. Jag välkomnar vad kommissionären just sade, men håller han med om att det inte bara borde gälla transporten av djur som till viss del faller under det befintliga direktivet, utan också skyddet av alla djur som passerar igenom sådana boskapsmarknader? Angående den första delen av er tilläggsfråga om det vore lämpligt att gradvis avveckla boskapsmarknaderna helt och hållet, är ståndpunkten att för vissa husdjur är detta ett nödvändigt marknadsföringsinstrument. Traditionerna med försäljning och marknadsföring av djur på detta sätt är långa. Deras användning kommer av historiska och socioekonomiska skäl som man inte kan bortse ifrån med ett enkelt förbud. Jag håller dock med om att vi, genom att ta upp denna fråga inom ramen för gemenskapslagstiftningen, tittar på den i samband med den djurtransportlagstiftning som vi arbetar med för tillfället. Jag håller fullständigt med om att denna fråga inte bara rör djur som transporteras, utan alla djur. Det är likväl inom ramen för denna lagstiftning som vi tittar på frågan. Som jag antydde för en stund sedan, är det viktigt att se till att den personal som hanterar djur får en korrekt utbildning, inte bara inom ramen för transporter utan allmänt. Detta är ett av de mål som kommer att finnas i den lagstiftning som för närvarande utarbetas. Fråga nr 46 från Philip Bushill-Matthews (H-0633/02): Angående: Livsmedelssäkerhet Kan kommissionen ange vilka omedelbara åtgärder den föreslår att skall vidtas, och hur effektivt man med dessa åtgärder kan angripa de återkommande problem som föranleds av att ryggmärgen inte avlägsnas från kött som behandlas i tyska och franska slakterier? Kommissionen fäster stor vikt vid det korrekta avlägsnandet av specificerat riskmaterial, eftersom det är ett av de viktigaste sätten att skydda konsumenternas hälsa mot den inneboende risken med galna ko-sjukan (BSE). Förutom att dessa händelser utgör ett oacceptabelt hälsohot, undergräver de också konsumenternas förtroende för effektiviteten hos gemenskapens åtgärder mot galna ko-sjukan. I enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 999/2001 av den 22 maj 2001 om fastställande av bestämmelser för förebyggande, kontroll och utrotning av vissa typer av transmissibel spongiform encefalopati, måste specificerat riskmaterial avlägsnas på slakteriet, eller i fallet med ryggraden hos nötkreatur, på den plats där djuren styckas. Slaktkroppar, halva slaktkroppar och fjärdedels slaktkroppar som inte innehåller annat specificerat riskmaterial än ryggraden kan skickas till en annan medlemsstat. I det senare fallet, borde avlägsnandet av ryggraden äga rum på den plats där djuret styckas i den medlemsstat dit slaktkropparna skickas. Brister i den korrekta tillämpningen av avlägsnandet av specificerat riskmaterial, särskilt ryggmärgen, har rapporterats för slaktkroppar från olika medlemsstater: Tyskland, Spanien, Frankrike, Förenade kungariket, Nederländerna, Österrike, Belgien, Danmark, Irland och Italien. Kommissionen har vid flera tillfällen påmint medlemsstaterna om vikten av att korrekt genomföra avlägsnandet av specificerat riskmaterial. Vid upprepade fall har kommissionen krävt stränga åtgärder, som till exempel att tillstånden skulle upphävas för de ansvariga anläggningarna eller att rättelseåtgärder skulle införas. Kommissionen har krävt att informeras om de rättelseåtgärder som vidtas. I på varandra följande inspektioner som utförts av Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor när det gäller BSE och BSE-relaterade frågor i medlemsstaterna, har avlägsnandet av specificerat riskmaterial funnits vara rimligt tillfredsställande, med mindre brister som huvudsakligen rör tekniska och operativa svårigheter. Kommissionen finansierar också ett forskningsprojekt för att finna alternativa och mer effektiva sätt att avlägsna ryggmärgen. Detta projekt är nästan slutfört. Kommissionen följer noga upp situationen och kommer om nödvändigt att påminna samtliga medlemsstater om skyldigheten att avlägsna ryggmärgen hos nötkreatur som är äldre än 12 månader. Tillämpningen av de rättelseåtgärder som tillkännagivits av medlemsstaterna för att råda bot på situationen kommer att utvärderas ytterligare av Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor. Slutligen bör man komma ihåg att ryggraden för närvarande definieras som specificerat riskmaterial när det gäller slaktkroppar av nötkreatur som är äldre än 12 månader i alla medlemsstater förutom Portugal och Förenade kungariket. Alla rester av ryggmärgen i ryggraden borde därför redan automatiskt ha avlägsnats som specificerat riskmaterial på bestämmelseorten före försäljning till konsumenten. Jag noterar era kommentarer med intresse, herr kommissionär, och det gläder mig verkligen att höra att kommissionen tar denna fråga på allvar, men er roll som jag ser det tycks vara begränsad till att påminna medlemsstaterna, kräva stränga åtgärder och sedan kräva att bli informerad. Med all respekt, anser ni att det är tillfredsställande, eller tror ni att allmänheten kommer att tycka att detta är tillfredsställande, eftersom det handlar om återkommande problem? Sedan jag lade fram den här frågan, bokstavligen talat under de senaste veckorna, har vi haft ett exempel i Förenade kungariket på att Tyskland återigen bryter mot reglerna genom att skicka inte mindre än sin trettonde sändning med kött som innehåller förbjuden ryggmärg till Förenade kungariket. Har kommissionen inga befogenheter att göra något mer än att kräva eller påminna? Om den inte har det, borde den då inte ha sådana befogenheter? Hur mycket längre kan kommissionen fortsätta att kräva och påminna innan någon handlar? Denna fråga har noga övervakats, och utifrån de preliminära resultaten från 2002, har de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit lett till ett minskat antal överträdelser i fråga om rester av ryggmärg. Kommissionen kommer naturligtvis att fortsätta att noga övervaka situationen, och om problemen återuppstår kommer den att placera frågan på dagordningen för Ständiga kommittén för livsmedelskedjan och djurhälsa för att betona vikten av att specificerat riskmaterial, med andra ord ryggmärgen, avlägsnas korrekt på slakterierna, och kräva stränga rättelseåtgärder. Jag har talat direkt med de behöriga ministrarna i ett antal medlemsstater om detta, med resultatet att tillstånden för slakterier har dragits in i två särskilda medlemsstater under en viss tid. Detta är stränga påföljder som kommissionen kan kräva och som har tillämpats. I den utsträckningen tror jag att styrkan hos sådana påföljder, när de påförs livsmedelsproducenterna, är att de tenderar att förbättra standarderna. Det finns i slutändan alltid en möjlighet att inleda överträdelseförfaranden, men under dessa omständigheter, och med tanke på den tid som krävs för att ställa sådana förfaranden inför domstol, tycker jag inte att det verkar vara den mest effektiva metoden för att eftersträva förenlighet med reglerna. Slutligen, och som ni troligen känner till, arbetar jag för närvarande med en rättsakt om kontroller av foder och livsmedel, som innefattar ett införande av finansiella påföljder för underlåtenhet att följa denna typ av lagstiftning. Denna rättsakt kommer förhoppningsvis att läggas fram för kommissionen inom en mycket snar framtid, och om den antas, kommer den att offentliggöras och läggas fram i parlamentet i sinom tid för vidare diskussion. Fråga nr 47 från Mary Elizabeth Banotti (H-0639/02): Angående: Diabetes Enligt beräkningar kommer 30 miljoner människor i EU ha diabetes år 2010. Vad gör kommissionen för att hantera denna katastrofala ökning av antalet diabetessjuka och föreslår den några forskningsinsatser eller informationskampanjer kring denna fråga? Kommissionen medger att diabetes är en kronisk sjukdom som utgör en stor utmaning för folkhälsan i gemenskapen. Dess orsaker är nära förknippade med hälsofaktorerna kost, fetma och fysisk aktivitet. Det finns ett tydligt samband mellan dessa faktorer, och det är inte särskilt sannolikt att en enskild strategi för var och en av faktorerna lyckas. I fördraget begränsas gemenskapens behörighet inom området för folkhälsa genom att det anges att gemenskapsåtgärder helt och hållet måste respektera medlemsstaternas ansvar för organisationen och genomförandet av hälso- och sjukvård. När det gäller diabetes har kommissionens arbete därför inriktats på att uppmuntra till samarbete mellan medlemsstaterna genom folkhälsoprogram. Genom dessa program har kommissionen uppmuntrat till en politisk utveckling och åtgärder som hör samman med faktorerna för typ 2-diabetes, nämligen kost, fetma och motion. I det nya folkhälsoprogrammet som träder i kraft den 1 januari 2003 riktas uppmärksamheten på att förbättra uppgiftsinsamling om centrala hälsoindikatorer som till exempel kostrelaterad dödlighet och sjuklighet. Betoningen ligger också på att utveckla gemensamma strategier för hälsofaktorer som till exempel kosthållning. Det hälsofrämjande, den hälsoövervakning och de cancerprogram som redan finns har gett konkret stöd till en rad initiativ för kost, näringslära, fetma och fysisk aktivitet. Som exempel kan nämnas det stöd som getts konferenser som de som ägt rum under det franska och danska ordförandeskapet i frågorna om kosthållning och fetma. Eurodietrapporten om kosthållning har nu offentliggjorts och finns tillgänglig på kommissionens webbplats, vilket gör den tillgänglig för en bred internationell publik. Europeiska undersökningen om cancer och kosthållning (EPIC), som finansieras genom cancerprogrammet och som utförs av Internationella byrån för cancerforskning i Lyon, är ett annat viktigt initiativ om sambandet mellan kosthållning och sjukdom. Projektet, som stöds av åtgärdsprogrammet för främjande av hälsa sli na sláinte, är ett initiativ för att främja fysisk aktivitet som en del av en förebyggande strategi. Samtliga dessa aktiviteter kommer att ha haft en inverkan på förebyggandet av diabetes. En lägesrapport om ställningen för kosthållning inom gemenskapens alla politikområden, inte bara folkhälsoområdet, kommer snart att slutföras och publiceras. Om man beaktar de begränsningar som fastställs i artikel 152 i fördraget, avser kommissionen inte att inrätta en särskild prioritetsplan för diabetes. I stället är den strategi som det nya folkhälsoprogrammet följer utformad för att garantera en kompletterande och övergripande inställning till förebyggande, snarare än den gamla inställningen med att titta på sjukdomar genom enskilda och individuella program. Det nya programmet är av politisk karaktär och syftar till att främja politik och aktiviteter för hälsofaktorer som kommer att ha en inverkan på centrala utmaningar som till exempel typ 2-diabetes. Genom sina ramforskningsprogram har kommissionen stött den tidigare diabetesforskningen. Betydande finansiellt stöd har tillgängliggjorts för denna typ av forskning. I det femte ramprogrammet omfattades diabetesforskning i programmet ?Livskvalitet och förvaltning av levande resurser?. Den totala finansieringen har uppgått till över 18 miljoner euro. Diabetesforskningen fortsätter att vara en prioritet i det kommande sjätte ramprogrammet under det högst prioriterade tematiska området ?Biovetenskap, genforskning och bioteknik för förbättrad hälsa?. Forskningsmedel kommer att tilldelas på konkurrensbasis till följd av ansökningsomgångar, och information kommer att göras brett tillgänglig, till exempel på webbplatsen för forskning. Utöver stöd för forskningsprojekt, kommer det sjätte ramprogrammet att tillhandahålla medel för stipendier såväl som för sammankoppling i nätverk för nationell diabetesforskningsverksamhet under rubriken ?Att förstärka grunden till det europeiska området för forskningsverksamhet?. Denna aspekt betraktas som särskilt viktig för att kunna bidra till skapandet av ett europeiskt forskningsområde. Det bör slutligen också nämnas att de livsmedel som läggs fram och som utformats för att uppfylla de särskilda kosthållningskraven hos människor med diabetes för närvarande bör vara förenliga med kraven i rådets direktiv (89/398/EEG) om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om specialdestinerade livsmedel. Kommissionen avser att lägga fram en rapport för parlamentet och rådet om önskvärdheten hos särskilda kosthållningsbestämmelser för människor med diabetes. Jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att önska all lycka för Världsdiabetesdagen den 14 november. Jag hoppas kunna sälla mig till initiativtagarna till denna dag när kampanjen om diabetestestning och diabetesmedvetenhet sätts igång här i Strasbourg den 19 november. Herr kommissionär! Det var ett mycket långt, relativt tekniskt svar. Jag skulle vilja ta upp ett par frågor med er. Till att börja med går alla de bästa åsikterna om diabetes ut på att särskilda livsmedel inte borde ha diabetiker som målgrupp. Den bästa kosten för människor med diabetes eller för dem som löper risk att utveckla diabetes är bra, enkla, färska livsmedel, och inte beredda livsmedel. Det var endast med stora svårigheter som diabetes nämndes i det sjätte ramprogrammet. Jag hoppas att inrättandet av en post för diabetessköterskor vid ett av gemenskapens universitet kommer att vara en av prioriteringarna för stöd, när ni beaktar ramprogrammet. Kostnaden för gemenskapens hälsovård för ett tillstånd som, vilket jag nämnde i min fråga, kommer att påverka ungefär 30 miljoner människor fram till 2010, måste i någon mån tas i beaktande. Mot bakgrund av vad som sker längre fram skulle jag vara intresserad av att få veta om kommissionen föreslår att inta en mer förebyggande inställning i denna fråga. Det är förvisso sant att de kostnader som är förknippade med all hälsovård dagligen och årligen ökar i medlemsstaterna. Saken är den att yrkesverksamma inom folkhälsa och förvisso några regeringar nu fäster större uppmärksamhet på att investera mer i hälsofrämjande och sjukdomsförebyggande. Betoningen har tidigare alltför ofta legat på att spendera stora belopp på hälsovård. Om denna ändring äger rum, vilket ni antyder i er fråga, kommer det att få stor inverkan på diabetesfrågan, som ni särskilt fokuserar på i er fråga, men också på andra sjukdomar. Jag tror bestämt att när folkhälsoprogrammet är i kraft i enlighet med strategin med tre linjer från januari 2003, kommer värdefull information och värdefulla uppgifter att samlas inom den första linjen. Sedan, inom linjen med hälsofaktorer, kommer vi att kunna främja den hälsosamma livsstil och det balanserade kostintag som ni nämnde i er tilläggsfråga. Jag håller på att undersöka sambandet mellan till exempel sjukdomar som fetma och kost, och jag hoppas att kunna redogöra för resultaten före slutet av året. Som förälder till en dotter med diabetes, kan jag stödja ledamoten i hennes vädjan om handling från kommissionens sida, och särskilt gratulera henne till det initiativ som hon och Bowis tar för att uppmärksamma parlamentet på denna fråga. På grund av det ökade antalet personer som lider av denna sjukdom, finns det ofta motsägelsefulla råd om de olika behandlingarna. Ändå hör vi nästan dagligen talas om ny forskningsutveckling, både lindrande och kirurgisk. Håller kommissionären inte med mig om att vi måste kunna erbjuda Europeiska unionens medborgare tydliga riktlinjer om forskningsframstegen? Kommissionen och Europeiska unionen skulle kunna spela en avgörande roll när det gäller att se till att spridningen av denna sjukdom endast motsvaras av informationen om hur man behandlar den och om hur man undviker den till att börja med? Återigen hänvisar jag er till första avdelningen i folkhälsoprogrammet som kommer att träda i kraft från den 1 januari 2003. Den information som kommer att samlas in och de uppgifter som kommer att göras tillgängliga kommer att avsevärt bidra till att lägga fram lösningar och att sprida värdefull information, inte bara inom kommissionen och Europeiska unionens andra institutioner, utan naturligtvis också i medlemsstaterna. Utöver vad jag sade tidigare om de olika programmen och det arbete och de investeringar som redan har gjorts på detta område, glömde jag att nämna att ett projekt, som stöds av åtgärdsprogrammet för främjande av hälsa, med att skapa en magisterutbildning i näringslära håller på att utvecklas. Det besvarar den tidigare frågan från Banotti som jag glömde att besvara. Typ 2-diabetes är ju en välfärdssjukdom. Min personliga uppfattning är att man når det bästa resultatet genom att tillämpa subsidiaritetsprincipen när det gäller att förändra människors kostvanor och när det gäller att öka mängden motionsaktivitet, vilka är de två grundläggande inslagen. EU skulle däremot på ett mer övergripande sätt kunna hjälpa till med genomförandet av de stora befolkningsstudier som behövs inför framtiden, så att vi på ett mer konstruktivt sätt kan ta oss an detta. Att under lång tid studera befolkningsgrupperna i olika länder i Europa vore något som EU kunde bidra med för att nå bra resultat. Jag kan bara hänvisa till svaren på de tidigare frågorna, om att en hel del arbete har genomförts i denna fråga och att mycket mer är under utarbetande. Jag nämnde tidigare det arbete som jag för närvarande håller på med om sambandet mellan kosthållning och till exempel fetma, och frågan om god hälsa i allmänhet. Jag tror att ett stort steg framåt kommer att ske när folkhälsoprogrammet har satts igång. Jag har stora förhoppningar när det gäller detta program. Förväntningarna i medlemsstaterna är stora, och jag tror också att det finns en hel del stöd från medlemsstaternas hälsoministrar. Jag skulle bara vilja tala om för kommissionären att jag inte hänvisade till en magisterexamen i näringslära. Jag hänvisade till en post för specialiserade diabetessköterskor, om vilket en ansökning lagts fram för kommissionen. Jag vill bara förtydliga det. Eftersom det handlar om liknande frågor kommer frågorna 48 och 49 att besvaras gemensamt. Fråga nr 48 från Marit Paulsen (H-0660/02): Angående: Salmonella och köttberedningar I Sverige försvann den 12 november 2001 kravet på obligatorisk egenkontroll av salmonella i köttberedningar införda från annat EU-land. Detta efter att EU-kommissionen påtalat för det svenska Livsmedelsverket att köttberedningar - såsom marinerad kyckling - inte omfattas av de salmonellagarantier som Sverige förhandlade fram vid inträdet i EU. Under 2002 undersöker Livsmedelsverket och fem kommuner förekomsten av salmonella i köttberedningar införda från andra EU-länder. Resultaten hittills i projektet visar att ca en tredjedel av de provtagna partierna är positiva för salmonella. Är det verkligen kommissionens mening att försämra situationen vad gäller salmonellaspridning inom de områden av EU som är rimligt rena, samtidigt som man arbetar med en förordning för att få motsvarande salmonellasituation inom hela unionen? Fråga nr 49 från Jonas Sjöstedt (H-0669/02): Angående: Salmonella i marinerat kött Svenska Livsmedelsverket har tillsammans med fem svenska kommuner tagit ett 40-tal prover på importerade köttberedningar och cirka en tredjedel av proverna var positiva för salmonella. Flest anmärkningar fick kycklingprodukter. I november 2001 fastslog kommissionen att regeln om obligatorisk salmonellakontroll inte omfattar köttberedningar. Dock, när köttberedningar importeras från ett land utanför EU så träder den svenska garantin in. Testerna som nu har gjorts i Sverige visar att köttberedningar behöver omfattas av obligatorisk salmonellakontroll för att salmonellagarantin skall kunna vara effektiv i landet. Vad ämnar kommissionen göra för att tillse att köttberedningar snarast skall omfattas av obligatorisk salmonellakontroll före exporten till Sverige? Den höga frekvensen av salmonella i köttberedningar som importeras till Sverige oroar mig, och jag oroar mig även över er farhåga att detta skulle kunna påverka salmonellans status i Sverige. Som ni känner till beviljades Finland och Sverige kompletterande salmonellagarantier inom ramen för deras anslutning till Europeiska unionen. Dessa kompletterande garantier omfattar handeln med levande djur, ägg, färsk fisk och köttfärs till Finland och Sverige. Ni föreslår att kommissionen skulle utvidga de kompletterande salmonellagarantierna till att omfatta köttberedningar. Det enda sättet att göra detta vore att ändra gemenskapens lagstiftning om köttberedningar. I direktivet om köttfärs och köttberedningar fastställs emellertid redan ett salmonellakriterium för köttberedningar. Alla köttberedningar som produceras inom gemenskapen måste uppfylla detta kriterium. Det är bra att kommissionären är bekymrad över den höga frekvensen av salmonella i köttberedningar som tas in till Sverige. Vi vet nu att det var en miss i våra anslutningsförhandlingar. Det som vi nu diskuterar handlar nämligen inte om värmebehandlade produkter. Vi vet att salmonella försvinner i sådana produkter och att det behövs en ny kontaminering för att det skall kunna finnas salmonella i dem. I detta fall handlar det om att det faktiskt är fritt fram att stoppa en kyckling i en påse med några gram salt och påstå att det är en beredning! Det är det som är huvudproblemet. Det är litet absurt att jag är föredragande från parlamentet i ett ärende om en förordning som skall skapa en salmonellakontroll i hela unionen, som mellan tummen och pekfingret ser ut som den skandinaviska kontrollen. Då är det litet underligt att man inte kan ta ett snabbt beslut om att ha salmonellagaranti för beredningar som inte är värmebehandlade. Om vi skall få en salmonellakontroll i hela Europa, behöver vi möjligheter för salmonellafria områden, oavsett vilka de är, att kunna skydda sig medan de andra hinner ifatt. Utvidgningen av de kompletterande salmonellagarantierna till att omfatta köttfärs föreslogs inte av kommissionen. Anledningen till varför de kompletterande garantierna inte borde omfatta köttberedningar, nämligen befintligheten av salmonellakriteriet, gäller också köttfärs. Det bör dock noteras att det troligen är lättare att kontrollera salmonella i köttberedningar än i köttfärs. Därför är salmonellakriterierna mer effektiva för köttberedningar än för köttfärs, och detta kan användas för att berättiga tillämpningen av kompletterande garantier för köttfärs och inte för köttberedningar. Jag är säker på att Paulsen känner till den lagstiftning som för närvarande behandlas i rådet, som diskuterades vid rådets (jordbruk) senaste sammanträde. Den körde i någon mån fast och har nu åter lagts fram för diskussion vid rådets (jordbruk) nästa sammanträde. Denna fråga kommer att diskuteras vid det tillfället. Köttberedningar i allmänhet ses över, inte bara när det gäller Sverige och Finland. Vi vill förbättra standarderna för EU som helhet och det återspeglas i denna lagstiftning, som jag hoppas kommer att godkännas i rådet (jordbruk) i december. Jag vill tacka kommissionären för det svar vi fått hittills. Som ni säkert känner till har man lagt ned många års arbete och stora kostnader i Sverige på att försöka bli av med salmonellan. Faktum är att detta arbete delvis riskerar att förstöras när vi nu får in salmonella från andra EU-länder på det sätt som sker i dag. Som kommissionären mycket riktigt har påpekat finns det regler för de köttberedningar som vi talar om. Problemet är att dessa regler uppenbarligen inte följs, när så mycket som en tredjedel av det som kontrolleras faktiskt är salmonellasmittat. Är det då inte en rimlig begäran att Sverige, så länge unionen inte klarar av att se till att reglerna följs, får tillämpa samma typ av salmonellakontroll på köttberedningar som man gör på flera andra typer av produkter, för att förhindra spridningen av denna smitta? Som jag sade tidigare är kommissionen väl medveten om farorna med salmonella. Ungefär 200 personer dör faktiskt varje år i Europeiska unionen efter att ha smittats med salmonella. I detta sammanhang är det min avsikt att föreslå förbättrade provregler och en strängare gräns för salmonella i köttberedningar. Detta borde bidra till att minska salmonellakontamineringen i köttberedningar inom hela gemenskapen. De pågående översynerna av gemenskapens lagstiftning om livsmedelshygien och, liksom jag tidigare sade, zoonoser, kommer dessutom att förbättra kontrollen av salmonella inom hela livsmedelskedjan, från producenterna till konsumenterna. Detta kommer naturligtvis att få en positiv inverkan på situationen när det gäller salmonella i livsmedel inom hela Europeiska unionen och inte bara i enskilda medlemsstater. Fråga nr 50 från Joachim Wuermeling (H-0673/02): Angående: Förbud mot export av cigaretter - WHO:s ramkonvention om tobakskontroll Förra året utfärdade Europaparlamentet och rådet direktiv 2001/37/EG Det mellanstatliga förhandlingsorganet för WHO:s ramkonvention om tobaksreglering håller för närvarande sitt femte sammanträde i Genève. När det gäller regleringen av innehållet i tobaksprodukter, fastställs inga harmoniserade standarder i den text som ordföranden lagt fram för vidare diskussion, utan texten gör det möjligt för varje part att anta och tillämpa de standarder som rekommenderas vid partskonferensen, inklusive standarder och bästa praxis för att testa och mäta innehållet och utsläppen från sådana produkter. Konventionens slutliga text förväntas bli klar i mars 2003. Om denna bestämmelse skulle bli en del av den slutliga texten i ramkonventionen, och med hänsyn till den tidsplan som planerats för inrättandet av partskonferensen, är det förvisso möjligt att sådana rekommendationer kan läggas fram senast 2007. Kommissionen anser att antagandet av gemensamma standarder för regleringen av innehållet i tobaksprodukter och utsläpp och antagandet av gemensamma regler för mätmetoder är väsentliga åtgärder som måste vidtas av alla konventionens parter. Rekommendationer från partskonferensen kan vara ett mycket viktigt instrument för att harmonisera standarder, och parterna bör därför uppmanas att vederbörligen överväga dem. Eftersom en sådan harmonisering skulle kunna leda till en sänkt skyddsnivå för folkhälsan, är kommissionens ståndpunkt emellertid att sådana rekommendationer inte borde vara bindande. Det vill säga att det bör vara upp till parterna att anta rekommendationerna. Detta skulle göra det möjligt för parterna, som till exempel gemenskapen, att bevara sin redan befintliga starka lagstiftning på detta område. I detta sammanhang skulle jag vilja fästa Wuermelings uppmärksamhet på det faktum att, i enlighet med de förhandlingsdirektiv som rådet lagt fram, måste förhandlingarna syfta till att basera de operativa bestämmelserna i ramkonventionen på den befintliga gemenskapslagstiftningen. När det slutligen gäller den sista delen i Wuermelings fråga, anser kommissionen bestämt att förhandlingarna om ramkonventionen kommer att bli framgångsrika och gör sitt yttersta för att se till att man kommer att komma överens om ett effektivt instrument med maximal inverkan på tobakskonsumtionen. I det extremt osannolika fallet att förhandlingarna skulle misslyckas, skulle kommissionen emellertid inte se detta som ett skäl att föreslå en ändring av bestämmelserna i direktiv 2001/37 om export. Herr talman! Jag vill först tacka så hjärtligt för informationen och be om ursäkt för kollegan Würmeling, som med kort varsel fick lov att åka till Berlin på ett viktigt möte. Jag vill ta upp två korta frågor, på vilka kommissionären kanske kan ge ett kort svar. Kan det inte vara så att det eventuellt skulle förbättra kommissionens förhandlingsposition om den förbehöll sig möjligheten att i förhandlingarna, om så krävs, ändra det direktiv som gäller exportförbudet, eftersom kommissionen å sin sida kan utöva press på de andra länderna att följa en sådan rekommendation? För det andra: Räknar ni med att i större utsträckning flytta produktionen från EU:s område till tredje land för den händelse att förhandlingarna misslyckas? Känner kommissionen till, eller finns det någon uppskattning av, hur många arbetstillfällen som därigenom skulle kunna försvinna i Europeiska unionen? Kommissionens förhandlingsståndpunkt är att vi vill uppnå bästa möjliga resultat för folkhälsan. Det är det dominerande skälet. Det kommer att vara motivationen för mig och min personal när vi förhandlar på EU:s vägnar, i de fall där frågan ligger inom gemenskapens behörighet. Frågan om produktionen kommer att flyttas till tredje länder tas ofta upp. Med andra ord, kommer arbetstillfällena att påverkas av detta? Jag har två svar på den frågan. Till att börja med kan folkhälsan inte komma på andra plats efter sysselsättningshänsyn. Det är grundläggande enligt min åsikt. Jag har redan sagt det vid ett flertal tillfällen. Även om det fanns skäl till oro i fråga om arbetstillfällena, inleddes ett visst arbete i denna fråga när den lagstiftning som nu har lagts fram inför parlamentet övervägdes. Det fanns förvisso vissa belägg tillgängliga för oss i de medlemsstater som till exempel införde en sträng lagstiftning som förbjöd marknadsföringen av tobaksprodukter. Arbetslösheten ökade inte till följd av detta. Det skedde en förändring i andra riktningar. Därför har jag aldrig sett några övertygande belägg för att ett införande av denna typ av lagstiftning skulle få skadliga följder för sysselsättningen. Tack så mycket herr kommissionär. Eftersom den tid som avsatts för frågestunden är slut, kommer frågorna 51-108 att besvaras skriftligen. Kommissionen kan godta ändringsförslagen 11, 12, 16, 28, 30, 32, 33, 36, 37, 40, 41, 49 (delvis), 61, 69, 72, 75, 77, 78, 84, 90, 91 (delvis), 93 (delvis), 95, 98, 99, 101 (delvis), 102, 103, 104, 105 (delvis), 106, 107, 108 (delvis), 110 (delvis), 111, 112, 114, 115, 116, 117, 120, 123, 124, 125, 127, 128 (delvis), 130, 131 (delvis), 135, 142, 143, 146 och 150. Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 1, 4, 9, 13, 14, 15, 18, 19, 20, 22, 23, 24, 25 (andra delen), 31, 34, 35, 38, 43, 44, 47, 50, 52, 53, 54, 55, 59, 60, 62, 63, 64, 66, 68, 73, 74, 76, 80, 82, 86, 87, 88, 89, 96, 100, 109, 113, 118, 121, 126, 129, 134, 140, 141, 141, 149, 153, 155, 156, 163, 165, 166, 169,och 170. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 2, 3, 5, 6, 7, 8, 10, 17, 21, 25 (första delen), 26, 27, 29, 39, 42, 45, 46, 48, 51, 56, 57, 58, 65, 67, 70, 71, 79, 81, 83, 85, 92, 94, 97, 119, 122, 132, 133, 136, 137, 138, 139, 144, 145, 147, 148, 151, 152, 154, 157, 158, 159, 160, 161, 161, 162, 164, 167, 168, 171, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178. Betänkande (A5-0340/2002) av Françoise Grossetête för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/83/EG om upprättande av gemenskapsregler för humanläkemedel (KOM(2001) 404 - C5-0592/2001 - 2001/0253(COD)) Kommissionen kan godta ändringsförslagen 2, 13, 24, 25, 33, 35, 42, 43, 44, 46 (delvis), 47, 48 (delvis), 50, 53 (delvis), 57, 58, 60 (delvis), 61, 63 (delvis), 66, 68, 69 (delvis), 70, 71 (delvis), 82, 84, 85, 88, 89, 90, 93, 97, 99 (delvis), 104 (andra delen), 106, 108, 109, 110, 120 (första delen), 121, 125, 130, 132 (delvis), 151, 157, 166, 185, 186 (första och andra delen). Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 3, 5, 11, 12, 14, 15, 18, 20, 21, 22, 23, 27, 30, 31, 32, 36, 37, 51 (delvis), 52, 55, 80, 83, 86, 92 (andra delen), 94, 95, 98, 114, 116 (första delen), 122, 140, 156, 158, 159, 167, 197, 199. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 1, 4, 6, 7, 8, 9, 10, 12, 16, 17, 19, 26, 28, 29, 34, 38, 39, 40, 41, 45, 49, 54, 56, 59, 62, 64, 65, 67, 72, 73, 74, 75, 76, 77, 78, 79, 81, 87, 91, 92 (första delen), 96, 100, 101, 102, 103, 104 (första delen), 105, 107, 111, 112, 113, 115, 116 (andra delen), 117, 118, 119, 120 (andra delen), 123, 124, 126, 127, 128, 129, 131, 133, 134, 135, 136, 137, 138, 139, 141, 142, 143, 144, 145, 146, 147, 148, 149, 150, 152, 153, 154, 155, 168, 172, 173, 174, 175, 176, 177, 178, 179, 180, 181, 182, 183, 184, 186 (tredje delen), 187, 188, 189, 190, 191, 192, 196, 198, 201, 202. Betänkande (A5-0334/2002) av Françoise Grossetête för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 2001/82/EG om upprättande av gemenskapsregler för veterinärmedicinska läkemedel (KOM(2001) 404 - C5-0593/2001 - 2001/0254(COD)) Kommissionen kan godta ändringsförslagen 1, 9 (delvis), 11 (delvis), 12, 18 (delvis), 19, 20, 21, 22, 24, 28, 29, 31, 32, 34, 35, 41 (delvis), 46, 49, 50, 55 (delvis) och 65 (delvis). Kommissionen kan i princip godta ändringsförslagen 4, 5, 8, 14, 36, 42, 43, 48, 52, 53, 54, 57, 58 och 68. Kommissionen kan inte godta ändringsförslagen 2, 3, 6, 7, 10, 13, 15, 16, 17, 23, 25, 26, 27, 30, 33, 37, 38, 40, 44, 45, 47, 51, 56, 59, 60, 61, 62, 63, 64, 66, 67, 69, 70, 71och 72. På mina och på Europaparlamentsledamöternas vägnar, är det ett stort nöje att välkomna er till vår kammare i dag, herr president. Det är ett särskilt stort nöje för mig, som irländsk europé, under en vecka då folket har sagt sitt och talat om för ledarna i unionens femton stater att tiden för en utvidgning nu är inne. (Applåder) I morgon kommer ni att vara tillbaka i Ungern för att högtidlighålla och fira er nations nationaldag, och för att minnas den modiga ungerska revolten 1956, och utropandet av republiken 1989. I kammaren i dag står en mycket speciell symbol för denna händelse - den ungerska flagga som hissades under den perioden 1956. (Applåder) Revolutionens martyrer 1956 dog på sätt och vis för Europa och för de värderingar som vi nu, genom Europeiska unionens utvidgning, ser fram emot och skapar. Så dessa människor dog inte i onödan, herr president, och att ni är här i dag är ett uttryck för deras bidrag till Europa. De värderingar som de dog för är de värderingar som nu enar oss inom vår kontinent. Herr president! Jag tvekar inte på att ert land kommer att bli en av våra nya medlemsstater 2004. Detta parlament är den första av EU:s institutioner som fastställt en tydlig tidsplan för utvidgningen. Vi vill ha Ungern i unionen och vi vill ha era företrädare i vårt parlament, direktvalda av Ungerns folk, i tid för den sammanträdesperiod som inleds sommaren 2004. (Applåder) Vad vi nu är redo att uppnå är det direkta resultatet av händelserna 1989 då Ungern återigen spelade en avgörande roll. Det var Ungern som först gick med på att öppna upp järnridån för människor från före detta Tyska demokratiska republiken som väntade på den tyska ambassaden i Budapest för att få ta sig över till Västtyskland. En av mina egna värderade ägodelar hemma i Irland är en bit ståltråd som i augusti det året klipptes bort vid gränsen mellan Ungern och Österrike. Den symboliserar för mig den natt som Europa har genomlevt. Utvidgningen symboliserar för mig den dag som vi har framför oss. Herr president! Jag vill att ni skall känna er hemma här. Jag vill att ni, som president i er republik, skall förstå att genom att vara här i dag, kvällen före er nationaldag, har ni kommit hem. För första gången på vår kontinent skapar vi något mäktigt och nytt, genom den fria viljan hos fria och suveräna folk och på grundval av delade värderingar, den här gången inte under knivhot eller under pistolhot. Som ungdom studerade ni i Strasbourg, och det gläder mig enormt på Europaparlamentets vägnar, att få be en man som studerat vid en students skrivbord att nu tala från talarstolen inför världens största direktvalda transnationella parlament, och att dela vår allmänna känsla av ett Europa som håller på att skapas. (Applåder) Herr talman! Först av allt skulle jag vilja framföra min innerliga tacksamhet till Europaparlamentet för att ni högtidlighåller den ungerska revolutionen 1956. Jag står här för att tala till er för första gången i kammaren på ungerska. Det kommer förhoppningsvis mycket snart att vara ett av Europeiska unionens officiella språk. (Applåder) Med ert tillstånd skulle jag emellertid vilja ta detta tillfälle i akt redan nu, och kommer att fortsätta mitt anförande på ungerska. Ni kommer att få möjlighet att lyssna på mitt anförande på engelska, förhoppningsvis med god tolkning. Herr president! Tack för dessa kommentarer, och för påminnelsen om att 1956 års anda, som ni talade så väl om, lever vidare genom våra värderingars Europa i dag. (Applåder) (Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.34.) Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0329/2002) av Brok för utskottet för konstitutionella frågor om det interinstitutionella avtalet mellan Europaparlamentet och rådet om Europaparlamentets tillgång till känslig information från rådet på säkerhets- och försvarspolitikens område samt om ändring av arbetsordningen (2002/2130(ACI)). Herr talman, kära kolleger! I och med detta betänkande beträder vi ny mark, för den händelse att det skulle antas. Varför ny mark? Eftersom vi därmed, tack vare ett institutionellt avtal med rådet, ges möjlighet att informeras och få inblick i militära hemligstämplade dokument, och att utveckla en metod som möjliggör parlamentarisk kontroll även på dessa områden. Här har det förts förhandlingar i många år, och jag vill särskilt tacka det svenska ordförandeskapet, som ligger långt tillbaka i tiden, samt det spanska ordförandeskapet i rådet för deras hjälp, som ledde till att vi i dag kan förhandla här. Naturligtvis är detta dokument inte fullkomligt. Vi beträder här ny mark, och därför är det också nödvändigt att lära sig. Men vi får inte genast gå alltför långt, eftersom det handlar om ett mycket känsligt område, som också i sin helhet rör säkerhetsintressena för våra medlemsstater i Europeiska unionen och för våra medborgare. Av den anledningen måste alla, både rådet och parlamentet, först lära sig att umgås, att skapa förtroende, för att på denna grundval påbörja de nödvändiga informations- och kontrollförfarandena. Därför har vi också klargjort att båda sidor kan säga upp avtalet efter två år, för att på basis av gjorda erfarenheter utarbeta ett nytt avtal, och att man därför inte binder sig på sikt, utan att det bara är ett första steg in i denna känsliga fråga med den inre säkerheten. Här har det också uttryckligen fastslagits att detta avtal rörande utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik inte innebär något prejudikat för fortsatta avtal om öppenhet för interna dokument som rör interna politikområden. Även på dessa områden måste det träffas avtal - detta har man gett uttryck för. Jag vill säga det helt klart: Jag anser att det absolut är tänkbart, rentav nödvändigt, att det vidtas åtgärder när det gäller de interna politikområdena, eftersom vissa känsliga frågor, även med anledning av det eventuella deltagandet från stater utanför unionen, redan från början skulle kunna sträcka sig mycket längre än vad som nämns i detta dokument. Jag tror att vi här har skapat något som absolut kan jämföras med normerna i nationella parlament, och att de säkerhetsnormer, som vi själva måste utveckla hos oss i kammaren, säkert också måste bidra till att vi klarar av kraven, och att även de fem ledamöterna i den särskilda kommittén måste fundera över säkerhetskontrollerna i sina respektive medlemsländer. Det betyder att det inte heller här finns några separata bestämmelser, utan de kan jämföras med det som gäller för de nationella parlamentsledamöterna. På denna grundval kan vi komma fram till lösningar som hjälper oss att gå vidare. Jag vill be er att stödja dessa båda dokument om ändring av arbetsordningen liksom själva avtalet. Jag ber också om att det ena ändringsförslaget skall avslås, eftersom det här handlar om extremfallet att brottsliga överträdelser skulle förekomma - på vilken sida de än skulle ske. Detta är något som skulle kunna inträffa i samband med varje fråga som rör behandling av offentliga medel och dokument. Det regleras på andra områden - inte i arbetsordningen - och måste inte heller regleras här. Här måste man i stället agera enligt den klassiska principen att man inskrider när ett brott har begåtts. Det är säkert, när allt kommer omkring, också önskvärt med samvete här hos dem som känner till sådana brottsliga överträdelser, så att man kan ingripa mot dem. Jag tror att vi därmed tar ett steg mot öppenhet och kontroll av utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, och om någon för fem eller tio år sedan hade sagt mig att vi i Europaparlamentet skulle förhandla om att inrätta en sådan kommitté, skulle jag ha ansett att det var omöjligt. Detta visar på Europeiska unionens utveckling i sin helhet sedan Amsterdamfördraget och toppmötet i Köln om säkerhets- och försvarspolitiken. Men det visar också på nödvändigheten av parlamentarisk kontroll i samband med detta. Därför ber jag kammaren vänligen att stödja detta förehavande. Herr talman i Europaparlamentet ... nej, EB i EB! Herr talman i Europaparlamentet ... nej, EB, EB! Vad handlar det här om? Man kan begrunda och beskriva det på ett lika statsbärande sätt som gjorts av min kollega Elmar Brok, som jag personligen uppskattar och som värderas högt även inom andra yrkesområden, eller man kan säga litet grand om förfarandet för att åstadkomma detta avtal, och varför där bakom alltid någon säger ?EB, EB?, när jag säger ?EP?. Vi måste nog vara litet försiktiga här. Det kan välkomnas att detta avtal även innebär att Europaparlamentets makt ökar litet grand, men att det också finns en möjlighet att granska vissa dokument. Jag vill inte riskera att den lille som alltid säger ?EB, EB? får rätt, att nämligen Europaparlamentet, ?EP?, förväxlas med EB, ?Elmar Brok?. Varför säger jag detta, och varför jämställer man det på ett så sällsamt sätt? Därför att jag tror, ärade kolleger, att formen för hur det har förhandlats inte direkt är förebildligt, att vi när allt kommer omkring här står inför situationen ?äta eller dö?. För många ledamöter har det knappast funnits någon möjlighet att delta i förhandlingsförfarandet, och framför allt är det nu, när det handlar om de interna dokumenten, återigen EB som har tillgång till dem och - som han ju själv också säger - gärna har det, och att det bara är ledamöter i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik som deltar och att EP, Europaparlamentet, får stanna utanför. Med dessa invändningar kan man leva, det måste man väl göra, eftersom man naturligtvis kan förstå det som insmygningsprocess, men ur min synvinkel - och inte bara min - finns det naturligtvis i betänkandet en lugnande passus, det står nämligen i motiveringen: ?Det är därför mycket betydelsefullt att det i själva avtalet föreskrivs att det på begäran av någon av de båda institutionerna skall ses över efter två år med hänsyn till erfarenheterna av dess tillämpning?. Jag hoppas verkligen att dem som nu är delaktiga, alltså de båda EB och deras vänner inte agerar så att avtalet sägs upp ensidigt av rådet eller vem det nu kan vara, utan att EP då har möjlighet att i en senare bearbetning få starkare gehör och faktiskt komma fram till det som det tidigare talats om, nämligen ett fully-fledged parliament, med alla möjligheter som finns i respektive utskott, med korrekt hänsynstagande från alla ledamöter i kammaren, så att det inte löper samman på detta sätt, och så att det därmed också stämmer, det som antytts, att vi här är eniga, och att det inte är möjligt med någon demokrati utan öppenhet - inte heller i denna kammare. Herr talman! När vi för ett och ett halvt år sedan under svåra förhandlingar mellan parlamentet, rådet och kommissionen lyckades enas om artikel 255, eller förordning 1049, under det svenska ordförandeskapet, tog vi ett stort steg framåt. En sammanhållen lagstiftning om reglerna för medborgarnas tillgång till dokument var ett viktigt steg framåt för att öka insynen och tilliten till de europeiska institutionerna. Öppenhet är grunden till ett demokratiskt styrskick och förutsättningen för att medborgarna skall kunna följa och vara delaktiga i offentliga beslut. Därför kan vi öka tilltron och legitimiteten i hela EU-samarbetet, vilket vi tyvärr vet är två bristvaror. Vi liberaler går alltid i täten för maximal öppenhet. Vi var inte helt nöjda med en del paragrafer i lagstiftningen, och vi menar att det fanns en överdriven rädsla för att släppa ut dokument. När det gäller den gemensamma säkerhets- och utrikespolitiken är det ett område under utveckling. Det finns ett mycket stort intresse bland medborgare och journalister för dessa frågor. Naturligtvis är det så att vissa dokument inte kan offentliggöras. Sådana dokument måste hållas hemliga. Det inser vi också. Att då ha en liten grupp ledamöter som får tillgång till dessa väldigt känsliga dokument är ett sätt att tillförsäkra, en visserligen begränsad, men ändå en viss parlamentarisk kontroll inom detta område, vilket därmed sätter press på rådet. Broks förslag är härigenom en helt rimlig överenskommelse. Den liberala gruppen anser dock att det gäller att se upp, så att det inte blir alltför vanligt att dokument automatiskt hänvisas till denna lilla kommitté. De flesta handlingar bör förstås vara offentliga för alla oss andra, för allmänheten, för journalister och för alla intresserade. Det bör vara ett fåtal, verkligen nödvändiga och känsliga dokument som kommer till denna mindre krets. Jag var glad över att Brok sade att vi skulle ha en noggrann utvärdering av denna överenskommelse. Det kan vi ha i samband med att vi gör en generell översyn av öppenhetsreglerna. Då inser vi alltmer, förhoppningsvis, att öppenhet som princip inte är farlig. Herr talman! Vid mycket högtidliga tillfällen talar vi i parlamentet och i EU:s institutioner om hur vi skall bära oss åt för att föra unionen närmare medborgarna. Ett av sätten att göra detta på skulle vara att ge medborgarna en möjlighet att delta, att vara deltagare och medspelare i hela den beslutsprocess som pågår i EU:s institutioner och bland oss. Förutsättningen för att medborgarna skall kunna få den rollen är att de kan få en uppfattning om vad som sker, innan besluten fattas. Därför är principen om tillgång till dokument så viktig. Som min kollega Malmström sade, inser vi alla att det finns konfidentiella dokument, som är svåra att lämna ut. Jag anser emellertid att Europaparlamentet har kommit ut på hal is. Vi har kommit till en plats, dit vi inte borde ha begett oss. Som medborgarnas garanter, som demokratins väktare, som den institution som skall vara den demokratiska garanten i detta projekt, har vi nu begett oss in på ett område där vi förklarar oss införstådda med att medborgarna inte får tillgång till dokument, att bara vi själva eller en liten grupp av oss får det. På det sättet är vi med om att tillgodose våra egna intressen eller, rättare sagt, en liten grupp parlamentarikers intressen på bekostnad av de europeiska medborgarnas intressen och möjlighet att delta i det demokratiska spelet. Hela processen kring öppenhet och tillgång till dokument har, som min andra kollega från den socialdemokratiska gruppen beskrev det, varit en process som har pågått bakom lyckta dörrar. Det är i sig själv ett problem, när vi just talar om öppenhet, insyn i dokument, tillgång till dokument. Därför har jag inte några varma känslor för detta dokument. Herr talman! Föredraganden, förhandlaren av detta avtal, kollegan Brok konstaterade redan att man här tangerar ett nytt område. Han konstaterade även att man på någondera partens initiativ kan föreslå en översyn av detta avtal om två år, men jag vill ändå i min egen grupps namn rikta uppmärksamheten på de svagheter som är förknippade med detta system redan i tillkomstfasen. I avtalet hänvisar man nämligen till att detta avtal skulle grunda sig på bästa praxis i medlemsstaterna. Detta måste innebära att Europaparlamentet skulle garanteras maximal rätt att ta del av hemliga säkerhets- och försvarspolitiska dokument, men jag vill väcka frågan om detta verkligen kommer att ske? Jag hänvisar till att rådet med detta avtal ger sig själv mycket stora befogenheter att besluta om vilka dokument man i själva verket levererar till detta lilla specialutskott inom Europaparlamentet. Jag kan tänka mig att det i bakgrunden ligger diskussioner mellan rådet och Nato. I många avseenden verkar det som om önskemålen och kraven som lagts fram från Natohåll i stor utsträckning har dikterat innehållet i detta avtal. Jag anser att Europaparlamentets intressen inte nödvändigtvis har tillgodosetts här. Jag anser att kollegerna alldeles riktigt har tagit upp det att Europaparlamentet inte heller kan behålla alla rättigheter att på medborgarnas vägnar genomföra en demokratisk och offentlig kontroll av utrikes- och försvarspolitiken. Ibland tycker jag att det verkar som om man vid förhandlingarna av detta avtal har tänkt att dessa frågor inte är medborgarnas angelägenhet, utan att parlamentets lilla elittrupp tar fullt ansvar för dessa frågor; därför har jag ingivit ändringsförslaget som föredraganden redan har nämnt. Jag vill nämligen understryka att de undantag som ingår i arbetsordningen, vilka Europaparlamentets ledamöter underställs på basis av detta avtal, måste höra intimt ihop med de hemliga så kallade känsliga dokument som nämns i öppenhetsförordningen, och inte med något annat. Europaparlamentsledamöternas rätt till information om utrikes- och säkerhetspolitiska frågor - en rätt som redan garanterats dem i och med artikel 21 i fördraget - kan inte heller försvagas genom detta avtal. Slutligen är det av yttersta vikt att poängtera att ifall det i dessa hemliga dokument skulle framkomma något som tyder på brottslig aktivitet, får ingenting hindra en ledamot av Europaparlamentet att kontakta myndigheterna. Jag ber att stödja ändringsförslag 2, vilket är mera omfattande än utskottets förslag. Herr talman! PPE-kongressen i Estoril har nu gått in för full öppenhet i lagstiftningsprocessen i rådet. Därmed stöder alla viktiga politiska krafter den öppenhet som fördes upp på dagordningen, när danskarna röstade nej till Maastrichtfördraget den 2 juni 1992. Vi har sett en rad framsteg, men ganska mycket återstår att göra. Kommissionen offentliggör nu sina dagordningar och beslutsprotokoll från mötena. Där är det viktigt att veta vem som sade vad och hur de röstade. Kommissionärerna måste stå till svars inför allmänheten. Rådet har lämnat ut protokoll från arbetsgruppen och förhandlingarna om öppenhet. Vi måste ha samma tillgång till andra arbetsgruppers arbetsdokument och protokoll. Och vi måste få denna tillgång omedelbart, så att vi kan följa med, innan lagarna antas. Vi behandlar nu ett förslag till kompromiss om parlamentets tillgång till känslig information, men de nya bestämmelserna kommer att begränsa den tillgång som alla ledamöter har enligt fördraget. Jag tror att vi skulle kunna komma längre genom att gå till domstolen, som man har gjort med stor framgång i samband med riktiga avtal. Jag kommer därför inte att rösta för kompromissen. Om sanningen skall fram, så har Europaparlamentet aldrig förhandlat sig till framsteg. Det har varit enskilda ledamöter som har utövat påtryckningar tillsammans med ombudsmannen och aktiva medborgare som har vunnit rättsliga tvister i tur och ordning. Det är vid domstolen i Luxemburg som vi har uppnått de flesta framstegen, inte i förhandlingar med rådet, kommissionen och parlamentet. Det är det trista sakförhållandet. Europaparlamentet är alltid villigt att väcka kraven, men det blir tyst, när man kan ingå ett ramavtal eller förhandla fram en öppenhetsförordning, som nu innebär risk för att dokument, som i dag är offentliga i Danmark och Sverige, skall betraktas som hemliga dokument från den tidpunkt då de har skickats in till EU. Jag känner mig inte heller trygg med det nya avtalet och kommer att uppmana utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att gå till domstolen med de dokument som vi inte kan få utlämnade, t.ex. undersökningsrapporterna om ansökarländernas anpassning till EU-lagstiftningen. Undersökningsrapporterna är ett mycket bra exempel på dokument, som borde kunna läsas av alla här i kammaren och i ansökarländernas parlament. Jag tvivlar på att vi kan få dem enligt de nya reglerna. Jag kan inte föreställa mig att domstolen kommer att hindra oss från att få dokument som är ett tydligt led i lagstiftningsförfarandet. Jag tror att vi kan göra större framsteg genom att kämpa än genom att nu ingå en mager kompromiss. Herr talman! Jag vill verkligen tacka Brok för att han tillsammans med Europaparlamentets talman har tagit detta initiativ för att reglera Europaparlamentets tillgång till känslig information från rådet på ett klart och exakt sätt. Även om det finns brister i avtalet, vilket föredraganden själv påminner om när han säger att parlamentet har varit tvunget att göra eftergifter för rådet, är det åtminstone ett steg på vägen mot en större demokratisk kontroll. Som ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter anser jag det ofattbart att Europaparlamentet så påtagligt förvägras tillgång till känslig information från rådet på området för rättsliga och inrikes frågor, just där reglerna direkt berör medborgarnas rättigheter och friheter. Vid rådets möte (rättsliga och inrikes frågor) den 14 och 15 oktober diskuterades rambeslutet om narkotika, och det senaste dokument som finns tillgängligt i registret är från juni månad. Under tiden har ett antal dokument cirkulerats, utan att Europaparlamentet har fått kännedom om dem. Av vilken anledning förhindras medborgarna att få veta vilken kompromiss det danska ordförandeskapet har föreslagit? Kanske är det av rädsla för att man skall få veta att ministrarna bakom rådets stängda dörrar inte respekterar mandatet från sina regeringarna, parlamenten och medborgarna och att de alltså på europeisk nivå gör det de inte vågar göra på nationell nivå? Inte ens den danska ministern, Lene Espersen, har haft modet att förklara innehållet i denna kompromiss för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter. Ett sista exempel: av de dokument som diskuterades vid inrikes- och justitieministrarnas möte den 14 och 15 oktober har så många som 20 av 39 inte offentliggjorts i registret. Vi anser att det måste bli ett slut på detta skandalösa sätt att behandla Europaparlamentet och medborgarna som har valt det. Hela tiden blir vi förödmjukade av rådet. Herr talman! Trots försök att få frågorna om säkerhet och försvar att vara något annat än frågor för Europeiska rådet, är de frågor för rådet. Detta parlament har ingen behörighet på det området, varken när det gäller lagstiftning eller budgeten. Vidare måste det också sägas att inom ramen för fördragen, är detta parlaments funktion att granska kommissionen. Dess ansvar sträcker sig inte till att granska eller se över rådets verksamhet. Granskningen av rådets ledamöter förblir de enskilda nationella parlamentens ansvar. Det är inför dem som deras enskilda ministrar är ansvariga. Ministrarna kan endast svara inför dessa parlament. På dessa grunder tycks det vara självhärligheten hos ledamöterna i detta parlament som gör att de vill ha information som inte hör till det offentliga området. Jag skulle vilja säga att detta inte angår dem. Parlamentet bör inte be om denna information, och rådet bör inte ge dem den. Detta har också större följder. Informationen skall inte ges till alla ledamöter, utan till en utvald och privilegierad kartell inom detta parlament. Dessutom har dem som tar emot informationen tystnadsplikt och kan straffas för att ha brutit mot detta förtroende. Det kan inte finnas ett bättre sätt att tysta ner företrädare för allmänheten. Den centrala poängen är att, om parlamentets främsta roll är att granska rådet, då är det exakt vad det borde göra. Den tid som avsatts för debatter om dessa frågor är redan löjligt begränsad, och granskningen är därför minimal. Det vore mycket bättre om kammaren koncentrerade sig på sina lagstadgade förpliktelser, snarare än att lägga näsan i blöt på områden som inte angår det. Om parlamentet vill ha mer information vore det därför mycket bättre om det lade ner sin energi på att kräva större insyn och öppenhet från kommissionens sida. Herr talman! Jag hoppas att ni tillåter en ordningsfråga. Under debatten blev jag medveten om att vi, enligt morgondagens omröstningsförteckning, också skall rösta om ett förslag från presidiet om säkerhetsbestämmelserna, som är en förutsättning för att anta den interinstitutionella överenskommelsen. Jag skulle vilja veta varför dessa säkerhetsbestämmelser inte har nämnts på vår dagordning. Vore det inte lämpligt om kammaren diskuterade dessa säkerhetsbestämmelser, som går till omröstning i morgon inom ramen för den interinstitutionella överenskommelsen och ändringsförslagen till arbetsordningen? Jag anser att detta förfarande är högst förolämpande för kammaren. Jag tackar er ledamot Hautala, för er anmärkning som jag dock anser att ni borde lägga fram på nytt i morgon före omröstningarna. Jag anser det lämpligt att ni framför samma anmärkning så att ni kan få svar från dem som har planerat omröstningarna. Herr talman! Dessa säkerhetsåtgärder lades fram och diskuterades i det ansvariga utskottet. Detta avtal kan också, oberoende av detta, antas eller avvisas, men eftersom säkerhetsåtgärderna ännu inte antagits, kan det ännu inte träda i kraft. Därför kan det institutionella avtalet i varje fall antas i morgon. Tillåt mig att göra ett kort påpekande till kollegerna: Här handlar det enbart om utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, av vilka inga ingår i lagstiftningen. Kollega Bonde: Det är därför som inte heller några dokument som har med lagstiftning att göra behandlas i detta utskott. Kollegan Turco har här att göra med rättsväsende och inrikespolitik. Jag har uttryckligen sagt att det i avtalet rekommenderas att man för detta område förhandlar om ett separat avtal, där det enligt min uppfattning bör tas hänsyn till parlamentets rättigheter i mycket högre utsträckning. Om detta inte lyckas har Hautala rätt i att det då, enligt de möjligheter som står till buds, finns en möjlighet till överklagande. För övrigt vill jag dock säga följande till fru Hautala och andra: Bara om vi känner till dokumenten kan vi säga om det finns befogade klassificeringar. Om vi ser att sådana dokument, som egentligen borde få läsas av hela parlamentet, inte görs tillgängliga, då kan vi säga att dessa klassificeringar inte är i sin ordning, och på detta sätt åstadkomma en annan praxis när det gäller rådet. Men om vi inte har någon kännedom om dokumenten, kan vi inte utöva någon kritik i detta sammanhang. För övrigt måste vi säga att det även för rådet och kommissionen är något nytt att man kommer åt sådana dokument. Om vi inte enas kommer vi att få problem att över huvud taget bedriva en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Därför finns det här ett gemensamt intresse i alla institutionerna för att finna en inkörsport. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0308/2002) av Martin för utskottet för konstitutionella frågor om ändring av arbetsordningen med avseende på förfarandena för beviljande av ansvarsfrihet (2001/2060(REG)). Herr talman! Det är brukligt att man uttalar sitt tack, men tillåt mig att genast också uttrycka förvåning när det gäller det betänkande som nu skall behandlas. I sak är förslaget ganska klart. Det handlade, särskilt efter erfarenheterna 1999, om att finna en annan, klarare väg för hur ansvarsfriheten för kommissionen, och inte bara kommissionen, skall beviljas i framtiden. Det handlade om att där det bara rör sig om förhalning skall det finnas så litet spelrum som möjligt, och att helt klart föregivna förslag till beslut också skall leda till resultat, och att inte något skall förbli oklart. När man har att göra med Europaparlamentet lär man sig att det här framför allt handlar om kompromisser, och sådana har vi mycket intensivt strävat efter. Här vill jag inte bara tacka medarbetarna i kammaren, som på ett mycket engagerat sätt hela tiden kommit med nya formuleringar och förslag, och inte heller bara mina egna medarbetare, som deltagit i denna process som nu pågått nästan ett år - här går det inte så snabbt som hos Elmar Brok - utan också de kolleger från andra grupper som har lagt ner arbete på det. Kompromiss innebär - och det finns en liten möjlighet för er att följa processen, om ni sitter där uppe på åhörarläktaren eller annars av en händelse just skulle lyssna till redogörelserna - att man bollar med åsikter. Jag har fått höra att ändringsförslag, som lämnats in i sista ögonblicket av ordföranden i budgetkontrollutskottet, men som strider mot denna stora kompromisstanke, nu genast skall komma att återkallas. Om ni frågar hur en föredragande kan undgå att känna till det, så har det att göra med en annan realitet i kammaren, nämligen att sådana överenskommelser ofta görs utanför kammaren i sista ögonblicket, och ofta inte är helt lätta att genomskåda. Men vi kommer strax att få höra om vi har klarat av det. Det finns dock något annat - och här tittar jag mig omkring, eftersom jag söker kollegan Bourlanges, som jag huvudsakligen förhandlat med - som jag kan göra. (Utrop av Bourlanges) Kanske hör också kollegan Bourlanges det. Något annat är att jag här vill erbjuda mig att dra tillbaka begäran om separat omröstning, som vi begärt för en punkt, och som återigen ligger kollegan Bourlanges som företräder PPE-DE-gruppen mycket varmt om hjärtat, att vi alltså inte skall ha någon separat omröstning i er hjärteangelägenhet, naturligtvis med förhoppningen att vi kommer att uppnå just det resultat som vi behöver, nämligen ett brett godkännande av detta betänkande. Därför att om vi inte får 314 röster kommer vi inte att uppnå någon hållbar kompromiss, och utan ansträngningar kommer vi inte framåt. För mig handlar det ju inte bara om att skapa klara bestämmelser för kommissionen - och det skulle jag i artikel 93a mycket gärna än en gång vilja påpeka - utan även om att komma fram till att detta parlament äntligen skall visa litet mer muskler gentemot rådet som verkställande organ, och att vi bryr oss om det. Det, tror jag, är den andra pelaren i detta betänkande, om man över huvud taget kan kalla det så. Därför hoppas jag verkligen att vi nu å ena sidan får höra om kompromisser som överenskommits utanför kammaren, och å andra sidan - kollegan Bourlanges står ju också på talarlistan - av honom förhoppningsvis får höra att han är införstådd, och att vi på så vis kommer fram till ett bra resultat. Herr talman! Först och främst vill jag rikta ett tack till Martin. Jag måste säga att vårt samarbete har varit mycket gott. Det är en fråga som var ytterst komplicerad och svår att förstå, men det gläder mig att ett betänkande nu har lagts fram som vi i stora drag kan instämma med. Ansvarsfriheten för kommissionen och även andra organ har sedan kommissionen Santers fall blivit en utomordentlig händelse i det europeiska politiska livet. Om vi jämför med åren innan så är det nu egentligen en av höjdpunkterna i det politiska året. Enligt fördraget verkar det som om det är ett rent administrativt förfarande men kommissionen och varje ledamot av parlamentet vet bättre. Det är för närvarande en politisk händelse. Om ansvarsfrihet inte beviljas i slutet av året så är det en tydlig signal till kommissionen, och för mig framstår då en parlamentsdebatt om hur kommissionen fungerar politiskt och i övriga sammanhang som absolut oundviklig. Vilka bestämmelser måste i allmänhet vara förbundna med ett beslut om ansvarsfrihet? Förfarandet får inte vara för komplicerat. Varje ledamot måste kunna förstå det. För det andra: om en omröstning har ägt rum så måste också varje ledamot kunna förstå konsekvenserna av den omröstningen. För det tredje: om vi är i år n + 2, alltså två år efter genomförandet av budgetplanen, så måste det finnas en tydlig politisk bedömning av hur kommissionen fungerar. Jag anser att yttrandet från utskottet för konstitutionella frågor svarar mot dessa kriterier. Jag välkomnar resultaten och vi kommer att rösta för det. Jag anser också att den föreslagna tidsplanen, nämligen att redan i april bevilja eller inte bevilja ansvarsfrihet och sedan i oktober uttala en slutbedömning, är den rätta tidsplanen. Herr talman, ärade ledamöter! Fastän Europaparlamentet diskuterar sin arbetsordning vill jag ändå passa på tillfället att ta till orda. Beviljandet av ansvarsfrihet är naturligtvis ett mycket viktigt förfarande för kommissionen, och det är förankrat i själva fördraget. Det har nu igen också blivit klarare förankrat i budgetförordningen: Det finns två befintliga rättsliga grunder, som naturligtvis också är utslagsgivande. Jag måste därför ställa frågan om alla inlämnade ändringsförslag står i samklang med dessa rättsliga grunder. Parlamentet har under de senaste två åren förhandlat med rådet och revisionsrätten om en revidering av budgetförordningen, och arbetat mycket intensivt på detta. Till slut kom man fram till ett bra och klart resultat. I artikel 146.1 står det: ?Europaparlamentet skall före den 30 april år n + 2, på rekommendation av rådet som skall fatta sitt beslut med kvalificerad majoritet, bevilja kommissionen ansvarsfrihet beträffande budgetens genomförande år n?. I punkt 2 står det:? Om det datum som anges i punkt 1 inte kan hållas skall Europaparlamentet eller rådet underrätta kommissionen om orsakerna till att beslutet har måst skjutas upp?. I punkt 3 står det: ?Om Europaparlamentet skjuter upp beslutet om beviljande av ansvarsfrihet skall kommissionen så fort som möjligt vidta åtgärder för att underlätta att hindren för detta beslut undanröjs?. Så långt citatet ur artikel 146. Den lagstiftande myndighetens avsikt med denna formulering var klar, enligt min åsikt. Om beslutet om ansvarsfrihet undantagsvis skjuts upp, så skall det mycket snabbt lämnas ett svar från kommissionen för att undanröja orsaken till hindren. Nu sägs det här i förslagen oktober, alltså sex månader senare. Det är naturligtvis inte obetingat en snabb reaktion i enlighet med artikel 146. Det finns också tre andra problem förknippade med detta bordläggningsförfarande. För det första måste kommissionen se till att parlamentet bemödar sig om att anledningarna till att skjuta upp ansvarsfriheten skall vara realistiska och hålla sig inom en rimlig ram. För det andra: Om åtgärder skall vidtas, är sex månader återigen relativt kort tid. Om man räknar med svar och åtaganden, så kan eller bör kommissionen också lägga fram detta snabbare. För det tredje: Om dessa villkor finns föreskrivna i arbetsordningen, till och med som en normal möjlighet, finns det naturligtvis risk för att bordläggningen kommer att betraktas som ett reguljärt förfarande. Jag vill påpeka att parlamentet naturligtvis redan nu har instrument till förfogande för att förmå kommissionen att vidta ytterligare åtgärder. Det har ju också skett under de senaste åren. Det fanns mycket klara krav förknippade med beslutet om förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet, och kommissionen sammanställer en uppföljningsrapport om kraven - inte frivilligt, utan därför att kommissionen är skyldig att göra det - där man måste klarlägga vilka åtgärder som man presenterat i enlighet med resolutionsbeslutet. I går kväll lämnades nu fler ändringsförslag in som rör ?oktoberalternativet? - så vill jag kalla det - och där uppstår det nu ytterligare frågor. Kommissionen skulle därför välkomna om detta också skulle kunna klaras upp. Herr talman! Ansvarsfriheten är något mycket viktigt. Det är en av Europaparlamentets viktigaste befogenheter och vi kunde konstatera det vid den största kris som uppstått mellan parlamentet och kommissionen, vilken uppstod i samband med en omröstning om ansvarsfriheten. Jag tror att parlamentets målsättning i första hand har varit att se till att den kontroll som utövas via ansvarsfriheten är en politisk kontroll i ordets bästa bemärkelse, dvs. en kontroll som är ett uttryck för skattebetalarnas vilja att försäkra sig om att de offentliga medlen används på ett bra sätt, och som inte bara begränsas till en teknisk formalitet. För det andra har vi ansett att det inte bara är kommissionen utan samtliga organisationer som förfogar över en självständig budget som i vidare bemärkelse borde få ha kontroll över ansvarsfriheten, via parlamentets beviljande av ansvarsfrihet. För det tredje har vi ansett att, eftersom vi enligt fördraget har befogenhet att bevilja ansvarsfrihet, vi faktiskt också borde ha rätt att säga nej till den. Därför har det under överinseende av budgetkontrollutskottet och dess ordförande, Theato - som jag här vill berömma -, successivt byggts upp en verklig befogenhet för parlamentet som, genom beslutet om ansvarsfrihet, alltså faktiskt uttrycker skattebetalarnas oro. Denna utvidgning av ansvarsfriheten orsakar emellertid vissa problem. Det första av dessa problem består av risken att ett förfarande pågår i evigheter utan att leda till något. I det betänkande som lagts fram av Hans-Peter Martin föreskrivs, för samtliga bestämmelser, relativt korta tidsfrister, som är relativt rimliga. I det hänseendet vill jag säga till kommissionen: ?Fru kommissionär! Ni kan inte både begära att man beviljar ansvarsfrihet inom kort tid och samtidigt säga att när det gäller er, tar det tid att fatta nödvändiga beslut som skall överensstämma med parlamentets arbete. Man måste välja: antingen vill ni ha extra tid, och då ger vi er ansvarsfrihet senare, eller också vill ni beviljas ansvarsfrihet snabbt och då får ni också själva raska på?. Det andra problemet vi har haft handlar om teknik för överensstämmelse mellan de tre omröstningarna, nämligen omröstningen om ansvarsfrihet, omröstningen om godkännande av räkenskaperna och omröstningen om resolutionen. Detta representerar tre olika omröstningar för ett enda beslut, med risk för inkonsekvens mellan dem. Det betänkande som lagts fram, och som vi bestämt stöder i PPE-DE-gruppen, reglerar problemet genom att kombinera förfarandet för ansvarsfrihet med förfarandet för godkännande av räkenskaperna och genom att erbjuda talmannen möjligheten att förhindra att en resolution går till omröstning som skulle motsäga bestämmelserna om omröstning om parlamentets beviljande av ansvarsfrihet. Det tredje problemet som var det allvarligaste och som vi stött på vid flera tillfällen var problemet med majoriteten. Så snart vi hade möjlighet att bevilja, uppskjuta eller säga nej till ansvarsfriheten, uppstod två risker: Den första var att ingen omröstning accepterades eftersom en majoritet av kommissionen och parlamentet inte uttalade sig till förmån för någon av dessa tre möjligheter. Vi befann oss därför i en återvändsgränd. Den andra risken gällde lika röstetal, antingen i utskottet eller i parlamentet, trots att vi enligt fördraget är skyldiga att fatta ett beslut. I det betänkande som lagts fram löser man problemet på ett sätt som inte är fullständigt tillfredsställande, men det är ändå enligt min uppfattning det bästa sättet. I betänkandet föreslås att förfarandet skall delas upp i två steg: i det första skulle vi välja mellan beviljande och uppskjutande, på förslag från budgetkontrollutskottet; i det andra, om ansvarsfrihet inte beviljades efter uppskjutandet, skulle vi välja mellan vägran och beviljande. Och den valmöjlighet som skulle avvisas skulle då leda till att den motsatta valmöjligheten antas. På så sätt skulle vi undvika risken med den återvändsgränd som vi hela tiden varit nära i budgetkontrollutskottet. Det är ett mycket bra system och vi stöder mycket bestämt den kompromiss som de största grupperna uppnått. Jag vill i det hänseendet särskilt tacka föredraganden för hans ord om att dra tillbaka sin begäran om separat omröstning. En kompromiss är en helhet, vi kommer att hålla oss till den och vi tackar er för att ni också gör det. Jag önskar er lycka till, herr föredragande. Herr talman! Eftersom vi i budgetkontrollutskottet är inskränkta politiska torrbollar och det är en hel del fler människor som lyssnar på oss i kväll, skall jag försöka att förklara för dem vad som sker, eftersom budgetkontroll och ansvarsfrihet inte egentligen är termer som vanliga människor förstår. En av Europaparlamentets främsta uppgifter är att utvärdera hur kommissionen fungerar. Vi är här för att se till att kommissionen utför sitt arbete ordentligt. Därför kan vi, när människor säger att kommissionen inte har valts, tala om för dem att vi kontrollerar kommissionen och håller den ansvarig för sina handlingar. Ett av våra formella ansvar är att bevilja ansvarsfrihet med hänsyn till genomförandet av budgeten. Vi måste kunna svara inför våra väljare och förklara för dem hur deras pengar används. Budgetkontrollutskottet är det främsta utskott som är ansvarigt för att leda denna uppgift på Europaparlamentets vägnar: vi granskar budgetposter, följer upp möjliga skandaler, vi ser hur pengar missbrukas och vi försöker att ta reda på varför förfaranden är så komplexa och tungrodda. Det var förfarandet med att bevilja ansvarsfrihet som slutligen ledde till att kommissionen tvingades avgå 1999. Det var det som startade hela processen. Det finns dock en fara - vi får inte vara naiva när det gäller vad som sker - att hela processen kan användas för mer lömska och politiska motiv. Det har nästan blivit etablerad praxis inom budgetkontrollutskottet att skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet och begära mer information. Det innebär att det nu finns tre alternativ. Tidigare fanns det två alternativ: vi kunde bevilja eller neka ansvarsfrihet. Nu, liksom Bourlanges har förklarat, kan vi bevilja ansvarsfrihet eller neka eller skjuta upp beviljandet av ansvarsfrihet. Det är mycket lättare om vi bara har två alternativ, och det är det som läggs fram för oss i dag. Kommissionären har en poäng när hon säger att kommissionen troligen kunde anpassa sig snabbare. Jag betraktar inte denna sammanträdesperiod i oktober som det datum vid vilket vi måste ha svaret. Det är då parlamentet senast tillkännager sitt beslut. Vi behöver inte hålla oss till oktober, men vi måste ha gjort det senast i oktober. Det är en något annorlunda tolkning. Det är tydligt att vi alla vill ha slutfört processen före sommaren. Det är också rätt att kommissionen borde ha detta ytterligare andrum, eftersom kommissionen behöver få tid att rätta till saker och ting om ledamöterna nekar beviljande av ansvarsfrihet och vill kritisera kommissionen. Den nya processen kommer också att garantera att processen inte bara fortsätter i evighet. Det är vad som skett tidigare. Det skedde med ansvarsfriheten 1996 - processen bara fortlöpte. Vi ger er ett slutdatum, vi talar om för parlamentet att senast vid den här tidpunkten måste det besluta på det ena eller andra sättet. Det är därför detta system är mycket bättre. Situationen är tydligare och förfarandet kommer inte att användas för politiska syften. Herr talman! Förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet är bland Europaparlamentets viktigaste rättigheter och åligganden. Parlamentet måste sätta sig in i ekonomin och avgöra om kommissionen har skött sin uppgift rätt. Parlamentet kan alltså inte utan motivering bevilja ansvarsfrihet. Beviljandet av ansvarsfrihet innebär att kommissionen på basis av den information som parlamentet fått och inhämtat har agerat på rätt sätt. Om det senare framkommer oklarheter kan man alltid återgå till dem trots att ansvarsfriheten har beviljats. I betänkandet föreslår man en tidsfrist för behandlingen av ansvarsfrihet. Detta är bra. En situation där ansvarsfriheten år efter år är öppen - såsom vi har haft det under de senaste åren - är inget bevis för saklig och ansvarsfylld förvaltning. Problemet är sådana fall då ansvarsfrihet inte beviljas. Om ansvarsfrihet inte beviljas och man fattar ett beslut om detta, är orsaken antingen en juridisk oegentlighet eller ett politiskt misstroende. En oegentlighet förutsätter att åtal väcks mot behörig myndighet eller behöriga myndigheter. Om oegentlighet inte påvisas måste kontona avslutas. Ifall politisk verksamhet är orsaken till att ansvarsfrihet inte beviljas, anser jag att kommissionen bör avgå. Det planerade systemet, att vägran att bevilja ansvarsfrihet efterföljs av förtroendeomröstning, är bra men diffust. Om kommissionen eller dess företrädare får ett förtroendevotum men inte ansvarsfrihet uppstår en motstridig situation. Konflikten kan uppstå därav att det krävs enkel majoritet för att vägra bevilja ansvarsfrihet men kvalificerad majoritet för misstroendevotum. Därför borde man absolut förhindra denna konflikt. Herr talman! Martin har lagt ned mycket tid och möda på detta betänkande, och jag vill ge honom min fulla uppskattning för det. Vi har också haft givande samtal med varandra, herr föredragande. Beviljandet av ansvarsfrihet är den viktigaste befogenhet som parlamentet som kontrollorgan har, där det handlar om att bedöma hur det verkställande organet, dvs. framför allt kommissionen, skött förvaltningen. Det handlar här om en politisk handling och inte bara om avslutningen av räkenskaperna, hur viktig den än är. På grundval av revisionsrättens rapporter och övrig information, för övrigt också från själva kommissionen, granskar vi om de mål som satts upp har uppnåtts på korrekt och ekonomiskt sätt med de pengar som ställts till förfogande. Vi visar på svaga punkter, för att de skall avhjälpas och även undvikas i den kommande budgeten. Jag anser att det är riktigt att sätta upp tidsfrister för de tre möjligheterna när det gäller ansvarsfriheten - att bevilja, skjuta upp eller icke bevilja - som föredraganden klart har lagt fram, så att inte två ansvarsfrihetsförfaranden löper parallellt, som ofta skett tidigare, utan ett förfarande skall vara avslutat innan nästa påbörjas, och de två nivåerna skall kunna fungera. Jag tror, fru Schreyer, att tidsramen - om man också inkluderar sommaruppehållet - ändå räcker till för att i tid komma fram till konstruktiva lösningar. Men jag kan inte godta, käre herr föredragande, att ansvarsfriheten skall betraktas som beviljad om kammaren i april avvisar förslaget från det ansvariga budgetkontrollutskottet om uppskjutande. Detta avvisande kan bero på motstridiga motiv och uttrycker inte parlamentets entydiga vilja. Det sägs för övrigt också i rättstjänstens utlåtande. Att bevilja ansvarsfrihet vore ett felaktigt svar på den fråga som ställts, och för den som skall erhålla ansvarsfriheten vore det en andraklassens ansvarsfrihet, eftersom den skulle beviljas i förbigående. Därför skulle jag ha önskat att förslaget i sina tre delar återförvisas till budgetkontrollutskottet. Om det skulle förekomma motsägelser mellan omröstningsresultat och resolution enligt vad som upptagits i punkt 3 i den nya artikel 5a, så bör budgetkontrollutskottet få i uppgift att undanröja dessa och återigen lägga fram resolutionen för kammaren. Men som också redan nämnts har ändringsförslagen från min grupp dragits tillbaka. Jag måste dock av egen erfarenhet säga att jag visserligen kan acceptera flera saker i detta betänkande - det har jag redan sagt - men ändå inte känner att jag är i stånd att rösta för betänkandet, om frågan om uppskjutande och därmed om beviljandet av ansvarsfrihet inte regleras på annat sätt. Herr talman! Vi har redan haft möjlighet att lyssna på hur flera av våra ledamotskolleger har betonat betydelsen av en mekanism för ansvarsfrihet inom ramen för budgetprocessen och parlamentets befogenheter, och således skall jag låta bli att upprepa dessa ord, men jag skulle även vilja säga att stora maktbefogenheter måste, när de utövas, harmoniera med allvarligt övervägande och stor moderation. Det är just denna angelägenhet som för oss hit och som har gjort det möjligt för vår föredragande att fastställa en tidsfrist för vår undersökning av kommissionens finansiella förvaltning. Jag skulle vilja påstå att utifrån denna synvinkel är det här en legitim angelägenhet och att den valda ordalydelsen är fullständigt resonabel. I den här debatten bör vi emellertid inte glömma bort det faktum att det finns underliggande syften till förfarandet om ansvarsfrihet, vilka tydligt formuleras i artikel 227 och, uttryckligen, att Europaparlamentet undersöker inkomst- och utgiftsredovisning och balansräkningar för att staka ut gemenskapens tillgångar och skulder. Och i detta sammanhang bör vi komma ihåg att systemet för redovisning och finansiell kontroll inom de europeiska institutionerna, på grundval av utvärderingen av inkomst- och utgiftsredovisning och balansräkning, måste vara fullständigt exemplariskt och att det på ett strikt, fullständigt och otvetydigt sätt skall uppfylla högsta internationella kvalitetsstandard. Detta är en erfarenhet som vi bör ta med i beräkningen inför det räkenskapsår som just håller på att inledas. En annan erfarenhet som bör betonas är nära förbunden med det sätt på vilket man under tidigare år har handskats med ansvarsfriheten, särskilt under 1999, och det gäller outsourcing. I själva verket är det Bourlanges som är författaren till flera av våra upplysningar. Jag skulle också vilja gripa detta tillfälle och betona betydelsen av denna aspekt. Herr talman! På toppmötet i Laeken krävde stats- och regeringscheferna mer öppenhet, mer enkelhet och mer begriplighet i det europeiska lagstiftningsförfarandet. Konventet har försökt att ta hänsyn till denna uppgift, och bland annat tillsatt en arbetsgrupp med uppgiften att förenkla förfarandena. Att denna arbetsgrupp och framför allt dess resultat är absolut nödvändiga, visas återigen mer än tydligt i dagens betänkande av Martin. Som en av ledamöterna i budgetkontrollutskottet var jag med om dilemmat 1999 där arbetsordningsreglerna - kanske borde man säga arbetsoordningsreglerna - stjälpte oss alla. Några kommissionärers agerande var då oacceptabelt, man fick egentligen inte bevilja ansvarsfrihet, men kommissionen i sin helhet ville vi inte och fick vi, klokt nog, inte sparka. Historien löste det dåvarande problemet. Förmodligen var det också bara vår nuvarande kollega Jacques Santers hedrande ståndpunkt. Men vi har uppenbarligen inte lärt oss särskilt mycket av det. Det system som nu föreslås är inte på något sätt mindre komplicerat än sin föregångare. Det nuvarande systemet är lika svårt att genomskåda som sin föregångare, och om det hade krävts bevis för detta har vi fått det genom det som hänt när man bemödat sig om att finna en kompromiss till detta förslag. Diktaren Goethe låter sin Faust säga att allt fick honom att känna sig så dum som om en kvarnsten malde runt i huvudet på honom. Jag anser att vi inte bör tynga våra medborgare i Europeiska unionen med en sådan huvudvärk - i varje fall inte på längre sikt. Därför kan vi bara, här och i dag, i morgon och i övermorgon, arbeta för att finna en kompromiss, och i konventet utarbeta en modell för Europas framtid, som gör det möjligt för ledamöterna och medborgarna att förstå vad de politiska implikationerna av beslut om ansvarsfrihet betyder och bör betyda. (Applåder) Herr talman! Ja, det är skönt att citera allegorier och sedan säga att betänkandet är för komplicerat, och dessutom hänvisa till, kollega Rack, att man hade sett det av ändringsförslagen. Det lömska ligger - och det vet ni som en utmärkt företrädare för rättsvetenskapen - naturligtvis i detaljerna. Det var ju just denna beslutssituation som vi stod inför. Låt oss försöka få mer klarhet eller det som man kanske skulle kunna kalla intellektuell frihet från tvivel. Och hur absurt det än må låta stod jag helt på kollegan Theatos sida, och jag sade att det verkligen bör vara helt entydigt och klart utarbetat, och man bör lämna den tredje varianten öppen. Men exakt detta, kollega Rack, skulle ha betytt att ändringarna skulle bli ännu mycket mer omfattande, ännu mer komplexa och svåra att förstå. Men man kan ju leva med att en av ens egna landsmän skildrar det så, om man från Nederländerna får höra det som vi har hört, liksom andra yttranden. Låt mig få gå in på två ytterligare punkter, framför allt från kollegan Theato och kommissionär Schreyer: Båda refererar till rättsliga grunder och rättstjänsten, när det uppstår tvivel. Naturligtvis blev vi tvungna att gardera oss där, för att över huvud taget kunna uppnå den kompromiss som sedan till slut förhandlades fram tillsammans med kollegan Bourlanges och kollegan Duff från de liberala. Nu står rättsuppfattning mot rättsuppfattning. Vi får lov att leva med det. Jag tror ändå att det som har arbetats fram i sin helhet motsvarar idéerna i kammaren, och jag respekterar naturligtvis er hållning, kollega Theato. Jag hoppas bara att det inte är alltför många som tänker som ni gör, i så fall kommer det annars återigen att låta: Tillbaka till startpunkten! Det skulle kanske glädja dem som vill ordna allt genom konventet. Men så mycket enklare kan vi inte få till det. Vi måste avge den politiska förklaringen - det är vår uppgift som ledamöter. En arbetsordning lämpar sig inte för politiska förklaringar. Än en gång ett hjärtligt tack för ert samarbete och ert stöd. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0310/2002) av Hughes för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande - Anpassning till förändringar i arbetsliv och samhälle: en ny arbetsmiljöstrategi för gemenskapen 2002-2006 (KOM(2002) 118 - C5-0261/2002 - 2002/2124(COS)). Herr talman! Samtidigt som jag i mitt betänkande välkomnar kommissionens meddelande, innehåller det också konstruktiv kritik i ett antal viktiga hänseenden. I betänkandet betonas tre övergripande frågor av stor vikt för strategins framgång. För det första, avsaknaden av en handlingsplan. Strategin uppvisar en oacceptabel obalans och en brist på strategisk vision för uppföljning. Den ursprungliga analysen är i grunden god, men förslagen till handling är ofta föga mer än en beskrivning av en fråga. I de fall där handling föreslås är kommissionen ofta vag, och det finns praktiskt taget inga indikationer på resurser eller på någon tidsplan för genomförandet av strategin. I meddelandet lägger kommissionen till exempel fram en god analys av de förändringar som håller på att genomföras genom den ökade kvinnodomineringen i samhället och den åldrande befolkningens inverkan, men sedan föreslås praktiskt taget inga åtgärder. I betänkandet kräver man därför en handlingsplan med tidsmässiga åtaganden för varje huvudförslag, att en sådan plan skall stödjas av parlamentets utskott för sysselsättning och socialfrågor i god tid före Europeiska rådets vårmöte 2003, och att planen därefter, i enlighet med rådets förslag, skall kunna bli föremål för årlig övervakning genom resultattavlan för den sociala dagordningen. Parlamentet och de rådgivande kommittéerna skulle också behöva vara delaktiga i denna övervakningsprocess. Detta är en allvarlig fråga, och jag vet att kommissionären lyssnar på den. Jag uppmanar henne att i kväll ge en tydlig indikation på att vi kommer att få positiv respons på denna uppmaning. Om inte, har jag ett tydligt mandat att begära att detta betänkande skall hänvisas tillbaka till utskottet, där det kommer att omformuleras för att kommissionens strategi skall förkastas. Den andra stora övergripande frågan är bristen på resurser. 1992 arbetade ungefär 130 tjänstemän med arbetsmiljöfrågor inom Europeiska kommissionen. I dag är antalet nere i ungefär 24. Vi kan vara oeniga i fråga om det exakta antalet, men kommissionären håller väl med om att det har skett en dramatisk minskning av mängden personal som arbetar inom detta område. Detta är inte en grund för den typ av dynamiska och aktiva förvaltning som skulle kunna krävas för att genomföra strategin, som skulle göra det möjligt att svara på utmaningarna inom en politisk miljö som är stadd i omvandling, samtidigt som man övervakar och kontrollerar genomförandet av befintliga lagstiftningsåtgärder och politiska åtgärder. Det är grundläggande att denna trend vänds och att adekvata resurser avsätts för detta politikområde inom kommissionen. I den tredje stora övergripande frågan i betänkandet betonas bristen på jämvikt mellan legislativa och icke-legislativa styrmedel. Jag varnar för att utvecklingen av icke-legislativa styrmedel på intet sätt får betraktas som ett alternativ till att bibehålla och förbättra gemenskapslagstiftningen om arbetsmiljöfrågor. Det ges särskilda exempel på luckor och bristfälligheter som måste åtgärdas i den befintliga gemenskapslagstiftningen, och på att omfattande lagstiftningsmetoder kommer att vara av högsta betydelse snarare än ett ad hoc-lappverk, både med tanke på konstaterade och nya risker. Om man går över till betänkandets särskilda frågor, är det uppenbart att vi inte har tid att ta itu med dem alla, så jag skall endast betona ett fåtal. Till att börja med påpekas det i betänkandet att, med tanke på hur mycket mer problematiskt det är med arbetsmiljön inom små och medelstora företag, är det beklagligt att kommissionen fortfarande inte har inlett ett flerårigt program för små och medelstora företag på grundval av två års förberedelser vid byrån i Bilbao, genomförda på Europaparlamentets initiativ. Kommissionen stödde ett sådant program i den europeiska sociala dagordningen som antogs i Nice. Ett sådant program skulle underlätta testning, analys och spridning av lyckade åtgärder inom denna avgörande sektor. Jag hoppas verkligen att kommissionen kommer att bemöta detta positivt. För det andra, och när det gäller nya risker, hoppas jag att kommissionen kommer att titta på behovet av nya lagar inom områden som till exempel trakasserier på arbetet, vilket parlamentet nyligen krävt. Likaså, och när det gäller belastningsskador, hoppas jag att kommissionen åter kommer att ta upp bildskärmsdirektivet - i direktivet nämns inte ens datormusen - och direktivet om manuell hantering. Jag hoppas att kommissionen kommer att sträcka sig längre och acceptera våra krav på ett omfattande direktiv om arbetsplatsens ergonomi. I betänkandet betonas ett antal befintliga direktiv som behöver ses över. Kommissionen behöver både ett engagemang och resurser för att hantera det arbetet. I betänkandet, som återspeglar det användbara yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor, rekommenderas integrationen av ett jämställdhetsintegration för hela strategin, och där betonas ett antal specifika arbetsdelar som behöver hanteras. I betänkandet välkomnas också måttstockar, men man intar åsikten att en lyckad måttstocksmetod inte enbart kommer att kräva fler jämförbara och tillförlitliga uppgifter, utan även ett harmoniserat system av definitioner, journaler och rapporter om yrkessjukdomar och sjukdomar. Min sista punkt är att man i betänkandet också välkomnar förslaget om att kodifiera och förenkla den befintliga gemenskapslagstiftningen på detta område, så länge detta inte är kodspråk för avreglering för avregleringens skull. Jag anklagar inte Generaldirektoratet för sysselsättning och socialpolitik för det, men det finns krafter på andra håll i kommissionen som har den tendensen. I utskottet gick jag till och med så långt att jag lade fram ett gemensamt ändringsförslag tillsammans med Bushill-Matthews där det stod att översynen av lagstiftningen borde användas som ett tillfälle att främja förenklingen av lagstiftningen, och att lagstiftning som var överflödig skulle upphävas. Ingen av oss här borde ha något intresse av att bevara överflödig lagstiftning, eller av att göra lagstiftningen komplicerad snarare än enkel att förstå och tillämpa. Jag hoppas att kommissionären kan ge oss den försäkran vi behöver i fråga om denna handlingsplan. Herr talman! Jag skulle vilja tacka Hughes och särskilt utskottet för sysselsättning och socialfrågor för deras nära samarbete. Meddelandet med titeln ?Anpassning till förändringar i arbetsliv och samhälle: en ny arbetsmiljöstrategi för gemenskapen 2002-2006?, är en strategi för arbetsmiljö för den nämnda perioden. Det är en ny strategi som innefattar några nya huvudfaktorer. Dessa faktorer rör kvaliteten hos arbetet och behovet av att kombinera en rad olika politiska instrument, som till exempel lagstiftning, den social dialogen, progressiva åtgärder och kartläggning av de bästa lösningarna, företagens sociala ansvar och ekonomiska incitament. Grunden för analysen är naturligtvis att arbetsmiljöfrågor hör samman med konkurrenskraft och att det alltid finns en kostnad när man bortser från socialpolitiken. De centrala punkterna i detta meddelande är de följande. Till att börja med, och jag tror att detta måste göras mycket tydligt, är det inte bara ett förslag från kommissionen, det är också en gemenskapsstrategi, så det finns ett behov av att innefatta alla de europeiska partnerna, inklusive de europeiska, nationella och regionala myndigheterna på politisk nivå. På operativ nivå, berör meddelandet de sociala partnerna, och på tjänstenivå rör det alla institutioner som behandlar hälsa, förebyggande arbete och försäkringsorganisationer. En mycket intressant punkt i detta meddelande är frågan om hur vi kan utveckla det förebyggande arbetet. Det finns naturligtvis ett antal prioriteringar om behovet att stärka vår kapacitet för riskövervakning och behovet av bättre lagstiftning. Jag håller helt och hållet med om behovet av förenkling och kodifiering, vilket är ett av åtagandena i kommissionens strategi. Det finns också ett behov av samarbete mellan kommissionen och de nationella myndigheterna vad gäller tillämpningen av strategierna, och samtidigt, av samarbete på internationell nivå. Jag har försökt att kortfattat redogöra för de centrala punkterna i meddelandet, eftersom jag tror att det skulle leda till en mer interaktiv debatt om jag besvarade Hughes specifika kommentarer. Utskottet för sysselsättning och socialfrågor gjorde några särskilda förslag, av vilka kommissionen har arbetat med och tagit hänsyn till flera. Några av förslagen kunde kanske undersökas mer djupgående. Vi kunde vara mer precisa när det gäller tidsplaner och beskrivningen av den verksamhet som måste genomföras, och vi kunde göra detta i ett möte med utskottet för sysselsättning och socialfrågor, då vi kunde diskutera strategins verksamhet och förslag enskilt, särskilt de fem punkter som Hughes hänvisade till. Till att börja med har vi frågan om de små och medelstora företagen, som togs upp i betänkandet. Ni känner till de problem som vi har haft med Safe-programmet. Tack vare parlamentet har vi nu en specifik budget i Bilbao för små och medelstora företag, och vi kan diskutera detaljerna för att genomföra detta projekt, såväl som tidsplanen. När det gäller lagstiftning om stress, har en analys inletts. Vi har inlett första samrådsstadiet. Återigen kan vi vara tydligare. Detsamma gäller förslaget till ett direktiv om ergonomi på arbetsplatsen och frågor om direktivet om manuell hantering. Analysen har inletts. Vi kan vara specifika när det gäller tidsplanen för studien, och göra specifika kommentarer om när och hur vi skall inleda första rådfrågningsstadiet. Sedan har vi frågan om kvinnor: i den frågan är vi helt eniga. Jämställdhetsperspektivet är en allmän princip i alla våra åtgärder i vårt strategidokument. När det gäller måttstockar har ni rätt i att vi kanske kunde finna ett bättre sätt att tillämpa förfarandet. I betänkandet hänvisas det särskilt till behovet av att uppmuntra medlemsstaterna att använda måttstockar inom detta område, men vi kunde kanske diskutera detta tillsammans för att se hur det kan genomföras mer konkret. Kanske kan vi diskutera detta med medlemsstaterna och be dem att fastställa fasta mål. Därefter kunde vi lägga fram en rapport för att se vilka framsteg som görs. Det kan inte vara en skyldighet - vi kan inte tvinga medlemsstaterna att göra detta - men vi kunde kanske lägga fram det på ett mer organiserat sätt för att se hur måttstockarna kan utvecklas. Slutligen skall jag kommentera förenkling och kodifiering. Vi arbetar med en fullständig utvärdering av lagstiftningen om hälsa och säkerhet. Detta är ett av de huvudsakliga åtagandena i strategin. Det är ingen enkel uppgift, men vårt slutliga mål är att förenkla bestämmelserna, att se om de är konsekventa och att sedan kodifiera dem. Ett åtagande är att kodifiera arbetsmiljödirektivet. Herr talman! På utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågors vägnar, välkomnar jag detta meddelande om arbetsmiljöstrategin. Jag skulle särskilt vilja gratulera Hughes till hans betänkande. Som han sade har jag varit mycket nöjd med det sätt på vilket våra utskott har arbetat tillsammans i denna fråga, och särskilt med samarbetet med föredraganden, som har sett till att de punkter som utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor lagt fram fullständigt har beaktats. Detta är viktigt, eftersom samtidigt som män ofta är offer för allvarliga olyckor på arbetet, tenderar kvinnor att drabbas under längre perioder av arbetsrelaterade sjukdomar. Vuxna kvinnor får lägre yrkesutbildning och utbildning än sina manliga kolleger. Det är därför som det är så viktigt att vi har en könsuppdelning i statistiken om arbetsrelaterad ohälsa och arbetsrelaterade olyckor för heltids-, deltids- och tillfällig sysselsättning. Kommissionären höll med om att jämställdhet måste införlivas i denna strategi så att frågor som följer av dubbel arbetsbörda i verksamhet som anställd och personligt ansvar och personliga frågor som till exempel trakasserier på arbetsplatsen hanteras korrekt. Om riskutvärderingen och utformningen av arbetsplatsen inte tar hänsyn till kön, kommer kvinnor att fortsätta att hindras från att ta sig in i vissa yrken och sektorer. En utvärdering av den aktuella lagstiftningen om hälsa och säkerhet behövs, så att vi kan identifiera problemområdena för att göra den framtida lagstiftningen mer effektiv. Till exempel måste tjänstefolk och hemarbetande, av vilka många är kvinnor, skyddas, liksom kvinnor inom jordbruket och makar i familjedrivna små företag. Jag stöder fullständigt föredraganden i hans kommentarer om bristen på resurser inom kommissionen när det gäller att ta itu med arbetsmiljöpolitiken, och särskilt behovet av en detaljerad och finansierad handlingsplan, och en mycket sträng tidsplan för att förbättra lagstiftningen på detta mycket viktiga område. Jag stöder betänkandet. Herr talman, fru kommissionär, ledamöter! Jag vill börja med att gratulera kommissionen och också föredraganden, inte bara för arbetets kvalitet utan också för föredragandens inställning till de ändringsförslag som lagts fram. Om dialogen mellan arbetsmarknadens parter skall vara ett effektivt instrument för att bekämpa det gissel som arbetsplatsolyckorna innebär har den politiska dialogen, i kontaktgrupperna, gett till resultat att ett redan inledningsvis utmärkt betänkande förbättrats. Jag har någon gång hört att verkligheten är okuvlig och att man inte kan ha åsikter om siffror. Men vi kan ha åsikter om de omständigheter under vilka händelser utspelar sig och om de omständigheter som detta speglar. Och verkligheten i Europeiska unionen när det gäller hälsan på arbetsplatsen är, utan att måla fan på väggen, att det 1999 förekom 5 500 arbetsolyckor med dödlig utgång, 4,8 miljoner olyckor med mer än 3 dagars arbetsoförmögenhet, 500 miljoner arbetsdagar som gått till spillo på grund av olyckor eller hälsoproblem och utbetalningar av ersättningar. Det som är ännu värre är att knappt 350 000 personer blev tvungna att byta arbete eller arbetsplats -omkring 300 000 med någon form av funktionsnedsättning - och 15 000 lyckades aldrig återkomma i arbetslivet. Dessutom har vi en viss oroande uppgång i antalet olyckor i vissa medlemsstater i unionen, och inför utvidgningen en enorm oro över läget vid - den inte längre framtida utan omedelbara - anslutningen av kandidatländerna, med genomsnittliga index på arbetsplatsolyckor som ligger över gemenskapens genomsnitt. Det är sant att de är förklarliga ur olika aspekter men också med tanke på den vikt verksamhetssektorer med högre risk har i dessa länder. Fru kommissionär! Vi står förmodligen inför den fattigaste släktingen i utvidgningen. Stadgan om de grundläggande rättigheterna stadgar i avsnitt 1 i artikel 31 att alla arbetstagare har rätt att arbeta under omständigheter som respekterar hälsa, säkerhet och värdighet. Lissabonmötet markerade, och Barcelona upprepade, som ett av sina mål att skapa fler och bättre arbeten. Och bättre arbeten handlar inte bara om kampen mot knappheten utan också om säkrare anställningar och arbetsplatser. Därför anser jag att strategins tredubbla aspekt är rätt: Den globala fokuseringen från professionella kvalifikationer till arbetsdagen, från den demografiska tendensen, från den allmänna ekonomiska utvecklingen till den aktiva befolkningen, fokuseringen eller tanken att en hälsosam och säker arbetsmiljö och -organisation är faktorer som bestämmer avkastningen i ekonomin i allmänhet och företagen i synnerhet, och framför allt, en kultur att förebygga risker. Inför den inneboende risk arbete är per definition, behövs det ett konstant och ihärdigt arbete. Man måste använda alla medel som den så kallade sociala gemenskapsrätten möjliggör, från ramdirektivet till de normer som fastställs i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Skyddet kommer således att kräva ett gemensamt agerande i samhället. Det har redan nämnts här: företagare, anställda, offentliga myndigheter, medborgare. En verklig gemensam insats. Men utan en större medvetenhet, utan utbildning av arbetarna och dem som ansvarar för hälsan, utan en horisontell politik för förebyggande, utan en kultur av förebyggande -som kommissionären uttryckte det - och utan tillräcklig information kommer besluten av normativ karaktär att betyda föga. En förenkling är välkommen när den kommer och är möjlig, men den kommer att vara otillräcklig utan ett större medvetande. För att klara risken vågar jag säga att insatsen inte är tillräcklig. Det behövs envetenhet. Det förebyggande arbetet måste vara ihärdigt, t.o.m. tråkigt. Med nya normer då de behövs, med mer materiella och humana resurser, med specifika insatser i sektorer och företag där olycksfrekvensen ligger över genomsnittet, med uppföljning av olika planer och utbyte av god praxis samt med hejdandet av nya risker. De europeiska medborgarnas säkerhet, hälsa och värdighet står på spel. Herr talman! Som framgår av kommissionsledamotens ord här i kväll, är vi utomordentligt oeniga med kommissionen i fråga om den riktning vi alla bör följa, när vi talar om arbetsmiljö. Vi är alla bekymrade över att alltför många människor får varaktiga fysiska skador genom att sköta sitt arbete. Vad som kanske är värre, på en rad områden har det faktiskt inte skett någon förbättring av arbetsmiljön i EU. Det är mot den bakgrunden, fru kommissionär, som vi hade hoppats att kommissionen skulle ha varit mera ambitiös i arbetsmiljöstrategin och i varje fall i fråga om uppföljningen av den. Jag hade hoppats att vi i dag skulle kunna få löfte om mera än bara tidsplaner för de olika aktiviteterna. Som de föredragande har framhållit, är situationen på arbetsmiljöområdet den att man sedan 1992 har gjort våldsamma nedskärningar av de resurser som kommissionen disponerar på området. Jag inser att man kan beräkna det på olika sätt, men saken är den att pengarna inte passar. Det talas om nedskärningar i en tid då arbetsmiljöproblem har blivit mera komplicerade och mera omfattande, och då vi rent faktiskt står inför nya arbetsmiljöproblem. Vi skall arbeta med olika instrument, vi skall titta på förebyggande åtgärder, och vi skall hjälpa de nationella myndigheterna. Det finns många mycket komplicerade uppgifter som skall lösas, och de utmaningar vi står inför i form av direktiv kan inte rymmas i ett anförande på tre minuter. Vi vet att arbetsmiljöproblem kan riskera att bli ett kvinnoproblem, som också Evans har påpekat. Vi vet att de små och medelstora företagen kräver särskild uppmärksamhet. Det finns ett tvingande behov av ett direktiv om hela muskel- och ryggproblematiken. Stress och mobbning kräver gemensam handling, och vi vet också att det kanske finns behov av ett generellt erkännande av yrkessjukdomar i ett minimidirektiv. Med tanke på alla de åtgärder vi alla anser nödvändiga är vår största besvikelse nog att kommissionen inte har för avsikt att följa upp denna strategi med en egentlig handlingsplan. När kommissionen håller med om att vi skall ha tidsplaner och att vi skall göra det mera förpliktande, kommer den förhoppningsvis i slutet av denna debatt, där det antagligen är flera som kommer att kräva en handlingsplan, att förklara för oss, varför den inte tar steget fullt ut och går vidare med denna strategi och lägger upp en egentlig handlingsplan. Vi vet ju att den blir mera förpliktande för Europaparlamentet, kommissionen och inte minst medlemsstaterna. Jag hoppas att vi kan komma vidare. Vi behöver en handlingsplan på arbetsmiljöområdet. Herr talman! Även om jag välkomnar några av punkterna i Hughes betänkande, särskilt förenklingen av den befintliga gemenskapslagstiftningen och bättre övervakning, är jag mycket missnöjd med att mina ändringsförslag om omfattande konsekvensbedömningar inte gick igenom i utskottet. Min grupp samtyckte till att jag skulle lägga fram ändringsförslagen återigen i kammaren, men tyvärr var ingen annan grupp redo att inleda den processen. Lagstiftning bör endast läggas fram när vi visar att det finns ett tydligt behov av det, snarare än av bästa metoder eller utbyte av bästa metoder. Vi måste först se till att den befintliga lagstiftningen inom samma område tillämpas inom hela Europeiska unionen. För det andra, som jag redan har sagt angående omfattande konsekvensbedömningar, måste vi ha en konsekvensbedömning för varje medlemsstat, som beaktar inverkan på industrin, företagen och på arbetskraften. Tyvärr ser de konsekvensbedömningar som kommissionen lägger fram rätt ofta mer ut som motiveringar enligt min åsikt, än omfattande konsekvensbedömningar. Framför allt måste vi när det gäller arbetsmiljö ha aktuella vetenskapliga och medicinska yttranden för att visa på behovet av sådan lagstiftning. Ta exemplet med vibrationsdirektivet. Jag mottog en hel del dokument från kommissionen. I rapporten om ISO-standarder, den enda som verkligen var aktuell, stod det faktiskt att det inte fanns någon kvantitativ förbindelse mellan helkroppsvibrationer och smärtor i ryggslutet, men vi lade ändå fram lagstiftningen. Jag är för EU, men vi lägger fram mer och mer lagstiftning utan att visa på det faktiska behovet av den. Detta gör att Europeiska unionen får dåligt rykte. Även om vi kanske behöver en del av den lagstiftning som Hughes har föreslagit i sitt betänkande och som kommissionen har föreslagit, måste ELDR-gruppen lägga ned sin röst i morgon om betänkandet saknar en garanti för en korrekt omfattande och oberoende konsekvensbedömning,. Herr talman! Jag känner stor sympati inför innehållet i Stephen Hughes betänkande. Texten är mycket tydlig. Han är mycket bekymrad över att det sker så litet, och han framställer en lång rad förslag av såväl lagstiftande som icke lagstiftande karaktär som skulle kunna förbättra situationen. Jag är säker på att han kommer att få hela GUE/NGL-gruppens stöd för allt detta. Samtidigt berör han också genomförandet och svårigheterna att få det hela att fungera i verkligheten. Jag tror att man borde tala mer klarspråk i det sammanhanget. Det handlar nämligen om en konflikt. Vi talar om dialog och samarbete, men det handlar faktiskt om konflikt. Företagen är underställda krav på att pressa kostnader och vinstmarginaler i konkurrensen med andra företag. Detta måste tas ut någonstans. Hälsa och säkerhet kostar pengar. Vi kan inte uppnå ordentlig hälsa och säkerhet i arbetet om de fackliga organisationerna inte är starka nog att sätta tillräcklig press på företagen. Så ser konfliktförhållandena ut, och det är en del av vårt system. Detta borde vi på något sätt kunna erkänna om vi vill ha bättre hälsa och säkerhet på arbetsplatserna. Både lagstiftande och icke-lagstiftande metoder fungerar i den utsträckning det finns starka arbetstagarorganisationer som kan utnyttja de lagar, rekommendationer och riktlinjer som vi utfärdar. Sådan är verkligheten! Vi borde kanske diskutera om vi behöver stärka arbetstagarparten, t.ex. stärka fackföreningarnas rättigheter. Möjligheterna till att få rättslig hjälp i konflikter kanske skulle behöva ökas. Man kan tänka sig ökad hjälp från sakkunniga. På 1800-talet, då det ännu inte fanns starka fackföreningar, hade man fabriksinspektörer som hjälpte arbetarna. I Östeuropa skulle vi kanske i dag behöva arbets- och fabriksinspektörer av den typ som fanns i England på 1800-talet. Vi kanske tydligare skulle behöva säga till kandidatländerna att strejkrättigheterna utgör en del av det regelverk, den acquis, som de förväntas införa. Fru kommissionär, herr talman, herr Hughes! Jag anser att det är utmärkt att bra betänkanden utarbetas. I synnerhet Hughes betänkande anser jag vara utmärkt. Någon gång har jag hört honom säga att han ansåg analysen i kommissionens meddelande vara väl stark, men att vidareutvecklingen inte var alltför stark. Jag menar mig ha lagt märke till detsamma i dagens EU-rapporter. Jag anser att analysen är hygglig men inte särskilt stark av den enkla anledningen att det i Europa finns mycket bättre förfaringssätt än de som beskrivs i det här dokumentet. Främst tänker jag på elementet well-being at work. För lagstiftning om säkerhet och hälsa på arbetet, det är hård lagstiftning. Det handlar om skakningar, om ljud och så vidare ... Vad well-being at work beträffar så har man exempelvis i Nederländerna gjort omfattande undersökningar av hur det skall tolkas. Det handlar om saker som har att göra med organisationer, det handlar om saker som senare även kan ha följder i form av repetitive strain injury, stress eller andra former av ohälsa. Ett antal av de elementen har nämnts i kommissionens dokument i fråga om att investera i kvalitet. Men efter indikatorerna som med tiden har utvecklats av belgarna upphör det. Jag tycket att det är synd att det inte utarbetas, för förslagen är egentligen ett slags hopkok av ett antal punkter. Sjukdomsbilderna och hälsoproblemen är kända sedan länge och ändå fastställs inget datum för de där förslagen. Än en gång alltså, som Hughes anger problemen, det kan jag instämma med och jag hoppas att han eventuellt kommer att ha modet att dra tillbaka sitt betänkande om kommissionen inte godkänner lösningarna på problemen runt minskningen av antalet anställda, den i mina ögon ännu otillräckliga balansen mellan lagstiftande och icke-lagstiftande åtgärder och framför allt bristen på en handlingsplan med tillhörande tidsplan. Herr talman! Kommissionens dokument om arbetsmiljön är ett bra dokument. Där talar man om vikten av arbetsmiljön, om behovet att förstärka det förebyggande arbetet och trygga en bättre tillämpning av den befintliga lagstiftningen. Jag håller helt och hållet med om allt detta. I meddelandet läggs problemet fram på följande sätt: det förebyggande arbetet i EU-direktiven har ännu inte helt förståtts, eller tillämpats effektivt i praktiken. Det håller jag med om. I meddelandet medger man att människor tenderar att betrakta gemenskapens rättsliga ram som överflödigt komplex och otydlig, och man föreslår att den skall förenklas och rationaliseras. Det håller jag också med om. Jag hade hoppats att parlamentet kanske hade ansett det passande att stödja dessa förslag från kommissionen, men föredraganden har gått i motsatt riktning. Han hävdar att eftersom kommissionens personalstyrka har minskats till ungefär 40 procent av dess storlek 1992, visar detta på en mycket lägre prioritet inom kommissionen. Detta är nonsens. För vissa människor leder dock alla vägar alltid till den socialistiska standardlösningen med mer pengar, mer människor och mer reglering. Jag noterar att föredraganden nådigt hänvisade till det gemensamma ändringsförslag som vi lade fram, som var den stora höjdpunkten i utskottet - kanske kan det bli höjdpunkten i detta betänkande. Kollegerna kanske hoppas att detta är början på ett fantastiskt nytt partnerskap, men jag misstänker att de får vänta litet längre för att det skall blomstra. Vi får tillsammans hoppas på framsteg. Under tiden vill föredraganden utvidga ramdirektivets räckvidd för att föreslå ny lagstiftning om trakasserier på arbetsplatsen och ett nytt direktiv om ergonomi på arbetsplatsen, förstärka direktivet om arbete vid bildskärm och ändra direktivet om manuell hantering. Allt detta framgår redan på första sidan i hans rekommendationer. Vi behöver inte fler direktiv. Jag vill hävda att hans slutsatser är felaktiga, eftersom hans analys är felaktig. Förenade kungarikets konservativa delegation kommer att rösta emot betänkandet och vi kommer inte att vara ensamma. Jag skulle vilja lägga till att Irland just har röstat ja till att tillåta kandidatländernas inträde i EU. Om kandidatländerna läser Hughes betänkande, kanske de inte vill ansluta sig. Herr talman! Jag vill tacka kommissionen för en bra rapport. Jag vill också tacka herr Hughes för hans framhållande av att det är viktigt att fokusera på genomförande av lagstiftningen. Danska arbetsgivare påstår ofta att de skall följa arbetsmiljöreglerna till skillnad från situationen i många andra länder. Jag är ärligt talat trött på att behöva lyssna på det, utan att jag helt ärligt kan säga emot dem. Jag vill gärna kunna dementera sådana påståenden i framtiden. Därför är det viktigt att vi får en starkare inriktning på det praktiska genomförandet av arbetsmiljölagstiftningen, så att man faktiskt skapar en bra och säker arbetsmiljö på alla arbetsplatser i EU. När detta är sagt, skall vi också noga överväga genom vilken reglering vi bäst kan skapa en säker arbetsmiljö. Lagstiftning är inte alltid rätt väg att gå. Vissa gånger är erfarenhetsutbyte, utbildning och utveckling av den sociala dialogen en bättre väg till förbättringar. Ett bra exempel är bekämpning av stress och mobbning. Stress och mobbning är problem som bara kan lösas genom bättre samarbete på den enskilda arbetsplatsen. Därför anser jag också att bekämpning av stress och mobbning är en sak för arbetsmarknadens parter. Herr talman, fru kommissionär! Även om Europeiska unionen har bidragit till att förbättra lagstiftningen när det gäller arbetsmiljön måste man ändå konstatera att situationen förvärras i vissa medlemsstater och inom vissa sektorer. I betänkandet från vår kollega Stephen Hughes betonas med rätta tre viktiga punkter: resursbrist, avsaknad av handlingsplan, brist på jämvikt mellan legislativa och icke-legislativa styrmedel. I betänkandet krävs alltså en förenkling av gemenskapslagstiftningen, bättre tillämpning i medlemsstaterna, att könsspecifika frågor beaktas, att företagen tar större ansvar och att nya instrument och konkreta lösningar införs när det gäller situationen i kandidatländerna. I betänkandet betonas behovet av att utarbeta en detaljerad plan, tillsammans med ekonomiska åtaganden, en tydlig tidsram för varje förslag och möjligheter att kontrollera genomförandet. Man understryker också mycket starkt - och det gläder mig - behovet av könsspecifika överväganden i de åtgärder som skall vidtas. Kvinnorna är för de mesta de sämst betalda, de fattigaste och de lider i större utsträckning av psykiska och sexuella trakasserier. Avslutningsvis måste också säkerhet och hälsa avsevärt förbättras för gravida kvinnor, ammande kvinnor och kvinnor som har småbarn. Även jag vill lyckönska Stephen Hughes till hans betänkande som jag stöder fullständigt. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Det tekniska och hälsorelaterade arbetsskyddet för arbetstagarna är vid sidan av bestämmelserna om den fria rörligheten ett oomstritt verksamhetsområde för Europeiska unionen, med entydig rättslig grund. Det är nödvändigt att utfärda miniminormer på detta område för att undvika konkurrensfördelar på den europeiska inre marknaden, som så att säga kan uppnås på bekostnad av den arbetande befolkningen. Därför kan det också välkomnas att kommissionen funderar över framtiden och gör prioriteringar. Prioriteringarna skall - och det uttrycks också mycket väl i föreliggande betänkande - framför allt ligga på kvinno- och handikappfrågor. Men jag är närmast reserverad inför bemödanden som i en vidare tolkning av lagbestämmelserna vill inkludera alla tänkbara aspekter av arbetslivet i europeiska bestämmelser. Också på detta område måste det finnas spelrum för nationella särdrag och nationellt oberoende. Vi står i själva verket inför stora förändringar när det gäller arbetslivet i Europa. Det finns allt färre arbetstagare i klassisk bemärkelse. Så kallade atypiska arbetsförhållanden tilltar, och jag kan inte värja mig mot misstanken att vi, i brist på lösningar av de verkliga problemen, i tilltagande utsträckning producerar dokument och avsiktsförklaringar som ytterst litet gynnar arbetstagarna på deras verkliga arbetsplatser. Faktum tycks vara - vare sig det beror på den ofta citerade globaliseringen eller på grund av en allmän samhällspolitisk utveckling - att skyddet för arbetstagaren minskar, arbetets betydelse som produktionsfaktor blir svagare och arbetstagarnas behov av skydd hamnar i underläge, också på grund av den europeiska integrationen, eller just därför. Av den anledningen måste man fästa större vikt vid att bibehålla status quo för det konkreta arbetstagarskyddet. Den skyddsnivå som vi skapat och som blivit europeisk gemensam egendom måste bibehållas och även förverkligas i kandidatländerna, och detta inte bara på papperet utan i verkligheten. Vi vet alla att det som står på papper kan låta vänta på sig, även i Europa. Men det arbetstagarskydd som vi har uppnått är kärnan i den sociala dimensionen i detta Europa, där integrationen fortfarande pågår. Arbetstagarna ser en positiv utveckling i detta, mycket mer, tror jag, än i sysselsättningsdokument och övriga strategidokument. Herr talman! Föredraganden konstaterar själv att trots alla vackra uttalanden om det oavvisliga behovet av att skydda arbetstagarna, fortsätter ändå de medel som ställs till förfogande för detta ändamål inte att öka utan tvärtom att minska. Men även om kommissionens medel utökas, vad kan den göra mot storägarnas jakt på vinst, vilken tar sig uttryck i minskad personal, och därmed en högre takt för dem som blir kvar på arbetet, besparingar när det gäller säkerheten och en allmänt utbredd fattigdom, legoarbete och tillfälliga anställningar, vilket tvingar dåligt betalda arbetstagare in i situationer de inte förberetts för? Bara i ett land som Frankrike dör nära 800 personer varje år i arbetsplatsolyckor och flera tusen lemlästas för livet. Så gott som alla dessa olyckor skulle kunna undvikas, under förutsättning att man beviljar medel till det, dvs. under förutsättning att man naggar utdelningen i kanten för dessa herrar aktieägare. När arbetsgivarna inte tvingas att respektera sina arbetstagares säkerhet och liv, utan stället prioriterar vinsten, förblir även de bästa resolutioner bara vankelmodiga tal. Herr talman! Naturligtvis vill vi alla, arbetsgivare, anställda och aktieägare, ha en god arbetsmiljö på arbetet. Men vad tjänar det till om vi har en god arbetsmiljö, men inget arbete? Här ligger problemet och utmaningen. Det finns en hedervärd tradition i den långa kampanjen och kampen för att uppnå acceptabla standarder i fråga om arbetsmiljö. Detta började redan med den industriella revolutionen. Den befriade barn från hårt manuellt arbete i gruvor och spinnerier, och än i dag skyddar den arbetare från olyckor och sjukdomar som går att undvika. Och den är ännu inte över. Det sker fortfarande oacceptabla olyckor i jordbruksföretagen och i fabrikerna. Så sent som förra månaden i ett jordbruksföretag alldeles i närheten av mitt i Skottland, omkom en ung make och familjefar efter att ha fastnat i en potatisskördemaskin. Vi måste alla göra vad vi kan och fortsätta att sträva efter att sätta stopp för alla sådana tragedier. Vår arbets- och företagskultur måste vara säker, men livet och arbetet kan aldrig vara helt riskfria. Vi kan inte på något sätt uppnå den utopin och fortfarande ha en fungerande ekonomi, där män och kvinnor går hemifrån varje dag till sitt arbete och därigenom stöttar sina familjer och vår ekonomi. Var säkra på att absurt överdrivna restriktioner och paragrafrytteri endast kommer att ta död på företagandet och de företag som våra väljare varje dag är beroende av för att tjäna sitt levebröd och bidra till den välfärd som vi alla är beroende av. Kommissionen har nästan fått till det. Tillämpa den lagstiftning som vi redan har effektivt och uppmuntra till åtgärder för arbetsmiljö som är lika bra för företagen som för arbetstagarna. Hughes betänkande går för långt. Dess klagovisa med överdrivet goda avsikter och dess begäran om ännu mer lagstiftning äventyrar framtiden för Europas företag, vår välfärd och våra arbeten. Herr talman! Även om åsikterna om detta meddelande skiljer sig åt, tror jag att vi kan uppnå en jämvikt. Som jag har sagt är denna arbetsmiljöstrategi en handlingsplan för Europeiska gemenskapen som helhet. Så vi måste beakta skillnaderna mellan medlemsstaterna, deras olika lagar och definitioner, fördraget, den rättsliga grunden och restriktionerna för kommissionens personalbudget. Uppmärksamhet har riktats på nedskärningarna i fråga om personal. Men vi har arbetsmiljöbyrån i Bilbao. Kommissionens tjänsteavdelningar och arbetsmiljöbyrån i Bilbao har olika referensbegrepp, men byrån i Bilbao ger stöd i form av information, kampanjer, analyser och undersökningar. Så det finns ett mycket nära samarbete. Hur som helst kan jag inte lova större personalresurser, eftersom ni alla vet vilken svår fråga det är. Vad vi har föreslagit i denna strategi är realistiskt, och kommissionen kan utföra det med de befintliga resurserna. Nu några specifika kommentarer. Man antar alltid att lösningen på alla politiska frågor är lagstiftning. Vi accepterar eller utesluter inte automatiskt behovet av lagstiftning, vi säger bara att i många fall måste situationen utvärderas för att se om sådan lagstiftning är nödvändig. Lynne frågade om detta förfarande alltid var riktigt, och om de befintliga uppgifterna eller undersökningarna nödvändigtvis var tillräckliga för att påvisa behovet av lagstiftning. När det gäller den särskilda frågan om vibrationer, har det gjorts många olika undersökningar. Vi har fått uppgifter från alla medlemsstater som visar att det fanns ett verkligt problem. Vi skall analysera dessa, och sedan lägga fram förslag till eventuella uppföljningsåtgärder. Det handlar inte bara om lagstiftning. Det finns så många olika frågor i kommissionens text. Det hänvisades till kvalitet. Vi har redan inlett ett samarbete med Eurostat i fråga om harmoniseringen av åtminstone definitionerna i de olika medlemsstaterna. För tillfället definierar medlemsstaterna olyckor olika, vilket ibland orsakar förvirring. Vi arbetar därför för en harmonisering av de befintliga definitionerna. Sedan måste vi arbeta med konkreta indikatorer. Dessa är mycket specifika och borde läggas fram i enlighet med en tidsplan. Måttstockar har nämnts, vilket jag talade om tidigare. Partnerskap är en av hörnstenarna för hela idén. Enligt strategin skall samtliga partner som är delaktiga lägga fram sin egen handlingsplan. Vi har redan mottagit handlingsplaner från arbetsmarknadens parter. Varje medlemsstat och partner måste lämna in sitt eget specifika program. Vi har redan gått igenom frågorna med kandidatländerna, och det finns även konkreta hänvisningar och åtaganden angående dessa länder. Sammanfattningsvis kan vi i framtiden arbeta tillsammans i samarbete med utskottet för sysselsättning och socialfrågor för att bedöma möjligheten till mer precisa åtaganden. Tack så mycket, fru kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0326/2002) av Manuel Pérez Álvarez för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om förslaget till rådets rekommendation om tillämpning på egenföretagare av lagstiftningen om hälsa och säkerhet i arbetet (KOM(2002) 166 - C5-0235/2002 - 2002/0079(CNS)) Herr talman, fru kommissionär, ledamöter! I punkt fyra i gemenskapens strategi för hälsa och säkerhet 2002-2006 som vi nyss debatterat begärs att omfattningen av ramdirektiv 89/391/EEG skall utökas -arbetstagargrupper innefattas - och, bland andra arbeten, nämns det arbete som genomförs av egenföretagarna. Den rekommendation jag skall lägga fram och som vi diskuterar i parlamentet begär att det skydd som löntagare har för hälsa och säkerhet i arbetet skall utvidgas till att omfatta även egenföretagare. Situationen är den att de arbetare som utför sin yrkesverksamhet utan att ha en anställning hos en viss person eller företag i allmänhet inte omfattas av skyddet i gemenskapsdirektiven om hälsa och säkerhet i arbetet. Bara tre direktiv talar om dem, och ibland tangeras de bara som t.ex. i rådets direktiv 92/57/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser. Egenföretagare som utför sitt arbete där beaktas i den omfattning de på grund av nämnda aktivitet kan utgöra en potentiell riskkälla för de anställda arbetstagare som också finns på arbetsplatsen, dvs. risker orsakade av egenföretagare, men inte skydd. Rådets direktiv 92/29/EEG om minimikrav avseende säkerhet och hälsa för förbättrad medicinsk behandling ombord på fartyg är inte ett specifikt direktiv ur 89/391/EEG och detsamma gäller 92/57/EEG. Och det senaste direktivet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/45/EG av den 27 juni 2001 om ändring av rådets direktiv 89/655/EEG om minimikrav för säkerhet och hälsa vid arbetstagares användning av arbetsutrustning i arbetet, behandlar i ett av sina skäl egenföretagarna och påminner om att då dessa personligen använder arbetsutrustning kan de riskera de anställdas säkerhet och hälsa, som om egenföretagaren i sig anses vara en riskfaktor som dock inte är värd att skyddas för samma risker, som om man inte ansåg att egenföretagaren verkligen är en arbetare. En stor majoritet av medlemsstaterna har inte något rättsligt skydd för egenföretagares hälsa. Det ger upphov till stora skillnader och oenhetliga skyddsnivåer. Åtgärder och beslut för att risken inte skall omvandlas i olycka har traditionellt varit kopplade till begreppet arbete för annans räkning, kanske på grund av att den oberoende egenföretagaren själv borde bekymra sig om sin egen säkerhet och sin egen hälsa. Ett otillräckligt och orättfärdigt resonemang. Det verkar således som att man kräver en insats på gemenskapsnivå i syfte att säkra ett minimiskydd för egenföretagare mot arbetsrelaterade risker. Anledningen är att företagen förutom av den enskilda egenföretagaren, eller flera egenföretagare, i verkstaden upphandlar uppgifter av mikroföretag eller egenföretagare. Utvecklingen av anställningsstrukturen ger nya säkerhetsproblem i arbetet: egenföretagarens säkerhet, de som arbetar för annans räkning eller egenföretagare som arbetar med denna person. Alla arbetare är värda skydd. Egenföretagaren är utsatt för samma risker som den anställda, men brister i utbildning och information kan dessutom ge upphov till olyckor eller skador för honom och för övriga som arbetar för annans räkning eller egenföretagare. Ledamöter! Vi står inför ett bredare problem, dvs. utvecklingen av organisationen av arbetet vid användning av arbetare som inhyrts från bemanningsföretag, uppdelningen av den produktiva processen och tilldelning till entreprenörer, underentreprenörer och egenföretagare och i allmänhet, formerna för decentralisering och upphandling av produktionen. Enligt mitt sätt att se det, och jag tror att det är enligt allas sätt, kan skyddet av arbetstagarens hälsa i arbetet inte vara beroende av varje arbetstagare som utsätts för en risks rättsliga ställning, vare sig det är en egenföretagare, uppdragstagare eller lönearbetare. Stadgan om de grundläggande rättigheterna gör ingen skillnad. Alla arbetare har rätt att arbeta under villkor som respekterar deras hälsa, säkerhet och värdighet, säger stadgan. Där ingen skillnad finns i lagen bör inte heller vi göra skillnader. Förfarandet för tillämpning är en rekommendation som bör underlätta detta steg och process. Syftet är tydligt, dvs. att det skall tillämpas och således att man för egenföretagarna nödvändigtvis skall tillämpa samma regler som tillämpas för lönearbetare. Det är klart att det förebyggande arbetet i detta fall får en ny innebörd. I många fall måste egenföretagaren, som är den som får den största nyttan av detta, investera i skyddsåtgärder. I andra fall måste han skaffa information och utbildning. Utan att gå in på frågor som t.ex. ansvaret vid vissa olycksfall tror jag att den ständiga och ihärdiga kampen mot olyckor fått en ny aktör på den kollektiva scenen: den som är märkt av en förebyggande kultur. Huvudaktörerna är arbetarna själva och myndigheterna. Herr talman! Jag skulle vilja tacka föredraganden Pérez Álvarez och parlamentsledamöterna för deras betänkande och för deras stöd. Det här är ett viktigt förslag som har utformats för att garantera att alla arbetstagare skall skyddas på sina arbetsplatser, eftersom, enligt vad Álvarez så grundligt har förklarat, och det finns inget behov för att jag skall upprepa vad han har sagt, arbetstagare inte bör behandlas olika beroende på hur deras arbete definieras. Initiativets syfte är att garantera en likvärdig säkerhet både för egenföretagare och för anställd personal och genom detta initiativ uppmanas medlemsstaterna att skilja mellan tre typer av åtgärder. Det första är att, inom ramen för hälsa och säkerhet i arbetsvillkoren, inkludera egenföretagarna, naturligtvis under förutsättning att de nationella rättssystemen tillåter detta. För det andra, medlemsstaterna uppmanas att vidta nödvändiga åtgärder för att egenföretagare skall få tillgång till information, utbildning och tekniskt stöd beträffande riskförebyggande. Den tredje faktorn är att medlemsstaterna uppmanas tillhandahålla lämpliga hälsoövervakningssystem. Det förefaller som om de flesta av era ändringsförslag är inriktade på situationer där anställd personal och egenföretagare arbetar sida vid sida och jag instämmer i att denna slags situation bör definieras tydligare i rekommendationen. Kommissionen kan därför godkänna ändringsförslagen 1, 3, 5, 6, 8, 10 och 11, och kommer att anstränga sig till det yttersta för att se till så att rådet gör likadant. Kommissionen samtycker inte till ändringsförslagen 2, 4, 7, 9, 12, 13, 14 och 15, eftersom dessa antingen ingår i andra ändringsförslag eller kräver specifika bindande juridiska avtal, vilket på förhand dömer ut rekommendationens effektivitet under de fyra första åren av dess pilottillämpning. Kommissionen anser att detta förslag utgör ett viktigt steg mot att se till så att lagstiftningen gynnar alla européer, oavsett vilken typ av arbete de har, och ett steg mot det slutliga målet att minska arbetsplatsolyckor och yrkessjukdomar. Herr talman! Jag skulle vilja tacka Pérez Álvarez för ett tydligt och tänkvärt betänkande. Tillämpningen av lagstiftningen om hälsa och säkerhet för egenföretagare är en viktig fråga, inte bara på grund av det allt större antalet egenföretagare, underlydande arbetstagare, arbetstagare på underleverantörsbasis eller atypiska arbetstagare. Skapandet av falska former av oberoende och egenföretagande kan ställa arbetstagare som befinner sig i en anställningssituation utanför skyddsramen. Det är något som vi måste ta itu med. Detta är något som kommissionen inser, och vi har genom att arbeta tillsammans, som Pérez Álvarez har sagt, försökt att göra något åt det under årens lopp. Utvidgningen av arbetstidskyddet till vägtransportpersonal i direktivet, som man kom överens om i slutet av förra året, kommer att omfatta åkare som kör för egen räkning, men endast eftersom parallella rättsliga grunder som omfattar arbetsmiljö å ena sidan, och operativ säkerhet å andra sidan har använts. Liksom Pérez Álvarez har påpekat i kväll, togs frågan också upp inom ramen för direktivet om minimikrav för säkerhet och hälsa på tillfälliga eller rörliga byggarbetsplatser, men på ett ganska begränsat sätt. Vi behövde därför en mer omfattande strategi, och denna rekommendation kan visa sig vara ett värdefullt bidrag. Men andra åtgärder är möjliga, liksom den mer allmänna utvidgningen av lagstiftningen om hälsa och säkerhet till att omfatta egenföretagare, vilket föreslås i Pérez Álvarez ändringsförslag 4. Jag vet att kommissionen har problem med det. Kommissionären kommer att säga att den rättsliga grunden i artikel 137 inte kommer att tillåta detta. Men om rekommendationen inte har en positiv inverkan, måste vi alla gemensamt åter samlas för att överväga de rättsliga grunder som är tillgängliga för oss, och kanske ta den väg som föreslås i Pérez Álvarez ändringsförslag 7 och 22. Om inte, föreställ er den typ av problem som vi står inför i relation till exempelvis det föreslagna direktiv som vi för närvarande överväger om skydd av arbetstagare mot risker med exponering för asbest i arbetet. Mängder av asbest finns dolt på våra arbetsplatser, i våra hem, skolor och sjukhus. Många människor med anställningskontrakt kommer att klara det, och om de arbetar för ett rivnings-, flytt- eller transportföretag kommer de att vara skyddade. Men en hel armé med egenföretagare exponeras också för asbest, särskilt elektriker, rörmokare och snickare som stöter på det hela tiden under underhållsarbeten. Dessa arbetare är till övervägande delen egenföretagare. Det är också sant att, även om antalet inspektörer tiodubblades, skulle de inte kunna inspektera hela denna armé med egenföretagare på arbetsplatserna. De måste kunna ansvara för sig själva. De behöver information, stöd och utbildning för att förstå vilka risker de löper om de tar genvägar. Rekommendationen är ett mycket användbart bidrag i det hänseendet. Herr talman, fru kommissionär, herr Pérez Álvarez! Tack för det här betänkandet. Det är ett bra betänkande. Jag skulle vilja gå in på ett element i betänkandet i vilket uppmärksamhet fästs vid kommissionens hittills ändå relativt försiktiga förhållningssätt. Det rör sig om följande: alla vet att arbetsförhållandena förändras rasande snabbt, och när jag talar om rasande snabbt så menar jag alltså rasande snabbt. Atypiskt arbete av många olika slag: tillfälligt anställda, egenföretagare, egenföretagare utan anställda, egenföretagare på papperet ... många har redan nämnt det tidigare. Det innebär att ett stort antal av dessa också arbetar på den där arbetsplatsen. Det är inte bara av vikt för den egna säkerheten, hälsan eller välbefinnandet utan också för de övriga inblandades. Med andra ord: egentligen är det så att ett och annat måste förändras, i synnerhet om man betraktar den nuvarande lagstiftningen i de olika länderna och ser att vissa länder i viss utsträckning ändå innefattar egenföretagare i sin lagstiftning om säkerhet och hälsa på arbetet och andra inte gör det alls. Kommissionen har valt att lägga fram en rekommendation. Jag hade gärna sett något mer bindande. Och det omedelbart. Anledningen till det är enkel: vi kan förvisso leva med att det efter fyra år kommer ett slags utvärdering och att det eventuellt leder till bättre bestämmelser, men - och i det sammanhanget vill jag återkomma till föregående fråga - var äger övervakningen av tillämpningen av den här lagstiftningen rum? På arbetsplatsen och i bästa fall av yrkesinspektionerna. Men ofta är den kontrollen dålig. Det mest effektiva inflytandet utövas av fackorganisationer, fackförbund på arbetsplatsen, företagsråd eller andra konsultorganisationer. De utför det arbetet, och de har ingenting att stödja sig på om det inte finns någon lagstiftning. Det förbiser man här helt: man går förbi de relationer som finns mellan arbetsgivare och arbetstagare på arbetsplatsen. Det är av avgörande betydelse och därför behövs så småningom strängare lagstiftning även i det här avseendet. Herr talman! Det kanske mest förvånande med detta betänkande är att det i omröstningen i utskottet endast antogs med 36 röster för och en röst mot. Jag hade trott att allt i den här stilen automatiskt skulle få enhällighet i utskottet. Det är också rätt avslöjande att det bara är en rekommendation. Som kommissionären känner till från direktivet om fall från höjder, var det ganska tydligt att vi behövde ett mycket tydligt politiskt budskap för att omfatta egenföretagare. Det är inte bara byggindustrin som drabbas av olyckor dagligen. Tolkarna i båsen omkring oss, som ofta är egenföretagare och måste arbeta under mycket stressbetonade förhållanden, hör till exempel just till de personer som vi förväntar oss skulle få motta gemenskapens skydd i enlighet med gemenskapslagstiftningen. Ni vet mycket väl att EU-institutionerna avstår från att införa några av dessa lagar som skulle omfatta en stor del av deras personal, så vi skall inte gå den vägen. Det råder ingen tvekan om att vi har tagit ett enormt steg framåt genom att ha rekommenderat gemenskapslagstiftning om säkerhet och hälsa för egenföretagare. Vi borde inte längre förlita oss på den nationella statistiken som talar om för oss att olyckor endast drabbar heltidsanställda. Det är naturligtvis löjligt. Om man är kristen kunde man kalla det en synd att så många människor inom industrin, bara för att de betraktas som egenföretagare, inte åtnjuter det skydd som de förtjänar. Pérez Álvarez har länge diskuterat hälsa och säkerhet i detta parlament. Det gläder mig verkligen att han har åtagit sig detta betänkande, för jag vet vilket engagemang vi behöver från alla håll i kammaren. Det är avgörande för egenföretagare att de inkluderas i all eventuell lagstiftning om hälsa och säkerhet och sysselsättning som kommer från kommissionen och denna kammare. Alla i Europa måste åtnjuta samma skyddsnivå. Herr talman! En undersökning som genomförts av Bilbaoinstitutet visar faktiskt att egenföretagarna oftare drabbas av arbetsolyckor än löntagare, även i fråga om dödsolyckor. Vi vet också att man talar om en mycket våldsam underrapportering av olyckor, när det gäller egenföretagare. En undersökning i Förenade kungariket visar t.ex. att bara 5 procent av olyckorna för egenföretagare rapporteras mot hälften för löntagarna. Det är också så att egenföretagare är mera utsatta för arbetsolyckor än löntagare på grund av deras begränsade resurser, och kanske därför att de inte är tvungna att följa dessa bestämmelser. Kommissionen förtjänar därför beröm för att den väcker frågan. Det är klart att detta skall stoppas. Egenföretagarna skall inte kunna köra på lösa boliner, när det gäller EU-reglerna om arbetsmiljö. Men vi skulle ha önskat att kommissionen hade tittat på några av de ändringsförslag som försöker göra uppmaningarna mera bindande. Jag inser att det saknas underlag i fördraget på denna punkt. Om vi nu alla är överens om att det är ett problem att egenföretagarna inte kan omfattas av arbetsmiljölagstiftningen, vore det då inte på tiden att vi försökte ändra fördragen? Kanske man skulle uppmana kommissionen att framföra ett förslag om detta i det konvent vars arbete just nu pågår. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0325/2002) av van Hulten för budgetkontrollutskottet om utkastet till kommissionens förordning om genomförandebestämmelser för rådets förordning (EG, Euratom) nr 1605/2002 med budgetförordning för Europeiska gemenskapernas allmänna budget (SEC(2002) 0835 - C5-0399/2002 - 2002/0901(CNS)) Herr talman, herr föredragande, ärade ledamöter! Först vill jag tacka parlamentet än en gång för det intensiva och effektiva samarbetet i fråga om översynen av den europeiska budgetförordningen. Bara därför att alla institutioner arbetade så engagerat tillsammans lyckades vi se till att den nya budgetförordningen kunde antas enhälligt av rådet den 25 juni 2002. Den nya budgetförordningen är ju en fundamental beståndsdel av kommissionens reform, och jag är stolt över att vi har klarat av detta kraftprov under 2002. Mitt särskilda tack - och det vill jag här än en gång betona - går till herrarna van Hulten och Dell'Alba. Den senare är inte här nu, men jag vill nämna det här än en gång. En grundläggande fråga vid översynen av budgetförordningen var att den skulle förenklas genom att de mycket detaljerade föreskrifterna skulle införlivas i genomförandebestämmelserna. Dessa genomförandebestämmelser skall beslutas redan före årets slut, så att de kan träda i kraft den 1 januari 2003 samtidigt med den nya budgetförordningen. Van Hulten har tillsammans med budgetkontrollutskottet gjort ett mycket grundligt arbete, och jag tackar er hjärtligt för detta. Beträffande de enskilda ändringsförslagen vill jag i kommissionens namn säga följande. För det första: Flera ändringsförslag i betänkandet syftar till att alla rapporter och den information som skall förmedlas till budgetmyndigheten skall tas upp i en bilaga till sammanfattningen av de årliga verksamhetsrapporterna från de förvaltande enheterna, the authorising officers. Kommissionen förespråkar en sådan skärpning av förfarandet. I fråga om sammanfattningen av de årliga verksamhetsrapporterna från utanordnaren föreslås det i betänkandet att förpliktelsen att lägga fram en sådan sammanfattning för den myndighet som beviljar ansvarsfriheten skall gälla inte bara för kommissionen utan också för de övriga organen. Jag håller med om syftet bakom detta. Ordalydelsen i budgetförordningen tillåter oss dock inte att ålägga andra organ en sådan förpliktelse. Vi anser att de andra organen måste samtycka till en sådan förpliktelse. För det andra: Beträffande de finansaktörer som nämns i budgetförordningen föreslås i betänkandet ändringar med två syften: a) Budgetmyndigheten skall underrättas när utanordnaren - på A1-nivå - och räkenskapsföraren byts ut. b) Tjänsterna som gäller räkenskapsförare och internrevisor skall underkastas ett externt anbudsförfarande. Vi kan förstå att budgetmyndigheten skall underrättas om nya utnämningar. Men vi kan inte förstå förslaget i betänkandet. Ett direktt externt offentliggörande skulle dessutom strida mot stadgan. Stadgan föreskriver ju uttryckligen att det först skall meddelas inom organen att tjänsterna är lediga, innan det kan genomföras ett externt anbudsförfarande. Det betyder att ett direkt externt anbudsförfarande inte vore stadgeenligt. För det tredje: Beträffande ändringsförslagen som gäller specialinstansen för finansiella oegentligheter kan vi samtycka till förslaget att en oberoende sakkunnig skall höra till instansen. Men enligt vår åsikt skulle en obligatorisk utredning om oriktigheter, även i obetydliga fall, gå alltför långt. För det fjärde: Beträffande direktivet om betalningsdröjsmål har jag noterat att fristen för genomförandet har löpt ut och att organen nu måste eller åtminstone bör iaktta bestämmelserna om dröjsmålsränta och betalningsvillkor. För det femte kan jag dessutom bifalla flera ändringsförslag som rör redovisningen. Särskilt samtycker kommissionen till klargörandet rörande införandet av ett integrerat databehandlingssystem. Detta står ju helt i samklang med kommissionens hittillsvarande förslag. Beträffande kravet att en lista skall upprättas över alla personer som är godkända som användare av det elektroniska redovisningssystemet samt att det skall inrättas ett kontrollsystem, där arten av och upphovsmannen till alla ändringar som gjorts i systemet klart framgår, kan jag meddela er att båda delarna redan finns inom kommissionen. Att denna föreskrift tas upp i genomförandebestämmelserna är vi positiva till, men jag kan för ögonblicket inte säga om dessa villkor också redan uppfylls i redovisningssystemen hos de andra institutionerna utanför kommissionen. För det sjätte: I ändringsförslag 17 kräver ni att budgetmyndigheten skall underrättas om alla fall då man avstått från att begära in fordringar som belöper sig på mer än 100 000 euro. Också detta kommer kommissionen att ta med. Låt mig avslutningsvis klargöra ytterligare en sak när det gäller det sista ändringsförslaget i betänkandet. Här står det: ?Räkenskaperna för budgetåret 2002 skall ställas upp och presenteras i enlighet med bestämmelserna i budgetförordningen av 1977, med undantag av skyldigheten att överlämna dessa till styrekonomen?. Jag vill här påpeka att det i den nya budgetförordningen klargjorts att det för avslutningen av räkenskaperna kommer att finnas en övergångsfrist fram till budgetåret 2005, att avslutningen av räkenskaperna alltså fram till 2005 sker enligt det förfarande som är fastslaget i den nu gällande budgetförordningen. Med tanke på att den enda medlemsstat som hittills i stor utsträckning gått över till accrual accounting - denna mer angloamerikanskt präglade bokföring, nämligen Förenade kungariket, har behövt en introduktionstid på mer än sju år, så är kommissionens tidsplan även i fortsättningen ytterst ambitiös. Jag upprepar mitt erbjudande till budgetkontrollutskottet att så snabbt som möjligt informera er om de förslag som kommissionen här har lagt fram. Herr talman! Om denna debatt planerades till denna tid på grund av att talmanskonferensen misstänktes vara intresserad av ämnesfrågan, hade man troligen rätt. Det är inte ett särskilt spännande ämne att diskutera, men som vi alla vet är det mycket viktigt, annars skulle vi inte vara här. Jag måste säga att det är synd att två av de tre utskottsledamöter som röstade emot betänkandet i utskottet, och därför gav upphov till en debatt i kammaren, inte är här i dag för att förklara sina invändningar mot betänkandet. Jag skulle vilja tacka de utskottsledamöter som stöttade mig när jag utarbetade detta betänkande, och som gav det ett nästan enhälligt stöd i utskottet. Jag vill också tacka kommissionen för det utmärkta samarbete som vi återigen har haft i fråga om detta betänkande. Många av ändringsförslagen i utskottets betänkande är rätt tekniska till sin karaktär. Jag skall inte gå in på det. Jag vill bara nämna ett par väsentliga frågor som kommissionären också tog upp. I betänkandet tas ett antal punkter upp för vilka vi anser att tillämpningsreglerna kunde skärpas. Den första punkten gäller brister med utnämnandet av och tjänstgörandet för högre finansiella tjänstemän, något som har diskuterats under de senaste månaderna. Det har funnits flera fall med förflyttningar eller uppsägningar av bland annat generaldirektörer, och ett fall har rört räkenskapsföraren, Andreasson. De frågor som tas upp hanteras i utskottet och bedöms utifrån sina egna föreliggande fakta. Frågor om form har emellertid också framkommit i fråga om hur sådana utnämningar, förflyttningar och uppsägningar hanteras inom kommissionen. Vi skulle vilja att vissa skydd byggdes in i budgetförordningen. Inte skydd i den bemärkelsen att man kan vara säker på att misstag aldrig kommer att göras, eller på att problem aldrig kommer att uppstå, utan skydd som inför större öppenhet för att se till att processen är genomsynlig och att vi inte stöter på överraskningar och fullbordade faktum. Detta omfattar utnämnandet av högre tjänstemän, något som ni hänvisade till fru kommissionär. Jag kommer att begära att en rapport lämnas in till budgetmyndigheten och att räkenskapsföraren och internrevisorn utnämns på grundval av en platsannons i Europeiska gemenskapernas officiella tidning. Det borde handla om externa kandidater, och om nödvändigt med tidsbegränsade kontrakt. Jag inser att vi inte kan ändra budgetförordningen, men vi måste ta upp frågan i tjänsteföreskrifterna, för det är en viktig punkt. För det andra har vi frågan om specialinstansen för finansiella oegentligheter, som har utformats för att fylla ett tomrum i den aktuella organisationen och införa ny expertis. Vad vi vill undvika är ett system där kolleger utvärderar kolleger. Införandet av en oberoende extern faktor är därför viktig, och jag välkomnar det faktum att ni har godkänt detta förslag. För det tredje har vi frågan om att förbättra kvaliteten och integriteten hos det datorstödda räkenskapssystemet, något som ni också nämnde. Vi vill ha ett enda integrerat datorstött system, dit tillgången är begränsad till personer som finns uppsatta på en förteckning över godkända användare som institutionen tillhandahåller. Jag förstår att kommissionen redan genomför detta, och det är viktigt att de andra institutionerna uppmanas att följa detta exempel. Slutligen vill vi att en lättläst verifikationskedja skall finnas tillgänglig, för att garantera en korrekt kontroll av utgifterna. Den sista punkt som jag vill nämna är sena betalningar och behovet av att anpassa affärstransaktioner till det relevanta direktivet. Jag är säker på att min kollega, Casaca, som har arbetat hårt med detta, kommer att ha något mer att säga. Tre ändringsförslag har lagts fram i kammaren utöver utskottens ändringsförslag. Ett från PPE-DE-gruppen och två från GUE/NGL-gruppen, av vilka jag inte stöder något. PPE lägger åter fram ett ändringsförslag som förkastades i utskottet, där man föreslår att en helt oberoende räkenskapsförare skall inrättas helt utan linjer för ansvarsskyldighet och ansvarighet inom kommissionen. Jag kan inte stödja detta förslag, eftersom det motsäger själva budgetförordningen, i relation till vilken det här handlar om tillämpningsregler. Det är inte heller någon vits att skapa en isolerad ö inom institutionen, vilket skulle gå emot hela principen med ansvarsskyldighet. Stor formell makt innebär inte nödvändigtvis ett bättre beslutsfattande, som vi vet. Med hänsyn till ändringsförslagen från GUE/NGL-gruppen, kan jag till andemeningen samtycka till ändringsförslag 34 om behovet för räkenskapsföraren att ha fullständig information, men i praktiken skulle det leda till en enorm byråkrati, med 600 000 betalningar som går via en enda person. Även om det inte är ändringsförslagets syfte, skulle det säkerligen leda till onödig byråkrati. Det andra ändringsförslaget gäller förslaget om de kriterier som skall beaktas vid ett eventuellt avstående från rätten att kräva in en fastslagen fordran. Det finns två kriterier: ett för konkurrens och ett för ekonomisk och social skada som orsakas av en skuld om den drivs in. GUE/NGL-gruppen vill avlägsna denna möjlighet för utanordnare. Det ändringsförslag som vi har infört och som ni just har godkänt, om införande av ett rapporteringskrav till parlamentet, ger ett tillräckligt skydd. Sammanfattningsvis tror jag att dessa ändringsförslag stärker förslaget, och jag uppmanar kommissionen att införliva dem alla i den slutliga texten. Herr talman, kära kolleger! Vad vore en förordning som EU:s budgetförordning utan genomförandebestämmelser? Uppenbarligen ingenting värd eller inte genomförbar, inte möjlig att praktisera, för efter att vi i utskottet och i kammaren har ägnat oss åt en utdragen översyn av budgetförordningen, följer nu förordningen om genomförandebestämmelserna hack i häl. Varför betonar jag det? Därför att jag anser att vi här återigen ger exempel på att det uppenbarligen inte räcker med en lagbestämmelse, utan att denna återigen behöver preciseras. Det bidrar varken till rättslig klarhet eller förenkling eller överskådlighet när det gäller europeisk rätt. Men kanske bidrar ju denna omfattande kreativa rättsliga verksamhet till en rättslig trohet. Med detta menar jag att gällande föreskrifter också skall tillämpas. I det sammanhanget ber jag den ansvarige kommissionären att uppträda rättstroget och inte ta ordföranden i denna kommission till förebild, som helt enkelt betecknar gällande rätt, exempelvis stabilitetspakten, som dum och sedan inte tillämpar den. Budgetförordningen och dess genomförandebestämmelser är över huvud taget inte lämpade för sådana lekar, eftersom den grad av förtroende som medborgarna där ute hyser för denna europeiska union i stor utsträckning hänger samman med dessa. Detta förtroende har skadats genom lättfärdigt och arrogant handlande respektive underlåtenhet från kommissionens sida, som uppenbarligen bland annat också har försummat att se till att dess bokföringssystem är tillförlitligt och omöjligt att manipulera - denna underlåtenhet måste tillskrivas kommissionen sedan den tillträdde, trots flera uppmaningar även från Europeiska revisionsrätten. Just därför är det så viktigt att den s.k. räkenskapsföraren har en klar och oberoende ställning. Därför att efter det att kommissionen tyvärr på ett hänsynslöst sätt avskaffade den oberoende styrekonomen, får räkenskapsföraren ännu större betydelse. Han måste ha möjlighet att självständigt begära ytterligare information, inställa betalningar och komma med kritik på viktiga punkter, utan att fråntas sitt ämbete och råka ut för ett disciplinärförfarande eller liknande. Jag ber därför om att ändringsförslag 33 från min grupp skall antas, men även de ytterligare två ändringsförslagen från Freddy Blak, som också bidrar till rättslig klarhet och öppenhet. Särskilt budgetlagstiftningen får inte lämna något stort utrymme för avvägningar. Att ni, herr föredragande, inte stöder ändringsförslag 33, förvånar mig inte. De argument som ni framför här är desamma som i utskottet, men de blir inte effektivare genom att de ständigt upprepas. Varje misstanke om godtycke och partiska beslut måste undvikas. Bara på så vis kan kommissionen vederlägga intrycket att det tillämpas en mindre sträng måttstock vid hanteringen av europeiska pengar än vid hanteringen av nationella pengar. För övrigt beklagar jag verkligen att parlamentet förmåddes gå med på dessa bestämmelser, trots att det inte rådde någon tidsnöd. Jag vet inte varför vi inte avvaktade Europeiska revisionsrättens yttrande om detta. Men kanske kan föredraganden i sin vishet ge mig ett svar på det. Herr talman! Jag skulle vilja ställa denna debatt i ett politiskt sammanhang. Vi befinner oss i sista hand i Europaparlamentet, vilket antas vara det mest representativa av politiska organ, och det organ har den närmaste kontakten med medborgarna. Nyttjandet av de finansiella medel som står till Europeiska unionens förfogande är sannolikt den mest komplicerade, men också den mest attraktiva, uppgift som åligger gemenskapens institutioner. Budgetmyndighetens struktur, såsom den definieras i fördragen, och den alltjämt inadekvata roll i budgetpolitiken som parlamentet har tilldelats, kräver och rättfärdigar att man ägnar särskild uppmärksamhet åt kontrollen och övervakandet av budgetens genomförande. Sanningen är den att en övervakning av budgetens genomförande endast kan bli effektiv och användbar om den stöttas av principer om genomsynlighet och klarhet, och om den stöds av regler som på samma gång är ambitiösa och okomplicerade. Detta är påtagligen syftet med den nya budgetförordningen tillämplig på Europeiska gemenskapernas allmänna budget, som kommer att träda ikraft den 1 januari 2003, och uttryckligen, syftet med de nya genomförandebestämmelserna som föreslagits av kommissionen. Den formulering som van Hulten använde sig av för dessa bestämmelser, utan att underminera själva kärnan i kommissionens förslag, förhöjer kontroll- och övervakningsförfarandet till en extraordinär nivå, den gör det mer begripligt och okomplicerat, med andra ord, effektivitetskontrollen av gemenskapens utgifter blir mer avancerad. Den nuvarande budgetramen är känd för att vara prekär, vilket inte fullständigt motsvarar unionens politiska prioriteringar. Följaktligen, och i avsaknad av en översyn av budgetplanen, vilket skulle kunna öka volymen av de resurser som står till Europeiska unionens förfogande, blir det nödvändigt för Europaparlamentet att till fullo utnyttja sina befogenheter och sin företrädesrätt. Endast om det är möjligt att politiskt intervenera inom ett administrativt ramverk som är tillräckligt dynamiskt och stabilt, men framför allt, begripligt och effektivt, kommer Europaparlamentet att oavkortat nyttja denna företrädesrätt och dessa befogenheter. Principerna om enighet och universalitet som innesluts i den nya förordningens bestämmelser - om än i en embryonisk form - och som styrks av föredraganden, såväl som den ställning som man vid interna utfrågningar tilldelat föredragandens initiativ för varje institution, är enligt min åsikt oerhört viktiga och innebär ett betydande steg framåt. Betänkandet av van Hulten, som jag välkomnar och personligen gratulerar, förtjänar därför Europaparlamentets stöd. Herr talman! Van Hulten har gjort ett förträffligt arbete när det gäller revideringen av budgetförordningen och detta betänkande är ett bra exempel på detta, stort tack för det. Översynen av budgetförordningen inleddes 1999 utgående från en rapport av en utomstående expertgrupp, allmänt känd som ?de fem vise männen?. Där ansåg man det vara viktigt att förenkla räkenskapsförvaltningen och klarlägga det personliga ansvaret. Parlamentet och rådet antog den nya budgetförordningen förra våren och den träder i kraft från och med början av nästa år. Reformeringen utgör en del av reformeringen av kommissionens förvaltning. De genomförandebestämmelser som nu behandlas hänför sig till denna nya budgetförordning. Genom reformen upphör man med den gamla förhandskontrollen och för helt och hållet över ansvaret för räkenskapsförvaltningen på den som godkänner inkomsterna och utgifterna. Med denna förändring ökar man såväl makten som ansvaret. Eftersom den som godkänner inkomsterna och utgifterna är den mest betydande verkställande tjänstemannen bör han/hon bära fullt ansvar för sina handlingar och inte fly bakom andras ryggar. Samtidigt som ansvaret klarläggs kan man öka effektiviteten, eftersom till exempel betalningarna inom kommissionen nu drar alltför mycket ut på tiden och inte tillnärmelsevis motsvarar effektiviteten inom företagsvärlden. Det system som man nu beslutar om får inte försämras genom nya ändringsförslag. Därför kan till exempel ändringsförslagen 33 och 34 inte godkännas, eftersom man enligt dem på nytt skulle fördela ansvaret för verkställandet mellan två personer, den som godkänner inkomster och utgifter och räkenskapsföraren. Systemet måste vara klart och öppet för insyn. Herr talman! Kolleger! Den budgetförordning som vi nu diskuterar kommer sannolikt att gälla i många år framöver. Det är därför avgörande att dess genomförandebestämmelser blir så tydliga som möjligt. Detta för att den nya budgetordningen inte bara skall innebära en effektiv handläggning utan också en förbättrad kontroll jämfört med tidigare. När kontrollen och verksamheten förs ut på de olika generaldirektoraten, måste den övervakas effektivt. Det är därför avgörande att räkenskapsföraren får en stark och oberoende ställning. Vi har lagt fram ett ändringsförslag som går i den riktningen. Räkenskapsföraren måste ha goda möjligheter att begära och få mer information, stoppa utbetalningar vid tveksamheter och rapportera direkt till högsta ort. Mot denna bakgrund vill vi också beklaga att Europaparlamentet inte har utnyttjat möjligheten och tagit chansen att reda ut de eventuella oklarheter som funnits i år på detta område. Det borde ha skett genom att kalla Marta Andreasen till budgetkontrollutskottet. Faktum är att vi fortfarande inte har fått fullgoda svar om godkännande av kommissionens räkenskaper för år 2001. Min partigrupp har också lagt fram ett ändringsförslag som begränsar kommissionens möjligheter att avskriva och skriva ned skulder. Det måste finnas klara grunder för att avskriva skulder, så att vi inte får fler fall liknande Flechard-ärendet, där den som har begått allvarliga fel inte tvingas ta den fulla konsekvensen av detta. Det förklarar vårt andra ändringsförslag. Avslutningsvis vill jag tacka föredraganden för hans gedigna arbete. Herr talman, kära kolleger, ärade fru Schreyer! Om man tar kommissionen på orden, då träder vi med den nya budgetförordningen in i en ny tid för finanshanteringen, där vi kan lösa de problem vi haft i det förflutna. Men det får vi först se. För närvarande kan vi tyvärr konstatera att den nya tiden börjar med att Europaparlamentets rättigheter försvagas. Genomförandebestämmelserna för den nya budgetförordningen skulle enligt de tidigare reglerna ha beslutats i samförstånd med parlamentet. Nu är kommissionen rättsligt inte längre förpliktad att ens samråda med parlamentet. Naturligtvis välkomnar vi, fru Schreyer, att ni ändå gör det, framför allt som dessa genomförandebestämmelser inte bara gäller för kommissionen, utan i framtiden skall kunna tillämpas i alla unionens institutioner. Låt mig ta upp några punkter, som vi än en gång ber om att kommissionen skall överväga, eller rentav förbättra. I fråga om räkenskapsföraren måste institutionerna i enlighet med det nuvarande förslaget välja räkenskapsförarna bland sina tjänstemän. Det blir inte möjligt att kandidera utifrån. Därför bygger vi egentligen bort möjligheten att ens överväga kandidater utifrån. Fru Schreyer, ni har sagt att stadgan inte tillåter det. Räkenskapsförarens funktionella oberoende är en grundförutsättning för tillförlitligheten och trovärdigheten i de siffror som vi måste lägga fram för medborgarna som betalar avgifter till Europeiska unionen. Detta tiger texten om. Varför ger ni inte räkenskapsföraren rätt att lämna in klagomål när det gäller försök till inblandning, liksom det föreskrevs för internrevisorn? Det finns ytterligare punkter som oroar mig, exempelvis den s.k. specialinstansen för ekonomiska oegentligheter. Den skall väl förhoppningsvis inte konkurrera med OLAF eller rentav hindra OLAF? Beträffande intressekonflikterna är definitionen i budgetförordningen omfattande och rimlig. När det gäller genomförandebestämmelserna verkar det som om detta helt enkelt kan kringgås. Slutligen föreskrifterna i artikel 84 om att avstå från att begära in fordringar. Här öppnas dörrar till att man även i fortsättningen avstår från begära in fordringar. Dessa beslut kommer då den europeiska skattebetalaren att tvingas stå för med extra avgifter. Jag tackar föredraganden, van Hulten, för hur snabbt han har arbetat under denna enorma tidspress. Herr talman! Vi har här många bra förslag, som lagts fram av föredraganden när det gäller genomförandebestämmelserna. Men jag vill förutskicka att man bör undvika intrycket av att den senaste kommissionen skulle ha misslyckats på grund av en dålig budgetförordning och dåliga genomförandebestämmelser. Jag tror, fru kommissionär, att det vore en felaktig bedömning och åter skulle leda till en katastrof. Det handlade snarare om en kulturfråga. När ni å ena sidan säger att ändringen av budgetförordningen och motsvarande föreskrifter är en av de mest ambitiösa uppgifterna i samband med reformen av kommissionen, då måste jag säga att ni har bagatelliserat saker och ting! Ni säger att vi inte kan ha externa kandidater till tjänsten som räkenskapsförare, eftersom det står i en stadga. Det kan ni inte mena! Om kommissionen inte ens klarar av att ändra en stadga, hur skall ni då över huvud taget kunna förvalta denna union? Det är väl det första, att man som verkställande organ kan ändra föreskrifterna för den egna tjänstemannastaben! Detta är inte godtagbart, fru kommissionär! Då har ni nog börjat i galen ända. Enligt min uppfattning handlar det om att ändra kulturen. Det var möjligt enligt de gamla föreskrifterna. Det kommer också att vara möjligt enligt de nya föreskrifterna. När jag till exempel studerar dokument om hur ni i samband med hela Eurostataffären, där ni ser på, där ni fortsätter att på de europeiska skattebetalarnas bekostnad engagera företag, som enligt vad ni vet bevisligen har lurat och bedragit er, då vet jag inte, fru kommissionär, om denna nya kultur med den stora rubriken ?nolltolerans?, som vi utgick från 1999, faktiskt har börjat tillämpas! Herr talman! Jag skulle vilja nyttja denna minut till att gratulera föredraganden till det storartade arbete som han hittills har utfört, vilket efterlämnar ett oerhört positivt arv åt oss, men vilket också förbinder honom med framtiden och kräver att han, i genomförandet av denna förordning och särskilt när det gäller alla aspekter kring det redovisningssystem som skall genomföras, skall besvara detta lika effektivt som han gjorde när det gällde budgetförordningen. Jag skulle vilja säga till kommissionär Schreyer att jag har lyssnat noggrant till allt som hon har sagt, särskilt hennes tillnärmning till en av de frågor som jag anser vara avgörande: frågan om direktivet om betalningar, vilken ingår i dessa genomförandebestämmelser. Jag anser att detta är en oerhört positiv fråga och jag skulle därför vilja gratulera kommissionen, men det finns inget tvivel om att den stora utmaningen blir att se hur denna förordning skall genomföras, både när det gäller dess redovisningssystem och systemet för den finansiella förvaltningen. Med hänsyn till denna utmaning kommer vi att vara här för att bedöma kommissionens åtgärder. Herr talman! Jag vill än en gång gå in på några av de punkter som tagits upp. Först vill jag rätta till en sak: Revisionsrätten har många gånger yttrat kritik rörande systemet samt flera bokföringsregler, men man har under de gångna åren alltid bekräftat att avslutningen av räkenskaperna återger intäkter och utgifter på ett sanningsenligt sätt. För det andra, när det gäller räkenskapsförarens roll, tackar jag också för de klargöranden som här har gjorts. Räkenskapsföraren genomför utanordnarens order, och han har ansvaret för att bokföringssystemet är riktigt. Men han är inte någon styrekonom! Tvärtom är det viktigt att uppgifterna som rör förvaltning av medlen respektive bokföringen är skilda åt, att den som bokför inte är engagerad i hanteringen av fondmedlen. Det är inte hans uppgift och det skall inte heller vara hans uppgift, utan han skall sköta bokföringen korrekt. Det är viktigt just att man skiljer dessa uppgifter åt. Beträffande frågan om det externa anbudsförfarandet regleras det i stadgan - och den fastslås, som ni vet, av rådet - vad ett meddelande om en ledig tjänst medför. Det förhindrar inte ett externt anbudsförfarande. Här handlar det om de olika stegen. Men jag måste här än en gång påpeka att det i budgetförordningen föreskrivs att räkenskapsföraren skall vara en av kommissionens tjänstemän. Varför är det så? Eftersom naturligtvis denna person öppnar konton för de europeiska organen. Det innebär att det är en förtroendeposition. Därför måste man naturligtvis också fråga sig om inte förtigande av viktiga fakta i samband med en ansökan skulle kunna motivera denna förtroendeställning. Beträffande bokföringen har det vädjats om att man skall ha klara bestämmelser. Tidigare hade vi naturligtvis mycket klara och enkla bestämmelser, där hela det offentliga bokföringssystemet vilade på - så säger vi i Tyskland - en kameral bokföring, och där kontantutgifterna och kassabokföringen - de faktiska utgifterna, de faktiska intäkterna - tydligt jämförs med det som står i budgeten. Det är naturligtvis så som kommissionen, och andra enheter som förvaltar offentliga utgifter, är räkenskapsskyldiga gentemot budgetlagstiftaren. Ni vill av oss veta hur mycket som betalats ut från en budgetpost som beslutats av er. Detta redovisningssystem kommer naturligtvis att spela en roll även i framtiden. Men för förvaltningen räcker det inte längre med denna information. Där behöver vi mer uppgifter i redovisningssystemet. Därför har kommissionen föreslagit - och det har beslutats så av lagstiftaren - att vi snarare går denna angloamerikanska väg till ett periodanpassat bokföringssystem, som innefattar fler regler och mer information just för förvaltningen. Men vi kommer att kunna diskutera dessa frågor vid ett annat tillfälle. Jag vill än en gång upprepa att jag gärna skulle tala om dessa frågor i budgetkontrollutskottet, men i denna sena stund vill jag först tacka herr van Hulten än en gång för hans betänkande och gratulera honom till det. Tack, fru kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (Sammanträdet avbröts kl. 23.45.)

sv

Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet

sv

1. Avtalet EG/Sydafrika om handel, utveckling och samarbete (

sv

8. Jämställdhet och ökat medinflytande för kvinnor i utvecklingssamarbetet (

sv

Justering av protokollet från föregående sammanträde Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter? Herr talman! Jag ser i protokollet att formuleringen avseende utväxlingen av frågor och svar under frågestunden med ministern Moscovici är felaktig. I protokollen står det på sidan 14, i den grekiska versionen åtminstone: "Fråga 16 från Marinos: 'Turkiska stridsplans kränkningar av cypriotiskt luftrum. Moscovici besvarade frågan samt en följdfråga från Marinos. Talare: Zacharakis'". Jag skulle, herr talman, vilja påpeka följande: Medan republiken Frankrikes president, Chirac, på förmiddagen med sin personliga närvaro här och med innehållet i sitt tal gav det intrycket att samarbetet mellan Europaparlamentet och unionens ledarskap under det franska ordförandeskapet kommer att vara närmare och mer systematiskt, gjorde på eftermiddagen den förste av ordförandeskapets ministrar som varit närvarande och samarbetat med oss, den före detta ledamoten i Europaparlamentet Moscovici, det rakt motsatta. Han var kortfattad och gav, skulle jag vilja påstå, som gott som alla ledamöter mer eller mindre fåordiga svar, eller så hävdade han att han redan hade svarat; dock svarade han faktiskt på den skriftliga fråga som jag hade ställt till honom. Men jag ställde därefter en följdfråga, som hörde samman med gårdagens förmiddagsdiskussion om de turkiska ockupationsstyrkornas invasion av en ny del av Cypern. I stället för att svara på den fråga som jag ställde honom, sade Moscovici: "Jag har redan svarat er." Därefter talade Zacharakis, som ställde två frågor till Moscovici, men denne varken reste sig upp från sin stol eller gav det minsta svar. Jag skulle vilja fråga, för det första, om det kan tillåtas att en tillfrågad minister eller kommissionär vägrar att svara - och det dessutom på ett mycket föraktfullt sätt - och om vi kan godta ett "Jag har redan svarat er" som svar, när något svar inte har getts. Samma sak fick även andra kolleger uppleva, vilka, om de är närvarande, kan bekräfta det. Jag skulle vilja ha ett svar på detta, liksom jag också skulle vilja att protokollet rättades till. Herr Marinos! Vi har tagit del av era åsikter. De kommer också att antecknas i protokollet. Det är mycket riktigt lämpligt att med jämna mellanrum utvärdera förfarandet under frågestunden. Jag skall undersöka frågan. Även jag skulle vilja be om att protokollet rättas till, för i sin nuvarande form återger det inte det som hände under sammanträdet. Jag skulle vilja att det förs till protokollet att jag ställde två konkreta frågor till Moscovici, som han inte besvarade. Med utgångspunkt i vad kollegan Marinos sade och i det förakt som visades av Moscovici, som inte respekterade den traditionella galatiska hövligheten, och det dessutom under en parlamentssession på fransk mark, är den slutsats som jag drar av hans tystnad - och det skulle vara bra om den grekiska regeringen fick kännedom om detta - att den franska regeringen, innerst inne, har för avsikt både att motsätta sig Cyperns anslutning till Europeiska unionen och att främja Turkiets anslutning, även om landet kränker de mänskliga rättigheterna och grundläggande principer i internationell rätt. Herr Zacharakis! Vi skall inte här gå in i någon politisk debatt. Moscovici framträdde i går, och vi skall se efter om frågestunden återges korrekt i protokollet. Herr talman! Jag vill på nytt ta upp frågan som jag nämnde i måndags och återigen i går med avseende på Helmers synpunkter i denna kammare. Jag vill säga att jag är förvånad över att jag vid två tillfällen nu har bett herr Helmer att ge sina synpunkter på frågan om drottningen av Förenade kungariket stöder euron och hittills har han inte kunnat göra det. Får jag säga till denna kammare att det är första gången som herr Helmer har varit svarslös. (Protokollet justerades.) Herr talman! Enligt den information vi har fått, drog Stauner i går tillbaka sitt förklarande uttalande i det ansvariga utskottet. Ändå delades detta ut i dag. Herr talman, jag vill bara be er låta fastställa huruvida detta uttalande drogs tillbaka av föredraganden eller inte. För i så fall borde det inte delas ut som en officiell handling. Jag skall undersöka hur det exakt förhåller sig med den saken. Saken är precis den att jag i går kväll i enlighet med arbetsordningen drog tillbaka denna motivering. Jag har bett sessionstjänsten författa motsvarande brev i sekretariatet för budgetkontrollutskottet. Detta var inte möjligt på grund av den sena arbetstiden. Jag gissar att det finns där så att jag kan underteckna det nu när jag kommer in på mitt kontor och att man sedan kommer att förfara på relevant sätt. Herr talman! Jag vill ta upp en fråga som borde vara mycket angelägen för detta parlament och i synnerhet ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor och i budgetkontrollutskottet. En allvarlig kränkning av europeisk lag och Europeiska investeringsbankens stadga sker i mitt eget land. Medlemsstaterna har inte behörighet enligt EG:s lagstiftning att till styrelsen föreslå eller nominera sina egna medborgare direkt posten som vice verkställande direktör för Europeiska investeringsbanken (EIB) och att göra detta är en direkt kränkning av Europeiska investeringsbankens stadga. Uppgiften att nominera och utse tillfaller endast bankens ledning, vilket är ett helt annat organ. Situation i Irland är helt i motsats till denna princip. Den irländska regeringen har i strid med lagstiftningen, utsett en person som inte bara saknar erfarenhet av ekonomiska och finansiella frågor utan dessutom är en utskämd domare i högsta domstolen som tvingades avgå innan han åtalades av det irländska parlamentet. Detta ärende behandlas nu av domstolarna i Irland. Detta är ett ytterst viktigt ärende för detta parlament som är oroad därför att Europeiska unionen anslår garantifonder till EIB. Parlamentet måste uppmärksamma detta, för att om vi tillåter att medlemsstater kränker lagen på detta sätt får det allvarliga konsekvenser för Europeiska unionen som helhet. Jag skulle vilja fråga ordföranden om han kan be utskottet för ekonomi och valutafrågor och budgetkontrollutskottet att undersöka denna fråga eftersom den måste lösas mycket snabbt. Det skulle kunna bli ett mycket dåligt exempel i framtiden för andra medlemsstater och för nomineringar till detta organ. Fru McKenna! Det synes mig mycket lämpligt att ni, om ni vill detta, tar upp frågan i det behöriga utskottet. Herr talman! Jag skulle vilja fästa parlamentets uppmärksamhet på en sak. Igår förstördes igen hundratals hektar skog av bränder i Italien, och Roms omgivningar samt europeiska medborgares liv utsattes för fara: detsamma hände för några dagar sedan i Frankrike, vid gränsen till Italien. Dessa anlagda bränder, som utsätter hundratals hektar europeisk skog för fara och förstörelse, uppstår ofta under sommaren i Sydeuropa och medför ekonomiska skador och hot mot turistnäringen. Jag anser att parlamentet oundgängligen måste ingripa, men att även kommissionen och rådet måste ingripa med kraft, eftersom man även vid rådets möte i Feira talade om möjligheten av en europeisk räddningstjänst. Det är en betydande risk som skadar skogsbeståndet och miljön i hela Europeiska unionen, men som framför allt kommer att medföra stor ekonomisk skada vad gäller att få fart på sysselsättningen inom turistsektorn i alla länderna i Medelhavsområdet. Herr Tajani! Detta är saker som tyvärr alltid förekommer, och det är problem som ständigt sysselsätter parlamentet. Det inträffade är mycket sorgligt. ECB:s årsrapport Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0169/2000) av Radwan för utskottet för ekonomi och valutafrågor om Europeiska centralbankens årsrapport för (C5-0195/2000 - 2000/2118(COS)). . (EN) Herr talman! Ett och ett halvt år har gått sedan euron infördes och ECB tog över ansvaret för att föra den monetära politiken. Under denna period måste eurosystemet, det vill säga de 11 nationella centralbankerna och ECB, visa sin möjlighet att genomföra det regelverk som hade utarbetats noggrant under de föregående åren. Den måste också bevisa sin möjlighet att uppnå de mål som den tilldelades genom fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. När man ser tillbaka har dessa arbetsuppgifter uppfyllts både från en politisk och operativ synvinkel. Därför har jag i dag den stora glädjen att presentera ECB:s andra årsrapport. Där redogörs för eurosystemets aktiviteter under 1999 och i början av detta år. Jag betraktar dagens presentation som ett viktigt bevis på ECB:s upplysningsplikt mot Europaparlamentet och som en komplettering till de meningsutbyten som ägt rum i ert utskott för ekonomi och valutafrågor, där jag deltar en gång varje kvartal. Förutom denna regelbundna dialog har andra medlemmar i ECB:s styrelse varit närvarande vid utskottsmöten vid flera tillfällen för att presentera en rapport som upprättats under ECB:s ansvar och för att delta i diskussioner om olika frågor. Med tanke på det breda urvalet av ämnesområden som ingår i årsrapporten kommer det uppenbarligen inte vara möjligt att ta upp dem alla vid vårt möte i dag. Därför skall jag inrikta mig på några av de mest väsentliga frågorna som har behandlats i den resolution som upprättats av ert utskott för ekonomi och valutafrågor. När man granskar det första året som den gemensamma valutan har existerat vill jag börja med att rapportera att ECB:s främsta uppgift att bibehålla prisstabilitet har lyckats. Medan konsumentpriserna i euroområdet ökade med bara 1,1 procent under 1999 har inflationen i själva verket uppnått de lägsta nivåerna under de senaste 50 åren. I linje med sitt mandat är ECB alltid vaksam beträffande risker för prisstabiliteten, såsom bevisas av dess monetära politiska beslut för att hejda inflationstrycket innan det utvecklas, snarare än att agera först när prisstabiliteten redan är i fara. Eurosystemet kommer att fortsätta att följa denna framåtblickande strategi för att bibehålla stabil prismiljö, vilket också bidrar till hållbar ekonomisk tillväxt och att nya jobb skapas i euroområdet. Jag stöder analysen i ert resolutionsförslag att regeringar bör dra nytta av det gynnsamma ekonomiska läget och öka ansträngningarna för att konsolidera sin budget och minska offentliga skulder och gå utöver de mål som lagts fast i stabilitetsprogrammen. Samtidigt bör strukturella reformer på arbets-, produkt- och kapitalmarknaderna kraftigt eftersträvas. Det omfattande genomförandet av denna politiska dagordning kommer att bidra till att dämpa inflationstryck och därmed hjälpa ECB att fullgöra sina uppgifter. I ert resolutionsförslag tar ni också kort upp de eventuella konsekvenserna av en "ny ekonomi". Jag vill därför kommentera möjligheten till att en ny ekonomi uppstår i euroområdet. Låt mig börja med att nämna att det finns olika definitioner för den nya ekonomin. Enligt min uppfattning är den mest användbara definitionen den som karakteriserar den nya ekonomin som ett fenomen som ökar tillväxttakten för produktivitet över en långvarig tidsperiod. Det finns vissa bevis om att en ny ekonomi håller på att skapas i Förenta staterna, men detta är inte okontroversiellt Däremot är det svårt att hitta klara bevis på en ny ekonomi i euroområdet. Det krävs naturligtvis ytterligare bevakning av utvecklingen med inriktning på att identifiera nya ekonomiska trender och eventuella strukturella förändringar i traditionella ekonomiska förbindelser så tidigt som möjligt. I varje fall är det viktigt att betona att för euroområdet är det en nödvändig förutsättning att hitta flexiblare marknader, om de eventuella vinsterna från nya tekniker skall förverkligas i form av en avsevärt ökad produktionsförmåga. Vi inser att ett avgörande inslag i den potentiella uppkomsten av den nya ekonomin är ökad osäkerhet, framför allt om utvecklingen av produktionskapaciteten och tillförlitligheten i de indikatorer som härleds från den, exempelvis uppskattning av produktionsklyftan. I detta avseende är eurosystemens monetära politiska ramverk väl rustat för att kunna ta hand om sådana osäkra faktorer. Det har den nödvändiga flexibiliteten för att kunna ta hand om förändringar i den ekonomiska strukturen i syfte att bibehålla prisstabilitet på medellång sikt. Genom att stödja sig på två pelare bekräftar ECB:s strategi tydligt osäkerhet beträffande ekonomins struktur och spridning av monetär politik inom ekonomin. Inom ramen för denna diskussion har några observatörer krävt att ECB skall bibehålla räntorna låga med hänsyn till den nya ekonomin. Som svar låt mig understryka följande punkt: Den nya ekonomin handlar huvudsakligen om tillgång. En olämplig svag monetär politik skulle inte skapa bättre förhållanden för utvecklingen av en ny ekonomi. Tvärtom genom att äventyra en bibehållen prisstabilitet kunde en sådan politik allvarligt skada ECB:s nuvarande möjligheter. Den skulle därmed undergräva tilltro, öka ränteriskpremier och skada möjligheterna för ekonomisk tillväxt och för skapandet av nya jobb. Det är precis av det skälet som ECB i linje med sitt mandat kommer att fortsätta att bevara prisstabilitet inom euroområdet. Detta garanterar att den monetära politiken bidrar fullt ut till den totala ekonomiska välfärden och samtidigt också skapar en miljö där den nya ekonomin, om en sådan utvecklas, skall kunna gå lysande. Jag skulle nu vilja ta upp en annan fråga som ofta har diskuterats inom ramen för vår regelbundna dialog, nämligen frågan om öppenhet. Jag har redan hänvisat till den regelbundna dialogen mellan Europaparlamentet och ECB, och utskrifter av dessa offentliggörs på våra institutioners hemsidor. Vid de presskonferenser som hölls efter det första sammanträdet i ledningsrådet varje månad presenterar jag ECB:s bedömningar av den ekonomiska miljö som utgör grunden för våra monetära, politiska beslut. Ni kommer också att känna till ECB:s stora urval av publikationer, i synnerhet vår månadsbulletin och otaliga pressreleaser som getts ut samt tal av medlemmar i ECB:s styrelse. Dessa finns som regel tillgängliga för allmänheten via ECB:s hemsida. Denna omfattande rad av kommunikationsverktyg där argument både för och emot ett beslut presenteras liknar i verkligheten protokollsammandrag. Man bör också komma ihåg att genom regelbundna presskonferenser och det snabba offentliggörandet av kopior på frågor och svar på ECB:s hemsida lämnas detaljerad information om ledningsrådets motiveringar, tillgängliga mycket snabbt efter mötena. Vi undviker därför de förseningar som är förbundna med offentliggörandet av alla former av officiella protokoll. Vi fattar alltid våra beslut från ett brett perspektiv över hela euroområdet. Det är grundläggande för att föra en verkligt enhetlig monetär politik. Offentliggörandet av ECB:s rapporter om den ekonomiska utvecklingen i enskilda medlemsstater i euroområdet, såsom föreslagits i ert resolutionsförslag, måste ses mot denna bakgrund. Vi vill helt klart inte göra ECB:s fokusering på euroområdet som helhet otydlig. I resolutionen krävs också att ECB offentliggör makroekonomiska prognoser. Låt mig försäkra er att förberedelser för offentliggörande fortsätter på fullt allvar. Jag räknar med att prognoser skall offentliggöras mot slutet av år 2000, i enlighet med det uttalande jag gjorde förra september vid Europaparlamentets plenarsession om den tidigare årsrapporten från ECB. Jag skulle dock vilja framföra en varning. Prognoser är enbart information till styrelsens beslutsfattande. Offentliggjorda prognoser av ECB skall inte ses som en patentlösning som skall lösa alla kommunikationsproblem som ECB har som en ny institution i en provsättande, flerspråkig och multinationell miljö. Själva prognoserna har stora brister. De är till exempel avsevärt osäkra och de blir snabbt föråldrade om den externa miljön ändras. Vi känner till dessa brister. Därför kan monetära beslut, vilket klargörs i ECB:s monetära, politiska strategi, inte fattas på grundval av en huvudinflationsprognos. Det är den omfattande analysen av den monetära och makroekonomiska situationen och de ekonomiska störningarna som påverkar euroområdets ekonomi som är den relevanta informationen för framtida politiska beslut. ECB:s strategi beträffande kommunikation har alltid satt ärlighet främst. För att fortsätta i denna stil är min åsikt att vi måste offentliggöra prognoser på ett sätt som korrekt speglar deras begränsade roll i politiska beslut och deras inneboende osäkerhet. Varje annan strategi skulle inte skapa öppenhet och skulle därför eventuellt bli missvisande. Jag går nu vidare till en fråga som har nära samband, nämligen offentliggörandet av ECB:s ekonomiska och ekonometriska modeller. Jag måste klargöra att ECB stöder sig inte bara på en enda ekonometrisk modell utan använder en stor uppsättning av modeller. De resultat som erhålls från modellerna utvärderas kritiskt med hjälp av expertbedömning. De politiskt ansvariga använder gjorda analyser med hjälp av modeller som utvecklats av ECB:s personal, i vissa fall med input från personal från nationella centralbanker, som en input bland övriga till deras politiska bedömningar och beslut. ECB har upprättat en serie av arbetsdokument där teknisk, ekonomisk forskning, framtagen bland annat på ansvar av ECB:s personal, kan utvärderas och bedömas av allmänheten och externa, professionella experter. Respektive författare ansvarar för innehållet i dessa dokument. Därför speglar de inte nödvändigtvis åsikter hos ECB eller eurosystemet. Genom detta och andra kanaler pågår en professionell dialog och åsiktsutbyte mellan ECB:s personal och många utomstående experter, vilket är till ömsesidig fördel. Flera ekonometriska modeller har redan offentliggjorts i ECB:s serie av arbetsdokument. En ekonometrisk studie av efterfrågan på M3 i euroområdet ledd av ECB:s personal offentliggjordes exempelvis i september 1999. Andra modeller kommer att offentliggöras inom en snar framtid. En modell för hela området som används inom ECB och som visar euroområdets samlade ekonomiska beteende kommer att offentliggöras i denna serie av arbetsdokument av ECB:s personal, troligtvis i slutet av detta år eller tidigt nästa år. Jag vill nu ta upp bidraget från Europeiska centralbankssystemet (ESCB), för att upprätthålla ekonomisk stabilitet och försiktig tillsyn. I detta hänseende skulle jag vilja nämna Baselkommittén för banktillsyn som främjar samarbetet mellan ECB, de nationella centralbankerna och tillsynsmyndigheterna i de 15 medlemsstaterna. Kommitténs huvudsakliga verksamhet är att analysera strukturell utveckling och bevaka eventuella sårbara områden inom banksektorn. Kommittén är också ett forum för utbyte av relevant information mellan eurosystemet och tillsynsmyndigheterna. Slutligen kan denna kommitté också utgöra ett forum för tillsynssamarbete utanför eurosystemets verksamhet. Behovet av multilateralt samarbete bland bankledningar har ökat efter upprättandet av den ekonomiska och monetära unionen av två skäl. För det första har det genom EMU införts en ny geografisk skiljelinje mellan området för jurisdiktion för monetär politik och den för försiktig tillsyn. För det andra har införandet av själva euron skapat ytterligare integrering mellan bank- och finanssektorn. Mot denna bakgrund ser anser jag att kommittén för banktillsyn, som huvudforum för multilateralt samarbete bland bankledningar, kan förbättras. Beträffande frågan om gränsöverskridande betalningar inom detaljhandeln, som har tagits upp av Europaparlamentet vid olika tillfällen, erinrar jag mig att i september 1999 offentliggjorde ECB en rapport med titeln Improving Retail Cross-border Payment Systems - the Eurosystem's View. I rapporten uppmanas banksektorn att tillhandahålla avsevärt bättre service senast år 2002. Efter det att den rapporten offentliggjordes har banksektorn principiellt gått med på eurosystemets målsättningar. Den har inlett ett nära samarbete med eurosystemet för att kunna identifiera de praktiska hindren för att uppnå dessa mål och för att undersöka och där så är möjligt komma överens om effektiva lösningar. Jag delar helt Europaparlamentets oro över att mycket små framsteg har varit märkbara för kunderna. Det finns dock starka indikationer på att banker gör avsevärda ansträngningar för att skapa en effektivare hantering av kreditöverföringar över gränserna. Framför allt sker en utveckling på områdena för standardisering och förenkling vad gäller krav på rapportering av betalningsbalanser. ECB kommer att upprätta ytterligare en statusrapport till i höst där den kommer att aktualisera sina bedömningar. För eurosystemets del skulle man föredra att bibehålla dess nuvarande samarbetsställning men kommer om det krävs att öka pressen på banksektorn. Det skulle dock vara orealistiskt att förvänta sig att servicenivån för gränsöverskridande betalningar skall nå samma nivå som för inrikesbetalningar i alla avseenden fram till år 2002. Jag understryker återigen att införandet av euron verkligen har blivit en milstolpe i den pågående europeiska integrationsprocessen. ECB, som bevakare av den enskilda valutan, kommer att fortsätta sin stabilitetsinriktade, monetära politik för att uppfylla sitt mandat och för att skapa de politiska resultat som de europeiska medborgarna med rätta förväntar sig. (Applåder) Ärade herr talman, ärade ordförande Duisenberg, kära kolleger! ECB:s liggande rapport för år 1999 är såväl centralbankens första rapport för ett helt år som den första rapporten sedan euron infördes. Vi befinner oss i en fas då euron redan har införts. Detta har påpekats, men medborgaren kommer att få sedlarna först till den 1 januari 2002. Denna fråga kommer min kollega Karas att befatta sig utförligt med senare. Viktigt är emellertid att vi innan dessa införs vinner medborgarnas förtroende. Prisstegringstakten förra året på lite drygt 1 procent och därmed markant under ECB:s mål på 2 procent är en god förutsättning för detta. Jag vill hjärtligt gratulera ECB och er, herr Duisenberg till detta. Tack vare er stabiliseringspolitik noterar länderna i euroområdet en historiskt låg nivå för prisstegringstakten. En förutsättning för en framgångsrik politik för ECB är dess politiska oberoende. Detta betyder inte att det inte finns någon räkenskapsplikt, men det förutsätter en hög grad av information och öppenhet. Som något positivt vill jag nämna Europeiska centralbankens regelmässiga rapporter i Europaparlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor liksom de Internetpublikationer som ni redan har omtalat. Men en ung institution som ECB behöver inte bara kämpa för finansmarknadernas förtroende, utan måste även kämpa för medborgarnas förtroende. Därför uppskattade jag verkligen att ni vände er direkt till medborgarna i maj i år. Jag tycker att detta borde göras mer regelbundet. Medborgarna får en strid ström av information om euron, och jag tycker inte att informationen är anslående och informativ alla gånger. Därför bör vi lägga om i en annan riktning. Politiken måste presenteras på ett begripligt sätt. Detta kommer att bidra till att folk får förtroende för euron. En låg inflationstakt är samtidigt en politik för ekonomiskt svaga människor i vårt samhälle. Därför är det viktigt att ECB inriktar sina beslut mot primära mål. Enligt mitt sätt att se det är det inte acceptabelt med en inflationstakt på exempelvis över 3,3 procent för att det skall bli lättare att uppnå de sekundära målen såsom ekonomisk tillväxt och sysselsättningspolitik. Det är just de svaga människorna som blir lidande av den krypande inflationen, och därför skapar detta ur mitt perspektiv sociala orättvisor. Ansvaret för ekonomisk tillväxt och sysselsättning ligger primärt hos medlemsstaterna. Just här ligger också en del av eurons yttre svaghet. Reformer som anpassning av arbetsmarknaderna, ombyggnad av det sociala trygghetssystemet, avreglering av finansmarknaderna måste i större utsträckning skyndas på för att också göra euroområdet mer attraktivt som en plats för finanser och investeringar. Enbart meddelanden med syftet inställt på att bli nummer ett i världsekonomin, liknande de på toppmötet i Lissabon, räcker inte. Medlemsstaterna själva måste agera. Därför bör målsättningen låg skuldsättning och balanserade budgetar uppfyllas och förverkligas snarast möjligt. Viktigt är emellertid även att Europeiska centralbanken inte helt och hållet ignorerar det yttre värdet. För det första finns det risk för höjda priser, för en importerad inflation, vilken för närvarande naturligtvis även förstärks av de högre priserna på råolja. För det andra - och då är jag tillbaka på temat "information och medborgare" - är det yttre värdet för många människor ett tecken på hur stabil euron är. Här måste vi verkligen ge akt på att detta yttre värde inte bara får stå för ett minskat förtroende för euron. Därför välkomnar jag den senaste ränteutvecklingen, dvs. höjningen med 50 räntepunkter, som ett steg mot en medelfristigt orienterad finanspolitik för att skapa förtroende och lugn på finansmarknaderna och bland medborgarna. En tydlig sänkning av avgifterna för de gränsöverskridande transaktionerna, vilken ni ju redan har tagit upp, vore ytterligare ett indicium för medborgaren på att euron är en positiv inrättning. Här anser jag det viktigt att bankerna går avsevärt mycket mer ambitiöst och snabbt till väga. Enbart bankernas hänvisning till standardiseringen av systemen räcker inte till. Euron infördes inte över en natt och kom inte som någon överraskning. Jag själv kommer från branschen databearbetning och telekommunikation. Nog vet jag att en fråga kan realiseras snabbare om man placerar den högst upp på dagordningen och arbetar med det tryck som krävs. Därför ber jag er att Europeiska centralbanken skall få vara med och bygga upp detta tryck för att förmå våra banker att i större utsträckning göra ansträngningar på detta område. Avslutningsvis skulle jag vilja gå in på unionens förestående utvidgning österut. Först vill jag klargöra det som stundtals har kommit upp under diskussionen, nämligen att det för mig inte handlar om en fördragsändring. Snarare handlar det om att betrakta den förestående processen. Det är obestridligt att det finns en trestegsprocess, från EU-medlemskap till deltagande i växelkursmekanismerna ända fram till fullständigt medlemskap. Det krävs dock ett lägsta mått av ekonomisk konvergens för att balansera konkurrenssituationen bland kandidatländerna och de nuvarande euromedlemmarna. Det är viktigt att kriterierna uppfylls, men även att spelrummet när det gäller att uppfylla dessa kriterier beaktas. Det får inte vara så att beslut som vi en gång har fattat hela tiden binder upp oss över fem sex år under nuvarande och den framtida processen. Denna process, dessa utjämningsmöjligheter måste vi bibehålla. Avslutningsvis vill jag hjärtligt tacka alla kolleger samt utskottssekretariatet för det stöd jag har fått för betänkandet! Herr talman, herr ordförande för centralbanken, mina damer och herrar, kära kolleger! Först av allt vill jag gratulera vår föredragande, Radwan, till det utmärkta betänkande som han har presenterat. Herr ordförande i centralbanken, jag vill hjärtligen tacka er för er rapport. Det som framför allt har rört medborgarna under de första 18 månaderna av eurons historia var växelkursen gentemot dollarn. Även Europeiska centralbanken blev efter en tid tvungen att ta itu med denna fråga, för risken började uppstå att en importerad inflation skulle bli verklighet hos oss i Europa. Varför denna inledande försämring av växelkursen? Vi måste inse att de internationella finansmarknaderna har iakttagit att en del av de nödvändiga strukturreformerna tacklades för sent hos oss i Europa. För det andra är euron en ny valuta. En ny valuta måste först förtjäna det förtroende som andra redan har. För det tredje hade vi ett inte obetydligt ränteavstånd till USA, vilket föranledde investerare att snarare investera i USA än i Europa. Man måste också inse att Europeiska centralbankens politik har skilt sig mycket konsekvent från den som Förenta staternas centralbank för. Här hade Duisenberg andra riktlinjer än Greenspan. I Förenta staterna till exempel hade vi under de senaste månaderna en inflationstakt på över 3 procent, utan att centralbanken vidtog särskilda åtgärder mot detta. Hos oss ligger den övre gränsen på goda grunder på 2 procent. Jag vill lyckönska er, ordförande Duisenberg, till att ni mycket konsekvent har drivit er politik i riktning mot en stabilisering, att ni nu, även vid det senaste räntebeslutet från Europeiska centralbanken, har gett en mycket tydlig signal. Ni talade just om den nya tekniken, och den nya ekonomin. Även under den nya ekonomins villkor kommer Europeiska centralbankens mål att förbli detsamma, nämligen att värna prisstabiliteten. (Applåder) Herr talman, kommissionär Solbes, ordförande Duisenberg, kära kolleger! Tillåt mig att snabbt behandla olika frågor som rör Europeiska centralbankens verksamhet. Först och främst årsrapporten för 1999. Jag tror att vi måste konstatera att centralbanken har gjort ett bra arbete det här året, eftersom inflationen fortfarande är mycket låg, vilket gör euron mycket stabil och ger en oförändrad köpkraft för våra medborgare. Vi bör också gratulera ordförande Duisenberg och hans medarbetare för att smärtfritt ha infört euron som giromedel. Det är en bragd som måste framhållas. När det gäller innevarande år är facit hittills mer blandat. Inflationen har tagit fart och vi vet att denna återhämtning till största delen beror på oljeprisutvecklingen. Centralbanken har faktiskt skärpt kreditåtstramningen. I dag kan man inte säga att räntorna är för höga i Europa. Men centralbankens strategi har inte alltid varit särskilt tydlig eller läsbar. Man kan faktiskt konstatera att Europeiska centralbanken till viss del härmar sin storasyster, Förenta staternas Federal Reserve. När Federal Reserve höjer sina basräntor, följer Europeiska centralbanken efter; när Federal Reserve höjer med 50 punkter, följer centralbanken några veckor senare. Men situationen i Förenta staterna och situationen i Europa är mycket olika, och jag får ibland intrycket att Europeiska centralbanken lite väl mycket ger efter för marknadernas förväntningar och lugnar dem med sina höjningar på 25 eller 50 punkter, och jag blir lite rädd när jag läser vad vissa finansanalytiker skriver, dvs. att räntorna kommer att ha höjts med mer än 100 punkter före årets slut. Ja, herr Duisenberg, visst har vi en inflation! Men jag kan konstatera att inflationen för närvarande tenderar att gå tillbaka, och därför tror jag inte att man måste sträva efter att uppfylla marknadernas förväntningar. Ni är här, herr Duisenberg, för att tjäna hela den europeiska ekonomin, inte för att tjäna finansmarknaderna. För övrigt tycker jag att Europeiska centralbanken hittills har varit mycket diskret gentemot finansmarknadernas påtagliga irrationalitet, den ständiga kasinostämning som råder där. Jag har endast hört ett uttalande från Issing, som kritiserade finansmarknadernas flockbeteende, i synnerhet i förhållande till eurons högst relativa svaghet. Jag tror faktiskt att denna svaghet är högst relativ, och att vi inte får skänka alltför stor uppmärksamhet åt den här typen av rörelser, även om de givetvis rör vår ekonomi. Jag önskar att EU:s politikområden samordnas på ett bättre sätt. Jag vill se en förstärkning av EU:s ekonomiska pol, inte gentemot valutafonden, utan i samarbete med valutafonden, givetvis under förutsättning att alla skall få behålla sin besluts- och handlingsfrihet. Herr talman! Min tid börjar tyvärr ta slut och jag har fortfarande mycket att säga, framför allt om utvidgningen. Tillåt mig att säga ytterligare ett par ord om Radwans synpunkter. Alla de länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen måste vara medlemmar av Ekonomiska och monetära unionen. Vi vill tillämpa hela fördraget, men endast fördraget och ingenting annat. Jag avslutar, herr talman, med följande ord: om jag var tvungen att betygsätta Duisenberg skulle jag säga "bra, men kan bättre". Herr talman! Jag vill gärna gratulera herr Duisenberg till ett framgångsrikt år under vilket han har drivit monetär politik för euron. Vad som uppenbart är viktigt är intern prisstabilitet och eurons externa värde är av mycket mindre betydelse. Det var i själva verket en av de första anledningarna till att införa euron: Det var precis för att skydda den europeiska ekonomin från valutahandelns instabilitet, som herr Goebbels just har nämnt. Jag gläder mig särskilt också åt att herr Duisenberg har upprepat sitt löfte att offentliggöra prognoser och ekonometriska modeller och jag förstår fullkomligt hans varningar. Jag hoppas att när han offentliggör den makroekonomiska modellen kommer detta att ske i en form som gör den tillgänglig och lätt att använda för externa forskare, kanske på en CD-skiva. I samband med parlamentets åsikt förra året vill jag emellertid uppmana herr Duisenberg att överväga en formell ram för offentliggörandet av protokollsammandrag. Som han nämnde sipprar mycket av debatten inom rådet ut i form av diskussioner i månadsbulletinen, men det är inte detsamma som en regelbunden rapport med en formell ram inom vilken diskussioner förs. Det skulle hjälpa till att förankra förväntningar inom marknaden liksom att uppfylla ECB:s viktiga mandat om informationsplikt. Det är också viktigt att ECB bara skall se på euroområdet som helhet vad gäller dess målsättning för inflation och prisstabilitet. Det är viktigt att påpeka att olika tillväxttrender finns inom de olika nationella delarna av euroområdets ekonomi och att detta innebär olika varaktig löneökningstakt över tiden. Det är därför det är viktigt att det blir en samlad diskussion om vad den potentiella varaktiga löneökningstakten är i var och en av de olika delarna av euroområdets ekonomi och varför detta faktiskt kommer att bidra till att få låg inflation i kombination med låg arbetslöshet. Detta är de huvudpunkter jag vill framföra. Jag vill också mycket gärna hålla med om herr Goebbels yttrande om utvidgningens betydelse, nämligen att vi inte bör ha två standarder - en för oss och en för dem. Jag hoppas verkligen att vi kommer att fortsätta att tillämpa fördragets kriterier, inget mer och inget mindre. Herr ordförande, kära kolleger! Jag kommer inte att med Duisenberg åter ta upp den debatt som vi redan har haft i utskottet för inte så länge sedan. Gruppen De Gröna är djupt missnöjd med den räntehöjningspolitik som har förts sedan slutet av 1999. Lika nöjda som vi var med bankens första verksamhetsperiod, lika mycket ogillar vi den andra perioden, som börjar med 1999 års senare tredjedel. Inte för att banken överskattar vikten av växelkursens svängningar gentemot dollarn - vilket vi faktiskt anser att den gör, men det är inte det allvarligaste - utan för att det bakom diskussionen om växelkursen uppenbart döljer sig en motvilja mot tillväxt hos centralbanken, en kraftig underskattning av Europeiska unionens potentiella tillväxttakt. Visst finns det svårigheter för en tillväxttakt på 3 procent, men dessa svårigheter förutsätter fler och inte färre investeringar, och därmed lägre räntor. Det jag särskilt vill framhålla i dag är den skandal som i våra ögon utgörs av den andra delen av punkt 11 i Radwanbetänkandet. Att våga säga att den franska lagen om 35 timmar bär ansvaret för eurons försämrade värde, på grund av att denna lag generellt sett försvagar den europeiska konkurrenskraften, är en ren och skär intellektuell lögn. Det var efter det att denna lag hade tillkännagivits som Toyotafabriken - och många fler - beslutade att etablera sig i Frankrike. Att ledamöter av Europaparlamentet anser att Toyota inte vet vad det gör har de all rätt till, men att dessa ledamöter gör anspråk på att anvisa lika absurda regler för nationella regeringar och den europeiska socialpolitiken är uppriktigt sagt... (Talmannen avbröt talaren.) Herr talman! Den rapport från Europeiska centralbanken som diskuteras avser 1999, bankens första verksamhetsår efter starten av EMU:s tredje etapp. Just av denna anledning bör Europaparlamentets kritiska granskning av Europeiska centralbankens verksamhet vara strängare och mer krävande. Europaparlamentet är den enda av gemenskapens institutioner som har befogenhet att utföra något slags övervakning av Europeiska centralbanken och dess politik, låt vara att det sker i efterhand. Ur den synvinkeln ligger betänkandet från utskottet för ekonomi och valutafrågor under de europeiska medborgarnas förväntningar, för man stöder i detta fullständigt Europeiska centralbankssystemets politik och blir på många punkter "kungligare än kungen", i det att man kräver en ännu liberalare politik. Påståendet att eurons internationella ställning och dess svaghet gentemot dollarn beror på att genomförandet av de nödvändiga strukturförändringarna till förfång för arbetsmarknaden och marknaden för varor och tjänster har fördröjts, att avvecklingen av ekonomins offentliga sektor, upplösandet av förhållandet mellan arbetsmarknadens parter samt omkullkastandet av arbetstagarnas arbetsrättigheter, sociala rättigheter och trygghetsrättigheter har försenats, provocerar självfallet allmänheten. I jakten på den beryktade penningpolitiska stabiliteten, som Europeiska centralbanken ser som sin främsta uppgift, har dess politik varit mycket inkonsekvent, och den har - hela tiden i strävan mot ett och samma mål, kontroll över inflationstrycket - pendlat fram och tillbaka, med på varandra följande höjningar och sänkningar av räntorna, vilka i själva verket har fått mycket negativa följder för produktiviteten och sysselsättningen. Arbetstagarna, som betalar följderna av denna mycket negativa, nyliberala politik, har inget förtroende för denna politik, de delar vare sig Europeiska centralbankens optimism eller det stöd som Europaparlamentet, Europeiska unionens övriga organ samt medlemsstaternas regeringar uttalar för bankens politik. Den beryktade nya ekonomin kommer inte att tjäna arbetstagarnas intressen. Mot denna bakgrund är vi emot bankens politik, men även Europaparlamentets stöd för denna. Herr talman! Jag vill tacka Radwan för hans utmärkta betänkande om centralbankens första verksamhetsår sedan euron infördes. Föredragandens insats är förtjänstfull. I hans betänkande kan man faktiskt ana en diffus oro, som lyckligtvis kontrasterar mot de många eurovännernas oföränderliga optimism, och här bekräftas åter några grundprinciper, visserligen med viss försiktighet, men här bekräftas ändå några grundprinciper, som alla är överflödiga. Vi noterar bl.a. att Radwan erinrar om att centralbankens oberoende inte får likställas med att inte vara skyldig att redovisa sin verksamhet, utan att detta oberoende tvärtom förutsätter en maximal öppenhet och insyn, framför allt för att - det borde man ha tillagt - kompensera dess avsaknad av legitimitet. Tyvärr, herr föredragande, är ni väl medveten om symptomen men kan inte erkänna att euron lider av en genetisk sjukdom, som faktiskt gör marknaderna - vilka har devalverat euron med 20 procent - skeptiska, som gör de ekonomiska aktörerna - vilka ännu inte har tagit euron till sig - likgiltiga och som gör medborgarna fulla av misstro, enligt den senaste eurobarometer-undersökningen anser 41 procent av européerna att euron snarare är en dålig sak för dem, och, medge detta, att de myndigheter som förvaltar euron börjar känna panik, 18 månader innan de nationella valutorna enligt planerna skall försvinna. Till detta konstaterande kan vi lägga till britternas växande fientlighet och danskarnas ihärdiga misstro, som jag hoppas kommer att bekräftas den 28 september. Det främsta ansvaret för det straff som drabbat den europeiska valutan står givetvis att finna i villkoren för dess tillkomst. Den s.k. gemensamma valutan skapades i all hast av Frankrike och Tyskland efter den tyska återföreningen, och de åtföljdes av nio länder. Valutan övergavs snart av de politiska myndigheterna för att hamna i händerna på en oberoende bank - stackars Cosette har anförtrotts till Frankfurts Ténardiers! Under sådana omständigheter kan man förstå att barnet är sjukligt. Kardinal Retz sade att man i politik ofta får resultat som är motsatsen till dem man eftersträvar. Det oberoende som man önskade att ECB skulle ha för att lugna marknaderna väcker i stället deras oro. Den amerikanska centralbanken kom till mer än ett sekel efter Förenta staternas tillkomst och efter ett amerikanskt inbördeskrig, men denna bank agerar inte helt oberoende, utan med ett relativt oberoende inom vad jag skulle kalla samma känslosfär, dvs. inom ett och samma land. Eftersom centralbanken inte har en sådan förankring är den inte oberoende; den är isolerad. Dess kommunikation är dömd att misslyckas. Den kan endast tala marknadernas språk - vilket en fransk journalist kallade ett pengarnas esperanto - och inte folkets språk, vilket gör att euron som endast är en lånevaluta har blivit marknadernas leksak i stället för européernas angelägenhet. Kanske kommer er euro att stiga, herr Duisenberg, men det kommer inte att vara er förtjänst. Det är dollarn som kommer att ha sjunkit. Så fram till dess: kväv för Guds skull inte, av sårat högmod, en europeisk ekonomi som under hela 1990-talet redan har betalat dyrt i tillväxt och sysselsättning för jakten på euron och som inte vill betala dyrt en andra gång för jakten på en stark euro. Annars kan ni inte beklaga er när regeringarna inom kort kommer för att tvista om ett alltför tidigt oberoende och en bedräglig suveränitet, dvs. om Jean Valjean till slut kommer för att hämta tillbaka Cosette. Herr talman, herr ordförande i Europeiska centralbanken, kommissionär Solbes! Som företrädare för de radikala italienska ledamöterna i Tekniska gruppen för oberoende ledamöter tror jag att det mål som Europeiska centralbanken har satt upp för sig - som är det mål som framgår av fördraget och ledande ekonomiska doktriner, det vill säga att hålla tillbaka inflationen - objektivt sett kan sägas vara uppnått. Detta måste vara ett skäl att också prisa Europeiska centralbankens verksamhet i sig. Ändå får inte detta resultat göra att vi på något sätt glömmer de många hot som lurar på den. Det första problemet är de offentliga finanserna: den positiva utvecklingen av förhållandet mellan underskotten och BNP, som på några få år har sjunkit till under 2 procent i euroområdet, döljer det faktum att detta i många länder och i många fall enbart beror på den gynnsamma ränteutvecklingen och på att skatterna har ökat i stället för att minska. Strukturella och varaktiga minskningar av de offentliga utgifterna har fortfarande sekundär betydelse och dessutom fortsätter statsbudgeten att ligga omkring 50 procent i många länder, en för hög nivå för att kunna hanteras utan risk för nya underskott i krislägen eller vid valutachocker. Speciellt tror jag att man snarast - och här kan och bör ledningen för centralbanken bidra med större kraft än för närvarande - måste ta itu med problemet med den dolda skulden, som härrör från de offentliga pensionssystemen i många länder, särskilt men inte bara i Italien. Den demagogiska generositeten i dessa system har en hög kostnad som någon snart kommer att tvingas betala, och som snart kommer att få effekt på eurons stabilitet. Det finns ett problem med insynen i Europeiska centralbankens beslut: en del har gjorts, men jag anser inte att man ännu har gjort tillräckligt. Här instämmer jag helt med vad Huhne sade. Ordförande Duisenberg har hävdat - och jag instämmer i detta - att frågan om den nya ekonomin, om förseningen av den nya ekonomin i Europa och produktiviteten i Europa inte är, inte kan vara och inte får bli en fråga om räntesatser. Det är en fråga om strukturella reformer och den skall hanteras som sådan. Det är en fråga om privatisering och avreglering i många sektorer. Det finns länder som Frankrike - alltså viktiga länder - som har slagit till bromsarna i dessa frågor: avregleringar och privatisering framför allt inom telekommunikationssektorn, men inte bara där. Det finns ett problem med flexibilitet på arbetsmarknaden. Mandel, en av eurons fäder, sade för några månader sedan om Europa att regeringarna gör marknaden för stelbent. Anställningar och avskedanden måste avregleras av den enkla anledningen att en styrning av avskedandena inte gör annat än förhindrar nyanställning. I stället för att begära att centralbankens politik, räntepolitiken, skall lösa några problem med den europeiska ekonomin vore det lämpligt att den europeiska politiken löste de problem man kan lösa omedelbart, såsom dem som gäller omstrukturering och flexibilitet i ekonomin och på arbetsmarknaden. Avslutningsvis tackar jag Radwan för den utmärkta arbete han har lagt ned på detta betänkande, som jag i hög grad kan instämma i. Herr talman, herr Duisenberg, herr Solbes! Jag instämmer i Radwans tillfredsställelse när han i sitt betänkande talar om hur viktigt det mål om prisstabilitet som Europeiska centralbanken har haft och där man har återfört inflationstakten till minimala nivåer i euroområdet är. Jag delar också föredragandens tillfredsställelse när han konstaterar att ECB har levt upp till åtagandet att regelbundet offentliggöra de uppgifter om finansiella variabler man har liksom ekonomiska prognoser och använda ekonometriska modeller för att ge en teoretisk grund till den förda penningpolitiken. Det är viktigt att insynsprincipen blir accepterad och det är bra att ECB fastställer standarder för kommunikationen som kan bli utmärkta referenspunkter för centralbankerna i de enskilda länderna. Låt oss dock akta oss för att tolka den princip som kommer till uttryck i fördragets artikel 105 alltför vidlyftigt, för i artikel 108 står det: "Då de utövar de befogenheter och fullgör de uppgifter och skyldigheter som har tilldelats dem genom detta fördrag och ECBS-stadgan skall varken ECB eller någon nationell centralbank eller någon medlem av deras beslutande organ begära eller ta emot instruktioner från gemenskapsinstitutioner eller gemenskapsorgan, från medlemsstaternas regeringar eller från något annat organ". Penningpolitiken är verkligen en faktor som på gott eller ont kan avgöra ett lands ekonomiska utveckling, men just därför skall man inte ge ECB befogenheter som den inte får ha, varken mot bakgrund av vad som föreskrivs i fördraget eller med tanke på den ekonomiska politikens grundsatser. Den mindre lysande utvecklingen av de makroekonomiska variablerna i några länder i euroområdet har på ett alltför lättvindigt och felaktigt sätt förknippats med införandet av den gemensamma valutan: obalansen och den dåliga konjunkturen i vissa länder kan inte skyllas varken på euron eller på centralbankens penningpolitik, utan på bristen på en entydig ekonomisk politik i euroområdet och på strukturella reformer i de enskilda nationella systemen. (Applåder) . (DE) Herr talman, ordförande Duisenberg, herr kommissionär, kära kolleger! Det har gått tio år sedan vi tog det första spadtaget i den ekonomiska och monetära unionens första timme. I dag avlägger vi en ekonomisk årsrapport som verkligen har en framgångsrik finanspolitik att utgå ifrån. Europeiska centralbanken har handlat institutionellt, organisatoriskt och penningpolitiskt försiktigt och vägvisande, även om man inte behöver vara införstådd med alla Europeiska centralbankens beslut. Dock finns det mer som kan göras för att öka insynen i finanspolitiken. Då handlar det inte enbart om förbättrad kommunikation, utan det handlar om förbättrad deklaration. Ordförande Duisenberg, jag är därför glad att ni i dag återigen har sagt ja till att vi får tillgång till inflationsprognoserna samt att det kommer att göras framsteg vad gäller publiceringen av den ekonometriska modellen. Naturligtvis önskar jag fortfarande att vi skall få de summariska mötesprotokollen trots allt för att också kunna förstå alla argument. Årsrapporten visar mycket tydligt att euron har hävdat sig internationellt och redan i dag är världens näst viktigaste valuta. Den understryker också mycket tydligt att Europeiska centralbanken har gjort rättvisa åt sitt främsta mål att garantera prisstabilitet. Nu menar jag emellertid att Europeiska centralbankens sekundära mål fortfarande inte står helt klart för oss alla i dag. När allt kommer omkring är inflationstakten låg och under kontroll trots de höjda oljepriserna. Detta är för övrigt något helt annorlunda än under oljekrisen på 1970-talet. Därför måste Europeiska centralbanken äntligen göra klart för hur och på vilka villkor den vill stödja unionens ekonomiska politik samt målen för den ekonomiska tillväxten och sysselsättningen. Till syvende och sist är pengarna till för människorna och inte människorna för pengarna. Därför måste de makroekonomiska ramvillkoren stödjas i handling, även genom ett bidrag från Europeiska centralbanken. Ännu i dag är ECB skyldig en förklaring varför definitionen av prisstabilitet är striktare i euroområdet än i USA och varför den unga europeiska tillväxtprocessen inte skyddas mer av banken. Europa behöver en hög långsiktig tillväxt för en längre tidsrymd om arbetslösheten skall kunna bekämpas framgångsrikt. Full sysselsättning är faktiskt äntligen möjlig igen. En stabilitetsorienterad finanspolitik från ECB kan mycket väl utlösa investerings- och tillväxtimpulser och därmed lämna sitt konkreta bidrag till en äkta, rimlig och balanserad policy mix. Vilket bidrag är det som ECB kan och vill lämna? Varför följer man inte den amerikanska centralbankens exempel när det gäller stödet till det ekonomiska uppsvinget? Eller kan det vara så - det skulle jag gärna vilja ha svar på - att Europeiska centralbanken tillbakavisar tillväxttakter på mer än 3 procent eftersom man i detta ser en stabiliseringspolitisk risk? Käre talman, käre ordförande, käre kommissionär och kära kolleger! Jag vill först och främst säga tack till Radwan för ett mycket bra betänkande. I ECB:s årsrapport behandlas på sidorna 60-61 förhållandena i Danmark under 1999. Det påpekas att den danska kronan under 1999 var stabil och marginellt starkare än centralkursen i ERM 2. Denna situation har tyvärr ändrats, eftersom det under de senaste två månaderna varit en press på den danska kronan. Spekulationen mot den danska kronan sker ju först och främst därför att det enligt danska opinionsundersökningar finns möjlighet till ett nej vid den kommande folkomröstningen den 28 september. Om det blir ett nej vid denna folkomröstning - och jag är mycket oense med min franske kollega som just har talat, och som hoppas på ett nej, såvitt jag kunde förstå - så kan man förvänta sig att spekulationerna mot kronan blir större, och så får Danmark användning av det försvar av kronan från ECB, som fastställts i ERM 2-avtalet. Därför, herr Duisenberg, vill jag gärna be er om att klargöra vilka gränser som råder för det danska ERM 2-avtalet, och svara på följande fråga. För det första: Vilka villkor skall Danmark uppfylla för att ECB skall utföra stödköp? För det andra: Hur stora valutareserver skulle ECB i en konkret situation använda på stödköp av kronor för att försvara den danska kronan? För det tredje: Under hur lång tid kommer ECB att vara redo att stödja kronan? Till sist, och för det fjärde: Kan ni berätta för oss om ERM 2-avtalet löper på obegränsad tid? Herr talman! Herr Duisenberg, det råder ju inget tvivel om att ni och Europeiska centralbanken driver en mycket kompetent och framgångsrik finanspolitik. Dock borde människors oro över den låga eurokursen tas på mycket större allvar, inte minst med tanke på att den är en av utgångspunkterna för inflationstendenser och högre räntor. Mina egentliga och mycket principiella kritikpunkter ligger dock på andra områden. I rapporten välkomnas förbättringen av ECB:s informationspolitik. Den verkligt nödvändiga informationen, offentliggörandet av mötesprotokollen, förvägras dock med hänvisning till ECB:s oberoende. ECB är dock inte i privat ägo. Den bör stå till svars inför sina ägare, vilket i slutändan är unionens medborgare. ECB är en av Europeiska unionens mäktigaste institutioner, och det får inte fortgå att politik och demokrati kapitulerar så fullständigt inför banken. Det finns ytterligare ett problem som oroar mig. Ja, varför inte? Det finns ytterligare ett problem som oroar mig. Det faktum att penning- och finanspolitiken allt mer smalnar av mot prisstabilitet tar sig uttryck i en avslöjande formulering under punkt 9 i rapporten där det sägs, herr Radwan, att utvecklingen av arbetsmarknads- och socialförsäkringssystemen skulle vara tvungen att stödja ECB:s stabiliseringspolitik i stället för att, när man står inför dramatiska problem på dessa områden, vända på denna målorientering. Slutligen skall en tredje fråga åtminstone vidröras. Det finns inte ett ord med om den historiskt sett exempellösa uppblåsningen av de internationella spekulativa finansmarknaderna. Ur detta kommer enligt min mening en medelfristig inflationstendens, och just nu orsakar den en fullständigt oacceptabel omfördelning av löntagarföretag och realekonomiska företag för spekulativa inkomster. Jag hoppas att den nödvändiga diskussionen om denna utveckling och om instrumenten för att förändra den, såsom Tobinskatten, till slut kommer att föras på allvar också av er. (Applåder) Herr talman, herr Duisenberg, mina damer och herrar! Radwanbetänkandet ligger mig särskilt varmt om hjärtat eftersom man inte kan se det lösryckt från nästa punkt på föredragningslistan om informationskampanjen om euron. Jag är glad att 11 av mina 12 ändringsförslag antogs i utskottet. Dessa ändringsförslag gällde framför allt tre saker. För det första att förstärka och understryka Europeiska centralbankens oberoende. Detta oberoende betyder för mig även friheten från direktiv som rättfärdigas därför att ECB är förpliktad till en entydig uppgift, nämligen att värna prisstabiliteten. För det andras att parlamentet skall uppmana Europeiska centralbanken att fortsätta på den stabiliseringspolitiska banan för att förebygga de ökande inflationsriskerna. För det tredje signalerna till alla kandidatländer om att medlemskapet i den Ekonomiska och monetära unionen (EMU) inte är beroende av politiska eftergifter, utan av att konvergenskriterierna uppfylls. Rapporten är viktig, även för informationskampanjen - detta har redan sagts - eftersom de bevisliga framgångarna för den Ekonomiska och monetära unionen i större utsträckning måste ställas mot mediernas överbetoning av eurons yttre värde, vilken har psykologiska effekter på medborgarnas förtroende för den gemensamma valutan, och presenteras tydligare av alla. Informationen om den tekniska omställningen får inte underordnas den om de politiska målen och de påbörjade framstegen. Därför säger jag avslutningsvis: Euron är - detta visar rapporten - ett projekt för tillväxt och sysselsättning, för en framgångsrik inre marknad, för en förstärkning av den europeiska identiteten. Euron är ett projekt för prisstabilitet och sänkt inflationstakt, för en förstärkt konkurrenskraft och för sanerade statsfinanser så att det äntligen skall bli ett slut på den budgetpolitiska utförsäljningen av vår framtid, och det överallt. Herr talman! Med anledning av Europeiska centralbankens första årsrapport, bör vi tacka Europeiska centralbankens direktion för dess ansträngningar och gratulera den till dess framgångsrika hantering av eurons införande. Deras uppgift var inte enkel. Dessa människor har arbetat mycket hårt för våra gemensamma mål, och det måste vi verkligen tillerkänna dem, oberoende av om vi har en annan mening än dem när det gäller viktiga punkter i den penningpolitik som har förts under ett års tid. Till meningsskiljaktigheterna, som föredraganden inte uppehåller sig vid eller behandlar i sitt betänkande, räknas enligt min mening inte den kritik som har hörts till följd av fallet i eurons parikurs. Föredraganden påpekar angående detta, med rätta, att kursrörelserna var betydligt större för de aktuella valutorna innan de knöts till euron än vad fallet hittills har varit för euron, så någon försämring har alltså inte ägt rum på denna punkt. Som orsak till fallet i parikursen anger föredraganden den europeiska ekonomins brist på dynamik. Och det är mycket troligt att han har rätt i det. Hans kommentar väcker emellertid frågan om i vilken utsträckning den penningpolitik som nu har förts under drygt ett års tid är den mest lämpliga för att återställa den dynamik som vi alla håller med om är nödvändig för vår ekonomi. I motsats till föredraganden, som stöder centralbankens resonemang fullständigt, anser många av oss att penningpolitiken har varit dogmatisk, överdrivet återhållsam och mottaglig för talet om inflationsfaran. Allt detta skulle man kunna ha överseende med, eftersom återhållsamhet, och kanske också en viss dogmatism, är ett inneboende drag i en centralbankstjänstemans karaktär. Men centralbanken har inte rätt att hänvisa allmänheten till inflationsbekämpningen, som förvisso är dess skyldighet enligt fördraget, när det är den själv som definierar inflationen enligt eget godtycke. Banken kan inte säga: "Det är jag som stoppar inflationen, och inflation är vad jag säger, vad jag anser att det är, och jag bedömer självfallet detta på ett subjektivt och egenmäktigt sätt, utan att ta hänsyn till den ekonomiska konjunkturutvecklingen i övrigt och, framför allt, utan att ta hänsyn till sysselsättningen, som även den utgör en skyldighet för Europeiska centralbanken." Denna inställning gentemot den ekonomiska politiken gränsar till det farliga, särskilt i dag. Den ekonomiska återhämtningen i Europa har sugit upp all outnyttjad produktionspotential, och för att återhämtningen inte skall tappa fart, krävs det nya investeringar. Är verkligen en räntehöjning, som den som nyligen genomfördes med hänvisning till inflationsfaran, verkligen den lämpligaste politiken för att uppmuntra till investeringar? Är målet på noll till två procents inflation förenligt med den nödvändiga expansionen av investeringspolitiken, eller bör vi kanske överväga, inom ramen för euro-12, en politisk revidering av inflationsmålet, så att centralbanken förvisso är oberoende och eftersträvar ett mål, men att detta mål fastställs med politisk ansvarskänsla av de europeiska regeringarna? Herr talman! Vilket värde euron än har är Europeiska centralbankens exklusiva roll - som ni erinrade om, herr Duisenberg - att garantera prisstabilitet utan att bekymra sig för de ekonomiska och sociala konsekvenser sådana beslut medför. Därför höjer ECB sina räntesatser, med risk för att begränsa investeringarna och bromsa tillväxten. Denna höjning följer efter en höjning av de amerikanska satserna. Eurons ihållande svaghet gentemot dollarn är för övrigt en konsekvens av en enorm kapitalförlust i Europeiska unionen. Enligt experterna försvann nära 950 miljarder franc netto ut ur euroområdet under 1999, i form av direktinvesteringar i utlandet, vilket motsvarar 43 procent mer än under 1998. Kort sagt används euron i hög grad till lån för att finansiera spekulativa projekt, t.o.m. borta i Förenta staterna. Valet att konkurrera med Förenta staterna genom att gynna finansmarknaderna skapar ett dödläge, eftersom det är en blomstring med avseende på sysselsättning, utbildning, forskning och löner som kan utveckla en fullt modern europeisk social modell. För det ändamålet bör det sociala och det penningpolitiska göra gemensam sak. Men ECB är ensam herre på det penningpolitiska området. För att bekämpa inflationen och visa strikt respekt för stabilitetspakten tillåter sig centralbanken t.o.m. att få medlemsstaternas regeringar att inrätta sig i ledet, men uttrycker sig aldrig för att kritisera den spekulation som tar över finansmarknaderna. Den förespråkar återhållsam löneutveckling, flexibilitet och osäkrare arbetsvillkor. Den underhåller privatiseringarna med syftet att främja konkurrenskraften och belöna kapitalet. Den saluför också en "modernisering" av den sociala tryggheten och minskade utgifter för arbetslöshet, och ansluter sig därmed till logiken i avtalet mellan arbetsgivarna och två fackföreningar i Frankrike, ett avtal som lägger skulden på och straffar de arbetslösa. Vi måste helt klart återuppta debatten om centralbankens uppdrag, med sikte på en ny kreditpolitik som införlivar sysselsättningskriterier. Man får inte nöja sig med att förse den nyliberala ekonomiska politiken med ett socialt avsnitt. Alternativet, dvs. ett verkligt socialt Europa, skulle vara att ersätta stabilitetspakten med en pakt för tillväxt, sysselsättning och utbildning. Och för att genomföra sådana riktlinjer är det avgörande att stärka Europaparlamentets och de nationella parlamentens kontroll av ECB. Herr talman! I och med antagandet av Radwanbetänkandet missade merparten i utskottet för ekonomi och valutafrågor egentligen ett sällsynt bra tillfälle att peka på orsaker till eurons svaghet som Europeiska centralbanken inte kan göras ansvarig för. De allvarliga dumheter som har kommit upp här bevisar hur viktigt Europeiska centralbankens oberoende är. Konstaterandet att eurons svaghet också är en följd av den gigantiska byråkratin i Euroland, vilken - som erkända experter brukar formulera det - är socialistiskt orienterad och inskränker människornas frihet, tillbakavisades uppenbarligen av ideologiska skäl av en majoritet i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Samma öde gick de ändringsförslag till mötes som pekar på att euroområdet är regelrätt överlastat av tyngande skatter som företagandet bestraffas av. De stela strukturerna, den långsamma avregleringen inom viktiga ekonomiska sektorer, de redan nu oroväckande skillnaderna mellan inflationstakterna i de enskilda euro-medlemsstaterna är anledningen till att förbättringen av de offentliga finanserna i många medlemsstater inte kan hänföras till en hållbar nedskärning av de offentliga utgifterna och strukturreformerna, utan på en låg räntenivå och skärpt beskattning, vilket är ett hot mot stabilitetspakten. Allt detta är konstateranden som jag gärna hade sett i betänkandet. Det skulle också ha passat parlamentet bra om man hade uppbådat modet att just i detta betänkande erkänna att den nuvarande svagheten i den europeiska valutan framför allt kan hänföras till att ekonomin inte är tillräckligt flexibel, men jag är glad att det åtminstone anmäldes tvivel gentemot vissa euroländers aktuella beslut, exempelvis rörande arbetstiden, som gör arbetsmarknaden statisk i stället för flexibel och likaså bidrar till att försvaga euron. Jag säger detta även om det inte tilltalar kollegan Brie, chefsideologen för de tyska gammalkommunisterna vars parti ruinerade en hel stat och som hade gjort bättre i att tiga här. Detta är en otvetydig uppmaning till väljarna inom euroområdet att ge de alldeles för talrika rödgröna regeringarna respass, om de... (Talmannen avbröt talaren.) Herr talman, herr centralbankschef, herr kommissionär, kära kolleger! Jag kan inte motstå nöjet att svara Astrid Lulling. Oberoende ja, men oberoende i förhållande till vad? Och beträffande idén att arbetstidsförkortningen skulle kunna förklara eurons minskade värde: ansvaret för detta yttrande överlåter jag till er, men det verkar avslöja ett ideologiskt ställningstagande snarare än en objektiv iakttagelse av situationen i den franska ekonomin. (Applåder) Herr centralbankschef! Ni känner till att er senaste höjning med 50 baspunkter, som tillkommer höjningen i slutet av april, har väckt en stor debatt i många av våra medlemsstater. I staterna kan vi notera att tillväxten har återhämtat sig och därför fruktar vi att höjningen av basräntan motverkar denna tendens, som är mycket viktig om vi vill lösa de problem som unionsmedborgarna konfronteras med. Vi glädjer oss emellertid åt utsikterna till ett reviderat referensvärde, som gör det möjligt att utvärdera penningmängdens tillväxt. Denna revidering framstår som nödvändig för oss. Vad gäller det försämrade förhållandet mellan euron och dollarn har alla inte sett en nackdel däri, men många funderar över orsakerna. Och låt mig säga vad jag är övertygad om. Avsaknaden av en verklig samordning mellan ländernas ekonomiska politik är huvudorsaken. Om vi vill komma tillrätta med den här situationen krävs det en bättre samordning av medlemsstaternas ekonomiska politik. Och det kan ni inte uppnå utan en förstärkning av euro 11, av euro 12. Det är på det sättet ni kan lyckas med att stärka det ömsesidiga förtroendet mellan regeringarna, vilket krävs för att göra framsteg i den riktningen. Jag hoppas att det franska ordförandeskapet lyckas framskrida i den här frågan. Jag hoppas också på att centralbanken kommer att bidra till det i en positiv anda. Det har gjorts framsteg i fråga om öppenhet och insyn, vi glädjer oss åt det. Ni vet att parlamentet anser att vi kan ta ytterligare ett litet steg framåt. Och låt mig sedan, herr centralbankschef, vända mig till er angående en sista punkt. Ni uppmanade fackföreningarna att dämpa lönekraven. Det har ni rätt till. Men måste man inte också fundera över de inflationstendenser som är ett resultat av de enorma vinster som har uppnåtts på aktiemarknaden. Enligt vår mening har ni även i uppdrag att ta hänsyn till en global vision av ekonomin. När det slutligen gäller betänkandet av Radwan kan jag inte acceptera idén att om man påskyndar strukturella reformer skulle detta leda till att euron minskar i värde, när det handlar om arbetstidsförkortning. Än en gång: den franska ekonomins resultat visar er att detta land har uppnått en högre tillväxt och fler arbetstillfällen genom att förkorta arbetstiden. (Applåder) Herr talman! Centralbanken är endast en kugge, men väl en symbolisk kugge i alla medlemsstaters politik, en politik som består i att främja de stora företagens vinster och samtidigt påbjuda vad som i betänkandet förskönande kallas en återhållsam lönepolitik. Centralbanken, som ger sig ut för att vara den högste väktaren för denna politik, gör anspråk på att motverka staternas budgetunderskott och skuldsättning. Men den påminner inte om - inte mer än staterna själva - det faktum att de som är ansvariga för och drar fördel av underskottet inte är de som man tvingar uppoffra sig för att minska detsamma. De största arbetsgivarna beviljas subventioner, skattelättnader och stöd av alla slag som överallt tömmer staternas kassor. Men för att minska underskotten utnyttjar samtliga regeringar sysselsättningen och de offentliganställda. De förtroendevalda från Lutte Ouvrière kommer att rösta mot detta betänkande. Vi hävdar att det är nödvändigt med en politik som sätter stopp för alla direkta eller indirekta subventioner till arbetsgivarna, en politik som konsekvent höjer skatten på vinster såväl som privata tillgångar och höga inkomster. Vi hävdar att det är nödvändigt att påbjuda staterna att använda sig av de därmed frigjorda resurserna för att skapa arbetstillfällen, något som det i dag råder en akut brist på inom områden som hälso- och sjukvård, utbildning, allmänna transporter samt för att utveckla den i dag eftersatta offentliga sektorn. Herr talman! Efter att ha lyssnat på Berès och Bordes är jag mera bekymrad än förut över huruvida vad som sades i de vackra talen i Lissabon verkligen kommer att genomföras. På kommunisternas och socialisternas sida ser det inte ut att finnas någon som helst förståelse för Lullings och PPE-gruppens oro över på vilket sätt den europeiska konkurrenskraften och dynamiken skall förverkligas. Jag vill hoppas att Frankrike och de franska parlamentsledamöterna kunde vara lika aktiva till exempel när det gäller genomförandet av åtgärdsprogrammet för finansieringstjänster som när det gäller att befrämja den socialistiska agendan. President Chirac framhöll i går på ett utmärkt sätt att man måste finna en riktig balans mellan dessa två målsättningar, och jag hoppas att ni skulle lyssna på er president. Herr centralbankschef! Jag kommer mycket väl ihåg debatten i fjol om årsrapporten för 1998. Då betonade jag parlamentets vilja att i framtiden se en stark och oberoende europeisk centralbank som har en fast ställning och som uppnått marknadens förtroende. Den nu aktuella årsrapporten visar också att man under förra året även gjort klara framsteg i den riktningen. Det är välkommet att ECB förbundit sig att regelbundet offentliggöra ekonomiska prognoser och detaljer av sina ekonometriska modeller över euroområdets ekonomi. Öppenheten måste emellertid ökas. Herr Duisenberg! Att det finns flera ekonometriska modeller är inget hinder för att de alla skulle kunna offentliggöras och även bringas till parlamentets kännedom. Det är viktigt att dessa modeller, som man också använder till att försöka lösa den nya ekonomins penningpolitik under de nya ekonomiska förhållanden, offentliggörs öppet för att möjliggöra en diskussion mellan ekonomer och politiker. Jag instämmer också med Riis-Jørgensen i att ECB borde klargöra sin interventionspolitik. På nyhetskanalen CNN presenterade man i morse resultatet av undersökningen av olika centralbankers interventionspolitik, och där stämplades ECB som en bank som till och med i mycket hög grad är interventionscentrerad. Skulle ni kunna kommentera detta i ert eget svarsinlägg? Herr talman! I betänkandet Radwan har man ärligt tagit upp många av de frågor som gäller hur centralbanken fungerar, från försiktig banktillsyn och kostnaden för internationella penningtransfereringar å ena sidan till konvergenskrav för ansökarländer och detta parlaments uppgift att ta fram ett regelverk för ECB:s informationsplikt å andra sidan. Jag välkomnar kraven på större öppenhet som jag anser är bankens bästa försvar mot krav om ändring av fördraget för att minska dess operativa oberoende och herr Duisenberg har lovat att offentliggöra de ekonometriska modellerna för vilket han bör gratuleras. Jag skulle också vilja uppmana till att man offentliggör protokollen och omröstningsresultaten i ledningsrådet, då det är viktigt att vinna marknadernas tillit och förtroende, speciellt för en så ny institution. I betänkandet välkomnas det faktum att ECB inte tolkar sitt ansvar för stabilitetspolitiken ensidigt, utan att den förutom inflation bevakar deflationstendenser. Detta är också viktigt. Vi sätter alla stort värde på ekonomisk och prismässig stabilitet och det nya systemskiftet i Förenta staterna ger oss hopp om att en sådan stabilitet, inbegripet en balanserad budget över den ekonomiska cykeln, är i överensstämmelse med tillväxt och stadig minskning av arbetslöshet. I betänkandet granskas dock inte marknadernas brist på förtroende för euron och det enorma kapitalutflödet från Europa under det senaste året. Jag tror detta beror på att man inte litar på att de viktigaste euroländerna klarar av att leda och genomföra grundläggande strukturreformer under deras nuvarande regeringar, vilket Otmar Issing, bankens chefsekonom, har hänvisat till som de allvarliga icke flexibla strukturerna i Europas arbetsmarknader och pensionssystem. Till sist, som en brittisk ledamot, anser jag inte att det är rättvist att kandidatländer skall omfattas av en strängare tillämpning av konvergenskriterierna enligt Maastricht för att gå med i EMU än nuvarande medlemmar och som en ledamot från ett utanförland uppmanar jag kommissionen att överväga den flexibla europeiska modell som vi brittiska konservativa har antagit och som tillåter dessa länder att inte vara med i EMU i framtiden om de inte önskar det efter att ha anslutit sig. Herr talman, ärade ordförande i Europeiska centralbanken! Bra jobbat! Jag tror att Europeiska centralbankens primära mål är nått: att bevara prisstabiliteten. Och vad mer, om det behövs, om ni anser att en ny räntehöjning är nödvändig, om prisstabilitetens mål, om inflationsmålet är i fara, så tänk inte två gånger utan höj räntenivån. Jag vill dock tillägga att det inte är tack vare detta som Europeiska centralbanken har visat och fått sin trovärdighet, det är i debatten om eurons externa värde där Europeiska centralbanken har visat sig orubblig, där man har uthärdat och motstått angrepp och påtryckningar från olika håll. Det egentliga skälet till vår valutas externa värde är under inga förhållanden Europeiska centralbankens politik, det är inställningen och motståndet hos en del regeringar - som till exempel den som man upprepade gånger har nämnt här under dessa 35 timmar -, regeringar som är ideologiskt allergiska mot alla ekonomiska reformer som behöver Europeiska unionen för att följa den väg som utstakades vid toppmötet i Lissabon. Jag vill också tacka för den nya auktionsmetoden eftersom det nya systemet med variabel räntesats möjliggör en mera direkt kontroll av centralbankschefen genom större kännedom om marknadens efterfrågekurva, dessutom kan man ge marknaderna signaler om valutapolitiken. Herr ordförande i Europeiska centralbanken, därför vill jag tacka er och ge er mitt stöd. Herr talman! På många sätt har det varit ett ganska dystert år för euron. Jag har en mer pessimistisk syn än föregående talare. Vi har sett eurons externa värde rasa. Den intressanta är att titta på varför det raset har skett. Det finns många orsaker som har undersökts i dag, men en stor orsak är att marknaderna inte tror på en valuta utan land. De tror inte på en valuta som inte backas upp av en politisk institution eller en regering. Detta är en mycket god illustration på den inneboende länken mellan ekonomisk och monetär union och politisk union. Den ena följer nästa oundvikligen av den andra. Det är en av många orsaker varför Förenade kungariket bör stanna utanför eurosamarbetet. Men vad som är viktigt är att människor i hela Europa har en diskussion om framtiden, en diskussion om politisk union. Tidigare har de alltför ofta fått höra att förändringarna i Europa är tekniska. I synnerhet föreställningen att övergången till euron var enbart ett ekonomiskt val är ärligt talat en lögn. Varje gång som herr Blair och herr Brown säger att det är en ekonomisk fråga om Förenade kungariket går med eller inte vilseleder de den brittiska allmänheten eller också lurar de sig själva stort om Europas framtid. Det är helt rätt att det just nu pågår en debatt i Danmark om politisk union, eftersom danskarna skall besluta om att gå med i eurosamarbetet eller inte. Det är det beslut som de fattar och det är det beslut som Förenade kungariket står inför. Jag hoppas att båda dessa länder skall säga nej till en politisk union och följaktligen nej också till en ekonomisk union. Det var på tiden att Europeiska unionen slutade att ingripa och spendera skattebetalarnas pengar på en sida av denna typ av politisk debatt. Det är enligt min åsikt oacceptabelt att skattebetalares pengar - offentliga medel - används för att puffa för euron i länder som står utanför eurosamarbetet eftersom de är upptagna med en mycket viktig politisk process. Att använda statliga medel för ena sidan av debatten vore en inblandning i denna demokratiska process. Jag hoppas att vi kommer att rösta i enlighet med det om betänkandet Karas kl. 12.00. i dag. Herr talman! Införandet av en gemensam valuta i Europa var aldrig tänkt att bli en enkel uppgift, men med 11 länder inom unionen omfattande en befolkning på 300 miljoner stöder jag helt den enskilda valutan. Det har förekommit mycket diskussioner under senare månader om valutans styrka eller andra egenskaper och jag skulle vilja ställa en mycket enkel fråga till EMU:s belackare. Om den enskilda valutan inte fungerar varför är det så många länder som strävar efter att gå med i den nya konstruktionen? Jag välkomnar beslutat att tillåta Grekland ett fullt deltagande inom ramen för den enskilda valutan. I de skandinaviska länderna ökar stödet för den enskilda valutan. Vi väntar naturligtvis med spänning på det danska folkets beslut. På längre sikt kommer de Östeuropeiska och Centraleuropeiska länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen att vilja delta i systemet för den enskilda valutan. Den första januari 2002, som det inte är långt till, är startdatum för att sätta eurosedlar och euromynt i omlopp inom alla länder som deltar i EMU. Affärsföretag och detaljhandlare måste skynda på sina förberedelser inför detta datum för att vara säkra på att få en smidig övergång. Ur irländskt perspektiv tror jag att vår planering inför omställningen av kontanta betalningsmedel går mycket bra. Lyckligtvis kan vi dra lärdom från vår erfarenhet av valutaändringen 1972, då vi slutade med sterlingpundet. Vi kommer att se till att de misstag som skedde då inte upprepas. . (EN) Herr talman! Jag har haft så många gratulationer och komplimanger att framföra att jag helt enkelt säger att jag tackar Europaparlamentet för det sätt som de mottagit vår årsrapport på, och jag kan se att debatten här uttrycker stort stöd för den politik som vi har drivit hittills. Det finns några punkter som jag vill ta upp. Den fråga som ställdes av fru Randzio-Plath, herr Katiforis och herr Goebbels gäller alla i grunden om ECB har en för hög tillväxttakt, vilket får till följd att räntorna höjs. Fru Berès ställde en mycket exakt fråga om vilken jag vill säga följande. Jag förstår inte den pessimism som genomsyrar denna aspekt av debatten. Under de senaste tjugofem åren har den genomsnittliga tillväxttakten för reell BNP inom euroområdet varit mellan 2 och 2,5 procent årligen. Detta år och nästa år kommer tillväxten i euroområdet att vara större till och med betydligt större än 3 procent årligen och vi förväntar inflationen bli nära 2 procent. På grund av oljeprisernas variation kan det även bli mer än 2 procent vissa månader, men genomsnittet blir 2 procent. Det kommer att finnas risk för värdeökning, men vad vi gör med det beror på hur situationen utvecklas. Som svar på fru Randzio-Plaths fråga om ECB motsätter sig en tillväxttakt på över 3 procent är mitt otvetydiga svar att vi motsätter oss förvisso inte en tillväxttakt på 3 procent, som vi förväntar nu. Vi skulle vara emot ökad inflation, men det är ännu inte aktuellt även om som jag säger att riskerna kommer att finnas på den sidan. Vi får nu den bästa period som Europa har haft på lång tid, under decennier kan jag säga. Arbetslösheten kommer att minska under de kommande två åren. Inte så mycket visserligen - det finns inget som den monetära politiken kan göra för att påskynda processen - men arbetslösheten håller på att sjunka gradvis och kommer att fortsätta att göra så. Om, som alla nog förväntar och hoppas, Grekland kommer med i EMU den 1 januari nästa år, kommer det bara att vara Danmark som är medlem av ERM. Frågan som ställdes gällde vad kommer ECB att göra om det skapar problem för Danmark? ECB kommer att göra allt den kan för att behålla Danmark i ERM och det finns inget datum fastställt för när växelkursmekanismen skall avslutas så det kommer att bli på obestämd tid. Hittills har Danmark varit anmärkningsvärt framgångsrikt som medlem av ERM med mindre växelkursmarginaler än vad som var tillåtet inom ERM och jag förväntar att det skall fortsätta så, även om jag hoppas att Danmark kommer att besluta att gå med i EMU. Men jag kan försäkra fru Riis-Jørgensen att samarbetet mellan Europeiska centralbanken och danska nationalbanken är utmärkt. I min inledning har jag redan nämnt frågan om öppenhet och de protokollsammandrag som efterfrågas i ett resolutionsförslag. I inledningen till den månadsvisa presskonferensen hänvisas till debatten i ledningsrådet som just ägt rum. Uttalandet är noggrant förberedd av hela ledningsrådet; det är inte ett oförberett uttalande. En vecka senare presenteras hela uttalandet återigen i en mer slutgiltig form. I tidningsledaren i månadsbulletinen lämnas all den information som kunde hittas i sammanträdets protokoll. Tack så mycket, herr Duisenberg. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 11.30. Genomförande av EMU Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande av Karas (A5-170/2000) för utskottet för ekonomi och valutafrågor om meddelande från kommissionen om informationsstrategin inför den sista fasen i genomförandet av EMU. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger, ärade medarbetare! Om 500 dagar kommer eurosedlarna och euromynten att införas. Detta är slutfasen i den första valutaomställningen av denna omfattning i vår kontinents historia. Alla medborgare i den Ekonomiska och monetära unionen, alla medborgare i Europeiska unionens medlemsstater, i kandidatländerna och även utanför berörs direkt eller indirekt av detta. Varje konsument, medborgare eller turist på vår kontinent, liksom den samlade världsekonomin måste lära sig acceptera de nya pengarna, använda den nya värdeskalan, handskas med de nya pengarna. Stora som små företag måste anpassa och ställa om sin bokföring och ADB efter den nya valutan och göra omfattande förberedelsearbeten. Vi har nu talat mycket om fördelarna med euron och Ekonomiska och monetära unionen. Oavsett detta har vi dock fortfarande mycket, mycket att göra. Rundfrågningar visar att euron används i för liten utsträckning såväl av företagen som av privatpersonerna, att euromedvetandet fortfarande är för svagt utvecklat. 30 procent av företagen ser fortfarande inte nödvändigheten av förberedelser i tid och tror rentav delvis att de faktiskt kan genomföra denna omställning i slutfasen först år 2002. Medborgarna innehar sällan ett eurokonto och gör knappast ekonomiska operationer i euro. Behovet av information samt åtgärder för att skapa medvetenhet utöver den tekniska omställningsinformationen är enormt. Utskottet för ekonomi och valutafrågor har inte enbart kommenterat kommissionens rapport. Vi välkomnar de föreslagna prioriteringarna och åtgärderna. Vi har gjort ett försök att konkretisera, att fördjupa rapporten och - där vi har hållit detta för nödvändigt - att komplettera densamma. Om vi betänker att cirka 80 miljoner euro läggs på denna informationskampanj under de tre åren 1999-2002, till vilket ytterligare 80 miljoner euro från ECB kommer, då är det helt avgörande att vi samordnar detta ytterst noggrant, och det gäller alla berörda institutioner, förbund och stater, att vi markerar tydliga tyngdpunkter och driver fram ett enande kring nyckeluttalanden, att vi genomför en medföljande kontroll - till detta föreslår jag den interinstitutionella arbetsgruppen mellan kommission och parlament - att vi tillämpar de politiska riktlinjerna även i avtalen med medlemsstaterna samt att vi visar upp en hög grad av professionalitet i genomförandet. Låt mig under de sista 90 sekunderna säga något om tyngdpunkterna. Mer än hälften av de små och medelstora företagen saknar ännu en handlingsplan för omställningen. Små och medelstora företag måste så snabbt som möjligt ta itu med sin tekniska omställning och därvid även tänka igenom de strategiska effekterna av en marknad präglad av prisöppenhet och ökad konkurrens. Därför är de små och medelstora företagen tyngdpunkten för hösten 2000. För det andra, den breda allmänheten som omfattar alla målgrupper och mer än så. Här måste medborgarna ges trygghet. Här måste den offentliga förvaltningen inta en förebildlig roll, precis som de icke-statliga organisationerna och de politiska stiftelserna i informations- och medlarrollen. För det tredje, skolorna, eleverna och ungdomarna. Vi föreslår helt konkret att inte bara ställa om alla skolböcker så snabbt som möjligt, utan att tillvarata alla målar-, tecknings- och uppsatstävlingar och talartävlingar för den emotionella fråga som är en identitetsfråga för Europa, "Jag och euron". Det tredje området: På bankerna har vi världsspardagarna som vi genomför över hela Europa; vi måste även införa eurospardagar för att redan före omställningsfasen i större utsträckning öppna eurobankböcker. Vi måste i ökad utsträckning knyta upp de offentliga företrädarna för medborgarna, dvs. inte bara Europaledamöterna utan alla offentliga företrädare från kommunerna till Europanivå. Vid sidan av personalresurserna även inom generaldirektoratens avdelningar är samordningen det viktigaste området för oss när det gäller att i en bred kommunikationsprocess, med tillräckligt ekonomiskt kapital och tillräcklig tidsram, föra fram ett tydligt budskap till medborgaren - därför föreslår vi att kampanjen förlängs till 2002. Så kommer eurons framgångsrika historia inte att avslutas utan att bli ännu starkare med medborgarnas stöd. Herr talman, kära kolleger! Vi alla vet att de europeiska medborgarnas behov av information fortfarande är mycket stort, trots att vi redan har den monetära unionen och att införandet av eurosedlarna och euromynten inte kommer att dröja alltför länge till. Det är inte ens 75 veckor kvar. Budgetutskottet är liksom alla kolleger helt införstått i de mål för kommunikationsstrategin i den sista fasen av fulländningen av EMU som nämns i kommissionsrapporten. Vi är även av den åsikten att det skall finnas sporrar och hjälp för företagen, framför allt för de små och medelstora företagen för att dessa skall kunna genomföra det nödvändiga arbetet inför omställningen till euro. Lika riktigt och viktigt är det att förbereda alla medborgare, alla konsumenter i större omfattning. Vi alla måste ställa in oss på euron i vårt dagliga liv. Nu är det inte budgetutskottets sak att i detalj värdera innehållet i kommissionens meddelande. Vi har inskränkt oss till de budgetära aspekterna. Vi hänvisar ännu en gång till att vi i det interinstitutionella avtalet skriftligen har fastställt att informationspolitiken är en autonom handling som inte behöver någon separat rättslig grund. Detta skall på förekommen anledning alldeles särskilt sägas till rådet. Mycket uttryckligt vill jag dock även påminna om att Prince 1996 inrättades av parlamentet inom ramen för budgetförfarandet med det klara målet att för Europeiska unionens räkning finansiera informationskampanjer om tyngdpunktsfrågor, och det interinstitutionellt, eftersom vi då liksom nu var och är övertygade om att de pengar som ställts till förfogande på så sätt kommer att användas mest rationellt. Därför betonar vi också återigen att de beslut om hur kapitalet skall fördelas och om riktlinjerna för tillämpningen, inklusive beslutet om gemensamma åtgärder, fattas på grundval av det yttrande som den interinstitutionella arbetsgruppen kommer att göra. Denna arbetsgrupp skrevs uttryckligen in i budgetförklaringarna och så - detta säger jag uttryckligen med adress till kommissionen - skall det också förbli! Därför kommer vi återigen att lägga till motsvarande förklaring under budgetrubrikerna B3-300 och B3-306 som kommissionen uppenbarligen - inom citationstecken sagt - "glömde" att överföra till sin preliminära budget för år 2001. Jag vill tacka föredraganden och det ansvariga utskottet för att våra förklaringar rörande detta togs med i slutledningen. (Applåder) Herr talman! Euromeddelandet är avsett för allmänheten och dess syfte är i synnerhet att tillfredsställa medborgarnas informationsbehov. Informationskampanjen skall genomföras i samarbete med medlemsstaterna, men allra viktigast enligt min mening är att det är frivilligorganisationerna som spelar en central roll när det gäller spridningen av information. Man måste så snabbt som möjligt komma till gräsrotsnivån, att information ges i klarspråk. Den så kallade tvåstegs informationsstrategin, där målgrupper informerar sina egna medlemmar, har visat sig vara allra bäst, och detta måste man även i den här informationsverksamheten använda sig av. Jag är rädd för sådana informationskampanjer som genomförs av kommissionen. De är ofta glassiga, mycket kostsamt genomförda. Att den här informationskampanjen genomförs med stöd av och via icke-statliga organisationer hindrar förhoppningsvis upprepningen av detta. Införandet av euron innebär även många praktiska frågor för medborgarna; framför allt måste man se till att priserna inte hissas upp när valutorna omvandlas. Här har konsumentorganisationerna en mycket stor och betydelsefull uppgift, och även kvinnoorganisationerna måste uppmärksammas eftersom kvinnor behöver information om detta område. Det är mycket väsentligt att gränsöverskridande transaktioner och betalningar följer den inre marknadens principer. Jag är glad över att ECB:s ordförande Duisenberg även fäste uppmärksamhet vid den här frågan och lovade att ECB kommer att avge en rapport om detta. Jag hoppas verkligen att dessa praktiska ting som är besvärliga för konsumenterna kan ordnas före det egentliga införandet av euron. Herr talman, ärade kolleger! Jag vill inledningsvis gratulera kollegan Karas till hans utmärkta betänkande men samtidigt säga att vi för tillfället inte kan vara nöjda med Europeiska kommissionens informationspolitik. Vi måste påminna om att informationsprogrammet om euron även i enlighet med budgetens vilja är ett program gemensamt för Europeiska kommissionen och Europaparlamentet. Under den senaste mandatperioden fanns det ett ledningsorgan som leddes av kollegan Anastassopoulos och som lade fast grunddragen i informationspolitiken på detta område. Detta var då mycket framgångsrikt. Vi lyckades då även att göra de europeiska parlamentarikerna fullt ut delaktiga i denna informationskampanj i första hand i de politiska fonderna. Detta organ som bestod av den ansvarige kommissionären och den ansvarige utskottsordföranden har ännu inte sammankallats. Räkningen har fortfarande i dag inte gjorts upp med vissa av processerna i förra mandatperioden. Då måste man klart och tydligt ställa frågan: Hur skall detta egentligen fortsätta? Av denna anledning kräver jag först och främst att detta organ sammankallas så snart som möjligt. Det är den första punkten. Den andra punkten som jag helt kort vill gå in på rör en iakttagelse som har att göra med innehållet i informationskampanjen. Om man jämför priserna, å ena sidan i de elva euroanslutna ländernas Europa, alltså i Euroland, och å andra sidan i de länder som fortfarande står utanför de elva euroanslutna ländernas Europa, inklusive Storbritannien, men särskilt tydligt i Schweiz och Norge, då kan man konstatera att prisnivån i Euroland generellt sett även i de så kallade rika länderna är lägre än i övriga länder. Detta medför att den europeiska valutan redan i dag leder till mer konkurrens på detta område, och denna konkurrens leder i sin tur till att medborgarna erbjuds varor och tjänster till mer fördelaktiga villkor. Om detta borde en studie göras, vilket även krävs i kollegan Karas betänkande. Herr talman! På min grupps vägnar vill jag gratulera föredraganden och säga att vi stöder betänkandet, liksom vi även välkomnar den positiva andan i Europeiska kommissionens meddelande. Det är också hög tid att kommunikationsstrategin blir ännu effektivare och att samarbetet mellan kommissionen, Europaparlamentet och även medlemsstaterna verkligen förbättras under nästa mandatperiod. Den europeiska befolkningen inte bara känner sig illa förberedd på euron, man är också - objektivt och subjektivt sett - illa förberedd på euron. Den långa övergångsperioden har inte precis lett till att man förbereder sig mer intensivt och noggrant på införandet av euron, utan den leder tvärtom till mer desinformation och även till att förberedelserna skjuts upp, hos vissa i tanken rentav ända till juni 2002. Detta tycks dessvärre inte enbart vara fallet bland befolkningen, utan även ute på företagen. Visserligen säger 80 procent av företagen att de förbereder sig på euron och dess införande, men objektivt sett rör det sig faktiskt om högst 25 procent som på ett konkret sätt förbereder sig på detta. För detta talar givetvis även det faktum att endast 1 procent av sedlarna inom Europeiska unionen har anpassats i dag. Om vi inte engagerar oss nu måste vi alltså frukta att denna fruktade big bang som ingen av regeringarna ville ha faktiskt kommer att inträffa. Men även här måste regeringarna själva visa sin goda vilja och ett större engagemang. Jag anser inte att man kan lägga hela ansvaret på europeisk nivå. I slutändan är det ändå medlemsstaterna som, även i subsidiaritetens tecken, är skyldiga att stå för politisk information och bildning. Vi måste verkligen uppmana Europeiska unionens medlemsstater att investera pengar, tid och personal i att euron skall bli en framgång. Tråkigt nog har de offentliga förvaltningarna hittills inte spelat den pionjärroll som man egentligen borde spela. Som jag ser det, föredraganden har med rätta påpekat detta, vore det även viktigt att skolorna, lärarna, läroinstituten mobiliseras för förberedelserna inför euron. Euron måste verkligen bli ett heltäckande innehåll i inlärningen. Det räcker inte med några framgångsrika, men ytterst blygsamma Sokratesprojekt kring euron i Europas skolor. Nej, detta är nu verkligen en uppgift som måste bemästras på ort och ställe. Jag skulle tycka att det vore underbart om å ena sidan skolorna, Europas ungdom, välkomnar euron som ett handfast Europa och om man utnyttjar den egna förberedelsen för att kommunicera med andra. Detta skulle ju även den äldre generationen kunna göra, som till stor del är så skeptisk till euron. Varför skulle inte de äldre människorna i unionen utnyttja sin erfarenhet, sitt kunnande och även den tid de har till sitt förfogande för att göra euron till en framgång? Här skulle vi måhända kunna få ett slags nytt generationsavtal som bidrar till europrojektets framgångar. Kommissionen är säkerligen manad att samarbeta ännu närmare med oss och även att intensifiera engagemanget. Men låt oss inte glömma att medlen för informationskampanjen är ytterst små och måste delas upp på medlemsstaterna. Inget företag som lanserar en viktig produkt skulle förlita sig på dessa blygsamma medel för att göra produkten till en framgång. Kvalitetssigillet euro, de första goda erfarenheterna av den monetära unionen som på senare tid faktiskt har skonat Europa från valutaturbulens är ett argument. Men det gäller också att information blir till utbildning, för när allt kommer omkring är det en helt ny pris-, räknings- och värderingskänsla som måste läras in. Låt oss inte bedras av den lättsamma övergången den 1 januari 1999! Låt oss inte bedras av den så att säga automatiska överglidningen in i det nya årtusendet! Euron måste man även förbereda sig psykologiskt på. Det måste vi alla göra tillsammans, på alla nivåer i den Europeiska unionen! För det första vill jag säga att min grupp, precis som man gjorde i utskottet, stöder Karasbetänkandet. Vi menar att det är ett mycket bra betänkande som kommer att ha en mycket positiv inverkan på den grundläggande frågan om eurons assimilering till medborgarskapet. Det är uppenbart att euron inte längre bara är en makroekonomisk och finansiell fråga, det är en fråga som kommer att beröra alla Europas medborgare och därför är den av största vikt för det europeiska bygget. Av den anledningen är det mycket viktigt att kampanjen genomförs - en väl genomförd kampanj - så att euron under år 2002 uppnår den tilltro och acceptans som vi alla vill. Dessutom ligger ett stort antal länder och företag efter i sina förberedelser för användningen av valutan samtidigt som medborgarna har liten kännedom om den. Därför vill jag mycket kortfattat kommentera tre frågor. Den första är decentraliseringen: Det är viktigt att regionala och lokala myndigheter deltar, många av dem är mycket kunniga och bättre rustade än medlemsstaterna att nå ut till medborgarna. Detta är något som ECB och kommissionen borde ha i åtanke. Jag skulle vilja veta vad kommissionär Solbes tycker om ett deltagande på den här nivån, vilket också von Wogau har begärt. Man bör se till att den här typen av myndigheter får spela den framträdande roll de borde, för de är bäst rustade att nå ut till medborgarna. För det andra borde en sådan decentralisering också göras på företags- och avdelningsnivå och inte begränsas till företagar- och fackföreningarnas centralkontor. För det tredje rekommenderar jag er att läsa de slutsatser som lagts fram av utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott där den kulturella aspekten införlivas, vilket också är viktigt för informationskampanjens framgång. Herr talman! Jag är glad över att få detta tillfälle att lämna synpunkter från utsidan, från Skottland, för närvarande en del av Förenade kungariket, där vår diet av information om euron domineras av en ganska likgiltig och föga övertygande inställning från labourregeringens sida och en nästan hysterisk anti-euro retorik från de konservativas sida. I motsats bekräftade mitt parti - det skotska nationella partiet - nyligen vår inställning att i princip stödja anslutningen till euron och vi är inte rädda för att främja denna åsikt. Skottlands affärsmän från fiskeindustri till bönder, från tillverkare till turistsektorn tvingas konkurrera med en hand bakbunden. Karas tillstår en hög stödnivå för euron men även vissa brister i fråga om tillgång till information inom euroområdet och jag stöder hans idéer för att lösa det problemet. Men i synnerhet välkomnar jag det faktum att denna strategi också gäller de medlemsstater som ännu inte deltar i den monetära unionen, eftersom vi naturligtvis kommer att påverkas vare sig vi går med eller stannar utanför. Jag uppmanar regeringarna i Förenade kungariket och Skottland att spela sin fulla roll i den kampanjen. Herr talman! Det finns tre länder som står utanför EMU. I dessa länder skall man hålla folkomröstningar innan regeringarna tar beslut om införandet av euron. I två av dessa länder, England och Danmark, har man haft det goda omdömet att inte delta i eurokampanjen. Man har sagt nej med hänvisning till att diskussionen inte är avslutad ännu och med tanke på den kommande folkomröstningen. Det tredje landet som står utanför EMU, Sverige, har däremot beslutat att delta i kampanjen, trots att den kommer före folkomröstningen och innan det är avgjort om Sverige skall införa euron. Detta innebär att eurokampanjen inte blir en vanlig informationskampanj som i andra länder, utan ett slags övertalningskampanj och en inledning till kampen mellan ja-sidan och nej-sidan i folkomröstningen. Det är ju svårt att föreställa sig att eurokampanjen skulle framföra någon särskilt kritisk euroinformation, eftersom meningen med kampanjen är att den skall stärka förtroendet för euron och euroreformen. Detta betyder faktiskt att eurokampanjen kommer att tjäna den svenska regeringens politiska målsättning, vilken ju är att övertyga svenska folket att rösta ja i folkomröstningen. Eurokampanjen finansieras till 50 procent med EU-medel och skall drivas överallt i samhället, till och med i skolorna där man annars inte är van vid att det drivs ensidiga politiska kampanjer, vilket det handlar om i detta fall. Jag tycker att det är skamligt om den svenska regeringen på detta sätt får utnyttja eurokampanjen. Det blir både komprometterande och pinsamt för EU om kampanjen får genomföras såsom planerat. Därför vill jag vädja till kommissionen att den verkar för att avtalet om en svensk eurokampanj rivs upp eller ändras så att den först får genomföras efter det att svenska folket har uttryckt sin mening i en folkomröstning. Jag vill också vädja till mina kolleger här i kammaren att de tillstyrker ändringsförslagen 7 och 12 när de röstar i morgon, eftersom skrivningarna i dessa ändringsförslag förespråkar att kampanjen inte skall genomföras i länder som inte har beslutat om de skall vara med i EMU. Herr talman! Jag vill gärna fortsätta där föregående talare slutade. Jag är glad för att det formellt inte är pengar från kampanjen involverade i propagandan i den danska debatten. Detta betänkande är ett av de intressantaste dokument jag har läst. Det skulle kunna ingå i en handbok för demokrater eller kanske snarare användas under en lektion i antidemokratisk manipulation. Jag läser här att euron är en "viktig och identitetsskapande faktor i den europeiska integrationsprocessen". Det konstateras också att det inte är något överväldigande stöd i euroområdet och absolut inte i länderna runt detta område, så därför uppmanas kommissionen till, som det mycket klart uttrycks i yttrandet från utskottet för kultur, "vid genomförande av reklam- och informationskampanjen att ta hänsyn till att stora delar av befolkningen fortfarande är skeptiskt inställda till den gemensamma valutan". Eller sagt på ett annat sätt: Målet är, som det står i själva betänkandet, att "man med de riktiga kommunikationsmedlen kan reagera på den europeiska allmänhetens nationella och kulturella särdrag". Alltså kort sagt: Manipulation. Situationen är den att det i detta program använts över 100 miljoner euro för att påverka medborgarna i Europa. Det vill säga att kommissionen använder EU-medborgarnas pengar för att manipulera dem. Detta går stick i stäv med vår uppfattning om detta projekt. Demokratin förutsätter ett beslut genom folket, inte en manipulation från institutionernas sida. Jag säger detta därför att vi, som bekant, håller en folkomröstning i Danmark den 28 september om deltagande i EMU, och det är en självklarhet att det är den folkliga debatten som utgör utgångspunkt. Vi vill inte manipuleras. En så tydligt beskriven manipulation har inte setts sedan de totalitära regimerna kollapsade för många år sedan. Det är ett mycket bedrövligt betänkande. Herr talman! Jag vill lyckönska föredraganden till detta verkligen mycket informativa betänkande. I positiv anda skall nämnas att små och medelstora företag har valts ut som en mycket viktig målgrupp, eftersom det just när det gäller denna grupp ju skulle kunna uppstå väsentliga problem under omställningsfasen. Därutöver måste vi dock även stödja varje initiativ respektive uttryckligen uppmana kommissionen att omedelbart inleda initiativ mot de förhöjda bankavgifterna för transaktioner inom gemenskapen. Vi måste bevisa för de europeiska medborgarna att de administrativa kostnaderna reduceras av euron till dess egen fördel. Vi bör inte enbart tala om och informera om euron, utan våra uppgifter bör övertyga medborgaren om att euron även medför fördelar som blir kännbara för honom. De för närvarande förhöjda bankavgifterna ger precis motsatt signal. Herr talman! För de flesta européer kommer eurons tidsålder inte att börja på riktigt förrän de själva måste betala med euromynt och eurosedlar. Av respekt för alla våra europeiska medborgare är det viktigt att inte underskatta övergångens politiska betydelse och att övergången förlöper fläckfritt. För detta krävs först och främst att övergången organiseras på ett bra sätt på det praktiska planet. Ur den synvinkeln sett är det mycket bra att " frontloading" har möjliggjorts efter en lång tids påtryckningar från parlamentet. Förutom detta måste människor ha förtroende för hela processen. Ett första villkor för detta är information. Vi stöder kommissionens planer på att gå ut med informationen per målgrupp och att engagera de lokala organisationerna. God information är ju anpassad till de berördas specifika livssituation, och människor och företag har ett mycket större förtroende för sina egna föreningar och organisationer än för offentligrättsliga institutioner. Men inte förrän vi också lyckas reducera kostnaderna för gränsöverskridande betalningar och växlingskostnaderna inom euroområdet, kommer människornas och företagens förtroende att vara tillräckligt stort, och detta förtroende är helt avgörande. Det är en förutsättning för att kunna motivera människor att göra de ansträngningar som behövs, det vill säga ansträngningar som är nödvändiga för att anpassa sig till den nya situationen. Låt oss inte lura människor att tro att det inte kommer att krävas några ansträngningar. Det kommer att bli mödosamt. Alla måste anpassa sig och alla kommer att bli tvungna att anstränga sig. Om vi kan hjälpa människor med detta och leda dem rätt från början, då har vi fullbordat vårt informationsarbete. Herr talman! Vår kollega Karas betänkande godkändes med stor majoritet i utskottet för ekonomi och valutafrågor. Det förtjänade det; det är ett bra betänkande. Jag vill gärna gratulera honom till detta. Herr talman! Efter lanseringen av euron i januari 1999 verkar de europeiska medborgarnas intresse för den nya europeiska valutan vara långt ifrån varmt, intresset har i stället svalnat som om de mycket långa tre åren utan sedlar och mynt har förvandlat den till en virtuell valuta. Trots att vi alltsedan januari 1999 upprepade gånger har sagt att euron är officiell valuta i elva av Europeiska unionens länder - och kommer att vara det i Grekland och eventuellt i Danmark från och med nästa år - och att den nationella valutan bara är multipler eller undermultipler till euron, så är det faktiskt så att de flesta européer tror att escudos, pesetas, franc eller mark kommer att fortsätta att vara officiell valuta eftersom det är den valutan de har i handen. Om vatten-, el-, telefon- och matbutiksräkningarna uttrycktes i euro, så är det ändå enligt min mening bara en onödig matematisk övning. Vi har emellertid bara ett och ett halvt år på oss innan de nationella sedlarna och mynten försvinner och det är hög tid att lära känna den nya valutan, att förstå dess värde och vad den betyder för våra liv och för ekonomins och samhällets utveckling. Jag menar att eurons informationskampanj måste bearbeta följande två aspekter: För det första eurons värde, form och användningssätt. För det andra hur användandet effektivt kommer att påverka penningstabiliteten inom Europeiska unionen vad gäller tillväxttakt - den största på flera årtionden - inflationskontroll och sysselsättningsskapande åtgärder. För att kampanjerna skall nå önskat resultat måste åtgärderna samordnas. Europeiska centralbanken kan inte föra en kampanj, kommissionen eller parlamentet en annan samt ytterligare några där medlemsstaterna är inblandade. En effektiv samordning av disponibla medel är ett måste så att mål grupperna nås, och så att vi försäkrar oss om att inga misstag begås, som de som vi redan har sett, till exempel den av kommissionen omfattande spridningen av information till portugisiska skolor. Skolor är neuralgiska informationscentra där effekterna fördubblas, därför måste de användas på ett så korrekt, enkelt och effektivt sätt som möjligt. Nyckelorden i kampanjerna måste därför vara samordning av resurser, delaktighet samt mänskliga, tekniska och finansiella medel. Just nu verkar man inte veta vem som skall göra vad, vilket vi snarast måste klara upp. År 2001 borde vara det år då euron tar över rollen från de nationella valutorna, vid prissättning, i företagens bokföring och vid gränshandeln. Vi måste få ett stopp på de skandalösa gränskostnaderna inom Euroland, vilket inte medför några risker för bankväsendet. Att betala ränta på krediter, debet- eller gireringskonton är en av orsakerna till de europeiska medborgarnas misstro mot euron. Det enda som kan få ett slut på detta och bidra till att återställa förtroendet är kommissionens förbjudande av de karteller som har bildats. Det är detta som de europeiska medborgarna hoppas på. Herr talman! På min grupps vägnar får jag säga att det förvånar oss att den föreliggande resolutionen är så lång och ibland till och med väldigt komplicerad, när den behandlar en tämligen enkel sak. Att Europaparlamentet tar på sig så många problem beror framför allt på att man i denna resolution blandar ihop information med propaganda. Jag har redan under en tidigare debatt om en föreslagen informationsstrategi tvingats uttala mig kritiskt om vissa av mina kollegers högst märkliga önskemål. Tyvärr tvingas jag nu att göra det igen. Den som menar att euron skall förmedla den så kallade europeiska tanken till medborgarna, begår ett mycket grovt tankefel. Det är särdeles beklagligt att detta enorma politiska tankefel uppmärksammas mycket mindre av parlamentet än de tillgodoräkningsfel som kommersiella banker begår vid växeltransaktioner. Begrip detta, den som kan. Herr talman! Den punkt som bekymrar mig i Karas betänkande är om vi faktiskt ombeds att godkänna en informationskampanj om de praktiska konsekvenserna av införandet av euron eller en propagandakampanj för att främja den. Ingen kan förvisso ifrågasätta behovet av information. Några brittiska tidningar uppger att vi redan känner till alla fakta, men det nyligen presenterade meddelandet om en fusion mellan Frankfurtbörsen och Londonbörsen fick många brittiska tidningsredaktörer uppseendeväckande blottställda av den enkla frågan om vilken valuta som skulle användas som börsens myntenhet. Mer än två tredjedelar av företagen i Förenade kungariket är omedvetna om de praktiska konsekvenserna av införandet av euron, även för de länder som är utanför euroområdet. Om det finns tillgängliga medel för de många seminarier och konferenser som brittiska branschorganisationer, affärsjurister och revisorer genomför låt mig då som brittisk advokat förklara att jag är intresserad av att vi får tillgång till vår andel av detta. Men det finns anledning att tro att denna kampanj gäller mycket mer än ren praktisk informationsspridning. När allt kommer omkring genomför Europeiska centralbanken sin egen informationskampanj, så varför skulle vi göra samma sak? Kanske kan vi se svaret i den stridbara tonen i Karas betänkande och hans märkliga förklaring att informationskampanjen för euron måste bidra till att eurons succé fortbestår. Jag önskar naturligtvis att det skall gå bra för euron. Valutaoro är dåligt för oss alla, antingen vi befinner oss i eller utanför euroområdet. Men personligen kan jag inte medge denna historiska succé under de senaste sex månaderna och det överraskande förslaget att euron har visat sig vara en stabiliserande faktor vid internationella, monetära kriser. Vare sig man är i eller utanför eurozonen bör det vara: Information, "ja", men propaganda, "nej". Vi avbryter debatten här och övergår till omröstningsblocket. Debatten kommer att återupptas i eftermiddag OMRÖSTNING Färm (PSE), föredragande. Herr talman! På kommissionens förslag rekommenderar nu budgetutskottet i detta snabbinsatta ärende att parlamentet skall bevilja en donation på 22 miljoner euro till en fond inom Donaukommissionen. Orsaken är att floden Donau vid Novi Sad blockeras av rester från förstörda broar efter Natos bombningar i fjol. Detta samt det faktum att flodbädden nu kantas av odetonerade minor och bomber hotar utvecklingen på Balkan både ekonomiskt och humanitärt. Uppgiften består i att sanera floden efter tre raserade broar och odetonerade minor och bomber längs en fem kilometer lång sträcka på serbiskt territorium. För detta behövs EU:s hjälp. Det är viktigt att detta saneringsarbete kan komma igång till sommaren. Vi hade föredragit om det hade kunnat bli en del av den tilläggs- och ändringsbudget som vi just har behandlat, men av tidsskäl har detta inte varit möjligt. Därför ger budgetutskottet ändå sitt stöd, för att medel skall frigöras så att Donaukommissionen snarast kan påbörja sitt arbete. Ett av problemen är att en del av arbetet kommer att genomföras på serbiskt territorium, när vi har försäkrat oss om att sanktionerna mot Jugoslavien kommer att respekteras. Vad gäller genomförandet, den rättsliga grunden och finansieringen har vi haft kontakter med kommissionen, och våra frågetecken har rätats ut. Vad gäller finansieringen av dessa 22 miljoner euro föreslår kommissionen att 7,5 skall tas från Phare, 7,5 från ISPA och 7 miljoner från Obnova. Jag skulle bara vilja att kommissionen bekräftar följande, nämligen att kommissionen kontaktar budgetutskottet om det skulle uppstå problem med denna finansiering. . (EN) Om det är någon ändring av den mängd eller den spridning som föreslås i förslaget till rådets beslut kommer både rådet och parlamentet att rådfrågas. Så mitt svar är "ja". (Parlamentet godkände kommissionens förslag.) Förslag till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan gemenskapen och Republiken Cypern om samarbete på området för små och medelstora företag inom ramen för det tredje fleråriga programmet för små och medelstora företag inom Europeiska unionen (1997-2000) (KOM(2000) 242 - C5-0324/2000 - 2000/0099(CNS)) (utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi) Fru talman, kära kolleger! I denna fråga har rådet lagt fram ett förslag som vi visserligen delar men som emellertid har en graverande brist. Enligt artikel 14 i detta förslag - det stämmer även överens med överläggningarna i utskottet - skall underlagen finnas tillgängliga på alla Europeiska unionens elva officiella språk, men inte på republiken Cyperns andra officiella språk, turkiska. Vi kräver att detta avtal översätts även till turkiska, till republiken Cyperns officiella språk och inte enbart till finska, svenska, danska, tyska osv., utan även till turkiska. Detta måste rådet i fortsättningen ta hänsyn till vid dylika förhandlingar om det vill ha vårt samtycke till ett förenklat förfarande! . (FI) Fru talman! Mitt svar är att den här typen av avtal alltid översätts till gemenskapsspråken. Så har man även gjort i detta fall. Jag har även en längre version av uttalandet om talmannen så vill. Fru talman! Jag ville bara fråga kommissionär Liikanen: Behandlas Cypern på samma sätt som alla övriga kandidatländer? Ja eller nej? Detta är, anser jag, den avgörande frågan. . (FR) Mitt svar är ja. (Parlamentet godkände kommissionens förslag.) Förfarande utan debatt Andra betänkandet (A5-0176/2000) av Gerhard Schmid för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets rambeslut om bekämpning av bedrägeri och förfalskning som rör andra betalningsmedel än kontanter (SN 3040/2000 - C5-0265/2000 - 1999/0190(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0172/2000) av Lienemann för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets förordning om det finansiella instrumentet för miljön (Life) (C5-0221/2000 - 1998/0336(COD)) (Parlamentet godkände det gemensamma utkastet.) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0173/200) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/ /EG om ändring av rådets direktiv 91/440/EEG om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (5386/1/2000 - C5-0178/2000 - 1998/0265(COD)) (föredragande: Jarzembowski) Före omröstningen: . (EN) Med referens till det betänkande som upprättats av Jarzembowski om förslaget till direktiv om ändring av direktiv 91/440, vill jag fastslå att kommissionen inte kan godkänna ändringsförslag 1, 2, 4, 5, 7, 10, 12, 15, 16, 18, 19, 22, 23, 25, 26 och 27, men är positiva till ändringsförslag 3, 6, 8, 9, 11, 13, 14, 17, 20, 21 och 24. (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0171/2000) från utskottet för regionalpolitik, transport och turism I. om rådets gemensamma ståndpunkt (5387/1/2000 - C5-0176/2000 - 1998/0266(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 95/18/EG om tillstånd för järnvägsföretag II. om rådets gemensamma ståndpunkt (5388/1/2000 - C5-0177/2000 - 1998/0267(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av banavgifter och utfärdande av säkerhetsintyg (föredragande: Swoboda) (Talmannen förklarade de två gemensamma ståndpunkterna godkända (efter dessa ändringar).) Andrabehandlingsrekommendation (A5-0174/2000) från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt (5103/3/2000 - C5-0162/2000 - 1997/0345(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 89/48/EEG och 92/51/EEG om den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer och av rådets direktiv 77/452/EEG, 77/453/EEG, 78/686/EEG, 78/687/EEG, 78/1026/EEG, 78/1027/EEG, 80/154/EEG, 80/155/EEG, 85/384/EEG, 85/432/EEG, 85/433/EEG och 93/16/EEG om yrkena sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, tandläkare, veterinär, barnmorska, arkitekt, farmaceut och läkare (föredragande: Wieland) (Talmannen förklarade den gemensamma ståndpunkten godkänd (efter dessa ändringar).) Ramavtal (C5-0349/2000) om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen Före omröstningen: Fru talman! Ramavtalet innehåller vissa framsteg, men det finns också en risk för direkta bakslag när det rör ledamöternas tillgång till information från kommissionen. Min politiska grupp och interngruppen SOS-demokrati uppmanar därför till att vi skjuter upp omröstningen och ser till att avtalet behandlas ordentligt i alla utskott, särskilt i utskottet för konstitutionella frågor, utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden och budgetkontrollutskottet. Vi stämmer in i den kritik som kommit från ordföranden i budgetkontrollutskottet, Theato, om att avtalet direkt strider mot artikel 276 i fördraget, vilken säkerställer vår tillgång till information under ansvarsfrihetsförfarandet. Nu får kommissionen möjlighet att bestämma vad den kommer att lämna ut för kontroll. Det är samma förfarande som när det rör ombudsmannen. Ramavtalet strider också mot vår egen arbetsordning. I artikel 64 krävs det uttryckligen en likvärdig behandling av rådet och parlamentet under lagstiftningsförfarandet när kommissionen överlämnar dokument. Nu blir det bara parlamentets ordförande och utskottsordförandena som får rätt att se olika typer av icke-offentliga dokument. Föredragandena kan inte kräva att få se dem, och det kan inte heller ledamöterna. Som ledamöter bör vi ställa ett rättsligt krav på att kunna få ta del av dokument när de utlämnats till andra från kommissionen. Det var alla gruppordförande överens om när vi startade förhandlingarna med kommissionen. nu verkar det bli en kompromiss där de som skall kontrolleras kan bestämma vad de vill skall kontrolleras. Kompromissen motsvarar inte Prodis löften. Jag vill därför uppmana till att vi avvisar förslaget i dag och ser till att få det förbättrat, så att vi kan rösta om en förbättrad utgåva nästa gång. Bonde begär således att omröstningen skjuts upp. Fru talman! Min grupp ställer sig bakom Bondes förslag om uppskjutning, även om detta avtal onekligen innehåller några mycket förtjänstfulla förbättringar till parlamentets befogenheter, till exempel när det gäller internationella förhandlingar och parlamentets deltagande i regeringskonferensen. Vi kan emellertid inte acceptera det sätt på vilket rådet blandade sig i förhållanden mellan parlamentet och kommissionen efter det att förhandlingarna redan hade avslutats. Rådet krävde nämligen, det pressade, det rentav utpressade kommissionen att från detta avtal ta bort en text som skulle förutsatt att medlemsstater, institutioner och internationella organisationer med stöd av detta avtal varit tvungna att motivera varför de inte vill överlämna några sekretessbelagda uppgifter. Enligt vår mening är detta helt ohållbart. Fru talman! Jag har anledning att misstänka att detta är en direkt följd av toppmötet i Feira. Vid toppmötet i Feira fattades ett beslut att Nato skall lämna sekretessbelagda uppgifter för gemensamma militära planer, och det ser ut att vara en klar strävan att utestänga både kommissionen och parlamentet från den gemensamma säkerhets- och försvarspolitiken, så att vi behöver ett öppet klarläggande från rådet varför sådant här händer. Dessutom, fru talman, måste föredragandenas rätt att få uppgifter förbättras, och uppskjutandet kanske också ger möjlighet att stärka den här sidan. Vi ställer oss alltså inte bakom den här texten i den form som den efter dessa senaste vändningar har, och det är klokast att vi tar litet mera tid. (Applåder) Fru talman! Jag kommer att ha möjlighet senare att tala för min grupps räkning. Jag skall nämna flera av min grupps angelägna frågor och kritik om detta projekt men i huvudsak, med hänsyn till hela det arbete och de betydande framsteg som har gjorts och utsikten enligt min uppfattning att vi troligtvis inte genom en försening kommer att kunna förbättra dokumentet markant skulle jag uppmana kammaren att vi bör rösta för att fortsätta vår diskussion och om att anta eller förkasta dokumentet, eftersom den möjligheten finns där och vi måste höra debatten om det. I varje fall, nu är stunden inne att gripa möjligheten att försöka få ett avslut på detta långdragna ärende, att gå vidare och att bygga på våra interinstitutionella förbindelser på ett positivt sätt. (Parlamentet förkastade begäran om att uppskjuta omröstningen.) Talmannen. Enligt den önskan som framförts skall nu talare från varje politisk grupp uttrycka sig kort - två minuter - för att redogöra för sina åsikter. Fru talman, herr kommissionsordförande, kolleger! Detta ramavtal mellan Europaparlamentet och Europeiska kommissionen är ett stort framsteg i förbindelserna mellan våra bägge institutioner. Vår grupp har krävt detta ramavtal och engagerat sig starkt för detta. Förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet ställs på en solid och tydlig grund, och vårt gemensamma mål är att tjäna det europeiska byggnadsverket. Kommissionen är den verkställande makten, vi är tillsammans med rådet den lagstiftande församlingen, och med detta ramavtal skapas medel, med vilka Europaparlamentet kan ta till vara sina parlamentariska kontrollbefogenheter på ett bättre sätt. Det är fullständigt självklart att framtida förordningar som blir Europeiska unionens gemenskapsrätt inte berörs av detta ramavtal. Där är vi som lagstiftare givetvis fria att få dessa till stånd. Ramavtalet vilar på parlamentarismens principer, på principerna om demokrati och öppenhet. Här i detta avtal har kommissionen i juridiskt bindande form återigen tagit upp de medgivanden som den gjorde till Europaparlamentet före sitt val i september förra året, de så kallade fem punkterna. Dessa regleringar rör de tre bilagorna om lagstiftningsförfarandet, vidare inbegripandet och underrättandet av Europaparlamentet i frågor om överenskommelser liksom i frågor om utvidgningen och slutligen även vidarebefordran av konfidentiell information. Säkert kommer inte alla önskemål att infrias, inte heller våra, men man kan inte jämt få allt. Om vi emellertid betraktar överenskommelsen i sin helhet, är den en framgång, och jag vill hjärtligt tacka alla inblandade, parlamentets talman, vice talman Loyola de Palacio, kommissionens ordförande Prodi, men även gruppordförandena som ju har befattat sig med detta på ett mycket engagerat sätt. Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater kommer enhälligt att rösta för detta avtal! Fru talman, ärade kommissionsordförande, ärade kolleger! Jag vill å Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vägnar uttrycka vår glädje över godkännandet av detta ramavtal som baseras på de principer som diskuterats här under veckan - i går faktiskt - då vi sade att det europeiska byggandet är något som vi gör tillsammans. Vad oss anbelangar gör vi det i första hand tillsammans med kommissionen, där vi utgår ifrån demokratiska kriterier, öppenhet och ansvar. Det är detta som rättfärdigar att man sätter in uppförandekoden i ett större sammanhang eftersom det inbördes förhållandet har ändrats. Förhandlingarna om den ankom det på mig att inleda 1990, när parlamentet var mycket svagare och ordförande Hänsch fortsatte att leda dessa och de avslutades under hans ordförandeskap. Parlamentet är starkare och måste därför bära ett större ansvar. Här tror vi att vi tagit ett steg i rätt riktning. Förhandlingarna har varit långa. Ramavtalet skulle enligt planerna ha avslutats i december förra året. Det har varit ett mycket intensivt "givande och tagande" med kommissionen, vilket tvingade oss att ge två ordföranden i parlamentsutskotten i uppdrag att arbeta vidare med förhandlingarna, i synnerhet med bilaga tre. Jag vill därför tacka Napolitano från utskottet för konstitutionella frågor och Theato från budgetkontrollutskottet. Fru talman, det ankommer nu på er att avsluta det hela. Jag vill också tacka er, fru talman, samt ordföranden i tidigare nämnda utskott samt ordförande Prodi och vice ordförande De Palacio för att vi i dag har denna uppförandekod. Vi måste nu anpassa vår interna reglering till den nya verkligheten. Avslutningsvis en kommentar till rådet, som inte har deltagit i förhandlingarna: Det vore intressant om rådet också hade visat sig villig att anta en norm för gott uppförande gentemot parlamentet när det gäller budget och andra politiska frågor. Fru talman, det skulle vara ett steg i rätt riktning. Fru talman! Jag anser att det dokument som vi har framför oss i dag är ett mycket betydelsefullt dokument. Jag har vidtagit mått och steg för att försöka skaffa mig information om någon motsvarighet finns bland regeringar och nationella parlament. Undantagsvis kan det finnas en stat bland de 15 där mer saker beviljas genom öppenhet för dess parlament än i andra stater. Men i de allra flesta fallen finns det ingen nära motsvarighet och det är ett betydande element i detta dokument. För det andra hade vi en stor debatt i denna kammare förra året som framför allt gällde att kommissionärerna tar enskilt och personligt ansvar för utövandet av sitt ämbete. I detta dokument finns betydelsefulla bestämmelser där man tolkar det ömsesidiga förhållandet mellan våra institutioner, som också utgör betydande framsteg. Det finns två punkter för kritik som mina kollegor och min grupp har begärt att få klargjorda i dag. I artikel 1.4 i bilaga 3 regleras vilka personer eller organ inom denna kammare som från kommissionen får begära tillgång till konfidentiella handlingar. Många av mina kollegor är upprörda över att det inte hänvisas explicit till föredragandenas rättigheter. Vi har fört detta dokument så långt det går med kommissionen men jag skulle vilja säga att om vi röstar om det i dag, måste ni omedelbart anvisa vårt utskott för konstitutionella frågor att ta upp frågan om att specificera regler i kammaren som skall göra det lättare för föredragandena att framställa önskemål, antingen till sina ordförande eller till de andra organ som nämns i detta dokument. Om vi inför detta, kommer många av mina kolleger som har reservationer att rösta ja. En sista synpunkt: Denna kammare har nu inlett sitt arbete om frågan öppenhet och reglering av tillgång till handlingar. Många av mina kollegor har sagt till mig - utan att räkna med resultatet av det arbetet - att om vi slutligen skulle behöva se över vårt regelverk mot bakgrund av några nya tankegångar i denna förordning bör kommissionens ordförande, herr Prodi, innan omröstningen tillkännage till protokollet att kommissionen kommer att vara positivt inställd till att på nytt granska dokumentet mot bakgrund av varje utvecklad policy om öppenhet. (Applåder) Fru talman! Jag vill tacka kommissionens ordförande Prodi och vice ordförande Loyola de Palacio för att de verkligen inlett ett för många delar intensivare samarbete med Europaparlamentet. Denna samarbetsanda betecknas på ett bra sätt av de punkter i avtalet som till exempel rör parlamentets rätt att vara med när man diskuterar internationella avtal, inte bara när man förhandlar om slutresultatet utan under alla skeden av förhandlingarna. Detta anser vi är ett verkligt framsteg liksom det att kommissionen lovar att efter sina möjligheter hålla Europaparlamentet informerat om regeringskonferensen. Även detta karakteriserar denna nya anda som vi nu håller på att skapa tillsammans med kommissionen, och det är mycket viktigt att kommissionen och parlamentet har ett ömsesidigt avtal. Men tyvärr, fru talman, har rådet inte sett med blida ögon på denna process som gjort att dessa förhållanden blivit intimare. Min grupp är mycket bekymrad över den utveckling som pågår i rådet. Vi hoppas och kräver att rådet offentligt och öppet klargör om det har för avsikt att respektera förhållandena mellan parlamentet och kommissionen eller har det för avsikt att även i fortsättningen blanda sig i dem. Det ser nämligen ut som om rådet, i synnerhet när det gäller säkerhets- och försvarspolitiken, strävar efter hemlighetsmakeri. Det ser ut som om det inte bara är Europaparlamentet, och därigenom allmänheten, som kommer att bli lidande av denna strävan efter hemlighetsmakeri, något som har kommit in i bilden efter dessa avtalsförhandlingar när man krävde att texten skulle ändras - utan även Europeiska kommissionen kommer att bli lidande av denna strävan. Vi måste ge vårt bidrag till en stark kommission, vi måste ge vårt bidrag till att kommissionen i fortsättningen skall ingå som en fast del i utvecklandet av den gemensamma säkerhets- och försvarsdimensionen, eftersom inget område i dag kan stå utanför öppenhetskraven, inte heller säkerhets- och försvarspolitiken. Fru talman! Min grupp kommer med majoritet att rösta för föreliggande ramavtal, även om - det vill jag säga i klartext - vi inte är nöjda med alla punkter i avtalet. Vi utgår dock ifrån att förtroendet i förbindelserna mellan kommission och parlament kan förstärkas på grundval av detta avtal. Ni kan vara säkra på att, ifall kammaren godkänner ramavtalet, kommer min grupp mycket noggrant att se till att det faktiskt också hålls. Två kritiska påpekanden vill jag göra, och här instämmer jag med min gruppkollega. För det första, frågan om öppenhet och insyn vad gäller behandlingen av dokument och information är utomordentligt viktig för min grupp. Vi utgår ifrån att den i punkt 13 fastslagna överenskommelsen kommer att följas strikt, enligt vilken medlemmarna av denna kammare som den enda demokratiskt legitimerade institutionen är de första som informationen ställs till förfogande för, nämligen all information, för endast på så sätt kan vi utöva alla våra mandat på det sätt som medborgarna förväntar sig av oss. Därför hoppas jag att denna punkt 18, som är tänkt som undantagsregeln från punkt 13, inte på något sätt kommer att behöva tillämpas. För det andra: även från vår sida ett påpekande riktat till rådet. Vi har med stor förvåning noterat rådets intervention. Jag anser att det i detta fall verkligen på ett tvivelaktigt sätt har gjorts intrång i en överenskommelse mellan kommission och parlament, och det just av den institution som helt och hållet med rätta kritiseras för att sammanträda bakom lykta dörrar. När man då dessutom hänvisar till försvars- och säkerhetspolitiken på detta område och man samtidigt vet att Europa är i färd med att upprätta krisstridskrafter för militära interventioner, då inger detta faktiskt inga goda aningar. Som en avslutande anmärkning: Vi hörde alla president Chirac här i kammaren i går. Han lovade oss att rådets arbetssätt i framtiden skall förändras. Jag antar att vi alla mycket noga kommer att ge akt på vad som händer under loppet av det franska ordförandeskapet, och om även rådet i framtiden kommer att arbeta mer öppet och demokratiskt. Fru talman! Det är lämpligt att för ett ögonblick tänka över hur detta interinstitutionella avtal har hamnat här som vi skall debattera här i dag. Det är mycket viktigt att alla EU-institutionerna drivs effektivt och kompetent och de 370 miljoner medborgarna i Europeiska unionen måste stödja och ha förtroende för unionens interna lagstiftningsprocesser. Ett av de viktigaste lagstiftande organen är Europeiska kommissionen, som har befogenhet att ta initiativ till antagandet av direktiv och förordningar. Europeiska rådet företräder unionens femton regeringars intressen och har mycket kraftiga lagstiftande befogenheter. Parlamentet är ett demokratiskt valt, lagstiftande organ som har väsentliga kontrollbefogenheter över andra nyckelinstitutioner. Om Europeiska unionen skall kunna fungera mer effektivt är det mycket viktigt att förhållandet mellan kommissionen och parlamentet är väl identifierat och detta är skälet till att ramavtalet mellan kommissionen och parlamentet håller på att utarbetas. Förhandlingarna om detta ramavtal har varit invecklade. Det är kanske inte ett perfekt dokument, men det är verkligen ett steg framåt. Det är mer fordrande än det som har funnits mellan de två institutionerna under de senaste fem åren. Jag vill nu ta upp några av de viktiga bestämmelserna i avtalet. De två institutionerna kommer nu att vara överens om att utvidga en konstruktiv dialog och ett politiskt samarbete, att förbättra informationsflödet och att samråda och informera parlamentet om administrativa reformer inom kommissionen. Det finns också ett avtal, om än inte så omfattande, om EU:s lagstiftningsprocess, internationella avtal och utvidgningsförhandlingar, och förfaranden har lagts fast för överlämning av konfidentiella dokument och konfidentiell information från kommissionen. Man kan argumentera att mycket av detta ramavtal bara förtydligar nuvarande bestämmelser enligt gällande EU-fördrag. Jag vet exempelvis att kommissionen måste hålla parlamentet informerat om utvidgningsförhandlingarna, så att det kan ge sina synpunkter i god tid genom de rätta parlamentariska förfarandena. Det är rätt och lämpligt med hänsyn till det faktum att Europaparlamentet måste godkänna varje medlemsstats rätt att ansluta sig till unionen som en ny och fullvärdig medlem. Parlamentet har också sista ordet om internationella överenskommelser, som till exempel WTO-samtalen, kan godkännas eller inte. Parlamentet kan inte förväntas fatta viktiga beslut om sådana ärenden om inte den nödvändiga och rätta informationen har överlämnats till ledamöterna för närmare övervägande. Detta är skälet till varför kommissionen måste införa öppna förfaranden för att överlämna aktuell information om hela raden av förordningar, direktiv och internationella avtal som diskuteras och antas av unionen. Slutligen är jag övertygad om att det alltid finns ett behov att klargöra förfarandena för att lämna ut konfidentiell information. Fru talman! Som företrädare för de radikala italienska ledamöterna vill jag understryka att detta ramavtal utgör en viktig jämviktspunkt för förbindelserna mellan våra båda institutioner. Det har varit en svår kompromiss, och de pilar som rådet avfyrade i sista minuten för att försöka att göra den mindre stadig visar hur ambitiöst detta avtal är, och placerar kommissionen och parlamentet i ett förhållande som bygger på samarbete, men även styrning från vår institutions sida, det gäller parlamentets företrädesrätt, medan kommissionen tar på sig en rad åtaganden utan att för den skull brista i sin roll som fördragens väktare och initiativtagare. Jag är övertygad om att denna jämvikt har uppnåtts. Jag tror - i motsats till de kolleger som har kritiserat det - att detta är det bästa avtal vi kunde ha uppnått, även i termer av översändande av handlingar, och jag beklagar att en viss omåttlighet hos en del kolleger förmodligen har gjort att man inte kunde gå längre med den mekanism som skall reglera översändandet av handlingar. Jag anser dock att detta är ett viktigt framsteg, och det är med denna förhoppning som vi hälsar antagandet av detta ramavtal och att det skrivs under om några minuter. Fru talman! Min grupp röstar emot ramavtalet. Vi är säkra på att en ordentlig behandling i utskotten och en ny förhandling med Prodi skulle ge ett bättre resultat, som vi kunde rösta för. Jag vill börja med att rätta till ett missförstånd. Vi vill inte förhindra kommissionen från att kunna förhandla i förtrolighet. Det är viktigt för alla myndigheter att ha en intern fas då alla idéer kan diskuteras och alla förslag kan läggas fram, utan att man tvunget måste offentliggöra dem. Kommissionen skall också ha rätt att diskutera förtroliga förslag under hela den förberedande fasen. Vårt krav på insyn gäller från den tidpunkt när kommissionen lämnar ut dokumentet utanför huset, eller om det, vilket ju inte sker så sällan, läcker ut. När ett förslag finns utanför kommissionen, bör kommissionen inte hindra oss från att ta del av det. Alla skall vara jämbördiga, men så blir inte fallet i och med ramavtalet. Det finns särskilt två förödmjukande situationer som vi gärna skulle vilja slippa. Under lagstiftningsförfarandet sitter vi, som vi alla vet, i utskottet och behandlar lagförslag. Bakom oss sitter personer från de ständiga representationerna, studenterna och praktikanterna med förtroligt material märkt "restrained", medan vi ledamöter inte kan få tag i detta. Lobbyisterna som sitter bakom har också detta material, men vi folkvalda kan inte få tag i det. Det händer också ofta att vi i tidningen läser om ett kommissionsförslag som läckt ut. Vi ombeds att kommentera det, men vi kan inte få ta del av det. Det är en förödmjukande situation som är fullständigt oacceptabel. Prodi lovade vid sitt tillträdande att detta skulle få ett slut. Vi måste ställa rättsliga krav på att vi kan få ta del av dokument när de lämnat kommissionen. Och detta rättsliga krav skall vi ha som enskilda ledamöter och som föredragande och inte genom att ligga på knä för ordföranden. Det skulle ju kunna komma en ordförande som man inte brydde sig om att ligga på knä för. . (IT) Fru talman, ärade ledamöter! Det har hänt mycket sedan jag i september inför er direkt och personligen utlovade en stark och öppen relation mellan våra institutioner. Det har gjorts många framsteg sedan vi kom överens om att arbeta tillsammans för att bygga ett nytt avtal mellan institutionerna. Vi har arbetat med stort engagemang för att komma fram till ett dugligt och starkt avtal och jag vill uttrycka min djupa uppskattning för det konstruktiva sätt på vilket förhandlingarna har förts av er, fru talman, med stöd av talmanskonferensen och av fru De Palacio från kommissionens sida. Jag anser att det ramavtal vi i dag har framför oss erbjuder en praktisk och balanserad uppläggning av förhållandet mellan våra institutioner. Det innehåller åtskilliga aspekter som ni som parlamentsledamöter anser viktiga, såsom att företrädare för kommissionen närvarar vid era sammanträden, den avgörande frågan om informationsutbyte och parlamentets inblandning i förhandlingar om handel och utvidgningen, som är nödvändig. Konceptet lojalt samarbete mellan institutionerna är dessutom klart och tydligt utan att jämvikten mellan dem ändras det minsta. Den grundar sig på de regler som gäller för närvarande, till exempel om tillgången till handlingar. Jag skulle också vilja påminna om och understryka, just för att klargöra hur jag känner det i dag, att alla framtida ändringar av dessa regler vederbörligen kommer att avspeglas i våra avtal. Fru talman, avtalet har rekommenderats för respektive institutioner och i morse auktoriserade kollegiet mig och fru De Palacio att anta det och underteckna det för kommissionens räkning. Om omröstningen utfaller positivt i förmiddag kan vi fortsatta tillsammans med undertecknandet och på så sätt föra in våra förbindelser i en ny fas. Som jag betonade i går har vi många viktiga händelser framför oss, och vi måste ovillkorligen se till att våra respektive institutioner koncentrerar sig på de frågor som är avgörande för Europas framtid. Med detta avtal stärker vi de enskilda institutionernas roller i byggandet av Europa och framför allt stärker vi effektiviteten i vår gemensamma verksamhet. (Applåder (Parlamentet godkände ramavtalet.) Talmannen. Ramavtalet kommer att ingå som en bilaga till arbetsordningen. (Europaparlamentets talman och kommissionens ordförande skrev under ramavtalet.) (Applåder) Talmanskonferensens förslag till beslut (B5-0594/2000) om talmanskonferensens beslut att inte föreslå att en tillfällig undersökningskommitté tillsätts angående övervakningssystemet Echelon Fru talman! Om en ordningsfråga. Jag är verkligen mycket bekymrad över de rapporter som har funnits i pressen, både i Frankrike och på annat håll, de senaste dagarna om att den allmänna åklagaren skall inleda en undersökning i Frankrike beträffande Echelon liksom uppenbarligen en parallell undersökning gällande Echelon av den franska hemliga polisen, DST. Europaparlamentet är ett viktigt organ. Jag är därför mycket oroad över att dessa två olika undersökningar, vilka kanske inleds till följd av några omröstningar som äger rum här i dag, kommer att skapa förvirring, svårigheter och kanske inverka menligt på Europaparlamentets ståndpunkt. Vi skall förvisso stödja talmanskonferensens förslag, men med hänsyn till mina tidigare yttranden bör vi nu på nytt överväga denna ståndpunkt, eller åtminstone ges vissa garantier om de franska myndigheternas åtgärder i denna fråga. Fru talman! Vi har nyss talat länge om öppenhet när det gäller förbindelserna mellan kommissionen och parlamentet. Jag tror att det krävs en öppenhet också i våra debatter. Före en så pass viktig omröstning som vi nu skall genomföra gäller det följaktligen att inte ta miste på den brännande frågan. Jag skulle vilja, om ni så tillåter, framföra två synpunkter om innehållet. Först och främst har Echelon-systemet i vissa parallella diskussioner, t.o.m. inom talmanskonferensen, blivit i någon mån banaliserat. Man har sagt att det under alla omständigheter har skett en övervakning, och man har t.o.m. tillagt, ja vissa har sagt att om man skall bedriva klappjakt på den tunga brottsligheten är det viktigt att förfoga över övervakningssystem. Det är utan tvekan så - men det skall först och främst ske på legala grunder, vilket inte är fallet med Echelon. Till sist måste man göra en viktig distinktion: Echelon är faktiskt ett övervakningssystem som inte åsyftar någon specifik kommunikation, utan all kommunikation och informationsöverföring. Följaktligen snappar man upp all kommunikation, som sedan analyseras systematiskt av superdatorer och klassificeras med stöd av en lista med nyckelord. Allmänt sett kränker således avlyssningarna sekretessen för privat kommunikation, vilket står i strid med fördraget och direktiven. Herr Lannoye, vi kan inte inleda en debatt nu. En andra synpunkt, fru talman, ni får ursäkta mig men vi har inte haft någon debatt här i kammaren. Jag tror också att det är viktigt att göra en mycket tydlig distinktion... (Talmannen avbröt talaren.) Alla här i kammaren känner mycket väl till skillnaden mellan en undersökningskommitté och ett tillfälligt utskott. Fru talman! Mitt förslag är att vi röstar om detta ärende. Det utskott som jag har äran att vara ordförande för granskade STOA-rapporten. Vi vet ganska bra vad de olika ledamöterna i kammaren har för synpunkt om denna och talmanskonferensen har helt rätt lagt fram förslag till oss. Det finns bara en fråga som uppstår: Skall vi undersöka ett speciellt system vilket kan bli kränkning av privatliv eller alla eventuella system som kan medföra kränkning av privatliv. Det finns klara ändringsförslag bland våra dokument i dag som tar upp den punkten. Jag föreslår att vi nu röstar om detta ärende. Fru talman! Jag skall inte alls ta upp debatten. Det är bara det att man förde upp en ny fråga, som hänger samman med den huvudsakliga invändningen mot förslaget om en undersökningskommitté, nämligen att man inte får undersöka underrättelsetjänsters aktiviteter. I dag inleder faktiskt ett medlemsland, Frankrike, en officiell undersökning om vad Echelon-systemet är, har varit och kanske fortfarande är. Jag anser således att huvudinvändningen mot en undersökningskommitté har fallit, och det är en ny omständighet att ta hänsyn till vid omröstningen. (Parlamentet antog beslutet.) Talmanskonferensens beslut (B5-0593/2000) om tillsättande av ett tillfälligt utskott för övervakningssystemet Echelon (Parlamentet antog beslutet.) Betänkande (A5-0175/2000) av Lehne för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av rådets direktiv 91/308/EEG av den 10 juni 1991 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för tvättning av pengar (KOM(1999) 352 - C5-0065/1999 - 1999/0152(COD)) Före omröstningen om ändringsförslag 26:Lehne (PPE-DE). (DE) Fru talman! Det är på just den punkten jag ber om ändring. Jag hade redan riktat uppmärksamheten mot detta i utskottet för inrikesfrågor. Detta ändringsförslag gäller artikel 6 tredje stycket i det direktiv från 1991 som skall ändras samt artikel 1 femte stycket i nuvarande direktiv med vilket det gamla direktivet skall ändras. I den tyska versionen heter det mitt i andra stycket helt riktigt: "... zum Zwecke der Vertretung in einer Rechtssache oder im Rahmen einer Rechtberatung erhalten." ("... för att företräda klient i en rättssak eller inom ramen för juridisk rådgivning.") Den tyska versionen är grundversionen för våra överläggningar i och med att det är föredragandens språk. I den engelska versionen heter det felaktigt kort och gott "in order to be able to present him in legal proceedings." Aspekten om juridisk "rådgivning" har inte beaktats i den engelska versionen. Jag riktade uppmärksamheten på detta redan under överläggningarna i utskottet, men av någon anledning har dessa översättningsfel fortfarande inte rättats till. Detta är av helt avgörande betydelse eftersom rådet håller sina förhandlingar på grundval av den engelska texten. Jag ber sessionstjänsten ge instruktioner om att rätta till detta så att den engelska texten rättas i enlighet med en korrekt översättning av den tyska texten. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0179/2000) av Lehne för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav (KOM(2000) 27 - C5-0166/2000 - 2000/0030(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Betänkande (A5-0184/2000) av Haug för budgetutskottet om budgeten för 2001 inför medlingsförfarandet före rådets första behandling (Parlamentet antog resolutionen.) Betänkande (A5-0177/2000) av Paciotti för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om utkast till kommissionens beslut om huruvida Förenta staternas safe harbor-principer ger ett adekvat skydd (Parlamentet antog resolutionen.) Herr talman! Vi har röstat för detta förslag endast för att Jugoslaviens befolkning - som har betalat dyrt för dess diktator Milosevics brott genom att ha utsatts Natos bombningar och den bojkott de sedan ålades - inte skall fortsätta att betala. Samtidigt vill vi åter hävda att det borde vara de makter som är ansvariga för förstörelsen av broarna, och därmed för att Donau är överfylld, som skall betala. Avtal mellan Europeiska unionen och Republiken Cypern (C5-0324/2000) I avtalet mellan Europeiska unionen och Cypern föreskrivs att de cypriotiska företagens kostnader för att delta i programmet skall betalas helt och hållet av republiken Cypern. Men för ansökarländerna i Centraleuropa betalas motsvarande kostnad med gemenskapsmedel. Även om det belopp som föreskrivs i avtalet är litet, rör det sig inte om en kvantitativ utan om en principiell fråga. Dessutom står Cypern för kostnaden även i andra program som landet deltar i. Det utgör en uppenbar orättvisa mot det cypriotiska folket. Utöver detta skulle jag vilja påpeka att den totala kostnaden för Cyperns anpassning till gemenskapens regelverk beräknas till mellan 500 och 900 miljoner cypriotiska pund, det vill säga mellan 1 och 1,8 miljarder euro, medan det stöd som republiken Cypern erhåller från Europeiska unionen är oändligt litet. Det är uppenbart att det ekonomiska förhållandet mellan Cypern och Europeiska unionen är orättvist mot republiken Cypern och att det cypriotiska folket inte har någonting att vinna på anslutningen. Av de ovanstående skälen, har ledamöterna från Greklands kommunistiska parti inte röstat för, utan avstått från att rösta. . (EL) Med anledning av omröstningen om avtalet mellan Europeiska unionen och republiken Cypern om små och medelstora företag, skulle jag vilja ta upp frågan om regimen Denktash nya provokationer i Strobilia, där ockupationsstyrkornas ställningar vid den gröna linjen försvarades, i en uppvisning av aggressivitet och nyckfullhet, och det dessutom bara några dagar innan samtalen mellan befolkningsgrupperna inleds i Genève. Ministerrådet och, framför allt, det franska ordförandeskapet måste reagera, särskilt mot den linje som drivs av Turkiet, vars styrkor ockuperar nästan hälften av republiken Cyperns yta. Samtidigt, under diskussionerna om partnerskapet mellan Europeiska unionen och Turkiet, måste Europeiska unionen göra frågan om att påbörja tillbakadragandet av ockupationsstyrkorna till en förutsättning för att driva på EU:s förhandlingar med Turkiet. Betänkande (A5-0176/2000) av Schmid Herr talman! Jag röstade för Schmids betänkande som syftar till att undvika att man kan förfalska kreditkort och andra betalningsmedel än reda pengar. Jag röstade för även därför att de äldre och pensionärerna - som alltid är speciellt utsatta för bedragare - tillhör de vanligaste offren och med förhoppningen att vi nästa gång vi tar upp den här frågan äntligen kan besluta erkänna att staten är ansvarig, om än indirekt, då en medborgare faller offer för brott precis som när man spelar fotboll. Jag hoppas alltså att man snart kommer att fastställa att staten skall gottgöra offren för vanliga brott och därmed också bedrägerier riktade mot medborgarna. Betänkande (A5-0172/2000) av Lienemann Herr talman! Visst röstade jag för detta betänkande. I artikel 3 i betänkandet slås det fast att vi mellan 2000 och 2004 skall spendera 300 miljoner euro på att skydda fåglar i allmänhet och särskilt vissa viktiga arter. Visst är jag positiv till det, för jag älskar fåglar. Innan jag kom hit fick jag syn på min kissekatt, som heter Lulù, med en sparv i munnen. Jag distraherade henne med den vanliga kattmaten som vi är så intresserade av - jag lyckades distrahera henne - och tog fågeln och bar in den i huset där den fick öm omvårdnad. Så jag är alltså för detta, men jag skulle vilja att De Gröna som är de som utmärker sig mest på detta område även intresserade sig för de stackars satarna de äldre och pensionärerna som inte har mat och att allihop - de Gröna menar jag - gick över till Pensionärspartiet. . (PT) Det är bra att vi till sist har träffat en förlikning om förslaget till förordning för det finansiella instrumentet för tredje fasen i Life-programmet (2000-2004), eftersom man fortfarande inom ramen för programmet finansierar projekt under årets sista sex månader. Det är också bra att ändringar i programmets mål har godkänts, liksom kompromissen i förslaget om ett nytt program. Eftersom Life är det enda instrument som direkt främjar miljöpolitiken inom Europeiska unionen, så kan man inte annat än beklaga att budgeten för Life­III stannade på 640 miljoner euro, det vill säga knappt 27 miljoner euro mer än det som kommissionen och rådet hade föreslagit i sin gemensamma ståndpunkt, och följaktligen långt från de 850 miljoner euro som Europaparlamentet föreslog i sin första och andra behandling. . (FR) Vi har nu avslutat dragkampen med rådet för att försvara Europeiska unionens budgetpost för miljö. Vi har med beklagande stött den kompromiss som utarbetats inom ramen för förlikningen med rådet. Jag säger faktiskt med beklagande, eftersom rådet inte har gett parlamentet annat än brödsmulor och vi måste nöja oss med det. Den bonus som beviljades på de 850 miljoner euro som man hade begärt motsvarar i grova drag priset för ett tjugotal kilometer motorväg i Frankrike! Jag vågar hoppas på att svagheten i denna budgetpost inte är en blek återspegling av unionens miljöpolitik, och det säger jag utan att ifrågasätta det betydande arbete som utförs av generaldirektoratet för miljö och kommissionären, som gör vad de kan med de medel som finns tillgängliga. Men här kommer vi, så länge det behövs, att upprepa att om man skall föra och t.o.m. bygga upp en verklig europeisk miljöpolitik, krävs det att man beviljar medel i enlighet därmed. Så länge budgetposten för miljö är i den här storleksordningen kommer miljön inte att tas på allvar, jämfört med budgetarna för jordbruket och strukturfonderna, som för övrigt fortfarande ofta bidrar till en försämring av miljön. Life är endast en droppe vatten bland EU:s politikområden. Är miljön förresten inte den enda europeiska sektor som inte har genomgått en verklig förbättring? Med explosionen av vägtransporterna i Europa bevittnar vi också en explosion av alla slags föroreningar och i synnerhet utsläpp av växthusgaser. Hur länge till måste vi göra ett sådant konstaterande innan detta förändras? När rådet och kommissionen tar miljöpolitiken på allvar, då kommer de att föreslå en budgetpost inom ramen för den allmänna budgeten som motsvarar de viktiga problem vi måste konfronteras med. Detta gäller såväl politiska miljöprojekt som de mänskliga resurser som måste göras tillgängliga för generaldirektoratet för miljö, så att projekten skall kunna genomföras. Betänkande (A5-0173/2000) av Jarzembowski Herr talman! När det gäller gods- och persontrafik finns det tre viktiga konkurrensmedel: pris, pålitlighet och snabbhet. Järnvägen har kanske brustit litet på de här punkterna, för som det nu ser ut så har den till största delen förlorat striden mot vägtransporten och luftfarten. Därför är det klokt att undersöka hur man kan få järnvägen att fungera bättre, och hur dess marknadsandelar i Europa kan öka. För att uppnå detta kan man tänka sig olika vägar. Den franska järnvägssektorn upplever just nu en stor expansion med ökad sysselsättning, genom att göra precis motsatsen till det som Jarzembowski föreslår i sitt betänkande. Det verkliga problemet är således ett annat än det föredraganden förutsätter. Det verkliga problemet är att politikerna under många år har försummat järnvägen. Först berodde det på att man trodde att järnvägen var en utdöende kvarleva från 1800-talet som ändå inte skulle överleva till 2000-talet. Alla nya investeringar satsades på ett tätt motorvägsnät och allt större flygplatser. Först när man såg vilka konsekvenser detta fick för miljön, började man åter intressera sig för järnvägstrafiken. Men då hade det emellertid etablerat sig en uppfattning om att ekonomins frihet var viktigare än den politiska och demokratiska beslutanderätten. Politikerna ville inte längre ha beslutanderätten över de offentliga affärsverken och företagen, och således inte längre ha rollen som konsumenternas kontrollant och som sysselsättningens väktare. De offentliga affärsverken och företagen började alltmer fungera som privata företag, där tillväxt, vinst och handelsvärde anses vara viktigare än konsekvenserna av deras agerande för samhället. Ansvaret för kollektivtrafiken och miljön borde ankomma på oss alla tillsammans, det vill säga på våra folkvalda. Huruvida det är meningsfullt att separera infrastruktur och järnvägsdrift är upp till de nationella eller regionala myndigheterna att avgöra, och det är inte Europeiska unionens uppgift. För övrigt skall Europeiska unionen absolut inte börja syssla med tvångsprivatisering av transportföretag på stads- och områdesnivå, vilket snart riskerar att bli fallet. På grund av dessa överväganden väljer min grupp att helt avvisa Jarzembowskis förslag, och vi hoppas att de aldrig kommer att kunna förverkligas. Herr talman! Jag röstade med nöje för Jarzembowskis utmärkta betänkande för det finns ingenting som angår Europa så mycket som järnvägarna och att Europas medborgare sammanförs via dem. Fri konkurrens på järnvägsområdet kan bara förbättra situationen för järnvägstransporterna, inte bara av gods utan också av passagerare. Jag ser redan äldre och pensionärer som äntligen kan använda sin tid till att resa runt i hela Europa i sovvagnar, restaurangvagnar, vagnar som möjliggör den bekvämlighet som de absolut inte kan vara utan, just eftersom de är gamla. Jag ser fram emot att man äntligen, också tack vare detta betänkande, skall kunna komma hit till Strasbourg med tåg oavsett varifrån man kommer för att bege sig till Europaparlamentet. Herr talman! En fullständig avreglering skulle leda till en förstärkt konkurrens inom järnvägssektorn och öka järnvägens konkurrenskraft gentemot vägtrafiken. Det finns ingen anledning att tala om projekt för utbyggnad av det europeiska järnvägsnätet innan en fullständig avreglering har genomförts. Därför är det bråttom. Projekt såsom Brenner-Basistunneln kan bli konkurrenskraftiga endast om godstrafiken kan erbjudas till ett konkurrenskraftigt pris. Det finns en chans att genom att utfärda detta direktiv ge en tydlig signal för en avreglerad järnvägstrafik. Om det inte skulle göras en tydlig åtskillnad mellan järnvägsbolagens trafikkapacitet å ena sidan och infrastrukturhållaren å andra sidan, så skulle målet med detta direktiv på allvar ifrågasättas. Därför har jag röstat emot den lösning som har valts i artikel 6 fjärde stycket i den gemensamma ståndpunkten. Herr talman! Eftersom vi hade kommit fram till andra behandlingen kunde jag inte markera min invändning mot Swobodabetänkandet och framför allt betänkandet av Jarzembowski. Rådet och kommissionen har funnit en viss jämvikt genom att ta hänsyn till det som utmärker små nät och avlägsna öar. I sin vilja att ständigt gå längre och fortare fram än kommissionen och rådet, tog parlamentet fram sin utjämnande vägvält för att likställa alla nät. Man säger att vi kommer att erbjudas många fler tjänster om järnvägstransporterna avregleras. Alla vet att detta endast kommer att gälla större och mycket trafikerade linjer och att de offentliga företagen kommer att konkurreras ut av lönsamma linjer, men det offentliga måste dessutom ägna sig åt allmännyttiga tjänster, och inte alltid på särskilt intressanta villkor. Jag är mot denna ultraliberala logik och ville framföra min invändning. . (FR) Det är lika bra att säga det på en gång: jag vägrar att skriva under på den ultraliberala vision som Jarzembowskibetänkandet föreslår oss! Betänkandet går mycket längre än förslagen i rådets gemensamma ståndpunkt. Det förespråkar en radikal avreglering av gemenskapens järnvägar och säger nej till övergångsperioder, som trots allt är nödvändiga för att underlätta en successiv anpassning till de nya bestämmelserna. I betänkandet föreslås en fem år lång övergång för att avreglera den internationella godstrafiken. Dessutom tillägger man att medlemsstaterna borde ha öppnat hela det nationella och internationella nätet för godstrafik fem år efter det att direktivet trädde i kraft. Och som kronan på verket framförs en önskan om att man till år 2010 skall ha lyckats öppna hela nätet för gods- och passagerartrafik! Inte någonstans bekymrar sig Jarzembowski för det offentligas förpliktelser, som på det här området är av största vikt. Inte någonstans tar han upp de risker som en radikal avreglering skulle kunna medföra i fråga om säkerhet. Därför har jag inte röstat för någon av de förslag till ändringar som han har lagt fram för oss. - (DE) En full utbyggnad av den inre marknaden för järnvägstrafik är säkert lika önskvärd som nödvändig. Jag är dock av den åsikten att detta mål, efter en förnuftig övergångsperiod enligt principen om den stegvisa avregleringen, kan uppnås utan att det nödvändigtvis behövs en rättslig åtskillnad mellan resultatet av transportkapaciteten inom järnvägsbolagen å ena sidan och infrastrukturhållaren å den andra. Därför kan jag inte rösta för andrabehandlingsrekommendationerna såsom de har lagts fram av en majoritet av vårt utskott för regionalpolitik, transport och turism. I mitt lilla land Luxemburg vore en sådan uppdelning av våra järnvägsbolag olämplig, för att inte säga absurd, av många goda skäl, inte minst vad gäller säkerheten, kvaliteten på transporten men även villkoren för järnvägarna. Vi kan leva mycket lättare med rådets gemensamma ståndpunkt eftersom den gör bättre rättvisa åt de specifika geopolitiska och geografiska förutsättningarna för vissa medlemsstater, dock utan att riskera den inre marknadens enhet. Jag kan heller inte acceptera att man här i andra behandlingen stryker den bestämmelse som tillåter Luxemburg som en medlemsstat med ett relativt litet järnvägsnät att fram till 31 augusti 2004 inte tillämpa de krav, enligt vilka en oberoende instans skall ta över de avgörande funktionerna för en äkta och icke-diskriminerande tillgång till infrastrukturen. I artikel 6 i direktivet åläggs medlemsstaterna faktiskt att inrätta oberoende instanser till skydd för det planerade. Av de orsaker som nämnts har jag inte kunnat stödja dessa väsentliga ändringsförslag till rådets gemensamma ståndpunkt. Jag anser att den kompromiss som förhandlades fram i ministerrådet den 28 mars 2000 är bättre och långt mer realistisk. . (FR) Järnvägstransporterna står i dag i centrum för Europeiska unionens planer på att avreglera och liberalisera offentliga företag. Enligt slutsatserna i betänkandet av Jarzembowski öppnar ändringen av direktiv 91/440 för en avreglering, genom förslaget att göra en åtskillnad mellan förvaltning av infrastruktur och tillhandahållande av transporttjänster, såväl som en rätt för alla företag att på medellång sikt få tillgång till infrastrukturer med sikte på ett totalt öppnande av marknaden samt en konkurrens på området för godstransporter och passagerartrafik. Riktlinjerna i Jarzembowskibetänkandet syftar till att så mycket som möjligt anpassa förvaltningen av järnvägsföretag till det privata och att införa ett konkurrenstryck. Som förevändning framhålls de offentliga företagens funktionsbrister och man betonar den privata sektorns överlägsna resultat på grundval av ofullständiga jämförelser, som inte beaktar samtliga beståndsdelar och fullgjorda uppdrag. Logiken i betänkandet av Jarzembowski kommer oundvikligen att medföra en försämrad säkerhet, en sämre kvalitet på tjänster och avgifter, färre tjänster för kunderna och en social tillbakagång för personalen. Detta betänkande vänder ryggen åt de europeiska folkens verkliga behov: en samordnad och harmoniserad offentlig tjänst på europeisk nivå, något som i dag skulle kunna garantera en hög grad av effektivitet, kvalitet, säkerhet och rättvisa för anställda och användare. Eftersom jag varken kan acceptera ett status quo eller ett steg framåt, även om det sker gradvis och avregleringen organiserad, har jag röstat emot betänkandet av Jarzembowski. . (EN) Vi applåderar alla att det andra århundradet för järnvägarna är här och tillstår att marknadens avreglering kan utmynna i ekonomiska möjligheter och offentliga tjänster måste åstadkomma detta. Förenade kungariket uppfann järnvägar, utvecklade dem och var först med att privatisera dem. Som medlem av Rail Maritime and Transport Union i Storbritannien styrs min åsikt genom den balans vi uppnår i utvecklingen av järnvägarna. Vi måste här ha insett att alla europeiska järnvägssystem är olika och deras skillnader talar för de undantag som föreslagits. Vi borde ha lagt mer vikt vid införandet av järnvägsreglerande organ som Förenade kungariket nu har gjort, och mindre vikt vid visionen om att fysiskt skilja infrastrukturen från den operativa verksamheten. Vi måste vara helt säkra på att vi har licenssystem som innebär förpliktelser och järnvägsnät som ger fördelar för passagerare. Ingen borde ha ignorerat dessa frågor i vår omröstning i dag. Betänkande (A5-0171/2000) av Swoboda Herr talman! Alla är överens om att något måste förändras inom järnvägssektorn. Järnvägsföretagen måste börja operera över ett storskaligt europeiskt nät, i stället för bara inom varje medlemsstat för sig. Långa väntetider, dåliga anslutningar vid gränserna samt avsaknaden av de internationella direktförbindelser som fanns tidigare, utgör en irritationskälla. Alla vill gärna få slut på det ineffektiva, konservativa och byråkratiska arbetssätt som föder irritation hos användarna och leder till att gods och passagerare i onödan hänvisas till andra transportformer. Jag har redan påpekat, både i går och under tidigare debatter, att det behövs ett bättre samarbete mellan järnvägsföretagen och de olika medlemsstaterna för att gemensamt finna lösningar för den gränsöverskridande trafiken. Upprättandet av ett sådant samarbete borde ha ägt rum för länge sedan. Det hade begränsat möjligheterna för dem som ville utmanövrera de befintliga järnvägsföretagen med hjälp av nya företag som kunde erbjuda lägre priser på grund av en sämre arbetssituation, sämre arbetsvillkor och en sämre miljöpolicy. Swoboda fastställer med rätta att vi nu måste ta igen eftersläpningen vad gäller investeringar i prestanda, infrastruktur och teknologi. Han vill behålla möjligheten för staten att gå in med finansiellt stöd för att säkerställa användandet av järnvägar för kollektivtrafik, och han utesluter inte att statliga företag kan komma att spela en roll även i framtiden. Hans åsikt att var och en skall åtnjuta lika stora friheter inom denna sektor, gör honom å andra sidan till ett offer för liberala uppfattningar. Det framgår av hans uppfattning att man skall eftersträva total kostnadstäckning, i stället för att utgå från merkostnaderna för varje extra tåg. Detta kan få till följd, vilket inte har varit hans avsikt, att man kommer att lägga över gods- och persontrafik på andra företag som strukturellt sett kan konkurrera med lägre priser. Detta blir billigare för användarna, men dyrare för samhället som helhet därför att de senare företagen månar mindre om arbetstagarna och miljön. Swoboda vill även stryka de undantagsregler för öar och medlemsstater som saknar gränsöverskridande järnvägsförbindelser som finns upptagna i rådets gemensamma ståndpunkt. Anledningen är att enligt hans vision skall genomförandet av liberaliseringen vara lika besvärligt för alla. Vi anser inte att han på detta sätt bidrar till någon förbättring av rådets ståndpunkt. Herr talman! Jag röstade även för Swobodas betänkande. Jag är inte helt överens med föregående talare. Jag anser att avregleringen av den offentliga sektorn kan ligga i medborgarnas intresse, i detta fall även därför att Swoboda i sitt betänkande planerar en adekvat transporttjänst i allmänhetens intresse med statlig finansiering. När jag nu röstade bifall hoppas jag också att staterna äntligen, bland annat på grundval av denna fingervisning, beslutar sig för att låta de medellösa medborgarna, de sämst lottade, resa gratis, kostnadsfritt. Bland dem måste vi urskilja de äldre och de pensionärer vars pension inte ens räcker att leva på. Europas länder måste hjälpa de medborgare som inte är välbärgade bland annat genom gratistjänster. . (IT) Vi noterar med tillfredsställelse den avreglering som pågår på detta område, eftersom vi är övertygade om att skapandet av en enda stor europeisk marknad är ett stort tillfälle till tillväxt och förbättringar. Vi kan instämma i rådets gemensamma ståndpunkt eftersom den innehåller en balans som kännetecknar ett nytt skede för öppnandet av järnvägsmarknaden i väntan på beslut som säkerställer en balanserad konkurrens inom och mellan olika transportmedel. Järnvägsdrift är resultatet av en permanent och tekniskt stark samling aktiviteter som utförs av olika aktörer - de som hanterar infrastrukturen, järnvägsbolagen, de som sköter stationerna och så vidare - som har många funktioner. Om den ekonomiska effektiviteten tvingar dem till det kan dessa aktörer i stället spela rollerna som ansvariga för både infrastruktur och järnvägsbolag. Det finns ingenting som säger att en total åtskillnad förbättrar systemet i fråga om öppenhet, effektivitet och säkerhet. En total åtskillnad är inget nödvändigt villkor för att järnvägsmarknaden skall öppnas på den inre marknaden i Europa. Förekomsten av företag som samtidigt fyller funktionerna som ansvariga för infrastrukturen och järnvägsbolag motverkar inte detta öppnande i den utsträckning man använder sig av förfaranden som möjliggör insyn, och som inte är diskriminerande, och som övervakas av en fristående reglerande enhet. Men det räcker inte med det: ett integrerat företag är i allmänhet bättre rustat att utveckla ny teknik som samtidigt berör den ansvarige för infrastrukturen och järnvägsbolaget. Ett järnvägsbolag vars beslut syftar till teknisk och ekonomisk optimering är i stånd att snabbt förverkliga nödvändiga innovationer och ta investeringsrisker. Järnvägsnätet är ett tekniskt diversifierat system som hur som helst, oberoende av vilken organisatorisk lösning man väljer, behöver en stark samordnande hand. Säkerheten garanteras säkert bättre när ett integrerat företag sköter järnvägsdriften eftersom: företaget har kontroll över alla systemets beståndsdelar och hur de samverkar, det kan dra nytta av erfarenheterna på ett mer komplett och snabbt sätt vad gäller händelser som rör hela systemet, det ger myndigheterna tryggheten med att ha en enda ansvarig för systemets säkerhet. Det är viktigt att följa principerna om jämställdhet och insyn när kapacitet tilldelas eller taxor sätts, men det är inte självklart att systemet med åtskillnad är det som bäst garanterar att dessa principer efterlevs. Det scenario med integrerade företag och en järnvägsmyndighet som ingick i den gemensamma ståndpunkt som antogs i mars kan faktiskt säkra kontrollen av att tillgången till nätet inte är förbunden med diskriminering och av en rättvis spårkostnad. Övervakningen av konkurrensen inom järnvägstransporterna i Europa skulle då säkerställas - dessutom finns redan statliga övervakningsorgan delvis - på effektivaste sätt och i störst utsträckning av den järnvägsmyndighet som omtalas i rådets gemensamma ståndpunkt. Vad slutligen undantaget beträffar instämmer jag helt med kollegan Collins åsikt. Om betänkandena av Swoboda och Jarzembowski Det järnvägsinfrastrukturpaket som transportrådet kom överens om i december var resultatet av några mycket svåra förhandlingar. Den gemensamma ståndpunkten utgör en känslig balans som stöder principerna om liberalisering av industrin och tar samtidigt vederbörlig hänsyn till enskilda medlemsstaters enskildheter. En del av denna gemensamma ståndpunkt innefattar ett komplicerat undantag beträffande Irland, Nordirland och Grekland liksom ytterligare hänsyn till Luxemburg. I fallet Grekland och i båda delarna av ön Irland finns det uppenbara geografiska hinder till fullt deltagande i en enda järnvägsmarknad. Under dessa omständigheter skulle ett totalt genomförande av järnvägspaketet resultera i en betydande börda för administrationerna i dessa medlemsstater utan några av de fördelar för konsumenter som paketet är utformat att föra med sig. De ändringsförslag som jag lade fram till herr Jarzembowskis och herr Swobodas betänkanden syftade till att återställa den balans som fastställdes av den gemensamma ståndpunkten. Rådets ståndpunkt är anser jag av bästa intresse för både järnvägsindustrin och konsumenten. Jag vill vidare påpeka att undantagen för Irland, Nordirland, Grekland och Luxemburg endast täcker de delar i paketet där ett genomförande inte skulle tjäna något verkligt och praktiskt syfte. Vidare finns det också inbyggda skyddsklausuler i detta undantag som skulle orsaka hela undantaget att upphöra om någon ny deltagare till järnvägsmarknaderna i Irland eller Grekland framträder. Sammanfattningsvis, kolleger, som medlem av utskottet för regionalpolitik, transport och turism förstår jag det önskvärda i att utveckla en enskild marknad för tillhandahållande av järnvägstjänster och eventuella fördelar för konsumenten. Beviljandet av ett undantag för de geografiskt avskilda järnvägsnäten i Irland, Nordirland och Grekland undergräver inte på något sätt denna princip. Å andra sidan skulle borttagandet av undantaget lägga onödiga administrativa bördor och kostnader på dessa medlemsstater utan att tillföra några synliga fördelar för någon inblandad. . (EN) Jag vill få till protokollet min allvarliga oro över Europaparlamentets beslut att försöka ta bort Irlands (inklusive Nordirlands och Greklands) undantag från detta direktivs fulla effekter. Europaparlamentets ståndpunkt grundas på den felaktiga åsikten att det är möjligt att använda inställningen "en storlek passar alla" för Europas järnvägar. Det finns påtagligen omständigheter vad gäller ön Irland och Greklands isolerade läge i fråga om järnvägar som man måste tas hänsyn till. . (FR) Jarzembowski har gjort den bedömningen att Europeiska unionen bör göra det omöjliga för att fullborda den inre marknaden inom järnvägssektorn till 2005, med avsikten att ge järnvägsbolagen tillfälle att återta en del av vägtransportsektorns marknad. Vi kan inte annat än glädja oss åt ett sådant mål, ett i dubbel mening önskvärt mål, såväl ur ekonomisk som ur miljömässig synvinkel. Vi motsätter oss emellertid den totala avreglering av järnvägarna som förespråkas. Vi vill inte se oss påtvingade en likriktad modell! I Frankrike är järnvägstransporterna en värdefull allmännyttig tjänst och ett verkligt redskap för den fysiska planeringen, i begreppets vida bemärkelse, men också och framför allt för landsbygden. Den franska järnvägsmodellen är också en faktor för den sociala sammanhållningen. Det hör faktiskt till det normala att man bevarar föga lönsamma förbindelsestationer genom att finansiera dem med vinster genererade av mycket mer lönsamma stationer. I egenskap av fransk ledamot i EDD-gruppen är det därför en hjärtesak för mig att försvara begreppet allmännyttig tjänst genom den här frågan. Dessutom skulle ett totalt och bindande öppnande av järnvägsinfrastrukturerna kunna bromsa utvecklingen av gemenskapens järnvägar. Till exempel genom den instabilitet och osäkerhet som ett sådant öppnande skulle medföra på den här marknaden, en marknad som kräver en teknisk finess och stora investeringar från järnvägsföretagens såväl som myndigheternas sida. För att avsluta vill jag erinra om att jag i egenskap av EDD-ledamot stöder en bevarad sysselsättning och social sammanhållning, särskilt i landsbygdsmiljö, i syfte att upprätthålla den ekonomiska aktiviteten. Ännu viktigare är att se till att de offentliga tjänster som erbjuds i våra byar inte försvinner. Om järnvägen avregleras kan vi säga adjö till livet på landsbygden, och det är därför vi motsätter oss denna obetänksamma avreglering och dess konsekvenser! . Den nuvarande utvecklingen av transporterna i Europa är ohållbar på sikt. Den tunga godstrafiken på väg skapar problem i form av trängsel, buller och utsläpp av miljöfarliga ämnen. För att bryta denna utveckling bör godstransporterna på väg föras över till järnväg. Det system som vi i dag har i Europa med femton separata järnvägssystem gör det dock omöjligt för järnvägstrafiken att konkurrera på samma villkor som vägtrafiken. Därför behöver järnvägen i EU liberaliseras och marknaden för järnvägstransporter av gods öppnas. De svenska socialdemokratiska ledamöterna Pierre Schori, Anneli Hulthén, Jan Andersson, Maj-Britt Theorin, Göran Färm och Ewa Hedkvist Petersen vill betona följande ståndpunkter i samband med behandlingen av Jarzembowskis och Swobodas förslag till andrabehandlingsrekommendationer: En av de viktigaste åtgärderna för att minska järnvägens konkurrensnackdelar är att skilja infrastrukturhållaren och trafikföretagen från varandra. En sådan åtskillnad måste ske så snabbt som möjligt, eftersom den är en förutsättning för att olika trafikföretag skall kunna konkurrera med varandra på samma villkor som inom övriga transportslag. För en rättvis konkurrens krävs också att banavgifterna utgår från marginalkostnadsprincipen. Avgifterna skall utgå från de trafikrelaterade kostnader som uppstår vid trafikering som t.ex. buller, miljöpåverkan, olycksrisker m.m. Målet är att skapa ett avgiftssystem som är konkurrensneutralt och inte diskriminerar något transportslag. Betänkande (A5-0174/2000) av Wieland Herr talman! Jag röstade för Wielands betänkande eftersom Europeiska unionen måste bli mer professionell. Det gäller också sjuksköterskor och läkare. I detta betänkande ökar man med rätta minimilängden på den utbildning som fordras för att få legitimation som allmänläkare från två till tre år, och det tycker jag är rätt. Min bifallsröst innebär dock också en förhoppning i den meningen att det är bra att ha läkare som är bra på att bota, men det är också bra att ha sjuka medborgare i Europeiska unionen som kan botas. Tyvärr har de behövande människorna, de äldre och hemskt många pensionärer, knappt någonting att leva av och äter bara ett mål mat om dagen. De har inte pengar till att kurera sig. Jag hoppas därför - i och med denna bifallsröst - att även de icke välbärgade medborgarna kan få läkarvård. . (FR) Vi har röstat för alla de ändringsförslag som innebär att alla examensbevis och kvalifikationer som erhållits i en av staterna skall erkännas i Europeiska unionen. Vi är för allt som bidrar till att harmonisera arbetstagarnas villkor och underlättar en medvetenhet om deras gränsöverskridande identitet och intressen. Trots att de ofta är halvhjärtade har vi också röstat för alla de ändringsförslag som innebär ökade kvalifikationer och ett informationsutbyte mellan de olika länderna. Men vi kan notera ett hycklande gentemot läkare från tredje land, vars kvalifikationer eller examensbevis man inte erkänner. I betänkandet sägs att det inte finns några tillförlitliga studier på det här området. Men i många av Europas länder, åtminstone i Frankrike, finns det hundratals utländska läkare som utövar sitt yrke på sjukhus och som är underbetalda eftersom deras examensbevis inte erkänns. Det skulle således handla om att påskynda ett erkännande av deras kvalifikationer. Bristerna på hälso- och sjukvårdsområdet; orättvisorna vad gäller tillgång till kvalitativ vård utförd av kompetenta yrkesmän; orättvisorna mellan regioner och framför allt mellan samhällsklasser - allt detta beror inte på att det saknas harmoniserade bestämmelser. Det beror på att man inte förser den allmänna hälso- och sjukvården med tillräckliga medel. Mer generellt beror det på att ett samhälle kännetecknat av ojämlikhet oundvikligen ger upphov till en läkarvård i flera hastigheter. . (FR) Jag välkomnar detta initiativ, som syftar till att förenkla och förtydliga direktiven om den generella ordningen för erkännande av examensbevis och yrkeskvalifikationer. Eftersom jag regelbundet uppsöks av studenter som stöter emot den erkännandeordning som inrättades genom direktiven från 1989 och 1992, kan jag utan överdrifter säga att det brådskar! Man inser inte hur oklara mekanismerna är. Området kännetecknas av total rättslig osäkerhet. Alltför många studenter slår huvudet i väggen när de vänder sig till medlemsstaternas förvaltningar för att få detta nödvändiga giltigförklarande av deras utbildning. Detta hänger framför allt samman med det faktum att det är svårt att veta vilken avdelning de skall vända sig till, men också det faktum att personalen vid dessa förvaltningar inte är tillräckligt utbildad för att svara på deras förfrågningar. Slutsats: man skickar dem från en avdelning till en annan, vilket självklart drar ut på förfarandet. Alltför ofta ger man dem ett oberättigat avslag, vilket försätter dem i helt oacceptabla situationer och förvägrar dem tillträde till arbetsmarknaden i en annan medlemsstat. På ett principiellt plan är detta en uppenbar kränkning av personers fria rörlighet. På ett mänskligt plan handlar det om att man förvägrar människor rätten att utöva sina yrken och därigenom tillintetgör deras ansträngningar för att erhålla sina yrkeskvalifikationer. Det uppstår också problem med kostnaden för erkännandet, som jag tycker verkar vara alltför stor. Jag är således nöjd över att man äntligen vidtar åtgärder som gör att principen om personers fria rörlighet blir verklighet, även om åtgärderna fortfarande tycks vara otillräckliga! Konkret sett innehåller förslaget till direktiv intressanta bestämmelser vad gäller förtydligande av den befintliga lagstiftningen. Man föreskriver således att värdstaten skall ta hänsyn till den erfarenhet som den berörda parten har förvärvat efter det att examensbeviset erhölls, och att en stat inte längre får ställa systematiska krav på kompensationsåtgärder (duglighetstester). En ny bestämmelse gör också att man kan frångå kravet på två års yrkeserfarenhet. Det gäller även att garantera rättssäkerhet vad gäller erkännande av den utbildning som medborgare från gemenskapen har genomgått i tredje land. Vid första behandlingen föreslog Europaparlamentet många andra bestämmelser, som bl.a. syftade till att utvidga medlemsstaternas informationsplikt. Rådet godtog inte något av dessa ändringsförslag. Det är tämligen betecknande, och det vittnar om en brist på politisk vilja på det här området. . (EN) Jag vill föra till protokollet hur nöjd jag är över att nuvarande direktiv som reglerar arkitekters kvalifikationer är tillräckliga för att de som inte för närvarande är registrerade som arkitekter i Irland kan bli registrerade som sådana. Detta kräver naturligtvis för förhandlingar och överenskommelser mellan olika branschorganisationer för arkitekter i Irland i en registreringsprocess. Ramavtal - Förbindelserna Europaparlamentet - kommissionen (C5-0349/2000) Herr talman! Ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen, i den form som det lades fram i dag, är raka motsatsen till den förstärkning av den europeiska handlingsoffentligheten som ordförande Prodi har förespeglat, vilken skulle innebära en anpassning till offentlighetsprinciperna i de länder som har kommit längst inom detta område. Avtalet befäster de nuvarande metoderna och inskränker till och med offentligheten lite grann. En rättighet som i dag ännu tillkommer alla Europaparlamentets ledamöter, skulle med stöd av dessa beslut inom kort reduceras till några få privilegier, samtidigt som internationella organisationer som WTO och Världsbanken hamnar i förteckningen över handlingar som endast får lämnas ut med samtycke från tredje man. Parlamentet har inte ens haft möjlighet att diskutera eller förändra detta avtal. En ledning som hemlighåller uppgifter för sina medborgare är otillförlitlig, och en ledning som inte ens tar sina parlamentariker på allvar är ännu inte mogen för demokratistadiet. I flera medlemsstater, däribland Nederländerna, är det lyckligtvis sedan många år tillbaka bättre beställt. Detta ramavtal visar hur långt efter Europeiska unionen ligger, och det bådar inte gott för medborgarnas möjligheter att engagera sig i den demokratiska processen. Därför har jag naturligtvis röstat emot avtalet. Herr talman! Jag har yttrat mig emot ramavtalet och även röstat emot detsamma, eftersom jag anser detta vara en fräckhet, inte enbart gentemot de fritt valda ledamöterna, utan även gentemot medborgarna. Jag kan inte förstå varför man ger oss en andra klassens rättighet, varför man inte hyser något förtroende för att de enkla ledamöterna och lika litet för att föredraganden skall kunna granska konfidentiell information. Om vi verkligen tar vårt mandat att faktiskt kontrollera kommissionen på allvar, så är detta en grundläggande förutsättning. Jag befarar att politiken med de senaste årens bristande insyn i grund och botten kommer att fortsätta drivas i och med detta ramavtal i stället för att man här utnyttjar en verklig chans att äntligen försöka göra rättvisa åt vår uppgift, nämligen att sörja för mer öppenhet och även för att kommissionen inte längre skall kunna gömma sig bakom konfidentiella handlingar. Jag skulle alltså ha önskat mig att man hade utgått ifrån att alla ledamöter är lika och att ingen har vare sig mer eller mindre rättigheter! . (FR) Ramavtalet om förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen tillför värdefulla klargöranden, särskilt vad gäller informationsspridning. Jag har ändå inte, i likhet med 145 andra ledamöter och särskilt ledamöterna i intergruppen SOS Demokrati, inte röstat för detta avtal, och det av två skäl. Först och främst innebär bilaga 3 en begränsad vidarebefordran av konfidentiell information till Europaparlamentet, vilket är en tillbakagång i förhållande till nuläget. Visst är det uppenbart att Europaparlamentet inte alltid är tillförlitligt i konfidentiella frågor. Men å andra sidan finns det en risk för att kommissionen använder sig av dessa bestämmelser för att bättre kunna dölja känsliga frågor som rör kommissionen. För det andra och framför allt förbigår ramavtalet med tystnad den mycket viktiga frågan om den förbindelsepolitik som finns mellan kommissionen och de journalister som kommissionen uppskattar. Inget dokument bör överlämnas till pressen innan det vidarebefordras till rådet och parlamentet. Men verkligheten ser långt ifrån ut på det sättet. Det händer mycket ofta att vi läser i tidningen om kommissionens förslag, som officiellt ännu inte har yppats för någon. Parlamentsledamöterna befinner sig då i den löjeväckande situationen att behöva kommentera texter de inte vet någonting om. Och det här är inte på något sätt enstaka händelser. Det är en avsiktlig politik från kommissionens sida, vilken består i att knyta till sig journalister genom att i förväg ge texter till dem som kommissionen betraktar som sina vänner, så att de vinner på det. De som inte finns på listan över vänner publicerar sina artiklar en vecka senare, och framstår därför som om de inte hänger med. Det är givetvis något mycket dåligt för dem. Logiskt sett strävar därför alla efter att behaga kommissionen för att komma med på listan. Det är med dessa medel, och även andra, som kommissionen kontrollerar alla. Skulle man ha velat ha ett ramavtal med respekt för ett minimum av etik, borde man klart och tydligt ha förbjudit kommissionen att ge dokument till journalister innan de har översänts till parlamentsledamöterna, och man skulle ha föreskrivit sanktioner mot tjänstemän som gjort sig skyldiga till brott mot denna regel. I brist på sådana bestämmelser anser vi att kommissionens goda resolutioner om öppenhet och insyn i hög grad är ett bedrägligt sken. . (DA) De danska socialdemokraterna har röstat emot ramavtalet, eftersom det i sin nuvarande form inte uppfyller villkoren för öppna och genomblickbara informationsströmmar mellan parlamentet och kommissionen. I artikel 276 i fördraget står det att kommissionen skall lägga fram all nödvändig information till parlamentet i samband med ansvarsfrihetsförfarandet. Ramavtalet innebär en inskränkning av denna bestämmelse. Enligt ramavtalet är det bara parlamentets ordförande, budgetkontrollutskottets ordförande samt talmanskonferensen som kan be kommissionen om information. Föredragande och "vanliga" ledamöter kan således nekas tillgång till information. Politiskt sett är det inte godtagbart att ordföranden i utskottet kan besluta vilken information som kan lämnas ut. Ur ett juridiskt perspektiv är det också problematiskt, eftersom ansvaret enligt parlamentets arbetsordning är delegerat till föredraganden. I praktiken kommer det att förlänga ansvarsfrihetsförfarandet. Enligt ramavtalet skall parlamentet och kommissionen förhandla om vilka dokument som skall lämnas ut. Det är emellertid inte rimligt att kommissionen - som skall kontrolleras - skall vara med och besluta vilken information som skall lämnas ut. De bestämmelser som rör sekretessbelagda dokument är dessutom mycket långrandiga och kan missbrukas av kommissionen för att underlåta att lämna ut informationen. Vi hoppas det kommer att gå att förhandla sig fram till ett bättre avtal med hänsyn till utlämning av information som ett led i ansvarsfrihetsförfarandet. I sin nuvarande form är avtalet en inskränkning av parlamentets fördragssäkrade rätt till information. . Parlamentet är ansvarigt för att bevilja ansvarsfrihet och kontrollera hur kommissionen använt unionens medel. För att kunna fatta ett välgrundat beslut behöver parlamentet den information som det finner nödvändigt. Såsom ramavtalet, speciellt bilaga 3, är formulerat ger det vid varje tvist kommissionen det slutliga avgörandet om ett dokument skall lämnas ut till parlamentet eller inte. Det är fullkomligt oacceptabelt att den som skall granskas själv bestämmer vilken information granskaren skall ha. Vi anser att detta avtal står i strid med fördragets artikel 276 som tydligt stipulerar att parlamentet skall ha tillgång till den information det behöver. Avtalet gäller även andra delar av samarbetet med kommissionen, men även på dessa områden finns det steg tillbaka i förhållande till tidigare givna löften. När det gäller information om internationella avtal togs det på detta område ett steg framåt innan medlemsstaternas regeringar ingrep och försämrade texten. Till och med de nordiska regeringarna har stött en försämring som nu har lett till att medlemsstaterna inte ens behöver motivera varför de inte vill att kommissionen skall vidarebefordra dokument som de själva lämnat till kommissionen. . Den 8 juni 2000 antog parlamentets talmanskonferens ramavtalet mellan parlamentet och kommissionen. Omröstning i frågan kommer att hållas under sammanträdet i juli, men parlamentsledamöterna kommer inte att ges någon möjlighet att behandla den, eller lägga fram några ändringsförslag. Utan någon utförligare genomgång eller diskussion inom grupperna har gruppordförandena antagit detta ramavtal som överlåter beslutanderätten över vilka dokument som parlamentet skall ha tillgång till kommissionen. Detta innebär att de folkvalda inte får någon verklig insyn i lagstiftningsförfarandet, utan hamnar i bakvattnet, vid sidan av. Gruppordförandena anmodade enhälligt kommissionen att den skulle ge parlamentsledamöterna laglig rätt att få tillgång till de dokument som lämnas ut i andra sammanhang. Den 8 juni accepterade de dock att Prodi inte skulle infria alla de löften han avgav när han tillträdde. Som parlamentsledamot bör man ha laglig rätt till fullständig information. Naturligtvis kan det finnas välgrundade undantag som måste respekteras. Det råder inget tvivel om att kommissionen som verkställande organ är i sin fulla rätt att utreda olika ståndpunkter och framställa utkast i form av interna arbetsdokument, utan skyldighet att lämna ut dem. Däremot bör det stå bortom allt tvivel att i samma ögonblick som ett dokument lämnas ut till någon utanför kommissionen, skall parlamentet ha rätt till samma information. När en tidning publicerar material från dokument som läckt ut, kan parlamentsledamöterna inte få tillgång till dokumenten i fråga. Praktikanter vid ministerrådet eller på kontoren för medlemsländernas ständiga representationer har tillgång till dokument som parlamentsledamöterna inte har någon möjlighet att konsultera, inte ens utskottsordförandena, gruppordförandena eller de föredragande. När Romano Prodi besökte parlamentet förra våren för att presentera sig, före den nuvarande kommissionens installation, lovade han att parlamentsledamöterna skulle få tillgång till dokument när dessa överlämnades till myndigheter eller organisationer utanför kommissionen eller läckte ut till media. Eftersom ramavtalet innebär förbättringar på vissa punkter jämfört med hittillsvarande tillämpningspraxis, skall det inte förkastas i sin helhet. Det bör emellertid innehålla åtminstone de löften som Prodi avgivit i kommissionens namn. Den slutna dörrens politik är oacceptabel både för allmänheten, för de folkvalda och för journalisterna. Parlamentsledamöterna måste ta strid för sina rättigheter som folkvalda. . (NL) Ramavtalet innehåller ovedersägligen ett antal intressanta ansatser till mer öppenhet i förbindelserna mellan kommissionen och Europaparlamentet. Men jag kan inte ställa mig bakom de regler som föreslås med avseende på de konfidentiella handlingarna. För mig är det oacceptabelt att en ansökan om att ta del av konfidentiella handlingar måste ske via någon av utskottsordförandena eller Europaparlamentets ordförande. Dessutom skall inte frågan om något är konfidentiellt eller inte avgöras av en institution ensam. Därför lade jag ned min röst i omröstningen. Echelon-systemet (B5-0593 och 0594/2000) Herr talman! I dag har Europaparlamentet dragit skam över sig och tillfogat sig själv ett allvarligt slag mot dess egen trovärdighet. Parlamentet har faktiskt just sagt nej till att tillsätta en undersökningskommitté om det elektroniska spionnätverket Echelon, som Förenta staterna har inrättat på internationell nivå, ett nätverk som kränker individuella friheter, förvränger den ekonomiska konkurrensen och skadar de europeiska ländernas grundläggande intressen. I gengäld har kammaren gett sig själv gott samvete genom att anta en mycket nedtonad formulering, nämligen ett tillfälligt utskott, som i enlighet med vår arbetsordning har mycket mindre undersökningsbefogenheter än vad en undersökningskommitté skulle ha haft. Och för att vara verkligen säker på att det skall bli ineffektivt, har parlamentet dränkt utskottets mandat i ytterst omfattande frågor, såsom vilka risker underrättelsetjänster i allmänhet innebär för individuella rättigheter samt en utvärdering av det skydd som kryptering erbjuder för medborgarnas privatliv. Ändå hade 172 ledamöter, bl.a. vi själva, tagit initiativ till att begära en omröstning till förmån för en undersökningskommitté, men talmanskonferensen - som har tagits över av socialister och kristdemokrater som lyder jag vet inte vems order - lyckades få ärendet ur fokus. Denna attityd står i kontrast till den franska åklagarmyndighetens, som hade modet att anförtro vårt organ för kontraspionage (DST) uppdraget att undersöka nätverket Echelon. Häri ser vi en illustration på tanken att Europaparlamentet trots sina uttalanden är avskärmat från folken, och när det gäller skyddet av medborgarna utgör det snarare ett klent skyddsnät som är alltför mottagligt för utländska intressens påtryckningar. Och för att avsluta skall jag formulera samma önskan som i mitt anförande den 30 mars: nätverket Echelon måste neutraliseras eller, om man anser att det kan spela en roll i bekämpningen av den organiserade brottsligheten, måste dess uppgifter delas mellan länderna eller anförtros till en vederbörligen kontrollerad internationell organisation. . (EL) Enligt den utfrågning som hölls av Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, har Echelonsystemet utvecklats av USA och Förenade kungariket till ett globalt system för telekommunikationsspioneri, och offer för detta återfinns även i Europeiska unionens länder. Särskild betydelse har förekomsten av Echelonbaser i republiken Cypern, framför allt på de brittiska baserna, någonting som hänger samman med de angloamerikanska ansträngningarna att hindra Cyperns oberoende. Frågan har enorm betydelse för demokratin och friheten för telekommunikationerna. Europaparlamentet måste inrätta en fullständig undersökningskommitté, som det gjorde i fallet med galna ko-sjukan, med mycket lyckat resultat, i enlighet med artikel 151 i arbetsordningen. Om ett enkelt tillfälligt utskott inrättas i enlighet med artikel 150, är jag rädd att det inte kommer att ge parlamentet möjlighet att kasta ljus över Echelon, vilket är vår plikt inför USA:s och Storbritanniens påtryckningar. . (FR) Förenta staterna spionerar på oss via ett nät av satelliter, antenner och hyperkraftiga datorer, allt genom att använda sig av de stater som är lierade med den "anglosaxiska nationen", med Australien, Nya Zeeland och självaste Förenade kungariket, en av de femton, en av Europeiska unionens stater, som lånar ut sitt territorium och Gibraltar för spionage på de fjorton övriga medlemsstaterna, trots principen om lojalitet med gemenskapen. Enligt ett stort antal samstämmiga källor har det slagits fast att denna världsomspännande avlyssning av samtliga telefonsignaler redan har fått betydande ekonomiska och handelsmässiga effekter till förfång för europeiska företag som Alcatel och Airbus, som har förlorat enorma marknader, vilka har beslagtagits av amerikanska multinationella företag med privilegierad information som förvärvats på ett bedrägligt och kriminellt sätt. Villkoren för en rättvis internationell handel med lojal konkurrens har således tillintetgjorts, men samtidigt ifrågasätts Europa ständigt av Förenta staterna inom ramen för WTO, t.ex. i jordbruksfrågan, med motivet att våra stöd och subventioner till några producenters inkomster och export skulle skada en sund internationell konkurrens. Denna situation kan inte försummas av vare sig kommissionen, ministerrådet eller parlamentet, som ständigt visar sig mån om att respektera försiktighetsprincipen, som i det här fallet skulle ge ett skydd av såväl Europas ekonomiska hälsa som dess ekonomiska intressen. Hur skall man förklara detta underliga beteende, dvs. att 15 medlemsstater accepterar att man spionerar på dem, 20 kommissionärer accepterar att man spionerar på dem och 626 ledamöter av Europaparlamentet - som ständigt kräver en större öppenhet från rådets sida - accepterar en ständigt större oklarhet om det amerikanska nätverket Echelon som spionerar på oss? Men varför accepterar alla EU-institutioner och de personer som utgör dem något som i de 15 medlemsstaternas lagstiftningar utgör ett allvarligt straffrättsligt brott i ordets strikta bemärkelse, något som kan beläggas med straff? I utbyte mot vad, under vilka hot och utifrån vilka påtryckningar gör sig ett hundratal europeiska beslutsfattare, ministrar, kommissionärer och ledamöter straffrättsligt medskyldiga till spionbrott, till att angripa sina staters säkerhet? Denna fråga är grundläggande, eftersom den utgör förutsättningen för Europabyggets själva existensberättigande. Ja, varför bygger vi upp Europa? För att bli starkare, mer självständiga, mer oberoende, rikare? Svaret kan uppenbarligen inte bli annat än ja. Men varför då acceptera att Echelon-systemet gör oss beroende och mindre rika till följd av förlorade marknader? Här kan var och en lätt se tvetydigheten i det europeiska bygget. Och det är bara vi, franska ledamöter från Nationella fronten, flamländska ledamöter från Vlaams Blok och italienska ledamöter från MSE, som försvarar kravet på en undersökningskommission om detta världsomspännande spionage. Låt oss försvara det riktiga Europa, det riktigt europeiska Europa! . (DE) Jag röstar för inrättandet av en äkta undersökningskommitté som skall granska en kränkning av de grundläggande rättigheterna via spionagesystemet Echelon. Dock röstar jag emot inrättandet av en tillfälligt kommitté som jag inte vill svälja som en lugnande tablett utan undersökningsuppdrag. Skulle det bara bli en tillfällig kommitté så har Europaparlamentet hoppat upp som en tiger och landat som en pannkaka när det gäller bemödandena att klarlägga turerna kring "Echelon". Återhållsamheten i de stora grupperna i Europaparlamentet vid undersökningen av Echelon visar att det inte finns något intresse för en tematisering av underrättelsetjänsters aktiviteter. Den europeiska allmänheten skulle då nämligen helt berättigat fråga vad de nationella underrättelsetjänsterna och de så kallade "säkerhetspoliserna" egentligen gör. Detta vore dock än viktigare eftersom det inte enbart är industrihemligheter som avlyssnas, utan även den privata sfären eller politiska aktiviteter bland människorna i EU. . (FR) Europaparlamentet har just visat, genom att säga nej till att ge sig självt befogenheten att undersöka det globala spionnätverket "Echelon", att det i själva verket inte är särskilt angeläget om att skydda europeiska intressen samt att en majoritet i parlamentet följer andra mer prioriterade överväganden. Lyckligtvis finns det i Europa fortfarande suveräna stater som försvarar de europeiska intressena. Staterna förfogar över en suverän rättsapparat och har å sin sida förmågan att inleda en verklig undersökning om manövrerna inom detta nätverk, ett arv efter kalla kriget som nu spårat ur till ett instrument för industrispionage, till nackdel för vissa av Europeiska unionens företag och medlemsländer. En majoritet i parlamentet visar därmed att den endast säger sig vara mån om öppenhet och bekämpning av snedvridningar av konkurrensen. Jag hoppas att Frankrikes exempel kommer att följas av andra medlemsstater. Det är särskilt beklagansvärt att talmanskonferensen, uppmuntrad av dess socialistiska och kristdemokratiska federalistiska majoritet, har beslutat att låsa en viktig debatt. Det är också mycket beklagansvärt att talmannen i parlamentet, Nicole Fontaine, gjorde bedömningen att det var en bra sak att hindra ordföranden i Gruppen De Gröna, Paul Lannoye, att före omröstningen erinra kammaren om den avsevärda skillnaden mellan en tillfällig undersökningskommitté och en tillfällig kommitté kort och gott: den första är ett seriöst undersökningsinstrument, vilket framför allt har demonstrerats av parlamentets undersökningskommitté om galna ko-sjukan, den andra är en ren illusion, som inte tillåter undersökningar om de Echelon-anläggningar som flera anglosaxiska medlemsstater hyser, bl.a. Förenade kungariket och Tyskland. Om det nu fanns ett behov av en belysande illustration som visar att européernas verkliga intressen försvaras på ett bättre sätt av helt suveräna och därmed beslutsamma medlemsstater, än av en kammare avskärmad från folken och likgiltig inför de hot som vilar över dem, har Europaparlamentets smussel med den nödvändiga debatten om det utbredda Echelon-systemet gett oss en sådan illustration. Betänkande (A5-0175/2000) av Lehne Herr talman! Jag skall tala om Lehnebetänkandet som handlar om tvättning av pengar. Först och främst vill jag komplimentera Lehne och hela gruppen för deras arbete. Det är ett mycket balanserat arbete, ett mycket genomarbetat bidrag. Gruppen De gröna och även regionalisterna har röstat för detta betänkande därför att det är ett redskap för att bekämpa penningtvätt. Bekämpningen av penningtvätt är det allra bästa sättet att angripa den organiserade brottsligheten. Direktivet från 1991 begränsade sig till tvättning av pengar som härrörde från narkotikabrott. Men den organiserade brottsligheten består av mycket mer. Förhoppningsvis kommer föredragandens förslag att skapa möjligheter för ett kraftfullt bekämpande av organiserad brottslighet såsom människohandel och människosmuggling, men även bedrägeri och korruption inom handeln med konst. Det är viktigt med en obligatorisk utväxling av information, och vi anser dessutom att det är viktigt att ålägga alla medlemsstater och kandidatländer en standarduppsättning av bekämpningsregler, för att garantera ett minimum av åtgärder. Föredraganden försvarar också den möjlighet som finns i det nya direktivet att kräva av mäklare, notarier, externa revisorer och advokater att de styrker sin identitet, såvida de inte företräder en klient i en rättssak eller lämnar juridisk rådgivning. Detta betänkande kan vi arbeta vidare med. Det har fått ett varmt mottagande av vår grupp. Jag tror inte att det välkomnas från den organiserade brottslighetens sida. Herr talman! Jag avstod i omröstningen om Lehnes betänkande, inte för att jag är emot åtgärderna i det - det är rätt att använda alla medel för att bekämpa brottsligheten och det faktum att man kämpar mot tvättning av pengar som härrör från kriminell verksamhet är bra, viktigt och rätt - utan för att man enligt min mening inte gör tillräckligt i Europeiska unionen för att motverka den ekonomiska brottsligheten. Denna innebär bland annat att energi, resurser, medel och därmed pengar som våra regeringar skulle kunna använda för viktigare samhällsverksamhet, som att tillgodose den fattigaste delen av befolkningens behov, däribland äldre och pensionärer undanhålls. Det var alltså därför jag avstod. . (FR) Ni gör anspråk på att bekämpa den "finansiella brottsligheten" och svarta pengar. Men i ert eget betänkande erkänner ni att det saknas en politisk vilja hos medlemsstaterna. Orsakerna till det är inte tekniska, utan politiska, och vi skulle t.o.m. säga samhälleliga - i en ekonomi helt inriktad på strävan efter maximala vinster. Var i er ekonomi går gränsen mellan svarta pengar och s.k. vita pengar? De vinster som förvärvas genom vapenhandel, är det vita pengar? Är de enorma summor som läggs på mutor för att skaffa offentliga kontrakt vita? De vinster som höstas in av västerländska företag genom att låta barn under tio år i fattiga länder arbeta, praktiskt taget utan betalning, är det vita pengar? För att utrota den ekonomiska brottsligheten borde man börja med att helt avskaffa banksekretessen och affärssekretessen, och därigenom ge alla medborgargrupper rätt att kontrollera företagens och deras ägares och aktieägares räkenskaper. Men åtgärder av det slaget kan ni inte ens tänka er. Ni föredrar att vara ineffektiva mot smugglare och maffiagrupper, i stället för att ge befolkningen möjlighet att inse att det faktiskt finns många andra sätt att göra sig vinster, sätt som är brottsliga ur en mänsklig synvinkel, ur det allmänna intressets synvinkel, till att börja med när ett företag kastar ut löntagare på gatan och därmed driver dem i fattigdom endast för att öka mervärdet på företagets aktier och dess aktieägares tillgångar. . (FR) Jag är mycket nöjd med att parlamentet har kunnat diskutera ändringen av direktivet från 1991 om penningtvätt. Det var i själva verket nödvändigt att anpassa den här texten till den nya internationella ekonomiska och finansiella ordningen. Frankrike, som är en portalfigur i bekämpningen av denna plåga, har klart och tydligt angett att landet har för avsikt att prioritera denna fråga på dagordningen för Europeiska unionens verksamhet. Det räcker med att nämna några siffror för att motivera ett sådant ställningstagande. Penningtvätten motsvarar årligen mellan 2 och 5 procent av världens BNI. Detta fenomen har i dag blivit ett hot av största vikt. Den ekonomiska brottsligheten har faktiskt anpassats till globaliseringen av internationella ekonomiska och finansiella utbyten. I dag kännetecknas denna brottslighet av två huvudsakliga faktorer: att den teknik som används för att tvätta svarta pengar blir alltmer komplicerad och att brottsliga ekonomiska flöden har internationaliserats. På internationell nivå har man åter inlett diskussioner för att kunna föreslå nya åtgärder för en effektiv bekämpning av denna plåga. Det konkretiserades i april förra året i Frankrike, då Förenta nationerna arrangerade ett seminarium om brottsförebyggande och straffrätt, vilket ägnades bekämpningen av korruptionens internationella ekonomiska kretslopp. Seminariet utmynnade i "Bercy-rekommendationerna". Dessa tillvägagångssätt har spridits till den verksamhet som har inletts inom den internationella finansiella aktionsgruppen (FATF) samt forumet för finansiell stabilitet. På EU-nivå har Europaparlamentet sedan 1996 krävt en modernisering av direktivet från 1991. Europeiska kommissionens förslag ligger i linje med dem som har lagts fram på internationell nivå. Det gäller å ena sidan att utvidga förteckningen över brott. Penningtvätt i direktivets bemärkelse borde inte längre endast avse varorna inom droghandeln, utan även deltagande i aktiviteter kopplade till den organiserade brottsligheten samt bedrägeri, korruption och alla andra olagliga aktiviteter som rör Europeiska gemenskapernas ekonomiska intressen. Å andra sidan utvidgas direktivets tillämpningsområde reservationslöst till skilda icke-finansiella aktiviteter och yrken (revisorer, fastighetsmäklare, handlare som köper och säljer värdefulla ädelstenar eller ädelmetaller, penningtransportörer, driftsansvariga för, ägare till och chefer för kasinon). Det skall också tillämpas för notarier och andra oberoende jurister vilkas verksamhet innebär ökade risker för penningtvätt. Principen är att se till att de berörda identifierar sina kunder när de upprättar affärsförbindelser med dem och att de bevarar dokument och verifikat. Kreditinstitut och finansiella institut är skyldiga att samarbeta med myndigheterna, med andra ord: banksekretessen hävs i händelse av misstankar om penningtvätt. Jag har således röstat för detta direktiv, som går inom ramen för en handlingsplan som allmänt syftar till att bekämpa den organiserade brottsligheten. Jag skall avsluta genom att insistera på det faktum att debatten om skandalen med skatteparadisen snabbt måste leda fram till konkreta åtgärder med sikte på att avskaffa dem. skriftlig. (PT) Jag röstade för Lehnebetänkandet. Det var nämligen bättre än det ursprungliga initiativet där man utvidgar tillämpningsområdet för direktivet om penningtvätt. Förtjänsten med direktivet var att dess godkännande fick alla medlemsstater att tillkännage att penningtvätt är brottsligt och straffbart. Direktivet har en global preventiv effekt, det finansiella systemet skyddas genom att de som eventuellt kan vara intresserade av penningtvätt avråds från att använda sig av systemet eftersom kreditinstitut och finansiella institutioner måste ta initiativ och meddela behöriga myndigheter om allt som kan vara tecken på penningtvätt. Med en sådan utvidgning försöker man forcera bekämpandet av möjligheterna till penningtvätt utanför de traditionella finansiella sektorerna. Direktivet berör olika finansiella sektorer som till exempel banker, försäkringsbolag etc. Det bör dock utvidgas till andra verksamheter och yrken av finansiell natur som är extremt utsatta för penningtvätt. För advokater och notarier måste det finnas klara riktlinjer, i synnerhet när det gäller bevarandet av tystnadsplikten. Även om man är medveten om penningtvättens och korruptionens förödande effekter så måste medborgarna få ha kvar sin rätt till rättshjälp. Man försöker också utvidga listan på kvalificerade brott: Bortsett från dem som har att göra med narkotikahandel skall även andra aktiviteter i anknytning till den organiserade brottsligheten inkluderas (vi måste finna en enhetlig definition på begreppet organiserad brottslighet, inte bara på ett europeiskt plan utan också på det internationella). De ansträngningar som gjorts för ett godkännande av definitioner, anklagelser och gemensamma straff - när det gäller ett närmande i strafflagstiftningen - så borde detta i första hand inverka på sektorer av särskilt stor vikt, som till exempel penningtvätt. Tack vare allt större grad av finesser kan allt fler kriminellt organiserade grupper använda sig av brister i lagen och skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning genom att utforska anomalier i de olika systemen. . (EN) Som inledning vill jag föra till protokollet mitt tack och min uppskattning till föredraganden herr Lehne för det sätt som har hanterat denna svåra föredragning. Jag är säker på att var och en av oss skulle önska se att åtgärder vidtas för att lösa brottslighet och penningtvätt över gränserna. I detta direktiv kommer man att uppnå att till viss del förena samarbete och informationsutbyte liksom att utvidga ramen och omfattningen av brotten. I Irland där det redan finns en gällande lagstiftning, Criminal Justice Act 1994, håller för närvarande på att uppdateras för att ta hänsyn till några av de förslag som finns i detta direktiv. Även om jag röstade för betänkandet måste jag erkänna att jag oroar mig en del för två aspekter i den. Först och främst är jag bestämt emot de fortsatta försöken att skapa en europeisk allmän åklagarmyndighet. Vi har redan till vårt förfogande många instanser på nationell nivå som är högst effektiva och som kan hantera det stora flertalet av fall - och även revisionsrätten, Olaf och andra avdelningar som kan hantera dessa frågor på europeisk nivå. För det andra anser jag att de nya offentlighetskraven för advokater allvarligt skulle underminera den sedan långe etablerade precedensen för tystnadsplikt mellan advokat och klient. Vi får inte inkräkta på enskildas rättigheter till ett rättvist försvar, rättegång eller skada doktrinen om förmodad oskuld. Trots dessa bekymmer som jag hoppas ändra genom ändringsförslag via lagstiftningsprocessen, röstar jag dock för betänkandet. - (PT) Det är bra att man vill trappa upp kampen mot penningtvätt, inte bara för brott med anknytning till narkotikahandel, som i det tidigare direktivet, utan också penningtvätt som har att göra med den organiserade brottsligheten och andra kvalificerade brott (bedrägeri, korruption och andra illegala aktiviteter som skadar gemenskapens finansiella intressen). Det finns dock vissa polemiska aspekter i förslaget till direktiv, i synnerhet när sekretessen inom vissa yrkesgrupper står på spel, för advokater till exempel. Skyldighet att informera om tvivelaktiga gärningar för yrkesgrupper som hanterar större värden som till exempel försäljare av lyxartiklar, auktionsförrättare, tulltjänstemän med flera har däremot inte inkluderats i förslaget. Föredraganden för förslaget till betänkande från parlamentet har valt en lite annorlunda infallsvinkel, men principiellt sett stöder han direktivet. En grundläggande fråga är dock att man inte har ifrågasatt den ökade avregleringen av finansmarknaderna och kapitalströmmarna, de direkta praktiska effekterna kommer därför att vara minimala. Därför lägger jag ned min röst. . (FR) Vi förfogar över en hel arsenal med internationella instrument för att bekämpa penningtvätt, i första hand gemenskapens direktiv från 1991, tillsammans med Förenta nationernas konvention mot olaglig handel med narkotika och psykotropa preparat, antagen den 19 december 1988 i Wien; Europarådets konvention om penningtvätt, identifiering, spårande, beslag och förverkande av vinning av brott och de 40 rekommendationerna från FATF, det viktigaste internationella organet specialiserad på bekämpning av pengar med brottsligt ursprung. Vi är alla överens om - och parlamentet har begärt det vid upprepade tillfällen - att det finns anledning att modernisera direktivet från 1991, som redan det går mycket längre än FATF:s 40 rekommendationer från 1996 och som redan har tillämpats av medlemsstaterna. Men de som gör sig skyldiga till penningtvätt visar uppenbarligen prov på stor uppfinningsrikedom när det gäller metoder att dölja dessa medels illegala ursprung. Därför innebär förslaget inte endast att direktivet skall moderniseras, utan också att dess tillämpningsområde skall utvidgas. Apropå det vill jag klargöra vad som kommer efter för att undvika att man skjuter sparvar med kanoner, vilket medför en risk för att tillämpningsområdet blir alltför omfattande och gör direktivet ineffektivt. Det är därför som de brottsliga aktiviteterna med en koppling till begreppet penningtvätt måste definieras mycket tydligt, för att man skall undvika att direktivets krav inte utvidgas till att omfatta bedrägliga aktiviteter i allmänhet, som rör lagliga pengar i det finansiella systemet. Vi får inte glömma att det är medlemsstaterna som skall ägna sig åt den typen av överträdelser enligt deras vanliga interna rätt. Subsidiaritetsprincipen förpliktar! Vad gäller frågan att utvidga direktivets tillämpningsområde till vissa icke-finansiella verksamheter och yrken, bl.a. till jurister, är det viktigt att inte kränka klientens rätt till yrkessekretess, klientens rätt att få tillgång till rättsskipning samt rätten att inte anklagas automatiskt, och slutligen advokaternas konfidentiella roll för förebyggandet av brott. Med tanke på att flera franska socialistiska ledamöter har tillskansat sig rätten att sätta vissa länder, bl.a. mitt eget, på de anklagades bänk när det gäller bekämpningen av penningtvätt, och det genom att stödja sig på misstag, ungefärligheter och villfarelser när det gäller seder och bruk i Luxemburgs affärsvärld och inom den luxemburgska politiska makten, är det för mig viktigt att - lika energiskt som vår premiärminister och ordförandena i storhertigdömets deputeradekammares finans- och budgetutskott samt juridiska utskott - också här argumentera mot de anklagelser som dessa franska socialistiska ledamöter har gjort sig skyldiga till under deras s.k. bekämpningståg mot svarta pengar. Alla som känner sig kallade att kritisera penningtvättbekämpningens svarta får och därmed kan utöva påtryckningar på skatteparadisen behöver inte bekymra sig, men snälla ni, bara de sätter press på dem som verkligen inte vill samarbeta i fråga om penningtvätt och undviker att automatiskt beteckna de länder som är måna om banksekretess som "en samlingsplats för svarta pengar". För att bli en samlingsplats för svarta pengar krävs det nämligen inte att man har banksekretess. Beviset: den ryska maffian försökte placera sina svarta pengar i flera europeiska banker innan de nådde New York, som dock inte har någon banksekretess. Det bevisar att frånvaron av en banksekretess inte erbjuder något skydd mot droghandelns, den organiserade brottslighetens och korruptionens illdåd. Bara man kommer ihåg det! Vi har avstått från att rösta om ändringsförslagen 8, 16, 26 och 45, eftersom vi inte tycker att dessa förslag på ett tillräckligt tydligt sätt återspeglar en bra balans mellan en effektiv rapporteringsskyldighet för att bekämpa penningtvätt, å ena sidan, och en advokats/jurists förtroendeförhållande gentemot sin klient och de skyldigheter som det medför, å andra sidan. Det är viktigt att en advokat/jurist inte skall omfattas av rapporteringsskyldighet när denne företräder en klient i en rättssak. Däremot är det svårare att avgöra i vilka situationer en jurist/advokat skall ha rapporteringsskyldighet, när denne får tillgång till relevant information vid s.k. rättslig rådgivning. Vi tycker att jurister/advokater till en viss grad skall undantas från rapporteringsskyldigheten, men såväl förslagen från kommissionen som från parlamentet är ur detta avseende inte tillräckligt balanserade och precisa för att vi skall kunna stödja dem. Slutligen vill vi påpeka att förslaget har vissa definitionsmässiga brister som kan leda till oklarheter. I förslaget förekommer orden advokat, oberoende jurist och jurist utan att det klart framgår vilken distinktion som åsyftas. Det är viktigt att understryka att jurister måste likställas med advokater i de länder som inte har advokattvång. Betänkande (A5-0179/2000) av Lehne Herr talman! Jag avstod också vad denna handling beträffar, om listan på de länder man kan resa in i med eller utan visering, eftersom detta klart även kommer att leda till att medborgare som bor i andra länder får fri rörlighet i Europeiska unionen. Jag avstod dock på grund av det faktum att jag skulle vilja att man tog större hänsyn till att möjliggöra fri rörlighet i vår europeiska union för medborgare med grava handikapp, blinda, synskadade, stumma, de som är helt rörelsehindrade och behöver ledsagare, som tyvärr till följd av en regel som fortfarande gäller om de flyttar och skriver sig någon annanstans - till exempel från England till Italien - förlorar den ersättning som utgår till synskadade, till dövstumma, till ledsagare. Jag tycker att man borde ändra denna regel. . (EL) När det gäller förslaget till rådets förordning om fastställande av förteckningen över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav, vill jag säga två saker: 1. Det är positivt att Bulgarien och Rumänien finns med i förteckningen över undantagen; länderna har parallellt gjort konkreta utfästelser om att skydda sina yttre gränser. Som ordförande i Europaparlamentets delegation till det blandade utskottet EU-Bulgarien, vill jag uppmana rådet att genomföra denna ståndpunkt. Avskaffandet av "visering" är en punkt som ingår i rekommendationerna från delegationen till det blandade utskottet EU-Bulgarien, vilken inleder sin sammanträdesperiod i dag i Strasbourg. 2. Ministerrådet och kommissionen bör rikta sig mot myndigheterna i USA, som insisterar på att kräva viseringar av grekiska medborgare. Om - och det med rätta - amerikanska medborgare har fritt tillträde till alla Europeiska unionens länder, måste det samma gälla även omvänt, på grundval av ömsesidighetsprincipen, i stället för att den oacceptabla diskrimineringen av grekiska medborgare fortsätter. . (DA) De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för betänkandet av Lehne om förslag till rådets förordning om fastställande av listan över de tredje länder vars medborgare måste ha visering när de passerar de yttre gränserna och av förteckningen över de tredje länder vars medborgare är undantagna från detta krav. Vi noterar att kommissionen i sitt förslag finner att detta förslag inte omfattas av det danska undantaget, trots att det i denna fråga handlar om en positiv lista, som enligt vår uppfattning skall komma i fråga för undantaget. När vi röstar för skall det ses mot bakgrund av att vi anser att det skall finnas en lösning som tillfredsställer alla länder och respekterar det danska undantaget. . (FR) De farhågor som ligger bakom detta betänkande illustrerar tydligt det faktum att Europeiska unionen är skapad för kapital och inte för människor. Det finns inga visum för kapital, var det än kommer ifrån, men man inför viseringskrav för medborgare från många länder, även för en vistelse kortare än tre månader. Dessutom finns det ingenting hedervärt som berättigar en åtskillnad mellan en minoritet länder, vars medborgare är undantagna från viseringstvånget, och majoriteten länder, vars medborgare tvingas ansöka om visering. Varför vägra en medborgare från Marocko, Senegal eller Ukraina en rätt som man tillerkänner en medborgare från Nya Zeeland, Israel eller sultanatet Brunei? Att vi har avstått från att rösta emot detta betänkande, samtidigt som vi inte instämmer i dess helhet, beror endast på att det i viss mån utvidgar förteckningen över länder utan viseringstvång, jämfört med den nuvarande situationen. För vår del är vi positiva till att människor åtminstone skall åtnjuta lika många rättigheter som ni tillerkänner kapitalet, vi är således för personers fria rörlighet och avskaffandet av alla viseringar. . EU:s strikta visumpolitik utgör ett stort hinder för människor att ta sig till Europa. Den skärpning av visumkraven som genomförts under de senaste åren har oundvikligen lett till fler fall av människosmuggling och till en ökning av vad som kallas illegal invandring till EU:s medlemsländer. De människor som smugglats eller på annat sätt tagit sig in i Europeiska unionen har ofta genomlidit stora tragedier på vägen. Väl framme i EU saknar de helt rättigheter och socialt skydd. Den lista över länder vars medborgare behöver visum till EU innehåller över 130 länder. Inte ens 50 länder finns med bland de stater som är befriade från visumtvång. Denna praxis, dvs. att visumtvång snarare är regel än undantag, är inte värdigt det demokratiska Europa. Grundregeln måste vara att människor har rätt att resa in fritt i EU, inte tvärtom. Europa måste ändra sin attityd till invandring. Inom några år kommer arbetskraftsbristen i EU att bli akut. Därför är det viktigt att vi bejakar och välkomnar människor som söker en bättre framtid i EU:s medlemsländer. En mer generös visumpolitik är också en förutsättning för att en gemensam human flykting- och asylpolitik skall kunna bedrivas. Genom en politik som bejakar invandring kan vi få bukt med den organiserade brottsligheten och de mänskliga tragedier som människosmugglingen gör sig skyldig till. Betänkande (A5-0184/2000) av Haug Herr talman! För det första vill jag säga att jag är nöjd med att den totala budgeten stramats åt och att ökningen av betalningsbemyndiganden uppgår till 1,07 procent av medlemsstaternas sammanlagda BNP när motsvarande siffra i budgeten för år 2000 var 1,11 procent. Dessutom är jag glad över att anslagen till ungdomsorganisationer höjts till 1,5 miljoner euro. Jag vill dock särskilt motivera varför jag ställde mig bakom Virrankoskis och Mulders ändringsförslag. Jag utgår ifrån att man måste fortsätta med den strama budgetdisciplinen och att de gällande finansieringsramarna måste respekteras. Vad gäller finansieringen i Västra Balkan måste man ta hänsyn till de verkliga regionala behoven, den rådande politiska situationen och eventuell finansiering som man får från andra håll. Därför stöder jag inte ändringen av finansieringsramen när det gäller anslag för yttre åtgärder. . (FR) Det betänkande från budgetutskottet som vi diskuterar i dag kan inte få UEN-gruppens franska delegations samtycke, och det av flera skäl. Först och främst verkar det nödvändigt att särskilja debatten om budgeten 2001 från den om revideringen av budgetplanen, en revidering som vi säger nej till. Ingen får glömma villkoren som gällde då budgetplanen fastställdes vid toppmötet i Berlin. En fransk delegation i Europaparlamentet kan inte acceptera ett ifrågasättande av den kompromiss som blev resultatet av de svåra förhandlingarna i mars 1999. Revideringen framstår dessutom som än mindre välgrundad med hänsyn till att Europeiska unionen har valt - efter att själv ha bombat Serbien - att utestänga denna nation från gemenskapens stöd. Man måste således undanhålla 2,3 miljarder euro från de 5,5 miljarder som Prodi har aviserat för återuppbyggnaden på Balkan under åren 2000-2006. Då framstår följaktligen situationen som helt hanterbar: det finns tillräckligt med pengar och det behövs varken en revidering av budgetplanen eller en sänkning av jordbrukspostens tak. Vad gäller de siffror som Romano Prodi aviserade i december förra året: om kommissionen godtar dem i dag är den i övrigt medveten om att dessa summor tyvärr inte är grundade på en noggrann analys av regionens behov, eftersom kommissionen själv kallar beloppet "politik", ett belopp som förresten aldrig har blivit godkänt av parlamentet, och framför allt inte av rådet. Det är således möjligt att finna avsevärda belopp för Balkan och samtidigt inte revidera budgetplanen. Konstaterandet som gjordes i slutet av budgetåret, att det finns ett kroniskt överskott på mer än 3 miljarder euro, visar att de genomröstade anslagen inte motsvarar verkliga behov, samtidigt som det är möjligt att göra stora besparingar eftersom vissa program uppenbart är underutnyttjade, och att det är mer än önskvärt att den investering som man har kommit överens om för Balkanområdet delvis görs genom en omfördelning av anslagen. Vi säger också nej till Haugbetänkandet på grund av förslaget om unionens särskilda sändebud. Det går faktiskt att likställa med en inskränkning av det som fortfarande återstår av den mellanstatliga sfären till förmån för området med gemenskapsintegration. Amsterdamfördraget, som vi kämpade emot, föreskriver att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens administrativa utgifter från och med det här året sorterar under rådet, samtidigt som de operativa utgifterna skall finansieras enligt kapitel B8 under rubrik 4. Vi säger slutligen nej till att separera anslagen för landsbygdens utveckling, något som tycks förordas i resolutionen, eftersom det oundvikligen skulle skapa svårigheter vad gäller regleringen av betalningarna. Vi vill helt enkelt påminna om att riktlinjen för jordbruket fortfarande gäller, även om det numera finns ett utgiftstak som fastställdes i Berlin. Eftersom man når detta utgiftstak om man slår ihop utgifterna för marknaderna (1A), landsbygdens utveckling (1B) och jordbruksutgifterna inför anslutningen, skulle en separering av anslagen för landsbygdens utveckling innebära en risk för att kommissionen föreslår oss betydande åtagandebemyndiganden, men betydligt lägre betalningsbemyndiganden..., återigen till våra jordbrukares nackdel, vilket vi inte kan acceptera. . -(EN) Vi har röstat emot punkt 9 i betänkandet Haug om överföring av medel från budgeten för jordbrukspolitik till återuppbyggnadsprogrammet för västra Balkan. Beräkningar visar att ett betydande överskott kommer att finnas i jordbruksbudgeten under rubrik 1a. Då ett stor del av återuppbyggnadsprogrammet för västra Balkan inte ännu är finansierat, tror vi att det skulle vara klokt att överföra en del av detta överskott till rubrik 4 i budgeten, om en revidering av budgetplanerna blir nödvändiga. Återuppbyggandet av västra Balkan är högst på vår politiska dagordning. Det är också en av de viktigaste uppgifterna för Europeiska unionen under de kommande åren. Vi håller med om syftet bakom betänkandet Haug att finansieringsproblemet inte kan lösas enbart genom en omfördelning i unionens nuvarande prioriteringar i den externa politiken. Medel måste hittas någon annanstans, men detta skapar inte nödvändigtvis ett behov av "friska pengar" från medlemsstaterna. Eftersom ett betydande överskott kommer att vara tillgängligt i jordbruksbudgeten skulle en sänkning av taket under rubrik 1a för att öka budgeten för extern politik vara en skälig lösning. - (PT) Vi menar att en global revidering ur ett finansiellt perspektiv är absolut nödvändigt inför fastställandet av Europeiska unionens nya mål, i synnerhet av kapitel 3 (inrikespolitik) och kapitel 4 (utrikespolitik). De nya prioriteringarna måste faktiskt vara i harmoni med de nya finansiella medlen. Därför kan vi på inga villkor godkänna några "nedskärningar" i samarbetspolitiken, som de som kan utläsas av kommissionens förarbeten. Och även de som föreslås i sysselsättnings- och miljöpolitiken. Vi godkänner inte heller "nedskärningarna" i jordbrukspolitiken på 300 miljoner euro. På det här sista området menar vi att vi också måste upprätta en fond för att bemöta katastroferna i primärsektorn. Vi instämmer därför med några av föredragandens förslag. De förbättringar som förslås är dock långt ifrån tillräckliga och de ändringar som gjordes vid den slutliga omröstningen har inskränkt och förändrat dess räckvidd. Vi instämmer inte heller i försvarspolitikens inriktning. Därför röstar vi emot betänkandet såsom det ser ut i sin slutliga version. Betänkande (A5-0177/2000) av Paciotti Herr talman! Jag röstade för Paciottis betänkande eftersom jag tycker att det är rätt att Europeiska unionen ägnar sig åt allt det som har med skyddet av personuppgifter att göra. Alltför ofta används de tyvärr av brottslingar som utnyttjar hemliga uppgifter. De äldre och pensionärerna hör som jag har sagt vid andra tillfällen till dem som blir lidande. Jag skulle dock också vilja - och avsikten med min bifallsröst var att betona det - att man inte bara tänker på att skydda våra personuppgifter utan också gör någonting för att man skall få reda på dem. I Italien till exempel kan löntagarna än i dag inte få reda på hur stor pension de kommer att få, hur mycket pengar de har betalat till pensionsinstituten. De känner alltså inte till vissa personliga uppgifter. Jag hoppas därför med denna röst att man i framtiden inte bara skyddar våra personuppgifter utan att man ser till att var och en av oss känner till inte bara förnamn, efternamn och födelsedatum utan även sin kommande pension. Herr talman! Jag hoppas att fru Palacio Vallelersundi kommer att lämna en skriftlig röstförklaring för vår politiska grupps del men jag vill framföra några saker. För det första ville jag rösta emot ändringsförslag 11. Det var ett rent misstag att jag röstade för det ändringsförslaget eftersom varje ändringsförslag till kommissionens förslag var mycket dåliga och äventyrade hela processen för att genomdriva det säkra hamnavtalet. Vi har förhandlat med våra amerikanska motparter för över två år. Vi hade en mycket bra kompromiss men nu innebär arbetet här i Europaparlamentet att europeiska konsumenter och medborgare måste vänta tills det nya kompromissförslaget har lagts fram. Det är inte säkert att det nya förslaget kommer att vara lika bra som detta var. Vi går nu baklänges. Jag röstade emot utskottets förslag tillsammans med andra medlemmar i min grupp. Vi är alla mycket ledsna över att vi måste vänta på att detta avtal skall träda i kraft. . (PT) Tiden räckte inte till för det anförande jag hade förberett. Jag sammanfattar därför det väsentligaste nu under perioden för röstförklaringar. Jag delar föredragandens oro för det faktum att förslaget inte ger de europeiska medborgarna ett fullgott skydd vid överföring och hantering av personuppgifter, i synnerhet om vi betänker det skydd som garanteras dem genom Europeiska direktivet om uppgiftsskydd. Vi vet dock alla att uppgifter redan är i omlopp, en situation som på intet sätt är reglerad. Även om safe harbour å ena sidan inte är en idealisk lösning på problemet så ställs i alla fall ett antal regler upp i förebyggande syfte. Arbetet gick ut på att försöka förlika två olika ståndpunkter, vår ståndpunkt baserad på lagen (där legala begränsningar finns för användningen av personuppgifter och som garanteras av offentliga myndigheter) och den amerikanska preferensen för självreglering. Avtalet som träffades innebär bara en ringa förbättring av nämnda garantier, men för den framtida säkerheten är det positivt. Paciottibetänkandet är med de förändringar som ledamot Ana Palacio presenterat därför väl värt vårt stöd. - (DE) Jag röstar för Paciottibetänkandet om överenskommelsen om de "säkra hamnarna", trots att de transatlantiska problemen med dataskydd därmed inte kommer att ha lösts. Nämligen därför att: Det är fortfarande möjligt att med hjälp av egna trick sälja kunddata till tredje part även inom ramen för de "säkra hamnarna", utan att kunden behöver förklara sig införstådd med detta. Även om avtalet är framgångsrikt i att definiera vaga dataskyddsstandarder så står det inte klart vad exakt som kan inträffa när företag kränker dessa standarder. Kan de åtalas? Tvingas de betala skadestånd? Det förblir en öppen fråga i vilken mån människor från EU verkligen kan bevaka sina rättigheter vilka är fastslagna i överenskommelsen om de "säkra hamnarna"; i synnerhet som laga domstol för nordamerikanska företag ligger i USA och de därmed har övertaget över europeiska enskilda personer. Jag väljer ändå att rösta för, eftersom det för tillfället inte finns några regler alls för hur EU-standarden för dataskydd skall kunna säkras i datautbytet med andra kontinenter. De "säkra hamnarna" är åtminstone en början för att säkra dataskyddet även över EU:s gränser. . (EL) Varken bokstaven, den rättsliga grunden eller för den delen andan i det sätt som den mycket snabbväxande elektroniska handeln utvecklas och breder ut sig på bidrar till att skydda medborgarnas personuppgifter och privatliv, utan de framkallar tvärtom stor och allvarlig oro, inte bara över att själva marknaden och handeln förvanskas och omstruktureras, utan även över att försöken att avskaffa de medborgerliga rättigheterna intensifieras, över att de underkastas tekniken och den kapitalistiska marknadens vilda lagar, över att deras privatliv, men även själva deras existens, förvandlas till ett billigt och formbart råmaterial för vinstgenerering. Användningen av de tekniska nyheterna, särskilt dem som har samband med det imponerande och ytterst snabbväxande informationssamhället, kommer att medföra stora förändringar i samhällsutvecklingen. Förutom de enorma möjligheter som öppnar sig, innebär de risker för missbruk som lurar att vi måste vara särskilt försiktiga när det gäller prioriteringen av människan och respekten för medborgarnas grundläggande rättigheter och friheter. Utvecklingen och tekniken kan i våra ögon inte hejdas, men de kan inte heller utvecklas utan hänsyn till människan och hennes behov, och de får under inga omständigheter medföra att de kulturella värdena och den mänskliga värdigheten nedvärderas och att grundläggande och oförgripliga rättigheter, som den okränkbara rättigheten till privatliv och personuppgifter, angrips. Förslagen och strategierna som avser den elektroniska handeln och åtgärderna som föreslås till dess stöd kännetecknas av en ytterst endimensionell uppfattning av vinster och konkurrenskraft. Drivkraften för denna politik är de enorma och ständigt växande summor som satsas och omsätts för att tjäna de multinationella företagens behov, så att de hinder som står i vägen för deras omedelbara anpassning till den blixtsnabba utvecklingen på marknaden kan undanröjas och så att de kan göra stora, snabba vinster och vinna inflytande. Den föreslagna sociala modell som genomsyrar EU:s texter och förslag stöder och stöder sig beslutsamt på den rena konkurrensen och växande övervinster. Denna uppfattning utgör inte en garanti utan ett regelrätt hot mot framtiden för samhället och människan: osäkerhet, otrygghet, åsidosättande av människans behov, kategorisering av medborgarna och arbetstagarna, vilka inte längre kommer att forma sin miljö utan formas av den, så att de på bästa, snabbaste och billigaste sätt tjänar dem som fastställer miljön. Termen "tillräcklig skydd", som används i betänkandet, är i våra ögon en godtycklig förvrängning av begreppet skydd av personuppgifter, när man som avskräckande åtgärder och säkerhetsventiler föreslår böter och ersättningar när dörrar som har lämnats vidöppna slås in. EU-medborgarnas personuppgifter cirkulerar redan i tredje länder utan någon egentlig kontroll, och vi känner inte ens till omfattningen av de kränkningar som redan har begåtts. När det i fråga om det elektroniska övervakningssystemet Echelon har konstaterats att den demokratiska kontrollen på ett iögonfallande sätt överträds utifrån, att de amerikanska multinationella företagen i stor skala övervakar och spionerar på de europeiska företagen, på medlemsstaternas totala ekonomiska, sociala, politiska och kulturella verksamhet och unionsmedborgarnas privatliv, är det minst hycklande som vi kan göra att närma oss denna ofantliga fråga på ett finkänsligt men öppet sätt. Den nuvarande skyddsramen och de föreslagna standardiserade avtalsbestämmelserna är fullständigt otillräckliga, osammanhängande och ineffektiva. Det går inte att vädja till den känslolösa konkurrensens och vinstmonokratins goda avsikter. Bara med en eufemism skulle vi våga kalla de okontrollerade monopolens näste för en "säker hamn"; dessa monopol, vars mycket snabba formande, utbredning och ohindrade verksamhet bereder vägen för en kommande ren imperialism. Härmed förklarar jag röstförklaringarna avslutade. (Sammanträdet avbröts kl. 13.40 och återupptogs kl. 15.00.) Genomförandet av EMU (fortsättning) Nästa punkt på föredragningslistan är fortsatt debatt om betänkande (A-170/2000) av Karas för utskottet för ekonomi och valutafrågor om meddelande från kommissionen om informationsstrategin inför den sista fasen i genomförandet av EMU. Kolleger, herr talman! Euron har redan funnits ett tag, men det är fortfarande ett abstrakt begrepp. Det är ingenting som är iakttagbart i det dagliga livet. Hos befolkningen finns det i dagens läge ännu ingen så kallad euroreflex. Dagens valuta omräknas ännu inte i euro. Just därför är denna kampanj för att informera och öka medvetandet så viktig. Ännu är det inte för sent, men vi måste alla vara medvetna om att det gäller att under år 2001 få med oss hela den europeiska befolkningen i denna megaoperation. Jag har med mina ändringsförslag, som också har tagits med i betänkandet, särskilt velat betona några aspekter av kampanjen. Kampanjen måste för det första, och jag skall inte gå in närmare på detta eftersom det redan har behandlats utförligt under förmiddagen, rikta sig särskilt till ungdomar och öka medvetandet bland dem, samt även engagera skolan i informationsspridningen. För det andra måste en informationskampanj inrikta sig på specifika målgrupper, till exempel de svaga i samhället. Jag vill även be om att man särskilt uppmärksammar människor med mycket låga inkomster. Ni vet att det finns två typer av människor som tänker på pengar dag in och dag ut. Det är för det första de rika som har hemskt mycket pengar, och för det andra är det de som har ont om pengar eller varje dag måste räkna sina pengar för att se om de kommer att klara månaden. Dessa människor kommer att påverkas starkt av euron, och vi måste särskilt uppmärksamma dem. Detta är skälet till, det finns även andra skäl, men detta är absolut ett av skälen, att konsumenten inte får blir lurad när euron införs. Övergången till euro får inte leda till otillåtliga prishöjningar. Jag har därför särskilt förespråkat upprättandet av en lokal kontaktpunkt i varje lokalt område för att se till att medborgarna på ett enkelt och lättillgängligt sätt skall kunna anmäla eventuella otillåtliga prishöjningar. Jag har även bett om att kommissionen skall utarbeta förslag och presentera de bästa tillvägagångssätten för medlemsstaterna. Herr talman! Eftersom jag inte är van att tala i två minuter är jag litet orolig över att jag inte skall lyckas utnyttja hela den tid jag har till förfogande, men jag skall göra mitt yttersta. Kommissionär Solbes, jag måste i denna fråga uttrycka mitt instämmande, eftersom jag tror att införandet av euron är ett av de betydelsefulla, mest viktiga tecknen på att Europeiska unionen med våra femton stater har enats. Att förbereda befolkningen på den faktiska och konkreta nyheten att använda euron är alltså någonting klart positivt. Jag måste tacka Karas som hörsammade min begäran att man skulle stryka en punkt i ursprungshandlingen enligt vilken ungdomar och barn måste utbildas ordentligt så att de i sin tur kunde lära sina mor- och farföräldrar. Jag hoppas att det också vid detta tillfälle tvärtom kommer att vara mor- och farföräldrarna, de äldre, pensionärerna - som har skickat mig hit till Europaparlamentet just som företrädare för Pensionärspartiet - som lär ungdomarna. Detta tror jag är fullt möjligt för jag är övertygad om att särskilt de kvinnliga pensionärerna, som fyller alla marknader i Europeiska unionen varje morgon, snabbt kommer att förstå eurons värde i förhållande till den nationella valutan. Jag tror också att jag kan dra mitt lilla strå till stacken, för jag kommer att sätta upp affischer i de områden i Italien där jag kandiderade i valet, på vilka jag kräver att den italienska regeringen höjer minimipensionen till 500 euro. Precis så: jag kommer inte att säga hur mycket det är och därmed tvingar jag alla medborgare att gå och se efter hur mycket 500 euro är. Det är synd att regeringen inte kommer att följa detta förslag men åtminstone lär sig de pensionerade italienska medborgarna eurons värde på så sätt. Herr talman! Som jag och många av mina kollegor har argumenterat under en tid är det monetära unionsprojektet ytterst farligt. Det är ekonomiskt naivt och kommer att göra oerhörda makroekonomiska skador. Politiskt avser man tydligen att rasera den nationella staten och således hota demokratin i Europa. I det förslag som vi har framför oss talas om information om euron, men vi har redan all den information vi behöver. I varje dagstidning jag öppnar berättas om euron. Banker och redovisningsföretag genomför seminarier och informerar kunder. Detta handlar inte om information, det handlar om propaganda. Jag litar inte på att kommissionen kommer att tillhandahålla objektiv information. Själva idén är absurd. Jag blev framförallt förskräckt över fru Randzio-Plath idé att vi faktiskt borde värva skolbarn som stormtrupper i detta blixtanfall för europropaganda. Om nu de 12 euro-länderna önskar göra en propagandakampanj, har jag inget med det att göra. Men i tre länder, Danmark, Sverige och Storbritannien har man ännu inte beslutat om euron. Det skulle vara en grov kränkning av den demokratiska processen om kommissionen genomförde en propagandakampanj för euron i dessa länder innan en folkomröstning om valutan har ägt rum. Det skulle vara upprörande att använda skattebetalares pengar för att påverka de röstandes beslut. I Storbritannien är 70 procent av folket emot eurosamarbetet. Vi vill inte använda våra pengar för att främja det vare sig i Förenade kungariket eller någon annanstans. Jag har därför två krav till kommissionen. För det första, var snäll och tala om för oss i dag att ingen sådan kampanj kommer att genomföras i Storbritannien, Danmark eller Sverige. För det andra, försäkra oss om att den andel av medlen som kunde ha använts för dessa länder förs tillbaka till deras nationella finanser så att människor klart och öppet kan se att deras pengar inte har slösats på ändamål som de inte stöder. Ännu bättre, ställ in hela projektet och sätt in alla medel på ett särskilt konto för att hjälpa till att betala alla de kostnader som uppstår när euron till sist slopas. . (ES) Herr talman! Jag vill först och främst tacka såväl föredragande Karas för betänkandet som er alla för ert deltagande i debatten. I Karasbetänkandet finns många intressanta frågor. Betänkandet innehåller 38 förslag, i många fall sammanfaller de med kommissionens förslag till meddelande från februari månad, i andra fall är det förslag där man försöker nyansera, förbättra och utvidga några av initiativen - vilket föredraganden också inledningsvis förklarar. När detta väl är sagt skulle jag vilja klargöra några punkter som jag anser vara betydelsefulla. För det första är informationsfasen en del i ett mycket komplicerat förfarande, det vill säga lanseringen av euron med sedlar och mynt den 1 januari 2002. För det andra är subsidiaritetsprincipen avgörande för introduktionen av sedlar och mynt. Detta innebär att medlemsstaterna, genom respektive regering och centralbank, spelar en avgörande roll i hela förfarandet och under informationsfasen. Kommissionens roll går ut på att ibland uppmuntra, ibland agera, men oftast att förmedla idéer till medlemsländerna som de kan tillämpa om de vill, och i andra fall föreslå konkreta åtgärder. Det viktigaste just nu är att fastställa vilken förberedelsenivå medlemsländer, företag och medborgare har. När det gäller medlemsstaterna kan jag nämna att jag i nästkommande vecka kommer att lägga fram ett betänkande till kommissionen om eurons praktiska tillämpning. Där finns en resumé över situationen för de nationella planerna inför införlivandet av euron i varje medlemsstat. Företagen är av särskilt stort intresse för informationskampanjen just nu. Enligt senast tillgängliga siffror från september månad var ungefär 88 procent av de små och medelstora företagen förberedda för euron eller åtminstone medvetna om nödvändigheten av att förbereda sig. Utan att nämna två andra siffror, eller utan att göra några andra kommentarer, vore nog den här siffran bedräglig. För det första, av dessa 88 procent är det endast 22 procent som redan har genomfört nödvändiga planer inför eurons införande. När det gäller de andra så finns en viss motsättning mellan företagens teoretiskt gynnsamma inställning och den rådande underlåtenheten att använda euron vid normala transaktioner. Vi får med andra ord en känsla av att företagen ser förfarandet med ganska stor optimism, det verkar vara lättare än vad man trott. Därför menar vi att företagen måste uppmärksammas i särskilt hög grad under den här perioden, men även medborgarna. Kommissionen kommer utöver meddelandet i juli att vidta vissa specifika åtgärder, regelmässiga rapporter till Ekofin-rådet, ett förslag om förfalskning, vilka kommer att presenteras före årets slut, man kommer också att vidta ett antal nödvändiga samordningsåtgärder. Apropå de frågor som har tagits upp under debatten så vill jag kommentera följande: I stora delar sammanfaller förslagen i meddelandet med de förslag som lagts fram här. Vissa punkter bör dock kommenteras litet utförligare. För det första, hur skall vi gå tillväga i "pre-in" länder och i tredje land? De länder som inte är medlemmar i den monetära unionen har för närvarande samma rätt som övriga medlemsländer att bedriva informationskampanjer. Detta kommer att ske så länge länderna så önskar. Två av dem, Danmark och Förenade kungadömet, har inte visat något intresse av att sätta igång några informationskampanjer. I deras rekommendationer finns många av de åtgärder som vi menar medlemsländerna måste stå för, vi kommer därför att informera varje land så att de kan beakta detta. Jag vill nämna sådana intressanta frågor som att särskilt uppmärksamma utbildning, skolor, kvinnor, särskilda områden som turistsektorn eller det mycket intressanta initiativet att distribuera prisramar eller de offentliga myndigheternas inledande eller extra förpliktelser. Banksektorn kommer att informeras om förslagen om möjligheten att använda en del av "saving days" för informativa syften och vi arbetar vidare på allt som rör växelkursproblematiken. Kommissionen ser gärna att det inte finns någon skillnad mellan belastningen för transnationella transaktioner och nationella transaktioner. Två kommentarer till. Kommissionen är på alla sätt och vis beredd att samarbeta med parlamentet, med Europeiska centralbanken och med medlemsstaterna för igångsättandet av ett effektivare program. Samtidigt måste man beakta att ungefär två tredjedelar av de totala kostnaderna kommer att belasta medlemsstaterna i enlighet med nuvarande modell och beroende på varje specifikt program. Beträffande möjligheten att förfoga över mera medel eller att förlänga informationsförfarandet, såsom det kommer till uttryck i Karasbetänkandet, är kommissionen positivt inställd till båda alternativen. Vi måste givetvis debattera dem när vi diskuterar budgeten för nästkommande år. Tack, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Användning av vissa farliga ämnen och preparat Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0149/2000) av Arvidsson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring för tjugoandra gången av direktiv 76/769/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om begränsning av användning och utsläppande på marknaden av vissa farliga ämnen och preparat (beredningar), i fråga om ftalater, och om ändring av rådets direktiv 88/378/EEG om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om leksakers säkerhet. (KOM(1999) 577 - C5-0276/1999 - 1999/0238 (COD)) Herr talman! Det finns två skäl till detta betänkande om ftalater i leksaker: dels är dessa ämnen ett hälsoproblem för de små barnen, dels har flera medlemsländer redan antagit egna lagar på området, varför detta betänkande tar sikte på att återupprätta den gemensamma marknaden för leksaker. När vi hanterar frågor om de små barnens hälsa är engagemanget ofta starkt, helhjärtat och uppriktigt. Enligt Världshälsoorganisationens experter kan man inte bevisa att ftalater är carcinogena. Däremot anser WHO att ftalater kan orsaka reproduktionsstörningar och hormonella störningar, i första hand hos små barn som exponeras för stora mängder ftalater. Ftalater har på vetenskaplig grund, i likhet med andra toxiska ämnen, erhållit gränsvärden som anger högsta rekommenderad expositionsnivå, utifrån beräknade risknivåer. Jag vill understryka att denna handläggning av ftalater inte avviker från toxikologisk rutin. Kommissionens vetenskapliga kommitté för toxicitet, ekotoxicitet och miljö har värderat riskerna med ett antal ftalater, och har därvid enhälligt fastslagit att de två ftalater som helt dominerar i leksaker och barnvårdsartiklar riskerar att, för de små barnen, leda till att gränsvärden överskrids och att hälsoproblem kan uppkomma. I denna vetenskapliga bedömning är det oro för de små barnens hälsa som uttrycks. Det handlar om barn som befinner sig i tandbildningsperioden, då de ofta biter och suger på olika föremål. Jag vill varna för att parlamentet glider iväg och fattar beslut som sträcker sig långt utöver den vetenskapliga grunden för detta ställningstagande. Jag är positiv till information och upplysta konsumenter som kan göra egna val, men den av kommissionen föreslagna märkningen är ingen information, utan en skarp varning. Den som läser varningen köper inte dessa leksaker till sina barn eller barnbarn. Varningen blir därigenom ett indirekt förbud. Därtill är märkningsförfarandet av leksaker praktiskt svårt att genomföra och kostsamt. Köpmän och köpmannaorganisationer har förklarat för mig att affärspersonal varken har tid eller kompetens att besvara alla de frågor som kunderna kommer att ställa. Att införa detta varningssystem på leksaker avsedda för äldre barn riskerar att bli ett effektivt, utvidgat förbud. Vetenskapliga kommittén har utpekat två ftalater i leksaker som kan vara riskabla för små barns hälsa. Ett beslut om ett begränsat förbud på denna grund bygger inte primärt på försiktighetsprincipen, utan på handläggningsrutin för toxiska kemiska ämnen. Att förbjuda alla de i dag ca 350 kända ftalaterna bygger på ett antagande att alla ftalater är förenade med mer eller mindre samma risker. Det saknas dock vetenskaplig grund för detta antagande. Då dessa ftalater inte används i leksaker bör ytterligare riskbedömningar och den översyn om två år av detta direktiv som föreslås kunna vara tillräckliga. Jag har i denna korta presentation av dokumentet velat understryka att beslut bör vila på vetenskaplig grund och omfatta den utpekade riskgruppen, dvs. de små barnen, samt att märkning av leksaker är mycket svårhanterbar. En vetenskapligt godkänd metod för migrationstest som delvis skulle kunna ersätta föreslagen lagstiftning saknas ännu och bör som uttryck därmed inte införas i lagstiftningstexten. Talare kommer även att åberopa sina egna bedömningar av det vetenskapliga underlaget. Låt mig förekomma dessa och ange att politiker bör lyssna till vetenskapliga bedömningar och slutsatser, och inte försöka att göra egna bedömningar av det vetenskapliga forskningsmaterialet. Det är min förhoppning att detta betänkande och morgondagens beslut skall göra de små barnens livsmiljö säkrare. Herr talman! För utskottets för rättsliga frågor räkning låt mig fastslå i mycket tydliga och enkla termer utskottets ståndpunkt enligt vår omröstning: a) att förbjuda alla ftalater och b) som konsekvens att ta bort all märkning, eftersom om ni förbjuder alla ftalater behövs ingen märkning. Såsom föredragande delar jag parlamentets ledamöters oro i mitt utskott. Som valda politiker kan vi naturligtvis inte tillåta oss att spela med barns hälsa. Vi måste se till att de inte exponeras för onödiga och oacceptabla hälsorisker och inse allmänhetens oro i denna fråga. För den inre marknadens bästa måste vi uppnå högsta möjliga standarder för produktsäkerhet. Vi behöver också lagstiftning som inte kan undermineras eller misskrediteras genom rättsliga bestridanden. Denna debatt har olyckligtvis fördunklats av förvirring och osäkerhet, underblåst av yttranden i parlamentet från medlemmar i den vetenskapliga kommittén som tvivlade på behovet av något förbud för ftalater och ifrågasatte om hälsoriskerna är allvarliga eller brådskande nog för att berättiga ett förbud. Som politiker behöver vi tydliga råd från vetenskapliga kommittéer, om vi skall kunna göra rationella bedömningar, vidta nödvändiga åtgärder för riskhantering och utarbeta bra lagstiftning. I detta fall har vi inte kunnat göra det effektivt på grund av vår bristande kunskap och därför beslöt mitt utskott, vilket är begripligt, att rösta för ett fullständigt förbud. Vi har inte heller någon information om ersättningsprodukter för plastmjukmedel som kan ge förgiftnings- eller kroniska effekter. Jag anser att denna lagstiftning visar oss att vi behöver åtgärder på en rad områden: a) vi måste omedelbart fortsätta arbeta med migreringstester och forskning om kronisk toxicitet och barns beteende; b) vi måste se över och aktualisera denna lagstiftning regelbundet och allt eftersom kunskapsbrister, där så behövs, lägga till nya ämnen till förbudet i kommissionens lagstiftning. Vi behöver formalisera och godkänna det permanenta förbud som kommissionen föreslår och vi behöver kraftiga hälsovarningar och märkning för att informera våra konsumenter om riskerna. Vi måste ansvara inför allmänheten för den lagstiftning som vi skapar i parlamentet, och vi kan inte ha råd att vara tillfredsställda när det gäller risker för barns hälsa. Herr talman! Diskussionen om skadligheten av ftalater, mjukgörare i syntetmaterial, släpar sig fram sedan länge. Vi måste i dag som parlament uttala oss om önskvärdheten av ett totalförbud mot dessa ämnen. Låt mig framhålla att ingen i vår grupp betvivlar att ftalater kan användas på många bra sätt, till exempel i kabelmantlar, och även i medicinsk apparatur. Kruxet är emellertid att ftalater även används för att göra leksaker för små barn mjuka, och många av dessa leksaker stoppar barnen sedan i munnen även om de inte är avsedda för detta. Efter att det redan 1998 hade kommit rapporter om att ämnet kunde ha skadliga effekter på barns hälsa, försökte Europeiska kommissionen åtminstone att föreslå ett förbud mot användning av vissa ftalater. De intensiva överläggningarna med industrin för att få den att själv ställa upp ett förbud, som skulle innebära en självreglering vid bearbetningen av dessa ämnen, lyckades inte. Jag och min grupp anser att detta var ett absolut misslyckande. Det märkliga i historien är att inte heller jag är orubbligt övertygad om ämnenas skadlighet. Kommissionens initiativ ledde till att vi hamnade i en trumeld av undersökningar som motsade varandra. Konsumentorganisationer pekade på den potentiella skadligheten, och industrin försökte att visa att skadligheten var begränsad. Även ordföranden i den vetenskapliga kommittén blev inblandad i debatten, vilket bestämt inte förtjänar några stilpoäng. Nu är det upp till oss att bedöma förslagen. Det var länge sedan jag såg ett sådant löjeväckande och invecklat förslag. Jag vet inte hur pass skadliga dessa ftalater är, men när vi inte vet det så måste vi i varje fall enligt skyddsprincipen förbjuda ett antal av dessa ftalater, för jag tror att även den inre marknaden kräver detta. Det betyder alltså att jag hoppas att plenarförsamlingen kommer att prioritera säkerheten i enlighet med försiktighetsprincipen. Men samtidigt får inte forskningen stanna upp, utan den måste utvisa vilka alternativ som finns till dessa mjukgörare. Herr talman, mina damer och herrar! Liggande förslag till direktiv är ett för mig otillräckligt försök att med beaktande av yttrandet från den vetenskapliga kommittén utesluta riskerna av sex ftalater i leksaker för små barn under tre år. Enligt min uppfattning har härigenom endast det oundvikliga genomförts, och det gör inte rättvisa åt förslaget om försiktighetsprincipen som just när det gäller små barn borde tillämpas i hög grad. Så länge det inte har bevisats att samtliga ftalater är ofarliga har mjukgörare inget att hämta i leksaker för barn under tre år. Barn i denna åldersgrupp stoppar varenda leksak i munnen. Genom att stoppa saker i munnen lär de sig förstå leksakernas former och material, och detta sugande på leksaker måste vara möjligt för barnen utan att deras hälsa äventyras. Detta blir möjligt endast genom ett förbud mot alla ftalater i leksaker. Dessutom behöver vi en märkning för åldersgruppen tre till sex år. För det första därför att det finns mindre barn som leker med leksaker som har tillverkats för större barn, och för det andra finns det även i denna åldersgrupp barn som stoppar leksaker i munnen. Dessutom vill vi även hjälpa föräldrarna vid valet av vara och vid utsorteringen av olämpliga leksaker för deras barn. Liggande ändringsförslag, vilka kräver en revision inom två år, utvärdering av nya testmetoder och vetenskapliga studier kring risker med PVC-produkter, är till nytta för att på sikt nå en så hög hälsoskyddsnivå som möjligt för oss alla, och inte endast för små barn. Avslutningsvis: Det hänger på oss om vi skall besluta oss för försiktighetsprincipen och en hög skyddsnivå eller om vi skall gömma oss bakom vetenskapliga utlåtanden som aldrig kan eller får ta ifrån oss det nödvändiga politiska beslutet. Herr talman! Jag vill inte förneka att detta är ett mycket svårt ämne för den liberala gruppen. Det finns ett stort intresse hos allmänheten för problemet med ftalater i barnleksaker. Kampanjen som bland annat Greenpeace riktade mot denna tillverkningsmetod kan betecknas som utomordentligt framgångsrik, vilket är naturligt, och självfallet också berättigat, eftersom barn är hjälplösa och har rätt till skydd. Vi vet att ftalater vid djurförsök - vilket förresten i sig är något väldigt obehagligt - har visat sig skadliga, och vi kan därför anta att de även är skadliga för människor. Men vi vet inte hur skadliga, vi vet inte i vilka doser, vi vet inte vid vilken slags användning och vi vet inte om det finns några alternativ, och i så fall hur skadliga dessa är och på vilket sätt. Det finns inget användbart test, så på vad grundar vi nu vår politik? Ur det perspektivet kan vi inte förneka känslan av att detta beslutsfattande utan tvekan kommer för tidigt. Nåväl, nu är det som det är. Ftalater tjänar till att göra leksaker av PVC-plast mjukare, men ämnet läcker ut, särskilt om man suger på leksakerna, och det gör naturligtvis små barn. Det finns, försåvitt vi vet, många andra alternativ som inte heller verkar vara särskilt lämpliga. Vi uppskattar den medvetna kurs som vår föredragande har hållit, och därför stöder vi hans förslag i stora drag, det vill säga hans förslag om ett förbud mot den här typen av leksaker för barn under tre år. Vi vill dock gå hela vägen. Om vi väljer det här alternativet, låt oss då vara konsekventa. Vi anser således att förbudet skall gälla alla leksaker, inte bara dem som är avsedda att suga på. Vi anser även att vi måste undersöka leksaker för äldre barn, men vi anser också att vi måste kunna välja att återkomma till den frågan när testmetoderna har kommit. Jag är nyfiken på vad Europeiska kommissionen kommer att säga om detta. Hur ligger det till med dessa testmetoder, och vad anser ni om att se över reglerna på nytt när dessa metoder har ställts till vårt förfogande? Vi är för ett förbud mot de sex testade ftalaterna, men vi är ännu inte redo att nu förbjuda även alla andra ftalater och andra mjukgörare som visserligen kan vara skadliga. Det är fullt möjligt att förbjuda även dessa när vi har fler uppgifter som visar att de verkligen är skadliga. Misstankarna är ännu inte tillräckligt starka. Slutligen undrar jag, och jag vill avrunda med detta, hur långt skall vi dra försiktighetsprincipen? Enligt vår uppfattning får den inte betyda att vi helt enkelt underkänner allt som vi inte riktigt vet vad det är. Herr talman, kära kolleger! Morgondagens omröstning är prövostenen för huruvida Europaparlamentet tar skyddet för barns hälsa och försiktighetsprincipen på allvar eller om vi leker med våra barns hälsa. Alla fakta ligger på bordet. Mjukgörare i leksaker för barn utgör en stor fara för barns hälsa, ja, de är rentav cancerogena. Trots dessa alarmerande fakta har kommissionen tyvärr endast vågat sig på ett trippande litet steg. Endast sex mjukgörare och endast i bitringar - det är verkligen fullkomligt otillräckligt och står över huvud taget inte i proportion till de risker som kan uppstå! Det är äntligen på tiden att alla mjukgörare i samtliga babyleksaker förbjuds. Dessa ftalater är fullkomligt onödiga! Många leksakstillverkare avstår från dem sedan lång tid tillbaka. Därför är hela denna den kemiska industrins lobbyingkampanj helt obegriplig för mig. Jag tycker att den kemiska industrins och tyvärr även många kollegers argument här i parlamentet är rentav cyniska när de säger att vi fortfarande behöver bevis. Men snälla ni, vad är då beviset? Ett dött barn, två döda barn eller hundra döda barn? Jag finner detta cyniskt! Försiktighetsprincipen innebär att vi har i uppgift att skydda på förhand. Just barnen är ju den mest känsliga befolkningsgruppen som inte kan företräda sina egna intressen. Här, anser jag, har vi den allra mest brådskande uppgiften att verkligen utesluta samtliga risker. Vi vet att talrika medlemsstater för länge sedan har skyndat fram totalförbud mot ftalater. Vi måste stödja detta och får som Europaparlament på inga villkor fungera som bromskloss, utan vi måste vara lokomotivet för detta initiativ att äntligen förbjuda mjukgörare i samtliga leksaker. Låt mig avslutningsvis säga ännu en mening: Jag hyser även förhoppningen att detta unika förbud mot en kemikalie i en konsumentprodukt skall få signaleffekten att vi kanske äntligen börjar tänka på och våga göra upp med PVC:n, att faktiskt hoppa av denna farliga teknik. Herr talman! För oss i GUE/NGL-gruppen är detta ett väldigt tydligt, konkret och bra exempel på när man bör tillämpa försiktighetsprincipen. Det finns väldigt tydliga varningstecken vad gäller ftalaternas risker. Försök med djur visar att ftalater ger skador på lever, njure och på testiklar. Mot den bakgrunden vore det helt orimligt att tillåta dessa ämnen i barnleksaker, som barn kan stoppa i munnen, vilket barn mycket ofta gör. Dessa ämnen, ftalaterna, är en väldigt stor beståndsdel i leksakerna - det kan röra sig om en ganska stor procentsats. Det är uppenbart att dessa ämnen läcker ut, och att barnen då får i sig dem via munnen. Det är också helt orimligt att tro att det skulle kunna fungera med varningstext när det gäller små barn. Det är ju självklart att barn som är ett par år gamla inte kan ta till sig en varningstext. När de väl har fått leksaken är det, så att säga, för sent. Därför är det enda rimliga att man genomför ett så heltäckande förbud som bara är möjligt i detta fall. Därmed är också kommissionens förslag helt otillräckligt. Ett förbud finns redan i flera medlemsländer, vilket flera här redan har nämnt. Om det nu blir en för svag lagstiftning på detta område, finns det en risk att de medlemsländer som har tagit steg framåt på detta område påtvingas en sämre lagstiftning än den som de redan har - enligt den bisarra logik som finns vad gäller den inre marknaden, nämligen att marknaden alltid går före miljö- och hälsohänsyn. Det tycker jag vore oerhört olyckligt. Föredraganden för detta betänkande är svensk moderat. Vi är vanligtvis tydliga politiska motståndare - jag är svensk vänsterpartist. Våra åsikter går isär även i detta ärende, men jag vet också att Arvidsson har utsatts för ganska stor påtryckning och stark kritik från delar av sin egen grupp för att han inte har varit tillräckligt industrivänlig. Det tycker jag ändå talar för honom att han har stått emot en del av denna kritik. Herr talman! Denna debatt bekräftar på nytt parlamentets åtagande för folkhälsa och för miljöfrågor likaså och jag välkomnar möjligheten att få yttra mig kortfattat. Det är mycket välkänt att PVC kan utgöra en risk när det används i leksaker för små barn. Förslaget att ändra det ursprungliga direktivet i denna fråga kommer att förbjuda försäljning av leksaker och barnavårdsartiklar innehållande PVC som är avsedda att stoppas i munnen på barn under tre år. Jag är glad över det faktum att hälsovarningar i framtiden kommer att användas vid tillverkning av dessa produkter. Varje gång som Europaparlamentet har debatterat denna fråga har det funnits ökande tvivel på säkerheten i dessa leksaker som hänger samman med PVC. Ett annat problem är uppenbarligen det faktum att mycket av de vetenskapliga bevisen i dessa frågor är motstridiga. Vi vet att när det finns tvivel om en särskild åtgärd måste Europaparlamentet tillämpa försiktighetsprincipen. Denna princip innebär i huvudsak att säkerhet och hälsa måste sättas före varje motstridigt vetenskapligt bevis och jag stöder helt den föregående talaren som hänvisade till vikten av att tillämpa försiktighetsprincipen. Herr talman! Förra månaden förde vi en diskussion om tobak. Riskerna som tobaksanvändningen medför för folkhälsan är klart och vetenskapligt bevisade. Detsamma kan inte sägas om användningen av ftalater i leksaker. Trots att något förbud mot tobaksanvändning inte ens på allvar övervägs, har en stor majoritet inom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor däremot ställt sig bakom ett förbud mot ftalater (mjukgörare) i leksaker. Trots att man efter 40 års användning inte känner till några fall av hälsoskador, har det ändå fötts misstankar om att dessa mjukgörare kan vara skadliga. I enlighet med försiktighetsprincipen bör dessa påståenden om skadlighet förses med en vetenskaplig grund. I undersökningarna har man utfört tester på djur, vilket även sker när det gäller andra misstänkta ämnen. Dessa tester resulterar i en så kallad "godtagbart dagligt intag" för djur. För människor lägger man till en extra säkerhetsmarginal med faktorn 100. Genom att testa leksaker kan man ange om man hamnar under eller över värdet för "godtagbart dagligt intag" för människor. På grundval av detta kan man godkänna eller underkänna leksaker. Det rör sig kort sagt om en metod som utgår från en godtagbar risk med beaktande av en bred säkerhetsmarginal. Genom en omfattande kampanj, med Greenpeace i förgrunden, har man lyckats övertyga många beslutsfattare och politiker om att det genast måste införas ett förbud. Jag förstår mycket väl att emotionella faktorer spelar en stor roll när det handlar om barn. Argumentet att det handlar om barn är dock mycket tvetydigt. Barn äter och dricker en väldig massa saker som är förknippade med vissa hälsorisker. Varför accepterar man dessa risker? Mitt intryck är att man satsar högt på denna fråga, så att förbudet sedan kan användas som ett vapen i kampen mot andra ämnen. Jag är rädd att om vi nu röstar för ett förbud mot ftalater i leksaker, så kommer detta att utlösa en häxjakt på alla möjliga ämnen, utan att det finns någon vetenskaplig grund för detta. Dessutom vet vi inte vilka skadliga effekter som alternativen har. Också detta sista argument visar att ett förbud mot ftalater strider mot en korrekt tillämpning av försiktighetsprincipen. Herr talman, ledamot Arvidsson! Jag är mycket tacksam för ett väl genomarbetat betänkande. Jag vill koncentrera mitt anförande på tillämpningen av försiktighetsprincipen och de svårigheter som i det här fallet kan uppstå, eftersom det är en fråga där vetenskap förväxlas med känslor samtidigt som det råder historiska meningsskiljaktigheter mellan tillverkare av PVC och dess derivat samt miljöförespråkare, som givetvis också påverkar frågan om ftalater. Vi talar om en hälsorisk för barn. Viss, det är vi alla intresserade av. Vi får dock inte glömma bort att vi med största sannolikhet också talar om skadliga effekter av sex ftalater och förmodligen också övriga ämnen som ingår i den här gruppen. Ett totalförbud för att ta det säkra för det osäkra kanske inte är en bra lösning, eftersom det kan innebära att man lämnar den forskning som just nu bedrivs för andra ämnen vars effekter man inte alls känner till lika bra. Titta på det här exemplet: För fyra år sedan när det uppdagades att silikon kunde vara cancerogent valde ett flertal länder att godkänna tillverkningen av en alternativ substans baserad på sojaolja. För några dagar sedan förbjöds nämnda implantat i Förenade kungariket och redan befintliga implantat tas bort gratis eftersom man upptäckt att dessa verkligen är cancerogena. Den sociala och sanitära kostnaden av ett förhastat beslut kan bli såväl medicinskt som ekonomiskt mycket kostsamt. De vetenskapliga bevis som krävs i ändringsförslag 11, 13 och 24 är i vart fall enligt min mening absolut nödvändiga, i synnerhet i den här typen av fall där liv och ekonomiskt avbräck eller ekonomisk vinning faktiskt står på spel för vissa producentsektorer. Herr talman! Vi gratulerar herr Arvidsson för hans hårda arbete. Han är i den ovanliga situationen att ha utarbetat ett betänkande om en kommissionsåtgärd som redan har vidtagits, och det är det sätt som den har vidtagits på som vi i viss utsträckning talar om här. Förbudet för en rad identifierade ftalater var av försiktighetsskäl. Det fick brett stöd och var också i linje med flera medlemsstaters godkända praxis. Om vi bara vägde barns hälsa och säkerhet mot industriernas behov och prioriteter skulle det inte bli någon tvist, men det finns dithörande frågor som vi bör ta upp. Den första är hur kommissionen hanterar det vetenskapliga råd som den har tillgång till. Skedde det på ett balanserat sätt? Gör det oss säkra på att detta kraftfulla och ibland nödvändiga vapen av ett produktförbud användes på ett riktigt sätt? Jag är inte säker på detta och jag vill återvända till det i en röstförklaring. För det andra, om den bredare frågan om PVC i allmänhet, hur snart kommer vi att få den typ av migreringstester genom vilka säkerheten hos ftalater kan bedömas och den översyn som krävs i ett av ändringsförslagen? Vi behöver också information om när ersättningsämnen som industrin får börja använda kommer att kunna testas på likvärdigt sätt. Det är inte bra att förbjuda något, om ni är osäkra på vad som kommer att ersätta det. Beträffande frågan om märkning är jag bedrövad över att det finns ändringsförslag emot detta. Personligen anser jag att vi behöver ha det, säkerligen för barn upp till sex års ålder, även om vissa kommer att förorda att det leder till en annan typ av faktiskt förbud. I grund och botten ökar antalet plastsaker som kan stoppas i munnen och sväljas. Denna kammare bör vara mer bekymrad om alla gick och lade sig oroade över att den hade gjort för mycket, än om den vaknade och fann att den hade gjort för lite. Försiktighetsprincipen bör styra. Herr talman! Kommissionens strategi för hela denna fråga är helt otillräcklig. Faktum är att ni har godkänt ett förbud för de ämnen vi talar om för vissa objekt, till exempel bitringar. Vi vet alla att barn under tre stoppar leksaker i munnen. Att tillåta försäljning av objekt som innehåller farliga ämnen som barn kommer att stoppa i munnen är helt mot försiktighetsstrategin. Att berättiga detta med att säga att vi skall märka dem är absolut löjligt. Barn under tre år kan inte läsa och även barn upp till sex år är inte kapabla att läsa och även om de är det, kan de verkligen fatta beslut om detta? Vad som händer här är att kommissionen och övriga böjer sig för industrins påtryckningar. När vi talar om försiktighetsstrategin har herr Blokland fel. Vi bör leta efter material och ämnen för barnleksaker där det inte finns något som helst tvivel om säkerhet. Genom att förbjuda några av objekten anser kommissionen att dessa ämnen är farliga. Det är helt enkelt inte godtagbart att blunda för de andra på grund av påtryckningar från industrin. Vad kommer först: Barns hälsa eller industrins kapitalintressen? Vi måste tillämpa försiktighetsprincipen. Herr talman! Det är hög tid att det införs ett totalförbud mot ftalater i alla leksaker till barn under tre år, vilket redan skett i Danmark. Det är helt oacceptabelt att vi kan komma i den situationen att vi förringar säkerhetsnivån för våra barn. Jag vet att man har mycket att göra i kommissionen, men är det lämpligt att man aldrig har tid för sina egna barn? Nu ser jag att kommissionären inte lyssnar - det har han kanske inte heller tid med? Om man gjorde sig omaket, skulle man, som redan sagts flera gånger, snabbt upptäcka att barn suger på allt de kommer åt och inte bara det som är till för att komma i munnen. I Danmark har man gjort undersökningar som visar att unga män som lämnat prover under militärmönstringen, har en spermiekvalitet som är 40 procent lägre än 50-åringarnas. Det kommer inte längre att vara en självklarhet att få barn, och misstankarna samlar sig på hög när det rör ftalaterna. Det är bara fyra månader sedan kommissionen offentliggjorde ett meddelande på nästan 30 sidor om försiktighetsprincipen. Var det inte dags att nu sätta de vackra orden i verket om skydd av miljö och hälsa och använda sig av principen på ett område som vi ännu vet mycket litet om? Om inte försiktighetsprincipen skall användas i samband med en av våra mest sårbara konsumentgrupper - våra barn - har jag mycket svårt att föreställa mig när den skall användas. Jag vill gärna veta varför kommissionen bara vill att de sex undersökta ftalaterna skall förbjudas, i stället för samtliga. Jag stöder Arvidssons betänkande, som i motsats till kommissionens tveksamma förslag tar våra barns hälsa på allvar. Jag menar att man borde gå ännu längre med ett förbud utan åldersbegränsning, men hoppas åtminstone att ändringsförslag 20 blir antaget. Herr talman, mina damer och herrar! Det var med stor glädje jag hörde rådets nye ordförande Jacques Chirac i går, som då menade att vi i högre grad än tidigare måste tillämpa försiktighetsprincipen på miljöområdet. Jag vet inte om Jacques Chirac kände till området i detalj, men han gav oss mycket tydliga riktlinjer på vår väg fram till omröstningen i morgon. Inte bara sex ftalater, utan alla ftalater i plastleksaker bör förbjudas. Det är ju faktiskt så att den vetenskapliga kommittén för toxicitet har uttryckt bestämda betänkligheter rörande den mest använda ftalaten och allvarliga betänkligheter rörande en annan. Om vi då också tar vårt arbete endast på litet allvar, då måste vi tillämpa försiktighetsprincipen och förbjuda alla ftalater som mjukgörare. Ett flertal av de femton medlemsstaterna - och vi är ju femton och inte fjorton, ärade herr talman - har tillämpat denna europeiska princip om försiktighet, däribland även mitt hemland Österrike. Vi har i en förordning, Österrikes författningssamling II nr 225 från 1998, utfärdat ett förbud mot alla mjukgörare ur gruppen ftalater. Jag kan verkligen bara rekommendera andra stater att göra sammalunda. Nu menar jag inte detta bilateralt, utan naturligtvis inom ramen för de femton. Tillåt mig göra ett andra påpekande. Förbud kommer till enbart om det är vetenskapligt oklanderligt bevisat. Herregud, nu får vi allt skämmas! Hur kunde vi bara tillåta användningen av dessa sex ftalater som mjukgörare i PVC utan att vi då hade några vetenskapliga bevis för att de är oskadliga? När det gällde våra små barns hälsa skrek vi inte på vetenskapliga bevis. Låt oss i morgon försöka gottgöra det som vi har ställt till med i det förflutna. Herr talman! Några talare har här i kammaren i dag något kritiskt sagt att det är "känslorna" som styr denna diskussion. Jag tycker att det är ett hälsotecken hos kammaren om det verkligen är så att det är känslorna som styr diskussionen när det gäller barns hälsa. Hellre skall det vara känslorna som styr i denna diskussion än industrin! I vårt privatliv, i våra egna hem, vidtar vi alla försiktighetsåtgärder vi kan för att ta vara på våra egna barn. Vi sätter säkerhetslås på dörrar, vi spärrar spisar med mera, eftersom vi vet att det är farligt att vara barn. Jag tycker att vi skall uppföra oss på samma sätt även när vi befinner oss i denna kammare. Vi har tillräckligt med information för att ta de beslut som krävs. Det är inte barnen som skall bevisa att leksaker är farliga, utan det är producenterna som skall bevisa att de faktiskt är ofarliga. Det är en princip som skall gälla allt konsumentskydd, men särskilt det skydd som gäller för barn. Flera här har sagt att vi vet att dessa substanser kan vara farliga för hälsan. Flera medlemsstater har redan i dag ett förbud mot ftalater i leksaker för barn under tre år. Försiktighetsprincipen måste användas! Förhoppningsvis kan fler nationer och länder också inse att det är nödvändigt att göra det. Kommissionens förslag är varken rimligt eller tillräckligt. Jag kan bara föreställa mig en situation på ett dagis eller i en förskola, där förskolläraren skall försöka hålla reda på vilka barn som är under tre år och vilka som är över tre år samt vilka som får stoppa vad i munnen efter alla de försök som kommissionen försöker ta upp. Det är ju möjligt att kommissionen också får utfärda ett speciellt direktiv när det gäller hur förskolepersonal, eller andra vuxna, skall uppföra sig när de har fler än ett barn att ta hänsyn till. Det enda rimliga är ett förbud, ett totalförbud, när det gäller leksaker för barn under tre år. Vår ambition måste vara att begränsa de tillfällen då vi utsätter oss och våra barn för farliga kemikalier. Då är det ett onödigt risktagande att tillåta kemiska ämnen i leksaker - som rör de allra minsta och mest sårbara i samhället. Herr talman! Jag gratulerar min vän och kollega herr Arvidsson för att försöka göra detta direktivförslag begripligt. Om små barn är utsatta för risker är det naturligtvis rätt att vidta åtgärder för att ta bort den risken. Frågan om PVC-mjukningsmedel i tuggleksaker för små barn är: Vem säger att det definitivt finns en risk? Svaret är ingen. Vem säger att det kunde finnas en avlägsen risk? Svaret är Suresh Rastogi, en dansk forskare, som använde de ftalater han råkade ha i sitt laboratorium. Hans forskning har aldrig bekräftats genom kollegial granskning - i själva verket förkastades den av kommissionens egen vetenskapliga kommitté för toxicitet, ekotoxicitet och miljö. Av de sex angivna ftalater som skall förbjudas till följd av detta används en inte alls, en framställs inte alls och en används inte på grund av fruktan att den kan vara cancerframkallande (men den 8 februari blev den helt godkänd av WHO) och detta lämnar en, DINP, som används som mjukningsmedel för PVC i bitringar m.m. Så vad säger den vetenskapliga kommittén om detta? Den sade att det inte fanns någon identifierbar risk som kunde leda till ett berättigat förbud och att de var säkra, om de användes i enlighet med gällande bestämmelser. Den vetenskapliga kommittén sammanträdde och fattade beslut den 25 november. Den 22 november, tre dagar tidigare, hade kommissionen infört ett temporärt förbud och vi måste fråga kommissionen varför. Det är endast berättigat, enligt det allmänna direktivet om produktsäkerhet, om det finns "omedelbar och allvarlig risk". Om det inte kan bevisas klart då kan och bör det ifrågasättas om det tillfälliga förbudet var i enlighet med lagstiftningen i detta fall. Fallet skulle dras inför domstol men avbröts när kommissionen gick med på att ta fram ett utvärderingssystem för testmetoder fram till slutet av detta år; så vi kan testa dessa och testa alternativen. Varför har kommissionen så bråttom nu? Varför offentliggjordes den vetenskapliga kommitténs protokoll inte förrän i april och varför har ett kritiskt uttalande om att kommissionen missförstått och feltolkat forskningen fortfarande inte offentliggjorts? Falska alarm skadar trovärdigheten hos försiktighetsprincipen. Jag ber kommissionen att besvara dessa frågor i dag och att få sin interna panikspridare under kontroll. Herr talman! Jag tycker att det finns skäl att säga tack till både kommissionen och till Arvidsson. Ett tack till kommissionen därför att den trots kritik tagit ett initiativ på detta område, och ett tack till Arvidsson därför att jag anser att vi i och med hans betänkande får vissa ramar vad gäller ansvaret i samband med användning av ftalater i leksaker. Ftalater är ju en grupp kemikalier som det finns alla skäl att vara försiktig med, inte minst i samband med leksaker, men även mer allmänt. Vi vet att det finns en misstanke om cancerrisk och vi vet att det finns en misstanke om risk för hormonrubbningar. Jag kan därför stödja att alla ftalater förbjuds i leksaker till de minsta barnen. Om vi inte skulle använda försiktighetsprincipen här, har jag svårt att se när principen över huvud taget skulle få användning. Det finns vissa som har argumenterat för att ett förbud mot användning av ftalater i leksaker skulle påverka plastindustrin och sysselsättningen i branschen negativt. Det hörde vi även i miljöutskottet. Jag tycker att detta argument är fullständigt oantagligt. Om man accepterade detta argument, så skulle man ju förhindra alla ingrepp i användningen av farliga kemikalier, inte bara i leksaker, utan också i livsmedel och andra produkter. Personligen ser jag gärna att det förbud vi nu inför också kommer att omfatta leksaker till barn från tre till sex år. Det skulle vara den idealiska situationen, men jag är inställd på att rösta för det föreliggande kompromissförslaget, dvs. att det blir en varningsmärkning för leksaker till denna grupp som ett första steg. Jag tycker också att det är klokt att omvärdera direktivet redan om ett par år mot bakgrund av ny vetenskaplig kunskap, inklusive kunskap som kan bestämma om vi också skall ingripa mot ftalater i andra produkter än leksaker. Det tycker jag är en klok hälsopolitik. Som andra kollegor har sagt är detta ett helt igenom besynnerligt förslag. Det är ett dåligt förslag, och jag hoppas att herr Liikanen när han talar kommer att vara överens om att det skall dras tillbaka temporärt. Jag anser inte att det bör dras tillbaka, jag anser att det bör dras tillbaka temporärt. Jag är oroad över det prejudikat som detta förslag kommer att skapa. Försiktighetsprincipen är mycket klokt beskrivet i ett helt nyligen utgivet dokument av kommissionen. Det finns en klar fara för att tillämpa det alltför brett eftersom det ger Europeiska unionens princip dåligt rykte. Exempelvis dör ett tusen människor varje år - utan tvivel några av dem små barn - i England och Wales när de ramlar i trappor. Jag hoppas att det inte innebär att vi skall få en lagstiftning i Europeiska unionen som begränsar oss alla till att bo i en bungalow. I detta förslag föreslås att när det gäller känslomässiga ärenden är kommissionen beredd att agera på grundval av den känslan, utan den typ av klok bedömning som vi behöver här, som vi exempelvis gör när det gäller risker från livsmedel. Det måste, även med försiktighetsprincipen, finnas en konkret koppling mellan riskbedömning och åtgärd av Europeiska unionen. Om inte, behöver vi helt säkert inte ett europeisk livsmedelsorgan: Vi kan bara lagstifta på grundval av försiktighetsprincipen. Det är kommissionens uppgift att bedöma den risken. I detta fall är jag inte övertygad, eftersom Bowis har uttalat, att kommissionen verkligen tog hänsyn till rådet från sina egna rådgivare. När ordföranden i den vetenskapliga kommittén kom till oss, gav han oss verkligen inte någon känsla av att det brådskade med åtgärder. Den slutsats som jag drar av detta är att i framtiden och för att undvika denna typ av känsloladdad reaktion på ett känsloladdat ärende bör vi ha en kemikaliebyrå inom Europeiska unionen som inte skall vara kommissionens redskap för att bedöma risker. Jag är oroad över att det vetenskapliga arbetet bakom detta förslag är ofullständigt. Ja, åtta medlemsstater har förbjudit ftalater, men när kommissionären svarar kan han tala om för oss om dessa åtta medlemsstater har tillhandahållit kommissionen de vetenskapliga bevis som de grundade sitt förbud på? Vi saknar också bevis på migreringsgränser, och det har nämnts. Det kunde ha hjälpt kommissionen att lägga fram ett förslag som vi alla kunde vara överens om. Vad vi därför har är ett helt otillräckligt förslag. Sex ftalater har identifierats och ett förslag till varningssystem som är obegripligt. Utskottet för miljö har tagit det logiska steg som kommissionen undvikit. Om dessa är farliga då bör de alla förbjudas och varningar skall då vara onödiga. Det enda problemet med detta är att åtgärden då är ganska illa balanserad mot risken och skapar ett helt dåligt precedensfall för framtida åtgärder av Europeiska unionen när det gäller de kemikalier som vi använder. Herr talman! Den aktuella frågan rör barn och är alltså mycket känsloladdad. Som trebarnsmamma känner jag väl till detta. Dessutom är de tillgängliga sakuppgifterna sådana att man till och med på mycket goda grunder kan hamna på diametralt motsatta ståndpunkter som är helt giltiga. För en beslutsfattare är situationen alltså den att man lugnt måste undersöka frågan. I parlamentet har det förekommit en vilja att till och med förbjuda alla de nästan 350 ftalaterna i ställer för de sex som kommissionen föreslår. Emellertid är det bara två ftalater för vilka det finns ens någon sorts bevis på en möjlig risk. Dessutom ville man ha en varning på produkter som är avsedda för barn mellan 3 och 6 år, trots att risken sannolikt bara gäller alldeles små barn som gärna stoppar föremål i munnen när de bekantar sig med världen. Visserligen saknar vi ett pålitligt migrationstest av ftalater. Det är mycket bra att EU agerar i frågan, ty sju medlemsstater har redan antagit nationella bestämmelser. Det är bättre att frågan ordnas enhetligt. Enligt min mening har Arvidsson i den här frågan handlat på ett vettigt och ansvarsfullt sätt och han tillämpar rätt den av EU godkända försiktighetsprincipen på det aktuella toxikologiska problemet. Försiktighetsprincipen är ett mycket viktigt instrument i miljölagstiftningen. Det finns dock bara skäl att använda den när det enligt en vetenskaplig bedömning finns anledning att anta att det finns möjlighet till en verklig risk. Det är således fråga om att det skall finnas en risk som kan vetenskapligt bevisas, och att man skall reagera på den, inte enbart på att det finns en rädsla som uppstått kring frågan. Om vaktposten alarmerar för ofta är det till slut ingen som tror på honom när det blir allvar. Det räcker till exempel inte heller som motivering för försiktighetsprincipen att somliga medlemsstater redan stiftat nationella lagar inom det aktuella området. Det är mycket behjärtansvärt att parlamentet strävar efter att säkerställa barnens säkerhet i en union som ofta bara koncentrerar sig på hårda värden. Parlamentet gör dock barnens och även andras säkerhet en björntjänst om det låter försiktighetsprincipens grundsten, möjligheten av en verklig risk, vittra sönder. När det gäller ftalater finns det en risk att det går på det viset. Vad för slags återverkningar kommer det att ha till exempel på livsmedelssäkerheten? Minst lika viktigt som det i dag är att fatta ett beslut om förbud mot ftalater är det att det görs på ett sådant sätt att vi även skyddar försiktighetsprincipen för kommande behov. Jag konstaterar till slut att inte en enda lobbyist för den kemiska industrin har kontaktat mig, min oro beror helt och hållet på den svävande användningen av försiktighetsprincipen. Om vi vill förbjuda PVC låt oss då göra det öppet. Herr talman! Med kommissionens förslag vill man som nödåtgärd införa ett förbud för ftalater i leksaker på längre sikt. En sådan nödåtgärd tillämpas dock redan i ett flertal länder och förnyas var tredje månad. Förslaget baseras dessutom på två yttranden av den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö. Kommissionen verkar i sin tolkning ha utgått från vissa kriterier som säkerligen är välmenta, men som bara i bästa fall kan betecknas som förhastade, vilket framkom av mötet i utskottet för miljö med de forskare som är ansvariga för nämnda yttranden. En av premisserna för en tillämpning av försiktighetsprincipen bör vara proportionaliteten, vilket det inte verkar vara i det här fallet. DEHP, den ftalat som anses vara den farligaste för människors hälsa, har faktiskt av internationella förbundet för cancerforskning fastställts som icke cancerogen för människan. Dessutom måste man beakta att man för att fastställa toxiciteten i en produkt måste mängd och exponering fastställas. Det räcker inte att en produkt är giftig, till och med vattnet kan vara dödligt om man intar så stora mängder att man drunknar. Något så giftigt som eparin, ett råttgift, är till exempel ett effektivt antikoagulerande medel som räddar många liv. Virus och bakterier i små doser blir vaccin. Dessutom har man forskat betydligt mindre i de ämnen som ersätter ftalater än i själva ftalaterna. Godkänns förbudet, och vi kan ge det vårt stöd, i synnerhet om det innebär ökad risk för barn, stöder vi också ändringsförslag 11, 13 och 24 eftersom det är bra om kommissionen ändrar direktivet ifall vetenskapliga kommittén godkänner användandet av mätningsmetoder med praktiska syften. Herr talman! Jag tackar kollegan Arvidsson för ett utmärkt arbete. Debatten om ftalater bär frukt bara när argumenten motiveras med vetenskapliga bevis, inte med populism. Ytterligare forskning behövs för att grundligt kunna klargöra ftalaternas olika långsiktiga hälsoeffekter. Jag skulle verkligen bli glad om vi kunde förbjuda tobak som vi klassar som farlig. I egenskap av lagstiftare får vi inte ägna oss åt nödvärnsexcess. Om en stor del av ftalaterna skulle utan en klar motivering förbjudas kommer leksaksindustrin att tillgripa andra mjukgörare av PVC-plaster, vars långtidseffekter är ännu mindre kända än ftalaters. Låt oss nu bara förbjuda dem som bevisligen är farliga. När det gäller den allra känsligaste åldersgruppen, barn under 3 år, är försiktighet verkligen på sin plats. Leksakens användningsområde får inte enbart vara avgörande när man beslutar vilka ftalater som får användas och vilka inte. Enbart märkningar på leksaker räcker inte som skydd. Var och en förstår att små barn stoppar allt som står inom räckhåll för dem först i munnen, även smutsig jord. I familjer där det finns barn av olika åldrar är det en ren omöjlighet att separera leksaker som är lämpliga för respektive barn. Det är bäst att vi inte köper dessa produkter. Herr talman! Detta betänkande som kräver förbud mot användning av ftalater i vissa mjuka barnleksaker av PVC har många brister och grundas på tveksamma rättsliga grunder, med tanke på att ordföranden i den vetenskapliga kommittén för toxicitet, ekotoxicitet och miljö, professor Bridges, när han talade inför detta parlaments utskott för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor den 23 maj, fastslog: "Det är svårt att se hur det" - förbudet - "skulle hamna inom den vetenskapliga tolkningen av allvarlig och omedelbar risk", vilket är det krävda kriteriet för det förbud som infördes i december. Kommissionen verkar ha nonchalerat sin egen vetenskapliga kommitté på basis av att några medlemsstater håller på att införa egna förbud. Det har de naturligtvis helt rätt att göra. I stället stöder jag utvecklingen av tester för att fastställa migreringsgränser och att dessa skall lagstiftas om i vederbörlig ordning, snarare än det föreslagna långsiktiga förbudet. Det är särskilt irriterande att av de sex nämnda ftalater som skall förbjudas används fem inte ens i barnleksaker och bara två är misstänkta på grund av icke reproducerade tester på råttor. Även jag är angelägen om små barns välfärd, men grundat på slutledning och vetenskap, inte på känslor. Denna hela affär står i skarp kontrast till min begäran om begränsningar i fråga om ungdomars användning av mobiltelefoner i en formell begäran till kommissionen enligt samma försiktighetsprincip. Detta vägrades naturligtvis även om den medgav att det inte fanns vetenskapliga bevis om säkerhet avseende barns användning av mobiltelefoner och det fanns vissa data om hjärnskador hos vuxna vid långvarig användning av mobiltelefoner. I en ny rapport av Förenade kungarikets regering rekommenderades begränsningar för barns användning av mobiltelefoner, då en hjärna som håller på att utvecklas är mer känslig för elektromagnetisk strålning. Vi måste inse fakta att här i väst har hjärntumörer ökat dramatiskt med cirka 100 procent under de senaste tio åren av helt okända orsaker. Därför uppmanar jag på nytt kommissionen att använda försiktighetsprincipen konsekvent eller medge att hela saken är en politiskt motiverad övning med mäktiga kommersiella intressen på spel som undergräver försiktighetsprincipen och riskerar att göra den till en fars. Herr talman! Så mycket har gått fel om ärendet ftalater att det är svårt att veta var man skall börja. Kommissionens temporära förbud har ingen laglig grund. Kommissionen får införa förbud vid kritiska lägen där det finns en uppenbar och omedelbar fara, men ingen sådan fara existerar med ftalater. Dessa material har varit brett använda i hela världen under fyrtio år, men fortfarande finns det inga bevis av något slag på att de någonsin skadat någon. Det fanns ett test med råttor där omfattande kvantiteter ftalater verkade orsaka problem men forskare har inte kunnat kopiera detta test. Vi har här att göra med inget mindre än mediahysteri och okunskap. Fler människor dog i Teddy Kennedys bil än som har dött av ftalater! Jämför och ställ vår ståndpunkt om ftalater mot vår ståndpunkt om tobak. Ftalater har aldrig skadat någon, ändå förbjuder vi dem. Tobak har man sagt oss dödar en halv miljon människor varje år i Europeiska unionen men förbjuder vi den? Nej, det gör vi inte. Vi subventionerar den med miljoner euro. Om vi förbjuder befintliga produkter kan alternativa produkter kanske vara ännu farligare. Som García-Orcoyen påpekade har detta redan hänt, exempelvis med bröstimplantat där alternativ till silikon har visat sig vara farligare än de implantat som de ersatte. Genom att försöka försvara en ohållbar ståndpunkt har kommissionen oblygt försökt att lägga munkavel på sina egna vetenskapliga rådgivare. Den har censurerat deras rapporter, den har tryckt på dem för att de skall ändra sina ståndpunkter. Ärlighet och öppenhet har offrats för opportunism. Jag och andra kollegor skrev till kommissionens ordförande Prodi i denna fråga för två månader sedan. Jag har hört att hans svar har hållits kvar under någon tid av orsaken "väntande på underskrift", förmodligen för att se till att vi inte skulle se det innan dagens debatt. Varken de tillfälliga förbuden eller de permanenta förbuden är berättigade genom bevis. Migreringstester för ftalater håller för närvarande på att utvecklas och kommer troligtvis att finnas tillgängliga inom några månader. Vi bör vänta tills dessa tester är tillgängliga och då, om vi måste, besluta om vi måste införa migreringsgränser. Vi hör alltför mycket om försiktighetsprincipen. För att vara meningsfull bör försiktighetsprincipen endast åberopas när det finns en klar och påvisbar risk. Om vi fortsätter att åberopa den när det inte finns någon prime facie-risk alls, gör detta både försiktighetsprincipen och oss själva till åtlöje. . (EN) Herr talman! Först vill jag tacka parlamentets ledamöter för deras starka intresse för detta ärende, i synnerhet herr Arvidsson, föredraganden, för hans oavbrutna och konstruktiva ansträngningar att hitta en acceptabel lösning för alla. Kommissionen har också gjort betydande insatser för att hitta en lösning på frågan om ftalater. Efter diskussioner om riskerna med PVC-leksaker som innehåller ftalater och synpunkter från den vetenskapliga kommittén för toxikologi, ekotoxikologi och miljö fattade kommissionen två beslut samtidigt i höstas. Ett var ett beslut om att införa ett temporärt krislägesförbud, som kunde förnyas varje kvartal. För det andra beslöt kommissionen att föreslå ett direktiv för att begränsa marknadsföring och användning av ftalater i mjuka PVC-leksaker. Varje inlägg här gäller i själva verket det första beslutet och inte nödvändigtvis detta direktivförslag. Kommissionens direktivförslag består av två delar. Den första delen är ett förbud för användning av sex ftalater i leksaker som är avsedda att sättas i munnen på små barn. Förbudet grundas på den vetenskapliga kommitténs ställningstagande att vissa ftalater utgör en risk för barns hälsa när de hålls i munnen under längre tid. Eftersom det inte kan uteslutas att barn sätter andra leksaker i sina munnar, även om de inte är avsedda för det ändamålet, är det andra delen i förslaget ett krav om en varningsmärkning på sådana andra leksaker som kan sättas i munnen. I förslaget föreskrivs inte bara om skydd av barns hälsa utan behandlas också en inre marknadsfråga. För närvarande är den inre marknaden uppdelad då mer än hälften av medlemsstaterna tillämpar nationella förbud som går längre än kommissionens krislägesförbud enligt det allmänna direktivet om produktsäkerhet. Fru Jackson frågade om medlemsstaterna har tillhandahållit vetenskapliga bevis till kommissionen, svaret är: Inte vad jag känner till. Det föreslagna direktivet skulle harmonisera medlemsstaternas bestämmelser. Jag har i diskussionerna i dag konstaterat att parlamentsledamöterna är oeniga om kommissionens förslag. Några anser det för strikt, medan andra anser att det inte alls skapar tillräckligt skydd. Förslaget grundas på de olika ståndpunkterna i den vetenskapliga kommittén och det är en väl övervägd tillämpning av försiktighetsprincipen och följaktligen en proportionell åtgärd. Det inför ett förbud för de produkter som eventuellt utgör de högsta riskerna, det gäller leksaker som är avsedda att sättas i munnen och en mindre sträng åtgärd - märkning - för de produkter som inte är avsedda att sättas i munnen, men där en risk inte kan uteslutas. Kommissionen har ingen möjlighet att godta dessa ändringsförslag från parlamentet som skulle vidga omfattningen av det föreslagna förbudet till att täcka andra plastmjukmedel än de sex nämnda ftalaterna eller att omfatta andra leksaker än dem som är avsedda att stoppas i munnen. Inte heller kan kommissionen godkänna de ändringsförslag som skulle utvidga förbudet till leksaker avsedda för äldre barn. Vi anser att dessa olika förslag inte kan rättfärdigas på grundval av de risker som antingen definierats i den vetenskapliga kommitténs ståndpunkter eller genom tillämpningen av försiktighetsprincipen. Vidare kan kommissionen inte för tillfället godkänna ändringsförslag som skulle införa migreringsgränser men kommissionen godkänner de ändringsförslag som föreskriver detta skall granskas på nytt när testmetoder har godkänts. Kommissionen kan i princip godkänna de ändringsförslag som förbjuder användning av parfymer i leksaker för barn under tre år som innehåller de sex ftalaterna. Den kan också godkänna ändringsförslag som skulle främja översynen av direktivet och vidga omfattningen av denna översyn. För att sammanfatta vår ståndpunkt kan kommissionen åtminstone i princip godkänna ändringsförslag 2, 4, 5, 9, 10, 11, 18, 24 och kommissionen förkastar ändringsförslag 1, 3, 6, 7, 8, 12, 13, 14, 15, 16, reviderade 17, 19, 20, 21, 22, 23 och 25. Vi vill fortsätta dialogen med parlamentet och jag är övertygad om att vi kan komma överens om en konstruktiv lösning. Tack, herr kommissionär. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nötkreatur och nötkött Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-193/2000) av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets förordning om upprättande av ett system för identifiering och registrering av nötkreatur, samt märkning av nötkött och nötköttsprodukter och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 820/97 (Föredragande: Papayannakis.). . (EL) Herr talman! Den förordning som vi granskar utgör en del av en serie åtgärder som syftar till att återställa den situation som uppstod till följd av galna ko-krisen och att utforma en politik med vilken sådana situationer kan förebyggas, liksom de även har som mål att återställa konsumenternas förtroende för nötkött. I linje med dessa mål inrättas med förordningen ett system för identifiering av djuren, med många tekniska detaljer, och syftet med detta är att öka "spårbarheten", det vill säga möjligheten att koppla samman varje köttstycke som konsumenten köper i slutledet med det djur som det kommer ifrån. Det är redan nu ett mycket tekniskt och tungt system. I förordningen föreskrivs också ett system för märkning av kött och köttprodukter. Konsumenten skall på en etikett som skall finnas på den vara som köps kunna finna all grundläggande, nödvändig och användbar information om det kött som köps. Ansträngningarna för att uppnå detta, herr talman, började för fyra år sedan. Förseningen är stor, vilket vi ofta har klagat på. Jag tror att ni alla kommer ihåg de tvister som vi hade med unionens övriga organ i december, när vi misstänkte att de ännu en gång skulle skjuta upp och försena genomförandet av förordningen. I dag har vi en situation som jag vill redogöra för på ett förenklat sätt. Efter den första behandlingen i Europaparlamentet, godkände rådet en gemensam ståndpunkt. I den gemensamma ståndpunkten ingår de flesta av Europaparlamentets ändringsförslag. Förordningens text förenklas. Dess genomförande underlättas. Övervakningssystemet stärks. I den gemensamma ståndpunkten godtas emellertid inte vårt ändringsförslag om att på den obligatoriska etikett som skall finnas på köttet slopa hänvisningen till den djurkategori som köttet kommer ifrån. Vi slopade den upplysningen för att förenkla etiketten och förtydliga den information som riktas till konsumenten, men även för att minska kostnaden för de företag som handlar med kött. Argumentet för att behålla hänvisningen till djurkategori är att upplysningen i fråga svarar mot konsumenternas behov, vanor och preferenser, åtminstone i vissa av unionens länder. Frågan är om vi skall insistera på att ändra den text som vi har i förordningen, vilket med stor sannolikhet kommer att leda oss till ett förlikningsförfarande, till att genomförandet av förordningen försenas, samtidigt som Europaparlamentet, om jag inte minns helt fel, har tagit ställning för att förordningen skall genomföras så snabbt som möjligt och dessutom har anklagat och fortsätter att anklaga Europeiska unionens övriga organ för en oacceptabel försening. Och jag talar om ändringsförslaget om djurkategori, inte ett annat ändringsförslag, om köttfärs, för jag anser att det inte svarar mot något särskilt behov. Det finns när det gäller köttfärsen i vilket fall som helst, med de regler som föreskrivs i förordningen, en fullständig koppling till det djur som den kommer ifrån, de övriga frågorna är tekniska frågor om produktionen, och vi skulle göra rätt i att inte ändra förordningens ordalydelse. Jag kommer nu till frågan om utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, för vilket jag har äran att vara föredragande. Miljöutskottet har med tillräcklig majoritet beslutat att insistera på en ändring av texten. Det har godkänt detta grundläggande ändringsförslag om att slopa upplysningen om djurkategori. Er föredragande har tyvärr inte övertygats om behovet av, nyttan med och det ändamålsenliga i att ändra texten, och han känner sig, med sorg i hjärtat, tvungen att rekommendera den motsatta åsikten, det vill säga att vi inte godkänner något ändringsförslag, utan antar den gemensamma ståndpunkten. Jag hoppas att visdomen i denna kammare kommer att ge den bästa möjliga och trovärdigaste lösningen för ett snabbare genomförande av den förordning som vi diskuterar och att den även kommer att lösa den, som jag hoppas, övergående meningsskiljaktighet som finns mellan föredraganden och hans utskott. Herr talman! Om en ordningsfråga: Som ordförande i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor vill jag bara påpeka att föredragandens jobb är att presentera utskottets betänkande. Om Papayannakis vill uttrycka en personlig åsikt bör han ha rätt att göra så. Vad han inte får göra är att blanda ihop de två. (Applåder) . (EL) Herr talman! Jag instämmer fullständigt med det som ordföranden i vårt utskott säger. Jag redogjorde för hela den diskussion och konflikt som finns angående denna förordning. I de två sista meningarna uttryckte jag min personliga åsikt, med stor sorg i hjärtat, för att jag inte därefter skulle återta ordet som föredragande. För övrigt vill jag försäkra vår ordförande om att jag respekterar förfarandena fullständigt, kanske mer än många andra kolleger, såväl när det gäller denna fråga som andra frågor. Herr talman! I denna lagstiftning om märkning av nötkött finns två olika aspekter. För det första garanterar den spårbarhet hos köttprodukter. Fall av matförgiftning som härrör från kött är ovanliga och kan oftast hänga samman med lagring och beredning i hemmet eller cateringtjänster, snarare än med livsmedelsproducenterna. Ibland finns dock problem som utbrottet med E-coli i Skottland. I detta fall kan märkningen göra allmänheten uppmärksam utan att skapa panik och underlätta spårandet av kontaminerat kött tillbaka till affären, slakthuset eller gården där problemen startade. Märkning kommer vidare att identifiera köttets ursprungsland eller ursprungsländer. Detta är inte för att hjälpa främlingshatande konsumenter som vill förkasta allt som är utländskt - även om det inte är något fel att önska stödja egna bönder som lider under aldrig tidigare ekonomisk press. Genom BSE-krisen riktades uppmärksamheten på de eventuella hälsorisker som sammanhänger med kött. Några länder, som Frankrike, har en policy att slakta hela besättningen vilket kan lugna konsumenter trots dess brist på vetenskaplig grund och en risk för alltför liten rapportering. Förenade kungariket å andra sidan som har en högre nivå av BSE-fall för ögonblicket avlägsnar alla djur över 30 månader från livsmedelskedjan och antar också en hel rad med andra åtgärder. Vi kan diskutera hela dagen om vilket kött som är säkrast, men faktum är att så snart som märkningen är införd kommer konsumenten att kunna besluta. Det är inte motiverat att fortsätta det olagliga franska förbudet mot brittiskt kött om det är tydligt märkt. I själva verket kan de i Frankrike som har studerat frågan på djupet mycket väl besluta att köpa brittiskt som det säkraste och mest välsmakande valet. Jag kommer nu att lämna synpunkter på ändringsförslagen. Införandet av kategorier är onödigt, kostsamt och kan förvirra konsumenterna. De flesta husmödrar vet inte skillnaden mellan en kviga och en stut. En benig Holsteinstut skulle hamna i samma kategori som en champion Charolais men det förstklassiga djurets tvillingsyster skulle hamna i en annan kategori, enbart på grund av sitt kön. Helt klart är detta en löjlig situation. Kategoriförteckningen skapar kostnader för bönder och slaktare och skulle samtidigt ge konsumenter ovidkommande eller vilseledande information. Det kunde också ge lägre värde för kategorier som stutar när stormarknader rationaliserar de kategorier som de lagerför. Om Frankrike ensam vill fortsätta med sitt system, då vill jag inte hindra det. Detta är en subsidiaritetsfråga. Ändringsförslaget till artikel 14 skulle förhindra den förvirrande situationen att finskuret kött - sålt till exempel i Österrike, herr Fischler - som härrör från polska djur importerade levande till Österrike, kunde märkas som "producerat i Österrike". Jag är inte säker på att österrikiska bönder skulle vilja att det skedde. Utan detta ändringsförslag kunde detta eventuellt vilseledande förslag uppmuntra till mer import av levande djur med klara konsekvenser för djurens välfärd. Vi arbetar i en mycket snäv tidsskala med denna lagstiftning som skall träda i kraft den 1 september. Det skulle därför vara oansvarigt av parlamentet att anta ändringsförslag som inte skulle kunna godkännas av rådet. Det finns ingen tid till medling. Jag håller inte med resonemanget att parlamentet skulle avsäga sig sina konstitutionella rättigheter för att förbättra detta förslag för att andra har misslyckats med att starta lagstiftningsprocessen i tid. Vi har nu ett nytt franskt ordförandeskap - jag vet inte om någon här företräder dem - men jag rekommenderar rådet de ändringsförslag som antagits av utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor med stor majoritet. Kan jag genom er, herr talman, be att rådet eller i annat fall kommissionären gör ett uttalande till parlamentet? Tror ni att ni kan säkra en överenskommelse, grundad på de fem ändringsförslag som antogs i utskottet, som skall ta hänsyn både till parlamentets synpunkter och presentera denna lagstiftning i tid som den första stora insatsen av det franska ordförandeskapet? Herr talman! Detta förslag har en lång historia. Jag kan förstå varför föredraganden och Papayannakis är trötta på ytterligare tvister. Vi har emellertid nästan kommit till slutet. Som föredraganden måste han helt riktigt tala om för kammaren att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor röstade med en betydande majoritet - jag tror 33 röster mot 13 - för strykning av bestämmelserna om djurkategori. Vi har i utskottet gjort ett antal kompromisser avseende både tidtabellen och innehållet. Utskottet har alltid hållit fast vid en tydlig prioritering och har yrkat på det både till rådet och till kommissionen: Nämligen att ha den tydligaste, bäst definierade spårbarhetsväg på säkerhetsgrunder som vi kan få för finskuret kött liksom för andra typer av kött. Det var av detta skäl som det vid den första behandlingen tog bort de onödiga kraven om mognadstider, hur mycket kökschefer än ville ha dem, djurkategorier som inte bidrar till spårbarhet, extrakostnader och det ökade missnöjet hos många medlemsstater och hos dem som måste genomföra detta förslag. Till följd av detta trodde vi att saken var klar. Det har, som Papayannakis sade, faktiskt gjorts eftergifter av kommissionen. Nu till vår förvåning är djurkategorin tillbaka och återigen har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor röstat för att ta bort det. Kommissionen vet varför. Den vet att vi inte kan skrämmas med hot om att vår tidtabell kommer att drabbas. Vi har gjort eftergifter, inbegripet redan en hel månads försening för genomförandet av den andra etappen av detta förslag. Vi har gjort det beredvilligt. Jag uppmanar kammaren att på nytt bekräfta sin ståndpunkt vid första behandlingen och att utesluta en form av tvingande kategorimärkning som är helt frivillig för medlemsstaterna, - en typ av märkning bör vi påpeka som vi inte har alla detaljer om. Vi måste överlämna oss till de hemliga samförstånden i kommittéförfarandena, om vi skall lämna över till kommissionen att påskynda de exakta definitionerna. Vi är inte beredda att göra det. Vi vill ha spårbarhet, vi vill ha övervakning, vi vill ha detta förslag och vi vill få det snabbt. Vi önskar den bästa och mest ekonomiska vägen för att uppnå det och i ändringsförslag 3 och 5 finns detta. De olika ändringsförslagen om finhackat kött bidrar till övervakning och spårbarhet på det sätt vi föreslår. Medling, herr Papayannakis, tar inte lång tid. Det består av två ord från kommissionären i eftermiddag: "Vi godkänner." Låt oss höra dem. Herr talman! Det finns ingen anledning att upprepa det som kollegerna Goodwill och Whitehead har sagt om den betydande enigheten som vi har haft i miljöutskottet. Låt mig ändå säga att efter vad som har hänt de senaste dagarna, då vi haft ytterligare fall av BSE i Frankrike, är det uppenbart att vi har långt kvar tills vi har en alldeles säker marknad vad gäller nötkött. Det finns bara en möjlighet att återställa konsumenternas förtroende, nämligen genom att garantera produkternas kvalitet. Om vi hade haft en ideal värld i EU, hade vi haft en livsmedelsmyndighet som hade kunnat kontrollera och se till att alla skötte sig enligt reglerna. Då hade köttkvaliteten i större utsträckning varit densamma i hela unionen, och den hade överallt hållit minst EU-standard. Om vi dessutom hade kunnat se till att alla följde reglerna för transporter, skulle man inte behöva riskera att djur plågades under transporterna. Nu måste vi däremot ha ett system som innebär att vi talar om varifrån djuren kommer, var de är födda, var de är uppfödda och var de är slaktade. Därigenom ges konsumenten en information om hur djuret kan ha haft det, och om det kan ha utsatts för långa transporter. Herr talman! Det viktigaste avslutningsvis är att vi får ett system som innebär att vi på en etikett på köttet kan se varifrån det kommer, och att det sedan går att spåra tvärsigenom hela livsmedelskedjan tillbaka till grundproducenten. Det är dit vi måste komma! Herr talman, ärade kolleger! Min grupp bestående av De gröna och regionalisterna är i hög grad nöjda med rådets gemensamma ståndpunkt. Enligt vår uppfattning är det ett stort steg framåt. Det är en riktig seger för parlamentet. Kolleger! Jag vill ändå kort peka på distinktionen mellan å ena sidan spårbarhet och å andra sidan konsumenternas förtroende. Spårbarhet är enligt min uppfattning en teknisk funktion som man kan införa och förverkliga via siffror och streckkoder som till och med är oläsbara och omöjliga att tolka för konsumenten. Poängen är att spårbarheten är ändamålsenlig och effektiv, inte endast när det gäller konsumentskyddet, utan även skyddet av hela köttproduktionskedjan själv. Om det inträffar en kris eller en skandal möjliggör ju spårbarheten att man omedelbart kan definiera problemet. På så sätt kan man förhindra att hela köttindustrin går i fördärvet på grund av en eller annan kriminell handling eller oförsiktighet. Frågan om konsumenternas förtroende handlar emellertid inte bara om spårbarhet. Förtroendet för en produkt kan enligt min uppfattning stärkas genom att tillhandahålla konsumenten vederhäftig, men framför allt begriplig information om kvaliteten hos den produkt som konsumenten vill köpa. Jag tror att ett man genom att ange kategorin för djuret, såvida det sker på ett begripligt sätt, verkligen kan stärka konsumenternas förtroende. Jag beklagar således att en stor majoritet i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har förkastat denna beståndsdel och slutligen strukit specificeringen av kategori. Under den första behandlingen arbetade min grupp även för en angivelse av djurets ras och ursprungsregion. Sålunda beklagar jag även att vi inte lyckades få igenom detta under första behandlingen. Jag skulle emellertid vilja uppmana köttindustrin att inte anta någon definitiv ståndpunkt i detta ärende, utan en aktiv sådan. Jag tror att detta kommer att vara mycket lärorikt för industrin, och att det även kan leda till en ökning av dess omsättning. Herr talman! Regelverket för det fria märkningssystem som finns med i EG-förordningen från 1999 löper ut den 31 augusti. För att det inte skall uppstå ett rättsligt vakuum bör rådets föreliggande förordning antas. EU:s jordbruksministrars enighet om ett europeiskt märkningssystem för nötkött är inget lyckokast. Arbetet i jordbruksutskottet var väsentligt mycket mer anspråksfullt än föreliggande resultat. Innehållet i alla godkända åtgärder anpassas på så sätt att beviset om köttets ursprung gäller som en garanti för att tillämpa miljögranskningsförfaranden och att vid behov utfärda sanktioner. Gemenskapsreglerna för märkning syftar helt riktigt till att förbättra öppenheten i produktions- och marknadsföringsvillkoren för nötkött och i synnerhet för ursprungssäkerheten. Det skall inte uteslutas att vi har högre varupriser att vänta eftersom kostnaderna för tillämpningen av föreskrifterna förs vidare till konsumenterna. Den oöverskådliga risken för livsmedlens kvalitet förbättras inte på ett genomgripande sätt i och med att den information som ges inte i första hand är avsedd för konsumenten. De gångna 16 åren efter det första utbrottet av nötköttsvansinnet har visat vilket stort värde konsumenternas förtroende har för produktionen. Den mest effektiva åtgärden består i att stärka produktionen i ursprungsregionen. Det är ekologiskt och ekonomiskt försvarbart. Herr talman! Vid första behandlingen insisterade vi på det fullkomligt absurda i att Europeiska unionen 14 år efter BSE:s uppkomst fortfarande inte förfogar över ett märkningssystem som gör att konsumenten blir korrekt informerad. Lyckligtvis har vissa medlemsstater, bl.a. Frankrike sedan 1996, själva tagit initiativet till och ansvaret för att utveckla nationella system som har visat sig vara överskådliga och effektiva, men samtidigt flexibla. De borde ha förklarats giltiga. Kammaren har inte gjort det, men har åtminstone tagit till sig ett antal av bestämmelserna. De flesta av dem har till vår tillfredsställelse godtagits i den gemensamma ståndpunkten. Det som är viktigt är att konsumenten utan svårigheter kan orientera sig. För att informera konsumenterna utan att vilseleda dem måste viktiga upplysningar och andra anvisningar uttryckligen anges, så att konsumenten kan få tillgång till dem genom en kontroll med hjälp av streckkoden. En alltför späckad märkning skulle inte skapa en större livsmedelssäkerhet, utan utgör såväl en merkostnad för små och medelstora företag som en snedvridning av konkurrensen, eftersom det saknas motsvarande krav för produkter från tredje land. Vi måste också agera snabbt och i producenternas och konsumenternas intresse undvika alla former av rättsligt vakuum. Därför verkar det viktigt att inte ifrågasätta den balans vi har lyckats uppnå. Det är också föredragandens rekommendation, för i annat fall måste vi starta om och påbörja ett långt förlikningsförfarande. Men ifrågasätter vi inte jämvikten i förordningen innebär det att vi i gengäld måste vara mycket vaksamma vad gäller tillämpningsförordningen, särskilt beträffande den närmare definitionen av kategorier och förteckningen över de produkter och sektorer som skall omfattas av direktivet. Vi måste ge prov på förnuft, rättrådighet, flexibilitet och känsla för europeiska intressen. Vi måste ta hänsyn till samtliga aktörer av alla dimensioner, särskilt de små och medelstora aktörer som det finns många av i den här sektorn. De är mycket jämnt fördelade över våra territorier, skapar nya arbetstillfällen och använder sig ofta av djur och delar av olika ursprung. Vi måste vara uppmärksamma på att inte ålägga dessa företag onödiga merkostnader. Det är t.ex. uppenbart att en kategorimärkning är meningslös för blandprodukter, särskilt för grillspett, och det bör också finnas en viss flexibilitet för kött som är avsett för restaurangbranschen, i annat fall kommer våra restauranger att använda sig av brasilianskt kött. Låt oss således respektera jämvikten i förordningen och ovillkorligen införa den flexibilitet som krävs enligt tillämpningsförordningen, så att de europeiska producenternas intressen bevaras samtidigt som Europas konsumenter informeras. Herr kommissionär, mina kära kolleger! Återigen, efter den 16 december 1999, behandlar vi problemet med att identifiera nötdjur och problemet med märkning. Allt detta för att det sedan 14 år, faktiskt, och sedan fyra år, officiellt, existerar en zoonos, dvs. en sjukdom som kan överföras från kor, i det här fallet brittiska kor, till människan. Eftersom man inte vet hur denna sjukdom botas och eftersom man inte har velat förhindra den när man hade kunnat göra det, efter 1989, återstår det endast en sak att göra i dag: att lugna konsumenterna. Precis som amerikanerna uppfann lyckopillret på 1950-talet har vi uppfunnit ett nervlugnande medel för konsumenten, nämligen etiketten. Så fort en konsument är orolig, ängslig, skrämd, ger man denne en etikett. Man förser således konsumenten med en etikett på tobaken, en etikett på chokladen - när denne är ledsen för att inte längre få kakao - man förser genetiskt modifierade produkter med etikett - vilket dock inte hindrar transgen soja, bomull och tomater från att anlända per båt - man sätter etikett på viner - vilket inte hindrar falska portviner från Sydafrika att anlända till våra hamnar, och slutligen förser man nötköttet med etikett! Ni har, kommissionär Fischler, tyglat hästen - om ni tillåter formuleringen - för att med skicklighet och ont uppsåt försena bestämmelserna om märkning. Eftersom ni inte kunde skjuta upp dem i all evighet beslutade ni att bädda in dem, och förslaget till förordning har faktiskt komplicerat märkningen så att etiketten skall bli oläslig. Man har t.o.m. föreskrivit att slakteriets och styckningsföretagets verifikationsnummer skall anges, vilket självklart är obegripligt för konsumenten, som inte har medel att läsa streckkoden. Och vad gäller grillspett, bourgognegrytor, sautéer och färdiglagade rätter kan köttbitarna komma från hela Frankrike och hela Europa. Med en kalv som är född i Frankrike, uppfödd i Italien och slaktad i Irland blir märkningen en geografisk atlas! Mot bakgrund av detta har köttgrossisterna, de små och medelstora företagen som Souchet sade, påtalat de ökade kostnaderna, och samtidigt har märkningsplikten avslöjat underliga förhållanden på köttmarknaden: 40 procent av nötköttet kommer från djur som har åkt runt i Europa. När man köper en biff hos slaktaren vet man inte att den har avverkat 3 000 kilometer och fyra länder: födelselandet, uppfödningslandet, slaktningslandet och konsumtionslandet! 1,5 miljoner djur från mitt land gör årligen en turistresa genom Italien och Spanien. Vad skall man i det fallet ange på etiketten? Anger man hela turistrundan? Eller skriver man "ursprung Europeiska unionen". Men om man anger "ursprung Europeiska unionen" döljs det faktum att köttet kan komma från ett engelskt nötdjur som smittats från horn till svans av prionen från de graciösa ultraliberala kungligheterna Adam Smith och David Ricardo. I dag föreslår man en kompromiss. Man säger att man skall ange djurets ursprung och kategori: är detta en kalv, en kviga, en ko, en tjur? Vi vill gärna ha en kompromiss för att göra livet lättare för små och medelstora företag, de små företagen, men allt detta får inte hindra oss, herr kommissionär, mina kära kolleger, från att göra en liten sammanfattning. Det hela började 1984 i fråga om mjölkkvoter. För att höja sina referensvärden pumpade britterna upp sina kor med mjöl. För att spara pengar minskade de temperaturen vid mjölberedningen, vilket innebar att prionen inte förstördes och att deras nötdjur smittades. Om det inte hade funnits någon fri rörlighet hade historien slutat där, men i brist på gränser smittades portugiser och fransmän, och man vet att det har hänt också här, sedan 1986. Socialisten José Happart och jag själv har sedan 1989 påtalat risken för zoonoser. Men man skulle bara ratificera Maastrichtfördraget, så man sade ingenting, man dolde sanningen. Man tillsatte en undersökningskommitté, ledd av Böge, men man skulle bara ratificera Amsterdamfördraget, och man sade ingenting. Man blandade inte in kommissionens ansvar, herr Fischler, och under 14 år har man ingenting gjort. När fem tyska "länder" själva ville skydda sina konsumenter vidtog ni rättsliga åtgärder. Lärdomarna av denna historia, bortsett från märkningens historia, är att det är nationalstaterna som har skyddat konsumenterna. Kommissionen har å sin sida skyddat den fria rörligheten, och en verklig subsidiaritet är därför att se till att varje konsumenter skyddar sig själv med hjälp från sin stat. Märkningen kommer in i bilden först när det är dags att använda gaffeln, men en bra lösning vore att det skedde när det är dags att ta till grepen! Den näst bästa lösningen ligger mellan grepen och gaffeln, dvs. vid gränsen - den enda plats där man kan garantera djuren ett skydd mot absurda transporter och ett skydd för konsumenterna. Herr talman! I går hörde vi herr Chirac lägga fram sina mål för det franska ordförandeskapet. I hans slutsatser sade han "Europa kommer att bli dynamiskt om vi gör det älskat av dem som det tjänar". Detta är den svepande retorik som upptar det högre planet men detaljfrågorna i debatten i dag ligger på det lägre planet. Det är just denna typ av detaljerad, trivial inblandning som driver det folk som tjänas av Europa till vansinne. Om någonting var mer uträknat för att göra Europa icke älskat är det denna beslutsamhet att kontrollera alla vinklar och vrår i våra liv. Jag är säker på att vi alla har fått brev som säger att dessa förordningar är opraktiska, besvärliga, kostsamma och alltför komplicerade. Framför allt säger de som skriver till mig att de har fått nog av EU:s mani att bombardera konsumenter med information. Snart kommer inte längre märkning att räcka. Om vi fortsätter i denna takt kommer affärsinnehavare vara tvungna att utfärda en ägarhandledning till varje pund finskuret kött - men naturligtvis är vi inte tillåtna att använda pund längre. Kanske till och med Mc Donald's blir tvungna att protestera. Jag vet från min korta erfarenhet här att ingenting jag säger och ingenting som gäller sunt förnuft kommer att få den minsta effekt för som en galen, okontrollerbar elefant kommer denna lagstiftning ändå att dundra på. Jag skall förutspå något. När denna lagstiftning slutligen antas kommer vi att höra lovsånger där man gratulerar sig själv. Alla som varit engagerade kommer att säga sig själva hur förbaskat hårt de arbetat. Nåväl, de kanske är nöjda, men de skall verkligen inte älskas av människorna i Europa. Herr Chirac kommer att bli besviken. Människorna är förtvivlade. Herr talman, ärade kolleger! Det har lämnats in ändringsförslag som urvattnar innehållet i och målet med den förordning om märkning av nötkött som rådet har presenterat. Som argument ges - det har vi fått höra - att det inte får ställas för höga krav på konsumenten. Man försöker sålunda motivera informationsvägran med konsumenternas påstådda dumhet. Jag anser att detta försök är felaktigt, och vi måste utgå från begreppet om den kloka konsumenten. Vi måste ge konsumenten information om varifrån nötköttet kommer, ge honom trygghet och ta skyddet av konsumenten på allvar. Reglerna för genomförandet av denna förordning utfärdas i kommittéförfarandet. Detta innebär att vi i morgon måste rösta om ett rättsligt dokument vars precisa innehåll inte är känt. Inte heller kommissionen kan med säkerhet säga oss hur dessa regler för genomförandet kommer att se ut. Jag anser att detta är ett ytterst problematiskt tillvägagångssätt som får oss att se den bristande demokratin när det gäller att hitta fram till gemenskapsbeslut. Herr talman, kära kolleger! Sedan 1997 har vi talat om nötköttsmärkning, det får jag lov att påminna er om. Då kämpade vi sida vid sida, män och kvinnor, med kommissionen mot rådet. Det kan ju hända att det i dag återigen förhåller sig precis så. Jag minns det fortfarande - det gick lika hett till som på BSE-tiden. Här i parlamentet gjorde vi emellertid sådana försök redan för tio år sedan, och därför vill jag ännu en gång påpeka för vissa kolleger: märkning har ingenting med en produkts säkerhet att göra. Det finns två mycket olika områden. Det ena är en produkts säkerhet, vi får endast tillåta sådana produkter på den europeiska marknaden som är säkra och inte innebär några risker för konsumenterna. Det andra är informationen till konsumenterna och konsumenternas rätt att välja. Rätten att välja kan de utnyttja endast om det finns information. Detta gäller för tomaters ursprung likaväl som i fråga om konserveringsmedel eller färgämnen i livsmedel, och det gäller i frågan vilket nötkött eller vilka köttprodukter över huvud taget som jag vill köpa, för det kommer inte att komma som någon överraskning för er att jag naturligtvis vill gå längre. Jag vill ha en märkning av köttprodukter över huvud taget och inte enbart av nötköttsprodukter. Fischler kommer säkerligen att ge mig rätt i detta. Jag kan förstå Papayannakis, vår föredragande, som säger: Vi, detta parlament, har tryckt på för att denna lag skall träda i kraft. Vi, detta parlament, har flyttat fram tidpunkten för när den skall träda i kraft. Nu bör vi även vara trovärdiga och så snabbt som möjligt försöka göra denna lagstiftning giltig. I detta har han rätt! Det förstår jag. Trots det har jag röstat för ändringsförslag i utskottet och kommer även att göra det här i morgon. En sak är säker: Jag låter mig inte göras till rådets gisslan. Om rådet i sin oändliga vishet, som ofta går mig förbi, är av den åsikten att det måste ändra den gemensamma ståndpunkten så att det står annorlunda i den än vad som diskuterades i första behandlingen och som parlamentet har beslutat med kommissionens samtycke, om rådet alltså beslutar detta på initiativ av en medlemsstat och med något missmodigt samtycke från andra medlemsstater, så är detta något nytt för oss. Även djurkategorierna, som har fogats in, är något nytt för oss. Jag skulle till och med vara beredd att säga: Kör i vind, i Guds namn. Men jag skulle gärna vilja veta, vilka kategorier är det då? Nu ser jag litet mer kritiskt bort mot kommissionsbänken - annars har ju min blick på senare år blivit mycket kärleksfull - nu i detta sammanhang har den blivit något mer kritisk. Jag skulle gärna vilja veta vilka kategorier det är ni avser, då vore jag kanske fortfarande beredd att säga, okej. Men jag ger mig inte in på något vågspel och säger ja, jag röstar för kategorier, för att sedan någon gång om ett halvår på kommittévägar få uppleva kategorier som jag bara kan skaka på huvudet åt. Därför kommer jag i morgon tillsammans med, hoppas jag, majoriteten av denna kammare liksom i utskottet för miljö att rösta för att kategorierna stryks. Whitehead har ju sagt att det går snabbt. Vi behöver ingen förlikningskommitté, rådet och kommissionen antar parlamentets ändringsförslag, och därmed är det klart. Herr talman, herr kommissionär! När jag talade tidigare i denna kammare påpekade jag att det finns en motsättning i den föreslagna förordningen mellan att säkra spårbarhet av folkhälsoskäl och att tillhandahålla nyttig konsumentinformation. Jag är tacksam för de senaste försäkringarna från kommissionär Byrne att det nya europeiska livsmedelsorganet kommer att överväga hur sådan information bäst kan presenteras. Att göra det obligatoriskt att ange djurkategori på märkningen är inte försvarbart av folkhälsoskäl, inte heller är det uppenbart varför det skulle vara obligatoriskt för konsumenten att få denna information. Ändringsförslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor klargör att det kunde tillhandahållas enligt det frivilliga systemet, när det efterfrågas. Vidare om systemet för märkning med kategori skulle införas, såsom kommissionen tidigare föreslog, kunde detta öka produktionskostnaderna med 8 till 10 procent. I mitt eget land skulle detta innebära mellan 45 till 55 engelska pund eller 70 - 90 euro per djur utan någon förmån tillbaka och som herr Goodwill redan sagt kunde systemet ge den effekten att marknadspriserna för vissa boskapskategorier minskar, i synnerhet för ungtjurar. Jag hoppas verkligen att parlamentet skall följa utskottets för miljö exempel och ta bort kategori från det obligatoriska systemet och att kommissionen och rådet också skall samtycka till att inte lägga denna extra onödiga börda på såväl producenter som konsumenter. I tidigare debatter här har jag stött principen att ha tydliga regler för lämplig informationsmärkning för nötkött och nötköttprodukter. Jag anser fortfarande att vår nötköttproduktionsindustri liksom konsumenten har allt att vinna med det konsumentförtroende som ett klokt obligatoriskt märkningssystem kan skapa. Naturligtvis måste vi ha tydlig information som möjliggör spårbarhet från gård till tallrik. Det finns inget tvivel eller motsättning om det men motsättning har omgett förslaget att djurkategori skall ingå. När man bedömer värdet av märkningsinformation anser jag att dess betydelse för livsmedelssäkerhet måste vara det som vi sätter främst. I en nyligen förd diskussion inom vår politiska grupp här i Strasbourg uppgav kommissionär Byrne och hans tjänstemän helt klart att det fanns inga fördelar för livsmedelssäkerhet genom förslaget om kategoriinformation. Jag kan inte stödja att det införs. I samband med ursprungsland eller ursprungsmedlemsstat får jag be kommissionär Fischler att klargöra om, frånsett den obligatoriska information som vi diskuterar här, information som gäller ursprungsområde, som till exempel Skottland eller Orkneyöarna, kan anges iögonfallande på frivillig basis? Herr talman, kommissionär Fischler, ärade ledamöter! Förutom alla dess negativa effekter har galna ko-sjukan förmodligen haft en positiv effekt: att ha förmått Europeiska unionen och medlemsstaterna att skaffa sig mer adekvata och exakta regler i syfte att säkerställa livsmedelssäkerheten och värna om de hederliga producenterna inom en sektor som är så strategiskt viktig som nötköttet. Det är beklagligt att behöva konstatera att det behövs skandaler som denna eller den med dioxinkycklingarna för att snabba upp initiativen för skydd och förebyggande åtgärder, men bättre sent än aldrig! Vi har konstaterat att hela sektorn drabbades av stora svårigheter när galna ko-krisen var som värst, inte bara på grund av de direkta effekterna av smittan utan framför allt till följd av den misstro som uppstod mellan konsumenterna och de som tillverkade och saluförde nötkött och som underblåstes av medier som inte sysslade med information utan med desinformation. Erfarenheten har lärt oss att det är oundgängligt att främja alla initiativ som syftar till att befästa ett stabilt förtroendefullt förhållande mellan konsumenter och dem som säljer livsmedel i allmänhet. Införandet av ett effektivt system för identifiering och registrering av boskapen under produktions- och uppfödningsfasen och ett system för märkning som grundar sig på objektiva kriterier under försäljningsfasen skall dock inte endast ha till syfte att värna om konsumenternas hälsa, även om den är det klart viktigaste. Man måste inse att alla initiativ som syftar till att värna om hederliga producenter inom Europeiska gemenskapen, som otvivelaktigt är det stora flertalet, måste stödjas. Alla dessa kräver klara regler som inte ställer till bekymmer i onödan. Vi måste alltså hindra att den sunda delen av vårt jordbruk kvävs av byråkratin som ofta orsakar långt värre skada än någon smitta kan göra. Jag skall sluta med att påminna om att det inte tjänar någonting till att införa stränga regler om man inte garanterar ett effektivt kontrollsystem som belönar de hederliga producenterna och straffar dem som med sitt felaktiga beteende sätter framtiden för en hel sektor som är väldigt viktig för den europeiska ekonomin på spel. Herr talman, mina damer och herrar! Märkningen av nötkött var egentligen tänkt som en snabb åtgärd för att vinna tillbaka medborgarnas förtroende för nötkött efter en rad av kriser och skandaler. Nu har detta nästan utvecklats till en oändlig historia. Alltid när förordningen hotar att förlora sin giltighet uppmanas parlamentet att agera snabbt eftersom det annars skulle kunna uppstå ett rättsligt vakuum. Det fanns två tidpunkter, december 1999 och nuvarande tidpunkt med hänvisning till den 31 augusti 2000. Herr kommissionär, med hänsyn till dessa tidsmässiga händelseförlopp är det oseriöst att kräva att nu inga ändringar skall antas av parlamentet. Vi vill ha funktionsdugliga regler. Det har vi alltid sagt. Eftersom föreliggande rekommendationer inte garanterar oss detta är det inte bara vår rätt utan det är vår plikt som ledamöter av Europaparlamentet att besluta om ändringar. När jag sedan får höra att det exempelvis i Italien fortfarande inte ens finns tekniska förutsättningar för detta system och inte heller i andra länder, då undrar jag: Varför denna stress nu, när tillämpningen ändå inte är genomförd? Det skulle glädja mig om kommissionen gjorde ett par påpekanden angående detta. Det som föreslås av kommissionen leder till att vi inom kort återigen måste befatta oss med dessa regler. Efter BSE-krisen 1998 reagerade rådet måhända något hektiskt, nu börjar taktiktiderna om igen. Jag kan inte göra mig kvitt intrycket av att tidpunkten år 2003 - som fanns i tanken i december 1998 - återigen snurrar runt i huvudet på kommissionen. Jag tror att ni kommer att lyckas om ni antar våra ändringsförslag om att detta direktiv skall gälla från 1 september. Ni kommer inte att lyckas om ni fortsätter att ta med djurkategorierna - det har redan talats om detta vid upprepade tillfällen i dag - i direktivet. Det har ingenting med information till medborgaren att göra utan enbart med kvalitet. Det hör inte hit i detta direktiv. Herr kommissionär, anta ändringarna så kommer vi att ha något funktionsdugligt framför oss på bordet den 1 september. Herr talman! Den gemensamma ståndpunkt vi nu har framför oss har i många hänseenden övertagit parlamentets hållning från första behandlingen, och det visar rådets beredskap att tillsammans med parlamentet komma fram till ett gott och snabbt resultat i denna för de europeiska konsumenterna så viktiga fråga. Jag hade också gärna röstat för den gemensamma ståndpunkten utan kommentarer. En sak, som redan har tagits upp vid ett flertal tillfällen, bereder mig dock stora problem. Den återfinns inom ramen för den obligatoriska märkningen och har inget att hämta där, nämligen djurkategorin. Djurkategorin bidrar ju verkligen inte till förordningens mål att garantera att köttet skall kunna spåras tillbaka. Därför stöder jag antagandet av ändringsförslagen 1, 2, 3 och 5. Nu har rådet under sitt sammanträde i mitten av juli i uppgift att lyfta ut djurkategorin för att inte riskera att förordningen inte kan träda i kraft punktligt den 1 september i år. En andra punkt: ändringsförslag 4 rörande köttfärs till artikel 14 första styckets sista del som börjar med "liksom ursprung". Detta kan jag dessvärre inte heller förstå. Enligt min mening är detta ändringsförslag oprecist. Hur skulle ursprunget då definieras här? Är det födelseort, är det kraftfodret, är det bägge delarna, eller vem ansvarar för denna märkning? I vilken speciell form anges ursprunget? Allt detta är inte entydigt formulerat, och för mig finns risken att rådet inte på något sätt godkänner denna ändring, och därmed får vi ett medlingsförfarande som i sin tur ytterligare försenar förordningens ikraftträdande. Detta gagnar inte konsumenterna, och jag pläderar för att ändringsförslagen 4 och 6 avslås. Herr talman, herr kommissionär! Rådet har i huvudsak godkänt Europaparlamentets ändringsförslag till märkning av nötkött. Mellan institutionerna har det förekommit fruktbart samarbete, och medbeslutandeförfarandet har visat sin styrka. Resultatet är en seger för konsumenterna, men inte bara för konsumenterna utan för hela kedjan inom nötköttsbranschen: för producenterna, för charkuteriindustrin och för handelns organisationer. Med hjälp av den här förordningen förverkligas möjligheten att spåra köttet och till och med inom en rimlig tidtabell. Efter EU:s utvidgning är ett sådant här system en nödvändighet för konsumenter och producenter. I sanningens namn måste man säga att längre hade vi inte kunnat vänta på systemet. Nu hänger det på medlemsstaterna om märkningen i praktiken kan genomföras på ett önskvärt sätt. Jag hoppas också att konsumentorganisationer gör en bärande insats när det gäller bestämmelsernas praktiska införande. Herr talman! Införandet av EU:s köttmärkning är ett vidare steg på vägen till spårbarhet och under nuvarande omständigheter en nödvändig förutsättning för konsumentskydd och folkhälsa. Som jag har sagt vid många tidigare tillfällen i denna kammare är bönder tyvärr de oskyldiga offren för omständigheter utanför deras kontroll. Jag kommer från ett land som exporterar över 90 procent av hela sin nötköttsproduktion och kvalitet och nöjda konsumenter har alltid varit en prioriterad sak. Vi måste vidta åtgärder för att se till att märkning inte leder till en förnyad nationalisering av livsmedelssektorn. Det finns redan bevis på att detta sker. Jag välkomnar kommissionens försäkran att varje snedvridning av handel som kan uppstå som följd av dessa märkningsåtgärder kommer att åtgärdas. Märkning måste emellertid vara vettig. För mycket beskrivning skulle bara leda till förvirring och är onödigt. Konsumenten måste med ett snabbt ögonkast kunna se ursprungsintyget, vilket är garantin för produktsäkerhet. Herr talman! Det gick snabbare än väntat. BSE- och senare dioxinkrisen, har fäst vår uppmärksamhet vid livsmedelssäkerheten. De europeiska konsumenterna har under de senaste decennierna också blivit allt mer kritiska och fått allt mer att säga till om. Politikerna måste bygga vidare på detta. Det finns ju viktiga intressen som är knutna till våra primära produkters säkerhet, och därmed till förtroendet för dessa. Under de kommande månaderna skall vi närmare studera vitboken om livsmedelssäkerhet ur detta perspektiv. Dagens lagstiftning härstammar direkt från rekommendationer som den dåvarande undersökningskommittén om BSE gjorde, där man fastslog principen om fullständig kontroll över kedjan, eller med andra ord principen from stable to table, och därmed den avgörande spårbarheten av våra primära råvaror. Kommissionsförslaget beträffande märkning av nötkött är en vidareutveckling av den provisoriska regleringen från 1997. Dess syfte är att skapa ett tillförlitligt och öppet regelverk för identifiering och registrering av nötkreatur samt att inleda märkningen av nötkött. Detta är tänkt att leda till ökat förtroende bland konsumenterna för nötköttets kvalitet samt även en stabilisering av marknaden. Man måste utan problem kunna spåra köttet både på produktionsstadiet och på avsättningsstadiet. En viktig punkt som rådet har övertagit från Europaparlamentet i sin gemensamma ståndpunkt, avser det framflyttade startdatumet för systemet för märkning. Etiketten måste innehålla uppgifter om var köttet har sitt ursprung och var djuren är födda, uppfödda och slaktade. En nyhet är att rådet nu menar att även kategorin för det eller de djur som köttet kommer från skall anges. Att göra det obligatoriskt kan från konsumentens synpunkt, jag erkänner detta, i vissa länder vara helt normalt. Så är dock ännu inte fallet i Nederländerna, och där finns ett starkt motstånd mot en sådan skyldighet. Jag vill inte att denna uppgift skall vara obligatorisk, utan frivillig - jag är övertygad om att slaktaren på ett mycket enkelt sätt, till exempel genom att sätta upp en skylt i butiken, kan efterleva alla regler i förslaget. Herr talman! I och med omröstningen i morgon tar parlamentet ett första steg mot att fastställa en rättslig ram som syftar till att återvinna konsumenternas förtroende för de livsmedel som utbjuds till försäljning i unionen. Detta mål kan endast uppnås med hjälp av en bred strategi, såsom den som utlinjeras i vitboken om livsmedelssäkerhet, vilken vi också måste engagera oss i att förverkliga. Detta direktiv tillser under tiden att inte bara det kött som skall hamna på våra bord kan spåras, utan också att slutkonsumenten får tillgång till väsentlig och lättförståelig information. Den obligatoriska märkningen av förpackningarna som skall göras kommer att förse konsumenterna med den kunskap som faktiskt behövs för att göra ett val som grundar sig på information: alltså få uppgifter, men klara och raka om man vill tjäna konsumenten och inte krångla till tillvaron för honom. Av detta skäl, förutom på grund av de stora svårigheter det verkar finnas med att urskilja homogena kategorier, vill jag alltså stödja de ändringsförslag som har föreslagits av utskottet för miljö. I samband med denna debatt tycker jag också att det är viktigt att även understryka hur extremt känslig denna dossier är och därmed den ansvarskänsla som måste prägla alla gemenskapens institutioner så att den kan verkställas så snart som möjligt och fylla luckorna i lagstiftningen. Parlamentet har gjort och gör sin del. Kommissionen och rådet måste göra sin! Whitehead har redan föreslagit hur detta kan ske. Herr talman, herr kommissionär! Ett säkerställande av folkhälsan är målet för ett av samtidens viktigaste lagstiftningsområden. Det skall denna förordning bidra till, och därför skall spårningsmöjligheten från kreatur till nötkött göras så effektiv som möjligt, och den skall vara obligatorisk. Samtidigt ställer de europeiska konsumenterna krav på en tydlig och lättförståelig information, så att de vet var det kött de äter kommer från. Jag är säker på att rådet och parlamentet kan nå fram till en bra kompromiss rörande köttfärs, om parlamentet antar ändringsförslag 4 och 6, vilka ser till att konsumenterna får information om var köttfärsen kommer från, samt när den tillverkats. Jag vill gärna be alla kolleger att rösta för ändringsförslag 6, som Karl Erik Olsson och jag har lagt fram, i syfte att göra märkningen rörande tillverkningsdatum för köttfärs obligatorisk. Köttfärs innebär en långt större bakteriologisk risk för konsumenterna än utskuret nötkött, och därför är informationen om tillverkningsdatum mycket viktig. Det är bra att man valt ut kategorier. Rådets gemensamma ståndpunkt med parlamentets sex ändringsförslag utgör tillsammans en lagstiftning som främjar jordbruket och konsumenterna i EU. Herr talman, herr kommissionär! Det är inte etiketten som räknas. Vi alla känner till detta uttryck, men här är det faktiskt den som räknas, etiketten. Märkningen av nötkött är en viktig etapp när det gäller att vinna tillbaka konsumenternas förtroende. Jag kan konstatera att databaserna efter långa föregående diskussioner ännu inte har fångat in det sista djuret i alla EU-medlemsstater. Ändå skall det obligatoriska märkningssystemet gälla och vara bindande från och med den 1 september 2000 i alla medlemsstater. Därmed har det frivilliga systemet äntligen upplösts. Frågan för konsumenten kommer att bli: Vilka upplysningar har vi att vänta? Var är djuret fött? I EU, i tredje land, på vilken gård, i vilken region? Vad innebär då ursprungsland, vad innebär kanske till och med härkomst? Vidare handlar det i diskussionen om kategorierna: Är det mjölkkalv jag köper i dag, är det normal kalv jag köper, är det kviga? Eftersom jag själv kommer från jordbruket och inte önskar jordbrukarna någonting innerligare än stabila priser, bör vi skapa rättsliga underlag krönta av enighet. Vi bör inte komplicera lagstiftningen i onödan. För oss alla handlar detta om folkhälsa och konsumentskydd. Märkning från och med den 1 september 2000, mycket omfattande från och med den 1 januari 2002. Nötköttets väg från uppfödaren till konsumenten är ibland mycket lång. Distributionskedjorna i medlemsstaterna är mycket olika. Ändå tror jag inte alls att det finns någon omfattande turism för slaktdjuren. De stränga villkoren måste dock även gälla export från tredje land. Låt mig avslutningsvis säga: En gång fick jag lära mig att elitidrottarnas näringsscheman bör innehålla kött. Hälsan och prestationsförmågan påverkas på ett avgörande sätt av vad våra elitidrottare äter. Jag hoppas att vi återigen kan få större förtroende och att människorna också hittar tillbaka till en större köttkonsumtion igen. Herr talman! Papayannakis betänkande som nu är under behandling är ett viktigt instrument för att förbättra konsumentskyddet och för att öka konsumenternas förtroende för europeiska livsmedel. Utskottet tog ett betydelsefullt beslut när det avslog förslaget om märkning av djurkategorin. Djurkategorin - kviga, ko, tjur, oxe, ungtjur och kalv - ger inte konsumenten någon väsentlig tilläggsinformation, ty skillnaderna inom kategorierna kan vara större än mellan kategorierna. Tvånget att ange kategorin skulle ändå öka produktionskostnaderna för färskt kött till och med flera procent, vilket naturligtvis konsumenterna skulle tvingas att betala. I den här frågan förenas nötköttsproducenternas, charkuteriindustrins och konsumenternas ståndpunkter. Nu intog alltså även utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor samma ståndpunkt. Märkning av kategorin får inte vara obligatorisk, men det finns möjlighet att nationellt införa kategorimärkning, såsom man exempelvis i Frankrike har önskat. I ett land av Frankrikes storlek är kanske även nötköttspartierna så stora att det är möjligt att genomföra märkningen på ett vettigt sätt. I mitt eget land förhåller det sig inte på det viset. En annan problematisk fråga i samband med förslaget är märkning av köttets ursprung. Märkningssystemet föreslås införas i två etapper, varav den första skulle innebära att man bara anger uppgiften om slakten. I de fall där djuret är fött och uppvuxet i ett annat land kan uppgiften vara helt vilseledande för konsumenten, och i länder där märkning enligt den andra etappen redan i dag är i bruk skulle det innebära en klar försämring jämfört med dagens situation. Till exempel i det nationella finska systemet för märkning av nötkött anges redan i dag även platserna där djuret föddes och uppföddes. Det skulle alltså vara önskvärt att nötköttsbranschen på grundval av den förordning om verkställighet som man håller på att fastställa skulle på ett flexibelt sätt kunna övergå till genomförandet av märkning enligt den andra etappen. Utgångspunkten för den aktuella frågan är konsumentskyddet och i synnerhet den BSE-kris som man upplevt i Europa. Denna fråga är ett viktigt instrument, men en obligatorisk märkning av nötköttskategorin samt en etappvis övergång till märkning av köttets ursprung tjänar inte detta syfte. Herr talman, kommissionär, mina damer och herrar! Det återstår säkerligen många frågor. Man kan också ställa frågor om allt, men jag tror att märkningen av nötkött och nötköttsprodukter måste komma prompt nu, nämligen från och med september och inte januari nästa år. Detta har vi diskuterat ingående i utskotten. När det gäller att säkra ursprunget har det hittills gjorts stora framsteg i form av öppenhet, och ett positivt inflytande har kunnat göra sig gällande. Det finns många regionala program, till exempel i min hembygd i Rheinland-Pfalz, som visar att detta är möjligt att genomföra och som har spelat en pionjärroll. Om vi bara tänker tillbaka en gång: Jordbrukarna och de köttförädlande företagen stod inför en existensförlust, och enbart genom en omfattande information kopplad till strategiskt goda och effektiva marknadsföringsåtgärder har konsumenternas förtroende delvis kunnat vinnas tillbaka. Vi får nu inte försvaga denna framgång och ta ett steg tillbaka genom att skjuta på märkningen tidsmässigt. Särskilt viktigt för konsumenterna är ursprungsbeteckningarna. Våra bönder har gjort ett gott förarbete för märkningen. I Tyskland har vi kommit långt med märkningen av nötkött. I det sammanhanget vill jag fråga kommissionären: Hur långt har övriga medlemsstater kommit? Visst, uppmärksamheten måste även riktas på de produkter som importerats från tredje land. Dessa måste helt klart komma ut på marknaden möjliga att identifiera som sådana. Men varför denna delvis alltför detaljerade märkning? Den förvirrar. Vem av konsumenterna vet exempelvis vad en kviga är, och vem intresserar sig för det, varför är det viktigt? Förslagen rörande kategorin har ännu inte föredragits på ett entydigt sätt av kommissionen, men jag tror att kommissionen måste välja en enkel och begriplig väg. Beteckningar som kalv eller nötkreatur är tillräckliga, och den som vill ge ytterligare information skall också kunna göra det. Herr talman! Jag skriver helt under på och godtar utan vidare undersökning det som har sagts hittills i samband med identifiering och spårbarhet av kött och alla köttprodukter. I går röstade utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor med 37 röster mot 13 för de fem ändringsförslagen som vi behandlar i dag - en tydlig, avgörande röstning i hela kammaren från kolleger av alla olika grupper. Jag skulle framför allt vilja nämna kategorifrågan här som jag förmodar i själva verket innebär att gå tillbaka till ståndpunkten vid den första behandlingen. Jag var förbittrad när, så sent som i går, kommissionen inte kunde upplysa oss om exakt vad "kategori" skall innebära. Vi är i själva verket ombedda att köpa nötkreatur motsvarande köpa grisen i säcken. Detta är inte godtagbart. Jag skulle vilja säga till kommissionären, var snäll och godta våra ändringsförslag gällande detta område. Det finns ingen anledning att förvirra och vilseleda Europas konsumenter på obligatorisk basis därför att det frivilliga märkningssystemet som kommer att sporras av konkurrens, produktstolthet och konsumenters efterfrågan kommer att tillföra allt det som en obligatorisk kategorimärkning annars kan kräva. Jag är fortfarande förvirrad om situationen gällande finhackat kött. Om vi kommer att kräva ursprungsland för finhackat kött varför kan vi inte ha ursprungsland för större köttbitar från den 1 september, eller när som helst? Jag är inte helt säker på var vi står i den frågan, men vi kommer att få besked. Den franska situationen är förvånande. Endast i går skrev den franske premiärministerns kansli till varje fransk ledamot i denna kammare - alla 87 i hela kammaren - och bad dem rösta emot alla ändringsförslag. Vad säger det oss om politisk inblandning från högsta nivå i Frankrike? Vad säger det om fransk köttproduktion och protektionism? Vad säger det om den engelsk-franska kötthistorien? Om fransmännen vill märka kött kan de göra det frivilligt. För stunden märker de bara 50 procent av sitt kött, ändå vill de kräva obligatorisk märkning enligt kategori för oss alla. Jag förstår inte den politiska inblandningen och det verkliga meddelandet från Frankrike, och vi bör komma till klarhet med det. Herr talman, herr kommissionär! Förslaget till förordning och upphävandet av förordning (EG) nr 820/97 innehåller en första avdelning, som ingen talar om, där man inrättar ett system för identifiering och registrering av nötkött genom öronmärkning, pass och datoriserad information så att spårning kan ske. I avdelning två föreskrivs å andra sidan ett obligatoriskt märkningssystem samt två tillämpningsfaser. Under den frivilliga tillämpningsperioden av förordning (EG) nr 820/97 har 36 kontraktsvillkor antagits i Spanien inför genomförandet, och jag kan lova er att detta har återgett konsumenterna förtroendet samtidigt som konsumtionen, som kraftigt hade gått ned på grund av galna ko-sjukan, har återhämtat sig. Jag välkomnar därför antagandet av denna förordning. När det gäller etikettinnehållet - och kom ihåg att den vänder sig till konsumenten - måste man säga att det faktiskt är absolut överflödigt och att det som föreslås inte berör livsmedelssäkerheten och spårningen, eftersom detta garanteras genom de åtgärder som föreslås i avdelning ett samtidigt som det är det som konsumenterna bryr sig minst om. Kategorianvisningarna behövs absolut inte. En sådan kategorianvisning kan förvirra och förorsaka problem beträffande djurens slaktår och de skyddade geografiska anvisningar som registrerats i enlighet med förordning (EG) nr 2081/92, eftersom kategorier här faktiskt är obligatoriska, och definitionerna inte överensstämmer med dem som nu föreslås. Om man nu inte kommer överens och blir eniga i utskottet för framställningar den 14 den här månaden. För konsumenterna, i synnerhet efter de senaste livsmedelskriserna, är det viktigaste att få veta var djuret är fött och var och hur de har fötts upp. Slaktarens registernummer bidrar föga till den information som krävs. Dessutom är detta en förordning med ett minimum av tvingande bestämmelser, och det finns alltid en möjlighet till frivillig märkning. Herr talman! Jag skulle också vilka inrikta mig på denna fråga om märkning av djurkategori. I det ursprungliga förslaget begärs märkning som stut, kviga eller ungtjur, vilket skulle vara sexuell diskriminering. Men nyligen blev jag förbluffad när kommissionen - just som Doyle sade - uppgav att den inte slutgiltigt hade beslutat om den exakta terminologin! Detta innebär i själva verket att de ber parlamentet att ge dem en in blankocheck för att besluta vad djurkategori betyder, efter det att vi har röstat om det skall ingå eller ej. Detta är mycket slarvigt, amatörmässigt och ett oacceptabelt sätt att behandla denna kammare på. Det är inte ens en fråga om livsmedelssäkerhet. Det är ytterligare byråkrati och paragrafrytteri - vilket förmodligen är varför min egen regering i Förenade kungariket har stött det. Men det är inte till konsumenters eller industrins bästa och framför allt är det inte till det bästa för små slakthus som skulle ha stora svårigheter att hantera det. Jag ber därför kammaren att stödja en strykning av djurkategori som ett obligatoriskt märkningskrav, precis som den gjorde vid den första behandlingen. Om länder önskar införa den frivilligt är det upp till dem själva. Förutsatt att vi röstar för en strykning vill jag be kommissionen notera av vi skall inte påverkas i denna fråga. Så de vet vad de måste göra. Slutligen ber jag kommissionen och rådet notera att vi är positiva till principen om märkning av kött med ursprungsland, och att vi uppmanar det franska ordförandeskapet att vara ett föredöme och att omedelbart förbinda sig att godkänna allt kött märkt på detta sätt från alla EU-länder och låta konsumenten besluta. Herr talman, herr kommissionär! Får jag för det första säga att jag är mycket glad över denna möjlighet att följa debatten om denna fråga, men uppriktigt sagt anser jag att den har prövat vårt tålamod under lång tid och de flesta av oss skulle vilja få den löst så snart som möjligt. Vi måste fråga oss själva vad vi försöker uppnå och vilkas farhågor vi försöker dämpa. Det finns inget tvivel om att konsumenter är oerhört oroade och jag anser att vi måste kunna dämpa den oron, så att konsumenter helt kan lita på att de livsmedel de köper var som helst i Europeiska unionen kommer att vara helt spårbara och hälsosamma för vem som än köper dem. För detta behöver vi ett effektivt system för spårbarhet och kontroll som skall återställa förtroendet. Jag kommer från en jordbruksbakgrund och det förefaller mig att vad ni måste övervaka är djurets hela livstid från det ögonblick som det föds tills det slaktas. Om ni kan uppnå det, då kommer ni att komma långt med att lugna konsumenternas oro. Ni kan införa kontroller som är så byråkratiska att de bara inte kan fungera, så vi måste koncentrera oss på vad som är genomförbart. Att kategorisera kött som stutar, oxar eller kvigor kommer inte att kunna dämpa konsumenternas oro. Detta är att låta dumhet gå till överdrift och jag ber er att överväga och godta utskottets och detta parlaments synpunkter på denna speciella fråga. Herr talman! Sedan förordning 820 utfärdades 1997 har man diskuterat för att rekonstruera ett förhållande mellan konsumenten och produktionen och många resultat har uppnåtts på båda områdena måste jag säga. Bland annat har man också arbetat mycket för att bygga upp en medvetenhet hos konsumenten. Nåväl, jag tror att jag kort skall ta upp några saker som mina kolleger har berört, där var och en framlade situationen i sitt land. För oss innebär försäljningen av omärkt nötkött på marknaden att man motverkar en medvetenhet som också är förknippad med vår kulturella tradition och vår livsmedelstradition, vilket gör att vi hamnar i en rätt besvärlig situation. Om man sedan bland annat beaktar att kilopriset på kokött är betydligt lägre än för ungnöt kan man svårligen ha full respekt för försäljningspriset till konsumenten som naturligtvis då köper nötkött utan åtskillnad. Då håller vi på att utarbeta en lagstiftning enligt vilken konsumenten har rätt att veta vad han köper, till vilket pris, med principer om insyn, tydlighet och information. Arbetet med att göra det möjligt att spåra alla uppgifter om ursprungsland, djurets födelseland och framför allt det land där det har fötts upp har därför varit utmärkt. Vi skulle snarare vilja att detta kriterium om spårbarhet skulle utsträckas till att omfatta också malet kött, som börjar bli en produkt som konsumeras i stor utsträckning. Vi anser att en exakt hänvisning till slakteriet och till köttfärsens ursprung skulle bidra till att bibehålla detta förtroendefulla förhållande som vi håller på att skapa mellan produktion och konsumtion. . (DE) Herr talman, mina ärade damer och herrar! Det faktum att denna andra behandling i höga parlamentet äger rum redan efter så kort tid är väl ett tydligt tecken på att ni alla och framför allt författaren till betänkandet, Papayannakis, ger denna särskilt för konsumenterna så viktiga fråga hög prioritet och att det egentligen är också ert mål att en obligatorisk märkning skall kunna träda i kraft i tid, dvs. den 1 september. Därför vill jag först av allt hjärtligt tacka föredraganden och alla som har samarbetat med honom för det utmärkta och snabba framsteg som har nåtts. Tidsplanen var och är nu en gång mycket avgörande i denna fråga. Ni alla vet att införandet av det obligatoriska märkningssystemet behövde skjutas upp i december förra året, eftersom det inte kunde nås enighet inom den tidsram som stod till förfogande. Detta uppskov tar slut den 31 augusti, vilket i realiteten dock innebär att det upphör i slutet av denna månad, eftersom det varken äger rum en parlamentssession eller kan utlysas andra sammanträden i augusti. Vi bör alla hålla fast vid att de löften som vi i princip har gett Europas nötköttskonsumenter och även producenterna och förädlarna skall hållas. För att undvika ännu ett uppskjutande - eller vilket vore än värre - ett rättsligt vakuum vid märkningen, måste vi därför ännu denna månad komma fram till ett slutgiltigt beslut. Innan jag går in på de ändringsförslag som har presenterats inför morgondagens omröstning vill jag göra ett par korta anmärkningar rörande rådets gemensamma ståndpunkt som rådet slog fast den 6 juni. Som ni vet så propsade jag på att få till stånd ett informellt trepartsmöte om frågan om den rättsliga grunden. Detta ägde rum den 3 maj. Under detta möte önskade de närvarande medlemmarna även att det skulle göras motsvarande redogörelser vad gäller förslaget till rådets gemensamma ståndpunkt. Sedan vissa ytterligare ändringar på parlamentets begäran hade tagits med i dokumentet kunde man nå en överenskommelse, vilken låg till grund för det beslut som det efterföljande jordbruksrådet fattade om rådets gemensamma ståndpunkt. Detta skickades formellt till er tillsammans med kommissionens meddelande i mitten av juni. Detta visar hur väl medbeslutandeförfarandet på jordbruksområdet egentligen skulle kunna fungera. Trots den knappa tidsramen nådde rådet med kännedom om de av er i första behandlingen godkända ändringsförslagen en - som jag tror - bärkraftig kompromiss som jämkar ihop konsumentens rätt till en säkerställd ursprungsgaranti och nödvändigheten av ett praktiskt genomförbart system med varandra. Liksom parlamentet har rådet insett att den tvingande märkningen skulle behöva införas tidigare än vad som avsågs i det ursprungliga förslaget. Även när det gäller att stryka alla hänvisningar till EU-ursprunget har rådet anslutit sig till rådets krav. Slutligen har rådet även böjt sig för kravet att införa striktare märkningsföreskrifter för köttfärs samt skärpt de föreskrifter som föreslagits av kommissionen. Alla dessa gemensamma lösningar mellan råd och parlament kunde dock nås endast tack vare att medlemsstaterna enats om att efter år 2002 inte längre tillämpa några nationella regler för märkning av nötkött. Den största framgången var att man i hela gemenskapen lyckades enas kring enhetliga regler för märkningen av nötkött. Därför bör vi inte börja ifrågasätta denna gemensamhet, detta integrationssteg igen. Som vi nu har erfarit av utskottet för miljö har allt ännu inte utretts ur politisk synvinkel. Det finns ändringsförslag inför plenarsessionen, och ett godkännande av vissa av dessa ändringsförslag skulle få långtgående konsekvenser framför allt för tidsplanen och för antagandet av förordningen. Sålunda föreligger, vilket flera talare har redogjort för, två ändringsförslag om märkningen av köttfärs. Denna fråga har granskats så noggrant som möjligt såväl av er här i parlamentet som av rådet. Ni kommer att kunna konstatera att rådet har gått med på era krav och skärpt föreskrifterna, ja till och med skärpt dem väsentligt jämfört med vad som avsågs i kommissionens ursprungliga förslag. I och med ett av de bägge nya ändringsförslagen företräds återigen åsikten att köttfärsproducenterna noggrant måste uppge varifrån det bearbetade nötköttet härstammar. Mina damer och herrar, med tanke på de villkor som köttfärs på industriell väg produceras under i dag vore detta utan tvivel att kräva för mycket. Industrin var visserligen införstådd med pålagan om den vattentäta ursprungsgarantin, men denna är ju svår att uppfylla redan i uppgifterna om berednings- och slaktorten för köttfärsprodukter. Detta visar samtidigt även att förordningen kommer att få motsvarande effekt. Därför låter sig det nya förslaget med bestämdhet inte omsättas i praktiken. I värsta fall skulle det rentav kunna leda till att företag, i synnerhet i de mindre medlemsstaterna, går i konkurs och att marknaden för köttfärs återigen åternationaliseras helt och hållet. Detta vore effekten. Då kan man heller inte förklara för mig att en polsk ko som importeras till Österrike skulle bli ett problem för den österrikiska konsumenten. För jag kan förklara för er, herr ledamot, att när en konsument köper köttfärs i ett charkuteri i Österrike, så låter han mala köttet framför sina egna ögon, och då har man hur som helst inget problem vare sig med ursprunget eller med något annat. Här handlar det snarare om den industriella framställningen av köttfärs, om produktionen av burgare och liknande produkter, och det är i dag en kontinuerlig industriell process. Om ni ingriper där, så kommer firman i fråga bara att använda mer härkomst från sitt eget land och ingenting annat. Därmed har vi uppnått motsatsen till det som vi ville uppnå. Det andra ändringsförslaget gäller tvingande uppgifter om datum för köttfärstillverkningen. Det är ju inte första gången vi diskuterar denna idé. Etiketten omfattar dock redan nu ett mer direkt och klarare sätt att delge konsumenten denna avgörande information om hur länge produkten kan förbrukas; det står ju hur länge köttfärsen får användas. Jag tror därför att detta nya förslag på intet sätt erbjuder konsumenten kompletterande, bättre information. Den gemensamma ståndpunkten omfattar för övrigt även möjligheten att - om så önskas - lägga till denna information under det så kallade förenklade förfarandet. Därför skulle jag vilja föreslå att vi håller fast vid föreskrifterna för köttfärs i enlighet med den gemensamma ståndpunkten. Jag är säker på att ni vid en noggrann genomläsning av dokumentet kommer att konstatera att de föreskrifter som finns där är strikta nog och att vårt mål att förbättra insynen har nåtts. Sedan vill jag komma in på den här så ivrigt diskuterade frågan om kategorierna. Detta var, som ni vet, en del av kommissionens ursprungliga förslag, och det är som jag ser det väldigt mycket som talar för en sådan upplysning. Den leder till ökad insyn, och jag tror att den är viktig för konsumenten. Jag kan bara säga att hemma hos mig betalar man 50 procent mer för kalvkött än för nötkött. Som konsument vill jag då faktiskt veta vad det är jag betalar 50 procent mer för. Det är också prisskillnad på om jag köper kokött eller om jag köper kött från en ungtjur, nämligen ungefär en tredjedels prisskillnad. Ligger det då inte i konsumentens intresse att få veta vad det egentligen är som han har betalt mer för respektive att när han betalar ett högre pris få en garanti för att han också får motsvarande vara? Nu skall jag också förklara vad vi egentligen ämnar göra. När det gäller hela slaktkroppar är kategorierna obligatoriska i gemenskapen sedan 20 år tillbaka. Som kategorier avses: kalvar, ungtjurar, oxar, kvigor, kor och äldre tjurar. Detta skall också vara basen för införandet av kategorierna. Vi vill endast att det som för tillfället gäller för märkningen av hela slaktkroppar även skall gälla för delarna. Det är allt. Vi är dessutom beredda att för vissa slag av beredning införa åtskillnader, för när det till exempel gäller gulaschkött behöver vi inte göra så precisa åtskillnader, där räcker det enligt min mening att man vet om man köper gulaschkött från kalv eller nötkreatur. Det är detta det handlar om och ingenting annat! Om ni nu säger, ja men inte ens kommissionen vet ju hur det kommer att se ut i slutändan, då måste jag säga en sak: Detta är ett typiskt hönan och ägget-problem. Först måste en rådsförordning ha trätt i kraft för att vi skall kunna fastslå kommissionsregler, exportregler. Utformningen av kategorierna i detalj är bestämmande för exportreglerna. Därför kan ni inte kräva av kommissionen att vi skall avge en garantiförklaring om hur det exakt kommer att bli, eftersom vi först ju måste diskutera detta med medlemsstaterna i förvaltningskommittén. Det är en rättslig omöjlighet ni kräver, såvida ni inte gör det hela till en direkt beståndsdel av rådets förordning. Men det är i så fall en annan fråga. Därför anser jag faktiskt att det förfarande som gäller här är det rätta. Jag kan dock ge er rätt i en sak om ni vill: De kategorier som jag har omtalat här kommer kommissionen att arbeta för, dock inte för en ytterligare komplicering. En sak måste dock vi ha klart för oss: Utan dessa kategorier kommer effekten även här att bli att vi vänder tillbaka till en åternationalisering av märkningssystemen. Detta kan, anser jag, alldeles säkert inte ligga i det europeiska intresset. Politiskt sett kan man naturligtvis ha olika syn på saken. Kommissionen - det har jag förmodligen redan klargjort - delar visserligen inte uppfattningen att dessa upplysningar är ogenomförbara, meningslösa eller obetalbara, men jag kan inte hävda att ett system utan en dylik bestämmelse är otänkbar. Men, vad vi som kommission till varje pris ville undvika var att nationella regler återigen träder i kraft, vilka resulterar i att vi får en total åternationalisering av marknaderna och som de facto underminerar den gemensamma marknaden. Det kan väl inte vara meningen. Därför är jag av den åsikten att vi även på denna punkt bör hålla fast vid den gemensamma ståndpunkten. Jag vill helt kort rikta uppmärksamheten mot två saker. Ledamot Hudghton frågade huruvida det vore möjligt med en frivillig ursprungsmärkning såsom exempelvis Orkneyöarna eller liknande. Frivillig ursprungsmärkning av sådant slag är möjlig under förutsättning att det inte handlar om skyddade ursprungsbeteckningar, eftersom skyddade ursprungsbeteckningar logiskt sett måste skyddas som sådana. Därmed har jag kommit fram till det sista argumentet som har framförts av olika ledamöter, nämligen avsaknaden av de tekniska förutsättningarna. Om vi orienterar våra beslut efter när det går upp för siste man att även han är beredd att skapa de tekniska förutsättningarna, då orienterar vi oss egentligen efter dem som bromsar upp den obligatoriska märkningen av nötkött. Detta bör vi inte acceptera. Det vore kontraproduktivt. Egentligen kommer ju marknaden att straffa dem som inte har varit beredda att skapa de tekniska förutsättningarna för märkningen av nötkött i tid. Därför ber jag er att ha dessa överläggningar i åtanke vid omröstningen i morgon. Jag kan även säga att saken i praktiken inte kommer att se så komplicerad ut som många här har trott. Här har ni modellen för den märkning vi tror på för framtiden. Här finns också utrymme fritt för att skriva in pris och övriga uppgifter som förbrukaren hur som helst behöver. Ni ser, det kan fungera! Herr kommissionär! Denna debatt kommer att pågå till dess vi har avslutat förlikningsförfarandet. Kolleger, jag förstår att det finns ett problem. Ni måste individuellt dra in herr Fischler i en hörna, om ni vill tala med honom. Jag har själv varit engagerad inom nötköttindustrin under ett antal år. Frågan är ännu inte löst på ett tillfredsställande sätt. Fru Jackson, har ni en ordningsfråga? Jag vill bara påpeka att kommissionären inte bör ge intryck av att det inte finns utrymme för förlikning om detta. Vi har utrymme för förlikning och fördelen med att vi antar dessa ändringsförslag i morgon är att parlamentet skulle vara öppet engagerad i den slutgiltiga utformningen av detta förslag, vilket vi annars inte skulle vara. Frågan om att inleda ett förlikningsförfarande kommer att ske efter omröstningen i morgon. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Förslag till förordning om gemenskapspatent Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om förslag om en förordning om ett gemenskapspatent. . (EN) Herr talman! Jag gläder mig över denna möjlighet att upplysa parlamentet om ett beslut som fattades av kommissionen i morse om ett förslag till en förordning om att införa ett gemenskapspatent. Detta är i linje med en begäran från Europeiska rådet i Lissabon där man begärde att ett sådant gemenskapspatent skall finnas senast år 2001. Parlamentet stödde tydligt detta initiativ genom dess bidrag till det omfattande samrådsförfarande som kommissionen inledde genom sin Grönbok om innovation i Europa år 1997. Vi behöver ett gemenskapspatent för att stimulera till innovation som är en viktig faktor för tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättningsskapande i Europa. Vår industri liksom vår forsknings- och vetenskapssektor har nu under en tid påpekat behovet av ett patent som är överkomligt, giltigt i hela gemenskapen och som garanterar rättssäkerhet. Det är ett ambitiöst mål. Vårt förslag uppfyller detta ambitiösa mål och syftar till att skapa precis ett sådant patent. Gemenskapspatentet kommer att gälla tillsammans med och komplettera befintliga system genom att erbjuda ett attraktivare alternativ för både stora och små företag som bedriver verksamhet inom den inre marknaden. Vårt förslag bygger i stor utsträckning på befintliga europeiska patentsystem som styr de regler och förfaranden som leder till ett beviljande av europeiska patent och denna strategi kräver att gemenskapen ansluter sig till den europeiska patentkonventionen. Med stöd av gemenskapens patentförordning kan patent som godkänts av Europeiska patentbyrån (EPO) i München bli gemenskapspatent. Gemenskapspatentet, i den form som föreslagits av kommissionen, kommer att ha följande egenskaper: Ett gemenskapspatent skall ha enhetlig karaktär, det skall gälla i hela gemenskapen och vara beroende av en enda regelsamling. Detta skall minska den osäkerhet som hänger samman med femton olika nationers lagstiftning och naturligtvis efter utvidgningen många fler. Rättssäkerheten kommer att bli avsevärt förstärkt genom att man skapar ett centralt rättssystem som skall säkerställa kvalitet och konsekvens i den rättspraxis som gäller gemenskapspatent. Inrättandet av en sådan centraliserad jurisdiktion kräver en ändring av EG-fördraget. Vi har nu en möjlig öppning med den pågående regeringskonferensen. Vi får inte missa den möjligheten och jag skulle vilja räkna med kraftfullt stöd av ledamöterna i detta parlament för att vara säker på att man i regeringskonferensen behandlar denna fråga på fullt allvar. Slutligen kommer vårt förslag att bidra till en avsevärd minskning av patentkostnader i Europa genom att det inte skall krävas ytterligare översättningar av patentet så snart som det har inlämnats på ett av de tre språken hos Europeiska patentbyrån. Kan jag insistera på behovet av en ambitiös strategi. Tidigare försök att skapa ett gemenskapspatent, i synnerhet genom Luxemburgkonventionen från 1989, misslyckades på grund av brist på ambitiösa planer för de två nyckelområdena: Först kostnad och sedan rättstvister. Vi måste övertyga medlemsstaterna om att fördraget måste ändras för att skapa en central jurisdiktion för rättstvister om gemenskapspatent. När vi ser på vårt förslag, bör man också förvänta sig konsekvenser av utvidgningen på kostnader och rättstvister i denna respekt. Om vi inte ställer höga mål för detta område kommer vi helt enkelt inte att tillhandahålla vår industri, vår forskning och våra utvecklingsexperter med det moderna patent som de behöver. Herr talman, herr kommissionär! Förslaget att inrätta ett gemenskapspatent utgör ett tillfälle att se över samarbetet - vilket ni just påpekade - mellan Europeiska patentorganisationen (EPO) och gemenskapens instanser. Det patent som nyligen utfärdades till universitetet i Edinburgh medför problem vad gäller EPO:s ställning och de närmare bestämmelserna för dess kontroll. Mot bakgrund av vad som kallades ett misstag framstår direktiv 98/44 om rättsligt skydd för biotekniska uppfinningar som otydligt och tvetydigt, särskilt artiklarna 5.1 och 5.2. Borde inte kommissionen föreslå en revidering av detta direktiv för att förebygga möjligheten att ta patent på upptäckten av en gen eller en gensekvens? Det är en fråga som inte kan undvikas när ett gemenskapspatent skall inrättas. Jag är mycket glad att höra att kommissionen har beslutat att begränsa antalet språk som får användas för gemenskapspatentet. För närvarande är översättningskostnader det största problemet när vi försöker minska kostnader och påskynda förfarandet. Jag välkomnar varmt förslaget och hoppas att regeringskonferensen är redo att vidta de nödvändiga ändringarna i fördragen. Men jag skulle vilja ställa en speciell fråga om förfarandet i EPO. Jag hade intryck av att själva förfarandet skulle förbli mer eller mindre densamma i det nya systemet. Varför använder EPO för närvarande systemet med många experter i stället för systemet med en expert som används i Japan och Förenta staterna? Där beviljas patentet när en expert har avgett sitt yttrande. Det är också en faktor som gör förfarandet i Europa dyrare och långsammare än den hos våra konkurrenter. Herr talman! Jag vill först och främst tacka kommissionären. Jag tror att det är en stor framgång. Precis som han har sagt så är det förmodligen det mest ambitiösa projekt som vi i dag håller på med för den inre marknaden, vilket jag som föredragande och å utskottets för rättsliga frågor och den inre marknaden vägnar är stolt att kunna säga. Ambitiösa, herr kommissionär, för utöver det ni sade finns ett grundläggande skäl baserat på principerna för den inre marknaden som pläderar för ett gemenskapspatent. Om vi vill att vår inre marknad verkligen skall bli en inhemsk marknad för företag och för konsumenter så tjänar en sådan uppdelning av patent på grund av gränser ingenting till. Projektet är lika ambitiöst som svårt, fördraget måste ändras liksom författningarna i minst fyra eller sex medlemsländer. Herr kommissionär, jag hoppas därför på ett mycket gott samarbete, vilket vi kommer att behöva, och för ett bra förhandlingsläge för att få projektet i hamn. . (EN) Herr talman! Tack för att ni ger mig tillfälle att besvara de nyss gjorda inläggen. Får jag inleda med att tacka fru Palacio Vallelersundi för hennes breda stöd till kommissionens beslut att främja gemenskapspatentet. Vad fru Kauppi beträffar vill jag säga att skälet till att Europeiska patentbyrån i München använder inte bara en utan flera experter är att den vill kunna säkerställa att den kvalitet i patentet som beviljas av Europeiska patentbyrån är av högsta kvalitet. Utan att vilja vara överdrivet eurocentrerad, patent som beviljas i andra delar av världen, i synnerhet en del som ligger på andra sidan havet om jag får uttrycka mig så, är inte av samma kvalitet som de patent som beviljas av Europeiska patentbyrån i München. Så i detta fall, är jag rädd, måste vi fortsätta att sätta säkerhet och kvalitet över rent ekonomiska hänsyn. Det är skälet till att Europeiska patentbyrån använder mer än en expert. På den första frågan är kommissionen medveten om den oro som har uppstått i Frankrike och på annat håll om direktivet och i synnerhet om eventuella inkonsekvenser mellan två punkter i artikel 5 i direktivet. Frankrikes president, Jacques Chirac, har skrivit till ordförande Prodi i denna fråga. Får jag understryka att enligt min åsikt finns det ingen motsättning mellan de första två punkterna i den artikeln, vilkas formulering tror jag grundar sig mycket starkt på förslag från detta parlament. I den första punkten föreskrivs att människans kropp vid olika bildnings- och utvecklingsstadier och den enkla upptäckten av ett av dess element, inbegripet en gens sekvens eller partiella sekvens, inte kan utgöra patenterbara uppfinningar. Denna punkt är uppenbart i linje med grundprincipen att upptäckter inte kan patenteras. I den andra punkten i artikel 5 fastslås dock att ett element avskilt från människokroppen eller på annat sätt framställt med hjälp av en teknisk process, inbegripet en gens sekvens eller partiella sekvens, kan utgöra en patenterbar uppfinning, även om det elementets struktur är identiskt till den hos ett naturligt element. Här uppstår uppfinningen från isoleringen av en speciell gen från dess naturliga miljö eller genom dess framställning genom en teknisk process. För att vara patenterbar skulle naturligtvis den uppfinningen fortfarande behöva uppfylla kriterier för nyhet, uppfinningshöjd och industriell tillämplighet. Vad gäller detta sista krav, industriell tillämplighet, klargörs i direktivet att industriell tillämpning av genen måste specificeras i patentansökan. En information om kommissionens ståndpunkt i denna fråga har lagts ut på vår hemsida. Självfallet kommer kommissionen att besvara president Chiracs brev och inta en ståndpunkt om de frågor han har tagit upp. Vårt förslag till ett gemenskapspatent, som är ämnet för diskussionen denna eftermiddag, påverkar inte gällande ordning som styrs av direktivet från 1998. Det direktivet beräknas genomföras i slutet av denna månad, och det bör också förbinda Europeiska patentbyrån. Herr talman, herr kommissionär! Det är viktigt att ni betonade samexistensen mellan nationella patent, europeiska patent och gemenskapspatent. Jag undrar emellertid ändå hur decentraliserad undersökningsregimen kommer att vara när det gäller gemenskapspatent. Det togs uttryckligen upp i svaret från parlamentet i grönboken, som ni nämnde. Jag är också glad över att vi skall åstadkomma en rättssäkerhet. Jag tror emellertid att man kunde ha åstadkommit det på ett annat sätt, nämligen genom att lägga till detta utan att skapa ett gemenskapspatent. En fråga som är viktig att ta ställning till här i parlamentet, och som definitivt kommer att vara en sak som drabbar den språkliga mångfalden i EU, är dessutom om vi vill garantera en jämlikhet mellan små och medelstora företag som verkar i alla delar av vår union. Jag tror vidare att det är viktigt att vi i alla delar av unionen kan behålla den kunskap som är förenad med undersökningspatent. När vi nyligen diskuterade vitboken om forskning hade vi alla den uppfattningen att det var nödvändigt att arbeta vidare med denna fråga för det var viktigt att inte bara ha bra forskning i Europa, men även att skapa optimala villkor för dess industriella utnyttjande. Så av den anledningen välkomnar jag kommissionär Bolkesteins uttalande. Ordet "centralisering" är mycket misslyckat i detta sammanhang för det antyder ett enda centrum för det som redan är en grupp av flera centra. Jag förmodar att den verkliga innebörden är att det kommer att finnas en domstol för hela gemenskapen, inte nödvändigtvis att den skall finnas på en plats som skall ligga geografiskt centralt. Slutligen förstår jag att det har föreslagits att programvara skulle kunna patenteras. Min grupp skulle vara mycket oroade över ett sådant förslag. Vi anser att upphovsrätt är den riktiga vägen att skydda programvara och att införandet av patent på detta område skulle vara gagnlöst och i motsats till god rättslig princip. Vi gläder oss över det faktum att detta skall bli en stor sporre till innovation och utveckling och den europeiska industrins konkurrensmöjlighet i framtiden, om det går igenom regeringskonferensen och in i stadgarna. Som en uppföljning till Fraisses fråga och ert svar till den måste gränslinjen gälla vad som är godtagbart för patentering och vad som inte är det. På det biotekniska området finns fortfarande detta gråa fält. Ni påstod att ni har fattat ett absolut beslut om detta. Finns det något manöverutrymme eller är det kommissionens absolut bestämda och avgjorda ståndpunkt som ni sade i ert tidigare svar? . (EN) Jag vill förklara att kommissionens förslag, om det godkänns av parlamentet och rådet, undanröjer inte några av de möjligheter som finns för närvarande. Så om kommissionens förslag godkänns kommer det att finnas tre sätt att få patent. Först och främst finns de nationella patenten som skall överlämnas på det nationella språket och som beviljas av det nationella organet för beviljande av patent. Det finns nu och kommer att fortsätta att finnas. Den andra möjlighet som fortsättningsvis kommer att finnas är det europeiska patentet som beviljas av Europeiska patentbyrån. Det europeiska patentet skall inte sammanblandas med gemenskapspatentet. Det europeiska patentet är en korg av nationella patent, så en uppfinnare skulle ansöka om ett patent till exempel för Beneluxländerna, Frankrike och Tyskland, fem länder av 15. Om ansökan godkänts skall han få ett patent för dessa fem länder och jurisdiktionen skulle spridas över domstolarna i dessa fem länder. Den möjligheten - den är reell för tillfället - kommer att fortsätta att finnas. Den tredje möjligheten som vi nu diskuterar är ett patent av enhetskaraktär, med andra ord det beviljas och tillämpas sedan i hela gemenskapen. Det är därför det kallas gemenskapspatentet. Får jag understryka att detta är en valmöjlighet som uppfinnare har, de kan antingen söka ett nationellt patent eller ett europeiskt patent eller ett gemenskapspatent. Kommissionen har inte för avsikt att ta bort några av de möjligheter som finns för närvarande. Låt mig vända mig till fru Thors som frågade om decentralisering på detta område. Vi kan inte få bådadera. Vi kan inte få kakan och äta den. Med andra ord: om vi vill ha ett gemenskapspatent, beviljat på en enda plats, nämligen München, och som i ett enda drag gäller hela gemenskapen måste vi ha en centralt organ för jurisdiktion för att döma i patenttvister. Därför har kommissionen föreslagit att en domstol inrättas för att döma rättstvister i fråga om immateriella rättigheter och den logiska platsen för den domstolen är Luxemburg. Det är också vad jag skulle vilja säga till MacCormick. Vi intresserar oss inte här för någon geografisk central plats - fast jag måste tillstå att jag vet inte om Luxemburg är eller inte är Europeiska unionens centrum. Med utvidgningen av Europeiska unionen kommer dock unionens geografiska centrala plats att flyttas österut. Vi har valt den plats där EG-domstolen ligger för gemenskapens domstol för immateriella rättigheter. Får jag återvända till Thors och säga att i fråga om små och medelstora företag tar kommissionen inte bort några möjligheter för dessa att ta del av uppfinningar som offentliggjorts av Europeiska patentbyrån. Av alla patent är 75 procent på engelska och det tillämpade språket för patent gällande immateriella rättigheter är engelska. För det andra finns nationella patentverk. Låt dem utnyttja sin kapacitet för att upplysa små och medelstora företag om vad som pågår i München och vad som har offentliggjorts på engelska, franska eller tyska. På det sättet kan de stimulera och hjälpa de små och medelstora företagen som finns i dessa respektive länder. Till slut, angående frågan om patent för biotekniska uppfinningar som togs upp både i den tidigare frågerundan och just nu igen vill jag understryka att det beslut som kommissionen fattade i morse inte förändrar någonting på det område som båda talarna hänsyftade till. Frågan ställs då: Har kommissionen manöverrum i detta hänseende? Det är bara de människor som inte har några idéer som aldrig ändrar sina idéer, så det skulle vara underligt om kommissionen inte hade något manöverrum. Vi överväger det, vi har mottagit ett brev från den franska republikens president, vi skall naturligtvis besvara det brevet, det finns redan information om detta på vår hemsida och vi skall göra vårt bästa för att styra den klokaste kursen. Herr talman! Jag vill precisera frågan från Kauppi något, nämligen rörande strategin om uppfinningshöjd. Hög uppfinningshöjd har fördelen av att lätt kunna försvaras inför domstol eftersom nullitetsbesvären naturligtvis innebär ett enormt problem. Låg uppfinningshöjd har fördelen av att många företag och uppfinnare kan anmäla sina uppfinningar och få sitt patent mycket snabbt. Därför anser jag att man principiellt bör fundera över vilken strategihöjd Europa i framtiden skall välja, för japanerna tillämpar som exempel principen om den låga uppfinningshöjden nu och har därför även en massiv anmälningsaktivitet. Europa och Europaparlamentet har egentligen en mycket hög uppfinningshöjd. Jag tror att detta är av enorm betydelse som finanspolitiskt instrument. Herr talman, herr kommissionär! Även jag å min sida lyckönskar er till detta preliminära förslag. I verkligheten hoppas vi alla i Europeiska unionens konkurrenskrafts intresse att denna oändliga historia om gemenskapspatentet nu skall få ett lyckligt slut. Därför var det rätt - jag vill uttryckligen stärka er i detta - att inte överlasta förslaget med mycket känsliga frågor såsom patentskyddet för biotekniska produkter. Jag vill även be kollegerna att inte ta upp principfrågor om språkregleringar. Här har vi att göra med ett specialbetänkande som är underkastat särskilda villkor. Herr kommissionär, rörande jurisdiktionen sade ni just i förbigående att Luxemburg vore självklar för denna jurisdiktion. Jag tar nu inte detta som en vink om en möjlig hemvist för den europeiska patentdomstolen. Det vore måhända mer meningsfullt att utlokalisera hemvisten till Europeiska patentbyrån i München eftersom hela expertisen ju finns samlad där och hela samarbetet därigenom skulle underlättas. Herr talman! Jag skulle gärna vilja berömma Bolkestein för hans uppläggning, hans energi och de framgångar han har haft i arbetet för det europeiska gemenskapspatentet. Jag skulle vilja ställa fyra frågor. Jag har förstått att vissa kommissionärer och vissa andra personer föreställer sig att det föreslagna systemet för språkhantering skulle medföra svårigheter. Jag är ingen språkfanatiker, men jag undrar: Varför bara tre språk och inte fem, som är fallet hos EG-varumärkesbyrån? Skulle det verkligen leda till svårigheter? Min andra fråga gäller beslutet att omvandla byrån i München till en EU-byrå. Detta måste godkännas med enhällighet av femton regeringar. Utgör detta ett problem? Den tredje frågan rör Europaparlamentets ställning. Egentligen har vi ingen medbeslutanderätt. Betyder det att Europaparlamentet, som mer än någon annan har ivrat för ett europeiskt gemenskapspatent, inte kommer att involveras i arbetet och inte ens kommer att erhålla aktuell och regelbunden information om vad som händer? Slutligen undrar jag hur den framtida utvidgningen kommer att påverkas av gemenskapspatentet? . (EN) Sex frågor har lagts fram av tre ledamöter i er församling. Kanske får jag besvara dem en efter en. För det första, frågan om trösklar, den enda minimitröskel jag känner till är den för kvalitet och vi måste fortsätta att tillhandahålla patent som uppfyller absoluta kvalitetskriterier. Tidigare i eftermiddags besvarade jag en fråga från fru Kauppi där hon frågade varför Europeiska patentbyrån inte nöjde sig med bara en expert och skälet jag angav var att vi måste få patent med högsta kvalitet och därför är det ibland nödvändigt att använda mer än en expert. Jag anser inte att vi bör försämra kvaliteten i de patent som godkänns av Europeiska patentbyrån, och därför bör vi bibehålla tröskeln som den är. Samma parlamentsledamot frågade om jurisdiktion. Återigen, ett gemenskapspatent behöver en jurisdiktion för gemenskapen och vi anser att det vore bäst att placera denna domstol i Luxemburg och i den skall sitta specialiserade domare som naturligtvis också utgör en del av EU:s hela domstolssystem men det är helt och hållet en fråga om platsen för domstolen. Om konkurrensmöjlighet, låt mig säga att det är en av de viktigaste skälen till att vi startade hela detta program. Företags- och forskningsvärlden önskar ett enda patent som kan användas på en gång för hela gemenskapen och en som är billig. Den genomsnittliga kostnaden för europeiska patent är tre gånger högre än kostnaden för ett normalt japanskt patent och fem gånger högre än kostnaden för ett normalt amerikanskt patent. Självklart är detta till nackdel för europeisk konkurrenskraft. Vad gäller språken, och här vill jag ta upp en fråga från De Clercq, om vi följde Luxemburgkonventionen från 1989, vilket innebar att alla patent måste översättas till 11 språk, skulle enbart kostnaden för översättning uppgå till 17 000 euro i genomsnitt medan det system som kommissionen nu föreslår kommer att kosta 2 000 euro. Det är också skälet till varför Luxemburgkonventionen aldrig fungerade. Man fastställde att det inte ratificerats i de medlemsstater som krävdes och därför blev den aldrig tillämpbar och detta på grund av att vi inte hade tillräckligt ambitiösa idéer, varken i fråga om jurisdiktion eller kostnader. Herr De Clercq frågar varför kan vi inte ha fem språk. Skälet är att konstruktionen av gemenskapspatentet är sådant att Europeiska patentbyrån beviljar ett patent för hela gemenskapen och därför kommer vi att låta hela processen fram till beviljandet av patentet vara som den är nu. Därefter blir det giltigt i hela gemenskapen. Sedan finns det en domstol som hanterar patenttvister men fram till beviljandet av själva patentet kommer Europeiska patentbyrån att arbeta som det gör nu. Får jag påpeka att Europeiska patentbyrån är inte ett gemenskapsorgan. Det finns en europeisk patentkonvention och 15 medlemsstater har undertecknat konventionen men flera andra stater har också undertecknat den, så kommissionen kan inte säga till Europeiska patentbyrån vad dess språkarrangemang skall vara. När därför De Clercq frågar varför kan inte Europeiska patentbyrån bli ett organ i Europeiska unionen är mitt svar att Europeiska unionen måste underteckna europeiska patentkonventionen och bör förhandla om det men det är inte längre realistiskt att förvänta sig att Europeiska patentbyrån skall bli ett unionsorgan. Den näst sista frågan som ställdes av De Clercq gällde medbeslutandeförfarandet. Det kommer att fungera som det normalt gör och därför kommer parlamentet att spela sin normala roll vid övervägande av mandat och kommissionens målsättningar när man fattar beslut om dessa frågor i sin helhet i höst. Till sist, när utvidgningen sker kommer unionen uppenbart att bli större och gemenskapspatentet kommer då att gälla de länder som har gått med i Europeiska unionen. Det finns inget annat sätt att ha och upprätthålla ett gemenskapspatent. Återigen, de två andra möjligheterna kommer fortfarande att finnas, så det kommer fortfarande att finnas ett polskt nationellt patent och det kommer också fortfarandet att finnas ett europeiskt patent som, om den ansökande önskar, kan täcka Polen. Låt oss hoppas att de flesta europeiska företagen och de flesta europeiska forskningsexperter kommer att sträva efter att gå över från det europeiska patentet till gemenskapspatentet så att Europeiska unionens konkurrenskraft förbättras så mycket som möjligt. Tack så mycket herr Bolkestein för era svar. Jag förklarar kommissionens uttalande och den efterföljande debatten för avslutad. Frågestund (kommissionen) Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B5-0532/00). Första delen Fråga nr 25 från (H-0549/00): Angående: IT-brottslighet ("Cybercrime") Arbete pågår om IT-brottsligheten (Europarådet, G7-Lyongruppen). Därutöver har kommissionen nyligen tagit initiativ och överväger nu att ta nya mått och steg på gemenskapsnivå för att bekämpa brottsligheten. Tydligen diskuterar kommissionen ett papper med medlemsstaterna utan att en informera parlamentet om detta. En av åtgärderna som övervägs är ett förpliktigande för tillhandahållare av tjänster att samla ihop och lagra trafikdata och på begäran tillhandahålla dem för myndigheter. Är kommissionen medveten om att en sådan åtgärd kan skapa enorma risker för det personliga dataskyddet, skyddet för känslig kommersiell data och skulle underlätta industriellt och ekonomiskt spionage? Är kommissionen medveten om att en sådan åtgärd skulle kunna resultera i att användarna förlorar förtroendet för Internet? Är kommissionen medveten om att en sådan åtgärd skulle vara inkoherent med kommissionens nyligen tagna initiativ eEurope, vars syfte är att uppmuntra Internet-användning såväl privat som i yrkeslivet? . (EN) Herr talman, fru Cederschiöld, parlamentsledamöter! Sedan december 1999 har kommissionen haft informella samråd med företrädare från medlemsstaternas myndigheter för upprätthållande av lag och ordning och för persondataskydd och från europeisk industri, i huvudsak företag för Internettjänster och telekommunikationsoperatörer, i syfte att ta fram förslag till det meddelande som anmäldes i dess årliga arbetsprogram om eventuella möjligheter till vidare åtgärder av Europeiska unionen vad gäller datarelaterade brott. Kommissionen anser att i varje lösning till den komplicerade frågan om skydd av trafikdata bör man uppnå en rimlig balans mellan olika berördas behov och intressen medan man helt säkrar grundläggande mänskliga rättigheter med hänsyn till privatliv och skydd av persondata. Det finns helt andra och angelägna frågor att ta hänsyn till. Å ena sidan har myndigheter för privatskydd ansett att det mest effektiva sättet för att minska oacceptabla risker för privatliv och samtidigt ta hänsyn till kravet på effektivt upprätthållande av lag och ordning är att trafikdata i princip inte bör insamlas bara för syftet för upprätthållande av lag och ordning. Å andra sidan har myndigheter för upprätthållande av lag och ordning fastslagit att de anser att det är nödvändigt att behålla en minimimängd av trafikdata under en minimiperiod för att underlätta brottsundersökningar. Tillräcklig säkerhet för all insamlad trafikdata måste garanteras. Industrin bör få hjälp med att bekämpa brott som brott av hacker och databedrägeri men inte ställas inför åtgärder som är oskäligt dyra. Vidare kommer industrin att ha en nyckelroll att spela genom att på frivillig basis medverka till att skapa ett säkrare informationssamhälle. Användare måste kunna lita på säkerheten i informationssamhället och känna sig skyddade från brott och från kränkning av sina privatliv. Enligt förslaget till handlingsplanen för e-Europe, utarbetat av kommissionen och helt nyligen antaget vid Europeiska rådets toppmöte i Santa Maria da Feira, skall en samordnad och konsekvent strategi för cybercrime utformas till slutet av år 2002 för att skapa större samarbete om dessa viktiga frågor. I samband med initiativet e-Europe liksom den fleråriga handlingsplanen för säkrare användning av Internet planerar kommissionen att stödja flera åtgärder som syftar till att stimulera användningen av Internet och öka säkerheten för och förtroendet hos användarna. Jag vill tacka så mycket för ett trevligt svar, som dock inte helt var svaret på mina frågor. Vi måste därför kanske diskutera detta i framtiden för att få kompletterande svar. Alla vill vi ju bekämpa cybercrime. Det är viktigt att det är brottsligheten som hämmas och inte den nya ekonomin. Då måste alla inblandade parter vara med i denna konsultation och framföra sina synpunkter i god tid. Det gäller inte bara EU-institutionerna och medlemsstaterna, utan också konsumenterna och industrin, så att vi inte hamnar i något inkonsekvent läge som innebär att den ena handen gör en sak i eEurope-initiativet, samtidigt som vi gör något annat på brottslighetssidan. Det gäller att skapa förtroende för utvecklingen om e-commerce skall fungera. Då kan det inte arbetas i hemlighet. I stället är det viktigt att vi får analyser på detta område av konsekvenserna av förslagen. I Feira tas just konsumentförtroendet upp som en nyckelfaktor för utvecklingen av e-handeln. Jag vill avsluta med en följdfråga: När får vi en konsekvensundersökning för konsumenterna, industrin och det ekonomiska spionaget, som annars kan riskera att utvecklas? . (EN) Jag delar den ärade ledamotens åsikt i den meningen att vi kan inte genomföra detta arbete på ett hemligt sätt. Det är inte kommissionens avsikt att göra någonting i hemlighet generellt och i synnerhet inte på detta område. Tvärtom försöker vi skapa ett brett samråd i denna fråga som är mycket komplicerad. Ingen har ännu hittat det rätta svaret. Vi måste följa de diskussioner som pågår inom flera internationella fora, till exempel den speciella överenskommelse som Europeiska rådet utarbetar om cybercrime och diskussioner om OECD. Vi behöver också mycket noga följa utvecklingen av de lagändringsförslag som införs i flera medlemsstater som handlar om den mycket känsliga frågan att samla in trafikdata för ändamålet att upprätthålla lag och ordning. Som jag sade till fru Cederschiöld kommer handlingsplanen för e-initiativet också att innehålla en lista över åtgärder för att förstärka säkerheten för användarna av Internet och också den speciella frågan om e-handel. Enligt den tidtabell som fastställdes av toppmötet i Santa Maria Da Feira kommer dessa åtgärder att genomföras inom de närmaste månaderna och vi kommer att få den utvärdering som den ärade ledamoten nämnde i sin fråga. Jag var imponerad av kommissionärens avvägda svar på denna fråga men det passar inte särskilt bra till förslaget från Förenade kungarikets regering att säkerhetstjänsterna - MI5 och MI6 - bör övervaka all Internettrafik. De avser att kräva att man lämnar ifrån sig krypteringskoder och att bestraffa dem som inte gör detta även om koderna har tappats bort och är oåtkomliga. Anser kommissionen att detta förslag för det första är i överensstämmelse med civila rättigheter, såsom de formulerats för gemenskapen, och för det andra till nytta för utvecklingen av Internetanvändningen i Europeiska unionen, som så vältaligt förespråkats av alla, inklusive i synnerhet den brittiske premiärministern? . (EN) Jag delar er åsikt att frågan om att ha en strategi för kryptering på europeisk nivå är ett viktigt verktyg för att öka säkerheten vid användning av Internet. Men som ni kan förstå måste vi på detta nya område ta itu med kravet på att förstärka säkerheten på basis av subsidiaritetsprincipen i den meningen att vi måste fastslå att varje medlemsstat måste få anta sin egen nationella lagstiftning för att upprätthålla lag och ordning på nationell nivå. Vad vi i kommissionen gör är att samordna ansträngningarna på europeisk nivå för att garantera att lag och ordning kan upprätthållas. Vår strategi är att garantera gemensamma miniminivåer för upprätthållande av lag och ordning på europeisk nivå vilket inte hindrar medlemsstaterna att införa strängare eller nationell lagstiftning. Likväl skall en jämförelse mellan olika nationella lagstiftningar vara en viktig faktor när vi antar gemensamma bestämmelser på europeisk nivå. Jag kan inte ger er en bred bild just nu för i flera medlemsstater, till exempel Förenade kungariket, håller man på att utarbeta en lagstiftning som ännu inte helt antagits av de nationella parlamenten. Fråga nr 26 från Watts kommer inte att besvaras eftersom den inkluderats i dagordningen för den här delen av sammanträdet. Fråga nr 27 från (H-0543/00): Angående: Vissa EU-medlemsstaters alliansfrihet Vid toppmötet i Feira behandlades EU:s försvarsdimension som också skall tas upp vid regeringskonferensen. Vissa EU-medlemsstater hör inte till Nato. Vilken är kommissionens ståndpunkt beträffande dessa länders ställning i EU:s framtida försvarssamarbete? . (EN) Europeiska unionen har gjort fantastiska framsteg vad gäller att utforma en europeisk säkerhets- och försvarspolitik. Från Köln via Helsingfors till Feira har vi gått från en ambitiös vision till konkreta mål, först militära och nu också civila huvudmål och upprättandet av nya speciella strukturer. Denna mycket välkomna utveckling har gett innebörd till målsättningarna för "Petersbergprinciperna" såsom fastlagts i Amsterdamfördraget. Deras införlivande i fördraget för några år sedan var endast möjligt genom ett helt och aktivt stöd från alla medlemsstater. Det är för tidigt att säga om någon ytterligare fördragsändring på detta område krävs i detta skede. Det har inte skett någon formell diskussion om Europeiska unionens försvarsaspekt inom ramen för regeringskonferensen hittills. I ordförandeskapets rapport till Feira angavs att slutsatserna från Köln och Helsingfors kan genomföras utan att det är nödvändigt att på juridisk grund ändra fördraget, såvida inte rådets beslutsfattande befogenheter behöver ändras eller fördragets bestämmelser om VEU behöver ändras. Ordförandeskapet har föreslagit att frågan om en revidering av bestämmelserna om den europeiska försvars- och säkerhetspolitiken måste kunna ses över såsom krävdes vid Europeiska rådet i Nice. Vad gäller den speciella frågan om ståndpunkten om något framtida försvarssamarbete mellan EU:s medlemsstater som inte tillhör Nato, är detta först och framför allt en fråga som skall lösas av de berörda medlemsstaterna. Vad som är klart är att det militära huvudmål som man kom överens om i Europeiska rådet i Helsingfors kommer att kräva en gemensam samordnad insats av alla medlemsstater. När det gäller utformningen av individuella, nationella, militära bidrag kommer dessa att diskuteras vid den utfästelsekonferens som skall äga rum i höst under det franska ordförandeskapet. Återigen, hur EU-stater som inte är med i Nato ser på sin roll och vad deras medverkan till försvaret av Europeiska unionen bör vara är rättmätigt upp till dessa medlemsstater att bestämma. Men det kan vara bra att skilja mellan två områden i den totala europeiska säkerhets- och försvarsbalansen, Petersberginsatser för fredsbevarande och fredsgenomförande å ena sidan och territoriellt försvar å andra sidan. Europeiska unionens fastslagna målsättning är att vara redo att stödja åtgärder inom ramen för Petersberginsatserna. Alla EU:s medlemsstater har kommit överens om detta och är redo att bidra till det. De utmärkta bevisen på europeiska neutrala staters insatser på områdena fredsbevarande insatser och krishantering har kommit väldigt mycket i förgrunden i det nya europeiska säkerhetssammanhanget. Alla fyra medlemsstater som inte också är medlemmar av Nato bidrar aktivt och konstruktivt till utvecklingen av CFSB generellt och till den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken i synnerhet. Deras medverkan till den senaste regeringskonferensen var verkligen avgörande för att få Petersberginsatserna införda i det nya fördraget. Slutligen har jag inga tvivel om att de aktivt och ambitiöst kommer att medverkan på detta område - materiellt liksom i de pågående diskussionerna för att utforma de nya samarbetsstrukturerna, vare sig det gäller militära eller icke-militära aspekter på konfliktförebyggande, konfliktlösning och krishantering. Herr talman, herr kommissionär! Jag tackar er för ett grundligt svar. Jag skulle vilja ytterligare precisera de principer som man i Feira beslutade om. Där godkände man att begreppet flexibility tas upp i regeringskonferensen. Jag frågar er om det här begreppet enligt er tolkning nu även utvidgats till att omfatta den andra pelarens frågor. . (EN) Som jag sade anser jag det inte nödvändigt att göra någon fördragsändring. Det är min personliga åsikt, men jag är säker på att det kommer att övervägas av medlemsstaterna under de närmaste månaderna. En fråga som naturligtvis direkt har betydelse för flexibiliteten enligt pelare II till vilken den ärade gentlemannen hänvisade är hela frågan om VEU:s artikel 5, vilken inte överförs till EU och detta kan naturligtvis ha legat bakom frågan. Det som överförs är enbart Petersberginsatserna, naturligtvis tillsammans med de institutionella och administrativa mekanismer som Europeiska unionen har till sitt förfogande. Det finns olika möjligheter om vad som skall hända med den kollektiva försvarsklausulen men det är, med tanke på mina ansvarsområden, verkligen inte en fråga för mig. Frågor som faller under pelare II måste ställas till medlemsstaterna, men med tanke på våra nära sammanhängande ansvarsområden enligt pelare I, intresserar vi oss för dem. Fråga nr 28 från (H-0555/00): Angående: ICC Europeiska kommissionen - kommissionären för biståndsfrågor - spelade en viktig roll i skapandet av den nya permanenta internationella brottmålsdomstolen i juni 1998. Godkännandet av Romkonventionen - som ligger som grund för den internationella brottmålsdomstolen - var ett viktigt steg för att bryta trenden att systematiskt använda våldtäkter som en krigsstrategi. Konventionen är det första internationella samförståndsdokument som fastställer att våldtäkt, sexuellt slaveri och påtvingat havandeskap kan behandlas som brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. För att bli verklighet måste dock 60 stater ratificera Romkonventionen. Trots att alla EU:s medlemsstater har skrivit under, har tyvärr endast Italien ratificerat fördraget. Vilka åtgärder avser kommissionen vidta för att säkerställa att EU:s medlemsländer också ratificerar konventionen? . (EN) Kommissionen är medveten om att hittills har två medlemsstater, Italien och Frankrike, ratificerat ICC-konventionen. De flesta medlemsstater kommer dock att ratificera konventionen under detta år, inberäknat några redan i sommar som Tyskland, Österrike och Nederländerna. Andra medlemsstater kommer inom kort att lägga fram lagstiftning till sina parlament. Kommissionen stöder initiativ från icke statliga organisationer för att främja inrättandet av ICC. Under 1999 anslogs cirka 1,5 miljoner euro till sådana aktiviteter i linje med budgetanmärkningarna till budgetpost B7706 i kapitel B77. Herr talman! Det är naturligtvis glädjande att flera EU-länder håller på att ratificera detta avtal. Det är faktiskt två år sedan vi antog avtalet, samtidigt är det bara en femtedel av de 60 länder som måste ratificera det för att fördraget skall kunna gälla. Det är naturligtvis väldigt tveksamt om det hinns med fram till december i år. Det är emellertid oerhört viktigt, eftersom fördraget från Romkonferensen är det första internationella avtal som slår fast att våldtäkt och påtvingat havandeskap kan behandlas som krigsförbrytelse och brott mot mänskligheten. Erfarenheterna från de domstolar vi har haft, krigsförbrytartribunalerna för Rwanda och Jugoslavien, visar tydligt att det nuvarande systemet är otillräckligt för att möta den typ av brott som jag just nämnt. För att ICC skall kunna fungera, krävs det emellertid ett brett internationellt stöd. Min fråga till kommissionen är därmed: Har ni några som helst planer på att försöka övertyga också viktiga länder som USA, Ryssland och Japan att skriva på avtalet från Romkonferensen? . (EN) Först av allt stöder jag helt vad den ärade ledamoten har sagt om betydelsen av att konventionen inbegriper brott med sexuellt våld som brott mot mänskligheten när, som har varit fallet, de begås som en del av en utbredd eller systematisk attack mot civilbefolkning. Vad vi har sett i samband med detta och i andra kriminella aktiviteter är naturligtvis det kraftfullaste argumentet för oss att komma framåt med ratificering av konventionen av så många länder som möjligt. Jag tror att jag har rätt när jag säger att 160 nationer beslöt att inrätta en internationell brottmålsdomstol och stadgan för domstolen godkändes av cirka 120 stater, så det bör inte finnas några problem för oss att gå från de 50 som ratificerat till siffran 60 som vi kräver för att gå vidare. Vi har naturligtvis drivit frågan om hur viktig ratificeringen är med Förenta staterna. Vi godkänner inte, som den ärade ledamoten skall veta, USA:s ståndpunkt om ICC. Vi fortsätter att plädera för vår sak med dem och vi kommer att göra det med Ryssland och Japan och andra länder likaså. Frågan kommer upp regelbundet vid våra bilaterala kontakter och jag skulle se till att det gjorde det om så inte var fallet. Vi anser att detta kan vara en ytterst viktig institution, i synnerhet med tanke på några av de förfärliga saker som har hänt under de senaste åren. Ju tidigare domstolen kan fungera ju bättre för alla. Herr talman! Anser kommissionen att det är möjligt att Europeiska gemenskapen ansluter sig till Romkonventionen? Vad i så fall skulle bli förhållandet mellan EG-domstolen och ICC? . (EN) Det finns frågor om vår rättsliga personlighet eller brist på rättslig personlighet som har direkt att göra med det. Vad vi är angelägna om för närvarande och detta är väldigt mycket var kommissionen har en uppgift - är att uppmuntra alla våra medlemsstater att ratificera och uppmuntra några av våra partner och kollegor i det internationella samfundet att göra likaså. Det måste vara vår målsättning för att säkerställa att bestämmelserna, som fick så brett stöd i Rom, verkligen leder till att en fungerande domstol inrättas så snart som möjligt. Fråga nr 29 från (H-0560/00): Angående: Känslig alpkorridor Alperna är ett synnerligen känsligt område som i miljöhänseende drabbas i allt högre grad av transittrafiken mellan de central- och östeuropeiska länderna och Medelhavsområdet (enbart på Brennerrutten ökar trafiken sedan tio år med i genomsnitt 5,8 procent om året, vilket innebar att 33 miljoner ton varor transporterades över Brenner 1999). Kommissionen ombeds mot denna bakgrund att ange vad den avser att göra för att minska denna enorma belastning på miljö och människor i så känsliga områden? Andra delen . (ES) Kommissionen är fullt medveten om miljöproblemen i alpkorridorerna, men man vill ändå gå försiktigt tillväga så att alla intressen som står på spel beaktas. Brenner är en synnerligen viktig transitrutt genom Alperna och är därför ett bra exempel på att man måste gå försiktigt fram såväl när det gäller järnväg som vägleder för att både miljön och den fria omsättningen av varor skall skyddas. Beträffande järnvägen så är kommissionen beredd att stödja de åtgärder som vidtagits av länderna för att utveckla och verkställa järnvägsprojektet i Brenner. Höghastighetståget i Brenner har inkluderats i den lista av gemenskapsprojekt som har högsta prioritet och en betydande gemenskapsfinansiering har skett via de transeuropeiska näten. Beträffande vägnätet så måste det poängteras att en större trafikbelastning inte nödvändigtvis innebär mera föroreningar. Systemet med ekopunkter har exempelvis visat att de lastbilar som kör genom Österrike har minskat sina utsläpp av förorenande gaser trots att antalet genomförda resor har ökat. Kommissionen kommer att fortsätta söka lösningar på de miljöproblem som orsakas av trafiken. Därför bör ledamöterna känna till att kommissionen i årets arbetsprogram har förbundit sig att utfärda ett meddelande om trafik i känsliga områden inom Europeiska unionen och där ingår Alperna. Resultatet av detta meddelande kommer att påverka framtida åtgärder som enligt tidigare beslut omfattar ett kompletterande åtgärdspaket för att minska konsekvenserna av trafik i känsliga områden: tekniska normer för att förbättra miljökrav och säkerhet, tarifferingsinstrument för en justering av tariffer som berör alla reella transportkostnader, ökad transporteffektivitet, i synnerhet optimeringen av intermodaliteter, samt ökad konkurrenskraft för järnvägstransporten. Herr talman! Jag skulle vilja göra ett inlägg för att tacka kommissionären för de klargöranden hon har gett oss och för att hon är beredd - vilket hon har sagt flera gånger bland annat i denna sal - att ta vederbörlig hänsyn till frågan om miljöpåverkan i ett alpområde som är särskilt känsligt både på grund av höjden och dess ringa storlek. Vi har föreslagit planer på nya lösningar som också nyligen har lagts fram för kommissionären. Jag tror att vad dessa nya projekt beträffar, vad hela konceptet med transporter inom Europeiska unionen beträffar, skulle de kunna utgöra en pilotlösning. Jag hoppas att den beredvillighet kommissionären hittills har visat att diskutera kommer att känneteckna hela kommissionen och att kommissionärens insikter också kommer att delas av en majoritet i Europeiska kommissionen. . (ES) Herr talman! Jag vill bara tacka ledamoten för dennes anförande och säga att vi givetvis kommer att gå vidare med Brennerprojektet, trots att det på grund av tekniska svårigheter inte är ett projekt som går att klara av från en dag till en annan. Jag hoppas dock att vi åtminstone har lyckats sätta igång Brennerprojektet innan tiden går ut för de 14 Essenprojekten. Herr talman! Vi vet alla att det råder krisstämning kring Brenner, och jag tror att det är absolut nödvändigt att på nytt diskutera planer om utbyggnad respektive priserna, eftersom man helt enkelt måste få grepp om situationen. Min fråga lyder: Har ni egentligen för avsikt - vi har ju haft grönboken - att en gång verkligen tillämpa effektiva priser inom trafiken, i synnerhet efter Brennermodellen? . (ES) Jag vet inte vad ledamoten egentligen menar med effektivt pris. Det handlar egentligen om att priset inverkar på transporten, problemet är att resekostnaderna är alltför höga i vissa områden, där det idag inte finns några andra alternativ. Fram till ikraftträdandet av avtalet med Schweiz, vilket förhoppningsvis kommer att inträffa under nästa år, ett avtal som har ratificerats av det schweiziska folket, ett avtal som tvivelsutan kommer att öppna alternativa rutter där delar av trafiken mellan norr och söder kan använda sig av korridorer genom Schweiz. De alternativa rutterna är inte många, främst på grund av att en del har haft problem med tunnelolyckor den senaste tiden. Jag är därför av den uppfattningen att det som först och främst måste göras är att förbättra järnvägsförbindelserna, som faktiskt kan vara ett riktigt alternativ, som faktiskt kan transportera lastbilar till och med på spåren. Detta är vår nuvarande målsättning. Ett så komplicerat och geografiskt olycksdrabbat område kräver dock fler projekt, projekt vi arbetar med, men som behöver mogna. Detta betyder absolut inte att vi har övergett dem, tvärtom. Vi fortsätter att försöka driva igenom dem med kommissionens och intresserade medlemsländers stöd. På grund av projektets betydelse kommer en allmän förening att bildas där såväl statligt som privat kapital kommer att sökas. Frågor till herr Nielson Fråga nr 30 från (H-0524/00): Angående: Turkiets användning av gemenskapsanslag Den turkiska tidningen Hürriyet omnämner i sin upplaga av den 22 januari i år att en del av de pengar som Europeiska unionen beviljat för stöd till offren för fjolårets jordbävning använts för inköp av 35 bilar värda 500 miljarder turkiska lire i syfte att underlätta de turkiska parlamentsledamöternas förflyttningar. Skulle Europeiska kommissionen kunna upplysa mig om hur stort det sammanlagda belopp var som Europeiska unionen beviljade Turkiet efter den katastrofala jordbävningen i fjol, och på vilket sätt man garanterat att gemenskapsanslagen används på rätt sätt, samt också tala om hur Europeiska kommissionen förhåller sig till ovannämnda anklagelse som alltså framförts i en stor turkisk dagstidning? Med andra ord, tänker kommissionen begära tillbaka de medel som använts till annat ändamål än det som de var avsedda för - vilket är att uppenbart bryta mot gemenskapsbestämmelserna - det vill säga för att tillfredsställa de turkiska parlamentsledamöternas konsumtionsbehov i stället för att hjälpa de tragiska jordbävningsoffren? . (EN) Låt mig först meddela er att Europeiska kommissionen via kontoret för humanitärt bistånd, ECHO, anslog ett totalt belopp på 30 miljoner euro för hjälp till jordbävningsoffren i Turkiet förra året. Programmet startades i augusti och pågår fortfarande. På den speciella frågan som gällde en artikel i en turkisk dagstidning den 22 januari kan jag säga att där förekommer inga bidrag från gemenskapen enligt vad som hänvisas till i denna artikel. Vi har fått försäkran om detta från två olika källor. Skriftlig bekräftelse har mottagits från kommissionens representationskontor i Ankara på att artikeln i fråga inte hänvisar till Europeiska unionen eller någon extern bidragskälla. Det har också bekräftats från ECHO:s kontor i Istanbul att det turkiska parlamentets stiftelse är en privat organisation inrättad av och finansierad av enskilda parlamentsledamöter. Hur pengarna skall användas beslutas av parlamentets råd efter det att ledamöterna har röstat om saken. Bakgrunden till tidningsartikeln var att ett ensidigt beslut fattats av ledningen i det turkiska parlamentet för att anslå medel till jordbävningsområdet. Dessa medel hade tidigare öronmärkts för inköp av 35 bilar till ledamöter i parlamentets råd och rådets ledamöter protesterade till denna omfördelning och ansåg att det ursprungliga beslutet att köpa nya bilar skulle gälla i kostnadseffektivitetens intresse. Medlen i fråga tillhör i själva verket det turkiska parlamentets stiftelse och detta finansieras av parlamentets ledamöter i Turkiet. Så vi har absolut ingenting att göra med detta ärende och därför kan jag inte heller lova något slag av uppföljningsåtgärd. Jag tackar kommissionären varmt för det utförliga svar som han gav på min fråga och för de lugnande försäkringarna om att de pengar som anslagits av Europeiska unionen inte har använts till att köpa bilar till turkiska ledamöter. Vad som oroar mig är det faktum att Hürriyet, som är, tror jag, Turkiets största tidning, inte har bemött ett förnekande från den turkiska regeringens sida, men pressfriheten i Turkiet har, som vi alla känner till, problem. De journalister som befattar sig med denna "avvikande" typ av information bestraffas inte bara med censur, utan de skickas också i fängelse, och det händer ibland att de mördas. Men jag vill tro att det svar som kommissionären gav på grundval av de grundliga efterforskningar som gjorts av Europeiska unionens behöriga myndigheter Turkiet ger en rättvisande bild. Om detta verkligen inte har ägt rum, skulle jag vilja skämta och säga att bilarna, om det hade ägt rum, i stället för att ges till de turkiska ledamöterna, borde ha getts till ledamöterna i Europaparlamentet från regionerna, som inte kan använda sina bilar, utan får ta sig fram med offentliga färdmedel. Jag ber ledamöterna att begränsa sig till att ställa nya frågor eller kompletterande frågor. Jag förstår vikten av era värderingar, men vi måste hålla oss till det stipulerade. Fråga nr 31 från (H-0540/00): Angående: Utvecklingsländer och lantgårdsdjurens välfärd Vilka åtgärder kommer kommissionen att vidta, med stöd av gemenskapens utvecklingsprogram och dess inflytande i världen, för att uppmuntra utvecklingsländerna att inte införa industriella djuruppfödningssystem, eftersom dessa utgör ett allvarligt hot mot lindringen av fattigdomen, miljön, människornas hälsa och djurens välfärd i utvecklingsländerna? . (EN) Frågan lyder: "Har kommissionen tillsammans med EU:s medlemsstater och andra internationella institutioner någon samordning om problemet industrialisering av boskapshållning" och svaret är ja. Kommissionen deltar aktivt i initiativet miljö och utveckling för kreatursbesättning. Medlemmarna i ledningskommittén är Danmark, Frankrike, Tyskland, Schweiz, Sverige, Förenade kungariket, USA, Costa Rica, EFAT, Världsbanken, FAO, Senegal, Indien, Kina och Kenya. Initiativets syfte är att skydda och förbättra naturliga resurser som påverkas av boskapsproduktion och samtidigt minska fattigdom. Tidigare arbete inom ramen för detta initiativ identifierade på global skala konsekvenserna av ökat tryck på betesmark och av att blanda jordbrukssystem och faran med att gå över till en industriell produktionstyp. Det har belyst det nära och komplicerade samspelet mellan statlig politik och miljöns påverkan av boskapsproduktion och identifierat många tekniker som finns att tillgå för att minska de negativa effekterna inom alla olika produktionstyper under förutsättning att lämpliga politiska ramar finns fastlagda. Så detta är något som vi uppmärksammar ganska mycket. Problemet är att det är mycket stort och kommer förmodligen att växa, men vi deltar aktivt i de bästa internationella insatser för att göra något meningsfullt. Jag tackar kommissionären för det bra svaret och det gläder mig att höra att dessa frågor tas på allvar. Jag undrar dock om kommissionären vill säga om han håller med eller inte om att intensivt jordbruk troligen inte är en väg framåt för norr eller söder när vi tänker på att världens befolkning i slutet av detta århundrade kommer att vara 10 miljarder. Om de alla hoppas få äta en USA-kost skulle vi behöva fyra planeter i jordens storlek för att framställa de extra 9 miljarder ton spannmål som krävs. I synnerhet skulle han hålla med FAO eller inte när den säger att trenden till ytterligare ökade produktionskrav är oundviklig? Jag anser det vara ett mycket oroande uttalande från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation och jag skulle gärna vilja veta om kommissionären håller med eller inte om att en sådan intensifiering är oundviklig eller anser han att det finns andra alternativ och att dessa är alternativ som vi alla bör främja och eftersträva? . (EN) Problemet är att när grupper av människor i även ganska fattiga länder får bättre levnadsvillkor förändras deras kost. Detta är ett mycket tydligt mönster och efterfrågan på mer proteinrik mat ökar också. Denna statistik, extrapolation om ni vill, bör tas helt på allvar. Å andra sidan har många planer tagits fram om var vi bör befinna oss i dag som definitivt inte har uppfyllts. Vi antog i gemenskapen redan 1989 ett direktiv om skydd av djur som hålls för uppfödningsändamål. Dessutom handlar ett protokoll, bilaga till Amsterdamfördraget, om skydd och välfärd för djur och i dessa politiska tankegångar och idéer tas naturligtvis hänsyn till vid gemenskapens utvecklingsstöd till boskapssektorn. Vi har aldrig stött något projekt för industrialiserad boskapshållning men vi har gett mycket stöd till intensifierade traditionella jordbrukssystem till nytta för småbrukare och miljöskydd har alltid mycket noga beaktats. Vi använder och ser allvarligt på miljöanalyser som gäller konsekvenserna av dessa aktiviteter överallt där vi stöder jordbruk. Herr talman! Vad exakt anser kommissionen kunna definieras och jag citerar från frågan, som "industriella boskapshållningssystem". Vore det inte oförnuftigt att försöka hindra utvecklingsländer att använda moderna, effektiva, kostnadseffektiva och humana system för boskapshållning? . (EN) Distinktionen är lika svår att göra i ett utvecklingslands miljö som det är i Europa. Detta är helt klart för alla. Fattigdomsaspekten i vad vi försöker stödja och främja innebär att det vi stöder är mer intensifierad, småskalig produktion. Vad gäller problem med rent industriskalig verksamhet i denna sektor arbetar vi tillsammans med gruppen av andra berörda bidragare och länder, vilka jag nämnde, för att göra detta på ett så hållbart och godtagbart sätt som möjligt. Fråga nr 32 från (H-0567/00): Angående: Gavin Howard och "Programme de Développement de la Région Nord" (PDRN II) EEC (GD VIII) I en skrivelse av den 2 februari 2000 till kommissionsledamot Nielson begärde jag att kommissionen skulle lösa problemet med ersättning till Gavin Howard, en brittisk medborgare som 1996 arbetade som teknisk rådgivare för ett EU-finansierat projekt i Centralafrikanska republiken. På grund av händelser som helt och hållet låg utanför hans kontroll förstördes en stor del av hans utrustning och ägodelar då han arbetade för projektet. Sedan 1996 har han försökt att få ersättning för det han förlorade då han arbetade för EU och han hävdar att han var försäkrad av EU. Fullständiga uppgifter om detta har tidigare skickats till Nielsons kansli. Kommer kommissionen att samtycka till att ersätta Howard för hans förluster? . (EN) Upproret som ägde rum 1996 i Centralafrikanska republiken orsakade betydande umbäranden och personlig fara för flera människor som arbetade där. Som tur är evakuerades de i säkerhet. Herr Howard hade kontrakt med en konsultsammanslutning. Det åligger herr Howards arbetsgivare att överväga någon utbetalning till honom som kan vara möjlig eller kan utbetalas i enlighet med kontraktsvillkoren. Kompensation för förlust av personliga tillhörigheter från europeiska utvecklingsfonder är inte försvarbart vid en force majeure-situation. Herr Howard var inte direkt anställd av oss utan arbetade för ett företag. Jag beklagar förseningen med att lämna den ärade ledamoten den begärda informationen. Det svar som jag har gett i dag kommer att bekräftas skriftligen inom kort. Så där ja, det skadade väl inte, eller hur? Jag har väntat på detta svar sedan den 2 februari och jag kan bara inte förstå varför det har tagit kommissionen så lång tid att komma fram till det negativa svaret. Jag godtar det, men faktum är att jag är en ledamot av Europaparlamentet. Jag har väntat fem månader på det svaret. Varför? . (EN) Min reaktion på detta är att jag inte heller kan förstå det men från den stund som jag blev direkt informerad om detta började vi agera. Jag måste tyvärr sortera in detta ärende i den kategori av fall som visar vilka några av problemen är mellan kommissionens enheter. Fråga nr 33 från (H-0573/00): Angående: Humanitärt bistånd till Tjetjenien I vilken omfattning och hur har kommissionen hittills givit humanitärt bistånd till civilbefolkningen i Tjetjenien, inklusive fördrivna personer i grannländerna? Vilka är planerna för återstoden av året? . (EN) Sedan den nuvarande konflikten startade har Europeiska kommissionen via sitt kontor för humanitär hjälp anslagit totalt 12,6 miljoner euro i humanitär hjälp till offren för denna pågående krissituation. Hela detta belopp grundas på två beslut fattade hösten 1999, ett av dem gällde 2,4 miljarder euro, det andra 10,2 miljoner euro beviljade inom ramen för budgeten för år 2000. Lite mer än 10 miljoner euro håller för närvarande på att utbetalas. ECHO bevakar hela tiden hur situationen utvecklas och en reserv på 4,8 miljoner euro för norra Kaukasus har reserverats inom ECHO:s årsbudget, så finansiellt är vi bereda att göra mer. Om situationens utveckling skulle kräva, kan dessa extra medel tas fram. Bland ECHO:s samarbetspartner för genomförandet finns UNHCR, ICRC och flera europeiska icke-statliga organisationer. Under de första månaderna av krisen inriktades de humanitära insatserna huvudsakligen på de stora uppsamlingslägren för inom landet hemlösa personer i Ingusjien och till en viss del på det begränsade antalet offer som hade fått skydd i Georgien och Dagestan. Nyligen gjorda insatser har i ökad utsträckning inriktats på själva Tjetjenien. Tyvärr är humanitärt hjälparbete i vissa delar av Tjetjenien där mycket fientlighet pågår fortfarande inte möjlig, eftersom brist på säkerhet inte gör dessa områden tillgängliga. ECHO-programmen i norra Kaukasus täcker ett brett fält av hjälpområden, exempelvis livsmedel, medicinsk hjälp, bostäder, vatten, sanitet, viktiga nödhjälpsartiklar samt psykosocialt stöd. Vid planering av framtida hjälp måste man ta hänsyn till marksituationens instabilitet. För att underlätta programplaneringen genomförde ECHO en teknisk bedömningsåtgärd i Tjetjenien i maj. I väntan på en positiv utveckling av det generella arbetsklimatet kommer ytterligare ökade insatser i själva Tjetjenien att prioriteras högt. Om man betänker att ett snabbt återvändande av alla de hemlösa personer som för närvarande bor i Ingusjien blir mer och mer osannolikt kommer det också att bli nödvändigt att på vederbörligt sätt överväga en lämplig uppföljning av de pågående insatserna i detta område. Herr talman! Stort tack för det precisa svaret. Jag vill även ställa en följdfråga: Hur ser det ut med de medel som redan har fördelats? Vilken andel har gått direkt till berörda tjetjener och vilken andel via ryska institutioner, myndigheter och förbund? . (EN) Allt gick till de människor som skulle vara mottagare, trots det faktum att jag var mycket noga med att meddela parlamentet att detta måste bli vad vi kallar en fjärrstyrd insats på grund av situation där. Vi har kunnat genomföra det på ett sätt som vi är mycket nöjda med. Vi har inte använt ryska organisationer på ett sätt som kan ge anledning till oro. Så vi är ganska nöjda. Det som vi inte är nöjda med har varit att vi saknat direkt tillträde in i Tjetjenien. Tack så mycket herr Nielson. Eftersom den tid som reserverats för frågor till kommissionären har gått ut, kommer fråga nr 34 att besvaras skriftligen.. Frågor till herr Barnier Fråga nr 35 från (H-0523/00): Angående: Additionalitetsprincipen Den 12 april 2000 antog parlamentet en resolution där det fastställdes att additionalitetsprincipen är ett grundläggande instrument för att få strukturfonderna att fungera. Känner kommissionen till fall där medlemsstaterna låtit bli att tillämpa principen? . (FR) Jag skulle vilja ge Nogueira Román ett så precist svar som möjligt i denna ytterst viktiga fråga, som han inte är ensam om att ta upp, nämligen respekten för additionalitetsprincipen i samband med förvaltningen och genomförandet av strukturfonderna, som jag ansvarar för. Herr Nogueira Román! Jag uppmärksammar alldeles riktigt den information som vi begär och får från medlemsstaterna i den här frågan. Jag måste säga er att kommissionen hittills inte har konstaterat att någon medlemsstat har brustit i respekt för additionalitetsprincipen i samband med genomförandet av strukturfonderna, i enlighet med definitionen av denna princip i förordningen om allmänna bestämmelser, framför allt sedan Berlin. För att vara helt opartisk medger jag emellertid att det sedan denna princip infördes 1989 har uppkommit svårigheter som rör några medlemsstaters vidarebefordran av information till kommissionen, både vad gäller den metod som används och hur regelbundet informationen överlämnas. Inför dessa svårigheter och för att lösa dem har rådet på kommissionens förslag lagt fram en önskan om att kontrollen och tillämpningen av additionaliteten skall förenklas, både vad gäller vissa metodregler och den tidsplan för uppföljning av additionaliteten som skall gälla den under nya programplaneringsperioden, som börjar i år och pågår fram till 2006. Därför, herr Nogueira Román, skall additionaliteten inte kontrolleras mer än tre gånger under perioden, i stället för årligen. Det är också i den andan som varje medlemsstat får en viss flexibilitet att fastställa utgångspunkten för de genomsnittliga utgifterna mellan 1994 och 1999. I nuvarande skede tycker jag att förhandskontrollen av additionaliteten, dvs. den som föregår antagandet av programplaneringsdokumenten för 2000-2006, är tillfredsställande, och det säger jag helt objektivt. Men det hindrar inte att man är vaksam; det hindrar inte att man ställer frågor och att man erinrar om, vilket jag för övrigt har gjort för flera regeringar, att jag även i fortsättningen kommer att vara uppmärksam på huruvida additionaliteten verkligen tillämpas. Flertalet medlemsstater har överlämnat relevant information, särskilt uppgifter som rör finansieringen. Dessa senare upplysningar pekar generellt sett på att det inte bara är staternas egna strukturpolitiska utgifter som upprätthålls, utan att, i de allra flesta fall, dessa utgifter i genomsnitt har ökat påtagligt för perioden mellan 2000 och 2006. Ärade kommissionär Michel Barnier! Tack för ert svar. Eftersom min fråga baserades på den moraliska övertygelsen att många länder - i synnerhet den spanska staten, vilket jag är övertygad om - inte följer additionalitetsprincipen så förstår ni säkert att den var något retorisk för att motivera ett svar. Det är uppenbart att om additionalitetsprincipen inte efterlevs så får detta givetvis allvarliga följder för mindre ekonomiskt utvecklade länder med större arbetslöshet, så därför vill jag fråga om ni är beredda att inrätta nya och nödvändiga konceptuella och politisk-administrativa instrument som med all rättslig styrka verkligen åstadkommer en rättrådig tillämpning av gemenskapsfonderna och syftet med Europeiska unionens sociala och territoriella sammanhållningen som är ert ansvar som ledamot i kommissionärskollegiet? . (FR) Herr Nogueira Román! Med er fråga riktar ni särskilt in er på de länder eller de regioner som har störst svårigheter. Jag vill dessutom påpeka att flera av de länder som släpar mest efter i utvecklingen inte endast får regionalpolitiskt stöd, utan också stöd ur Sammanhållningsfonden. Men, herr Nogueira Román, nu är det så att Sammanhållningsfonden inte lyder under bestämmelserna om additionalitet, och här har jag föreskrifter som jag måste respektera. Sammanhållningsfonden är inte underställd denna princip, eftersom, vilket jag tror att jag bör erinra om, Sammanhållningsfondens syfte var och är att hjälpa de minst utvecklade medlemsstaterna och minska deras underskott, och i många fall därmed underlätta deras anslutning till monetära unionen. Så långt en del av svaret. Nu vänder ni er till mig för att uppmana mig att verkligen få additionalitetsprincipen att respekteras, med den förordning om allmänna bestämmelser som jag förfogar över. Jag måste medge att det i förordningen finns en svag punkt, som rör eventuella sanktioner gentemot ett land som inte respekterar principen. Därför lägger jag ner så stor energi, i förebyggande syfte, när vi godkänner gemenskapsstödramarna, när vi godkänner de samlade programplaneringsdokumenten, när jag träffar de ministrar som uppsöker mig - eller då jag åker för att träffa dem ute i samhället, nästan varje vecka i en europeisk region - för att tala om hur mån jag är om ett antal principer. Principen om additionalitet, principen om partnerskap, respekten för viktiga politikområden - vilket vi kommer att tala om strax med Frassoni - respekten för EU:s viktiga politikområden, särskilt för miljön. Vad som är sant är att förordningen om allmänna bestämmelser för strukturfonderna inte föreskriver specifika sanktioner för de medlemsstater som inte respekterar additionaliteten. Men i enlighet med artikel 11 i förordningen ställer kommissionen ett villkor, och kommer att ställa detta villkor, nämligen att medlemsstaterna till våra avdelningar skall översända information om additionaliteten och om huruvida den respekteras, för att kommissionen skall kunna godkänna gemenskapsstödramarna, de samlade programplaneringsdokumenten för 2000-2006 samt en omprogrammering efter halva tiden. Jag säger er detta uppriktigt. Jag har medgett att det finns en viss svaghet vad beträffar sanktioner gentemot dem som inte respekterar additionaliteten. Jag har förklarat och visat vaksamhet - framför allt i nuvarande skede - och alla kommer att få en mycket grundlig kontroll efter halva tiden, det kan jag försäkra er. Problemet kan också vara att även där en stat formellt efterlever gör idén om strukturfonder inte den skillnad som de borde. Barnier har sagt att från år 2000 till år 2006 kommer det definitivt att ske en kostnadsökning men inget garanterar att statens ökade kostnader kommer att användas till de områden som gemenskapen har valt som målområden för strukturfonder. Barnier har faktiskt gjort det helt tydligt att gemenskapen inte gör och inte kan efterforska på den punkten. Så jag tycker det är lite underligt att vi använder åratal för att försöka bygga upp exakt riktiga strukturkartor med den fulla vetskapen att ingenting enligt additionalitetsprincipen verkligen garanterar att medlemsstaterna kommer att öka kostnaderna i regionen i fråga. Det tycker jag verkar vara ett radikalt fel i konceptet för additionalitet och en som behöver ändras. . (FR) Herr MacCormick! Jag tackar er för att ni insisterar på den här punkten. Mina damer och herrar! Det ni bör förvänta er av en kommissionär är att denne genomför en politik som ni önskar se och att denne respekterar de föreskrifter och förordningar som har fastställts av er själva och rådet. I det här precisa fallet sade jag "en svaghet". När jag säger "svagheter", herr Nogueira, herr MacCormick, är det inte för att notera dem och sedan lägga armarna i kors och säga mig själv: "Så är det, det finns inget att göra!" Jag är inte fatalist. Jag kommer således att anstränga mig - när vi börjar förbereda den nya regionalpolitiken för 2006-2013 - att ta hänsyn till dessa svagheter och lägga fram förslag. Det finns troligen en annan sak som bör ses över, vilken MacCormick framhöll, och det är att vi måste och endast kan kontrollera verkligheten bakom additionalitetsprincipen på nationell nivå, såväl för mål 1 som för mål 2. Och det är där det finns problem. Man kan konstatera att principen respekteras på nationell nivå, men samtidigt att det inte förhåller sig så i en region som har behov av det. Det är vad MacCormick betonade. Också här är jag vaksam, och det har jag framför allt varit beträffande Förenade kungariket: jag ställer frågor, jag fäster uppmärksamhet på fall som man framhåller för mig, vilket ni gjorde herr ledamot. Men jag måste ändå säga att förordningen inte tillåter mig, på denna precisa punkt, att ge instruktioner. Jag kan endast visa mig mån om en dialog, och jag finns tillgänglig - i det fall som ni påpekade för mig såväl som i andra fall - för att göra det på ett så aktivt sätt som möjligt, och samtidigt respektera förordningen om allmänna bestämmelser för strukturfonderna. Fråga nr 36 från (H-0528/00): Angående: Nya program för strukturfonderna och biologisk mångfald Kommissionen håller på att förhandla om de nya programmen för strukturfonderna 2000-2006. Kommissionen har utfärdat ett meddelande om biologisk mångfald och strukturfonderna med hänsyn till att livsmiljödirektivet 92/43 och direktiv 79/409 endast har införlivats partiellt med Europeiska unionens medlemsstaters lagstiftning och till att strukturfondernas investeringar således skulle kunna hota den biologiska mångfalden. Hur kan kommissionen garantera att rikedomen i den biologiska mångfalden och nätet Natura 2000 skyddas och inte hotas? Vilka medlemsstater har förhindrat tillämpningen av de krav som kommissionen ställt? Vilka befogenheter avser kommissionen att använda sig av för att garantera att de områden som den biologiska mångfalden avser inte hotas vid tillämpningen av de nya programmen? . (FR) Jag är nöjd med att ha en samtalspartner för att svara på denna mycket viktiga fråga. I realiteten handlar den om att de politikområden som kommissionen ansvarar för skall vara samstämmiga, och särskilt att programmen inom ramen för strukturfonderna och Sammanhållningsfonden skall genomföras i samstämmighet med gemenskapens övriga politikområden, särskilt vad gäller skyddet och förbättringen av miljön. Flera medlemsstater har ännu inte införlivat förteckningarna över skyddsområden i enlighet med direktiven 92/43 och 79/409, allmänt kända som Natura 2000-direktiven. Kommissionen har anmält de medlemsstater som har tagit längst tid på sig till EG-domstolen. Redan då jag kom till kollegiet åtog jag mig att uppmärksamt studera dessa samstämmighetsproblem, alltid med samma omsorg om förebyggande och föregripande, dels för att jag ansvarar för regionalpolitiken, men också för att jag i mitt land har varit miljöminister och är varaktigt fascinerad av och engagerad i den här typen av frågor. Våra föregångare, Bjerregaard och Wulf-Mathies, hade dock redan arbetat med frågan, och vi vill tillsammans med min kollega Margot Wallström så snabbt som möjligt göra framsteg för att lösa problemet. Därför har jag i samförstånd med Wallström lagt fram riktlinjer för kollegiet, vilka godkändes den 14 mars. Dessa riktlinjer översändes den 28 mars genom min försorg till alla medlemsstater. Jag vill uppmärksamma er på det faktum att dessa riktlinjer endast är tillämpliga på medlemsstaterna, som, vid den tidpunkt då kommissionen godkände programplaneringen för den nya perioden 2000-2006, inte hade eller ännu inte skulle ha meddelat vilka områden som skall skyddas, i enlighet med livsmiljödirektivet och fågeldirektivet. Denna riktlinje kräver att medlemsstaterna i första hand skall åta sig att så snart som möjligt presentera sina företeckningar över skyddsområden, i enlighet med Natura 2000, och för det andra att även åta sig att Natura 2000-områdena inte förstörs i samband med att man förverkligar interventioner samfinansierade med medel från strukturfonderna. I händelse av oegentligheter vad gäller villkoren för genomförandet, dvs. om en stat inte respekterar de åtaganden som avser presentationen av förteckningen över skyddsområden, kommer kommissionen formellt att meddela den berörda medlemsstaten att kommissionen avser att utan dröjsmål vidta lämpliga åtgärder, i överensstämmelse med förordningen om allmänna bestämmelser för strukturfonderna eller förordningen om Sammanhållningsfonden. Således skulle kommissionen kunna utnyttja sig av bestämmelserna om att inställa betalningar, om det inte skulle föreligga särskilda omständigheter samt med respekt för proportionalitetsprincipen. Eftersom dessa riktlinjer antogs nyligen - i samband med att gemenskapsstödramen för Portugal godkändes den 14 mars, och eftersom den nya programplaneringsperioden (2000-2006) är i ett inledningsskede, kan jag uppriktigt sagt inte nämna några konkreta exempel. När jag talar med er om huruvida nya bestämmelser har omsatts i praktiken i den ena eller den andra medlemsstaten kan jag ändå meddela er, herr ledamot, att situationen på det hela taget inte är tillfredsställande när det gäller presentationen av förteckningar över Natura 2000-områden för kommissionen, åtminstone gäller detta fem medlemsstater: Tyskland, Frankrike, Irland, Belgien och Förenade kungariket. Med dessa länder har vi därför en mycket ingående dialog, något jag nämnde för en stund sedan i en annan fråga. Jag är djupt otillfredsställd med svaret för jag ville veta vilka dessa medlemsstater var, inte av nyfikenhet utan för att få en uppfattning om hur utbredd underlåtenheten att rapportera in zoner med biologisk mångfald var. Jag tycker i övrigt att jag fick ett tillfredsställande svar eftersom, om man verkligen av alla åtgärder tillämpar den att dra in pengautbetalningarna, tror jag att detta är det mest effektiva man kan föreställa sig. Att slå mot människors plånböcker är att slå dem på det mest känsliga stället. Fråga nr 37 från (H-0544/00): Angående: Framsteg i förhandlingarna om den grekiska ramen för gemenskapsstöd Kan kommissionen uppge hur stor skillnaden är mellan den regionala utvecklingsplan som lagts fram av den grekiska regeringen och de beslut som hittills antagits i förhandlingarna mellan kommissionen och den grekiska regeringen (betydelsefulla ändringsförslag), vilka framsteg som görs med avseende på de regionala och områdesspecifika programmen och även huruvida det gjorts några framsteg vad gäller att upprätta förvaltningsmyndigheter, som i enlighet med artikel 9 punkt n i rådets förordning (EG) 1260/1999 om allmänna bestämmelser för strukturfonderna skall vara ansvariga för förvaltningen av programmen? Frågor till fru Wallström . (FR) Som ett svar på Hatzidakis fråga skulle jag å kommissionens vägnar först vilja uttrycka min tillfredsställelse med den ambitiösa prägeln på Greklands regionala utvecklingsplan för den nya perioden 2000-2006. Denna plan kommer att främja de strukturreformer som krävs för att Greklands skall lyckas uppfylla sina åtaganden inom Ekonomiska och monetära unionen. Förhandlingarna inför upprättandet av denna gemenskapsstödram har gjort det möjligt att förstärka vissa aspekter av den regionala utvecklingsplanens strategi, särskilt vad gäller utbildning, yrkesutbildning och miljöskydd. Den utmaning som vi nu måste anta tillsammans, herr Hatzidakis, består i att verkligen uppnå dessa mål, genom att se till att strukturfonderna och motsvarande nationella fonder förvaltas på ett effektivt sätt. Kommissionen har uppmärksammat de grekiska myndigheterna - det har jag själv gjort genom att besöka Aten två gånger inom loppet av nio månader - på kravet att inrätta ändamålsenliga och effektiva administrativa strukturer innan gemenskapens krediter överförs. Det gäller bl.a. att inrätta förvaltningsmyndigheter, främst myndigheter som skall förvalta gemenskapsstödramen. Kommissionen har välkomnat de grekiska myndigheternas avsikt att anta en ny rättslig grund för att lösa alla dessa frågor före hösten. Jag kommer själv - eftersom jag åker till Grekland för ett officiellt besök i Aten och till Kreta i oktober - att få tillfälle att klargöra och kontrollera denna punkt. Förhandlingarna inför antagandet av gemenskapsstödramen är på väg att slutföras, även om vissa punkter fortfarande är öppna, bl.a. de som rör fördelningen av finansiellt stöd och definitionen av systemet för genomförande. Vi förväntar oss och hoppas, herr talman, att även dessa frågor snabbt får en lösning. Förhandlingarna inför antagandet av de operativa programmen inleddes samtidigt som förhandlingarna rörande gemenskapsstödramen avslutades. Dessa förhandlingar framskrider som de skall och jag beräknar att vissa program skulle kunna godkännas i princip före augusti månads slut. Herr talman, herr kommissionär! Jag har här framför mig den utvecklingsplan för 2000-2006 som finansdepartementet skickade till er förra hösten. På sidan 1-119 står det ordagrant: "Om den andra ramen för gemenskapsstöd under perioden 1994-1999 skulle genomföras i enlighet med den gällande planeringen, skulle detta öka den genomsnittliga årliga tillväxttakten för bruttonationalprodukten för perioden 1994-1999 med 0,6 procent." Det betyder att vi skulle ha kunnat ha en BNP för perioden 1994-1999 i storleksordningen 1,6 biljoner drakmer högre än vad vi hade. Det har regeringen själv erkänt, och jag tror att ni, mellan raderna, har erkänt att det finns problem med den offentliga förvaltningen i Grekland. I synnerhet tror jag att ni kommer att få problem med de administrativa utskotten, och jag vill att ni konkret talar om för mig följande: Vad ämnar ni göra med enheten för organisation och administration och dess förbindelser med finansdepartementet, som inte är de bästa. Vad kommer att hända på området outsourcing, med de externa medarbetare som vi behöver? Kommer det från och med nu att finnas piskor och morötter för dem som hanterar ramen för gemenskapsstöd, så att den genomförs korrekt? Och, i synnerhet, vad kommer att hända med det öppna "såret" i Socialfonden i Grekland, som, enligt min mening, utgör ett verkligt svart hål i vilket gemenskapsmedlen försvinner? . (FR) Ja, utan att ens tala mellan raderna tror jag att man alltid kan ta lärdom av en tidigare period, att det finns framsteg att uppnå, misstag att rätta till, och - när jag ser hur gemenskapsstödram nr 2 har genomförts i Grekland - att det sannolikt finns anledning att ta lärdom. Kommissionen är helt medveten om dessa problem, bl.a. de som ni själv framhöll för en stund sedan i fråga om den operativa karaktären på Management Organization Unit. Vi anser att Grekland, som nu är en fullvärdig medlem av Ekonomiska och monetära unionen, mer än tidigare är medvetet om administrativa brister och kravet på att ta itu med dessa, eftersom det är nödvändigt - som ni själv uttryckte det på ett mycket bra sätt - för att dra maximal fördel av den nya gemenskapsstödramen nr 3, som nu inleds. Vad beträffar oss, kommer vi att på mycket nära håll följa utvecklingen av detta genomförande, i det här sammanhanget och inom ramen för våra stadgeenliga befogenheter. Om det visar sig nödvändigt kommer jag att ta mitt ansvar, men låt oss inte tala om sanktioner. När det gäller en effektivare förvaltning - bortsett från vad som redan har gjorts i samband med den föregående gemenskapsstödramen - vill jag erinra om att de grekiska myndigheterna har accepterat att utarbeta en lag för att anpassa den administrativa praxisen till bestämmelserna för strukturfonderna. Denna lag grundar sig på bestämmelser som ingår i gemenskapsstödramen. Samma myndigheter måste också se till att kvalificerade personer utnämns, fastställa administrativa ansvarsområden, ombesörja en bra information och personalutbildning på alla nivåer. Datasystemet för den integrerade förvaltningen måste också vara fullt operativt. Vi har betonat, herr Hatzidakis, den betydelse vi tillmäter det faktum att överenskomna avtal i god tid tar sig uttryck i en effektiv organisation i medlemsländerna, innan Europeiska unionen betalar ut de första krediterna för den nya programperioden. Denna garanti ville jag ge er. Herr talman! Trots Barniers mycket konkreta och detaljerade svar och hans uppmärksammande av bristerna i den grekiska offentliga förvaltningen - brister som är "gemensam egendom" och som alla erkänner, även regeringen - finns det ett ytterligare problem: det decentraliserade lokala självstyret, som förvaltar dessa medel och i vilket det är svårt för den centrala offentliga förvaltningen att ingripa, leder till overksamhet eller slöseri eller till att medlen används för främmande ändamål. Är Barnier medveten om detta problem? Vad skulle han kunna göra i fråga om detta, i det att han naturligtvis huvudsakligen riktar sig till regeringen och koncentrerar ansträngningarna på de områden på vilka regeringen kan påverka det regionala lokala självstyret? . (FR) Herr Marinos! Det är inte bara så att jag studerar den här frågan, utan jag har också för avsikt att bege mig till alla europeiska länder för att träffa folk och observera regionernas problem. Jag har således inte för avsikt att stanna kvar på kontoret och nöja mig med att ta emot ministrar som är i Bryssel på genomresa; jag vill åka och se med egna ögon. Det gjorde jag förra veckan, i en region i Finland. Som jag sade till Hatzidakis, som ett svar på hans inbjudan, kommer jag att åka till en av de grekiska regionerna på Kreta i oktober. På så sätt kan man ta sitt ansvar - inte genom bestraffningar, inte genom sanktioner. Jag vill inte peka ut eller göra bedömningar på förhand. Jag föredrar att ägna mig åt ett förklarande arbete. Det är exempelvis skälet till att jag i början av juni anordnade ett seminarium för samtliga förvaltningsmyndigheter i Europeiska unionen som ansvarar för krediterna inom mål 1. Dit kom 500 administratörer från samtliga förvaltningsmyndigheter från hela Europa. Och jag kommer att göra samma sak i höst med förvaltningsmyndigheterna för mål 2. Vi bjöd för övrigt in Theato, budgetkontrollutskottets ordförande, samt revisionsrätten för att föreläsa om finansiella frågor och förvaltning. För en stund sedan talade jag om utbildning, i ett svar till Hatzidakis. Innan jag ger mig in i frågan om regional förvaltning - jag måste också acceptera idén om decentralisering - vill jag kontrollera att alla system är på plats, tillsammans med dem som är kommissionens sedvanliga samtalsparter, dvs. medlemsstaterna. Med den grekiska regeringen kommer jag således att kontrollera att allt är på plats för den nya gemenskapsstödramen. Och den ram som kommer att inrättas skall naturligtvis innefatta ett bra utvärderingssystem för varje region, framför allt systemen för en sund förvaltning och strikta regler, samt principen om en ansvarsfull decentralisering. Jag tror att ni förstår mig bra, men jag måste framför allt arbeta tillsammans med de nationella regeringarna, för det är så strukturfonderna måste förvaltas i det här skedet, inom ramen för förordningen om allmänna bestämmelser. Tack så mycket för er hjälp, herr Barnier. Frågorna nr 38, 39 och 40 kommer att besvaras skriftligen.. Något försenade kommer de sista tjugo minuterna att ägnas frågorna till kommissionär Wallström. Eftersom frågeställaren inte är närvarande faller fråga nr 41 bort. Fråga nr 42 från (H-0521/00): Angående: Utfyllnadsarbeten i Dublinbukten Utfyllnadsarbeten pågår i Dublinbukten på ett område som valdes ut till kurort i juli enligt fågeldirektivet. Gränserna för denna utvidgade kurort ändrades på begäran av hamnkompaniet i Dublin så att det blev möjligt för bolaget att genomföra sitt förslag om att fylla ut 52 tunnland av Dublinbukten för att utvidga hamnen, huvudsakligen av ekonomiska skäl. Genom handlingar som tillvaratagits av frivilligorganisationen Dublin Bay Watch med hänvisning till lagen om fri information (Freedom of Information Act) har det emellertid framkommit att bolaget avslagit protester från en lokal myndighet med motiveringen att det enda som skulle kunna hindra att förslagen om utvidgning genomfördes vore vetenskapliga argument. Det slutliga förslaget om den förändrade kurorten lades fram för kommissionen i februari. Dublin Bay Watch har framfört klagomål till kommissionen och lagt fram utförliga bevis. Kommer kommissionen mot bakgrund av denna information inleda ett rättsligt förfarande mot den irländska regeringen för att den ändrat gränserna för denna kurort och kommer kommissionen att kräva att regeringen återställer de ursprungliga gränserna i enlighet med det första förslaget från juli 1999? Ämnar kommissionen dra tillbaka EU-medel till projektet och förbjuda alla arbeten som kan få negativ inverkan på kurorten? Anser kommissionen att den offentliga rådfrågningsprocessen ägde rum som den skulle i detta fall och att den skett enligt riktlinjerna i direktivet om miljökonsekvensbedömning? . (EN) Till följd av flera klagomål är kommissionen medveten om den kontrovers som omger detta projekt för förbättring av hamnen i Dublin. I synnerhet känner den till den oro som finns över att ett området på cirka 20 hektar undantas från 1999 års utvidgning till Sandymount Strand och Tolkaflodmynningens särskilda skyddsområde i Dublinviken, klassificerat enligt gemenskapens direktiv om vilda fåglar. Medan det ingick i 1999 års förslag om utvidgning av skyddsområdet uteslöts området i fråga när utvidgningen slutgiltigt antogs i slutet av 1999. Bakgrunden är följande: Förslaget 1999 om utvidgning följde på en begäran av kommissionen till de irländska myndigheterna att utvidga skyddsområdet. Den var särskilt angelägen om att se till att stora gemenskapsinvesteringar för reningsverk för Dublin skulle ske inom den rättsliga ram som SPA-status gav. Den lagenliga tidsfristen för att komplettera förteckningen över irländska SPA gick ut 1981 och kommissionen har under en tid varit bekymrad över att det irländska SPA-nätet fortfarande är ofullständigt. I april i år lämnade kommissionen en formell anmälan till Irland enligt artikel 226 i EG-fördraget i vilken den påpekade underlåtenheten att komplettera det irländska SPA-nätet. Dublinviken nämndes som ett delvis klassificerat fågelområde. Kommissionen känner inte till någon avsikt att använda gemenskapsmedel för hamnrestaureringsprojektet. Vad beträffar samråd med allmänheten i enlighet med miljökonsekvensbedömningen av hamnprojektet skulle kommissionen föredra att inte ge några kommentarer i avvaktan på undersökningen av de klagomål den mottagit. jag kan förstå att ni inte vill ge några synpunkter innan ni har undersökt klagomålen men jag vill uppmana er att sätta press på den irländska regeringen. Under decennier har de ignorerat sina skyldigheter enligt EG-direktiven. Vad gäller de särskilda skyddsområdena har de fullständigt negligerat sina skyldigheter. I detta fall har de i stort sett gjort vad de vill. De ändrar gränserna närhelst de känner för det. Samrådet med allmänheten är enligt min uppfattning och den hos många lokalt boende personer helt och fullständigt otillräckligt. Detta är precis ännu ett exempel på det sätt som den irländska regeringen uppträder i förhållande till dess åtaganden enligt EG-direktiven. Jag skulle vilja fråga er, herr kommissionär, om ni avser att pressa den irländska regeringen ytterligare och utforska varje möjlig väg. Jag välkomnar det nyligen fattade beslutet om att bötfälla Grekland och jag skulle vilja se samma sak hända med den irländska regeringen, om de inte följer direktiven. Det verkar som det enda de är villiga att lyssna på är hot om böter. Tyvärr måste skattebetalarna betala böterna men verklig press måste användas på regeringen i detta skede, för de har kommit undan alltför länge. . (EN) Som ni vet har kommissionen tagit det första steget till en allmän rättslig åtgärd som innefattar Dublinviken. Jag vill nämna att två kvalificeringar måste ske. Först utvidgningen år 1999 till Sandymount Strand och Tolkaflodmynningen särskilda skyddsområden omfattar uppenbart de flesta av de viktiga områden som inte fanns med i den ursprungliga listan över SPA. För det andra har kommissionen hittills behandlat Dublinviken som fortfarande delvis klassificerad på grund av att bevis på att kvalificerande tidvattensområden kanske fortfarande har utelämnats och den kommer att behöva överväga varje bevis från Irland på att platsen är tillräckligt klassificerad. Vi kommer naturligtvis att göra allt som är möjligt för att hjälpa irländarna eller sätta press på dem att följa regler och förordningar gällande detta. Jag är övertygad om att vi kommer att fortsätta de rättsliga förfarandena mot Irland. Fråga nr 43 från (H-0529/00): Angående: Förvaltning av giftigt avfall Enligt klagomål från miljöorganisationer i Grekland grävs giftigt och farligt avfall ned utan lämpliga kontroller. Av de 264 571 ton farligt avfall som producerades 1999 har endast 0,12( transporterats utomlands för förbränning. Det förekommer inga kontroller av hur sådant avfall bortskaffas som bildas i återvinningsanläggningar för blyackumulatorer. Kondensatorer från det grekiska elverket (DEI) med avsevärda mängder clophen har dumpats i Aspropyrgos. I Attika finns det bara en förbränningsanläggning med en kapacitet på 0,5 ton sjukhusavfall per dag, trots att 20 ton avfall av den typen produceras varje dag. Vad gäller PCB har Grekland inga bearbetningsanläggningar och det är inte känt hur ämnet behandlas. Under de senaste tio åren har inga avsevärda ansträngningar gjorts för att det skall tas om hand på lämpligt sätt. I artikel 16 i direktiv 78/319/EEG föreskrivs följande: "Vart tredje år med början tre år efter det att detta direktiv har anmälts skall medlemsstaterna upprätta en lägesrapport om bortskaffandet av giftigt och farligt avfall i respektive land och sända rapporten till kommissionen." Hur många rapporter har Grekland hittills lagt fram för kommissionen mot bakgrund av ovannämnda direktiv och vad sägs i dessa rapporter? På vilket stadium befinner sig de grekiska myndigheterna i genomförandet av direktiv 75/442/EGG, 78/319/EEG, 94/67/EEG,, 91/157/EEG och 94/62/EEG?Har kommissionen för avsikt att vidta straffåtgärder vid överträdelse av dessa direktiv? . (EN) Eftersom kommissionen inte har möjligheter att inspektera grekiska anläggningar för avfallshantering är kommissionens viktigaste verktyg för att kontrollera det praktiska genomförandet rapporter, system och program som krävs i de olika avfallsdirektiven. Kommissionen har mycket lite information om avfallshanteringen i Grekland. Grekland rapporterade inte om genomförandet av lagstiftningen för avfallshantering mellan 1989 och 1997. I slutet av förra året svarade Grekland dock på fyra frågeformulär om genomförandet av fyra direktiv om avfallshantering. Enligt det svaret framställdes 280 000 ton farligt avfall i Grekland - året angavs inte - av detta återvanns 95 760 ton, även om Grekland påpekade att det inte har några anläggningar för bearbetning eller omhändertagande av farligt avfall. I rapporten angavs att farligt avfall antingen tillfälligt lagras eller exporteras för slutgiltigt omhändertagande i andra länder. Kommissionens ståndpunkt är att Grekland inte följer flera av gemenskapens krav och har vidtagit åtgärder enligt artikel 226. De viktigaste aspekterna gäller brist på planeringssystem enligt artikel 7 i direktiv 75/442 om avfall, artikel 6 i direktiv 91/689 om farligt avfall och artikel 14 i direktiv 94/62 om emballering och emballering av avfall, underlåtenhet att införliva direktiv 94/62 och översända data i enlighet med artikel 12 om industrin för avfallsemballering, obefintligt program i enlighet med artikel 6 i direktiv 91/157 om batterier och ackumulatorer innehållande vissa ämnen och underlåtenhet att uppfylla artiklarna 4 och 11 i direktiv 96/59 om omhändertagande av PCB:er och PCT:er. En första rapport enligt direktiv 94/67 om förbränning av farligt avfall måste tillhandahållas för perioden 1998-2000 till slutet av september 2001. Trots att ni inte svarade mig på grekiska, för jag föreställer mig att det är lite svårare, tackar jag väldigt mycket för era konstateranden. Frågan kvarstår emellertid. Finns det verkligen inte något sätt för oss att ta reda på vart dessa enorma mängder avfall har tagit vägen? Ni själv talade om omkring 115 000 eller 175 000 ton - jag kan inte riktigt se siffrorna - som vi inte vet vart de har tagit vägen. För det andra, eftersom ni har konstaterat alla dessa överträdelser, avser ni att hänskjuta frågan till domstolen, som - tyvärr för mitt land - nyligen gav oss ett varnande exempel, med sin dom mot Grekland för en annan, tidigare överträdelse? . (EN) Jag vill påminna er vilken åtgärd kommissionen har vidtagit för att ta itu med Greklands underlåtenhet att på riktigt sätt införliva och tillämpa gemenskapens lagstiftning om avfallshantering. Det finns två beslut enligt medbeslutandeförfarandet, ett daterat den 8 juli 1999 och ett daterat den 13 april 2000. Det finns en framställan hos domstolen. Det finns en ytterligare ny ståndpunkt som överlämnades den 11 augusti förra året och det finns en formell anmälan som sändes den 10 april i år om underlåtenhet att tillämpa flera artiklar på korrekt sätt. Naturligtvis är vi bekymrade. Detta är ett allmänt problem i Grekland, genomförandet av gemenskapens avfallshanteringslagar. Naturligtvis skulle vi också vilja veta vart detta avfall har sänts, men vi kan bara be Grekland om denna statistik. Olyckligtvis har Grekland inte gjort detta ordentligt. Jag skulle till att börja med vilja säga att jag tidigare har ställt en skriftlig fråga liknande den som formuleras av kollegan Mihail Papayannakis. För det andra vill jag säga er att jag, som grekisk medborgare, blir uppriktigt förskräckt av det som ni har talat om för oss. Ni sade i stort sett att varken vi, den grekiska regeringen eller någon annan har en aning om vart mer än hälften av det giftiga avfallet har tagit vägen. Mot bakgrund av detta, tycker jag att mina landsmän i Grekland borde oroa sig - och det med rätta. Jag vill ställa er två frågor. Den ena är: Vilka sanktioner kommer att riktas mot Grekland? Anser ni att det räcker med att helt enkelt överlämna saken till prövning i domstolen, som kan behöva både tre och fyra år för att komma fram till ett beslut? Vad händer under tiden med de grekiska medborgarnas hälsa? Särskilt frågan om det giftiga avfallet är mycket viktig. Den andra frågan är: Mot bakgrund av domen mot Grekland till följd av avfallet, till följd av hanteringen av avfallet i Chania på Kreta, kan ni tala om för oss, rent allmänt, vari problemet ligger när det gäller genomförandet av miljölagstiftningen i Grekland? I vilka konkreta delar av gemenskapslagstiftningen finns det problem? För jag känner till, för att ta ett exempel, att det finns problem även med hanteringen av salpeterföreningar. . (EN) Herr talman! Det finns skäl till oro för vi vet att det finns problem i några medlemsstater med olaglig handel och olagligt undanröjande av farligt avfall. Naturligtvis bör den grekiska regeringen och kanske även lokala myndigheter tillfrågas om hur detta har hanterats. Från kommissionens sida kan vi fortsätta de rättsliga åtgärderna och de rättsliga förfarandena såsom kommissionen har föresatt sig men jag tror att det som är mest effektivt i ett fall som detta är en öppen debatt i Europaparlamentet. Vi kommer naturligtvis att bevaka detta och behålla pressen på Grekland för att de skall rapportera till oss, eftersom det är det instrument vi har till förfogande. Fråga nr 44 från (H-0547/00): Angående: Förorenad mark Vi har idag ett stort problem med gammal industrimark som är mycket förorenad. Den förorenade marken innebär flera problem. Vatten drar med sig föroreningarna vidare ut i andra delar av naturen och för att kunna bygga bostäder och annat på den aktuella marken måste man sanera den och det innebär stora kostnader. Har kommissionen någon plan för hur man skall komma tillrätta med detta och är kommissionen beredd att lägga fram en strategi på området? . Förorening av industrimark är ett stort problem i Europa. Enligt Europeiska miljöbyråns rapport om tillståndet i miljön uppskattade ämnescentret för markfrågor 1998 att det finns 750 000 förorenade eller potentiellt förorenade platser inom EU. Gällande EU-lagstiftning, liksom den som planeras, fokuserar på förebyggande av föroreningar. Direktiv 96/61 om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, IPPC-direktivet, lägger fast att medlemsstaten måste vidta alla nödvändiga åtgärder som krävs för att återställa industrimark som inte längre är i bruk. Sådana åtgärder måste redan ingå som en del i driftstillståndet. Detta direktiv måste verkställas fullt ut före november 2007. Ett annat instrument som kan hjälpa till att förebygga framtida föroreningar av mark, är det direktiv som vi nu arbetar på vad gäller miljöansvar. När det handlar om historiska föroreningar har vissa medlemsstater utvecklat speciella finansiella instrument för det - man har skatter eller upprättar olika fonder för detta. Det står redan klart att denna typ av sanering kostar, eller kommer att kosta, medlemsstaterna mycket stora belopp. På EU-nivå kan Europeiska regionala utvecklingsfonden bidra med ett visst stöd. Jag kan också tillägga att jag ser vilket stort problem detta är i kandidatländerna. Kommissionen planerar dock inte för tillfället någon global eller europeisk saneringsstrategi. Vad gäller historiska föroreningar av mark bör närhetsprincipen tillämpas, eftersom nationella, regionala eller lokala myndigheter är bäst lämpade att handskas med dessa frågor. Denna typ av förorening är inte heller gränsöverskridande. Dessutom är problemet inte främst administrativt, utan finansiellt. Jag vill tacka kommissionär Wallström för svaret. Man kan ju i och för sig säga att denna förorening kan bli gränsöverskridande, eftersom vi vet att vatten för med sig föroreningarna, framför allt kemikalier och tungmetaller. Framför allt i de centrala delarna av Europa ligger länderna så pass nära varandra att det är svårt att säga var föroreningarna ursprungligen kommer ifrån. Jag tror att det skulle behövas en gemensam strategi för dessa frågor. Det är egentligen det jag efterlyser i den fråga som jag har ställt. Nu svarade Wallström att det inte blir någon strategi på området. Då är frågan om kommissionen är beredd att stödja forskning, ytterligare försök och utveckling i respektive medlemsland för att vi skall komma till rätta med dessa problem som är enorma. . Det klart att det är viktigt att respektive medlemsland gör en inventering av vilken förorenad industrimark som finns och hur man bäst skall tackla detta problem. Vi ser det, som sagt, som ett mycket stort bekymmer också ekonomiskt för många av kandidatländerna, där de ofta nämner detta som ett enormt stort problem. Hittills har vi framför allt betraktat detta som en lokal och nationell fråga. För att man skall kunna sanera på allra bästa sätt, måste man nämligen se på vilken sorts föroreningar det handlar om och hur de lokala förhållandena ser ut. Vi har ingenting emot att skapa en strategi, om nu medlemsländerna också skulle vilja det, men då måste vi också få resurser att handskas med det. Som det ser ut hittills har detta inte hört till det som vi har prioriterat högst, men självklart tycker jag att det är mycket viktigt att det finns en ordentlig inventering och att det finns en plan från medlemsländernas sida samt varför inte också forskning och utveckling på området, för att hitta de bästa metoderna för att sanera förorenad industrimark. Herr talman! Kommissionären svarade redan delvis på den fråga som sysselsatt mina tankar, men jag skall kanske ändå ställa ytterligare en fråga därom. Detta samma problem rör gamla soptippar som senare utnyttjats för bostadsbebyggelse. Kommissionen lär ha uppgifter om hur omfattande problemet är i medlemsstaterna. Anser kommissionen att det är möjligt att finna någon sorts strategi angående dessa bebyggda områden? . Jag kan bara upprepa att kommissionen naturligtvis är beredd att ta itu med en sådan arbetsuppgift, men jag ser det kanske inte i dagsläget som någonting som vi kan göra med befintliga resurser och på ett tillräckligt genomgripande sätt. Detta kräver nämligen avsevärda resurser. Väldigt påtagligt är det ett problem som måste vila på nationell, regional och lokal nivå. Om medlemsstaterna emellertid skulle önska det, är det klart att vi inte har någonting emot att ta oss an denna uppgift. Jag tycker att vi redan gör det när vi ser ett stort behov av det. Till exempel nu, i samband med uppföljningen av olyckan i Baia Mare, försöker vi identifiera vilka hot spots det finns och se vilka farliga platser vi kan identifiera, där vi verkligen behöver hålla ögonen öppna för att se till att det inte händer nya olyckor. När det gäller det rena saneringsarbetet tycker jag nog att närhetsprincipen bör tillämpas. Fråga nr 45 från (H-0548/00): Angående: Fyrverkerifabriker Den 2 juni 2000 inträffade en explosion i fyrverkerifabriken "Liborio Fernandes" i den portugisiska byn Lanhelas. Nio personer skadades och själva byn fick också stora skador. En annan liknande explosion inträffade nyligen i Pyroma de Feugueyrolles-fabriken i Frankrike. Dessa två explosioner, som inträffade bara några dagar efter den dramatiska explosionen nära Amsterdam, och de återkommande explosionerna i Spanien är en påminnelse om vilken fara dessa fabriker utgör i bebodda områden. Tillverkningen av pyrotekniska produkter har också blivit farligare då de gamla hantverksmässiga tillverkningssätten ersatts med industriella metoder. Detta innebär samtidigt en mer omfattande lagerhållning av explosiva ämnen och en större reaktionsbenägenhet. Vilka åtgärder tänker kommissionen föreslå för att föreskriva eller förstärka säkerhetsnormer som undanröjer explosionsrisken i dessa anläggningar, förbjuda etablering av sådana anläggningar i bebodda områden, se till att transporter av explosiva ämnen inte utgör någon fara för vare sig transportör eller invånare i de områden som berörs av transporter? . (EN) Kommissionen är mycket bekymrad över de nyligen inträffade olyckorna i anläggningar för lagring och tillverkning av fyrverkeripjäser. Tillverkningen och lagringen av pyrotekniska ämnen täcks av rådets direktiv 96/82 från den 9 december 1996 om kontroll av stora olycksrisker där det förekommer farliga ämnen, det så kallade Seveso II direktivet. Detta direktiv ålägger operatörer av anläggningar där det finns farliga ämnen inom vissa tröskelvärdesgränser att inrätta ett system för att förhindra stora olyckor. Det ålägger dem också att inrätta säkerhetssystem och krisplaner och att presentera dessa för de offentliga inspektionsmyndigheterna genom att lämna en säkerhetsrapport. Vidare innehåller Seveso II direktivet nya bestämmelser där man fastslår att hänsyn bör tas till följderna av stora olycksrisker i medlemsstaternas politik för markplanering. Dessa är skyldiga att försöka uppfylla direktivets syfte, det vill säga att förebygga stora olyckor och att begränsa deras konsekvenser för människor och miljö. Detta måste ske genom kontroll av var man placerar nya anläggningar, ändringar till befintliga anläggningar och nya utvecklingar som transportförbindelser, platser som besöks av allmänheten och bostadsområden i närheten av befintliga anläggningar. På lång sikt skall markplaneringspolitik se till att lämpliga avstånd finns mellan riskfyllda anläggningar och bostadsområden. Medlemsstater skall också se till att alla behöriga myndigheter och planeringsmyndigheter som ansvarar för beslut upprättar lämpliga samrådsförfaranden. Införandet av denna bestämmelse kan anses som en stort steg framåt för att minska större olyckor. Man håller redan på med en översyn av Seveso II direktivet. Efter en fullständig undersökning av de olyckor som inträffade kommer kommissionen att utvärdera de tröskelvärden som gäller för pyrotekniska ämnen som en del av översynen. Ett förslag till ändringar av Seveso II direktivet bör finnas färdigt i början av nästa år, det vill säga år 2001. Detta kan endast ske när vi har utvärderat erfarenheterna efter olyckan i Enschede liksom olyckan i Rumänien. Denna process skall genomföras i nära samarbete med medlemsstaterna, Europaparlamentet och andra berörda parter. Transport av explosiva material omfattas av direktiv 94/55 om transport av farligt gods på väg. I detta direktiv görs bestämmelserna i bilagorna A och B obligatoriska i den europeiska överenskommelsen om internationell transport av farligt gods på väg för vägtransporter inom eller mellan medlemsstater. Bilaga A innehåller bestämmelser om förpackning och märkning av farligt gods och bilaga B innehåller bestämmelser om konstruktionens utrustning och fordonets drift liksom minimiutbildningskrav för föraren. Tillämpningen av denna lagstiftning garanterar en hög säkerhetsnivå för transport av farligt gods, inklusive explosiva ämnen. Ni svarar mig att det finns direktiv, men vad man kan konstatera är att de sannolikt inte tillämpas med tanke på att olyckorna blir alltfler och allt farligare, eftersom gamla hantverksmetoder har ersatts av industriella metoder vid produktionen i den här typen av fabriker. Det förefaller uppenbart att den här typen av anläggningar, den här typen av företag, inte skall vara förlagda nära bostadsområden. Tragedin i Enschede i Nederländerna visar det med största tydlighet, och i Portugal, som jag talade om i min fråga till er, i byn Lanhelas i Minhoprovinsen, berördes 159 hus av explosionen. Vissa förstördes helt och hållet, andra delvis, och den inrättade organisationen för offrens försvar uppskattar att kostnaden för skadorna uppgår till mer än en miljard euro. Jag anser således att man snarast måste få dessa direktiv att tillämpas och anta ytterligare direktiv för att förbjuda fyrverkerifabriker nära bostadsområden. . (EN) Ja, naturligtvis herr talman! Vi är också ytterst bekymrade om vad som har hänt och det är skälet till att vi tittar på Seveso II direktivet för att se om det behövs kompletteras med nya regler för att täcka anläggningar som de fabriker som var involverade i de nyligen inträffade olyckorna. Och naturligtvis måste vi också titta på markplaneringspolitiken eftersom de aktuella anläggningarna inte omfattades av Seveso II direktivet därför att tröskelvärdena inte var de riktiga. Vi kommer att granska detta så snart som vi har bedömt all information om dessa olyckor. Vi skall inte sitta med armarna i kors. Eftersom den tid som reserverats för frågor till kommissionen har gått ut, kommer frågorna nr 46 till nr 78 att besvaras skriftligen. (Sammanträdet avbröts kl.20.05. och återupptogs kl.21.00.) EMAS (gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning) Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0165/2000) av García-Orcoyen Tormo för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt med avseende på utfärdandet av Europaparlamentets och rådets förordning om organisationers frivilliga deltagande i gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning (EMAS) . (ES) Herr talman, ärade kommissionär Wallström! Tack för att ni är närvarande trots att klockan är så mycket. Förfarandet med gemensamma åtgärder och miljörevisioner är inte direkt något som är särskilt populärt när det gäller miljön. Trots detta är det ett fantastiskt instrument för att gå vidare med en integrering av den ekonomiska verksamheten och bevarandet av miljön. Genom att anta ett system för miljöåtgärder lär sig företagen, må vara inom industri- eller tjänstesektorn, att införliva miljön i företagets dagliga verksamhet. Därigenom kommer man att upptäcka fördelarna, som både är många och viktiga, inte bara ur miljösynpunkt utan också ekonomiskt sett, vilket är vinstgivande eftersom konkurrenskraften blir bättre. Därför tycker jag att nuvarande revidering av fördraget samt införlivandet i detsamma av synnerligen användbara element för att ur miljösynpunkt förbättra tillverkning, varor och tjänster. Att uppmuntra de europeiska företagen att ta del av förfarandet, att se till att intresserade parter deltar - i synnerhet arbetstagarna - att stärka förtroendet gentemot tredje man samt öka öppenheten när det gäller informationen är det huvudsakliga syftet med de betänkanden som jag tog upp på nytt efter parlamentets första läsning och som enhälligt godkändes av utskottet för miljö. Utskottet godkände också några ändringsförslag som inte sammanföll med föredragandens yttrande, där jag fortfarande är negativt inställd. Det är fråga om ändringsförslag 5, 6, 10 och 17 och berör en polemisk fråga, det vill säga användandet av tillgänglig teknik som ett miljöförbättrande instrument för de företag som vill tillhöra EMAS-registret. Kom ihåg att EMAS är ett marknadsinstrument av frivillig karaktär. Kom också ihåg att det huvudsakliga syftet med den nuvarande revideringen av fördraget är att systemet skall bli mera tillgängligt för såväl små och medelstora företag som för tjänstesektorn. Låt oss dessutom tillägga att vi hittills bara kan säga att initiativet i jämförelse med det andra alternativet, ISO-normen 14.001, bara har varit relativt framgångsrik. På många sätt är ISO-normen i jämförelse med EMAS mera flexibel. Låt oss också hålla i minnet att den förbättrade tillgängliga tekniken, såsom den betecknas i direktivet om en integrerad strategi för förebyggande och kontroll av föroreningar, enbart kan tillämpas på större industrianläggningar och inte på tjänstesektorn eller på små och medelstora företag. Efter detta tror jag att ni alla håller med mig om att det varken är rätt tillfälle eller att EMAS är rätt instrument för att kräva en anpassning till bättre tillgänglig teknik för de företag som vill ansluta sig till systemet, trots att jag till fullo är för en utveckling av direktivet om en integrerad strategi för förebyggande och kontroll av föroreningar (IPPC). De stora anläggningarna, enligt nämnda IPPC-direktiv, kommer fortfarande att vara tvungna att ansluta sig till EMAS-registret eftersom de måste följa gällande miljölagstiftning - ändringsförslag 12 - där det givetvis läggs fast att IPPC-direktivet måste respekteras i de fall företagen berörs. Jag vill också framhålla ändringsförslag 41 och 50 som min grupp är beredd att godkänna så snart det blir klargjort att ordet "företrädare" åsyftar person som valts för detta ändamål inom varje företag och inte organisationer, vars deltagande skulle försvåra och fördröja systemets godkännande. Jag hoppas att andra grupper under morgondagen kan lägga fram ett muntligt ändringsförslag om detta. Det finns två andra ändringsförslag som jag skulle vilja kommentera: Ändringsförslag 19 där jag har begärt separat omröstning fram till det stycke som lyder "offentlig struktur samt offentliga avtal", kommissionens text får stå kvar så långt som hit. Jag tror att kommissionen håller på att förbereda ett förslag om att inkludera ett miljömässigt kriterium som ett objektivt krav vid offentlig upphandling, jag skulle därför uppskatta en kommentar från Wallström, eftersom jag menar att vi borde invänta ett godkännande av nämnda förslag. Med anledning av ändringsförslag 22 om kommissionens, rådets och parlamentets anslutning till EMAS-systemet inom fyra år, har jag skriftligen ställt en fråga till kommissionen som jag gärna ser kommissionären besvara. Avslutningsvis ändringsförslag 25 som rör EMAS harmonisering med ISO-normen, en viktig aspekt inför en spridning av de båda verktygen, ett avtal om harmonisering som verkligen gläder oss. Herr talman! Våra hittillsvarande erfarenheter av det gemensamma miljöredovisningssystemet har varit mycket olika. I Tyskland och Österrike har väldigt många företag deltagit, medan antalet företag i andra medlemsstater är mycket lågt. Nuvarande revision måste därför lyckas göra miljöredovisningssystemet mer attraktivt. Det är därför viktigt att serviceföretag blir delaktiga samt att små och medelstora företag kan främjas. Men allt detta tror jag inte är tillräckligt. För detta krävs det i synnerhet även att de byråkratiska omkostnaderna minskas samt att det skapas förutsättningar för produktionen av tjänsterna utåt. Samtal ute på företagen har visat att EMAS verkar inåt, personalen engagerar sig i väsentligt större omfattning i miljöskyddet, men den utåtriktade verksamheten måste nu förbättras. Under alla överläggningar i akt och mening att förbättra EMAS är det en sak som måste beaktas: EMAS är ett frivilligt system som företag kan ansluta sig till. Det får alltså inte överlastas med begrepp sådana som bästa tillgängliga teknik. Dessa är tvingande krav som lägger ribban för högt. Därigenom uppnår vi endast att företagen lämnar systemet. Därmed har vi egentligen inte vunnit någonting. Erfarenheterna hittills är mycket goda, och vi bör bygga vidare på dessa goda erfarenheter. Om vi hyser önskeföreställningar om miljöskyddet är jag gärna beredd att vara med och dela dessa, men då krävs det också direktiv och förordningar. Detta kan inte göras genom valet av ett frivilligt system som EMAS. En punkt som fortfarande tycks vara viktig för att utforma miljöredovisningen på ett praktiskt genomförbart sätt är hur ofta godkännandet av miljöredovisningen skall genomföras. För förnyelsen av godkännandet föreslås ett år. Jag anser att det är avgjort för kort tid. Företagen måste göra förberedelser under trekvarts år för att avfatta en miljörapport. Detta låter sig inte göras om det krävs ett årligt godkännande. Jag föreslår följaktligen två till tre år och hoppas på ert samtycke. Herr talman! EMAS skall revideras, och min grupp och jag är starkt för att vi får en utvidgnings av EMAS tillämpningsområde. Jag tror dock att exemplen från Österrike och Tyskland visar - det sade ju även föregående talare, Schnellhardt - att det inte är någon tillfällighet att det är just de länder där deltagandet är högst som företräder åsikten att respekten för gällande miljöföreskrifter men även tillämpningen av den så kallade bästa tillgängliga tekniken är väsentliga instrument för att höja miljöeffektiviteten, företagens miljöskydd. På samma sätt vill jag verkligen ge mitt stöd till motsvarande ändringsförslag som kräver tillämpningen av bästa tillgängliga teknik samt även propagera för stöd för ändringsförslag 12 som särskilt lyfter fram respekten för gällande miljöföreskrifter. Givetvis är jag medveten om att det måste finnas en sporre för ett större deltagande i systemet. Trots detta tror jag att trovärdigheten i detta miljöredovisningssystem kan garanteras endast om det ställs höga krav och inte genom motsatt strategi, genom en anpassning till ISO-normen. Särskilt angeläget för min grupp är det dessutom att arbetstagarna och deras företrädare deltar. Jag accepterar föredragandens förslag - det har vi avtalat i dag - om att i morgon föreslå en muntlig ändring för att klargöra att vi även är införstådda i kompromissen om att inkludera arbetstagarna och deras företrädare, det vill säga att alltså reducera detta till företaget. Enligt min åsikt kommer detta ur demokratipolitisk synvinkel, men även ur företagsledningens synvinkel, att bli ett väsentligt framsteg för tillämpningen av EMAS. Jag skall nu avsluta mitt tal i förtid, och jag tror att talmannen därför är mycket tillfreds med mig! Herr talman, kära kolleger, fru kommissionär! Med gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning (EMAS) utgår man från en utmärkt avsikt: att uppmuntra företagen att visa större respekt för miljön. Sju år efter det att EMAS inrättades har den endast i vissa länder blivit en framgång. Vi har en lång väg kvar att gå, och i dag måste vi dessutom fastslå orsaken till detta blandade resultat. EMAS är komplicerat, alltför komplicerat. Det handlar om bestämmelser som inför tyngande krav för företagen, som ändå frivilligt accepterat att följa spelets regler. Denna komplexitet missgynnar små och medelstora företag - som alla vet är de överhopade med administrativa ålägganden. Dessa företag är trots allt den europeiska ekonomins motor. Det är dem vi i första hand bör prioritera, och därför är det så viktigt med de stimulerande åtgärder som föredraganden talade om för en stund sedan. För övrigt - men fortfarande på samma grunder - riskerar vissa ändringsförslag att bli förfelade på grund av alltför höga ambitioner. Jag vill tala om ändringsförslagen 5, 10 och 17 som rör bästa tillgängliga teknik, BAT. Ett sådant krav skulle skapa ibland olösliga problem för små och medelstora företag, som inte alltid kan anpassa sig till bästa tillgängliga teknik. Själva definitionen av denna teknik ställer redan till med problem för vissa ekonomiska sektorer. Det kommer således att bli ett nej från den liberala gruppens sida. Men av omsorg om en kompromiss är vi beredda att stödja ändringsförslagen 43, 44 och 45, som sammankopplar den bästa tillgängliga tekniken ur miljösynpunkt med, jag citerar "ekonomiskt och tekniskt genomförbara villkor för företagen". Slutligen frågan om arbetstagarnas och deras företrädares deltagande, ett deltagande som vi självklart är måna om och som den gemensamma ståndpunkten godkänner fullt ut. Däremot förkastar vi ändringsförslagen 41 och 50, eftersom mer bindande åtgärder också här riskerar att missgynna ett stort antal företag i kandidatländerna. Sammanfattningsvis vill jag helt enkelt säga att det maximala inte får vara det bästas fiende. Systemet är frivilligt, det måste således vara lockande för att överleva. I annat fall kommer EMAS endast att bli en katalog fylld med goda avsikter som riskerar att bli omöjlig att tillämpa för företagen, och därför helt onödig. Herr talman! Flera talare i kväll har nämnt frågan om bästa tillgängliga teknik. Jag kan inte förstå ovilligheten att acceptera detta. Det är verkligen ett mycket viktigt instrument. Om vi ärligt vill uppmuntra företag att förbättra miljöpolitik och miljöinsatser då är det nödvändigt att bästa tillgängliga teknik uppmuntras. Det är absolut ingen mening med att var ovillig att främja detta. Om den bästa tillgängliga tekniken finns där då bör företaget uppmuntras att använda den. Vi skall aldrig göra några framsteg annars. Detta är ett frivilligt program, men om företag ärligt vill förbättra sin miljöpolitik och sitt miljöarbete bör varje typ av uppmuntran i den riktningen välkomnas. Så när det gäller argumenten mot bästa tillgängliga teknik håller de inte för en granskning. Det är avgörande att detta element och ändringsförslagen som gäller bästa tillgängliga teknik stöds av parlamentet. Jag skulle vilja uppmana även kommissionen att acceptera detta. Om vi verkligen menar att försöka uppmuntra företag i rätt riktning då måste vi uppmuntra till användning av bästa tillgängliga teknik. Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Jag tror att förordningen måste bli effektiv eftersom den är ett frivilligt instrument. I så måtto anser jag också att det är rätt och riktigt att man ser till att det blir hanterligt, och därför, fru Scheele, har vi också sett till att det nu finns en enighet i de båda stora grupperna om att godkännandet inte begränsas till ett år utan att detta kan organiseras praktiskt just för de små och medelstora företagen. Man kan verkligen inte kräva av dem att de årligen skall bli godkända - det vore absurt. Här måste vi finna en effektiv och hanterlig lösning. Men jag tror även att vi behöver en förnuftig ingång med tanke på bästa tillgängliga teknik. Det får ju inte vara så att två firmor med en produktion på helt olika nivåer, en med dålig teknisk standard och en med hög teknisk standard, båda genomför EMAS och att båda blir certifierade! Det är ju absurt, det är faktiskt också att vilseleda dem som efter reklam kanske köper in EMAS. I det avseendet behöver vi en standard. Kanske går ju de ändringsförslag vi har antagit i utskottet för miljö för långt. Därför är jag glad att 43, 44 och 46 föreslås, där man i analogi med ett annat direktiv kan hitta en inkörsport till de tekniker som står till förfogande, och det först och främst begränsat till den industriella verksamheten, eftersom det i realiteten är ännu mycket svårare för servicesektorn. I det avseendet skulle jag ändå vilja be om att vi, när vi nu kan enas i frågan om hur ofta godkännandet skall genomföras, kanske kunde enas även här. Först gäller det ju att gå in i medlingsförfarandet, kanske finner vi ju en eller annan bättre lösning i medlingsförfarandet. Herr talman! Jag tror att omröstningen i morgon verkligen blir ett lackmustest för om EMAS vill skall bli en ekologisk modernisering eller enbart en etikettsvindel. Det måste stå klart att EMAS skall vara en belöning för de företag som faktiskt är drivande i en ekologisk modernisering. BAT - det vill säga best available technology - är grundförutsättningen för EMAS, för det vore rentav absurt om ett företag får gälla som ekologisk pionjär utan att tillämpa bästa tillgängliga teknik, och det måste väl ändå stå helt klart att om det inte görs på det sättet så har vi ISO 14000, då har vi faktiskt rätt och slätt sålt EMAS, då är det faktiskt detsamma som ISO. Då kan man ju strunta i hela direktivet, för då motsvarar det ISO. Därför förstår jag inte de betänkligheter som har uttalats angående detta, i synnerhet när det gäller de små och medelstora företagen, för just de är ju inte så starkt förpliktade på denna punkt. Tvärtom har vi hela tiden sett att just de små och medelstora företagen många gånger till och med är mer innovativa än stora företag. EMAS är ett viktigt frivilligt instrument för företag, men bindningen till miljöprogram är av suverän betydelse, för just undersökningar i Förbundsrepubliken har visat att EMAS-organisationer dessvärre ännu inte har erkänt exempelvis klimatskyddet som ett mycket viktigt mål. Därför tror jag att det kommer att bli helt avgörande att vi inte säljer oss och likställer EMAS och ISO. . Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka föredraganden García-Orcoyen Tormo för hennes arbete om kommissionens förslag om EMAS. Innan jag går in på de enskilda ändringsförslagen, vill jag beröra tre nyckelfrågor, nämligen bästa tillgängliga teknik, sambanden mellan deltagande i EMAS och uppfyllande av obligatoriska miljölagstiftningskrav samt hur ofta godkännandet av miljöredovisningen skall genomföras. De ändringar som Europaparlamentet har föreslagit vad gäller bästa tillgängliga teknik skulle innebära att alla organisationer som deltar i EMAS skulle vara tvungna att tillämpa bästa tillgängliga teknik. Kommissionen håller med om principen att alla organisationer som är registrerade i EMAS bör försöka tillämpa bästa praxis inom sina verksamhetsområden och arbeta så effektivt som möjligt både i fråga om teknik, material och organisation. Konceptet för bästa tillgängliga teknik, som uttryckligen definieras i direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, är dock bara relevant för industrin. Det har också konstaterats av Europaparlamentet i några av dess ändringsförslag. Med tanke på att EMAS nu öppnas för alla ekonomiska sektorer, skulle kravet på att bästa tillgängliga teknik måste användas i praktiken innebära att många sektorer skulle hindras från att delta i EMAS. Europaparlamentet skulle exempelvis inte självt kunna delta, eftersom bästa tillgängliga teknik ännu inte är ett koncept som kan tillämpas på offentliga institutioner. Ett sådant krav skulle också bli ett stort hinder för små och medelstora företag. De omfattas inte av direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Om man försöker kringgå detta undantag genom EMAS, som är ett frivilligt system, så skulle det sannolikt innebära att de små och medelstora företagen avstod från att delta i EMAS. Slutligen när det gäller de ändringar där bästa tillgängliga teknik inskränker sig till tillämpningsområdet för direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar, bör det påpekas att det inte är EMAS uppgift att vara en alternativ väg för att se till att tvingande lagstiftning tillämpas. Vi är alla överens om att det är viktigt att organisationer följer den miljölagstiftning som berör dem. Man skulle kunna säga att det är ett minimikrav att miljölagstiftningen respekteras. Syftet med EMAS är att hjälpa organisationer att prestera bättre och överträffa detta minimum. Målet är dock inte att förse kontrollmyndigheter med absoluta bevis för att en organisation som är EMAS-registrerad följer all gällande lagstiftning i alla situationer. Med tanke på EMAS systematiska struktur är det självklart att organisationerna kommer att ha goda förutsättningar för att följa miljölagstiftningen. EMAS är dock ett frivilligt system. Om Europaparlamentet vidhåller sina ändringsförslag som går ut på att överensstämmelse med miljölagstiftningen måste garanteras, är det risk för att EMAS roll förändras. I stället blir EMAS en ersättning för miljökontroller utförda av medlemsstaternas behöriga myndigheter. Jag är övertygad om att det inte är Europaparlamentets avsikt. Hur ofta skall godkännandet av miljöredovisningen genomföras? Ja, miljöredovisningen är det synliga offentliga resultatet av genomförandet av EMAS i en organisation. Den rapporten måste därför motsvara omgivningens förväntningar. En sådan förväntning är att miljöredovisningen skall vara tillförlitlig. Det enklaste sättet att bygga upp ett förtroende för redovisningsresultaten är att genomföra regelbundna opartiska kontroller. Därför är det lämpligare med en årlig kontroll av redovisningen än med en kontroll vart tredje år, som i de flesta fall. Jag vill betona att den gemensamma ståndpunkten är flexibel i detta avseende. Man kan därför redan ta hänsyn till särfall eller särskilda problem. Jag är därför rädd för att Europaparlamentet, genom att i sina ändringsförslag stryka principen om årlig redovisning, kan skada EMAS trovärdighet, vilken är en förutsättning för att det nya EMAS skall kunna bli framgångsrikt. Låt mig nu komma till de enskilda ändringsförslagen. Kommissionen har noga granskat de 50 ändringsförslag som har lagts fram och kan godta 11 av dessa. Hur trovärdigt EMAS är och hur attraktivt det är för företagen är två avgörande aspekter om EMAS skall fungera. Därför kan kommissionen med glädje godta ändringsförslagen 1, 2 och 19 tredje delen. En annan viktig fråga, som kommissionen också är medveten om, är hur man kan se till att EMAS utvecklas i kandidatländerna på ett tidigt stadium. Kommissionen kan därför godta ändringsförslag 3 i princip, förutsatt att formuleringen görs klarare. Kommissionen kan också med glädje godta ändringsförslag 4 i princip, eftersom det kommer att bidra till att arbetstagarna involveras mer, något som redan har tagits med i översynen av EMAS. Formuleringen bör dock ändras för att extra krav på företagen skall undvikas, i synnerhet på de små och medelstora företagen. Det tycks finnas en allmän oro för de små och medelstora företagen som även yttrar sig i EMAS. Därför kan kommissionen godta ändringsförslag 19 fjärde delen i princip, förutsatt att det inte leder till att EMAS-reglerna urvattnas för de små och medelstora företagen. Eftersom EMAS är ett frivilligt system är det viktigt att det finns information om det. Kommissionen kan därför godta ändringsförslag 16 i princip, om det utvidgas till att omfatta all information och inte bara data. Kommissionen ser med glädje att Europaparlamentet satsar på att självt tillämpa EMAS och uppmanar de övriga Europeiska institutionerna att göra detsamma. EMAS tillämpningsområde är dock vidare än de fysiska tillgångarna, vilket måste visas tydligt i ändringsförslag 22, som kommissionen kan godta i princip. Ändring 25 kommer att bidra kraftigt till att göra EMAS-kraven klarare, och kommissionen godtar denna ändring. Det krävs dock ett litet tillägg så att kommissionen på ett rättsligt korrekt sätt kan följa kontraktsvillkoren i det avtal som slutits med den europeiska standardiseringsorganisationen. Samstämmighet och öppenhet är också viktiga principer för EMAS. Kommissionen kan godta ändringarna 30 första och tredje delen, 32 och 33 andra delen. Vad gäller de övriga ändringarna vill jag kort redogöra för varför kommissionen inte kunde godta dem. En viktig aspekt av förslaget är utvidgningen av EMAS tillämpningsområde till alla sektorer i näringslivet. Därför kan de ändringsförslag som bara berör industrisektorn inte godtas. Det handlar om ändringsförslagen 5, 6, 10, 17, 43, 44 och 45, vilka innebär att organisationerna måste tillämpa bästa tillgängliga teknik. Kommissionen anser också att det är viktigt att EMAS är logiskt uppbyggt, lättbegripligt och tillräckligt flexibelt för att kunna anpassas till de olika sektorer som berörs. Därför kan kommissionen inte godta ändringarna 7, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 19, 21, 23, 26, 27, 28, 29, 31, 33 första delen, 34, 35, 37, 41, 42, 47, 48, 49 och 50. De extra fördelar för miljön som EMAS medför, jämfört med ISO14001, är en avgörande aspekt i förslaget. Kommissionen kan därför inte stödja ändringsförslagen 13, 30 andra delen, 36, 38 och 46. Dessa skulle göra det svårare att få insyn i och kontrollera uppgifterna om miljöprestanda genom att det införs längre tidsintervall mellan kontrollen av redovisningarna. Kommissionen kan inte heller acceptera ändringsförslagen 39 och 40, eftersom EMAS-logotypen måste vara ett tecken på utmärkelse för organisationer, samtidigt som den inte får leda till förvirring för allmänheten. Så som direktiven om offentlig upphandling ser ut i dag kan ändringsförslag 19 första delen inte godtas. Kommissionen lämnar gärna upplysningar till Europaparlamentet på begäran men kan inte godta ändringsförslagen 18 och 20, eftersom det saknas resurser till detta. Slutligen vad gäller ändringsförslag 24, som berör kommittéförfarandet, kan kommissionen inte godta detta på grund av de rättsliga förändringar som genomförts i beslutet om kommittéförfaranden, och som innebär att en föreskrivande kommitté krävs. Kommissionen är övertygad om att Europaparlamentets ändringsförslag, i båda behandlingarna, har bidragit stort till denna översyn och främjat EMAS potential att bidra till att miljöprestandan för näringslivets verksamhet förbättras i hela unionen. Tack, fru kommissionär! Tillåt mig att undantagsvis göra ett påpekande: Kanske skulle ni vilja hålla ett öga på den satta tidsramen. Er kollega Reding är den allra sista i dag. Hon blir säkert ilsken på mig om hon fortfarande måste vara kvar klockan ett i natt. Om ni därför skulle vilja vara så snäll att kommande gånger fatta er något kortare. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Gränsvärden för bensen och koloxid i luften Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0166/2000) av Breyer för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (58660/1/2000 - C5-0182/2000 - 1998/0333(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om gränsvärden för bensen och koloxid i luften. . (DE) Kära kolleger, ärade fru kommissionär! Jag skall bemöda mig om att göra det kort, för jag tror egentligen inte att det är mycket inom parlamentet som är omtvistat rörande detta direktiv. I föreliggande direktiv handlar det om två dotterdirektiv inom ramen för direktivet om bedömningen och kontrollen av luftkvaliteten, och förslaget är en del av ett integrerat åtgärdspaket för att bekämpa föroreningarna av luften. Väsentligt i detta andra dotterdirektiv är att det för första gången planeras ett gränsvärde för bensen och kolmonoxid i Europeiska unionen. Detta är ett mycket viktigt steg, jag skulle till och med vilja säga att detta är en milstolpe i lagstiftningen på området luftkvalitet, eftersom det för första gången fastslås ett gränsvärde för ett cancerogent ämne, nämligen för bensol, som ju kan orsaka leukemi. Vi vet ju att bensin och olja är källor för bensen, och inom Europeiska unionen hänförs 80-85 procent av bensenen till förbränningen av bensin i vägtrafiken. Hittills har inget tröskelvärde existerat för negativ påverkan på hälsan och därmed ingen riskfri bensenbelastning. Den i EU-fördraget fastslagna försiktighetsprincipen gör emellertid ett gränsvärde med extremt låg sjukdomsrisk tvingande. Därför stöder vi naturligtvis alldeles särskilt detta förslag om ett gränsvärde på 5 mikrogram per kubikmeter luft. Den gemensamma ståndpunkten har tvivelsutan förbättrat kommissionens förslag. Jag är också mycket glad över att man har lyckats ta fasta på många av parlamentets ändringsförslag. Framför allt ett ändringsförslag har varit mycket väsentligt och helt centralt för oss. För kommissionens förslag innebar ju att så att säga undantagsregler för medlemsstaterna skulle kunna beviljas hur ofta som helst. Det var praktiskt taget en in blankocheck som ständigt hade kunnat förnyas, och vi nådde genom att stryka detta undantag en kompromiss som vi också kan acceptera. Inom ramen för tillämpningen av direktivet är det nämligen också viktigt att gå in på problemen i de sydliga länderna och att finna en kompromiss. Förslaget svarar också mot det som Schleicher föreslog i första behandlingen i utskottet för miljö, att man nämligen kan göra ett engångsundantag, vilket dock måste arbetas igenom så att den inte enbart kan gälla för stater, utan även för bestämda regioner, bestämda områden samt att 10 mikrogram inte får överskridas. Det är också mycket viktigt med tanke på utvidgningen österut att vi gör klart att det inte finns någon dubbelspårig miljöpolitik och att de medlemsstater för vilka undantagen gäller även måste bevisa och visa att man anstränger sig, att man är på god väg att också göra rättvisa åt dessa krav. Ändå har utskottet för miljö lämnat in en rad ändringsförslag som inte heller torde vara kontroversiella då de framför allt gäller informationsplikten. Här har vi gjort mycket klart att det nya instrumentet Internet måste utnyttjas för att förbättra informationen. Därmed har vi väl även klargjort hur information skall spridas, och vi har pekat på att luftföroreningar inomhus också är ett stort problem som bör behandlas i Europeiska unionens forskningsprogram. När man nämligen talar om utomhusluften bör det också bli tydligt, för trovärdighetens skull, att vi även vill göra ansträngningar på området inomhusluft. Dessutom har vi gjort mycket klart att medlemsstaterna även måste upprätta en bättre dokumentation. För övrigt är det för medlemsstater som ansöker om undantag mycket viktigt att även befolkningen där informeras om att det förekommer undantag och om vilka ansträngningar som görs för att faktiskt förverkliga vårt mål om 5 mikrogram år 2010. Därmed vill jag nu lämna detta - jag har redan utnyttjat all tid. Viktigt är att vi får ett snabbt antagande av direktivet, och jag tycker att vi har gjort stora ansträngningar på den punkten och det torde heller inte bli några problem med detta. Herr talman, mina damer och herrar! Som Breyer just antydde så behandlar vi i dag den andra delriktlinjen i det ramdirektiv som antogs 1996, vilket rör värderingen och kontrollen av luftkvaliteten. Målet är huvudsakligen att fastställa gränsvärden för koncentrationen av bensen och kolmonoxid för att förbättra luften och undvika, förebygga och minska riskerna för skadlig inverkan på människors hälsa och på miljön. Det stämmer att den huvudsakliga källan för utsläpp av båda skadeämnena, nämligen bensen och koloxid, är vägtrafiken. För bensen är andra viktiga källor bränsleförsörjningen, oljeraffinaderierna samt den kemiska industrin, och för koloxid alla förbränningsprocesser. Till renhållningen av luften och klimatstrategin är direktivet en högst väsentligt bidrag. Förslaget lades fram av Europeiska kommissionen i december 1998. Det finska ordförandeskapet gjorde allvarliga ansträngningar att göra bruk av de nya rättsliga möjligheterna i Amsterdamfördraget och att få förslaget att träda i kraft med Europaparlamentets ändringar redan efter den första behandlingen i december 1999. Vår grupp skulle verkligen ha välkomnat detta. De ändringsförslag som lyfter fram riskerna för vissa befolkningsgrupper och som betraktar de planerade miljöskyddsåtgärderna som lägsta krav möjliga att överskrida delades givetvis även av vår grupp. Även de bestämmelser som nu upptas av den gemensamma ståndpunkten gällande engångsförlängning av tidsfristen, respekten för gränsvärdet, vilka av miljöskäl behövs i våra sydliga medlemsstater, lämnades in av oss redan till den första behandlingen, liksom fastställandet av gränsvärdet för bensenkoncentrationen till 10 mikrogram per m3. Breyer har ju redan antytt att det sedan även skedde en god utveckling av den gemensamma ståndpunkten. Denna omfattar nu precis den formulering som vi önskat, och även övriga bestämmelser i den gemensamma ståndpunkten är konsekventa och omfattar genomförbara åtgärder för att förbättra luftkvaliteten i Europa. Vår grupp är införstådd med denna gemensamma ståndpunkt och kan godkänna den som den är. Regleringarna garanterar en hög skyddsnivå för folkhälsan och är tillräckligt flexibla för att ständigt kunna anpassas efter de krav som de tekniska framstegen ställer. Breyer har gjort ett digert arbete och hon har även i förhandlingarna kunnat få igenom mycket av det som parlamentet önskade. Jag måste dock säga att vi håller de på nytt inlämnade ändringsförslagen för överflödiga, det vill säga de är motiverade men egentligen inte värda att det hela skjuts upp på nytt, och att vi tvingas vänta ännu längre på att direktivet kan antas. Då anser vi att det är mycket viktigare - fru Breyer, ni nämnde ju också detta - att regelverket nu efter ett halvår av förseningar äntligen kan träda i kraft så snart som möjligt för att bidra till att luften i Europa förbättras. Därför röstar vår grupp inte för ändringsförslagen i hopp om att vi därmed kan stödja processen av ett snabbt antagande av direktivet. Herr talman! Först av allt vill jag tacka föredraganden för detta mycket framgångsrika betänkande och för hennes framgångsrika arbete, men givetvis även alla övriga inblandade för det goda samarbetet. Jag är medveten om hur väsentligt detta direktiv är för en positiv utveckling av miljöpolitiken i den Europeiska unionen. För första gången fastställs ett gränsvärde för ett cancerframkallande ämne. Detta är inte endast väsentligt därför att det är viktigt att ha ett gränsvärde för detta cancerframkallande ämne, utan även därför att det kommer att tjäna som exempel för andra cancerframkallande ämnen som det fortfarande återstår att reglera. Den politiska huvudinriktningen i den första behandlingen var att utforma bestämmelserna för undantag från gränsvärdena så begränsat, så restriktivt som möjligt, och jag tycker att vi kan vara mer än nöjda med den lösning som vi har funnit genom vårt gemensamma arbete. Naturligtvis är även min grupp angelägen om ett snabbt förverkligande av direktivet, och vi vill undvika ett medlingsförfarande. Jag är även medveten om att detta direktiv inte är platsen för diskussionen om luftföroreningar inomhus. Ändå tror jag att det vore lämpligt att peka på riskerna med luftförorening inomhus och även att kräva initiativ i den riktningen, till exempel mer forskning. Det är nämligen bevisat att luftförorening inomhus är en källa till att personer utsätts för hälsovådliga ämnen, i synnerhet för den cancerframkallande bensenen. Därför stöder vi de ändringsförslag som har lämnats in i hopp om att vi trots detta kan undvika ett medlingsförfarande. Herr talman! De tre föregående talarna har redan på ett vältaligt sätt gjort klart vilka viktiga förslag som denna diskussion handlar om. Vi vill även rikta beröm till föredraganden. Hon har lyckats utomordentligt bra med huvuddelen av sina ändringsförslag och de ändringsförslag som antogs av kommissionen och parlamentet under första behandlingen. Frågan som står öppen är om vi vill gå ännu längre än den gemensamma ståndpunkten. Vi finner föredragandens argument övertygande och kommer att ansluta oss till dessa. Under de diskussioner som vi har fört om detta direktiv, har en fråga kommit upp som också skulle kunna ha kommit upp i samband med andra miljöfrågor, varför jag faktiskt tycker att det är viktigt att ta upp den här. Det är frågan som vi hela tiden måste ställa oss i egenskap av europeiska institutioner: varför håller vi egentligen på med det här? Varför är det så att vi i Bryssel eller Strasbourg måste fatta ett beslut när det föreligger ett lokalt problem, - det här är faktiskt ett av de problem som vi talar om nu - och inte kan överlåta åt de nationella regeringarna att lösa det? Jag menar inte rent juridiskt, för juridiskt står det klart att vi måste hålla på med det här. Slutligen kom vi fram till att det i det här fallet är lämpligt att vi som europeisk union engagerar oss på grundval av en sorts likhet inför lagen; för att ge samma medborgare samma skydd. Men jag kan föreställa mig att det även finns andra argument för att säga: nej, det är viktigt för oss som union att engagera oss i detta. Jag skulle tycka att det var intressant om kommissionären, om hon hinner, kort kunde gå in på denna fråga. . Herr talman, ärade ledamöter! Först vill jag tacka föredraganden och utskottet för ett gott arbete. Breyers betänkande bidrog starkt till att ytterligare förbättra kommissionens förslag i den första behandlingen som ägde rum i december förra året. De gränsvärden som har satts för bensen och koloxid i luften baseras på Världshälsoorganisationens senaste rekommendationer och syftar till att uppnå en hög skyddsnivå för människors hälsa i hela unionen. Ett antagande av detta direktiv innebär att unionen tar ledningen internationellt vad gäller gränsvärden för bensen och koloxid. Jag vill börja med att redogöra för kommissionens åsikt om ändringsförslagen 2 och 3. De rör frågan om information till allmänheten, vilket ju är av största vikt. Som ni kanske vet, har kommissionen nu under veckan antagit ett nytt direktiv som ytterligare kommer att förbättra tillgången till miljöinformation. Kommissionen godtar ändringsförslag 2, som uttryckligen nämner Internet. Ändringsförslag 3 första delen tar upp att medlemsstaterna skall göra särskilda ansträngningar för att informera dem som berörs av undantagen vad gäller tidsfristen för att respektera gränsvärdena för bensen. Kommissionen instämmer i princip med detta krav, men genom hänvisningen till den gemensamma ståndpunkten, till artikel 8.3 i direktiv 96/62/EG, dvs. ramdirektivet om luftkvalitet, är medlemsstaterna redan skyldiga att ställa samman denna information och göra den tillgänglig för allmänheten. För att kommissionen skall kunna godta första delen i ändringsförslag 3, måste det därför formuleras om avsevärt. Ändringsförslag 3 andra delen innehåller ett krav på fri tillgång för allmänheten till medlemsstaternas dokumentation om val av provtagningsplatser. Trots att medlemsstaterna redan har denna skyldighet, enligt Århuskonventionen, godtar kommissionen ändringsförslaget. Jag kommer till ändringsförslagen 1 och 4 som båda berör kommissionens översyn av direktivet år 2004. Översynen kommer att ingå i den första rapporten om det nya integrerade programmet för ren luft, som kommissionen håller på att utarbeta. I den gemensamma ståndpunkten anges redan att målet med översynen är att studera de senaste resultaten och vid behov ytterligare förbättra skyddet. Eftersom luftförorening inomhus kan ge betydande hälsoproblem kommer kommissionen att ta hänsyn till denna fråga vid översynen. Ändringsförslag 1 kan därför godtas i princip, men måste formuleras om. Jag kommer slutligen till ändringsförslag 4, som rör en viktig fråga. Den besvärligaste punkten under förhandlingarna i rådet var gränsvärdet för bensen och tidsfristen för att uppnå det. Mot bakgrund av resultaten från en aktuell undersökning om bensen ansåg framför allt de södra medlemsstaterna att det var osäkert om de skulle kunna uppnå gränsvärdet på 5 g/m3 till år 2010. Trots detta meddelar artikel 3.2 i den gemensamma ståndpunkten nu endast en möjlighet till fem års förlängning av tidsfristen på vissa villkor. Under den perioden får man dessutom inte överskrida en koncentration på 10 g/m3. Jag vill understryka att det ligger i linje med ändringsförslag 22, som lades fram vid parlamentets första behandling. Denna överenskommelse kunde bara komma till stånd genom ett tillägg i artikel 7.3, där det uttryckligen sägs att kommissionen kan föreslå ytterligare förlängningar mot bakgrund av resultaten från översynen år 2004. Rent juridiskt gör denna klausul inte att kommissionens initiativrätt begränsas eller påverkas, men kan ses som en viktig del av den slutliga kompromissen i rådet. Enligt ändringsförslag 4 skulle denna text inte finnas med, vilket skulle kunna äventyra överenskommelsen med rådet. Kommissionen anser att den förlikning som det skulle kunna leda till innebär en onödig försening av antagandet av detta viktiga direktiv, i vilket man för första gången någonsin fastställer gränsvärden för bensen och koloxid i luften. Kommissionen kan därför inte godta ändringsförslag 4. Till sist vill jag säga att jag anser att den gemensamma ståndpunkten utgör en värdefull kompromiss som jag hoppas att alla parlamentet skall samtycka till utan större ändringar. Stort tack, kommissionär Wallström. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Minimikriterier för miljötillsyn Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0164/2000) av Jackson för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om rådets gemensamma ståndpunkt (5684/1/2000 - C5-018/2000 - 1998/0358(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets rekommendation om fastställande av minimikriterier för miljötillsyn i medlemsstaterna. Herr talman! Den grundläggande tanken i betänkandet som jag lägger fram är att förslaget från Europeiska kommissionen till en rekommendation om detta ärende bör ändras och bli ett direktiv och som ni kommer att se i mitt betänkande fick detta nästan enhälligt stöd i utskottet för miljö. Medlemmarna i utskottet var överens med mig om att en rekommendation är ett alltför svagt instrument i detta fall. Jag förmodar att en rekommendation faktiskt är likvärdigt med att vi alla förflyttar oss till det centrala Strasbourg och besöker katedralen för att göra en gemensam bön. Det är i själva verket allt som en rekommendation är. Det finns ingen möjlighet för Europeiska kommissionen att gå tillbaka till medlemsstaterna och säga att de inte har följt en rekommendation därför att en rekommendation säger endast att de får göra någonting, den säger inte att de måste göra någonting. Kommissionen är mycket bekymrad över detta betänkande därför den inser att om vi fortsätter kräva ett direktiv snarare än en rekommendation kan hela saken stranda i rådet. Jag förstår kommissionens oro. Jag försökte plikttroget i utskottet för miljö få medlemmarna till att gå med på en rekommendation snarare än ett direktiv. Jag fick ett mycket ohövligt svar från dem som jag inte skall upprepa för er, men vilket i stort sett avspeglas i mitt betänkande. De vill ha ett direktiv och inte en rekommendation. Och sannerligen om riktlinjerna om miljöinspektion som kommissionen så ivrigt vill se överleva infördes i en rekommendation, anser mitt utskott att de helt enkelt kommer att ignoreras. Vi vill ha ett direktiv som utan tvekan ålägger medlemsstaterna att införa miljöinspektioner som utförs i stort sett efter liknande linjer. Jag måste understryka att vi vill inte ha, i det fall någon hänger detta på mig, ett övernationellt europeiskt miljöinspektorat: Fullt av små män och kvinnor i blå uniformer med guldstjärnor som rusar runt i medlemsstaterna och rapporterar tillbaka till Bryssel och säger att detta är fel eller vad gäller Tyskland, detta är rätt. Vi behöver inte den typen av övernationellt inspektorat. Jag anser och mitt utskott håller med mig om att det primära ansvaret för att verkställa Europeiska unionens miljölagstiftning bör stadigt placeras där det hör hemma, hos medlemsstaterna. Vi kan inte förstå kommissionens beredvillighet att föreslå bara det minsta möjliga. Åsidosättande av Europeiska unionens miljölagar utgör en betänklig bakgrund till detta förslag. I går var en historisk dag i Europeiska unionens historia men inte, skyndar jag mig att tillägga, på grund av besöket av president Chirac i Strasbourg utan för att det var dagen för den första rapporten om ett böter från EG-domstolen, en verklig bot på 20 000 euro om dagen, för Grekland för underlåtenhet att följa ett av Europeiska unionens miljödirektiv. Men det är intressant att notera att det ärendet i själva verket inleddes för tretton år sedan, och gäller ett direktiv som är ännu äldre. För stunden finns det nio andra miljöfall som har tagits upp en andra gång av EG-domstolen för att länder har ignorerat tidigare domar. Det finns inte mindre än 157 ärenden som fortfarande inte är avgjorda och jag beklagar att jag måste säga att i många fall har Europeiska kommission inte kunnat agera, föra ärenden inför EG-domstolen, därför att den känner inte till vad som sker i medlemsstaterna eftersom de berörda länderna inte har rapporterat tillbaka till Bryssel om vad de tänker göra i fråga om lagstiftning. Ett av skälen till att de inte har rapporterat är att länderna själva inte vet. Varför vet de inte? Därför att de inte har miljöinspektionssystem som utgör den centrala flotte på vilken hela byggnaden för efterlevnad av europeisk miljölag är byggd. Vi behöver den typ av direktiv som utskottet för miljö skulle vilja ha. En rekommendation räcker inte. Jag hoppas att Europeiska kommissionen har modet, och jag menar mod, att godkänna Europaparlamentets ändringsförslag. Jag hoppas att Europeiska kommissionen har modet att inleda förlikningsförfarandet arm i arm med parlamentet mot, och det kommer att bli mot, rådet. Jag tror att några ledamöter av rådet i själva verket är ganska osäkra om linjen direktiv snarare än rekommendation. De små eftergifter som rådet hittills erbjudit, placerat i förordet till detta förslag, är helt enkelt inte tillräckligt. Herr talman! De av oss som överlevde förlikningsförfarandet för ramdirektivet för vatten måste glädja oss åt att vi här har en fråga som är helt entydig och lättförståelig. Den första frågan är att vi vill ha en likvärdig och effektiv tillämpning av miljölagstiftningen i hela Europeiska unionen och vi måste alla vara överens om den principen. Frågan är uppenbarligen varför vi inte har haft det förut. Varför har kommissionärens företrädare inte lagt fram förslag tidigare och varför är de förslag som nu presenteras så bedrövligt svaga? Det finns också en fråga till medlemsstaterna. Varför har de undertecknat miljölagstiftning om de i realiteten inte har resurser för att ordentligt kontrollera att den har genomförts och inte har för avsikt att se till att den verkställs på rätt sätt? Jag har kemiska företag i min valkrets i nordvästra England. Några av dem, måste jag tyvärr säga, släpper ut förorenande material i luft och vatten. De blir inspekterade. Åtgärd är vidtagen. De är tvingade att rycka upp sig. De betalar priset för det. Men de konkurrerar med kemiska företag på annat håll i denna europeiska union som inte behöver göra dessa kontroller, som inte behöver betala priset och de kan därför inte konkurrera på samma spelplan. Det är helt enkelt orättvist. Den andra frågan är den uppenbara konflikten här mellan parlamentet och rådet. Varje student som vill förstå förfarandena för förlikning eller medbeslutande har en trevlig och okomplicerad fallstudie här. Vi har medbeslutandebefogenheter, men vi har hotet från rådet att om vi inte går på deras linje kommer de att överge hela lagstiftningen. Nåväl, likaså gott som fru Jackson sade. Meddelandet till det franska ordförandeskapet är att vi vill få påtagliga framsteg. Vi vill inte att detta överges. Det finns rum för kompromiss, troligtvis om datumet för genomförandet. Alla institutionerna i Europeiska unionen vill se lagarna verkställda på rätt sätt. Det är tid att ge dessa varma men ganska luddiga känslor någon verklig mening och handling. . (EN) Herr talman! Får jag först av allt tacka föredraganden, fru Jackson, och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor för dess arbete med detta förslag om miljöinspektioner. Jag kan inte undgå frestelsen att påpeka för fru Jackson att hon påminner mig om mitt löfte till utskottet för miljö att inte föreslå direktiv hela tiden utan snarare att koncentrera arbetet på genomförandet. Det dåliga genomförandet av miljölagar har ingenting att göra med brist på sådana regler och direktiv. Vi har många sådana och vi vill verkligen uppnå någonting. Vi vill se resultat. Så vi kommer rakt till nyckelfrågan: Skall det bli en rekommendation eller ett direktiv? Det kommer inte att bli en överraskning för er att kommissionen inte kan gå med på den föreslagna ändringen till ett direktiv av följande skäl. I kommissionens meddelande från 1996 om genomförandet av gemenskapens miljölagar konstaterades en skillnad mellan medlemsstaternas inspektionssystem och fastslogs att det var nödvändigt att se till att ett minimum av inspektionsuppgifter utfördes. Kanske är det inte en så dålig idé att ha dessa personer i blå uniformer med guldstjärnor att kontrollera vad som pågår! I det rekommenderades att riktlinjer bör fastställas och valet av strukturer och mekanismer lämnas till medlemsstaterna så att de anpassas på lämpligt sätt till deras befintliga system. Genom en rekommendation skall man uppnå någonting. Några medlemsstater har redan väl utvecklade inspektionsmyndigheter eller organ och riktlinjer kommer att säkra att de tillämpar dem i enlighet med gemensamma standarder utan att de nödvändigtvis behöver ändra sina system så mycket. För de medlemsstater som inte har detta kommer rekommendation att vara till hjälp för att de i första rummet, med möjlighet till bidrag från gemenskapen, skall kunna utveckla sin infrastruktur och kapacitet. Ett direktiv skulle kunna innebära att några medlemsstater kommer att få stora problem att följa det i dess helhet från det att det träder i kraft och detta ansåg kommissionen inte vara praktiskt eller psykologiskt angeläget. Jag är övertygad om att en strategi med "morot" snarare än "piska" skall ge bättre resultat i nuvarande skede av utveckling av nationella inspektionsmyndigheter. Vi har redan uppnått en viss framgång på området genom utbytesprogrammet för IMPEL-inspektörer och annat arbete som IMPEL har utfört för inspektioner, kontroll av inspektionstäthet m.m. Detta förslag bör därför ses som det första steget i ett fortgående program och den erfarenhet som man får av dessa aktiviteter skall hjälpa oss att överväga efterföljande etapper när det gäller hur vi skall bredda karaktären, omfattningen och tillämpningen av minimikraven. Förslaget ålägger medlemsstaterna att återrapportera om verksamheten och jag kommer att intressera mig för detta personligen. Om det visar sig att medlemsstaterna inte tillämpar detta i praktiken, kommer vi inte att dra oss för att lägga fram ett förslag till direktiv. Inställningen i rådet om medlemsstaterna, även dem med väl utvecklade inspektionsmyndigheter, var enhälligt för en icke bindande lagstiftning i detta skede. Skall vara realistisk kommer vi inte till slut att ha något instrument alls om parlamentet fortsätter att kräva ett direktiv. I så fall kommer vi att ha svikit de medlemsstater som mest behöver hjälp och ledning och följden blir ingen ändring av status quo och ingen förbättring i dessa medlemsstaters genomförande. Av dessa skäl kan kommissionen inte godkänna något av de föreslagna ändringsförslagen om en ändring av förslagets form från rekommendation till direktiv. Kommissionen kan inte godkänna följande ändringsförslag på alla punkter: Ändringsförslag 5 om att hjälpa medlemsstaterna skilja mellan nationell - till exempel icke gemenskapslag och gemenskapslag. Ändringsförslag 6 och 11 enligt vilka man vill ändra frivillig rapportering och meddelandesystem till obligatoriska. Ändringsförslag 12, andra delen, för den tillför inte någonting. I förslaget hänförs redan till rapporter som finns i en lättillgänglig databas. Ändringsförslag 13, andra delen, gällande rapporter om på platsen besök att finnas tillgängliga inom två månader från inspektion därför att den gemensamma ståndpunktens formulering "så snart som möjligt" är att föredra. Ändringsförslag 14 där man vill begränsa efterlevnadsinformation i rapporter till kommissionen till korta sammandrag, vilket inte är tillräckligt för kommissionens syften. Om förslaget skall finnas kvar i form av en rekommendation kan dock kommissionen i princip godkänna ändringsförslag 2, 10, andra delen, och 15, andra delen avseende punkt 9.1. De avser alla medverkan av EEA och/eller IMPEL i vissa aktiviteter som gäller inspektioner. Dessa godkändes av kommissionen vid första behandlingen och ingick i kommissionens reviderade förslag. Tack, kommissionär Wallström. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Skydd av skogar Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0152/2000) av Redondo Jiménez för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor I. om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 3528/86 om skydd av skogarna i gemenskapen mot luftburna föroreningar ((KOM(1999) 379 - C5-0076/1999 - 1999/0159(COD) II. om förslaget till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EEG) nr 2158/92 om skydd av gemenskapens skogar mot bränder ((KOM(1999) 379 - C5-077/1999 - 1999/0160(COD)). Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Rådet har presenterat en ändring av två förordningar, 3528/86 mot skogsföroreningar samt 2158/92 om förebyggandet och bekämpandet av bränder. Detta sker genom två förordningar, 307 och 308 från 1997, i enlighet med artikel 43 i den gamla förordningen. Parlamentet framställde ett yrkande inför domstol den 30 april 1997, vilket besvarades den 25 april 1999. Domstolen avkunnade dom i de gemensamma ärendena 164 och 165 från 1997 varigenom de båda förordningarna förklarades ogiltiga samtidigt som det konstaterades att rådet borde ha grundat sig på artikel 130 S i det gamla fördraget, det vill säga artikel 175 i det nuvarande, som enda rättsliga grund. Konsekvenserna av ogiltigförklaringen upphävdes dock till dess rådet inom skälig tid har godkänt nya förordningar med samma syfte. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna förband sig på internationell nivå vid ministerkonferenserna i Helsingfors om skogens värnande 1993 och i Strasbourg 1990 att fortgående övervaka de skador som skogen åsamkats. Ingen är ovetande om skogens viktiga funktion, såväl ekonomiskt som ekologiskt och socialt, och ingen är ovetande om hur skogen skyddar mark, klimat, vatten, fauna och flora genom att bevara en nödvändig jämvikt för ett hållbart jordbruk och landsbygdens utveckling. Medlemsstaterna har upprättat nät för systematisk övervakning samt observationsposter för intensiv och fortlöpande övervakning av skogens ekosystem. Studier som kräver lång tid att genomföra och där resultatet är beroende av bättre kunskap om orsakssambandet mellan de förändringar som inträffar i skogens ekosystem och de faktorer som där påverkar, och där övervakning, förebyggande åtgärder och studier måste pågå under en längre tid. Beträffande bränder arbetar man med orsak, förebyggande åtgärder och övervakning av skog. Beträffande föroreningar upprättas observationsnät, skador inventeras periodiskt med samma metodik, skogens ekosystem övervakas intensivt och fortlöpande och genom pilotprojekt utarbetas metoder för bevarande och restauration av skadad skog. Medlemsstaterna skall dessutom periodiskt göra upp ett bokslut. I det förslag som enhälligt godkändes i utskottet för miljö införs vissa smärre ändringar som jag vill uppmana kommissionen att ha i åtanke eftersom det skulle förkorta förfarandet. Där uppmanas kommissionen att biträdas av en ständig kommitté för skogsbruk, precis som på andra områden. Kommissionen uppmanas också att analysera tillämpningen av nämnda förordning när det gäller ekologiska, ekonomiska och sociala aspekter samt ta fram sambandet mellan kostnader och intäkter. En ändring inkluderas där Medelhavsskogen skall betraktas som ett särskilt ekosystem för länderna i söder, eftersom den är så viktig för kampen mot torka och erosion. När det gäller de finansiella anslagen så har jag en rimlig anledning att tvivla: Under förordningarnas föregående period föreslog kommissionen för en femårsperiod 40 miljoner euro för kampen mot föroreningar samt 70 för brandförebyggande åtgärder. För nästkommande fem år föreslår kommissionen 34 miljoner för kampen mot föroreningar och 50 för brandförebyggande åtgärder. Sex miljoner har tagits bort för kampen mot föroreningar och 20 miljoner för brandförebyggande åtgärder, utan att beakta att levnadskostnaderna har stigit och att nya länder, Österrike, Sverige och Finland, har införlivats vilket nästan fördubblar skogsarealen. Vårt förslag är därför att öka anslagen till 44 och 77 miljoner för föroreningar respektive bränder. Som talmannen redan lovat ber jag att få använda ledamot Cunhas två minuter, eftersom han inte är närvarande. Vi har ett förslag från budgetutskottet framför oss. Budgetutskottet fortsätter att lägga fram förslag utan att vilja beröra frågan om anslag. Jag tror att budgetutskottet försöker kringgå medbeslutandeförfarandet och därför uppmanar jag kammaren och kommissionen att bortse från deras ändringsförslag... (Talmannen avbröt talaren) Fru Redondo, dessvärre har Cunha dykt upp. Herr Cunha, det var på håret att Redondo tog ifrån er talartiden. Herr talman! Att skogen i Europeiska unionen är viktig är uppenbart på den 36-procentiga yta där skog växer eller för de 2,2 miljoner arbetstillfällen som därav skapas. På många ställen inom Europeiska unionen är skogen ofta det enda ekonomiska alternativet på grund av dålig jord eller på grund av kravet på andra naturresurser. Det är också uppenbart att skogens betydelse inte bara begränsas till det ekonomiska planet: det finns otaliga dimensioner av ett socialt och miljömässigt intresse, till exempel att skydda marken, att bekämpa erosionen, att bevara vattenresurserna, den biologiska mångfalden, den klimatologiska regelbundenheten osv. Trots detta har skogen varit något av en "oäkting" i gemenskapspolitiken. Först efter många år lyckades Europeiska unionen 1998, med Europaparlamentets hjälp, få en strategi godkänd för skogens bevarande och utveckling. På grund av det otvetydiga samröret med jordbruket och de territoriella konsekvenserna är det förståeligt att kommissionen inte har varit mera ambitiös i sina förslag och att rådet historiskt sett alltid har varit så kortsynt. Trots godkännandet av Europeiska unionens skogsstrategi för ett utvecklande av idéer, så har strategin ännu inte kommit till uttryck i praktiken. Tvärtom har man tagit ett steg tillbaka i en del frågor, vilket man nu bevisar med denna gemenskapsförordning om skogens bevarande. Det som i särskilt hög grad oroar mitt land - regleringen av skogsbränder - är att Europeiska unionen under perioden 1992-1996 gynnades av ett årligt belopp om 14 miljoner euro och att detta belopp nu bara uppgår till 10 miljoner euro, det vill säga 40 procent mindre, vilket är beklagansvärt. Herr talman, därför uppmanar jag rådet och kommissionen att höja detta belopp och om möjligt också inrätta ett gemenskapssystem för information vid skogsbränder. Kolleger! Jag ber om förståelse. Vi har räknat ut att om vi låter var och en av kollegerna dra över med endast 20 sekunder, då sitter vi fortfarande kvar här kl. 01.00 i natt. Vi har väldigt många frågor. Därför ber jag er alla om förståelse för att jag måste ta mer hänsyn till talartiden än annars. Tack så mycket, herr talman. Redondo presenterar under den allmänna rubriken skydd av skogar ett betänkande om två förslag till förordning. En tar upp luftburna föroreningar som berör skogen och den andra brandförebyggande åtgärder. Jag vill tala om för Redondo att delegationen för de spanska socialdemokraterna kommer att stödja hennes ändringsförslag. Vi kommer att stödja dem eftersom vi instämmer med de argument Redondo har lagt fram, men även andra argument som hon inte hade tid att presentera. De förordningar man utgår från är från 1986 och 1992. Nu är budgetanslagen mindre emedan skogsmassan, alltsedan de nordiska ländernas anslutning till Europeiska unionen, är större. De luftburna föroreningarna har dessutom förvärrats som en följd av regnet och den höga koncentrationen av farliga ämnen i atmosfären. När det gäller de brandförebyggande åtgärderna så är situationen betydligt sämre på grund av klimatförändringar och den torka som råder på många europeiska platser. Jag vill bara nämna några exempel. Under veckan har det brunnit i Medelhavsskogen vid gränsen mellan Frankrike och Italien, en brand i pinjeskogen i Ostia, i närheten av Rom, en brand i Valencia kommun, där jag bor, dessutom har ett dödsfall inträffat, en jordbrukare som själv försökte släcka, kväva, en av de bränder som härjat under veckan på grund av torkan och värmen. Allt detta rättfärdigar mer än väl Redondos ändringsförslag och vårt stöd. Jag vill tala om för kommissionen - och jag beklagar att inte Wallström är närvarande - att en av Europeiska unionens prioriteringar när det gäller miljön inte bara borde vara att bekämpa föroreningar och förebygga bränder utan framför allt att bedriva en politik som skyddar skogen. Därför ger vi henne vårt stöd. Herr talman! Herr kommissionär! Jag bor mitt i den nordiska skogen, som utgör en del av Europas enorma skogsareal. I Norden har vi givetvis inte samma problem som i Medelhavsområdet. Det är således inte korrekt att i detta sammanhang tala om Europas skogar. Skogarna i Europa är mycket, mycket olika. Jag skulle kunna använda hela natten och hela morgondagen till att berätta historien om skogen och om den enorma betydelse Europas skogsarealer kommer att få i ett framtida hållbart Europa. Detta betänkande handlar emellertid om hoten mot våra skogar. För de norra och centralt belägna skogarna utgörs de största hoten av de luftburna föroreningarna. Vi kan tyvärr inte hindra föroreningarna genom skogspolitik utan genom miljö-, trafik- och jordbrukspolitik, kort sagt genom allmän miljöpolitik. Eftersom de flesta skogar skadas av utsläpp som kommer långt bortifrån, är ansvaret för luften och klimatet globalt och europeiskt. Bränder utgör inget problem för de nordiska skogarna, tvärtom. För att få miljöcertifiering måste skogsägarna elda en viss areal per år. Vi behöver fler bränder. Av ekologiska skäl anlägger vi bränder. I de nordiska skogarna finns en mängd växtarter som har vaxade frön. De måste värmas upp av en brand för att kunna gro. I Norden finns också insekter som behöver brinnande myrstackar för att kunna fortplanta sig. Jag anser att vi skall stödja de södra ländernas behov av brandbekämpning, men att man inte kan dra alla skogar över en kam genom att i detta sammanhang tala om europeiska skogar. Herr talman! Det är alltigenom glädjande att det ägnas allt större uppmärksamhet åt skogen och dess hälsotillstånd. Jag tror dock inte att det räcker med att i framtiden ställa mycket stora penningmedel till förfogande - mycket, mycket större jämfört med tidigare, men ändå alldeles för litet i förhållande till de faktiska behoven. Det vore av vikt om man framför allt kunde få till stånd en förändring av medvetandet. Inte så mycket för att endast få pengar till sitt förfogande, utan även för att frivilligheten på detta område skall anta proportioner som är av nöden för skyddet av skogarna. I alpområdet är den frivilliga brandkårens institution till exempel en självklarhet. En sådan inrättning bör man försöka bygga upp även i medlemsstaterna kring Medelhavet för att inte enbart bekämpa brandhärdar och skapa skyddsinfrastrukturer, utan även för att främja beredskapen bland befolkningen att hjälpa till i grannskapet, att göra frivilliga insatser. Jag tror att när det gäller detta behöver man tänka om i framtiden, för enbart genom finansiella medel når man inte ända fram. Herr talman, ärade kolleger, herr kommissionär! Skogen spelar en viktig roll för bevarandet av den ekologiska jämvikten och det är en förnybar resurs, dock bara på lång sikt. För övrigt representerar den också en imaginär, mytologisk och symbolisk investering som vi inte får glömma. Även om man kan notera en viss återhämtning av Europeiska unionens skogsområden så faller ändå varje år tusentals och åter tusentals hektar offer för försurningen. Oändliga skogsytor brinner år efter år i Europa och ödelägger närmare en procent av den totala skogsytan. Den biologiska mångfalden påverkas också, situationen för flera växter är oroväckande. Därför är nyttan av dessa två förordningar obestridlig, även om gemenskapsanslagen är tämligen blygsamma. Förordningen är i synnerhet viktig för södra Europa - vilket redan har sagts - och utan tvekan är det en förordning där de åtgärder som kan förebygga skogsbränder och reducera antända ytor definieras. Genom förordningen tänker man nämligen samfinansiera system för förebyggande åtgärder, övervakning och information samt identifiering av brandorsak. Därför är den oskattbar. Geograferna vet detta. Den sydligaste delen av Medelhavsområdet hotas av fysisk ödeläggelse i ordets rätta bemärkelse. Det klimatologiska fenomen som gav upphov till Saharaöknen slutar inte vid Medelhavet utan fortsätter in över den Iberiska och Italiska halvön samt Balkan. Den Medelhavsskogen, som är som en rökridå för nämnda fenomen, ödeläggs obarmhärtigt av bränder. Den här frågan berör inte bara länderna i söder, vars mark härjas, lika litet som bevarandet av den nordiska skogen bara berör de nordiska länderna. Länderna i söder är i brådskande behov av en politik där skogen skyddas, mer än någon annan del av Europa. Jag vill tacka föredraganden för ett väl genomfört arbete och säga att jag instämmer med hennes förslag och hennes mål. Herr talman! Innehållet i den aktuella förordningen grundar sig på situationen i slutet av 1980-talet och sedan dess har saker och ting avsevärt förändrats fram till i dag. När det gäller skydd av skogarna måste man i högre grad än tidigare uppmärksamma klimatförändringens påverkan. Traditionella luftföroreningar har man under det senaste decenniet - också tack vare EG-direktiv - lyckats tygla, men samtidigt har risken ökat att man tappar kontrollen över den globala klimatförändringen. Den här utvecklingen måste också synas när man förnyar uppföljningen av situationen i unionens skogar. Förordningen om skogarna i gemenskapen måste förnyas, men parlamentet bör inte ingå ekonomiska förbindelser under den nuvarande förordningen som upphör att gälla år 2001. I den här situationen är det inte förnuftigt att föreslå ett tillägg på tiotals miljoner euro för drygt ett år. Det räcker inte som motivering att unionens skogsareal efter den senaste utvidgningen ökat. Situationen är så annorlunda i norr och i söder. I Finland och i Sverige har man till exempel redan kommit mycket långt när det gäller avverkning av skog i samma takt som den växer. Vi har som bäst under behandling här på unionsnivå flera lagstiftningsförslag som verkligen påverkar situationen i skogarna, bland annat den gemensamma ståndpunkten i fråga om direktivet om utsläppstak och direktivet om stora förbränningsanläggningar. Vi måste ge vårt stöd åt dessa så att de blir så bra som möjligt och att man därigenom kan åstadkomma allt bättre skydd av skogarna. . (DE) Herr talman, mina ärade damer och herrar ledamöter! Som ni vet har kommissionen lagt fram två förslag om ändring av förordningen om skydd av skogar mot luftburen förorening samt mot bränder. Syftet med dessa förslag är att anpassa de två förordningarna till EG-domstolens dom av den 25 februari förra året, vilket förklarar artikel 130s - numera enligt den nya numreringen artikel 175 - i EU-fördraget ett lämpligt rättsligt underlag. Jag vill först av allt rikta ett stort tack till de tre föredragandena - Redondo Jiménez, Auroi och Sbarbati - som har befattat sig med de kommissionsförslag som har legat till grund för debatten för samarbetet och även för ändringsförslagen. Denna nya rättsliga grund innebär automatiskt att medbeslutandet gäller för förfarandet enligt artikel 152 samt att den i förordningen angivna ekonomiska ramen får en bindande karaktär. Det har också blivit nödvändigt att anpassa årsfinansieringsramen för de båda aktiviteterna till de medel som budgetutskottet faktiskt har ställt till förfogande för tiden 1997-2000 liksom till de belopp som har planerats i budgetförslaget för år 2001. Därför har kommissionen heller inte möjlighet att godkänna de båda ändringsförslagen 6 och 12, vilka skulle innebära en utvidgning av den ekonomiska ramen. Kommissionen kan inte heller förklara sig införstådd med ändringsförslag 5 och 11 som rör kommittéförfarandet och som omfattar tillämpningen av samrådsförfarandet för båda förordningarna. Kommissionen anser inte att detta förfarande är förenligt med beslutet om kommittéförfarandet av den 28 juni förra året. Kommissionen är av den uppfattningen att innehållet i de aktuella ändringsförslagen bör diskuteras på nytt vid den för 2001 planerade ändringen av de båda förordningarna. För detta kommer kommissionen att förbereda nödvändiga förslag före utgången av innevarande år. Kommissionen ser dock heller inga problem i ändringsförslagen 1, 2, 3, 4, 7, 8, 9, 10, 12, 13, 14, 15 och 16. Stort tack, kommissionär Fischler. Ni är dagens första kommissionär som inte har uttömt sin talartid. Detta noterar vi tacksamt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. MEDIA/MEDIA Plus Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0186/2000) av Hieronymi för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott I. om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om genomförande av ett utbildningsprogram för branschfolk inom den europeiska audiovisuella programindustrin (Media -yrkesutbildning) (2001-2005) ((KOM(1999) 658 - C5-0059/2000 - 1999/0275(COD)) samt II. om förslaget till rådets beslut om genomförande av ett program för att stimulera utveckling, distribution och marknadsföring av europeiska audiovisuella verk (Media Plus - Utveckling, distribution och marknadsföring) (2001-2005) ((KOM(1999) 658 - C5-0119/2000 - 1999/0276(CNS)). . (DE) Herr talman! Jag vill inledningsvis tacka kommissionen, Reding, kollegerna i alla inblandade utskott för det utomordentligt goda samarbetet samt för hittillsvarande fas av samarbetet med rådet, det portugisiska och nu det franska ordförandeskapet. Gemensamt för alla har varit insatsen för Media-programmet med två mål: Alla vill vi stärka den europeiska filmen, och alla vill vi säkra de framtidsorienterade arbetsplatserna genom det audiovisuella tillväxtlokomotivet. Därför är det viktigt att vi uppmärksammar det faktum att de europeiska företagen fortfarande är alldeles otillräckligt utrustade för denna utveckling på området med det audiovisuella innehållet. Den gränsöverskridande spridningen av europeiska verk är nu liksom förr för liten. På biograferna ligger den amerikanska filmens marknadsandel på 80 procent, den europeiska filmen utanför hemlandet på 7 procent. På TV ligger importen av amerikanska långfilmer och serier på 74 procent, importen från övriga europeiska länder på 14 procent. Mot bakgrund av detta siktar Media-programmet på grundval av föregående program Media I och Media II målmedvetet in sig på den brist som orsakats av den dåliga cirkulationen av europeiska verk och stöder i synnerhet tre områden: fortbildningen på programområdet genom Media - yrkesutbildning, utveckling och distribution i programmet Media Plus. Nytt är det allmänna hänsynstagandet till online-området samt införandet av pilotprojekten om utnyttjandet av den digitala tekniken. I det avseendet, fru kommissionär, kan jag på alla de inblandade utskottens och, vilket jag hoppas, även på kommissionens vägnar säga att vi stöder de förslag ni har lagt fram och hoppas att de skall nå full framgång. Dock vill jag påpeka att vi på några punkter har gjort ett par ur vår synvinkel oerhört viktiga ändringsförslag. Hit hör, som så ofta, först och främst budgeten. 400 miljoner euro föreslår kommissionen för ett femårigt program på det audiovisuella området. 400 miljoner var kommissionens förslag redan 1995, vilket rådet då tyvärr inte godkände. Den som vill ta de chanser som den digitala revolutionen erbjuder måste göra det nu. Därför är 400 miljoner för lite! Vi har ett egentligen moderat förslag om höjning till sammanlagt 550 miljoner, 480 miljoner för Media Plus och 70 miljoner för Media-yrkesutbildning. Enbart denna höjning kommer emellertid inte att leda till något eftertryckligt resultat. Vi behöver ytterligare två instrument. För det första behöver vi integreringen med andra gemenskapsprogram, och för det andra går vår vädjan till råd och kommission om att gemensamt se till att det i Europa äntligen - liksom det är självklart i Förenta staterna - kan sättas in riskkapital på den privata marknaden. Mobiliseringen av det privata kapitalet, måhända är detta vårt mest centrala krav, tillsammans med pilotprojektet om den Europeiska investeringsbanken. Det andra området är fråga om den rättsliga grunden. Vi vet att detta är en knivig fråga för kommissionen, men vill att inte enbart artikel 157 - Industri, utan även artikel 151-Kultur får ligga till grund för det audiovisuella programmet. Detta handlar om kultur och om industri. Det bör också bli synligt i programmet och komma till uttryck i den rättsliga grunden. Slutligen endast summariskt ytterligare viktiga krav: Insynen och rationaliteten i programmen bör stimuleras, medlen bör koncentreras till de små och medelstora företagen, de oberoende producenterna, medlemsländerna med ringa audiovisuell produktionskapacitet, och de skall komma de mindre språkområdena till godo. Min vädjan till råd och kommission slutligen: Se till att tillsammans med parlamentet skapa en resolut lobbying för den europeiska filmen! (Applåder) Herr talman, kära kolleger! Vi talar i dag om ett mycket viktigt betänkande. Jag vill inledningsvis säga att detta är ett utomordentligt bra debutverk av vår nya kollega Hieronymi, som på ett verkligt förstklassigt sätt har slutit kompromisser, inom utskottet, med de socialdemokratiska kollegerna, med De gröna, med liberalerna. Jag tror alltså att vi har lyckats bra med detta, även med företrädarna för Europeiska enade vänstern. Tillsammans med kommissionen har vi även förmått förbättra kommissionens goda förslag ytterligare. Vi har ju en god överblick över vad Media I och Media II har åstadkommit. Media plus kan ju bara bli ännu bättre, det säger ju redan "pluset" där bakom. Jag tycker att i en tid då vi såväl i Lissabon som i Feira talar om oerhört viktiga saker på utbildningsområdet, kan vi inte spara på områden där de berörda senare kommer att arbeta. Därför anser jag att det är mycket viktigt att vi verkligen skapar möjligheter här, alltså att detta område, just inom utbildningen, finansiellt sätt blir bättre rustat. Det räcker alltså inte, det som står där. Så är det alltid, det räcker aldrig inom kulturen, aldrig inom utbildningen. Men i slutändan måste vi faktiskt också visa vad vi går för inför dem som vi alltid lovar allt möjligt i våra söndagstal. Vad vi finner här räcker inte till för att vi skall kunna möta revolutionen på det audiovisuella området. Inte heller räcker det till för att utveckla en verklig europeisk audiovisuell politik gentemot amerikanarna. Egentligen räcker det inte heller till för att utnyttja hela den potential som finns där för att skapa arbetstillfällen och givetvis inte heller för det kulturella innehållet. Jag tror att det är just det som är vår uppgift, att hela tiden på nytt understryka detta. Det finns - om man så vill - egentligen ännu ingen europeisk audiovisuell politik. Därför krävs det stora ansträngningar här. Jag tror att vi på detta område - liksom Hieronymi sade - med lite mer pengar skulle kunna ge branschen en bättre skjuts framåt. Just på området kommunikation kan vi - även vad gäller sysselsättningen - göra stora framsteg, varvid jag återigen vill betona att just den europeiska kulturen med alla sina nyanser är vår hjärtesak framför alla andra, vilken vi måste göra synlig över gränserna och förmedla till alla och envar. (Applåder) Herr talman, kära kolleger, ärade kommissionär! Först vill jag tacka Ruth Hieronymi för det fantastiska samarbetet. Det har gjorts ett utmärkt arbete i alla utskott och över grupperna. Vi har koncentrerat oss på det väsentliga. Var och en har gjort sina kompromisser för att kanske ytterligare kunna förbättra detta program, som ändå redan är mycket bra. Jag talar nu för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och skall koncentrera mig på två saker. Vi kräver förstås, precis som utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, - det har vi kommit överens om tillsammans - en höjning av dessa låga budgetmedel samt ett tillägg av den rättsliga grunden. Ingen förändring, utan ett tillägg! Varför hänger dessa saker samman för mig eller för oss i utskottet? Jag tror att allt är globalt, även konsten och kulturen är underkastade dessa lagar. Det måste finnas en europeisk kulturpolitik också därför att nationalstaterna inte längre kan få detta till stånd. Där den Europeiska unionen kan gripa in, vilket den redan gör i Media Plus, bör den även fortsättningsvis kunna göra detta med större finansiella medel. Här bör rådet göras ansvarigt. Jag tror, fru kommissionär, att parlamentet egentligen spelar kommissionen i händerna när vi säger att vi vill ha mer pengar för att kunna garantera en kulturpolitik även från europeisk sida, och därför vill vi också ha ett tillägg av den rättsliga grunden. För tydlighetens skull: vi vill inte subventionera industrin, utan vi vill att europeisk film skall kunna ses i större utsträckning i Europa. Först måste vi erövra detta europeiska område i sin helhet för att kunna arbeta rationellt även framdeles. Jag tror inte att jag behöver tala i två hela minuter om jag kan koncentrera mig på dessa båda punkter. Vi vill ha mer pengar, och vi vill ha denna addition av den rättsliga grunden. Jag tror att detta är helt i er smak, fru kommissionär! Kära kolleger, herr talman! Jag instämmer helt och fullt i alla hittills uttalade lovord och kommer därmed till saken. Vi går nu in i tredje rundan av det europeiska filmstödet, och det är fortfarande absolut nödvändigt, för den europeiska audiovisuella industrin befinner sig utan tvivel i kris sedan en längre tid tillbaka. Detta tar sig uttryck i följande fakta - en del har vi redan hört. Över hela EU kommer cirka var tredje film aldrig ut till biograferna, och en stor del av dem som lyckas får aldrig mer än 130 000 besökare. Och då skall man räkna med att investeringarna normalt täcks först vid ett besökarantal på en miljon. Endast en femtedel av den europeiska produktionen lämnar det egna landet, av dessa går nio tiondelar emellertid endast till det europeiska grannskapet. En av styrkorna i den europeiska filmen är samtidigt dess strukturella svaghet. Low budget-produktioner i samma anda som filmer skrivna och regisserade av samma person kan ofta förverkligas endast med hjälp av nationellt filmstöd och finner ofta intresse endast hos en intellektuell ung publik. Under och efter produktionsarbetet saknas det i regel adekvat promotion och marketing budget. Även kulturell mångfald och flerspråkighet är oöverträffliga företräden, men dessvärre inte sällan hinder för bred spridning. Hur vacker drömmen om att erövra den US-amerikanska filmmarknaden än är, låt oss stanna kvar med fötterna på den europeiska jorden! Man får inte försumma att stärka de nationella marknaderna, och vidare gäller det att göra den europeiska marknaden mer tillgänglig. Om det dessutom finns lagrar att skörda, desto bättre! Konkurrenskraft och en stark marknad är välkomna mål i Media Plus. Programmet drar lärdom av erfarenheterna från de föregående programmen, men dessvärre saknas det trots all kunskap i råd och kommission fortfarande mod till ett riktigt lyckokast. Stor film behöver också stora pengar. Till de hittillsvarande insikterna hör kunskapen om att en begränsning av produktionskostnaderna är en hämsko för de filmer som skall stödjas. Ändå handlar det inte enbart om stödprogrammens finansiella resurser i sig. Det handlar om möjligheten att skaffa sig riskkapital. Här stöter vi på ett tungt kapitel. Europeiska företag och banker investerar visserligen avsevärda summor i programindustrin, men snarare i den amerikanska, inte i den europeiska. Med dem grönboken om olika strategier för att stärka programbolagen inom ramen för Europeiska unionens audiovisuella politik inrättades därför redan 1995 en europeisk garantifond som rådet - tyvärr främst från tysk sida - envist satte sig emot utan att erbjuda en annan lösning på problemet. Därför dras i och med detta betänkande ett nytt försök i gång att återigen bringa detta finansieringsinstrument som en kompletterande åtgärd på tapeten. Tyskland har nu en ny regering som inte nödvändigtvis behöver rädda ansiktet på grund av ett tidigare motstånd, kanske kan vi nu hoppas på ett större tillmötesgående. Sist men inte minst får vi inte glömma TV-bolagen som motor för programindustrin, för det är här de avsevärda summorna för audiovisuella produktioner läggs ner, och här erbjuds sändningsutrymme. I synnerhet har public service-företagen en nyckelroll. De förfogar i stor utsträckning över human power och materiella tillgångar, vilket ofta är en nödvändighet för framgångsrika produktioner. Herr talman! Den liberala gruppen anser att Media Plus är ett mycket bra och viktigt program, som kan bidra till att stärka den kulturella och språkliga mångfalden i EU. Den europeiska filmproduktionen är en viktig del av EU:s kultur- och mediepolitik, och den liberala gruppen finner att det är viktigt att stödja den europeiska filmsektorn, som är utsatt för en mycket stor konkurrens, särskilt från den amerikanska filmsektorn. Det måste göras en särskild insats för den europeiska filmsektorn, och det stöder den liberala gruppen. På en viktig punkt vill vi emellertid rösta emot föredragandens rekommendation, och det gäller budgeten för programmet. Vi är emot de höjningar av kommissionens förslag som föreslagits av föredraganden. Det är Europaparlamentets och EU:s uppgift att fastställa de rätta ramarna och villkoren för en sådan kulturpolitik, men en överdriven användning av skattebetalarnas pengar, det är inte riktigt vår politik. Vi anser därför att kommissionens förslag om en total budgetram på 400 miljoner euro under de fem åren är både realistisk och lämplig. På samma sätt är det med vissa förbehåll vi i morgon röstar för förslagen om upprättande av en europeisk garantifond och de utvidgade finansieringsmöjligheterna genom samarbetet med Europeiska investeringsbanken. Att vi trots detta röstar för, beror det på att det inte automatiskt innebär ytterligare utgifter för de europeiska skattebetalarna. Media Plus-programmet omfattar också radiosektorn, vilket är nytt i förhållande till tidigare mediaprogram, och vi kan inte riktigt hitta ett bra och förnuftigt skäl till detta; därför har vi också ett förbehåll på detta område. Mediaprogrammen har tidigare administrerats av kommissionen i samarbete med utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott som rådgivande utskott. Föredraganden vill ändra detta utskotts status från rådgivande till behörigt, men det har vi aldrig fått en riktigt bra förklaring till. Jag kan tyvärr tänka mig att förvaltningen av Media Plus-programmet blir ytterligare litet mer besvärlig p.g.a. denna ändring, och därför är det också med ett visst förbehåll vi röstar för i morgon. Trots alla dessa förbehåll anser jag att programmet kommer att bli mycket bra - det kommer att stärka den europeiska filmsektorn - och vi uttrycker ett stort tack till föredraganden, Hieronymi, för det imponerande arbete hon utfört. Fru kommissionär! Herr ordförande! Jag kommer med både goda och dåliga nyheter om Media Plus-programmet. Den goda nyheten är naturligtvis det utmärkta arbete som Hieronymi har lagt ned samt den mer än utmärkta samarbetsformen som har lett fram till en enhällig omröstning i utskottet där betänkandet behandlades. Det är verkligen en bra plan. Planens föregångare har förresten visat att denna sorts planer svarar mot ett reellt existerande behov. Vi från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har insisterat på att man även måste uppmärksamma de små länderna och de svårigheter som mindre producenter erfar i små länder eller i länder tillhörande en mindre språkgrupp. Vi uppskattar särskilt att man har tagit sådana hänsyn i de antagna ändringsförslagen. Naturligtvis ansluter vi oss fullständigt till vad föredraganden sade om behovet av en rättslig grund. Nu kommer jag tyvärr till den dåliga nyheten, och den handlar snarare om Europeiska unionens mediapolitik som helhet än om denna plan. För vi kan fråga oss vad Europa egentligen har för ambitioner. Jag ställer mig vissa frågor. Jag har med intresse lyssnat på min kollega Andreasens kritik av budgetaspekten, men jag har läst i tidningarna att Europa använder en miljard euro per år för att stimulera och hjälpa tobaksodlarna. Då ställer jag mig vissa frågor, som den som min kollega Perry med rätta ställde: Hur kommer det sig att det i Europa tydligen är lättare att få pengar från unionen om man tillverkar olivolja? Denna fråga diskuteras knappt. För övrigt pratar man inte så mycket om de enorma summor pengar som försvinner från Europa till jordbruket, och det gör man rätt i. Men jag ställer mig frågan varför det är så svårt att åstadkomma en europeisk politik, en industriell politik, som kan ge Hollywood svar på tal. Jag tror att Hollywood inte önskar något annat än att få en värdig motståndare. Tyvärr ser vi att det föreliggande programmet inte ens innehåller någon ansats till detta. Programmet tar för övrigt ingen hänsyn till produktionen. Man talar om sådana viktiga områden som distribution och produktionsförberedelse, men om produktionen sägs inte ett enda ord. Naturligtvis är det inte meningen att man skall slösa med subsidier. Nej, det är såsom föredraganden för övrigt helt riktigt konstaterar, mycket viktigt att Europeiska unionen äntligen instiftar en garantifond, och tillsammans med Europeiska investeringsbanken ger de europeiska producenter som vågar konkurrera med Hollywood de garantier som behövs. Vi måste ge de människor som verkligen vill investera i europeisk film möjligheten att göra detta. Jag skulle vilja be kommissionären att förverkliga detta. Det här är inte bara ett arbete för att skydda den egna kulturen, utan framför allt en enorm utmaning för detta nya sekel, eftersom alla vet att detta kommer att bli innehållsindustrins sekel. Och det skulle väl ändå vara olyckligt om vi på Europanivå helt överlät detta arbete till den amerikanska innehållsindustrin. . (IT) Herr talman! Först och främst vill jag uttrycka min djupt kända erkänsla till Hieronymi för det utmärkta arbete han har lagt ned i utskottet för kultur och sedan även understryka den utmärkta överensstämmelsen och synergieffekterna mellan utskotten. Detta bevisas ju av att betänkandena i sakfrågan och med yttranden antogs enhälligt. Ur struktursynpunkt har större investeringar inom den audiovisuella sektorn visat sig nödvändiga för att skapa nya arbetstillfällen för unga arbetslösa européer och för att stoppa utflödet av begåvade människor från Europeiska unionen till länder utanför Europa, särskilt Förenta staterna, där större investeringar säkerställer både bättre arbetsförhållanden och större möjligheter till sysselsättning. De punkter vi har arbetat med är följande: vi har ansett det vara nödvändigt med en omorganisation av tillträdet till programmet genom att reducera antalet partners från tre till två. Vi har ansett det nödvändigt att säkerställa att de utbildningsprogram som beskrivs i detta förslag omfattar stödåtgärder som är anpassade till utvecklingsbehoven och ett innovativt innehåll i produktionen av audiovisuell underhållning. Vad beträffar utvecklingsstödet har vi ansett det vara viktigt att ändra den rättsliga grunden, så att även det medbeslutande som gör att parlamentet får större inflytande över programmets genomförande och mål, det vill säga att främja den europeiska kulturen ingår. Slutligen uppmanar industriutskottet, som anser det vara mycket viktigt att investeringarna i den europeiska filmen utvecklas, medlemsstaterna att bedriva en politik för att undanta medel som återinvesteras för att skapa nya arbetstillfällen från skatt och slår fast vikten av att skapa en garantifond som en av de nödvändiga åtgärderna för att utveckla en fristående audiovisuell industri som främjar nya talanger och skapar ett kulturellt innehåll som lever upp till de europeiska traditionerna. Herr talman, kära kolleger! I ett ekonomiskt och monetärt Europa hade det kunnat vara en fördel att programmet Media/Media Plus har artikel 157 (industri) i fördraget som rättslig grund. Den audiovisuella sektorn hade då självklart stått i centrum för EU:s politik liksom för vårt arbete. Men att döma av "översikten" för denna sammanträdesperiod, vilken författats av parlamentets presstjänst, kan jag konstatera att Media Plus-programmet inte är en av denna veckas starka punkter. Och jag blev verkligen förvånad över det begränsade intresse som framkallades av ett av de viktigaste betänkandena från utskottet för kultur det här året, fast sanningen att säga blev jag inte särskilt förvånad. Kulturen har - i parlamentet likväl som i alla EU-institutioner - ett mycket svagt anseende. Det måste bli en ändring på det. Här handlar det inte endast om den audiovisuella industrin. Man borde förresten snarare tala om den audiovisuella sektorn. Tillsammans med andra kolleger som också har sagt det här önskar jag att artikel 151 om kultur också skall utgöra ett rättsligt stöd för detta audiovisuella program. Jag tar tillfället i akt att rikta ett mycket innerligt och varmt tack till Hieronymi för hennes beslutsamhet att utvidga programmets grundval, mål, och för att utveckla dess medel, för att inte tala om all den energi som hon har lagt ner på vårt gemensamma arbete. Industrin är inte allt i det audiovisuella skapandet. För det är just skapande det handlar om, och detta program syftar till att göra den kulturella mångfalden effektiv och konkret. Kulturell mångfald är inget slagord, utan en nödvändighet, såväl kulturell som ekonomisk. Audiovisuella verk bör så snart som möjligt ges spridning i alla Europas länder. Stödet till de biografer som visar icke-nationell europeisk film bör stärkas. Att understryka den kulturella vikten av detta program är givetvis inte ett sätt att försumma dess ekonomiska betydelse. Det verkar som om den audiovisuella sektorn kommer att skapa fler än 300 000 högst kvalificerade arbetstillfällen till 2005. Kan man bry sig så litet om en marknad ämnad att växa så snabbt? Samtidigt tycks varken den kulturella nödvändigheten eller det ekonomiska målet väga särskilt tungt för genomförandet av programmet, som i övrigt har ambitiösa mål. Budgeten är - som alltid när det handlar om kultur - minimal. Och då talar jag inte ens om det faktum att klockan alltid är efter tio på kvällen så snart kultur kommer på tal här. Man svarar väl då att budgeten har utökats i förhållande till de två föregående programmen, Media 1 och Media 2. Det tror jag inte på. 250 miljoner för tolv länder och 310 för 16 länder är inte mindre än de 400 miljoner som i dag föreslås för ett trettiotal länder. Varför en så löjeväckande budget, utan påtagliga anslagshöjningar, för ett program som kan förena det dubbla mål som är så viktigt för Europa, nämligen målet om en egen, mångskiftande identitet och kultur samt målet om en dynamisk ekonomisk utveckling? I den digitala tidsåldern, som man säger lovar oss en revolution vad beträffar bildmediernas innehåll och spridning, när Media Plus-programmet bereder utrymme åt pilotprojekt, t.ex. digitaliseringen av vårt audiovisuella arv, är det då seriöst att se så föga seriöst på Media Plus-programmet? Herr talman! Media-programmen har framtagits för att stärka den europeiska industrin och det audiovisuella innehållet med hjälp av åtgärder som ekonomiskt stöd till särskilda sektorer, såsom utveckling, förberedande av projekt, distribution och försäljning av audiovisuella verk, reklam i syfte att underlätta tillgången till de europeiska marknaderna och internationalisering av verken och de europeiska programmen, utbildning med sikte på att förbättra yrkeskunskapen. Det är viktigt att vi antar programmen Media Plus och Utbildning. Reklamsektorns självständiga roll är viktig och distributionens betydande roll för att verken skall få en ständigt ökande utbredning är viktig. Det är viktigt att så mycket som möjligt betona att Media Plus och Media Utbildning kompletterar varandra. Kommissionen borde ta till vara det bidrag parlamentet ger och godta ändringsförslagen både vad beträffar utbildningsdelen, där medbeslutande gäller, och utvecklingen, distributionen och reklamen, med enkel rådfrågning av parlamentet. Den största delen av budgeten omfattar för övrigt det senare. Ändringsförslagen är frukten av ett mycket intelligent arbete av föredraganden Hieronymi som jag i egenskap av ordförande måste gratulera och påminna er om att hon fått enhälligt stöd av kulturutskottet och av de utskott som har yttrat sig. De två senare, utskottet för rättsliga frågor och utskottet för industrifrågor, har gjort någonting viktigt för de antog förslaget att ändra den rättsliga grunden för Media Plus genom att lägga till artikel 157, industri, och 151, kultur, så att de båda aspekterna industri och audiovisualitet fick samma vikt. Kommissionen har redan genom nyhetsbyråer förberett oss på att den är emot detta ändringsförslag. Jag beklagar det: vi är nöjda med svaret och skulle ha föredragit att lyssna på kommissionärens åsikt i denna debatt, inte via uttalanden till pressen. Vi vill hur som helst att budgeten skall ökas och vi hoppas att det skall kunna råda enighet och samförstånd mellan parlamentet och kommissionen även på detta plan. Herr talman! Jag tackar fru Hieronymi för det arbete som hon lagt ner på detta betänkande. Det är viktigt att inledningsvis understryka att detta är inte vilket gammalt betänkande som helst. Det är något som betyder mycket inte bara för medlemmarna i detta utskott och kammaren utan också för företrädare för industrin i hela unionen. Men när vi lägger fram detta inför kammaren måste vi fråga oss själva två mycket viktiga frågor. För det första, varför behöver vi detta program? För det andra, vilket mervärde skall det ge oss? Bara genom att besvara dessa frågor som en kammare kan vi gå vidare till rådet och kommissionen med ett mycket starkt ärende. Varför behöver vi det? Vi befinner oss i den absoluta inledningen av en explosion av denna industri på denna kontinent. Vi måste skapa oss en ställning där vi kan konkurrera på den internationella arenan. Jag tror att vi kan göra det. Jag tror också att denna industri kommer att vara detta århundrades spjutspets på samma sätt som kol, stål och järnvägarnas infrastruktur var de drivande krafterna för utvecklingen av revolutionen på 1800-talet. Det är absolut nödvändigt att vi inte missar detta tåg. Det är helt avgörande att vi bryter oss in där som en samling institutioner som förbundit sig att bygga denna industri. Det andra skälet är att vi i denna alltmer likriktade epok av globalt audiovisuellt innehåll kommer in på området för det fria ordet, yttrandefrihet och frihet för mångfald. Det är var vi i denna kammare har ett viktigt ansvar för att fullgöra vår uppgift för utvecklingen av denna speciella sektor. Min egen grupp är mycket uppbunden av den budget som har presenterats i betänkandet. Vi vill också mycket gärna ha förändring och titta på olika källor till finansiering såsom det anstår vår nya entreprenörepok. Till sist är det mycket viktigt att upprepa det som fru Pack sade om att ha en långsiktig strategi för den audiovisuella sektorn i Europeiska unionen, en långsiktigt samordnad och integrerad strategi som ger oss möjlighet att utnyttja varandras starka områden i varje medlemsstat. Ärade fru kommissionär! I september sade ni en gång att ni för att stärka den europeiska filmen skall skicka en krigsförklaring till Hollywood. Ja, men våra bästa krigare utvandrar till Hollywood. Fru kommissionär, elaka tungor hävdar att man rent juridiskt skulle kunna förebrå er för att ni i Cannes delade ut det europeiska filmpriset på Media Plus vägnar, dock möjligen med pengarna från Media II. Hur som helst, vi gör det inte! Tvärtom, vi är tacksamma för hela det intensiva arbete som ni för upp på den kulturpolitiska dagordningen. I pressen kunde jag läsa att vi, Europaparlamentet, möjligtvis skulle kunna hota tidsplanen i och med att vi kämpar för parlamentets medbeslutande. Jag tror inte att vi gör det. Vi har en politisk vilja att detta program skall starta punktligt. Som direkt valda företrädare för folket har vi juridiskt och moraliskt sett rätt att vara med och bestämma om en kulturpolitisk dagordning. Ärade fru kommissionär, vi ber er mycket enträget om en konkret, konstruktiv dialog med er och med rådet. Herr talman! Media plus-dokumentet gläder mig. Det har förbättrats mycket av parlamentet. Hieronymi har dessutom varit mycket öppen för alla förslag och det verkar som om kommissionen har bidragit med en nyhet i de andra programmen, det vill säga stödet för marknadsföring och distribution. Jag skulle dock vilja se att man gick ett steg längre, för Media plus har enligt min mening vissa likheter med provfilmning: man stöder i första hand filmmanuskriptet och produktionen när vi i dag vet att efterproduktionen utgör 60, 70 eller 80 procent av de bra filmerna. Dessutom är det i efterproduktionen som man använder sig av den nya tekniken. Det är betydligt billigare att producera specialeffekter i en dator än i verkligheten. Stöder vi inte efterproduktionen, montaget, utformningen av montaget samt etableringen av studior där man kan dubba, sätta ihop och göra ljudband och där man kan framställa bra efterproduktion så kommer vår filmindustri att halka efter. Vi har europeiska filmdirektörer som har arbetat tillsammans med amerikanska bolag och som har gjort fantastiska filmer. Vi har kunskaper, men vi saknar stödet för industrin så att vi kan konkurrera med efterproduktionen, för att tala om film efter manuskript är som att tala om en förlegad tid, det är som att tala om teaterfilm där kameran följer skådespelaren hack i häl. Ett sådant system är absolut obsolet. Vi borde stödja den nya konsten, den nya kreativiteten, en bildlig kreativitet, i den genuina filmen, i den nya tidens film. Därför ber jag er att ha detta i åtanke under sammanträdet och att ni ger industrin ert stöd. Under förlikningen måste vi en gång för alla tala om den kulturella industrin. Herr talman, fru kommissionär, kolleger! Det senaste årtiondets tekniska utveckling har verkligen framkallat en revolution även i den audiovisuella sektorn. I ett samhälle som respekterar människan, som arbetar för att tillfredsställa hennes mångskiftande behov - materiella, andliga, kulturella - skulle utvecklingen ha lett till en blomstring för det konstnärliga skapandet och till utvecklandet av nya uttrycksformer. Den skulle ha gjort konsten tillgänglig för alla och bidragit till en djupare förståelse mellan folk från olika kulturer. I det kapitalistiska samhället krossas emellertid de för människan välgörande effekterna av den tekniska utvecklingen, såväl i den audiovisuella sektorn som i andra sektorer, av de krafter som styr detta samhälle. Det vill säga av monopolvinsterna, som inte säkerställs genom en förbättring av kvaliteten på det konstnärliga skapandet, utan genom kontroll över marknaderna, genom vilseledande reklam och ideologisk styrning, som skapar vissa konsumtionsförebilder, även inom kulturen. Problemet, kära kolleger, är inte bara om de filmer som dominerar i Europa är europeiska eller amerikanska, utan framför allt innehållet i och kvaliteten på de filmer som vi och våra barn ser. Europeiska unionen betraktar kulturen i allmänhet och de audiovisuella medierna i synnerhet som en handelsvara, som ytterligare ett kommersiellt verksamhetsområde för kapitalet, som ytterligare ett konkurrensområde, som inte kommer att behärskas av dem som har någonting nytt, någonting kvalitativt överlägset att tillföra, utan av dem som har de bästa möjligheterna att till egen fördel utnyttja marknadens mekanismer. Det ovanstående synsättet är tydligt även i förslaget om programmet Media Plus/Media-utbildning, redan från den första paragrafen i inledningen, från den första artikeln i förslaget till beslut, med vilket man eftersträvar att göra det möjligt för grenens näringsidkare att till fullo utnyttja marknadens europeiska och internationella dimension. Vi har att göra med en konstruktion som ligger mycket långt ifrån Europeiska unionens folks behov, liksom från kulturen, men nära de intressen som gynnas av en kommersialisering av kulturen. Herr talman! Jag gratulerar föredraganden för hennes arbete. Jag vill ta upp två enkla frågor. Det finns några saker som den offentliga sektorn kan göra och några saker som marknaden kan göra. Den offentliga sektorn kan förvisso inte göra bra filmer. Jag tror inte att den kan göra ett bra jobb med att bedöma vad som är en bra film. Närhelst vi prövar det i Förenade kungariket tenderar varje stöd från regeringen resultera i att filmen blir ett fiasko. Vi måste vara försiktiga med det. Likaledes har marknaden inte adekvata resurser eller förmåga att se till att vi har tillräckligt kunniga eller utbildade människor. Det är förvisso ett område som föreslås i detta betänkande och för vilket ansvaret finns på en europeisk nivå. Jag måste ge ett erkännande till organisationer som National Film School i Beaconsfield i Storbritannien som behöver hjälp för att utföra sitt jobb. Jag är glad att se att det finns några referenser till digital radio i detta betänkande, men inte tillräckliga. Vi får inte glömma radiosektorn när vi talar om den audiovisuella sektorn. Jag hoppas att det inte skall glömmas under arbetet med detta betänkande. Det är till sist mycket lätt att skriva ett långt tal. Det är mycket svårare att ge ett kort tal. Det är lätt att göra av med en stor budget, men svårt att göra av med en liten budget. Vi räknar med att kommissionen använder de pengar den har på ett effektivt och konstruktivt sätt. Herr talman! Det är ju inte jag som har sista ordet, det har ju kommissionären. Jag ber att få instämma i tacket till föredraganden och helt enkelt ännu en gång understryka att vi har hört även från praktiker att hittillsvarande program har varit en klar framgång. Jag tror att en anledning till detta har varit att stödet ackompanjerades så intensivt av rådgivning och integrering på ort och ställe. Detta skall återigen poängteras. Media-kontor och Media-filialer är mycket användbara instrument i det sammanhanget. Institutionerna bör absolut fortsätta följa detta. Media-filialerna hjälper till att minimera hindren även från till exempel det europeiska samarbetet. Å ena sidan handlar det om kultur och om gemensamma kulturella traditioner i Europa på det audiovisuella området. Detta är fortfarande snarast en ömtålig planta som kräver vår fulla uppmärksamhet. Å andra sidan har de föregående talarna påpekat: detta är även en ekonomisk produkt som mäts efter sina framgångar. Ett avgörande framgångskriterium för det nya Media-programmet kommer att bli att stimulera utveckling, distribution och marknadsföring av filmer som publiken vill se. Jag skall heller inte sticka under stol med min personliga åsikt. Hollywood kan enligt min mening inte slås med pengar och tittarsiffror allena, utan enbart med kvalitet. De senaste åren har visat att det finns intresse för mycket olika filmer. Här behöver Europa inte heller skämmas. Denna positiva utveckling bör vi låta fortsätta, den höjning av budgeten som önskas i Hieronymibetänkandet är ändamålsenlig. Slutligen vill jag också påpeka att många av den europeiska kulturens rötter även ligger i Mellan- och Östeuropa. Med en ökning av budgeten kommer även dessa länder att i högre grad kunna delta i programmen. Kanske sägs sista ordet om ytterligare höjningar inte ens under de närmaste åren. . (FR) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka er för att ni accepterade att ta upp Media Plus på föredragningslistan, trots att den var mycket fullspäckad, och trots det faktum att det så ofta blir sent på kvällen. Men när allt kommer omkring utövas ofta kulturen sent på kvällen, vi håller oss således någorlunda till vanorna. Jag vill också tacka de parlamentsledamöter som har ägnat sig åt förslaget med stor intensitet. Ledamöterna i utskottet för kultur, givetvis, men också de olika utskott som har rådfrågats för yttranden, och jag skulle vilja nämna föredraganden Echerer, samt Fiori, Rocard och Wynn. Och jag vill särskilt ansluta mig till alla dem som har framhållit föredraganden Hieronymis bidrag. Man gratulerar i allmänhet föredraganden: det är tradition. Men den här gången anser jag att man kan säga att Hieronymi har gjort ett mer än exceptionellt arbete. Hon har varit en förnämlig föredragande, och det är tack vare henne som dagens förslag från parlamentet är ett förslag som förbättrar kommissionens text. Vi tackar för föredragandens förhandlingsmässiga begåvning och personliga engagemang. Tack så mycket, fru Hieronymi. Herr talman! Som ni vet har kommissionen ett stort intresse för den åsikt som uttrycks av Europaparlamentet, särskilt inför mötet i ministerrådet (kultur) den 20 och 21 juli, eftersom det är min sak att delge ministrarna Europaparlamentets synpunkter. Diskussionerna mellan kommissionen och rådet kommer således att kunna utvecklas på ett värdefullt sätt, inte endast på grundval av kommissionens förslag, utan även med stöd av parlamentets ståndpunkt. Förvänta er inte att jag ger mig in i ett tal om betydelsen av europeisk film. Det har jag gjort flera gånger, på många ställen. Ni känner till min uppfattning i frågan och jag delar dem ni har, men i kväll är vi här för att lägga fram ett förslag, bästa möjliga förslag. Jag har med stort intresse tagit del av de 116 ändringsförslag som har lagts fram här i dag. 48 av dem avser förslaget till beslut om yrkesutbildning och 68 avser avsnitten "utveckling, distribution och marknadsföring". Alla ändringsförslag visar att parlamentet till stor del instämmer i den strategi som kommissionen har utvecklat för Media-programmet. Det finns många konkreta förslag för hur programmet skall genomföras, och att döma av dessa ändringsförslag avtecknar sig flera farhågor från parlamentets sida. Jag måste säga er att kommissionen till stor del instämmer i dem, liksom jag för övrigt ansluter mig till de flesta åsikter som har uttryckts här i kväll. Första synpunkten: den betydelse som tillerkänns den audiovisuella innehållsindustrin i dagens och morgondagens europeiska ekonomi och samhälle, samt kravet på att ta hänsyn till de nya möjligheter som erbjuds, särskilt av den nya tekniken, den digitala tekniken. Denna utmaning bör ta sig uttryck i att Media Plus uppmärksammar ny teknik i större utsträckning, men eftersom det inte räcker att gemenskapens övriga initiativ också blir öppnare, i Lissabontoppmötets efterföljd. Som ni med rätta har påpekat har vi inte tillräckligt med pengar för att kunna investera i produktioner. Att producera en enda större film skulle nästan kosta mer än hela vårt Mediaprogram. Därför har vi med Media försökt att komplettera det som medlemsstaterna gör och borde göra. Men inte heller det räcker, och vissa talare har med rätta erinrat om en tidigare erfarenhet av en garantifond som slog fel. Vi arbetar på nytt för att återskapa en sådan fond. Jag har faktiskt tagit kontakt med chefen för Europeiska investeringsbanken (EIB): vi kom båda två överens om vad som krävs för en utveckling av innehållsindustrin i Europa, nämligen att man utvecklar tillgången på riskkapital och därmed utvecklar de instrument som bidrar till investeringar i audiovisuellt innehåll. Det är i denna riktning som mina tjänstemän och tjänstemännen vid EIB är i färd med att förhandla för att så snart som möjligt få till stånd en sådan investeringsfond, i samma anda som genomsyrar e­Europe, vilket förordades i Lissabon och bekräftades i Feira. När affären är på rätt spår kommer jag givetvis till parlamentet, herr talman, för att informera er. Jag håller också med om att gemenskapens audiovisuella politik bör vara övergripande men utvecklas som ett komplement till och i samverkan med den nationella och regionala politiken på området. För det andra: en av Media-programmets erkända framgångar är att det är anpassat till behoven hos företagen inom sektorn, särskilt de små och medelstora företagen, med finansiella stödmekanismer och stöd till utbildningsprogram anpassade efter företagens verksamhet och strategier. Dessa mekanismer bör således syfta till att de nationella marknadernas hinder skall kunna övervinnas och att man fullt ut skall kunna dra fördel av ett utvidgat spridningsområde. Det är således avgörande att man stöder sig på branschens experter när Media Plus skall genomföras och att stödmekanismerna blir tillgängliga för ett så stort antal företag som möjligt, i alla länder och i alla regioner som utgör vår gemenskap. Och när programmet genomförs måste man finna en lämplig jämvikt mellan hänsynstaganden till branschfolkets behov å ena sidan och å andra sidan kravet på öppenhet och en strikt kontroll av offentliga utgifter, herr Perry, med respekt för de finansiella bestämmelserna. För det tredje kan jag med nöje konstatera att parlamentet delar kommissionens uppfattningar om programmets målsektorer och önskan att se en gränsöverskridande samverkan utvecklas - jag tror det är här innehållsindustrins framtid i Europa finns, i samproduktioner - som sagt, en gränsöverskridande samverkan mellan produktions- och distributionssektorer för en mer konkurrenskraftig industri, och det kommer att vara något nytt. Men om man talar om en kulturell industri talar man givetvis alltid om kultur, och det faktum att vi vill ge spridning åt våra filmer betyder att vi vill uppmuntra, betona och förverkliga den kulturella och språkliga mångfalden, som inte endast är något som fördraget föreskriver, utan något som medborgarna vill ha och som vår politiska erfarenhet gör gällande. Mina damer och herrar! Vilken ståndpunkt har således kommissionen om de ändringsförslag som presenteras för oss? När det först och främst gäller avsnittet "yrkesutbildning", kan jag helt eller huvudsakligen godta 37 av de 48 ändringsförslag som presenteras i dag. Jag har, herr talman, en lista över ändringsförslagen till ert förfogande. De enda ändringsförslag som jag reserverar mig mot rör självfallet budgeten. Tro mig, kära kolleger, det besvärar mig att stå här inför er i dag och säga att jag inte kan acceptera det belopp som ni föreslår. Om jag inte talade i egenskap av kommissionär skulle jag personligen anse det av parlamentet föreslagna beloppet alldeles för lågt för de mål vi vill uppnå. Tyvärr har vi en tvingande budgetmyndighet, och tyvärr har vi också våra regeringar som vill ännu mindre än vad budgetmyndigheten tillåter mig att vilja. Så ni förstår, jag är tvingad att säga att era förslag, som inte är överdrivna fru föredraganden, inte kan få kommissionens stöd. En annan fråga handlar om att utesluta det inledande grundutbildnings- och fortutbildningsområdet: ändringsförslagen 12, 110, 111 och 112. Jag anser att den typen av utbildning bör kunna stödjas, men inte generellt sett, utan i enstaka fall och som ett tillägg när det inte finns något annat stöd på nationell eller europeisk nivå, och särskilt för de åtgärder som ingår i nätverk för parter som är verksamma inom fortbildningsområdet, alltså i synnerhet för att denna inledande utbildning skall ha en europeisk spännvidd. Ett annat problem är att utesluta utbildningsområden som skall stödjas av programmet för yrkesutbildning inom ekonomisk, finansiell och kommersiell förvaltning: ändringsförslagen 113 och 114. Ni förstår, om vi vill utbilda branschfolk med sikte på effektivitet är det avgörande, även på EU-nivå, att lära dem att få grepp om den europeiska och den internationella dimensionen av marknaden på deras verksamhetsområden. Klippning av internationella samproduktioner, marknadsföring, distribution i andra länder - allt detta måste läras ut till framtidens branschfolk i den audiovisuella världen om vi vill att de skall vara verksamma på internationell nivå, och det är vårt mål. Det är således i ett europeiskt perspektiv som den ekonomiska, finansiella och kommersiella frågan kommer att stödjas. Fjärde punkten: att ta med tekniska yrken inom det audiovisuella området, ändringsförslag 18, och inom radio, ändringsförslag 33. Dessa utbildningar är väl utvecklade på nationell nivå och kräver inte i sig en europeisk dimension som de andra föreslagna utbildningarna. Däremot är jag positiv till att öppna Media-utbildningens åtgärder till de som är yrkesverksamma inom radiosektorn, vilket kan utgöra en kompromiss mellan ändringsförslagen 33 och 34. Slutligen finns det två ändringsförslag med karaktär av en förklaring om att uppmuntra skatteåtgärder, ändringsförslag 4, och om immaterialrätten, ändringsförslag 9. Även om dessa ändringsförslag i princip är berättigade, går de utanför beslutets motivering. Herr talman! Jag kommer nu fram till den andra delen av förslaget till direktiv: "Utveckling, distribution och marknadsföring". Jag är beredd att godta 57 ändringsförslag, enligt deras ordalydelse eller innebörd, vilket utgör 80 procent av parlamentets framlagda ändringsförslag. Jag har en förteckning över dessa ändringsförslag till ert förfogande, herr talman. Jag måste absolut framföra mina reservationer mot elva av de framlagda ändringsförslagen. Fyra av dem, ändringsförslagen 53, 65, 69 och 93, har karaktären av en förklaring och går utanför beslutets ramar. Att ta med dem i förslaget till beslut är inte motiverat, hur berättigade de än är innehållsmässigt. Mina reservationer avser särskilt följande ändringsförslag, och det kommer inte att förvåna er: det gäller ändringsförslagen 44 och 54 om den rättsliga grunden. Parlamentet vill att kommissionens föreslagna rättsliga grund, artikel 157 tredje stycket, skall tillfogas en annan rättslig grund, artikeln "Kultur". Kära parlamentsledamöter, jag förstår er, men jag anser, och så var fallet redan för Media 2, att artikel 157 om industrin utgör den lämpliga rättsliga grunden för detta beslut, med hänsyn till dess mål, syfte och innehåll. Jag har under mitt anförande sagt: att föra en industripolitik för den audiovisuella sektorn betyder inte att man glömmer den kulturella mångfalden, eftersom målet för denna kulturindustri just är att förverkliga den kulturella mångfalden ute i samhället. Men valet att välja artikeln om industri till rättslig grund stämmer överens med EG-domstolens oföränderliga rättspraxis, vilken föreskriver att, jag citerar: "inom ramen för gemenskapens befogenhetsordning bör valet av rättslig grund för en handling grundas på objektiva faktorer som kan kontrolleras juridiskt, och en av dessa faktorer är handlingens mål och innehåll." Media Plus är ett program ämnat att stärka konkurrenskraften hos industrin inom den audiovisuella sektorn, men jag var mån om att ett stycke i ingressen, det elfte, betonade - om det fortfarande skulle behövas - den kulturella dimensionen i den audiovisuella sektorn, i enlighet med artikel 151 fjärde stycket i fördraget. Jag noterar era farhågor och hoppas verkligen att nästa fördragsrevidering erbjuder en ny ram och åtgärder som låter Europaparlamentet vara fullt delaktig i besluten om den audiovisuella politiken. Vad gäller ändringsförslag 87 om budgeten för den andra delen, har jag samma synpunkter som för ändringsförslaget om utbildningsbudgeten. Jag behöver således inte återkomma till det. Vad beträffar ändringsförslag 103 om radio, kan Media Plus inte utvidgas till andra sektorer med hänsyn till de finansiella begränsningarna, men när det gäller utbildningsdelen har jag redan gjort en eftergift genom att låta radioområdet omfattas av programmet. I fråga om ändringsförslagen 115 och 116 - minoritetsspråk och regionala språk - är kommissionen som ni vet mycket mån om respekten för och främjandet av den språkliga och kulturella mångfalden. Denna angelägenhet beaktas för övrigt i hela Media Plus-programmet, framför allt genom positiva diskrimineringsåtgärder i samband med stödmekanismerna till förmån för branschfolk i länder och regioner med lägre produktionskapacitet och ett begränsat geografiskt och språkligt område. Ändringsförslag 115 skulle skapa ett delprogram inom programmet. Jag tror inte man behöver gå så långt. Men ändringsförslag 116 innebär egentligen inget annat än att det införlivar och klargör åtgärder som redan förekommer på olika håll inom programmet. Om parlamentet vill ha det kan ni besluta om det, jag motsätter mig inte detta ändringsförslag. Kära kolleger, herr talman! Bortsett från dessa få punkter där vi inte samtycker - ett minimalt antal punkter - vill jag uttrycka min tillfredsställelse, en tillfredsställelse över vårt samarbete och de många punkter där kommissionen och parlamentet är överens. Dagens framlagda ändringsförslag, som är av hög kvalitet, förbättrar utan tvekan de texter som inrättar Media-programmet. De bidrar till att vi skall kunna nå det mål vi vill nå: att skapa en stark innehållsindustri i Europa. Med vårt program Media Plus vill vi komplettera alla andra åtgärder som skall återge den europeiska filmen - inte dess humanistiska förfining, för den har europeisk film aldrig förlorat - utan återge den ett förtroende, för det är genom att tro på den europeiska filmens kapacitet som vi kommer att lyckas utveckla den som vi alla vill. (Applåder) Stort tack, kommissionär Reding. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Kvalitetsbedömning inom skolutbildningen Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0185/2000) av Sanders-ten Holte för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om ett europeiskt samarbete rörande kvalitetsbedömning inom skolutbildningen (KOM(1999) 709 - C5-0053/2000 - 2000/0022(COD)). . (NL) Herr talman, fru kommissionär! En av Europeiska unionens viktigaste målsättningar är främjandet av rörlighet på arbetsmarknaden, och för detta krävs ett kvalitativt högvärdigt utbildningssystem. Det är därför av stor betydelse att man utvecklar redskap för att inte bara förbättra utbildningen, men framför allt för att även anpassa den till de krav som ställs i det moderna samhället. Kvalitetsbedömning, och särskilt skolornas egna bedömningar, är en nyckel till kvalitetsutbildning. Därför är jag i stort sett mycket nöjd med rekommendationen från kommissionen i den form den nu föreligger. Det finns dock vissa saker i rekommendationen som jag anser bör kommenteras, och det har jag också gjort i mitt betänkande. Jag anser framför allt att det är viktigt att medlemsstaterna uppmuntras att utveckla bra metoder för att göra bedömningar av utbildning. Egna bedömningar utgör ett komplement till externa bedömningar. Jag anser även att det är viktigt att det sker ett utbyte av goda exempel och erfarenheter, samt att alla berörda på skolan verkligen görs delaktiga i den egna utvärderingen, även föräldrar och elever. Dessutom är det viktigt att främja samarbetet mellan skolor och olika institutioner, även på lokal och regional nivå. Det finns goda exempel på detta inom ramen för pilotprojekten och naturligtvis också på Europanivå. Kommissionens uppgift är sålunda att företa en inventering av goda befintliga metoder, att skapa en databas som kan användas interaktivt, att planera verksamheten och att avlägga regelbundna rapporter till parlamentet genom att sätta upp frågan på den löpande dagordningen. Jag har med tacksamhet använt mig av flera idéer från mina kolleger, men även från olika institutioner inom området som jag har varit i kontakt med. På så sätt har jag förstått att viljan att göra detta projekt till en succé är överallt närvarande, och att Europeiska unionens initiativ utan tvekan faller i god jord. Därför finner jag det särskilt beklagligt att, trots upprepade försök från min sida att nå en överenskommelse med rådet - för mitt mål var som ni vet att bli klar med betänkandet under första behandlingen - ärendet gång efter annan har förhalats: för sena reaktioner, otillräckliga mandat. Jag uppmanar således rådet att snabbt komma med ett förslag till en gemensam ståndpunkt. Vi är nästan där nu, men först vill jag att vi gör klart vilken hållning parlamentet intar, så att vi därefter kan enas om en hållning tillsammans med rådet. Slutligen vill jag framhålla att vi i utskottet är i stort sett överens när det gäller många av ändringsförslagen. Jag tackar er alla för er mycket konstruktiva inställning. Jag ber er nu att stå fast vid dessa överenskommelser. Jag råder er att inte ansluta er till de ändringsförslag som har lagts fram av PSE. Det är viktigt med utbildning ur ett arbetsmarknadsperspektiv. Se även resultaten från Lissabon. Vi får nämligen inte utbilda några människor till att bli arbetslösa, och utbildningen måste möta arbetsmarknadens behov. Därför måste det också finnas med i betänkandet. Innebörden av de andra ändringsförslagen har redan mer eller mindre redan återgivits i texten eller i andra ändringsförslag. Slutligen vill jag nämna den finansiella punkten. Jag har avsiktligt låtit bli att ändra på denna punkt, inte för att jag anser medlen vara rikligt tilltagna, men därför att jag tror att det kommer att visa sig vid rapporteringen att de är för knappt tilltagna. Då är det rätt tidpunkt för att överväga en eventuell höjning. Jag tackar er, och jag ser fram emot era reaktioner med spänt intresse. Herr talman! Det blev sent när jag framförde mitt sista tal, det är ännu senare nu så jag skall försöka bli ännu mer kortfattad. Men utbildning är viktigt och vi måste försäkra oss om att den uppmärksammas på det sätt den förtjänar. Ofta lockar utbildning till sig fina ord. Vad den inte alltid får är insatser som överensstämmer med dessa ord. Vi vet alla att EU har ett mycket begränsat ansvar när det gäller utbildning, men det finns några områden där Europeiska unionen kan tillföra mervärde. Kvalitetsbedömning är en av dem. När jag reste till stan tidigare i kväll såg jag ungdomar i staden Strasbourg som tittade på annonslappar på en vägg. Det som de tittade på var deras studentresultat. Så vi går utan vidare och bedömer ungdomar. Vad vi behöver göra är att bedöma skolorna och försäkra oss om att skolorna gör bra jobb. Eftersom skolorna förbereder ungdomar till en utbildning på Europas inre marknad måste vi se till att skolorna i hela Europa alla gör sitt jobb för att förbereda människorna för den inre marknad som dessa ungdomar skall arbeta i. I några delar av unionen - och jag nämner gärna Förenade kungariket - är vi inte så duktiga som vi borde vara. Det finns många duktiga ungdomar som lyckas mycket bra i skolan men 20 procent av ungdomarna hoppar av brittiska skolor utan några kvalifikationer alls. Vi har inte råd att låta detta fortsätta. Man har gjort uppskattningar att inom de närmaste två åren kommer vi att behöva en miljon fler människor för IT-jobb. Varifrån skall dessa unga människor komma? Vi måste se till att skolorna kan leverera dem och jag är helt säker på att det som detta betänkande innehåller är ett sätt på vilket vi kan hjälpa till att höja standardnivåerna i skolorna. På engelska säger vi "fyra ögon ser mer än två". Jag är fullt beredd att tro att 15 huvuden eller 15 uppsättningar av data i hela unionen kommer att hjälpa oss uppnå bättre kvalitet i skolorna. Jag vill bara säga till rådet - och jag hoppas att någon från rådet lyssnar på detta - jag vet att vi kan lita på kommissionären, men får vi säga till rådet att deras fina ord i Lissabon var fantastiska, men de bör nu uppfylla dem. Jag är därför mycket ledsen över att de stora ansträngningar som föredraganden gjorde för att få fullt godkännande faktiskt inte belönades. Så bli inte alltför förvånade om detta parlament stöder föredraganden och försöker pressa på rådet, så det uppfyller de fina ord som det så beredvilligt yttrade. Herr talman! Att bygga Europa handlar framför allt om att känna till Europas mångfald och skillnader. Studien om utbildningssystemen i Europeiska unionens medlemsstater bör mana oss till en reflektion grundad på fördjupade kunskaper om våra olika länders metoder och erfarenheter, eftersom alla länder har egna förhållanden i utbildningsvärlden. Varje ändring av utbildningssystemet ifrågasätter samhällets ideologi och dess ekonomiska utveckling. Kvaliteten på utbildningen är en central sak för vårt samhälle, men utbildningen får inte bli en huvudsak för aktörerna på arbetsmarknaden, som vill göra sina personliga syften gällande. Skall en grundlig reform av utbildningssystemet genomföras, bör den genomdrivas tillsammans med alla parter inom systemet och den får framför allt inte avstanna. Systemet skall kunna utvecklas samtidigt som samhället, eftersom utbildningssystemen ofta lider av en brist på förankring i det vanliga livet. Men vi får för den skull inte glömma att människans utveckling är ett centralt mål för utbildningen. Vi bör inte till varje pris vilja svara på en marknad i ständig förändring. Vi måste tvärtom tillåta de unga att erövra kunskapens redskap, som gör dem redo att möta sin framtid. I dag gäller det att inte vänta tills eleverna har gått ut skolan och misslyckats för att ge prov på fantasi. Man måste föreslå dem en anpassad utbildning. Inget barn saknar begåvning. Varje system producerar det misslyckande som överensstämmer med systemet. Kriterierna för att peka ut ett misslyckande är väsentligen subjektiva. Man misslyckas i förhållande till en på förhand fastslagen norm. Vilken är denna norm? Hur har den fastställts? Alltefter omständigheter kan politiker t.o.m. finna ett intresse i att överdriva det dåliga alternativet för förbättringar, särskilt sedan problemen på utbildningsområdet började uppta en allt större plats i den politiska debatten och media. Varje elev i svårigheter är en ung människa vars personliga framtid står på spel. Varje barn som misslyckas uttrycker sitt missmod i skolan, men också i samhället. Den unga människa som inte respekteras för sin person, sina upplevelser och sin kunskap är en förnekad varelse. Och förnekad vrålar hon ut sin förtvivlan, skriker hon ut sitt hat. Kampen mot ett misslyckande i skolan, dvs. mot ett misslyckande i samhället, är och bör vara en mycket viktig angelägenhet för varje ansvarig politiker. Det är således dags att betrakta den unga människan som en varelse i vardande, som vill utbilda sig och inte utbildas. Kanske borde vi ändra vårt sätt att se på kunskap och ifrågasätta utbildningssystemens sätt att fungera, men vi bör akta oss för att vilja likrikta, eftersom kulturernas mångfald är en källa till personlig berikning och ett villkor för en lyckad mänsklig utveckling. Det finns inget mirakelmedel, utan ett slag att utkämpa. Alla de som tror på detta måste slå samman sina krafter för denna strid. Herr talman, kära kolleger! Det är nästan midnatt redan, och jag skall inte dra ut på tiden i onödan. Jag instämmer i det som Roure och Perry har sagt och givetvis i det som Sanders-ten Holte har lagt in i sitt betänkande. Jag skall hålla mig till en eller två punkter och kommer återigen tillbaka till Feira och Lissabon. Egentligen står vi med detta betänkande i kontinuitet med vad herrskapen i Lissabon och Feira också tänkte. Om vi ser till informationssamhället och globaliseringen, om vi konstaterar hur snabba de samhälleliga förändringarna är på det tekniska området, då måste vi garantera en skolutbildning som gör att de unga människorna har förmåga att också följa med i detta. Vi måste lägga grunden för ett nödvändigt lärande som fortlöper under hela livet. Därför uppskattar jag det som görs här. Det kommer förmodligen att hjälpa oss att göra större rättvisa åt detta. Jag vill bara återkomma till en punkt som jag själv har lämnat in som ändringsförslag. Det måste bli möjligt att arbeta med befintliga resurser, med befintliga nätverk och informationsbanker. Vi behöver inte hela tiden uppfinna hjulet på nytt. Vi bör utnyttja det vi har, jämföra kunskaperna och sedan arbeta med detta. Nu kommer jag in på ännu en teknisk punkt. De senaste dagarna har vi hört att Sanders försökt få den första behandlingen att bli den sista. Men detta kostar naturligtvis också. Den som enbart vill ha en behandling inom ramen för de möjliga institutionella avtalen, han eller hon måste också betala för detta. Det går inte på order av de rättslärda bland herrarna i Coreper, vilka inte har något att säga, utan då måste de helt enkelt säga: Vi accepterar parlamentets förnuftiga förslag. Detta har ni inte sagt, ni har gett oss ett löfte, men löften ger vi inte mycket för. Vi kommer i morgon att rösta om vårt betänkande. Ifall herrskapen i Coreper då tror att de skulle kunna godkänna våra ändringar, så är också vi beredda att i höst - bråttom är det ju inte - så snabbt som möjligt klara av denna fråga. Vi bör inte köpa grisen i säcken, och vi bör i morgon rösta om vårt betänkande och ge herrskapen en möjlighet att komma på bättre tankar. Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Som komplement till det redan sagda, vilket jag bara kan stödja, vill jag ännu en gång slå fast att grunden för ungdomens framtidsutsikter för i morgon läggs i dagens klassrum och att "brain-power" i framtiden kommer att bli något avgörande. Till de grundläggande färdigheter som vi måste lära oss hör i dag att ge ungdomar möjlighet att klara av vår tids snabba ryck. Till de grundläggande färdigheterna hör också motivationen till livslångt lärande, beredskapen att stimulera till nyfikenhet, till rörlighet, flexibilitet, att lägga öppenheten i dagen, beredskapen att ta ansvar och att nå självständighet. Som exempel skall jag endast ge motiv och stöd för ett område. I mitt hemland, i Österrike, har en sådan benchmarking, den så kallade TIMSS Pop 3 -undersökningen, där vi inte ens har lyckats fullt ut, lett till ett projekt kallat "Q.I.S-Qualität in Schulen". Hjärtat i projektet är skolprogrammet. Det omfattar skolans ideal, uttalanden kring det aktuella tillståndet liksom konkreta mål och åtgärder på olika kvalitetsområden. Det är en tidsbegränsad överenskommelse som såväl inåt som utåt verkar som orienteringshjälp för pedagogiskt handlande och som information till allmänheten, som planeringsinstrument och som en måttstock för att mäta utvecklingen i skolorna. Jämförelsen skapar konkurrens, och konkurrensen skapar individuella skolideal och därmed orienteringshjälp. Vi måste fortsätta på denna väg. . (FR) Herr talman, kära kolleger! Parlamentet och kommissionen är som alltid rörande överens. Det krävs en kvalitativ skolutbildning och en utvärdering av denna för att - som ni sade - kunna förbättra systemen. Det är självklart inte alltid så lätt för ministrarna när de står med jämförande resultat framför sig - för de som är bäst i klassen är mycket stolta och visar upp sin stolthet, medan de andra skall svara på frågor inför sina nationella parlament som det inte alltid är så lätt att ge svar på. Man måste således vara medveten om det faktum att det ibland är en mycket svår sak för utbildningsministrar att acceptera kvalitetskontroller, men nödvändigt om vi vill att systemet, skolsystemen, skall utvecklas, vilket alla har sagt här i kväll. Tillåt mig först och främst att tacka föredraganden. Sanders ten-Holte har framställt ett utmärkt betänkande på mycket kort tid. Hon har stöttats av Marie-Hélène Gillig, som försvarade ärendet inför utskottet för socialfrågor, och hon har givetvis också fått stöd från ledamöterna av utskottet för kultur och utbildning, som har ingivit mycket intressanta ändringsförslag. Jag måste också framhålla den mycket positiva attityden från det portugisiska ordförandeskapets sida; det har bidragit till stora framsteg i ärendet, och jag beklagar med er att det inte var möjligt att nå ända fram vid första behandlingen. Men det är parlamentets beslut och endast parlamentets beslut om man vill nå fram vid första behandlingen, eller om man föredrar att gå längre. Ni beslutar förmodligen att gå ett steg längre. Kommissionen kommer att följa er på den vägen och hoppas samtidigt att vi så snart som möjligt - med en stor portion god vilja hos båda parter - lyckas nå fram till ett avtal. Det förslag till rekommendation som ni har framför er avser en av de nyckelfrågor som står i centrum för våra politiska prioriteringar: hur kan vi garantera och hur kan vi förbättra kvaliteten på utbildningen? Ni vet att kommissionen under de senaste åren har inlett flera verksamheter med den innebörden. Först och främst ett omfattande pilotprojekt om kvalitetsutvärdering, vilket påbörjades 1997, och förslaget till rekommendation baseras till stor del på våra slutsatser av detta pilotförsök; utvärderingen som ett instrument för att förbättra kvaliteten och det europeiska samarbetets roll på detta område. I framtiden är en kvalitetsutvärdering central om vi vill gå framåt, för om den grundläggande kompetensen förbättras kommer också ungdomarna att kunna lyckas och dra full nytta av de möjligheter som erbjuds dem i det nya kunskapssamhället. Vid Europeiska rådets möte i Lissabon, det har ni redan sagt, underströks vikten av moderna utbildningssystem. Vi måste se till att dessa uttalanden - som är revolutionerande uttalanden, eftersom det är första gången som man vid ett möte i rådet verkligen granskar det som är viktigt, vid sidan av ekonomi och finanser, dvs. kunskapen, grundbulten i vårt samhälle - som sagt, vi måste se till att blåsa liv i dessa uttalanden från Lissabon. Ni vet mycket väl att jag omedelbart satte igång med programmet e­Learning och att vi nu fortsätter med programmet om kvalitet, eftersom jag redan har lagt fram den första rapporten om kvalitet, på grundval av 16 kriterier utarbetade av medlemsstaterna och specialister från OECD. Ett antal parlamentsledamöter har bett om, herr talman, att jag ofta skall återkomma till den här problematiken. Det har man också beslutat, eftersom kvalitetskontrollen har blivit en prioriterad fråga inom rådets nya samarbetsram: Rolling Agenda, som ministrarna har kommit överens om, dvs. att denna fråga skall återkomma vid i princip varje möte i ministerrådet för att det inte skall bli ett dagssländeprojekt. Det skall i stället stå mycket klart för alla att det är ett tidskrävande projekt, och att medlemsstaternas framsteg kommer att utvärderas vid varje tillfälle, med några månaders intervaller. Tillåt mig också att här återkomma till de ändringsförslag som parlamentet önskar tillföra vårt förslag. Kommissionen kommer att godta - helt, huvudsakligen eller delvis - samtliga ingivna ändringsförslag. Ett visst antal ändringsförslag syftar faktiskt till att förstärka de genomförandeåtgärder som redan har förordats av kommissionen. Som ett exempel kan jag nämna ändringsförslag 40, som uppmanar kommissionen att i nära samarbete med staterna fastställa en genomförandeplan. Så förhåller det sig redan. Utifrån samma tanke gläder jag mig åt ändringsförslag 42, som ger kommissionen möjlighet att lägga fram nya förslag om genomförandet, tre år efter antagandet av rekommendationen. Allt utvecklas så snabbt att jag faktiskt anser att logiken fordrar att vi går i den riktningen. Andra förslag syftar till att utöka rekommendationens politiska räckvidd, vilket glädjer mig. Det är således mot den bakgrunden som jag godtar ändringsförslagen 17 och 18, vilka syftar till att redan nu låta de länder som förhandlar om ett EU-medlemskap att delta i det europeiska samarbetet för kvalitetsutvärdering. Jag träffade nyligen ministrarna från dessa länder vid konferensen i Bukarest, och det fanns från deras sida en mycket stark efterfrågan om att integreras i detta samarbete. Dessutom måste jag säga er att man kan konstatera - om man granskar den genomförda utvärderingen - att kandidatländerna mycket ofta ligger långt ovanför EU-genomsnittet i fråga om utbildningskvalitet. Vi skall inte tro att vi är bäst på allt: i dessa länder finns en utbildning vars kvalitet ibland är anmärkningsvärd. Jag godtar också ändringsförslagen 1 till 14, som föreslår nya stycken i ingressen. På samma sätt godtar jag principen i ändringsförslag 36, som hänvisar till informationsnätet Eurydice. Jag delar parlamentets uppfattning att man om möjligt bör utgå från befintliga nät. Eurydice-nätet, och framför allt den europeiska enheten, kan med all säkerhet stödja det europeiska samarbetet för utvärdering, genom att låta de olika aktörerna få tillgång till en gemensam bas med grundläggande kunskaper. Samtidigt verkar det vara svårt att näten skall ha i uppdrag att samordna de försök som genomförs på området. Ändringsförslag 36 skulle kunna accepteras av kommissionen om det omformuleras och beaktar Eurydice-nätets kapacitet och speciella egenskaper. I övrigt anser jag att hänvisningen till Eurydice vore bättre placerad bland uppmaningarna till kommissionen, i stället för i den del som avser medlemsstaterna. Under alla omständigheter skulle jag kunna godta ett omformulerat ändringsförslag 36. Jag gläder mig även åt ändringsförslagen 21 till 35, som tydliggör uppmaningarna till medlemsstaterna. Här finns också ändringsförslagen 27 och 31 som syftar till att införa en hänvisning till benchmarking. Jag skulle vilja informera parlamentet om att systemet med benchmarking fortfarande ställer till med problem för ministrarna, eftersom definitionen ännu inte är perfekt. Ministrarna och kommissionen var således mycket nöjda över att kunna godta ett nederländskt initiativ att till hösten samla experter och ministrar för att eftersöka en bättre definition. Självklart kommer parlamentet att informeras om resultaten från denna konferens. Sammanfattningsvis vill jag betona att vi är på rätt spår för att nå fram till ett positivt beslut. Jag önskar av hela mitt hjärta att rådet sluter upp kring detta beslut, som är ett resultat av ett mycket brett samförstånd mellan parlamentet och kommissionen. Jag hoppas att rådet kommer att kunna anta sin gemensamma ståndpunkt så snart som möjligt och, om det finns omstridda punkter, att en kompromiss kan nås vid andra behandlingen. Jag skulle än en gång vilka tacka utskottet för kultur, dess föredragande och dess ledamöter för ett kvalitativt arbete. Kvalitet finns inte bara i skolan, utan också i Europaparlamentet: det borde sägas oftare. (Applåder) Tack, kommissionär Reding, särskilt för att vi får komma hem före midnatt. Jag vill tacka er, mina damer och herrar kolleger, för att ni har härdat ut så länge! Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (Sammanträdet avslutades kl. 24.00.)

sv

Avtalstexter översända av rådet: se protokollet

sv

Inkomna dokument: se protokollet

sv

Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet

sv

Förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen - Införande av den gemensamma valutan på Cypern den 1 januari 2008 - Införande av den gemensamma valutan på Malta den 1 januari 2008 (debatt) Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om rådets och kommissionens uttalanden om förbättring av metoden om samråd med Europaparlamentet i förfaranden om utvidgning av eurozonen, betänkande av Werner Langen för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget om Cyperns införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008 - C6-0151/2007 -, och betänkande av Werner Langen för utskottet för ekonomi och valutafrågor om förslaget till rådets beslut i enlighet med artikel 122.2 i fördraget om Maltas införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008 - C6-0150/2007 -. Günter Gloser: rådets tjänstgörande ordförande. (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! När vi inleder den här debatten, som handlar om procedurfrågor, bör vi först hålla i minnet de glädjande slutsatserna i de konvergensrapporter som kommissionen och Europeiska centralbanken har sammanställt om Cypern och Malta. Det gläder ordförandeskapet att kommissionen kunde slå fast att Cypern och Malta har nått en hög nivå av varaktig konvergens och att den därför har kunnat lägga fram förslag om att euron ska införas i dessa båda länder. Vid mötet med Ekofinrådet den 5 juni 2007 ställde sig ministrarna bakom kommissionens bedömning att Cypern och Malta uppfyller villkoren för att införa euron. Det skulle därför glädja ordförandeskapet mycket om Cyperns och Maltas framgångar inte överskuggades av procedurfrågor och om Europaparlamentet, kommissionen och rådet kunde nå en vänskaplig lösning. Det ligger i allas våra intressen att undvika att försena eller skapa osäkerhet kring de tekniska och rättsliga förberedelser som Cypern och Malta måste göra för att införa euron. Jag vill särskilt tacka Europaparlamentet för dess vilja att samarbeta. Ordförandeskapet har förståelse för Europaparlamentets problem och att det vill ha mer tid på sig för att granska konvergensrapporterna och kommissionens förslag till rådets beslut om införandet av euron. Rådet och ordförandeskapet är emellertid bundna av det förfarande som fastställs i EG-fördraget. Tidtabellen bestäms i huvudsak av reglerna i stabilitets- och tillväxtpakten, däribland rapporteringsreglerna från Maastricht. Rådets skyldighet att samråda med Europaparlamentet om förslag om att införa euron i medlemsstaterna regleras i artikel 122.2 i EG-fördraget. Ordförandeskapet anser att rådet har följt denna regel i EG-fördraget i fallen med Cypern och Malta. Rådet fick båda kommissionens förslag till rådets beslut den 21-22 maj 2007, vardera i tre språkversioner. De återstående språkversionerna översändes till rådet under de två följande veckorna. Den 25 maj samrådde rådet med Europaparlamentet om de båda förslagen från kommissionen. I sin begäran om samråd hänvisade rådet till att det vore bra om Europaparlamentet kunde anta sina yttranden om kommissionens förslag vid sitt plenarsammanträde den 18-21 juni. Dessa yttranden skulle sedan kunna tillställas rådet, som sammanträder på stats- och regeringschefsnivå den 21 juni 2007. Även om det inte är något rättsligt krav skulle det glädja ordförandeskapet om stats- och regeringscheferna också kunde ta hänsyn till Europaparlamentets ståndpunkt i sin diskussion. Hur som helst kan inte rådet anta sina båda förslag om införandet av euron förrän Europaparlamentet har avgivit sina yttranden. I princip stöder ordförandeskapet de förslag som ordförande José Manuel Barroso lade fram i sin skrivelse av den 13 juni 2007 som svar på talman Pötterings skrivelse. Som rådets ordförande Angela Merkel förklarade i en skrivelse till Europaparlamentets talman den 19 juni anser ordförandeskapet att den här frågan främst rör kommissionen och Europaparlamentet. Joaquín Almunia: Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor och föredraganden Werner Langen för den snabbhet med vilken de har granskat de konvergensrapporter om Cypern och Malta som Europeiska kommissionen och Europeiska centralbanken antog den 16 maj. Europeiska rådet kommer att diskutera utvidgningen av euroområdet till att omfatta dessa båda länder i Bryssel i morgon, och vi är alla säkra på att Ekofin kommer att fatta det slutliga rättsliga beslutet att utvidga euroområdet till att omfatta dessa två länder den 10 juli, efter den positiva överenskommelsen i Europeiska rådet i morgon. Både parlamentet och Ekofinrådet den 5 juni ställer sig bakom kommissionens och Europeiska centralbankens analys av Cyperns och Maltas uppfyllelse av konvergenskriterierna i fördraget. Vid sammanträdet med samordnarna i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor den 7 juni hade jag tillfälle att förklara för er att vi i kommissionen fick fullständig och tillförlitlig information om de här två länderna när vi sammanställde konvergensrapporterna. Det råder förvirring i en del dokument som åtföljer förslaget till resolution mellan uppgifter som har med kvartalsboksluten att göra och uppgifter som länderna lämnar två gånger om året i enlighet med förfarandet vid alltför stora underskott, uppgifter som har med underskott och statsskuld att göra. Jag måste än en gång säga till kammaren att när det gäller den information som behövs för att fatta beslut om förfaranden vid alltför stora underskott så har kommissionen ingenting att invända mot kvaliteten på de uppgifter som Malta och Cypern har lämnat. Inga invändningar alls. När det gäller Malta så antog kommissionen ett yttrande om kriteriet om hållbara statsfinanser, på villkor att Ekofinrådet godkände upphävandet av förfarandet vid alltför stora underskott som inleddes för landet 2004, och den 5 juni bekräftade Ekofin detta och satte stopp för förfarandet vid alltför stora underskott för Maltas del. Det finns också prejudikat när det gäller ett godkännande i konvergensrapporten under förutsättning att vissa villkor uppfylls, antingen i fråga om en stabil växelkurs eller förklaringen om alltför stora underskott. När det gäller Maltas uppfyllelse av detta kriterium finns det således ingen speciell situation eller något undantag. Det allmänna förfarande som tillämpas har varit detsamma som har tillämpats i många andra tidigare fall på många andra länder. Under de kommande veckorna och så snart rådets positiva beslut har bekräftats när det gäller utvidgningen av euroområdet till att omfatta Cypern och Malta kommer kommissionen att utfärda de två rapporterna om ländernas beredskap att införa euron. Jag är också medveten om att en del ledamöter har farhågor i fråga om detta. Den rapporten om beredskapen att byta sedlar och mynt är inte samma sak som konvergensrapporterna. Det är inget konvergenskriterium och kommissionen lägger regelbundet fram rapporter och meddelanden om den här frågan, som vi kommer att göra under de kommande veckorna. Mina damer och herrar! Under dessa omständigheter kan vi förutspå att euroområdet kommer att ha femton medlemsstater i och med att Cypern och Malta kommer med den 1 januari 2008. Det är ett oerhört positivt steg för dessa båda länder, för euroområdet och för hela Europeiska unionen. Euron är utan tvivel en av de största framgångarna för den europeiska integrationen och ju fler medborgare som kan åtnjuta fördelarna med den, desto större kapacitet får unionen att erbjuda alla sina medborgare bättre garantier för välstånd och social välmåga. Mina damer och herrar! Den här debatten om Cyperns och Maltas ansökan om inträde i euroområdet är den fjärde gången som EU-institutionerna yttrar sig om medlemskap i området. Den första gången var 1998 när det skulle fastställas vilka länder som skulle ingå i euroområdet när det bildades den 1 januari 1999. Den gången beslutades det att elva medlemsstater skulle gå med i området. Två år senare, 2000, analyserades Greklands ansökan och det beslutades att Grekland kunde gå med i euroområdet från den 1 januari 2001. Förra året debatterade alla EU-institutionerna och kom fram till att Slovenien skulle gå med i euroområdet den 1 januari 2007. Slutligen har vi denna ansökan från Cypern och Malta, som jag hoppas kommer att bli slutgiltigt beviljad av Europeiska rådet och Ekofin den 10 juli. Således kan man omöjligt säga att euroområdet är en sluten klubb, som det ibland har påståtts. Det är en klubb som är helt öppen för alla medlemmar som vill gå med och som är beredda att uppfylla villkoren för att nå dit. Efter dessa fyra förfaranden för att upprätta och utvidga euroområdet så kommer den från och med nästa år att ha femton medlemsstater. Ytterligare två har en undantagsklausul (Förenade kungariket och Danmark) och ytterligare tio medlemsstater tillhör ännu inte området. Jag hoppas att de kommer att gå med under de närmaste åren. Utan att göra några prognoser om när alla villkoren för att gå med i euroområdet har uppfyllts tror jag att EU-institutionerna under de närmaste åren praktiskt taget varje år kommer att behöva yttra sig om nya medlemskap i området i enlighet med fördraget, som säger att euron är den officiella valutan i unionens medlemsstater. I artiklarna 121 och 122 i fördraget står det också vilka kriterier som avgör om en medlemsstat uppfyller villkoren för att införa den gemensamma valutan och vilket förfarande som EU-institutionerna ska tillämpa. När det gäller det förslag till resolution som ledamöterna har sammanställt om dessa förfaranden för samråd med parlamentet i syfte att utvidga området så kommer jag att ta upp den frågan i den andra delen av mitt anförande. Enligt fördraget ska förfarandet inbegripa fem aktörer: kommissionen, Europeiska centralbanken, Europeiska rådet och Ekofinrådet. Fördraget innehåller emellertid inga specifika bestämmelser om tidsgränser för när institutionerna ska avge sina yttranden. Vid de fyra tillfällen då vi har yttrat oss har ungefär denna tidtabell följts: först kommer en ansökan om inträde i området av en eller flera medlemsstater, som vanligen läggs fram i början av året före det år då de vill gå med, sedan gör kommissionen och Europeiska centralbanken under våren en bedömning av om villkoren är uppfyllda, därefter fattar rådet sitt definitiva beslut, med hänsyn tagen till parlamentets yttrande och debatten i Europeiska rådet som normalt äger rum i mitten av året före inträdet, och slutligen inför medlemsstaten eller medlemsstaterna euron den 1 januari året därefter. Det finns en rad avgörande faktorer i de här stegen, och jag vill nämna dem eftersom de påverkar alla institutionerna. För det första, varför införs euron den 1 januari? Med tanke på de enorma rättsliga, ekonomiska, redovisningsmässiga och praktiska konsekvenserna av ett valutabyte skulle det vara oerhört oklokt att tänka sig att införa euron ett annat datum än den 1 januari, och jag tror att alla är överens om detta. För det andra bör medlemsstaten få lite tid på sig för att genomföra förberedelserna för att införa euron på ett ordnat och effektivt sätt, och på grundval av våra erfarenheter från tidigare utvidgningar kan vi säga att det ligger i medborgarnas i landet i fråga intresse, som skulle drabbas hårdast om euron införs med bristfälliga förberedelser, att beslutsprocessen i EU-institutionerna kan fullföljas åtskilliga månader före den 1 januari då sedlar och mynt införs och den definitiva växelkursen i det land som inför euron träder i kraft. Dessa är de avgörande faktorer som tillämpas och kommissionen kan naturligtvis inte påverka någon av dem. Det kommissionen kan göra är däremot att i samarbete med Europeiska centralbanken anta konvergensrapporten som utvisar om kriterierna har uppfyllts eller inte. Det datum då kommissionen måste anta konvergensrapporten beror för det första på när medlemsstaten lämnar in sin ansökan - kommissionen kan inte besluta när en medlemsstat ska lämna in sin ansökan - och för det andra på när kommissionen har de tillförlitliga och exakta uppgifter som den behöver för att genomföra en ändamålsenlig, rigorös och riktig bedömning av om konvergenskriterierna har uppfyllts. Vilket datum kommissionens konvergensrapport har beror därför å ena sidan på när medlemsstaten lämnar in ansökan och å den andra på när kommissionen kan få tillgång till de ändamålsenliga, rigorösa och riktiga uppgifter som krävs för att den ska kunna göra sin bedömning. 1998 och 2000 antog kommissionen generellt sett konvergensrapporterna i början av maj. 2006 och 2007 antogs de i mitten av maj eftersom tidsgränsen för när medlemsstaterna ska lämna in uppgifter om sin budgetsituation har skjutits fram en månad, från den 1 mars till den 1 april. Detta har gjorts för att få in korrekt och exakt information om budgetuppfyllelsen för föregående år i den medlemsstat som har ansökt om medlemskap i euroområdet. Erfarenheten sa oss att rapporterna av den 1 mars inte innehöll alla de korrekta uppgifter som krävdes för att skapa sig en tillräckligt god bild av hur föregående budgetår avlöpte. Om vi kommer ihåg att Cypern och Malta uppfyllde kriteriet om stabila växelkurser den 2 maj i år har kommissionen under dessa omständigheter haft två veckor på sig att sammanställa och anta konvergensrapporterna, som i fallet med Slovenien förra året. Den poäng som jag vill få fram genom denna kanske överdrivet detaljerade förklaring är att alla institutionerna har korta tidsfrister inom vilka de måste fatta beslut i det här förfarandet. Den tid som parlamentet har på sig beror å ena sidan på när kommissionen och Europeiska centralbanken antar konvergensrapporten, men å andra sidan också på vilka datum som rådet har fastställt för sin beslutsprocess, både i Europeiska rådet och Ekofinrådet, och det är förstås inte någonting som kommissionen kan påverka. Hur som helst har kommissionens ordförande José Manuel Barroso i en skrivelse till talman Hans Gert Pöttering uppgivit att kommissionen är beredd att undersöka hur var och en av institutionerna ska kunna utöva sina befogenheter enligt fördraget på bästa möjliga sätt inom ramen för det här förfarandet, och kommissionen och jag personligen vill än en gång säga, som svar på parlamentets resolutionsförslag, att vi är beredda att försöka komma fram till en överenskommelse mellan de tre institutionerna om ett förfarande som förbättrar vårt sätt att arbeta, med tanke på de faktiska begränsningar som finns när vi fattar beslut på det här området. Mina damer och herrar! Utskottet för ekonomi och valutafrågor är fullt medvetet om, och det bör ni alla vara, att kommissionen och jag förstås står helt till er tjänst när det gäller att lämna tillgänglig information om den ekonomiska situationen i kandidatländerna och hur väl konvergenskriterierna uppfylls innan dessa tidsfrister löper ut - till och med innan medlemsstaterna lämnar in sin ansökan. Werner Langen : föredragande. - (DE) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Innan jag kommer till Malta, Cypern och förfarandet ska jag med er tillåtelse göra några inledande kommentarer om euron. Det råder inga tvivel om att euron är ett mycket lyckat projekt. Den är stabil internt och externt. Det bör vi inte glömma i debatten i dag. Internt har vi låg inflation, externt har euron blivit den näst viktigaste valutan i världen och är mycket stabil i förhållande till dollarn. Inget av detta beror på tillfälligheter. Det är resultatet av en konstruktion där medlemsstaterna och kommissionen har huvudansvaret: Maastrichtkriterierna i stabilitets- och tillväxtpakten - som naturligtvis redan har vattnats ur under kommissionsledamot Almunias ledning - underskottsförfarandet, den tydliga statistiken och Europeiska centralbankens oberoende. Bara om alla dessa faktorer sammanfaller kommer euron att förbli en stabil valuta på lång sikt. Jag säger det som en inledande kommentar, för jag har inte kommenterat förfarandet än. Visst är fördraget tydligt, men i fördraget står det också att man måste lyssna på Europaparlamentet. Herr kommissionsledamot! Jag ska vara alldeles öppenhjärtig: vi kommer inte att tillåta att vår roll reduceras till något frivilligt komplement! Jag har just fått höra att kommissionen har gjort allting enligt boken, och parlamentet måste skapa sitt eget utrymme. Om det är så - och det är det vi säger i förslaget - så bör väl ett interinstitutionellt avtal ingås som innehåller de punkter som vi sedermera kommer att anta med stor majoritet nästa gång som vi vill avbryta vårt samråd, som vi också gör för jordbrukspolitiken. Vi tänker inte anta de här yttrandena så snabbt som vi nu för tredje gången ombeds att göra. Låt mig göra det alldeles klart: parlamentet accepterar inte att behandlas som något frivilligt komplement, inte av någon! Nu ska jag övergå till Cypern och Malta. Det gläder mig att vi kan stödja en utvidgning från 13 till 15 deltagande länder. I februari anhöll Malta och Cypern om en konvergensrapport i enlighet med artikel 121, i syfte att erhålla medlemskap. En granskning av tillgängliga uppgifter - kommissionsledamoten har beskrivit de problem som onekligen finns med detta - visar följande: Cypern har deltagit i ERM II under en lång tid. Den 5 maj uppfyllde landet kraven på långa räntesatser. BNP per capita är bra, 85 procent av genomsnittet i EU, och ekonomin uppvisar en betydande konvergens. Icke desto mindre hade landet problem med uppgifterna, och särskilt med kvartalsboksluten. Detta diskuterades också den 3 maj. Vi bör också granska hur tydliga uppgifterna är med tanke på kommissionens ansvar. Det räcker inte att kommissionen säger att vi är beroende av uppgifterna och att medlemsstaterna måste lämna in dem. Kommissionen ansvarar också för att de här uppgifterna är riktiga. Det såg vi i fallet med Grekland, där kommissionen inte gjorde en tillräckligt noggrann granskning, och ett halvår senare fick vi en otrevlig överraskning. Cypern uppfyller villkoren och Cypern har också anpassat sin centralbankslag, även om landet inte gjorde det förrän en tid efter det att konvergensrapporten begärdes, nämligen den 15 mars - över en månad senare - vilket landet har kritiserats för. Lagen har emellertid ändrats nu, inflationen är låg och även om statsskulden fortfarande uppgår till över 60 procent så utvecklas den i rätt riktning. Därför kan vi i dag säga att vi oreserverat stöder Cyperns inträde i euroområdet. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att göra det. I Maltas fall är bilden en liknande, men med ett undantag. Vi stöder Maltas medlemskap. I måndags röstade utskottet för ekonomi och valutafrågor för medlemskap för båda länderna med stor majoritet, nästan enhälligt - för Malta med 39 röster för och för Cypern med 38 röster för och en ledamot som avstod. Med Malta hade vi dock problemet att underskottsförfarandet ännu inte hade avslutats när konvergensrapporten lades fram. Således lade kommissionen fram en konvergensrapport som inte överensstämmer med artikel 2 i protokollet om konvergenskriterierna. I den står det att underskottsförfarandet måste vara avslutat när granskningen sker. Detta är ett faktum. Vi accepterade ändå rapporten, men kommissionen bör inte säga att den har gjort allt enligt regelboken och att det bara är parlamentet som lägger sig i och stör dess samråd med rådet. För att slutligen komma till vårt förslag till resolution så har vi mottagit rapporter och skrivelser från kommissionsordförande José Manuel Barroso och Angela Merkel. Angela Merkel har ett svårt förfarande att fullgöra, eftersom hon måste lyssna på alla de 26 övriga medlemsstaterna. José Manuel Barroso behöver bara ett beslut av kommissionen. Jag håller med om att vi bör fatta ett beslut trots att många av våra krav inte har uppfyllts, men det är därför som vi nu kräver ett interinstitutionellt avtal. I det avtalet, som bör antas före utgången av 2007, uppmanar vi rådet och kommissionen att vara mer tillmötesgående i fråga om tidsfristerna. Annars så kommer vi nästa gång - när det förmodligen blir Slovakiens tur - att insistera på vår rätt till en samrådsperiod på minst två månader. Nästa gång kommer vi inte att tolerera den tidplan som vi nu har accepterat för tredje gången. Med detta i åtanke välkomnar vi det faktum att Cypern och Malta kan bli medlemmar, men vi kräver rimliga samrådsförhållanden för Europaparlamentet av kommissionen och rådet. David Casa: för PPE-DE-gruppen. - (MT) Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka min uppskattning till folket på Malta och Gozo för de stora kliv de tagit under de tre år sedan Malta blev medlem av Europeiska unionen. Det har varit tre svåra år med många utmaningar. Under dessa tre år har malteserna visat att de kan anpassa sig till framtiden. Det har varit en ytterst intressant tid för mitt land och jag kan helt klart säga att resultaten börjar synas. Införandet av euron i januari nästa år bekräftar detta. Malta har visat att det kan uppfylla alla nödvändiga kriterier för att denna övergång ska ske smidigt. Övergången kommer att stärka landets ekonomi och därmed dess konkurrenskraft. Förändringar är aldrig enkla. Men jag tror att Malta har full beredskap att anta den nya utmaningen i januari. Vi måste komma ihåg att Malta fick en begränsad tidsperiod för att anpassa sig till och vidta de åtgärder som krävdes för att genomföra omställningen. På mindre än tre år har Malta minskat sin inflationstakt till 2,2 procent och statsskuldens förhållande till bruttonationalprodukten är på väg ner mot referensandelen på 60 procent. Budgetunderskottet har minskats väsentligt och ligger nu på mindre än 3 procent. Och man måste också tänka på att den maltesiska liran inte har devalverats sedan Malta anslöt sig till ERM2-programmet, och inte vid något tillfälle har det funnits ett uns av osäkerhet i landet. Som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa så har Malta uppnått en hög grad av hållbarhet och konvergens. Malta och malteserna är vana vid att anta och klara av utmaningar. De tidigare utmaningarna har långt ifrån varit små men har ändå lett till en rad framgångar genom historien. Detta är ett historiskt ögonblick för Europeiska unionen, eftersom det kommer att skapa ett större euroområde med fler länder och fler människor. Det är också ett historiskt ögonblick för Malta, eftersom de maltesiska medborgarna kommer att bli mer integrerade med Europeiska unionen. Jag vill även tacka föredraganden för hans arbete på området, som har visat sig vara mycket värdefullt. Dariusz Rosati: för PSE-gruppen. - (PL) Herr talman! Jag vill först av allt välkomna att euroområdet får två nya medlemmar, dvs. Cypern och Malta, den 1 januari 2008. Båda länderna har uppfyllt de konvergenskriterier som anges i fördraget. Jag vill varmt gratulera våra cypriotiska och maltesiska kolleger. Att utvidga euroområdet är en viktig process som främjar en djupare integration inom Europeiska unionen. Denna process har också en positiv effekt på kandidatländerna och euroområdets ekonomiska ställning. De länder som vill ansluta sig till euroområdet utvecklas i mycket snabbare takt än länderna inom området. Deras makroekonomiska situation är också bättre, framför allt med avseende på statsskuld och budgetunderskott. De nya medlemmarna kommer att stärka hela området och den gemensamma valutan. Samtidigt måste jag säga att jag inte välkomnar att parlamentet utsätts för så stor tidspress i sitt arbete med att bedöma de nya ländernas medlemskap i euroområdet. Vårt nuvarande arbetsschema ger oss inte möjlighet att utarbeta ett grundligt yttrande. Syftet med den resolution som jag hoppas vi antar i dag är därför att starta en debatt om en interinstitutionell överenskommelse som i framtiden skulle underlätta en ändamålsenlig och effektiv analys av konvergensrapporterna. Jag välkomnar den öppna och konstruktiva ståndpunkt som ordförande José Manuel Barroso och kommissionsledamot Joaquín Almunia just redogjorde för på kommissionens vägnar. Minister Günter Gloser! Jag hoppas att också rådet kommer med en konstruktiv ståndpunkt. Jag räknar med att det inrättas en effektiv mekanism för en problemfri expansion av euroområdet i framtiden. I debatten om euroområdets expansion bör det understrykas att vissa av de obligatoriska konvergenskriterierna från Maastricht inte går att tillämpa på den nuvarande situationen. Detta gäller särskilt inflationen. För det första verkar det inte lämpligt att definiera kriterierna för medlemskap i euroområdet i förhållande till den genomsnittliga inflationstakten i länder som inte tillhör euroområdet. För det andra innebär det nuvarande kriteriet att ingen hänsyn tas till att den snabba ekonomiska tillväxten i de nya medlemsstaterna naturligt tar sig uttryck i en högre inflationstakt, vilket inte på något sätt är ett tecken på ekonomisk svaghet. I själva verket är det raka motsatsen. Detta speglar det faktum att de nya medlemsstaterna är på väg att hinna ikapp de utvecklade ekonomierna i den gamla unionen. För det tredje vill jag uppmärksamma er på att den definition av stabilitet som kommissionen och Europeiska centralbanken använder i konvergensrapporterna skiljer sig från den definition av prisstabilitet som Europeiska centralbanken tillämpar på det penningpolitiska området. Samtidigt innehåller fördraget endast en definition av prisstabilitet, och vi kan inte ha två olika tolkningar av denna term. Inflationskriteriet betyder just nu att vissa av de nya medlemsstaterna kanske inte kommer att kunna ansluta sig till euroområdet på många år. Detta delar permanent in medlemsstaterna i två kategorier, nämligen länderna i euroområdet och de som blir kvar utanför detta område. Denna situation hotar unionens sammanhållning och står i strid med fördragets anda. Konvergenskriterierna utarbetades för 16 år sedan, under helt andra förhållanden. De bör anpassas till den nuvarande situationen. Jag vädjar om en djuplodande debatt i den här frågan. Donato Tommaso Veraldi: för ALDE-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Först skulle jag vilja tacka föredraganden Werner Langen för det utmärkta arbete han har åstadkommit trots den korta tid som stod till buds. Det var den 16 maj 2007 som kommissionen antog sin konvergensrapport om kriterierna för att Malta och Cypern skulle kunna ansluta sig till den gemensamma valutan, och den 25 maj inbjöds Europaparlamentet att framföra sin ståndpunkt om förslaget till rådets beslut om Cyperns och Maltas införande av den gemensamma valutan den 1 januari 2008. På grund av den korta tiden kunde parlamentet inte göra en grundlig genomgång av situationen i dessa länder och om de rapporter som kommissionen lade fram. Jag vill ändå säga att jag är positiv till att Cypern och Malta inför den gemensamma valutan, eftersom konvergenskriterierna har uppfyllts. I Malta har inflationstakten under de senaste tolv månaderna faktiskt varit 2,2 procent, vilket är lägre än referensvärdet på 3 procent. Det alltför stora underskottet har korrigerats genom en stadig minskning av budgetunderskottet under tröskeln på 3 procent av BNP. Skuldandelen minskar och närmar sig 60 procent av BNP. Fram till mars 2007 var Maltas genomsnittliga långsiktiga räntesats 4,3 procent, vilket ligger under referensvärdet på 6,4 procent. Den maltesiska ekonomin är starkt integrerad med Europeiska unionen och underskottet i betalningsbalansen föll till 6,3 procent under 2006, delvis tack vare utländska direktinvesteringar. I Cypern har inflationstakten under de senaste tolv månaderna varit 2 procent, vilket ligger under referensvärdet på 3 procent. Kommissionens prognoser från i våras pekar på ett oförändrat underskott på 1,4 procent av BNP för 2007. Sedan inträdet i ERM II, den europeiska växelkursmekanismen, har det cypriotiska pundet växlats på ett stabilt sätt till en tillfredsställande växelkurs. Under de senaste tolv månaderna har den genomsnittliga långsiktiga räntesatsen varit 4,2 procent, vilket är under referensvärdet på 6,4 procent. Den cypriotiska ekonomin är starkt integrerad med Europeiska unionen. Kommissionen anser att den ekonomiska integrationen är fullbordad, trots att underskottet i betalningsbalansen har ökat. För att undvika att det återigen uppstår problem med tidsplaneringen kring förfarandet är det nödvändigt att förbättra metoden för att rådfråga Europaparlamentet, genom att inrätta ett interinstitutionellt samarbete mellan parlamentet och kommissionen. På så sätt skulle det bli möjligt att få den tid som krävs för att göra en riktig bedömning av kommissionens och Europeiska centralbankens förslag. Från den synpunkten anser jag att diskussionen med kommissionsledamot Joaquín Almunia och kommissionsordföranden José Manuel Barrosos svar på skrivelsen från parlamentets talman Hans-Gert Pöttering var ganska positiva. Kommissionen bör i ett mycket tidigt skede informera parlamentet om alla de konvergensrapporter som begärs från medlemsstaterna och tillsammans med parlamentet och rådet besluta om en tidsplan för förfarandet. Zbigniew Krzysztof Kuźmiuk: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman! När jag tar ordet i debatten om en utvidgning av euroområdet till att omfatta Cypern och Malta skulle jag vilja uppmärksamma er på följande frågor. För det första påminner kommissionen oss återigen om att medlemsstaterna måste uppfylla alla Maastrichtkriterier innan de ansluter sig till euroområdet. Samtidigt betyder detta att man blundar för att många av de gamla medlemsstaterna inte uppfyllde dessa kriterier när euron infördes. För det andra är kommissionen, trots revideringen av stabilitets- och tillväxtpakten, fortfarande överseende mot de största medlemsstaterna när det gäller deras anslutning till Maastrichtkriterierna. Tidigare har kommissionen godtagit och verkar fortfarande godta stora budgetunderskott, och särskilt en statsskuld som ofta överskrider 60 procent av BNP. Det finns statistik som bekräftar detta. Under 2006 var statsskulden i länderna inom det gamla EU så hög som 63,3 procent av BNP och i så många som hälften av länderna i euroområdet översteg skulden 60 procent av BNP. För det tredje varierar kommissionens attityd betydligt gentemot länder som vill ansluta sig till euroområdet. Helt nyligen avslogs Litauens ansökan om att ansluta sig till området, trots att landet uppfyllde Maastrichtkriterierna och inflationstakten överskred referensvärdet med enbart 0,1 procent. Kommissionens snabba godkännande av Cyperns och Maltas medlemskap i euroområdet kan därför tyckas överraskande med tanke på att de båda ländernas statsskuld klart överskrider 60 procent av BNP. Under 2006 uppgick Cyperns statsskuld till så mycket som 65,3 procent och Maltas skuld låg på 66,5 procent av BNP. Båda länderna har dessutom svårigheter att förse Eurostat med statistik om deras finansiella situation. Trots mina tvivel vill jag ändå gratulera Cypern och Malta till deras anslutning till euroområdet. Cem Özdemir: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Både Malta och den grekiska delen av Cypern uppfyller Maastrichtkriterierna. Det är därför logiskt att utvidga euroområdet så att det omfattar båda dessa länder. Om jag och min grupp fick bestämma skulle flera medlemsstater i Europeiska unionen vara välkomna att ansluta sig till euroområdet. Det kan bara vara bra för Europeiska unionen. Denna händelse präglas dock av en ledsamhet, och jag vill gärna förklara varför: tyvärr har vi förlorat möjligheten att få med båda delarna av Cypern i euroområdet och att bana väg för en återförening av ön Cypern som bygger på en lösning med två gemenskaper och två områden. Det är mycket beklagligt, eftersom det gör att muren på Cypern kommer att stärkas snarare än försvagas. Andreas Mölzer: för ITS-gruppen. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Ekonomiska experter tycks ense om att euroområdet är inne i en allmän ekonomisk uppgång. De talar till och med om en stadig ökning av sysselsättningen. Men jag tror att detta alltför ofta bara handlar om en ökning av deltidssysselsättningen - eller de nya anställningsformerna, som eufemismen heter - och det kan knappast kompensera för de heltidsarbeten som gått förlorade. Mot denna bakgrund bör de krympande födelsetalen inte komma som någon överraskning. Man kan inte försörja en familj på ett McJobb! Att bli till sig över en uppgång är ett slag i ansiktet på varenda en i den miljonstora armén av arbetslösa inom EU. Det är ett hån mot alla de miljoner människor som betraktas som fattiga arbetande. Vi står inför ett problem som inte bör underskattas: att de befintliga skillnaderna inom euroområdet ökar. Till exempel fortsätter de sydeuropeiska ländernas konkurrensställning att hela tiden försämras. Att euron inte är ett universalmedel behöver bara bevisas med exemplet Förenade kungariket. Som vi vet är den brittiska ekonomin i god form, även utan euron. Förenade kungariket har den sjätte största tillverkningssektorn i världen och den åttonde största tjänstesektorn. Enligt min mening är detta skäl nog att inte tvinga någon EU-medlemsstat att införa euron. Rädslan för att överlämna suveränitet till Europeiska centralbanken bör bemötas lika seriöst som konsumenternas oro för prisökningar. Miljontals medborgare har konstaterat att euron driver på inflationen, eftersom den har varit avgörande för att basvaror har blivit dyrare. Varken officiell statistik som visar motsatsen eller imagekampanjer kommer att förändra detta. Enligt min mening bör varje EU-land som överväger att införa euron som allmän regel alltid låta den suveräna makten, dvs. folket, bestämma. Panayiotis Demetriou: (EL) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Först och främst vill jag tacka föredraganden Werner Langen och ledamöterna i utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras positiva betänkande om integrationen av mitt land, Cypern, och självklart Malta, i euroområdet. Jag vill också tacka Joaquín Almunia för att han hela tiden har gett sitt stöd till Cypern i arbetet med att nå detta mål. Trots de snäva tidsramar som kommissionen gav parlamentet och de reaktioner som väckts har Werner Langen gett prov på stort ansvar, kringgått förfarandemässiga frågor och än en gång visat sin förmåga att gå till botten med saker och ting i sitt positiva betänkande. Återigen, tack till Werner Langen. I dag belönar Europaparlamentet Cyperns långvariga insatser för att få sin ekonomi i ordning och närma sig Europeiska unionens indikatorer. Europaparlamentet ger det tredje institutionella gröna ljuset till införandet av euron på Cypern. I och med eurons införande på Cypern kommer euron till Mellanöstern och bildar därmed en monetär länk mellan Europa och arabländerna via Cypern. Europeiska unionens monetära område kommer att sträcka sig från Bryssel till den bortersta delen av östra Medelhavsområdet. Cypern har alltid haft en stark ekonomi. Även under de svåra åren efter den militära invasionen och Turkiets ockupation av norra Cypern och förlusten av landets ekonomiska basresurser lyckades landet utveckla en stark ekonomi. Allt som Cypern måste göra före den 1 januari 2008 för en fullständig ekonomisk integration och konvergens måste göras, och ni kan vara säkra på att det kommer att göras. När det gäller Eurostats kommentar om tillhandahållandet av ofullständiga uppgifter är vi nöjda med Joaquín Almunias klargörande. Den 1 januari 2008 tror jag att det kommer att finnas nödvändiga förutsättningar för en lämplig lösning av Cypernproblemet och för ett politiskt, socialt och ekonomiskt enande av Cypern, så att euron blir valutan för alla cyprioter, både grekiska och turkiska. Europeiska unionen är skyldig att ta ett initiativ i den riktningen. Pervenche Berès: (FR) Herr talman, herr Günter Gloser, herr kommissionsledamot! Detta är faktiskt fjärde gången som Europaparlamentet uppmanas att fatta ett beslut om euroområdet, antingen i samband med det ursprungliga införandet eller i samband med utvidgningar. Frågan om euron är ingen liten fråga för unionsmedborgarna: för dem är den en av Europeiska unionens mest värdefulla tillgångar. Men sedan förra året, då debatten om Litauens anslutning inleddes, har vi fått intrycket att det har blivit en debatt utan plats för politiska frågor och där endast strikt tekniska argument får föras fram. I denna debatt ber Europaparlamentet att få fatta sitt beslut på normalt sätt. För att det ska kunna ske behöver parlamentet tid, precis som alla andra institutioner. Detta är andemeningen i den skrivelse som vår talman skickade till de två andra institutionernas ordförande. Svaret vi fick från kommissionens ordförande andas samarbete och försoning, vilket vi uppskattar. För rådets del är det ett pågående arbete. Men vi måste gå längre än så, herr Gloser. Vi vill att ni ska visa samma anda av samråd och försoning som kommissionen, annars blir det svårt för oss att fortsätta på det här sättet. Utöver de tekniska argumenten vill jag inte att hela diskussionen ska föras utan att vi en enda gång tar upp problemen med styrningen av euroområdet. Vilken situation befinner vi oss i i dag när allt kommer omkring, med två länder som har en permanent undantagsklausul och länder som måste anmäla sig och tillhöra detta område, utan att vi någon gång ifrågasätter styrningen av området? Vi närmar oss den tidpunkt då Europeiska centralbankens ledning ska rotera. Den mekanismen har vi kritiserat här i parlamentet, och jag tror att vi kommer att fortsätta med det. Vi anser också att eurogruppen inte fungerar helt tillfredsställande och att vi måste åstadkomma bättre. Snart är det dags för Slovakiens anslutning och efter det, fram till 2012, kommer vår tidsplan att bli märkbart lättare. Låt oss utnyttja denna tid för att förbättra styrningen av euroområdet. Annars kommer unionsmedborgarna inte längre att ha tilltro till sin egen valuta, som sprider sig geografiskt utan att funktionen först förbättras. Med er tillåtelse, herr talman, vill jag slutligen säga ett par ord om inflationskriteriet. Jag vet att detta kriterium slogs fast 1992, då Europa var helt annorlunda jämfört med i dag. Men om vi vill revidera Maastrichtkriterierna på strikt ekonomiska grunder, oberoende av några som helst politiska villkor som skulle kunna öppna upp debatten på nytt, så finns det andra aspekter av Maastrichtkriterierna som bör revideras. Marios Matsakis: (EN) Herr talman! Euroområdet är en annan viktig institution som för EU-länderna närmare varandra och som ytterligare knyter samman våra befolkningars välfärd och utsikter i den gemensamma framtiden i ett förenat Europa. De medborgare som jag företräder som cypriotisk parlamentsledamot gläder sig därför åt beslutet i utskottet för ekonomi och valutafrågor att gå vidare med Cyperns antagande av euron den 1 januari 2008. Jag beklagar punkt 7b i betänkandets motivering som något felaktigt säger att den cypriotiska regeringen har överträtt bestämmelserna i förordning (EG) nr 501/2004 av den 10 mars 2004 om att förse Eurostat med fullständig information om kvartalsräkenskaperna för den offentliga förvaltningen. Igår skrev jag till Cyperns finansminister och till kommissionen om denna fråga. Jag ser fram emot en snar rättelse från kommissionsledamoten Joaquín Almunias sida, både till mig skriftligen och här under förmiddagen. Jag undrar om det skulle vara möjligt att få en lämplig rättelse och klargörande i betänkandet, även på detta sena stadium. Jag skulle uppskatta att föredraganden hjälper till med detta. Cyperns antagande av euron kommer förutom allt annat att medföra två ytterligare fördelar. För det första för det Turkiet närmare Europa, eftersom euron rent praktiskt kommer att ersätta den turkiska liran som den valuta som används på den turkockuperade norra delen av Cypern. För det andra kommer det att föra Europa närmare Förenade kungariket, eftersom euron kommer att vara den valuta som används av civilbefolkningen i de två brittiska kolonierna på Cypern, Akrotiri och Dhekelia. Inom dessa områden kommer pundet - må vara det cypriotiska pundet, som är en kolonial version av det mäktiga brittiska pundet - att ersättas av euron. Dessa kolonier kommer att vara det första officiella brittiska territoriet där euron kommer att vara i allmänt bruk. I framtiden kan euron komma att gradvis utbredas från kolonierna till det brittiska fastlandet, utan tvekan till glädje för alla brittiska parlamentsledamöter i kammaren, som jag för övrigt inte ser många av här. Sammanfattningsvis uppmanar jag mina kolleger att stödja detta betänkande och jag tar tillfället i akt att inbjuda er alla att besöka Cypern 2008 för att njuta av den cypriotiska gästfriheten och spendera era euro fritt i solen. Alexander Radwan: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag ska koncentrera mina synpunkter till förfarandet och inte kommentera de många andra frågor som diskuterats. När det gäller sakinnehållet kan jag helt uppriktigt ställa mig bakom Werner Langens bedömning av Malta och Cypern och hans kommentarer om parlamentets godkännande. Jag kommer därför att koncentrera mig på förfarandet. Jag kommer helt enkelt att ta statssekreterare Günter Glosers ord som utgångspunkt. Han sa att vi inte i första hand bör diskutera förfarandet. Det talades om välvillighet, förfrågningar och övervägningar. Inför nästa förfarande skulle jag vilja säga: vi kommer välvilligt att överväga rådets och kommissionens förfrågan att fatta beslut snabbt. Men nästa gång kommer vi också att följa det förfarande som enligt parlamentet gäller i den här typen av ärenden. Vi har full förståelse för rådets svårigheter med sammanträdesschemat, liksom för kommissionens svårigheter och tidsfristen den 1 januari: allt detta är parlamentet väl införstått med. Men om det saknas förståelse från andra hållet för att vi i parlamentet också har ett visst förfarande och att vi nu inte kan - vilket inte är första gången - korrekt följa grundreglerna för detta förfarande, till exempel tidsfristerna för översättningar, då kommer detta att få konsekvenser nästa gång. Det enda vi kan göra är därför att driva på för en lämplig överenskommelse mellan institutionerna. Annars måste rådet se till att parlamentet inte rådfrågas igen i framtiden. Det har förstås nämnts att parlamentet ska rådfrågas enligt det relevanta fördraget, och om det står i fördraget då måste det följas. Det tyska utrikesministeriet och alla europeiska utrikesministerier har gjort upprepade försök att hindra parlamentet från att bli alltför mäktigt. Det gäller emellertid andra områden. Ett område som jag ändå anser vara mycket viktigt är inlämning av statistiska uppgifter. Därför vill vi i parlamentet ha tillräckligt med tid för att kunna hantera sådana uppgifter. Vi har sett vad som hände med Grekland och Ungern. Enligt vår mening är det kommissionens ansvar att garantera att de uppgifter som ligger till grund för ett beslut om anslutning också granskas så noggrant som möjligt, så att vi kan anta att de är korrekta. Jag behöver bara nämna kommentarerna från den ungerske finansministern, som efter vad som hände i Ungern offentligt filosoferade över de möjligheter som faktiskt står öppna för en finansminister när statistiska uppgifter ska lämnas till Bryssel. ECB:s ordförande, Jean-Claude Trichet, har också påpekat att det är problematiskt att samla in uppgifter inom Europeiska unionen. För oss är det avgörande att kommissionen inte vältrar över ansvaret på Eurostat i sådana fall, utan att den själv tar sitt ansvar. Men vi skulle också vilja stärka kommissionen gentemot medlemsstaterna. Det är oacceptabelt att kommissionen ska behöva finna sig i sådana önskemål när medlemsstaterna fortsätter att använda alla till buds stående medel för att begränsa kommissionens tillsynsbefogenheter på områden där de verkligen behöver utnyttjas. Joseph Muscat: (MT) Tack, herr talman! Dagens omröstning är viktig för Malta. För oavsett de viktiga och legitima argument som framförts om när det skulle ha varit bäst att införa euron finns det ändå ett politiskt samförstånd och ett åtagande om att se till att omställningen sker den 1 januari 2008. Så snart Europeiska kommissionen har godtagit de maltesiska myndigheternas statistik och metod kommer de att godtas av alla europeiska myndigheter när samma grundvalar används av kommande regeringar. Under kommande år krävs betydande ansträngningar för att Maastrichtkriteriet om sunda offentliga finanser ska kunna uppfyllas. Som både kommissionen och Europeiska centralbanken framhållit har den maltesiska regeringen hittills gjort en engångsförsäljning av offentliga tillgångar och samtidigt fortsatt att öka skattetrycket på framför allt arbetare och medelklass. Det är inte hållbart. Den nationella kommittén gör ett bra arbete i förberedelserna för omställningen till euron, men det behöver göras mer för att direkt involvera konsumentföreträdarna i kampen mot uppfattningen att euron kommer att leda till högre levnadskostnader. Det behövs mer grundläggande information, bland annat information om räntesatser. "FAIR"initiativet - som gör att enskilda företag kan ingå överenskommelser om dubbel prismärkning - bör premieras. Men för närvarande är det bara drygt hälften av företagen på Malta och Gozo som deltar i detta program. Jag uppmanar starkt de företag som ännu inte anslutit sig till initiativet att göra det snarast möjligt. Låt oss se till att omställningen till euron blir en framgång - även om man inte får luras att tro att det kommer att lösa landets ekonomiska problem. Lösningen på dem måste vi finna hos oss själva. Under senare år har Maltas bruttonationalprodukt fallit från 78 procent till 71 procent av Europas genomsnitt. Framstegen under denna period grundar sig huvudsakligen på stora bankvinster och offentliga projekt med direkta utgifter. Den sortens politik kommer att bli ytterst begränsad med hänsyn till konvergenskriterierna. Samtidigt har det gått utför för de sektorer som bör vara motorerna i vår ekonomi, som turism och tillverkning. Det framgick tydligt av den ekonomiska och sociala chock som drabbade vårt land i går, när 570 personer förlorade sina arbeten på en dag, i och med att VF-fabriken stängdes. Därför krävs det en nationell kraftansträngning som verkligen gynnar konkurrenskraften inom dessa områden. Ieke van den Burg: (EN) Herr talman! Jag måste också be mina cypriotiska och maltesiska kolleger om ursäkt för att detta historiska ögonblick av anslutning till euroområdet fördärvas av denna debatt om våra institutionella problem med att hantera anslutningsfrågor. Det förminskar dock inte vårt stöd till deras antagande av euron och för Werner Langens betänkanden. Vi ville inte belasta anslutningen av dessa två länder med frågan om det framtida förfarandet, men jag hoppas att vi kan uppnå en överenskommelse med kommissionen och rådet i dag för att se till att det i framtiden finns ett bättre förfarande och en mer allvarligt menad möjlighet för parlamentet att yttra sig i frågan. Det är därför som vi har utarbetat detta icke-lagstiftningsmässiga resolutionsförslag om förfarandet. Vi vill bli inbjudna att sammanträffa med de andra två institutionerna för att utarbeta en interinstitutionell överenskommelse om flera frågor som räknas upp i vårt resolutionsförslag. I förslaget efterlyses ett aviseringssystem, varigenom de medlemsstater som önskar ansluta sig meddelar oss i förväg så att vi kan börja undersöka läget, och förslaget gäller bedömningen av kvaliteten på den statistik och de uppgifter som tillhandahålls. Min sista punkt gäller tidsplanen och datumen för det formella förfarandet. Vi är medvetna om att allting har skett under en mycket begränsad tidsrymd. Om vi är bättre förberedda har vi dock bättre möjlighet till en allvarligt menad diskussion. Kommissionsledamoten sa att han var beredd att sitta ner med oss för att komma fram till en interinstitutionell överenskommelse av detta slag. Jag vill be Günter Gloser ge oss sina försäkringar också på rådets vägnar och för det tyska ordförandeskapet och framtida ordförandeskap. Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Mindre än två år efter det att Cypern och Malta anslutit sig till växelkursmekanismen, den 2 maj 2005, begärde de en utvärdering av deras konvergensgrad. Europeiska centralbankens och kommissionens rapporter har presenterats enligt samma mönster som de rapporter som begärdes av Grekland, Litauen och Slovenien. Även om det alltid är värdefullt att förbättra processerna för euroområdets utvidgning och Europaparlamentets delaktighet vill jag rikta mitt huvudbudskap till unionsmedborgarna från Cypern och Malta - så att de hör vår ståndpunkt att Cypern och Malta kan ansluta sig till euroområdet och få alla fördelar med den monetära unionen från och med början av nästa år. Denna utvidgning av euroområdet kommer att vara ett viktigt steg i den europeiska integrationsprocessen. För första gången sedan återföreningen kommer de flesta av Europeiska unionens medlemsstater att ingå i euroområdet. Günter Gloser: rådets ordförande. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Tillåt mig att hjärtligt tacka er, Werner Langen, för de två delarna av ert bidrag som föredragande. Ni rekommenderade att Malta och Cypern skulle få ansluta sig till euroområdet, trots reservationen angående tidsfaktorn som ni framförde i den andra delen av era synpunkter. Det är viktigt att vi ska kunna åstadkomma detta med olika tidsramar, som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa tidigare. Båda länderna behöver en viss tid för att förbereda sig för detta steg, så att det i slutändan inte blir Maltas och Cyperns folk som drabbas av en orimligt långdragen förberedelseprocess. Jag skulle än en gång vilja betona att Europeiska rådet påpekade för Europaparlamentets talman att det hade uppstått en besvärlig situation och att tiden skulle kunna vara för snäv. Låt mig också ta upp frågan om vad som är genomförbart, vad som fortfarande kan göras före specifika offentliga tidsfrister. Tidsplanerna är fastställda och vi kan inte avvika från dem, eftersom de bygger på bestämmelser i EG-fördraget. Den andra frågan är i vilken utsträckning - inom ramen för samråden mellan Ekofinrådet och ert utskott - som ni får den information ni behöver för att kunna följa situationen kontinuerligt och därmed vara förberedda. En annan fråga handlar om i vilken utsträckning ni får förhandsexemplar av rapporter från de länder som har ansökt om medlemskap. Får jag också påpeka följande som svar på de olika frågor som ställts under debattens gång: å ena sidan är många saker preskriberade, men om vi ska erkänna möjligheten till förändringar inom områden där dessa är möjliga, så måste vi fortsätta diskussionen utifrån lämpliga förslag från kommissionen. Detta förklarade Angela Merkel i sin skrivelse till Hans-Gert Pöttering, och det nämndes också av kommissionens ordförande. I alla andra avseenden är det en fråga om att invänta en utveckling. Jag hoppas därför att ni inser att jag i dag inte kan utfästa några löften på denna punkt på rådets vägnar. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! I detta avslutande anförande i debatten vill jag än en gång, personligen och på kommissionens vägnar, gratulera Cypern och Malta till att de har lyckats få oss så här långt och införa euron med framgång, både för sina ekonomier och för sina medborgare. Jag tror att detta än en gång bevisar att euroområdet inte är en stängd klubb och att det inte bara är medlemsstaternas skyldighet att ansluta sig till euron, utan även ett utmärkt tillfälle för dem som vill dela valuta med 318 miljoner andra européer och för de länder som redan tillhör Ekonomiska och monetära unionen. Jag anser därför att det är ett bra beslut att stödja Cyperns och Maltas inträde i euroområdet, vilket Werner Langen gör i sitt betänkande. Jag skulle vilja framföra två synpunkter om att uppfylla kriterierna. I sitt anförande ifrågasatte Werner Langen det sätt på vilket Cypern och Malta uppfyller kriterierna eller det sätt på vilket kommissionen i sin konvergensrapport har bedömt ländernas anpassning till kriterierna. Jag måste säga att upphävandet av förfarandet vid alltför stora underskott för Maltas del, vilket gjordes vid det senaste mötet i Ekofinrådet på förslag från kommissionen, var ett nödvändigt villkor för att Malta skulle kunna uppfylla detta Maastrichtkriterium. I kommissionens konvergensrapport från den 16 maj påpekades dessutom att Malta skulle uppfylla kriterierna om Ekofinrådet godkände att förfarandet vid alltför stora underskott upphävdes. Vi gjorde det för att inte försena konvergensrapporten, för annars skulle vi ha fått vänta till den 5 juni med att offentliggöra konvergensrapporten och då skulle ni ha fått ännu mindre tid att debattera den. Tanken med att bedöma uppfyllandet av kriterierna först efter ett slutligt godkännande är alltså att underlätta parlamentets och rådets arbete, inte att hindra det. Så till siffrorna: De siffror för underskott och skulder som Cypern och Malta har lämnat inom ramen för förfarandet för anmälan av alltför stora underskott, vilket sker två gånger om året, den 1 april och den 1 oktober, är lika tillförlitliga som de övriga medlemsstaternas och har analyserats av Eurostat, som offentliggjorde sitt yttrande den 23 april. Eurostat har inga reservationer angående de inlämnade siffrorna för underskott och skulder. Det finns ingen grund för att ifrågasätta Cyperns och Maltas siffror utan att ifrågasätta siffrorna för Frankrike, Italien, Spanien, Portugal, Tyskland, Sverige, Danmark eller någon annan medlemsstat. Ingen som helst grund. Det finns svårigheter med andra siffror, till exempel med siffrorna i de kvartalsvisa kontona för finansiella transaktioner i de nationella räkenskaperna, de aktuella arbetslöshetssiffrorna i undersökningen om den tyska arbetskraften och de franska siffrorna, men det är vardagligt statistiskt arbete. Och om parlamentet vill ge Eurostat större resurser så skulle de vara välkomna. Om parlamentet vill stödja Eurostats arbete så vet ledamöterna att jag, som kommissionsledamot med ansvar för Eurostat, alltid är tacksam för parlamentets stöd till kommissionen och Eurostat, men jag vill inte att det ska råda tvivel om giltigheten av och kvaliteten på de siffror som vi använder för vår bedömning om huruvida Cypern och Malta uppfyller konvergenskriterierna. När det gäller förfarandena vänder jag mig direkt till er, Werner Langen. Kommissionen varken marginaliserar parlamentet eller hindrar dess arbete i denna debatt på något sätt. Vi har ingen önskan eller anledning att göra det. Snarare tvärtom, och jag har uttryckt, liksom ordförande José Manuel Barroso i sin skrivelse, att både kommissionen och kommissionsledamoten med ansvar för ekonomi och valutafrågor är fullt villiga att arbeta tillsammans med er. Jag vill att ni lyssnar till mig, herr Langen, när jag säger - och då upprepar jag vad kommissionens ordförande sa i skrivelsen till Hans-Gert Pöttering och vad jag sa den 7 juni i utskottet för ekonomi och valutafrågor, där ni närvarade - att vi är helt villiga att delge er information och vidarebefordra alla tillgängliga uppgifter. Men vad ni inte kan begära av kommissionen är att den ska anse att ett land definitivt har uppfyllt underskottskriteriet när rådet ännu inte har upphävt förfarandet vid alltför stora underskott. Vi kommer att få samma problem nästa år om Slovakien lämnar in en begäran, eftersom Slovakien just nu är föremål för ett förfarande vid alltför stora underskott. Och det förfarandet kan bara upphävas när de slutliga siffrorna för 2007 års budget har validerats av Eurostat, om det då anses lämpligt. Därför kommer varken vi eller Ekofinrådet att kunna förutse om förfarandet vid alltför stora underskott kommer att upphävas för Slovakiens del före den tidpunkt på året då samma förfarande för Malta upphävdes. Vi kan föregripa konvergensrapporten genom att säga att Slovakien kommer att uppfylla kriteriet om Ekofinrådet godkänner ett upphävande. Det är en hypotes. Men vi kan inte i februari säga att Slovakien uppfyller underskottskriteriet när förfarandet kan upphävas först i maj eller juni nästa år. På samma sätt kan vi inte göra en noggrann bedömning - och ni gör rätt i att kräva en noggrann bedömning från vår sida - om huruvida länderna uppfyller Maastrichtkriterierna, konvergenskriterierna, innan vi har tagit del av de ekonomiska vårprognoserna i maj 2008, som inte kan godkännas eller offentliggöras på förhand av kommissionen och dess avdelningar. För om vi föregriper vårprognoserna kommer de att bli vinterprognoser och då kommer de inte att ge oss en överblick över det ekonomiska läget och ekonomiska uppgifter för våren. Jag vill därför göra det klart för parlamentet att nästa års konvergensrapport inte kan förutses före maj månad. Kommissionen, parlamentet och rådet måste därför samtala och komma överens om hur vi kan arbeta grundligt, samstämmigt och i samverkan för att kunna komma fram till de rätta besluten, beslut som gör att vi alla kan arbeta ordentligt och fatta beslut i lämplig tid, så att medborgarna i de länder som kommer att ansluta sig till de 13 nuvarande medlemmarna av euroområdet inte drabbas av konsekvenserna av ett försenat beslut och bristande förberedelser inför införandet av sedlar och mynt i euro. Detta är kommissionens attityd och övertygelse. Det bör finnas en överenskommelse mellan de tre institutionerna. Det är önskvärt. Det är meningslöst om vi inför varje utvidgning av euroområdet diskuterar förfaranden i stället för de länder som ska bli medlemmar och de positiva effekterna för deras medborgare. Vi måste lösa detta problem, men vi kommer bara att lösa det om vi behåller en samarbetsanda mellan de tre institutionerna och tar hänsyn till de objektiva begränsningar som institutionerna måste rätta sig efter när de ska fatta detta beslut. Werner Langen : föredragande. - (DE) Herr talman! Jag måste återkomma till det som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa sist. Jag är ganska besviken på hur han tolkade och inte återgav vad jag sa. För det första sa jag inte att siffrorna från Cypern och Malta var sämre än dem från de andra länderna. När det gällde Portugal, Ungern och Grekland sålde kommissionen in dåliga siffror som bra siffror för oss. Det är fakta. För det andra handlar det inte om att vi angriper särskilda länder, utan om att kommissionen ska ta ansvar. För det tredje presenterade kommissionen den 3 maj 2007 dokumentet för Europaparlamentet och rådet - kvalitetsrapporten om kvartalsvisa konton för finansiella transaktioner för den offentliga sektorn. I detta dokument konstaterades brister för Slovenien, Malta och Cypern. Detta redovisas i motiveringen till mitt betänkande, varken mer eller mindre. Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. (ES) Herr talman, herr Langen! När det gäller den sista punkten vill jag återigen säga att när det gäller de kvartalsvisa kontona så ber kommissionen och Eurostat att vissa länder, bland annat Cypern och Malta, ska lämna information samt förbättra och komplettera informationen. Jag vill ändå upprepa att dessa statistiska uppgifter inte är relevanta för att bedöma huruvida ett land uppfyller konvergenskriterierna eller inte. Det finns tusentals statistiska uppgifter, många statistikserier som länderna måste lämna till Eurostat och som bildar det europeiska statistiksystemets statistiska apparat. Den statistik som är ofullständig och bristfällig, som i fallet med Cypern och Malta, är dock inte den statistik vi har använt och som vi måste använda för att bedöma konvergenskriterierna. Det är en annan statistik. När det gäller din tidigare kommentar så har Portugal, Italien, Frankrike, Grekland, Ungern och många andra länder fått revisioner från Eurostat i fråga om BNP, underskott, skulder och många andra faktorer. Men vi talar helt klart om underskott och skulder. Ni herr Langen, och alla andra ledamöter, vet att dessa revisioner har ägt rum och ni vet att de siffror vi använder tack vare Eurostats och kommissionens arbete - som har förbättrats väsentligt under de senaste tre åren - nu är mer realistiska och mer i fas med verkligheten. Tillsammans med rådet har ni förbättrat en förordning som ger bättre instrument och större kapacitet att revidera de siffror som Eurostat får från varje medlemsstat. Vi tackar er för stödet till Eurostat, vilket gör att det kan göra ett arbete med högre kvalitet än tidigare. Och om jag, som kommissionär med ansvar för Eurostat, behöver nya lagstiftningsinstrument för att förbättra kvaliteten på dess arbete, då kommer jag att be er om det. Jag kan säga er att i dag - om jag jämför tillförlitligheten av och kvaliteten på medlemsstaternas budget-, underskotts- och skuldsiffror med de siffror som jag var tvungen att arbeta med för tre år sedan - så har saker och ting verkligen förbättrats. Och det bör vi alla välkomna. Så var snälla och skyll inte på kommissionen för att den gör sitt arbete på rätt sätt genom att förse er och alla andra med bättre underskotts- och skuldsiffror. Pervenche Berès: (FR) Herr talman! Jag uppmanar Werner Langen och alla hans kolleger att vara lika aktiva som i dag i diskussionerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor, när vi inom ramen för den nu pågående diskussionen till exempel ägnar oss åt att förbättra hur Eurostat fungerar, och när vi antar texter om sådant som kommissionsledamoten nyss nämnde, vilket bör göra det möjligt att förbättra förvaltningen av Eurostat. Vid dessa tillfällen ser jag er inte. Jag vill fråga Günter Gloser om han är beredd att åta sig, på rådets vägnar och i samma anda som José Manuel Barroso svarade Hans-Gert Pöttering, att sätta sig ner med oss för att enas om en gemensam tidsplan för alla tre institutioner, när det är dags att behandla en ny begäran om anslutning till euroområdet. Günter Gloser: rådets ordförande. (DE) Vi har under debatten hört vilka alternativen är. Kommissionsledamoten och José Manuel Barroso har lagt fram förslag. Uppgiften är nu att sätta sig ner tillsammans och reda ut vad som fortfarande är möjligt enligt de nuvarande fördragsbestämmelserna. Vi bör använda den tid som finns kvar för det syftet. Talmannen: Jag har mottagit ett resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 103.2 i arbetsordningen. Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon, torsdagen den 21 juni 2007. Louis Grech : skriftlig. - (EN) Den maltesiska allmänhetens stöd kommer också att påverkas av konsekvenserna av anslutningen till euroområdet för de vanliga medborgarna, näringslivet och ekonomin som sådan. Tre viktiga faktorer framträder. Den första är hur framgångsrik övergången blir. Efter en måhända långsam start verkar hastigheten på förberedelserna nu att öka och utan tvekan är det nödvändigt att konsumenter och operatörer noga bevakar processen. Hittills har vi mest hört om fördelarna, till exempel för de maltesiska konsumenterna när de reser utomlands, den förbättrade konkurrenskraften hos Malta som resmål för turister, de lägre transaktionskostnaderna för företag som ägnar sig åt handel inom EU osv. Men vi har hört mycket lite om de tänkbara nackdelarna. Å ena sidan behöver Malta anpassa sig till den politik och de anpassningsmekanismer och åtgärder som vidtas av Europeiska centralbanken, exempelvis räntenivåer och penningmängder, vilket kommer att ha stort inflytande på vår framtid. Å andra sidan kan våra medlemskapskriterier inte vara beroende av en katastrofekonomisk meny utan måste bygga på hållbar ekonomisk politik som garanterar att vi inte bryter mot reglerna. Richard Corbett : skriftlig. - (EN Det är intressant att se att fler länder, de senaste nu är Cypern och Malta, väljer att ansluta sig till euron, vilket gör den brittiska ståndpunkten ännu mer betänklig. Med tanke på att euron snabbt etablerar sig som världens starkaste valuta och nu har ersatt US-dollar som valören för världshandeln och står för 45 procent av den globala marknaden jämfört med 37 procent för dollarn, blir det allt tydligare att utanförskapet för Storbritanniens del innebär en förlust.

sv

14. Krav på dubbelskrov eller likvärdig konstruktion för oljetankfartyg med enkelskrov (omröstning)

sv

21. Avtal EU/Georgien om återtagande av personer utan uppehållstillstånd (

sv

17. Barcelonaprocessen: En union för Medelhavsområdet (omröstning) - Före omröstningen om stycke 8: Michael Gahler: (DE) Herr talman! Dessförinnan kommer ett annat ändringsförslag, nämligen ändringsförslag 1. Det muntliga ändringsförslaget är ett tillägg. Om jag kan fortsätta på engelska lyder ändringsförslaget: (EN) ”välkomnar kommissionens förslag om att EU:s medordförandeskap bör innehas av behöriga EU-institutioner”, varpå texten fortsätter enligt den ursprungliga versionen. (Det muntliga ändringsförslaget beaktades.) - Före omröstningen om ändringsförslag 2: Hélène Flautre: (FR) Herr talman! Enligt artikel 150.5 vill jag på den gröna gruppens vägnar begära omröstning med namnupprop för ändringsförslag 2. - Före omröstningen om stycke 10: Michael Gahler: (EN) Den nya texten i stycke 10 ska lyda som följer: ”anser att det föreslagna nya sekretariatet bör integreras i kommissionens avdelningar och kan omfatta tjänstemän avdelade från ...”. Därefter fortsätter texten enligt den ursprungliga versionen. ( Det muntliga ändringsförslaget beaktades.)

sv

15. Konkurrensreglerna för horisontellt samarbete (omröstning) Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad.

sv

Välkomsthälsning Talmannen: På parlamentets vägnar är jag glad över att välkomna delegationen från Indonesien som är här för det femte interparlamentariska mötet mellan vårt parlament och Indonesiens parlament. Vi har informerats om att det sammanträde som hölls i morse var mycket nyttigt och produktivt. Det finns en hel del frågor som är av gemensamt intresse för båda parterna, och jag skulle också vilja uppmärksamma det intresse som våra kolleger från Indonesiens parlament har visat för vårt arbete. Vi tackar er hjärtligt och önskar er en mycket trevlig vistelse här med oss. (Applåder)

sv

Problematiken kring utvecklingsländernas begränsade tillgång till vissa vacciner (debatt) Talmannen: Första punkten är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Charles Goerens, för Alliansen liberaler och demokrater för Europa, om problematiken kring utvecklingsländernas begränsade tillgång till vissa vacciner - B7-0214/2009). Charles Goerens: Herr talman! I och med den här frågan till kommissionen vill jag hjälpa till att finna vägar för att sätta stopp för den orättvisa som består i att 80 procent av världens befolkning nekas tillgång till vaccin mot influensan A(H1N1) i synnerhet och till vacciner i allmänhet. Det här är inte något nytt problem. Frågan dyker i själva verket upp varje år i samband med influensasäsongen. I allmänhet dyker nya säsongsinfluensavirus först upp i utvecklingsländer. Därefter börjar laboratorier i industriländerna att framställa nytt vaccin. De kan påbörja framställningen först när de har fått tag på virusstammar från det land - vanligtvis ett utvecklingsland - där den nya typen av influensa först påträffades. När vaccinet väl har tagits fram räcker det bara till att skydda befolkningen i industriländerna. Resultatet blir att befolkningen på den södra delen av jordklotet står utan skydd mot pandemier. Nu vänder jag mig till kommissionen för att fråga vad den tänker göra för att få ett slut på denna orättvisa. Är det moraliskt försvarbart att låta nivån på det hälsoskydd som finns tillgängligt för en befolkning vara beroende av hemlandets ekonomiska resurser? Jag skulle därför vilja veta om kommissionen kan tala om för oss vilka resurser den kan mobilisera för att fylla denna lucka. Vad skulle kommissionen vid behov ha för strategi, och vilken typ av samarbete skulle den upprätta med de berörda staterna och med institutionerna i FN:s system eller med den privata sektorn för att göra det möjligt för medborgare i utvecklingsländer att få tillgång till vaccinet? Hindrar WHO:s system för skydd av immateriella rättigheter, som jag inte nämnde i min skriftliga fråga, utvecklingsländerna från att framställa vaccin? Om så är fallet, skulle EU vara redo att inleda en debatt inom WHO för att undanröja detta hinder? Jag vill lägga till en sista fråga. Kan kommissionen ange huvuddragen i de åtgärder som kommer att vidtas för att förbättra hälso- och sjukvårdens infrastruktur i utvecklingsländerna, vilket är ett grundläggande villkor för en mer rättvis tillgång till vaccin? Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Jag vill tacka den ärade ledamoten Charles Goerens för hans fråga, som ger mig tillfälle att ta upp både de aspekter som direkt rör influensapandemin A(H1N1) och mer övergripande aspekter som rör Europeiska kommissionens bidrag till att förbättra hälso- och sjukvårdens infrastruktur i utvecklingsländerna. Gemenskapen har vidtagit åtgärder mot influensapandemin A(H1N1) både inom och utanför EU. Vi står faktiskt just nu inför en kris som kräver en global strategi, både för att vi på ett mer effektivt sätt ska kunna skydda våra medborgare och av skäl som är kopplade till vår solidaritet med mindre utvecklade länder. Vi talar om effektivitet när det gäller systemen för snabb varning, den noggranna bevakningen av pandemins och själva virusets utveckling och effektivitetsbedömningen av de förebyggande och avhjälpande åtgärder som vidtas i de länder där pandemin först uppstod. Allt detta är ytterst viktigt när vi förebereder och anpassar våra egna åtgärder. Men vi talar även om solidaritet eftersom EU, som huvudfinansiär av det offentliga utvecklingsstödet och som en viktig partner till ett stort antal utvecklingsländer, måste stödja dessa länder när de nu står inför nya hot. När vi nu svarar på dessa hot börjar inte kommissionen och EU som helhet från noll i sina insatser. Grundat på erfarenheter från den tidigare fågelinfluensan, som var ett resultat av H5N1-viruset, har EU tillsammans med internationella organisationer som WHO, Världsbanken m.fl. kunnat införa effektiva förfaranden för att utbyta information och samordna tekniskt stöd. Vi har även inrättat finansiella instrument, t.ex. en förvaltningsfond vid Världsbanken. Som WHO:s generaldirektör Margaret Chan sade har världen aldrig tidigare varit så väl förberedd för en pandemi. Kommissionen har redan spelat och fortsätter att spela en synnerligen viktig roll i dessa system, vars komponenter nu har utvidgats för att omfatta alla typer av influensahot. När det gäller utvecklingsländernas allmänna tillgång till vacciner har den nya influensapandemin gett nytt liv åt den debatt som har pågått i mer än två år inom WHO och i den nya arbetsgrupp som förbereder för influensapandemin och som inrättades på begäran av Världshälsoförsamlingen, efter det beslut som fattades av Indonesien och som Charles Goerens nämnde. Den här veckan presenterar WHO i Genève sina första rekommendationer från den grupp där EU har spelat en aktiv roll. I enlighet med Världshälsoförsamlingens resolution måste de slutliga rekommendationerna läggas fram för WHO:s styrelse, som kommer att sammanträda i slutet av januari. Vid detta avgörande tillfälle gäller det att finna den bästa möjliga balansen mellan att å ena sidan främja forskningen om och den snabba utvecklingen av nya medicinska produkter - som till stor del härrör från forskning inom den privata sektorn, för vilken immateriella rättigheter nuförtiden är ett viktigt incitament - och att å andra sidan ge rättvis tillgång till de produkter som utvecklas genom denna forskning. EG har reservationer angående alla eventuella restriktioner för utbyte av det biologiska material som krävs för att bedriva relevant forskning. Ett aktivt internationellt samarbete, som grundar sig på god insyn och samordning mellan legitima institutioner såsom WHO och dess nätverk, är avgörande för att vi ska kunna utveckla och sprida lösningar för hur vi ska hantera pandemin. I det specifika fallet med influensan A(H1N1), för vilken det inte fanns något vaccinlager tillgängligt, har det också varit en fråga om produktionskapacitet och vem som har förtur till denna kapacitet när länder med de nödvändiga resurserna gör enorma beställningar. Det åtagande som gjorts av vissa vaccintillverkare och på senare tid av vissa länder att öronmärka tio procent av sin produktion eller sina beställningar för donation eller försäljning till reducerat pris till utvecklingsländer är ett uppmuntrande tecken på global solidaritet. Kommissionen anser att det är ytterst viktigt att ge stöd till tredjeländer i hanteringen av pandemin, och detta stöd får inte bara gälla tillgången till vaccin när detta finns att få tag på. Det oerhört viktigt att fortsätta med det stöd som kommissionen och medlemsstaterna ger i olika former och som syftar till att stärka hälso- och sjukvårdens infrastruktur, i kombination med hjälp till projekt, sektorsspecifikt stöd eller allmänt budgetstöd till partnerländer, och även stöd till internationella organisationer. Vi måste säkra vår respekt för principen att låta länder ta ansvar för sin egen utveckling liksom våra åtaganden att ge effektivt stöd, främst genom försäkringar om att fokus även i fortsättningen kommer att ligga på prioriterade sjukdomar och ingripanden. Hanteringen av en pandemi grundar sig faktiskt först och främst på att det finns infrastrukturer inom hälso- och sjukvården som är bättre utrustade och behandlar fall tidigt, så att förebyggande resurser kan ställas till förfogande på ett rättvist sätt när de är tillgängliga. Om en allvarlig kris skulle inträffa kommer kommissionen att kunna mobilisera sina resurser för humanitära och akuta ingripanden, och den kommer även att kunna vara flexibel i sin användning av de resurser som redan tilldelats partnerländer som har begärt hjälp. Under allvarliga kriser har icke-statliga organisationer och faktiskt även stora institutionella nätverk helt klart en viktig funktion. Kommissionen vet därför att den kan räkna med att även dessa organ kommer att skrida till verket på ett effektivt sätt. Gay Mitchell: Herr talman! Den oundvikliga ankomsten och upprepandet av en influensapandemi har gjort frågan om vaccination högaktuell. Men detta har varit ett långvarigt och ihållande problem för utvecklingsländerna. I morgonens muntliga fråga väcks på ett utmärkt sätt frågan om västvärldens hyckleri och orättvisa när den kräver material från utvecklingsländerna för att framställa vaccin som ska skydda dess rika medborgare, och sedan har fräckheten att sälja samma vaccin tillbaka till de fattiga. Vid sidan av utvecklingsländernas behov av att ha lika stor tillgång till influensavaccin måste vi sträva efter att inrätta ett system där de fattigaste människorna i världen, som nästan alltid är mer utsatta för sjukdomar, har den möjlighet som vi i västvärlden tar för given, nämligen att skydda sig mot sjukdomar som går att förhindra. Tuberkulos är ett bra exempel på kontrasten mellan oss och våra grannar i utvecklingsländerna. I Europa ges barn rutinmässigt BCG-vaccin som ger ett mer än 80-procentigt skydd. Detta har lett till en situation i Europa där tuberkulos inte är det ständiga hot det en gång var. Jämför detta med utvecklingsländerna, där 26 procent av alla dödsfall som kan undvikas orsakas av tuberkulos. Tuberkulosens konsekvenser i dessa länder förvärras av att det är en ytterst smittsam luftburen sjukdom som lätt sprids inom begränsade områden, exempelvis de eländiga slumkvarter som är så vanliga i många utvecklingsländer. Om vi dessutom lägger till omständigheten att 50 procent av alla aidspatienter i Afrika söder om Sahara, där hiv/aids är utbrett, kommer att utveckla tuberkulos inser vi vilken tur vi har som bor i ett relativt immuniserat område och har de program vi har. Om vi vill ha ett lysande exempel på immuniseringens slagkraft och behovet av utvecklingshjälp i allmänhet behöver vi bara ta exemplet med mässling i Afrika, där antalet dödsfall orsakade av mässling sjönk med 90 procent mellan 2000 och 2006, till stor del tack vare vaccinationsprogram. Det är tydligt att vaccinationer fungerar, och det är tydligt att vi har ett ansvar för de människor som lider brist på vaccinationer. Jag vill uppmana parlamentet att vi fortsätter att arbeta för att se till att de allra fattigaste ska få tillgång till vacciner. Jag vill även ta upp en ordningsfråga innan jag går och sätter mig. Var snälla och gör något åt hissarna i den här byggnaden. Jag åkte upp och ner i hissen när dörrarna fastnade, och jag kom knappt hit i tid till debatten. Alla klagar på det. Något måste göras. Talmannen: Herr Mitchell! När det gäller frågan om hissarna, som ni nämnde, vill jag avslöja något som kanske är en okänd del av presidiets debatter. Vid presidiets senaste möte klagade jag på den situation som ni just beskrev och det är, skamligt nog, inte bara här i Strasbourg som hissarna ställer till med problem. Även i Bryssel har det i flera veckor varit rent av omöjligt att ta sig fram i de labyrintiska parlamentsbyggnaderna, eftersom hissarna har varit ur funktion. Presidiet ska föra frågan vidare till den berörda avdelningen så att hissarna på ett eller annat sätt kan fås att fungera bättre. Michael Cashman: Herr talman! Jag vill leda parlamentets uppmärksamhet bort från hissar och tillbaka till vacciner som förhindrar dödsfall. Jag anser att det är just det vi bör fokusera på. Jag stöder självklart den uppmaning vi har hört i fråga om viruset A(H1N1), men jag vill se det ur ett mycket större perspektiv. Herr kommissionsledamot! Det finns faktiskt både system och vacciner som fungerar. Se på pneumokockinfektionen. Det är en bakteriell infektion som leder till lunginflammation, hjärnhinneinflammation och blodförgiftning, och den är relativt okänd trots att det är den infektion som leder till flest dödsfall som hade kunnat förhindras med vaccin bland barn under fem år i hela världen. Pneumokockbakterien är den främsta orsaken till lunginflammation, som tar två miljoner barns liv varje år. Det här är ett globalt hälsoproblem som går att lösa. Det kan vara intressant för er att få veta att kommissionen och många medlemsstater redan har lovat att stödja immuniseringen i världens fattigaste länder genom att stödja det globala vaccininitiativet (GAVI), den internationella finansieringsfaciliteten för immunisering (IFFIm) och förstahandsmarknadsåtagandet för vacciner (AMC) mot pneumokockinfektion, vilket ni inte nämnde. Men vi kan och vi måste göra mer för att prioritera pneumokockinfektionen inom de befintliga hälso- och sjukvårdsinsatserna och arbeta med utvecklingsländerna för att de ska göra detsamma. AMC erbjuder länderna en unik möjlighet att skydda sina barn mot denna dödliga sjukdom som går att förhindra. Ändå är det sorgligt nog så att mindre än 20 av de 71 berättigade länderna har sökt de medel från AMC som kan rädda så många liv. Jag vill påminna parlamentet om att utökad tillgång till nödvändiga vacciner är en nyckelfaktor när det gäller att nå det fjärde millennieutvecklingsmålet: att barnadödligheten ska minska med två tredjedelar till 2015. Vi måste se till att vi ger dessa vacciner till de länder som behöver dem allra mest. Det är en enkel åtgärd som helt enkelt kommer att rädda livet på flera miljoner barn. Ett skriftligt uttalande som rör den här frågan och som även tar upp frågan om patentpooler har lagts fram för parlamentet. Jag uppmanar ledamöterna att underteckna uttalandet och göra något betydelsefullt. Frédérique Ries: Herr talman! Som vi alla vet är det den här veckan som de flesta av våra medlemsstater inleder den första omgången vaccinationer mot A-influensan, samtidigt som vi tvingas inse hur små framsteg vi har gjort när det gäller utvecklingsländernas tillgång till vaccinet. Vi har just fått höra att miljontals människor i dessa länder, främst barn, dör varje år av en mängd sjukdomar, vilket särskilt nämndes av min kollega Gay Mitchell tidigare. Jag säger inte att lösningen är enkel, i synnerhet - inte enbart, men i synnerhet - eftersom frågan om tillgång till vaccin inte på något sätt går att jämföra med frågan om tillgång till medicin, av åtminstone två specifika anledningar: det begränsade antalet tillverkare och kontrollen av kylkedjan, som fortfarande är problematisk. Det finns dock positiva aspekter: det faktum att viruset inte muterar för närvarande och tillkännagivandet att det ska finnas tre miljarder doser tillgängliga varje år. Detta är uppenbara fakta som uppmanar och uppmuntrar oss att lansera en global strategi. På den begränsade tid jag har fått ska jag sammanfatta genom att säga att jag därför anser att EU helhjärtat måste stödja WHO:s uppmaning till rättvis utdelning av vaccin, först och främst i områden med hög dödlighet, samt att vi också måste skapa förutsättningar för och uppmuntra utvecklingen av offentlig-privata partnerskap för att effektivt kunna bekämpa bristen på vacciner i världen. Marisa Matias: Herr talman, herr kommissionsledamot! Först av allt vill jag betona hur viktig Charles Goerens fråga är, eftersom det handlar om grundläggande rättvisa. Vi är alla medvetna om att när A-influensan bryter ut kommer det att vara länderna på södra halvan av klotet som tar den största smällen och konsekvenserna av virusspridningen, och inte länderna i norr. Varje år sitter vi overksamma när tusentals medborgare dör i pandemier som vi i norr redan har fått bukt med eller lyckats behandla. Listan kan göras mycket lång: malaria, denguefeber, gula febern, tuberkulos. Listan är oändlig, ändå står vi bara och ser på och gör inget åt problemet. Faktum är att vi låter länderna i söder leverera prover från nya virusstammar gratis, så att vi kan förbättra behandlingen i norr, men vi bidrar inte med någon effektiv lösning på dessa problem. Därför vill jag lägga till några frågor till dem som redan har ställts. Vill vi egentligen behandla detta som ett folkhälsoproblem eller som affärer? Om vi vill behandla det som ett folkhälsoproblem måste vi se till att alla har lika tillgång till behandling i alla delar av världen och vi måste därför vara mer effektiva i våra insatser. Med det sagt vill jag fråga, och jag hoppas att det inte är så, om vi väntar på att det till slut ska finnas restlager av vaccin i EU eller att biverkningarna ska visa sig vara alltför skadliga innan vi visar vår generositet och plötsligt börjar skicka det nödvändiga vaccinet till länderna i söder. Slutligen vill jag bara fråga om EU, vi européer och kommissionen känner oss bekväma med ett system eller en modell där länderna i norr hanterar pandemier enligt en förebyggande modell och länderna i söder får lindringsmedel eller helt enkelt rester. Talmannen: Det är nu Enrique Guerrero Saloms tur att få ordet, och jag vill säga att jag är mycket glad och något rörd över att för första gången ge ordet till någon som har varit en mycket god vän och kollega under många år. Enrique Guerrero Salom: (ES) Herr talman! Tack för de vänliga orden. Det är en ära att arbeta för den institution där ni för närvarande är vice talman. Jag har begärt ordet för att stödja den sak som har väckts genom den här frågan, nämligen stöd till utvecklingsländer för att förhindra och bekämpa influensapandemin H1N1. Men vid sidan av frågan om pandemin vill jag även påpeka att sjukdomar i dag har större konsekvenser för utvecklingsländer än för utvecklade länder. Många sjukdomar som har utrotats i utvecklade länder skördar fortfarande tiotals miljoner offer i utvecklingsländerna. Dessa länder måste skydda sina invånares hälsa, sina medborgares hälsa, men de saknar medel till det. För att kunna bekämpa aids, tuberkulos, malaria och andra smittsamma sjukdomar behöver dessa länder vacciner som de just nu inte har tillgång till och som de inte kan köpa. Jag vill uppmuntra kommissionen att på det sätt som kommissionsledamot Leonard Orban beskrev försöka skapa allianser, stödja program, motivera givarländer och arbeta för att se till att utvecklingsländer har tillgång till generiska läkemedel till priser som medborgarna har råd med. Leonard Orban: ledamot av kommissionen. - (RO) Som tillägg till det jag sade i början av mitt anförande vill jag också framhålla följande saker. Europeiska kommissionen ger permanent finansiellt stöd för hälsorelaterade frågor till ett flertal utvecklingsländer som en del av projekt, program och budgetstöd. För att kunna anpassa sig till nationella prioriteringar kommer kommissionen tillsammans med sina partner att undersöka på vilket sätt vi kan använda dessa resurser för att förbättra de metoder som används för att bekämpa pandemin. Det som tidigare var underförstått ska jag nu säga uttryckligen: Europeiska kommissionen har inte de tekniska och finansiella resurser som krävs för att själv köpa vaccinerna. Genom ett nära samarbete med WHO och genom att bilda allianser och underteckna avtal med olika intressenter kommer vi emellertid att kunna samarbeta för att ta fram svar på de frågor som ställts i det här ämnet. Talmannen: Punkten är härmed avslutad.

sv

Återupptagande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet fredagen den 15 december 2000. Uttalanden av talmannen Kära kolleger! Som ni vet drabbades Centralamerika i lördags än en gång tragiskt nog av en jordbävning, ett land som redan vid flera tillfällen har drabbats sedan början av 1900-talet. Enligt de nuvarande preliminära beräkningarna bedöms skadorna redan som mycket stora i El Salvador: 350 döda, 1200 saknade, ett område som är fullständigt lagt i ruiner, tusentals ödelagda hus i hela landet. Europeiska unionen har redan visat sin solidaritet genom att skicka en hjälpstyrka till katastrofområdet samtidigt som finansiellt bistånd från unionen och medlemsstaterna har betalats ut eller är på väg att betalas ut, och jag kan också säga att vissa grupper i Europaparlamentet har begärt att frågan skall tas upp under torsdagens aktuella och brådskande debatt. Men jag ville berätta för er att jag på parlamentets vägnar givetvis har framfört våra kondoleanser till El Salvadors president och jag har uttryckt vår djupt kända sympati i de prövningar som drabbar landet. För att hylla minnet av offren och för den oerhörda sorg som drabbat deras familjer ber jag er att iaktta en tyst minut. (Kammaren höll en tyst minut.) Talmannen. Den 31 december är för de allra flesta av oss en dag att fira, men blev tyvärr en sorgens dag för de familjer i Volendam i Nederländerna som under nyårsnatten förlorade tio av sina ungdomar. På Europaparlamentets vägnar vill jag uttrycka vår solidaritet med föräldrarna och familjerna till offren i deras prövning. Jag vill också sända en förhoppning om tillfrisknande till de 180 människor som skadades i denna förfärliga brand. Jag glömmer inte bort att andra platser, som också varit avsedda för fest och glädje, alltför ofta förvandlas till dystra och sorgtyngda platser, på grund av bristande säkerhetsåtgärder. I samma anda vill jag betyga mitt deltagande till familjerna till de 309 offren för branden i Kina på diskoteket i Luoyang och jag tackar er för att ni hedrar deras minne genom att iaktta en tyst minut. (Kammaren höll en tyst minut.) Talmannen. Kära kolleger! I likhet med er alla hade jag hoppats att vi skulle få öppna vår första session för året utan att behöva tala om nya offer för ETA:s terrorism. Den 20 december dödades olyckligtvis Juan Miguel Gervilla, polisman i Barcelona, av terroristerna. Han hade överrumplat sina mördare i färd med att förbereda ett attentat. Det var hans modiga ingripande som tyvärr kostade honom livet, men som utan tvivel räddade många människoliv. Av det skälet vill jag gärna tillägna honom en alldeles särskild hyllning och jag tackar er för att ni även iakttar en tyst minut. (Kammaren höll en tyst minut.) Återförvisning till utskott När det gäller Cashmans betänkande om allmänhetens tillgång till parlamentets, rådets och kommissionens handlingar, där omröstningen om resolutionsförslaget sköts upp till den 16 november förra året, har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter meddelat mig att det ännu inte kan respektera den tidsgräns på två månader som föreskrivs i arbetsordningen. Det är skälet till att utskottet har begärt att betänkandet skall återförvisas till utskottet enligt artikel 144.1 i arbetsordningen. Jag ger genast ordet till utskottets ordförande Watson, så att han kan lägga fram sin begäran på utskottets vägnar. . (EN) Fru talman! Den 16 november var kammaren vänlig och samtyckte till en begäran från det utskott för vilket jag har äran att vara ordförande att skjuta upp den slutgiltiga omröstningen om Cashmans föreslagna lagstiftningsresolution. Syftet med det uppskovet var att ge andra institutioner tillfälle att överväga våra ändringsförslag och att ge kommissionen möjlighet att utarbeta ändrade förslag. Sedan vår sammanträdesperiod i november har vi haft kontakt med de övriga institutionerna, men hittills har ingen överenskommelse tagits fram. Därför vill vi be kammaren om en förlängning av uppskovet på högst två månader för att kunna avsluta dialogen och vi hoppas kunna lägga fram kompromissändringsförslag till er för omröstning vid vårt sammanträde den 28 februari. (Parlamentet biföll begäran.) Arbetsplan Nästa punkt på föredragningslistan är fastställande av arbetsplanen. Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen vid sammanträdet den 11 januari har delats ut. Sammanträdesperioden den 15-18 januari i Strasbourg Talmannen. När det gäller måndagen, tisdagen och onsdagen har inga ändringar föreslagits. Fru talman! Jag vill för mina kolleger och för er påpeka att även om jag förstår skälen till att ni har stuvat onsdagen så full när det gäller de politiska frågor som skall debatteras mellan kl. 9.00 och 16.00, förfogar rådet och kommissionen över exakt samma talartid som samtliga parlamentsledamöter: 90 minuter för rådet och för kommissionen och 90 minuter för ledamöterna. Jag påpekar och beklagar detta. Jag vet att vi har en mycket späckad onsdag, men låt oss försöka ändra det här, eftersom parlamentsdebatten ju ändå bör väga tyngre än institutionerna. Tack, herr Dell'Alba. Jag noterar gärna er synpunkt. Fru talman! Jag skulle vilja knyta an till min kollega Dell'Albas tal och också säga någonting om onsdagen. Onsdagen är inte bara helt fulltecknad. Även viktiga betänkanden, som Sjöstedt-betänkandet om naturliga livsmiljöer och andra betänkanden, behandlas utan debatt, vilket jag anser vara felaktigt. Detta är emellertid följden av det katastrofala och felaktigt fattade beslutet att stryka fredagen, vilket jag skulle vilja påpeka i det här sammanhanget. Fru talman! Jag har begärt ordet för att kommentera den gemensamma debatten om fiske på tisdag. Det är en viktig debatt som skall hållas då och talmanskonferensen har beslutat ta med ett uttalande från kommissionen om fiskeavtalet med Marocko som inte ännu inte är löst. Som ni känner till är denna fråga mycket känslig och jag skulle vilja be om vissa klargöranden, eftersom den allmänna debatten kan förvridas litet genom att detta kommer upp. Jag ber för det första att ni anger vem som har föreslagit att detta skall tas upp, alltså om det är kommissionen själv som har begärt det eller om det är en politisk grupp. För det andra vore det normala, enligt debattordningen, att den gemensamma debatten om de fyra betänkandena skulle äga rum först och därefter skulle kommissionens uttalande göras med påföljande debatt. Eftersom det verkar som om detta inte längre är möjligt, då de politiska grupperna har fördelat ledamöternas tid för inlägg, vill jag i så fall kräva att kommissionens uttalande står som första punkt, för att ledamöterna skall kunna delta i debatten och för att uttalandet inte skall komma mitt i debatten, vilket skulle göra att ledamöterna inte skulle ha samma förutsättningar i debatten för att kunna svara på kommissionens uttalande. Fru talman! Jag svarar med stort nöje. Europeiska socialdemokratiska partiets grupp bad om detta uttalande från kommissionen. Jag vet inte om någon annan grupp också har anslutit sig. Skälet är mycket enkelt: de senaste dagarna har vi sett kommissionär Fischler i TV där han i direktsändning avbryter förhandlingarna; ordförande Prodi - jag vet inte om han fortfarande befinner sig i Marocko - har lagt ett nytt förslag och återupptagit förhandlingarna; några jordbruks- och fiskeriministrar - bland dem den spanska - har också uttalat sig och det är viktigt att vi kan debattera denna fråga och åtminstone vara lika informerade - vi kräver ingen lösning -, som tevetittarna. Det är faktiskt det lägligaste ögonblicket för kommissionen att göra detta uttalande, när vi nu diskuterar den framtida fiskeripolitiken genom fyra betänkanden. Detta är skälet till att Europeiska socialdemokratiska partiets grupp gjorde denna begäran. Tack, herr Barón Crespo. Herr Varela! Barón Crespo har därmed gett er sitt svar. Förslaget kom från de europeiska socialdemokraternas grupp, men jag kan säga att det har vunnit gillande hos talmanskonferensen som helhet. Fru talman! Jag begärde ett klargörande, jag tänker inte på något sätt diskutera möjligheten av ett uttalande från kommissionen, vilken uppenbarligen finns. Jag vill att det skall stå klart att vi stödjer detta, och jag tror att de politiska gruppernas talmanskonferens också stöder det, men jag har i dag ett extramöte med fiskeriutskottet och denna fråga kommer naturligtvis att tas upp, och som ordförande för utskottet vill jag ha all information så att jag kan förmedla den till mina kolleger. Ett uttalande är alltså välkommet, ingen är på något sätt emot det, vår grupp har också gett det sitt stöd. För att debatten skall ske under ordentliga former, vilket är det som bekymrar mig eftersom denna fråga kan störa de fyra viktiga fiskeridebatter vi har, vore det naturliga att uttalandet gjordes efter denna debatt, och att vi därefter fick tid att fortsätta debattera frågan, även om detta verkar omöjligt. De behöriga avdelningarna har meddelat mig att ordningen för inlägg är följande: först kommer de fyra föredragandena för betänkandena och därefter får kommissionären ordet för det nämnda uttalandet. Föredragandena i detta fall får ingen replik på kommissionärens inlägg i den gemensamma debatten. Det jag då vill yrka på är att kommissionens uttalande skall göras först och att talarna därefter kommer in, så att alla får samma information som ledamöter och samma möjlighet att svara på kommissionärens uttalande. Fru talman! Jag skulle vilja informera herr Varela Suanzes-Carpegna om att detta är villkoren för talmanskonferensen, men jag ser att vederbörliga avdelningar redan har meddelat honom detta. Tanken - på begäran av de flesta gruppordförandena - var att de fyra föredragandena först skulle tala och därefter kommissionens företrädare. Detta var vad som skedde under talmanskonferensen, som jag hade äran att leda, fru talman. Varelas begäran är en annan fråga. Tack, herr Colom i Naval. Jag tror att allt är helt klart nu. Torsdag: Talmannen. Jag har mottagit två förfrågningar om ändringar, som gäller aktuella och brådskande frågor av större vikt. Man föreslår att punkten " Visering för resa mellan Ryssland och Georgien" skall ersättas med en ny punkt som heter " Danone-affären" . Förslaget kommer från Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster. Jag har mottagit en annan förfrågning från Gruppen Union för nationernas Europa, som vill ersätta samma punkt med en ny punkt som heter " Situationen i Algeriet" . Fru talman! Jag vill helt kortfattat förklara varför min grupp har lämnat detta förslag som gäller något som håller på att utvecklas till Danone-affären, vilket främst franska tidningar vittnar om. Det är en viktig fråga som handlar om mer än den enskilda företagskoncernen. I detta fall handlar det om den politik som bedrivs av en stor livsmedelskoncern, som nyligen uppnått ekonomiska resultat som koncernchefen själv beskriver som lysande och som samtidigt beslutat att låta3 000 arbetstillfällen försvinna och stänga flera fabriker i olika medlemsstater i Europeiska unionen. Det tycks mig som att vi inte kan göra full sysselsättning till en prioriterad fråga för unionens verksamhet och verka för att utarbeta en ställning för det europeiska företaget som föreskriver nya rättigheter för löntagarna, samtidigt som vi utan att reagera accepterar en sådan strategi, som låter aktieägarnas intressen gå före alla andra hänsyn. Därför föreslår jag en brådskande debatt i denna fråga. Fru talman! Min grupp kommer att rösta för detta förslag eftersom det, med utgångspunkt i Wurtz argument, handlar om en fråga som inte är en fransk fråga utan en europeisk, på grund av Danone-gruppens betydelse och på grund av konsekvenserna i flera länder av de föreslagna åtgärderna. Genom att man i Nicefördraget dessutom har godkänt den europeiska företagsstadgan, anser vi att det är en mycket aktuell fråga som också har anknytning till det svenska ordförandeskapet. Med tanke på att min grupp också har tagit upp andra multinationella europeiska, och även globala, företags situation, när det gäller bil- och stålindustrin, anser vi att denna fråga borde granskas ordentligt i utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Kanske skulle man kunna byta en sak mot en annan, för frågan är tillräckligt allvarlig för att tas upp på ett djupare och mer ingående sätt. Fru talman! Vi betvivlar inte att det här rör sig om en viktig fråga, men sådant händer helt enkelt ständigt. Förr enades vi alltid om att vi skulle befatta oss med sådana fall inom ramen för en mera omfattande debatt. En prioritering är alltså inte rimlig, i synnerhet som ämnet som skall falla bort också är viktigt. För övrigt skulle jag vilja påpeka - p.g.a. Kristdemokratiska partiets kongress kunde jag visserligen inte delta i talmanskonferensen, utan min kollega James Provan ersatte mig - att en omröstning om detta redan ägt rum på talmanskonferensen och att det alltså inte ännu en gång måste föredras på nytt. Vi är emot att man prioriterar denna fråga. Fru talman! För det första är Poettering helt och hållet ursäktad för att ha misstagit sig, eftersom han var frånvarande. Men jag vill informera Poettering om att talmanskonferensen absolut inte röstade vare sig för eller emot detta förslag och att jag anmodades att lägga fram förslaget för kammaren, vilket jag också gjort. När det gäller förslaget från Barón Crespo, instämmer jag helt med förslaget att hänskjuta problemet i stort, det vill säga Danone och andra liknande situationer, till utskottet för sysselsättning och socialfrågor för att sedan låta frågan bli föremål för en mer övergripande debatt. Mitt problem är inte att absolut göra detta till en brådskande fråga, utan att vi måste ta i tu med detta svåra missförhållande, som orsakar starka känsloyttringar i den allmänna opinionen i våra respektive medlemsländer och som i praktiken kräver att Europeiska unionen ingriper. Så om övriga kolleger är överens ställer jag mig helt och hållet positiv till att frågan hänskjuts till utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Herr Wurtz! Betyder detta att ni drar tillbaka det förslag vi just har förelagts om att ersätta den brådskande frågan i punkt 5 med denna fråga? Skall jag anse att det finns ett brett samförstånd om förslaget från Barón Crespo? Jag ser att så är fallet. Är det någon från Gruppen Unionen för nationernas Europa som vill yttra sig om förslaget att ersätta punkten med " Situationen i Algeriet" ? Fru talman! Ni påminde oss nyss om de fasor som vi är bekanta med och som sammanhänger med terrorismen. Gruppen Unionen för nationernas Europa skulle önska att parlamentet med största brådska debatterade situationen i Algeriet. Under den gångna veckan har vi alla på TV kunnat se de outhärdliga bilderna från de massakrer som nyligen utförts i detta land av de islamitiska terrorister som oupphörligt tänjer på gränserna för det ohyggliga. Därför kan vi inte förstå att detta parlament som är så noga med människorättsfrågor, tiger still efter detta nya bevis på fanatisk sinnesförvirring. Att välja en sådan debatt skulle ge oss möjlighet att på nytt bekräfta att alla åtgärder som vidtagits i Nordafrika och i Algeriet i synnerhet för att föra en skoningslös kamp mot barnamördarna och deras medbrottslingar har ett massivt stöd hos unionens folkvalda. Vi tycker att det är vår plikt att sända ett medkänslans och solidaritetens budskap till det algeriska folket och uppmuntra den algeriska regeringen att med Europeiska unionens stöd i denna fråga genomföra den politik som man förväntar sig hos den förkrossande majoritet av landets medborgare som inte vänjer sig mer än vad vi gör vid det blinda våld som vanställer deras land. Jag tror att vem som helst som har haft tillfälle att resa till Algeriet under de senaste månaderna och de senaste åren, bättre kan föreställa sig vad detta förfärliga terroristproblem innebär för det algeriska folket, och jag tror faktiskt att det skulle hedra oss om vi behandlade denna fråga brådskande. Därför tycker jag att det är ett bra förslag. Fru talman! Det stora problemet är att det sker så mycket i vår värld. Ser man till de enskilda fallen frågar man sig varför inte just de prioriteras högst. Så ligger det till här i fallet med Algeriet. Å andra sidan har vi att göra med det viseringskrav som Ryssland införde unilateralt gentemot Georgien den 5 december 2000. De som är förtrogna med situationen i hela området vet att situationen där är överhettad, och att vi således kan vänta oss att konflikterna i området än en gång kommer att trappas upp. Vårt parlamentariska utskott har uttryckligen krävt att vi tar upp detta ärende tidigare. Förra gången sköts det upp. Jag tycker alltså att det nu är med rätta som vi begär uppmärksamhet för detta område, för att i möjligaste mån undvika framtida konflikter och för att också uppmärksamma de ryska myndigheterna på detta. Fru talman! För att undvika att ställa dessa frågor mot varandra, kan man kanske behandla situationen i Algeriet under rubriken " mänskliga rättigheter" . I så fall skulle samtliga föreslagna frågor kunna tas upp. Jag ser att detta mycket lämpliga förslag möter brett samförstånd i kammaren. Vi kommer därför att rösta om frågan som ett tillägg till punkten " Mänskliga rättigheter" . (Parlamentet gav sitt samtycke.) Fortfarande när det gäller torsdag har jag fått ett förslag från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp och Europeiska folkpartiets grupp om att lägga till en punkt med namnet " Jordbävningen i El Salvador" . Detta förslag klarar sig dessvärre utan alla kommentarer och jag låter det genast gå till omröstning. (Parlamentet samtyckte till förslaget.) Herr talman! Jag vill fortsätta att tala om torsdagens plenarsammanträde. Jag vill fästa uppmärksamhet på dess planering, enligt denna kommer debatten om betänkandet att fortsätta även efter 17.30, fram till 18.30. Då kommer, överraskande nog, betänkandet om konkurrenskraften hos skogsbaserade industrier inom Europeiska unionen, som jag utarbetat för utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, att behandlas. Därefter, klockan 18.30, följer omröstningen om betänkandet, ett betänkande som rör fyra miljoner europeiska arbetstagares arbetsplatser samt konkurrenskraften i denna och närstående sektorer. Jag tycker att planeringen för torsdagens plenarsammanträde mött övermäktiga problem i och med att fredagens sammanträden har upphört och vi är tvungna att dryfta ett betänkande som rör fyra miljoner arbetstagare klockan 17.30. Jag vet att högst några tiotal ledamöter blir kvar till omröstningen. Om vi tar ställning till ett så viktigt betänkande med så få ledamöter närvarande skulle det innebära en prestigeförlust för parlamentet. Därför önskar jag att man vid omröstningarna under torsdagens kvällssammanträde bara behandlade brådskande ärenden och att omröstningar om betänkanden flyttas från torsdagskvällen till föredragningslistan för följande Brysselsession. Tack, herr Seppänen! Jag noterar gärna er synpunkt. Erfarenheten har lärt oss att närvaron vid torsdagskvällarnas omröstning hela tiden varit mycket god och att den med god marginal stillat de farhågor ni nyss har uttryckt. Jag hoppas naturligtvis av hela mitt hjärta att vi fortsätter att se till att så blir fallet. Sammanträdena den 31 januari och den 1 februari i Bryssel. Talmannen. När det gäller sammanträdesperioden i Bryssel den 31 januari och den 1 februari har inget förslag om ändring inkommit. Arbetsplanen har därmed fastställts. Fru talman! Om en ordningsfråga. Jag vill uppmärksamma er på det faktum att oroväckande händelser har ägt rum i Moskva under de senaste 24 timmarna, huvudsakligen riktade mot de oberoende medierna och tryckfriheten. Media-Most sköter den oberoende televisionen i Ryssland och i dess organisation finns många radiostationer och oberoende tidningar. Andrey Tsimaylo, vice ordförande för Media-Most, arresterades i går och utsattes för fem timmars förhör och därefter blev Anton Titov, ekonomichef för den oberoende televisionen, arresterad i sin mors hem efter det att dörren slagits in av säkerhetspolisen. Flera andra underordnade anställda vid den oberoende televisionen har arresterats och förhörs just nu medan vi sitter här. Detta är en oroande utveckling och det går utöver Gusinskys personliga fråga, som jag tagit upp tidigare och jag är, vilket är väl känt, en rådgivare till honom. Fru talman! Kan vi ta denna angelägenhet under övervägande? Ni träffade vice ordföranden för Media-Most, Malashenko, i juni. Ni talade med honom om detta problem med att staten tränger på tryckfriheten och ni föreslog att något borde göras. Kan vi försöka hitta ett sätt att framföra våra synpunkter till den ryska regeringen och lösa denna fråga om tryckfrihet och yttrandefrihet, vilket komplicerar förbindelserna mellan den ryska federationen och Europeiska unionen? (Applåder) Fru talman! Jag erinrar mig med visst eftertryck att president Ben Ali lär ha skickat er vad vi kan kalla en artighetsskrivelse till följd av den resolution om Tunisien som vi antog i december. Om så är fallet, skulle ni kunna låta oss ta del av texten? Nej, det verkar inte som om denna skrivelse har nått fram till mig. Om så var fallet skulle jag givetvis informera parlamentet. Fru talman! De senaste dagarna, de senaste timmarna har nyheterna om allt fler fall av allvarliga sjukdomar som unga militärer och många civila har drabbats av kommit slag i slag, sjukdomar som sammanhänger med den radioaktiva strålning som är ett resultat av användningen av vapen med utarmat uran i stridsspetsarna. Fru talman, jag anser att vi i första hand skall uttrycka vår djupt kända medkänsla med de unga militärernas familjer, med de civila européerna och medborgarna i Republiken Jugoslavien vars kära har avlidit till följd av den radioaktiva nedsmutsning som Natobombningarna har orsakat. För det andra vill jag säga er att jag uppskattade era uttalanden om det utarmade uranet mycket och särskilt att jag instämmer i er begäran om ett brådskande förbud mot användning av dessa dödliga bomber. Jag vet mycket väl att det finns de som förnekar att det finns ett samband mellan dessa dödsfall, dessa sjukdomar och användningen av dessa bomber, men jag vet också att ingen general kan bevisa motsatsen till denna tes. Om det alltså inte går att få till stånd ett omedelbart förbud är det oundgängligt med ett omedelbart moratorium, för även om det i dag inte finns några krig där dylika bomber används fortsätter man dock att använda dem vid övningar. Jag litar på ert omdöme när det gäller att driva denna fråga. Fru talman! I morse klockan 08.00 befann jag mig på Schiphol i gott sällskap av 24 andra parlamentariker, medarbetare och en kommissionär. Vi var mycket glada åt att än en gång få åka till Strasbourg för en vecka efter semestern, men tyvärr blev vårt flyg inställt. Det var inte första gången, fru talman. Vi flyger till Strasbourg med Regional Airlines. Sedan detta flygbolag övertogs av Air France i år har hälften av alla flygningar blivit inställda. Det innebär att det kommer grus i maskineriet varje gång vi med gott mod försöker ta oss till Strasbourg. Så även i dag, då vi var tvungna att åka till Strasbourg via Paris. Trots att jag var på Schiphol i Amsterdam klockan 08.00 i morse, kom jag och 24 andra med mig fram till Strasbourg först klockan 16.00 i eftermiddags. Nu är Air France fortfarande ett helstatligt företag, och den franska regeringen har försäkrat att de skall göra allt för att göra Strasbourg lite drägligare för oss. Därför skulle jag vilja be er att framföra det här klagomålet till den franska regeringen, för vi skulle gärna vilja återfå möjligheten att flyga direkt till Amsterdam i tid varje måndag och varje torsdag. (Applåder) Fru Plooij-van Gorsel, jag beklagar mycket det ni har berättat och jag kan försäkra er att jag med största eftertryck kommer att meddela vederbörande ert rättmätiga missnöje. Fru talman! Om en ordningsfråga. Jag vill uppmärksamma kammaren på en beklaglig händelse som har skett sedan vår senaste sammanträdesperiod och det är fallet med Panikos Tsiakourmas. Många av er kanske inte känner till att en del av Cypern redan är en del av Europeiska unionen, eftersom Storbritannien behöll suveräna baser på Cypern och Tsiakourmas greps från en av dessa baser kort före jul. Det gripandet var en olaglig handling. Tsiakourmas hålls nu kvar i norra Cypern. Jag vill vädja till kammaren att uttrycka sin medkänsla för Tsiakourmas och hans familj. Han har anklagats för ett brott som jag inte anser att han är skyldig till. Vilka sakförhållandena än är i hans fall var hans bortförande dock oacceptabelt. Han bortfördes från en EU-medlemsstats territorium. Fru talman! Jag ber er att framföra vår oro till regeringen i Ankara om denna händelse och vår förhoppning om att denna beklagliga händelse inte skall påverka en lösning av Cypernproblemet och de fredsförhandlingar som pågår i denna stund samt att uttrycka vår förhoppning om att Tsiakourmas kommer att friges så snart som möjligt. Fru talman! Först vill jag tala om att jag helt instämmer i de påpekanden vår kollega Cossutta nyligen gjorde, även om det inte är därför jag har begärt ordet. Jag har begärt ordet med anledning av det ämne som togs upp av vår kollega Villiers, dvs. för att fördöma ännu en terrorhandling som den turkiska ockupationsmakten gjort sig skyldig till på norra Cypern. Denna händelse har beskrivits av vår kollega, och jag behöver inte lämna fler detaljer. Jag vill bara framhålla, förutom det faktum att Tziakurmas bortfördes från de brittiska basernas territorium, att han bortfördes och hålls fängslad av trupper från ett land som är kandidatland för medlemskap i Europeiska unionen. Vi har således alla möjligheter att framföra protester till detta land, och jag vädjar till er, fru talman, jag vädjar till alla parlamentsledamöter att reagera, så att vi kan kräva ett omedelbart frigivande av Tziakurmas. Han är dessutom sjuk, han lider av diabetes, och hela den här historien verkar ha iscensatts, för att man skall kunna utväxla Tziakurmas mot en turkcypriotisk narkotikasmugglare som gripits av Republiken Cyperns polismakt. Herr Alyssandrakis, vi skall undersöka vad vi kan göra i denna fråga. Jag har lyssnat på ert inlägg, liksom på inlägget från föregående talare. När det gäller inlägget från Cossutta, vet han att jag utfärdat ett meddelande som ligger helt i linje med hans inlägg. Fru talman! Även jag skulle vilja instämma i Villiers och Alyssandrakis protester mot bortförandet av denne redan sjuke grekcypriot. Kidnappningen var planerad, och bredvid honom hade man placerat en påse med hasch, för att han skulle kunna anklagas för att bedriva narkotikahandel, trots att kidnappningen av honom ägde rum på den brittiska basen. Jag vill också påpeka att England i det här fallet inte bara är garantimakt utan också medlem i Europeiska unionen. Man bör vidta effektiva åtgärder, för jag är rädd att Turkiet, sedan landet godtagits som kandidatland för medlemskap i Europeiska unionen, känner sig oförhindrat att uppträda sämre i dessa sammanhang. Turkiet har redan flyttat fram sina ställningar på två punkter vid gränsen till den gröna zonen på Cypern i strid med FN:s bestämmelser, och protesterna från FN och från oss och från Natos medlemsländer är så svaga att man negligerar dem helt. Denktash, ledare för " Norra Cypern" , som ju är ockuperat av Turkiet, vägrar dessutom att delta i de fortsatta förhandlingarna för att åstadkomma en lösning av Cypernfrågan. Han känner sig nämligen starkare än tidigare, eftersom Europeiska unionen, utan att ägna saken särskilt stor eftertanke, har godkänt Turkiet som kandidatland för medlemskap i Europeiska unionen. Fru talman, jag skulle vilja göra er uppmärksam på att rådet - för övrigt inte för första gången - bryter mot arbetsordningen. I egenskap av ledamöter har vi möjlighet att en gång i månaden lägga fram en skriftlig fråga som prioriteras och som enligt arbetsordningen måste besvaras inom tre veckor. Nu händer det allt oftare att rådet inte klarar denna frist. Det senaste exemplet är följande: I oktober lade jag fram en fråga som än idag inte har besvarats, nämligen när rådet äntligen har för avsikt att låta den lovade löneökningen för medarbetarna vid Europol träda i kraft! Detta är inget specialfall, utan sådana incidenter hopar sig. Jag ber er enträget att i rådet propsa på att man rättar sig efter arbetsordningen. (Applåder) Fru talman! Jag har i upprepade skrivelser till er tagit upp den här frågan, och jag tar nu till orda för att ännu en gång påtala det faktum att hundratals politiska fångar sedan den 20 oktober - dvs. i flera månader - hållits fängslade i Turkiet och att de lever under usla förhållanden. De hungerstrejkar till döds - en del av dem har redan dött - för att den turkiska regeringen inte skall placera dem i kala isoleringsceller i syfte att knäcka deras moral och motståndsvilja. Ni känner till vilken tragik det innebär för hela mänskligheten att Turkiets trupper och polis brutalt har gått till aktion i fängelserna. Det har lett till dödsoffer. De har beskjutit fångar. De gick till brutalt angrepp på de politiska fångarnas familjer, som protesterade utanför fängelserna och som också hungerstrejkade. Jag anser, fru talman, att det är fel av oss, fel av presidiet, att vi ännu inte har framfört någon kraftigare, absolut entydig protest, för genom denna tystnad har hela mänskligheten fått uppfattningen att både Europaparlamentet och Europeiska unionen blir medskyldiga till detta brott. Jag ber er att åtminstone nu visa lyhördhet i denna fråga och formulera en protest. Fru talman! Med det nya året har vi genom den spanska Boletín Oficial del Estado fått kännedom om att elva poliser och tre civilgardister, vilka redan hade dömts som torterare, blivit benådade av den spanska regeringen. Få fall av tortyr erkänns av de spanska domstolarna. Tvärtom blir många tjänstemän befordrade på grund av sådan aktivitet. Inom Europeiska unionen kan detta helt enkelt inte tillåtas. Det är vår uppgift att försöka pressa på den spanska regeringen i denna fråga. Jag vill uppmana detta parlament att göra ett uttalande på ett så tydligt sätt som möjligt för att visa vårt fasta motstånd mot tortyr. Jag är övertygad om att ni kommer att vilja agera fullt ut och snabbt på denna angelägna fråga. Fru talman! Har det kommit till er kännedom att registret över ledamöternas ekonomiska intressen förra veckan offentliggjordes på Internet på webbplatsen www.mpt2001.co.uk? Detta skedde inte till följd av att parlamentet började tillämpa principerna om insyn och öppenhet utan genom att registret kopierades av en arbetsgrupp i parlamentet som arbetade för en brittisk TV-komiker. När registret nu har lagts ut på en offentlig plats, kommer ni att råda alla berörda att inte tillåta att Europaparlamentet fortsätter att se hemlighetsfull och löjlig ut utan att vidta snabba åtgärder för att föra oss in i 2000-talet och se till att informationen offentliggörs på vår egen webbplats och blir permanent tillgänglig för de europeiska medborgarna? Fru talman! Jag beklagar också att ett brittiskt komediprogram ville behandla parlamentet på ett obetänksamt sätt och jag vill påpeka att min egen grupp naturligtvis redan har offentliggjort vårt register över ekonomiska intressen på Internet. Det återstår för Davies grupp att göra likadant och följa vårt exempel och lägga ut registret med ekonomiska intressen på Internet. Under tiden håller jag med honom. Jag anser att ju snabbare detta finns på Internet, desto bättre. Det handlar om ett offentligt register. Det finns inget skäl till varför det bör hållas hemligt. Det är den inställning som jag tror kvestorerna kommer att föra fram till presidiet inom kort. Kreditinstitut Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0369/2000) för utskottet för ekonomi och valutafrågor om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut (föredragande Peijs). . (NL) Fru talman! År 1985 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag till ett direktiv om samordning av lagstiftning beträffande administrativa rekonstruktions- eller likvidationsförfaranden för kreditinstitut. Att så pass lång tid har gått sedan dess har till stor del att göra med Gibraltaraffären. Syftet med detta direktiv är att garantera att kreditinstitut och dess filialer rekonstrueras eller likvideras enligt principerna om enhet och universalitet. Detta innebär att kreditinstitutets hemland ges exklusiv behörighet att behandla den administrativa sidan av rekonstruktionen och likvidationen av kreditinstitutets samtliga filialer inom EU. Detta gäller under alla omständigheter, förutom i de undantagsfall som har innefattats i artikel 20 i detta direktiv. Direktivet syftar alltså inte till att harmonisera, utan till att garantera en lika behandling av alla långivare och ett konsekvent tillvägagångssätt i hela Europa. Som föredragande instämmer jag helt med det väsentliga i detta betänkande. I samråd med rådet och kommissionen har jag försökt att föra in ett antal förbättringar i detta betänkande med hjälp av två typer av ändringsförslag. Den första typen har att göra med det faktum att formuleringen av rådets gemensamma ståndpunkt inte var konsekvent i förhållande till det redan befintliga insolvensdirektivet och direktivet om likvidation och rekonstruktion av försäkringsbolag som vi kommer att rösta om i utskottet för ekonomi och valutafrågor nästa vecka. Dessa typer av skillnader mellan direktiv som handlar om samma ämne är oacceptabla såvida det inte finns några goda skäl för detta. Som föredragande har jag satt en ära i att göra lagstiftningen om detta utomordentligt viktiga ämne så klar och entydig som möjligt. Alla våra ändringsförslag avser artikel 20, som behandlar undantag från regeln. Vissa ändringsförslag gör att direktivet ligger i linje med andra direktiv, som exempelvis insolvensdirektivet och likvidation av försäkringsbolag, som jag nämnde alldeles nyss. Det gäller artiklarna 20.1 h och 20.2. De återinförs i betänkandet genom artiklarna 20a till och med 20d, men då med samma formulering som i de två andra direktiven. Den andra typen av ändringsförslag handlar om att slopa en del undantag från huvudregeln. Dessa undantag var otydligt formulerade och tillät utrymme för tolkningar. I fråga om artikeln om de reglerade marknaderna kunde den situationen uppstå att undantaget har större omfattning än huvudregeln. Ändå stod artiklarna om reglerade marknader, återköpsavtal, kontraktsenlig kvittning och förnyelse av fordran på ett sådant sätt i den gemensamma ståndpunkten. I första hand strävade jag efter att stryka dessa artiklar. Problemet var bara att vissa parter inom rådet inte kunde godta att dessa artiklar stryks helt och hållet. Av den anledningen försökte jag att nå en överenskommelse med rådet, och det lyckades i allra sista stund i onsdags i förra veckan. Kompromissen består fortfarande av att de tre artiklarna stryks, men de ersätts av tre andra artiklar. I stora drag står det i kompromissartiklarna att den lag som gäller i den medlemsstat som berörs av kontraktet inte skall påverkas. Vidare klargörs i dessa artiklar också att den konkurslagstiftning som gäller i det berörda kreditinstitutets hemland inte skall påverkas. Det innebär alltså att om man sluter ett kontrakt vid ett kontrollerat institut så kommer avkastningen från de kontrakten ändå att hamna i konkursboet. Det är vad det handlar om, och det var syftet med mitt ursprungliga förslag om strykning. Nu står allt där klart och tydligt, alla är nöjda och det gläder mig att vi tack vare ett intensivt samarbete förmodligen har lyckats undvika ett tidsödande förlikningsförfarande. Vi lägger alltså fram två typer av ändringsförslag. Den ena typen syftar till att utjämna skillnader i förhållande till andra direktiv; den andra typen syftar till att stryka ett antal undantag. Jag brinner av förhoppning att denna lagstiftning, vars kvalitet jag anser att parlamentet har bidragit till att höja, aldrig kommer att behöva träda i kraft. Herr talman! De största tvistefrågorna i detta betänkande gäller tre olika typer av kontraktsenliga avtal, nämligen återköpsavtal, nettningsavtal (avtal om betalning av nettobelopp efter kvittning) och avtal som tillämpas på en reglerad marknad. Som Peijs angav i stora drag diskuterades dessa typer av avtal i utskottet inför denna debatt och vad vi i huvudsak strävar efter att göra med de kompromisser som Peijs föreslog är att se till att parter kan välja sin egen avtalsrätt i förbindelse med dessa speciella avtal, men inte sitt eget insolvensförfarande. Det finns en skillnad här mellan avtalsrätt och extern insolvenslagstiftning eftersom det är väldigt viktigt att säkerställa att parter, fastän de kanske väljer avtalsrätten, i själva verket inte får välja sin egen insolvenslagstiftning. Nu uppstår ett problem som rör växelverkan mellan avtalsrätt och insolvenslagstiftning. Vad vi försöker göra är att se till att avtalet fungerar och att eventuella processer tas omhand i andra änden i enlighet med insolvenslagstiftningen i hemlandet. Det finns fortfarande lite osäkerhet i texten om vad som händer med system som, till exempel det i Spanien, där man har insolvensförfaranden som inleds innan avtalsrätten faktiskt tillämpas. I huvudsak är dessa automatiska uppskov och innebär, förmodar jag, att i vissa länder som Spanien alla avtal tillfälligt upphävs genom ett insolvensförfarande. Jag ger en applåd till Peijs arbete med att förena vad som såg ganska omöjligt ut och finna en lösning till förmån för hemlandets kontroll, vilket är att föredra när det gäller den inre marknaden, men jag har några farhågor om att det fortfarande kommer att behövas en viss finjustering. Jag hoppas att vi inte behöver en tredje behandling, men vi måste kanske bara uttrycka det helt klart att dessa automatiska uppskov absolut inte skall inverka på nettningsavtal, återköpsavtal och avtal på en reglerad marknad. Jag vill påpeka för kammaren att ibland är det viktigare att få ett tydligt svar än att få ett som passar alla; ett som är absolut perfekt i alla avseenden. Eftersom ett tydligt svar innebär att människor kan ordna sina transaktioner enligt det ramverk som vi har tagit fram. Det är mycket viktigt att göra det. Jag applåderar det arbete som Peijs har gjort och jag hoppas att vi till sist har löst denna fråga. Jag har bara vissa betänkanden om de automatiska uppskoven och misstänker att vi kanske behöver finjustera i ett senare skede. Den andra kontroversiella frågan gäller verklig rätt och den åtskillnad mellan den gemensamma ståndpunkten och den förbättring av texten som Peijs har gjort och detta är något som vi har diskuterat mycket ingående. I huvudsak finns det en mycket stor grad av gemensam grund mellan det som rådet föreslår i den gemensamma ståndpunkten och den alternativa formulering som Peijs har föreslagit. Med hänsyn till osäkerheten är jag benägen att tro att det kan vara väl värt att hålla sig till den gemensamma ståndpunkten i den speciella frågan, på grund av det eventuella hot som den kan utgöra för obligationsmarknaden. Detta är inte av strategiskt intresse för mig som brittisk parlamentsledamot, eftersom det inte inverkar på den brittiska marknaden på något sätt - det är av mycket större betydelse för den danska, österrikiska och tyska obligationsmarknaden. Jag vill gratulera Peijs till hennes arbete. Det är ett mycket bra betänkande. Det finns fortfarande en eller två små kontroversiella punkter i det, men hon har gjort ett utmärkt arbete. Jag ber om ursäkt för den förvirring vi har haft i utskottet om omröstningen och jag är glad att allt nu har blivit löst. Herr talman! Jag anser inte att jag behöver alla fem minuterna, förhoppningsvis skall detta ge er möjlighet att skynda på förfarandena i kväll. Jag vill först och främst gratulera fru Peijs som föredragande av detta betänkande vilket, som Villiers redan har förklarat, har varit utomordentligt komplicerat. Frågan har länge varit problematisk, framför allt på grund av de nationella skillnaderna på statlig nivå, snarare än de frågor som direkt härrör från parlamentet, men de kompromisser som tagits fram i parlamentet har varit både ändamålsenliga och lägliga i fråga om synsätt och är mycket välkomna. I ett försök att skapa lika behandling i hela EU är principerna om enhet och universalitet naturligtvis de centrala pelarna i detta betänkande och därmed uppnås samstämmighet och överensstämmelse. Likaså garanteras rättigheter för borgenärer i andra medlemsstater än sin egen genom garantier om samarbete mellan de berörda myndigheterna i medlemsstaterna, men låt oss, i det fall några av er inte har läst dokumentet, ha klart för oss att detta handlar inte om harmonisering, det handlar om ömsesidigt erkännande av medlemsstaternas rekonstruktionsåtgärder och likvidationsförfaranden. Parlamentets framgång med att införa väsentliga ändringar i det ursprungliga förslaget är viktigt. Det finns många i parlamentet som anser att dessa frågor är mycket viktiga, eftersom de alla gäller skydd av europeiska medborgares ekonomiska intressen och rättigheter; detta betänkande hjälper till att klargöra många av inslagen, som systemet för garanti av insättningar. Men naturligtvis måste många av de ändringar i den gemensamma ståndpunkten som slutligen kom tillbaka till oss välkomnas då de speglar många av Europaparlamentets farhågor, även om mer arbete fortfarande måste göras. Det är därför klokt av parlamentet att det, samtidigt som det godkänner syftet med det förbättrade dokumentet, återinför våra prioriteringar från den första behandlingen men att det organiserar och även klargör förslagen som utgår från denna text. Ändringsförslagen 1 och 2 gör att texten överensstämmer med insolvensförordningen och förslagen till likvidation av försäkringsbolag som redan var överenskommet förra sommaren: detta bekräftar därför parlamentets önskan att se en viss grad av samstämmighet i denna fråga. Jag hittar också ett ökat skydd för borgenärer i ändringsförslagen 3, 5 och 6 samtidigt som jag inser att andra nationella delegationer, särskilt i min grupp, kanske har andra bekymmer på detta område. Men jag personligen stöder åsikten att få detta direktiv att överensstämma med insolvensförordningen och förslagen till likvidation av försäkringsbolag. Jag anser att i de kvarvarande ändringsförslagen till sist där traditionen med att förbättra texter för att göra dem tydligare följs har Europaparlamentets föredragande använt det slag av kvalitet som vi har börjat förvänta oss av erfarna ledamöter. Medan frågor som nettning verkar ha förts in som en extra grupp av ändringsförslag är det som vi har här likväl ett genomförbart dokument som kan garanteras få stöd i kammaren och skapa allvarlig diskussion inom rådet. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Vi är alla ense om att direktiven för att sanera kreditinstituten borde ha utfärdats för länge sedan. Detta är också anledningen till att vi välkomnar dem. Äntligen fastställs ett enhetligt förfarande och en samstämmighet upprättas mellan saneringsförfarandet och insolvensförordningen. Vi bör betona att särskilt bestämmelserna för att värna om borgenärernas rättigheter är väsentliga här, eftersom informationen till borgenärerna, liksom villkoren för deras betalningar, fastställs. Därmed säkras i samma utsträckning en lika behandling av alla borgenärer, även i andra länder än det ursprungliga medlemslandet. Förvisso är texten synnerligen bra i sin nuvarande form, emellertid fanns det en del oklarheter. Sålunda stärktes, genom en rad ändringar i utskottet, den avgörande universalitetsprincipen. Likaså undanröjdes en del skiljaktigheter när det gäller regleringen av finansiella konglomerat som skulle kunna medföra osäkerhet beträffande rättsordningen. Ni har i debatten redan påpekat att vi företräder olika åsikter på en punkt, framför allt när det gäller ändringsförslag 3 och 5. Den nära parallellen mellan sanering och kreditinstitutens och försäkringsbolagens likvidation, är inte önskvärd när det gäller alla frågor i detta förfarande. Här finns olika ståndpunkter eftersom många anser att det handlar om olika produkter: ibland om en annan marknad. Olika produkter och olika marknader måste också behandlas olika och inte automatiskt på samma sätt. Den gemensamma ståndpunkten är ur min synvinkel välbalanserad och förbättrades delvis genom utskottets och talmannens - som jag tackar - ändringar. Texten bör därför antas så snart som möjligt och omsättas i handling av medlemsstaterna. Jag beklagar att tvisten i rådet har lett till en försening på mer än ett årtionde. Jag vill påpeka att kommissionens första förslag offentliggjordes redan 1985 och att den första behandlingen i det här huset ägde rum redan 1987. Jag betonar detta även för att vi i våra debatter - framför allt i anslutning till Europeiska rådet i Nice - fortlöpande dryftar balansen mellan de europeiska institutionerna och i flera fall diskuterar huruvida förfarandena måste påskyndas. Detta gäller inte bara för parlamentet, såsom det oftast framställs offentligt, även om man naturligtvis kan påskynda och fördjupa ett och annat även hos oss. Men här handlar det inte om att lägga skulden på någon. Den största potentialen för att skynda på förfarandena mellan de europeiska institutionerna bjuder utan tvivel de opinionsbildande och beslutsfattande processerna i Europeiska rådet. Detta tydliggjordes här på nytt mycket starkt. Kommissionens förslag skall garantera att ett kreditinstitut och dess filial i en annan medlemsstat kan saneras och likvideras i enlighet med principen för enhet och universalitet. Det här garanteras genom detta förslag till direktiv. . (NL) Herr talman! Marknaden och de nationella myndigheterna har sedan en lång tid tillbaka sett fram emot ett fastställande av direktivet om rekonstruktion och likvidation av kreditinstitut. Med detta direktiv avser man i själva verket att skapa visshet om de föreskrifter som på ett grundläggande och branschspecifikt sätt styr institut, tillgångar, rättigheter och affärsmässiga förbindelser när en bank som är verksam i flera av unionens medlemsstater råkar i svårigheter eller går i konkurs. Detta direktiv är en av prioriteringarna i handlingsplanen för finansiella tjänster. I den gemensamma ståndpunkt som rådet har antagit med kvalificerad majoritet visar rådet på en subtil och skarp insikt i de specifika kännetecken för banksektorn som bidrar till att denna sektor intar en särställning, såväl i fråga om insolvensförfarandet i allmänhet som i fråga om jämförelsen med den övriga finansiella verksamheten, som exempelvis försäkringsväsendet och överlåtbara värdepapper. Av den anledningen sörjer artikel 20 i den gemensamma ståndpunkten för ett antal aspekter i fråga om en särskild behandling av banksektorn. Denna särskilda behandling har på intet sätt någon skadlig inverkan på harmonin och logiken i ett lagstiftningssystem för de finansiella tjänsterna som helhet. De gör tvärtom rättvisa åt bankväsendets specifika kännetecken, varigenom stabiliteten och rättssäkerheten för transaktionerna garanteras i ännu högre grad. I Peijs betänkande, som jag för kommissionens räkning vill lyckönska henne till, och vad det beträffar instämmer jag gärna i de komplimanger som Villiers och Skinner framförde med adress till Peijs, som till stor del förhåller sig välvilligt till den gemensamma ståndpunkten, föreslås ett antal ändringsförslag till artikel 20, som har framförts redan tidigare i eftermiddag. Kommissionen kan instämma med innehållet i alla dessa ändringsförslag utom ett. Kommissionen motsätter sig ändringsförslag 1 med avseende på återköpsavtal, åtminstone i princip. Det är ju av största vikt att bankerna på förhand vet vilken rätt till återköpsavtal som skall vara tillämplig. Nu har Peijs lagt fram fem nya ändringsförslag för PPE-DE-gruppens räkning. De ändringsförslagen bildar tillsammans med de ändringsförslag som utskottet för ekonomi och valutafrågor har godkänt en sammanhängande helhet som gör rättvisa åt banksektorns särställning. De nya ändringsförslagen tar, i en annan form, hänsyn till de särskilda krav som ställs inom banksektorn närt det gäller kvittningsavtal, återköpsavtal och transaktioner på reglerade marknader. Kommissionen kan instämma med själva andemeningen i dessa förslag, såsom den kommer till uttryck i den tillhörande motiveringen. Om de fem nya ändringsförslagen godtas av parlamentet kan kommissionen instämma med andemeningen i alla de ändringsförslag som läggs fram i Peijs betänkande, inklusive ändringsförslag 1. Men formuleringarna i alla ändringsförslag, jag säger detta i synnerhet som svar på Villiers anmärkning, formuleringarna i alla ändringsförslag måste då anpassas för att garantera att de är förenliga med artikel 20 och konsekventa i förhållande till denna artikel. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Förenklad lagstiftning om den inre marknaden (SLIM) Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A5-0351) av Doorn för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet - Utvärdering av SLIM: förenklad lagstiftning om den inre marknaden (KOM (2000) 0104 - C5 0209/2000 - 2000/2115 (COS)). Herr talman! I förra veckan tillkännagav den nyinrättade expertkommittén för prövning av administrativa kostnader i Nederländerna, Actal, att det nederländska näringslivet går böjt under administrativa omkostnader till en summa av närmare 9 miljarder euro per år. Den genomsnittlige företagaren måste ägna ungefär tio timmar i veckan åt administration och pappersarbete. Nederländerna utgör när det gäller detta inget undantag. Undersökningar har visat att mellan fyra och sex procent av bruttonationalprodukten i Europeiska unionens medlemsstater går åt i onödan till följd av att företagen belastas med onödig byråkrati. Det handlar om en tung administrativ börda som inte minst drabbar småföretagarna. Jag känner företagare som medvetet avstår från att vidare expandera sina företag, eftersom de till varje pris vill undvika att anställa personal. Det administrativa krångel som det för med sig avskräcker många. De många förpliktelser som myndigheterna ålägger företagarna förhindrar på detta sätt produktionstillväxten och en ökning av sysselsättningen. I detta sammanhang handlar det ibland inte ens om lagstiftning som i sig är felaktig eller mindre bra, utan det gäller ofta det sammantagna antalet förpliktelser som gör den administrativa bördan blytung, och även vi här i Europaparlamentet bidrar till detta. Jag kommer fortfarande ihåg ett betänkande från förra året om arbetsförhållandena på byggplatser. I det kan man nu bland annat läsa att det är förbjudet att hålla i en stege som någon står på, detta tack vare ett ändringsförslag som lagts fram i parlamentet. Bortsett från det orimliga i en sådan bestämmelse, kan man fråga sig vem det är som ser till att den här typen av lagstiftning följs. Herr talman! Ett av de stora problemen i vårt komplicerade samhälle är att vi producerar alldeles för många föreskrifter, så många och så invecklade att vi inte ens själva har möjlighet att se till att de följs. Konsekvenserna av detta kan bli katastrofala. Det har vi återigen nyligen fått erfara i Nederländerna. Den tunga administrativa bördan för medborgare och företag samt myndigheternas oförmåga att se till att den alltför rikliga mängden av lagar respekteras, utgör enligt min uppfattning en tillräcklig anledning för att med kraft se till att lagstiftningen förenklas och kvaliteten på densamma förbättras. SLIM- projektet, som kommissionen tog initiativet till 1996 och som vi diskuterar här i kväll, är ett steg i rätt riktning, men som jag konstaterar i mitt betänkande är det för lite och det går för långsamt. Mot bakgrund av den totala produktionen av lagar är det bara en droppe i havet. Det är av den anledningen jag yrkar på ökad snabbhet, kortare genomförandeperioder för resultaten från SLIM-arbetsgrupperna och självfallet också den organisation och den arbetskraft som behövs för att möjliggöra detta. Jag anser det emellertid vara ännu viktigare med ett integrerat tillvägagångssätt i samband med förenklingen av lagstiftningen. Jag anser att man då i första hand bör se till utarbetandet av lagstiftningen. Det är ju mycket lättare att åstadkomma en förenkling på ett tidigt stadium än att i efterhand anpassa befintlig lagstiftning till höga kostnader som även drabbar företag. I början måste man göra allt för att utarbeta en lagstiftning av god kvalitet och i så hög grad som möjligt begränsa de administrativa och ekonomiska konsekvenserna. Som jag nämnde tidigare är den nederländska expertkommittén, Actal, sedan en tid verksam i Nederländerna; den fungerar som en oberoende vakthund som har i uppgift att granska utkast till lagförslag för att på så sätt kunna blottlägga eventuella negativa administrativa bördor som kan drabba medborgare och företag. Det är ett utmärkt initiativ, och jag hoppas att det kommer att få stor spridning, såväl till andra medlemsstater som på unionsnivå. Jag uppmanar härmed eftertryckligen Europeiska kommissionen att anstränga sig till det yttersta för att förbättra kvaliteten på lagstiftningen och begränsa de administrativa bördorna för medborgare och företag. Även vi i Europaparlamentet måste ständigt fråga oss vilka konsekvenser de lagförslag som läggs fram här får för medborgarna och företagen. Om andra inte gör något måste kanske vi, med den amerikanska kongressen som förebild, själva inrätta en sådan avdelning som kartlägger administrativa och ekonomiska konsekvenser av lagstiftning. Herr talman, herr kommissionär Bolkestein, ärade kolleger! Förslaget om förenkling av lagstiftning om den inre marknaden berör en av de viktigaste aktuella processerna inom unionen. Åtminstone lyfte mitt parti hemma i Finland, dvs. Nationella Samlingspartiet, fram effektiveringen av lagstiftningen och slopandet av onödiga direktiv i kampanjen till det europeiska parlamentsvalet. Jag är övertygad om att detta ärende anses viktigt i många instanser. Kommissionens information om den aktuella situationen i SLIM-projektet är i stort sett tillfredsställande, men ingalunda tillräcklig. Det är ytterst viktigt att kommissionen kan få fram ett entydigt lagförslag ur utkasten från projektets tredje och fjärde beredningsskeden. Den tidsfrist på ett halvt år som föredraganden föreslog bör även beaktas. Jag understöder varmt föredragandens förslag om att konsumenterna till lagarna som vi beslutsfattare stiftar skall höras då vi bereder konkreta förslag. Bara en dylik verksamhet, som påminner om gemensam co-regulation-lagstiftning, kan betjäna den snabba utvecklingen inom den inre marknaden och garantera att konsumenterna också i praktiken kan dra nytta av dessa lagstiftningsprojekt och övergången till euron. Det är givetvis klart att enbart förslag inte är tillräckligt; de måste också behandlas snabbt i parlamentet och rådet. Då och då diskuteras en snabbare behandling vid lagstiftningsprocesser i parlamentet. Speciellt vi som är medlemmar i utskottet för ekonomi och valutafrågor väntar med intresse på förslagen från Lamfylussys arbetsgrupp om de nya förfaranden som i framtiden skall tillämpas åtminstone vid lagstiftningen om finansiella tjänster. Även om arbetsgruppens interimsrapport inte var speciellt detaljerad får man ändå intrycket att man i arbetsgruppen överväger ett förslag till ett förfaringssätt med ett fullständigt gemensamt beslutsfattande endast vid frågor som berör stora linjedragningar; vid ändring av mera tekniska direktiv kunde ett så kallat fast-track-förfarande tillämpas. I princip är jag positivt inställd till dylika förslag även om det som bekant är svårt för oss parlamentariker att avstå från makten. Jag tror att det är nödvändigt att vi avstår från en viss del av makten för att de sista hindren för en fri inre marknad skall kunna undanröjas så fort som möjligt. Mitt och gruppens ställningstagande är naturligtvis i sista hand beroende på hur detta fast-track-förfarande kommer att utformas. Metoden får absolut inte kopieras från de nuvarande kommittéförfarandena som verkligen behöver förnyas, speciellt när det gäller öppenhet. Det här nämnde även vår föredragande. Beträffande den allmänna utvecklingen vid lagstiftningsprocesser ser jag förväntansfullt fram emot den vitbok om nya styrelseformer som kommissionen håller på att utforma till toppmötet i Göteborg. Vad kommissionen där föreslår, kommer att ge riktlinjer för hur snabbt nya lagstiftningsprojekt behandlas och om unionens effektivitet överhuvudtaget under en lång tid framöver. Det är min förhoppning att vitboken kommer att presentera goda och konkreta förslag och jag hoppas att även arbetet med SLIM fortgår lika energiskt som hittills. Herr talman! Det är uppenbart att en förbättrad kvalitet i lagstiftningen är väsentlig för att den inre marknaden skall fungera effektivt och för att öka den europeiska ekonomins konkurrenskraft. Så vi välkomnar alla SLIM-initiativet, men vi måste alla dela föredragandens reservationer om hur det har fungerat hittills. Det är förvånansvärt få områden som har omfattats av SLIM-förfarandet och det är inte alltid uppenbart varför dessa speciella områden har valts. Vi behöver utan tvivel ett snabbspårsförfarande för att vända synpunkter på SLIM till förslag till rättsakter eftersom det hela verkar ta ganska lång tid. Så vi välkomnar förslaget att inrätta en specialgrupp inom rådgivande kommittén och vi välkomnar föredragandens förslag att den bör få mer resurser. Uppenbarligen behöver vi också större synergieffekt mellan kommissionens olika initiativ för en förbättrad lagstiftning. Vi tycker ibland att de olika parterna arbetar isolerade från varandra. Och naturligtvis behöver vi större samarbete mellan medlemsstaterna och att granska bästa arbetsmetod och sträva efter att använda bästa arbetsmetod någon annanstans. Slutligen är det ytterst viktigt att säkerställa maximal inblandning av användarna av denna lagstiftning, särskilt företag, därför att de känner bäst till hur denna lagstiftning påverkar dem. Med detta sagt skulle ni dock helt tänkbart kunna utarbeta underbar, tydlig lagstiftning, men ändå kunde den helt förstöras genom det sätt som medlemsstaterna genomför den och verkställer den. Vi måste förstå att det finns tre faser av lagstiftning - utformning, genomförande, inbegripet införlivande, och verkställande - och vi måste se processen som en helhet. Vi ser ofta att det största problemet är inte den ursprungliga lagstiftningen utan hur den har införlivats av medlemsstaterna och den hastighet med vilken de har införlivat den, hur de har genomfört den och hur de har verkställt den. Jag är ofta ganska förvånad över hur ganska enkla idéer blir till de mest invecklade mardrömmar när vi genomgår den processen. Som en del av denna aktuella beslutsamhet hos kommissionen att förenkla lagstiftningen skulle jag vilja se ett ökat samarbete mellan medlemsstaterna och kommissionen om hela lagstiftningen och i synnerhet medverkan av de människor som har det högsta ansvaret för att verkställa lagstiftningen, vilka ofta är lokala och regionala aktörer. Så vi måste ta hänsyn till hela processen när vi utarbetar förslag till ny lagstiftning. I vissa avseenden kunde man förorda att vi borde starta i slutet och se hur vi verkställer den och sedan arbeta baklänges för att skapa enklare lagstiftning. Men SLIM-processen borde gå mycket längre. Vi behöver ett rullande program som skall täcka all lagstiftning och sträva efter att förenkla, kodifiera, omarbeta och ibland upphäva lagstiftning. Ibland måste vi behöva använda status quo, men vi behöver en mer dynamisk process än den vi har haft hittills. Herr talman, herr kommissionär, kolleger! I likhet med föredraganden oroar jag mig för det faktum att de europeiska institutionerna uppenbarligen inte klarar av att utarbeta förordningar som är tydliga, mer lättillgängliga och begripliga för normalbegåvade människor. Föredraganden sätter mycket förtjänstfullt fingret på den ömma punkten. Med rätta bör man understryka att medborgare och företag i Europeiska unionen betraktar den alltför invecklade lagstiftningen och the red tape som ett uttryck för bristande effektivitet i institutionernas arbete. Orsakerna är uppenbara. Så länge det inte finns något tydligt, centraliserat tillvägagångssätt inom kommissionen på området för SLIM, kommer SLIM-initiativet att förbli en övning utan förpliktelser. Så får det under inga som helst förhållanden vara. Förutom de rekommendationer som nu har formulerats i betänkandet finns det två målsättningar som enligt min åsikt bör ägnas stor uppmärksamhet. För det första bör SLIM-initiativet vara tvingande, i synnerhet med tanke på den förestående utvidgningen av Europeiska unionen. För det andra bör medlemsstaterna nu föregå med gott exempel genom att garantera att de europeiska direktiven införlivas i den nationella lagstiftningen på ett korrekt sätt och framför allt i tid. Alltför ofta skapas nu ett intryck av att förenklingen av lagstiftningen är en onödigt långdragen process. Med tanke på den förestående utvidgningen av unionen måste vi lägga i en högre växel om vi vill bygga ut den inre marknaden på ett professionellt och ansvarsfullt sätt. Jag gläder mig över att den medlemsstat som jag här har äran att företräda har insett att särskilda åtgärder måste vidtas, på det sätt som är fallet i Nederländerna, för att åstadkomma en konsekvent förenkling av lagstiftningen. Övertygad om nödvändigheten av att förenkla lagstiftningen, kommer den liberala gruppen att ge Doorn-betänkandet sitt helhjärtade stöd. Herr talman! Jag vill börja med att säga att även om jag har tilldelats fyra minuter vill jag gärna göra min del för att förenkla och effektivisera byråkratin genom att tala under mindre än halva den tiden. Jag gratulerar föredragande till att belysa en sådan mycket viktig fråga och även belysa kommissionens misslyckande hittills med att ge sig i kast med den. Jag hoppas att kommissionären skall tala om vad som behöver göras ytterligare för att öka intresset för ett så väldigt viktigt program. Hellre än att kritisera kommissionen mer än föredragande redan har gjort, hellre också än att hänvisa till bara de fyra utskott som är engagerade i denna speciella fråga, vill jag emellertid belysa en fråga som föredragande också tog upp, vilken är att först och främst är det verkligen helt upp till oss, som ledamöter i denna kammare, att se till att lagstiftningen är bättre. Han undrade i vilken utsträckning lagstiftning borde gräva i detaljer och gav ett exempel som gällde hur människor höll i stegar. Den speciella frågan kom upp i utskottet för sysselsättning och socialfrågor. Det måste sägas att detta särskilda utskott har bidragit på ett betydande sätt till den extra byråkrati som vi nu vill att kommissionen skall försöka minska. Hur mycket bättre det skulle vara om det utskottet, och verkligen alla utskott, först och främst hade lämnat sådan lagstiftning i fred i sin enklare och renare form. Mitt slutliga förslag är att akronymen SLIM - " Enklare lagstiftning för den inre marknaden" (Simpler Legislation for the Internal Market) - för oss borde innebära " Avsevärt mindre ingripande från ledamöter" (Substantially Less Interference by Members). Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans betänkande och säga att förslagen om förenkling av lagstiftningen för den inre marknaden som påbörjades 1996 är mycket välkomna. Ett försök gjordes där för att förbättra lagstiftningens kvalitet, för att försöka minska överflödig lagstiftning och för att begränsa kostnaderna som har samband med genomförande av lagstiftning. Nu när vi har avslutat den tredje och fjärde fasen, med grupper av medlemsstaternas tjänstemän och användare som lagt fram konkreta förslag för att förenkla lagstiftningen, är det rätt att vi gör en översyn. Vi måste ha tydligare vetskap om vad som pågår. Förbättrat urval verkar för stunden ske ganska slumpvis och vi behöver klara riktlinjer för ledningsgruppernas arbete och naturligtvis genomförandet av rekommendationer vilka för ögonblicket är alltför få och alltför sena. Många av rekommendationerna har inte alls genomförts och många måste vänta avsevärd tid. Så vi är positiva men det är två saker som vi vill lägga till. För det första måste vi se till att den politiska kontrollen stannar kvar hos kommissionen och Europaparlamentet. Senare rapporter i pressen om den nya synen på lagstiftning som dateras från 1980- och 1990-talet - inte så färska nu - där man lät den mer detaljerade lagstiftningen utarbetas av industriledda standardiseringsorgan, verkar visa att detta inte alltid är det bästa sättet för utvecklingen. Europeiska kommittén för standardisering till exempel arbetade nyligen med presentationen av avfallsdirektiv som pressen har beskrivit som " i grund och botten bristfälligt, undergräver demokratiskt ansvarsutkrävande och misslyckas att uppfylla direktivets krav även när det gäller miljöskydd" . Så vi måste se till att det finns politisk kontroll där, såvida inte det självklart finns starka politiska påtryckningar och från konsumenthåll för att säkerställa att industrin gör framsteg. Vi skulle dock också vilja gå längre i en annan riktning. SLIM verkar i grunden ha kommit att handla om förenkling, även om vi i de ursprungliga förslagen talade om att begränsa kostnader. Det som vi skulle vilja se är förslag om hur man kan iaktta sparsamhet i lagstiftningsarbetat liksom enkelhet. Vi välkomnar därför förslagen från Lissabon om bättre reglering, där man skall granska kostnaderna för lagstiftning; vi välkomnar det informella mötet mellan offentliga förvaltningschefer som ägde rum i Strasbourg den 7 november; vi välkomnar inrättandet av arbetsgruppen på hög nivå som skall granska rekommendationer för att göra lagstiftning mer kostnadseffektiv; men vi är besvikna på att den utlovade företrädaren för Europaparlamentet i den högnivågruppen inte har utnämnts av parlamentet och inte heller, såvitt jag vet, har vi blivit tillfrågade att utnämna en sådan företrädare. Vi välkomnar det faktum att kommissionärerna Bolkestein och Liikanen undersöker olika pilotprojekt på detta område. Kommissionen och parlamentet måste dock börja med att handla enligt sina egna bestämmelser när de skall granska de ekonomiska konsekvenserna av lagstiftningsförslag så att hänsyn tas till dem. Det kan endast sänka värdet på vårt arbete i Europaparlamentet om påståenden till exempel kan göras att direktivet om uttjänta fordon kommer att kosta oss 400 miljoner brittiska pund per år för kostnader till producenter och konsumenter men bara kommer att ge 100 miljoner brittiska pund per år i vinst för miljön. Så länge sådana påståenden kan göras kommer vi i detta parlament uppenbarligen att se ganska löjliga ut. . (NL) Herr talman! Jag skulle vilja ge föredragande Doorn en komplimang för detta ytterst konstruktiva och välbalanserade betänkande. Betänkandet understryker med rätta behovet av att förstärka våra gemensamma ansträngningar i arbetet för att förbättra kvaliteten på ny och befintlig gemenskapslagstiftning. Jag välkomnar också det stöd för SLIM-initiativet som kommer till uttryck i betänkandet, liksom även parlamentets stöd. Vår revidering av SLIM-initiativet och detta betänkande har visat var och hur initiativet kan förbättras. Vi ser följaktligen fram emot att, i samarbete med företrädare från medlemsstaterna, lägga fram viktiga rekommendationer i ärendet och verkställa dessa inom ramen för den nyligen sammanställda Rådgivande samordningskommittén för den inre marknaden. Med tanke på den femte och de följande faserna av SLIM undersöker vi för närvarande förslag med avseende på sektorer som kan ses över. Varje förslag från parlamentet i ärendet är naturligtvis välkommet. Så snart en överenskommelse har uppnåtts om en definitiv lista över sektorer som kan revideras kommer vi för varje fas att kontakta företrädare för industri- och affärsvärlden, konsumentorganisationer och fackförbund, vilka alla tillhör de så kallade " användarna" . Detta måste ge dem möjligheten att direkt eller indirekt bidra till SLIM-initiativet och ta del av information om framstegen. Jag är övertygad om att detta tillvägagångssätt kommer att göra det möjligt för alla deltagare i denna revideringsuppgift att koncentrera sig på de viktigaste förenklingsfrågorna och att SLIM-grupperna kommer att lägga fram relevanta och praktiska rekommendationer. Jag ser således fram emot att rapportera om de framsteg som kommer att noteras under de kommande månaderna. Som ni vet är kommissionen förpliktigad att efter bästa förmåga lägga fram förslag inom sex månader efter att ha fått rekommendationer från SLIM-gruppen, försåvitt det handlar om rekommendationer som kommissionen kan skriva under på. Vi kommer att göra vårt yttersta för att uppfylla denna förpliktelse, och det säger jag i synnerhet med adress till Bushill-Matthews. Vi gläder oss mycket åt Doorns rekommendation att såväl parlamentet som rådet skall ta ansvar för att SLIM-initiativet förlöper på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt genom att uppmärksamt beakta alla förslag i ärendet. Jag stöder Doorns ståndpunkt, som gärna skulle vilja se fler lagstiftningsområden förenklade. Jag instämmer med detta. Det skulle jag också vilja. Detta kan naturligtvis endast ske i den mån andra primära uppgifter tillåter det och med det tillgängliga utrymmet i budgetplanen i åtanke. Jag skulle gärna vilja understryka den sistnämnda punkten. Det är många yrkanden som når kommissionen. Kommissionen har många uppgifter, men den har inte alltid tillgängliga medel för att utföra dessa uppgifter på ett snabbt och ändamålsenligt sätt. Det är en viktig fråga som också förtjänar stor uppmärksamhet i parlamentet. Ändå hyser jag fullt förtroende för att vi kan påskynda förenklingsprocessen, inte minst till följd av det arbete som kommissionen själv tar del i. Som svar på den uppmaning som framkom vid Europeiska rådets möte i Lissabon om att nå en samordnad politik för att förenkla lagstiftningsklimatet låter kommissionen just nu sin ståndpunkt i fråga om lagstiftning i allmänhet vara föremål för en omfattande undersökning i ordets vidaste bemärkelse. Vi undersöker var icke-reglerande alternativ kan införas. Dessutom arbetar vi för att utveckla bättre sätt att mäta effekten av nya föreslagna lagar på affärsvärlden och industrin i syfte att göra det möjligt att minimera möjliga extra kostnader och byråkrati. Det har rests krav även på detta under eftermiddagen. De ansträngningar som vi nu lägger ned för att få en bättre lagstiftning till stånd löper parallellt med förberedelserna för vitboken om bättre styrelseformer. Detta säger jag särskilt med adress till Kauppi. Kommissionens arbete kommer att kompletteras med resultaten av diskussionerna i en högnivågrupp om bättre lagstiftning, som sammankallades av ministrarna för offentlig förvaltning efter deras möte i Strasbourg i november förra året. Denna grupp, Ford har också begärt uppmärksamhet för detta, ägnar sig åt att undersöka kvaliteten hos och förenklingen av såväl nationell lagstiftning som gemenskapslagstiftning. Jag ser redan nu fram emot att få ta del av gruppens rapport och rekommendationer. Detta regleringsförfarande, för vilket vi alla bär ett ansvar, är naturligtvis något som angår oss alla. Jag är övertygad om att det politiska samförstånd som för närvarande råder till fördel för ett bättre lagstiftningsklimat inom Europeiska unionen kommer att leda till verkliga och hållbara förbättringar. För övrigt skulle jag vilja tacka Bushill-Matthews för hans alternativa utläsning av bokstäverna S, L, I, M, nämligen Substantially Less Interference by Members (Avsevärt mindre ingripande från ledamöter). Jag är mycket tacksam för detta. Jag kommer att försöka lägga fram det på det sättet när tiden och platsen är den rätta, så att de som är berörda av detta också skall kunna dra de bästa slutsatserna. Vidare vill jag säga till Doorn och ert parlament, herr talman, att ändringsförslagen är godtagbara för kommissionen. Tack så mycket kommissionär Bolkestein, för era som vanligt nyttiga uttalanden i denna debatt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Kvalitetsbedömning inom skolutbildningen Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0375/2000) från utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om rådets gemensamma ståndpunkt (11540/1/2000 - C5-0565/2000 - 2000/0022(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets rekommendation om europeiskt samarbete i kvalitetsbedömning inom skolutbildningen (föredragande Sanders-ten Holte). . (NL) Herr talman! Kvaliteten inom utbildningen står högt på den politiska dagordningen i alla medlemsstater, och det är inte underligt. Det tredje millenniet för med sig otaliga möjligheter och utsikter till ett samhälle som blir allt myndigare, globalare, mobilare och mer kunskapsintensivt, men också ett samhälle där oron för olika hastigheter och möjligheter för människor avtecknar sig allt tydligare, för hur ser man till att alla kan fungera på ett fullvärdigt sätt i detta nya dynamiska samhälle? Utbildningen måste och kan bidra till detta, och all denna nya utveckling för med sig möjligheter och utmaningar för skolutbildningen, för skolutbildningen kommer att förändras i hög grad, och då tänker jag uteslutande på sättet att undervisa, från instruktion till att lära ut hur man lär sig. Tänk också på tekniken, informationsteknologi och tänk på de olika kulturerna. Därför är det så viktigt i Europeiska unionen att medlemsstaterna slår sig ihop och gemensamt vill arbeta för en framtidsinriktad skolutbildning, var och en utifrån sin egen tradition, men inte desto mindre med en gemensam målsättning. Som föredragande är jag följaktligen också mycket nöjd med resultaten av den gemensamma ståndpunkt som nu ligger framför oss. Till en början tyckte jag att kommissionens förslag var en smula vagt och i hög grad fritt från förpliktelser i förhållande till det stora intresse för god skolutbildning som är med i bilden, och även rådet visade en överdriven försiktighet: rör framför allt inte vid vår autonomi på utbildningsområdet. Allt eftersom arbetet fortskred kom de emellertid att dela parlamentets åsikt om att kvaliteten på skolutbildningen måste säkras på ett strukturerat sätt, bland annat genom att utarbeta bra och effektiva system för kvalitetsbedömning, såväl för grundskolan som gymnasieskolans teoretiska och praktiska program. Rekommendationerna är nu tydliga i de ändringsförslag som parlamentsledamöterna har tagit upp och som jag som föredragande har tagit upp. I dessa konstaterar vi klart och tydligt att medlemsstaterna måste utveckla tydliga kvalitetsbedömningssystem med undervisning av hög dignitet som viktigaste målsättning. Det stod inte i kommissionens första förslag, och främjandet av samhällelig integration omnämndes inte heller i det förslaget. Att främja lika villkor för pojkar och flickor har också kostat stor möda. Det har varit mödosamt att övertyga rådet om att få denna formulering till stånd, men som föredragande gläder jag mig åt att såväl rådet som kommissionen nu accepterar detta. En annan aspekt som ligger mig varmt om hjärtat är att även föräldrar, elever och lärare bör göras delaktiga i processen. Även det står nu med, och det är viktigt för det grundläggande stödet för bedömningsförfaranden och förbättringar inom skolutbildningen. Det är också viktigt att stimulera skolor att samarbeta på nationell nivå och Europanivå. Jag anser emellertid att man inte får hindra skolorna från att leta efter samarbetspartner även i sitt eget närområde, vilket enligt min uppfattning hade kunnat betonas starkare i betänkandet. Till sist vill jag än en gång understryka vikten av att man samlar in uppgifter och utvecklar indikatorer och referenser, och att man lägger in dessa i en databank som kan användas interaktivt. Det är det moderna sättet att kommunicera. Som föredragande gläder det mig personligen att medlemsstaterna i samarbete med och under ledning av kommissionen har skridit till verket och satt en arbetsgrupp med experter i arbete som har utvecklat ett begränsat antal indikatorer och riktmärken. Parlamentet kommer att följa utvecklingen noggrant. Herr talman, fru kommissionär! Den gemensamma ståndpunkt som nu ligger framför oss är resultatet av ett bra och konstruktivt samarbete med kommissionen och rådet genom medbeslutande i ordets bästa bemärkelse, men framför allt tack vare engagemanget från mina kolleger som mycket samvetsgrant har bidragit med kommentarer har rekommendationen blivit en balanserad och stimulerande rekommendation som medlemsstaterna kan använda i sitt fortsatta arbete. Jag är nyfiken på er reaktion. Herr talman, herr kommissionär, fru föredragande, ärade kolleger! Allra först vill jag berömma det arbete som har utförts av Sanders-ten Holte och glädja mig åt det fruktbara samarbete som har tagit form mellan parlamentet, rådet och kommissionen för att åstadkomma den text som ni nyss har lagt fram. En text som jag vill tro på ett effektivt sätt kommer att bidra till den förstärkning av en europeisk kvalitetsutbildning som vi eftersträvar. Jag vill på mitt utskotts vägnar, utskottet för sysselsättning och socialfrågor, särskilt betona betydelsen av att kvaliteten på skolundervisning och yrkesutbildning förbättras, och denna strävan att införa en mekanism för utbyte av bra metoder och metodikverktyg, för att väsentligen bidra till den sociala sammanhållningen och kampen mot arbetslösheten. Arbetsmarknadsetablering, att motverka att ungdomar lämnar skolsystemet i förtid, vår kapacitet för att erbjuda en livslång utbildning, tillgång till ny teknik - allt detta är mål som utbildningssystem av hög kvalitet måste ta till sig. Jag måste lyfta fram två aspekter av kvalitetsbedömningen enligt hur den emotses i den gemensamma ståndpunkten. För det första skiljer man i förfarandet mellan administrativ bedömning och nyskapande förfarande, av den typ vi efterlyser, som vi vill genomföra och som samtliga aktörer måste bli delaktiga i, vilket också har nämnts. Så till den andra aspekt som jag vill lyfta fram och som kanske inte helt har formulerats som vi skulle ha velat. Vi vill nämligen inte göra detta kvalitetsbedömningsförfarande till en faktor som skapar hierarkier, kategoriserar och sätter en kvalitetsstämpel på olika utbildningsanstalter. Genom denna form av bedömning skall tvärtom varje utbildningsanstalt, oavsett hur den skiljer sig från andra i fråga om de elever som tas emot eller de metoder och verktyg den använder sig av, ges möjlighet att bemöta alla risker för misslyckande i utbildningen, förbättra den inneboende kvaliteten i utbildningen för var och en, ta emot alla elever, från de svagaste till de mest framgångsrika, genom att erbjuda en undervisning som är anpassad till varje elevs verklighet och genom att ge var och en möjlighet att orientera sig utifrån ett personligt utvecklingsperspektiv. Herr talman! Detta betänkande har ett starkt stöd från PPE-DE gruppen. I själva verket har vi stött det genom hela förfarandet. Vi beklagade att det i början fanns ett visst motstånd från rådet, men vi är mycket glada att som ett resultat av en kraftfull insats från kommissionären och föredragandens förhandlingsskicklighet nåddes en kompromiss förra hösten som vi bestämt kan stödja. Vi gratulerar kommissionären och föredraganden till deras arbetsinsatser för att uppnå det. Vi alla här i denna kammare håller förvisso med om att utbildning är av stor betydelse och att en utbildad arbetskraft är hörnstenen för Europas framtida välfärd. Därför måste alla försök att förbättra standarderna i våra skolor välkomnas med öppna armar. Vi är alla också överens om att utbildning med rätta är en fråga för de enskilda medlemsstaterna och regionerna. Men det finns utrymme för kommissionen att samordna och förbättra utvärderingssystem såsom föreskrivs i fördraget och jag var glad att se att kommissionen var noga med att understryka att detta skall grundas på frivilligt samarbete mellan medlemsstaterna. För stunden är det förvisso svårt att bedöma varje lands olika examinationssystem och undervisningsfilosofier för att få en objektiv jämförelse av ländernas undervisningsstandarder. Då jag själv är en före detta föreläsare skulle jag ha behövt en tydlig uppfattning om hur brittisk undervisning och utbildningsstandarder kan jämföras mot dem i andra europeiska länder. Det är viktigt i denna globala tidsålder att få en så bred input som möjligt för utvärderingssystemen. Europeiska jämförelser kommer, hoppas man, att visa starka områden men också svaga som för närvarande döljs av bedömningssystem som är begränsade till ett enda skolutbildningssystem. Ett av huvudmålen med utbildning är att förbereda inför arbetslivet liksom att ge en kulturell bakgrund för Europas ungdomar. I detta betänkande strävar men efter en balans mellan behovet av tillräcklig förberedelse på båda dessa områden. Möjligheten att jämföra utbildningssystem över gränser kommer, hoppas jag, att leda till förbättringar överallt i europeiska utbildningsinstitutioner då skolor lär från andra utanför sin närmaste omgivning. Den punkt som framfördes av Sanders-ten Holte om social uteslutning är särskilt betydelsefull. Jag skulle vilje se om det finns skillnader i skoldagens utformning, om detta varierar i olika delar av Europa och om detta ger möjligheter att förbättra utbildning. Sedan gäller det användningen av obligatoriska sportsaktiviteter: Är detta till hjälp i olika länders utbildningssystem? Har olika länder olika system? Vi skulle alla vara intresserade att få veta hur utbildningssystemen skapar kompetens i två moderna språk förutom moderspråket. Jag misstänker att mitt eget land inte kommer att visa sig vara bra där, men vi skulle kanske lyckas bättre med användning av informationsteknik. Slutligen skulle jag bara vilja säga att föredragandens ändringsförslag som kräver större självutvärdering och deltagande av berörda inför en värdefull kugge i utvärderingsmaskinen. Synpunkter från dem som arbetar inom utbildningssystemen förloras ofta i de stora civila tjänstemaskiner och den byråkrati som handhar skolorna. Vi måste hitta sätt som ger tillbaka makten till skolorna och till föräldrarna och till eleverna för det är där som ansvaret bör ligga. Herr talman, ärade kommissionär! Utbildningsfrågorna intar en allt mer central ställning i den europeiska strategin. I resolutionen från toppmötet i Lissabon betonas vikten av utbildning, både som medel att förbättra konkurrenskraften och hindra diskriminering. Det är självklart att man även på unionens beslutsfattande nivå fäster uppmärksamhet på skolutbildningens kvalitet även om ansvaret för utbildningens organisation vilar på de enskilda medlemsnationerna. Vi behöver samarbete och uppmuntran inom samtliga utbildningssektorer i Europa. I många EU-länder är en systematisk utvärdering av utbildningens kvalitet ännu i sin linda. I Finland, till exempel, införlivades utvärderingen i skollagstiftningen först för två år sedan. I en utredning i ärendet som blev klar förra veckan i Helsingfors, påvisas att utvärderingen inte ännu är tillräckligt systematisk fastän man varit mån om att ge ärendet hög prioritet. I utredningen poängteras bland annat att det i grundskolor och gymnasier inte fästs tillräcklig uppmärksamhet vid samarbetet mellan elever, föräldrar och skola. Man bör uppmärksamma elevernas och hemmets roll i utbildningsprocessen. Vi får inte betrakta utbildningen enbart ur ett snävt konkurrensperspektiv. Begåvningar inom olika områden bör uppmuntras, men man bör samtidigt se till att samtliga elever hinner ta till sig utbildningen. Utbildningen har en central uppgift när ett jämlikt och stabilt samhälle danas. Ett välorganiserat utbildningssystem innebär att samhällsresurserna utnyttjas optimalt. Jag anser att skolan bör utvecklas i en riktning som garanterar framgång för varje läropliktigt barn som inleder sin skolgång. Därför får vi inte koncentrera oss enbart på krassa betygsnivåer vid en utvärdering av utbildningens kvalitet. Utbildningen handlar ju inte bara om förkovran av kunskaper och färdigheter utan även om utvecklandet av hela personligheten, bland annat av en sund självkänsla. Det är uppmuntrande att vi så pass fort kommit överens om att godkänna en gemensam ståndpunkt om hur skolutbildningens kvalitet skall utvärderas. Förtjänsten tillkommer till största delen betänkandets föredragande Holt, kommissionär Reding och rådet. Vi är redan en god bit på väg i detta viktiga ärende. Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Skolutbildning är en av de befogenheter som ansluter mycket nära, och måste ansluta nära, till livet i ett samhälle. Denna befogenhet måste utövas så nära befolkningen som möjligt, och det innebär att det aldrig kommer att finnas ett behov av ett allmänt europeiskt utbildningssystem. Men just eftersom utbildningen är så viktig i förmedlingen, inte bara av kunskap och inte bara i förvärvandet av färdigheter, utan också i förmedlingen av kulturen, i det arbete som leder till att individen blir en del av ett socialt nätverk, är en god skolutbildning oerhört viktig. Vi lägger således ned mycket pengar på utbildning, men behovet av en europeisk kvalitetssäkring bara växer och växer, och i det sammanhanget vill vi därför gärna ge er vårt stöd. Föräldrar vet att utbildning kräver stora ansträngningar av dem, av barnen och av eleverna, men samtidigt vill de ha resultat. Tidigare var det kanske tillräckligt att man gick i en bra skola, eftersom man också hyste ett ideologiskt förtroende för den goda skolan. Nu är det sedan länge inte tillräckligt. Föräldrar vill ha en kvalitativt högtstående skolutbildning, och barnen som går i skolan vill lära sig sådant som är viktigt i livet. På ort och ställe kan var och en av oss bilda sig en uppfattning om hur viktig denna europeiska kvalitetsbedömning är. I Flandern har den i vilket fall som helst lett till att man i hög grad utvärderar verksamheten i skolorna på eget initiativ, eftersom skolorna spontant känner på sig att de måste försvara sig på det utbildningsområdet. Å andra sidan finns det en ökande oro som är gemensam. Tidigare var det till exempel lite tabubelagt att tala om kvalitetssäkring i Flandern, för inom de olika utbildningsnätverken var man rädd för att det skulle kunna skapa fientlighet. Tack vare denna strävan efter kvalitetssäkring av utbildningen ser vi tvärtom att den också fungerar som en inkörsport till denna stora europeiska gemenskap och även till Europeiska gemenskapens arbetsmarknad, att denna kvalitetssäkring i allt högre grad blir ett gemensamt bekymmer. I dag kan jag visa er resultaten av en undersökning som genomfördes i de flamländska skolorna för att ta reda på om utbildningen på grund- och gymnasieskolenivå motsvarar de gemensamma standardvärdena. I det sammanhanget är det ändå påfallande hur stor vikt medierna fäster vid detta, just eftersom man vet att föräldrarna, att eleverna, att lärarkåren ser till de här resultaten med stor uppmärksamhet. För varje skola, varje utbildningsnätverk, vill få bra resultat i en sådan undersökning, men samtidigt vill alla föräldrar att deras barn går i en bra skola. Det slår mig också att man från utbildningssektorns sida underblåser klagomålen över bristen på medel, för vi vill inte bara att våra barn lär sig mycket i skolan; vi vill också att skolan är bra utrustad, att skolmiljön är trygg, med andra ord att även infrastrukturen ligger på en hög nivå. Vad den saken beträffar finns det tyvärr fortfarande behov av utökade resurser i många länder. Herr talman, kära kolleger! Jag skulle vilja passa på att tacka föredraganden för hennes arbete. Jag välkomnar betänkandet och anser att det gemensamma europeiska samarbetet är viktigt när det gäller kvalitetsbedömningen av skolans bildningsarbete i IT-åldern. De europeiska utbildningssystemen måste anpassas efter IT-samhället. Den snabba vetenskapliga och tekniska utvecklingen, samt globaliseringen, kräver en kvalitativt hög utbildning. Vi behöver ett utbildningssystem som utan problem anpassas till en blixtsnabb utveckling i det moderna samhället. Vad är en bra skolutbildning i dag? Förmedling av vetande och sakkunskaper? Inte bara! Bildningens funktion för individens självförverkligande och för dennes medverkan i ett demokratiskt, socialt rättvist och tolerant samhälle anser jag vara det avgörande kriteriet för att definiera en kvalitativt hög utbildning. Unga människor måste få tillfälle att tillägna sig ämneskunskaper, social- och samhällskompetens. Alla har rätt till en bra skolutbildning, även invandrare och socialt missgynnade grupper. Dessa löper störst fara att ställas utanför samhället, eftersom de har sämre utbildning. Jag uppmanar medlemsstaterna i Europeiska unionen att sörja för att alla får lika utbildning. Den sociala klyftan mellan vetande och icke vetande måste överbryggas. Bedömningen av skolutbildningens kvalitet välkomnas i två avseenden: för det första ser jag utvärderingen som en sporre att förbättra skolbildningen, för det andra skapar den en medvetenhet om kvalitetsaspekterna i utbildningssystemet. Medlemsstaterna i Europeiska unionen måste samarbeta på området som rör kvalitetsbedömningen av skolans bildningsarbete, ty denna är av väsentlig betydelse för arbetsmarknadspolitiken och arbetstagarnas frihet att själva välja arbete inom EU. Även organisationer och förbund som arbetar med kvalitetsbedömning av skolans bildningsarbete bör samarbeta på europeisk nivå. Vi behöver europeiska nätverk för att ömsesidigt stötta varandra och för att starta bedömningsförfarandet utifrån. När allt kommer omkring kan skolor, förbund, organisationer lära av varandra genom utbyte av information och erfarenheter och hitta förebildliga lösningar för en bra utbildning. Jag pläderar för en bra skolutbildning för att förhindra arbetslöshet och sociala klyftor. En kvalitativt hög utbildning är en investering för framtiden, för samhällsutvecklingen, för en värld i fred och tolerans. Herr talman! Vi diskuterar i dag ett förslag till rekommendation till medlemsstaterna om en kvalitetsbedömning av skolutbildningen som skulle kunna medföra intressanta förändringar av arbetsmetoderna i unionen. Förslaget har för övrigt redan vunnit terräng ute i skolorna. Redan l998, vid en konferens i Prag med deltagare från 26 europeiska länder, enades de nationella utbildningsministrarna om att inrätta ett system med gemensamma indikatorer för de olika ländernas metoder och resultat. Det handlar i första hand om att etablera ett gemensamt språk, och därefter jämföra resultaten, och slutligen att utbyta erfarenheter, samtidigt som varje land fullt ut lämnas att ansvara för sitt respektive utbildningsväsen. Vi finner detta initiativ intressant, såväl i fråga om motiv som den metod som används. Först angående motiven: utbildningen i denna kunskaps- och informationssamhällets tidsålder är självklart en nyckel till mänskligt självförverkligande, men även till ekonomisk konkurrenskraft. Vi måste därför se till att få maximal utdelning av de resurser som står till vårt förfogande, och som givetvis är begränsade. Man kan dock inte annat än häpna när man konstaterar hur stora skillnaderna är mellan unionens medlemsländer, enligt vad som exempelvis framgår av den första statistik som Eurostat offentliggjorde i juli. Även om till exempel gemenskapens genomsnittliga offentliga utgifter per elev i högstadie- och gymnasieundervisningen ligger på 100, ligger Tyskland på 84,9, och Frankrike på 131,6. Skillnaden är alltså högst markant. Från fall till fall utfaller skillnaden för övrigt inte alltid i samma riktning. Därför ligger det i vårt gemensamma intresse att utbyta erfarenheter. Detta intresse tycks vara särskilt stort när det gäller Frankrike, vars mycket stelbenta utbildningsväsen skulle behöva bli mycket bättre underordnat vad " skolkonsumenterna" efterfrågar. Men just på grund av denna stelbenthet visar sig varje reform vara en mycket grannlaga uppgift. Angående metodikfrågorna: det nya samarbetet för att bedöma utbildningssystemen skulle just kunna bereda vägen för en ny och högintressant metod. Den innebär en tillämpning av ett öppet samarbete som togs upp redan vid Europeiska rådet i Lissabon, och som om den utvecklades skulle kunna innebära ett nytt inslag i de europeiska arbetsmetoderna. Det handlar inte om att fastställa mål som syftar till en obligatorisk harmonisering. Hur som helst ger inte artikel 149 och 150 gemenskapen sådana befogenheter. Det är endast frågan om att fastställa i förväg beräknade mål, att tillsammans hitta de bästa metoderna och samtidigt ge varje land friheten att dra sina slutsatser utifrån detta. Med denna nya metod för samordning skulle vi inte få se ett centraliserat Europa fatta beslut, utan ett nätverkens Europa som organiserar utbytet mellan de olika maktcentra som utgörs av de nationella utbildningsministerierna. Denna nätverkssamordning är mer decentraliserad, flexibel och liberal än traditionella harmoniseringsdirektiv. Dessutom kan den enkelt gå utanför unionens gränser och omfatta 26 eller fler länder, i stället för 15. Herr talman! Av alla dessa skäl finner vi detta nya differentierade samarbete mycket lovande. Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! I debatten den 5 juli om ämnet " kvalitetsbedömning av skolans bildningsarbete" sade jag redan inledningsvis att grunden för ungdomarnas framtid skapas i dagens klassrum, men inte bara i klassrummen. Bildning, dvs. utbildning, vidareutbildning och fortbildning måste stå i centrum för alla politiska områden. Bildning är inget självändamål utan en förutsättning för att vi i dag kan existera inte bara ekonomiskt, utan även personligt. Övergången till kunskapssamhället, globaliseringen av ekonomin, den sociala, demokratiska och ekologiska förvandlingen liksom djupgående förändringar av arbetslivet, inte minst genom den nya tekniken; det är de stora utmaningarna i det tredje årtusendet som även kräver nya ansträngningar inom utbildningssektorn. Jag välkomnar därför detta betänkande ännu en gång i Europaparlamentets plenum, eftersom målet för detta betänkande består i att förbättra kvalitetsbedömningen inom skolutbildningen. Jämförelser när det gäller kvalitet - såväl interna som externa - skapar tävling. När utbildningens kvalitet vid europeiska skolor därigenom höjs och hänsyn tas även till den trefaldiga utmaningen IT-samhälle, globalisering och snabba vetenskapliga och tekniska framsteg, då har man genom detta betänkande uppnått sitt mål att ge bildningsverksamheten nya impulser, och det är ett viktigt steg på europeisk nivå. Därför skall vi hjälpa till så att den rapport om genomförandet som kommissionen måste lägga fram för Europaparlamentet om tre år visar på ett framgångsrikt genomförande. Men låt mig till slut säga något grundläggande om utbildningens framtid, eftersom jag just kommer från ett utbildningssymposium/det österrikiska folkpartiets förbundskonferens. Bildning är mer än en sysselsättningsförmåga. Den måste ha hela den unga människans utveckling som mål. Till denna helhetsomfattande personlighetsbildning hör grundläggande kunskaper, färdigheter och förmågor, förmedling av värderingar, musikalisk-kreativ bildning och fysisk och sportslig fostran. För det andra; en bra kunskapsgrund som förmedlar viktigt och som utesluter oviktigt är fortfarande grundval för bildningen på 2000-talet. Därför är det för lite att säga att kunskap och information endast bör hämtas från Internet. Den som inte har grundläggande kunskaper vet heller inte var han skall hämta vetandet. För denna kunskapsgrund krävs de grundläggande färdigheterna läsning, räkning och skrivning. De nya teknikerna erbjuder nya möjligheter att tillägna sig vetande och att utnyttja de grundläggande färdigheterna. Endast den som har grundläggande kunskaper kan hantera, urskilja och differentiera sina kunskaper i den här tiden av kunskapsexplosion. Det här betänkandet är därför ett viktigt bidrag till att ställa kunskaperna i centrum av politiken. Herr talman! Jag vill också gratulera dem som har ansvarat för att få detta betänkande till denna behandlingsfas. Kvalitet, som vi har fått höra, kan vara ett problematiskt koncept inom utbildning, särskilt när man tittar på någon form av bedömning. Det finns vissa områden, som läs- och skrivkunnighet och räknekunnighet, där vi nu kan få en viss idé om vad som har uppnåtts. Det finns dock många internationella studier som har visat på svårigheter när det gäller att göra direkta jämförelser på grund av skillnaderna i läroplan, strategi och underliggande antaganden om vad som utgör en bra utbildning. Det är viktigt att inte blanda ihop utbildning med undervisning. Det grundläggande syftet med utbildning är inte att förbereda människor för arbetsmarknaden utan att förbereda dem för ett liv som är meningsfullt på alla sätt. I en alltmer flexibel eller oviss arbetsmiljö kommer människor att bli hänvisade till sina inre resurser många gånger i sitt liv och social sammanhållning är delvis beroende av en sådan personlig återhämtningsförmåga. Vi behöver bara titta på vad som händer dem som förlorar sitt arbete eller dem som är utestängda från arbetsmarknaden. Så när vi bedömer kvaliteten i utbildning vill vi se om vi kan forma människor med självaktning och självförtroende, som kan kommunicera effektivt, som kan hitta undermeningen bakom informationen, som kan ifrågasätta, som kan arbeta som en del av en grupp och självständigt och som är kreativa, fyndiga och har en förståelse för den vidare världen och sitt ansvar för den. Jag anser också att när vi tittar på kvalitet i utbildning måste vi se efter om den skapar verklig jämlikhet i fråga om möjligheter för alla inom systemet eller om den gör, som samhället gör, så mycket för att utestänga människor på grund av dålig bakgrund eller hudfärg eller något annat. Så i våra jämförelser och vår resultatmätning måste vi använda andra sätt än en serietabellmetod. Varje fotbollslag i en fotbollsliga är trots allt beroende av investeringsnivån och urvalet av de absolut bästa. Det förbättrar nödvändigtvis inte allas prestation. Det gläder mig att vi inser vikten av att involvera eleverna själva i utvecklingen och bedömningen av vårt utbildningssystem. Vi kan inte förvänta att utveckla helt välutvecklade och ansvarsfulla individer om de inte har uppmuntrats till att vara konstruktiva och tydliga om denna viktiga del av sitt liv. En ordentligt genomförd utbildning är trots allt ett samarbetsäventyr, och vi vet att vi har mycket att lära av varandra. Det är skälet till att jag välkomnar detta betänkande. Herr talman! Bedömningen av en verksamhet i allmänhet och bedömningen av skolutbildningen i synnerhet är ingenting som görs helt neutralt. Bedömningen görs alltid för att kontrollera om verksamheten svarar mot de av bedömaren i förväg uppställda målen, och det är bedömaren som bestämmer kriterierna för bedömningen och följderna av att en viss verksamhet inte motsvarar kriterierna. Samarbetet mellan medlemsstaterna vid bedömningen av skolutbildningen innebär att man på ett avgörande sätt kommer att kunna ingripa i medlemsstaternas utbildningssystem och främja en utbildningsmodell, som ligger långt ifrån en allmän, kvantitativt och kvalitativt högtstående, skolutbildning. En modell som också ligger långt ifrån principen om lika möjligheter för alla. En modell som kostar lite men som fyller monopolföretagens behov av billig och framför allt väldisciplinerad arbetskraft, en modell som helt har anpassats till monopolföretagens behov. Denna politik leder till en krympning av den allmänna utbildningen till förmån för den yrkesutbildning som producerar nyttiga arbetstagare. Den leder också till att den allmänna skolutbildningen ersätts av en oändlig process med livslångt lärande. Vidare leder denna politik till att de svaga och i regel fattiga eleverna förs över från den systematiska allmänna skolutbildningen till en yrkesutbildning med lägre status. Detta har skett t.ex. i Grekland, där antalet gymnasieelever har minskat med 35 procent efter den så kallade utbildningsreformen. Man försöker också använda bedömningen som ett medel att skapa ett konkurrensinriktat skolsystem, där de bästa skolorna kommer att få de bästa eleverna och lärarna och de största ekonomiska bidragen, eftersom systemet kommer att styras av marknadskrafterna. Detta kommer att leda till en utarmning av de flesta skolorna, i synnerhet i arbetarområden och på landsbygden. Och det ansvar som staten har för skolutbildningens kvalitet överförs genom systemet med självbedömning till lärare, elever och föräldrar. Om vi verkligen vore intresserade av kvalitet inom skolutbildningen, skulle vi inte inrikta oss på metoder för bedömning, i stället borde vi satsa på en höjning av bildningsnivån för alla människor. Debatten om hur bedömningen skall gå till är ofruktbar och vilseledande. Det enda meningsfulla är en debatt om problemets kärna. Vilket slags människor utbildar skolan, och för vilket slags samhälle förbereder den dem? Om vi bedömer dagens skola utifrån detta kriterium, kan vi dra slutsatsen att skolan befinner sig mycket långt från arbetstagarnas och det sociala framåtskridandets verkliga behov. Herr talman! Jag välkomnar detta dokument och stöder helt Europaparlamentets och rådets beslut att främja samarbete och kvalitetsutvärdering inom skolutbildning. Jag är särskilt positiv till tonvikten på social integrering. Utbildning är en viktig och verkligen central del av samhället. Vår utbildning påverkar alla våra liv och våra samhällen likaså. Nya rapporter, som dem av oss från Förenade kungariket känner till, har visat en tendens att kritisera utbildning av barn i en mycket låg ålder eftersom detta kunde visa sig skadligt. Det skulle därför vara bra att jämföra och ställa i motsats till andra europeiska modeller, inom vissa gränser naturligtvis, som min kollega Lambert redan har understrukit. Spanien, exempelvis, lägger stor vikt vid social integrering och att utveckla personlighet, förmåga att arbeta i grupp; integrering. Dessa ligger högre på dagordningen än den akademiska världen och vid en tidig ålder. Jag är också helt överens om en bättre integrering mellan föräldrar, elever och lärare och de många samhällsaktörer som med rätta vill spela en roll inom utbildning och dess utveckling och som resultat uppnå konceptet om skolan som ett samhälle. Det kommer också ge en utmärkt möjlighet att uppmuntra skolor i olika regioner att sprida god praxis. Partnerskap mellan olika länder är lika viktigt som partnerskap faktiskt är inte bara mellan länder utan mellan samhällen på landsbyggd och i städer. Detta ingår i ett mycket viktigt vänortskoncept och filosofi som är väl etablerat i Europa och visar sig vara så framgångsrikt i alla våra samhällen. Att arbeta i nätverk är så viktigt. Jag understryker att när olika skolor i Europa sprider god praxis och information mellan varandra bör detta inte medföra att någon form av konkurrens utvecklas. Vi måste till varje pris motarbeta varje försök att skapa en europeisk ligatabell av skolor liknande den i Förenade kungariket som har visat sig så skadlig. Jag välkomnar betänkandet, det är ett positivt dokument som vi kan bygga vidare på för att skapa bättre utbildningsnätverk inom Europeiska unionen. . (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Vi befinner oss bara i början av det nya året och jag tror att det fortfarande är tid att önska er att vad ni hoppas för egen del och för era nära och kära skall gå i uppfyllelse. För vår del här i Europaparlamentet och i kommissionen önskar jag att våra utmärkta relationer får fortsätta som tidigare. Det föreslås i dag att vi skall studera förslaget till kvalitetsbedömning inom skolutbildningen. Det är ett förslag som redan har tillryggalagt lång väg, en väg som Europaparlamentet hela tiden har följt. Jag vill tacka för detta förslag, för att det har varit ett mycket stort stöd, det har markerat en politisk vilja att fortsätta på denna väg, som inte alltid varit lätt, och det har bidragit med många positiva idéer som under årens lopp har kunnat integreras i den verklighet som råder ute i skolorna. Jag vill alldeles särskilt och med stor värme tacka föredraganden Sanders-ten Holte, för det utmärkta arbete hon har uträttat under extrem tidspress och jag vill utsträcka mitt tack till utskottet för kultur i dess helhet. Ni har framför er ett förslag till rekommendation som handlar om en central fråga som står i fokus för våra politiska prioriteringar, vilket somliga av er har påpekat. Kan vi säkerställa att kvaliteten på skolutbildningen förbättras? Och om vi kan göra det, hur skall vi då gå till väga för att unionen skall ge en knuff i rätt riktning, utan att blanda sig i de europeiska system som är och skall förbli de olika utbildningsministeriernas ansvarsområde. Som ni vet har vägen mot detta mål redan varit mycket lång, eftersom det omfattande pilotprojektet om kvalitetsbedömning av skolutbildningen inleddes i början av skolåret 1997 och mer än hundra högstadie- och gymnasieskolor i 18 länder har deltagit i detta projekt. Förslaget till rekommendation grundar sig i stor utsträckning på de slutsatser vi alla gemensamt har dragit av denna erfarenhet. Rekommendationen behandlar två avgörande aspekter. För det första bedömningen som ett verktyg för att förbättra kvaliteten, där syftet inte är att avgöra vem som är bäst och vem som är sämst i klassen, utan helt enkelt att ge stimulans så att alla blir bäst i klassen. För det andra, det europeiska samarbetets roll inom detta område. Det är för övrigt något som vi är mycket bra på att göra, vilket vi har bevisat. I linje härmed uppmanar förslaget till självbedömning, extern bedömning, involvering av alla berörda parter i den samlade bedömningsprocessen, för att slutligen stimulera skolornas förmåga att ta lärdom av varandra, så att de kan identifiera bra metoder och de mest effektiva bedömningssystemen. Kommissionen framtvingar inte något i denna process, utan spelar rollen av katalysator. Den uppmuntrar europeiskt samarbete mellan skolorna och främjar att de organiseras i nätverk på europeisk nivå. Kommissionen försöker också inrätta en databas över de system och verktyg för självbedömning i skolorna som sedan kommer att bli tillgängliga för samtliga berörda aktörer. Detta är just precis vad Europeiska rådet i Lissabon bad oss att göra. För om vi vill placera det europeiska samhället i förgrunden på den internationella arenan i dess egenskap av informationssamhälle, är det helt uppenbart att grunden för medborgarnas sociala jämlikhet i alla våra medlemsstater, alla våra regioner och samhällen, måste vara en skolutbildning av yppersta kvalitet. Jag instämmer helt och fullt med vad vår kollega Karas sade - att det är i dagens skolor som vi förbereder morgondagens samhälle och dess framgång. I det perspektivet ansvarar vi för att tillhandahålla alla verktyg vi kan uppbåda och verka för att alla i skolan lär av varandra, så att systemet förbättras överallt och ingen blir socialt utslagen. Det är i själva verket detta som är vårt mål i kunskapssamhället. Vi kan inte tillåta oss lyxen att minst 20 procent av eleverna slås ut socialt för att de inte har fått den utbildning som krävs för att klara sig i samhället. I den frågan instämmer jag med de av er som har sagt att man måste förbereda människor för livet i samhället innan man förbereder dem för livet på arbetsmarknaden. För övrigt är detta en utomordentlig brist i ett samhälle som behöver alla sina mänskliga resurser för att kunna gå framåt. Ärade kolleger! Det är för att ge alla ungdomar dessa resurser som vi tillsammans med utbildningsministrarna lägger fram dessa förslag om kvalitetsanalys, för om utbildningen har kvalitet finns det en möjlighet att kunna klara sig i samhället och hitta ett arbete. Därför vill jag än en gång tacka föredraganden och utskottet för kultur liksom alla de ledamöter som velat hjälpa oss i denna uppgift. Jag vill påpeka för er att eftersom rådet (utbildning) har gjort bedömning och kvalitet till en prioriterad fråga, har åtgärd 6 i Sokrates-programmet varit föremål för en anbudsinfordran i detta mycket specifika sammanhang. Detta kommer att leda till komparativa studier och till att nätverk bildas mellan behöriga institutioner. Jag vill också tala om för er att det svenska ordförandeskapet i början av april kommer att anordna en konferens på detta tema i Karlstad och att det kommande belgiska ordförandeskapet redan nu har planerat åtgärder med detta tema under sitt ordförandeskap. Ärade parlamentsledamöter! Ni har säkert förstått att det inte är sista gången vi talar om denna fråga och att jag vid återkommande tillfällen kommer att återkomma för att i detalj informera er om händelseutvecklingen, som vi alla hoppas blir positiv. Tack så mycket, fru Reding. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Världsnatur- och kulturarvet Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A5-0382/2000) av De Veyrac för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om tillämpningen av konventionen om skydd för världsnatur- och kulturarvet inom Europeiska unionens medlemsstater (2000/2036(INI)). . (FR) Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Det är banalt att säga att kulturarvet och skyddet av kulturarvet är faktorer av avgörande betydelse för den europeiska identiteten. Det är kanske banalt, men icke desto mindre exakt. Kulturarvet är för våra medborgare en av de mest synliga och närliggande aspekterna på kultur. Det tillhör deras vardagliga miljö och personliga identitet. Det stärker känslan av tillhörighet med Europeiska unionen genom att identifiera våra gemensamma rötter. Att skydda kulturarvet är därför livsviktigt, på grund av de angrepp det utsätts för till följd av tidens tand, men även nya former av angrepp som det drabbas av, såsom luftföroreningar, okontrollerad urbanisering, demografiska påfrestningar och tyvärr mycket annat. Europaparlamentet har behandlat denna fråga med största allvar, främst genom två resolutioner som antogs 1982 och 1988, och som utgör riktmärken för åtgärder som bör vidtas inom detta område. Det tycks mig nu vara nödvändigt att sammanfatta det aktuella läget för denna fråga och då beakta såväl subsidiaritetsprincipen som Europeiska unionens utveckling till följd av det ökade antalet medlemsländer. Syftet med Unescos konvention förtjänar att påpekas på nytt. Det består i att skydda natur- och kulturarvet och inskränker sig inte till att förteckna det på en prestigefylld lista. Sedan det senaste urvalet av objekt i december 2000, har 690 objekt tagits upp på förteckningen över världsnatur- och kulturarvet. 208 av dessa objekt ligger i Europeiska unionen. Av dessa 208 objekt är 192 tillgångar på kulturens område, 11 tillgångar på naturens område och 5 blandade tillgångar. Även om Europeiska unionen är mycket väl representerat på denna förteckning, med närmare en tredjedel av objekten, kan detta enkelt förklaras med Europas viktiga bidrag till världscivilisationen. För att få en mer balanserad förteckning när det gäller fördelningen mellan de olika kategorierna av natur- och kulturarv, liksom mellan olika länder, har emellertid en världsomfattande strategi utarbetats av Unesco, tillsammans med en handlingsplan för att genomföra strategin. Jag finner det önskvärt att parlamentet rekommenderar de medlemsstater som åberopar ett stort antal tillgångar på förteckningen att i framtiden begränsa sina förslag om att tas upp på förteckningen. Jag finner det normalt att de bidrar till att göra förteckningen över världsnatur- och kulturarvet mer representativ och välavvägd, såväl geografiskt som i fråga om innehållet. I samband med att parlamentets utskott för kultur antog detta betänkande slopades med en knapp majoritet de båda bestämmelser som handlade om en sådan självbegränsning. Ärade kolleger, jag menar ändå att dessa bestämmelser borde återinföras, och jag har ingivit två ändringsförslag om detta på PPE-gruppens vägnar. Ett annat förslag som framförs i betänkandet är att det skall upprättas en europeisk förteckning. Unesco har nämligen ett geografiskt synsätt på natur- och kulturarv, och i ett geografiskt synsätt ligger en begränsning som har att göra med vad som uppfattas som objekt. Man klassificerar exempelvis en hamn, men bryr sig inte om båtarna. Man kan klassificera ett stålverk, men man bryr sig inte om materialet. Jag tycker att Europa och Europeiska unionen för sin del borde ha ett dynamiskt synsätt. Unionen skulle kunna gå in på natur- och kulturarvets dynamik och för det ändamålet skulle en europeisk förteckning kunna vara ett framsteg. Den skulle göra det möjligt att bättre värdesätta objekt som har en betydelse som går utanför det rent nationella intresset, utan att för den skull vinna internationellt erkännande. Och det skulle bidra till att närma medborgarna till Europa, genom att göra dem medvetna om ett gemensamt kulturarv. Kulturarv behöver ofta restaureras. Situationen för restauratörer av kulturarvet i medlemsstaterna bör bli föremål för en utredning från kommissionens sida, för att organisera de yrkesgrupper som arbetar med restaurering i syfte att garantera kvaliteten på dessa arbeten. Ett restaureringsarbete av kvalitet kräver adekvata ekonomiska medel, och behovet av att hushålla med pengarna får inte gå ut över arbetets kvalitet. Slutligen är det önskvärt att Europeiska unionen i samarbete med Europarådet och Unesco studerar om det är gångbart att införa en rättslig och skattemässig bestämmelse som underlättar olika former av sponsring när det gäller att bevara natur- och kulturarvet. Denna sida av saken skulle kunna tas upp i reflektionsarbetet om harmoniseringen av det europeiska skattesystemet. Skyddet av kulturarvet är en fråga som kräver ständig vaksamhet från vår sida. Vi har ansvaret för att överlämna detta kulturarv till kommande generationer. Europas ungdomar måste kunna få känna igen sig för att bygga sin framtid och för att bättre urskilja sin europeiska identitet. När man känner sig som en europé, är det då inte mer i förhållande till kulturella faktorer än i förhållande till ekonomiska och sociala faktorer? Avslutningsvis vill jag citera en mening som ni alla känner till och som uttalades av en av Europeiska unionens stora grundare: " Om det skulle göras om, skulle jag börja med kulturen" . Det är en mening som skulle ha kunnat uttalas av Haydn när han komponerade i London, av da Vinci när han målade i Amboise, eller kanske av Byron när han låg för döden i Missolonghi. Det är den känsla, den lycka som vi uppfylls av när vi då och då, var och en på vårt håll, under våra resor inom Europeiska unionen förundras över de skatter vi möter och känner stolthet över att tack vare att Europeiska unionen existerar i blygsam utsträckning ha blivit dessa skatters ägare, och också förvaltare av deras fortbestånd. Herr talman, fru kommissionär! Världskulturarvet - vi har just hört siffror - är relativt ojämnt fördelat. Största delen finns här i Europa, vilket vi kan vara mycket stolta över, men vilket också visar att det faktiskt ändå existerar olika skillnader. Även antalet utställningsobjekt, rättare sagt allt som man tagit upp i världskulturarvet, är mycket litet jämfört med vad som finns att hitta i världen, och det är en droppe i havet eftersom det finns många fler platser som skulle förtjäna denna ställning och detta stöd. Det förenklar vare sig ett besluts- eller urvalsförfarande. Det finns fler avslag än bifall, och jag tror att det är nödvändigt att också definiera om kriterierna. Kulturarvets mångfald understryker de egna regionernas identitet, därför måste även det primära ansvaret övertas och iakttas därifrån, även om det mycket väl måste stödjas utifrån, av Europeiska unionen och av flera medansvariga. Till de här regionala ansvarsområdena hör bl.a. vård av hembygd och seder och bruk, utveckling av den egna regionen och dylikt. Detta är för mig kriterier som primärt bara kan bemästras i regionerna. Världskulturplatser överskrider den regionala utvecklingen. Det är kulturella klenoder, vittnen om epokgörande förändringar och naturens unika företeelser. De har ett enastående universellt värde. Arkitektoniskt kulturarv, kulturlandskap och städernas kulturarv hör ihop, är emellertid som helhet ofullständigt om det inte innehåller även tidstypiska minnesmärken, t.ex. från arbetslivet, såsom utvecklingen i arbetslivet, utformningen av fabriker, maskiner och dylikt. De visar utvecklingen av arbetsförfarandet i vårt dokument, dvs. även världsomfattande. Därför måste såväl utplundringar av arkitektoniska fyndplatser som det tanklösa utplånandet av spår från sociala inrättningar bekämpas. Den blixtsnabba tekniska utvecklingen och förändringen av omvärlden visar ännu tydligare hur viktigt det är att tänka på naturarvet och att ta på sig ansvaret, dvs. regionplanering och nysatsningar måste på ett utökat sätt ingå i ansvaret för att bevara det kulturella arvet. Vid urvalet av världskulturplatser skall därför på ett utökat sätt en jämvikt mellan historiska platser, religiösa minnesmärken, de olika förhistoriska religionerna, tidshistoria och naturarv beaktas, och kriterierna för bedömning skall förändras i denna riktning. Att bevara det kulturella arvet är inte bara förbundet med stort ansvar utan även med höga kostnader. Därför måste man leta efter möjligheter att förenkla finansieringen, att tänka över de rättsliga och finansiella instrumenten och att också uppmuntra sponsorer att öka vår medvetenhet om detta ansvar. Herr talman, vi skall i Europeiska unionen och i detta parlament ägna oss åt det som är väsentligt för det europeiska samarbetet, det som skapar ett starkare och smidigare Europa, och vi måste vara mycket uppmärksamma på att vi inte påtar oss några uppgifter som mer naturligt är medlemsländernas uppgift. Det är viktigt att skydda kulturarvet, och unionens gemensamma kulturarv är dess mångfald. Detta skall vi värna om i varje medlemsland, för det är en stor och viktig uppgift. Därför anser jag att detta betänkande är överflödigt. Med hänsyn till närhetsprincipen är det min uppfattning att skyddet av kulturarvet åligger medlemsstaterna. Hittills har medlemsstaterna bidragit till genomförandet av konventionen om världskulturarvet genom att lägga fram förslag - många förslag - om upptagning på Unescos lista av de värden som har en speciell universell betydelse. Det förmodas finnas oproportionerligt många ämnen på listan och det skulle kanske, som föredraganden påpekar, vara lämpligt med lite större restriktion. Jag anser inte att det är självklart att det skall finnas en speciell lista över det europeiska kulturarvet, och jag tycker heller inte att det är nödvändigt att kommissionen skall åta sig ett större arbete för att samordna den insats som många har framfört en önskan om. Därför har jag på den liberala gruppens vägnar lagt fram en rad ändringsförslag, varefter parlamentet skall uppmana medlemsstaterna och inte kommissionen till att förverkliga nödvändigt samarbete i samråd med Unesco och Europarådet. Det har jag gjort för att hålla närhetsprincipen i hävd, och jag gör det också med hänvisning till Romano Prodis ord här i parlamentet förra året, där han sade: " Let us remember how often we have been made into a laughing stock because we deal with things that are absolutely ridiculous, which defy common sense and conflict with the interests of our population" . (Låt oss komma ihåg hur ofta vi har varit föremål för åtlöje för att vi ägnar oss åt saker som är fullkomligt absurda, som trotsar sunt förnuft och strider mot medborgarnas intressen.) Jag anser att vi här har ett område, där vi kan ge arbetet i unionen en liten paus. Herr talman! Jag måste gratulera utskottet för kultur som tagit initiativet till detta betänkande om hur vi i Europeiska unionen skall skydda natur- och kulturarvet. Jag vill också gratulera vår föredragande till de idéer och åtgärder som hon föreslår och som jag i de flesta fall är överens med henne om. Jag skall nu ta upp en punkt som nämndes av föregående talare. Varje medlemsstat i unionen har naturligtvis en politik i dessa frågor. Det är uppenbarligen inte meningen att vi skall ersätta staternas politik. Det är emellertid helt nödvändigt att vi kommer fram till en mera generell uppfattning, en politik på unionsnivå. Och skälet är uppenbart, därför att alla politiska insatser från unionens sida har stor betydelse för vidmakthållandet och hävdandet av vårt natur- och kulturarv, vanligen på ett närmast negativt sätt, herr talman. Unionens bidragsgivning sker ofta genom strukturfonderna och gäller t.ex. byggnadsverksamhet och anläggningar som förstör eller allvarligt förändrar minnesmärken, landskap och andra delar av natur- och kulturarvet. Och enbart från Grekland skulle jag, tyvärr, kunna anföra många exempel. Genom stora ansträngningar lyckades vi för en tid sedan rädda den antika teatern i Dodoni från att hamna alldeles intill Egnatiamotorvägen, vilket t.o.m. skulle ha hindrat åskådarna från att höra något under föreställningarna. Tack vare påtryckningar från många organisationer hänsköts frågan om kraftledningsstolparna på ögruppen Kykladerna till regeringsrätten, vårt lands högsta förvaltningsdomstol, som i sitt utslag på ett föredömligt sätt ännu en gång framhöll skönhetsvärdena hos dessa öar. En fråga som ännu inte avgjorts gäller skapandet av en roddbana för Olympiska spelen i Schinia vid Marathon, en plats av utomordentlig historisk betydelse för hela Europa, herr talman. Det är också en speciellt värdefull vattenbiotop, som tagits med i förteckningarna enligt Natura 2000, fru kommissionär. Vi skulle vilja rädda den, men jag vet inte hur det skall gå till. En annan fråga som ännu inte avgjorts gäller uppförandet av det nya Akropolismuseet, mycket nära Akropolisklippan och Parthenon ovanpå äldre arkeologiska minnesmärken, vilket innebär ett hot mot dessa minnesmärken men också mot det estetiska helhetsintrycket av platsen och utsikten mot den berömda klippan med Parthenontemplet. Dessa och många andra projekt har en sak gemensam: de strävar alla efter eller har redan fått ekonomiska bidrag från gemenskapen. Därför är det självklart att jag helhjärtat stöder de punkter i resolutionen där man begär att kommissionen, innan den beviljar bidrag till ett visst projekt, noga beaktar konsekvenserna för natur- och kulturarvet, dess historiska betydelse och det estetiska intrycket. Alla dessa aspekter måste upphöjas till kriterier vid urvalet av olika byggnadsprojekt. Herr talman! Betänkandet från De Veyrac syftar främst till att utvidga begreppet natur- och kulturarv och urvalskriterierna för det nationella natur- och kulturarvet. UEN-gruppen kommer att rösta för betänkandet. Ingen kan ifrågasätta behovet av att utvidga detta begrepp så att det omfattar faktorer som inte enbart omfattar byggnadsminnesmärken, naturarv och rörliga kulturtillgångar. Det är uppenbart att ett stort antal etnografiska faktorer kan samlas och skyddas i egenskap av världskulturarv. Man kan lyfta fram det musikaliska kulturarvets betydelse, eller den muntliga berättarkonsten. Här återstår fortfarande ett arbete med att samla in analyser och upprätta ett skydd i åtskilliga länder. Detta kulturarv faller utanför ramen för det traditionella begreppet, som allt som oftast endast omfattar byggnader och platser, men finns ofta närvarande i det vardagliga liv som förs av innevånarna på denna planet. Det är denna närvaro och permanenta karaktär i kulturen och i vardagslivet som bör vara avgörande för själva begreppet kulturarv, något som för övrigt har nämnts av Prets. Som ett exempel vill vi synnerhet här i Strasbourg lyfta fram hur fästa våra medborgare är vid sina nationella valutor och deras vilja att betrakta valutan som en aspekt av kulturarvet. Den tyska tidskriften Focus-Money publicerade nyligen en undersökning som visade att 70 procent av tyskarna är fästa vid D-marken och vill behålla den. Denna siffra är ett genomsnitt, eftersom andelen uppgår till 80 procent i Östtyskland. Det franska finansdepartementet, som ansvarar för att verkställa francens avskaffande, publicerade nyligen på sin webbplats en ytterst intressant undersökning om hur fästa fransmännen är vid sin valuta. Det är bara en omvänd diagnostik, eftersom man givetvis inte bad om deras uppfattning om francen, utan om euron. Svaret är desto mer svidande. Endast 26 procent av fransmännen känner förtroende för denna konstlade valuta. Det är inte obefogat att jag meddelar er vissa av dessa realiteter, med tanke på hur föga dessa tycks ha beaktats av parlamentet, eller påverkat parlamentet. I Storbritannien, som än så länge har beslutat att skydda det nationella kulturarv som det brittiska pundet utgör, vill endast 14 procent av de unga britterna i åldersgruppen 18-24 år överge pundet. I det perspektivet vill de cirka 45 procent danskar som röstade ja, få den danska folkomröstningen nyligen att framstå som en omröstning till förmån för den gemensamma valutan. Européerna är fästa vid sina valutor, precis som de är fästa vid sina värderingar, sina naturområden, sina språk och sina katedraler. Det är av den anledningen det är lämpligt att skydda de nationella valutorna som delar av världskulturarvet. Detta är innebörden i det ändringsförslag jag har ingivit på min grupps vägnar och som jag föreslår att ni stöder. Herr talman! Jag skulle vilja gratulera De Veyrac som behandlat frågan om konventionen om skydd för världsnatur- och kulturarvet inom Europeiska unionens medlemsstater. Genom sitt betänkande ger hon eftertryck åt det intresse som Europa måste visa i denna viktiga fråga och dessutom de initiativ som måste tas på global nivå. Även om Nicemötet inte fattade det avgörande beslutet om att lyfta ut kultursektorn från de frågor som kräver enhällighet, för at vi skall kunna ta avgörande steg i riktning mot konvergens, betonas i betänkandet någonting mycket viktigt, nämligen att Europeiska unionen arbetar för att utveckla den kulturella mångfalden. Det är enligt min mening också viktigt att Europa kommit till insikt, vilket framgår av betänkandet, om att Europa är överrepresenterat i förteckningen över det globala kulturarvet och att denna överrepresentation också gäller för historiska städer och religiösa byggnader i förhållande till andra platser, för kristendomen i förhållande till andra religioner och trosuppfattningar, för avancerad arkitektur i förhållande till lokala byggnadsstilar. Denna insikt bevisar att begreppet kulturell mångfald och respekten för det främmande är en väl förankrad tanke, som spelar en central roll i problematiken och därigenom gör det lättare för Europa att spela en väsentlig roll i förhållande till världen i övrigt i globaliseringens tidevarv. Bland förslagen vill jag som särskilt betydelsefullt framhålla förslaget om initiativ på ministernivå som syftar till harmonisering. Jag vill också framhålla vikten av att medlemsstaterna agerar kraftfullt för att förhindra stölder av och olaglig handel med arkeologiskt fyndmaterial i Europeiska unionens medlemsländer. Dessutom anser jag - och här delar jag vår kollega Papayannakis uppfattning - att en undersökning av de kulturella konsekvenserna bör vara en nödvändig förutsättning för att man skall godkänna gemenskapsfinansiering av ett projekt, för att vi skall undvika förödelse, av en omfattning som ofta inte går at värdera. Det är positivt att programmet " Kultur 2000" har anslagit en tredjedel av sin totala budget till kulturarvet, i fråga om arkeologi och marinarkeologi, arkitektur, museer, bibliotek, arkiv, varigenom man stimulerar de nationella insatserna. Man bör också, som det påpekas i betänkandet, slå vakt om det agrara arvet, urskogarna, biotoperna och våtmarkerna, dvs. sådant som anses ligga lite vid sidan om. Det är också viktigt med skolutbildning och yrkesutbildning inom alla de yrken som har betydelse för skyddet, vidmakthållandet och utnyttjandet av natur- och kulturarvet. Det är också mycket viktigt att skapa medvetenhet hos elever och ungdomar och att utveckla en frivilligrörelse, som kan göra betydelsefulla insatser. Herr talman, fru kommissionär! Jag tycker att det här är ett bra och mycket informativt betänkande, och jag skulle därför vilja tacka föredraganden för det omfattande arbete som hon har lagt ned på det. Det visar i varje fall att Europeiska unionen och medlemsstaterna har läst sina läxor ordentligt. De har lagt fram många ansökningar, och det har till och med lett till att det har varit tal om obalans. Det är enligt min åsikt ett resultat av uppfattningen att framför allt byggnader måste anmälas, men det finns naturligtvis även andra faktorer, och jag tror att det är bra att uppmuntra medlemsstaterna att vidta åtgärder för att uppnå större jämvikt och utökad selektivitet. När det gäller min egen grupp pågår just nu en diskussion om huruvida Europeiska unionen har en uppgift att fylla här. För det första, bevarandet av kulturarvet, även på unionsnivå, är något som tilltalar medborgarna. Vi har dagar då historiska minnesmärken håller öppet hus, och det är evenemang som drar till sig oerhört mycket folk. Det synliggör den europeiska dimensionen i allra högsta grad. En andra punkt, det europeiska mervärdet, även det ser jag på ett stort antal områden, exempelvis gränsöverskridande projekt i Waddenzeeområdet och undervattensarkeologi. I sådana sammanhang kan Europeiska unionen stödja och stimulera samarbetet mellan medlemsstaterna, liksom på alla kulturområden. Nästa punkt, närmare bestämt om forskning och utbildning. Även det är en typiskt europeisk uppgift, liksom klarhet kring vilka platser som står över nationella intressen, att göra inventeringar och listor är nödvändigt på varje nivå inom förvaltningen, att göra en avvägning även på miljöhanteringsområdet. Användningen av strukturfonder anser jag vara en tredje punkt. Bevarandet av kulturarvet är viktigt för turismen. Det ger uttryck för den kulturella mångfalden. Det har att göra med sysselsättning. För min egen del är frågan om Europeiska unionen har en uppgift ingen fråga. Europeiska unionen har på det här området en uppgift att stimulera, stödja och synliggöra Europas gemensamma kulturarv. Jag och andra från min grupp kommer därför att ge föredragandens betänkande ett helhjärtat stöd. Fru talman, ärade ledamöter! Det råkar vara så att jag har arbetat med tillämpningen av Unescos konvention i ett konkret fall. Vid ett Unesco-möte som hölls i Casablanca för några år sedan togs frågan upp om man kan tänka sig att göra hela alpkedjan till ett världsarv. Jag skall erkänna att jag då ville sätta mig in i frågan mer, för jag tyckte bland annat att det verkade motsägelsefullt att ställa upp hela Alperna, som innehåller litet av varje, som kandidat. Jag är förbluffad över vilken spridning det finns, ofta motsägelsefull, bland de platser länderna har valt ut - det är verkligen inte Unescos fel utan beror på staternas eget urval - och jag har noterat att vissa kulturella, naturliga eller blandade orter uppseendeväckande nog saknas: kollegan Costa i vår grupp påpekade roat för några dagar sedan att Venedig, där han är borgmästare, aldrig har klassats som världsarv. Nå, när jag läste konventionen fick jag en misstanke bekräftad: att konventionen som nu är trettio år gammal är helt föråldrad. Under tiden har medvetandet om kulturen och miljön ändrats mycket, tänk bara på konceptet hållbar utveckling som är på modet i dag. Det är därför som jag är rädd för att betänkandet kommer att innehålla en rad motsägelser: en del av de frågor som tas upp bör förenklas, mer för att samordna mellan Europas länder än för att göra överdrivna ingripanden från Europeiska unionens sida, vilka i bland kan låta som substitut för ansvarstagande på annat sätt. I vissa fall finns det för övrigt redan instrument: jag påminner om att man i texten tar upp de regionala minoritetsspråken som det finns olika instrument för att skydda - det är någonting positivt. Några ansatser finns det ändå: jag vill påpeka att ingripandena skall vara aktiva, eftersom skyddet av dessa platser fungerar om insatserna också innebär penningmässiga åtaganden. De summor man tänker sig i konventionen, där man räknar med minimifonder, är sannerligen inga garanter för aktiva insatser, särskilt inte i tredje världen. Det vore positivt om kommissionen förr eller senare åberopade den gräns som kan överskridas av statsbidragen, såsom fastställs i artikel 87.3 d. Herr talman, fru kommissionär! Jag skall ta upp den del av Europas kulturarv som inte finns med på Unescos lista och som knappt finns med på våra egna listor. Det rör sig om det faktum att nästan varenda kvadratmeter i Europeiska unionen är odlat landskap, både jordbrukslandskapet och skogsbrukslandskapet. Hela vår nuvarande biologiska mångfald är ett resultat av bortåt 10 000 års kamp och möda. Det är frukten av ett samarbete mellan människan som odlare, naturen, klimatet och tekniken. Det är detta som ger oss det Europa vi känner till, det oerhört mångsidiga och mångfaldiga. Jag tycker givetvis att kulturarvet är ett ansvar för bygder och nationer, inte i första hand för unionen. Det finns emellertid ett område där unionen har all makt över kulturarvet, nämligen jordbrukspolitiken. Om jag fick bestämma, skulle jag byta ut EU:s nuvarande jordbrukspolitik mot en politik för kulturarv och biologisk mångfald. Jag skulle vilja använda subventioner till att bevara Medelhavets terrassodlingar, till att bevara de biologiskt rika och fantastiskt vackra ängarna i bergsområdena som omger älvar och sjöar i det skogrika Skandinavien. Kort sagt: En bra kulturpolitik för Europa vore en ändrad, modern och hänsynstagande jordbrukspolitik. . (FR) Herr talman! Skyddet av natur- och kulturarvet är enligt min mening en viktig fråga för alla, bortsett från frågan om att avgöra vem som ansvarar för vad enligt fördraget. För mig - och det vill jag säga innan jag går in på kärnfrågan -består kulturarvet av byggnader, naturområden, traditioner - och här delar jag er uppfattning- som inte kan begränsas till en person, en region eller ett land, eftersom de tillhör hela gemenskapen av europeiska medborgare. Finns det något vi är rika på i Europa är det den kulturella mångfalden och den tillhör oss alla. Den tillhör inte en enskild liten del av Europa, även om den har sitt ursprung i denna lilla del av Europa. Därför har vi alla ett ansvar för att skydda detta kulturarv och skydda denna mångfald. För om en del försvinner i Finland går den också förlorad för Grekland, och om en del försvinner i Grekland går den också förlorad för Danmark. Ansvaret vilar på alla europeiska medborgare oavsett var de befinner sig och oavsett vilken roll de har att spela. Ärade ledamöter! Med detta vill jag säga att det är självklart att om kommissionen glädjer sig åt de ansträngningar som gjorts av parlamentet och framför allt av föredraganden De Veyrac, så delar den också den oro och de intressen som betonas i dokumentet. På det rättsliga planet erbjuder fördraget som ni mycket väl vet ingen rättslig grund för en gemenskapsåtgärd på det kulturella området och utesluter alla möjligheter till en harmonisering inom detta område. Kommissionen har ingen möjlighet att upprätta en egen förteckning över tillgångar och objekt på kulturens och naturens område och hyser dessutom vissa betänkligheter mot tanken på att ytterligare öka antalet befintliga förteckningar. För att återknyta till vad jag inledningsvis sade minskar detta inte vårt ansvar när det gäller att skydda natur- och kulturarvet. För övrigt har vi alltid samarbetat med internationella organ, privata organisationer, enskilda individer, länder, regioner och byar som har gjort så stora ansträngningar för att skydda sitt och vårt kulturarv. Vi kan särskilt peka på de gemensamma åtgärder som genomförts tillsammans med Europarådet och Unesco, exempelvis kampanjen " Europa, ett gemensamt kulturarv" , eller den studie som genomförts till förmån för Kosovos kulturarv. Detta samarbete måste fortsätta, inte enbart för att undvika att liknande och ej samordnade åtgärder upprepas, utan också för att öka effektiviteten vad avser det rättsliga och skattemässiga regelverket på internationell nivå, något som en del talare har berört. För övrigt vill jag betona att vi inom ramen för programmen Rafael och Kultur 2000 engagerar oss mycket intensivt för att utan åtskillnad hjälpa medborgare, regioner, länder och organisationer - alla som kämpar på fältet för att skydda alla europeiska medborgares gemensamma kulturarv. Bland de olika åtgärder som kontinuerligt uppmuntras kan nämnas att medvetandegöra allmänheten, i synnerhet ungdomar, och öka deras medverkan, och ni har rätt i att betona att respekten för kulturarvet är en utbildningsfråga, men även åtgärder på naturens område. Därtill kommer att förbättra de metoder och verktyg som används av yrkesfolk i Europa, främst sådana som utvecklas av International institute for the preservation of cultural heritage i Rom, och vidareutbildning för yrkesfolk och specialiserade hantverkare inom området för restaurering av kulturarvet, som vi har försökt utveckla tack vare våra utbildningsprogram, just för att få tillgång till specialister som kan vara behjälpliga vid de olika restaureringsprojekt som pågår. Kära kolleger! Jag kan försäkra er att vi kommer att fortsätta på den inslagna vägen. Givetvis kommer detta att göras inom ramen för våra behörigheter och resurser, som är mycket begränsade, som ni ju vet. Men vi har för avsikt att hitta konstruktiva och anpassade lösningar, och därför tackar jag personligen och på kommissionens vägnar parlamentet för dess initiativ, eftersom vi vill att fler initiativ skall tas överallt i Europa, och på alla nivåer, såväl privat som offentligt, förutsatt att de främjar målet att skydda vårt europeiska kulturarv. Det är för övrigt ur den synpunkten jag med kraft stöder den publicitet som vi skänker kulturarvet genom att inrätta priser, exempelvis det pris för restaurering som inrättats av Europa Nostra, eller priset " det europeiska kulturarvets dagar" . Vilket syfte fyller dessa priser? De skall tjäna som exempel och visa alla medborgare vad som är möjligt att göra, ibland med ett minimum av resurser, för att åt kommande generationer skydda varje medborgares kulturarv, oavsett om detta tillhör medborgaren direkt eller indirekt, det vill säga alla européers kulturarv, med respekt för den kulturella mångfalden.

sv

Rättelser (artikel 204 a i arbetsordningen): se protokollet

sv

20. Driftskompatibilitet hos järnvägssystemet inom gemenskapen (omarbetning) (omröstning) - Betänkande: Josu Ortuondo Larrea

sv

1. Kuba Talmannen: Nästa punkt är debatten om fyra resolutionsförslag om Kuba. Laima Liucija Andrikien: frågeställare. - (EN) Fru talman! Rådet har nyligen erkänt att inga påtagliga resultat har uppnåtts när det gäller de mänskliga rättigheterna på Kuba, trots den goodwill som rådet visat 2005. Merparten av oss, om än inte alla, håller med om att det är nödvändigt att Kuba inleder en politisk övergångsprocess mot flerpartidemokrati. Detta är inte den Europafixerade hållning som våra motståndare tycker om att vända mot oss utan de mänskliga rättigheternas allmängiltighet och odelbarhet, inklusive civila, politiska och ekonomiska rättigheter, som vi tror på. I dag uppmanar vi åter rådet och kommissionen att fortsätta att göra vad som krävs för att kräva att politiska fångar och samvetsfångar släpps fria. Det är viktigt att vi ger vårt ovillkorliga stöd och vår fulla uppmuntran till inledandet av en fredlig övergångsprocess mot flerpartidemokrati på Kuba. Vi har exempel att följa. För tjugo år sedan var de nuvarande EU-medlemsstaterna från Öst- och Centraleuropa på många sätt - inklusive situationen för de mänskliga rättigheterna - i en liknande situation som den Kuba nu befinner sig i. Jag hoppas att vi snart kommer att se betydande förändringar på Kuba och jag ser fram emot denna mycket speciella dag. Marcin Libicki : författare. - (PL) Fru talman! Kuba har styrts av en diktator i nästan ett halvt århundrade och de mänskliga rättigheterna kränks ständigt där. Kuba är praktiskt taget kommunismens enda återstående utpost i världen. Nordkorea är en annan sådan bastion, medan den kinesiska regimen är något annorlunda, men ofta lika grym. Efter kommunismens sammanbrott 1989 förväntade vi oss att kommunistländerna skulle begrunda sin situation och att kommunismen skulle störta samman även där. Så blev det tyvärr inte, särskilt inte på Kuba. Det är sant att intensiteten i förföljelserna på Kuba har varierat. Det fanns tider när den var särskilt grym och andra perioder när en viss grad av liberalisering tilläts och regimen verkade göra eftergifter mot oppositionen. En särskilt oroande samtida utveckling är att Kuba har lyckats öka antalet allierade, däribland vänsterbetonade regeringar i Europa. Det stöd som ofta lämnas av regeringar i EU-medlemsstater till den kubanska regimen, om än indirekt, är särskilt oroande. Den nuvarande, mer toleranta inställning som FN intar gentemot dessa ondskefulla regimer är oacceptabel. Det har till exempel antytts att det inte förekommer några människorättsliga kränkningar i Vitryssland eller på Kuba. Jag uppmanar parlamentet att inta en entydig ståndpunkt och fördöma den kubanska regeringen och följa upp detta med särskilda åtgärder för att störta Fidel Castros grymma kommunistregim. Raül Romeva i Rueda : författare. - (ES) Fru talman! Jag vill börja med att uttrycka min oro över att denna punkt om förbindelserna mellan EU och den kubanska regeringen, när det gäller grad av brådska, har ersatt en annan fråga som jag ansåg vara mycket mer brådskande: situationen för flyktingbefolkningen i Irak. Detta är särskilt oroande med tanke på att det grundläggande skälet till denna ändring i själva verket inte har så mycket med Kuba att göra, utan snarare handlar om den gamla vanliga tendensen hos vissa ledamöter från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater att utnyttja Europaparlamentet för att uttrycka sin personliga opposition mot den spanska regeringen. Det är inte min uppgift att försvara den spanska regeringen, jag är inte medlem av den regeringen eller det partiet, men däremot tycker jag att det är beklagligt att ett så viktigt tillfälle som sammanträdet på torsdagseftermiddagarna, som ägnas åt en debatt om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna i världen, ska ifrågasättas av detta slags initiativ, som strider mot själva andan i dessa debatter. Dessutom vill jag också påpeka att rådet antog sina slutsatser om förbindelserna med den kubanska regeringen i måndags, där den återigen förklarar sin avsikt att upprätthålla dialogen med civilsamhället och förklarar sig villig att återupprätta dialogen med den kubanska regeringen på grundval av gemensamma, ömsesidiga och icke-diskriminerande intressen. Kuba måste göra stora framsteg om frågor som friheter, rättigheter, i synnerhet politiska rättigheter, och demokratisk öppenhet, men jag vidhåller att detta inte är något nytt, det är inte brådskande. Dessutom anser jag att parametrarna för att gå i den riktningen fastställdes i den ståndpunkt som antogs av rådet i måndags, särskilt eftersom rådet tar avstånd från Förenta staternas strategi, som bygger på en resultatlös konfrontation och ett embargo som är både ineffektivt och oansvarigt, bland annat för att det faktiskt hindrar vissa reformer på ön, som skulle möjliggöra en mer ordnad övergång. Dessutom måste samarbetet, som vi förklarade i vår resolution, dvs. resolutionen från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, vara ett utvecklingsinstrument för att nå millennieutvecklingsmålen, och inte ett verktyg för att införa villkor i politiskt syfte. Marco Cappato : författare. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! För en gångs skull håller jag inte med Raül Romeva i Rueda, eftersom jag anser att det finns en brådskande fråga som rör Kuba, och som faktiskt även berör oss här i EU. Annars skulle det vara meningslöst att behandla frågor om länder som är diktaturer och som inte är demokratiska som brådskande frågor i åratal, eller till och med i årtionden. I detta fall är det en brådskande fråga för oss och vår politik. Ett beslut har fattats i rådet om att bjuda in en kubansk delegation. Vad kan eller bör inledandet av en dialog betyda? Enligt vår åsikt bör det innebära att alla förändringar, reformer eller stärkande av förbindelserna med Kuba måste vara avhängiga av en lika konkret plan för att reformera den människorättsliga och demokratiska situationen på ön. Det är sant att EU:s strategi inte är att införa ett embargo - och jag har för avsikt att klargöra och betona detta igen i ett muntligt ändringsförslag - men det är lika sant att strategin inte får eller kan gå ut på en ovillkorlig och ensidig öppenhet, eftersom även detta skulle visa sig vara en ödesdiger strategi, som det har visat sig i det förgångna. Vi måste till exempel ge praktiskt stöd till de dissidenter som har samlats bakom förklaringen ”Enighet for frihet” - och detta är mycket mer angeläget för EU än för Kuba. Ett av problemen för Kubas dissidenter och opposition har varit deras interna splittringar, men den här gången finns det en gemensam förklaring och ett gemensamt dokument där man talar om icke-våld och demokrati. Det är vår uppgift att stödja dessa dissidenter. Detta måste beaktas när diskussionerna och dialogen inleds, annars kommer de att strida mot EU:s politik och principer om mänskliga rättigheter och demokrati. Michael Gahler: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! Jag vill inleda med att säga till den spanske författaren att jag inte behöver ett besök från Miguel Ángel Moratino för att hetsa upp mig över vad den spanska regeringen gör. Inom gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har vi tillräckligt många kolleger från centrala och östra Europa som arbetar med folket på Kuba i en solidarisk anda, och frågan är inte begränsad till spanjorerna inom PPE-DE-gruppen. Det kan jag försäkra er. Framtiden för Kubas folk borde inte begränsas till två alternativ: antingen fortsätta med kommunismen eller tas över av regeringen i Miami. Mot bakgrund av den gemensamma ståndpunkten från 1996 har vi ett politiskt ansvar att stödja de demokratiska och fredliga krafterna i deras arbete för att åstadkomma förändringar. Det är skälet till att Europaparlamentet har gett Sacharovpriset till Damas de Blanco (Kvinnor i vitt) och till Oswaldo Payá. Jag skulle ha velat se en tydlig markering i rådets beslut om att den gemensamma ståndpunkten från 1996 fortfarande gäller, att det rådsbeslut som antogs i måndags inte ändrar den ståndpunkten, att sanktionerna från 2003 bara har upphävts tillfälligt, och att vi kommer att se över ståndpunkten igen i juni (den 17:e utvärderingen av den gemensamma ståndpunkten). Rådet borde ha klargjort detta. Manuel Medina Ortega: för PSE-gruppen. - (ES) Fru talman! Jag vill understryka det som Raül Romeva i Rueda just sa. Det enda skälet till att debattera denna punkt är en spansk inrikespolitisk fråga som inte har något att göra med läget i landet i fråga. Folkpartiet har föredragit att inte debattera en verkligt brådskande fråga, nämligen om Irak. För närvarande finns det två miljoner irakiska flyktingar i Irak och ytterligare två miljoner som har tvingats lämna landet. I stället för att ta emot dessa stackars människor som flyr bombningarna och dödandet i Irak återsänder länderna dessa flyktingar till deras ursprungsland för närvarande. Med andra ord, å ena sidan bombar vi den irakiska befolkningen och å andra sidan låter vi dem inte ta sig därifrån och skickar tillbaka dem till detta helvete. Detta är ett fall av fullständig omänsklighet och det är absolut inte bra att vi glömmer bort dessa människors situation just nu. Vi anser därför att det är fullständigt olämpligt att behandla Kuba som en brådskande fråga och vi menar att vi har kastat bort ett tillfälle för att behandla ett verkligt brådskande humanitärt fall vid en tidpunkt när det är nödvändigt att vidta åtgärder. Helt nyligen hölls en konferens om Irak där denna fråga diskuterades och en rad resolutioner godkändes, och parlamentet är ur stånd att följa upp dem eftersom det föredrar att behandla inrikespolitiska frågor i stället för de verkliga problem som angår mänskligheten just nu. Talmannen: Kolleger! Jag vill påminna er alla om att ämnet för denna debatt är Kuba. Om någon försöker diskutera något annat kommer jag att vara mycket sträng. Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag ska definitivt tala om Kuba! Parlamentet har vid flera tillfällen behandlat Kubas situation. Tyvärr har alla våra uppmaningar till full respekt för grundläggande rättigheter för kubanska medborgare uttalats för döva öron. Den ytterst otidsenliga Castro-regimen är nu så föråldrad och har så lite kontakt med verkligheten och med moderna demokratiska normer att det enligt mig är högst osannolikt att någon betydande förändring till det bättre kommer att ske medan Castro ännu är vid makten. Men han är nu gammal, sjuk och fysiskt oförmögen att styra landet, så vi måste börja fundera på vad vi ska göra när han slutligen inte längre är vid makten i Kuba. Under tiden uppmanar vi åter till demokratiska reformer. Särskilt uppmanar vi de kubanska myndigheterna att låta de två kubanska vinnarna av Europaparlamentets Sakharovpris resa till Europa. Låt oss hoppas att några rester av sunt förnuft kan ha överlevt hos dem som styr Kuba och att vi snart ska kunna välkoma dessa vinnare av Sakharovpriset här i parlamentet. Giusto Catania: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! För några sekunder sedan stod det ”Irakiska flyktingar” på sammanträdesskärmen. Felet har uppenbarligen också påverkat tekniken i kammaren. Vi borde verkligen ha diskuterat den frågan i stället, vi borde ha talat om de fyra miljoner irakier som försöker ta sig till Europa, men som vi inte visar någon gästvänlighet alls. I stället debatterar vi Kuba, eftersom en internationell kampanj pågår, som fick parlamentet att rösta mot Venezuela under den senaste sammanträdesperioden och förmodligen kommer att göra att det röstar mot Kuba i dag. Nu väntar vi oss att någon från det spanska folkpartiet lägger fram en resolution mot Ecuador och Bolivia. Det är vad vi väntar oss. Det verkliga syftet är i själva verket att motarbeta den ekonomiska politik som en stor del av Latinamerika genomför för närvarande, i motsats till nyliberalismen och den imperialistiska filosofin av ständigt krig. Detta är ett objektivt faktum i vår debatt. Jag anser att vi i stället kraftfullt bör begära en översyn av EU:s gemensamma ståndpunkt och av embargot. Det faktum att rådet i måndags bjöd in en delegation från de kubanska myndigheterna var ett mycket betydelsefullt steg som vi bör välkomna, för att inleda en positiv dialog och vederbörligen berömma de framsteg som Kuba har gjort. Jag anser emellertid att denna resolution, ända från första meningen, endast ger uttryck för åsikterna från en sida i parlamentet. Med andra ord begär man en ändring av det sociala, ekonomiska och politiska systemet på en ö och i en suverän stat. Det betraktar jag som oacceptabelt. Daniel Hannan: (EN) Fru talman! Fidel Castros Kuba är den sista stat på västra halvklotet där det inte finns några anspråk på demokrati. Oppositionsrörelser är bannlysta, oliktänkande personer fängslas, medborgare nekas rätten att resa utomlands. Det är få syner som är så förnedrande som vänsteranhängare i väst som hävdar att allt detta på något sätt är berättigat eftersom Kuba är bra på att få fram läkare och ballerinor. Två faktorer har hållit Fidel Castros dynasti vid makten: För det första den missförstådda amerikanska blockaden, som har gjort det möjligt för honom att upprätthålla den belägringsmentalitet som är nödvändig för diktaturer, och för det andra eftergivenheten i Europa. Här måste jag särskilt nämna Rodriguez Zapateros regering, som ger efter för de kubanska kommunisterna genom att ge dem ett fullständigt diplomatiskt bemötande. Det rätta sättet att åstadkomma frihet på Kuba skulle vara genom ekonomiska förbindelser och politisk isolering. I stället gör vi det motsatta med katastrofala följder för detta olyckliga land. ”Sola mors tyrannicida est” skrev min landsman Thomas More - döden är det enda sättet att bli av med tyranner. Att det skulle visa sig vara så i fallet med Fidel Castro säger inget gott om resten av oss. Pedro Guerreiro: (PT) Den punkt som borde ha stått på parlamentets dagordning är ett uttryck för en verklig önskan om dialog från EU:s sida, på grundval av respekt för Kuba. Enligt vår åsikt medför inledandet av en öppen dialog om alla frågor av ömsesidigt intresse naturligt att de hinder som har ställts upp för att göra en sådan dialog svår eller omöjlig undanröjs. Detta innebär att vi måste begära ett definitivt slut på de sanktioner som EU införde 2003, som har lyfts tillfälligt, och att EU ger upp sin gemensamma ståndpunkt om Kuba för gott. Dessa åtgärder skulle ha banat väg för en normalisering av förbindelserna mellan EU och Kuba. Detta är emellertid inte något alternativ för dem som har klämt in denna debatt på parlamentets dagordning och som har skrivit under det förslag till resolution som ska gå till omröstning i dag. Deras mål är att uppmuntra till fortsatt isolering av Kuba i linje med det oacceptabla embargo som Förenta staternas administration har infört mot Kuba. Målsättningen är även att uppenbart och oreserverat främja ingripanden i Kubas inrikespolitik och att utöva externa påtryckningar för att påtvinga Kuba beslut som endast det kubanska folket har den suveräna rätten att fatta. Verkligheten visar att det bästa sättet att bemöta sådana planer är landets enorma prestige och vikt, och miljontals människor visar aktiv solidaritet med Kuba och det kubanska folket. Zuzana Roithová: (CS) Mina damer och herrar! Jag var på Kuba för inte så länge sedan och landet har inte gjort några framsteg med att upprätthålla de mänskliga rättigheterna, tvärtom - situationen har i själva verket blivit värre. Jag uppmanar därför rådet och kommissionen att protestera mer kraftfullt mot de flagranta kränkningarna av de mänskliga rättigheterna på Kuba, att stödja organisationer som kämpar för de politiska motståndarnas och deras familjers överlevnad, att hjälpa de icke-statliga organisationerna på Kuba att kommunicera med varandra och uttrycka sina åsikter om hur de offentliga frågorna bör lösas och ge kubanerna tillgång till Internet på våra ambassader, eftersom folket på Kuba inte har tillgång till information. Rådet måste organisera en kampanj för frisläppande av politiska fångar som behandlas illa fysiskt och inte får de mediciner som de behöver. Även de vanliga kubanerna lever i fattigdom och lider av sjukdomar. Det råder brist på läkare och modern teknik. Hälsofrågorna var Castros stolthet, men i dag är vanliga mediciner endast till för rika kommunistledare eller utländska turister. Kubanerna vill ha förändringar och frihet. Vi får inte låta rådet inleda en öppen dialog med den kubanska regimen utan att fastställa tydliga villkor om frisläppande av fångar och yttrandefrihet. László Kovács: ledamot av kommissionen. (EN) Fru talman! Vi har god anledning att noga följa den senaste utvecklingen på Kuba. Efter 47 års styre på Kuba överlämnade Fidel Castro makten till sin bror Raúl, som har styrt ön på ett relativt lugnt och organiserat sätt. Det är alltför tidigt att säga huruvida Fidel Castro helt har återhämtat sig från sin sjukdom, men nästan alla observatörer är ense om att han aldrig kommer att kunna överta den dagliga förvaltningen igen. För första gången sedan revolutionen 1959, måste Kuba stå inför utsikten att inte längre helt styras av Fidel Castro. Detta är definitivt en ny situation som vi måste ta hänsyn till. Frågan är hur EU kan och ska reagera på denna nya utveckling. Europeiska unionens råd gav sitt första svar för tre dagar sedan. I sina slutsatser om Kuba från den 18 juni upprepade EU sitt erbjudande om en öppen och omfattande dialog med de kubanska myndigheterna och bjöd in en kubansk delegation till Bryssel för att ta reda på om en sådan process skulle vara möjlig. Detta öppna tillvägagångssätt är förenligt med EU:s övergripande politik med konstruktivt engagemang i förhållande till Kuba. Sedan 1996, när EU antog sin ståndpunkt om Kuba, har erfarenheten visat att bara en politik med engagemang och samarbete, och en med sanktioner, har förutsättningar att kunna främja en fredlig förändring på Kuba mot demokrati, respekt för mänskliga rättigheter, rättsstatsprincipen, hållbar ekonomisk återhämtning och förbättrade levnadsvillkor för det kubanska folket, såsom angetts i EU:s gemensamma ståndpunkt från 1996. Enbart inrättandet av en öppen, omfattande och resultatorienterad dialog med de kubanska myndigheterna kommer att göra det möjligt för oss att på bästa sätt använda de olika instrument som EU och dess medlemsstater har till förfogande för att främja samarbete inom områdena politiska förbindelser, mänskliga rättigheter, investeringar och handel, utvecklingsarbete, vetenskaplig forskning, utbildningsutbyte och kultur. EU bygger helt på värderingar och på respekten för de mänskliga rättigheterna och grundläggande rättigheter är en politisk nyckelprioritering i de yttre åtgärderna. EU är djupt övertygat om att detta åtagande till öppen dialog också måste inbegripa det bredare kubanska civilsamhället. Att erbjuda den kubanska regeringen att ingå i ett långsiktigt partnerskap med EU är bara rimligt om EU samtidigt gör allt det kan för att upprätthålla och utöka sin dialog med de inblandade i det kubanska civilsamhället, inklusive försvarare av de mänskliga rättigheterna och fredliga politiska aktivister. Så länge som Kuba nekar sina medborgare internationellt erkända och grundläggande civila, politiska och ekonomiska rättigheter kommer EU inte sluta att utöva påtryckningar för demokrati och respekt för rättsstatsprincipen och grundläggande friheter. EU bör inte upphöra att uttrycka sin fulla solidaritet med och stöd för dem som är fredligt engagerade i att förverkliga dessa allmänna värderingar på Kuba. Den sanna innebörden av ”parallella angreppssätt” är att man säger ja till att erbjuda de kubanska myndigheterna dialog och samarbete samtidigt som man uttryckligen framför kritiska anmärkningar och farhågor, och att man säger ja till att försvara kubanska medborgares rätt att fritt bestämma över sin framtid. Det är kommissionens fasta övertygelse att rådets slutsatser av den 18 juni är ett välkommet första steg i denna riktning. Talmannen: Detta avslutar debatten om Kuba. Omröstningen kommer snart att äga rum. SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 142) Filip Kaczmarek: skriftlig. - (PL) Fru talman! Förslaget om att EU ska frångå policyn att frysa de diplomatiska kontakterna med Kuba är fullständigt oacceptabelt. Vi kan samtycka till att återuppta en heltäckande och öppen dialog om alla områden av gemensamt intresse i syfte att förbättra förbindelserna mellan EU och Kuba, men endast på vissa villor. Att göra detta förbehållslöst skulle vara att sända helt fel signal till den kubanska regimen. Det skulle medföra att vi överser med de kubanska myndigheternas oacceptabla agerande. Dialog är en dubbelsidig process till sin själva natur, inte en ensidig process. De kubanska myndigheternas samtycke till att ta med den människorättsliga situationen på Kuba i diskussionerna måste vara en nödvändig förutsättning för att återuppta en fullständig dialog. Det är också svårt att tänka sig en uppriktig dialog med Kuba så länge som Sacharovprisvinnarna inte tillåts resa till Europa. Den sittande spanska regeringens strategi är mycket oklar i detta avseende. Det är vår plikt att visa att vi konsekvent motsätter oss Castroregimens uppenbara kränkningar av de mänskliga rättigheterna. För att dialogen mellan Kuba och EU ska leda till positiva förändringar måste det vara en verklig dialog, inte ett propagandatrick. Tidigare har den kubanska sidan dragit fördel av EU:s öppna inställning för att inleda en propagandaoffensiv.

sv

5. Ändring av förordning (EG) nr 663/2009 om inrättande av ett program för hjälp till ekonomisk återhämtning genom finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet (

sv

Situationen i Irak Nästa punkt på föredragningslistan är yttranden från rådet och kommissionen om situationen i Irak. Rådet har anlänt till Strasbourg, och ministern är på väg. Jag föreslår kammaren att vi inleder vår debatt i vilket fall som helst och kastar om den vanliga ordningen genom att börja med kommissionens yttrande, om kommissionsledamoten kan gå med på det. Med tanke på trycket på vår föredragningslista är det viktigt att vi försöker komma i gång i tid. Ministern borde vara här om några minuter. Herr talman! Jag vill börja med att lämna en redogörelse för mitt besök i Bagdad för en vecka sedan. Jag reste dit med den övergripande målsättningen att markera vårt fortsatta humanitära bistånd och vår solidaritet med det irakiska folket. Som en påminnelse kan jag säga att ECHO sedan 1992 och före den nuvarande konflikten har anslagit 157 miljoner euro i humanitärt bistånd, i huvudsak för hälsa och hygien. Detta program var ett komplement till olja för mat-programmet och gjorde faktiskt ECHO till den största givaren av humanitärt bistånd i landet. När konflikten hade brutit ut togs totalt 100 miljoner euro i anspråk för humanitära behov, av vilka ett belopp på 22,5 miljoner euro nu har avsatts och håller på att genomföras, i huvudsak för aktiviteter som gäller hälsa och vatten. Jag ville få ett förstahandsintryck av den humanitära situationen i landet genom diskussioner med våra partner - FN, Röda Korset och icke-statliga organisationer, den USA-ledda Byrån för återuppbyggnad och humanitärt bistånd (ORHA) - och med medlemsstater, samt genom projektbesök. I detta syfte träffade jag Kellenberger, ordförande för Internationella rödakorskommittén, ambassadör Ward, som leder ORHA:s pelare för humanitärt bistånd, Lopes da Silva, FN:s samordnare för humanitärt bistånd, ett stort antal icke-statliga organisationer och de medlemsstater som finns på plats i Bagdad. Jag besökte pumpstationen för orenat vatten i Abu Nawas och det stora Al Yarmouk-sjukhuset. Ett annat syfte var att utvärdera möjligheten att öppna ett ECHO-kontor i Bagdad. Lokaler har valts ut, och efter de administrativa förfarandena bör kontoret kunna öppna i slutet av maj. ECHO-personal har befunnit sig i Bagdad sedan en tid tillbaka. Min bedömning av den humanitära situationen i Irak är att den inte kan betecknas som en humanitär katastrof. Krigets direkta humanitära konsekvenser har lyckligtvis varit mindre än vad de flesta humanitära organisationer hade väntat sig. Det har inte förekommit några massiva befolkningsrörelser, och antalet direkta offer till följd av konflikten har, lyckligtvis, även de varit långt färre än vad som hade förutsagts i några av de ursprungliga uppskattningarna. De humanitära behoven är icke desto mindre mycket reella, och situationen fortsätter att vara mycket ömtålig, särskilt i stora stadscentrum - det finns mer än två eller tre städer av betydelse i det här avseendet - där det fortfarande till mycket stor del handlar om tillgången på säkert vatten och liknande problem. En humanitär katastrof skulle mycket väl kunna uppstå om ockupationsmakterna inte lyckas tvinga fram lag och ordning och institutionerna inte återupplivas och på nytt får ta ansvar. Säkerhet är fortfarande ett mycket reellt problem för människor som försöker ta sig till arbetet eller återvända för att arbeta i Irak. Enligt Genèvekonventionerna åligger det ockupationsmakterna inte bara att återupprätta och upprätthålla lag och ordning på alla platser under deras kontroll, men även att se till att människor har full och säker tillgång till livsnödvändiga varor och tjänster och göra det möjligt för människor att återgå till sina arbeten. Trots det är det en plikt för det internationella samfundet som sådant att hjälpa situationens offer, och kommissionen har, som jag nämnde, hittills godkänt insatser för humanitärt bistånd som uppgår till 22,5 miljoner euro. De omfattar katastrofhjälp, leverans av det allra viktigaste i form av läkemedel och medicinsk utrustning, vattenförsörjning och ett snabbt återställande av grundläggande infrastrukturer för hälsa, vatten och hygien. ECHO stöder även OCHA - FN:s samordnare -, och gör det möjligt för detta kontor att arbeta effektivt. De återstående 77,5 miljoner euro av de 100 miljoner som redan tagits i anspråk kommer att göras till föremål för programplanering i takt med att fler behov utvärderas och identifieras. ECHO:s nuvarande prioriteringar är att stödja ett snabbt återupprättande av sociala tjänster, i synnerhet hälsovård, inklusive återupptagande av vaccinationskampanjer, en effektiv samordning av humanitärt bistånd, medvetenhet om minor och minröjning. Detta kontor har även för avsikt att stödja Världslivsmedelsprogrammet för att hjälpa till med att täcka luckorna i programmet för livsmedelsdistribution. Jag hoppas att detta kommer att vara en utmaning av övergående karaktär. Systemet var mycket välorganiserat under olja för mat-programmet: 44 000 lokala försäljningsställen som år efter år stod för 60 procent av befolkningens livsmedelsbehov. Detta var en mycket omfattande insats där de irakiska myndigheterna själva ansvarade för de två södra delarna av landet medan FN ansvarade för den norra delen. Vi måste se till att alltihop fungerar; att förlita sig på att allt det här kommer att lösas från den ena veckan till den andra genom något sorts marknadsekonomiskt mirakel är ett recept för kaos och katastrof. Detta är något som samtliga de aktörer som är involverade i situationen förstår rätt så väl. Det är emellertid en komplicerad operation. När det gäller den politiska ramen i stort så är diskussionen i FN:s säkerhetsråd om förslaget till en resolution från säkerhetsrådet ett positivt steg mot att föra debatten om Iraks framtid tillbaka till Förenta nationerna. Av många goda skäl gör vi en mycket tydlig åtskillnad mellan den omedelbara responsen på de humanitära behoven och hela diskussionen om återuppbyggnad. De är mycket olika. Allt som har med återuppbyggnad att göra leder direkt till de politiska diskussionerna om maktstrukturen och maktens organisering i det nya Irak. När det gäller humanitärt bistånd kan och bör den omedelbara responsen hanteras som en mycket mera fokuserad verksamhet. Detta förslag till säkerhetsrådets resolution har, som alla vet, lagts fram av Förenta staterna och Förenade kungariket för att klargöra hur ockupationsmakterna önskar att saker och ting organiseras. Biståndsfonden för Irak [Iraqi Assistance Fund] är grundvalen för att hantera alla beslut och den ekonomiska förvaltningen av landet och dess resurser. Beslut om denna biståndsfond för Irak och även beslut om licensiering inom oljeindustrin skall fattas av ockupationsmakterna, och den irakiska sidan och FN får på grundval av resolutionsförslaget en konsultativ roll i de besluten. Resolutionsförslaget skulle även ge de som fattar dessa beslut immunitet, och de återstående pengarna - det outnyttjade saldot från olja -för mat-programmet - skulle också placeras i denna fond och administreras på samma sätt som resten av den. Fonden förutsätts löpa i 12 månader, men skall sedan fortsätta oförändrad - med alla bestämmelserna oförändrade - om säkerhetsrådet, i vilket de två viktigaste ockupationsmakterna är permanenta medlemmar, inte fattar några nya beslut om detta. Kommissionens engagemang i återuppbyggnadsfasen kommer naturligtvis att bero på resultatet av dessa diskussioner i säkerhetsrådet - det är självklart. Vid det informella ministermötet på Rhodos uppmanade rådet kommissionen att sätta i gång med några konkreta steg för att börja identifiera möjligheter för EU:s engagemang i återuppbyggnaden av Irak. Vi har därför ökat våra arbetskontakter med relevanta internationella organisationer (Världsbanken, Internationella valutafonden och FN) i syfte att gemensamt utveckla vår analys av situationen i Irak. Kommissionen har samlat speciell sakkunskap beträffande olika aspekter av återuppbyggnad och återhämtning från andra krissituationer, som till exempel Kosovo, Östtimor, Afghanistan och Elfenbenskusten. Men konkreta beslut måste dock under alla omständigheter fattas på grundval av en lämplig politisk ram och en grundlig bedömning av behoven i en process där både det internationella samfundet och irakierna själva är delaktiga. Till sist en kommentar om den regionala dimensionen: unionen befinner sig i en mycket bra position för att kunna erbjuda en regional strategi för stabilisering, vilket kommer att vara oerhört viktigt när det gäller Irak. Våra band med regionen är redan mycket viktiga. Barcelonaprocessen, den omfattande dialogen, förhandlingarna om mänskliga rättigheter och de pågående politiska förhandlingarna och samarbetsförhandlingarna med Iran, de pågående förhandlingarna om ett frihandelsområde med Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), ministermötena och våra mycket nära politiska band med Turkiet - allt detta utgör en solid grundval på vilken vi kan bygga en aktiv och konstruktiv EU-politik i kölvattnet av Irakkonflikten. Vi måste fortlöpande utvärdera hur vi bäst skall förstärka vår politiska dialog och vår roll i regionen. (Applåder) Utöver det planerade uttalandet om Irak kommer minister Yiannitsis även att kommentera terrorattacken i Saudiarabien. Herr talman, mina damer och herrar ledamöter! För två dagar sedan hade vi återigen, i Riyad, en terrorattack med ett betydande antal offer, döda och skadade. För några dagar sedan orsakade dessutom en liknande terrorattack i Tjetjenien ett betydande antal offer. Våldets närvaro är fortfarande stark. I min egenskap av tjänstgörande ordförande för Europeiska unionens ordförandeskap skulle jag vilja fördöma dessa avskyvärda handlingar kategoriskt, uttrycka mitt mycket djupa beklagande över offren och deras familjer, uttrycka en önskan om att det kommer att gå att finna sätt att sätta stopp för denna tragiska metod för politiska inlägg, att skipa rättvisa, samt att betona det trängande behovet av att skapa förhållanden som präglas av stabilitet, säkerhet och förtroende, att genomdriva politiken mot det blinda våldet och fanatismen. Tillåt mig nu, herr talman, att övergå till frågan på dagordningen, som gäller Irak. Vi står i dag i Irak inför en ny situation. Ur militär synvinkel har operationerna i allt väsentligt slutförts. Ur politisk synvinkel finns det en rad frågor, vilka jag skall tala om i det följande. Ur praktisk synvinkel är de viktigaste frågorna det humanitära biståndet, att garantera säkerheten och ordningen samt att återställa normala förhållanden i regionen. Trots att situationen i stort tycks förbättras är den takt i vilken detta sker långsam, och det är uppenbart att svårigheterna och de problem som måste lösas är betydande. I dagens skede har alliansens styrkor ansvaret för att trygga säkerheten och tillhandahålla humanitärt bistånd, med närvaro av medlemsstater från Europeiska unionen, men världssamfundets - i dess helhet - bidrag och solidaritet är nödvändigt för att en snabb, effektiv och fungerande återgång till normala förhållanden skall bli möjlig. Den främsta prioriteringen är naturligtvis att förmedla det humanitära biståndet och att fullständigt återställa ordningen och säkerheten. Inom ramen för FN har betydande belopp samlats ihop, omkring 1,7 miljarder dollar, dock utan att det finns någon samlad bild av skadorna och återuppbyggnadsbehoven i landet. Europeiska kommissionen - och av vad jag hört talade kommissionsledamot Nielson tydligen om detta - har redan garanterat ett anslag på 100 miljoner euro, varav en del redan har förmedlats till regionen, och bidraget på bilateral nivå från europeiska stater är betydande. Europeiska unionen förutses ge 250 miljoner euro för 2003. Jag påpekar att så länge systemet med sanktioner är i kraft fortsätter FN:s olja för mat-program, vilket nyligen förlängdes till den 3 juni 2003. Jag skulle här vilja tillägga att samarbetet mellan alla inblandade aktörer har särskild betydelse när det gäller hanteringen av den humanitära krisen, så att tillträdet till landet säkerställs, men även alla sidors oberoende och opartiskhet. Jag behöver inte betona att det förutom att tillhandahålla humanitärt bistånd även är oerhört viktigt att skydda Iraks kulturarv, så att företeelser som dem som vi har bevittnat nyligen inte upprepas. Jag skulle vilja uttrycka min avsky och besvikelse över plundringen och förstörelsen av arkeologiska museiskatter och minnesmärken samt understryka att vårt omedelbara mål måste vara att återfinna de ovärderliga utställningsföremål som försvunnit och att beslagta och återföra dem till landet när de dyker upp, oavsett var detta sker. Vi räknar med att de militära styrkor som har besatt Irak genom sin planering och sina administrativa insatser kommer att kunna uppvisa konkreta resultat på detta område inom en snar framtid, och vi betraktar även ett samordnat handlande av världssamfundet i denna fråga som en hög prioritering. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar Europaparlamentariker! På grundval av sin tidigare erfarenhet när det gäller återuppbyggnad av stater och regioner - jag syftar på Kosovo, Afghanistan, Östtimor - måste och kan Europeiska unionen medverka effektivt till återuppbyggnaden av Irak. Dess aktiva deltagande kan inriktas på många områden, inte bara på det humanitära biståndet, som jag har nämnt, utan även på återställande av infrastrukturen, på stöd för och tillhandahållande av kunnande om demokratisering och omorganisering av institutionerna, institutional building, på samarbete inom de internationella ekonomiska organisationernas ramar för att finna en lösning på frågan om Iraks skuld samt naturligtvis på politiken för återuppbyggnaden av landet. Och just det gemensamma målet att medverka till den mer allmänna återuppbyggnaden av landet utgör ännu en punkt där åsikterna sammanfaller och som gör det möjligt att överbrygga de meningsskiljaktigheter som nyligen splittrade medlemsstaterna i frågan om Irak. Vid det europeiska mötet i Aten, den 16 och 17 april, bekräftade Europeiska unionen på nytt sin föresats att spela en viktig roll i den riktningen och uppmanade den höge representanten och kommissionen att undersöka frågan. Jag påpekar att frågan även diskuterades under rådets informella utrikesministermöte i Grekland för två veckor sedan och att vi undersöker vilken form och vilket innehåll denna medverkan skall ha. Visserligen är viktiga frågor fortfarande obesvarade, däribland hur intäkterna från oljan skall kontrolleras, vilken framtiden skall bli för olja för mat-programmet, vad som skall ske med de kontrakt som undertecknats av den tidigare regimen, hur massförstörelsevapnen skall hittas, vad som gäller i fråga om Unmovics återkomst med mera. Men de grundläggande principer som styr vårt handlande för att hantera situationen i Irak ligger fast: landets territoriella integritet och suveränitet, FN:s centrala roll och det irakiska folkets rätt att bestämma över sin framtid. Lika viktigt är naturligtvis att tillsätta en regering som är representativ för hela befolkningen och att använda landets naturrikedomar till dess eget bästa. Vi anser att FN, i synnerhet säkerhetsrådet med dess särskilda institutionella och organisatoriska infrastruktur samt politiska erfarenhet av liknande omständigheter, har en grundläggande roll. Ett positivt steg i den riktningen utgör det faktum att FN:s generalsekreterare utnämnt en särskild företrädare för Irak. En mjuk övergång till en demokratisk och stabil situation kommer därtill att bidra till den regionala freden och stabiliteten. Inom denna ram har vi för grannländerna upprepade gånger framhållit behovet av att de visar sinneslugn och självbehärskning samt medverkar till att återuppbygga Irak och till att angripa det humanitära problemet, med stabilitet i regionen som mål. Såväl Turkiet som Iran har svarat positivt på hela frågan. Dessutom har uppmärksamheten i dag även riktats mot frågan om vägkartan för fred i Mellanöstern. Det är tydligt, det har sagts många gånger, att ett främjande av fredsprocessen i Mellanöstern kommer att få mycket positiva återverkningar mer allmänt. Kvartettens möte på ministernivå den 21 maj är särskilt viktigt inom denna ram mot bakgrund av att det är angeläget att befästa ett positivt perspektiv och brådskande att återställa ett klimat av förtroende gentemot arabvärlden. Den regionala stabiliteten och säkerheten kommer att bidra väsentligt även när det gäller att angripa de problem som står i samband med Irak samt underlätta landets återinträde i världssamfundet efter tolv år av sanktioner och faktisk isolering. Frågan om avrustningen av landet måste lösas slutgiltigt i enlighet med FN:s säkerhetsråds resolutioner och kopplas samman med införandet på en vidare regional nivå av en övergripande och effektiv politik som förhindrar spridning av massförstörelsevapen. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar Europaparlamentariker! Många gånger är det lätt att enas om allmänna principer, men det visar sig vara synnerligen svårt att enas om konkreta lösningar och beslut, särskilt när det handlar om frågor om institutioner, internationell legitimitet, uppgörelser som kommer i dagen efter ett krig, situationer som uppstått objektivt och som måste hanteras. Detta får rimligen följder för såväl i vilken grad frågorna hanteras som det sätt på vilket detta sker. Jag tror dock att vi, som ordförandeskap, kan sammanfatta prioriteringarna enligt följande: vi måste först och främst utveckla en pragmatisk, övergripande och enhetlig europeisk politik för Irak efter kriget, i det att vi tar hänsyn till de långsiktiga aspekterna av utvecklingen i den vidare regionen Mellanöstern; klargöra hur vi, som europeisk union, ser på FN:s roll i Irak efter kriget; bidra till att Irak kan lägga de problem som landet har haft bakom sig och för det irakiska folket skapa förhållanden som präglas av fred, säkerhet, erkännande, värdighet och välstånd; förverkliga de principer som vi har enats om i våra gemensamma beslut vid rådets senaste möten samt främja den regionala stabiliteten och samarbetet genom att stödja fredsprocessen i Mellanöstern. Dessa prioriteringar innebär inte att det inte finns problem och faror. Jag skall ge exempel på några sådana faror. En fara är att diskussionerna om Irak förvandlas från en givande dialog om sätt att angripa de centrala problem som har att göra med landet till sekundära tvister. En andra fråga är svårigheten att nå enighet om morgondagen och om säkerhetsrådets följande resolutioner. En tredje fråga har att göra med utvecklingen i de transatlantiska förbindelserna. För det fjärde, uppdelningarna mellan de europeiska staterna, även om jag tror att dessa företeelser kommer att vara mycket lindriga när det gäller frågorna i efterkrigsskedet. För det femte, oförmågan att bestämma vilken roll vi vill spela i Irak samt, slutligen, de hinder som skulle kunna leda oss till overksamhet. Jag menar att vi måste tänka på dessa faror för att hantera dem effektivt, så att vi anlägger ett synsätt och vidtar åtgärder som lämpar sig för att hantera såväl Irakkrisen som dess återverkningar. När allt kommer omkring är det inte bara stabiliteten, säkerheten, normaliseringen och den ekonomiska utvecklingen i landet - men även i regionen i stort - som står på spel, som avgörs av denna utveckling. Hur frågan som helhet sköts avgör även trovärdigheten hos alla dem som är inblandade i Irakkrisen, följaktligen även Europa. Avslutningsvis skulle jag dock vilja framhålla att rådet, som jag har sagt, uppvisar ett konstruktivt synsätt när det gäller att utforma gemensamma svar på frågorna om Irak. Kontakterna är täta mellan alla sidor utan undantag, vilket bidrar till att det å ena sidan inte uppstår glapp i kontakterna mellan medlemsländerna och å andra sidan - denna strävan är kännetecknande - trots meningsskiljaktigheterna förekommer kommunikation, finns öppna linjer, görs försök att se var det finns broar och hur vi kan utnyttja dem. Det är denna konstruktiva inställning, vilken var märkbar även i de diskussioner vi hade i Gimnich, som jag tycker ger oss anledning att vara mer optimistiska om Europeiska unionens förmåga att slutligen spela en positiv och aktiv roll i detta skede i Irak. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Under natten till tisdagen omkom cirka 90 människor vid en brutal terrorattack i Saudi-Arabiens huvudstad Riad. Saudiaraber, européer, och såvitt vi vet även fransmän, britter, tyskar, en schweizare och australier. Detta visar ånyo att terrorprovokationerna är något som inte bara angår amerikanerna, utan oss alla, och det vi bör lära oss av detta fruktansvärda terrorangrepp i Riad bör vara att vi gemensamt och beslutsamt måste bekämpa terrorismen överallt i världen. Rådets ordförande har med all rätt också hänvisat till Tjetjenien. Europaparlamentet, i varje fall vår grupp, men även de andra tror jag, kommer att mycket noga hålla ögonen på hur man åstadkommer en fredlig lösning i Tjetjenien. Som européer måste vi efter Irakkriget fråga oss vilka lärdomar vi kan dra av dessa erfarenheter som också är bittra för Europa, och vi måste säga att det inte finns någon anledning till defaitism. Under obehaget med oenigheten bland européerna fick jag ofta höra: Det är inte någon mening med en europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Nej, vi måste förstå krisen som en möjlighet och se till att vi i framtiden klarar av det bättre än vi gjort i fråga om Irakkrisen och Irakkriget. Framför allt måste kravet vara att man inom Europeiska unionen rådgör om dessa ståndpunkter - innan ett medlemsland eller en rad medlemsländer fastslår en nationell ståndpunkt och offentliggör denna - så att man till slut kommer fram till en gemensam ståndpunkt. (Applåder) Detta krav riktar vi också till de båda europeiska medlemmarna i FN:s säkerhetsråd. Det står redan i Maastrichtfördraget att medlemmarna i säkerhetsrådet, innan de avger sin röst i rådet, först skall rådfråga sina partner i Europeiska unionen, och det måste vara den lärdom vi drar av de gångna veckorna. Jag vill tillägga - och detta gäller vårt förhållande till Amerika - att de som anser att Europas enande måste förverkligas i ett motsatsförhållande till Förenta staterna, de bygger Europa på lösan sand, för om vi skulle bygga upp Europa i ett motsatsförhållande till Förenta staterna, då skulle vi förlora åtminstone hälften av européerna eller rentav fler ur den europeiska sammanhållningen, så det finns inte någon annan möjlighet än att bygga upp Europa som en jämlik partner till Amerikas förenta stater, och inte i motsats till Förenta staterna. Jag vill också tillägga följande: Vi har hört en röst i Europa som ville dela upp Europa i det nya och det gamla Europa. Vid ett besök i Warszawa upplevde jag att man inte gärna vill lyssna till detta. Även Warszawa, även Polen är det gamla Europa, med samma rötter som vi har, och låt oss inte tillåta att någon delar upp Europa i två delar; det åligger oss att handla gemensamt! Nu beträffande Irak: Vi måste intressera oss intensivt för att den civila ordningen skall byggas upp snabbt igen, och vi säger ofta när vi talar om Europas, om Europeiska unionens förhållande till de arabiska islamiska staterna, att det inte kan eller bör finnas någon clash of civilisation där, och samma sak gäller naturligtvis för ordningen i Irak. Där lever shiiter, sunniter och kristna, där lever araber och kurder, och jag anser att en uppgift som vi kanske kan hjälpa till att lösa - och om vi kan hjälpa till så skall vi göra det - måste vara att se till att det skapas en fredlig ordning och inte just en clash mellan de olika religiösa eller etniska grupperna. Här tror jag att vi i Europeiska unionen har en stor uppgift, och från vår grupps sida anser vi att det är positivt att ni, kommissionär Nielson, var i Irak. Det är naturligtvis mycket svårt att här i Europaparlamentet säga om FN skall tilldelas ensamrätten, vilken roll Europeiska unionen och kanske Nato skall spela, vilken roll USA och Storbritannien skall spela i egenskap av de båda makterna som har agerat där, och vilken roll andra skall spela. Det är svårt att säga, men det vi kan säga är att vi uppmanar alla som är delaktiga, särskilt européerna - även våra polska partner och vänner - som kommer att delta där, att allt som vi européer gör, det gör vi gemensamt, och först efter att vi har kommit överens med varandra om gemensamma ståndpunkter. Det finns väldiga humanitära utmaningar där, och jag anser att vi kan bidra till säkerheten och bidra när det gäller att bygga upp en polisstyrka, när det gäller vattenförsörjning och hälsovård, och totalt sett i fråga om den politiska ordningen. Låt mig avslutningsvis säga att det naturligtvis också kvarstår frågor till våra amerikanska vänner och partner. Hittills har man inte funnit några massförstörelsevapen. Jag rekommenderar att man fortsätter att leta, men detta var grundvalen för interventionen, och det påverkar naturligtvis också politikens trovärdighet, och därför måste vi ta denna fråga på stort allvar. (Applåder) Det vi nu måste uppnå är - och det var ju också vår stora förhoppning efter Kuwaitkrisen 1991, och då var jag absolut för att man befriade Kuwait och att man agerade med stor beslutsamhet mot Saddam Hussein - att man också åstadkommer en fredlig lösning i Mellanöstern mellan Israel och Palestina. Denna möjlighet måste vi nu ta vara på. Trovärdigheten i vår politik kommer också att vara beroende av om man lyckas åstadkomma en fredlig lösning där, och jag uppmanar alla oss européer att ge ett enigt och avgörande bidrag där. (Applåder) Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att instämma - på den socialistiska gruppens vägnar - i fördömandet av de omfattande attentaten i Saudiarabien och Tjetjenien och ansluta mig till de kondoleanser som parlamentet bör översända till familjerna till alla offer i detta krig, särskilt den civila befolkningen. Jag vill också betona att vi djupt beklagar att 14 journalister omkom under konflikten, att två har försvunnit och att Förenta staternas trupper besköt massmedier som al-Jazira och även hotell Palestina, där journalister uppehöll sig. Efter att ha lyssnat till Poettering vill jag på min grupps vägnar säga att vi beklagar ännu mer än ni att ni inte har ansett det vara lämpligt att utarbeta en resolution, eftersom vi skulle ha kunnat enas om många punkter och eftersom det är viktigt att Europaparlamentet uttalar sig i den här frågan. Man får intrycket av att vi står likgiltiga inför vad som sker och vi har ett delat ansvar med unionens övriga institutioner. För det första, och när det gäller de saker som det är bråttom med, välkomnar jag de åtgärder som kommissionen vidtar för närvarande - kommissionsledamoten har varit i Bagdad. Summan på 100 miljoner euro kommer att utbetalas, och jag ber er tänka på att inbegripa kvinnorna i fredsförhandlingarna och i stödet, eftersom de är en mycket viktig faktor för att nå fred i Irak. Jag anser likaså att vi måste stödja återuppbyggandet av den grundläggande samhällsservicen. Kommissionsledamoten betonade dock en punkt som jag anser vara viktig: vi får inte blanda ihop det humanitära biståndet med återuppbyggnaden, och det får framför allt inte finnas politiska villkor för det humanitära biståndet. När det gäller den frågan har ni den socialistiska gruppens stöd. När det gäller återuppbyggnadsprocessen och den debatt som för närvarande förs inom säkerhetsrådet, vill jag för det första betona att vi enligt den internationella rätten befinner oss i en situation de facto, där det finns en koalition som agerar som ockupationsmakt på ett ockuperat territorium. Enligt Genève- och Haagkonventionerna har en koalition ett klart ansvar och dess befogenheter är begränsade, och detta måste tas med inom den ram som finns i dag. Om vi inte gör det kommer allt att vara beroende av maktintrigerna i Washington. Jag påminner er om att den första gruppen av ansvariga i Irak redan har blivit uttröttade. Förvirringen blir allt större, och det är följaktligen viktigt att förstärka den roll som Förenta nationernas säkerhetsråd skall spela. Här har vi européer ett ansvar. Det är sant vi enligt artiklarna 11, 12 och 13 i fördraget har en skyldighet att samordna våra ståndpunkter. Men det är underligt att vi kan samordna våra ståndpunkter i Europa och med övriga aktörer, inom Mellanösternkvartetten och till och med Arabförbundet, och samma princip inte tillämpas inom säkerhetsrådet. Detta är något vi inte kan rättfärdiga inför den allmänna opinionen, och Europa har ett stort ansvar när det gäller den här frågan. Det är följaktligen mycket viktigt att det avtal som nåddes i Aten den 16 april tillämpas nu, men inom ramen för den internationella legaliteten. Varför? För att det irakiska folket skall inrätta en egen regering, för att respektera den territoriella integriteten och dessutom ge det irakiska folket, som till slut har befriats från en despotisk tyrann, en möjlighet. Vi ser hur spåren efter det politiska och religiösa förtrycket kommer fram och hur det irakiska folket nu har möjlighet att uttrycka sina åsikter. Detta är en mycket viktig fråga. Upphävandet av embargot - vilket tas upp i flera resolutioner från Förenta nationerna - måste genomföras under FN:s överinseende. Inspektörerna måste också återvända, eftersom det är paradoxalt att de enda som hittills har funnit några spår av massförstörelsevapen har varit de grupper som arbetar under Blix och El-Baradei; det har inte varit Förenta staternas inspektörer, som agerar utanför lagen, och det är därför viktigt att också ta upp den aspekten. Jag vill på min grupps vägnar upprepa att Iraks olja är det irakiska folkets egendom, och det är de som har rätt att utnyttja den. Oljan - vi har sett det allt för ofta - är en förgiftad gåva, och det irakiska folkets utnyttjanderätt och tillgång till sina oljeresurser måste verkligen respekteras. Herr talman! Låt mig avslutningsvis nämna något om läget i Mellanöstern. Vi kan inte säga att vi skulle ha agerat, eftersom det har gått 12 år, under vilka Saddam Husseins regim inte respekterade FN:s resolutioner, och vi har väntat i tre årtionden på att resolution 242 skall uppfyllas. Färdplanen måste stödjas, Sharon kan inte lägga in sitt veto mot Solana, den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, eftersom han har sammanträffat med president Arafat. Parterna måste visa god vilja, och framför allt är det nödvändigt att desarmera den farligaste bomben som finns i Mellanöstern. För att göra detta krävs det av oss européer att vi enas igen och att vi agerar gemensamt. (Applåder) Herr talman! Även om många av oss var emot det senaste kriget med Irak, kan vi förenas i glädjen över att den brutale diktatorn Saddam Hussein har fallit. Det irakiska folket kan nu bygga upp sitt land som en fri demokrati, i fred med sina grannar och använda dess ofantliga naturresurser för att höja levnadsstandarden. Frågan för Europa i dag är hur vi skall förenas i återuppbyggnaden av Irak så att vi kan övervinna vår tidigare splittring. Vi måste föra fram Europas röst med enigheten hos en kör som sjunger från samma notblad snarare än disharmonin i en oregerlig kakofoni. Utrikesministrarnas informella möte gör mig försiktigt optimistisk. Jag välkomnar förslagen från kommissionen och det grekiska ordförandeskapet som en vägledning för våra åtgärder i Irak efter kriget. Även om vi kanske ännu inte har kapacitet att föra krig till försvar för våra värden, så har vi lång erfarenhet av att vinna freden. Min grupp är för en aktiv roll för Europa i återuppbyggnaden av Irak, men för det fordras att vi har den legitimitet som endast en ny FN-resolution kan skänka. President Bush lovade oss att FN skulle få en ?väsentlig? roll. Våra utrikesministrar har begärt att Förenta nationerna skall få en ?central? roll. Men resolutionsförslaget från Förenta staterna, Förenade kungariket och Spanien lever långt ifrån upp till någondera. Man kan inte ge FN en väsentlig roll bara genom att proklamera det i ett skäl till säkerhetsrådets resolution. En väsentlig roll innebär att återuppbyggnaden av Irak inte skulle vara möjlig utan FN, det innebär att de självutnämnda ockupationsmakternas maktbefogenheter, med rätt att styra utbetalningar av medel från Iraks oljeinkomster, inte godkänns för en 12-månadersperiod. En väsentlig roll för FN innebär att FN, så snart som möjligt, engageras i arbetet med att inrätta en legitim och representativ regering för irakierna, att lyfta sanktionerna och att lämna brådskande humanitärt bistånd. Varför har rinnande vatten och elektricitet ännu inte satts i stånd? Hur många måste dö innan vi får fram medicinska förnödenheter till sjukhusen och rensar upp krigsmateriel som inte exploderat? Var finns den polis som FN kunde skicka för att bidra till att återupprätta lag och ordning? Vi måste ge folket i Irak ett bättre liv, annars kommer deras umbäranden att förvandlas till vrede gentemot ockupationsmakterna. En väsentlig eller central roll för FN innebär även att Hans Blix och hans vapeninspektörer åter får komma in för att kontrollera vad som har hänt med de massförstörelsevapen som ännu inte har redovisats. Deras existens och påståendet att de kunde användas inom 45 minuter var av central betydelse för argumenten för krig. Vapeninspektörerna har den internationella legitimitet och trovärdighet som behövs för att fullfölja den uppgift de hade i uppdrag att utföra, i samarbete med amerikanska och brittiska styrkor på platsen. De tragiska händelserna i måndags kväll i Saudiarabien är en påminnelse för oss om den fortsatta instabiliteten i regionen. Därför välkomnar min grupp Colin Powells besök, som en markering av Förenta staternas förnyade engagemang i fredsprocessen. Samtidigt måste vi föra kvartettens färdplan för fred i Israel och Palestina framåt, för varaktig fred i regionen och en framgångsrik återuppbyggnad av Irak. (Applåder) Herr talman! Vår senaste ståndpunkt när det gäller Irak härrör från före kriget. Europaparlamentet uttryckte då sitt fullständiga stöd till FN:s inspektörer. Parlamentet ansåg då också att ingen av de orsaker som hittills tagits upp motiverade ett krig och att ?alla nya åtgärder borde beslutas av säkerhetsrådet efter en fullständig bedömning av situationen?. Har vi inget att säga om de ytterst allvarliga händelser som ägt rum sedan dess, och som fullständigt strider mot detta synsätt? Det visar i alla fall kammarens majoritetsbeslut att inte avsluta debatten med att anta en resolution. Detta procedurmässiga beslut skulle inte vara så allvarligt om det inte återspeglade en mycket djupare och allvarligare brist som skadar Europeiska unionen, nämligen oförmågan att fastställa en egen identitet och försvara den ärligt. Denna politiska avgång är spektakulär sedan George Bush började omsätta sin nya strategiska doktrin i praktiken. För dem som, liksom min grupp, anser att man absolut måste reagera, bland annat genom att sikta på det som New York Times kallade ?den andra stormakten?, dvs. den allmänna opinion som mobiliserats mot detta krigstänkande, föreslår jag tre prioriteringar som är nära sammanflätade med varandra. För det första en mobilisering mot att acceptera det fullbordade faktumet i Irak. Befolkningen i detta land har både blivit av med en diktatur och dykt ned i kaos. Efter att ha diskuterat med dem som sedan länge varit motståndare mot Saddam Hussein kan jag säga att den 9 april var det många som kände en blandning av glädje och lidande, lättnad och förnedring. Vartefter dagarna går tenderar förbittringen att ta över inför allt blod som spillts, de omfattande skadorna, vandaliseringen och plundringen, den militära ockupationen och den amerikanska civila härskaren. Trots den officiella anledningen till kriget, dvs. massförstörelsevapnen som George Bush, Tony Blair och José Maria Aznar självfallet hade ovedersägliga bevis för, håller allt detta på att förstöra hela trovärdigheten. Vår andra prioritering borde definitivt vara ett offensivt åtagande för att färdplanen i Mellanöstern verkligen skall genomföras. Unionen är medinitiativtagare och kan därför inte förbli passiv inför de dagliga försöken från Sharons regering att torpedera detta lilla hopp om fred, eftersom regeringen är övertygad om att Vita husets nuvarande värd alltid kommer att förstå hans anledningar. Avslutningsvis bör vi hjälpa alla och envar att bedöma hur långt det galna äventyret med det förebyggande kriget kommer att leda oss, om Europa inte skaffar sig den politiska vilja som krävs för att utradera det. Kampen mot terrorismen och mot spridningen av massförstörelsevapen är nödvändig. Men det har inget att göra med detta farliga kejserliga avsteg. Herr talman! Jag upprepar i dag för tredje gången begäran från min grupp om en första stor debatt i sakfrågan i parlamentet om den nya strategiska doktrin som publicerades av George Bush den 20 september förra året. Denna cyniska eloge till djungelns lag består i att reducera alla principer i Förenta nationernas stadga till intet, varken mer eller mindre, vilket det amerikanska förslaget till resolution i säkerhetsrådet just nu vittnar om. Det är dags för Europa att ringa i varningsklockan och ta sitt ansvar; det är vad majoriteten av våra landsmän, från Strasbourg till Warszawa, förväntar sig av oss. Att bemöta denna förväntning skulle kunna vara vår egen road map. Min grupp är i vilket fall som helst beredd att göra det. Herr talman! Det finns ingenting tråkigare för en politiker än att ha rätt men inte få rätt. Vad som är ännu tråkigare är att inte ha rätt och att märka allt tydligare att man verkligen inte hade rätt. För att uttrycka det mycket konkret: vi vet alla att den så kallade existensen av stora mängder massförstörelsevapen var den främsta officiella orsaken till att inleda det här kriget. Alla kommer ihåg Tony Blairs och Colin Powells framställningar i Förenta nationerna, i vilka de kom med starka bevis för att dessa massförstörelsevapen fanns. Nu visar det sig efter flera veckors sökande av hundratals amerikanska och brittiska soldater att dessa bevis inte existerar. Skulle detta kanske kunna vara orsaken till att myndigheterna, läs amerikanerna och britterna, vägrar att ge Hans Blix och hans FN-inspektörer tillträde? FN:s vapeninspektörer är de enda som kan bevisa att Irak inte har massförstörelsevapen, men de är också de enda som troligen kommer att bevisa att Bush och Blair inte hade rätt då de inledde det här kriget, eftersom det skulle finnas massförstörelsevapen. Denna vägran är en del av ett mycket bredare mönster, nämligen det att hålla Förenta nationerna på avstånd. Det är inte rätt, och det är inte heller smart. Låt mig nämna två exempel där Förenta nationernas roll är av avgörande betydelse. Inom UNEP, FN:s miljöprogram, har man, i mina ögon med rätta, yrkat på en undersökning inom en så snar framtid som möjligt av miljöeffekterna, följderna för miljön av användandet av exempelvis multipelbomber och utarmat uran. Inrättandet av en tribunal, vilket är absolut nödvändigt för att bearbeta det brottsliga förflutna, är möjligt enbart med hjälp av Förenta nationerna. Men låt oss också klargöra detta: inte heller Europeiska unionen kan fungera på annat sätt än för full maskin - vare sig det handlar om humanitärt bistånd eller om rekonstruktion - inom en referensram som legitimerats genom Förenta nationerna, och detta som likvärdig partner till USA och inte som underordnad. Det jag är rädd för är att Europa utan FN:s mandat ändå på ett halvhjärtat sätt, och förmodligen till och med motvilligt, kommer att hjälpa till med återuppbyggnaden av Irak. EU av pliktkänsla, vissa medlemsstater för att man inte vill hamna i en andra konflikt med Förenta staterna och för att man vill få sin bit av kakan. Detta är inte den gemensamma utrikespolitik som min grupp har för ögonen. Vägen till en gemensam utrikespolitik för Europeiska unionen går via New York, via Förenta nationerna. Enbart med ett mandat från FN är EU i stånd att utnyttja sina möjligheter, och dessa är inte obetydliga, att bygga upp Irak och ge den irakiska befolkningen regeringen tillbaka. Detta ligger också i Förenta staternas och Storbritanniens intresse. Jag vill därför vädja till den brittiska, den spanska och också den polska regeringen och till kollegerna i dessa länders regeringspartier att bryta med den krigslogik som säger att vinnaren tar allt. Vinnaren tar inte allt, det får de inte vilja och det kan de inte heller. Se vad som i denna stund händer i Irak. Det är ett kaos där den ena prokonsuln ersätts av den andra eftersom amerikanerna och engelsmännen inte vet vad de skall göra. Irak har inte något behov av triumferande segrare som inte vet vad de skall göra. Kriget vanns av några få; freden kan enbart vinnas av många. Herr talman! Jag vill framföra mitt tack och min uppskattning till det grekiska ordförandeskapet och kommissionsledamot Nielson för deras fina uttalanden här denna morgon, samt även till mina kolleger i parlamentet för deras mycket informativa uttalanden. Förenta staternas regering har uttalat sin avsikt att överlämna överhögheten över Irak till en representativ irakisk regering vid en mycket tidig tidpunkt. Två möten med irakiska politiska ledare har nu ägt rum. Det senaste, i Bagdad den 25 april, slutade med ett avtal om att arbeta för att organisera en övergångsadministration till den 3 juni 2003. Denna administration kommer sedan att arbeta med att utfärda en ny författning för det irakiska folket och ta itu med andra långsiktiga regeringsfrågor. Jag välkomnar varmt det faktum att ett resolutionsförslag i frågan om hur man skall ta itu med situationen efter konflikten i Irak har lagts fram i Förenta nationerna. Jag anser att det finns ett antal vägledande måttstockar som måste följas när vi talar om Förenta nationernas framtida roll i Irak. Förenta nationerna måste spela en central roll i återuppbyggnaden av Irak. Denna måste utgå från en tydlig förståelse av att ett engagemang från Förenta nationernas sida inte syftar till att legitimera den senaste militära konflikten. Förenta nationerna måste vara en jämställd samarbetspartner, och inte ha en underordnad ställning begränsad till att samtycka till beslut som fattats av koalitionen i Irak. Det skulle vara mycket orätt mot civilbefolkningen i Irak om principfrågor tilläts hindra Förenta nationerna från att gripa sig an omedelbara behov på ett effektivt sätt. Vi bör erinra oss kommentarerna från Förenta nationernas generalsekreterare när han sade att vi måste finna ?enighet i efterkrigsfasen i Irak?. Den övergripande målsättningen måste vara att skjuta den tidigare splittringen åt sidan och fokusera på vad som måste och kan göras för att nu hjälpa det irakiska folket. Från Europeiska unionens perspektiv måste vi exakt ange den troliga framtida rollen för Europeiska unionen i Irak. Vid det senaste mötet med EU:s utrikesministrar på Rhodos den 3 maj fanns det en viss allmän enighet om att EU måste spela en starkare roll i situationen efter konflikten i Irak. Europeiska kommissionen har redan sänt en delegation för behovsbedömning till Irak. Det finns även samförstånd om att chargé d'affaires kan återvända till Irak från unionens medlemsstater. Det finns ännu så länge inte något samförstånd huruvida Europeiska unionen bör utnämna en särskild representant för Irak. Detta är en mycket viktig fråga som skyndsamt måste tas under politiskt övervägande. Europeiska unionen bör engagera sig i återuppbyggnaden av Irak i en situation där Förenta nationerna står i centrum för dessa ansträngningar. EU:s resurser skulle då kunna göras tillgängliga för att finansiera viktiga återuppbyggnadsprojekt, som till exempel återuppbyggnaden av den grundläggande sociala infrastrukturen, inklusive hälsovårds-, utbildnings-, vatten- och hygientjänster. Det är bara rätt och rimligt att sanktionerna mot Irak nu lyfts. Eftersom de ursprungligen utformades mot en regim som inte längre existerar tjänar de inte något som helst syfte i denna situation. Unmovic och Internationella atomenergiorganet bör återvända till Irak så snart som möjligt och fullborda sina uppdrag. Användningen av Iraks oljeinkomster måste också spela en nyckelroll i den faktiska återuppbyggnaden av Irak, men sådana medel måste användas med det irakiska folkets intresse för ögonen, och detta måste i så hög grad och så tidigt som möjligt spela en roll i alla sådana beslut. En central roll för Förenta nationerna skulle skänka vilka provisoriska lösningar som än genomförs i Irak en verklig legitimitet. Det skulle även bidra till att minska de politiska spänningarna i Mellanösternregionen och reducera den politiska instabiliteten som beklagligtvis men uppenbarligen finns där vid just denna tid. Herr talman! Den lärdom vi skall dra från Irakkriget är inte att vi skall kopiera Förenta staterna och skapa vår egen utrikespolitik med vår egen supermaktsmilitär och vårt eget militärindustriella komplex. Om vi hade tillämpat kvalificerad majoritet i Irakfrågan hade varken den brittiska eller den franska linjen fått majoritet. Lösningen är att vi i stället för att skapa en supermakt håller ihop inom Europa för att stärka Förenta nationerna. Om Förenta nationerna beslutar att en diktator skall avväpnas måste Förenta nationerna också ha styrkan att genomföra beslutet. Förenta nationerna bör ha sin egen insatsstyrka, och Europeiska unionens insatsstyrka bör ställas till Förenta nationernas förfogande. Vetorätten i Förenta nationernas säkerhetsråd måste begränsas, så att Förenta nationerna kan agera även om en liten minoritet skulle vara emot det. Annars agerar stormakter på egen hand, vilket ger ursäkter för alla och envar att agera självständigt med hjälp av militära angrepp och terrorism. Krigsförbrytare bör letas upp och ställas inför krigsförbrytardomstolen. Man bör försöka få alla länder att godkänna krigsförbrytardomstolen och FN-stadgan. Lärdomen vi skall dra är att vi måste värna om lag och rätt mellan länderna om vi inte vill falla offer för djungelns lag eller tyngdlagen, och själva bli måltavla för nya generationer av terrorister. Det är bara genom lag och rätt vi kan få ett effektivt slut på terrorism och diktaturer. Herr talman, kolleger! Jag vet inte om det här är den tionde, femtonde eller tjugofemte debatten om Irak i detta parlament, denna institution. Jag är rädd att denna debatt, liksom alla de andra, än en gång kommer att understryka hur irrelevanta våra institutioner är. De var irrelevanta under skedet före den militära interventionen, och de riskerar att bli det också i uppbyggnads- eller återuppbyggnadsfasen. Uppriktigt sagt vet jag inte om Europa någonsin kommer att bestämma sig för att sluta prata och börja handla, för att skapa en gemensam politik, för jag ser faktiskt inga förutsättningar för det. Jag ser inga förutsättningar eftersom jag av rådets uttalanden inte har förstått vilken roll som Europa som sådant har för avsikt att spela. Har ni hört någonting? Inte jag. Bortsett från några självklara förhoppningar har jag inte sett någonting annat, och det skall nog i sanningens namn sägas. Det finns dock en viktig sak som kommissionsledamoten sade och som jag helt håller med om. Det måste klargöras en gång för alla att det finns stora behov av humanitär hjälp i Irak, liksom det gjorde innan kriget, men att vi inte står inför en humanitär katastrof. Låt oss åtminstone inse detta, för problemen är andra och mycket svårare än en humanitär kris. En sådan kan kommissionen mycket väl hantera. Ur denna synvinkel sett, om Europa någonsin kommer att finna ett sätt att uttala sig och skapa sig en politik, instämmer jag i vad Barón Crespo sade. Det kan nämligen inte tolereras att man inte ser en enda kvinna vid alla diskussioner, konferenser och möten angående Irak - liksom när det gällde Afghanistan, Kosovo och Östtimor - inte ens någon som serverar kaffe eller arbetar som tolk. Detta är inget muslimskt land; det handlar inte om en tradition. Det är ett sekulariserat land, där kvinnorna på gott och ont - ?Fru Mjältbrand? är ett exempel - spelade viktiga roller. Jag vet inte om Europa någonsin kommer att säga någonting. Om man efter de stora talen av en händelse skulle ha någonting att säga, skulle jag vilja att man hade detta i åtanke och att vi radikala ledamöter inte tvingas att lansera en global kampanj, som för Afghanistan, för att kanske uppnå två kvinnliga ministrar medan ingen annan bryr sig. Herr talman! 172 soldater - 34 brittiska och 138 amerikanska - gav sina liv för Iraks frihet under kriget. I dag hyllar säkerligen mina kolleger och jag vad de och koalitionsstyrkorna gjorde för att se till att Irak skulle bli fritt. I alla debatter vi har haft om Irakkrisen har jag klargjort att krig för oss alltid var en sista utväg. Om världens nationer bara hade slutit sig samman på ett beslutsamt sätt så anser jag att vi hade kunnat ta itu med Saddam utan att behöva gå i krig. När nu konflikten är över ligger tonvikten med rätta på stabilisering av Irak, på uppbygget av det civila samhället, på att skapa förutsättningar för en demokratisk stat som kan leva i fred med sina grannar och även på att återställa den irakiska ekonomin i det irakiska folkets intresse. Naturligtvis finns det stora hinder att övervinna. Därom råder inga tvivel. Men vi bör dock vara på det klara med att det är endast tack vare att Saddam Hussein har avlägsnats som något av detta har blivit möjligt. Den andra stora uppgiften som nu kan föras framåt är framsteg mot en bestående uppgörelse mellan Israel och palestinierna. Den färdplan för fred som kvartetten står bakom erbjuder en solid grundval för en lösning av denna fråga, den svåraste av alla i Mellanöstern: parterna i regionen i stort, planen för en varaktig fred, ett säkert Israel vars rätt att existera erkänns av arabvärlden, och en palestinsk stat som lever sida vid sida med Israel i harmoni och fred. Mycket arbete återstår att göra i båda dessa projekt, men det finns nu en möjlighet att smida en reell och varaktig fred i denna avgörande region i världen. För världen i stort har krisen gett upphov till reella frågor om Förenta nationerna och dess förmåga att genomföra sina uttalade intentioner. Nato har drabbats av en aldrig tidigare skådad inre splittring. Europeiska unionen har visat att den är oförmögen att tala med en enda röst, medan några medlemsstater har visat sig vara mer intresserade av att skapa en motvikt till Förenta staterna än av att bygga ett genuint transatlantiskt partnerskap som bygger på gemensamma värden. Det är dags att säga några ärliga ord. Agerandet från de fyras gäng vid toppmötet i Bryssel förra månaden visar tydligt deras strategiska misstag när de försöker splittra den transatlantiska alliansen. Oavsett vilka försonliga ord de än använder var detta toppmöte ett utstuderat försök att så splittring mellan Europa och Förenta staterna, och om vi har lärt oss något av händelserna de senaste månaderna så är det att Europa och Amerika måste stå tillsammans för möta hot mot vår kollektiva säkerhet. Nya strukturer och nya militära högkvarter i konkurrens med Förenta staterna skulle spräcka en allians som har varit till stort gagn för oss i Europa. Det gläder mig att majoriteten av europeiska nationer förstod detta och hade modet att säga det. Till sist, om Europa menar allvar med försvar och säkerhet måste det tillhandahålla de ekonomiska resurserna. Vi behöver inte nya och splittrande strukturer. Vad vi behöver är en förbättrad förmåga. Jag hoppas att Europa har lärt sig en läxa av denna kris. Nato och den transatlantiska alliansen måste förbli grundvalen för det europeiska försvaret. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det är bara några veckor sedan USA ensidigt beslöt att angripa Irak. Utan FN-mandat påbörjades, genom ett eklatant brott mot internationell rätt, ett angreppskrig från USA:s sida, eller mer exakt inte bara från USA:s sida. En hel rad allierade som har blivit kända, men också sådana som hemlighållits, har samlats i en ?koalition av villiga?, eller man borde här säga ?koalition av fogliga?. Vid sidan av de självutnämnda ockupationsmakterna - Förenta staterna, Förenade kungariket och Polen - omfattar koalitionen med villiga även andra betydande militärmakter som Palau, Marshallöarna, Mikronesien och Konungariket Tonga. Målet med angreppskriget var, med åkallande av FN:s säkerhetsråds tillämpliga resolutioner, att avväpna Irak från massförstörelsevapen. För angriparnas andra mål, att störta diktatorn Saddam Hussein, finns det ingen rättslig grund i den internationella rätten, och något sådant finns inte föreskrivet i FN:s stadga. Jag tror inte heller att det borde vara världssamfundets uppgift att med hjälp av krig undanröja diktatorer överallt i världen. Det ger dessutom en dålig eftersmak när den brittiske utrikesministern Jack Straw är beredd att med tusentals brittiska soldater jaga en diktator i Irak, medan samma Jack Straw som brittisk inrikesminister på sin tid själv beslutade om att befria en annan diktator, nämligen Agusto Pinochet, och räddade honom från den brittiska rättvisan. (Applåder) Förenta staternas ensidiga krig mot Irak uppnådde sitt mål, nämligen att undanröja Saddam Husseins regim. Men detta krig orsakade också förskräckliga följdskador: det första direkta offret var Förenta nationerna och den internationella rätten, det andra var enigheten inom Europeiska unionen och GUSP, och slutligen har också Nato fått sin del av de ideologiska splitterbomberna. Den nya doktrinen för det förebyggande kriget, lanserad av chefsideologen Richard Perle, mörkrets herre, skakar också Natos grundvalar. Det återstår att fråga, herr talman och herr rådsordförande, när detta krig tar slut, och när man kommer att förklara kriget för avslutat. För det första: Vad gör Europeiska unionen för att man skall förklara slut på kriget? För det andra: Var är dessa förintelsevapen, som var orsaken till att kriget förklarades? Om amerikanerna inte är beredda att säga oss hur det förhåller sig med massförstörelsevapnen, måste vi som européer åtminstone ta tag i det och kräva en förklaring. (Applåder) Herr talman! Jag besökte Irak för 12 dagar sedan. Jag tillbringade 8 dagar i den södra delen där jag granskade folkhälsosituationen i min egenskap av särskilt sändebud för Världshälsoorganisationen. Jag lyssnade till folket. Jag träffade 50 stamledare, uppemot 20 000 träskaraber, och jag granskade och inspekterade i stor omfattning sjukhus och hälsovårdskliniker i Basra, al-Amara och andra mindre städer och byar. Jag öppnade Världshälsoorganisationens kontor på nytt, och jag startade en klinik som nu tar hand om 15 000 läkarundersökningar per månad. Folket njuter av friheten. Deras glädje grumlas endast av det bittra arvet från Saddam. Deras liv var reglerade med illvilja in i minsta detalj. Saddam utformade sin totala kontroll med Stalin som förebild. En vanlig irakisk familjs inköp, till och med av en tvål, var politiskt dirigerade och kontrollerade. En fånge som dömdes till amputation av öron var tvungen att leta reda på och betala den kirurg som skulle utföra stympningen. Ju mer pengar fången kunde erbjuda, desto större del av öronen lämnade kirurgen i behåll. En handel med mänskligt kött, ett grymt köpslående med Saddam Hussein - för Saddam ägde människorna i Irak, varje rörelse från den tårdränkta vaggan till den förtida och osaliga graven. Dessa system finns kvar intakta och kväver det irakiska folket. Vi är ännu bara i början. Koalitionsstyrkorna gör ett fint arbete, i synnerhet i södern och med att ge folkhälsa till folket i Irak. Förenta nationerna - i synnerhet Världshälsoorganisationen - är nu engagerat till fullo och använder sina specialiserade kunskaper med utmärkta resultat. Men FN kan inte göra mer i en sådan komplex och svår politisk situation. Det behövs tålamod, liksom även den säkerhet som koalitionsstyrkorna tillhandahåller för att ge det irakiska folket den tid och det utrymme som det behöver för att nysta upp det onda nät som Saddam så skickligt vävde kring dem. Nu är uppgiften att hjälpa folket att njuta av sin frihet och att ge den en fast författningsmässig och politisk förankring för framtida generationer. (Applåder) Herr talman! Vi kan inte smita undan vårt ansvar. Kriget mot Irak, som byggde på lögnen att det fanns massförstörelsevapen i landet, Förenta staternas militarisering, doktrinen om det förebyggande och ändlösa kriget försätter hela mänskligheten i fara och tvingar oss att leva med rädslan för kriminella terrordåd och den smärta som de orsakar. Vi får inte förtiga - och detta är vårt ansvar - att Förenta staternas imperialistiska politik inte bara förstör liv, mark, historia och kultur utan också hela förhållandet mellan människor, Förenta nationernas fördrag och de internationella regler som finns. Vi kan inte vända blad och låtsas som om ingenting har hänt. Vi måste bygga upp och omforma våra förbindelser med Förenta staterna, med världens länder, med respekt för mänskliga och samhälleliga rättigheter, med strävan efter rättvisa, utan att ha olika måttstockar som i fallet med Israels ockupation av Palestina. Saddam har gått upp i rök, och jag kan inte annat än glädja mig åt det, tillsammans med irakierna, men situationen är instabil och ockupationsstyrkorna måste ersättas av en irakisk regering med kvinnliga inslag som samordnas av Förenta nationerna. Europeiska unionen måste göra sin del, främja återuppbyggnad och ekonomisk hjälp, återuppbyggnad av demokratin och irakisk resursanvändning. Frankrike, Tyskland, Belgien, påven och de pacifistiska massorna har gett Europeiska unionen och Europa trovärdighet i den här delen av världen. Låt oss därför fortsätta på den inslagna vägen, som innebär just respekt för rättigheter, inte övergrepp och ockupation. Herr talman! Vi visste alla att det skulle uppstå en humanitär katastrof, som särskilt skulle drabba barnen, som utgör majoriteten av Iraks befolkning. Vi ledamöter från Europaparlamentet som reste till Bagdad och Basra fick tillfälle att se detta på mycket nära håll. Inspektörerna där sade oss - precis som Blix sade i Förenta nationerna - att det inte fanns några massförstörelsevapen. Jag vet inte vad vi blir förvånade över. Men vi var inte medvetna om ockupationsmaktens enorma ansvar. I Irak härskar kaoset, djungelns lag och medborgarna är hjälplösa. I det här sammanhanget vill jag fästa uppmärksamheten på att de framtida ockupationsmakterna till största delen utgörs av stater som är medlemmar i Europeiska unionen: Förenade kungariket, Polen, Italien, Spanien, medan Europeiska unionen är frånvarande. Herr talman! I det här sammanhanget anser jag att det är sarkastiskt av Poettering att fortsätta säga att Europeiska unionen inte kan gå emot Förenta staterna. Det är precis tvärtom: Förenta staterna - den extremhöger som styr där - vill inte att Europeiska unionen skall ha något inflytande i världen som en samlad makt. Vi befinner oss i en oacceptabel situation som parlamentet bör kritisera i unionens medborgares namn, som har protesterat mot detta. Herr talman! Vi måste begära att Förenta nationernas legitimitet fullständigt återupprättas, och vi måste än en gång påminna oss om att det endast tillkommer Förenta nationerna att genomföra olja för mat-programmet och inspektionerna. Om det inte görs på det viset kommer man att bryta mot den fastställda legaliteten, och även mot de resolutioner som ockupationsmakterna tidigare har antagit. Hur som helst vill jag i dag särskilt framhålla att jag förkastar Aznars, den spanska regeringschefens, ställningstagande. Aznar har förvandlats till en vasall under den extremhöger som i dag styr Förenta staterna. Han vill förvandla den spanska staten till ett nytt Puerto Rico. Ännu värre är det att han gör detta i strid mot majoriteten av den spanska befolkningens åsikter. Herr talman, herr kommissionär, herr tjänstgörande rådsordförande! Humanitär hjälp, all som behövs, naturligtvis, men för att den skall vara effektiv är det framför allt och i synnerhet Europeiska unionens och Förenta nationernas politiska närvaro som är nödvändig. Herr talman! För Iraks medborgares skull tackar vi Gud för att Saddams skräckregim har fördrivits. Arresteringen av den fallna envåldshärskaren över tvåflodslandet och dennes båda söner, om de fortfarande är i livet, kommer förhoppningsvis inte att låta vänta länge på sig. Det är just med anledning av detta som irakiska oppositionskretsar slutligen förväntar sig att få klarhet i fråga om landets arsenal av massförstörelsevapen. Med nämnda nykomlingar på Iraks politiska scen är vi allvarligt oroade över den ständiga allmänna osäkerheten i huvudstaden Bagdad. Saddams del i detta - hans amnesti för nästan 100 000 brottslingar alldeles innan amerikanerna och britterna inledde den militära interventionen - friar i synnerhet inte amerikanerna från deras ansvar för att sörja för ?law and order? i landets administrativa centrum. De kan dessutom räkna med expertis och assistans från Iraks spirande demokratiska krafter i detta. Lika välkommet i den enorma uppgiften av återuppbyggandet av Irak är ett humanitärt bistånd från Europeiska unionen. Irakiska familjers livsmedelsförråd utarmas helt och hållet. Förmåga till uppoffring från vår sida bör göra det transatlantiska partnerskapet starkare. Det föder också goodwill hos den irakiska civilbefolkningen. I lika hög grad förtjänar Washingtons diplomatiska ansträngningar för att kontrollera religiös radikalism i regionen europeiskt stöd. På det sättet kan Iraks territoriella integritet under demokratiskt styre säkerställas även externt. Herr talman! Efter det fruktansvärda attentatet i Riyad och den triumfatoriska återkomsten för ayatolla Akim i Irak måste man konstatera att såsom Irakfrågan behandlats av den amerikansk-brittiska koalitionen har perspektiven på ett underligt sätt grumlats. Efter den 11 september inleddes ett oförsonligt krig mot den islamistiska terrorismen av en koalition som sammanföll med i stort sett hela det internationella samfundet. Ett nära samarbete, bland annat mellan Förenta staterna och länderna i Europa, där ju attentatet den 11 september hade förberetts, började ge resultat genom avsevärda attacker mot al-Qaida-nätet. Denna tydliga och i stort sett obestridliga strategiska linje ersatte Förenta staterna med ett mycket mer osäkert projekt genom att använda den gamla dominoteorin, som gällde i den kommunistiska världen under 1970-talet, och genom att tillämpa den på exporten av den demokratiska modellen i den arabisk-muslimska världen utifrån ett nytt Irak som demokratiserats av Amerika. I stället för demokrati ser vi nu att det framför allt är uppmaningarna om att inrätta sharialagstiftning i Irak som blomstrar, till förfång för den anarki som följde på diktaturen. Om ockupationen skulle förlängas och en allmänt osäker situation upprätthållas skulle vi ställas inför en dubbel risk. En långvarig militär ockupation av ett land som hyser shias heliga platser skulle avsevärt bidra till att försörja den islamistiska terrorismen, och för att återupprätta ordningen lokalt skulle man definitivt behöva utnyttja nätverket av shiamuslimska moskéer. Att förlänga den nuvarande situationen är därför särskilt farligt. Den skulle kunna äventyra det nödvändiga återtagandet av en global och beslutsam strategi för att bekämpa den multinationella islamistiska terrorismen, vars tredubbla självmordsattentat i Riyad visar att den inte har förlorat något av sin aktualitet trots den militära aktionen i Irak. För att samla det internationella samfundet kring den prioriterade kampen mot en typ av terrorism som hotar oss alla är inte det mest brådskande att besluta om vem som skall bestraffas och vem som skall få ersättning, utan att inte låta situationen i Irak ruttna och se till att den militära ockupationsregimen snarast möjligt ersätts med nya irakiska myndigheter som får sin legitimitet genom att erkännas av det internationella samfundet. Herr talman! Om man bortser från de klumpiga och förolämpande påståenden som en ledamot av kammaren har riktat mot president Aznar, skulle jag villa säga att det är nödvändigt att skilja på två saker i den situation som råder för närvarande i Irak: de saker som kan vänta och de som inte kan vänta. Och de saker som inte kan vänta, herr talman, är återupptagandet av livsmedelsförsörjningen för en befolkning som har utstått en lång och grym diktatur och 12 års embargo. Herr talman! Trots världssamfundets ansträngningar i allmänhet och Europeiska unionens i synnerhet - Europeiska kommissionens och många medlemsstaters ansträngningar är berömvärda - skulle jag, för att sätta saker på rätt plats, vilja ta upp några siffror om humanitärt bistånd. Förenta staterna är den största givaren av humanitärt bistånd till Irak med 964 miljoner euro, Förenade kungariket är den andra med 336 miljoner euro, Japan är den tredje med 192 miljoner euro, därefter kommer ECHO med 100 miljoner euro och andra länder, som Spanien med 60 miljoner euro i humanitärt bistånd, Australien, 55 miljoner euro, Kanada och Tyskland med 50 miljoner euro, och jag beklagar att Wurtz inte befinner sig i kammaren, för hans medlemsstat bidrar, enligt siffror från den 13 maj 2003, till det humanitära biståndet med 10 miljoner euro. Herr talman! Det är uppenbart att det är nödvändigt att se till att befolkningen åter får tillgång till drickbart vatten och el, och hälso- och sjukvården måste också börja fungera igen. Det står även klart att den andra prioriteringen för närvarande i Irak är att inrätta en irakisk temporär myndighet, och att detta måste ske med ett brett deltagande av irakierna, demokratiskt, och det är också viktigt, herr talman, att tänka på en federal författning, eftersom den stora frågan hänger i luften just nu, som har framkallats av ett medialt uppförstorande av det iranska uppvaknandet, är eller bör vara att inrätta en mångetnisk och mångreligiös stat, enligt principerna för deltagande, representativitet och ansvar. Herr talman! De senaste debatterna inom Förenta nationerna visar tydligt på att man har övervunnit osämjan från det förflutna och att man har gett utrymme för en konstruktiv inställning från alla parter. Detta är, herr talman, enligt min åsikt den linje som Europeiska unionen bör följa, och unionen måste bidra till stabiliteten i regionen genom att mobilisera och utnyttja hela sin kapacitet för att föra en dialog med länderna i regionen: Libanon är för närvarande ett associerat land till Europeiska unionen, Syrien har undertecknat Europa-Medelhavs-associeringsavtalet, just nu för vi en mycket viktig dialog med Iran och vi bör likaså följa målen i färdplanen. Herr talman! Förenta staterna har föreslagit ett ambitiöst frihandelsavtal med länderna i regionen. Europeiska unionen måste mobilisera hela sin kapacitet för att föra en dialog för att försöka nå stabilitet, fred, välstånd och demokrati i denna region. Och nästa informella möte, herr minister, som kommer att äga rum på Kreta den 26-27 maj, är ett unikt tillfälle för att stärka Europeiska unionens roll i denna konflikt. Herr talman! Jag måste säga att jag är förvånad över hur lite som har sagts i denna debatt om det faktum att ett folk har blivit befriat, att frihet råder där en gång terrorn härskade och att shiitiska imamer nu kan återvända till Irak i en atmosfär av religiös fördragsamhet där de en gång mördades. Under de senaste dagarna har vi fått en påminnelse om Saddamregimens karaktär i och med upptäckten av ännu en massgrav. Debatten har till alltför stor del handlat om att fördela skulden för vad som har hänt i det förflutna och alltför lite om att blicka framåt. Att se till att Irak styrs av irakier för irakier borde vara en absolut prioritet. Det irakiska folkets önskemål och behov bör sättas i främsta rummet. Därför välkomnar jag förslaget till FN-resolution, som behandlar det irakiska folkets omedelbara behov. Den lyfter sanktionerna: hur många människor i denna kammare har inte begärt det under de senaste åren? Den föreskriver en politisk process för att återföra landet i irakiernas händer med deltagande av en särskild FN-samordnare. Den inför en process för att avsluta olja för mat-programmet samtidigt som den säkerställer att olja endast kan säljas till för förmån för det irakiska folket, och den skapar en ny fond för Iraks återuppbyggnad och humanitära behov som inbegriper IMF och Världsbanken. Det finns naturligtvis många problem att ta itu med. Vi kan inte genomföra återuppbyggnaden uppifrån och ned som om det vore en militär kampanj. Vi kan inte införa system och förfaranden som har fantiserats ihop i Washington och förvänta oss att de skall fungera. Vi måste ha ett mer decentraliserat synsätt som först och främst inbegriper det irakiska folket. För att det skall bli verklighet bör upprättandet av säkerhet, ett effektivt polisarbete och rättsstatsprincipen ges högsta prioritet. Mina farhågor gäller de amerikanska trupperna, som till skillnad från de brittiska trupperna inte är utrustade för polisarbete, och därför bör vi ge prioritet åt att föra in polis i norra Irak. Vi har redan sett att säkerheten i stor omfattning har upprättats i södra Irak. Mitt sista ärende är att det inte har förekommit någon verklig diskussion om skuldsanering i Irak, inte ens om vem som är ansvarig för skulderna. Tills vi löser dessa frågor kommer det inte att finnas någon långsiktig lösning för Irak. Herr talman! Efter allt elände som man genomgått blir det irakiska folket nu offer för frågan vem som får hjälpa dem. Skall återuppbyggnaden fortsatt ligga i amerikanernas händer med en biroll för FN, eller blir rekonstruktionen ett verkligt internationellt företag? Naturligtvis har Bush och Blair ingen lust att också ge en huvudroll åt medlemmarna av antikrigskoalitionen och låta dem dra fördel av feta återuppbyggnadskontrakt. Men endast FN kan upphäva sanktionerna och framför allt också öppna dörren för substantiella internationella bidrag och med auktoritet bedöma om den nya irakiska regeringen verkligen är representativ. Det är mycket viktigt att oljeinkomsterna kommer det irakiska folket till godo och inte hamnar i fickorna på presidentens vänner från Texas. Kommissionsledamot Nielson verkar dela min rädsla för detta. Kan han förklara sitt uttalande att Amerika är på god väg att bli medlem av OPEC? Europeiska unionen kan och måste ge ett humanitärt bidrag, ett mycket viktigt dessutom: särskild uppmärksamhet för kvinnor och barn, men också för uppbyggnaden av en demokratisk rättsstat. Om vi fortsätter att strida om EU:s och FN:s roll blir i slutändan en enda part lidande, och det är det irakiska folket. Herr talman! Det jag ville säga har sagts i det tal som vår grupps ordförande höll. Låt mig framhålla följande: För det första, avsky, fördömande av det som hände i går i Saudiarabien - javisst, men låt oss erinra oss hur kommissionsledamot Patten avslutade sitt tal, när kriget började: ?situationen och utvecklingen i Irak kommer att förvärra problemet med terrorism?, och vi skördar nu frukterna av Förenta staternas och Förenade kungarikets handlingar, men även av Europeiska unionens låga profil. För det andra beklagar jag Europaparlamentets uppträdande. Vi upplever en av Europaparlamentets mörkaste stunder. Vad skall vi säga till medborgarna om ett år i Europavalet? Vad gjorde vi under kriget? Vi antog inte en enda resolution. Vad gjorde vi efter kriget? Trots att det pågår koleraepidemier, trots att dussintals människor dör, trots att Bagdads museum plundras och trots att det stjäls från kärnanläggningar antar vi ingen resolution, eftersom de som stöder kriget inte vill att Europaparlamentet skall anta någon resolution och ställa sig i täten för den europeiska folkopinionen. För det tredje, en vädjan till den tjänstgörande ordföranden: Inte allians, herr rådsordförande, inte allians! Det rör sig om ockupationsstyrkor. Så måste vi benämna dem, för Europeiska unionen får inte godta dessa fullbordade faktum. Rättfärdigandet av invasionen och ockupationen av Irak handlade, som många redan har sagt, om att det skulle finnas massförstörelsevapen där, men, som vi alla vet, så gällde det snarare en regimförändring. Som Sakellariou sade så finns det inte något i internationell rätt som rättfärdigar invasion och ockupation av ett land för att förändra regimen i det landet. Detta skapar ett mycket farligt precedensfall. Men när det gäller massförstörelsevapen så har det inte påträffats några. Så mycket är klart. Det var det som rättfärdigade det hela, trots vad en del människor hela tiden sade om situationen. Det är nödvändigt att vapeninspektörerna återvänder till Irak, att Hans Blix tillåts komma tillbaka. Låt dem undersöka huruvida det fanns några massförstörelsevapen eller inte. Som vi alla vet är det högst osannolikt. Detta innebär även att Förenta staterna, Förenade kungariket och de andra som stödde dem utövar en politik som går ut på att skjuta för att döda - dvs. vi tror eller misstänker att irakierna har massförstörelsevapen, därför går vi in och skjuter och dödar folket och sedan efteråt kommer vi på att det inte fanns något rättfärdigande för den här aktionen. Detta är en krigsförbrytelse i mina ögon. Jag tror inte att det fanns något rättfärdigande för vad som hände i Irak. Det är avgörande att vapeninspektörerna tillåts komma tillbaka. Vad beträffar det förslag som nämnts av flera talare så skulle detta förslag till en FN-resolution, som stöds av Förenade kungariket, Förenta staterna och Spanien, lägga administrationen av Irak, inklusive beslut om dess oljereserver, i inkräktarnas och ockupationsstyrkornas händer. Detta är en uppenbar form av modern kolonialism som vi inte bör tillåta. När det gäller Irak självt, så var Irak ett av de länder i regionen som hade det mest avancerade utbildningssystemet, med utbildning för alla - både pojkar och flickor. Nu har det utbildningssystemet raserats fullständigt. Några människor i dag har nämnt kvinnors rättigheter i Irak. Ett sätt att se till att kvinnor blir befriade, har rättigheter och är medvetna om sina rättigheter är genom ett ordentligt utbildningssystem. Vad kommer att hända med utbildningssystemet i Irak, och hur skall det sättas i skick igen? Herr talman, mina damer och herrar företrädare för medlemsnationerna! De som var emot kriget hade alltså rätt. Destabilisering, aggression och invasion som den anglosaxiska unionen gjort sig skyldig till gentemot Irak - den enda union som för närvarande står upp för övrigt - hade inte mer som mål att kullkasta den socialistiska regim som leds av Baath-partiet än att förstöra inbillade massförstörelsevapen. Målet är helt enkelt att massförstöra Irak för att tillfredsställa det ideologiska-industriella meccanot för den lilla grupp av upplysta med portfölj som härskar i Washington. Dessa människor struntar fullständigt i freden i Mellanöstern och det irakiska folket, så till den grad att de beslutsamt - jag säger verkligen beslutsamt - kastar sig in i anarkin, med dess horribla kortege av våld och namnlöst lidande. Dessa människor leker med människor på samma sätt som man spelar med brickor, och det är för övrigt typiskt för kejsardömen, särskilt detta amerikanska kejsardöme som Europa lät inrättas på grund av feghet, genom att radera ut sina enda rötter, nämligen nationerna, däribland Frankrike, som är ensamt om att bedriva en oberoende världspolitik. Inte för att Europa är gammalt, utan helt enkelt för att det utan sin nationella livskraft är politiskt dött. Det blir alltså bara ytterligare ett hyckleri att i dag i denna futtiga kammare tala om återuppbyggnad av Irak, när det som står på dagordningen egentligen är förstörelsen av Irak, ända tills det inte längre återstår någonting, naturligtvis med undantag av borrtornen. Frågan är inte hur man skall bygga upp på nytt, utan hur mycket man skall förstöra Irak, förnedra det arabiska folket, uppväcka deras vrede för att behaga ideologier som med all kraft vill provocera fram ett allmänt krig mellan civilisationer, som blir ett krig mot civilisationer, till att börja med mot det som återstår av vår egen. Herr talman! Situationen i Irak kännetecknas i dag av det mycket svåra problemet att definiera hur övergångsprocessen efter kriget skall legitimeras och ledas mot det vi alla vill ha, nämligen en fri och demokratisk regim som grundar sig på politisk, religiös och etnisk pluralism. Det förslag till resolution som Förenta staterna lade fram i FN i fredags verkar marginalisera säkerhetsrådet, det reglerar oljeutnyttjandet på ett stelbent och godtyckligt sätt och det säger slutligen ingenting om hur länge den amerikansk-brittiska administrationen skall fortgå. Därav kan man sluta sig till att den skall vara länge. Till slut säger man att övergångsregeringen skall ledas av ockupationsmakterna i samverkan med det irakiska folket och med en samordnare från FN. Det är en lite vag formel, som verkar begränsa FN:s roll till att framför allt samordna det humanitära biståndet, eller bara något mer än så. Europa ställer ett bestämt krav på en mycket större delaktighet under den närmaste framtiden. Eftersom Europeiska unionen från geopolitisk synpunkt ligger närmare till vore det verkligen absurt om vi skulle stå utanför en process som är så viktig för denna regions framtid. Den amerikanska strategin att skapa en länk till samtalen med Iran i syfte att undvika att det starka shiitiska inslaget får en destabiliserande roll kan inte heller betraktas som positiv. Denna etnisk-religiösa företeelse måste granskas ytterst noggrant, men i dag kan inte Europa förhålla sig overksamt till de fruktansvärda scenarier som öppnar sig i och med att al-Qaida återupptar sin terrorstrategi. Det framstår som nödvändigt att stabilisera Irak med insatser som säkrar en religiös fred mellan de olika etniska grupperna, eftersom vi talar om ett område, Gulfområdet, där den muslimska terrorismens tentakler visar sig ha en verkligt fruktansvärd utbredning. Den senaste attacken, som var en upprepning av attacken i Tjetjenien, gör att den internationella muslimska fanatismens utmaning av västvärlden åter blir högaktuell. Bortsett från meningsskiljaktigheterna mellan oss och Förenta staterna om Irak måste alltså Europa ta på sig sitt fulla ansvar för att bekämpa terroristorganisationen. Det är ju numera fullt bevisat att den också har funnit en fristad i Europeiska unionens medlemsstater, i många moskéer och muslimska centrum, vilka ofta är finansierade av Saudiarabien. Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande! Först vill jag välkomna debatten om Irak. Den är ett tecken på att européerna vill ta sitt ansvar för efterkrigs-Irak och rikta blicken mot framtiden. Jag anser därför också att det är förnuftigt att vi har tagit avstånd från en resolution om efterkrigs-Irak, eftersom detta skulle snärja in oss i en diskussion om EU:s skuld och botgöring, våra motsägelsefulla åsikter om Förenta staterna samt den roll som man tillerkänner FN. En sådan diskussion skulle inte gagna någon, allra minst irakierna. Men jag vill redan påpeka att Förenta nationerna bör få en central roll, av den enkla anledningen att det krävs en folkrättslig legitimation för att förvalta ett främmande land. Iraks chefsförvaltare bör därför ha ett FN-mandat. För olja för mat-programmet bör man se till att pengarna kommer irakierna tillgodo. De sanktioner, alla ekonomiska och finansiella sanktioner, som utlystes gentemot Irak 1990 bör omedelbart upphävas. Efter att Saddam Husseins regim störtats finns det inte längre någon som helst anledning att upprätthålla dem. Diskussionen om exakt vad som skall höra till FN:s centrala roll vid återuppbyggnaden av Irak anser jag är ganska artificiell. I ett land där det fortfarande inte finns någon som helst civil ordning, där grundstrukturerna för en fungerande förvaltning först måste skapas, där regimen har efterlämnat ett förfärande arv av nöd och våld och där det brister i fråga om de mest grundläggande saker, är inskränkningen till s.k. humanitär hjälp och samordningen av den inte någon inskränkning, utan en viktig uppgift. Här bör också Europeiska unionen delta i ökad utsträckning, och jag stöder också ECHO-programmet, som redan utnyttjas. I varje fall bör man gradvis undvika intrycket att det uteslutande är Förenta staterna som handlar, medan EU:s 15 medlemsstater fortfarande rådgör, dvs. Europeiska unionen bör, efter att dammet från Irakkriget har lagt sig, primärt ta på sig uppgiften att klara upp sitt förhållande till Förenta staterna. Vi kommer här inom kort att ta emot den polske presidenten Kwasniewski, som företräder en stat som agerade vid Förenta staternas sida i Irak, och som trots detta här kommer att tillkännage sitt intresse av en gemensam europeisk utrikes- och säkerhetspolitik. Innan vi drar dessa länders inställning i tvivelsmål, även medlemsstaternas, bör vi försöka betrakta alla som i koalition med Förenta staterna deltog militärt som brobyggare till Washington. På samma sätt som i fråga om kvartetten i Mellanöstern kan EU:s roll bara företrädas på ett trovärdigt sätt i partnerskap med och inte i motsatsställning till Förenta staterna. Herr talman! Jag är inte någon stor vän av Bushregeringen, men jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att gratulera och tacka amerikanerna och koalitionen för den militära insatsen i Irak. Den var snabb och effektiv och uppnådde sitt syfte att avlägsna en ond regim. De fruktansvärda konsekvenser som några i denna kammare förutsåg för hela Mellanöstern blev inte verklighet. Efter att ha tackat amerikanerna är det dags att säga till dem att vi inte vill att de skall stanna en timme längre än nödvändigt i Irak. Jag är säker på att de delar den här uppfattningen, och jag hoppas att Förenta nationerna kommer att spela den ledande rollen i Irak efter kriget. Europeiska unionen har också en roll att spela i Irak under de kommande månaderna - att stödja demokratisk utveckling för att stabilisera hela regionen. Vi kan använda oss av erfarenheterna från unionens insatser i Afghanistan, och jag ser fram emot att få se ett enat Europa bakom denna nya, stora utmaning i Irak som börjar med att lyfta sanktionerna. Herr talman! På en minut skulle jag helt kort vilja betona följande saker: Det är skamligt att det inte kommer att antas någon resolution i dag, uppenbarligen för att flertalet inte vill att Förenta staternas och Förenade kungarikets oprovocerade och olagliga angrepp skall fördömas. Detta har även framgått av de flesta talares inlägg i dag. På samma gång som de fördömer terrorattacken i Riyad finner varken kommissionsledamoten eller ordförandeskapet ett ord ens av ogillande för Förenta staternas och Förenade kungarikets avskräckande, plundringsartade och brottsliga angrepp. Skamligt! Tvärtom har de även i dag i allt väsentligt försökt legitimera brottet genom att skamlöst gå med på att ockupationsstyrkorna får ansvaret för upprätthållandet av ordningen och för återuppbyggnaden, i det att de uppenbarligen hoppas att en del av kakan skall gå till Europeiska unionen. Skamligt! Varken den ene eller den andre motsätter sig Förenta staternas ståndpunkt i fråga om förebyggande angrepp, utan lämnar vägen öppen för ett upprepande av brottet. I Prag instämde dessutom alla - även Europeiska unionen - i principen om förebyggande angrepp. Än en gång, skamligt, herr talman! Vi måste uttryckligen fördöma brottet! Vi måste kräva att erövrarna omgående lämnar Irak, att angriparna betalar kostnaden för att återställa den förstörelse som de vållat! Angriparna och deras irakiska medhjälpare måste dömas som krigsförbrytare. FN måste fastställa - låt vara först nu - stränga sanktioner mot angriparna och övervaka att skadestånden betalas! Det irakiska folket måste äntligen ges frihet och möjlighet att ta sitt öde i egna händer, utan erövrare! Enat kommer det irakiska folket att organisera och utveckla sitt nationella motstånd. Bara efter dess seger över erövrarna kommer fred och ordning att bli möjligt. Vi är skyldiga dem vår solidaritet. Herr talman! Jag beklagar att denna debatt inte följs av någon resolution eftersom parlamentet snarast måste ge en politisk signal till opinionen om denna allvarliga internationella kris som startats av Förenta staternas krigiska diplomati. Den har på ett rent karikatyrartat sätt visat det som i stort sett hela det internationella samfundet kritiserade som den enda drivkraften för detta ensidiga angrepp, vilket mina kolleger bland De gröna redan tagit upp. Men detta agerande kan inte reduceras till ett enkelt verbalt fördömande, för inför denna världsomspännande hegemonimakt är FN:s trovärdighet rubbad och till och med dess fortbestånd, vilket vi inte kan vara oberörda inför. Vårt gemenskapsprojekt drabbas för övrigt från flera håll i sin politiska ambition, i sin strävan efter att ena europeiska röster och i sin anda av konsensus och internationell legitimitetsprincip. Ett folk med 24 miljoner själar lämnas åt sitt sorgliga öde, trots att den dagliga försörjningen inte ens är säkrad. Det är allvarligt, mycket allvarligt, och det krävs ett europeiskt initiativ snarast. Vi kan inte nöja oss med att bli ett återuppbyggnadskontor, även om denna uppgift definitivt är nödvändig och brådskande. Att stigmatisera en eventuell historisk vändpunkt i de internationella villkoren handlar inte längre bara om den journalistiska formuleringen. Hotet är absolut verkligt, och man tycks glömma det här i kammaren. Det åligger därför detta parlament, som utvidgats med observatörer från de nya medlemmarna, att inse att Europeiska unionen måste föreslå ett mer moget och långsiktigt alternativ inför den amerikanska opportunistiska och merkantila beräkningen. Det åligger oss exempelvis att beakta de formalistiska rösterna, exempelvis Frankrike, Tyskland eller Belgien, för att komma fram till en gemensam och enad ståndpunkt. Avslutningsvis, kära kolleger, är det lämpligt att på nytt låta FN stå i centrum av de internationella förhandlingarna. Herr talman, herr rådsordförande! Jag har valt att i dag koncentrera mitt inlägg på de lärdomar som unionen bör dra av den vanmakt den reducerats till under hela Irakkrisen. En vanmakt som ni själva med all rätt beklagat. Den 10 april antog vårt parlament med en majoritet om nära 75 procent av rösterna en resolution om den nya europeiska utformningen när det gäller säkerhet och försvar, som är önskvärd när det här kriget tar slut. Denna omfattande konsensus är inte förvånande, när man vet att de senaste Eurobarometer-undersökningarna visar att 71 procent av medborgarna i Europeiska unionen i dag förklarar sig positiva till utvecklingen av en gemensam politik på området. Det är inte heller förvånande när man får veta att denna begäran också kommer från länder utanför unionen, från dem, och de är många, som vill att unionen skall bidra till att förvalta ärenden i en värld vars framtid inte längre bör vila enbart på axlarna på presidenten i Amerikas Förenta stater. Man måste konstatera att detta Europa som man väntar på inte finns i dag, och det kommer inte heller att finnas så länge man inte åstadkommit de institutionella reformer som är nödvändiga för att det skall fungera. Det är vad förslagen från vårt parlament är inriktade på, men vi är väl medvetna om att de har en begränsad omfattning. Vi vet mycket väl att det är konventet som i sista hand skall föreslå att det eventuellt antas. Om tre fjärdedelar av Europaparlamentets ledamöter i en omröstning med namnupprop i förra månaden ville inta en så tydlig och i vissa fall så modig ståndpunkt i denna fråga, beror det, herr rådsordförande, på att de förstått att det till förmån för Irakkrisen var nödvändigt att ge sitt förbehållslösa stöd till dem bland våra kolleger som i denna stund arbetar inom arbetsgrupper som leds av kommissionsledamot Barnier, för försvaret, och av Dehaene, för utrikespolitiken. Styrkta av lärdomarna från Irakkrisen och upprörda över den kakofoni som då rådde inom unionen vill alla som fortfarande tror att ett gemensamt hus kan inrättas att morgondagens EU med 25 medlemmar skall ta den plats man förväntar sig på den internationella scenen, något som unionen inte lyckats klara med 15 medlemmar. Det huvudsakliga syftet måste vara att göra det möjligt för EU att äntligen tala med en enda röst. Om konventet lyckas med det beror det på att man kunnat ta lärdom av den splittring som nyligen funnits och vilken jag, precis som ni herr rådsordförande, är övertygad om är mer skenbar än verklig. Herr talman! Det gläder mig utan inskränkning att Saddam Hussein och hans regim har fallit, men ingenting i denna glädje kan hindra mig från att fortfarande utgå från att detta krig var fel. Det var emot folkrätten, och det fanns ett alternativ, och jag är förvånad över hur få ledamöter som erinrar sig att vi i maj 2002 här faktiskt beslutade om en alternativ möjlighet. Många har ett mycket kort minne. Men låt mig se in i framtiden: Man har lugnat världssamvetet, till vilket exempelvis också den polske påvens samvete och ord hör, genom att man sagt att efter kriget skall Förenta nationerna komma, och då är det dags för det internationella samfundet. När vi tittar på förslaget i säkerhetsrådet så är texten en fars, och det var konsekvent att den brittiska ministern Claire Short avgick. Låt mig blicka ännu längre in i framtiden, nämligen till fredsprocessen i Mellanöstern. Även här har man sagt att Irakkriget gör det möjligt för oss att sätta i gång en fredsprocess. Nåja, saken är ännu inte avgjord. Men hur ser det ut nu? Från palestinsk sida har man lyckligtvis, efter påtryckningar från Förenta staterna och framför allt från Europa, tagit ett viktigt steg och för första gången tillsatt en ny premiärminister, Abu Masen. Vi skall stödja honom med all kraft så att han kan göra det han har lovat, och som han enligt min åsikt också verkligen vill göra, nämligen bekämpa våld och terrorism. Men reaktionen från israeliskt håll, eller snarare från Sharons israeliska regerings håll, är inte särskilt positiv. Om Sharon vägrar att ta emot Solana, då borde egentligen hela Europeiska unionen protestera mot det. För lika lite som - lyckligtvis - Sharon talar för hela Israel, lika lite talar Abu Masen tyvärr för närvarande för hela Palestina. Även Arafat är en palestinsk kraft som vi måste vinna för denna fredsprocess, och därför är också samtalet med honom riktigt och nödvändigt. Jag hör dock ganska lite av dem som före kriget sade att vi efter kriget befinner oss vid fredsfronten, för att åstadkomma fred. Här tänker jag exempelvis på den spanske premiärministern Aznar. Jag hör mycket från Papandreou, lyckligtvis; han är verkligen mycket aktiv här. Jag hör mycket från Solana, och jag skulle önska att alla här i kammaren och här i Europa nu åtminstone sätter i gång med att få fart på fredsprocessen i Israel och Palestina och genomföra färdplanen, hur bristfällig den än är. För om vi inte ens kan få till stånd denna fredsprocess, då finns det inte längre några undanflykter, och man kan inte på minsta sätt rättfärdiga detta krig. (Applåder) Herr talman! Det gläder oss att diktaturen i Irak är över, men vi måste tänka på att kriget inte bara fördes mot diktaturen. Förenta staterna tolererar andra diktaturer i andra delar av världen och inleder inte krig för den skull. Som medborgare i den spanska staten levde vi i över 20 år i en diktatur som stöddes direkt av Förenta staterna. Att förstöra massförstörelsevapnen var det annonserade målet, men dessa massförstörelsevapen har inte hittats. Jag vill även betona att det, före kriget i Irak, hölls en konferens på Azorerna där Förenta staterna, Förenade kungariket och presidenten för den spanska staten deltog. Det fotografiet blev det sista innan aggressionen mot Irak genomfördes. Senare, när kriget väl var slut, har vi sett hur Iraks territorium inte har fördelats mellan alla de personer som var på Azorerna, utan mellan Förenta staterna, Förenade kungariket och Polen. I det avseendet blev Spanien åsidosatt när det gäller deltagande och hur landet skulle ha stött kriget. Vi hoppas att förstörelsen av Irak inte bara blir ett exempel i ett arkeologiskt museum. Det finns mycket som måste återuppbyggas i Irak, och vi hoppas att Förenta nationernas agerande åter kan bli en garanti för att världsordning råder. Det är kanske inte allmänt känt att det lilla land jag kommer från hör till de länder som givit Förenta staterna sitt fulla stöd. Jag skulle under denna surrealistiska förhandling vilja peka på ett utmärkt inlägg från min landsman och kollega Ole Andreasen från den liberala gruppen som är nära knuten till den danska statsministern. Normalt talar min kollega på danska, vilket är bra, men som en symbolisk handling framförde han sitt tal på engelska, vilket på ett mycket bra sätt speglar hans nära förhållande till den danska statsministern, hans partikamrat och nära kollega. Statsministern har vistats i Washington i fem dagar, och i pressen - den danska världspressen, som kollegerna nog inte känner till - har beskrivits hur tonerna från Mendelsohn-Bartoldis bröllopsmarsch från det kända skådespelet plötsligt ljöd under det avslutande mötet när statsministern hyllade president Bush för hans rättrådiga agerande. Eftersom det inte är säkert att kollegerna känner till det vill jag understryka att min kollega Andreasen, som gav statsministern sitt oförbehållsamma stöd, är en mycket stor ironiker. Den retorik som utgör grunden för den danska regeringens stöd till Förenta staterna är så absurd att endast en stor ironiker skulle kunna ge uttryck för den, som min kollega gjorde på ett så strålande sätt. Dock med tillägget att det surrealistiska under denna förhandling ligger i att Europeiska unionen inte har någon gemensam utrikespolitik, och att detta parlament under alla omständigheter saknar inflytande över den. Herr talman! Jag vill först tacka kommissionär Nielson och Yiannitsis från det grekiska ordförandeskapet för deras inlägg. Poul Nielson skall ha ett särskilt erkännande för sitt besök i Bagdad, för att se till att EU:s humanitära verksamhet kom igång snabbt. I debatten här i dag håller jag med herr Titley om att vi har en tendens att bortse från att Iraks befolkning faktiskt har befriats från en tyrann. Emma Nicholson, som just kommit tillbaka från Irak, gav oss vittnesmål om glädjen hos stora delar av befolkningen över att ha blivit befriade efter decennier av terror. Jag tillhörde dem som var emot kriget, men jag kan inte undgå att uttrycka en djup tillfredsställelse över att ett folk som har levt under lång tids förtryck nu ges möjlighet att forma sin egen framtid. Allt beror naturligtvis på hur återuppbyggnaden organiseras. USA gick in i Irak på basis av argument om Iraks påstådda innehav av massförstörelsevapen och koppling till al-Qaida. Det framhölls mycket ofta att ekonomiska intressen inte hade något med saken att göra. Ändå tonar nu en organisation av återuppbyggnaden fram som är under total kontroll av amerikanarna. Busch-administrationen har redan delat ut mångmiljardkontrakt för återuppbyggnaden av Irak till amerikanska företag. Denna typ av anbudsförfaranden, jag känner till detta väl eftersom jag har arbetat i FN, går normalt sett via FN eller Världsbanken, och så borde naturligtvis ske även nu. I annat fall saknas garantier mot godtycklighet i själva anbudsförfarandet och mot godtycklighet när det gäller hur intäkterna från Iraks olja används. Endast ett FN-mandat kan ge legitimitet åt återuppbyggnaden av Irak. Detta borde naturligtvis vara självklart, inte minst för oss européer. Vår egen avtalsrättsliga bas har tillkommit just för att skapa stabilitet och förutsägbarhet i relationerna mellan våra stater. Herr talman! Jag förstår att det är svårt att exakt definiera EU:s roll i återuppbyggnaden innan klarhet skapats genom beslut i FN. Svårigheterna beror naturligtvis också på splittringen mellan medlemsstaterna före och under kriget. Jag instämmer dock i vad Poettering sade, nämligen att det är mer som förenar våra medlemsstater än som splittrar dem. Jag är därför besviken över att EU inte lyckats ena sig om en offensiv plan för hur våra speciella erfarenheter av återuppbyggnad bäst kan utnyttjas. Jag läser i skandinaviska tidningar att enskilda medlemsländer, t.ex. Danmark förbereder insatser för den långsiktiga återuppbyggnaden. Det är naturligtvis bra, men än viktigare vore det naturligtvis att unionen under kommissionens ledning skulle utarbeta en sådan plan. Tiden räcker inte till här för mig att definiera vilka uppgifter det är fråga om, men det är klart att det framför allt gäller insatser på det rättsliga området, sjukvård, hälsovård, utbildning osv. Jag uppmanar därför både ordförandeskapet och kommissionen att omgående arbeta fram ett sådant förslag så att unionen kan återta en del av sitt anseende och framför allt spela den centrala roll i internationell politik och i den här regionen som situationen kräver. Herr talman! Den till stor del förutsebara militära segern för de angloamerikanska styrkorna i Irak åstadkom en slags omständighetens opportunism hos vissa. Låt oss dra ett streck över tidigare strider och låt oss under amerikanernas kloka ledning inrätta ett demokratiskt Irak. Denna vision kan, även om den är försvarbar i sig, inte ge den europeiska utrikespolitiken en ny bra start. Det är inte genom att kasta glömskans slöja över orsakerna till den ensidiga militära operationen eller över det sätt som den förberetts och beslutats som man limmar ihop trasiga krukor och som man återupprättar den europeiska enigheten om ett framtidsprojekt. Man måste först förtydliga den lögn som jag skulle vilja kalla århundradets lögn, nämligen att Irak skulle ha massförstörelsevapen som kan hota säkerheten i världen. Inte ett enda förbjudet vapen har hittats. Det framstår allt tydligare för varje dag att världens folk och FN utnyttjats av dem som sedan länge och till varje pris ville hitta en förevändning för kriget. Ytterligare en lögn bör kritiseras, nämligen den som består i att få oss att tro att FN har misslyckats och att återuppbyggnaden av Irak och dess olja - vissa säger krigsbytet - därför skulle gå till segrarna. FN har inte misslyckats. FN har brutalt ställts åt sidan av dem som inte lyckats uppnå den kvalificerade majoritet som krävs i säkerhetsrådet. Eftersom internationell lag överträtts finns det i dag möjlighet att återupprätta den. För Europeiska unionen handlar det alltså om att fullständigt återupprätta FN:s företrädesrätter i förvaltningen av kriser. Detta leder mig till att uppmana rådet och kommissionen att avvisa de amerikanska kraven och förbli beslutsamma i sin strävan efter att anförtro FN ensamt en ledande roll i efterkrigs-Irak. Herr talman, herr rådsordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Även om det låter underligt anser jag det inte vara meningsfullt att utnyttja och missbruka de tre minuter som ställts till mitt förfogande till att plåga er genom att upprepa det som sagts till leda i denna kammare under de senaste månaderna om tragedin i Irak. Jag kommer därför att begränsa mig till en enda fråga, som enligt min mening nu måste lyftas fram som en prioritering av Europaparlamentet, den valda företrädaren för Europas folk, inför vilka vi är ansvariga för våra åsikter och beslut och vilka är intresserade av och äntligen har rätt till ett svar åtminstone när det gäller de förevändningar som krigskoalitionens ledarskap huvudsakligen har använt för att rättfärdiga sina handlingar och utöva påtryckningar på eller förleda den internationella - i synnerhet den europeiska - folkopinionen. Nämligen, vad är det konkreta resultatet av invasionen i Irak och av den triumfatoriska militära segern över Saddam Husseins regim när det gäller lokalisering och neutralisering av förbjudna irakiska massförstörelsevapen, tillsättande av en demokratisk och representativ irakisk regering samt bekämpning av internationell terrorism, i synnerhet al-Qaida? Herr talman! Dagens intressanta diskussion har gett oss möjlighet att se vissa intressanta saker. Det första som är intressant är - positivt i mina ögon - revideringen av de ståndpunkter som uttryckts av ledaren för folkpartiet, Poettering. Det andra som är intressant är att vissa har försökt bygga upp en känsla av att vi bör tacka Rumsfeld för att han har störtat Saddam, sin gamle vän, eftersom detta tycks betyda en verklig åsiktsrevidering. Det tredje är försöket och inläggen för att skydda Iraks kulturarv, positivt även det, och jag hoppas att det om några år inte kommer att finnas personer som hävdar, när stöldgodset återfinns på olika museer, såsom marmorföremål från Akropolis finns på British Museum, att de skyddar dem bättre än de länder från vilka dessa antikviteter eller de kulturella minnesmärkena härrör skulle skydda dem. Vi står i dag i alla händelser inför politiska faktum. Den enda aktör som kan lösa problemet och återställa de internationella förbindelserna, där de måste återställas, är Förenta nationerna. Under dessa förhållanden måste Europeiska unionen och dess medlemmar, som även är medlemmar av säkerhetsrådet, alltså bidra i den riktningen, och det faktum att den nya resolution som diskuteras återigen har lagts fram gemensamt av vissa medlemmar av Europeiska unionen och medlemmar av säkerhetsrådet är inte positivt. Jag hoppas att erfarenheten, problemen kommer att leda in oss på positivare tankar, leda Europas ledarskap till en positivare åskådning. Det måste dock finnas vissa principer. Vilka är de? Mellanöstern, den vidare regionen, har under många år, om vi vill se lite på historien, plågats av olika regimer, substitut för en annan, ond epok, en kolonialistisk epok. Om vissa makter fortsätter att försöka ge svar i regionen med liknande varianter - vare sig det är sultaner, maharadjor, emirer eller mutade politiska premiärministrar - kan Europa inte tillåta det. Vi här, de 25, har vissa uppfattningar om demokrati, frihet och rättigheter. Vi har ingen avsikt att reproducera förhållanden från 1800-talet i nya former och med nya kompromisser. Herr talman! Framgången för den amerikanska operationen i Irak och den snabbhet med vilken målet att befria landet från Saddams diktatur nåddes, med relativt få offer, bevisar det som många tänkte, det vill säga att kriget skulle bli den minst svåra delen av denna operation. Attentatet i Riyad - som ger somliga, också somliga i denna kammare, en pervers och illa dold tillfredsställelse, eftersom de känner sig föranledda att säga: ?vi visste väl att det inte skulle tjäna någonting till att attackera Irak? - bekräftar att det verkliga kriget mot terrorismen bara har börjat. Nu inleds uppbyggnaden av landet, som har förötts och plundrats, och ihoplappandet av de allianser som kriget spräckte. Europeiska unionen måste, tillsammans med de tio länder som vi just har välkomnat till oss, visa att vi är kapabla till verklig enighet. Visst är det fantastiskt att man i dag på Bagdads gator, efter detta krig som somliga fortfarande insisterar på att kalla onödigt, fritt bedriver försäljning av skrifter, böcker och tidningar som under Saddam - liksom på andra håll under kommunismen - kunde leda till fängelse eller tortyr. Vi skall snart lyssna på Polens president Kwasniewski här i kammaren. Han tillhör en gruppering som inte står mig nära politiskt, men han har genom att få sitt land att stödja insatserna i Irak visat att han är en modig ledare. Han har fått kritik för det av de stats- och regeringschefer som begick politiska misstag och som fortfarande har svårt att erkänna att de gjorde fel. När president Kwasniewski träffade Chirac och Schröder i förra veckan bad han dem att inte tvinga Polen att välja mellan Europa och Förenta staterna: det går att vara vän med båda. Låt oss försöka vara det, också vi i detta parlament. Herr talman! Det är beklagligt att parlamentet inte har lyckats föra fram en resolution för dagens debatt. Från debatten här är det uppenbar att vi faktiskt kunde ha kommit fram till en resolution i en lång rad frågor där vi är överens. Vi skulle, naturligtvis, ha varit tvungna att lämna en hel del av det självrättfärdigande, som vi på alla sidor har en tendens att hemfalla åt, åt sidan. Jag är emot kriget, och jag fortsätter att vara emot resultatet av det och den riktning som Irak för närvarande utvecklas i. Men vi måste försöka återskapa förtroendet för en rättsligt grundad världsordning. Vi kan inte göra det genom att försöka rättfärdiga vår inställning till kriget. Vi måste göra det genom att, för det första, försöka bygga en enighet inom Europeiska unionen. Vi måste finna en medelväg mellan de som anser att vi behöver en enpolig värld och de som anser att vi behöver en flerpolig värld. Det går inte att undvika detta. Europeiska unionen måste ta itu med denna fråga. Den skulle kunna leda försöken att göra detta, och jag hoppas att ledarna för våra grupper skall försöka införa någon sorts mekanism som gör det möjligt för parlamentet att ta itu med denna fråga när de träffas nästa vecka. Vi kan inte på allvar be folket att stödja oss i Europavalet nästa år och samtidigt låtsas som att vi inte har någon roll och att vi inte har något att säga om den riktning som världen utvecklas i. Detta är av största betydelse. Vi talar om krig och fred. Livet är fortfarande inte mycket värt i Mellanöstern, och vi kommer att räkna kostnaderna för det senaste kriget under mycket lång tid. Vi måste ge oss i kast med våra olika världsåskådningar. Vi måste ge oss i kast med Förenta staterna och övertyga dem om att en rättsligt grundad världsordning är mycket bättre än en Pax Americana. I deras intresse och i vårt intresse är det av avgörande betydelse att vi hanterar detta som ett brådskande ärende. Herr talman! Jag vill först och främst förena mig med de andra ledamöterna i ett fördömande av det fruktansvärda terrordådet i Riyad och framföra vårt deltagande med de efterlevande och de skadade. Nu när kriget i Irak är över förskjuts tonvikten till återuppbyggnad och rekonstruktion. Förutom den fysiska och politiska återuppbyggnaden av Irak måste vi även bygga upp förbindelserna inom EU på nytt och vår trovärdighet på den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område, vi måste reparera de skador som FN har tillfogats och vi måste, sist men inte minst, bygga upp de transatlantiska förbindelserna på nytt. Förenta staternas inställning i situationen efter kriget kommer att vara avgörande för huruvida vi kan uppnå något eller alla av dessa. Jag sätter värde på de transatlantiska förbindelserna. Det ligger i både EU:s och Förenta staternas intresse att överbrygga den nuvarande sprickan i våra förbindelser. Det måste dock sägas att detta måste vara ett verkligt partnerskap mellan likar och inte bara ett där EU har rollen som underordnad samarbetspartner, där vi automatiskt förväntas stödja Förenta staternas utrikespolitik utan frågor och anklagas för att vara illojala och anti-amerikanska om vi har en annan mening om delar av den. Det som har varit fullständigt oacceptabelt är den rapporterade antifranska hysterin, i synnerhet den som tillskrivs regeringsetablissemanget i Washington. Det fordras en förändrad attityd från den nuvarande administrationen i Förenta staterna om det skall vara möjligt att återupprätta de transatlantiska förbindelserna. Att ge Förenta nationerna den ledande rollen i Irak efter kriget, som EU-ledare har begärt, skulle vara den tydligaste signalen från Förenta staternas sida att man sätter värde på de transatlantiska förbindelserna och uppriktigt önskar återskapa dem. Vi bör inte glömma bort att Förenta nationerna hade en liknande roll i Östtimor 1999. Denna erfarenhet bör nu komma till användning i det irakiska folkets intresse. Herr rådsordförande, herr kommissionär! Före kriget, under kriget, i dag och efter kriget i Irak analyserar parlamentet troget situationen och uttrycker sina ståndpunkter. Tyvärr skiljer sig ståndpunkterna åt, men faktum kvarstår: Europeiska unionen är splittrad. I dag gör därför den här debatten det möjligt för oss och för andra att på nytt bekräfta våra principer. För min del är de fortfarande desamma: ett fullständigt fördömande av Saddams regim, men rädsla för att det sätt på vilket Förenta staterna fått honom att falla skapar en situation som är om inte lika fruktansvärd så åtminstone omöjlig att hantera; nej till krig som beslutas ensidigt; ny bekräftelse av de internationella organisationernas roll och särskilt FN, inte bara för att besluta om att använda tvång utan även för att övervaka återuppbyggnaden. Att på nytt bekräfta principer är bra, men det är inte tillräckligt. Att på nytt bygga upp efter att ha förstört är en skyldighet, även för dem som inte på något sätt deltagit i förstörelsen. Men inte heller det är tillräckligt. Vi måste också göra allt för att förstå varför och hur vi lyckats bli så splittrade européer emellan och mellan européer och amerikaner. Vi måste göra allt för att återupprätta vår union, inte bara runt ett bord utan även i våra tankar. Det innebär att vi måste arbeta ihärdigt för att tillsammans uppnå samma uppfattning om världen eller åtminstone liknande uppfattningar om stora problem, exempelvis de transatlantiska förbindelserna, platsen för och reformen av internationella organisationer, rättens och styrkans roll, etc. Det är svåra områden, och vissa av dem är ibland till och med tabubelagda. Men denna ansträngning för att ömsesidigt förstå varandra och klargöra idéerna genom att varje gång det är möjligt eftersträva konvergens är en absolut skyldighet för oss efter den chock vi utsatts för. Det är absolut nödvändigt att rekonstruera Irak och rädda mänskligt liv. Men vi måste också rekonstruera, eller snarare bygga upp, en gemensam vision när det gäller världen och det ansvar vi har. Det grekiska ordförandeskapet har försökt inleda detta arbete, men man måste gå mycket, mycket längre. Herr talman! Vi måste erkänna att förhållandet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna är sämre än någonsin. Jag anser att vi i detta parlament, tillsammans med rådet och kommissionen, har en roll att spela under de kommande månaderna för att återskapa detta förhållande. När vi erkänner de stora behoven som kommer att finnas för att återuppbygga Irak måste vi även erkänna det oerhörda behovet att återskapa förhållandet mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Vi måste se sanningen i vitögat. Sanningen är att vi har vuxit isär. Var och en av oss har prioriterat olika saker och, på många sätt, förstår vi inte längre varandras bekymmer. Efter attackerna mot tvillingtornen den där fruktansvärda dagen 2001 koncentrerade sig Förenta staterna på terrorism: varifrån skulle nästa attack komma, inrikessäkerhet. I Europa gick vi vidare med införandet av euron och koncentrerade oss på utvidgningen. I viss mån har vi förlorat kontakten med vad det är vi försöker att göra. Vi har båda återfallit till att kasta förolämpningar mot varandra över Atlanten. Nu är det dags för var och en av oss, på båda sidor av pölen, att ta ett steg tillbaka och låta saker och ting lugna ned sig. Vi måste börja återskapa det förhållandet. Vi har alltför starka gemensamma band. Vi delar gemensamma värden. Vi får inte låta de senaste händelserna fortsätta eller jäsa eller förstöra oss. Ja, det kommer att ta tid, och det kommer utan tvekan att vara svårt. Det kommer alltid att finnas meningsskiljaktigheter mellan oss och Förenta staterna. Låt oss hoppas att dessa meningsskiljaktigheter, i framtiden, endast kommer att finnas inom WTO, i fråga om stål eller i fråga om handel. Det är naturliga meningsskiljaktigheter, som vi kan ha. Men låt oss inleda ett förnyat, förbättrat och fördjupat förhållande, ett förhållande som inte kommer att falla sönder som det förra gjorde. Herr talman! Även jag skulle vilja uttrycka min mycket djupa besvikelse över det faktum att vi har visat oförmåga att enas om en gemensam resolution av Europaparlamentet, trots det faktum att dagens diskussion visar att det finns gemensamma ståndpunkter, att det finns material för att bygga en gemensam europeisk identitet. En identitet som kan sätta politiken, logiken och kulturen framför det våld och den sociala och kulturella barbarism som Förenta staternas nya militära doktrin främjar. Det är Europeiska unionens plikt och skyldighet att grundligt analysera den nya internationella situation som den amerikanska expansionismen, men även det nykonservativa amerikanska ledarskapets opålitlighet, skapar. Vi bör kräva svar på de frågor som förblir obesvarade: för det första, om det flagranta brottet mot folkrätten, med ett angreppskrig; för det andra, om försöket att lura folkopinionen om påstådda massförstörelsevapen, vilket har visat sig vara århundradets lögn; för det tredje, om den barbariska plundringen av kulturskatter - och jag hoppas att det inte kommer att finnas något museum som vågar ta emot stöldgodset; för det fjärde, om dödandet av hundratals civila, om förstörelsen av infrastrukturen, om bombningarna av TV-stationer och morden på journalister, och, för det femte, men inte minst viktigt, om det krig som inletts av Förenta staterna mot Förenta nationerna. Sammanbrottet för Saddam Husseins diktatoriska regim kan självfallet inte fungera som en renande källa för amerikanerna och dess allierade. Jag skulle till sist vilja betona att Iraks dugliga kvinnor kan bidra på ett avgörande sätt till att få slut på kaoset i Irak efter kriget, till återuppbyggnaden av landet och till den framtida demokratiska samhällsstyrningen. Ordförandeskapet och kommissionen måste kräva ett omedelbart genomförande av FN:s enhälligt antagna resolution 1325, i vilken det krävs ökad delaktighet och representation för kvinnor i alla centrum för beslutsfattande på alla nivåer. Vi hoppas slutligen att Europeiska unionen, den 21 juni, kommer att utöva sitt inflytande och se till att det fattas beslut som gör att vägkartan kan genomföras, så att Mellanösternfrågan äntligen får en rättvis lösning och så att ett klimat av förtroende gentemot arabvärlden återställs. Herr tjänstgörande rådsordförande! Er institution har i dag meddelat mig att jag under denna debatt skulle få ett tillfredsställande svar på min fråga om den illojala inställning som Aznar har vidhållit på europeisk nivå när det gäller Irakkriget. Är inte denna illojalitet från Aznars sida förkastlig? Det har helt klart bevisats att Aznar aktivt motarbetade riktlinjerna i rådets överenskommelse från den 17 februari. Det har bevisats att han har agerat illojalt när det gäller denna gemensamma ståndpunkt, vilken han var skyldig att följa. Han agerade illojalt för en ensidig, omoralisk och olaglig attack. Var finns den europeiska lojalitet och den ömsesidiga solidaritet som vi är skyldiga att visa enligt fördragen för Aznar? Var är det lojala samarbetet? Är inte denna illojalitet förkastlig? Herr tjänstgörande rådsordförande! Vi får inte tysta ned eller förbigå denna ökande illojalitet från Aznars sida. Det spanska folket, som till över 90 procent inte godkänner detta illojala agerande, känner sig djupt europeiskt och vädjar till unionen att den skall värna om lojaliteten och solidariteten, som är nyckeln till vår framtida utveckling. Herr talman! Några mycket korta slutanmärkningar om debatten i parlamentet i dag på förmiddagen. Det handlar om tre frågor som är nära sammanbundna sinsemellan. Jag tror att den viktigaste frågan är vad vi skall göra i Irak omedelbart, vad vi skall göra i Irak i fråga om de problem som uppstått, misären, människorna, behovet av att återställa normala förhållanden, att bekämpa de företeelser som plågar människorna där. Jag anser att dessa saker - i det skede vi talar om - är mycket viktigare än att diskutera de inre motsättningarna och en rad andra frågor, som naturligtvis också är av betydelse men som inte är lika angelägna och brådskande som den situation som råder i Irak. Och jag anser att Europeiska unionen, av vad som framgått, har svar på detta. Den har både praktiska svar - det humanitära biståndet, stödet i kulturella frågor, stödet och påtryckningarna för att få i gång en fredsprocess i Mellanöstern - och politiska svar i en rad frågor, vilka jag inte skall upprepa, för det har betydelse att Europeiska unionen har tagit ställning, har stött dessa principer, har gjort de ansträngningar som den gjort under alla dessa månader för att föra fram en annorlunda uppfattning i en rad sådana frågor. Den andra är, naturligtvis, vad som skall hända med det internationella systemet, med FN:s roll, vart detta krig i Irak har lett när det gäller massförstörelsevapnen. Det finns betydande luckor här som måste få ett svar. Jag anser att både Europeiska unionen och ni här, i dag, verkligen har ställt en rad frågor som är viktiga att ställa och som måste få ett svar. Och den tredje, den stora fråga som varit framträdande under hela denna kris, är nödvändigheten av en gemensam utrikespolitik, av en gemensam politik i säkerhets- och försvarsfrågor. Jag anser att alla dessa förfaranden har lett till att en ny dynamik skapats i Europeiska unionen, av vilken vi måste dra lärdom för att se vad vi kan göra. Jag skulle avslutningsvis dock vilja påpeka att många som talar om behovet av en gemensam utrikespolitik eller gemensam politik i säkerhets- och försvarsfrågor anser att det som bör följa av dessa förfaranden nödvändigtvis är beslut eller ståndpunkter som fullständigt motsvarar deras övertygelser och åsikter. Just detta är vårt problem i utvecklandet av en gemensam utrikespolitik. Denna politik kommer att fungera, kommer att bli verklighet, först när vi inser att vi måste kompromissa, ha förståelse för varandras ståndpunkter och inrikta oss på de saker som kan förena oss, ge oss en gemensam nämnare, inte på de saker där vi är splittrade. Det är för övrigt detta synsätt som har gjort det möjligt för oss, tror jag, att de två eller tre senaste månaderna ta vissa steg i den riktningen, steg som välkomnats såväl av folkopinionen som av er här, av Europaparlamentet. Herr talman! Min första kommentar som svar på denna diskussion är att det gläder mig mycket att konstatera, och jag instämmer med det sätt på vilket De Rossa formulerade saken, att det finns ett brett samförstånd i parlamentet om de flesta av de viktiga momenten i situationen. Denna diskussion i parlamentet har visat att Europaparlamentet är en källa till konstruktiva idéer i EU, och man kan finna mycket inspiration i det som har sagts denna morgon. Och det behövs mycket inspiration. Min andra kommentar riktar sig framför allt till Titley, som tog upp frågan om Iraks skuld. Detta är en kärnpunkt för att röja vägen så att vi kan gå vidare. För att nå framgång är det nödvändigt att fokusera på frågan om hantering och klarläggande av Iraks skuld. För att göra detta behövs en effektiv medlare. Det är inte tänkbart att ockupationsmakten någonsin skulle kunna betraktas som det. Detta är en mycket god illustration, som har att göra med en mycket praktisk och avgörande punkt, till varför FN behövs för att spela just rollen av effektiv medlare. Vi måste uppmana alla fordringsägare att lägga fram sin sak. Vi kan använda IMF och Världsbanken som kassaförvaltare för denna operation och FN som effektiv medlare. Ingenting annat kommer att fungera, utan bara skapa misstänksamhet. Till Andreasen, som uttryckte en stark förhoppning om att FN kommer att spela en verklig roll, vill jag säga, ta de minuter som krävs för att läsa det resolutionsförslag som nu ligger på säkerhetsrådets bord. Tala med er premiärminister när ni har gjort det. Detta är vad som måste göras för att föra den förhoppningen till något som påminner om en politisk diskurs. I den stora generella frågan om kommissionens roll i återuppbyggnaden, så räcker det inte att medlemsstater säger att de önskar att kommissionen skall göra något på detta område. Om vi inte organiserar de grundläggande politiska förutsättningarna på rätt sätt så kommer det att vara svårt för kommissionen att spela en meningsfull och effektiv roll. Verkligheten är att vi fortfarande befinner oss i en fas där vi först måste ta itu med de grundläggande, reella, politiska frågorna. Till sist, många ledamöter har med rätta påpekat att det stora problemet är förmågan att komma överens om en ståndpunkt i Europa. Jag håller med om att ett beslut med kvalificerad majoritet är bättre än enhällighet utan krav. Man kommer att säga att det inte är någon garanti för att Europa kommer att ha en enda ståndpunkt. Nej, men Europa kommer att ha en ståndpunkt, och det är den som kommer att gälla. Det kan finnas meningsskiljaktighet efter ett beslut, javisst, men Europa kommer att ha en ståndpunkt. Den dynamik som uppstår när var och en i unionen vet att en ståndpunkt kan framgå efter en diskussion är ett mycket pedagogiskt redskap, som kommer att disciplinera politiken när det gäller hur frågor diskuteras. Det är en himmelsvid skillnad mellan kvalificerad majoritet och enhällighet utan krav. Herr talman! Jag ställde en fråga till kommissionsledamot Nielson som jag gärna skulle vilja ha svar på. Jag bad kommissionsledamot Nielson att förklara sitt uttalande att amerikanarna är på god väg att bli medlemmar av OPEC. Jag skulle gärna vilja få en förklaring till detta av kommissionsledamoten. Jag hoppas att ni återigen ger kommissionsledamoten tillfälle att ge mig ett svar. Jag tänker inte låta debatten börja om. Kommissionsledamoten kan svara om han så önskar. Herr talman! Det skulle se märkligt ut om jag inte svarade. Detta var mitt sätt att språkligt förtäta analysen för att uttrycka farhågan att om den resolution som ligger på säkerhetsrådets bord inte ger Förenta nationerna en reell roll, och om den antas, då kommer ockupationsmakterna de facto att vara de som bestämmer om oljan i Irak. Detta är självklart, och tillför inte denna diskussion någonting av vikt. Ett slut på alla sanktioner skulle även normalisera Iraks situation som ett stort oljeproducerande och oljeexporterande land. Det var medlem av OPEC. Genom att formulera mig på det sätt jag gjorde försökte jag förtydliga diskussionen. Jag tror att jag i viss mån har riktat uppmärksamheten på vem som i verkligheten skulle ha makten om Förenta nationerna inte ges en avgörande roll. (Applåder) Jag förklarar debatten avslutad. SKRIFTLIGA FÖRKLARINGAR (ARTIKEL 120) De länder som försökt förhindra den militära interventionen i Irak har misslyckats på hela linjen: de gjorde denna intervention ännu mer oundviklig genom att indirekt uppmuntra Saddam Hussein; de neutraliserade sig själva för återuppbyggnaden av landet och vad värre är, de riskerar att åsidosätta FN, som nu anklagas för kronisk förlamning och partiskhet. Det stämmer att den period som nu inleds i Irak kommer att bli mycket farlig, nästan lika farlig som själva kriget i en annan form, och för att förvalta den kommer det att krävas en mycket operativ myndighet som kan fatta tydliga och snabba beslut. Med tanke på erfarenheten från tiden före interventionen är det svårt att se FN i denna roll. Utan att förkroppsliga ?ett universellt samvete över staterna? såsom Dominique de Villepin påstår (i kraft av vad?), representerar FN ett brett spektrum av länder som kan vara användbara för Iraks stabilisering. FN och Europeiska unionen borde alltså tillsammans med dem utnyttja sitt inflytande för att hjälpa koalitionsmakterna att återställa ordningen i landet, snabbt inrätta en trovärdig regering och ge humanitärt stöd för livsmedel, vatten, el och sjukhus, som irakierna så väl behöver. Det olagliga, oberättigade och illegitima kriget mot Irak som förts av Förenade kungarikets och Förenta staternas arméer, under vilket tusentals mycket destruktiva bomber, däribland klusterbomber, släpptes och som ledde till tusentals dödsfall, förstörelse av stora bostadsområden, marknader, sjukhus, skolor och andra allmänna platser och som sedan följdes av plundring och skövling av det irakiska folkets, och hela mänsklighetens, historiska och kulturella arv, kräver att Bushadministrationen och dess allierade ställs till svars för sina handlingar. Vi kan inte godta något försök att rentvå de brott som har begåtts, att man i efterhand försöker rättfärdiga denna aggression och ockupation. Vi beklagar det faktum att Europeiska unionen inte klart och rungande har fördömt denna aggression mot Irak, och vi kräver ett omedelbart tillbakadragande av de ockuperande styrkorna. Det irakiska folkets suveränitet och deras lands territoriella integritet måste respekteras. Solidaritet med det irakiska folket, det palestinska folket och med alla folk som kämpar betyder att vi måste öka ansträngningarna för att nå fred, nedrustning, för att avskaffa kärn- och massförstörelsevapen, för att militära baser på utländskt territorium skall avvecklas, för att Nato skall upplösas, mot militarism, och för respekt av FN-stadgan, för människors suveränitet och för att deras rätt att bestämma över sitt eget öde skall garanteras. Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen. Betänkande (A5-0127/2003) av Proinsias De Rossa för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till rådets direktiv om komplettering av stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande (9924/2002 - C5-0494/2002 - 1991/0389(CNS)) (Parlamentet antog texten.) Betänkande (A5-0119/2003) av Martin Callanan för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/25/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar (PE-CONS 3615/2003 - C5-0109/2003 - 2000/0262(COD)) (Parlamentet antog det gemensamma utkastet.) Betänkande (A5-0146/2003) av Evelyne Gebhardt för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets förordning om stadga för europeiska kooperativa föreningar (9923/2002 - C5-0485/2002 - 1991/0388(CNS)) (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Efter omröstningen: Herr talman! Eftersom jag just har fått veta att några kolleger, som är observatörer, är med och röstar genom handuppräckning vid omröstningarna, vill jag be er att än en gång klargöra att naturligtvis bara de fullständiga ledamöterna här i kammaren får delta, så att det inte uppstår något missförstånd. Vi är mycket måna om att observatörerna deltar i så stor utsträckning som möjligt i parlamentets arbete, men de har inte rätt att rösta. Därom råder det inte någon tvekan. Tack för att ni påpekade detta. Betänkande (A5-0140/2003) av Neena Gill för budgetutskottet om parlamentets beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 2004 (2003/2016(BUD)) (Parlamentet antog resolutionen.) (Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.30.) Vi skall nu genomföra omröstningen. Betänkande (A5-0145/2003) av Toine Manders för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (KOM(2002) 17 - C5-0088/2002 - 2002/0021(COD)) Före omröstningen om ändringsförslag 85 och 99: Herr talman! På den röstsedel vi har framför oss sägs det att ändringsförslag 85 är identiskt med ändringsförslag 99. Jag vill påpeka att det faktiskt inte förhåller sig så. Det finns påtagliga skillnader mellan de två ändringsförslagen, i synnerhet beträffande Paris- och Wienkonventionerna om kärnkraft. I ändringsförslag 85 återfinns punkten under IMO:s bestämmelser inte under bestämmelserna om kärnkraft. I ändringsförslag 99 gör den det. Jag vet att detta är något förvirrande, men det är ett förvirrande direktiv! De är inte likadana, och därför bör vi inte rösta om dem som identiska ändringsförslag. För mig är de likartade, så vi kan rösta om dem tillsammans om det är möjligt. De är likadana. Olika delar har lyfts fram, men om ni ser på punkt 2 i båda så ser ni att de är identiska, förutom att den ena står i fetstil. Vi kommer att således att rösta om ändringsförslag 85 och 99 tillsammans. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Talmannen. Därmed avslutas omröstningen. RÖSTFÖRKLARINGAR - (PT) Jag stöder detta betänkande, genom vilket det rättsliga instrument som den kooperativa sektorn har väntat på alldeles för länge äntligen inrättas. Jag delar uppfattningen om att det är viktigt att de rättigheter som arbetstagarna har förvärvat och skyddet av dessa skall respekteras i stadgan för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar), såväl när en SCE-förening inrättas som när det genomförs strukturella förändringar av en redan befintlig SCE-förening. Dessutom måste SCE-föreningarna vara skyldiga att se till att arbetstagarna informeras och rådfrågas, att de är permanent företrädda och deltar i ledningen för SCE-föreningen. Ledningen måste följaktligen ta hänsyn till arbetstagarföreträdarnas åsikter i beslutsfattandet. Slutligen vill jag betona följande: a) Den lagstiftande roll som ges åt medlemsstaterna i förordningen om stadgan för arbetstagarnas företrädare i SCE-föreningar. Principen om att arbetstagarnas företrädare skall åtnjuta samma skyddsnivå som arbetstagarns företrädare på nationell nivå. b) Initiativen på området för företagens sociala ansvar, som måste främjas av arbetstagarnas företrädare när de deltar i ledningen av SCE-föreningar. c) Balans mellan könen. Vi måste se till att balans mellan könen främjas i de metoder som används för att föreslå, utse eller välja arbetstagarnas företrädare. - (PT) Kommissionens syfte med det förslag till direktiv som det här betänkandet handlar om är att komplettera stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande. Förutom de rättsliga och institutionella frågor som hela den här processen omfattar är det framför allt nödvändigt att anpassa innehållet för att förena arbetstagarinflytandet och rättigheterna i europeiska kooperativa föreningar. Föredraganden godtar i stort sett kommissionens förslag och inskränker sig till att lägga fram ett begränsat antal nya förslag, som särskilt handlar om följande frågor: balans mellan könen, företagens sociala ansvar och skyddet för arbetstagarnas företrädare, som måste ligga på samma nivå som för arbetstagarrepresentanter på nationell nivå. Det finns också ett förslag om att ta bort den bestämmelse som skulle ge medlemsstaterna möjligheten att inte genomföra systemet för arbetstagarmedverkan i händelse av inrättande av en SCE-förening genom fusionering av två kooperativ, vilket skulle leda till att arbetstagarnas rättigheter klart ifrågasätts. Det är därför lämpligt att ta bort denna bestämmelse. Jag har röstat för De Rossas betänkande om kooperativ och dess effekter för arbetstagare därför att det är ett utmärkt bidrag till utvecklingen av kooperativ inom Europeiska unionen. Min kollega, De Rossa, har utarbetat ett betänkande som kommer att medverka till spridningen av den kooperativa modellen som av arbetstagare uppfattas ha viktiga fördelar när de får tillfälle att använda den. Detta betänkande kommer att välkomnas inom den kooperativa sektorn i Förenade kungariket, som nu växer och har genomgått en moderniseringsprocess. - (PT) Jag röstar mot betänkandet, eftersom jag anser att den fråga som har direkt samband med arbetstagarinflytande i europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) går utanför tillämpningsområdet för artikel 137. Genom att ändra rättslig grund har föredraganden försökt att ge parlamentet nya befogenheter, vilka inte förefaller följa andan och bokstaven i fördragen. Enligt min åsikt utgör, precis som punkt 1e i samma artikel, vilken strider mot rekommendationen från utskottet för ekonomi och valutafrågor, punkt 3 av denna artikel inte en tillräcklig och nödvändig rättslig grund för det önskvärda arbetstagarinflytandet i dessa kooperativa föreningars verksamhet. Att använda artikel 308 är därför fullständigt berättigat. Jag anser likaså att frågan om att det skall vara möjligt att omförhandla arbetstagarnas medverkan i händelse av väsentliga strukturella förändringar efter inrättade av en SCE-förening kan strida mot den förutnämnda artikeln, vilket gör att jag fruktar att dessa organ inte blir tillräckligt solida och genomförbara. - (PT) Även om jag tillstår att delegationen till förlikningskommittén och Callanan har gjort ett utmärkt arbete, anser jag fortfarande inte att vi har nått ett tillräckligt ambitiöst resultat när det gäller utsläpp av buller, luftföroreningar och främjande av kvalitet på vatten för mänsklig konsumtion. Jag instämmer därför inte i att ångdrivna båtar skall undantas från direktivet, att en minsta avvikelse på 3 decibel skall tillåtas för alla motortyper, och jag håller inte heller med om de utsläppsgränsvärden som har fastställts för specifika inlandsvatten. Denna text bör träda i kraft så snart som möjligt. Vissa kommer säkerligen att säga att artikel 308 i EG-fördraget inte är den relevanta rättsliga grunden, att denna rättsliga grund utesluter Europaparlamentet, dvs. att medbeslutandet i frågan förvägras parlamentet och att det i fortsättningen bara kommer att ske samråd. Argumenten som förts fram av ett stort antal av mina kolleger för att på detta sätt avvisa texten är konsekventa och starka. Artikel 95 i EG-fördraget som syftar till tillnärmning av nationell lagstiftning för att upprätta den inre marknaden och få den att fungera förefaller faktiskt vara den relevanta rättsliga grunden. Men skall man för den skull ta risken att en stadga som den sociala ekonomisektorn redan väntat på i flera år skjuts upp på obestämd tid? Jag tror inte det. Jag kommer därför att avstå från att rösta om ändringsförslag 1 där man protesterar mot den rättsliga grunden och på så sätt bidra till att texten antas utan dröjsmål. - (PT) Syftet med denna förordning är att inrätta en europeisk rättslig stadga för kooperativa föreningar för att göra det möjligt för dem att arbeta över de nationella gränserna, inom EU:s inre marknad. Denna stadga för europeiska kooperativa föreningar, som har samma målsättningar som stadgan för europeiska bolag (förordning nr 2157/2001), är avsedd att anpassa produktionsstrukturerna till gemenskapsnivå, med andra ord, att påskynda centralisering och koncentrera de stora multinationella bolagens kapital - en process som kommer att göra det möjligt för dem att överkomma de ?hinder?, som de kallar dem för, som den nationella lagstiftningen om fusionering av företag från olika medlemsstater medför. Vi godkänner att företagens målsättning skall vara att skapa europeiskt kapital, och vi ser negativt på de socioekonomiska följder som sådana omstruktureringar och fusioneringar kommer att leda till, särskilt för en liten medlemsstat som Portugal. När det gäller de kooperativa föreningarna, som har egna bestämmelser för arbetstagarnas medverkan och omfördelning av vinsterna, lägger vi ned vår röst på grund att vi är tveksamma, såväl när det gäller hela lagstiftningsprocessen som målet för och innehållet i detta initiativ från kommissionen, även om parlamentet föreslog några välkomna ändringsförslag till det förslag som lades fram av det ansvariga utskottet. - (PT) Jag röstar mot det här betänkandet eftersom jag anser att stadgan för de europeiska kooperativa föreningarna (SCE-föreningar) överskrider ramen för harmonisering av lagstiftningen och utgör en ny överstatlig rättslig form. Jag instämmer inte i åsikten att det stora antal undantag som görs för nationell lagstiftning inte kommer att skada SCE-föreningarnas nyskapande organisation. Om man tolkar det hela strikt anser jag att det skall tas hänsyn till lokala förhållanden i stadgan för att garantera nyskapande, och jag förespråkar snarare att detta endast berikar organisationen och gör att den verkligen kan anpassas till speciella omständigheter och situationer. Argumentet ?komplettera den inre marknaden?, som används för att rättfärdiga användningen av artikel 95 är inte klart avgränsat, eftersom denna artikel kan tillämpas för nästan all lagstiftning. Föredraganden och utskottet gör ett tydligt politiskt försök för att se till att parlamentet skall tilldelas fler och större befogenheter, och de hävdar alla att detta krav grundas på doktriner som redan är allmänt accepterade i lagstiftningen. Jag är uppriktigt ledsen att denna strategi har använts som ett vapen och för att rättfärdiga ännu en institutionell konflikt. Förståndet manar till att vi, i stället för att kräva ytterligare befogenheter, bör göra gott bruk av de vi redan har. Herr talman! Jag vill bara förklara varför jag röstade för ändringsförslag 1 till Gills betänkande. Jag anser att det i en tid, när så många av våra medborgare upplever en sådan ovisshet när det gäller pensioner och andra förmåner förknippade med anställning, skulle vara fullständigt fel av ledamöterna av denna kammare att besluta om extra fördelar för sig själva och att det skulle sända helt fel signaler. Det gläder mig att majoriteten av kollegerna, åtminstone på den här sidan av kammaren, röstade mot förslaget att utsträcka hälsoskyddet till pensionerade ledamöter. Kammarens samtliga ledamöter åtnjuter fri sjukförsäkring. Det är ett sorgligt exempel på bristande solidaritet mellan generationer att en allians som huvudsakligen består av socialister och gröna har röstat emot att ens undersöka frågan om att utsträcka systemet till pensionerade ledamöter. Jag röstade för Manders betänkande om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador eftersom de ändringsförslag som i slutändan antogs ganska väl motsvarade de invändningar jag tog upp under gårdagens debatt. En mycket stor majoritet av ledamöterna (312 mot 179) resonerade på samma sätt. De ändringsförslag som särskilt fick mig att rösta ?ja? är följande: 1) ändringsförslag 85 och 99, där man bland annat kräver att kommissionen skall utarbeta förslag för att tillämpa direktivet på miljöskador som orsakas av kärnkraften och sjöfarten; 2) ändringsförslag 86 och 103, vilka innebär att man avskaffar undantaget från ansvar som är knutet till ett utfärdande i förväg av ett administrativt tillstånd eller otillräckliga vetenskapliga eller tekniska kunskaper; 3) ändringsförslag 107, där man kräver att verksamhetsutövarna ställer lämpliga ekonomiska garantier för att täcka ansvaret. Dessutom röstades ändringsförslag 54 igenom, som inte är perfekt, men jag godtar det. Där kräver man ytterligare lagstiftning när det gäller ansvaret för de skador som orsakas av genetiskt modifierade organismer, bland annat kontaminering som skulle kunna drabba icke genmodifierade organismer. Självfallet vill jag att moratoriet om tillstånden för genetiskt modifierade organismer skall bibehållas till dess att lagstiftningen godkänts. I Manders betänkande påstår man sig ha utgått från principen om att förorenaren betalar: företag som försämrar miljön bör ta på sig kostnaderna för de skador de orsakat. Eftersom vissa ändringsförslag följer sunt förnuft har vi röstat för betänkandet. Det som återstår är ett mycket stort problem, nämligen hur det skall omsättas i praktiken. Det räcker inte med att parlamentet röstar för rekommendationerna för att de skall bli tillämpliga, och inte heller att utse behörig myndighet för att verksamhetsutövaren skall ta sitt ansvar. Särskilt när utnyttjaren är en multinationell koncern som har möjlighet att komma undan och den behöriga myndigheten har för vana att böja sig för dess krav, vilket vi såg exempel på i Frankrike med företaget TotalFinaElf (oljebältet från Erika, explosionen i AZF-fabriken). Föredragandens nyanser när det gäller förorenarens ansvar i en viss utsträckning skulle få oss att le om inte uppträdandet hos dessa stora koncerner, vilka framför allt är intresserade av sin vinstkurva, inte hade dramatiska konsekvenser för befolkningen. Och det räcker inte heller med att ställa ekonomiska garantier. När det gäller Internationella fonden för ersättning av skada orsakad av förorening genom olja (FIPOL), som var tänkt att täcka oljefartygens risker, har man just aviserat att den endast ersätter 15 procent av Prestiges skador, eftersom kassan är tom. För att dämpa offrens ilska planerar den franska regeringen inte att vända sig emot fraktföretaget utan kommer i stället att låta skattebetalarna betala. Det betyder att inför den kärva verkligheten med ett företag som eftersträvar vinst förblir betänkandet maktlöst. - (PT) Vi anser att politiken för att skydda miljön och naturresurserna är central för att nå hållbar utveckling. Den politik och de åtgärder som syftar till förebyggande, till exempel att utveckla nya forskningsmetoder och stöd för tillgång till bästa möjliga teknik, att ägna särskild uppmärksamhet åt små och medelstora företags problem och särskilda särdrag måste prioriteras. Det finns dock ett ökande behov av att driva igenom bestämmelserna om ansvar för att avhjälpa miljöskador. Ett exempel på det är den nyligen inträffade händelsen med Prestige. Av det skälet är det viktigt att, inom ramen för en bredare uppsättning åtgärder, garantera att den tunga industrin - och den är den största boven i dramat - tar sitt ansvar för bevarandet av miljön och naturresurserna genom korrekta, rättvisa och effektiva metoder, att vi bekämpar straffrihet och undviker att det i slutändan blir statskassan som får bära kostnaderna och att staten blir tvungen att avhjälpa miljöskador som orsakats av försumlighet eller kommersiella strategier - det rör sig nästan alltid om privata företag - vars enda mål är att få ut största möjliga vinst. Europaparlamentets resolution utgör en förbättring av kommissionens förslag (som grundas på grönboken från 1983) om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador, eftersom parlamentet ifrågasätter de ståndpunkter som den tunga industrin förespråkar (se yttrandet från den europeiska arbetsgivarorganisationen Unice), som exemplifierar det förslag som kommissionen lade fram. Offentliga myndigheter, i synnerhet lokala myndigheter, står för närvarande inför betydande bördor som har sitt ursprung i miljöskador från ett stort antal källor, både stora och små. Detta direktiv erbjuder en möjlighet att fastställa och fördela ansvaret på ett effektivare sätt och bör följa principen att ?förorenaren betalar?. Jag röstade mot utskottets ändringsförslag 37, vilket strider mot den principen och skulle lägga oacceptabla bördor på lokala myndigheter och även ha potentiellt katastrofala konsekvenser för lokala ekonomier. I synnerhet i Förenade kungariket har regeringar försökt lasta över kostnaderna för EU:s lagstiftning - som till exempel bortskaffande av kylutrustning - och sedan skylla på ?Bryssel?. Kostnaderna för att genomföra detta direktiv får inte orättvist läggas på lokala myndigheters hårt ansatta budgetar, antingen genom att ett bristfälligt direktiv blir godkänt eller i sista hand till följd av ett felaktigt genomförande av regeringarna. Direktivet om ett system för miljöansvar stöder sig på den nattståndna principen att ?förorenaren skall betala?, vilken har visat sig vara ineffektiv för att få de skyldiga att avhjälpa miljöskador, men även skadlig, eftersom den har försvagat det faktiska förebyggandet och nu används som den mest cyniska förevändningen för nya skattebördor på de ?förorenade? medborgarna, eftersom förorenarna - det industriella storkapitalet - inte bara struntar i att betala för att avhjälpa den enorma förstörelse de orsakar (Erika, Prestige, Seveso m.m.), utan dessutom stöds genom incitament och skattelättnader. Miljöansvaret blir uppenbart hyckleri, eftersom de ?ekonomiska garantierna? från verksamhetsutövaren sida läggs över på staten och arbetstagarna, antingen genom att driftskostnaden ökar eller genom att de vävs in i produkternas pris. Genom undantagen och det begränsade tillämpningsområdet blir direktivet ett ?fikonlöv? för de monopolistiska intressena, eftersom det inte omfattar något övergripande skydd för den biologiska mångfalden, oljeförorening, skador orsakade av kärnmaterial, icke-joniserande strålning, genetiskt modifierade organismer m.m. och provokativt undantar dem som genom oprovocerade och barbariska militära angrepp orsakar enorma ekologiska katastrofer från miljöansvaret. De inskränkta definitionerna av skada, ansvar och andra grundläggande begrepp - urholkade av undantag och märkliga ?ansvarsfrihetsgrunder? - gör oss särskilt reserverade och kritiska mot detta ?miljöansvar?. Företag producerar inte enbart varor och tjänster, utan också föroreningar och olyckor. Kostnaderna för att göra skadan på omgivningen ogjord hamnar hos de missgynnade eller hos myndigheterna. Fördelarna av den ekonomiska aktivitet som har lett till skadan hamnar däremot hos företaget. För att motverka denna orättvisa utvecklades redan för länge sedan principen ?förorenaren betalar?, men företag utövar fortfarande press för att i så hög grad som möjligt urholka denna princip. Det syns också på de ändringsförslag som lagts fram av högern, i vilka ansvaret begränsas starkt. Efter 21 års förberedelse verkar det inte bli någonting av de ursprungliga syftena. Direktivet är tillämpligt på endast 13 procent av EU:s territorium, de regioner som anges i fågeldirektivet och Natura 2000. Havsförorening och skador som vållas av kärnkraft räknas inte in, och inte heller om man handlat på grundval av ett tillstånd eller av den dåvarande forskningen bär man något ansvar. Oljekatastrofer på havet och genetiskt manipulerade grödor som smittar naturliga grödor leder inte till ansvarstagande. Att gå i täten för nationellt miljöskydd omöjliggörs om artikel 95 för en enhetlig marknad sätts före miljöskyddet i artikel 175. Bara de gemensamma ändringsförslagen från vänstern kan till en viss grad göra detta förslag godtagbart. Som talesman för Labourpartiet i Europaparlamentet (EPLP) skulle jag vilja uttrycka vårt stöd för den generella principen att ?förorenaren återställer?. Detta är en fundamental omläggning av inriktningen av miljöpolitiken i EU. Det är inte längre allmänheten som skall bära kostnaderna för sanering när förorenaren ofta har gått sin väg. EPLP stöder emellertid inte att genetiskt modifierade organismer tas med i detta direktiv. För det första, därför att vi anser att detta är fel direktiv och, för det andra, därför att det redan finns en lagstiftning i denna fråga och att det skulle kunna skapa förvirring bland potentiella operatörer om vilken lagstiftning som är tillämplig. - (PT) Detta förslag från kommissionen som syftar till att anta ett övergripande gemenskapssystem för att förebygga och avhjälpa miljöskador, inklusive vattenföroreningar, skador på den biologiska mångfalden och markföroreningar, som utgör en allvarlig risk för människors hälsa, är oerhört viktigt. Efter flera års diskussioner och många miljökatastrofer har vi nått en avgörande punkt för att effektivt förebygga och avhjälpa miljöskador, ett verkligt ?vågskäl?. Jag har stött kommissionens tillvägagångssätt, som går ut på att i stor utsträckning överlåta de institutionella och förfarandemässiga åtgärderna åt medlemsstaterna för att nå avsedda resultat, i linje med principerna om subsidiaritet och proportionalitet. Jag anser dock att kommissionens tillvägagångssätt är för vagt när det gäller frågor av följande slag: räckvidden av kommissionens definition av bilogisk mångfald (den begränsas till nätverket Natura 2000), systemet för obligatorisk ekonomisk säkerhet (för verksamhetsutövare som är förtecknade i bilaga I i förslaget), att införa ett system för undantag, att ta bort målet för avhjälpande åtgärder för att införa ?förmildrande omständigheter? och undanta skador som uppkommer av viss verksamhet. Jag har därför förklarat att det finns vissa aspekter som jag inte håller med om, men jag anser att jag ändå måste rösta ja till det här direktivet, eftersom det övergripande sett är ett steg i rätt riktning och utgör en obestridligt viktig milstolpe. Förslaget till direktiv för miljöansvar innebär ett stort framsteg på miljöområdet i Europa och kommer förhoppningsvis att kunna förebygga många olyckor i framtiden. Förslaget är mycket välkommet, men vi ansåg att det behövde förstärkas på några områden. Definitionen för den biologiska mångfalden för vilken skadeståndsansvar kan utgå, var alltför snäv. Enligt vår mening borde även arter och livsmiljöer som skyddas av nationell lagstiftning omfattas av direktivet. Förslaget att frånta verksamheter som varit föremål för tillståndsprövning det strikta miljöansvaret, var enligt vår mening ett alltför omfattande undantag och stämmer inte överens med nationell lagstiftning. Det bör däremot vara en faktor som vägs in i beslutet då beloppet på skadeståndet fastställs. De frågor som uppstår när det gäller miljöansvar och det särskilda ansvaret beträffande sjötransporter är av olika slag, tvärtemot vad man skulle kunna tro. Den text som Europaparlamentet röstat för kommer att sprida förvirring. Begreppet miljöansvar, som fortfarande är famlande, bygger på behovet av att fastställa en ansvarig och upprätta ett orsaksförhållande mellan det som orsakar nedsmutsningen och själva nedsmutsningen: Det innebär långa förfaranden och försenade ersättningar. Systemet med strikt ansvarighet som inrättats genom de internationella överenskommelserna ansvarighetskonventionen/FIPOL har den fördelen för offren att en ansvarig utses som skall säkerställa och inrätta medel för ersättning och som teoretiskt kan mobiliseras omedelbart vid en miljökatastrof. Erfarenheten från de senaste oljekatastroferna visar att systemet absolut måste utvidgas till befraktarna och även till förändringar i den biologiska mångfalden, och att FIPOL måste omvärderas avsevärt och bli permanent. Dessa krav bör framföras till IMO av de medlemsstater som är mest berörda och mest beslutsamma att agera. Vid ett eventuellt misslyckande åligger det dessa stater att kräva av Europeiska unionen att den agerar ensidigt, såsom Förenta staterna gjort, genom att på nytt ta ansvar för dessa nödvändiga förbättringar. Därmed avslutas röstförklaringarna. (Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.) Herr talman! Ett Bilderbergmöte kommer att öppnas i Versailles i morgon. Anledningen till att jag tar upp denna fråga är att ett antal kommissionsledamöter - Monti, Liikanen, Solbes Mira, Verheugen, Vitorino och Bolkestein - samtliga har deltagit i Bilderbergmöten i det förflutna. Kommissionsledamot Prodi var faktiskt ledamot av styrkommittén på åttiotalet samtidigt som Wim Duisenberg var Bilderberggruppens finansdirektör. En annan anledning till att jag har tagit upp denna fråga är att jag har lämnat in en prioriterad skriftlig fråga genom parlamentet, men varje gång jag tar upp frågan om Bilderberg så skickas jag fram och tillbaka. Jag skulle ha fått svar den 25 april, men jag har fortfarande inte fått något. Bilderbergmötet börjar i helgen. När jag har försökt framföra en muntlig fråga, i detta eller i det förra parlamentet, har kommissionsledamöterna på det hela taget varit rädda för att svara. Vad jag verkligen vill veta är huruvida kommissionsledamöterna deltar i dessa möten som privatpersoner eller om de företräder kommissionen. Om de företräder kommissionen bör vi få veta vad som försiggår vid dessa Bilderbergmöten, för när allt kommer omkring är detta en hemlig organisation som fattar beslut om global politik utan någon input från allmänheten. Det är på tiden att dörrarna till Bilderberggruppen slås upp och att allmänheten verkligen får veta vad som försiggår, för de flesta av de viktigaste aktörerna i världen i dag deltar i Bilderberg. Detta parlaments talman, Cox, deltog faktiskt i ett av dessa möten i Sverige för ett par år sedan. Folket måste få veta vad som händer vid Bilderbergmötena, och om jag ställer en fråga i god tid bör kommissionen besvara den frågan. Det finns ingenting som kan ursäkta att kommissionen inte besvarar den. Fru McKenna! Jag antecknar era anmärkningar, som jag även kommer att vidarebefordra till Europeiska kommissionen, så att ni därifrån, eftersom ni talar om kommissionsledamöter, kan få ett svar på detta. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets uttalande om utlämningsavtalet EU/Förenta staterna och Internationella brottmålsdomstolen. Jag ger ordet till rådets företrädare, Greklands justitieminister Petsalnikos. Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Vi har i dag möjlighet att informera er om det aktuella läget i ordförandeskapets förhandlingar med Förenta staterna om de två avtalen, ett om utlämning och ett om ömsesidigt rättsligt samarbete. Dessa förhandlingar är nu inne i sitt slutskede. Texten med avtalsförslagen översändes till Europaparlamentet för två veckor sedan. Ordförandeskapet hoppas att det kommer att få ett godkännande att underteckna dem vid rådets (rättsliga och inrikes frågor) möte den 6 juni. Det skulle göra det möjligt för ordförandeskapet att underteckna avtalen i samband med det toppmöte mellan Europeiska unionen och Förenta staterna som är planerat till den 25 juni i Washington. Om vi i dag befinner oss i en situation som gör att jag kan vara så optimistisk om utgången av dessa förhandlingar, beror det i hög grad på de betydande ansträngningarna som även de föregående ordförandeskapen svarat för. Efter ett första förhandlingsmöte under det spanska ordförandeskapet fördes omfattande förhandlingar av det danska ordförandeskapet med hjälp av kommissionen och naturligtvis med stöd av rådets sekretariat. Vid sammanträdet den 28 februari 2003 konstaterade rådet att ordförandeskapet hade fört förhandlingarna på ett tillfredsställande sätt, med positivt resultat, och att man borde göra ett uppehåll i förhandlingarna om avtalen i syfte att ge medlemsstaterna erforderlig tid att undersöka textens väsentliga aspekter. Vissa av medlemsstaterna befinner sig ännu i processen för samråd med de nationella parlamenten. Rådet beslutade därför vid förra veckans sammanträde att främja slutförandet av informeringen. Jag påminner om att ordförandeskapet har informerat Europaparlamentet många gånger om läget i förhandlingarna med Förenta staterna; senast, den 20 mars, fick vi möjlighet att informera utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Om rådet den 5 juni bemyndigar ordförandeskapet att underteckna avtalen för Europeiska unionens räkning kommer vissa av medlemsstaterna att bli tvungna att följa sina egna konstitutionella förfaranden, vilket innebär godkännande eller ratificering av de nationella parlamenten. Artikel 24 i Fördraget om Europeiska unionen ger uttryckligen medlemsstaterna möjlighet att förklara att de måste följa konstitutionella förfaranden innan de binder sig för ett avtal. Vissa medlemsstater har också redan förklarat för oss att de kommer att utnyttja denna möjlighet. Europeiska unionen kommer att binda sig först efter utväxlandet av de ratificerande rättsakterna med Förenta staterna, som kommer att äga rum först sedan rådet fattat ett andra beslut, genom vilket det bemyndigar ordförandeskapet att utväxla de ratificerande rättsakterna med Förenta staterna. Mellan undertecknandet av överenskommelserna och utväxlandet av ratifikationsdokumenten kommer ordförandeskapet att informera Europaparlamentet om avtalstexten - fastän Fördraget om Europeiska unionen naturligtvis inte innehåller något sådant krav. Det är logiskt att den ifrågavarande informeringen kommer att äga rum i det skedet, mot bakgrund av att de konstitutionella förfarandena traditionellt har inneburit att regeringarna skall söka de nationella parlamentens samtycke till eller råd om den slutliga avtalstexten. En text blir självfallet slutgiltig först genom att den undertecknas av avtalsparterna. Ordförandeskapet anser att detta avtal har ett mervärde i jämförelse med de befintliga bilaterala avtalen om utlämning och ömsesidig rättshjälp mellan Europeiska unionens medlemsstater och Förenta staterna. Jag måste understryka att vi, om vi inte träffar något avtal, inte bör klaga på de befintliga bilaterala avtal som medlemsstaterna slutit. Avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna kommer i vilket fall som helst inte att upphäva de bilaterala avtalen mellan medlemsstater och Förenta staterna. De avtal som vi i dag informerar er om grundar sig på artiklarna 24 och 38 i Fördraget om Europeiska unionen. De kommer att tillämpas parallellt med de bilaterala avtalen. De kommer att komplettera de bilaterala avtalen och i vissa fall ersätta bestämmelser i dessa. Det är även viktig att vi förstår att medlemsstaterna kommer att kunna fortsätta att åberopa de grunder att vägra utlämning eller rättsligt samarbete som anges i de bilaterala avtalen om utlämning och ömsesidigt rättsligt samarbete. Om ett bilateralt avtal om ömsesidigt rättsligt samarbete eller utlämning mellan en medlemsstat och Förenta staterna föreskriver en grund för vägran, kommer den staten att kunna fortsätta att åberopa denna även sedan avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna satts i kraft. Vidare innehåller förslaget till utlämningsavtal en bestämmelse som, såvitt jag vet, saknar motstycke i den internationella utlämningsrätten. Den ger den stat av vilken det begärs att en person skall utlämnas rätt att hänvisa till sina konstitutionella principer, som inte nödvändigtvis måste anges i själva författningstexten utan som kan ha formulerats i en text som ligger på en nivå som är likvärdig med författningens, av historiska eller andra skäl som är rättsligt bindande och som gör att staten inte kan fullgöra sin skyldighet att utlämna en person. I dessa fall bör naturligtvis den stat som begär att en person skall utlämnas och den stat av vilken det begärs att en person skall utlämnas samråda i avsikt att lösa frågan. Detta får särskilt betydelse även genom den uttryckliga hänvisningen i inledningen till principen att en rättegång skall vara rättvis, det vill säga hållas vid en opartisk domstol som inrättats i enlighet med lagen. Denna bestämmelse ger i själva verket medlemsstaterna möjlighet att vägra att utlämna en person när det rör sig om specialdomstolar, om de inte har denna rätt på grundval av det bilaterala utlämningsavtalet med Förenta staterna. De medlemsstater som i framtiden sluter nya avtal med Förenta staterna bör självklart respektera dessa avtal som Europeiska unionen ingår, eftersom de kommer att utgöra en del av Europeiska unionens regelverk. Framtida bilaterala avtal bör följaktligen vara förenliga med avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna. Förhandlingarna har enligt ordförandeskapets mening varit framgångsrika. Vi har lyckats bidra positivt till dagens samarbetsnivå, öka effektiviteten och framför allt enas om ytterligare garantier. Det är av högsta vikt att vi förstår att avtalen tillför de befintliga bilaterala avtalen garantier och att det nuvarande rättsliga skyddet, om dessa avtal inte sluts, kommer att vara försvagat i jämförelse med det fall att avtalen sluts. Förslaget till avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om utlämning omfattar en bestämmelse som förbjuder utlämning när det finns risk att dödsstraffet utdöms eller verkställs. Denna bestämmelse går längre än den skyddsnivå som de bilaterala utlämningsavtalen sörjer för, eftersom den skapar ett allmänt villkor för det beskrivna resultatet och inte gör ett icke-verkställande av dödsstraffet beroende av de eventuella försäkringar som ges av Förenta staternas regering. Tvärtemot vad som gällt fram till i dag enligt nästan alla de bilaterala utlämningsavtalen är ett icke-verkställande av dödsstraffet av Förenta staternas regering inte beroende av de försäkringar som eventuellt ges av Förenta staternas regering - varje gång på ad hoc-basis - utan kan föras fram som ett villkor av den medlemsstat av vilken Förenta staterna begär att en person skall utlämnas. Europeiska unionens medlemsstater kan även ställa som villkor att Förenta staterna inte skall utdöma dödsstraffet. Förenta staterna kommer då att bindas av detta villkor, utom om det är omöjligt av procedurskäl. Ett sådant fall är när dödsstraffet redan utdömts före utlämningen av personen eller när lagföringen för det brott för vilket personen anklagas automatiskt medför en möjlighet för den behöriga domstolen i Förenta staterna att utdöma dödsstraffet, vilket är fallet i mycket få att Förenta staternas stater. De medlemsstater som önskar fortsätta på den bilaterala vägen kan likväl göra det, om de inte tillämpar denna bestämmelse och/eller om de avger en förklaring på bilateral nivå gemensamt med Förenta staterna. Några av de andra frågor i vilka avtalsförslagen ger ett mervärde är, när det gäller utlämning, de följande: När det rör sig om känsliga uppgifter medger avtalsförslaget en möjlighet att begära samråd för att fastställa i vilken grad de uppgifter som anges i en framställan kan skyddas mot den begärande staten. När det gäller flera framställningar behandlar avtalet frågan om samtidigt ingivande av en framställan om utlämning från Förenta staterna och från någon annan stat eller när den andra staten är en medlemsstat som omfattas av den europeiska arresteringsordern. Jag skulle i detta sammanhang vilja säga några ord om frågan om Internationella brottmålsdomstolen, eftersom ordförandeskapet är medvetet om att parlamentet är särskilt angeläget och oroligt när det gäller detta. I förhandlingarnas inledningsskede enades de två förhandlingsdelegationerna om att avtalet inte skulle få någon inverkan på medlemsstaternas och Förenta staternas respektive ståndpunkter i fråga om framställningar om överlämnande som härrör från Internationella brottmålsdomstolen. Europeiska unionen och Förenta staterna enades på förhandlingsnivå om att utveckla detta skriftligen i en förklarande not, som har följande lydelse: ?Artikel 10 avser inte att påverka de skyldigheter som åligger de stater som är parter till Romstadgan för Internationella brottmålsdomstolen. Följaktligen gäller att frågan om samtidiga framställningar om överlämnande från Internationella brottmålsdomstolen och framställningar om utlämning från Förenta staterna regleras och skall fortsätta att regleras på ett sätt så att den faller inom medlemsstaternas exklusiva domsrätt. Rådet äger inte behörighet att uttala sig härom.? När det gäller den ömsesidiga rättshjälpen har några av de viktigaste landvinningarna i förhandlingarna med Förenta staterna gjorts på följande områden: Avtalsförslaget förbättrar samarbetet på utredningsområdet, när det gäller eventuella ekonomiska aspekter av allvarliga brott, däribland organiserad brottslighet, terrorism och ekonomisk brottslighet. De medlemsstater som för närvarande inte har något avtal om ömsesidigt rättsligt samarbete med Förenta staterna kan i vissa fall åberopa den allmänna ordningen, säkerheten, den nationella suveräniteten eller andra intressen för den anmodade staten för att vägra att vidarebefordra uppgifter. Avtalet innehåller detaljerade föreskrifter om dataskydd samt utlämnande av bevis och uppgifter. Avtalsförslaget omfattar bestämmelser som gör det lättare att använda gemensamma utredningsgrupper och att utnyttja möjligheten till telekonferenser mellan medlemsstater och Förenta staterna. Dessa bestämmelser gör det lättare för medlemsstaterna att utnyttja dessa möjligheter, men innebär inget tvång att göra det. Avtalsförslaget medger användning av moderna telekommunikationsmedier, telefax eller elektronisk post för att utväxla framställningar och svar om ömsesidig rättshjälp med uttrycklig mottagningsbekräftelse. Det ömsesidiga rättsliga samarbetet kan - i den mån detta inte redan sker inom ramen för de bilaterala avtalen - användas av såväl Förenta staternas som medlemsstaternas förvaltningsmyndigheter när dessa utreder brottsliga handlingar inför lagföring eller hänskjutning av en sådan handling till utrednings- eller åklagarmyndigheterna. Herr talman, ärade parlamentsledamöter! Jag skulle än en gång vilja tacka er för det tillfälle ni gett oss att informera parlamentet om utvecklingen i förhandlingarna mellan Europeiska unionen och Förenta staterna om avtalen om utlämning och ömsesidigt rättsligt samarbete. Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, ärade kolleger! Jag vill för det första tacka er för upplysningarna, men tyvärr anser jag inte att ni har besvarat den muntliga fråga som min grupp har ställt och att den fortfarande ligger på bordet. Detta avtal är helt klart av särskild betydelse, såväl för Europeiska unionen som för Förenta staterna, eftersom parterna mycket riktigt har beslutat att främja ett närmare samarbete, framför allt när det gäller kampen mot den organiserade brottsligheten. Det är därför, herr tjänstgörande rådsordförande, som jag som föredragande anser att vi måste välkomna ett initiativ av det här slaget, framför allt på grund av att Europeiska unionen för första gången kommer att underteckna ett avtal om ett straffrättsligt samarbete, som dessutom kan tjäna som modell för att ingå åtaganden av samma slag med andra tredje länder. Herr tjänstgörande rådsordförande! Jag vill emellertid uttryckligen peka på tre frågor. Kommer detta avtal att medföra att kampen mot den internationella brottsligheten blir effektivare? Jag anser att svaret blir ja på den frågan, eftersom ett samarbete av den här omfattningen kommer att främja kampen mot penningtvätt, människohandel, narkotikahandel och terrorism. Kommer detta avtal att förstärka det europeiska rättsområdet? Jag anser att man kan svara ja även på den frågan, i den mån som medlemsstaterna och kandidatländerna kommer att vara skyldiga att påskynda ratificeringen av de europeiska texter som tjänar som grund för detta avtal, till exempel protokollet om penningtvätt, besluten om den europeiska arresteringsordern och om överlämnande mellan medlemsstaterna, eller de gemensamma utredningsgrupperna. Den tredje frågan är om det mervärde som dessa texter tillför de bilaterala avtal som för närvarande är i kraft skulle kunna ifrågasättas på något sätt. Jag måste säga att det åter blir ett ja på den frågan, i den mån som detta avtal kommer att leda till ett smidigare samarbete och öka de anklagades garantier. När detta väl är sagt, vill jag också fästa rådets ordförandeskaps uppmärksamhet på de tvivel som parlamentet har och som vi har återspeglat i den fråga som har gett upphov till detta uttalande. Herr tjänstgörande rådsordförande! För det första vill vi försäkra oss om att samma garantier som gäller för den europeiska arresteringsordern även tillämpas i fall av en utlämningsbegäran från Förenta staterna. För det andra skulle det enligt vår åsikt, även om det finns en förklarande not i avtalstexten om Internationella brottmålsdomstolen, som ni nämnde, ha varit mycket mer klargörande om denna hänvisning hade tagits med i avtalstexten, så att det inte kvarstår några tvivel om att en medlemsstat har möjlighet att besluta om en person bör utlämnas till Förenta staterna eller underställas Internationella brottmålsdomstolens jurisdiktion. För det tredje, och när det gäller förfarandet, vill jag betona en positiv och en negativ aspekt. Den positiva aspekten är att vi är tacksamma för att det grekiska ordförandeskapet har offentliggjort texten i det internationella avtalet, till och med innan det undertecknats, vilket har gett Europaparlamentet möjlighet att sätta sig in i texten. Detta är ett mycket viktigt precedensfall, men, herr tjänstgörande rådsordförande, det kan inte anses vara tillräckligt om man tänker på den demokratiska kontrollen. Jag kommer nu att redogöra för den negativa aspekten: Europaparlamentet har till dags dato aldrig rådfrågats när det gäller internationella avtal av den här karaktären, även om det har handlat om grundläggande aspekter av extern politik och rättsligt samarbete. Detta är inte godtagbart, eftersom frågor av det här slaget, tyvärr, varken kräver ratificering på nationell nivå av de nationella parlamenten, eller på europeisk nivå, av denna kammare. Hur kan vi, utan Europaparlamentet och utan de nationella parlamenten, säga att Europeiska unionen agerar på det här området i respekt av den demokratiska princip som parlamentet grundas på enligt artikel 6 i EU-fördraget? Det är skälet till att det är lämpligt att parlamentet informeras, som ni har sagt, men det bör även rådfrågas. Detta är en central och mycket viktig fråga for oss, vilket jag även har talat om för rådets ordförandeskap i en skrivelse som jag sände i december förra året. Jag har, oförståeligt nog, inte fått något svar, vilket jag också har meddelat det nuvarande ordförandeskapet när dess företrädare har framträtt inför det utskott som jag är ordförande för. Herr tjänstgörande rådsordförande! Vi talar om friheter och grundläggande intressen för de europeiska medborgarna och om ett område som det straffrättsliga samarbetet. När det gäller de här frågorna föreskrivs det i fördraget ett mer intensivt samarbete mellan medlemsstaterna än vad som krävs för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Därför ber jag er att ompröva er ståndpunkt i det fall ni inte beslutar om konsultationsförfarande och att ni vidarebefordrar det budskap, som jag förmedlar till er på största allvar, till rådet, som ni är ordförande för. Herr tjänstgörande rådsordförande, jag vill att ni skall veta att parlamentet i annat fall kommer att överväga möjligheten att överklaga inför EG-domstolen. Avslutningsvis vill jag än en gång tacka ordförandeskapet för dess positiva attityd inför en så känslig dossier, en positiv attityd som återigen har bekräftats av er närvaro här i kammaren. (Applåder) Herr talman! För det första vill också jag tacka rådet för att ha vidarebefordrat detta dokument och för att ha erbjudit sig att delta i denna debatt. Jag tackar er uppriktigt för att ni är här. Jag har kraftfullt försvarat det europeiska mandatet för efterspaning och gripande i kammaren. Och i och med detta har jag kraftfullt försvarat att det är internationellt samarbete, och inte att begränsa rättigheter och friheter, som kan göra oss starkare inför de nya säkerhetsproblemen. Jag anser följaktligen att det är en positiv början att ha ett närmare samarbete om den här frågan med Förenta staterna. Herr talman! Hur som helst vill och bör jag ställa några frågor här i dag om innehållet i avtalet med Förenta staterna, eftersom vi fortfarande har stora motsättningar på det rättsliga området. Den första frågan - jag anser att den inte har klargjorts helt - är att det mycket riktigt finns garantier för att en person som utlämnas inte döms till dödsstraff. Jag vet det, och det har klargjorts. Men jag skulle vilja få veta hur det kan garanteras att det rättsliga samarbetet och samarbetet när det gäller överlämnande av bevis inte leder till att någon kan avrättas. Den andra frågan jag har är följande: Det europeiska mandatet för efterspaning och gripande, vilken innebär att Internationella brottmålsdomstolen är dominerande, träder inte i kraft förrän om några månader. Hur kommer det att garanteras i framtiden när det blir obligatoriskt för medlemsstaterna att en begäran från brottmålsdomstolen skall ha företräde framför en begäran om utlämning från Förenta staterna? Det finns ett skydd mot den så kallade Patriot act och mot speciallagarna, och det är uppenbart att ingen som kan dömas under dessa förhållanden kommer att utlämnas. Men, herr tjänstgörande rådsordförande, detta föranleder mig att ställa er en fråga, inte om förslagets innehåll, utan på det politiska området: det finns bevis för ?anhållandena? - för att kalla det för något - av minst 12 europeiska medborgare i Guantanamo. Har rådet gjort något eller har det gett instruktioner till kommissionen för att garantera dessa europeiska medborgares rättigheter till effektiv konsulär hjälp i utlandet, vilket föreskrivs i Maastrichtfördraget, eller kommer vi att tillåta att det finns olika klasser av medborgare? Har rådet gjort något för att Förenta staterna skall föra dessa personer inför domstol? Slutligen, herr ordförande, vill jag fråga om det är politiskt godtagbart att underteckna ett privilegierat avtal om rättsligt samarbete med en stat som håller medborgare från våra medlemsstater fängslade under dessa förhållanden? Jag anser ärligt talat inte att detta är godtagbart. Hur skall vi sedan kunna be andra tredje länder att vara rättvisa, när vi själva befinner oss i en liknande situation? Herr talman! För 18 månader sedan, när jag hade äran att vara ordförande i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, antog denna kammare en resolution om rättsligt samarbete mellan unionen och Förenta staterna. Den resolutionen angav fyra nyckelkrav för ett utlämningsavtal: full respekt för Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ingen utlämning av personer som sannolikt kan komma att ställas inför militärdomstol, ingen utlämning om den anklagade riskerar att dömas till döden och att alla åtgärder som rör skydd av personuppgifter skall vara rimliga, effektiva och tidsbegränsade. Terroristernas illgärningar i Saudiarabien i måndags kväll påminner oss än en gång om att terrorismen fortfarande utgör ett dödligt hot. Vi behöver ett kraftfullt och effektivt svar. Liberaldemokraterna i denna kammare insisterar dock på att åtgärder mot terrorismen alltid måste respektera grundläggande rättigheter och vara underkastade tillbörlig demokratisk uppsikt och kontroll. Att finna den rätta avvägningen är avgörande för att nå framgång i kampen mot de som försöker undergräva de demokratiska samhällena. De aktuella förslagen till avtal mellan EU och Förenta staterna om utlämning och rättsligt samarbete får inte undgå den parlamentariska granskning som föreskrivs i våra fördrag. De rör sådana ?grundläggande valmöjligheter? som avses i artikel 21. De faller inte endast under artikel 38 utan även under artikel 24, och det är en skandal att rådet inte rådfrågar denna kammare på förhand om alla avtal enligt artikel 24. I Frankrike har statsrådet förvägrat nationalförsamlingen rätten att godkänna sådana avtal, så vad finns det för parlamentarisk granskning i Europeiska unionen om rådet inte rådfrågar oss? Dessa avtal om utlämning och rättsligt samarbete är mycket ambitiösa. Förenta staterna vägrar att underteckna FN-konventioner om cyberbrottslighet, förebyggande av brottslighet och Internationella brottmålsdomstolen. I unionen finns det medlemsstater som ännu inte har ratificerat vårt beslut om penningtvätt eller ramdirektivet om terrorism. Ändå täcker dessa förslag hela Palermoagendan. De borde åtminstone föreskriva att organ med ansvar för uppsynen över deras verksamhet och för att ge respons inrättas. Jag kan bara beklaga att denna överenskommelse inte hänvisar till Internationella brottmålsdomstolen. Jag uppmanar rådet att rätta till detta. Rådet måste försöka bilägga den potentiella konflikten mellan en begäran från Internationella brottmålsdomstolen att överlämna en person till domstolen och förpliktelser som härrör från detta utlämningsavtal. En glidning bort från demokratin kan börja med de bästa avsikter. Europeiska unionen måste vara på sin vakt mot detta och inte låta rådets brådska bereda vägen för en sådan utveckling. Jag kan helt instämma i den kritik som framförts av tidigare talare. Jag vill rikta uppmärksamheten mot att Europaparlamentet enligt artikel 38 och 24 i Fördraget om Europeiska unionen inte kan ställa några som helst krav på att bli rådfrågat. Det är en extraordinär bestämmelse som innebär att rådet kan ingå dessa avtal på egen hand. I april förra året skrev rådet till den brittiska människorättsorganisationen State Watch, som bad om upplysningar om dessa avtal, att de förhandlingar som pågick måste hållas hemliga eftersom rådets intresse av hemlighållande väger tyngre än intresset för demokratisk kontroll. Man kan mycket väl förstå varför rådet i över ett år har hållit dessa förhandlingar hemliga. Om de leder fram till ett avtal kommer man nämligen att med ett penndrag lyckas avskaffa mycket väsentliga delar av den rättssäkerhet som kännetecknar de flesta av våra rättssystem. Såväl avtalet om utlämning, som går mycket längre än man hävdar och omfattar betydligt fler brottstyper än terrorism - det räcker att man döms till ett års fängelse enligt brottslagstiftningen i det land som gör respektive det land som mottar hemställan -, som den andra delen av det, nämligen den s.k. ömsesidiga rättshjälpen, kommer att föra rättsläget tillbaka till någonting som i stort sett kan liknas vid medeltiden. Fråga fångarna på Guantánamo. I rättssäkerhetens namn ingår man dessa avtal med Förenta staterna, samtidigt som man på alla sätt kränker rättssäkerheten. Fråga de 3 000 fångar som är placerade i amerikanska fängelser, misstänkta för terrorism - till övervägande delen utlänningar - utan att få tillgång till någon information. Fråga de 11 miljoner angivare från FBI som är verksamma och som genom detta avtal, om det någonsin blir verklighet, kommer att få möjlighet att verka inom EU-ländernas områden. Detta utgör som sagt ett stort steg tillbaka, och som jag sade tidigare så har detta parlament inte något inflytande över huvud taget vare sig från rättslig eller författningsmässig synpunkt. Men diskussionen kan behövas för att resa det motstånd som är nödvändigt för att dessa angrepp mot rättssäkerheten skall kunna stoppas. Herr rådsordförande! I dag talar vi för första gången om ett utlämningsavtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna som inte något parlament i unionen, inte heller Europaparlamentet, har fått uttala sig om. Jag tackar er därför verkligen för att ni har kommit hit till oss, men jag är också fullt medveten om det faktum att vårt manövreringsutrymme praktiskt taget är lika med noll, eftersom, som ni själv sade, alla beslut förmodligen kommer att fattas före den 5 juni. Än en gång förs förhandlingarna om frågor som är helt avgörande för medborgarnas fri- och rättigheter, eller har förts snarare, under de mest obskyra former, och vi får inte se texten förrän vi ställs inför fullbordat faktum. Rådet insisterar på att ta avstånd ifrån allt formellt samråd med Europaparlamentet. Jag anser att detta är särskilt oroande i tider som dessa, när många tycker att demokrati och rättigheter kan exporteras med olagliga krig. Vi anser att detta är ett uttryckligt brott mot fördraget, och det får oss att fundera över möjligheterna att hänskjuta saken till domstolen, med motiveringen att Europaparlamentets företrädesrätt inte har respekterats. Jag hoppas verkligen att en majoritet av parlamentet kommer att ställa sig bakom en sådan åtgärd. Vi har åtskilliga skäl att vara skeptiska och oroliga när det gäller detta avtal: från det att den europeiska arresteringsordern inte skall prioriteras när det finns konkurrerande krav, till den tvetydighet som fortfarande finns kvar i frågor som är så okontroversiella ibland oss som skyddet för personuppgifter eller dödsstraffet. Vi frågar oss för övrigt med vilken logik man skyndar på upprättandet av detta avtal, när vi vet att det finns europeiska medborgare som är fångar i Guantánamo, som andra kolleger redan har sagt, och som sitter där helt illegalt utan att vi vet någonting om dem. Om unionen och parlamentet vill leva upp till sitt rykte som rättigheternas förkämpar, åtminstone i ord, måste vi aktivera oss och snarast sända en delegation som skall kontrollera under vilka förhållanden dessa medborgare lever, innan vi skriver under avtalet med Förenta staterna. Det kommer att bli intressant, och kanske också roligt, att se om Förenta staterna släpper in dem. I dag skulle vi dock vilja ha svar angående de möjliga - eller snarare troliga - motsägelserna mellan detta avtal och stadgan för Internationella brottsmålsdomstolen, vilka ni tyvärr inte tog upp, herr ordförande. Vi skulle vilja ha klara svar på följande frågor: är det sant att Förenta staterna, med aktivt stöd av Förenade kungariket, är emot alla hänvisningar till brottsmålsdomstolen i avtalet? Vad kommer att hända om det uppstår en konflikt mellan Romstadgan - särskilt tvånget att samarbeta med brottsmålsdomstolen - och utlämningsavtalet med Förenta staterna? Och kan ni slutligen vara snäll och berätta om några nuvarande eller framtida medlemsstater i Europeiska unionen har ombetts underteckna bilaterala avtal som ger amerikanska medborgare straffrihet, bland annat mot bakgrund av Europaparlamentets otvetydiga ställningstagande mot sådana avtal? Känner ni till något sådant avtal? Herr talman! Enligt min uppfattning har rådet på ett gediget sätt försökt att nå ett balanserat resultat i fråga om dessa avtal. Å ena sidan är det viktigt att vi där så är möjligt stöder våra Nato-partner, som vi har goda förbindelser med, i kampen mot terrorismen. Det ligger också i vårt eget intresse att vi strider gemensamt mot den organiserade brottsligheten. Om detta blir lättare genom utlämnings- och samarbetsavtalet är det en stor vinst. Samtidigt ser jag att Förenta staternas och Europeiska unionens rättssystem inte liknar varandra. Att Förenta staterna därför inte kan behandlas på samma sätt som en EU-medlemsstat är logiskt. Förenta staterna utgör en demokratisk enhet i vilken mänskliga rättigheter garanteras, men deras tolkning är inte alltid densamma som EU-medlemsstaternas. Problematiken runt dödsstraffet verkar nu i tillräcklig mån vara reglerad genom rådets kompromiss. Men frågan om en alternativ utlämning genom exempelvis en europeisk arresteringsorder eller Internationella brottmålsdomstolen återstår. Jag förstår att rådet har diskuterat detta och också erkänt det som ett problem, men kan detta regleras på ett effektivt sätt genom att överlåta det på medlemsstaterna? Dessutom kvarstår frågan om kraven i Europas direktiv om uppgiftsskydd kan uppfyllas i tillräcklig grad. Med tanke på dessa ömma punkter har rådet med rätta beslutat att lägga fram dessa förslag för ratificering i de nationella parlamenten. Den nederländska justitieministern Donner förklarade att förslagen låg inom gränserna för de nuvarande nederländska fördragen med Förenta staterna. Hans lugna reaktion var en lättnad efter den överspända reaktionen från olika parlamentarikerkolleger inom och utom landet. Förenta staterna pekas av vissa personer ut som en syndabock. Inte undra på att de inte står och väntar ivrigt på att få delta i Internationella brottmålsdomstolen. Jag har förstått att rådet har nått en kompromiss även i den här frågan. Medlemsstater kan sluta en icke-utlämningskonvention med Förenta staterna med företrädare som sänts ut av regeringen i Washington. Det skulle öppna för vidare förhandlingar. Jag antar att rådet kommer att hålla oss uppdaterade i den här frågan. Herr talman, herr rådsordförande! Jag skall inte upprepa det som helt riktigt sagts om den ohållbara situationen för det som kallas den tredje pelaren. I verkligheten riskerar denna situation att beröra många områden och ge bland annat kandidatländerna en föga demokratisk bild av Europeiska unionen. Vi högtidlighöll på Parthenon framväxten av det demokratiska Europa, men vid den första sammanträdesperiod då våra observatörer är närvarande - de är för övrigt inte så många - måste vi säga att det är en skandal att ni inte rådfrågar oss i sådana grundläggande frågor som det är fråga om här. Jag skall inte bre ut mig i frågan, särskilt som jag inte har så mycket tid. Jag ville säga till er, herr talman, att ni inte sagt mycket om brottmålsdomstolen. Jag ville också säga till kollegerna att man ändå måste ta hänsyn till den utlämning som föreskrivs i Romstadgan. Att återlämna åtalade är inte en utlämning i termens juridiska mening. Det faktum att man inte talar om det är inte i sig skadligt. Självfallet måste EU erinra om sitt åtagande att upprätthålla och bevara stadgans integritet, liksom innehållet i uttalandet av den 30 september 2002. I detta uttalande rekommenderas samtliga kandidatländer och samtliga medlemsstater att inte underteckna något bilateralt avtal som skulle strida mot den princip domstolen bygger på, som lyckligtvis finns sedan den 11 mars och som jag hoppas snart kommer att kunna börja arbeta. Herr talman! Detta avtal är mycket viktigt, inte bara eftersom det kommer till nytta i kampen mot den internationella brottsligheten, utan också för att det är första gången som unionen som sådan förhandlar fram ett internationellt avtal i denna fråga, ett avtal som binder medlemsstaterna och som också går före de bilaterala avtal dessa har ingått. De regler och kriterier som används kan således bli användbara standarder för liknande avtal med många andra tredje länder, och det är bland annat därför som de måste utvärderas omsorgsfullt. Unionen är uppbunden av bestämmelserna i fördragen och i de akter som dess institutioner har undertecknat. Respekten för grundläggande rättigheter regleras i artikel 6.1 och 6.2 i Unionsfördraget samt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. I dessa finns ett bättre skydd än i tredje länder, särskilt Förenta staterna - jag kommer också ihåg att europeiska medborgare fortfarande sitter fångna i Guantánamo -, och det är alltså dessa regler i fördraget, inte någon allmän respekt för individen, som man skall hänvisa till i avtalet med Förenta staterna. Det finns ett uttrycklig förbehåll om att inte samarbeta i fall där dödsstraff kan komma att utdömas, dock inte avseende juridiskt bistånd, vilket borde vara fallet. Detta är en gränsdragning som inte bara är bindande för medlemsstaterna utan också för unionen som sådan, vilken inte har befogenhet att ingå avtal som avviker ifrån denna princip. Därför anser jag inte att artikel 9 i avtalet om juridiskt bistånd räcker. Sedan är det paradoxalt att rådet ingår avtal med tredje länder som det inte först har drivit igenom inom unionen, eftersom medlemsstaterna inte har ratificerat undertecknade konventioner eller förverkligat redan fattade rambeslut. Det är också paradoxalt att en begäran om utlämning från ett tredje land enligt artikel 10 i avtalet kan ha företräde framför en medlemsstats begäran om att en europeisk arresteringsorder skall verkställas. Vi måste således råda bot på dessa begränsningar så att avtalet kan bli ett exempel för unionens samarbete med tredje länder mot den internationella brottsligheten, med respekt för de grundläggande rättigheter som enligt unionens uppfattning tillkommer alla mänskliga varelser. Herr talman! Jag instämmer i det som Watson och andra kolleger här redan har sagt. Det handlar i sig om ett ytterst viktigt avtal, och det är alltså därför desto mer fruktansvärt att samrådet mellan de olika folkrepresentationerna inte är välreglerat. I mitt land till exempel var man tvungen att gå och läsa avtalen i ett litet rum, eftersom det skulle handla om ett hemligt avtal. Nu har vi fått dessa utdelade, och jag frågar mig om detta sätt att diskutera är det rätta. Jag delar kommissionsordförandens åsikt att vi eventuellt måste vända oss till EG-domstolen om man inte börjar tillämpa ett annat förfarande. Jag har i vilket fall som helst framför allt följande frågor: Är det korrekt att den amerikanska regeringen vägrar att erkänna Internationella brottmålsdomstolen? Kan ni uttryckligen tala om vilken roll rådet har för avsikt att tillerkänna Internationella brottmålsdomstolen? Har anslutningsländerna konsulterats? De har ju också med detta förslag att göra. Är den undre gränsen på ett år, som ligger till grund för att kunna utvisa människor, inte alldeles för låg? Kort sagt, herr talman, tvivlar jag på att detta kommer att behandlas på ett bra sätt, och jag skulle därför väldigt gärna vilja att vi kunde diskutera den här frågan mer och bättre än vad som nu är fallet. Herr rådsordförande! Som ni förstår gör såväl frågan om de europeiska fångarna på Guantánamo och de förhållanden dessa lever under som frågan om överföring av konfidentiella uppgifter till Förenta staterna om flygpassagerare att vi hyser tvivel och oro om avtalet, men även om den hållning som Europeiska unionen kommer att inta. Det handlar om tre punkter. Jag vill framför allt uppmärksamma er på den första. När det gäller frågan om dödsstraffet innehöll gemenskapsbulletinen Europe i förrgår artikel 13, i vilken står att om parten i det land som tillämpar dödsstraffet framställer en begäran om utlämning till den andra parten, som inte tillämpar det, då kan den andra parten - det vill säga Europeiska unionen - ställa som villkor att dödsstraffet inte skall tillämpas eller inte skall utdömas, och artikeln avslutas: Herr talman! För ett år sedan sade John Bolton, Förenta staternas biträdande utrikesminister, att det enda syftet med den internationella brottmålsdomstolen var att lägga band på den amerikanska militära förmågan. Nåväl, om vi måste välja mellan makt och rätt så är det självklart att vi måste försvara den internationella rättsordningen. De kommande veckorna kommer EU:s stöd för Internationella brottmålsdomstolen att sättas på prov då Förenta staterna intensifierar sina ansträngningar för att erhålla bilaterala immunitetsavtal med tredje länder. Vi måste stödja de länder som utsätts för påtryckningar. Vi måste även följa situationen och ta reda på vilka som kommer att ge med sig och vilka som kommer att stå emot. Vi har inte denna information. Dessutom vill vi fortfarande veta vilka åtgärder rådet vidtar för att irakiska fångar inte godtyckligt skall ställas inför amerikanska miltärdomstolar, utan dömas av oberoende internationella domstolar, helst under Förenta nationernas beskydd. Herr talman! Finns det ett tillräckligt stort förtroende bland de europeiska medlemsstaterna sinsemellan för varandras rättssystem? Det var kärnan i diskussionen runt den europeiska arresteringsorden. Detta förtroende måste, om rådet får bestämma, också blint ges ett tredje land utanför Europeiska unionens gränser, Förenta staterna. För mig är detta ändå att gå ett steg för långt. Först borde väl ändå en kritisk och öppen diskussion äga rum om denna fråga. Detta handlar när allt kommer omkring om grundläggande rättigheter, personlig rörelsefrihet och bibehållande av liv och egendom. Man kan väl ändå inte försöka att tvinga på medborgarna och de valda parlamentarikerna betydelsefulla ingrepp i dessa rättigheter. Till att börja med vill jag tala om utlämningsavtalet. Normen för utlämning mellan USA och EU:s medlemsstater är brottsliga handlingar som ger fängelsestraff på minst ett år. Detta är för vissa medlemsstater, som redan har ett bilateralt utlämningsavtal med USA, ingenting nytt. Men också sammansvärjning, deltagande i och försök att utföra en brottslig handling faller under skyldigheten till utlämning, och det är väl ändå att gå väldigt långt. För medlemsstater utan ett bilateralt utlämningsavtal och för medlemsstater som arbetar med en så kallad positiv lista är förändringarna mycket stora. Min fråga till rådets representant är därför om vi kan få en översikt över de olika följder som införandet av fördraget har för de enskilda medlemsstaterna. Den misstänktes rättigheter skyddas som bekant inte i tillräcklig grad i Förenta staterna. Europeiska unionen måste garantera sina invånares, i detta fall de misstänktas och de dömdas, medborgerliga rättigheter. Jag tvivlar på att unionen kan fortsätta att göra det med införandet av detta avtal. Man borde åtminstone kräva att det i fördraget hänvisas till ECHR och att EU:s medlemsstater inte tillåts avvika från detta i samband med genomförandet av detta avtal. Därför är undantagsklausulen om problemet med dödsstraffet alldeles för otillräcklig. Det är inte tillräckligt att EU-länderna kan avvisa en begäran om utlämning om detta kan leda till att en person löper risk att dömas till döden. Nej, i sådana fall måste de egentligen avvisa begäran. Vad som skulle vara ännu bättre är om medlemsstaterna tar upp en bestämmelse i fördraget som ger dem möjlighet att själva vidta rättsliga åtgärder om en begäran om utlämning USA avvisas. Då är EU:s medborgare åtminstone försäkrade om en ordentlig rättegång där europeiska garantier gäller för brottmålsprocessen. Konventionen om straffrättsligt samarbete väcker frågan om juridiskt och politiskt ansvar för vad som händer här: utredningsteam. Kommer vi snart att få uppleva Miami Vice i Europa? Erfarenheten visar att USA har en mycket vidare syn på vad som går för sig och vad som inte gör det. Vem kommer att slå larm när det inom kort kommer amerikanska agenter som tillämpar ?utloggning?? Inte heller uppgiftsskyddet duger, vilket flera andra kolleger redan har sagt. Slutligen instämmer jag helhjärtat i det som ordföranden för vårt utskott sade, nämligen att det är oacceptabelt att rådet denna gång återigen vägrar att rådfråga parlamentet. Det är dock något som vi inte längre kan acceptera, och jag förstår ärligt talat inte hur det grekiska ordförandeskapet vågar göra detta parlament till åtlöje gång på gång. Jag anser verkligen att det är en skandal. Herr talman! I kampen mot den internationella brottsligheten och terrorismen finns redan ett samarbete mellan Europeiska unionens medlemsstater och Förenta staterna när det gäller underrättelse, och det har bidragit till att viktiga resultat har kunnat uppnås. Av effektivitetsskäl behöver kampen utvecklas på det rättsliga planet, men även för att överensstämma med våra grundläggande principer och för att skydda våra friheter. Ju mer vi intensifierar det internationella samarbetet i kampen mot terrorismen eller andra former av brottslighet, desto mer måste vi vara uppmärksamma på att inte under resans gång förlora de demokratiska garantierna och rättsprinciperna i vars namn vi arbetar. På samma sätt som Watson vill också jag erinra om parlamentets resolution av den 13 december 2001, och särskilt dess principer för förhandlingarna när det gäller rättsligt samarbete med Förenta staterna. För det första: respektera Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna fullt ut liksom minimigarantierna när det gäller förfaranden för rättvis bedömning, såsom de bekräftats av Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna. I avtalet måste uttryckligen artikel 6 i Unionsfördraget tas upp, och där borde en hänvisning finnas till Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som proklamerats av rådet och medlemsstaterna, och jag hoppas också att den får ett värde som konstitution. För det andra är det lämpligt att vägra att lämna ut personer till Förenta staterna som kan dömas inför militärdomstol. För det tredje skall inte utlämning vara möjlig om den anklagade riskerar dödsstraff. Alavanos har rätt, det är inte bara att det may be denied, utan att det inte skall vara möjligt om det finns risk för avrättning. För det fjärde måste man se till att bestämmelserna som rör skyddet av uppgifter är proportionerliga, effektiva och har begränsad giltighetstid. När det gäller förbindelsen med den europeiska arresteringsordern och Internationella brottmålsdomstolen tror jag att om valet står mellan två alternativ måste medlemsstaterna vara fria att välja mellan begäran om utlämning från Förenta staterna och begäran om återlämning av personer i enlighet med den europeiska arresteringsordern eller en begäran från Internationella brottmålsdomstolen, men jag skulle vilja att ni informerar oss om ståndpunkterna i rådet. Stämmer det att Förenta staterna vägrar all hänvisning till Internationella brottmålsdomstolen och att vissa medlemsstater stöder denna ståndpunkt? Förenta staterna har begärt att det i avtalet skall finnas en klausul om ny utlämning som skulle förhindra en medlemsstat i unionen att ställa en amerikansk medborgare inför Internationella brottmålsdomstolen eller en annan internationell domstol, utan ett uttryckligt medgivande från Förenta staterna. Finns det medlemsstater som även stöder denna begäran? Avslutningsvis: erkänner rådet att en sådan klausul om utlämning på nytt skulle strida mot dess åtaganden gentemot just Internationella brottmålsdomstolen och Romstadgan? Herr talman! Jag har med särskild uppmärksamhet lyssnat till och antecknat de åsikter, anmärkningar och påpekanden som uttrycker konkreta och berättigade farhågor bland Europaparlamentets ledamöter. Jag skall försöka besvara dessa farhågor. Till att börja med, i fråga om Europaparlamentets roll när det gäller processen för att sluta de två avtalen. Det är kanske överflödigt, men jag är skyldig att påminna om att de avtal som är under förhandling grundar sig på artiklarna 24 och 38 i Fördraget om Europeiska unionen, där det tyvärr inte föreskrivs någon roll för Europaparlamentet. Däremot föreskrivs indirekt - men ändå tydligt - att interna konstitutionella förfaranden kan tillämpas. Från ordförandeskapets sida anser vi likväl att det efter undertecknandet verkligen bör ske en detaljerad informering och att vi bör lyssna till Europaparlamentets åsikter. Trots att den rättsliga grundvalen alltså inte finns inom ramen för de gällande bestämmelserna - som ordförandeskapets företrädare upprepar och understryker jag detta, och ordförandeskapet kommer att informera kammaren, men kammaren kommer också att ha möjlighet att uttrycka sina åsikter om de två texterna, för även vi anser att kontakten med och den ömsesidiga informeringen av Europaparlamentet verkligen måste vara kontinuerlig när det gäller så pass viktiga frågor. I fråga om de påpekanden som gjorts om Internationella brottmålsdomstolen skulle jag vilja upprepa och understryka att det i förslaget till utlämningsavtal uttryckligen står, i en förklarande not, som jag har sagt, att skyldigheten att utlämna till Förenta staterna inte påverkar skyldigheten att överlämna till Internationella brottmålsdomstolen. Följaktligen bekräftas, skulle jag säga, uttryckligen varje medlemsstats rätt att fullgöra sina skyldigheter gentemot Internationella brottmålsdomstolen. Nu, i fråga om flera framställningar och den europeiska arresteringsordern. Förslaget till utlämningsavtal ger varje medlemsstat full frihet att välja till vilket land det skall lämna ut en person. Och jag påminner om att åsikten att en arresteringsorder från en medlemsstat skall ha företräde framför varje framställan om utlämning till ett annat tredje land, vilket som helst, inte godtogs ens inom Europeiska unionens ramar när vi diskuterade och enades om den europeiska arresteringsordern. Men om vi i framtiden ändå, i enlighet med våra egna interna förfaranden, beslutar att ge sådan prioritet åt den europeiska arresteringsordern innehåller förslaget till utlämningsavtal en särskild bestämmelse som underlättar för oss i ett sådant beslut. Närmare bestämt konstateras i denna att Europeiska unionens framtida utveckling kan få följder för avtalets tillämpning, och det föreskrivs en översyn av avtalet i ljuset av den utvecklingen. Jag upprepar dock att varje medlemsstat har möjlighet - även enligt förslaget till utlämningsavtal - att själv bestämma till vilket land det skall utlämna en eftersökt person. Nu, i fråga om förhållandet mellan avtalen Europeiska unionen/Förenta staterna och de bilaterala överenskommelser som gäller mellan medlemsstaterna och Förenta staterna skall jag upprepa det jag sade i mitt första tal, att avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna inte upphäver de olika bilaterala överenskommelserna mellan medlemsstaterna och Förenta staterna. Avtalen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna kommer att skänka ett mervärde. Det är det eftersträvade. Det skall finnas fler garantier, utöver dem som gäller inom ramen för de bilaterala avtal som hittills undertecknats av enskilda medlemsstater och Förenta staterna. Det eftersträvade är just - och detta har också varit vårt mål genomgående under förhandlingarna, och det kommer att vara vårt mål till dess överläggningarna och förhandlingarna med Förenta staterna slutförs - att det skall finnas erforderliga garantier för skyddet för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna som ligger i linje med medlemsstaternas konstitutionella principer. Jag anser att det är en framgång att det nu finns verkligt uttryckliga hänvisningar till de konstitutionella principerna, men även till den allmänna säkerheten m.m., som tagits med i bägge avtalsförslagen. Och de medlemsstater som så önskar kan i framtiden naturligtvis stärka den ifrågavarande ramöverenskommelsen med Förenta staterna ytterligare genom att sluta bilaterala överenskommelser om de vill, för att på så sätt gå ännu längre, givetvis under förutsättning att dessa är förenliga och att de tillför ännu mer värde i jämförelse med de avtal mellan Europeiska unionen och Förenta staterna som nu diskuteras. I fråga om specialdomstolarna fastslås uttryckligen i såväl utlämningsavtalet som avtalet om ömsesidig rättshjälp, det vill säga i förslagen till avtal, att medlemsstaterna kommer att kunna fortsätta att åberopa sina grunder för vägran i enlighet med de gällande bilaterala överenskommelser som de slutit med Förenta staterna. Dessutom konstateras i förslaget till utlämningsavtal uttryckligen att de konstitutionella principerna kan lägga hinder i vägen för utlämning. Av den anledningen föreskrivs i avtalet en konkret samrådsmekanism. I inledningen till de två förslagen till de avtal som är under diskussion finns vidare en uttrycklig hänvisning till principen att en rättegång skall vara rättvis, som bland annat innebär att den dömande domstolen skall vara opartisk och reguljär, även när det gäller specialdomstolar, vilka är en företeelse som inte överensstämmer med Europas rättskultur och som vi tar upp vid varje möte och varje samtal med Förenta staternas företrädare. I fråga om dödsstraffet - och jag måste här säga några ord om dödsstraffet och förslaget om rättsligt samarbete, eftersom detta kanske är mer uppenbart i förslaget om utlämning - skulle jag vilja framhålla att medlemsstaterna, på grundval av artikel 13 i förslaget till avtal om ömsesidig rättshjälp, har möjlighet att avslå en framställan om hjälp från Förenta staterna om de anser att verkställandet av framställan skulle kunna påverka deras suveränitet, säkerheten, den allmänna ordningen eller andra för dem väsentliga intressen. Den formulering som vi lyckats få med - och detta var ett mål vi strävade efter från Europeiska unionens sida - garanterar medlemsstaterna en möjlighet att vägra hjälp ifall de bedömer att de begärda bevisen, uppgifterna osv. kan leda till att dödsstraffet utdöms. Enligt artikel 9.2 kan en medlemsstat också uppställa ytterligare villkor för Förenta staterna i fråga om bevisens vidare användning, t.ex. att de inte får användas för åtal som kan leda till att dödsstraffet utdöms. Jag skall säga ytterligare några ord om dödsstraffet med utgångspunkt i de påpekanden Alavanos gjort. Det arrangemang som finns i förslaget till avtal med Förenta staterna har fastställts just för att skänka ytterligare mervärde till de befintliga bilaterala avtal mellan medlemsstater och Förenta staterna som inte sörjer för tillräckliga garantier. Det finns faktiskt sådana fall att de gällande avtalen inte omfattar tillräckliga garantier fram till i dag. I vilket fall som helst - jag betonar detta - påverkas inte de bilaterala avtalens föreskrifter. Det vill säga, om något gällande bilateralt avtal går längre påverkas inte det regelverket, men på grundval av det vi tagit med i förslaget går vi mycket längre i det att vi garanterar och svarar för att dödsstraffet inte utdöms eller verkställs, i jämförelse med en rad bilaterala avtal som inte har dessa garantier. Formuleringen ?kan avvisa utlämning? betyder inte att medlemsstaterna skall ignorera sina konstitutionella principer, vilka uttryckligen skall åberopas i sin helhet. Och jag bör naturligtvis påminna om att alla medlemsstater har undertecknat och ratificerat protokollet till Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som förbjuder dödsstraffet. Jag skulle avslutningsvis, herr talman, återigen vilja tacka för den möjlighet som i dag getts oss att informera, men även lyssna, och än en gång försäkra att vi innan alla förfaranden slutförs kommer att lyssna till Europaparlamentets åsikter med särskild uppmärksamhet. Tack, herr minister. Debatten är avslutad. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om initiativet ?Nya grannar? och EU efter utvidgningen. Jag ger ordet till rådets företrädare, Greklands Europaminister Yiannitsis. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Utsikten att slutföra utvidgningsprocessen med de tio nya medlemsstaterna har sedan förra året föranlett en ny diskussion om Europeiska unionens förbindelser med sin nya geografiska och politiska omgivning, sina nya grannar. Vad det i allt väsentligt handlar om är, förutom namnfrågor, att lägga upp en ny strategi för Europeiska unionens förbindelser med en rad länder som omger den. Denna diskussion, som har fått namnet ?Ett större Europa - Ett nytt grannskap?, inleddes i allt väsentligt förra året genom inlägg och bidrag från medlemsstaterna. Jag nämner skrivelsen av Jack Straw, Anna Lindh och Leif Pagrotsky, näringsministern, samt den följande gemensamma skrivelsen av Solana och Patten. Rådet diskuterade och antog slutsatser om initiativet om det nya grannskapet den 19 december 2002 för Ukraina, Moldavien och Vitryssland och begärde att konkreta förslag skulle utarbetas på området; dessutom utvidgades räckvidden till andra angränsande regioner. På detta sätt uttryckte rådet sin avsikt att anlägga ett ambitiöst, långsiktigt och integrerat synsätt på vart och ett av dessa tre grannländer. Detta synsätt grundar sig på principen om differentiering och tar hänsyn till de förhållanden som kännetecknar respektive land, till deras politiska och ekonomiska dynamik, deras framsteg och unionens mål för vart och ett av dem. I dag, ungefär ett år efter starten, har slutförandet av utvidgningsprocessen stärkt utsikten för ett sådant synsätt genom att aktualisera det vidare nätverket av unionens förbindelser med sina grannar och därigenom påskynda spridningen av grundläggande värderingar, såsom fred, säkerhet och välstånd, som har enorm betydelse för unionens medborgare. Kombinationen av en sådan politik och en fortsatt och fördjupad utvidgning syftar till att skapa en krets av vänner runtom Europeiska unionen. I Köpenhamn talade rådet om gemensamma politiska och ekonomiska värderingar, om att undvika att nya skiljelinjer skapas och om att främja fred och stabilitet inom och bortom unionens gränser. Dessa tankar diskuterades konkret i april, då man undersökte hur samarbetet mellan Europeiska unionen och dess grannar i öst och kring Medelhavet kan stärkas och även sättet att bedöma deras framsteg. Samma fråga undersöktes vid den europeiska konferens som ägde rum på stats- och regeringschefsnivå i Aten den 17 april och kommer även att diskuteras vid nästa Europa-Medelhavskonferens, den 26 och 27 maj 2003. Mer specifikt, vid den europeiska konferensen den 17 april gavs tillfälle att inleda dialogen om de allmänna principerna för hela initiativet och att anta en förklaring som specificerar de gemensamma målen, mål som godtas av de nya medlemsstaterna, av de associerade länderna, Eftaländerna, länderna på västra Balkan, Ukraina, Moldavien och Ryssland. Herr talman, mina damer och herrar, herr kommissionär! Initiativet om de nya grannarna är ett försök att ge ny dynamik till en redan befintlig ram och berör förbindelserna med våra grannländer i söder och öster. Det berör naturligtvis inte kandidatländerna, och inte heller potentiella kandidatländer eller länderna på västra Balkan. Dess tillämpningsområde kan revideras i framtiden alltefter utvecklingen. Situationen följs även i andra inte särskilt avlägsna regioner, såsom södra Kaukasien, som inte heller det i denna stund omfattas av initiativet, och jag skulle vilja påpeka att Ryssland är ett specialfall och att detta måste reflekteras i landets förhållande till detta initiativ. Principen om differentiering, som jag har nämnt, gäller de medel, villkor och tidsramar som måste fastställas för att våra mål skall nås, vilka är att främja de gemensamma politiska och ekonomiska värderingarna, välstånd och fred. I fråga om de politiska värderingarna utgör dessa grunden till förbättrade ekonomiska förbindelser, och de är en förutsättning för inre politisk stabilitet och ekonomiskt välstånd. Främjandet av de politiska värderingarna bidrar även till att skapa en ansvarsfull och effektiv förvaltning som fungerar. Unionen kan dra viktiga lärdomar av sin utvidgningsprocess och utvidga program som den fått erfarenhet av även till grannländerna. Mer specifikt om Medelhavsländerna finns där en mängd andra religioner och kulturer, ett faktum som kan utgöra en källa till kreativitet - inte ett hinder - i samarbetet mellan Europa och Medelhavsområdet. Vi måste tvärtom finna sätt att överbrygga det kommunikationsgap som de olika språken, religionerna, sederna och bruken skapar, så att vi samtidigt respekterar den kulturella mångfalden. Jag kommer nu till de gemensamma ekonomiska värderingarna. Och här är slutmålet för de grannar som inte har utsikter till medlemskap att delta på det europeiska område där det råder fri rörlighet för varor, tjänster och kapital, Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. Det rör sig om en utsikt som kan utgöra ett alternativ på medellång sikt även för andra länder. Rysslands och Ukrainas inträde i det globala ekonomiska systemet har särskild betydelse. Dessutom kan den process vi redan har satt i gång med Ryssland i avsikt att skapa ett gemensamt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde övervägas även för de andra tre västliga grannarna, vilket givetvis skall omfatta Vitryssland när förhållandena så tillåter. Inträde i Världshandelsorganisationen kommer att förbli en nödvändig förutsättning för att frihandelsavtal skall slutas med Ryssland och Ukraina. Förberedelserna för att sluta ett sådant avtal med Moldavien, som redan inträtt i Världshandelsorganisationen, kommer att fortsätta. Inte heller utsikten att upprätta ett system för fri rörlighet för personer får i dag uteslutas helt, även om det är ett långsiktigt mål. Under förutsättning att det förenas med stränga villkor skulle det kunna erbjuda oss ett kraftfullt redskap i vår strävan att förmå våra östliga grannar att genomföra nödvändiga reformer. Det skulle även visa att Europeiska unionen är fast besluten att förhindra att skiljelinjer skapas på grund av utvidgningen och i alla händelser ge oss handlingsfrihet. I fråga om parterna i Medelhavsområdet har det rättsliga byggandet av samarbetet EU-Medelhavsområdet i allt väsentligt slutförts, och de flesta av dessa partner har införlivats i processen för att gradvis upprätta ett frihandelsområde med Europeiska unionen. Avregleringen av handeln kommer att visa sig vara en katalyserande faktor även för de ekonomiska reformerna. Det tredje målet är att garantera fred och välstånd inom och utom unionen. Inom denna ram är det lämpligt att vi undersöker möjligheterna till närmare samarbete i viktiga internationella frågor, som terrorismen, den organiserade brottsligheten, Petersberguppdragen, skyddet av miljön, utvecklingsbiståndet och invandringen. Utvidgningen skapar nya tillfällen men även nya utmaningar, framför allt när det gäller våra grannar i öster. Petersberguppdragen och det förstärkta samarbetet med Ryssland och Ukraina är viktiga steg i rätt riktning. Stora möjligheter finns även inom ramen för det förstärkta samarbetet för att hantera risker, såsom hoten till följd av miljö- och kärnkatastrofer. I synnerhet längs våra nya östliga gränser måste hanteringen av dessa hot vara fullödig och få den ställning den ges i våra prioriteringar. Inom ramen för samarbetet Europa-Medelhavsområdet måste vi stärka den politiska dialogen jämte säkerhetstänkandet och skapa ett område av fred och stabilitet. Det är lämpligt att stärka denna dialog även på bilateral nivå, men också inom Barcelonaprocessens ramar. Som ett led i det politiska samarbetet EU-Medelhavsområdet måste åtgärder vidtas som förbättrar den ömsesidiga förståelsen mellan parterna, leder till att missförstånd undviks och slutligen skapar förutsättningar för att främja samarbetet även på säkerhetsområdet. Efter ett initiativ av Europaparlamentet verkar vi för att den parlamentariska dimensionen av samarbetet mellan EU och Medelhavsområdet skall utvecklas genom inrättande av Europa-Medelhavsparlamentet. Målet att skapa ett område av gemensamt välstånd genom hållbar och balanserad ekonomisk och social utveckling omfattar fem delmoment. Det första momentet, att upprätta ett frihandelsområde och att skydda miljön - två saker som inte är oförenliga utan kompletterande. Vi anser att ramen för Europa-Medelhavsstrategin för integration av miljöhänsyn, vilken antogs vid Europa-Medelhavskonferensen för miljöministrar i Aten, är lämplig att vara vägledande för våra åtgärder på utvecklingsområdet. Det andra momentet, att stärka rättsstaten. Den ramtext som antogs vid Europa-Medelhavskonferensen i Valencia syftar till att genomföra ett regionalt program för samarbete på det rättsliga området, vid bekämpning av narkotika, organiserad brottslighet och terrorism, och för samarbete vid hantering av frågor som rör integration av invandrare i samhället, själva invandringen samt rörligheten för personer. Det tredje momentet, att utveckla det gränsöverskridande samarbetet och att integrera våra grannländer i de transeuropeiska näten, särskilt i transport-, telekommunikations- och energinäten. I synnerhet när det gäller våra östgränser har det visat sig svårt att samordna de olika delarna av det gränsöverskridande samarbetet med de instrument vi har just nu - Phare, Tacis, Interreg -, och man undersöker på allvar möjligheten att inrätta ett unikt specialinstrument som omfattar alla de olika delarna av det gränsöverskridande samarbetet i de program som finns, och vi emotser Europeiska kommissionens förslag härom med intresse. Det fjärde momentet, att uppnå ett nära samarbete på energiområdet. Många av våra grannar är viktiga leverantörer, och vår politik kommer att inriktas på unionens energitrygghet - hela tiden med principen om differentiering för ögonen. Det femte momentet, att ge tillräckliga incitament att genomföra reformerna. Unionens ståndpunkt i fråga om vad dessa länder skall kunna vänta sig sedan de uppfyllt de kriterier som kommer att fastställas måste vara otvetydig. Det slutliga målet måste vara lockande, som att sluta ett förstärkt avtal. Med synnerlig uppmärksamhet måste vi undersöka namnfrågan. Många gånger kan symbolism visa sig vara ett användbart instrument vid och incitament till väsentliga reformer. Och principen om differentiering måste här tillämpas med försiktighet. Dessa var de tankar jag hade att redogöra för i denna fråga, och jag tackar så mycket för er uppmärksamhet. Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Kommissionen yttrade sig utförligt här redan den 11 mars om det nya grannskapsinitiativet, och uppriktigt sagt har inte särskilt mycket hänt under mellantiden som jag kan informera er om. Medlemsstaterna har börjat ägna sig åt frågan i rådet. Resultatet har minister Yiannitsis just utförligt skildrat för er. Vi har diskuterat frågan med de blivande medlemsstaterna, och det togs ett mycket tacknämligt initiativ från det grekiska ordförandeskapets sida i samband med undertecknandet av utvidgningsfördraget i Aten om att man vid en europeisk konferens skall diskutera frågan även med de partnerstater som är berörda av detta grannskapsinitiativ. Jag är mycket glad över att kunna säga er att reaktionerna genomgående varit positiva och att vi egentligen kan utgå från att initiativet kommer att få ett tillräckligt politiskt stöd överallt. Utgångspunkten för våra förslag om en ny grannskapspolitik är naturligtvis utvidgningen, men det är nu inte rätt tidpunkt för att diskutera möjliga anslutningsutsikter för våra nya grannar. För det kommande årtiondet krävs det i första hand en differentierad strategi för intensiva goda grannförbindelser, utan att detta förknippas med något uttalande om anslutningen. Det är vår avsikt att exportera stabilitet, säkerhet och välstånd, som vi har skapat i den utvidgade europeiska unionen, och som vi förhoppningsvis kommer att fortsätta att skapa. Detta mål har ordförande Prodi betecknat som en krets av omgivande vänner, en krets som sträcker sig från Ryssland till Marocko. I detta perspektiv kan vi med våra partner dela mycket av det som utgör Europeiska unionens substans, inte minst den gemensamma marknaden och dess regler, gemenskapsprogram och en politisk dialog, men inte våra interna institutioner. Kommissionen har också redan förklarat att och varför länderna på västra Balkan, men också Rumänien, Bulgarien och Turkiet, inte tagits med i denna krets. Dessa länder har redan en möjlighet till framtida anslutning, och i fråga om Rumänien och Bulgarien är det rentav förknippat med ett konkret tidsperspektiv. Naturligtvis kommer intensiteten och tempot, med vilka förbindelserna mellan unionen och de enskilda länderna utvecklar sig, att bero av de enskilda partnerländernas förmåga men också av deras ambitioner. Liksom vid utvidgningen kommer även här principen om differentiering att spela en viktig roll. Vi vill därför tillsammans med varje enskilt land utarbeta en handlingsplan som utgår från våra erfarenheter och våra nuvarande avtalsenliga åtaganden. I denna handlingsplan skall vi fastslå den väg som vi vill gå gemensamt. Handlingsplanerna skall innehålla mål, tidsplaner, villkor och följdmekanismer, där båda sidor binds på samma vis. Huruvida vi eventuellt behöver nya fördragsinstrument kommer att framgå av denna process. I varje fall bör arbetet fortsätta inom ramen för det existerande partnerskaps- och samarbetsavtalet och inte fördröjas genom utsikter till framtida avtal. Hur långt har vi nu kommit med dessa planer? Nå, för det första bidrar vi tillsammans med kandidatländerna och partnerländerna med vår del till diskussionerna och de eftersträvade slutsatserna i rådet. Vi har fört de första sonderingssamtalen tillsammans med Ukraina och Moldavien för att förbereda det samarbete som krävs. För partnerskaps- och samarbetsavtalet EU-Ukraina har båda sidor tillsammans gjort en utförlig analys av vad som uppnåtts, och gemensamt fastställt det som skall göras i fortsättningen. Vi är nu internt - inom kommissionen - i färd med att utarbeta grundvalarna för handlingsplanerna. De nuvarande nationella planerna måste hänvisa till en omfattande och sammanhållen ram som täcker alla områden. Det praktiska genomförandet måste kunna kontrolleras med hjälp av föreskrivna kriterier, så att de planerade framstegsrapporterna blir möjliga att göra. Ni ser alltså att vi också här vill använda ett instrument som visade sig fungera mycket bra i samband med utvidgningsprocessen. Vi utvecklar ett koncept till ett nytt finansieringsinstrument, där det allmänna ändamålet visserligen har beskrivits, men där det återstår att fastslå en mer noggrann bestämning samt planeringsprinciper och anslag. Vi har för avsikt att i höst lägga fram ett särskilt meddelande i frågan. På så sätt bör vi kunna börja med det praktiska arbetet så snart de politiska förutsättningarna för detta skapats, vilket ordförandeskapet arbetar med enligt vad man meddelat, och ordförandeskapets meddelanden har fullt stöd från kommissionen. Parlamentets bidrag till den fortsatta debatten kommer att ha stor betydelse. Folkens representanter i våra partnerländer måste bidra med sin del till de fortsatta framstegen. Vi kan utgå från att parlamenten i partnerländerna kommer att tillmäta Europaparlamentets ställningstaganden stor betydelse, och jag vore också tacksam om Europaparlamentets ledamöter kunde utnyttja sina kontakter för att gå in i en intensiv dialog och ett erfarenhetsutbyte med parlamentsledamöterna i partnerländerna. Därför är jag mycket glad över att utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik redan har utsett en föredragande och genomfört en första debatt. Jag önskar Napoletano stor framgång i sin uppgift och vill gärna påpeka att hon helt och fullt kan förlita sig på kommissionens stöd och samarbete. Herr kommissionär, mina damer och herrar kolleger! Jag vill informera kammaren om att Louise Fréchette, Förenta nationernas första ställföreträdande generalsekreterare, befinner sig i salen. Fréchette har i dag varit i Europaparlamentet. Hon har haft bilaterala möten med vissa av våra kolleger och kommer i eftermiddag att träffa talman Pat Cox. Vi välkomnar henne, ger en komplimang för hennes stora hängivenhet i fullgörandet av sina plikter och hoppas att hennes besök i Europaparlamentet kommer att vara mycket fruktbart. (Applåder) Herr talman, mina damer och herrar! Bortsett från de allmänt kända och accepterade anledningarna till Europeiska unionens utvidgning har det för vårt beslut om utvidgningen också spelat en viktig roll att de rådande skillnaderna i välstånd, demokrati och rättsprinciper mellan länderna i väst och de tidigare östländerna inte kan få bestå i denna form efter att järnridån fallit, och att vi alltså på goda grunder arbetar för att välstånd och demokrati skall ha en chans också i de länder där detta inte var möjligt under den sovjetiska diktaturen. Genom utvidgningen förskjuter vi nu denna gräns för välstånd och demokrati längre österut, så att i det nya grannförhållandet frågan återigen uppstår hur vi skall leva tillsammans med dessa grannar, och det är mycket lovvärt att kommissionen intensivt funderar över detta. De åtgärder som kommissionsledamoten har rapporterat kan jag samtycka till även i detalj - med ett enda undantag, där jag protesterar, nämligen när ni konstaterar, herr Verheugen, att ni skulle kunna få till stånd allt detta utan att yttra er om ett eventuellt beslut om anslutning. Just detta anser jag är felaktigt. Jag anser snarast att det är viktigt att vi nu efter utvidgningen, som i själva verket kommer att sysselsätta oss under lång tid, skapar klarhet i vem som i framtiden är granne till och vem som är medlem i denna europeiska union. På frågan om Europeiska unionens gränser - inte bara dess geografiska gränser - krävs det nämligen nu absolut ett svar. Redan i fördraget föreskrivs det att vi måste besvara denna fråga. För som det så träffande citeras i kommissionens meddelande kan europeiska stater begära att få bli medlemmar av Europeiska unionen. Men vi har anledning att tänka över hur långt den politiska union vi vill ha kan tänjas ut, var gränsen går för hur mycket som kan integreras, hur de kommande strukturerna skall se ut, vilken beredskap Europeiska unionen måste ha. Det behöver vi och kan vi i dag inte slutgiltigt reda ut. Det diskuteras ju i högsta grad också i konventet. Vi behöver inte avgöra tvisten om huruvida Europeiska unionen skall vara en förbundsstat eller något annat. Vi jurister talar helst om något sui generis, men frågan om de blivande grannarna eller medlemmarna, den måste avgöras, för vi är skyldiga att skapa klarhet i detta, för det första inför unionens medborgare, som vill veta hur långt projektet med Europeiska unionen nu sträcker sig, men också inför grannländerna, som vi inte får inge några förhoppningar som inte kommer att uppfyllas. Det är ett av de problem som vi har i fråga om den viktiga partnern och bundsförvanten Turkiet. Frågan om vad vi nu egentligen skall göra med Turkiet har alltför länge svävat i luften. Också i fråga om målsättningen ?politisk union? finns det en gräns. Vi har nu i samband med denna utvidgning huvudsakligen kommit fram till ett stadium, som kanske medger den ena eller andra avrundningen, men där det inte medges att fler stater ansluts som skulle ifrågasätta unionens integrationsförmåga, där balansen mellan dessa 25 stater fullständigt skulle trasslas till, och där - om man ville komma fram till en gemensam åsikt - förlikningen mellan olika åsikter och motsatta ståndpunkter skulle ta så mycket kraft, att det inte funnes någon ork kvar för ett kraftfullt agerande utåt. Det är ju också en av de lärdomar man kan dra av Irakkriget, att divergerande ståndpunkter orsakade bristande handlingsförmåga i Europeiska unionen. Vem kan på allvar tro att anslutningen av länder i Medelhavsområdet, via Turkiet och ända bort till Ryssland, skulle kunna göra denna union starkare och mer handlingskraftig? Därför måste nu frågan om gränserna för Europeiska unionen besvaras, och sedan kan vi vårda vår goda grannsämja! Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Jag skulle vilja börja med att först och främst ge kommissionen en eloge för dess välbetänkta och lägliga meddelande om det utvidgade Europa och våra förbindelser med våra nya grannar i öst och syd. Det ger oss bland annat möjlighet att strukturera debatten så att vi kan förbereda oss och undvika improvisationer som väcker falska förhoppningar eller skapar frustration i ett läge som är mer komplext än någonsin och ständigt utvecklas. Det finns nämligen inget sämre tillfälle när det gäller att skapa illusioner om nya dimensioner av utvidgningen än när vi skall slutföra en lyckad integrering av tio länder och utvärdera reformerna som konventet och regeringskonferensen kommer att leda till. Detta innebär dock inte att unionen skall sluta sig inom sitt skal. Det var alltså bra att kommissionen såg till att de tio nya medlemsstaternas undertecknande av medlemskapsfördraget sammanfaller, också tidsmässigt, med en vidare integrationsstrategi som berör länder och geografiska områden öster och söder om den utvidgade unionen. Likväl är det lämpligt att, som kommissionen hävdar i sitt meddelande, undvika att sätta vilseledande likhetstecken mellan näraliggande länder och länder som aldrig kommer att komma in i de europeiska institutionerna. Samtidigt bör vi undvika att ett medlemskap är det enda instrument vi kan föreslå för ett närmare samarbete om gemensamma problem och intressen. Med andra ord måste vi etablera ett visst oberoende mellan denna strategi och utvidgningen. Just av detta skäl framkom under den första diskussionen i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik att vi skulle behöva erbjuda en enhetlig ram med en mångsidig strategi som också är så konkret att den kan få fram politiska insatser för dagen, inte för en obestämd framtid som vi för närvarande inte kan förutse utan som vi har möjlighet och skyldighet att förbereda oss för. De första idéerna som föddes i diskussionen går ut på att fullborda den geopolitiska ramen och även titta på länderna i Kaukasus, att också i fråga om Medelhavsperspektivet lyfta blicken och skåda längre än till länderna i det nuvarande partnerskapet, att inte utesluta länder som redan är på väg in i unionen ur denna strategi, herr kommissionär, inte för att skapa förvirring utan för att också dessa länder har behov av samverkan med de områden som de gränsar till. Om vi med gräns inte bara menar landgräns är det mycket viktigt att länderna på Balkan till exempel kan samverka med de övriga Medelhavsländerna. Detta innebär inte att vi skall platta till eller låta bli att differentiera våra instrument, från föranslutningsavtalen till Europa-Medelhavspartnerskapet. Tvärtom måste vi förstärka dem genom det förslag om samarbete över gränserna som kommissionen kommer att lägga fram. Styrkan i denna strategi är just att vi sätter upp gemensamma mål för ett geografiskt område som på grund av sin historia, kultur och närhet kan definieras som en paneuropeisk region och en Medelhavsregion: från Ryssland till Marocko, som ordförande Prodi säger. Och vad skulle ett så heterogent område kunna ha gemensamt? Jag skulle vilja säga till kommissionen och rådet att vi insisterar på en sak: först och främst politiken. Vi vill först och främst dela värdena, demokratin, rättsstaten och friheten och även skapa nya instrument och en ny politik för denna dimension. Jag tror således att parlamentet kan bidra till denna ram - och att det kommer att göra det - eftersom jag är mycket nöjd med den anda av närmande som inläggen från rådets ordförandeskap och kommissionen har visat. Herr talman, herr tjänstgörande rådsordförande, herr kommissionär! Det är uppenbart att utvidgningen med tio nya medlemsstater har förändrat Europeiska unionens förbindelser med sina grannar. Jag vill insistera på en grundläggande aspekt i samarbetet med dessa grannar, nämligen det gränsöverskridande samarbetet. Det gränsöverskridande samarbetet har varit en nyckelfaktor i byggandet av Europeiska unionen. Därför bör det också vara en grundläggande beståndsdel i förbindelserna med de nya grannarna i och med att Europeiska unionen får nya gränser efter denna utvidgning. Vi får hoppas att det gränsöverskridande samarbetet får den plats det förtjänar i den nya europeiska författningen. Detta samarbete med våra grannar omfattar tre konkreta områden: staterna i öst och staterna i Medelhavsområdet. Vi måste också ta särskild hänsyn till Balkanländerna, även om det kan finnas perspektiv för en framtida integrering när det gäller de länderna. Det gränsöverskridande samarbetet är kanske inte tillräckligt för att underlätta för ett perfekt samarbete med våra grannländer, men det har däremot några faktorer som kan och bör utnyttjas på lämpligt sätt. Dessa faktorer är följande: att lära känna grannen, och att förstå och lita på honom. Om man lär känna varandra, om man förstår och litar på varandra, kan ett gemensamt arbete inledas, då kan dessa förbindelser förbättras och man kan exportera - som kommissionsledamoten sade - det välstånd och den stabilitet som våra grannar och även Europeiska unionen behöver. Jag vill också betona en konkret fråga om ett område i norra Europa, Kaliningrad, som kommer att förvandlas till en ö som omges av Europeiska unionens territorium. Det bör inrättas ett särskilt samarbetssystem för Kaliningrad, och regionens nuvarande guvernör, Egorov, har vid flera tillfällen förklarat att det finns ett behov av gränsöverskridande samarbete, såväl med Litauen som med Polen. Jag anser att detta är en stor utmaning för Europeiska unionen när det gäller unionens grannförbindelser i hela detta område, som sträcker sig från Medelhavet till norra Ryssland. Herr talman! Den historiska händelse som unionens utvidgning innebär och kanske ännu mer den nya situation som skapats genom ockupationen av Irak och Förenta staternas imperialistiska anspråk, allt detta bör få oss att fundera över vilken roll Europeiska unionen skall spela i framtiden, särskilt med sina framtida grannländer. Det är bråttom. Maktens sätt att tänka finns kvar även efter kriget. Genom att lägga beslag på resurserna, genom att ha monopol på maktens alla hävstänger envisas Bushadministrationen med att både påtvinga det irakiska folket ett fullbordat faktum och undanröja FN, dvs. respekten för internationell rätt. Men för att ställa en annan uppfattning om världen mot denna verkliga doktrin behöver Europeiska unionen nu politiskt mod, initiativtagande och dialog. Det förefaller mig som om nya förbindelser med våra framtida grannar skulle vara ett första avgörande steg. Jag tänker särskilt på den arabisk-muslimska världen, vars i stort sett permanenta stigmatisering och förödmjukelse, tillsammans med den ekonomiska och sociala klyftan, endast kan försörja den religiösa fundamentalismen liksom allt farligare gruppers utnyttjande av terrorismen. Och här hoppas högerextremismen att den skall kunna frodas. Jag tror att det behövs andra målsättningar och medel än de som utvecklas i kommissionens meddelande för att effektivt bekämpa dessa faror. I ord, liksom idén med den nya satsningen, talar man förvisso om närmare förbindelser. Men det kommer inte att finnas något gemensamt område utan någon gemensam konstruktion. Och vi befinner oss långt därifrån, om man skall tro Romano Prodi när han talar om ?politiskt närmande? och ?successiv integration i Europeiska unionens ekonomiska och sociala system?. Skulle ordet grannskap nu ersätta ordet partnerskap? Förebådar sammansättningen av det sammanträde med 40 enbart europeiska länder, som hölls i Aten den 17 april och som ni talat om, en slags konstruktion i två hastigheter, med vissa länder i det andra området - det så kallade Andra Europa - och andra i ett tredje område - länderna söder om Medelhavet? Men framför allt motsvarar den enkla anpassningen till marknadstänkandet, som styr den nuvarande europeiska konstruktionen, långtifrån behoven, och den uppvisar inte heller någon som helst effektivitet på området. En verklig samarbetspolitik kan inte sammanfattas i det okränkbara införlivandet av gemenskapens regelverk, eftersom det är vad det handlar om, särskilt som ingen motpart tas upp när det gäller stödet. De specifika åtgärdsprogrammens insatser kan vara intressanta när det gäller stramheten, exempelvis, i den globala Barcelonaprocessen. Trots att förhandlingarna som förts med kandidatländerna lämnat en bitter eftersmak och stor frustration, det vet vi, har ändå inte kommissionen föreslagit något som helst ifrågasättande. Vad värre är - man föreslår en premie till reformens bästa elever. När det gäller konflikterna, och jag skall sluta där, dröjer kommissionen mycket litet vid dem, trots att ett gemensamt område endast kan byggas på principen om internationell rätt och på en mycket aktivare roll för unionen. Avslutningsvis vill jag nämna det synsätt som nästan enbart handlar om säkerhet i förbindelserna och som kännetecknar kommissionens hela dokument ... (Talmannen avbröt talaren.) Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Kommissionens och rådets önskan att inte bygga upp nya murar i Europa stöder vi helt och fullt. Det får inte bli avgränsningar med taggtråd och infrarödkameror som är Europeiska unionens varumärken i öst och söder, utan det skall vara partnerskap och möten. Gränsområdena i öster och söder är historiskt sett områden där människor med olika kulturer, religioner och levnadssätt mötts, och det måste vara vår uppgift att återställa dessa områden. I själva det politiska önskemålet i kommissionens meddelande tas det visserligen hänsyn till detta, men inte när det gäller innehållet. Vår viktigaste kritik är följande: Barcelonaprocessen, partnerskapet med regionalmakten Ryssland och förbindelserna med grannstaterna, som själva har meddelat att de önskar en integration, kastas ned i samma gryta. De specifika innehållen i processerna förflackas på så vis, och redan existerande önskemål och mål blir omstöpta, utan att det görs någon ny bedömning av det som hittills uppnåtts och utvecklats. Det är inte någon substantiell förbättring, vilket vi behöver för en ny kvalitet i grannskapet. För de verkliga problemen som uppstår, framför allt för människorna i de östra gränsregionerna när Schengen träder i kraft, erbjuds inga lösningar, och det har hittills inte heller klart formulerats några lämpliga instrument. Det är en massiv brist i dokumentet. Det som behövs är att problemen behandlas var för sig, dvs. att man genom att erbjuda regionala lättnader i gränsområdena löser samexistensen i de regionala gemenskaperna, näringslivet och familjerelationerna, vilka blir extremt belastade i öst på grund av den nya Schengengränsen. Dessutom måste det inkluderas ett rimligt ekonomiskt erbjudande, så att de nödvändiga förberedelserna kan göras. Vidare måste man ha ett finansinstrument som är direkt förenligt med detta, med en decentraliserad förvaltning. Inte minst gäller för både de östra och södra gränsområdena att vi behöver en humanitär flyktingpolitik som motsvarar Genèvekonventionen och där det föreskrivs att ansvaret delas med grannländerna. Herr talman! En av de första konsekvenserna av utvidgningen är att länder som fram till i går verkade geografiskt avlägsna har kommit närmare unionen, och att därmed befolkningarna har närmat sig varandra, så att den nya utvidgade unionen kommer att få 450 miljoner invånare. De geografiska, politiska och kulturella omvälvningar som den europeiska kontinenten och Medelhavsområdet genomgick under 1900-talet har verkligen inte bidragit till att Ryssland, de nya självständiga staterna och länderna i södra Medelhavsområdet, våra nya grannar, har närmat sig varandra under den senaste tiden. De har genomlevt extremt olika och tragiska epoker, och det är därför ännu viktigare att vi i dag kan finna punkter där vi och de kan mötas och samarbeta aktivt. Ett av de första målen för det nya återförenade Europa, med sina 25 stater, måste vara att skapa prioriterade förhållanden med dessa grannländer, både med Östeuropa och Ryssland, både med Asien och Kazakstan, och med de länder vid Medelhavets strand som utgör Mellanöstern. Det politiska Europa som kommer att uppstå ur konventets arbete och ur det nya institutionella fördraget som regeringskonferensen kommer att lägga fram för unionens folk måste ha till uppgift att knyta ekonomiska allianser, som också kan leda till bättre kommunikationsstrukturer, för ett ömsesidigt utbyte mellan medborgare och företag. Men det måste också, och framför allt, främja alla politiska, sociala, kulturella och vetenskapliga initiativ som kan öka medborgarnas delaktighet i framväxten av demokratiska och sekulariserade regeringar, med respekt för alla de nationella, kulturella och religiösa traditioner som ändå ger människan större värdighet och försvarar hennes fysiska integritet. Denna dialog måste fortsätta med samma intensitet med alla unionens grannländer, men vi tycker ändå att vi måste prioritera omedelbara politiska insatser för fred i Mellanöstern och en ny ekonomisk balans i Medelhavsområdet. För oss är det ett primärt mål att man fullt ut erkänner staten Israel och dess medborgares rätt till ett liv utan terrorism, liksom det palestinska folkets rätt till en självständig och oberoende stat som tar ansvar för kampen mot alla former av terrorism och kontrollen av att de medel som Europeiska unionen har avsatt till det palestinska folkets fromma används på ett effektivt sätt, för att utbilda de unga, för att utveckla näringsverksamhet och för att bygga hus och infrastruktur. Ett annat framskjutet mål är att stoppa denna massflykt från de fattigaste länderna som genom att den leder till en okontrollerad invandring å ena sidan utarmar de länder som immigranterna kommer ifrån och å den andra upplöser strukturerna i mottagarländerna. Dessa klarar ju inte att värja sig emot en massiv och illegal invandring, särskilt inte när åtskilliga medlemmar av kriminella organisationer och terrororganisationer infiltrerar sig bland de invandrare som söker bättre levnadsförhållanden. Annan verksamhet som dessa individer ägnar sig åt är narkotikalangning, vapenhandel och framför allt människohandel. Därför finns det ett uppenbart behov av ett politiskt och ekonomiskt engagemang från unionens sida som start på en kontinuerlig, harmonisk utveckling i dessa länder så att befolkningarna kan finna medel för sin försörjning, men också för att utvecklas socialt och kulturellt, i sina ursprungsländer. Det är det enda sättet att försäkra sig om att den som emigrerar gör det med genomtänkta motiv och i enlighet med reglerna, inte av desperation och på ett illegalt sätt. Herr talman! Vi måste dessutom alla påminna oss att alla de europeiska institutionerna måste manas att intensifiera en oförtröttlig kamp mot pedofili, mot utnyttjande, särskilt sexuellt, av kvinnor och barn, och mot allt som kränker individens fysiska integritet, genom avtal med regeringarna i våra grannländer. Herr talman! Grannskapspolitiken i det utvidgade Europa, som rådet och kommissionen just talat med oss om, förefaller oss mycket intressant eftersom det handlar om ett nytt och mer flexibelt synsätt, nämligen ett allmänt men gradvis och differentierat samarbete, som är anpassat till respektive grannland. På detta stadium leder det emellertid till fyra frågor från vår sida. För det första: innehållet i grannskapsavtalen har ibland kännetecknats av uttrycket ?allt, utom institutionerna?, vilket felaktigt kan tolkas som ?allt, utom beslutsmakt?. Denna tvetydighet skulle därför behöva undanröjas. För det andra: fortfarande när det gäller innehållet har man även talat om den prioriterade utvidgningen av de fyra fria rörligheterna på den gemensamma marknaden. Är inte ett sådant åtagande i förväg mycket oförsiktigt? Självfallet finns andra målsättningar som är ännu mer prioriterade, exempelvis säkerheten. För det tredje: den nya grannskapspolitiken förefaller vara förbehållen de grannländer som inte är kandidatländer. Turkiet finns inte med i förteckningen, men man förstår inte varför eftersom detta lands anslutning för närvarande inte är officiellt accepterad. För det fjärde: i denna grannskapspolitik utgår inte unionen från noll. Den utgår inte från ett tomt bord eftersom de nuvarande medlemmarna redan har förbindelser med sina grannländer, särskilt de som direkt gränsar till varandra. Hur skall den europeiska politiken bedrivas med den nuvarande nationella politiken? Skulle man inte behöva ge de direkt angränsande medlemsstaterna en avgörande röst eller en privilegierad rätt till insyn i den nya europeiska politiken? Herr talman! Just i dag står det händelsevis en artikel i den internationella pressen om Europas framtid. Man ger en mycket dramatisk bild, som konstruerats av en fransk institution, av de faror som hotar Europa. Befolkningen minskar, den ekonomiska tillväxten stagnerar, även på längre sikt enligt denna institution. Europeiska unionens innovativa kraft är fortsatt mycket svagare än Förenta staternas. Bara bedrövelse. Det botemedel som denna franska institution föreskriver är: se dig omkring, gör det till en större helhet och se lite längre än vad kommissionen för närvarande gör. Detta gick det egentligen ut på. Om det är ett botemedel vet jag inte. Vi måste i varje fall ständigt hålla Förenta staterna i bakhuvudet, eftersom detta land är en betydelsefull granne. Men vad gäller förfaringssättet inom Europa och grannländerna på den här kontinenten måste jag säga att jag fick en déjà-vu-känsla då jag läste kommissionens meddelande. Kommissionen känner till hela området för utvidgningar, och hela den process som följer med detta. När man läser handlingen får man den uppfattningen att en ny omgång utvidgningar skall inledas; man får i hög grad den uppfattningen. Man framhåller mycket tydligt att så inte är fallet. De kringliggande länderna förespeglas endast ett deltagande i den inre marknaden och inte ett deltagande i unionen och dess beslutsprocess. Även sådant som rör miljöpolitik, allmän ordning, säkerhet, kampen mot kriminalitet, kvaliteten på förvaltningen av den offentliga sektorn och rättsstatens kvalitet, visar sig komma i fråga för ett gemensamt tillvägagångssätt. Kort sagt egentligen hela det spektrum av ämnen som också varit aktuella vid anslutningen av kandidatländer. Grannländernas utveckling, så fortsätter meddelandet, på alla dessa områden kan vidare diskuteras årligen i framstegsrapporter. Det stämmer mycket väl in på utvidgningsprocessen. Det talas dessutom om referenspunkter; det finns ett antal internationellt erkända referenspunkter som grannländerna mäts mot, och dessa står alltså konkret angivna de också. Jag ställer mig frågan om det här handlar om en effekt som liknar den nederländska myndigheten Rijkswaterstaat . Rijkswaterstaat är en mycket kompetent myndighet i Nederländerna, som ständigt anlägger invallningar och vallar. När de är färdiga med anläggandet av en ny invallning visar sig plötsligt en vall vara alldeles för låg, och man måste genast återgå till arbetet med den. Det är en lite retfull kommentar, men jag skulle kunna föreställa mig att den effekten spelar en viss roll. Man ägnar sig åt den här sortens arbete, och man ser också längre. Temat om ett utvidgat Europa handlar alltså egentligen om anslutningen av grannländerna till Europeiska unionen, men då utan deltagande i beslutsprocessen om jag har förstått det rätt. Detta kommer i själva verket att förvandla dem till en sorts satelliter; de kommer att tvingas bort från de samarbetsavtal som de redan har. Ryssland i OSS, kanske också de nordafrikanska länderna i deras eget förbund av arabstater. Det förutsätter samtidigt att våra nuvarande medlemsstater fullständigt uppfyller de referenspunkter och kriterier som anges i meddelandet. Det senare välkomnar jag naturligtvis helhjärtat. Varje ny kandidat måste vägas noggrant enligt samma mått; det är vi alla övertygade om. Men hur skall vi i det avseendet hantera länder som vi explicit inte kan eller vill förespegla något medlemskap? Kommer dessa att acceptera en sådan bedömning och en sådan årlig undersökning? Det förefaller mig att ett utvidgat Europa skulle kunna vara ett utrymme för länder vilkas tradition gör det omöjligt att välja den europeiska demokratiska modellen. Jag kan föreställa mig att det finns sådana länder. Länder som däremot väljer denna modell och som också uppfyller den fullständigt är det egentligen svårt att hålla utanför. Vilken moralisk grund finns det för att säga ?ni kommer inte med? till sådana länder när de frågar efter ett datum? Det förefaller mig som om frågor av det här slaget måste diskuteras mycket noggrant i framtiden. Herr talman! Vi lever i en värld där vi mår bättre ju bättre våra grannar och övriga medmänniskor mår. Därför är det viktigt att utveckla en politik som förstärker demokratin och välfärden inom grannområdena. När Finland anslöt sig till Europeiska unionen blev unionen granne med Ryssland och fick en gemensam gräns med landet på närmare 1 300 kilometer. Den gränsen representerar fortfarande en av världens djupaste välfärdsklyftor. Trots att landet utvecklats måste man i Ryssland ännu anstränga sig för att skapa ett demokratiskt samhälle. Förstärkandet av demokratin och det civila samhället förblir också det främsta målet i samarbetet mellan EU och Ryssland. Utvidgningen innebär att unionen utöver gränsen mellan Finland och Ryssland får 10 nya Interreg/Tacis-gränser. Det nuvarande systemet för samarbete kan inte längre upprätthållas, men de erfarenheter vi hittills har av samarbetet måste utnyttjas grundligt. De nya medlemmarna för med sig grannarna Vitryssland, Ukraina och Moldavien. Vart och ett av dessa länder brottas med betydande politiska och ekonomiska problem. Om de förvärras kan det leda till ökad instabilitet i Europa. Svårast är situationen i Vitryssland, vars politiska situation har förhindrat samarbete mellan landet och EU. Förhoppningsvis kommer förberedelserna inför valet 2004 att innebära åtminstone någon form av spirande möjligheter till samarbete. I kommissionens meddelande betonar man helt riktigt gränsöverskridande och regionalt samarbete med de nya grannarna. Man bör utveckla ett nytt finansieringsinstrument för samarbetet. Jag anser att det bör grunda sig på Interregs principer och kunna variera enligt behoven i respektive gränsområde. Viktiga principer är att det skall vara mångårigt, områdena skall ha beslutandemakt samt att administrationen och betalningarna skall organiseras på ett så effektivt sätt som möjligt. Det är också viktigt att man snabbt kan utnyttja expertisen och den kulturella kännedomen i EU:s nya medlemsstater i planeringen och genomförandet av grannskapspolitiken. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär! Utvidgningen av Europeiska unionen med tio nya medlemmar är ännu inte avslutad, och redan talar vi om ett kommande större Europa, det goda grannskapets Europa. Vi måste naturligtvis ställa oss frågan hur den kommande utvidgade unionen skall utforma sina förbindelser med grannstaterna. Unionens gränser kommer att förskjutas till Ukraina, Moldavien och Vitryssland. Särskilt när det gäller Ukraina bör vi bygga upp ett så intensivt partnerskap som möjligt, med positiv tonvikt på artikel 4 i partnerskaps- och samarbetsavtalet. Detta betyder att man eftersträvar en frihandelszon, ett ökat utnyttjande av twinning-projekt, och även att Europakonferensen utnyttjas som forum för en grannskapspolitik. Unionens gränser kommer också att flyttas till Kroatien, och vi hoppas att det redan kan vara dags vid nästa utvidgning med Rumänien och Bulgarien. Det är därför helt riktigt att det äger rum en debatt om unionens yttersta geografiska gränser, där även de blivande nya medlemmarna måste delta. Det måste också finnas ett klart alternativ till ett medlemskap i Europeiska unionen, ett alternativ, som möjliggör ett europeiskt ekonomiskt område med fördjupade förbindelser, vilket även inkluderar stöd. Europeiska unionens strategi att åstadkomma jämvikt mellan kontinentaleuropeisk grannskapspolitik och Medelhavsstrategi är förståelig. Men jag anser trots detta att man måste göra prioriteringar när det gäller en blivande europeisk grannskapspolitik, eftersom genomförbarheten och finansieringen annars skulle kunna ifrågasättas. Det måste naturligtvis vara vårt mål att även länder som på medellång eller lång sikt kommer att tillhöra Europeiska unionen, eller som aldrig kommer att göra det, framför allt inriktar sig på Europeiska unionens politiska kriterium. En demokratisering av samhället, en ordning med rättsprinciper och respekt för minoriteter och de mänskliga rättigheterna bör inte bara omsättas i praktisk politik därför att ett medlemskap i Europeiska unionen finns i sikte, utan i folkens alldeles egna intressen. Herr talman! Jag skulle vilja fästa uppmärksamheten på en region vid kontinentens gränser, Kaukasus, som ministern redan har tagit upp och som även föredraganden Napoletano nämnde. Den är av intresse för Europa, som Kaukasus har tillhört under många historiska skeden. Armenien och Georgien hör till de äldsta kristna länderna. Under medeltiden betraktades Armenien som en stor europeisk makt. I slutet av 1800-talet kunde ingen ta ifrån Baku, huvudstaden i Azerbajdzjan, rollen som mäktigt centrum, också ett europeiskt sådant, en av oljeindustrins vaggor. I dag är Azerbajdzjan bland annat den främsta leverantören av råolja till Europeiska unionen. Efter första världskriget och före Sovjetunionens fall stödde sig de lokala regeringarna i de tre länderna på europeiska värden, även om de var olika sinsemellan. Vid Versailleskonferensen fick vissa europeiska makter i uppdrag att bidra till tillkomsten av nya demokratier. Vid den paneuropeiska konferensen i Helsingfors, 1972 till 1975, deltog de tre republikerna inom ramen för den sovjetiska delegationen. Alla tre tillhör Europarådet. Det handlar alltså inte om några främlingar. Den parlamentariska samarbetskommittén Europeiska unionen-Södra Kaukasus har gjort flera besök i dessa länder, och den lösning på hur man skall komma ur krisen som de tre regeringarna föreslår har alltid varit ett så snabbt närmande till Europa som möjligt. Också potentiellt mycket farliga kriser, som till exempel den i Nagorno-Karabash, hoppas man kan lösas i ett europeiskt sammanhang. Förenta staterna och Ryssland är närvarande i regionen av ekonomiska skäl. De lokala regeringarna, som självfallet har olika schatteringar, måste därför gå en balansgång trots att de hade föredragit att en annan viktig part, som Europeiska unionen, vore närvarande i större utsträckning. Vår samarbetskommitté - som jag gör mig till språkrör för - har blivit imponerad av den grundläggande känsla som de tre länderna - Armenien, Georgien och Azerbajdzjan - visar upp: en känsla av att de historiskt sett tillhör Europa. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag är mycket glad över att vi i dag håller denna debatt i Europaparlamentet, eftersom vi faktiskt måste ta itu med frågan om Europas gränser. Vi behandlar frågan politiskt, och för närvarande ägnar vi oss i konventet åt hur långt denna europeiska integration kan gå. Vilken klammer är det som håller oss samman politiskt, och som uppmuntrar oss till gemensam politisk handling? Vi måste emellertid också diskutera geografin. Hur långt kan denna europeiska union, som är beredd att samarbeta inom dessa politiska klamrar, utvidgas? Följande fråga måste också besvaras: Hur skall vi sedan handskas med grannarna till denna europeiska union, med dess intima samarbete? Därför vill jag tacka kommissionen och rådet för att de med sitt dokument och med diskussionen i dag har påbörjat något som är absolut nödvändigt i Europa, nämligen en bred offentlig diskussion om just denna frågeställning, den geografiska utvidgningen av Europa, inte av kontinenten, utan av det intima politiska samarbetet i Europeiska unionen. Vi måste lösgöra oss från att bara tänka i svart-vita termer, och tro att det bara finns två möjligheter till förbindelser, nämligen icke-medlemskap eller fullt medlemskap. Det vore det största fel som vi skulle kunna begå, om vi sände ut den signalen. Europa förfogar över en stor uppsättning möjligheter till individuellt samarbete. Jag kommer själv från en valkrets som har en stabil gräns till ett land som inte är medlem i EU, nämligen Schweiz, och där har vi funnit individuella lösningar, lösningar av rättslig natur med hjälp av avtal, och samarbetsmöjligheter med hjälp av integration och vissa europeiska program. Det är ett exempel på hur man kan ta hänsyn till både schweizarnas och EU:s intressen, utan att säga: ?Antingen stannar ni kvar utanför, eller också blir ni fullständiga medlemmar.? Därför bör vi återigen inse att vi förfogar över denna stora uppsättning möjligheter till samarbete med våra grannländer, utan att tvingas föra permanenta diskussioner om att ansluta allt fler länder till Europeiska unionen. Vi måste nämligen också fråga oss hur stor integrationsförmågan i Europeiska unionen är. När vi diskuterar de politiska gränserna och det politiska ansvaret måste vi naturligtvis också fundera över vilka som klarar av att gå hela denna väg. En europeisk union, som till slut förfaller till att vara en stor frihandelszon, är inte den modell som jag arbetar för. Jag tror att det även gäller mina kolleger. Jag förväntar mig också att sådana diskussioner äger rum bland allmänheten och inte i rådet, huvudsakligen vid mötena mellan stats- och regeringscheferna, där anslutningen av Turkiet diskuterades under mindre än tre minuter. Så får man inte hantera dessa frågeställningar. Här måste man lyssna till människorna, och det måste vara den impuls som utgår från Strasbourg i dag. Låt oss inkludera människorna, och om de är beredda att gå denna väg tillsammans med oss, låt oss då också gemensamt genomföra den politiskt! Herr talman! Om ett år kommer Europeiska unionen - då med 25 länder, senare med 27 - att ha nya grannar, men dock även ha kvar gamla. Diskussionerna om den nya omgivningen är både nyttiga och nödvändiga. Ur denna synvinkel är kommissionsordförande Prodis åsikt, att Europeiska unionen måste se på alla de nya grannarna som vänner och samarbetspartner, fullständigt riktig. Vi måste alla - såväl folken som regeringarna i såväl de 25 som de 27 länderna - anamma den åsikten, eftersom det i vissa fall - ibland uttalat, ibland förtäckt - framförs motstånd på grundval av historiska atavismer, eller så återupplivas motstånd eller till och med nationalistiska argument från det förflutna. I vilket fall som helst behöver vi inga uppdelningar, inga nya murar och nya järnridåer. Vi måste se på många av våra nya grannar som tänkbara kandidater till EU-medlemskap, och i alla händelser som samarbetspartner och vänner. Varje framtidsperspektiv bör likväl uttrycka folkens fria demokratiska vilja. Vid Europas gränser efter utvidgningen pågår intressanta omdaningar, omdaningar som många gånger är av vidare geopolitiskt och strategiskt intresse även för länder som inte ligger i regionen, vilket får till följd att de ingriper i utvecklingen. I Ukraina, i Vitryssland, i Moldavien, i Ryssland, på västra Balkan, i Kaukasien, i Mellanöstern och på andra sidan av Medelhavet förväntar sig folken mycket av Europeiska unionen, av oss! Vi måste se till att motsvara dessa förväntningar. Nu, i fråga om Europas gränser, skulle jag till det kollegan Volvic sagt om Kaukasien vilja tillägga att vi ända sedan antiken vet, från den antika grekiska tragedin om den fjättrade Prometheus, i vilken detta tydligt utsägs, att det var där gudarna fjättrade Prometheus som straff för att han hade gett människorna elden, det vill säga gett den tändande gnistan till den moderna civilisationen. Herr talman! Enligt mitt sätt att se det har inte initiativet till förmån för de nya grannländerna i det stora Europa till huvudsaklig målsättning att låta de grannländer vänta som förväntar sig att i sin tur en dag bli antagna i unionen, kommissionär Verheugen. De känner redan till våra krav, som fortfarande bygger på Köpenhamnskriterierna, men som blivit precisare, det stämmer, genom de förslag till konstitution som vi väntar på från konventet. Jag betonade under förmiddagens debatt dess betydelse, men jag skulle här vilja lämna ett rörande vittnesmål från ett av dessa länder som, enligt sitt eget sätt att uttrycka sig, i dag väntar i Europarådets lekpark på att en dag få tillträde till de vuxnas lekplats i Europaparlamentet. Det var i Mostar, där ni vet att fruktan och rivaliteten mellan katolska kroater och muslimska bosnier fortfarande är alltför omfattande, trots Europeiska gemenskapens ansträngningar. Och i Mostar sade stadens kroatiska borgmästare till mig att ?det enda som enar katolska kroater och muslimska bosnier är känslan och övertygelsen vi har att vi tillsammans är européer?. Så är det för dem som väntar. Men även om jag följer vår föredragande Napoletanos kommentarer med all den uppmärksamhet som krävs är jag inte ensam om att kräva att vi till förmån för hennes betänkande skall sända en mycket stark signal till alla dem som inte har vare sig uppgiften eller avsikten att be att de skall anslutas, och jag tänker då särskilt på våra grannländer söder om Medelhavet. Det är många i detta område som faktiskt fruktar att de ansträngningar som gjorts till förmån för Central- och Östeuropa skall leda till att förbindelserna med deras egna länder, vilka redan är alltför lite institutionaliserade, skall minska ytterligare. I känslosvallet efter attentaten den 11 september beslutade vi mycket enhälligt exempelvis att på nytt satsa på Barcelonaprocessen och fattade därför beslutet att inrätta ett parlamentariskt forum EU-Medelhavsländerna, vilket tyvärr i dag inte fungerar på grund av Irakkriget. Är det inte dags, herr rådsordförande, att på nytt och utan dröjsmål satsa på detta initiativ? Herr talman, herr kommissionär! EU har aldrig fastställt sina gränser. EU började med sex länder, men det skulle mycket väl ha kunnat vara sju eller åtta. I förslaget till konstitution står det i dag i artikel 3 att unionen skall vara öppen för alla europeiska stater vars folk delar samma värderingar, men man aktar sig noga för att ge den minsta precisering av vad en europeisk stat är. Och det är aldrig bra att inte ange gränserna för folken, eftersom det oroar dem mer än det lugnar dem. Var och en har sina egna gränser i tankarna. För vissa, däribland mig själv, slutar de vid Maghrebländerna som är våra grannar och vänner; det är alltså bra att planera för så bra partnerskap som möjligt med dem. Gränserna slutar också vid Vitryssland, Moldavien och Ukraina eftersom dessa länder är en del av en helhet, på samma sätt som Ryssland. De är grannländer och vänner. För många innefattar inte gränserna heller Turkiet och länderna i Kaukasien. Vi gav detta löfte om integration för fyrtio år sedan, men det är inte säkert att folken är överens med oss. I detta fall skulle Iran, Irak och Syrien faktiskt vara våra grannländer. Jag tror att man måste föreslå denna grupp den bästa anslutningen. För att Europa skall få en bra framtid måste vi kunna avgränsa det geografiskt. Ni känner ju till ordspråket ?Den som gapar efter mycket mister ofta hela stycket?. Herr talman! Under den förra sammanträdesperioden röstade vi igenom en av de största utmaningar som Europeiska unionen någonsin har antagit: att ta in tio nya medlemsstater. Utmaningarna är dock inte slut. Horisonterna vidgas, gränserna utvidgas och de nya medlemsstaternas ankomst kommer att ytterligare sporra unionen att förstärka sitt förhållande med sina nya grannar. Detta gör enligt min mening att unionens förmåga att garantera sina medborgare säkerhet, stabilitet och hållbar utveckling under de närmaste åren inte kan vara frikopplad från dess vilja och förmåga att intensifiera och utveckla samarbetet och dialogen med de nya grannländerna. Vad detta anbelangar innebär initiativet Wider Europe att vi återkommer till Europeiska unionens nya närhetspolitik, när vi skall försöka dra upp en strategisk ram för våra förbindelser med våra nya grannländer under det kommande decenniet. Ett av de länder som nu står på gränsen till att faktiskt komma in i Europeiska unionen är Polen, som jag är föredragande för. I den egenskapen är jag särskilt intresserad av den viktiga roll som detta stora gränsland kan spela när det gäller att utveckla grannförbindelser med länder som Ukraina, Vitryssland och framför allt Ryssland, som president Kwasniewski nyss nämnde. Hur kan man slutligen låta bli att nämna södra Medelhavsområdet, som är särskilt intressant för ett land som Italien? Nästan hela vårt lands territorium ligger vid Medelhavet, och utgör därför en naturlig bro för kommunikationen mellan Europeiska unionen och länderna i södra Medelhavsområdet. Avslutningsvis hoppas jag att rådet och kommissionen, i samklang med Europaparlamentet, framför allt i och med det förestående italienska ordförandeskapet, kommer att skapa bättre geopolitiska förutsättningar för att fullborda projektet med ett förnyat Europa, ett Europa som inte bara är utvidgat politiskt utan som också växer ekonomiskt och socialt, så att länder som är olika men har gemensamma intressen kan bidra till en stabil enighet, trots att deras historia och speciella erfarenheter skiljer sig åt. Herr talman! Jag välkomnar detta meddelande från kommissionen. Till att börja med var jag emellertid lite förvånad över att man sammanfattade länder som Libyen och Vitryssland i ett meddelande. Dessa båda har, liksom de andra länderna vid Medelhavets södra strand respektive i Öst- och Sydeuropa, knappast något gemensamt, bortsett från den relativa geografiska närheten till Europeiska unionen. Det gläder mig därför att man kommer att ta sig an varje land individuellt. Ordförandeskapet i rådet har meddelat detta, och kommissionsledamoten talade om handlingsplaner. Eftersom man då yttrar sig om praktiskt taget alla grannländer skulle man för fullständighetens skull också ha kunnat säga ett par ord om Norge och Schweiz, och det kan - åtminstone i fråga om Norge - vara ett exempel på allt som kan vara möjligt utanför medlemskapet. Formuleringar som rubriken ?Olika länder, samma intressen? finner jag lite otydliga. Dagordningarna är egentligen alltför olika. Det har sagts att vi har länder med utsikter till en anslutning, och andra länder utan dessa utsikter. Av länder, som samtidigt är medlemmar i Europarådet, kan vi exempelvis också som ett motdrag till att vi beviljar dem handelspreferenser begära mycket mer när det gäller mänskliga rättigheter, om vi skulle vilja det. Men vi bör inte komma med erbjudanden som vi inte kan infria. Vi kan inte erbjuda alla grannländer de fyra friheterna, som kommissionen gör i punkt 3 i meddelandet, jag citerar: ?erbjudas möjlighet att delta i den europeiska inre marknaden och i en ytterligare integration och liberalisering för att främja den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital (de fyra friheterna)?. Kommissionsledamoten har lyckligtvis inte upprepat detta citat ur meddelandet på detta sätt. Men meddelandet ger nästan intryck av att vi erbjuder ett Europa à la carte. Jag kan emellertid inte se att det finns något politiskt samförstånd om att vi inom en politiskt förutsebar framtid kan medge fri rörlighet för till exempel Nordafrika och Ryssland. Jag ber därför kommissionen att pragmatiskt utarbeta realistiska handlingsplaner, som varken väcker några falska förväntningar eller kräver för mycket av EU. Herr talman! Det är viktigt att förbindelserna mellan EU och dess nya grannar efter utvidgningen etableras genom en välståndszon och en cirkel av vänner med vilka EU har nära och fredliga ekonomiska förbindelser inriktade på samarbete. I utbyte mot konkreta framsteg bör Ryssland och länder i västra NIS och södra Medelhavet erbjudas en del i EU:s inre marknad och deltagande i de så kallade fyra friheterna - i grund och botten allt utom deltagande i institutionerna. Artikel 49 i Fördraget om Europeiska unionen ger varje europeisk stat möjlighet att bli medlem av unionen, vilket är skälet till att anslutning redan har uteslutits för de icke-europeiska partnerländerna i Medelhavsområdet. Ryssland och Vitryssland önskar inte ansluta sig till Europeiska unionen, utan är nöjda med partnerskaps- och samarbetsavtalet, och Maghrebländerna har planer på att ingå i en afrikansk union. Ett större engagemang i och samarbete med Vitryssland på områden av gemensamt intresse är emellertid avgörande för att uppmuntra reformer i det landet. Trots artikel 49 finns det fortfarande en allvarlig risk för att Moldavien och Ukraina kommer att anse att processen inte är tillräckligt differentierad och ett sätt för EU att distansera sig från deras rättmätiga strävan efter medlemskap. Dessutom skulle förslaget om större rörelsefrihet för personer för samtliga närliggande länder underminera befintliga försök att begränsa invandring i stor skala till EU. Om yrkeskunniga och utbildade människor flyttar till närliggande länder skulle det även skapa en allvarlig begåvningsflykt som kan skada ekonomierna i länder som till exempel Moldavien och Ukraina. EU försöker emellertid finna sätt att förenkla passering av yttre gränser för bona fide tredje lands medborgare; när allt kommer omkring anser jag att bra staket ger goda grannar. Slutligen föreslår jag att Phare och andra framgångsrika finansiella föranslutningsinstrument, som har varit till så stor hjälp för kandidatländer, skall förlängas tillsammans med EIB:s åtagande för de västra NIS-länderna, vilket skulle ersätta det nuvarande begränsade Tacis-programmet som inte innehåller några ekonomiska investeringar i den privata sektorn. Herr talman! Jag skulle vilja börja med att säga att det initiativ som Europeiska kommissionen lade fram den 11 mars i år är det bästa svar som Europeiska unionen skulle kunna komma med för att ta itu med några av de farhågor som har väckts i och med utvidgningen. Detta förslag utgår från en global vision av det nya Europas läge och dess omgivningar, men det grundas på en differentierad strategi för varje land, utan att det inverkar på dessa länders eventuella europeiska ambitioner. Det är viktigt att detta framgår klart. Detta grannområde bör grundas på konstaterandet av några delade värden, vilka måste stärkas i fortsättningen, och därför kan inte Europeiska unionens strategi för de sydliga gränserna, demokratisering och mänsklig utveckling begränsas till demokratiklausulen. Förenta staterna utvecklar för närvarande en global strategi för den här frågan med ökade budgetmedel, och det är viktigt att Europeiska unionen inte förlorar det trängande behovet att främja demokratiseringen vid unionens mest omedelbara kulturella och strategiska gräns ur sikte, vilket måste ske på ett realistiskt sätt och gradvis, men även måste medföra krav. Europeiska unionen bör erbjuda det som våra partnerländer i Medelhavsområdet alltid ber oss om: ett område med delat välstånd, men det bör också vara ett område för delat ansvar, särskilt när det gäller en fråga som oroar parlamentet, nämligen in- och utvandringen. Därför bör kommissionens förslag om fri rörlighet för personer begrundas noggrant och diskuteras djupgående, och man bör lyssna till parlamentets åsikter. Den globala och regionala strategi som detta initiativ utgör för våra nya grannar bör fungera som en drivfjäder för regional integration för att förstärka det nästan obefintliga gränsöverskridande samarbetet mellan länderna i södra och östra Medelhavsområdet och en gång för alla rasera de murar som gör att många av gränserna mellan länderna i Medelhavsområdet är ogenomträngliga. Det initiativ som vi diskuterar i dag måste vara trovärdigt och leda till påtagliga resultat. Det är därför nödvändigt att avsätta tillräckliga budgetmedel för detta initiativ utan att förglömma att det finns förslag som bör omvärderas, till exempel förslaget om Europa-Medelhavsbanken för utveckling. Slutligen bör också möjligheten till en ?grannkonferens? undersökas, där stats- och regeringscheferna för dessa länder samlas för att tala om frågor av gemensamt intresse, däribland frågan om Mellanöstern, i närvaro av båda parterna och två medlemmar ur kvartetten. Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill bara göra tre mycket korta påpekanden och än en gång klargöra att det för ögonblicket ju inte finns något fullständigt koncept, utan att det först tillsammans med medlemsstaterna och partnerstaterna kommer att utvecklas ett koncept med utgångspunkt från de överväganden som kommissionen lagt fram för er. Detta koncept kommer att vara differentierat, skräddarsytt för varje land, och därför finns det inte heller någon risk för att man till exempel erbjuder Libyen fri rörlighet, utan man granskar de instrument som står till förfogande för att se vilket land de bäst ägnar sig för, och hur vi på bästa sätt kan utnyttja den samarbetspotential som finns, och någon gång nästa år kommer det sedan att finnas en sammanfattande strategi för hur vi vill agera. För det andra så finns det länder medtagna i detta koncept som inte har några utsikter till en anslutning. Jag tror att jag tydligt och klart har sagt det, och varför flera ledamöter i parlamentet företräder den uppfattningen att man här förbereder en ny dold utvidgningsrunda, det förstår jag inte. Det är just därför att dessa länder inte har några utsikter till en anslutning som de har de tagits med i programmet. Alla andra som man här har talat om har ju den möjligheten, alltså länderna på Balkan, Bulgarien, Rumänien och Turkiet. Länderna inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet samt Schweiz innehar hur som helst en fördragsenlig särställning gentemot Europeiska unionen, som i varje fall för ögonblicket är utnyttjad till det yttersta. Det som man i fråga om dessa länder fortfarande kunde göra vore en fullständig anslutning, och ingenting annat. Men dessa länder måste själva avgöra om de vill det. Nu till den sista punkt som jag gärna vill klargöra - ledamoten Ferber är tyvärr inte kvar, fast jag bad honom stanna så att han får höra det jag har att säga. Jag måste nog ta Europeiska unionens stats- och regeringschefer i försvar mot anklagelsen att de skulle ha diskuterat Turkiets kandidatur i tre minuter. Det stämmer varken för Helsingfors eller för Köpenhamn. I båda fallen diskuterades detta i flera timmar. Det Ferber menade är möjligen det faktum att det i Köpenhamn bara behövdes tre minuter för att avgöra vilket Cypernprotokoll som skall användas, protokoll A eller protokoll B, efter att det konstaterats att de båda konfliktsparterna inte heller i Köpenhamn kunnat enas om en politisk lösning. Men jag vill gärna klargöra att Turkietfrågan alltid behandlats i rådet med största noggrannhet och att man även lagt ned mycket tid på den. Tack så mycket, herr kommissionär. Ert svar till Ferber är dessutom ett svar till hela kammaren. Det kommer att noteras i protokollet. Debatten är avslutad. Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens förklaringar om förberedelserna inför toppmötet EU/Ryssland. Herr Yiannitsis, tjänstgörande ordförande för rådet, har ordet. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Det tillfälle som i dag bereds mig att tala om Europeiska unionens förbindelser med Ryssland är utomordentligt lägligt mot bakgrund av att toppmötet i Sankt Petersburg, som kommer att äga rum i slutet av maj, har föranlett en helhetsöversyn av ramen för samarbete mellan de två sidorna, såväl här som i Moskva. Förberedelserna för detta toppmöte har även medfört att man anlagt ett mer övergripande synsätt på frågan om samarbete med Ryssland, och de visar i allt väsentligt på den gemensamma önskan att stärka våra förbindelser på grundval av gemensamma mål, på grundval av en ömsesidig ansträngning att lösa problem och att skapa nya utsikter. En grundläggande parameter i vår planering är det faktum att Ryssland - vår största och viktigaste granne - utgör en strategisk partner för unionen. Samtidigt kommer utvidgningen att ytterligare öka antalet kontaktpunkter, gemensamma intressen och gemensamma utmaningar. Trots de svårigheter landet stöter på i sin strävan att övergå till marknadsekonomi förblir Ryssland ett land med enorma möjligheter. För övrigt har den internationella situationen än en gång påmint om betydelsen av vår strategiska förbindelse med Ryssland. Denna bild får oss naturligtvis inte att glömma landets stora svagheter. Som jag nyss sade befinner sig Rysslands ekonomi fortfarande i ett övergångsskede. Landets ekonomi utgör endast en tiondel i volym av unionens - de 15 ländernas - ekonomi och drar till sig endast 4 procent av vår export, medan Europeiska unionen drar till sig 40 procent av landets egen export. Dessutom förblir marknadsekonomins institutioner svaga. Särskilt den finansiella sektorn står inför problem, och regelverket måste utvecklas. Slutligen har Ryssland ännu inte inträtt i Världshandelsorganisationen. Landets politiska system uppvisar en liknande bild. Trots de betydande framstegen för att stärka demokratin konstateras fortfarande brister när det gäller de mänskliga rättigheterna, särskilt i Tjetjenien, en fråga som jag skall återkomma till, men även problem med organiserad brottslighet och korruption. Det ligger utan tvivel i unionens intresse att hjälpa Ryssland att utveckla ett stabilt, demokratiskt och välmående samhälle genom att stärka landets band med Europa. Det är något vi har lyckats med i andra fall, naturligtvis genom att använda andra slags instrument än dem som har att göra med Ryssland. Och även om de medel vi använder är annorlunda utgör dock målen - det vill säga att sprida unionens värderingar i dess grannskap, i dess omgivning, den geografiska och den politiska - i allt väsentligt hela tiden grunden för vår politik. Med detta som utgångspunkt tog vi, alldeles i början av ordförandeskapet, initiativ till en första utvärdering av tillräckligheten för vår ram för samarbete med Ryssland. Som vi vet grundar sig förbindelserna med Ryssland ur avtalsmässig synvinkel på ett avtal om partnerskap och samarbete. Det undertecknades 1994, under det förra grekiska ordförandeskapet. Och jag vill påminna om att det är den typ av avtal som Europeiska unionen erbjudit alla länder i före detta Sovjetunionen, med undantag av de baltiska länderna, som vi nyligen välkomnade som EU-medlemmar. Med vissa skillnader har vi följaktligen samma typ av avtal med Ryssland som vi har med länderna i Centralasien. Denna orimlighet blev snabbt uppenbar, eftersom avtalet om partnerskap och samarbete inte kan tillämpas på flera områden, som nära samarbete i rättsliga och inrikes frågor, i utrikes- och försvarspolitiska frågor, i frågor rörande icke-spridning av kärnvapen, bekämpning av terrorism och andra frågor. Och det var ett av huvudskälen till att vi 1999 antog en gemensam strategi för Ryssland. Detta samarbete blev verklighet genom en rad ad hoc-initiativ. Jag nämner som exempel energidialogen, initiativet att inrätta ett gemensamt europeiskt ekonomiskt samarbetsområde och handlingsplanen för samarbete i rättsliga och inrikes frågor, vilka dock saknar avtalsmässig rättslig grund. Uppfattningarna om tillräckligheten för samarbetsramen EU-Ryssland, i jämförelse med att ett brett spektrum av förbindelser täcks, är många. Alla medger att ramen i hög grad blivit omsprungen av händelserna och att detta kommer att bli ännu tydligare i framtiden. Å andra sidan tycks varken EU eller Ryssland vara redo att genomföra en genomgripande reform av ramen, en reform som även skulle förutsätta tidsödande förfaranden för nya förhandlingar och ny ratificering. Inför detta faktum har ordförandeskapet föreslagit att man vid toppmötet uteslutande skall ägna sig åt framtiden för våra förbindelser med Ryssland och närma sig frågan på två nivåer, naturligtvis med mötet i Sankt Petersburg som horisont för beslutsfattande. Den första nivån innebär att reformera samarbetsstrukturerna i syfte att rationalisera och garantera påtagliga resultat på fastställd basis och den andra att undersöka möjligheten för toppmötet att ge ett politiskt mandat att inleda processen för att bearbeta idéer och stärka samarbetsramen på de områden där det finns behov. På den första nivån, att reformera samarbetsstrukturerna, har processen redan burit frukt i form av konkreta förslag till den ryska sidan. Vi hoppas att Ryssland kommer att reagera positivt och att detta kommer att reflekteras i slutsatserna från toppmötet. När det gäller den andra nivån finns det vissa reservationer bland parterna i fråga om det lämpliga i att inleda processen för att uppgradera våra förbindelser med Ryssland samtidigt som den befintliga ramen ännu inte har genomförts fullt ut. Vi tror att det för att Ryssland skall binda sig vid en process för gradvis harmonisering till de europeiska normerna behövs en balanserad politik av drivfjädrar och villkor, vilken bland drivfjädrarna kan omfatta utsikten till en långsiktig uppgradering av samarbetsramen på områden där vi alla vet att det behövs och där allt visar att det kommer att ske förr eller senare, framför allt i frågor inom den andra och den tredje pelaren. Vi tror dessutom att toppmötet i Sankt Petersburg - det första efter utvidgningen och med deltagande av alla de nya medlemsstaterna - utgör det rätta forumet för att ta det steget. Förutom utsikterna på medellång och lång sikt för våra förbindelser med Ryssland har vi även betonat vikten av att omedelbart uppnå påtagliga resultat i en rad olösta frågor. En viktig fråga som dragit ut på tiden i de två sidornas förbindelser, undertecknandet av avtalet om det multilaterala miljöprogrammet för kärnenergisektorn i Ryssland, har redan bestämts till den 21 maj i Stockholm. För det andra har de problem som är förknippade med genomförandet av lösningen för persontransport mellan Kaliningrad och övriga Ryssland övervunnits. För det tredje har förhandlingarna inför slutandet av ett återtagandeavtal EU-Ryssland inletts, och vi hoppas att de kommer att slutföras snabbt. För det fjärde är vi optimistiska om att mekanismen för tvistlösning inom ramen för avtalet om partnerskap och samarbete kommer att ha inrättats till toppmötet. Positivt är också att vi har lyckats förmå Ryssland att bjuda in unionens tio nya medlemmar till Sankt Petersburg. Mötet får därigenom ännu större symbolisk betydelse och kan bidra till ett fredligt och säkert Europa som möter utmaningar genom närmare samarbete. Under våra överläggningar med Ryssland har vi även beslutat att koppla samman framstegen i frågor som intresserar Ryssland mer med motsvarande framsteg i frågor som intresserar oss - EU - mer, i syfte att åstadkomma konkreta resultat. Vi har således koncentrerat våra ansträngningar på miljön, det vill säga på att få Ryssland att förbinda sig att ratificera Kyotoprotokollet, på kärnsäkerhet, på sjösäkerhetsfrågor samt rättsliga och inrikes frågor och även betonat vikten av framsteg i förhandlingarna om återtagandeavtalet. Jag framhåller slutligen det gemensamma intresset av att bekämpa det hot som narkotika från Afghanistan och Centralasien utgör. Jag skulle även vilja säga några ord om Tjetjenienfrågan, vid vilken vi fäster särskild vikt. Till att börja med skulle jag än en gång vilja uttrycka vår avsky för de dödsbringande terrorbombattackerna nyligen, som kostade dussintals människor livet. I dag har ett nytt sådant dåd utförts. Å andra sidan vill vi välkomna presidents Putins uttalanden efter attacken, i vilka han lovade att fortsätta ansträngningarna att lösa problemet med politiska medel. Vi anser att den politiska processen och dialogen är den enda vägen att uppnå en varaktig lösning på problemet. Vi fortsätter att gripa varje tillfälle att understryka behovet av att respektera de mänskliga rättigheterna och behovet av att straffa dem som gör sig skyldiga till kränkningar av de mänskliga rättigheterna och till kränkningar av den internationella humanitära rätten. Samtidigt måste vi uppmuntra Moskva att genomföra en helhetspolitik för Tjetjenien, vilken måste syfta till att upprätta freden, till att befästa ett klimat av förtroende samt till ekonomisk och social återuppbyggnad av regionen. Vi bör i detta syfte undersöka möjligheten att utarbeta konkreta program för att främja demokratin, rättsstaten, institutionerna och den sociala återhämtningen. I fråga om resultaten av folkomröstningen i mars konstaterar vi med tillfredsställelse att röstningen, trots den synnerligen svåra situationen, ägde rum utan våldsamma episoder. Vi måste framhålla att godkännandet av författningen, trots vissa oegentligheter och organisatoriska svagheter, i princip kan bedömas positivt och betraktas som ett första steg av Moskva i riktning mot en politisk lösning i Tjetjenien. Slutligen anser ordförandeskapet att Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa (OSSE) kan ge de ryska myndigheterna i regionen värdefull hjälp i deras ansträngningar. Vi stöder helhjärtat de ansträngningar som görs av Nederländerna, som i egenskap av ordförandeland för OSSE för diskussioner med den ryska regeringen om verksamhetsvillkoren för en ny OSSE-delegation i Tjetjenien. Vi välkomnar resultaten hittills av dessa diskussioner, som tycks öppna vägen för en närvaro för organisationen där, och hyser gott hopp om att organisationen därför kommer att kunna inleda sin verksamhet och bidra positivt till ansträngningarna för fred och demokrati i regionen. Herr talman, herr rådsordförande, mina damer och herrar! Det förestående toppmötet EU-Ryssland i Sankt Petersburg ger ett välkommet tillfälle att se hur våra förbindelser är, och att analysera vilka uppgifter vi måste lösa gemensamt. Båda sidor är helt överens om att våra förbindelser är omfattande och baserade på långsiktighet, att de måste vila på gemensamma värden och att de måste vidareutvecklas med tanke på ett strategiskt partnerskap. Från vår sida fäster vi särskild vikt vid samarbetet på områden som vi betraktar som risker som bara kan behärskas gemensamt, exempelvis miljöskydd, kärnsäkerhet och frågor i rättsliga och inrikes ärenden. Våra förbindelser med Ryssland påverkas också, men inte till övervägande del, genom Europeiska unionens utvidgning - den debatt vi just har fört visar ju i denna riktning. Den grannskapspolitik som diskuterats under eftermiddagen spelar en stor roll i våra förbindelser med Ryssland, men dessutom finns det andra viktiga faktorer, exempelvis Europeiska unionens energiförsörjningssäkerhet, den gemensamma kampen mot terrorismen och det nödvändiga samarbetet för att lösa viktiga regionala och världspolitiska problem. Från ryskt håll märker vi ett särskilt intresse av samarbete inom det säkerhetspolitiska området, exempelvis det ryska deltagandet i polisuppdraget i Bosnien och Hercegovina eller förslaget till ett gemensamt europeiskt centrum för krishantering. Nå, vi har kommit en bra bit på väg i somliga frågor på senaste tiden, i första hand när det gäller Kaliningrad: De transitfrågor som ju Europaparlamentet utförligt har ägnat sig åt har nu lyckligtvis lösts. Instrumenten, som vi på sin tid föreslog i avtalet med Ryssland, har införts och kan tillämpas från och med juli. Det har också redan beslutats om ett särskilt Tacisprogram för Kaliningrad för att bidra till att den socioekonomiska klyftan - skillnaden mellan Kaliningrad och grannländerna, som det redan talats om under eftermiddagen - inte ökas ytterligare, utan att den minskar. Som rådets ordförande redan har sagt har förhandlingarna om ett avtal om återtagande kommit en bra bit på väg. Jag vill också påpeka att energidialogen med Ryssland har lett till konkreta resultat. Det visar till exempel enandet i fråga om projekt av gemensamt intresse och energiteknikcentrumet i Moskva. Vi hoppas kunna lägga fram ett gemensamt koncept för det gemensamma ekonomiska området i slutet av detta år. Förhandlingarna om Rysslands anslutning till WTO går framåt. Nästa vecka kommer vi i Stockholm att skriva under det multilaterala miljöprogrammet för insatser på kärnenergiområdet med Ryssland och andra givarländer. Det är verkligen ett genombrott när det gäller att komma till rätta med de gamla kärnenergirelaterade miljösynderna i nordvästra Ryssland. Vi hoppas på ett förbud mot transporter av tung eldningsolja på Östersjön i tankfartyg med enkelskrov. Tyvärr har Kyotoprotokollet fortfarande inte ratificerats i Ryssland. Denna fråga måste därför få hög prioritet i de kommande samtalen på politisk nivå. Det finns en rad frågor - det bör man inte förtiga - där vi trots enighet om de grundläggande målen ändå har olika uppfattning om hur målen skall uppnås. Ingen av sidorna vill ha några nya skiljediken eller ridåer i Europa. I synnerhet vill kommissionen genom grannskapsförslagen från i mars förhindra att det vid Europeiska unionens östra gräns uppstår några nya skiljediken, som skulle kunna leda till ett Europa uppdelat i två klasser. Den utvidgade unionen måste fortsätta att intensifiera och fördjupa samarbetet med sina grannländer, men våra säkerhetsbehov kräver en fullständig och effektiv tillämpning av Schengenbestämmelserna, också från de nya medlemsstaternas sida, när de så småningom ansluter sig till Schengenavtalet. Det finns inom Europeiska unionen långtgående förbehåll mot det ryska önskemålet om en detaljerad tidsplan för fullständig visumfrihet. Som ett långsiktigt mål är det naturligtvis möjligt, och partnerskaps- och samarbetsavtalets instanser skulle kunna arbeta med det. Men redan nu bör vi inom ramen för Schengen utnyttja alla möjligheter för att göra den lilla gränstrafiken så enkel som möjlig och främja gränsöverskridande ekonomisk utveckling. Naturligtvis måste också instrumenten för den tekniska hjälpen optimeras i detta avseende. Rådets ordförande yttrade sig lyckligtvis om Tjetjenien. Det vill jag bara bekräfta från kommissionens sida. Även för oss finns frågan absolut kvar på dagordningen, och vår prioritering kvarstår: en fredlig politisk lösning, respekt för de mänskliga rättigheterna samt humanitär hjälp. Vi är ense med den ryska sidan om att strukturerna för vårt samarbete måste utformas på ett mer effektivt sätt. Men vi kan inte efterkomma önskemålet om en mer långtgående tillämpning av formeln 15 + 1 eller i framtiden 25 + 1. Här kommer vi alltför nära kärnpunkten i EU:s identitet. Vi ser emellertid ett avsevärt spelrum för att förbättra institutionernas insats inom ramen för partnerskaps- och samarbetsavtalet, särskilt med tanke på samarbetsrådet. Till slut vill vi slå fast att anpassningen till utvidgningen av EU leder till olika synsätt. Ryssland går för närvarande ut från att utsträckandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet till de nya EU-medlemmarna gör det möjligt att omförhandla handelspolitiska och andra frågor. Det är inte vår ståndpunkt. Vi hoppas däremot att den i princip positiva bedömningen i Ryssland av EU:s utvidgning kommer att bidra till att partnerskaps- och samarbetsavtalet behålls som grundval för våra förbindelser, varvid de nya medlemmarna inbegrips. Kommissionen kommer inte att ta upp några förhandlingar om följderna av utvidgningen. Med tanke på mångfalden frågor samt nödvändigheten av att alla närvarande statschefer i Sankt Petersburg ges möjlighet att lägga fram sina ståndpunkter är toppmötet i Sankt Petersburg mer än någonsin beroende av att det görs grundliga förberedelser. EU:s sida företräds därvid på beprövat sätt av ordförandeskapet, kommissionen och rådets sekretariat, och de mål som rådet i detta sammanhang satt upp har ju Yiannitsis utförligen skildrat för er, och allt detta sker i fullständig samstämmighet. Herr talman! Fyra minuter, det är ganska mycket, i synnerhet efter att såväl rådets ordförande som kommissionsledamoten egentligen har besvarat en hel del av de frågor som ställts i resolutionen, vilket jag tackar för. Ryssland fortsätter naturligtvis att vara ett mycket viktigt ämne för oss, vilket egentligen inte beror så mycket på att vår gräns har blivit så mycket längre, för då Finland anslöt sig förde det med sig större delen av denna gräns. Gränsen är egentligen bara förlängd runt Kaliningrad och Baltikum. Jag vill därför gärna börja med detta. Förra gången frågade jag om man från rådets sida kan uppmana Ryssland att, i förlängningen av behandlingen av Kaliningradfrågan om transitvisum för de ryska medborgarna, se till att alla gränsavtal mellan Ryssland och de tre baltiska staterna ratificeras. Det har fortfarande inte skett någonting väsentligt på det området. Kommissionsledamoten nickade uttryckligen redan förra gången att han instämde helt i detta, för det är naturligtvis inte så att ryssarna när de åker till Sankt Petersburg kommer att åka via Litauen och Vitryssland, utan via Litauen, Lettland och Estland. Det är anledningen till att det är mycket viktigt att vi på detta sätt har en möjlighet att utöva press på ryssarna för att nu äntligen få denna lilla fåniga tvist ur världen. Jag hoppas att rådets ordförande kommer att tänka över den här punkten ännu en gång. Rådets ordförande har också talat om avtalen, och han har naturligtvis också haft med klagomålen på utförandet i beräkningen. Han lovar oss effektivisering, vilket förmodligen innebär att även de ryska klagomålen måste komma mer i fokus, att man skall åstadkomma mer effektivitet, mer garanterad finansiering - det är naturligtvis i vilket fall som helst en viktig punkt - mer stöd i projektförvaltningen och liknande och att ett nytt miljöprogram inom den nordliga dimensionen förmodligen skulle kunna fungera som förebild härvidlag. Jag har med tillfredsställelse hört att det görs framsteg vad detta beträffar. Vid vårt senaste besök i Murmansk visade det sig nämligen att saneringen av de kärnenergidrivna u-båtarna sker i ett mycket långsamt tempo. Det ligger i vårt gemensamma intresse att detta kan fortsätta i ett raskare tempo. I detta sammanhang skulle det också vara intressant att få höra från er i hur hög grad Tacis kan knytas till gränsöverskridande projekt. Gränsöverskridande projekt är i vilket fall som helst alltid svåra, men det verkar som om det egentligen blir ännu lite svårare med Tacis. Det gladde mig att kunna konstatera att det gemensamma europeiska ekonomiska området togs upp vid toppmötet. Jag skulle vilja fråga om detta är en av de typiska effekterna av vår uppfattning om det utvidgade Europa. Gäller det utvidgade Europa egentligen den sortens bilaterala avtal som detta gemensamma ekonomiska område med Ryssland? Har vi i det här sammanhanget även tänkt på de andra frågorna som uppkommer vid ett utvidgat Europa, exempelvis Rysslands demokratiska utveckling? Har vi något inflytande här? Om så är fallet, på vilket sätt? Vi kan naturligtvis ännu inte riktigt kalla Ryska federationen en helt normal demokrati. Ryssland borde integreras i de europeiska säkerhetsstrukturerna, säger många. Jag har emellertid en fråga i samband med detta. Det är naturligtvis väldigt bra om Ryssland integreras i de transatlantiska säkerhetsstrukturerna. Det betraktar jag redan som ett verkligt bra steg. Men vilken skulle nu bli effekten om Ryssland, som ändå är en tidigare stormakt med stor militär potential, skulle spela en stark roll i den europeiska säkerhets- och försvarspolitiken? Jag anser att våra förbindelser då skulle bli något obalanserade. Jag skulle gärna vilja höra hur i synnerhet rådet bedömer detta. I resolutionen uppmanas vidare kommissionen att upprätta ett strategiskt partnerskap. Det innebär naturligtvis att det måste finnas konvergens i EU:s politik. Ett strategiskt partnerskap har egentligen större betydelse för oss, nämligen den att EU enas, än det har för Ryssland. Det har också visat sig tidigare. Hur står det egentligen till med möjligheterna till konvergens inom den här politiken i ett strategiskt partnerskap med Ryssland, nu med krisen i Irak och i Europeiska unionen när det gäller Irak? Jag skulle vilja tillönska kommissionsledamoten mycket kurage när det gäller att lägga fram rapporter på det här området. Herr talman, ärade företrädare för rådet, ärade kommissionär och bästa kolleger! Nu måste vi gå in i ett nytt skede när det gäller våra förbindelser med Ryssland. Såväl Ryssland som unionen och också världen befinner sig nu i en sådan situation att vi måste agera. Vi har bara genomfört en del av det grundläggande dokumentet, partnerskaps- och samarbetsavtalet. Reformerna har bromsats upp på grund av byråkratin, och den allmänna trögheten, Kaliningradfrågan, miljöproblemen och kommunikationssvårigheterna har tagit på krafterna. Terrorattackerna, och här vill jag framföra mitt djupa deltagande i sorgen till offrens anhöriga - och likaså till offren - vittnar om att man i Tjetjenien motsätter sig en politisk lösning, fastän jag har förstått att Rysslands regering gått in för det just genom att ordna val. Den människorättsliga situationen i Ryssland kräver mycket arbete. Kanske är det så att vi borde tillsätta en arbetsgrupp för att tillsammans med Ryssland arbeta med Tjetjenienfrågan som tär på vårt samarbete. Reformerna i Ryssland har alltså varit långsamma. Samtidigt blir de central- och östeuropeiska staternas styrka med Europeiska unionens draghjälp snabbare och hållbarare. Ryssland kan förlora sina marknader inom området, och utvidgningen av unionen kan i värsta fall isolera Ryssland. Därför betonar jag behovet av en ny taktik: vi behöver ett nytt strategiskt partnerskap tillsammans med Ryssland. Kriget i Irak har visat att Ryssland hör till det europeiska samarbetsområdet; det är det senaste exemplet på detta. Toppen av det här partnerskapet kunde bestå i en modernisering av Ryssland, en operation för det civila samhället. Ekonomin kunde påskyndas genom energisamarbete, där man trots allt hittills inte har åstadkommit så mycket. Den nordliga dimensionen kunde fungera som exempel; om den finansieras väl skulle den förstärka partnerskapet. I Ryssland måste man åstadkomma ett avtal om investeringsskydd. Landet måste så snabbt som möjligt bli medlem i WTO samt på ett visst sätt även delaktigt i det europeiska säkerhetssamarbetet. Det är så att ju snabbare Ryssland blir mera västerländskt, desto snabbare kan man rätta till människorättsfrågorna där. I den innersta delen av världens mest belastade hav - Östersjön - längst in i den grunda Finska viken skall Ryssland bygga hela tre oljehamnar. På vintern är den fasta isen där 70 centimeter tjock, och packisen kan vara upp till 20 meter hög. Förra vintern drev dussintals fartyg i brist på isbrytarassistans med isen - alltså sådana fartyg som var på väg till Ryssland. Under sådana vådliga förhållanden utgör fartyg utan isförstärkning en miljöbomb liknande Prestige. Jag frågar därför rådet vilka åtgärder Grekland som ordförandeland har vidtagit för att endast sådana isförstärkta tanker med dubbelskrov skall få anlöpa Rysslands tre nya oljehamnar, och kan göra det på ett tryggt sätt. En sak beträffande Ryssland har ofta blivit förbisedd. Det är betydelsen av den ryska kulturen, vilken man fortfarande känner dåligt till i Europa. Nu när vårt system - informationssamhället - ropar efter innehåll, kunde den ryska innehållsproduktionen göra den europeiska innehållsproduktionen, som konkurrerar internationellt, mångsidigare och rikare. Ryssland har vänt sig mot väst; jag tycker att landet också vänt sig mot norr, vilket den ryska aktiviteten inom de nordliga och nordvästra områdena vittnar om. Detta innebär att det nu har skapats en ny möjlighet för Europeiska unionen och Ryssland att snabbt förbättra samarbetet och för båda en chans att dra nytta av det. Herr talman! Enligt ELDR-gruppen erbjuder den resolution grupperna sinsemellan kommit överens om en bra grund för arbetet med toppmötet mellan EU och Ryssland. Ställningstagandet är framtidsinriktat och konstruktivt, men det innehåller även kritiska bedömningar. Resolutionen är nyttig även med tanke på den parlamentariska samarbetskommitténs möte mellan Europaparlamentet och den ryska duman, vilket hålls nästa vecka i Moskva. För min egen del vill jag framhäva att vi bör sträva efter att minska de ekonomiska och sociala skillnaderna vid alla unionens yttre gränser. I och med att EU:s och Rysslands gräns ytterligare förlängs måste vi kraftigt utveckla det gränsöverskridande samarbetet. Vi bör speciellt uppmuntra medlemsstaterna och regionerna vid EU:s yttre gränser att skapa direkta gränsöverskridande kontakter med Ryssland. Vid gränsen mellan Finland och Ryssland har man redan i drygt tio år idkat organiserat samarbete mellan grannregionerna. Man måste åstadkomma en liknande verksamhet mellan å ena sidan Estland och Ryssland och å andra sidan Lettland och Ryssland. Litauen och Polen måste för sin del ta ett särkilt ansvar för utvecklingen av Kaliningradområdet. Unionen bör förbereda sig på att finansiera detta samarbete mellan grannregionerna. Vi behöver ett nytt finansieringsinstrument för samarbetet mellan gränsregionerna. De nuvarande Tacis- och Interregsystemen är inte tillräckligt starka, och man har inte kunnat samordna dem tillräckligt bra. Man måste skapa ett nytt finansieringssystem som även kan användas vid de övriga av unionens yttre gränser. Förebild för detta nya system kunde vara Pharesystemet innan det blev en del av anslutningsprocessen. Herr talman! Det är ju uppenbarligen här i kammaren inte fråga om att vi inte vill ha ett verkligt intensivt partnerskap med Ryssland, och det har under de gångna åren gjorts många framsteg mellan Ryssland och EU och även kandidatländerna, men samtidigt finns det också olösta problem. Ett av dem har just berörts, och för mig är de frågor som hänger samman med Kaliningradområdet fortfarande inte lösta på ett tillfredsställande sätt, för att inte tala om att de positiva möjligheter som denna fråga skulle kunna innebära varken har utnyttjats av den ryska regeringen eller av Europeiska unionen på något målmedvetet, omfattande eller rentav strategiskt sätt. ?Strategisk? är för mig nyckelordet för det som jag vill påpeka. Jag tror att vi borde göra en betydligt mer kritisk bedömning av Europeiska unionens gemensamma strategi från och med juni 1999. Kollegan Oostlander har också redan påpekat detta. Enligt min åsikt har den hittills varken varit gemensam eller i ordets egentliga betydelse någon strategi, och det mycket mer anspråkslösa, faktiskt existerande konceptet för förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland genomförs på ett otillräckligt sätt. Jag vill för det första framhäva ansvaret för och möjligheterna till ett strategiskt säkerhetspolitiskt partnerskap. Enligt min åsikt är det av största vikt att Europeiska unionen och Ryssland gemensamt bidrar till en multilateralism genom att strategiskt utveckla sina förbindelser, och genom att bidra till ett stärkande av den internationella rätten, till internationellt samarbete, FN, internationella avtal och internationell avrustning. Jag anser också att det är nödvändigt nu med tanke på FN:s roll när det gäller att bygga upp Irak. För det andra behöver vi en substantiell och kvalitativ vidareutveckling av de ekonomiska förbindelserna med Ryssland. Energialliansen är absolut viktig, anser jag, men den är otillräcklig. Jag tror att man medvetet i viss utsträckning borde utveckla ömsesidiga, jämlika ekonomiska nätverk. Jag anser att det är ekonomiskt förnuftigt, och det skulle kunna stadfästa ett mycket nära förhållande mellan Europeiska unionen och Ryssland. För det andra tror jag att det är helt oacceptabelt att den ryska exporten till EU strukturellt motsvarar exporten från ett råvarurikt utvecklingsland. Jag vet att det är mycket svårt att ändra på. Därför är det särskilt viktigt med politiska ansträngningar från båda sidor. För det tredje behöver ett strategiskt partnerskap på båda sidor konsekvent inriktas på demokrati och genomförande av de mänskliga rättigheterna samt minoriteternas rättigheter. Man måste acceptera olika värderingar. Det som inte får existera är en konjunkturbetingad behandling av de mänskliga rättigheterna och deras roll, vilket jag har sett från många EU-regeringars sida, särskilt när det gäller Tjetjenien. För mig är detta också ett tecken på bristande strategi. Avslutningsvis vill jag säga att jag önskar att vi inför den europeiska allmänheten och även här i kammaren gentemot kommissionen, rådet och ryska regeringen skulle ha modet att någon gång tala lite mer beslutsamt om det strategiska och institutionella målet med ett strategiskt förhållande mellan Europeiska unionen och Ryssland, så att dörren förblir öppen. Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! När det gäller förbindelserna med Ryssland har jag ett intryck av att de värden som Europeiska unionen grundar sig på, och som även gäller förbindelserna med Ryssland, i stor utsträckning är på väg att försvinna. Medan man förhandlar om delaktighet i enorma energikällor i Ryssland och om försvarssamarbete spelar de demokratiska grundläggande rättigheterna och respekten för mänskliga rättigheter över huvud taget inte längre någon roll. Men alla former av partnerskaps- och samarbetsförbindelser samt ekonomiska förbindelser grundar sig på fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter. Det föreskrivs i de första paragraferna av avtalet! Det innebär att inskränkning av pressfriheten, förföljelse av journalister, massiva politiska påtryckningar på rättsväsendet, situationen i fängelserna och inte minst kränkningarna av de mänskliga rättigheterna under kriget mot det tjetjenska folket måste stå i centrum för samtalen vid toppmötet, och inte bara till desserten och vid den avslutande middagen. Koncessionerna i de ekonomiska förbindelserna och stödet till den militära forskningen måste knytas till avsevärda förbättringar när det gäller situationen för de mänskliga rättigheterna och iakttagandet av de grundläggande rättigheterna i Ryssland. Det kom vi i alla fall överens om när vi godkände partnerskaps- och samarbetsavtalet här i parlamentet mellan kommissionen, rådet och Europaparlamentet. Jag förväntar mig att kommissionen och rådet håller detta löfte. Det betyder att ett fredligt biläggande av konflikten i Tjetjenien äntligen måste prioriteras i diskussionerna, och att man verkligen måste insistera på att det äntligen förs en dialog. Det är klart att vi alla, inklusive vår grupp, fördömer de brott som begås där av båda sidor, både bombattentaten och de brott som begås av det ryska inrikesministeriet. Vi fördömer försöken att komma fram till lösningar genom att man använder våld mot civilbefolkningen. Så får det inte gå till. En fredlig dialog är den enda möjligheten. Men det måste också ske genom koncessioner från den ryska regeringens sida, och det måste framför allt möjliggöras genom att man lagför de förbrytelser som begås mot civilbefolkningen från statens sida. I detta sammanhang ber jag om att ni kastar om prioriteringarna vid detta toppmöte och inte, som ni här båda har lagt fram det, ställer de ekonomiska förbindelserna i centrum. Herr talman! Två blodiga terrordåd i Tjetjenien och Saudiarabien i början av den här veckan understryker nödvändigheten av internationell kamp mot internationell terrorism. Just denna politiska angelägenhet kräver effektiva åtgärder. I det avseendet ger den ryska anti-terroroperationen i Tjetjenien upphov till stora frågetecken, inte minst från den ryska politiken och invånarna själva. Om huvudorsaken talar en aktuell vetenskaplig analys sitt tydliga språk: ?En verklig normalisering och pacificering av Tjetjenien står i vägen för framför allt de grymheter som begåtts av de ryska stridskrafterna och specialenheterna.? Tråkigt nog lockar de tjetjenska terrorgrupperna många unga tjetjener eftersom de annars fruktar att fångas in, misshandlas, torteras och till och med skjutas till döds av fullständigt urskillningslösa ryska soldater. I det föreliggande resolutionsförslaget sägs det ingenting om den här oroväckande situationen i Nordkaukasus. Denna kammare önskar, med tanke på den näst sista punkten, först avvakta rapporten om det besök i Tjetjenien som parlamentets delegation kommer att avlägga i mitten av juni. Efter vad jag hoppas kommer rådet och kommissionen att ta upp tillvägagångssättet i fråga om den fullständigt förkastliga tjetjenska terrorismen - detta får det inte råda något missförstånd om - vid det kommande toppmötet med Ryska federationen. Och detta inte enbart på grund av bredare geografiska återverkningar ... Detta leder mig in på en annan viktig punkt i fråga om regional säkerhet och stabilitet. Punkt 4 i resolutionsförslaget välkomnar ett aktivt deltagande från såväl EU:s som Rysslands sida i fredsprocessen i Mellanöstern. Denna fredsprocess är dock inte alls till nytta för Islamiska republiken Irans militära ambitioner på kärnvapenområdet. USA fruktar att dessa persiska ambitioner faktiskt drar fördel av det befintliga kärnenergisamarbetet mellan Iran och Ryssland. Från amerikansk sida har man därför i början av den här månaden uppmanat Moskva att ompröva det här specifika samarbetet. Delar rådet och kommissionen vår atlantiska bundsförvants oro, och har man också för avsikt att föra den här frågan på tal med Kreml vid det kommande toppmötet? Jag hoppas verkligen att man kommer att inta en gemensam transatlantisk front gentemot Ryssland och Iran! Herr talman, herr kommissionär, herr rådsordförande, kära kolleger! Jag tycker att den text som vi skall rösta om i morgon om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland uppriktigt sagt är motbjudande. Oostlander talar om sin oro när det gäller demokratiseringen, eller bristen på demokratisering, i Ryssland, men säger inte ett ord om Tjetjenien under de fyra minuter hans inlägg pågår. Paasilinna som tillsammans med Oostlander är en av huvudpersonerna bakom denna resolution talar inte heller om det. Resolutionen innehåller till och med en eloge till den ryska militärmakten i dess egenskap av fredsbevarande styrka. Tänk på de ryska fredsbevarande styrkorna i Tjetjenien eller annorstädes - i Afghanistan för några år sedan till exempel - var och en får göra sin egen bedömning! För en gångs skull har åtminstone rådet talat lite om Tjetjenien, men jag tror att rådet hittar på; jag skulle till och med vilja påstå att man ljuger. Men rådet hittar på och ljuger på samma gång eftersom frågan inte är den som rådets ordförande lagt fram. Den politiska lösning som föreslagits av Putin är inte en politisk lösning utan en uppmaning till två former av terrorism: den terror som dagligen utövas av de ryska styrkor som är närvarande i Tjetjenien och aktionerna från terroristgrupper som i hemlighet får hjälp av dessa ryska militärstyrkor, som nu ockuperar all mark och inte längre ger den politiska lösning som förespråkas av rådet någon chans. Vi har gjort allt, EU har gjort allt för att isolera Maschadov, som ändå valts av det tjetjenska folket vid val som godkänts av OSSE. Europeiska unionen har gjort allt för att ministrarna i Maschadovs regering inte längre skall kunna röra sig i Europa, inte längre kan besöka politiska myndigheter i Europeiska unionens olika länder. Unionen har gjort allt för att förstöra alla möjligheter till verkliga förhandlingar mellan tjetjenerna och de ryska myndigheterna. I dag är det en slags Quislinganda som råder i Grozny och de områden som lyder under Moskva. Ibland gör man uppror och avger en rapport, som ni inte nämnt herr rådsordförande, där man talar om den terrorpolitik som dagligen bedrivs av de ryska myndigheterna i Tjetjenien. Sådan är verkligheten i dag. Utan president Maschadov finns det ingen möjlighet till fred, och då kommer det inte att finnas någon möjlighet till politisk lösning i Tjetjenien. Utan ett tydligt budskap till Putin om att han skall inleda förhandlingar kommer det inte att finnas någon lösning i Tjetjenien. Putin förklarade för övrigt i Financial Times, för ca tio månader sedan, att det problem Ryssland står inför inte handlar om Tjetjeniens slutliga ställning, utan om ett säkerhetsproblem. Utrikesministern i Maschadovs regering föreslog att Tjetjenien provisoriskt skulle administreras av FN just för att lugna de ryska myndigheterna och att man under loppet av fem eller tio år skulle inrätta en administration för den tjetjenska staten som skulle utgöra en garanti mot hotet mot den ryska säkerheten. Ni talar inte om det, ni vill inte se det, ni vill inte se den tjetjenska utrikesministern som inte längre kan röra sig i Europa, som ni har vägrat visum, på samma sätt som ni vägrat de övriga medlemmarna i Maschadovs regering visum. Det är motsatsen till vad som borde göras, och ändå är det vad ni fortsätter att göra. Det är det som förhindrar att den onda terrorcirkeln kan brytas, det som varje dag, såsom Belder och Schroedter sade, gör unga tjetjener förtvivlade, ungdomar som sett sina föräldrar, bröder och kusiner dödas i Grozny eller andra tjetjenska städer och sett dem kidnappas och våldtas av de ryska styrkorna. Genom att agera på detta sätt kastar ni dem i famnen på de extremister som finansierar några dårar i en annan del av världen. Attityden måste snarast ändras, annars kommer ni att få acceptera att det inte blir champagne utan blod ni får dricka vid det kommande toppmötet i Sankt Petersburg. Herr talman! Vi kan inte komma förbi Ryssland, varken på internationell eller global nivå, vilket Irakkrisen visade, eller på europeisk nivå, och det är helt riktigt. Vi behöver Ryssland som partner, och jag anser att det också är önskvärt och eftersträvansvärt att vi fördjupar samarbetet med Ryssland. Utvidgningen av Europeiska unionen skall ju inte betraktas av Ryssland som en fientlig handling, utan som en möjlighet. Gränserna - det har redan ofta betonats - flyttas, och genom utvidgningen får vi gemensamma gränser med Ryssland. Det är mycket positivt att problemet med den ryska enklaven Kaliningrad, det tidigare Königsberg, kunde lösas redan under det danska ordförandeskapet. Nu skall alltså ett nytt toppmöte äga rum den 31 maj, ett EU-Ryssland-toppmöte med anledning av Sankt Petersburgs 300-årsjubileum. Sedan 1999 har vi ju haft en gemensam strategi, vars hörnpelare skall utgöras av demokrati, rättsprinciper, fortsatt integrering i ett europeiskt ekonomiskt och socialt område samt en allmän förbättring av säkerheten och stabiliteten, liksom reformer inom energisektorn och den gemensamma kampen mot den organiserade brottsligheten. Ryssland eftersträvar inte något medlemskap i EU. Det skulle också strida mot dess bild av sig själv som en stormakt. Europeiska unionen bör eftersträva ett äkta samarbete med Ryssland, inte minst genom att Europeiska investeringsbanken medges större handlingsmöjligheter i Ryssland, en tanke som Österrikes förbundskansler Schüssel också uttryckligen har försvarat i ett brev till kommissionens ordförande Prodi. Om Ryssland ratificerade avtalet med Europeiska investeringsbanken, som inriktar sig på den nordliga dimensionen, då skulle ryssarna genast få 100 miljoner euro till förfogande, och en del av det radioaktiva avfallet från u-båtar skulle då kunna undanröjas. I fråga om Tjetjenien är det klart att vi måste kräva att de mänskliga rättigheterna iakttas samt att terrorismen fördöms, vilken för bara några dagar sedan återigen skördade civila offer. Men här krävs det säkert diplomati för att bryta den onda cirkeln med våld och motvåld. Herr talman, herr rådsrepresentant och herr kommissionär! Jag tycker att man i denna debatt är uppriktigare när det gäller relationerna till Ryssland än vad man har varit på länge. Vi har många gånger tidigare hymlat om att vi har nått resultat. I dag säger vi dock ganska tydligt att vi håller möten men att resultaten är litet långt borta. Denna uppriktighet glädjer mig, och jag hoppas därför att kommissionens inställning faktiskt kommer att hålla. Vi behöver inga nya organ. Det råd som har föreslagits - 15 plus 1 - hoppas jag att EU ställer sig avvisande till. Jag tror faktiskt också att det är litet för optimistiskt att som några av oss här tala om att vi har samma värdegrund. Det finns en risk att EU inte är så enhälligt i sitt Rysslandsförhållande som denna debatt visar. Det finns krafter som kan spela på och dela EU:s uppfattning. Dessutom tiger vi i frågan om Tjetjenien. Tänk på frågan om nya organ och om visumfrihet. Jag hoppas verkligen att den linje som kommissionen företrädde kommer att bli gällande. Om oenighet uppstår i denna typ av frågor och om kommissionens och rådets hållning då inte håller, kommer vi att få en liknande relation mellan EU och Ryssland som vi i dag har mellan EU och Amerika, dvs att vi är splittrade. Jag är glad över de miljöfrågor som både kommissionen och rådet tog upp. Vi har haft framgång med MNEPR. Det var dock egentligen inte PCA-avtalet som ledde fram, utan det var pengar. Det finns, förutom de ni nämnde, många andra olösta miljöfrågor. Det gäller frågor knutna till Stockholmskonventionerna, Esbo-konventionerna, sjösäkerheten. Jag ber er pressa på när det gäller de frågor som är viktiga för oss, såsom sjösäkerheten. Frågor om sjösäkerheten, miljön och de mänskliga rättigheterna måste stå på agendan. Herr talman! Tillåt mig några kompletterande anmärkningar om frågor som berörts under debatten, för i övrigt har fullgoda svar i en rad frågor getts såväl i mitt första inlägg som i kommissionens inlägg. Vi är naturligtvis angelägna om att toppmötet - liksom varje toppmöte med andra länder - skall bli lyckat. Syftet med de möten som hålls är just att främja de mål som även vi har i enlighet med de strävanden, värderingar och principer som vi vill främja. Vi vet att dessa processer många gånger är tidsödande och mödosamma. Jag känner inte till någon process som snabbt har lett till förändringar, till lösningar på problem som dragit ut på tiden. Jag vill tala om Kaliningrad. Arbetet med att lösa Kaliningradproblemet går framåt enligt tidsplanen och, tycker jag, på ett tillfredsställande sätt. Enligt utfästelser som gjorts skall dumans ratificering av gränsavtalet med Litauen ha skett före den 30 juni. Och vi räknar med att detsamma gäller även för återtagandeavtalet Ryssland-Litauen. Jag skulle också vilja säga att ett speciellt Tacisprogram för Kaliningrad planeras och att vår avsikt är just att toppmötet skall ge ett mandat att utarbeta en strategi gemensamt med Ryssland, i syfte att få till stånd en integrerad utveckling i detta ryska område. När det gäller den nordliga dimensionen befinner sig den nya handlingsplanen i förberedelsestadiet, och kommissionen är i färd med att sammanställa ett första förslag som vi i det följande kommer att behandla inom rådets ram. Vi anser att den nordliga dimensionen måste förbli ett viktigt instrument för att utveckla våra förbindelser med Ryssland. Undertecknandet av avtalet om ett multilateralt miljöprogram för kärnenergisektorn i Ryska federationen kommer att frigöra anslag till skyddet mot de kärntekniska riskerna i nordvästra Ryssland, anslag som ansamlats just inom den nordliga dimensionens ramar. Jag skulle vilja påpeka att det under de senaste dryga 13 åren har skett enorma förändringar när det gäller Ryssland. Traditionella stereotyper har vederlagts, nya förutsättningar har skapats, Rysslands förbindelser med Europeiska unionen, Nato och Förenta staterna har förändrats radikalt, och detta ger upphov till nya omständigheter, vars betydelse varje medlemsland och Europeiska unionen som helhet väger och försöker bestämma i syfte att se hur de bör gå vidare och vilken dynamik de bör ge. Inom dessa ramar måste man ta hänsyn till det som sagts om de utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska frågorna, men jag skulle vilja påpeka att man här måste vara väldigt försiktig. Detta är inte frågor där man kan gå framåt snabbt. De kräver ett långsiktigt synsätt och en långsiktig strategi samt ett tillvägagångssätt som inte ger upphov till konflikter och motstridiga omständigheter när det gäller grundläggande strategiska val av Europeiska unionen och Europa mer allmänt. Vi välkomnar följaktligen de möjligheter som öppnar sig och går framåt enligt de tillvägagångssätt och med den grad av frihet som vi från gång till gång bedömer öppnar för och medger olika former av närmare samarbete. Kan rådets tjänstgörande ordförande säga något mer om ratificeringen av gränsavtalen mellan Lettland, Estland och Ryssland? Jag bad uttryckligen om det. Herr ledamot! Jag kan meddela er att det i samband med slutförandet av avtalet mellan Ryssland och Litauen föreligger ett säkert löfte från duman om att gränsavtalet med Litauen skall ratificeras fram till slutet av denna månad. I fråga om de andra kan jag tyvärr inte ge er någon sådan positiv information, men vi arbetar på det. Det är emellertid i praktiken inte det minsta problematiskt, eftersom gränsprocedurerna är helt oomstridda. Det enda verkliga problemet fanns i samband med Kaliningrad, och det är löst. Jag har mottagit sex resolutionsförslag som ingivits i enlighet med artikel 37.2 för att avsluta debatten. Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden med frågor till rådet (B5-0089/2003). Vi skall behandla en rad frågor till rådet. Fråga nr 1 från Alexandros Alavanos (H-0215/03): Angående: Genomförande av rådets direktiv 1999/70/EG i Grekland I rådets direktiv 1999/70/EG Enligt artikel 2.1 i rådets direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete, som ingåtts av Europeiska fackliga samorganisationen, Europeiska industri- och arbetsgivarorganisationen och Europeiska centrumet för offentliga företag, skall medlemsstaterna följa ifrågavarande direktiv senast den 10 juli 2001. Enligt artikel 2.2 kan medlemsstaterna vid behov förfoga över ytterligare högst ett år för att genomföra ifrågavarande direktiv, om det är nödvändigt för att ta hänsyn till särskilda svårigheter eller till att genomförande sker genom kollektivavtal. Med hänsyn till dessa fakta uppmanar rådet ledamoten att ställa frågan till kommissionen, eftersom kommissionen är ansvarig för att övervaka framstegen när det gäller medlemsstaternas genomförande av gemenskapsrätten. Jag beklagar, men på grund av min egenskap av företrädare för rådet kan jag inte gå in på fler av de många detaljerna, vilka skulle belysa saken för ledamoten. Herr talman! Jag har uppmärksamt lyssnat till den tjänstgörande ordförandens svar. Helt visst har kommissionen ett ansvar för gemenskapslagstiftningens genomförande, men inte heller rådet kan vara helt utan ansvar för det faktum att ett medlemsland inte genomför ett betydelsefullt direktiv. I jämförelse med den ursprungliga frågan finns det i dag ett presidentdekret - utfärdat för en månad sedan -, men detta kvävdes i sin linda, eftersom Kretas civila appellationsdomstol i sin dom 466 år 2002 ansåg att det strider mot de grundläggande bestämmelserna i gemenskapsdirektivet. Jag kan inte göra annat än att upprepa min fråga, med dessa nya fakta, för den tjänstgörande ordföranden. Jag har ingenting annat att säga än att jag uppmanar ledamoten ta upp sin fråga med kommissionen. Fråga nr 2 från Josu Ortuondo Larrea (H-0217/03): Angående: Kriget mot Irak: tankning av bombplan B-52 som flyger över europeiska städer Baskien och hela nordöstra delen av Iberiska halvön har överraskats av en tidningsnotis om färdvägen för bombplanen B-52 från luftbasen i Fairford (England) mot Irak. Bombplanen tankas tydligen av tankflygplan ?KC-135 Stratotanker? medan de flyger över Bilbao, Pamplona, Zaragoza och Barcelona innan de kommer till Medelhavet. I stället för att tanka när de befinner sig över Atlanten väljer de en kortare väg genom att flyga över områden som ligger nära intill tätorter med hundratusentals invånare vars säkerhet äventyras. Spanska luftstridskrafternas flygplan har förbjudits att genomföra sådana flygningar över tätorter. Anser inte rådet att dessa flygplan kränker medborgarnas säkerhet genom att flyga över tätbefolkade städer? Anser inte rådet, om man även beaktar de tankningar som görs i luften, att man här underskattar befolkningens rättigheter genom att prioritera intressen relaterade till ett grymt krig som drivs i strid med den allmänna opinionen i Europa och globalt och utan godkännande av FN:s säkerhetsråd? Anser inte rådet att EU bör fördöma Aznar och dennes regering som tillåter dessa farliga luftoperationer och som stöder och deltar i det illegala kriget mot Irak? De påståenden som härrör från de journalistiska nyheter som ledamoten hänvisar till i sin fråga har varken offentliggjorts eller diskuterats i rådet. Frågan ligger under den spanska statens behörighet. Herr tjänstgörande rådsordförande! De spanska medborgarna glömmer inte bort hur Fraga Iribarne, grundare av och hederspresident i det spanska högerpartiet Partido Popular, förutom att han är mentor till president Aznar, lurade dem medan han var minister för diktatorn Franco genom att bada vid stränderna i Mojácar och säga att han gjorde det i Palomares, där fyra vätebomber hade fallit till följd av en kollision mellan ett B-52-bombplan och ett tankflygplan under en tankning i luften. Under tiden skrapade och tappade nordamerikanerna upp 105 hektar mark som hade blivit förorenat med radioaktivitet i ett stort område som stängdes för spanjorerna, vilket de döpte till Wilson-lägret. Även den här gången började den spanska regeringen, som leds av partiet Partido Popular, med att förneka att flera B-52-plan tankades medan de flög över städerna Bilbao, Iruña/Pamplona och Barcelona den 21 mars i år, på väg mot Irak. Inför de bevis som har tillhandahållits av lufttrafikkontrollanterna blev den spanska regeringen så illa tvungen att erkänna, vilket den gjorde i går, att den gav tillstånd till överflygning och tankning den dagen av åtta bombflygplan lastade med 240 ton bomber, och den rättfärdigade detta genom att säga att det handlade om en manöver med låga risker. Anser rådet att det är godtagbart att dessa tankningar genomförs under flygningar över tätbefolkade städer och att man säger att det inte finns några risker med detta? Anser rådet att det är demokratiskt att en regering cyniskt har förnekat dessa händelser och har lurat sina medborgare på ett sådant uppenbart sätt? Jag tycker att ledamoten bara har talat mer i detalj om en rad händelser som rådet är ovetande om, och som jag har sagt är det en fråga som uteslutande ligger under den spanska statens behörighet. Det är inte en fråga som Europeiska unionens råd är behörigt att behandla. Ni har tydligt hört vad rådet har sagt. I princip ger inte svaret utrymme för fler följdfrågor, men jag kommer att tillåta dem. Herr Nogueira har ordet för en följdfråga. Herr talman! Den spanska staten har tydligt visat sitt stöd till den ensidiga attack som Förenta staterna och Förenade kungariket har iscensatt mot Irak. Nu kommer Spanien, tillsammans med Italien och Polen, att agera som en ockupationsmakt i den irakiska staten. Anser rådet att den spanska staten följaktligen har del i det internationella ansvaret på grund av sin krigiska, olagliga och obefogade aggression? Hur kommer Europeiska unionen att förhålla sig när det gäller agerandet i Irak, när medlemsstater ockuperar landet? Jag måste påminna herr Nogueira om att hans fråga - nr 3 - som skulle ha varit nästa fråga, har bortfallit, och det har mycket att göra med er följdfråga eftersom det har genomförts en debatt med anledning av ett uttalande från rådet och kommissionen i morse. Jag anser att jag är skyldig att påminna ledamoten om det. Hur som helst har herr Yiannitsis ordet om han anser att han har något att tillägga. Frågan om hur den spanska regeringen har handskats med Irakfrågan eller vilka andra sammanhörande frågor som helst är inte frågor som jag, som rådets tjänstgörande ordförande, kan kommentera och tala om på det sätt ledamoten önskar. Sanningen att säga skulle jag gärna önska att Ortuondo Larrea inte alltid drar upp nationella frågor i parlamentet och att han i stället bidrar till byggandet av Europa, eftersom jag anser att det är det vi alla är här för att göra. Ärade ledamöter! Jag ber er - även om jag kommer att ge er ordet - att ni betraktar den här frågan som avslutad. Rådets tjänstgörande ordförande har gett ett tveklöst och tydligt svar när det gäller bakgrunden till den här frågan. Hur som helst har Ortuondo Larrea ordet om han vill göra ett personligt uttalande. Med all respekt för Oreja Arburúas åsikter tar jag upp frågor som berör de europeiska medborgarna här. De baskiska och katalanska medborgarna, som har löpt risken för överflygningen av B-52-planen, och även andalusierna, som drabbades av att fyra bomber föll över dem, är europeiska medborgare. Svaret att detta är ett internt ärende är naturligtvis bara för att man inte vill ta tjuren vid hornen, när detta är en fråga som berör de europeiska medborgarna. Jag ser att även metaforerna kommer från Spanien: tjuren och hornen. Det finns inte utrymme för någon ordningsfråga; jag anser att den möjligheten är uttömd i och med att Ortuondo Larrea har utnyttjat sin rätt att göra ett personligt uttalande. Fråga nr 3 bortfaller. Fråga nr 4 från Bernd Posselt (H-0223/03): Angående: Reform av Daytonavtalet Hur ställer sig rådets ordförandeskap till tanken på en reform av Daytonavtalet, som skulle innebära att Bosnien och Hercegovina omstruktureras från en gemenskap som består av tre befolkningsgrupper och två enheter till en förbundsstat som består av tre likaberättigade befolkningsgrupper? Principen om lika rättigheter för de folk som tillsammans utgör Bosnien och Hercegovina befästs i författningen, såsom citeras i bilaga 4 till fredsavtalet, och har bekräftats av Bosnien och Hercegovinas författningsdomstol. Med en viktig dom i september 2000 slog domstolen fast att ?det uttryckliga erkännandet i Bosnien och Hercegovinas författning av bosnier, kroater och serber som folk som tillsammans utgör landet medger en enda tolkning: att de åtnjuter jämlikhet som befolkningsgrupper?. Dessutom sägs att ?den författningsenliga princip om kollektiv jämlikhet mellan folk som tillsammans utgör landet, vilken följer av beskrivningen av bosnier, kroater och serber som folk som tillsammans utgör landet, förbjuder varje slags särprivilegium för det ena eller andra av dessa folk, varje slags ensidig dominans i de statliga strukturerna och varje slags etnisk homogenisering genom uppdelning på territoriell grund?. Till följd av denna dom ändrades den serbiska republikens och federationens författning, så att de oförenliga bestämmelserna togs bort. Ny lagstiftning antogs för att även garantera representationen för de tre folk som tillsammans utgör landet på alla nivåer av samhällsstyrningen och i hela den offentliga sektorn. Genom stabiliserings- och associeringsprocessen fortsätter Europeiska unionen att understödja demokratiseringen, rättsstaten och den ekonomiska reformeringen som medel att främja minoriteternas rättigheter och som medel att främja lika möjligheter för alla medborgare. Herr talman! Först vill jag påpeka att man också på tyska säger att man tar tjuren vid hornen, fastän det hos oss tyvärr inte förekommer någon tjurfäktning, men vi har också dessa metaforer. Jag vill tacka rådets ordförande för hans mycket exakta och bra svar och vill rikta en tilläggsfråga till honom: Skulle man inte - om denna utveckling faktiskt äger rum, vilken jag verkligen välkomnar, nämligen att jämlikheten för de tre folkgrupperna blir bättre förankrad - också kunna ta itu med att åstadkomma en viss avbyråkratisering av strukturerna? Många bosnier har sagt till mig att det finns för många och för små kantoner, vilket ju beror på den bristande jämvikten och vilket leder till att en stor del av bruttonationalprodukten och den internationella hjälpen sväljs av ett övermått av byråkrati. Jag skulle till att börja med vilja säga att den liknelse som hörts även finns i grekiskan. Det verkar som om den när allt kommer omkring används i alla Europeiska unionens länder, oberoende av om det finns tjurar eller ej, och låt mig påminna om att tjurfäktningar i alla händelser framställs på fresker i de minoiska palatsen, som är tusentals år gamla - äldre än det moderna Spanien. När det gäller vårt ämne skulle jag vilja notera er anmärkning. Jag har ingenting att säga. Byråkratins begränsning kan vara ett problem. I den mån det är möjligt kan man undersöka saken, men som ni förstår går det inte att lägga sig i en rad mycket interna frågor i dessa länder utan att det betraktas som inblandning av ett annat slag. Fråga nr 5 från Othmar Karas (H-0229/03): Angående: Europeisk skattereformpolitik för företag I synnerhet små företag lider av att det finns 15 (snart 25) olika skattesystem, av den administrativa börda som följer av olika momsregler och av de enorma administrativa krav som olika system för företagsbeskattning och talrika dubbelbeskattningsavtal ger upphov till. Hur kan man försvara det faktum att stora företag har en mindre faktisk skattebörda än de små och medelstora företagen, som inte kan ordna sin verksamhet på ett sådant sätt att den skulle beskattas så lågt som möjligt? Hur ställer sig rådet till tanken att man - vilket parlamentet har krävt - fortsätter det mycket framgångsrika projektet med att sänka momsen inom arbetsintensiva tjänstesektorer, för att undvika ?svart? arbetskraft och skapa gynnsammare sysselsättningsvillkor? Vad anser rådet om kravet att företagen i Europeiska unionen enbart skulle momsdeklarera i det land där de bedriver sin verksamhet? Och vad anser rådet om det planerade pilotprojektet för att underlätta skattebördan för små och medelstora företag, enligt vilket företagen betalar skatt i det land där de bedriver sin verksamhet? Hur ställer sig rådet till tanken om att utvidga principen om kvalificerad majoritet till att omfatta de områden som direkt påverkar den europeiska inre marknadens funktionsduglighet? De små och medelstora företagens kostnader för administration och anpassning har ägnats särskild uppmärksamhet inom ramen för rådets strävan att samordna de olika skattesystemen. Rent allmänt skulle jag vilja säga att rådet många gånger har ägnat sig åt initiativ och förslag om hur de problem och svårigheter som är förknippade med små och medelstora företags tillträde till marknaden kan begränsas. När det gäller bedömningen av enskilda initiativ bör ledamoten rikta sin fråga till Europeiska gemenskapernas kommission, som har till uppgift att övervaka ifrågavarande åtgärder. I fråga om det förfarande enligt vilket rådet fattar beslut på skatteområdet bör det påpekas att de relevanta bestämmelserna föreskrivs i fördraget, och ingen kan begära av rådet att det skall ändra dessa bestämmelser. Ledamoten har dock säkerligen uppmärksammat de diskussioner som förts den senaste tiden inom konventets ramar om att eventuellt öka användningen av omröstningar med kvalificerad majoritet, vilket skulle möjliggöra ett annorlunda arrangemang även här, med mer önskvärda och positiva resultat som följd. Herr rådsordförande! Även om ni säger att man inte kan begära av rådet att det plötsligt skall ändra sin inställning, så anser jag ändå att man nog kan förvänta sig att rådet är berett att ändra sin inställning, om den orsakar problem. Vi har snedvridningar av konkurrensen på den inre marknaden som orsakas av 25 olika skattesystem, de små och medelstora företagen missgynnas framför allt i sin gränsöverskridande verksamhet, och vi har naturligtvis problem när det gäller att stärka den inre marknaden och den europeiska ekonomin på grund av principen om enhällighet i rådet när det gäller skattefrågor. Därför frågar jag er än en gång: Vilka initiativ kommer ni från rådets sida att ta för att undanröja de nackdelar för de små och medelstora företagen, som orsakas av de olika skattesystemen, och totalt sett få den inre marknaden att fungera? Vilka initiativ har medlemsstaterna tillgripit i konventet för att undanröja principen om enhällighet när det gäller den inre marknaden? Ledamoten talar om strukturproblem på den inre marknaden m.m. Jag skulle till att börja med vilja påpeka att varje företag i vilket som helst av Europeiska unionens länder så gott som alltid omfattas av endast ett - inte 25 - skattesystem, nämligen skattesystemet i det land där det verkar. Följaktligen finns inte det problemet att ett litet företag omfattas av 25 eller 15 olika skattesystem och därför trycks ned eller förfördelas vid en jämförelse med ett stort företags möjligheter. För det andra, om man ser på de möjligheter ett litet företag har att expandera till andra marknader, i synnerhet till den europeiska inre marknaden. Jag skulle vilja påminna om de problem ett litet företag som finns i södra Tyskland har att komma in ens på marknaderna i norra Tyskland liksom om de problem ett litet företag med säte i Aten har att expandera och täcka stora delar av marknaden i det egna landet. Detta är problem som har att göra med strukturer på vilka skattesystemen har obetydlig inverkan. Jag tror i alla händelser att de finns i varje land. De finns i mitt eget hemland, för att ta ett exempel, och jag vet att de finns i väldigt många länder där skattesystemet för de små och medelstora företagen och en rad stödformer som medges inom konkurrensreglernas ramar syftar just till att stärka dessa företag. Vidare är den institutionella ram som finns och som föreskriver enhällighet mellan medlemsländerna i skattefrågor bindande, och inget ordförandeskap kan tvinga igenom initiativ och arrangemang om dessa arrangemang inte stöds av alla 15 länder. Herr talman, mina damer och herrar! Rådet har bett kommissionen göra en konsekvensbedömningför Basel II. Vi vet att denna undersökning ännu inte är klar, men att Europeiska unionen påverkas av effekterna av Basel II - särskilt kan här nämnas kreditvärdigheten för de små och medelstora företagen och de säkerheter som dessa måste tillhandahålla. Min fråga är: Vad kommer rådet att göra för att få denna undersökning till stånd, och hur kommer rådet att behandla skattereformsproblemen, så att små och medelstora företag kan uppfylla kraven i Basel II? Vi skall försöka ta reda på varför Europeiska kommissionen dröjer. Det finns många fall när Europeiska kommissionen av sakskäl kan dröja med att lägga fram en undersökning. Det har även hänt oss tidigare under det grekiska ordförandeskapet. På grundval av denna undersökning - och jag tror inte att en enda undersökning kommer att lösa alla problem - och de förslag som kan följa kommer vi naturligtvis att se hur vi bör handla. Fråga nr 6 från Seán Ó Neachtain (H-0230/03): Angående: EU-initiativ för att rädda Amina Lawal från döden genom stening Kan rådet ange vilka initiativ den tar för att rädda livet på Amina Lawal, den nigerianska kvinna som överklagar sin dom om obligatoriskt dödsstraff genom stening? Hennes överklagan sköts upp till efter valet i april 2003. Känner rådet till andra liknande domar och vilka åtgärder vidtar det i de fallen? EU har på nära håll följt frågan om Amina Lawal, som i fjol dömdes till döden genom stening, och genom uttalandet av den 21 augusti 2002 uttryckt vår djupa oro över appellationsdomstolens beslut, genom vilket Amina Lawals överklagande avslogs. Efter det att detta ärende blev känt har rådet inte fått kännedom om andra liknande domar. EU kommer att fortsätta att utöva påtryckningar inom ramen för den politiska dialogen och på olika nivåer, särskilt genom delegationscheferna i Abuja, och betona att Nigeria måste garantera att författningen förblir den högsta lagen i landet. Amina Lawals försvar har formulerat den åsikten att stödåtgärder bör vidtas på ett diskret och konfidentiellt sätt på grund av de författningsmässiga problem som härrör från tillämpningen av sharialagstiftning i vissa stater. EU har beaktat detta råd och är av den åsikten att det så länge ärendet inte anses vara under aktiv behandling är bättre att följa ett allmänt tillvägagångssätt, såsom det jag nämnde tidigare, och att inte individualisera frågan. Inom dessa ramar har EU upprepat sin ståndpunkt i fråga om dödsstraffet och uppmanat Nigerias regering av fortsätta att arbeta för att avskaffa dödsstraffet och för att förebygga varje form av hård, omänsklig eller förödmjukande behandling eller bestraffning. Mer specifikt manar vi Nigerias myndigheter att fullständigt respektera de mänskliga rättigheterna och den mänskliga värdigheten, i synnerhet när det gäller kvinnor. I detta fall fäster EU mer allmänt särskild vikt vid det civila samhällets roll, och vi stöder människorättsorganisationerna och andra icke-statliga organisationer som verkar på detta område. Mot bakgrund av att valet nu är genomfört kommer EU att fortsätta att engagera sig i denna fråga - det är en viktig fråga - och att vidta välbetänkta åtgärder med utgångspunkt i domstolarnas handlingssätt framöver. Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för hans svar. Jag anser att det är i viss mån tillfredsställande. Men detta är ett alldeles fruktansvärt fall som bör följas närmare än vad hans svar låter ana, för det finns andra liknande fall och liknande domar i Nigeria och på andra ställen. Vi måste visa att vi menar allvar när vi kräver ett slut på dessa de skändligaste av gärningar och att vi vänder oss mot att någon förnekas den mest grundläggande mänskliga rättigheten - rätten att leva. Därför hoppas jag att rådet kommer att vidta ytterligare åtgärder för att se till att detta inte fortsätter och att man även undersöker var andra liknande domar har fällts. Jag tackar än en gång rådets tjänstgörande ordförande för hans svar, men jag anmodar er att följa detta ännu närmare när det gäller den mest grundläggande mänskliga rättigheten, som jag nämnde. Jag skulle vilja påpeka att rådet fäster särskild vikt vid de mer allmänna frågor som står i samband med de mänskliga rättigheterna och i alla händelser med detta slags bruk i vissa länder i det internationella systemet när det gäller den allmänna delen. När det gäller det specifika fallet vill rådet inte göra någonting annat än att följa sin förmanande strategi för att inte förvärra situationen, utan tvärtom vara till största möjliga nytta i det specifika fallet och kunna uppnå resultat. Herr talman, rådsordförande! Jag undrar om det finns något EU-land som har förklarat sig berett att ge Amina Lawal skydd för den händelse att domstolsprocessen inte skulle gå på det sätt som vi önskar. Har något land visat beredskap i rådet att göra en sådan framställan? Om vi på allvar vill skydda henne måste vi pressa våra länder till att ge henne skydd mot denna typ av statsförföljelse, som de facto sker mot många kvinnor. Jag har inget svar på er fråga just nu. Vi kan undersöka saken och lämna ett skriftligt svar. Fråga nr 7 från Niall Andrews (H-0232/03): Angående: Cotonouavtalet och rådets prioriteringar Kan rådet, mot bakgrund av Cotonouavtalets ikraftträdande den 1 april 2003, ange sina prioriteringar för att stärka den politiska dimensionen, lösa skuldfrågan, minska fattigdomen och diskutera de huvudsakliga hälsoproblemen vid en tidpunkt med allt större ekonomisk osäkerhet i världen? Cotonouavtalet grundar sig på tre huvudsakliga pelare: politisk dialog, ekonomiskt och handelstekniskt samarbete samt utvecklingsbistånd. Partnerskapet är inriktat på målet att minska och om möjligt utrota fattigdomen, vilket går hand i hand med målen att uppnå en hållbar utveckling och att gradvis införliva länderna i Afrika, Västindien och Stilla havet (AVS) i den globala ekonomin. Samarbetet AVS-EG grundar sig på en rad fundamentala principer, däribland principerna om jämlikhet mellan partner och användning av utvecklingsstrategier. I fråga om uppfyllandet av målen för partnerskapet fastslås i Cotonouavtalet tydligt att AVS-staterna fastställer utvecklingsstrategierna för sina ekonomier och samhällen med full bestämmanderätt. De flesta av avtalets bestämmelser genomfördes med hjälp av övergångsavtal långt före dess egentliga ikraftträdande i april 2003. I och med Cotonouavtalets ikraftträdande är anslagen i nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) nu tillgängliga. Planeringen för dessa resurser, det vill säga utarbetandet av en stödstrategi för varje land, vilken grundar sig på de särskilda målen på medellång sikt och på landets utvecklingsstrategier, liksom fastställandet av ett vägledande program för att genomföra stödstrategin för respektive land, har redan slutförts. Kommissionen har meddelat sin avsikt att använda reserverna i nionde EUF för att finansiera framför allt gemenskapens bidrag till internationella initiativ till förmån för utvecklingsländerna, till exempel initiativ för att minska skuldbördan och främja hälsan. Dessa förslag, som just nu behandlas av rådet, kommer även att medge snabbare utbetalning av EUF:s resurser. Genomförandet av dessa förslag kommer att kräva gemensamma beslut med AVS-länderna. Rådets prioriteringar för EG:s utvecklingspolitik anges tydligt i det uttalande av rådet och kommissionen som antogs i november 2000, i vilket sex prioriterade områden fastställs på grundval av gemenskapsåtgärdens mervärde och dess bidrag för att minska fattigdomen. Dessa områden är: sambandet mellan handel och utveckling; regional integration och regionalt samarbete; stöd för makroekonomiska politiska åtgärder; att främja lika tillgång till sociala tjänster, transporter och livsmedelssäkerhet; en hållbar utveckling inom jordbruket och, slutligen, att skapa institutionell infrastruktur. Rådet stöder kommissionens ansträngningar att se till att gemenskapens externa bistånd hanteras effektivare och att EUF:s resurser används i enlighet med målen och kriterierna i Cotonouavtalet. Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för hans svar. Det var verkligen ett mycket uttömmande svar, men en av de frågor som jag har upptäckt under ett nästan trettioårigt engagemang i utvecklingsfrågor är att man inte särskilt betonar utbildningen. Anledningen till att jag ställde denna fråga till rådet var att jag vill utröna om rådet och Europeiska unionen kan göra mer för att betona utbildningen. I utvecklingsländer är det så att den som behärskar de tre grundläggande färdigheterna - läsa, skriva och räkna - till och med på den allra enklaste nivån, kan trotsa byäldste och lokalsamhällets ledare. För den som inte är läs- och skrivkunnig är det omöjligt. Syftet med att ställa denna fråga var att försöka flytta tonvikten, för vi kan inte komma till rätta med fattigdom genom att fortsätta med samma gamla formel. Jag anser att ?utbildning, utbildning och åter utbildning? är det verkliga svaret på fattigdomen. Där bör tonvikten ligga. Jag noterar ledamotens påpekande. Jag kan inte göra annat än att hålla med honom om att utbildning är en central förutsättning för framgång. I informationsteknikens och kunskapens tidevarv är utbildning dessutom någonting fullständigt grundläggande. I fråga om möjligheten att ingripa ytterligare i dessa länders inrikespolitik antecknar jag hans påpekande. Jag kommer att vidarebefordra det till Europeiska kommissionen, och vi kommer också att ha det i åtanke inom rådets ramar. Fråga nr 8 från Liam Hyland (H-0234/03): Angående: WTO och tidsfrister för jordbruket Förhandlarna vid WTO kunde inte komma överens om riktlinjer för jordbruksförhandlingarna innan tidsfristen löpte ut den 31 mars 2003. Anser rådet att tillfredsställande framsteg kan göras på andra områden i tid inför WTO:s femte ministerkonferens i Cancún i Mexiko i september i år och att mer acceptabla förslag på jordbruksområdet kan behandlas i linje med det förhandlingsmandat rådet gav till kommissionen? Hur ser rådet på åsikter som uttryckts i USA av direktören för institutet för internationell ekonomi, Fred Bergsten, som enligt Reuters sade att WTO-förhandlingarna sannolikt kommer att hålla på till mitten av 2007 när Vita Husets nuvarande förhandlingsmandat löper ut? Rådet medger att det allmänna läget i Dohaförhandlingarna om utvecklingsfrågor är allt annat än tillfredsställande, framför allt på grund av att tidsfristerna inte har respekterats när det gäller villkoren på vissa områden, såsom tillgång till läkemedel och jordbruksområdet. Dödläget i fråga om läkemedlen beror på Förenta staternas vägran att gå med på en lösning som godtagits av nästan alla andra länder. När det gäller jordbruket är läget mer komplicerat, och de upprepade ansträngningarna av ordföranden i WTO:s jordbruksutskott, Harbinson, har förkastats av alla aktörer, men av olika och sinsemellan motstridiga skäl. Rådet är självfallet berett att granska varje ny text som Harbinson eller någon annan lägger fram. Trots dessa svårigheter är det i dagens situation likväl väsentligt att dynamiken i förhandlingarna inom WTO:s ramar bevaras och att väsentliga framsteg görs inför konferensen i Cancún. Till att börja med är det i dagens osäkra internationella politiska klimat ännu viktigare att det görs väsentliga framsteg när det gäller jordbruksfrågorna. Dessutom har de senaste multilaterala mötena i Genève visat att det finns ökad insikt bland WTO:s medlemmar om att den förberedande processen bör komma framåt under de närmaste månaderna, så att arbetsbördan på konferensen i Cancún inte blir alltför stor. Slutligen delar rådet inte de pessimistiska åsikter som hörts från vissa håll om konferensen i Cancún. De problem som måste lösas före Cancún är många, men det är inte första gången vi arbetar under tidspress i förhandlingar om handeln. Om alla viktiga aktörer gör seriösa ansträngningar och visar verklig politisk vilja kan framsteg göras i alla olösta frågor under de närmaste månaderna. Det är följaktligen nödvändigt att eftersträva positiva sammankopplingar mellan frågor för att återställa processens dynamik, mot bakgrund av att alla sidor vet att det inte finns någon överenskommelse förrän en fullständig överenskommelse träffas. När det gäller jordbruket har rådet bekräftat, vid sitt möte den 8 april 2003, sitt stöd för gemenskapens förslag om villkoren på jordbruksområdet och uppmanat kommissionen att fortsätta sina ansträngningar i syfte att nå en överenskommelse på den grunden, eftersom det enligt rådets mening är den mest realistiska vägen för att slutföra förhandlingarna i enlighet med den tidsplan som fastställdes i ministeruttalandet från Doha. Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för hans mycket uttömmande svar. Jag är övertygad om att han är medveten om ansträngningarna att komma överens om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken före världshandelsavtalet och den tidsfrist till juni som utskottet har satt. Jag har helt nyligen lämnat utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, där jag framhöll att vi går alltför fort fram för att klara de tidsfristerna. Jag är övertygad om att rådets tjänstgörande ordförande är medveten om de konsekvenser WTO kan ha för ett eventuellt avtal om den gemensamma jordbrukspolitiken. Min fråga är därför: i vilken utsträckning kan en överenskommelse om en reform skyddas i de förestående WTO-förhandlingarna? Kan ordföranden försäkra kammaren att oavsett vad man kommer överens om när det gäller reform av Europas gemensamma jordbrukspolitik så kommer det att skyddas fullt ut i de förhandlingarna, för i annat fall skulle hela förhandlingsprocessen vara meningslös? Jag skulle vilja nämna begreppen rationella förväntningar och rationellt uppträdande och säga att tanken självklart inte är att de resultat som uppnås inom ramen för de förhandlingar som förs inom Europeiska unionen inte skall kunna garanteras och vara förenliga med det som bestäms på global nivå. Fråga nr 9 från Brian Crowley (H-0236/03): Angående: Stängning av reaktorn Calder Hall Magnox i Sellafield Kommer rådet, med tanke på den välkomna stängningen av reaktorn Calder Hall Magnox i Sellafield i slutet av mars 2003, nu aktivt att stödja krav på stängning av de fem återstående Magnox-anläggningarna i Förenade kungariket, som utgör ett allt större säkerhetsproblem ju äldre de blir? Frågan om kärnsäkerhet sysselsätter rådet allmänt, och rådet stöder strävan mot en hög kärnsäkerhetsnivå i hela Europeiska unionen fullständigt. Behörigheten och ansvaret när det gäller kärnsäkerhet ligger likväl hos de berörda medlemsstaterna, vilket följaktligen innebär att rådet inte har möjlighet att kommentera säkerheten och andra aspekter som gäller specifika reaktorer i specifika medlemsstater. Som ledamoten säkert känner till får varje reaktor i regel vara i drift endast så länge den uppfyller kraven för en hög kärnsäkerhetsnivå. Gemenskapens gällande lagstiftning om säkerheten vid kärntekniska anläggningar grundar sig huvudsakligen på kapitel 3 i avdelning II i Euratomfördraget. I direktiv 96/29/Euratom om fastställande av grundläggande säkerhetsnormer för skydd av arbetstagarnas och allmänhetens hälsa mot de faror som uppstår till följd av joniserande strålning föreskrivs de grundläggande skyldigheter på strålskyddsområdet som måste fullgöras. Rådet fäster även uppmärksamheten på det färska förslaget till direktiv från kommissionen om fastställande av grundläggande skyldigheter och allmänna principer för säkerhet vid kärntekniska anläggningar, vilket kommer att granskas noga. Herr talman! Jag vill tacka rådets tjänstgörande ordförande för hans svar. Även om han kanske har rätt i teknisk bemärkelse när han säger att rådet inte har något ansvarsområde eller någon sådan roll i frågan om kärnkraftsanläggningar, så finns det ett omedelbart behov av politiskt ledarskap. Denna fråga har, som ni själv sade, diskuterats ett antal gånger inom rådet. Om ni ser på fördragen som ger den rättsliga grunden och medlemsstaterna och de olika institutionerna befogenhet att vidta åtgärder, så framgår det faktiskt att rådet kan agera inom ramen för Euratomfördraget. Vad jag är ute efter är ett åtagande från er herr ordförande, som tjänstgörande ordförande, att ta upp detta i rådet någon gång i framtiden. Vi skulle kunna fylla den här kammaren med rapporter om olyckor, utsläpp, miljöskador, skador på människor och skador på egendom som beror på den dåliga skötseln, det felaktiga uppförandet och den dåliga konstruktionen av Magnox-anläggningar av den här typen. Det är viktigt att vi får det åtagandet nu, vid en tidpunkt då kärnkraftsindustrin säger att kärnkraft kan vara bra för Kyoto och bra för miljön. Vi skulle kunna upprätta en lång förteckning över olycksfall och skador som orsakats av radioaktiva utsläpp, och därför bör åtgärder vidtas omedelbart. Som jag har sagt finns det ett förslag från kommissionen som behandlas av rådet, och förutsatt att rådet uppnår resultat kan det ha en grund för att behandla detta slags frågor. Jag skulle dessutom vilja påpeka att problemet inte är tekniskt. Problemet har, förutom de nationella aspekterna, även institutionella dimensioner. Det har naturligtvis även politiska dimensioner, men även institutionella dimensioner, som man bör respektera och inte kränka, och detta skapar begränsningar både i denna fråga och i många andra frågor där det finns institutionella föreskrifter om de gränser inom vilka rådet kan ingripa. Fråga nr 10 från Gerard Collins. Frågeställaren ersätts av Andrews (H-0238/03): Angående: Den europeiska landsbygdsmodellen Det grekiska ordförandeskapet har betonat vikten av den europeiska landsbygdsmodellen och dess grunder, nämligen familjejordbruk och lokala samhällen samt små städer och byar i EU:s landsbygdsområden. Kommer rådet nu att uttala sig om de framsteg som gjorts under det grekiska ordförandeskapet med att bevara och främja denna europeiska landsbygdsmodell? Det grekiska ordförandeskapet fortsätter det föregående ordförandeskapets ansträngningar och försöker sedan i januari efter bästa förmåga påskynda behandlingen av lagstiftningsförslagen om reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, däribland naturligtvis även förslaget till förordning rörande landsbygdsutveckling. Efter den orientering jag nyligen fick om utvecklingen i det behöriga utskottet skulle jag kunna tillägga att jag är optimistisk i fråga om utsikterna för detta arbete. Diskussionen om reformen under detta första halvår bör ge rådet möjlighet - efter det att även Europaparlamentet yttrat sig - att i juni nå en överenskommelse om reformförslagen som helhet. Vårt ordförandeskap fäster stor vikt vid att skydda den europeiska multifunktionella jordbruksmodellen, som riktar uppmärksamheten mer på landsbygdsutveckling, och det skulle inte kunna vara annorlunda, mot bakgrund av att vi har prövat denna modells värde även i vårt land. Under de diskussioner som redan genomförts om förslagen som helhet mottogs synpunkterna i dessa i allmänhet positivt, och vidare betonades den vikt som dessa frågor - i synnerhet landsbygdsutveckling i randområden - måste ges. Rådet och kommissionen är därtill medvetna om att finansieringen genom den gemensamma jordbrukspolitiken måste rättas efter Europeiska rådets slutsatser från Berlin om utgiftstak liksom efter Europeiska rådets slutsatser från Bryssel i oktober 2002. Åtgärderna för landsbygdsutveckling kommer följaktligen att vara beroende av de tillgängliga anslagen i den gemensamma jordbrukspolitikens andra pelare liksom av de resurser som skulle härröra från en möjlig omfördelning av de medel som kan komma att frigöras inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare till följd av den planerade reformen. Herr Andrews! Om ni vill omformulera er fråga, har ni ordet. Om ni inte vill formulera om den har Ó Neachtain ordet för att ställa sin fråga. Jag tackar rådets tjänstgörande ordförande för det uttömmande svaret. Jag vill bara säga, som någon som kommer från ett perifert område på västra Irland, att den europeiska landsbygdsmodellen är allvarligt hotad av Europeiska unionens skiftande förordningar i många fall, i synnerhet i reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det förefaller mig som att ett litet familjeägt jordbruk, till exempel, som vi skulle kunna ta som utgångspunkt för utveckling av landsbygden, är allvarligt hotat av den nya utveckling som sker just nu. Jag ber att detta skall tas i beaktande, för det har varit grunden för den landsbygdsmodell som Europeiska unionen inrättade. Om den skadas på något vis kommer det att få allvarliga konsekvenser för Europas landsbygd i framtiden. Av mitt svar framgick att jag håller med om att denna modell har en viktig roll i det europeiska jordbrukets funktion; vi är just nu i färd med att undersöka hur vi skall gå vidare. Under denna process kommer de behöriga ministrarna självklart att dela med sig av sina erfarenheter och framföra sina ståndpunkter, och jag hoppas att den slutliga balans som uppnås kommer att garantera just de positiva inslagen i den modell som är den dominerande i unionen och som har betydelse inte bara ur ett landsbygdsperspektiv, utan även ur ett allmännare ekonomiskt, socialt och, i sista hand, även politiskt perspektiv. Jag skulle vilja referera till de anmärkningar som tjänstgörande ordföranden och Ó Neachtain gjorde. Herr tjänstgörande ordförande! I ert första svar nämnde ni nödvändigheten av att hålla fast vid ramarna i Berlinavtalet från 1999. Som alla i denna kammare vet och som jag är övertygad om att ni vet så har ramarna från 1999 nu avskaffats som ett resultat av de förslag som kommissionsledamot Fischler framfört angående reform av den gemensamma jordbrukspolitiken. Två år tidigare, 1997, hade vi Corkförklaringen som slog fast behovet av en dynamisk och innovativ policy för landsbygdsutveckling för att bekämpa utvandringen från landsbygdsområden och de sociala problem den ger upphov till i stadsområdena. Perifera områden och öar drabbas, som ni själv vet när det gäller ert eget land, av unika nackdelar och risker som måste bemötas på ett gemensamt och sammansatt sätt. Det är anledningen till att jag ber er att komma ihåg - vid framtida möten i rådet, eller när människor från andra länder säger att vi måste lägga hela denna fråga om jordbruk och landsbygd på hyllan - att det finns en direkt koppling mellan jordbruket och landsbygdens utveckling som inte kan brytas. Jag beaktar de synpunkter som uttryckts. Fråga nr 11 från Izquierdo Rojo (H-0240/03) kommer inte att besvaras, eftersom den avser ett ärende som redan är upptaget på föredragningslistan för innevarande sammanträdesperiod. Fråga nr 12 från Sarah Ludford. Frågeställaren ersätts av Thors (H-0241/03): Angående: Kvinnor i Afghanistan och Irak Livet för kvinnorna i Afghanistan blir knappast bättre, trots att över ett år gått sedan talibanregimens fall. I många fall är de fortfarande i praktiken bundna till sina hem genom långtgående inskränkningar. Vilka åtgärder vidtar rådet tillsammans med kommissionen för att förbättra situationen för dessa kvinnor? Vilka påtryckningar utövar EU, i sin egenskap av biståndsgivare, på interimsregeringen i Afghanistan för att de skall stoppa kvinnoförtrycket, som tar sig uttryck i förbud mot att gå ut, tvång att bära en burqa samt förbud mot att bli körd av en man i taxi? Kommer rådet att göra sitt bästa för att den materiella och politiska återuppbyggnaden av Irak efter kriget kommer kvinnorna till godo? EU följer på nära håll situationen när det gäller respekten för de mänskliga rättigheterna för kvinnorna i Afghanistan. Vid sina kontakter med den afghanska övergångsmyndigheten betonar EU ständigt och oavbrutet att de afghanska kvinnornas rättigheter och främjandet av ett fullt och likvärdigt deltagande av kvinnorna i alla delar av det offentliga livet är en viktig referenspunkt vid utvärdering av den afghanska övergångsmyndighetens framsteg och vid fastställande av EU:s vidare politik gentemot Afghanistan. Den 14 april antog rådet slutsatser genom vilka det bland annat understryker det lämpliga i att införliva målet att öka lyhördheten i jämställdhetsfrågor med den afghanska övergångsmyndighetens politik samt uppmanar till inrättande av en konstitutionell ram för att främja och skydda de mänskliga rättigheterna, särskilt när det gäller kvinnor och flickor. Dessutom betonade rådet att lyhördhet i jämställdhetsfrågor bör vara ett av särdragen för den regering som skall inrättas efter fria och rättvisa val senast i juni 2004. Den afghanske utrikesministern, som träffade EU:s ministrar i april 2003, instämmer i dessa slutsatser. Efter talibanernas fall finns dock vissa tecken på förbättring. Ett allt större antal flickor går i skola, och i de större städerna studerar kvinnor vid anstalter för högre utbildning. Ministerierna anställer kvinnor, och på det hela taget har ganska många kvinnor återgått till sina arbeten utanför hemmet. Ett mycket positivt steg var ratificeringen av FN:s konvention om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor den 5 mars. Rådet inser likväl verkligen att kvinnornas situation fortsätter att vara oacceptabel när det gäller möjligheterna till utbildning och arbete, när det gäller deras rättsskydd eller frågan om fullt och likvärdigt deltagande i det offentliga livet, trots de exempel jag har nämnt. Dessutom är kvinnorna de främsta offren för otryggheten, som utgör ett hot mot deras liv och värdighet. Kontoret för EU:s särskilda representant i Afghanistan, Vendrell, har upprättat goda arbetsförbindelser med ministeriet för kvinnofrågor och med den afghanska oberoende människorättskommissionen, och stöder skapandet av underliggande struktur för kvinnoorganisationerna genom utbildning och dialog. EU:s representant gör, tillsammans med kommissionens och medlemsstaternas företrädare, regelbundna utvärderingar av i vilken utsträckning målen för unionens politik uppfylls, bland annat på området för kvinnans rättigheter, och kommer vid behov att avge rekommendationer om ytterligare åtgärder som bör vidtas från EU:s sida. Slutligen kommer rådet även att ägna särskild uppmärksamhet åt kvinnornas roll i återuppbyggnaden av Irak. Jag vill för det första tacka rådet för dess svar. Tyvärr innehöll det väldigt lite i frågan om kvinnors situation i Irak. I går hade jag möjlighet att direkt från Bagdad höra en representant för Unicef som sade att shiamuslimerna hade tagit över Sadr City, och det betyder att kvinnor kommer att få svårigheter. Elisabeth Rehn, min företrädare här i parlamentet, skrev en mycket betydelsefull rapport där hon behandlade kvinnors situation i både krig och fred. Hon påpekade att det kommer att bli svårare för kvinnor när det är fred. Vi har tyvärr en situation, speciellt i Afghanistan, där kvinnor inte kan vara säkra på att de inte kommer att bli våldtagna. Detta är ett problem i västra Afghanistan. Därför vädjar jag till rådet: vilka åtgärder vidtar ni mot bakgrund av Rehns arbete? Hon föreslog flera åtgärder, inklusive förslaget att fredsbevarande styrkor bör informeras mycket utförligt om kvinnors rättigheter. Finns det något sätt på vilket ni skulle kunna ingripa när det gäller situationen i Irak? Jag beaktar dessa synpunkter, och på samma sätt som i Afghanistan kommer vi i Irak att ha möjlighet att vidta konkreta åtgärder när situationen har normaliserats. Håller rådets tjänstgörande ordförande inte med om att situationen för kvinnor i Afghanistan inte har förändrats det minsta utanför Kabul? Det är osannolikt att situationen för kvinnor i Irak skulle förbättras inom den närmaste framtiden. Jag sade i mitt inlägg att situationen för kvinnorna i Afghanistan verkligen motsvarar den problematiska bild som även ni talar om. Rådet försöker med alla till buds stående medel påverka denna situation. Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga nr 13. Fråga nr 14 från José Ribeiro e Castro (H-0243/03): Angående: Ändringen av politiken på Kuba Hittills har EU bedrivit den konstruktiva dialogens politik med Kuba. Förutsättningarna för politiken var en känsla av att den kubanska kommunistiska regimen strävade efter avspänning, samtidigt som man hoppades kunna arbeta för demokrati och full respekt av de mänskliga rättigheterna. Europaparlamentet diskuterade den mycket allvarliga situationen den 10 april 2003 och antog en resolution i frågan. Vilka konkreta politiska konsekvenser drar rådet av att situationen ändrats radikalt på Kuba? Kommer rådet att fortsätta med den tidigare politiken, trots att den kubanska regimen radikalt brutit mot politikens mål? Vad gör rådet - eller snarare vad kan det göra- för att den kubanska regimen skall frige alla politiskt förföljda? Delar rådet uppfattningen om att samtliga europeiska institutioner år 2003, efter det att Sacharovpriset gick till Kuba 2002, har ett ännu större ansvar att agera kraftfullt och solidariskt med dem som i Kuba inte vill något annat än utöva sina grundläggande politiska friheter och tror på demokrati och mänskliga rättigheter också för det kubanska folket? I den regelbundna utvärderingen av EU:s gemensamma ståndpunkt i fråga om Kuba understryker rådet alltid att det strävar efter en öppen och konstruktiv dialog med Kuba om alla frågor av gemensamt intresse. Rådet har upprepat att målen för Europeiska unionens politik för Kuba förblir att uppmuntra en övergång till pluralistisk demokrati och till respekt för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, att få till stånd en hållbar ekonomisk återhämtning och att höja befolkningens levnadsstandard. EU följer situationen på Kuba på regelbunden basis. Så snart arresteringsvågen nyligen blev känd gjorde ordförandeskapet, på Europeiska unionens vägnar, offentliga uttalanden och även kraftfulla påpekanden för Havanna. I sina bilaterala kontakter med de kubanska myndigheterna har medlemsstaterna protesterat kraftigt mot arresteringarna. Rådet tog vederbörlig hänsyn till Europaparlamentets resolution av den 10 april, vilken stärker EU:s tydliga ståndpunkt mot dessa åtgärder. Vid sitt möte den 14 april antog Europeiska unionens råd följande slutsatser: ?Rådet fördömer de åtgärder som de kubanska myndigheterna nyligen vidtagit, särskilt avrättningarna, de omfattande arresteringarna av oliktänkande och de bristfälliga rättegångarna samt de godtyckliga och alltför stränga domar som meddelats. Rådet manar till omedelbart frisläppande av alla politiska fångar. Den senaste händelseutvecklingen, som innebär en ytterligare försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna på Kuba, kommer att påverka EU:s förbindelser med Kuba och utsikterna till ökat samarbete. Rådet kommer att noga följa hur situationen utvecklas.? EU har även stött en resolution om situationen för de mänskliga rättigheterna på Kuba som antagits inom ramen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Som en allmän kommentar gjorde EU:s ordförandeskap följande uttalande: ?EU fördömer de omfattande arresteringarna, de bristfälliga och summariska rättegångarna samt de godtyckliga och alltför stränga domar som ådömts många oliktänkande på grund av att dessa fredligt uttryckt sina politiska, religiösa och samhälleliga åsikter samt utövat sin rätt till fullt och likvärdigt deltagande i det offentliga livet. EU kräver följaktligen att dessa personer, vilka EU betraktar som politiska samvetsfångar, omedelbart skall frisläppas, och manar även till omedelbart frisläppande av alla politiska fångar. EU är därtill djupt oroat över de fortsatta tvångsåtgärderna mot medlemmar av oppositionen. EU fördömer kraftfullt de avrättningar av kubanska medborgare som nyligen verkställts efter summariska rättegångar och beklagar att moratoriet för dödsstraffet upphävts i landet. Denna händelseutveckling, som innebär en ytterligare försämring av situationen för de mänskliga rättigheterna på Kuba, kommer att påverka EU:s förbindelser med Kuba och utsikterna till ökat samarbete. EU kommer att på mycket nära håll följa kränkningarna av de medborgerliga och politiska rättigheterna, vilka kommer att fortsätta att påverka unionens förbindelser med Kuba.? Avslutningsvis skulle jag vilja påpeka att EU kommer att fortsätta att noga följa hur situationen utvecklas, särskilt när det gäller möjligheten att använda rättsmedel för de 78 personer som dömts. Herr talman! Jag vill börja med att tacka den tjänstgörande ordföranden för hans omfattande svar, men jag anser att jag måste föreslå att vi går längre än så. Jag anser att vi har ett särskilt ansvar i den här frågan eftersom vi stöder en övergång på Kuba och människors förväntningar brutalt har krossats. I december förra året gav parlamentet dessutom Sacharovpriset till en stor kubansk personlighet på området för mänskliga rättigheter, Osvaldo Payá, som har det mycket svårt för närvarande. Vi måste ta ställning och främja aktiv solidaritet, vilket föranleder mig att ställa följande fråga till er: är rådet berett att inbjuda Osvaldo Payá att delta i möten med ordförandeskapet, den höge representanten och rådet, för att han personligen skall kunna berätta om de ytterst allvarliga händelser som inträffar på Kuba? Kan rådet tänka sig att överväga möjligheten att föreslå alla medlemsstater att göra detsamma genom sina diplomatiska företrädare, med andra ord, att de direkt uttrycker sin solidaritet och bjuder in Osvaldo Payá, Sacharovpristagare år 2002, att besöka alla europeiska huvudstäder för att ge en sann bild av det kubanska folkets lidande? Ni har nämnt de fördömande uttalanden som både rådet och många - kanske alla - medlemsländer gjort om den senaste händelseutvecklingen på Kuba. Rådet fäster särskilt stor vikt vid denna fråga. Det diskuterade frågan vid sitt senaste möte och fattade beslutet om dessa fördömande uttalanden. Ytterligare åtgärder kommer att vidtas alltefter händelseutvecklingen. Det är tydligt att den senaste tidens händelser på Kuba har utlöst ett allmänt ramaskri, och vi vill hoppas att detta kommer att påverka den kubanska regeringens vidare beslut. Eftersom den tid som avsatts för frågestunden har tagit slut, kommer frågorna nr 15-24 att besvaras skriftligen. Kolleger! Det är mig en stor glädje att i dag välkomna Aleksander Kwasniewski, Republiken Polens president. (Applåder) I synnerhet mot bakgrund av denna vecka här i Strasbourg, en vecka då vi i Europaparlamentet inleder en process med förintegration av våra politiska kolleger och vänner från kandidatländerna genom observatörsprocessen. I dag har vi observatörer här från kandidatländernas parlament och, naturligtvis, även från sejmen och senaten i Polen. Det gläder mig också mycket att vi kan välkomna er här i dag, herr president, för att uttrycka vår erkänsla för den roll som ert land har spelat för att föra oss alla i Europa fram till denna punkt i vår integration och återintegration. Jag vill även hylla er personligen för den roll ni har spelat i omvandlingen och övergången i Republiken Polen. Från denna talarstol vill jag sända ett budskap till det polska folket genom er. Här i denna kammare röstade vi den 9 april 2003 om anslutningsfördragen. Vi sade, för de 360 miljoner medborgare i Europeiska unionen som vi företräder, ?ja? till Polen med mer än 90 procent. Det är ett budskap som vi önskar att ni vill föra med er från Strasbourg till ert folk i Polen. (Applåder) Tillåt mig även erinra om att denna kammare i början av 1980-talet visade sin solidaritet med ert nya uppvaknande genom att bilda en grupp med Polens vänner - Amici Poloniae. Den solidaritetshandlingen visade även på djupet och kontinuiteten i det intresse som denna kammare hyser för er republik. Vi ser fram mot att Polen skall ansluta sig till Europeiska unionen nästa år. Den 1 maj 2004 kommer att markera slutet på en lång väg. För oss alla började den vägen på varven i Gdansk i mitten av augusti 1980. Vi är medvetna om hur mycket vi är skyldiga er, det polska folket, för att ha öppnat detta nya kapitel för Europa och den polska tradition som har sitt ursprung i det kapitlet i kampen ?för er och vår frihet?. Vi tänker även på den gemensamma identitet som våra historier tillsammans ger oss: Westerplatte, Katyn - de två Warszawaupproren är viktiga sidor i vår gemensamma historia. Era landsmän startade denna fredliga revolution, ledda av Lech Walesa. Jag minns en berömd affisch, liksom jag tror att vi alla gör, från Prags gator i november 1989, som löd: Polen - 10 år, Ungern - 10 månader, DDR - 10 veckor, Tjeckoslovakien - 10 dagar. Det började på ett varv i Polen. Vi minns även andra framstående polska landsmän till er, Karol Wojtyla - Hans Helighet påven Johannes Paulus II - som när han talade till det polska parlamentet 1999 sade att Polen har full rätt att delta i framstegsprocessen och världens utveckling, i synnerhet Europas utveckling. Han stödde Polens integration i Europa, liksom vi gör i denna kammare i dag. (Applåder) Herr president, jag skulle vilja hylla ert ledarskap. För några veckor sedan hade jag äran, med kommissionsledamot Verheugen, att närvara vid starten av er kampanj inför den kommande folkomröstningen i Polen. Jag vet att ni reser mycket över hela ert land. Ni har besökt medborgare i Plock och Gorzow, och i går, trots en storm utöver det vanliga, i Bialystok. Till och med i dag har vi ordnat lite regn här så att ni skall känna er som hemma. Jag vet att er kampanj kommer att föra er till många fler platser och att ni kommer att föra ert budskap och er vision till de platserna. Er vision av Polen i Europa, er vision av Centraleuropa som kommer tillbaka till Europa och världen i stort, ert förhållande till era gamla grannar - som till exempel Ukraina och andra som har blivit våra nya grannar - allt detta innebär att ni kan hjälpa oss att utveckla vår syn på den östra dimensionen. Jag ger er mina uppriktiga välgångsönskningar för det ledarskap ni ger Polen i denna avgörande stund. Jag hoppas att era landsmän kommer att gripa detta historiska tillfälle och följa er kampanj och säga 'tak dla Polski'. (Applåder) Det högtidliga mötet är avslutat. (Det högtidliga mötet avslutades kl. 12.30.) Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0141/2003) av Kreissl-Dörfler för utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling om förslaget till rådets direktiv om gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka samt om ändring av direktiv 92/46/EEG (KOM(2002) 736 - C5-0029/2003 - 2002/0299(CNS)). Herr talman! Det gläder mig att vara här för att diskutera kommissionens förslag till nytt direktiv om gemenskapsåtgärder för bekämpning av mul- och klövsjuka. Detta förslag syftar till att ge medlemsstaterna större flexibilitet i deras val av den lämpligaste bekämpningsstrategin under speciella socio-ekonomiska förhållanden, och de får således ett större ansvar för vidtagna åtgärder, särskilt vad avser efterlevnaden av relevanta folkhälsokrav och miljökrav. Vår principiella ståndpunkt när det gäller förebyggande mul- och klövsjukevaccinering förblir oförändrad. Denna ståndpunkt återspeglar det aktuella tillståndet inom utvecklingen av vaccin, den olikartade beskaffenheten när det gäller orsakande virus och de allvarliga konsekvenser för handeln som en svängning mot förebyggande vaccinering skulle framkalla. Utslaktning av smittade djur och de djur som kan tänkas sprida sjukdomen förblir den viktigaste metoden för att effektivt motverka utbrott. Vi har emellertid erfarit, inte minst tack vare det utomordentliga arbete som ert tillfälliga utskott har uträttat, att det omfattande dödandet av synbarligen friska djur väcker viktiga frågor hos allmänheten om etik och ekonomi i dagens kreatursuppfödning och i bekämpningsåtgärderna och deras återverkningar på landsbygdsamhällen. Kommissionens förslag innebär därför en omsvängning av tyngdpunkten i de tillgängliga bekämpningsåtgärderna så att nödvaccinering flyttas upp från att vara en sista utväg till främsta ledet av tillgängliga bekämpningsmetoder. Kommissionen är fullt medveten om att det är en mycket krävande målsättning att skydda den nuvarande djurhälsan mot bakgrund av att handeln globaliseras, persontransporter blir allt vanligare, virusets karaktär och det faktum att det är endemiskt i stora delar av världen. Förslaget inkluderar därför även bestämmelser om gemenskapens antigenbank, diagnoslaboratorier och beredskapsplanering, för att säkerställa en hög nivå av beredskap inför sjukdomen. Jag är tacksam för att Europaparlamentet omsorgsfullt har studerat vårt förslag. Jag ser nu fram mot er diskussion av betänkandet. Herr kommissionär, herr ordförande, ärade kolleger! Efter att vi för knappt ett halvår sedan med stor majoritet antog betänkandet från det tillfälliga utskottet för mul- och klövsjuka, tar vi i dag ställning till förslaget om ett direktiv från rådet om bekämpning av mul- och klövsjuka. Därmed avslutar vi ett mycket viktigt kapitel, och här vill jag än en gång tacka alla kolleger och även sekretariatet så hjärtligt, och särskilt kommissionen, för det utmärkta samarbetet. Vårt särskilda betänkande och det nu framlagda betänkandet har sammanställts i bästa samarbete. Många krav från parlamentet hade redan inarbetats i det förslag som kommissionen nu har lagt fram. En rad av våra ändringsförslag utgör därför snarast en precisering och är inte någon ny version av det som lagts fram. Jag vill mycket tydligt än en gång framhäva, också för att undvika missförstånd, att vi inte kräver någon allmän skyddsvaccinering så som var vanligt fram till 1992, alltså inte någon förebyggande vaccinering, utan att nödvaccinationen för att låta djuren leva är ett förstahandsval för att bekämpa ett utbrott av mul- och klövsjuka. Detta är en viktig skillnad, och det skall också jämkas samman på vissa ställen i texten. Jag vill också framhäva att produkterna från de vaccinerade djuren inte på något vis är hälsovådliga eller påverkar hälsan för människorna. Det vet vi. Därför är det också svårt att begripa att produkter från djur som vaccinerats vid ett utbrott inte får saluföras. Vi vet att det kommer att bli svårigheter med handeln med tredje land, exempelvis Japan och Förenta staterna. Men detta kan man bemöta genom regionalisering, och det faktum att djuren ges status som mul- och klövsjukefria efter vaccinering redan efter sex månader, och inte längre efter 12 månader, vilket var fallet för ett år sedan, kan betraktas som ett viktigt bidrag till en ny politik. Dessutom gäller det dock att vid Internationella byrån för epizootiska sjukdomar (OIE) fortsätta att arbeta för att man skall komma fram till en tremånadsbestämmelse. Ett motsvarande ändringsförslag föreligger från kollegan Böge med flera. Jag ber om stöd för detta. Däremot måste vi rösta mot förslag 32, eftersom det enligt min uppfattning inte tar hänsyn till det nuvarande internationella rättsliga läget. Likaså bör man rösta mot ändringsförslag 49 från De gröna, eftersom det skulle begränsa det handlingsutrymme som vi behöver. Jag vill nu inte i detalj gå in på de enskilda förslagen, men hur viktigt det är med en ny inriktning och en grundläggande ny bedömning av hur djursjukdomar skall bekämpas ser vi på utbrotten av hönspest eller hönsinfluensa. Redan har 25 miljoner djur dödats i Nederländerna, och nu har sjukdomen också uppträtt i Tyskland. Vi måste äntligen komma därhän - och det kräver vi också mycket tydligt i vårt betänkande - att vi generellt finner ett annat sätt att handskas med djursjukdomar, och att de handelspolitiska och ekonomiska intressena inte får vara de enda utslagsgivande. Den etiska aspekten måste tas med i strategin på samma sätt som den ekonomiska. Massdjurhållning och internationella handelsförbindelser bidrar nu i viss mån till en ökad risk när det gäller spridning av sjukdomar, och det krävs därför att man tänker över vaccineringspolitiken. Dödligheten är enormt hög i samband med vissa virus, och i framtiden behöver man ta itu med dem på ett annat sätt. Europaparlamentet har i sitt betänkande mycket tydligt hänvisat till de ekonomiska och sociala effekterna av en förfelad strategi. Likaså måste vi överväga hur vi i framtiden skall kunna fånga upp kostnaderna, vare sig det sker via nationella kassor eller tillsammans med en europeisk djursjukdomskassa, och vilka som skall kompenseras, bara de direkt berörda vars djur har dödats, eller alla som gjort ekonomiska förluster. Denna punkt har fortfarande inte klargjorts på ett nöjaktigt sätt. Ärade kolleger! Även forskningen, särskilt den tillämpade forskningen, måste stärkas för att man skall få fram förbättrade vaccin. Men profylaxen i driften, vid import och vid djurtransporter måste också iakttas. Detta är viktigare än någonsin, så att smittämnen eller virus inte kan komma fram till djuren. Vi hoppas att rådet under det grekiska ordförandeskapet hinner komma fram till en överenskommelse som tar hänsyn till producenternas, dvs. jordbrukarnas, och konsumenternas behov, men också tar hänsyn till djuren. Här har EU befogenhet och möjligheter som det gäller att utnyttja i full utsträckning. Vi i parlamentet har gett vårt bidrag, i utskottet och lokalt, när vi talade med de drabbade i Storbritannien och Nederländerna. Jag hoppas att vi i framtiden kan bryta den onda cirkeln med slakt och isolering. (Applåder) Herr talman! Jag skulle vilja börja med att ge föredraganden för PPE-DE-gruppen en stor komplimang för det sätt på vilket han har samarbetat med de olika grupperna, och också för det lovvärda resultatet. Det visar att han har förstått den starka oro som rådde vid de utbrott som ägt rum tidigare. Han har lagt fram ett mycket bra förslag som reaktion på kommissionens lagstiftningsförslag. Jag vill också tacka Europeiska kommissionen, kommissionsledamot Byrne, för det sätt på vilket han snabbt reagerade på parlamentets förslag till initiativ och resolution på grundval av de undersökningar som vi har utfört. Han har i varje fall övertagit vissa punkter från detta parlamentsbetänkande. Detta ger utsikter för ett gott samarbete mellan kommissionen och parlamentet för att också i framtiden gemensamt finna ett bra tillvägagångssätt för bekämpningen av epidemiska djursjukdomar. Samtidigt, herr talman, måste jag på min grupps vägnar säga att parlamentsundersökningen har visat på hur förfärande utbrott av djursjukdomar kan vara. Vi har utfört en undersökning om utbrotten av mul- och klövsjukan. Vi har sett vilka följder det fick för människor och djur, men vi har också sett de sekundära följderna. De hälsoproblem som fortfarande förekommer i regioner där mul- och klövsjukan har funnits, den omfattande ekonomiska skadan, men också den stora sorgen bland människorna och allt omkring visar att vi inte längre kan se dessa djursjukdomar, i själva verket bekämpningen av dem, som en teknisk fråga, utan att vi också uttryckligen måste se till de samhälleliga konsekvenserna. Det kan inte förnekas att risken för smittsamma djursjukdomar ökar i en värld där gränserna ständigt blir öppnare och där det i allt högre grad förekommer internationell handel. Jag behöver bara hänvisa till utbrottet av SAL för att visa på vilken panik det kan väcka. Vi måste verkligen inse att riskerna för smittsamma djursjukdomar ökar vid vårt val av en icke-vaccineringspolitik. Vi vill hålla djuren utomhus, vi vill gärna se korna på bete, vi vill gärna se att höns och grisar går fritt utomhus. Detta innebär att riskerna ökar. Dessutom finns också de internationella riskerna med mer resande, mer internationell handel. Detta innebär att vi inte enbart måste förlika oss med följderna av detta på bondgården, utan att vi också som politiker måste fundera över hur vi i framtiden skall kunna ta itu med dessa risker. Vad det beträffar är Kreissl-Dörfler-betänkandet en god ansats till detta. När ett nytt utbrott äger rum kan vi då i varje fall se till att vi genom en principiell förändring av politiken, kanske också genom vaccinering, kan uppnå ett mycket starkare tillvägagångssätt för och betvingande av flera epidemiska djursjukdomar, i detta fall mul- och klövsjukan. Vad gäller denna principiella förändring av politiken, nämligen fler möjligheter för medlemsstaterna, fler möjligheter för kommissionen och också användande av vaccinering för att stävja ett utbrott, är det mycket viktigt att se hur vi sedan kan betvinga de sekundära effekterna och deras efterverkningar. Det finns flera viktiga frågor. Till att börja med - och i det här sammanhanget har kommissionen ännu inte varit helt tydlig -, hur förhåller vi oss till dem som indirekt drabbas av framtida utbrott? För det andra, hur skall vi se till att det blir en maximal avsättning för produkter vid det tillfälle då ringvaccination tillämpas och djuren överlever? Naturligtvis tillåter lagstiftningen att vi under vissa förutsättningar avsätter våra produkter på den europeiska marknaden, men vad beträffar livsmedelskedjorna kvarstår frågor. Hur förhåller vi oss till detta? Vilken är vår politiska roll här, vilken är kommissionens roll här? En tredje fråga är hur vi skall säkerställa att utbrott av det här slaget också avspeglas internationellt i handelstrafiken? Jag vill påpeka att PPE-DE-gruppen har lagt fram ett ändringsförslag på det här området - jag lade fram detta för kollega Böges räkning och även för flera andra i vår grupp - i vilket vi uttryckligen uppmanar kommissionen att se till vad föredraganden redan har omnämnt, nämligen att det är mycket viktigt att perioden för exportförbud efter ett utbrott förkortas från 6 till 3 månader även på internationell nivå. Detta är mycket väsentligt för vår strategi i Europeiska unionen, och denna strategi kan enbart bli en framgång om vi också i internationella sammanhang ser en chans att förkorta perioden från 6 till 3 månader. Vi uppmanar kommissionen med eftertryck att också åstadkomma detta i förhandlingar. Jag skulle gärna vilja höra kommissionsledamotens reaktion på den här punkten. Herr talman! Jag gläder mig åt att vi har kunnat ta ett steg i rätt riktning i fråga om bekämpningen av mul- och klövsjukan. Jag gör det samtidigt med blandade känslor, nu när hönspesten härjar i mitt eget land men också i grannländerna, i Tyskland och i Belgien. Jag uppmanar än en gång kommissionen att också se sammanhangen i dessa utbrott och att undersöka hur vi kan ta vårt samhällsansvar vad gäller allvarliga djursjukdomar såsom hönspest, såsom svinpest, i detta fall mul- och klövsjukan, för att få en sammanhängande politik till stånd. Men än en gång, PPE-DE-gruppen gläder sig åt att vi har kunnat ta ett första steg i rätt riktning vad gäller frågan om mul- och klövsjukan. Herr talman, herr kommissionär, kolleger! Mul- och klövsjukekrisen har lämnat djupa spår efter sig. Utslaktningen har medfört sorg i otaliga familjer. Den har lett till allmän indignation och ilska. Ibland en maktlös ilska gentemot myndigheter, och också en ilska mot Europa som hindrade vaccinering av boskap. Först och främst vill jag uppriktigt tacka kollega Wolfgang Kreissl-Dörfler. Han har återigen lagt fram ett mycket gott arbete. Efter hans betänkande om mul- och klövsjukekrisen har han arbetat hårt för att få den lista med rekommendationer som detta parlament lade fram i december i förra året att övertas i kommissionens förslag. Under tiden befinner vi oss i en lagstiftningsprocess. Jag anser att förslaget och de föreslagna ändringarna allt sammantaget är ett godtagbart svar på den allmänna indignationen över den enorma utslaktningen av boskap. Jag är för tillämpningen av skyddande nödvaccineringar, där djuren hålls vid liv fram till det ögonblick då de slaktas för konsumtion. Jag skulle vilja betona två viktiga punkter i form av frågor till kommissionen, och jag ber er att snart kommentera dessa. Den första handlar om det politiska ansvaret. Mul- och klövsjukekrisen under 2001 var i Nederländerna ett förebud om det politiska jordskredet år 2002. Vi måste under alla omständigheter lära politikerna en läxa också. Förtroendet för politiken fick sig en rejäl knäck. En viktig orsak var att det politiska ansvaret visade sig vara otydligt. Vem bar ansvaret för icke-vaccineringspolitiken? Regeringen, EU eller Internationella byrån för epizootiska sjukdomar? Ministrarna hänvisade till EU, och EU:s kommissionsledamöter hänvisade till de nationella regeringarna och till byrån i Paris. För medborgaren var den komplicerade uppbyggnaden av ansvaret knappt begriplig, och detta gav bilden av politiker som intar ståndpunkter men som därefter helst gömmer sig bakom andra. Politiker som inte tar på sig något ansvar gör inte politiken trovärdig. Detta sätt att göra andra till syndabockar har gett Europa ett mycket dåligt rykte. De hundratals arga breven och den arga e-posten var signalen för den mänskliga och institutionella tragedin. En nytt utbrott av mul- och klövsjukan får aldrig mer leda till denna enorma utslaktning av frisk boskap. Detta måste vi engagera oss oerhört mycket för under den kommande tiden. För detta behövs en mul- och klövsjukepolitik i vilken ansvaret står fast. Regionalt, nationellt, europeiskt och internationellt, och där också parlamenten engageras. Vårt mål måste vara en mul- och klövsjukepolitik som inte är anonym. Ansvar för val och för efterlevnad måste vara tydligt fastställt. Det är vår uppgift att också vidarebefordra detta. I ett försök att skapa denna klarhet ber jag kommissionsledamoten att i kväll ytterligare en gång klargöra precis var ansvaret ligger. Stämmer det att en medlemsstat har möjlighet att ta beslut om att använda skyddande nödvaccinering och sedan låta dessa vaccinerade djur få leva? Stämmer det att animaliska produkter från vaccinerade djur utan problem kan avsättas på marknaden? Detta leder mig in på den andra punkten, nämligen avsättningen av animaliska produkter från vaccinerade djur. I det ögonblick som en medlemsstat beslutar att gå över till skyddande nödvaccinering och låta djuren få leva måste produkterna kunna säljas. I detta sammanhang är minst två saker nödvändiga: livsmedelsaffärer som säljer produkterna och konsumenter som köper dem. Hur tänker kommissionen tillsammans med medlemsstaterna skapa de rätta grundvillkoren? Det kan naturligtvis inte vara meningen att låta vaccinerade djur få leva för att därefter upptäcka att det inte finns någon avsättningsmarknad för dessa. Det skulle ju i slutändan leda till utslaktning av vaccinerade djur. Jag skulle gärna vilja få ett svar av er på dessa två frågor. Herr talman! När utbrottet av mul- och klövsjukan kulminerade 2001 formulerade den liberala gruppen tre utgångspunkter: hur kan vi förebygga liknande utbrott i framtiden, vad skall vi göra om det kommer ett nytt utbrott och hur kan vi betala för liknande utbrott i framtiden? Vad gäller den första punkten: bättre gränskontroll. Vi har hört att kommissionen har utfärdat åtgärder. Jag har varit särskilt uppmärksam på detta då jag av och till kommit tillbaka till Europa från en annan kontinent. Jag måste ärligt säga att jag trots de nya tillkännagivna åtgärderna inte har kunnat upptäcka någon stor förändring. Vilka var dessa nya åtgärder mer exakt? Vad skall vi göra om det kommer ett nytt utbrott? Vi har intagit den ståndpunkten att den enorma utslaktningen av friska djur inte är acceptabel i framtiden, och det är anledningen till att vi helt och hållet skriver under på de slutsatser som framkommer i betänkandet om att ringvaccination måste tillämpas. Vi gick ännu längre. Vi lade 2001 fram ett ändringsförslag till budgeten för 2002 för att se till att kommissionen skulle kunna utföra en undersökning av bättre vacciner, spårvacciner mot mul- och klövsjuka. Vi begränsade det för övrigt inte till mul- och klövsjuka. Det skulle kunna vara alla smittsamma djursjukdomar. Det är en särskilt stor besvikelse att märka att kommissionen i detta ögonblick, ungefär två år efter det att ändringsförslaget lades fram och godkändes, ännu inte har inlett den här undersökningen. Man kommer hela tiden med olika förklaringar. Det kommer att ske. Men det sker fortfarande ingenting. Jag skulle gärna vilja veta varför. En annan punkt: vad skall vi göra med produkterna från de vaccinerade djuren? Det förefaller mig vara ett stort problem. Detta har redan nämnts av Corbey och Maat. Förmodligen kommer det att bli så att det blir svårare att avsätta produkterna från dessa vaccinerade djur, och förmodligen kommer det också att ske till ett reducerat pris. Faller detta också under framtida planer för kompensation, ja eller nej? Hur tänker kommissionen agera i detta avseende? Den tredje punkten: hur skall vi kunna betala för liknande utbrott i framtiden? Vad detta beträffar hade vi tur vid utbrottet 2001. Det fanns tillräckligt med utrymme inom jordbruksbudgeten. Om beräkningarna stämmer är utrymmet inom jordbruksbudgeten nu avsevärt mindre. Euron står högt i kurs i förhållande till dollarn, och det kommer att finnas ett mycket begränsat utrymme. Om det nu skulle komma ännu ett utbrott, hur betalar vi för det? Detta är anledningen till att den liberala gruppen även 2001 lade fram ett ändringsförslag till budgeten som syftade till att undersökningar om försäkringssystem måste utföras. Vad beträffar detta har kommissionen verkligen gjort sitt arbete. I slutet av maj kommer vi att lägga fram ett betänkande om detta. Jag har själv som föredragande för budgeten för 2004 gjort det till en av mina huvudpunkter. Det kan inte vara så att vi alltid överlämnar finansieringen av utbrott av det här slaget till slumpen, beroende på om det finns pengar eller inte. Det måste skapas en fullgod finansiering för detta. Det hoppas jag i framtiden kunna utarbeta närmare tillsammans med kommissionen. Punkten som gäller de sex månaderna och de tre månaderna är också av stor betydelse för oss, och jag råder alltså plenum att i detta avseende godta ändringsförslaget från den liberala gruppen och den kristdemokratiska gruppen. Herr talman! Historien med mul- och klövsjuka i Europa kan spåras flera år tillbaka. Den stora katastrofen började dock den 21 februari 2001 i södra England. Fastän man i årtionden har känt till vilka skador ett okontrollerat sjukdomsutbrott kan förorsaka, utnyttjades inte möjligheterna att på ett effektivt sätt avvärja sjukdomen. De scenarier som inleddes i de drabbade medlemsstaterna kunde inte stoppa spridningen av viruset. Det undantagstillstånd som då utfärdades i olika regioner i EU irriterade landsbygds- och stadsbefolkningen i samma mån. Landsbygden liknade en säkerhetsbyggnad, och på de drabbade gårdarna härskade ett slags undantagstillstånd. Det saknades inte skuldbelägganden under den här tiden. EU:s förbud mot vaccinationer, där man höll fast vid principen att om också bara ett enda djur var vaccinerat så skulle landet förklaras vara ett mul- och klövsjukeland, vann föga bifall hos hela befolkningen, och till och med mycket välinformerade tjänstemän krävde under dessa dagar att man skulle använda s.k. spårvaccin för att förhindra ytterligare spridning av sjukdomen. För många kretsar bland befolkningen var den bekämpning av mul- och klövsjukan som gjordes genom att djurkadavren brändes offentligt ett tecken på djurförakt, och räkningen gick inte heller ihop ekonomiskt. I betänkandet om bekämpningen av mul- och klövsjukan tas det hänsyn till denna princip, och man drar därmed riktiga slutsatser av katastrofen år 2001. Dessutom kunde resultaten av undersökningskommitténs arbete bekräftas. Det uppmuntrar till att man också i andra fall förfar på samma sätt, exempelvis när det gäller hönspest. Denna alltid återkommande sjukdom sprider sig mellan grannländerna, och ett av de stora problemen är mängden gränsöverskridande kontakter. När man läser pressmeddelandena ser man att det finns stor risk för att hönspesten, på samma sätt som mul- och klövsjukan, kan bli en storkatastrof. Principen ?slakta i stället för vaccinera?, respektive den motsatta principen, borde gälla inom hela EU för alla djurarter. Det skulle löna sig att undersöka detta närmare genom parlamentariskt arbete. Exempelvis skulle man kunna granska om förordningen för att skydda mot spridning av den klassiska hönspesten motsvarar erfarenheterna, och om alla djurarter tagits med i texten till bestämmelsen. Man skulle också än en gång kunna undersöka hur det gränsöverskridande samarbetet faktiskt organiseras. I fråga om mul- och klövsjukan råder det fortfarande frid i kandidatländerna. Men här vill jag också påpeka att detta tillstånd kan ändras snabbt. Varje felbedömning när det gäller bekämpning och upptäckande av djursjukdomar på ett tidigt stadium får ekonomiska och sociala följder. I betänkandet finns korrekta uppgifter om detta. Arbetet har lönat sig. Jag röstar för betänkandet och förslagen. Framför allt stöder jag de förslag som rör skyddet av den grundläggande rättigheten till egendom. I betänkandet har man därför med eftertryck hållit fast vid bestämmelser om kompensation för de drabbade. Jag stöder också de förslag där veterinärernas handlingsfrihet och den statliga styrinrättningen i medlemsstaterna ökas. Medlemsstaternas ansvar kommer att ändra sig på så vis att deras ansvar växer, för beslutet om vilken sjukdomsstrategi som skall användas och vid vilken tidpunkt skall bli ländernas sak, och det är bra så. Djurhållarna befrias inte från plikten att hålla rent och att hålla ordning. Brottsligheten vid gränserna när det gäller handel med djur och djurprodukter hör till en annan lag, men även här har riktiga ansatser formulerats i betänkandet. Herr talman! Jag vill gratulera föredraganden till hans betänkande, som jag anser vara ett ytterst viktigt arbete. Vi rör oss nu mot en situation där de fruktansvärda masslakterna under den sista mul- och klövsjukeepidemin verkligen kommer att vara något som hör till det förflutna. Det gläder mig särskilt att se att vaccinering nu har upphöjts till att vara ett viktigt verktyg i kampen mot mul- och klövsjuka - denna omsvängning i tyngdpunkten som kommissionsledamot Byrne talade om. Men när det gäller vårt eget parlaments betänkande skulle jag vilja se till att vi håller fast vid den text vi kom överens om i utskottet, som mycket tydligt talar om vaccinering som ett förstahandsalternativ. Det är det språk vi brukade se i betänkandet från det tillfälliga utskottet. Det är det språk som används i rapporten från Royal Society i Förenade kungariket. Det är rätt och rimligt att även använda detta tydliga och otvetydiga språk här. Jag välkomnar det ändringsförslag som stöder en förändring av OIE:s bestämmelser så att det inte längre finns ett automatiskt incitament att hellre slakta än vaccinera. Men vi vet att mer än 10 miljoner djur slaktades i England, varav många i onödan. Man prioriterade det snävt ekonomiska intresset att så snart som möjligt återfå sin exportstatus utan hänsyn till de förödande konsekvenserna för landsbygdens ekonomi i stort och landsbygdsamhällena. I fråga om masslakt har min grupp ett ändringsförslag att låta förebyggande utgallring utgå. Vi anser att de bevis vi fick höra i undersökningen om mul- och klövsjukan visar att förebyggande slakt inte behövs och att det vare sig är önskvärt, ekonomiskt eller effektivt. Det bör inte tillåtas inom ramen för detta direktiv. Det kan förefalla vara länge sedan vi såg bilderna av brinnande bål på tidningarnas förstasidor i alla de berörda medlemsstaterna. En del har redan glömt det, men de jordbrukare och de samhällen som gick igenom denna fruktansvärda tid har sannerligen inte glömt det, och för många är det först nu man börjar komma på fötter igen. Jag hoppas att detta betänkande och kommissionens initiativ kommer att vara ytterligare ett steg i processen för att garantera att man aldrig mer kommer att låta en sådan förödelse inträffa, vara sig i Förenade kungariket eller någon annanstans i Europeiska unionen. Herr talman! Medan vi i kväll begrundar frågan hur mul- och klövsjukan skall bekämpas i framtiden drabbas djur och jordbrukare av nästa smittsamma djursjukdom: hönspesten. Europeiska unionens politik på området för djursjukdomar är i behov av omjustering. Ingen människa insåg år 1991 vad inrättandet av icke-vaccineringspolitiken kunde få för följder. Vi har sedan dess blivit visare av skadan. Vaccinering hade kunnat förhindra förintandet av miljontals friska djur. Herr talman! Om ekonomiska intressen går före allt annat förlorar människan sin värdighet och skapelsen sitt skydd. Jag gläder mig åt att utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling har övertagit vårt ändringsförslag, i vilket vi yrkar på att etiska principer skall tillämpas vid bekämpningen av djursjukdomar. I det nya direktiv som kommissionen utformat är omsorgen om skapelsen fortfarande inte tillräckligt prioriterad. Jag hade inte vågat räkna med en återgång till förebyggande vaccinering. Men jag hade hoppats att ?nödvaccinering och bibehållande av besättningar? skulle vara det första alternativet vid ett utbrott. Men inte ens detta är fallet. Kommissionen väljer fortsatt utslaktning och utvidgar på sin höjd möjligheterna till nödvaccinering. Jag stöder därför ändringsförslagen som gör nödvaccinering till det första alternativet i bekämpningen. Därvid måste denna vaccinering och hållandet av djur vid liv också få en ärlig chans. Produkter från vaccinerade djur är inte mindre säkra än produkter från icke vaccinerade djur. Märkning av dessa produkter ger emellertid det intrycket. Och detta trots det faktum att konsumenter i bland annat mitt land använde sig av dessa produkter i åratal före 1991. Vidare måste vi förebygga att en medlemsstat på grundval av det finansiella bidrag som Bryssel ger vid bekämpningen väljer utslaktning. Nödvaccinering kostar Europeiska unionen mindre pengar, medan en medlemsstat därefter måste bekosta saluföring av produkterna. Besparingen som görs genom vaccinering borde användas som kompensation för dessa ytterligare kostnader. Existensen av olika serotyper av mul- och klövsjukeviruset är ett argument mot förebyggande vaccinering. Det är samtidigt en extra stimulans för undersökning av vaccin mot mul- och klövsjukan. Förebyggande vaccinering är därmed alternativet för framtiden. Herr talman, herr kommissionär, mina kära kolleger! Den huvudsakliga beståndsdelen i den debatt vi ägnar oss åt i dag om mul- och klövsjukan är enligt min uppfattning de skyldigheter som OIE påtvingar oss när det gäller handelssanktioner mot länder som inte längre anses som ?fria från mul- och klövsjuka?. Det är faktiskt dessa regler som gör sjukdomen så skrämmande för uppfödarna, eftersom den leder till mycket stora ekonomiska förluster. Vi måste komma ihåg att mul- och klövsjuka bland djurbesättningar inte är farlig för människan. Det är inte ett folkhälsoproblem. Jag instämmer alltså med vår föredragande när han i sitt ändringsförslag 5 till beaktande 14 föreslår att medlemsstaterna skall lägga fram förslag till OIE som syftar till att utveckla handelssanktionerna i anslutning till dessa situationer. För att uttrycka sig mer exakt bör utvecklingen av dessa regler för OIE gå i två riktningar. För det första måste man ta hänsyn till framstegen när det gäller vaccin - spårvaccin, som gör det möjligt att skilja ett vaccinerat djur från ett drabbat djur, och vaccin med bredare spektrum - och komma ihåg att produkterna - mjölk eller kött - från ett vaccinerat djur inte utgör någon som helst fara för människans hälsa, eller någon risk för smitta. Det finns därför inte längre någon som helst anledning att diskriminera dessa produkter, eller de länder där de säljs. Denna utveckling av reglerna kommer även att göra det möjligt att på nytt se över den förebyggande vaccinationen, som borde kunna tillåtas av medlemsstaterna i de fall då uppfödarna av egna skäl vill det. Jag tänker bland annat på djur med stort genetiskt värde, avelsdjur, raser med ett fåtal individer och som är av intresse för den biologiska mångfalden. För det andra måste man låta medlemsstaterna regionalisera sina uppfödningsområden och inte längre tillåta att en smittohärd av mul- och klövsjuka i Alsace - mitt exempel är naturligtvis teoretiskt - hindrar Bretagne från att exportera sina utmärkta djurprodukter. Avslutningsvis beklagar jag att den punkt jag tog upp i samband med arbetet i vårt tillfälliga utskott för mul- och klövsjuka inte tagits med av föredraganden, för vi skall inte glömma bort att viss utveckling av det europeiska jordbruket, som gynnats av avarterna med en viss gemensam jordbrukspolitik, i sig utgör en av riskfaktorerna för att epidemier skall kunna spridas. Jag tänker på uppfödningens ökande omfattning, den ogenomtänkta intensifieringen, att uppfödning utan koppling till marken blivit vanligare, regionernas specialisering och djurtransporter på långa sträckor: alla dessa faktorer som bidrar till att många djur samlas på en liten yta förvärrar risken. Vid ett tillfälle, herr talman, när detta parlament skall uttala sig om översynen efter halva tiden av den gemensamma jordbrukspolitiken, måste vi komma ihåg att rätta till dessa felsteg snarare än att förvärra dem, genom att främja jordbruk av mänsklig storlek, extensiv uppfödning i de minst gynnade regionerna, lokal integration av branscher och lokala slakterier, kort sagt ett jordbruk med ett mänskligt ansikte. Herr talman! Jag vill börja med att tacka föredraganden, Kreissl-Dörfler, för hans utmärkta betänkande. Detta är det andra betänkandet. Först kom hans betänkande för det tillfälliga utskottet, och nu har vi detta betänkande om kommissionens förslag till lagstiftning. Jag vill även tacka parlamentets ledamöter för att man inrättade det tillfälliga utskottet. Kommissionsledamot Byrne har lyssnat på det tillfälliga utskottet och lagt fram några bra förslag. Jag vill även tacka honom för att han har förbjudit privat import av kött och mjölkprodukter till EU. Jag önskar bara att medlemsstaterna nu kommer att tillämpa den förordningen bättre. Vi måste lära oss läxan från denna fruktansvärda farsot som drabbade vår landsbygd, våra jordbrukare och landsbygdsbefolkningen. Vi skall inte börja skriva om historien och ändra vad vi har fått lära oss den hårda vägen, och inte heller ändra uppfattning. Den europeiska undersökningen hade en tydlig uppfattning om hur ett framtida utbrott bör hanteras. EU-utskottet gjorde mer för att höja EU:s profil och föra fram ett proaktivt och positivt intryck av vad Bryssel försökte göra än något annat jag har sett så länge jag har varit ledamot av detta parlament. Vi visade att vi lyssnade och att vi skulle handla utifrån deras bekymmer. Vi talade till jordbrukare, turistbranschen, människor och företag på landsbygden. Låt oss vara tydliga om vad en framtida strategi måste innehålla. Vi måste genomföra ordentliga kontroller av att vår beredskapsplan är i ordning och att den håller måttet. Beredskapsplaner måste kontrolleras om och om igen, övas och granskas så att vi inte är så oförberedda som vi var vid det senaste utbrottet. Vi måste ha resurser, kunskaper och personal för att kunna reagera snabbt. Vi måste använda vaccinering som ett förstahandsalternativ för att ta itu med ett utbrott, samtidigt och i samverkan med och vid sidan av slakt. Vi får inte utesluta slakt som ett alternativ. Det cirkulerar rykten om att rådet är i färd med att backa från att använda vaccinering och nedvärderar dess betydelse. Vaccinering är inte det enda verktyget i vår arsenal, men det måste användas fullt ut redan från början av ett eventuellt utbrott. Vi måste också lugna konsumenterna när det gäller vaccinerat kött och utveckla fler nya vacciner. Vi vill aldrig mer se en masslakt av tio miljoner djur - våra medborgare kommer inte att acceptera det. Vid ett framtida utbrott måste det vara möjligt att låta vaccinerade djur vara kvar i livsmedelskedjan för att förhindra ett sådant fruktansvärt resursslöseri. Vi får aldrig mer tillåta att politisk inblandning dikterar hur vi hanterar ett utbrott. Vi vill aldrig mer se de kadaverbål som lever kvar så starkt i minnet för alla som sett dem, både personligen och på TV-skärmarna. Till sist, vi får inte bli självbelåtna. Det råder inte någon tvekan om att även om kommissionen har stramat åt den privata importen, vilket jag välkomnar, så står dörren fortfarande på vid gavel för att sjukdomen skall komma in i EU. Min egen regering tar lätt på det. Efter ett utbrott som fick våra landsbygdsamhällen på knä finns det bara fyra specialiserade hundar som skall försöka förhindra att smittat kött kommer in i landet. Detta är rena dårskapen och, säga vad man vill, men det är helt enkelt oacceptabelt. Vi behöver en gemensam, organiserad och enig strategi för att förhindra illegal import. Vi måste, från alla EU-regeringars sida, se till att det finns lämpliga resurser för att göra jobbet: arbetskraft, pengar och, vågar jag säga det, hundar som är specialiserade på att upptäcka smittat kött. Slutligen måste vi bekämpa sjukdomen tillsammans med jordbrukssamhällena, inte mot dem. Vi kan inte behandla dem på det hänsynslösa sätt som vi gjorde 2001. Vi måste vinna deras förtroende och visa vårt engagemang. Då kommer vi att kunna hålla den fruktansvärda sjukdomen utanför EU. Herr talman! Jag talar som föredragande av yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor. Om inte annat så av det skälet kommer jag inte att ansluta mig till Parish i fråga om hans mer provokativa anmärkningar. Jag råder honom att kontrollera för hur många djur man har begärt ersättning innan han använder sin totalsumma för masslakt - så avskyvärt som det otvivelaktigt var. Jag vill bara säga till föredraganden att det sätt på vilket han har utfört det här arbetet, både i det tillfälliga utskottet och därefter, är en förebild för hur detta arbete bör göras. Han var hänsynsfull, artig och grundlig. Jag anser att Förenade kungarikets regering, som befann sig mitt i stormen, också borde rikta de orden till honom och visa att man uppskattar detta. Kommissionen har i stor utsträckning rört sig i riktning mot att genomföra vad vi i det tillfälliga utskottet rekommenderade. Diskussionen kommer alltid att komma tillbaka den exakta avvägningen mellan utslaktning genom utgallring och vaccinering - till frågan om liv eller död - i ett samhälle som både omhuldar sin status som fri från mul- och klövsjuka, men ändå har moraliska skrupler om de metoder som i extrema fall används för att återställa denna status. Dessa diskussioner kommer att förändras med vetenskapens utveckling. Vi gör rätt i att prioritera forskningen. Jag önskar att kommissionsledamoten kan ge oss någon sorts uppskattning av hur den forskningen framskrider. Epidemin utvecklades med skräckinjagande hastighet. Som har sagts under det nuvarande utbrottet av SAL hade viruset en egen kraft för att överleva. Det var hemskt att skåda den hastigheten. Transportbegränsningar var inte i kraft i det första stadiet. Vi hade 50 000 får i rörelse, och i stor utsträckning visste vi inte var de var när viruset slog till. Jag är övertygad om att vi alla är överens om att vi aldrig mer vill se de masslakter som följde. De traumatiserade hela samhällen. Medlemsstater har nu en mera omfattande bestämmanderätt i frågan om hur de skall bekämpa ett utbrott och den ordningsföljd som skall följas i en kritisk situation, från utslaktning till vaccinering. Jag vill framhålla, som Blokland gjorde - och det fanns med i vårt betänkande - att det finns en moralisk dimension i den här frågan. Det är inte sannolikt att vi kommer att få några lovord i framtiden för åtgärder vi kan komma att vidta nästa gång det här händer om det inte finns ett etiskt element i jordbruket. Vad vårt utskott beträffar så ville vi framhålla tre saker för kommissionen. Det första är så snabb uppdatering av beredskapsplaner som är praktiskt genomförbar. Vi måste undersöka vad det innebär att vi lever i en värld utan tydliga gränser när det gäller inköp och försäljning av matvaror. Kommissionsledamoten kan kanske säga ett ord om vad Kontoret för livsmedels- och veterinärfrågor (FVO) gör för att följa transporterna av matvaror in i landet, mot bakgrund av några av de problem vi har haft på senare tid. Vi måste kunna förklara för allmänheten, som konsumenter, på ett mycket kraftfullare sätt varför det är säkert att äta kött från vaccinerade djur. Vi kan inte ha en policy som är för vaccinering om inte allmänheten accepterar det, vilket hänger samman med de stora förändringarna i konsumenternas ställningstagande. När vår egen byrå för livsmedelsstandarder drev detta fall i England förbryllades den av att så många tillverkare och så många återförsäljare hade en negativ inställning. Till sist bör vi, som andra har sagt, vidta speciella åtgärder för att bevara sällsynta arter, en oumbärlig del av djurens genpool, så att de inte försvinner i någon ny pandemi. Jag är övertygad om att kommissionsledamoten är medveten om nödvändigheten av att vara praktisk. Han har visat det. Innebörden av denna debatt kommer att avgöras av i vilken utsträckning vi förmår bevara vår mänsklighet och livet i dess oändliga variation. Herr talman, herr kommissionsledamot! Först vill jag säga till föredraganden Kreissl-Dörfler att det inte är ofta jag har varit med om att ett betänkande har fått en så noggrann och rättvis behandling som i detta fall. Det är verkligen beundransvärt, och jag skulle vilja tacka för detta. Samtidigt vill jag påminna om att vi genom att överge politiken om att inte vaccinera genomför ändringar som kommer att få mycket stor betydelse för de länder som har en omfattande export till tredje länder. Jag vill samtidigt också säga att mul- och klövsjuka är en så smittsam sjukdom att de som tror att man genom att öppna möjligheten för vaccination har löst alla problem och därigenom kan vara säker på att framöver kunna hejda kommande utbrott får tänka om, för så förhåller det sig inte. Jag väljer därför att tro att vi även i fortsättningen kommer att arbeta utifrån politiken om att inte vaccinera, men att vi - det erkänner jag - kommer att använda vaccin, som t.ex. i Nederländerna där man administrerade det mycket skickligt. Det visade sig vara effektivt att ringvaccinera, eftersom man därigenom kunde hejda smittan. I detta sammanhang är det också viktigt för mig att stödja det min kollega i den liberala gruppen, Mulder, har sagt om att det är viktigt att de vaccinerade djuren inte stannar kvar i livsmedelskedjan utan tas ut ur denna. Det ser inte ut som om det finns majoritet för detta för närvarande, men man måste komma ihåg att de vaccinerade djuren är smittbärare, och mot den bakgrunden vore det en katastrof om någon av dem för smittan vidare. Jag vill också gärna precisera att det inte kan komma på tal att mjölk och kött från vaccinerade djur, som exempelvis i ändringsförslag 11, skall kunna säljas fritt i hela Europeiska unionen. Här måste vi mycket tydligt kräva att en regionalisering genomförs, så att mjölk och kött från dessa djur, om försäljning skall ske, kommer att säljas inom de respektive länderna och inte tvärs över ländernas gränser. Därefter vill jag återigen, även om jag vet att det inte är kommissionsledamot Byrnes område, påminna om att det finns behov av exportavtal i synnerhet med amerikanerna så att vi kan begränsa förlusterna i samband med en kommande mul- och klövsjukeepidemi och särskilt i samband med en eventuell vaccination. Det är ju inte till hjälp för någon att vi i stället för att exportera färska varor till tredje land stoppar exporten så att dessa varor hamnar på den europeiska marknaden till kraftigt sjunkande priser. Det är inte det jordbrukarna har behov av i en sådan situation. Det krävs därför att kommissionen på allvar genomför en regionalisering och ingår avtal med amerikanerna. Herr talman! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamot Byrne för det engagemang han har visat för arbetet i parlamentets tillfälliga utskott för mul- och klövsjuka och för att han sett till att de viktigaste resultaten i vårt betänkande har lyfts fram i kommissionens direktiv. Jag tackar även Kreissl-Dörfler för att han arbetat så outtröttligt med frågan ända sedan dag ett. Att ha nått fram till detta sista steg är positiv reklam för Europaparlamentet. När det tillfälliga utskottet besökte regioner som drabbats av denna fruktansvärda sjukdom, inklusive mitt eget land Wales, berättade människor för oss hur tacksamma de var för att Europaparlamentet hade tagit initiativ till denna undersökning, då de inte hade något annat sätt att ge uttryck åt sina klagomål inom sina egna medlemsstater. Detta direktiv innehåller flera värdefulla rekommendationer om skärpning av importkontroller - vilket redan har nämnts -, införande av beredskapsplaner, inrättande av expertgrupper, och det lyfter fram nödvaccinering till främsta ledet i sjukdomsbekämpningen, i överensstämmelse med välkomna förändringar av bestämmelserna för internationell handel. Avsaknaden av en entydig policy i frågan om och när vaccinering skulle komma till användning spelade en central roll för den brittiska regeringens misskötsel av krisen år 2001. Detta ledde till den oacceptabla kontinuerliga utgallringen, som byggde på bristfälliga vetenskapliga bevis, och det trångsynta beslutet att avvisa vaccinering. I händelse av framtida utbrott bör slakt begränsas till smittade anläggningar och vara underbyggd med grundliga laboratorietester. Vi är skyldiga alla våra landsbygdsamhällen att ta lärdom av 2001. Herr talman! Det finns situationer när nödvaccination är mycket förnuftigt, men det finns ingen anledning till att låta exporten komma i kläm. Problemet uppstår eftersom de veterinära gränserna har upphävts i samband med införandet av den inre marknaden. Europeiska unionen har blivit en veterinärzon och Danmark har förlorat sin självständiga veterinära status. Förenta staterna och Japan betraktar begripligt nog också Europeiska unionen som ett land. De stoppar importen av griskött från hela Europeiska unionen om man vaccinerar mot mul- och klövsjuka på ett ställe inom unionen. Europeiska unionen exporterar årligen cirka 1,5 miljoner ton griskött till ett värde av 4 miljarder euro. Danmark står ensamt för 600 000-700 000 ton av detta. Om exporten i stället skall omsättas på Europeiska unionens inre marknad kommer det att innebära en ökning i utbudet av griskött på uppemot 10 procent. Detta skulle leda till ett totalt sammanbrott på marknaden inom hela Europeiska unionen. Kommissionen borde redan från början ha räknat med risken att tredje land kan införa handelsrestriktioner. Kommissionen har över huvud taget inte i sin beräkning tagit med den exportförlust som uppstår om man inte på förhand har ombesörjt godkännande från tredje land. Det skall naturligtvis vara möjligt att genomföra en ändring av vaccinationsstrategin så att den, den goda avsikten till trots, inte genomförs på bekostnad av avgörande intressen när det gäller exporten inom Europeiska unionen. Jag vill därför uppmana kommissionen att involvera alla aspekter - även de med anknytning till handel - i utvärderingen av de framtida bestämmelserna. Det finns mycket som tyder på att man kommer att upprätta en veterinärregionalisering, en slags exportficka som är fri från vaccinerade djur, varifrån export kan ske även under utbrott av och vaccination mot mul- och klövsjuka på andra ställen inom Europeiska unionen. Slutligen undrar jag om kommissionsledamoten har för avsikt att följa mina uppmaningar? Herr talman! Jag är mycket orolig över att man inte har gjort några verkliga ansträngningar för att handla utifrån de erfarenheter man gjorde i Förenade kungariket under det förödande utbrottet av mul- och klövsjuka. Vi har rätt att begära, i detta parlament, att man vidtar verkliga åtgärder inom hela den europeiska unionen för att inrätta en strategi för att besegra denna fruktansvärda sjukdom om den någonsin skulle bryta ut igen. I Nordirland finns det inte någon sådan beredskap. Veterinärexperter har sagt till mig att de är förskräckta över regeringens likgiltighet på detta område. Hur annorlunda har inte denna erfarenhet varit i Förenta staterna. Där har man återkommande övningar och strategin testas på nationell nivå, svagheter upptäcks och finjusteringen av hela programmet uppdateras. Detta, anser jag, är vad vi behöver inom Europeiska unionen. Jag förlitar mig på att man kommer att kräva av samtliga regeringar att de accepterar detta som en nödvändighet. I Förenade kungariket är vi medvetna om kostnaderna för utbrottet av mul- och klövsjuka och hur det fick både jordbruk och turism på knä. Vi är medvetna om den känslomässiga smärta och de mänskliga tragedier som blev följden, till stor del på grund av striden om vaccinering. Jag välkomnar engagemanget i detta betänkande för en politik som går ut på att vaccinera för att leva. Jag anser att den policyn är mycket bättre än ?hellre bränna än vaccinera?. Kommissionens förslag är förnuftiga och följer riktningen i Europaparlamentets tillfälliga utskott. Jag är djupt övertygad om att parlamentet bör stödja yttrandet i det framlagda betänkandet. Jag gratulerar föredraganden och utskottet till att ha lagt fram detta. Betänkandet pekar ut en verklig väg framåt, både när det gäller förberedelser och avskräckning. Den alarmerande ökningen av frekvensen av tuberkulos och brucellos hos djur understryker behovet av omedelbara åtgärder mot dessa sjukdomar. Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Först vill jag verkligen inte försumma att tacka vår föredragande Kreissl-Dörfler för det verkligt utmärkta arbete som han åstadkommit med detta betänkande. Men jag vill i dag också tacka Encarnación Redondo, ordförande i det tillfälliga utskottet för mul- och klövsjuka, som verkligen har lett detta utskott på ett mycket förtänksamt sätt. Ur min synvinkel kan man principiellt välkomna både kommissionens förslag till direktiv och föreliggande betänkande. Det förslag som kommissionen lagt fram tar glädjande nog hänsyn till de flesta kraven från Europaparlamentets tillfälliga utskott för mul- och klövsjuka. I utskottet godkände vi ju den 17 december 2002 en resolution där det krävs att Europeiska unionen skall omarbeta den hittillsvarande politiken för bekämpning av och skydd mot mul- och klövsjuka. Som framgår av inläggen i dag grasserar i Europa för närvarande nästa sjukdom, och jag tror att klockan verkligen är fem i tolv när det gäller att ändra vår politik i Europeiska unionen, för vi måste i framtiden undvika en sådan dramatisk omfattning av en sjukdom som den som vi hade i Storbritannien 2001. Det handlar inte bara om jordbrukarnas svåra ekonomiska förluster samt föregående och efterföljande led i livsmedelskedjan, och totalt sett om förlusterna för landsbygden och den djupgående oron bland befolkningen, utan det handlar framför allt också om imagen för oss europeiska jordbrukare och hela den gemensamma jordbrukspolitiken. En viktig punkt som beaktats är bibehållandet av förbudet mot förebyggande vaccinering. Så länge som det inte finns något vaccin som täcker alla sju serotyperna och de 80 undertyperna är det enligt min åsikt inte någon mening med en förebyggande vaccination. Forskningen måste där byggas ut och förbättras. Ytterligare en avgörande punkt är att nödvaccinationen inte längre betraktas som en sista möjlighet, utan får hög prioritet. Till slut måste jag ändå säga att sjukdomen, vars kolossala omfattning i Storbritannien vi alla har hemska minnen av, skulle ha kunnat förhindras. Man hade bara behövt vidta skäliga kontrollåtgärder och iaktta existerande vaccineringsföreskrifter i den drabbade medlemsstaten. En sak har klargjorts, nämligen att medlemsstaterna verkligen måste ta på sig det ansvar som de har på grund av fördragen. Jag hoppas att vi har dragit lärdom av det som skett, så att vi nästa gång agerar på ett mer ansvarsfullt och samordnat sätt. En katastrof - och det var en katastrof - av denna storleksordning får aldrig mer förekomma. Herr talman! Jag vill ansluta mig till de andra i mina tack till föredraganden, Kreissl-Dörfler, för ett förträffligt arbete. Detta är ett av de få områden där jag har lagt märke till att skillnaderna mellan de politiska grupperna i denna kammare när allt kommer omkring är mycket små, och vår uppgift var förvisso densamma. Jag tackar honom och de kolleger som ingick i det tillfälliga utskottet under det första året. Jag vill tacka Sturdy, Parish och mina kolleger från Förenade kungariket som stod i första ledet för att verka för inrättandet av det tillfälliga utskottet, av skäl som kommer att vara uppenbara. Det är inte ofta som jag är fullständigt överens med Paisley, min kollega från Nordirland. Men i denna fråga finns det mycket lite där vi skulle kunna vara oense, och jag välkomnar hans kommentarer här i kväll. Utbrottet av mul- och klövsjuka i Europeiska unionen år 2001 var en katastrof inte bara för jordbruket utan även för många företag och organisationer med anknytning till detta. Utbrottet visade utan tvekan att Europeiska unionens policy för riskhantering i fråga om mul- och klövsjuka och den riskbedömning som låg till grund för denna var i behov av översyn. Jordbrukare, veterinärer och politiker delade alla den breda allmänhetens oro över att miljoner djur dödades och förstördes, av vilka många, om inte de flesta, inte var smittade med sjukdomen. Omfattande psykologiska skador drabbade i synnerhet jordbrukare och deras familjer när de tvingades evakuera eller förstöra sina djur. Det är inte bara i Förenade kungariket - utbrottets epicentrum - utan till och med på Cooley-halvön på Irland, där man var tvungen att evakuera, som de psykologiska skadorna för de berörda familjerna är alldeles ofantliga. Även om jag inte är för en återgång till rutinmässig eller förebyggande vaccinering anser jag att en översyn av vaccineringspolitiken vore på sin plats, i synnerhet användningen av nödvaccinering eller vaccinering för att skapa en ?brandgata? runt smitthärden för att på så vis bekämpa spridningen av ett utbrott. Det brådskar att genomföra ytterligare diskussioner med OIE, Internationella byrån för epizootiska skjukdomar, för att säkerställa att ett smittat land kan återvinna sin status som mul- och klövsjukefritt så snart som möjligt. Efter det sista fallet efter slakt av det sista vaccinerade djuret måste det återvinna status som mul- och klövsjukefritt. Till skillnad från en kollega, Busk, som talade nyss ser jag det inte som ett problem att vaccinerade djur förs in i livsmedelskedjan. Så länge som OIE har farhågor beträffande exporten av sådana djur till livsmedelskedjan måste vi dock anpassa oss. Därför krävs det att våra forskare slår sina huvuden ihop och löser det här problemet. Djur som är vaccinerade mot mul- och klövsjuka är inte smittsamma när de förs in i livsmedelskedjan. Vi vaccinerar redan vår boskap mot en hel rad sjukdomar och konsumerar dem dagligen. Därför måste vi bli rationella i vår inställning till denna fråga. Spårvacciner för att skilja vaccinerade djur från djur som bär på viruset kommer att ha en viktig roll att spela på detta område i framtiden. Jag vill framställa en särskild vädjan för att säkerställa att medlemsstaternas veterinärväsen får tillräckliga resurser. Med allvarliga ekonomiska förluster under många år för uppfödningsföretag kan vi inte längre ta för givet att det skall finnas veterinärpraktiker för stora djur på landsbygden, i synnerhet inte i glesbygdsområden, än mindre utveckling av angelägna program för övervakning av djurbesättningars hälsa som omfattar rutinbesök av praktiserande veterinärer. Veterinären står i främsta linjen för att övervaka inhemska och främmande sjukdomar. Det enda vi inte vet är när det kommer ett nytt utbrott av en främmande sjukdom i EU, inte om. Jag vill även tacka kommissionen för att den gått med på min vädjan om ett särskilt protokoll för icke-mottagliga djur, i synnerhet hästar. Jag hänvisar till bilaga VI om transportbegränsingar för hästar på detta område. Några ändringsförslag antogs i utskottet, och jag uppmanar kommissionen att tillkännage att man tar med dem. Ett nödläge skall dokumenteras av veterinär som är jourhavande 24 timmar per dygn, 7 dagar i veckan. För rid- och kapplöpningssektorn måste lördag, söndag och allmän helgdag som infaller på en måndag omfattas för transport av djur för avel eller för nödoperationer eller för tävlingar - för hästen är inte smittbärare; den är inte mottaglig. Transporten skall godkännas av de behöriga myndigheterna som skall kunna kontaktas 24 timmar per dygn, 7 dagar i veckan. En jourhavande officiell veterinär skall informeras om färdvägen före avfärd med häst som transporteras i särskilt utsedd hästtransport vid ett utbrott. Jag tillkännager att jag har ett engagemang på ridområdet. Jag tackar kommissionen och de berörda myndigheterna för att man för första gången har inkluderat ett protokoll för en icke-mottaglig art i en beredskapsplan för mul- och klövsjuka. Efter min presentation av kommissionens förslag till gemenskapsåtgärder för att bekämpa mul- och klövsjuka inför utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling gladde det mig mycket när jag fick veta att Kreissl-Dörfler hade utsetts till föredragande för detta betänkande. Denna välbetänkta utnämning garanterade att den dyrbara sakkunskap om mul- och klövsjuka som förvärvats av det tillfälliga utskottet har införlivats direkt i er bedömning av förslaget till direktiv om mul- och klövsjuka. I detta skede skulle jag vilja framföra en hyllning till tjänstemännen på min egen avdelning - vanligtvis gör jag inte det - och framhålla den snabba responsen hos dem, varav en är närvarande här i kväll, som den där ödesdigra kvällen i februari 2001 när de informerades av de behöriga myndigheterna i Förenade kungariket om detta utbrott kl. 21.30 lyckades se till att de behöriga myndigheterna i alla de andra medlemsstaterna kände till utbrottet kl. 22.30. Deras snabba respons bidrog i hög grad till att hejda spridningen av denna sjukdom. Detta gäller när vi har att göra med smittsamma sjukdomar, oavsett om det är djursjukdomar eller sjukdomar som drabbar människor. En snabb respons är av avgörande betydelse. Om spridningen kan hejdas är det ett väsentligt bidrag för att rädda situationen. Det kommer inte som någon överraskning att kommissionens förslag till åtgärder mot mul- och klövsjuka har gett upphov till en livlig debatt bland alla berörda parter. Förslaget har varit föremål för en djupgående analys i arbetsgrupperna med tekniska experter som leds av det grekiska ordförandeskapet i rådet. I stort har den uppfattning som framkommit ur de olika diskussionerna varit positiv. Kommissionen har fått ett brett stöd för den allmänna policy som läggs fast i detta förslag, inte minst därför att det är en noga övervägd, pragmatisk reform, snarare än en revolution. Kommissionen konstaterar med tillfredställelse det generella stödet i denna kammare för den större tonvikten på nödvaccinering. Detta har även erhållit ett brett stöd från medlemsstaterna. Jag konstaterar dock att några ledamöter skulle önska att vi hade gått ännu längre i detta avseende, men att göra det skulle ha äventyrat de grundläggande inslagen med val och flexibilitet som vi vill främja. Vi är överens om att beredskapen inför sjukdomar måste förstärkas och att beredskapsplaner skall bygga på ?värsta-alternativet-scenarier?. Dessutom, och kanske viktigare, måste beredskapsplaner granskas regelbundet och underkastas kritisk analys genom omsorgsfullt förberedda och realistiska övningar. I jordbruksutskottets betänkande föreslås 48 ändringsförslag. Kommissionen kan gå med på 47 av de 48 framlagda ändringsförslagen. Kommissionen kan inte godta ändringsförslag 32 då det, trots att det är i linje med betänkandet från 1999 års vetenskapliga kommitté, strider mot OIE:s nuvarande bestämmelser. Jag vill emellertid tillägga att kommissionens förslag föreskriver snabb omarbetning om OIE:s rekommendationer skulle förändras. Av de ytterligare ändringsförslag som har lagts fram till detta plenarsammanträde kan kommissionen delvis godta ändringsförslag 51, 52 och 53. Inom det internationella regelverket har kommissionen åtagit sig att ta itu med frågan om regionaliseringspolitik vid varje lämpligt tillfälle och bidra till anpassningen av OIE:s allmänna regler för djurhälsa så att dessa skall återspegla vetenskapliga och tekniska framsteg. Att gå fram unilateralt skulle blockera internationell handel med EU:s djur och produkter därav. I detta avseende hoppas vi kunna göra framsteg inom loppet av nästa vecka vid OIE:s allmänna session. Innan jag slutar vill jag ta upp en särskilt angelägen fråga - finansiering av veterinärer. Det förslag vi har framför oss i dag behandlar inte gemenskapsregler om anslag till veterinärer eftersom principerna för vår kontrollpolitik inte har förändrats. Dessutom har en studie av ett möjligt framtida försäkringssystem för djur kommit en bra bit på väg, men är ännu inte fullbordad. Till sist vill jag besvara några av de frågor som har väckts av ett antal ledamöter som till exempel Corbey, som frågade vem som ansvarar för vaccinering mot mul- och klövsjuka. Det ansvaret vilar på medlemsstaterna. För säkerhets skull rekommenderas emellertid medlemsstaterna att informera och få klartecken från kommissionen innan de sätter i gång med detta. Anledningarna är flera och rör inte minst finansiering av ersättningar, men det handlar även om att säkerställa att det finns en överenskommelse med andra medlemsstater i händelse av gränsöverskridande handel. Hon frågade mig hur vi kan se till att livsmedelsaffärerna säljer kött från vaccinerade djur. Det är riktigt att det inte nu finns någon lag som kräver märkning av kött från vaccinerade djur, men det finns ett krav när det gäller att stämpla slaktkroppar av färskt kött men inte för andra produkter. Detta är en fråga som det är nödvändigt att ta itu med, men jag kan inte se hur det kan göras genom reglering. Det är en fråga för den fria marknaden. När det gäller Mulders fråga om försäkring så har det arbetet påbörjats, och vi emotser en rapport. Whitehead ställde en fråga om forskning om vacciner. Jag kan försäkra honom att arbetet har påbörjats inom generaldirektoratets forskningsprogram. En rapport i den här frågan kommer i sinom tid. Jag tackar ledamöterna för den snabbhet med vilken de har framfört sitt yttrande, och därigenom berett vägen för att dessa nya bestämmelser för att bekämpa mul- och klövsjuka skall kunna träda i kraft så snart som möjligt. Herr talman! Kommissionär Byrne besvarade inte min fråga om när kontraktet om forskning om bättre vacciner - spårvacciner, osv. mot smittsamma djursjukdomar kan komma att slutas. Till all lycka sade han att studien om försäkringar är nästan klar. Studien om spårvacciner har inte påbörjats än. När kommer den att påbörjas? Det gläder mig att jag kan säga till Mulder att en hel del arbete redan har påbörjats när det gäller denna forskning. Offentliga anbud har skickats ut. Jag har hört att några av dem har slutförts nyligen, och jag förväntar mig att de övriga kommer att slutföras inom en snar framtid. Tack så mycket, herr kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0066/2003) av Ferrer för utskottet för utveckling och samarbete om förstärkning av kapaciteten i utvecklingsländerna (2002/2157(INI)). Herr talman, herr kommissionär! Jag beklagar att vi måste genomföra debatten om det här betänkandet i dag, så sent under sammanträdet, när debatten först var planerad till torsdagen, vilket kunde ha gett denna debatt om utvecklingssamarbete mer uppmärksamhet. Men saker och ting är tyvärr som de är. Herr kommissionär! Erfarenheterna från de senaste decenniernas utvecklingssamarbete och bristen på betydelsefulla resultat på det här området visar på att det är nödvändigt att ge utvecklingspolitiken en ny inriktning, i syfte att öka stödens effektivitet och minska den klyfta som skiljer de rika länderna från de fattiga, för att på så sätt uppfylla de mål för hållbar utveckling som vi har fastställt. Det stämmer att det finns många olika faktorer som förhindrar de fattigaste länderna från att komma med på utvecklingståget och vinna kampen för att utrota fattigdomen: den externa skulden, för det första, det tunga ok som tynger utvecklingsländerna, inbördeskrigen, som härjar så många fattiga länder, aidspandemin och korruptionen på alla nivåer inom det offentliga livet, men detta misslyckande kan även förklaras av att man har följt utländska modeller och det faktum att utvecklingsmålen tidigare har fastställts utan deltagande av stödmottagarna. Det är följaktligen inte underligt att förslaget om ökad kapacitetsuppbyggnad som en oumbärlig faktor för att förbättra utvecklingspolitikens resultat har vunnit terräng allt eftersom, särskilt från och med Riodeklarationen från 1992, i vilken det erkänns att ett lands förmåga att fortsätta på vägen mot hållbar utveckling i stor utsträckning beror på den kapacitet som finns hos landets befolkning och institutioner. Därför anordnade utskottet för utveckling och samarbete, som fullständigt instämmer i den principen, en offentlig utfrågning om ökad kapacitetsuppbyggnad för några månader sedan. Därefter beslutade utskottet att utarbeta ett betänkande om den frågan, som jag blev utsedd att vara föredragande för. Ett betänkande som - och det är på sin plats att påminna om det - antogs enhälligt, eftersom utskottet är fullständigt enigt om att ökad kapacitetsuppbyggnad är en grundläggande och absolut nödvändig faktor för att garantera stödens effektivitet. För att bättre förstå räckvidden av de förslag som betänkandet innehåller anser jag att det är nödvändigt att klargöra att ökad kapacitetsuppbyggnad för mig framför allt innebär ett nytt sätt att se på, och framför allt genomföra, utvecklingspolitiken, vilken behöver en övergripande strategi på lång sikt, som avpassas för de olika aktörerna och olika delar av samhället. Politiken bör inriktas på att förbättra den förmåga och de förhållanden som måste finnas i ett land för att det skall kunna öka sin ekonomiska och sociala tillväxt. Detta skall fungera som stöd för de nationella ansträngningar som varje land kan genomföra på egen hand med utgångspunkt i den utformning som varje land har gjort med hänsyn till sina särskilda behov och intressen i linje med vad som görs med de nationella strategidokumenten. Europeiska unionen och dess medlemsstater, men inte bara de, utan alla internationella biståndsgivare - bör följaktligen ompröva sina samarbetsmetoder och ändra inriktning för sin utvecklingspolitik, så att en ökad kapacitetsuppbyggnad, som skall vara en process med deltagande som grundas på delaktighet, utgör grunden för denna politik. Målet skall vara att såväl enskilda individer som det civila samhällets organisationer skall kunna utveckla sina möjligheter och sin kapacitet för att nå de utvecklingsmål som de själva måste vara i stånd att fastställa. Att ge dem medel - med ett ord - så att de kan ta ledningen för sin egen utvecklig, som de ensamma har rätt till. Det vill säga, att hjälpa dem att förbättra sin institutionella kapacitet och att nå den utbildningsnivå som de behöver för att öppna dörren till utvecklingen. Att också hjälpa dem att diversifiera och förbättra sin produktiva kapacitet, att utveckla infrastrukturen och den makroekonomiska ram som krävs för att dra till sig investeringar, att ge dem tekniskt stöd för att de skall kunna integreras i världshandeln och på så vis kunna utnyttja de fördelar som detta medför. En politik för utvecklingssamarbete med denna inriktning är det mest idealiska instrumentet för att uppfylla målet att utrota fattigdomen och att nå en hållbar och rättvis utveckling för alla. Det är därför, herr kommissionär, som det är nödvändigt - det är absolut nödvändigt skulle jag säga - att kommissionen utarbetar ett meddelande om den här frågan, som kan inspirera Europeiska unionen och dess medlemsstaters agerande på området för utvecklingsstöd, och även de strategier som det förslag till resolution som vi skall rösta om innehåller. Det är nämligen endast genom denna politik och endast genom att genomföra de nödvändiga åtgärderna för att öka kapacitetsuppbyggnaden som det är möjligt att komma till rätta med de orättvisa förhållanden som medför att 20 procent av världens befolkning förfogar över 80 procent av världens rikedomar, medan 80 procent berövas rättigheten att leva i enlighet med den oförytterliga värdighet som varje människa bär med sig. (Applåder) Herr talman! Ferrers betänkande innehåller mycket intressanta idéer för att utveckla begreppet kapacitetsuppbyggnad och för att beskriva sätten att genomföra det på. Detta är ett område som vi har identifierat som en prioritering för vårt utvecklingssamarbete. Det är det viktigaste inslaget i vår allmänpolitiska förklaring som går tillbaka till november 2000, och som även har antagits av parlamentet. Vi arbetar med att förbättra strategin för Europeiska unionens åtgärder för kapacitetsuppbyggnad och gör det utifrån ett perspektiv av god förvaltning. Därför kommer betänkandet lägligt, för det kommer samtidigt som vi håller på att utarbeta meddelandet om styrelseformer i gemenskapens utvecklingspolitik. Kapacitetsuppbyggnad är i typfallet ett område som måste ingå i alla våra åtgärder, och det erkänns allt mer som en nyckelfaktor på alla utvecklingsområden. Vårt meddelande kommer att prioritera tre frågor - styrelseformer i allmänhet, politiska styrelseformer och ekonomiska styrelseformer - tre teman som vi betraktar som en del av det större programmet kapacitetsuppbyggnad. Jag är fullständigt överens med det tillvägagångssätt för att söka efter en definition som har följts i Ferrers betänkande. Särskilt relevant är nödvändigheten att anpassa kapacitetsuppbyggnad till sammanhanget och det tämligen vida begreppet kapacitetsuppbyggnad, vilket inkluderar inte bara ?klassiska? input som till exempel ?utbildning och materiel?, utan även en hel serie innovativa aspekter. Hänvisningen till nödvändigheten av att undvika att påtvinga utländska modeller är också mycket välkommen - ägande måste främjas. De olika prioriterade sektorer som nämns visar även en innovativ strategi för institutionell utveckling; i synnerhet säkerhetsfrågan har verkligen blivit ett av de nya politiska problemen. Det konkreta problem vi står inför är att göra prioriteringar inom området kapacitetsuppbyggnad, kopplade till upptrappningen av verksamheten. Behovet av kapacitetsuppbyggnad accepteras allmänt. Det finns ett intresse för frågan, och det finns, i princip, en beredvillighet att avsätta medel. Men om man tar en ögonblicksbild av vad som händer i praktiken på det här området ser man ett lappverk av verksamheter utan samordning, vanligtvis mycket småskaliga och knutna till specifika projekt eller program. Om vi verkligen vill främja ägande så måste den situationen förändras. Det som krävs är en förbättrad förmåga att göra prioriteringar hos utvecklingsländerna själva och mer samordning och harmonisering bland givare för att främja verksamheter i större skala och på längre sikt. Den formulering som jag ständigt använder för att tala om vad som behöver göras i fråga om kapacitetsuppbyggnad är att vi i stället för att ha kapacitetsuppbyggnad som en kompletterande åtgärd här och där i de verksamheter vi genomför måste förvandla det till nyckelprojekt med stora anslag inom utvecklingssamarbete och inte rygga tillbaka för att även gå med på att täcka återkommande kostnader som en del av kapacitetsuppbyggnaden. Till sist vill jag säga att jag instämmer i kritiken av problemen med att bedöma effekterna av gemenskapsfinansierade åtgärder utifrån kommissionens statistiska system. Detta är ett problem som vi arbetar på. Det är en av många aspekter av samma problem som vi arbetar med. Meddelandet kommer att behandla denna fråga genom att ägna ett kapitel åt nuvarande praxis inom kommissionen och erfarenheter av den. Föredragandens rekommendationer i detta avseende är mycket välkomna. Jag avslutar med att än en gång tacka föredraganden. Herr talman! Om världen skulle vara en by med hundra invånare skulle 61 av invånarna vara asiater, 13 afrikaner, 12 européer, 8 nordamerikaner och 6 sydamerikaner. Av byborna skulle två eller tre ha tillgång till Internetanslutning. 16 personer skulle äga en telefon. 65 av invånarna i världens by hade i något skede av sitt liv fått åtminstone lite utbildning. Varje år skulle man i byn hålla en begravning och åtminstone två nya barn skulle födas där. Världsbanken klassificerar dem som lever på en dagsinkomst under en dollar som absolut fattiga. Definitionen är delvis vilseledande, eftersom den inte tar hänsyn till exempelvis de offentliga och samhälleliga tjänsternas betydelse för mindre bemedlade. Den säger inte heller något om hälsa, avsaknaden av makt eller otrygghet. Förutom välstånd borde man alltså även tala om makt. Utöver rikedomarna som samlas hos en minoritet borde man rikta uppmärksamheten mot förvaltningen av den gemensamma förmögenheten, som representeras av exempelvis allmänningar och samfällda områden, världshaven, en stor del av skogarna, naturens mångfald, klimatsystemet på jorden, offentliga platser i städerna, offentliga bibliotek, skolor och sjukhus samt vetenskap och traditionskunskap. Diskussionen om globalisering och fattigdom gäller i allmänhet endast en dimension av fattigdomen: inkomst- och konsumtionsfattigdom. Även argumenteringen för och emot globalisering är ofta bunden till ekonomiska definitioner av fattigdom: förespråkarna vädjar till ökad bruttonationalprodukt, och motståndarna pekar på dyrare mat och ökad arbetslöshet. Det konsumentkulturella och ekonomicentrerade tänkesättet leder till en paradox: ju rikare vi är, desto mer förekommer det också torftighet, eftersom globaliseringen ändrar behoven och fattigdomens karaktär. Många lokala samhällen i vilkas trakter naturresurserna inte har förstörts eller exploaterats, som erbjuder tillräckligt med mat och skydd och som har en välmående samhällelig kultur, kan vara minst lika bra ställen att bo på som de rika ländernas städer. Som en följd av globaliseringen blir dock många av individerna i de lokala samhällen som ursprungligen varit välmående lidande i det globala samhället. Därför är det riktigt bra att kollegan Ferrers förtjänstfulla betänkande ingående och på varje sida behandlar partnerskapet. Det erkänner de misstag och felaktiga attityder inom utvecklingspolitiken som rådde under en alltför lång tid, som att man fokuserade sig på tekniska lösningar och tydde sig till utländska modeller. Det erkänner behovet av en deltagande process och de lokala samhällenas åsikter. Jag vill även understryka rätten till egna naturresurser. Man kan bara hoppas att detta tas på allvar i medlemsstaterna när resurserna för utvecklingssamarbetet fördelas och allokeras. I mars hölls det val i mitt hemland. Under valkampanjen lovade nästan alla partier en höjning av biståndsanslagen. Det togs också med i regeringsprogrammet som en from förhoppning, men själva genomförandet lämnades till nästa regering. Så här förstärker man inte beredskapen, och i en allt mer globaliserad värld drabbar det förr eller senare även oss. Herr talman! Ökad kapacitetsuppbyggnad i utvecklingsländerna är ett av de nya koncept som ingår i den samtida samarbetspolitiken, och den grundas på att de stödmottagande samhällena skall vara delaktiga i utvecklingen. Detta är en process som uppkommer inifrån och med hjälp den ökar samhället sitt sociala kapital, vilket uppnås genom att de enskilda personerna, organisationerna och institutionerna ändrar attityd för att fullgöra sina uppgifter och fastställa och nå sina mål på alla områden. Det handlar följaktligen om ett mycket brett begrepp, vilket tas upp på ett mycket bra sätt i det betänkande som vi diskuterar i dag, och jag gratulerar Ferrer till detta. Men även om det är nödvändigt att ta hänsyn till alla utvecklingsaspekter när det gäller förstärkningen av utvecklingsländernas kapacitet måste den koncentreras till några grundläggande kapacitetsområden. Dessa är, enligt den socialistiska gruppens åsikt, å ena sidan uppbyggnad av det civila samhället och förstärkning av de demokratiska institutionerna, och å andra sidan individuell kapacitetsuppbyggnad genom utbildning. Allt detta måste naturligtvis göras med utgångspunkt i några minimikrav som garanterar befolkningarnas överlevnad, vilket medför att några minimikrav för grundläggande hälsostandarder måste uppfyllas. Uppbyggnad av det civila samhället handlar om att organisera medborgarna och deras deltagande i de sociala processerna och beslutsfattandet. Detta måste göras inifrån samhället och därför bör det externa stödet, och detta begär vi av kommissionen, användas för att stärka de grundläggande organisationerna, medborgar- och jordbrukarsammanslutningar, de lokala icke-statliga organisationerna och de traditionella sociala institutionerna, snarare än att ge direkta stöd till stödmottagarländernas budgetar. Kommissionsledamoten har, natten till i dag, erkänt att betänkandet kommer lägligt och att det är nödvändigt och att förstärkningen av utvecklingsländernas kapacitet tas upp på ett bra sätt i betänkandet. En av de olösta frågorna i utvecklingssamarbetet i allmänhet och i gemenskapssamarbetet i synnerhet är förstärkningen av de demokratiska institutionerna. Demokrati handlar om mer än att regelbundet hålla val; det är nödvändigt att skapa smidiga mekanismer för deltagande och dialog mellan medborgarna och institutionerna samt demokratisering av dessa på grundval av koncepten gott styre och öppenhet, god förvaltning och bekämpning av korruption. Den individuella kapacitetsuppbyggnaden genom utbildning är systemet framför alla andra. Den socialistiska gruppen anser att utbildning är ett villkor sine qua non för fattigdomsminskning och utveckling, och vi har sett till att detta återspeglas i gemenskapens budget. Med detta initiativbetänkande uppmanar Europaparlamentet kommissionen att ansluta sig till de stora bidragsgivarorganisationerna genom att ta med ökad kapacitetsuppbyggnad bland de tvärgående faktorerna i sin politik för utvecklingssamarbete. Låt mig än en gång gratulera Ferrer och alla grupper som har deltagit med ändringsförslag till betänkandet till att ha arbetat fram riktlinjer för att modernisera och förbättra gemenskapens politik för utvecklingssamarbete. Herr talman, kära kolleger! Även jag vill gratulera Ferrer så hjärtligt till hennes betänkande, som med all rätt antagits enhälligt. Hon tar i sitt betänkande också upp betydelsen av den nya tekniken, särskilt Internet, och den punkten vill jag särskilt precisera. Alla bra förslag som här framförs om det absoluta behovet av att förstärka kapaciteten, som vi alla stöder, är bara till halv nytta om inte den digitala klyftan övervinns och utvecklingsländerna får bred tillgång till den moderna informations- och kommunikationstekniken. Det finns fortfarande fler telefonanslutningar i New York än i hela Afrika. Fortfarande har en människa som bor i Afrika i genomsnitt 50 kilometer till närmaste telefon, och Internet skall man här inte tala om. Kanske har ni också läst att det tog tre dagar innan allmänheten fick kännedom om en massaker som nyligen ägde rum i gränsområdet mellan Sierra Leone och Liberia. Det tog nämligen exakt tre dagar att komma fram till närmaste telefon. Det betyder att på gott och ont krävs det för en förstärkning av kapaciteten också att det är möjligt att förmedla information, för att eventuellt ge snabb hjälp i händelse av katastrofer, för att förmedla utbildningsinnehåll, med vilket ju kapaciteten kan stärkas avsevärt, för att stärka konkurrensförmågan i de lokala, regionala och nationella ekonomierna, för en stärkning av det civila samhället, särskilt kvinnorna, för att förbättra hälsovården, och slutligen för att också förbättra uppbyggnaden av förvaltningsstrukturerna och för att använda innovativa tekniker; jag kunde fortsätta i all evighet. En strategi för att förstärka kapaciteten måste inbegripa denna aspekt. Men en sådan strategi saknas framför allt för Afrika, där det ändå finns ett mycket stort behov, nästan ett totalt behov. Här står kommissionen i skuld, särskilt till AVS-länderna, och jag vill eftertryckligen uppmana till att man vid granskningen av alla dessa koncept, som har framställts på ett mycket bra sätt, verkligen tänker över hur kommunikationsgapet, som för väldigt många också medför ekonomiska bortfall - det går att bevisa, det finns det kalkyler på - hur detta kommunikationsgap kan övervinnas just till förmån för den förstärkning av kapaciteten som Ferrer här har skildrat. Tack så mycket, fru Junker. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0126/2003) av Van den Berg för utskottet för utveckling och samarbete om kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om utbildningens betydelse för fattigdomsbekämpningen i utvecklingsländerna (KOM(2002) 116 - C5-0333/2002 - 2002/2177(COS)). Herr talman, herr kommissionär! ?DET DUBBLA NU? ropade 200 europeiska skolbarn förra veckan i Europaparlamentets kammare i Bryssel. De syftade då på den del av kommissionens budget för utvecklingssamarbete som används till grundutbildning. För närvarande är denna enbart 4 procent, och detta måste alltså fördubblas till 8 procent, därav det berömda ?det dubbla nu?. Utbildning är ett viktigt medel, kanske det viktigaste medlet för fattigdomsbekämpning. Läs- och skrivkunnighet bryter den onda fattigdomscirkel i vilken många familjer, sedan flera generationer, sitter fast. För att vidareutveckla sig har länderna behov av en utbildad befolkning. Utbildning är också nyckeln till förbättring av kvinnornas ställning. 113 miljoner barn över hela världen får fortfarande ingen undervisning, och av dessa är ungefär två tredjedelar flickor. År 2000 kom världssamfundet i nord och syd överens om att alla barn skulle kunna gå i skolan 2015. För att uppnå detta millennieutvecklingsmål, utbildning för alla, behöver vi tillsammans fler fonder. Ungefär 8 miljarder euro extra kommer uppskattningsvis att behövas för att kunna undervisa alla barn 2015. Det är för övrigt totalt över de kommande åren lika mycket som kriget i Irak kostade under de där tre veckorna. Utvecklingsländer måste naturligtvis själva frigöra i första hand omkring 20 procent i sin budget för sociala grundbehov såsom undervisning och hälsovård. Nord måste förbinda sig till målsättningen att 2015 gemensamt ha fått ihop extra medel för undervisning. Vissa länder måste höja hela sitt bidrag, andra måste överföra fonder inom sina bidrag till undervisning. Utan denna förbindelse mellan nord och syd har alla våra gemensamma försök att på ett effektivt sätt bekämpa fattigdomen liten chans att lyckas. Lyckligtvis har Europeiska unionen ett särskilt ansvar på området för undervisning. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna är tillsammans de största givarna i världen inom utvecklingssamarbete. Därför måste de ta initiativet i den politik som är inriktad på hållbarhet och lösningar på lång sikt, och det gör de också. Den europeiska delen av den redan tidigare nämnda siffran på 8 miljarder euro per år finns. En stor del av den finns outnyttjad inom den europeiska budgeten, eller så kan den frigöras genom en omfördelning av fonder. Europaparlamentet är, som kommissionsledamoten vet, ingen förespråkare för budgetstöd utan vidare, eftersom det då ofta blir så att pengar som är ämnade för exempelvis undervisning används för helt andra ändamål, såsom nu senast när pengar användes till försvar i Uganda. Vi förespråkar just sektoriellt stöd där inte enbart finansministrarna är engagerade, utan i detta fall även utbildningsministrarna. Dessutom pläderar jag i mitt betänkande för aktiva roller för fackförbund inom undervisningssektorn och föräldraorganisationer i utvecklingslandet vid utvecklingen av utbildningsplaner. Det är ju inte vi som utvecklar ett land, utan det utvecklar sig självt. Herr talman! Som svar på frågor som vi ställde i går sade kommissionsledamot Nielsen att kommissionen nu har frigjort 1,3 miljarder euro för de kommande 5 åren. Det är en betydelsefull och viktig början. Samtidigt tolkade jag hans svar så att kommissionen håller på att systematiskt undersöka var det inom de outnyttjade fonderna finns fler möjligheter att höja denna summa. Förutom de pengar som skulle användas till utbildning inom den nionde Europeiska utvecklingsfonden (EUF) behövs det ännu mer för att verkligen uppnå alla målsättningar i fråga om utbildning. Det går för långsamt framåt; vi måste lägga in en betydligt högre växel. En fördubbling av budgeten för grundläggande utbildning måste prioriteras högst, och i det sammanhanget är det minst lika viktigt att Europeiska kommissionens Education for All - Fast Track har en stimulerande roll. Fast Track är ett initiativ av UNESCO, Världsbanken och olika givare, bland andra Europeiska kommissionen. Utvecklingsländer mottar på grundval av utbildningsförslag påskyndad, kompletterande finansiering. Jag kan här nämna Mauretanien och Niger. I mitt betänkande insisterar jag på att kommissionen omsätter sina löften i faktiska finansiella medel. Herr talman! Jag gläder mig oerhört åt att mitt betänkande redan nu kan kallas förlegat på den punkten, eftersom Europeiska kommissionen har lovat att finansiera de första sju länderna. Detta är jag mycket tacksam för. Det är en framgång för oss alla. Tyvärr är mitt betänkande mycket aktuellt på många andra punkter, och verkligen inte förlegat. Flickor fortfar att vara en viktig punkt. Majoriteten av de 113 miljoner barn som inte får någon utbildning är fortfarande flickor. Det finns fortfarande många barn som inte kan gå i skolan för att de arbetar, frivilligt eller under tvång. Det är fortfarande vanligt med utbildning som inte erbjuds kostnadsfritt, vilket gör att det är många föräldrar som inte har råd att låta sina barn gå i skolan. Dessutom måste utbildningen i utvecklingsländer hantera bortfall av lärare i samband med aids, frånvaron eller bristen på undervisningsmaterial och svåråtkomliga skolor. I den situation som råder i Afghanistan och i Irak efter konflikterna råder ett starkt behov av undervisning just eftersom man nu befinner sig i en situation där man går från förstörelse och ruiner till återuppbyggnad. Herr talman! Lyckligtvis finns det också en del goda nyheter. Benin och Gambia har nyligen avskaffat terminsavgifterna för flickor, och Eritrea, som i åratal varit drabbat av krig, fick nyligen det internationella priset för alfabetisering. I mitt betänkande ber jag kommissionen att om ett år rapportera om genomförandet av denna resolution om den antas i morgon, och jag känner ett visst förtroende för att så kommer att ske. Jag hoppas att den framstegsrapporten kommer att vara överfull med goda nyheter, liksom jag anser att det faktum att kommissionen har varit beredd att frigöra dessa 1,3 miljarder euro är en enorm uppmuntran för dem som hyser en varm känsla för utbildning. Till sist, herr talman, förra veckan var det 200 barn i Bryssel, den här veckan handlar det om mer än 10 000 kort och petitioner från européer som skickats till kommissionens kontor för att stödja mitt betänkande och därmed stödja kommissionsledamoten. Det är bra att de utomstående vet vad vi gör här och att vi tillsammans är stolta över det arbete som Europeiska unionen uträttar. ?Det dubbla nu?, herr talman, det var parollen, och den fortsätter jag att uttala. Jag vill tacka parlamentet och i synnerhet Van den Berg för det omfattande arbete och det intresse man har lagt ned på att granska kommissionens meddelande om utbildning och yrkesutbildning. Utbildning har stor betydelse för att minska fattigdomen, och vår avsikt är att maximera den betydelsen. Detta är i överensstämmelse med millennieutvecklingsmålen och ?Utbildning för alla?. Ägande av våra partnerländer och komplementaritet med andra givare är också viktiga aspekter. När vi talar om detta bör vi i själva verket inte bara koncentrera oss på kommissionens åtgärder, utan vi borde resa runt Europa och klarlägga vad var och en av våra medlemsstater gör, för det är meningen att komplementaritet skall fungera åt båda hållen. Till och med i Maastricht är detta är en gemensam verksamhet och inte en verksamhet som bara berör kommissionen. Det är naturligtvis en förmån för kommissionen att vid alla tillfällen ha en organiserad dialog med parlamentet. Vi stöder utbildning både genom budgetstöd och finansiering av sektorsprogram. Jag är böjd att hålla med Van den Berg när det gäller den speciella kvaliteten med finansiering av sektorsprogram, men i komplementaritetens namn är vi mycket nöjda med att kommissionen kan tillhandahålla budgetstöd. Där vi gör det försöker vi koppla det till strategier där även andra givare har varit med om att utarbeta dem och lämna bidrag till dem, för att på så vis förbättra kvaliteten på mottagarlandets eller partnerlandets verksamhet. Kommissionens meddelande i denna fråga öppnar även en möjlighet för kommissionen att finansiera återkommande utgifter i partnerländers utbildningsbudgetar. Detta är ett element som har saknats. Det är fint att bygga en lärarhögskola, men om vi bara bygger tegelstenarna och inte kursplanen och i synnerhet lärarnas löner, så kommer vi aldrig att uppfylla utmaningen. Samtidigt måste vi försäkra oss om att resurserna når de som verkligen behöver dem och ger resultat. Våra partnerländer måste förbättra effektiviteten och kvaliteten i sina utbildningssystem och, när det gäller givare, behövs det en flexibel inställning till finansieringsmekanismer. Den första prioriteringen i vår utbildningspolitik är grundläggande utbildning - 6-årig grundskola. Detta är i överensstämmelse med millennieutvecklingsmålen för utbildning, som prioriterar allmän och grundläggande utbildning. Den andra prioriteringen är att säkerställa en balanserad strategi som omfattar påbyggnadsundervisning och högre utbildning, yrkesutbildning och alfabetisering för vuxna. Yrkesutbildning är speciellt viktig i länder som har uppnått en acceptabel utbildningsnivå som ett första steg. Vi inkluderar även ytterligare policyprioriteringar i vårt stöd till utbildning. I synnerhet bör mer uppmärksamhet ägnas effekterna av HIV/aids på utbildningssystem och utbildningens roll för att förebygga HIV/aids och förbättra hälsa i allmänhet. Dessutom fokuserar gemenskapens policy på de fattigaste ländernas och de fattigaste människornas behov, med särskild hänsyn till kvinnor, föräldralösa och barn i konfliktområden och områden efter konflikt. Meddelandet framhäver att resurser för utbildning och yrkesutbildning måste ökas avsevärt, så parollen om att fördubbla ansträngningarna är mycket meningsfull. Det internationella samfundet bör ge företräde åt länder som har tydliga åtaganden för utbildning för alla. Detta är den viktiga slutsatsen av hela satsningen ?Utbildning för alla?, inte enbart för att framhäva den, utan också genom att skapa någon sorts grupptryck för att alla berörda skall ge detta högre prioritet. Utbildningsbudgetar skall inriktas på utsatta befolkningsgrupper och rättvis tillgång till utbildning: primärutbildning skall vara obligatorisk och kostnadsfri, flickor och pojkar skall ha samma möjligheter, landsbygdsområden skall prioriteras, ursprungsbefolkningar skall få stöd och föräldralösas eller funktionshindrades särskilda utbildningsbehov skall uppfyllas. Slutligen framhäver kommissionen betydelsen av en förändring av övervakningen av utbildning, som i störrre utsträckning fokuseras på utfall och resultat. Tydliga indikatorer som använder och förstärker våra partnerländers system för övervakning, i nära samordning med andra givare, håller på att utvecklas. Detta är en fråga som har diskuterats i dialogen mellan kommissionen och parlamentet. Vi har kunnat se vissa reella framsteg när det gäller att förbättra dessa övervakningssystem. Vi arbetar med andra givare för att komma överens om gemensamma, men ändå landspecifika indikatorer. Det är varken möjligt eller önskvärt att utvärdera effekterna av varje enskild givares verksamhet isolerat från landets och andra givares verksamhet. Under de kommande åren kommer vi att få ett bättre underlag för våra diskussioner eftersom vi kommer att ha tillgång till siffror för att klargöra vår ståndpunkt. Vi kan se att det finns plats för en blandning av input- och ouputmål, men vi stöder inte ett specifikt mål uttryckt som en viss procentsats till utbildningssektorn. Detta är av respekt för det reella ägandet. Det råder inte några meningsskiljaktigheter om det önskvärda med en ökning av den, men vi kan inte lämna en bestämd siffra. Till sist tackar jag Europaparlamentet och föredraganden för denna resolution och det starka engagemang för utbildning som det visar. Herr talman! Jag vill också lovorda och tacka Van den Berg för hans framstående insats i denna ytterst viktiga fråga. Om det bara var 100 människor som levde på denna jord skulle 15 vara analfabeter. Samtidigt som samhällen går in i informations- och kunskapssamhället och modern teknik utvecklas och sprids i högt tempo så finns det 860 miljoner vuxna som är analfabeter. Över 100 miljoner barn har inte tillgång till skolutbildning och oräkneliga barn, ungdomar och vuxna som går i skola eller i andra utbildningsprogram når inte upp till den nivå som krävs för att betraktas som läs- och skrivkunnig i dagens komplexa värld och samhälle. En av de viktigaste effekterna av låga eller inga inkomster är brist på utbildning, otillräcklig skolgång eller, värre, avsaknaden av tillgång till skolutbildning, vilket är en av de enskilda faktorer som är mest begränsande i livet. De fattiga har inte tillgång till utbildning. De som saknar utbildning eller yrkeskunnande och yrkesutbildning har svårt att hitta arbete eller utveckla sin affärstalang. Fattigdom hindrar både barn och vuxna från att gå i skola. Modern teknik är inte tillgänglig för alla på jämlika villkor, varför klyftan mellan rika och fattiga växer. För fattiga människor i avlägset belägna landsbygdsområden är det ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att gå i skola därför att den helt enkelt ligger alltför långt borta. Otillräcklig utbildning hindrar också många människor från att känna till sina rättigheter eller de förmåner de har rätt till. Det gör det svårare att klara av något sorts förhållande till lokala eller nationella förvaltningar, att få lån från kreditinstitut eller stå emot olika former av utnyttjande. Otillräcklig utbildning gör det även svårare att analysera den information som ges av medier och politisk retorik. På det hela taget är gemenskapsprogram fortfarande inte tillräckligt fokuserade på att minska fattigdomen. Andelen gemenskapsbistånd som går till låginkomstländer har sjunkit från 70 procent 1990 till 38 procent nu. Det finns även alltför många program. Det som behövs är en radikal förenkling av utvecklingsprogram. Det bör bli ett slut på den osunda fokuseringen på geopolitiska regioner, och en global strategi för att minska fattigdomen bör vara central. Resurser bör allokeras dit där de gör mest nytta för att minska fattigdomen. Även om Europeiska unionen, som jag sade, är världens största biståndsgivare, bör kommissionen och medlemsstaterna ägna detta område större uppmärksamhet ekonomiskt, eftersom det är genom investeringar i utbildning i utvecklingsländer som vi kan börja göra slut på fattigdomen. Herr talman! Vi anser att kommissionens meddelande är mycket relevant, och föredraganden kommer med några bidrag i sitt betänkande som berikar den ursprungliga texten. Van den Berg har varit flexibel och har godtagit de flesta av de ändringsförslag som har lagts fram, och jag kan därför på min grupps vägnar redan nu säga att vi kommer att rösta ja till betänkandet. I själva verket finns det redan många forum, och det har hållits många makrokonferenser om behovet att öka ansträngningarna för att utrota fattigdomen, som sannerligen är det allvarligaste problem vi har i dag. Det råder allmän enighet om att vi med de resurser som vi förfogar över för närvarande inte kommer att kunna nå de mål som vi har ställt upp för 2015. Men det är bra att vi, inom gränserna för våra resurser, koncentrerar vår uppmärksamhet på hälsa och utbildning, som är så nära sammanlänkade och ömsesidigt beroende av varandra. Det har mer än väl bevisats att hälsa och utbildning, utbildning och hälsa, är den bästa politiken för utveckling, och att detta ger många miljoner människor möjlighet att ta sig ur fattigdomen. Det är sant att det görs vissa framsteg, som föredraganden har påpekat. I Afrika till exempel går 60 procent av barnen i skolan i dag, vilket innebär att det finns 40 procent som fortfarande inte gör det. Det vill säga, 45 miljoner barn är dömda till analfabetism och misär, förmodligen för hela livet. I några länder har det uppkommit nya svårigheter. Dramat med barnsoldaterna gör att mödrarna i vissa länder i Östafrika vägrar låta sina barn gå i skolan av rädsla för att de skall rövas bort och inte komma hem igen, vilket vi fick vetskap om nyligen, för en vecka sedan, genom en rapport från Elfenbenskusten som utarbetats av flera organ och icke-statliga organisationer som finns i området. Problemen med könsdiskriminering ger fortfarande upphov till en outhärdlig situation i några asiatiska länder och i Mellanöstern. I Latinamerika har utbildningssatsningen avstannat på ett alarmerande sätt under de senaste årens kriser i hela regionen, och detta påverkar alldeles särskilt de etniska minoriteterna, som kommissionsledamoten betonade, i Brasilien, Ecuador och Guatemala, men även i andra länder som Argentina, där man till helt nyligen hade ett utmärkt utbildningssystem, som i dag är på tillbakagång. Genom skolorna kan och skall barnen få en grundutbildning som bidrar till att förbättra hälsan, inte bara när det gäller HIV och dess överföringsmekanismer - som föredraganden påminner oss om - som visserligen är ett allvarligt problem, men inte är allvarligare än andra problem som skulle kunna mildras utan alltför höga kostnader. Detta är fallet med livsmedelshygien, för att bara nämna ett exempel. Jag anser att det är särskilt nödvändigt att de internationella finansorganen, Världsbanken och Internationella valutafonden, gör sina kriterier mer flexibla och ser över dem för att främja en allmän och kostnadsfri utbildning. Det är en av de prioriteringar som vi måste ta itu med nu, och vi måste se till att vi gör framsteg på det här konkreta området. Herr talman! Jag tror inte att det finns någon i denna kammare här i kväll som inte delar oron över utbildningskrisen i vår värld: i hela världen är det 115 miljoner barn som inte går i skola, och i Afrika får två barn av fem inte någon utbildning över huvud taget. Inte heller bör vi i denna kammare försöka behandla denna fråga på ett puristiskt sätt: vi erkänner kopplingarna mellan utbildning och andra utvecklingsmål; att kampen mot HIV/aids är avgörande med tanke på de 1 000 lärare som varje år dör i den sjukdomen i Moçambique; frågorna om avreglering av handeln - som regelbundet diskuteras i denna kammare - som direkt leder till minskade intäkter för regeringar i utvecklingsländer och nedskärningar i utbildning. Allt detta är komplexa frågor som hänger ihop med varandra. Trots det kommer det inte att förvåna kommissionsledamoten att vi här i kväll fortsätter den debatt om budgeten som vi har haft med honom i fyra år. Vi måste få mer av konsekvens i budgeten för att se till att kommissionens bistånd går till utbildningssektorn. Det finns bara 3 procent för utbildning som ett fokuserat område i sjunde och åttonde Europeiska utvecklingsfonden. Jag vill uttrycka min erkänsla för vad han sade här i kväll när han uttalade sitt stöd för vårt krav på en fördubbling av anslagen. Vi tackar honom för vad han sade, men testet för oss alla kommer att vara att leva upp till det i AVS-länderna och annorstädes genom halvtidsutvärderingen och fortsätta den goda början han har gjort när det gäller att omallokera ej utbetalade anslag för att stödja Fast Track-initiativet, som min vän och kollega, Van den Berg, har sagt. Makroekonomiskt stöd är naturligtvis viktigt. Jag vet att han tycker det. Vi bör stödja initiativ, liknande de som UNESCO lanserar i sin ?Global Monitoring Report? för ?Utbildning för alla?, som garanterar att budgetstöd från alla internationella givare går till utbildningssektorn. Som min kollega sade alldeles nyss bör vi nyktert erkänna att om den nuvarande utvecklingen fortsätter så kommer 70 länder inte att klara FN:s millennieutvecklingsmål att alla barn skall delta i grundutbildning till 2015 - det mest uppnåeliga och ekonomiskt överkomliga av alla dessa utvecklingsmål. Vi måste ta vårt eget ansvar för att rätta till det inom Europeiska unionen, och det innebär mätningar år från år av hur Europeiska kommissionens stöd försöker vända den situationen i kommissionens årsrapport. Herr talman, herr kommissionär, bästa kolleger! Med tanke på att jag var föredragande av yttrandet från utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor för det här betänkandet vill jag också först och främst tacka kollega Max van den Berg så hjärtligt för det utmärkta arbetet och naturligtvis också för det faktum att han har övertagit delar av vårt utskotts yttrande. Så vad är det vi nu har framför oss? Vi har ett bra betänkande, vi har en bra föredragande, vi har en motiverad kommissionsledamot här mitt ibland oss, många motiverade människor på området, biståndsarbetare, pedagoger. Ändå är det en del saker som gör mig ursinnig, eftersom allt tar så lång tid. Tiden går, och jag ser fortfarande så många organisationer på det här området som måste tigga för att kunna bygga skolor, för att kunna betala lärare. Det är fortfarande en lång väg kvar. Rätten till undervisning och tillgång till undervisning och utbildning är ofta lösa begrepp i utvecklingsländer. Det är korrekt: 113 miljoner barn går fortfarande inte i skolan och de flesta av dem är flickor; det har kollega Van den Berg redan sagt. De måste hjälpa till i hushållet, de måste bidra till hela familjens dagliga livsmedelsförsörjning, de måste se efter småbarnen, de måste sälja överskotten på marknaden och de måste hämta dricksvatten. Det innebär att de inte har någon tid att använda för egen räkning. Jag kan alltså helhjärtat ansluta mig till slutsatserna i detta betänkande, nämligen att utbildning är en nyckel till fattigdomsbekämpning. Det är enbart genom undervisning som ett land kan utvecklas; enbart via en adekvat utbildad befolkning går ett land framåt. Undervisa en flicka, en kvinna, och du undervisar en hel familj. Vi vet också alla att jämställdhet för kvinnor inte kommer till stånd enbart genom en förändring av lagstiftningen och de sociala förhållandena. Nej! Det sker genom utbildningen. Delaktighet för kvinnor i alla sektorer i samhället och genomförande av en allmän social, kulturell och ekonomisk utveckling börjar med en ordentlig kvalitativ och kvantitativ utbildning. Det har vi redan sett i Europa. Först i det ögonblick då kvinnor fick en ordentlig utbildning och tillgång till undervisningen kom frigörelsen i gång inom alla sektorer i samhället, inklusive politiken. Men det är en lång väg att gå. Som föredraganden också med rätta skriver i motiveringen till sitt betänkande har utbildade kvinnor större möjligheter i fråga om att förbättra sin egen och sin familjs ekonomiska situation, och till och med i fråga om valet av make. Kvinnans individuella utveckling ger också större skydd mot exploatering i alla dess former, inklusive mot påtvingad eller icke påtvingad prostitution och människohandel, i synnerhet handel med kvinnor och barn. Ytterligare tre kommentarer. Den tidsplan som anges i detta betänkande är enligt min åsikt tämligen otydlig. De ekonomiska följderna gestaltas inte ordentligt. Och jag hoppas därför att kommissionen, i samarbete med medlemsstaterna, på ett samordnat sätt kommer att inleda arbetet för att förverkliga målsättningarna såsom de kommer till uttryck i meddelandet. För det andra aidsproblemet, och för det tredje, och med detta skall jag avsluta, undervisningen som i utvecklingsländerna också måste ansluta till den lokala kulturen, såsom kommissionsledamot Nielson sade i inledningen. Herr talman! En av de effektivaste tillgängliga metoderna att bryta fattigdomsspiralen och uppnå målen för mänsklig utveckling som är satta för 2015 är att ingripa i utbildningskrisen. Därför förtjänar utskottet för utveckling och samarbete och vår föredragande Van der Berg ett tack för betänkandet som visar prov på kännedom och äkta engagemang. Nu ser det ut som att man hamnar långt från målet för allmän grundutbildning som är satt till 2015. Som en enskild faktor är detta på väg att påtagligt underminera allt annat arbete som görs för att minska fattigdomen i världen. Det skulle krävas 8 miljarder euro per år. Det är mycket, men inte omöjligt, för att den allmänna rätten till utbildning, som redan för 50 år sedan skrevs in i FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter, skall kunna realiseras. Föredraganden påpekar alldeles riktigt att kommissionen bör delta i Världsbankens program ?Education for all - Fast track?. Dessutom varnar föredraganden med rätta EU för att godkänna utbildningen som en tjänst i Världshandelsorganisationens GATS-avtal. Grundutbildningen måste stå fri från frihandelns regler och lönsamhetskriterier. Man måste lita på att en höjning av utbildningsnivån och ökandet av läskunnigheten är bäst för världshandeln. Därför måste man även påminna G8-länderna om deras löfte om en ansenlig finansiering av Fast track-initiativet. Min egen erfarenhet av utvecklingssamarbete bekräftar att man speciellt måste satsa på utbildningen av flickor. Det utgör nyckeln till utveckling. Därigenom kan man bekämpa överbefolkningen, eftersom en utbildad kvinna föder färre barn. Utbildningen av kvinnor är också vägen ut ur den onda cirkel där exempelvis många asiatiska kvinnor och flickor befinner sig: i livsfara från moderlivet till graven, diskrimineringen börjar redan före födseln och pågår under hela livet. Där en flicka utgör främmande kapital och en belastning för familjen kan endast en målmedveten förändring i attityder och möjlighet till utbildning garantera en förändring. Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag tacka min kollega Max van den Berg så hjärtligt för hans lyckade betänkande, och naturligtvis också för de kompletterande åtgärderna, exempelvis education for all. Andelen analfabeter bland befolkningen - det har ju skildrats här - är deprimerande hög i många länder, framför allt i Afrika. Särskilt i de sparsamt befolkade områdena saknas det möjligheter, och eftersom det vore orealistiskt att bygga många närskolor i ökenregioner eller andra glest befolkade områden måste vi tänka oss andra lösningar, som kan avhjälpa bristen på utbildning, exempelvis, och detta tar Max van den Berg ju också upp i sitt betänkande, att inrätta mobila skolor, som skulle få stor betydelse särskilt för att förmedla en grundläggande utbildning. I detta sammanhang kommer jag emellertid också tillbaka till utnyttjandet av den moderna informations- och kommunikationstekniken, med vars hjälp man kan övervinna avstånden, om man väl lyckas att komma över den digitala klyftan så att utbildningen därmed kan sprida sig. Men det viktigaste bland massmedierna är på lång sikt säkert fortfarande radion, som kunde och borde användas mer för att förmedla utbildning än vad som hittills varit fallet. Man kan säkert inte omsätta den australiensiska outback-modellen i Afrikas länder till 100 procent, men man kunde säkert lära av den, och även detta borde ingå i en strategi för att förmedla utbildning. Påpekandet att man skall ta särskild hänsyn till flickor och kvinnor i samband med alla utbildningsansträngningar kan jag till min glädje bespara mig här. Åtminstone här har det blivit allmängods. Men fortfarande är det inte allmänt bekant att utbildning på de förhärskande regionala språken, i synnerhet inom grundutbildningen, tydligt stärker motivationen för att utbilda sig, och minskar föräldrarnas invändningar mot att sända sina barn till skolan. Här måste vi hjälpa till att investera i lämpliga läromedel, vara med och stödja lärarutbildningen och därmed bidra till att det förmedlas kunskaper som motsvarar de lokala intressena och följaktligen är en nödvändig förutsättning för att det civila samhället skall sensibiliseras. (Applåder) Herr talman, herr kommissionär! Även jag vill tacka för ert meddelande och gratulera föredraganden till hans utmärkta arbete om en fråga av central vikt, nämligen utbildningens betydelse för fattigdomsbekämpningen. Det är inte första gången som parlamentet tar upp den här frågan, och det blir nog inte heller den sista, inte bara för att det för många av oss - mig själv inberäknad - är en absolut prioritering inom utvecklingssamarbetet att nå en allmän, obligatorisk, kostnadsfri utbildning av hög kvalitet för alla. Jag sade att jag tror att vi kommer att fortsätta tala om den här frågan eftersom vi är mycket långt från att kunna uppfylla de mål som fastställdes i Dakar enligt tidsplanen, och vi måste därför vara vaksamma även i fortsättningen för att undvika att det uppstår nya förseningar, och om det går, se till att åtminstone Europeiska unionen och medlemsstaterna omsätter de åtaganden de har gjort i handling, i konkreta handlingar, och att de beslutar sig för att inte bara tala om, utan verkligen se till att utbildningen blir en prioritering inom utvecklingspolitiken, om det nu är så att vi verkligen vill ha ett rättvisare samhälle, där vi alla har samma alternativ och möjligheter. Vi diskuterade nyss betänkandet om ökad kapacitetsuppbyggnad, som jag är föredragande för, och att den har stor betydelse för att förbättra utvecklingsstödets effektivitet. Men hur kan vi tänka på en ökning av kapacitetsuppbyggnaden när 113 miljoner barn aldrig har fått gå i skolan och 150 miljoner inte har avslutat grundskolan - vilket föredraganden påminner om i sitt betänkande? Av det skälet kan jag inte göra annat än att instämma i de åtgärder som föreslås för att ge utbildningen den plats som tillkommer den i politiken för utvecklingssamarbete och för att överbrygga de hinder som gör att så många barn inte får tillgång till utbildning och i och med detta, rätten till ett bättre liv. Avslutningsvis vill jag vädja till föredraganden att godkänna det ändringsförslag som jag har lagt fram tillsammans med John Corrie på PPE-DE-gruppens vägnar, som handlar om att statens skyldighet att garantera rätten till utbildning skall erkännas och den roll som den privata sektorn bör spela för att förverkliga den allmänna rätten till utbildning, som tyvärr i dag är den rättighet som är mest åsidosatt. Herr talman! Utbildning är ett avgörande vapen i kampen mot fattigdomen. Detta är kanske sunt förnuft, men det är också ett val som måste göras när det gäller utvecklingsstrategier. Det är en fråga om prioriteringar. En del hävdar att utbildning är ett extra tillval och att det som verkligen behövs är arbetstillfällen, även lågavlönat arbete som inte kräver några kvalifikationer. Jag anser att lågkostnadsalternativet tenderar att skapa olämpliga mekanismer som liknar onda cirklar och att utbildning inte är något extra tillval. Utbildning och fortbildning innebär en ansträngning att ge varje individ en möjlighet, för att ge så många människor som möjligt förmåga att ingå i samhället och att delta i utformandet av detta samhälle. Europeiska unionen har utmärkt sig internationellt för att ha anslutit sig till denna strategi, både i Europa och när det gäller de länder vars utveckling vi stöder. Vi välkomnar därför kommissionens meddelande, vars innehåll fullständigt motiverar parlamentets stöd. Vi gratulerar också föredraganden till hans utmärkta arbete. Jag vill bara betona några punkter: vikten av balans mellan kvalitet och kvantitet i utbildningen, ett beslutsamt åtagande för att undanröja analfabetismen, vikten av att involvera lokala aktörer i de program vi stöder, ett åtagande för att nå balans mellan könen - utbildning och yrkesutbildning av flickor och kvinnor har inte bara en direkt inverkan på ekonomin, utan också på medellång sikt, när det gäller att ändra synsätt och till och med för att frigöra samhällen, åtagandet att skydda utbildningen, även i konflikt- och postkonfliktsituationer och prioriteringen att normalisera och förbättra utbildningen. Jag vill också tillägga att det är nödvändigt att göra ytterligare ansträngningar på utbildningsområdet i syfte att återintegrera före detta soldater i samhället. Herr talman! Jag välkomnar kommissionens förslag, men vill framför allt gratulera min kollega Van den Berg till hans utmärkta betänkande, som jag anser innehåller oumbärliga faktorer och åtgärder när det gäller detta åtagande. Herr talman! Det finns 65 miljoner flickor i världen som förnekas sin rätt till utbildning, och vi gör mycket lite för att komma till rätta med den här situationen. Den ram som kommissionen lägger fram, vilket min kollega Van den Berg förklarar, innehåller mycket få handlingsförslag för att särskilt främja flickornas utbildning. Detta är allvarligt i sig, men det är ännu allvarligare om vi tänker på att de barn som föds av mödrar som inte har haft tillgång till utbildning löper dubbelt så stor risk att lida av undernäring och dö före fem års ålder än de barn vars mödrar har slutfört sin grundskoleutbildning. Så lite som ett eller två års skolgång för mödrarna minskar barnadödligheten med 15 procent. Utbildning av mödrarna är den mest effektiva åtgärden för att minska undernäringen, inklusive tillgång till livsmedel. Vi vet att kvinnorna har en avgörande betydelse för utvecklingen: bättre utbildade kvinnor betyder högre utvecklingsnivå i deras samhällen. Det finns ingen möjlighet att lyckas med strategin för fattigdomsbekämpning utan en beslutsam satsning på utbildning av flickorna, vilket för övrigt även gäller för aidsbekämpningen. Av det skälet och för att det är deras grundläggande rättighet måste utbildningen vara vår prioritering: allmän, obligatorisk, offentlig grundutbildning av hög kvalitet, på minst sex år. Utbildningen - jag upprepar detta - måste vara vår prioritering. Och detta är skälet till att jag kommer att använda de sista sekunderna av mitt inlägg för att gå i bräschen för, vilket föredraganden också gör, att vi under de kommande förhandlingarna med Världshandelsorganisationen inte tillåter att utbildningen tas med i det allmänna avtalet om handel och tjänster. Barnens rätt till utbildning får inte underordnas marknadslagarna. Herr talman! Jag vill bara besvara ett par saker som har tagits upp. Wyn sade att andelen gemenskapsbistånd som går till låginkomstländer har sjunkit från 70 procent 1990 till 38 procent nu. Han borde dock erinra sig att 1990 hade biståndet inte utvidgats till de central- och östeuropeiska länder som nu är i färd med att ansluta sig till unionen och att aktiviteter på Balkan inte ingick. Verkligheten är att i absoluta tal har vi inte minskat våra ansträngningar till fördel för de minst utvecklade länderna; i stället har vi ökat våra insatser på andra områden. Därför kan procentsatserna vara riktiga samtidigt som tolkningen av dem är felaktig. Jag hoppas att Wyn kommer att rapportera tillbaka till Förenade kungariket i den här frågan, för detta är något som man där har varit långsammare på att inse än en del andra länder. Jag instämmer väldigt mycket med Howitts anmärkningar om att halvtidsutvärderingen bör vara ett tillfälle för att lyfta fram den här sektorns prioritet. Vi är, för att uttrycka det rakt på sak, besvikna över våra partners prioriteringar, både när det gäller utbildning och hälsa, i den planering land för land som vi håller på med. Detta är en anledning till att vi försöker finna gamla pengar, frigöra dem och omallokera dem genom tvärsnittsinitiativ, som till exempel Fast Track-initiativet för utbildning. Vatten-initiativet är ett annat fall. Detta strider i viss mån mot vår sedvanliga planeringsmetod, men vi driver det här, och i morgon skall vi ta upp frågan med regeringarna i våra partnerländer i AVS. Till sist, Junker och andra nämnde den viktiga roll som regionala språk spelar i dessa primära utbildningssystem. För några månader sedan frågade jag människor i en by i Mali varför deras barn inte gick i den lokala grundskolan som låg några kilometer därifrån. Svaret var att utbildningen i den skolan bedrevs på franska, ett språk de inte talar i byn. Därför är de utestängda från systemet. Det är rätt hårt! Detta är en viktig punkt. Å andra sidan är det en port till världen att få lära sig ett språk som räcker längre än den lokala sfären. Det finns inte några enkla svar på den här frågan, men det är viktigt att driva på för en dubbel lösning av den. Tack så mycket, herr kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Nästa punkt på föredragningslistan är en muntlig fråga (B5-0092/2003) från Michel Rocard för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott om skydd för utövande konstnärer i audiovisuella medier. Herr talman! Vi är här tillsammans en underbart vacker kväll i en framskriden timme, strax före midnatt. Jag vill göra en liten frågelek med er. Låt oss tala om en internationell filmframgång, en europeisk internationell filmframgång. Låt oss till exempel ta filmen ?Fyra bröllop och en begravning?. Vet ni vem som skrivit manuskriptet? Nej? Det var synd! Känner ni till namnet på filmens kompositör? Inte heller det! Vet ni vem som har regisserat filmen? Kanske kommer nu någon på det? Nej, inte det heller! Kan ni säga mig vem som möjliggjorde denna film? Vem producerade den? Hm! Men jag antar att ni känner till de båda huvudrollsinnehavarna, Hugh Grant och Andy McDowell. Denna frågelek skulle vi kunna fortsätta med i all evighet, oavsett om det gäller ?Amelie från Montmartre? eller ?Pianisten?. Regissörer och producenter vet bara alltför väl vad de uppskattar hos sina skådespelare, nämligen för det första deras begåvning, och för det andra deras namn. Och publiken vördar sina filmälsklingar rent personligt. Festivalframgångar, det eftersträvade klirret i biografens kassa, bra tittarsiffror, alla står de i direkt samband med en rollinnehavares skådespelarbegåvning och med hur uppskattad han är av publiken. Upplysningsvis, så jag inte blir missförstådd, vill jag här inte göra någon utvärdering av de enskilda kreativa yrkena inom filmområdet. Film är ett lagarbete, var och en är viktig, från författaren till producenten. Alla bidrar med sitt arbete, och alla åtnjuter internationellt skydd, utom en enda yrkesgrupp. Författarna åtnjuter skyddet i Bernkonventionen och WIPO:s copyrightfördrag. Romkonventionen och WIPO:s fördrag om framföranden och fonogram ger musikproducenterna och musikerna internationellt skydd. Till och med TV-stationer, som i första hand snarast är användare och inte upphovsmän, har garanterade rättigheter genom Romkonventionen, som också aktualiseras genom det kommande WIPO-fördraget om rättigheterna för TV- och radiostationer. Det är absolut nödvändigt, rätt och riktigt! Men filmskådespelarna ställs utanför WPPT-fördraget. Varför? Sedan 1996 har förhandlingarna inom WIPO inte lett till någon positiv framgång för filmhjältarna och -hjältinnorna. Den diplomatiska konferensen i december 2000 gav inget resultat för skådespelarna. Inte heller bilaterala möten mellan WIPO-medlemmarna ledde till det önskade resultatet. Nu skall de undertecknande staterna på nytt träffas i Genève den 18-20 juni. Filmskådespelarna har i flera år väntat på ett minimiskydd för sina upphovsmannarättigheter på internationell nivå. EU har alltid erkänt den betydande ekonomiska effekten av konstnärligt arbete, och samtidigt vet vi bara alltför väl att det konstnärliga arbetet av i dag är det kulturella arvet av i morgon. Inom EU är skådespelarna skyddade genom nationella lagar. I de flesta länder däremot finns det knappast några eller över huvud taget inga rättigheter. På grund av att det saknas en harmonisering av dessa rättigheter på internationell nivå är emellertid inte heller skådespelarna i de verk, som ursprungligen kommer från EU, skyddade längre. Därigenom beskärs deras fria rörlighet, och det får negativa effekter på spridningen av europeiska verk på internationell nivå - alltså allt som allt inga verkligt bra förutsättningar. Ni känner till ordstävet ?världen är en by?. Den tekniska utvecklingen under de senaste åren, mediernas konvergens och den fortsatta tekniska utvecklingen gör ordstävet sannare än någonsin. Gränser och hinder undanröjs, lagstiftare och alla deltagande konfronteras med en mängd utmaningar. En av dessa är att skydda skådespelarnas arbete internationellt. Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott vill här sända en politisk signal till Genève. Kommissionen företräder EU:s medlemsstater vid WIPO-förhandlingarna i juni i år. Därför vill vi ha svar på följande frågor från er: Vad anser kommissionen om denna obalans mellan utövande konstnärer i audiovisuella medier och andra upphovsmän? Bör de inte åtnjuta samma internationella skydd som alla deras kolleger på det musikaliska området? Kan kommissionen meddela oss det aktuella läget i WIPO-förhandlingarna när det gäller de utövande konstnärerna i audiovisuella medier? För det tredje: Vilka åtgärder har kommissionen för avsikt att vidta för att upphäva denna diskriminering av en enda yrkesgrupp? (Applåder) Kommissionen delar den ärade ledamotens oro över att rättigheterna på internationell nivå för konstnärer i audiovisuella medier, till skillnad från rättigheterna för författare, muntliga artister och producenter av ljudupptagningar, ännu inte har uppdaterats och anpassats till den nya digitala miljön. Den erinrar om att Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater den 26 september 2002, vid generalförsamlingen för Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (WIPO), upprepade sitt åtagande för en uppdatering av Romkonventionen från 1961 när det gäller skydd för audiovisuella föreställningar för att ge konstnärer i audiovisuella medier det internationella skydd som de förtjänar. Kommissionen fäster särskilt stor vikt vid att nå fram till en slutlig lösning av denna fråga som lämnades olöst av WIPO:s diplomatiska konferens 1996, som antog WIPO-fördraget om upphovsrätt och WIPO:s fördrag om framföranden och fonogram. Under det att vissa framsteg gjordes i denna fråga vid WIPO:s diplomatiska konferens om skydd för utövande konstnärer i audiovisuella medier i december 2000, var det dock inte möjligt att överbrygga de existerande meningsskiljaktigheterna under tre veckor med intensiva förhandlingar under konferensen, eller genom andra kontakter under de senaste två åren. Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater är engagerade för att lösa denna fråga och stöder därför det informella möte som WIPO:s sekretariat organiserar i Genève från den 18 till den 20 juni 2003. Kommissionen kommer att delta aktivt i detta möte, där alla deltagare, inklusive WIPO:s medlemsstater, och intresserade mellanstatliga och icke-statliga organisationer får tillfälle att utbyta åsikter och information. Frågan om skydd för utövande konstnärer i audiovisuella medier bör finnas kvar på dagordningen för mötet i WIPO:s generalförsamling i september 2003. Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! För min grupp kan jag säga att vi eftertryckligen stöder detta initiativ, och jag vill tacka kommissionären så hjärtligt för att detta också uppenbarligen gäller för kommissionen. För det är bara gemensamt som vi kan uppnå det mål vi satt upp: mer skydd för rättigheterna för de utövande konstnärerna i audiovisuella medier. Jag beklagar att vi inte hade tid att diskutera dessa frågor i utskottet, men det är bråttom, den 18 juni närmar sig, och det är rätt att vi här ger en klar signal om att vi är beslutna att så snart som möjligt komplettera WIPO-fördragen för att avhjälpa denna brist, och äntligen uppnå det nödvändiga rättsskyddet för de utövande konstnärerna i audiovisuella medier. Jag vill därför föreslå att vi inte bara här i kammaren i god tid före konferensen, utan också efter konferensen i fackutskottet erhåller en rapport från kommissionen om resultaten av förhandlingarna och om de framsteg man förhoppningsvis gjort. Om ni skulle se några allvarliga svårigheter under förberedelserna inför konferensen anser jag att det är nödvändigt att vi får en rapport från kommissionen också vid nästa sammanträde med utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, alltså omfattande information både före och efter överläggningarna, för att också faktiskt se till att föra denna fråga framåt. Låt mig påpeka en punkt som jag anser vara viktig, men där inte vårt principiella stöd ifrågasätts. Det är frågan om konstnärernas förhållande till dem som är de viktigaste förmedlarna av den konstnärliga prestationen, nämligen radio- och TV-stationerna. Jag tror att det är lite för kortfattat uttryckt när man säger att det i fråga om radio- och TV-stationerna uteslutande handlar om användarna och inte om upphovsmännen till verken. Här vill jag klart och tydligt säga att det handlar om uteslutningen. Naturligtvis står konstnären och skyddet av hans konstnärliga verk här i förgrunden, och det är just den bristen som måste avhjälpas rättsligt. Men jag anser också att det är viktigt att vi finner en möjlighet att eventuellt också ta med motstridiga intressen, så att de inte, i bak- eller förgrunden, snarare förhindrar en lösning av problemen. Lycka till vid förhandlingarna, och informera parlamentet om resultaten! Herr talman! Echerer, som har hållit oss alla informerade om ett ämne som alltför ofta förvisas till sidlinjen i våra debatter, har visat sig vara en artist av rang som förtjänar sin intellektuella egendom och kommande royalties. Jag måste upplysa om en intressekonflikt: jag arbetade en gång som uppläsare och filmproducent och uppbär fortfarande surt förvärvade royalties av det ena eller andra slaget från några av dessa aktiviteter. I dag ser vi en situation i den som jag kommer ifrån där utbudets mångfald växer och där även makten för dem som kontrollerar det utbudet och köper rättigheterna växer. De som för närvarande inte har avtalat om mer än en engångsbetalning för deras egna aktiviteter är förlorarna i detta. För dem som är verksamma i den audiovisuella sektorn är det en situation som har försämrats, inte förbättras. Musikartister har som frågeställaren påpekade en mycket stark fackförening som genom åren har kunnat skydda deras ställning. För producenter finns det numera någon form av ersättning, och denna kan omförhandlas över tid. Det finns inte några sådana rättigheter för utövande konstnärer i audiovisuella medier. Vi vet precis vad de står inför, för utan det skydd som ett avtal ger ställs de hela tiden inför en starkare makt - en som har all makt och kan mobilisera kohorter av advokater och krossa dem. Det tog nästan 20 år för den stora artisten Peggy Lee att få rätt mot Disney Corporation och få kontinuerlig ersättning för de berättarröster hon hade gjort för några tecknade Disneyfilmer. Om det tog så lång tid för henne därför att hon inte kunde åberopa ett fördrag som stöd, hur går det då för den okände artist som befinner sig i en sådan position som frågeställaren tog upp i kväll? Jag har en sista fråga som kanske inte kommer att besvaras nu, men som kommer att återkomma i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott. Vi vet att före WIPO:s informella möte har vi ytterligare en möjlighet att ta itu med den här frågan i september. Vad händer om de förhandlingarna misslyckas som de senaste och de som föregick dem? Vad gör kommissionen då? Skall vi hålla fast vid den här frågan, eller skall vi lägga den åt sidan med en beklagande suck medan makten ökar för de som äger rättigheterna och svartsjukt bevakar dem samtidigt som konstnärerna i audiovisuella medier hålls kvar i skuggorna? Herr talman! Jag vill först tacka kommissionen för dess förklaringar och även alla kolleger i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning, medier och idrott, som här i brådskan under denna korta tid snabbt kunde komma fram till en lösning. För att förklara mitt kanske något kortfattade yttrande om att radio- och TV-sändarna snarare är användare än upphovsmän vill jag tillägga att det inte är någon värdering, utan helt enkelt ett faktum. De är både användare och skapare, men inte uteslutande, och till och med de kan på internationell nivå dra nytta av ett skydd, men det kan inte filmskådespelarna. Här ger jag min kollega Hieronymi helt rätt. Vi bör avhjälpa denna brist, och det gläder mig att vi här har krafter som gemensamt vill arbeta för samma sak. När vi talar om detta efterlängtade internationella skydd för de utövande konstnärerna i audiovisuella medier, vad menar vi med detta? I första hand handlar det om deras moraliska rättigheter. Föreställ er att ett av era tal här i kammaren utan bemyndigande används i ändrad form, kanske rentav missbrukas. Som författare kan ni värja er, men som skådespelare har ni knappast möjlighet och sällan rätt att ingripa. En andra punkt som är väsentlig är nämnandet av namnet: För alla upphovsmän är det av enorm betydelse att kunna sätta sitt namn under verket, även om man bara är en del, ett litet hjul i helheten. Det är lika viktigt för konstnärerna, även utanför Europeiska unionen. Nåja, kolleger som Hugh Grant och hans jämlikar behöver man kanske inte oroa sig över, men däremot de många tusen som inte är så prominenta. Men även prominenta nationella filmhjältar och -hjältinnor har ibland dåliga år, och det förekommer att man under ett helt år inte har någon enda filminspelningsdag. Otur för konstnären, ingenting att göra något åt. Hyran måste ändå betalas. Om man är delaktig i det värde som utvinns ur framgångsrika produktioner - vare sig det sker genom praxisen med buy-outs, lämplig ersättning eller genom de möjligheter som vi känner till här i Europeiska unionen - hjälper detta till och är en rättighet. Jag tror att alla utövande konstnärer i audiovisuella medier utanför unionen, som inte åtnjuter dessa rättigheter, ivrigt väntar på ett tecken från oss. Det gläder mig att vi kämpar tillsammans, och jag önskar er, som konstnärerna säger på mitt språk: toi, toi, toi. Måtte övningen lyckas! Debatten är avslutad. Jag har mottagit ett resolutionsförslag Nästa punkt på föredragningslistan är ett förslag till beslut från utskottet för regionalpolitik, transport och turism om slutande av avtal i form av skriftväxling mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kroatien om ett system för miljöpoäng som skall tillämpas på den kroatiska transittrafiken genom Österrike. Herr talman! Jag vill börja med att uttrycka kommissionens tacksamhet till parlamentet för att ha gått med på att behandla denna fråga som ett brådskande förfarande. Det avtal vi diskuterar i kväll kommer som ni vet att fastställa antalet miljöpoäng för kroatiska lastbilar som passerar genom Österrike för 2003. Detta avtal, som har formen av en utväxling av skrivelser, anges i transiteringsprotokollet till interimsavtalet mellan EG och Kroatien om handel och andra frågor, som trädde i kraft den 1 mars 2002. Antalet miljöpoäng och andra administrativa aspekter av avtalet överenskoms för att säkerställa icke-diskriminerande behandling av gemenskapens lastbilar under miljöpoängsystemets giltighetstid inom gemenskapen. Jag känner till att avtalet redan tillämpas på en de facto-grund. Jag hoppas därför att Europaparlamentet kommer att kunna lämna ett positivt yttrande om avtalsförslaget. Herr talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Jag vill tacka er, herr kommissionär, så hjärtligt för att ni på ett så klart sätt har förklarat att det här inte handlar om ett uteslutande österrikiskt intresse, utan att det handlar om den legitima tillämpningen av fördrag mellan EU och våra grannländer. Kommissionens förslag till ett beslut från rådet om slutandet av ett avtal mellan EU och Kroatien är egentligen bara en rutinhändelse. Därigenom skall man uppnå att Kroatien inbegrips i det nuvarande miljöpoängssystemet, som skall användas för transittrafiken genom Österrike. Alla fastställanden som rör detta, herr kommissionär, ingår redan i en folkrättslig överenskommelse mellan Europeiska gemenskapen och Kroatien, och skall därför iakttas redan nu. Brådskan när det gäller att lägga fram besluten beror på terminerna i det dåvarande interimsavtalet. Eftersom avtalet, på vilket vis har ju också kommissionären sagt, gäller för år 2003 är klockan nu egentligen fem över tolv när det gäller att genomföra denna brevväxling. Jag, och vi som österrikare, kan därför inte förstå de argument som ofta framförs, eftersom vi ser detta snarast som ytterligare ett försök att förhindra sökandet efter följdbestämmelser till transportprotokoll nr 9 i det dåvarande anslutningsfördraget med Österrike. Detta måste emellertid avvisas klart och entydigt. Vi måste föra diskussionen om miljöpoängssystemet, så som det framgår av den nu föreliggande gemensamma ståndpunkten från rådet, på ett seriöst sätt. Vid omröstningen i morgon handlar det om att motsvara ett internationellt åtagande från Europeiska unionens sida på ett sätt som är passande för EU:s rättsliga gemenskap. Det ställs därför verkligen krav på oss alla, och jag uppmanar alla kolleger att i morgon rösta för kommissionens förslag. Herr talman, herr kommissionär! Som redan nämnts handlar det ju om att fullfölja ett faktiskt redan existerande förhållande. Vi var inte helt övertygade om att det var brådskande, eftersom man kanske redan tidigare hade kunnat lämna in en ansökan. Därför har mina kolleger här inte kunnat rösta ?ja? till det brådskande förfarandet, men majoriteten har gjort det, och vi kommer i morgon naturligtvis att innehållsmässigt rösta för att avtalet fullföljs. Jag vill liksom kollegan Schierhuber än en gång helt kort gå in på att miljöpoängsbestämmelserna som sådana alltid kritiseras, och jag förstår också att man inte på sikt kan fortsätta att ha dessa bestämmelser. Men nu handlar det ju just om huruvida dessa miljöpoängsbestämmelser kan och bör förlängas fram till år 2006, eftersom vi ändå utgår från att vi då äntligen kommer att ha det som betecknas som ett direktiv om kostnaderna för transportinfrastrukturerna, dvs. allmänna bestämmelser som inte bara gäller transittrafiken, utan rent allmänt gäller transporterna med lastfordon på vägarna, framför allt lastfordon som inte är särskilt miljövänliga. I själva verket måste man också inse att miljöpoängsbestämmelserna i stor utsträckning har bidragit till att göra transporterna på vägarna mer miljövänliga, eftersom den ökade förbrukningen av miljöpoäng på grund av sämre - miljömässigt sämre - lastfordon helt enkelt har föranlett många transportföretag att skaffa sig mer miljövänliga lastfordon, därför att de då blev mindre kostsamma med avseende på miljöpoäng, och man kunde genomföra fler transporter med dem. Dessutom var det ändå mycket kloka, om man så vill, och när allt kommer omkring marknadsanpassade bestämmelser där genomfart inte förbjöds, men där man uppmuntrade företagarna att skaffa sig miljövänliga lastfordon, och det är egentligen det som det nu handlar om i debatten med kommissionen och rådet. Kommissionen ger oss här mycket hjälp - och det vill vi också tacka för - med att finna övergångsbestämmelser, med vilka vi också kan åstadkomma att tekniken går framåt. Det diskuteras nu också att företagen, om vi belastar Euro-kategori 2, alltså de i förhållande till miljön mycket dåliga lastfordonen, med fler miljöpoäng, och i gengäld helt befriar Euro-kategori 4 från dem, genast kommer att byta från Euro-kategori 2 till Euro-kategori 4, för att sedan också använda dessa miljövänliga miljöpoängsbefriade lastfordon för transporter. Man får inte ge intryck av att man förlänger bestämmelser som principiellt är dåliga och omöjliga, utan det handlar i samband med denna reglering med Kroatien om bestämmelser, som ändå är bra för miljön inte bara i Österrike, utan i hela Europa. Dessa miljöeffekter har ju inte bara påverkat alplandet Österrike, utan hela Europa. I den andan tackar jag för kommissionens stöd, och vi kommer i morgon som grupp att rösta för dessa bestämmelser. Tack så mycket, herr kommissionär. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. (Sammanträdet avbröts kl. 23.45.)

sv

Öppnande av sammanträdet

sv

1. Europaparlamentets sammanträdeskalender - 2012 (omröstning)

sv

8. Program för att bidra till ekonomisk återhämtning genom finansiellt stöd från gemenskapen till projekt på energiområdet ( Reimer Böge: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman! Efter ett kort samråd med föredraganden enades vi om att punkterna 2, 3 och 5 i lagstiftningsresolutionen skulle ändras. Jag föreslår följande engelska text till punkt 2: (EN) ”Europaparlamentet anser att det referensbelopp som anges i lagförslaget är förenligt med den reviderade fleråriga budgetramen.” I punkt 3 bör den första meningen strykas och resten kvarstå oförändrat: ”Europaparlamentet påminner om att man måste undvika alla omfördelningar som kan få negativa konsekvenser för andra politikområden inom EU genom att leda till en minskning av de tilldelade anslagen” Punkt 5: ”Europaparlamentet noterar att lagstiftningsförfarandet kan slutföras så snart som finansieringen av programmet godkänts”

sv

Omröstning Talmannen: Nästa punkt är omröstningen. (För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)

sv

Avbrytande av sessionen Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 16.25.)

sv

   – Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 7 september 2006.    – Den slutliga förslaget till föredragningslista för innevarande sammanträdesperiod som upprättades av talmanskonferensen vid sammanträdet den 21 september 2006 har delats ut (artiklarna 130 och 131 i arbetsordningen). Följande ändringar i arbetsplanen har föreslagits: Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen har bett om ett kompletterande uttalande från kommissionen om införandet av livsmedelssäkerhetslagstiftning (kött i dåligt skick). Daniel Cohn-Bendit har ordet för att förklara anledningen till denna begäran från gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.    – Herr talman! Vi har tagit till oss en av synpunkterna bland era föreslagna reformer, nämligen den som innebär att arbetet i parlamentet bör vara mer aktuellt och att man inte ska vänta med att diskutera vissa saker så sent som fyra år efter det att de har inträffat. Två allvarliga saker har inträffat i Europa under de senaste två veckorna. Den ena har man i Tyskland sammanfattat med termen ”gammalt kött”, och med det menar man att kött som inte längre lämpar sig för konsumtion har hittats i olika tyska regioner och nu även i andra länder. Vi vill gärna få veta från både kommissionen och rådet vad som görs för att kontrollera att inte samma sak pågår överallt i Europa. Det här verkar vara något som sprids så snabbt att inte ens de myndigheter som är ansvariga för att hantera sådana problem kan gå till botten med det. Det andra som vi måste ta itu är de oroande uppgifterna om att genetiskt modifierat ris har påträffats över hela Europa, trots att det är förbjudet. Även här vill vi veta hur kommissionen hanterar saken och inte behöva vänta i månader med att diskutera vad den kommer att göra om tre eller fyra år. Vi vill veta vad som görs just nu för att hantera dessa två skandalösa händelser. Detta är anledningen till att vi har lagt fram en skriftlig fråga och vi vill ha ett uttalande från kommissionen och rådet som vi kan diskutera här i kammaren under denna sammanträdesperiod i Strasbourg.    – Herr talman! Vi delar Daniel Cohn-Bendits oro över det som vad jag förstår kallasDet är en allvarlig fråga. Det inträffade i Bayern, det var ett tydligt brott mot Tysklands bestämmelser och vi måste naturligtvis höra med Tyskland vad som har gjorts åt saken. Anledningen till att det blir en EU-fråga är att en liten del av detta passerade gränsen till Österrike och Schweiz. Detta bör undersökas. Jag föreslår att vi tar upp frågan i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och att vi granskar saken ytterligare i utskottet hellre än att ta upp tid i plenum under denna utomordentligt arbetstyngda vecka här i Strasbourg.    – Gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater och Socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet har begärt att den debatt som följer efter kommissionens uttalande om ASEM-toppmötet ska avslutas utan omröstning om en resolution. Hannes Swoboda har ordet för att förklara denna begäran från PPE-DE- och PSE-gruppen.    . – Herr talman! Som vi vet har ASEM-mötet redan ägt rum och eftersom det föregicks av ett parlamentarikermöte innebär det att de redan har fått chans att uttala sig om den här processen. Det enda som behövs nu är att vi får information om resultaten. Det finns därför inte mycket mening med att utforma en ny resolution, så jag föreslår att vi avstår ifrån det.    – Herr talman! Jag är inte alltid av samma uppfattning som Hannes Swoboda, men i detta fall har han rätt och vi bör godkänna hans förslag    – Herr talman! Jag motsätter mig förslaget av två skäl. För det första: varför skulle vi inte säga någonting om ASEM? För första gången på flera år har det hållits ett framgångsrikt ASEM-toppmöte. Vi har ju brukat klaga över att saker och ting går snett, men nu har vi äntligen gjort någonting bra. Låt oss tala om förbättringen av de ekonomiska förbindelserna med Asien. Det är en viktig fråga och den ger oss ett tillfälle att diskutera främjandet av demokratin och att uttala oss mot tillämpningen av dödsstraff i länder i Asien. Det finns ytterligare ett skäl. Detta är vår möjlighet under den här veckan att säga vad vi anser om militärkuppen i Thailand. Denna händelse bör vi alla ta på allvar. En militärkupp är fel sätt att göra sig av med till och med en så motbjudande figur som premiärminister Thaksin Shinawatra. Så får det inte gå till, och Europaparlamentet får inte fortsätta att tiga. Vi måste tala klartext i denna fråga, vare sig det nu gäller er som talman, talmanskonferensen eller, allra helst, parlamentet som helhet. Jag motsätter mig därför att vi håller debatten utan att den utmynnar i en resolution.    – Nästa punkt är anföranden på en minut om frågor av politisk vikt. Jag vill påminna om att jag kommer att ge företräde åt de parlamentsledamöter som inte har haft ordet under de senaste två sammanträdena.    När det gäller den långsiktiga lösningen av gränsfrågan mellan Kroatien och Slovenien välkomnar jag de senaste nyheterna från Bryssel som innebär att Javier Solana, EU:s höge representant för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, och kommissionsledamot Olli Rehn kommer att ingripa för att hjälpa till att lösa de kvarstående gränstvisterna mellan de två länderna. Min uppfattning är att de europeiska referensramarna ska möjliggöra en enklare och mer effektiv lösning eftersom båda länderna deltar i den europeiska integrationsprocessen. Slovenien stöder sitt grannland Kroatiens integration i Europeiska unionen, men det slovenska folket förväntar sig samtidigt att Kroatiens regering och de kroatiska medborgarna i ökad utsträckning ska följa de överenskommelser som de två länderna har ingått. Det är oacceptabelt att Kroatien bygger broar och vägar i en region där den internationella gränsen ännu inte är slutgiltigt fastställd och där det inte finns någon överenskommelse mellan länderna om sådana arrangemang. Likaså är det oacceptabelt att Kroatien gör intrång på mark som ägs av slovenska medborgare utan att ansöka om något som helst tillstånd hos ägarna.    – Herr talman! EU-ordförandeskapets konferens Hälsa i all politik ägde rum för en vecka sedan. Det centrala temat var att folkhälsan kan främjas genom politiskt beslutsfattande på livets alla områden och inte bara inom hälso- och sjukvårdssektorn. Detta gäller i ännu högre grad med tanke på att det är svårt för nationella ekonomier att skjuta upp åtgärder riktade mot hälsoproblem tills de omfattar sjukdomar som de måste börja hitta botemedel för. Denna vecka röstar vi om betänkanden som rör förbättring av luftkvaliteten. Det är precis den här typen av preventivt hälsoarbete som måste bedrivas inom alla politiska områden. Våra beslut i frågor som rör transport-, handels- och industripolitik, miljön, social planering och socialpolitik har alltid inverkan på folkhälsan. Det är alltid bäst att investera i områden där hälsofaror kan avvärjas. Europeiska unionen har enligt fördraget mandat att arbeta mot detta mål på alla politiska områden.    – Mina damer och herrar! I lördags utsåg valnämnden vår partimedlem och vice ordföranden för utskottet för utrikesfrågor, Toomas Hendrik Ilves, till Estlands president. Enligt den allmänna opinionen var Ilves estländarnas överlägsna favorit i kampen mot den sittande presidenten, men det blev ett jämnt val på grund av valnämndens regler. Såväl medierna som det estniska folket befarade att politisk manipulation skulle segra över folkets vilja. I lördags samlades tusentals estländare, däribland jag själv, i centrala Tallinn. Liksom i slutet av 1980-talet, under återuppbyggnaden av Estlands självständighet, använde vi oss av musik för att uttrycka vårt stöd för Toomas Ilves som demokratins företrädare. Jag är mycket glad över att kunna lyckönska såväl Estland som Europa. Valnämndens beslut motsvarade förväntningarna hos den demokratiska majoriteten i vårt samhälle, och efter presidentvalet i Estland den 23 september kan jag slå fast att den europeiska demokratin lever och frodas i Estland. Jag skulle även vilja önska min gode kollega och vän, Toomas Ilves, lycka till på hans nya post och med att främja ett mer europeiskt Estland och mer estniskt tänkande här.    – Herr talman! Det är helt rätt att denna gemenskap av stater sätter upp den imponerande målsättningen att ha samma miljölagstiftning och miljönormer över hela EU, men försöker vi uppnå detta genom att lägga över våra problem på Afrika eller Asien varhelst det går? Det rapporteras i medierna om hur ett nederländskt företag på ett olämpligt sätt har dumpat giftig lera utanför Elfenbenskusten och därmed utsatt människor för livsfara, och det tycker jag är skandal. Nederländerna har varit medlem av EU i många år och jag undrar om landet kände till att detta ämne exporterades, om det har godkänt detta och i så fall på vilka villkor? Vilka åtgärder har vidtagits till följd av detta? Har de drabbade fått någon kompensation och har man gjort något för att förhindra långsiktiga skador?    –  Herr talman! För exakt två veckor sedan fick jag möjlighet att besöka Sydossetien som medlem av en delegation från Europaparlamentet. Det tycks förekomma åtminstone tio sammandrabbningar med eldvapen inblandade varje dag i detta oroliga område i södra Kaukasus. De fredsbevarande styrkor som Ryssland har skickat till området skulle garantera fred för lokalbefolkningen och faktiskt för hela det området i södra Kaukasus. Men enligt de upplysningar som vi fick från den finske chefen för OSSE:s detachering, major Lehtonen, gör de ryska fredsbevarande styrkorna ingenting för att ta reda på de bakomliggande orsakerna till sammandrabbningarna och, om nödvändigt, söka reda på de individer som utlöser dem. Därför skulle jag vilja uppmärksamma parlamentet på det faktum att det är oacceptabelt att låta en så stor del av vår kontinent fortsätta kontrolleras av endast en fredsbevarande militär styrka. Vi borde sträva efter att se till att EU får större inflytande över hur situationen i Sydossetien kontrolleras i framtiden.    – När jag nu talar inför parlamentet skulle jag även vilja uttrycka min kritik mot meddelandet att tidsfristen för de nya medlemsstaternas anslutning till Schengenområdet har skjutits fram till 2009. I en tid då tekniken utvecklas i halsbrytande fart har allmänheten reagerat med förvåning och stor besvikelse på Europeiska kommissionens uttalande om att förseningen beror på tekniska problem med utvecklingen och användningen av databasen SIS II. Schengenavtalet är ett synligt och konkret uttryck för den fria rörligheten för personer och varor över hela EU. Tyvärr låtsas vi bara stödja denna fria rörlighet. Därför anser jag att det är orättvist att medborgare från nya medlemsstater måste vänta längre än till årsslutet 2007 för att kunna resa utan gränskontroller. Jag uppmanar kommissionen att överväga alla möjligheter att hålla den ursprungliga tidsfristen, eller, alternativt, att i avvaktan på det nya systemet tillåta de nya medlemsstaterna att tillfälligt ansluta sig till det nuvarande systemet, SIS I plus. Alla positiva åtgärder från kommissionens sida för att hålla den ursprungliga tidsfristen skulle bidra till att stärka allmänhetens förtroende för hela det europeiska projektet.    – Jag skulle vilja ta upp en liknande fråga. Som det redan har sagts har det kommit en del oroväckande nyheter från kommissionen de senaste dagarna. En talesman för kommissionsledamoten med ansvar för inrikes frågor har antytt att Schengensystemets andra steg inte har slutförts på grund av ett antal tekniska och juridiska skäl. Detta system skulle lanseras, eller skulle ha lanserats, nästa höst. Detta är oroväckande nyheter för hela EU, och även för de nya medlemsstaterna som har lagt ned mycket arbete och pengar för att bli klara till nästa höst. Därför skulle jag vilja uppmana kommissionen att informera parlamentet om de tekniska och juridiska svårigheter som har uppstått och om vem som bär ansvar för situationen, för hittills har förberedelserna gått enligt planerna. Så fort jag vet vari problemet ligger skulle jag även vilja veta vem som bär ansvar för situationen.    – Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en händelse som inträffade den 7 september. Förra veckan var jag i Rumänien i samband med att polis och maskerade kommandotrupper attackerade medlemmar ur den lokala romska befolkningsgruppen i Reghin (Szászrégen) som ligger i distriktet Apalina. Trettiosju personer blev beskjutna med och skadade av plastkulor. Kommunens polischef rapporterade att endast sex personer skadades vid händelsen och att de fick sår som skulle läka inom åtta dagar. Jag såg med egna ögon att dessa uttalanden var falska. Jag träffade en man som hade träffats av 17 kulor. Fem av kulorna hade man lyckats ta bort inom åtta dagar medan resterande tolv kulor fortfarande i dag finns kvar i hans kropp. Detta är fjärde gången sedan januari som det inträffar så här plågsamma händelser i Rumänien. Jag uppmärksammar parlamentet på detta eftersom vi kommer att få den sista landsrapporten den 26 september. Jag skulle vilja uppmana kommissionsledamot Olli Rehn att göra allt som går för att förändra situationen.    – Herr talman! I förra veckan läckte det ut ett band på vilket den ungerske premiärministern sa: ”Vi ljög om ekonomin för folket i 18 månader – på morgonen, på kvällen och på natten – och vi ljög för att vinna valet.” Avslöjandet ledde till gatudemonstrationer med tiotusentals människor runtom i Ungern med krav på premiärministerns avgång. PPE-DE-gruppen uppmanade också premiärministern att avgå. De europeiska socialdemokratiska och liberala partierna stödde däremot sin misskrediterade vän. Kära kolleger, detta var skamligt! Lyckligtvis intog åtskilliga socialdemokrater motsatt ståndpunkt och krävde även de hans avgång, bland dem Ségolène Royal. Här uppmanar jag våra socialdemokratiska och liberala kolleger att ändra ståndpunkt. Att systematiskt ljuga för medborgarna får inte vara ett sätt att bedriva politik i Europa. Jag hoppas att vi alla är överens om detta. I det band som läckte ut fanns en passus där finansministern påstås ha sagt att kommissionsledamot Joaquín Almunia hjälpte sina socialdemokratiska kamrater i Budapest att fördröja utlämnandet av de verkliga uppgifterna. Jag uppmanar kommissionsledamoten att ta sitt ansvar i frågan. Jag kräver också att Ungerns antidemokratiske premiärminister ska avgå. Jag uttrycker vår solidaritet med demonstranterna runtom i Ungern. Jag har en vit skjorta på mig för att uttrycka min solidaritet och för att protestera mot lögner och våld.    – Herr talman! I vissa EU-länder kan vi se nya former av högerextremism som är ett stort bekymmer för alla demokrater. Ideologisk fanatism, intolerans och hat är inget nytt, men det som är nytt är att de finner skydd inom breda, konservativa partier. Så länge som extremhögern har hållit sig utanför våra parlament eller har varit svagt representerade har vi kunnat bekämpa den, men nu är det svårare. Detta påverkar såväl styrande partier som oppositionspartier. Vi ser olika former av rasism, främlingshat, manschauvinism och homofobi återuppstå, vilket tyder på att de demokratiska fördelarna med EU är på tillbakagång. Hellre än att tala om andra länder tänker jag hänvisa till mitt eget, där läget inte är lika allvarligt som på andra platser. Det största oppositionspartiet i Spanien har inte kunnat acceptera förlusten i valet 2004 och har slagit in på en farlig bana mot extremism. På ett manipulativt och lögnaktigt sätt går det inte bara till angrepp mot regeringen utan även, vilket är allvarligare, mot rättsstatens institutioner samt domstolarna och de statliga säkerhetsbyråerna och säkerhetsstyrkorna.    – Herr talman! Delningen av Irland har varit ett fullkomligt och uselt misslyckande, socialt, ekonomiskt och politiskt. Det sägs att Europeiska unionen bygger på fred, försoning och avlägsnande av gränser. För att främja detta uttalade mål har EU ett ansvar för att bidra till att det utvecklas en ekonomi som omfattar hela Irland som ett steg på vägen mot en irländsk återförening. Mitt parti Sinn Féin håller på att utarbeta ett omfattande dokument med titeln ”EU-stöd för Irlands återförening”. I dokumentet skisseras de praktiska åtgärder som vi anser att unionen kan vidta för att bidra till Irlands enande. Under de kommande veckorna och månaderna kommer Sinn Féin att föra fram denna politik över hela Irland och runt om i EU. Konferensen vid Europaparlamentet i Bryssel den 18 oktober kommer att markera inledningen av denna kampanj.    – Herr talman! Utbrytarområdet Transnistrien genomförde nyligen på eget bevåg en folkomröstning för att godkänna tanken att denna del av Moldavien ska anslutas till Ryska federationen. Transnistrien beskrivs som ett banditland och är fortfarande ett farligt centrum för vapensmuggling och svartabörsaffärer. Området är också känt som ett levande Sovjetmuseum där Lenin- och Stalinkulten fortlever. Allt detta är möjligt på grund av de ryska truppernas fortsatta närvaro, ett flagrant brott mot Moskvas löfte om tillbakadragande av trupperna för tio år sedan. Sorgligt nog är detta bara ett exempel på Rysslands försök att bibehålla sin militära närvaro utanför landets gränser. Jag uppmanar kommissionen att inte begränsa sig till att uttrycka oro utan att göra tillbakadragandet av de ryska trupperna och Rysslands respekt för grannländernas integritet till ett test av det nya partnerskaps- och samarbetsavtalets trovärdighet.    – Herr talman! József Szájer har uppmanat den socialdemokratiska gruppen i parlamentet att inta en ståndpunkt om det som har hänt i Budapest och om uttalandena från den ungerske presidenten, Ferenc Gyurcsány. Det är upp till varje ledamot av Ungerns parlament och Europaparlamentet att själva avgöra om Ferenc Gyurcsány gjorde rätt eller inte. För egen del föredrar jag politiker som tar mod till sig och yttrar impopulära sanningar framför dem som vill fortsätta att skyla över saker som måste dras fram i det offentliga, så jag anser att man kan tycka vad man vill om Ferenc Gyurcsány, men det måste i alla fall sägas att han hade mod att säga saker som andra – däribland ni, herr Szájer – uppenbarligen inte vill säga. Ni kan ha på er en vit skjorta om ni vill – ni klär till och med i det – men ni kanske även borde tala om för oss om ni är vän till dem som tände eld på en EU-flagga framför den ungerska parlamentsbyggnaden. I så fall är inte den här kammaren rätt plats för er.    – Herr talman! I september i år är det 250-årsjubileum för vindistriktet Douro i Portugal som var det första vindistriktet som grundades och reglerades i Europa. Årsdagen är särskilt relevant i en tid då kommissionen förbereder ytterligare reformer av den gemensamma organisationen av marknaden för vin i syfte att gradvis avveckla den. Vinprodukter från Förenta staterna, Sydafrika eller andra platser får inte kallas portvin. Det är förfärligt att förstöra en inrättning som har funnits i 250 år. Portvinets kvalitet är resultatet av all den kunskap som människorna i Douro-dalen har samlat på sig. Med hjälp av särskilda klimat- och solförhållanden kring Douros flodbanker, där detta gamla vindistrikt ligger, har dessa människor under 250 års tid byggt upp ett rikt kulturarv som Unesco har tagit upp på sin världsarvslista. Herr talman, mina damer och herrar! Vi ber er därför om hjälp för att bevara och främja detta viktiga kulturarv av vinproduktion.    – Herr talman! Jag skulle också vilja ta upp den miljökatastrof som inträffade natten till den 20 augusti i år då ett grekiskt fartyg chartrat av nederländare dumpade 400 ton raffinaderiavfall. Detta har lett till att elva områden i den drabbade regionen har förorenats och att hundratusentals människor ligger på sjukhus och sju har dött. Enligt FN borde inte något Europaregistrerat företag exportera giftiga ämnen till Afrika, ändå är detta vanligt förekommande. Den aktuella händelsen är särskilt dramatisk och i allra högsta grad skandalös eftersom den skedde i ett tättbefolkat område. Europaparlamentet skänker stora belopp till Afrika. Vi skickar miljarder euro dit och utöver detta måste vi nu bidra med humanitärt stöd. Alla människor har rätt till rent vatten och ren luft och därför kommer det att komma fler invandrare.    – Jag måste sätta saker och ting till rätta när det gäller de rykten och förvrängningar som ungerska parlamentsledamöter spred ut här den 5 september som ett led i en kampanj mot Slovakien. De påstod att en kvinna hade blivit överfallen i Slovakien därför att hon talade ungerska i telefon. I en utredning har det dock fastställts att detta inte har hänt. Även påståendena om att det skulle ha ropats nedsättande slagord vid idrottsevenemang vilade på lösa grunder eftersom banderollen ”Död åt ungrare” hade satts upp som en provokation av en person av etniskt ungerskt ursprung. Anklagelserna om de förluster som 800 000 romer har lidit var inte heller sanna och den siffra som uppgavs var tio gånger för hög. Jag förnekar bestämt påståendena om att regeringen i Slovakiska republiken stöder förtrycket av etniska minoriteters rättigheter eftersom alla fakta visar raka motsatsen. Detta är rent ut sagt ett typiskt fall där gammal tjuv blir bra polis. Tråkigt nog gav de ungerska parlamentsledamöternas demonstration mot Tjeckoslovakien i Bryssel också en vilseledande bild av dessa fakta. Det är synd.    – Herr talman! I sin rapport Europa 2006 offentliggjorde Schweiz’ federala regering en analys av kostnader och fördelar vid ett eventuellt medlemskap i Europeiska unionen. Den granskade tre alternativ: att fortsätta med de nuvarande bilaterala sektorspecifika avtalen, att ansluta sig till Europeiska ekonomiska samarbetsområdet eller att bli fullvärdig medlem i EU. Schweizarna beräknade att ett fullt EU-medlemskap skulle kosta mellan sex och nio gånger så mycket som det nuvarande systemet med bilaterala handelsavtal. De kom fram till att den förlust av suveränitet och handlingsfrihet som skulle bli följden och de negativa ekonomiska effekterna inte på långa vägar skulle uppvägas av några eventuella fördelar. Slutsatsen i rapporten är att Schweiz’ intressen bäst gynnas av att landet står utanför EU och fortsätter med sina sektorspecifika handelsavtal. Det är bra att veta att det fortfarande finns åtminstone en europeisk regering som förstår innebörden av orden ”i nationens intresse”, även om det inte är den brittiska regeringen.    Jag hade tänkt tala om Schengen, men mina kolleger har redan tagit upp den frågan. Jag skulle emellertid vilja kommentera frågan om vem det verkligen är som har visat mod i krisen i Ungern. Den ungerske premiärministern talade inte personligen till allmänheten om hur omfattande lögnerna var, men han har erkänt att han diskuterade frågan inom sina allra närmaste kretsar. Det är den person som slog larm om problemet som visade mod, och jag anser att vi som ledamöter av Europaparlamentet måste ha detta mycket klart för oss.    – Herr talman! Jag anser att Europaparlamentet omedelbart borde uppmana kommissionen och rådet att ändra vår invandringspolitik mot bakgrund av den humanitära katastrof som uppstår när invandrare anländer från Afrika. Vi får inte förenkla eller bagatellisera problemet som den tyske företrädaren gjorde förra veckan vid rådsmötet med inrikesministrarna när han var fräck nog att säga att Spanien inte skulle sjunka bara för att det kom 20 000 eller 25 000 personer till Kanarieöarna. Det är inte däri problemet ligger. Frågan får inte förenklas eller bagatelliseras, den måste undersökas ingående. Europeiska unionen måste reagera genom att ändra invandringspolitiken och ta itu med det underliggande problemet, nämligen bristen på aktivt samarbete för att skapa arbetstillfällen och stabilitet i Afrika, på den afrikanska kontinenten. Exemplet med Schweiz – som förvisso inte tillhör EU – är inte heller till någon hjälp för oss. Det handlar inte om att sätta asylansökningar på spel, det handlar inte om att bli som Schweiz och förenkla mycket mer för ekonomiska transaktioner eller bankinsättningar än för människor. Det är inte heller rätt väg. Jag anser att den rätta vägen för EU är att inta en tydlig, humanitär inställning och kommer med en humanitär och ”civiliserande” lösning på detta oerhört allvarliga problem med invandring.    – Herr talman! Våra framställningar till Europaparlamentet gäller ofta anklagelser, klagomål om brister i tjänster, politiska protester och hänvisningar till viktiga frågor. I dag vill jag ta upp en unik humanitär och känslig åtgärd: Jag syftar på ett beslut från det kända katalanska fotbollslaget Barcelona som från och med i år för första gången skyltar med UNICEF:s emblem på sina tröjor i stället för en officiell kommersiell sponsor och därmed går miste om flera miljoner euro. Med Barcelonas ägares och FN:s samtycke kommer UNICEF och dess arbete att främjas av den spanska klubben under fem år och alla pengar som samlas in under denna period kommer att gå till humanitärt stöd till behövande länder, främst i Afrika. Idrott handlar således inte bara om skådespel, om underhållning värd flera miljarder euro. Det handlar samtidigt om att bekämpa rasism, huliganism och främlingshat och om att utarbeta åtgärder för känslomässigt och humanitärt stöd. Som vi har sett konkreta exempel på kan idrott ihop med andra sociala eller kulturella åtgärder förena människor, precis som vi gör i dag i Europaparlamentet.    – Herr talman! Jag har fått i uppgift att överlämna ungefär 100 000 protester från polacker i Polen och resten av världen till er. Vi är alla upprörda över den skamliga resolution från Europaparlamentet i vilken Polen, det polska folket och den mycket omtyckta katolska radiostationen , med miljontals lyssnare, nedvärderas och där vi anklagas för antisemitism, homofobi och rasism. Syftet med resolutionen var att vanära mitt lands heder och den används redan i det syftet. Det har gjorts försök att utöva påtryckningar mot EU att blanda sig i Polens inrikespolitik. Parlamentets svar på dessa protester kommer att ge en antydan om hur högt det värderar demokrati och tolerans. Det kommer också att visa om sanningen kan segra i kammaren, eller om parlamentet helt enkelt kommer att bli en grogrund för lögner. Vi kommer att överklaga resolutionen i EG-domstolen. Det var 301 ledamöter som röstade för resolutionen, trots att vi inte känner till några fakta som skulle styrka anklagelserna i den. Jag tror att de som röstade för resolutionen grundar sina åsikter om Polen och dess befolkning på information från den liberala pressen, som är fientligt inställd till oss. De berörda ledamöterna har aldrig lyssnat på , ändå röstade de för en resolution som inte stämmer överens med sanningen eller verkligheten. Därför utgör dessa underskrifter en protest.    – Herr talman! Det är synd att Martin Schulz inte är kvar längre, men ni kan tala om för honom att han har fått felaktiga upplysningar. För det första har Ferenc Gyurcsány, precis som Alojz Peterle redan har nämnt, inte mod nog att stå upp i det ungerska parlamentet och erkänna för allmänheten att han ljög dag och natt under ett antal år. För det andra har det inte tänts eld på några EU-flaggor i Ungern, och jag uppmanar Csaba Sándor Tabajdi från den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet att bekräfta detta. Här i Europaparlamentet bör vi hålla oss till sanningen och ingenting annat.    – Herr talman! När ni var i Polen beklagade ni den bristande kontakten mellan EU:s institutioner och dess medborgare. Nu har ni haft ett enastående tillfälle att göra något åt situationen. I dag överlämnar vi underskrifter från ungefär 100 000 personer som är oroade över parlamentets förehavanden. Bland dem som skrivit under finns ledamöter från gruppen ”Solidaritet”, privatpersoner, företag, lokala myndigheter och akademiska institutioner. En del av dem kommer från platser utanför Europa. Alla är oroade över EU:s utveckling och de väntar på ert svar. De förväntar sig att Europaparlamentet ber om ursäkt för de orättvisa och ogrundade anklagelserna mot Polen och den katolska radiostationen i resolutionen som antogs den 15 juni. Denna handling drog skam över parlamentet. EU:s framtid kan inte byggas på lögner. Den polska nationens och statens historia är en förebild när det gäller samexistens med andra nationer och religioner. är ett exempel på mänsklighetens engagemang i sanningen. Den lär oss ömsesidig kärlek och respekt. Det är en radiostation som tar upp mänskliga frågor och för oss närmare Gud. Den ger oss den sortens andliga vägledning som EU så väl behöver.    – Vid förra sessionen beskrev vissa medlemsstater Slovakien som ett land präglat av extremism och intolerans, där medborgare från den ungersk-etniska minoriteten förföljs. De hänvisade till ett påstått brutalt angrepp och hävdade att Slovakiens regering förtrycker de etniska minoriteternas rättigheter. Det var obetänksamma ord som saknar verklighetsanknytning. En polisutredning har visat att de incidenter som medier och politiker talat så upprört om antingen inte har inträffat eller att drivkraften bakom, i de fall där de verkligen har inträffat, inte har varit nationalistiska eller etniska åsikter. Den slovakiska regeringen har upprepade gånger visat att den inte tolererar främlingsfientliga, rasistiska eller intoleranta manifestationer och är beredd att vidta alla nödvändiga åtgärder för att undvika att sådana incidenter inträffar. Jag vill uppmana alla att verkligen tänka på hur de uttrycker sig. Felaktigheter och missförstånd kan skapa onödiga spänningar, och jag hoppas att det är någonting som ingen eftersträvar. Folk som bor i Slovakiens etniskt blandade regioner är ofta konfunderade och förstår inte vilken typ av spänningar politiker och medier talar om.    – Herr talman! Enligt uppgifter från centret för mänskliga rättigheter och demokrati i Hongkong hålls 200 personer fortfarande inspärrade i Kina för att de deltog i demonstrationen på Himmelska fridens torg för sjutton år sedan, 1989. De ungdomar som då demonstrerade helt fredligt har nu åldrats i förtid, nedbrutna av de fruktansvärda förhållanden som råder i kinesiska fängelser. Jag talar nu om dem som överlevde. Vi bör komma ihåg att den kinesiska regimen dömde flera av demonstranterna till döden. Uppskattningsvis 15 000 personer dömdes i samband med demonstrationerna. Då och då minns vi detta, men i allmänhet tenderar vi att ignorera det. Jag hoppas mina ord här i dag kan uppmärksamma detta igen. Vi kan inte få tillbaka dem som offrade sina liv för yttrandefriheten, men vi kan göra någonting för de 200 som fortfarande tynar bort i kinesiska fängelser. Vi får inte stå likgiltiga inför deras svåra situation. De sätter sin lit till oss, eftersom de inte har någon annan att vända sig till.    – Herr talman! Grundtanken är att donationer till organisationer som arbetar för allmänhetens bästa ska gagna de mest behövande. Tyvärr verkar det som om gemenskapens nuvarande momslagstiftning effektivt avskräcker potentiella givare i Polen. Antalet givare har minskat kraftigt sedan momslagen ändrades för att den polska lagstiftningen skulle stämma överens med gemenskapens bestämmelser. Tidigare kunde skattebetalare som producerade ett överskott av varor för att skänka till behövande beräkna skatten utifrån varornas faktiska värde. Nu måste han eller hon i stället beräkna skatten på inköpspriset. Som ett resultat av detta måste någon som skänker en dator som är flera år gammal betala samma skatt som om den vore ny. Detta trots att varorna sjunker kraftigt i värde när de skänks bort i förhållande till priset på den ursprungliga inköpsfakturan. Det är oftast så att marknadspriset för dessa varor är lägre än den skatt som måste betalas när de ges bort. Beslutet om beskattning av gåvor strider mot själva grundtanken med att hjälpa de behövande. Ofta uppstår rent absurda situationer där man föredrar att kasta mat och saker som fortfarande går att använda i stället för att ge dem till de behövande, eftersom det är både billigare och säkrare för dem, förutom att de undviker problem med skattemyndigheterna. Om denna repressiva lagstiftning inte ändras och staten fortsätter att straffa givare för deras generositet kommer vi att se en växande likgiltighet inför de mest behövande.    – Herr talman! Jag vill rikta uppmärksamheten mot vad som hände i förra veckan när kommissionsledamoten med ansvar för jordbruksfrågor Mariann Fischer Boel besökte den valkrets jag företräder i Europaparlamentet. Jag kände inte till att kommissionsledamoten var där på torsdagen men jag fick höra om hennes besök i lokalradion på fredagsmorgonen. Jag tog omedelbart kontakt med kommissionens kontor i Dublin och bad om några upplysningar om hennes program. Naiv som jag var tyckte jag att det skulle vara välgörande med en smula gemensamt tänkande och samarbete på EU-nivå. På kommissionens kontor i Dublin sa man att man inte kunde ge mig några upplysningar. Efter fem telefonsamtal till kommissionens eget kontor fick jag på fredagseftermiddagen veta att informationen var privat och icke tillgänglig även om detta var ett officiellt besök. Jag fick vänta ända till lördagen för att läsa om detaljer kring hennes besök i en rikstidning. Det som var privat på fredagen var alltså offentligt på lördagen. Jag blev häpen. Jag kunde inte tro att det officiella programmet för en ledamot av Europeiska kommissionen på besök i Irland skulle kunna klassificeras som privat. Är det detta plan D handlar om? Är detta dialog? Är detta samma kommission som uppmanar oss att informera medborgarna om den föreslagna konstitutionen? Slutligen är det möjligt att jag har missuppfattat situationen eftersom jag är ny som ledamot av Europaparlamentet. Kanske det är så här EU bedriver sin verksamhet. Om så är fallet är det inte underligt att medborgarna säger nej. Om det inte är så ber jag er ha vänligheten att ta reda på varför en kommissionsledamot effektivt har skurit av förbindelserna med enskilda parlamentsledamöter.    – Herr talman! En av de många gåvor som det brittiska imperiet gav världen var det världsomfattande avskaffandet av slaveriet. Via mina väljare i Yorkshire har jag fått kännedom om att denna hantering fortfarande förekommer i Cypern, vars befolkning ständigt håller långa föreläsningar för oss om turkarnas tillkortakommanden när det gäller mänskliga rättigheter. Det kallas kontraktsarbete. Filippinska och lankesiska hembiträden behandlas på ett upprörande sätt: deras pass konfiskeras i själva verket av deras arbetsgivare. Jag har lämnat utförliga detaljer om detta ämne i en parlamentsfråga. Oavsett benämningen är kontraktsarbete en form av slaveri. Detta förekommer i Europeiska unionen och det är en skam. Vi vill höra mindre struntprat från företrädarna för Cypern och vi vill se dem sopa rent framför egen dörr. Vi har fått nog av detta kontraktsarbete! Det är skamligt!    – Herr talman! Ungern är i likhet med EU:s 24 övriga medlemsstater en demokrati. I enlighet med rättsstatsprincipen bytte vi regering efter parlamentsvalet i april. Den 1 oktober kommer vi att ha kommunalval varvid vi kommer att välja kommunfullmäktigeordförande i kommunerna. De som har demonstrerat på gatorna mot regeringen och för ett regeringsskifte motarbetar därför den ungerska författningen och rättsstatsprincipen. I dag vet vi mer om vilka människor det är som leker med elden på detta sätt. Jag upprepar: Ungern bör stå fast vid rättsstatsprincipen och följa de demokratiska reglerna.    – Herr talman! Jag känner mig tvungen att ta upp en fråga som egentligen inte borde vara ett bekymmer för Europeiska unionen på tjugohundratalet. Jag talar om det oroande uppsvinget för nynazism och fascism i Tyskland. Det är ett hot mot både Polen och Tjeckien. De framtida förbindelserna inom Europeiska gemenskapen är också hotade. Valresultaten i de tyska delstaterna Mecklenburg och Västpommern tillkännagavs för några dagar sedan. Det tyska nationaldemokratiska partiet (NDP) vann över 7 procent av rösterna. Detta innebär att NDP kommer att få representation i ytterligare en delstat. Medlemmar från denna grupp har uttryckt oroväckande åsikter. De ifrågasätter den polsk-tyska gränsen och kräver bildandet av ett fjärde rike. De anser att Hitler var ett underbarn och att Hess var en sann idealist. De förnekar förintelsen och sprider nazistinspirerade fördomar om utlänningar. Hur är det möjligt att partier av detta slag tillåts verka helt lagligt i en EU-medlemsstat som Tyskland, där de får sprida budskap präglade av hat, främlingshat, rasism och antisemitism? Förra året fick NDP ett bidrag på över en miljon euro från statskassan. Det är skandalöst. EU måste införa ett tydligt förbud mot dessa grupperingars aktiviteter. Jag vädjar till parlamentets ledamöter att föreslå en gemensam resolution för att fördöma det tyska politiska systemet där det fortfarande ges utrymme för nynazism.    – Jag ber om ursäkt till de ledamöter som ännu inte fått ordet men vi har dragit avsevärt över på den tid som tilldelats för denna punkt.    – Herr talman! Jag vill bara säga en sak. Det som de närvarande ledamöterna säger är självklart mycket intressant och de paroller som de har tagit med sig är slående, men jag har gjort fem misslyckade försök att få ordet. Det kanske skulle vara värt att beakta möjligheten att ge andra ledamöter ordet i rätt ordning.    – Jag är ledsen att jag inte kan ge alla ordet. Jag har noterat er begäran och ni kommer som första talare att få ordet vid nästa sammanträde. Det finns andra ledamöter som systematiskt har talat under de senaste två sammanträdena och jag har redan informerat dem om att jag försöker prioritera dem som inte fick ordet under de föregående tillfällena.    – Herr talman! Om en ledamot illasinnat går till angrepp mot en kollegas land anser jag att en företrädare för detta land bör få möjlighet att svara på kritiken. Jag syftar på en brittisk kollegas angrepp mot Cyperns regering. Jag vill påminna honom om att det brittiska kolonialväldet än i dag fortfarande består i mitt hemland Cypern.    – Ni kommer också att få chansen att lägga fram era åsikter kring detta vid nästa sammanträde. Jag har noterat att ni inte fick tillfälle till det i dag. Tack allihop och jag ber om ursäkt för detta.    – Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden: – (A6–0234/2006) av Holger Krahmer för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa (KOM(2005)0447 – C6–0356/2005 – 2005/0183/(COD)) och – (A6–0235/2006) av Dorette Corbey för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om den tematiska strategin för luftförorening (2006/2060 (INI)).    – Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka de två föredragandena Dorette Corbey, föredragande för betänkandet om den tematiska strategin för luftförorening, och Holger Krahmer, föredragande för betänkandet om förslaget till ett direktiv om luftkvalitet och renare luft i Europa, samt gratulera dem till deras exceptionella och omsorgsfulla arbete. Jag vill också tacka utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för dess insatser hittills. Luftföroreningar är, och kommer att förbli, ett av de viktigaste folkhälsoproblemen. Till följd av luftföroreningarna har den sannolika livslängden inom EU sjunkit med 8,5 månader. Livskvaliteten för hundratusentals människor försämras för varje dag som går och den naturliga miljön hotas trots kraftigt minskade utsläpp under de senaste åren. Vi måste öka våra insatser. I den strategi som vi föreslår fastställs de steg som vi behöver ta i den riktningen. Strategin innehåller helt nya mål för hälsa och miljö. Åtgärderna mot små luftburna partiklar kommer att sänka antalet beräknade förtida dödsfall från ungefär 350 000 i dag till 160 000 år 2020. Detta kommer att bli resultatet av en gemensam tillämpning av strategin och andra redan beslutade åtgärder. När det gäller den naturliga miljön räknar vi med att antalet ekosystem som riskerar försurning kommer att minska med över 50 procent och att antalet ekosystem som är utsatta för alltför höga kvävenivåer kommer att minska med över 30 procent. Detta är ambitiösa mål som kommer att ge exponentiellt stegrade miljöfördelar när de uppfylls. Strategin kommer självklart att behöva tillämpas effektivt. Kommissionen har lovat att föreslå åtgärder på EU-nivå för att förbättra luftkvaliteten. Detta kommer även att påverka problemet med gränsöverskridande föroreningar. I luftstrategin beskrivs några av gemenskapens åtgärder i sammanhanget. Kommissionen har redan lagt fram ett förslag för att minska utsläppen från personbilar och jeepar, förslaget om Euro V-normer, och miljöutskottet godkände nyligen sitt förslag till betänkande. Ett förslag om Euro VI-normer väntas för person- och transportbilar. Andra förslag om Euro VI-normer kommer också att läggas fram för lastbilar och bussar och direktivet om nationella övre utsläppsgränser kommer också att granskas, vilket resulterar i nya utsläppsgränser för medlemsstaterna. Andra åtgärder för småskalig förbränning och jordbruk kommer att följa när tiden är mogen. Alla dessa åtgärder håller nu på att förberedas och kommer självklart att utvärderas i detalj enligt principerna om bättre lagstiftning. Ett av grunddragen i strategin är den föreslagna granskningen av gällande lagstiftning om luftkvalitet. I förslaget behålls de nuvarande gränsvärdena för luftkvaliteten. Den officiella statistiken från Världshälsoorganisationen (WHO) bekräftar tydligt att dessa gränsvärden är nödvändiga. Genom förslaget introduceras för första gången bindande gränser för fina partiklar, så kallade PM2,5, med andra ord partiklar med en diameter på mindre än 2,5 miljondelar av en meter. Forskare hävdar enhälligt att dessa partiklar orsakar allvarliga problem för folkhälsan. Ett förslag finns om att gränsvärdet ska träda i kraft 2010. Enligt förslaget kommer medlemsstaterna samtidigt bli skyldiga att noggrant börja kontrollera dessa fina partiklar i alla EU:s medlemsstater. Åtgärder kommer också att vidtas för att sänka den genomsnittliga exponeringen för mikropartiklar. Godkännandet av dessa åtgärder bör inte försenas. De negativa hälsoeffekterna är ytterst allvarliga och uppgifterna om detta är obestridliga. I Förenta staterna har PM2,5-mål tillämpats sedan 1995. Statistiken som ingår i studien om effekterna av detta förslag bevisar att den strategi som vi föreslår för att sänka exponeringsnivån när det gäller mikropartiklar kommer att gagna fler personer till en lägre kostnad än den lägre PM2,5-gräns som Europaparlamentet har föreslagit. Kommissionens förslag ger också medlemsstaterna större flexibilitet när det gäller de aktuella gränsvärdena för luftkvaliteten. Okontrollerade utsläpp från naturliga källor ingår inte i siffrorna. En längre tidsfrist kommer också att beviljas i de fall där medlemsstaterna står inför akuta problem med att uppfylla kraven. Dessa förlängningar måste vara så korta som möjligt för att vi ska kunna skydda våra medborgares hälsa och får inte straffa de medlemsstater som har gjort seriösa och trovärdiga insatser för att uppfylla kraven. Låt mig kort kommentera några av de grundläggande ändringsförslag som Europaparlamentet har föreslagit. När det gäller möjligheten att förlänga tidsfristerna föreslår kommissionen ytterligare fem år från det datum då gränsvärdena träder i kraft, med andra ord inte senare än årsslutet 2009, när det gäller möjligheten att undanta naturliga utsläppskällor. Med dessa bestämmelser kommer medlemsstaterna helt klart att kunna följa direktivet. Miljöutskottet har föreslagit två femårsperioder från det datum då det nya direktivet träder i kraft. Med detta förslag skulle uppfyllandet försenas till 2018 för de gränsvärden som godkändes redan 1999. Detta är inte godtagbart. Det nya ändringsförslag som har lagts fram här i parlamentet, ändringsförslag 81, är ett steg i rätt riktning. Men det är inte godtagbart, för om vi accepterar fyra plus två år från ikraftträdandet av det nya direktivet, så skulle det innebära att ett ikraftträdande av de gränsvärden för PM10 som bestämdes redan 1999 skulle skjutas upp till 2013. Det handlar alltså om gränsvärden som medlemsstaterna godkände redan 1999. Efter beslutet i rådet och Europaparlamentet om sjätte miljöhandlingsprogrammet bad kommissionen experter från WHO att meddela om de gränsvärden som tillämpades för luftkvaliteten behövde ändras. De svarade att det inte var nödvändigt. Kommissionen kan därför inte godta någon urvattning av det dagliga gränsvärdet för PM10. Genom ändringsförslagen 46 och 81 ökas antalet dagar som detta värde kan överskridas från 35 till 55. Om dessa ändringsförslag skulle godtas skulle det enligt statistiken för 2004 inte längre behövas några åtgärder för att bekämpa luftföroreningar i städer som Wien, Frankfurt, Bonn, Stuttgart m.fl. Den grundläggande frågan är; hur kan vi på bästa sätt förbättra våra medborgares hälsa? Genom att mildra det dagliga gränsvärdet eller genom att vidta åtgärder för att bekämpa föroreningsproblemet? Ändringsförslaget om att mildra gränsvärdena kan inte heller godtas, om det inte föregås av nya gemenskapsåtgärder för att minska föroreningarna. Detta ändringsförslag strider mot institutionernas initiativrätt. Dessutom är det ogenomförbart, eftersom det inte är möjligt att förutse resultaten av åtgärder som ännu inte har föreslagits och som i detta fall skulle undergräva medborgarnas rätt till ren luft. Jag måste nog sluta här.    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Låt mig börja med att tacka skuggföredragandena från gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater, Anja Weisgerber och Dorette Corbey, för deras samarbete. Men jag vill också tacka kommissionen och både det österrikiska och finska ordförandeskapet för deras öppenhet och vilja att föra en dialog. Att det inte alltid råder fullständigt samförstånd om allt, vare sig det är här i plenum eller mellan två institutioner borde vara kutym inom europeisk demokrati. För vad som verkligen räknas är att vi, fast vi närmar oss från olika håll och med olika prioriteringar, har ett enda mål i sikte, nämligen att förbättra luftkvaliteten i EU. Det är inget omtvistat faktum att många sjukdomar i andningsvägarna och deras konsekvenser kan tillskrivas höga nivåer av luftföroreningar, särskilt i EU:s tätbefolkade områden och storstadsregioner. Luftföroreningarna tar ingen hänsyn till gränser, och därför fortsätter en förbättrad luftkvalitet att vara en mycket viktig utmaning. Problemet med luftföroreningar kan endast lösas på lång sikt och inom ramen för Europeiska unionen, framför allt genom att gradvis skärpa de gränsöverskridande åtgärderna. För att de ambitiösa målen ska kunna uppnås krävs ytterligare EU-verktyg i framtiden. Ren luft i medlemsstaterna kan enbart uppnås om de direktiv som har trätt i kraft införlivas på ett konsekvent sätt och om nya förslag till EU-lagstiftning koncentreras på att begränsa utsläppen där de faktiskt sker. Trots den berättigade oro som finns över tillståndet för luftkvaliteten i EU vill jag ta detta tillfälle i akt för att betona att den har förbättrats under de senaste årtiondena till följd av strängare lagstiftning och tekniska framsteg. Före juliomröstningen i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, och med siktet inställt på den omröstning som vi snart ska genomföra här i kammaren, förhandlade tre av de största grupperna i parlamentet fram ett paket av kompromissändringsförslag som kan sammanfattas som en strävan mot ambitiösa gräns- och målvärden med större flexibilitet och med beaktande av de svårigheter som enskilda medlemsstater ställs inför vid införlivandet av det aktuella direktivet. Låt mig kortfattat skissera de viktigaste punkterna. Jag börjar med PM10. Det finns ett brett samförstånd i parlamentet om den bristande ambitionsnivå som det innebär att låta 40 mikrogram som årligt genomsnittsvärde för PM10 förbli oförändrat efter 2010. Detta värde uppnås redan i de flesta europeiska städerna. Kommissionen har redan aviserat ett strängare årligt genomsnittsvärde för PM10 som ska gälla från 2010, men eftersom man i det aktuella förslaget inte alls hänvisar till detta har de tre stora grupperna föreslagit att tröskelvärdet för PM10 ska sänkas till 33 mikrogram från och med 2010. Jag måste säga att jag finner det anmärkningsvärt att kommissionsledamoten fortfarande inte tar upp denna punkt med tanke på den kritik som kompromisserna väcker. När det gäller de årliga gränsvärdena för PM10 finns det en tydlig nedåtgående trend. Jag vill påpeka att detta inte är något exempel på den urvattning av gränsvärdena som har väckt sådan stark kritik från miljöorganisationerna. Det dagliga gränsvärdet för PM10, där 50 mikrogram kan överskridas med som mest 35 dagar per år, har öppet kritiserats av många ledamöter, men faktum är att det inte finns något samband mellan nuvarande dagliga och årliga tröskelvärden, och dessutom är siffran 35 dagar godtycklig. Ingen i parlamentet skulle betvivla vikten av att utföra dagliga mätningar och informera grupper som befinner sig i riskzoner om ökade halter av föroreningar. Däremot har ingen trovärdig forskare hittills hävdat att det dagliga gränsvärdet är mer relevant för hälsopolitiken än vad det årliga är. De problem som städerna brottas med för att uppfylla det dagliga gränsvärdet är ingen hemlighet, och vi överger kommunerna i ett slags organiserad hjälplöshet. Det har nu bevisats att uppfyllandet av dagliga gränsvärden inte har något som helst samband med de åtgärder som vidtas mot luftföroreningar, utan snarare i stor utsträckning är beroende av slumpmässiga atmosfäriska fenomen. Miljöutskottet och de tre största grupperna i parlamentet stöder kompromissförslaget där de berörda städerna och kommunerna, tillsammans med en sänkning av det årliga gränsvärdet med cirka 20 procent skulle få – om än bara på vissa villkor – större flexibilitet och tillåtas uppfylla ett gränsvärde för högst 55, snarare än 35, dagar. Det kan finnas de som tvivlar på sambandet mellan de dagliga och årliga gränsvärdena som föreslagits av parlamentet, men ingen kan på allvar hävda att vi därigenom skulle vara mindre ambitiösa än kommissionen och rådet. Låt mig så ta upp de fina partiklarna, PM2,5, som samtliga experter anser vara den största orsaken till de negativa hälsoeffekterna. Den information som finns i EU om PM2,5 är fortfarande osäker och de flesta medlemsstaterna har inte haft tillräcklig erfarenhet när det gäller mätningar. Vi föreslår därför en tvåstegslagstiftning för PM2,5. I första hand ett riktvärde från 2010 och framåt och ett gränsvärde omkring 20 mikrogram från och med 2005. Även detta är ambitiösare än det som rådet och kommissionen föreslagit. En majoritet i parlamentet instämmer i att det årliga medelvärde på 25 mikrogram som föreslagits av kommissionen saknar ambitioner och att vi därför bör sänka det. I sitt förslag valde kommissionen en total sänkning med 20 procent för PM2,5 utan några närmare konsekvensbedömningar om de faktiska åtgärderna och de kostnader som det skulle innebära för varje enskild medlemsstat. Liksom mina kolleger i utskottet är jag övertygad om att en graderad modell där medlemsstaterna behandlas olika och större hänsyn tas till tidigare insatser i varje fall är bättre än att sikta på en generell sänkning. Jag vill också kommentera artikel 20. Jag kan förstå kommissionens och externa organs kritik av 5+5-regeln – vars mål är att införa en tidsfördröjning för att gränsvärdena ska kunna nås. Vi har sammanställt ett nytt paket kallat ”4+2” som är ett steg i den riktning som kommissionen har valt, vilket som bekant innebär en femårsperiod. Jag upprepar att luftkvaliteten i EU endast kommer att förbättras på lång sikt och enbart genom åtgärder som riktas mot problemets kärna, nämligen föroreningskällorna. Jag ser verkligen fram emot de förslag som kommissionen har utlovat för att angripa föroreningarna vid källan.    – Tack, herr Krahmer! Ni har dock satt mig i en något besvärlig sits. Ert anförande var mycket intressant – jag tror att kammaren som helhet kan intyga detta – men det överskred de två minuter och tio sekunder som var er talartid. Låt mig tydliggöra att jag inte kan vara lika generös mot alla ledamöter här i dag. Jag ber om ursäkt för detta och hoppas att varje ledamot försöker hålla sig inom sin talartid. Ni var den förste talaren i denna sittning så jag låter det passera som en ren vänlighet från ordförandeskapets sida.    . – Herr talman! Även om jag förmodar att denna generösa gest även gäller mig som är dagens andra talare, ska jag försöka fatta mig kort. Jag vill börja med att tacka skuggföredragandena Holger Krahmer, Anja Weisgerber och Anders Wijkman, tillsammans med alla andra skuggföredragande som har bidragit till detta positiva resultat. Luftkvaliteten är ett stort hälsoproblem och när jag för mer än sex månader sedan började granska problemet mer djupgående blev jag chockad över hur stort det faktiskt var. EU-medborgare dör nio månader i förtid på grund av luftkvaliteten och 350 000 människor dör tio år i förtid. Miljontals människor lider av astma och relaterade störningar. Dålig luftkvalitet påverkar inte alla på samma sätt. Personer som lever i storstäder, längs med motorvägar, barn och äldre är de som påverkas mest. Dessutom är luftföroreningar och surt regn som ett resultat av detta ett stort miljöproblem i stora stråk över EU, särskilt i Skandinavien. Av det skälet förväntar vi oss en kraftfull politik för att sätta stopp för luftföroreningarna, men vi är besvikna över de förslag som kommissionsledamoten har lagt fram. Syftet med Holger Krahmers betänkande och mitt eget är framför allt att kritisera denna likgiltiga attityd i fråga om luftföroreningar. Vi kräver i själva verket tre politiska förändringar. Först och främst striktare normer, för det andra större uppmärksamhet på tillämpningen och för det tredje åtgärder för att angripa problemet med luftföroreningar vid källan. Om vi tar normerna först så kräver utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet i båda betänkandena en ambitiösare strategi, någonting som vi är i desperat behov av. I den tematiska strategin ligger den ambitionsnivå som valts mellan A, B och C och scenariot för största tekniskt genomförbara sänkning. Alla konsekvensbedömningar visar att till och med det maximala scenariot är kostnadseffektivt och att det optimala scenariot ligger mellan B och C. Ändå har kommissionen utan någon närmare förklaring valt en lägre ambitionsnivå som betecknas A+, vilket är ett obegripligt val från folkhälsosynpunkt. En högre ambitionsnivå är möjlig, vilket Förenta staterna har bevisat, och även väldigt kostnadseffektivt, vilket framgår mycket tydligt av alla undersökningar som ligger till grund för detta. Trots att de förslag som läggs fram i mitt betänkande kan komma att bli några miljarder dyrare så ger de definitiva hälsovinster. De ger också ett otvetydigt incitament till förnyelse. I direktivet föreslår kommissionen en ny formel för de fina partiklarna, PM2,5. De fina partiklarna är de skadligaste för hälsan och normen är därför mer exakt, eftersom dessa partiklar innehåller färre naturliga källor som exempelvis havssalt och ökensand. PM2,5 är följaktligen ett bättre mått, även om vi är väldigt besvikna över hur kommissionen har utformat förslaget. Europaparlamentet har begärt ett mål och gränsvärde på 20 µg/m3 för PM2,5. Detta är avsevärt bättre än de 25 µg som kommissionen och rådet stöder, men fortfarande sämre än Förenta staternas 15 µg och de 10 µg som rekommenderas av Världshälsoorganisationen. Jag är väldigt intresserad av att se hur kommissionen tänker integrera den ambitionsnivå som Europaparlamentet har valt som strategi för framtida lagstiftning och för direktivet om nationella utsläppstak (NEC). Kan den närvarande kommissionsledamoten kommentera saken? Kommer ni nu att följa Europaparlamentets exempel och välja en ambitionsnivå som ligger mellan scenarierna B och C? Som jag sa tidigare behövs det strängare normer, men detta är bara en av de tre pelarna. Vår andra pelare är inriktning på tillämpningen. Hittills har medlemsstaternas insatser inte varit särskilt övertygande. Endast fyra medlemsstater uppfyller fullständigt de gränsvärden som anges i det nuvarande direktivet. Det är upp till kommissionen att se till att dessa gränsvärden respekteras och detta är också nödvändigt, eftersom luftföroreningar är ett gränsöverskridande problem. Då hälften av Nederländernas luftföroreningar importeras från utlandet kan landet omöjligen göra luften renare på egen hand och måste därför kunna förlita sig på att de belgiska, brittiska och tyska regeringarna gör allt som står i deras makt för att ta itu med luftföroreningarna. Omvänt exporterar Nederländerna mycket stora mängder föroreningar och detta är anledningen till att de skandinaviska länderna, Tyskland och Belgien måste kunna räkna med att Nederländerna gör allt för att luften ska bli renare. Än så länge har inte kommissionen reagerat särskilt övertygande gentemot de medlemsstater som överskrider normerna. Genom att införa nya bestämmelser i direktivet hoppas miljöutskottet kunna sporra kommissionen till att agera mer aktivt. Medlemsstaterna kommer att ha en tydlig skyldighet att anstränga sig. Vissa länder behöver mer tid än andra för att uppnå gränsvärdena. Jag kan gå med på det så länge som de anstränger sig och inga undantag ges utan insatser. Endast lämpliga insatser berättigar undantag. Undantagen ska inte vara en belöning för att ingenting göra, vilket man kan tolka kommissionens förslag som, och ändringsförslag 66 bekräftar detta. Den tredje pelaren utgörs av ambitiösa åtgärder inriktade på källorna. Utan dessa åtgärder inriktade på källorna och utan en politik som leder till att bilar, tunga fordon, fartyg och industrier blir renare, blir det ytterst svårt för medlemsstaterna, särskilt de tätbefolkade, att göra luften renare. Det är därför som luftkvaliteten enbart kan förbättras genom att stoppa utsläppen från trafiken och industrin. Det är drakoniska och samtidigt inte särskilt effektiva åtgärder. Det är myndigheterna på lägre nivå snarare än någon annan som kommer att få betala kalaset, och det är självklart oacceptabelt. En seriös politik som inriktas på källorna har en positiv inverkan på luften, miljön och folkhälsan, och bidrar samtidigt även till att minska energikonsumtionen och gagnar klimatet på grund av minskade koldioxidutsläpp. Den är också innovationsfrämjande: renare och mer ekonomiska bilar säljer exempelvis bättre. Det är därför som miljöutskottet vill infoga artikel 30A i direktivet, med ett krav på att lämpliga åtgärder inriktade på källorna ska införas till 2010. Strategin innehåller därför förslag om ett interinstitutionellt avtal, där åtgärder inriktade på källorna kan ingå. Om det inte finns några åtgärder inriktade på källorna måste medlemsstaterna dessutom kunna vidta egna åtgärder inriktade på källor utanför marknaden. Luftföroreningar orsakar allvarliga problem, men de kan lösas förutsatt att vi är beredda att visa politisk vilja. Miljöutskottet har enligt min mening lagt en stabil grund i och med dessa tre pelare. I den nya kompromissen har vi också effektiviserat och förbättrat sakernas nuvarande tillstånd och det har jag återigen de som gjort en insats att tacka för, särskilt Holger Krahmer, Anja Weisgerber och Anders Wijkman. Med striktare normer, tydligare inriktning på tillämpningen samt lämpliga åtgärder inriktade på källorna har vi gjort viktiga politiska förändringar. Denna strategi står för ett nytt EU närmare medborgarna i avsikt att genomföra innovativ lagstiftning med hjälp av nationella och lokala regeringar.    . – Herr talman! De konstruktiva förhandlingarna med föredragandena har gett oss en hållbar kompromiss. Om vi ska kunna nå vårt huvudmål, effektiva och bestående förbättringar av luftkvaliteten, är det nödvändigt att vi upprättar gränsvärden. De kan dock inte på egen hand bidra till att förbättra luftkvaliteten. Detta kan endast ske genom effektivt agerande för att hantera utsläpp, som exempelvis utsläppsnormerna Euro 5, som redan har föreslagits och som gör partikelfilter obligatoriska på nya fordon. Det är huvudsakligen från kommissionen som vi kräver ytterligare åtgärder, till exempel i form av bestämmelser för att minska utsläppen från hushållskällor, Euro 6 för tunga fordon samt europeiska gränsvärden för fartygsmotorer. I stort sett vill vi komma ifrån åtgärder som skapar rubriker, men som bara är kortsiktiga och tillfälliga, till förmån för långsiktiga åtgärder som bidrar till ett effektivare folkhälsoskydd genom att man angriper problemen vid källan. Därför är våra årliga gränsvärden på 33 milligram per kvadratmeter ambitiösare än de gränsvärden som har föreslagits av kommissionen. Det är också därför vi vill ha mer flexibilitet på lokal nivå när det handlar om dagliga gränsvärden, som bevisligen till stor del beror på atmosfärisk påverkan. Eftersom det är ett bevisat faktum att det är långsiktig exponering som är farligast är det också den vi bör inrikta oss på. Genom att minska de årliga gränsvärdena för ämnen som består av partiklar försöker vi skapa incitament för långsiktiga och hållbara projekt, till exempel miljözoner eller införandet av partikelfilter. Strängare årliga gränsvärden och en effektiv minskning av långsiktiga föroreningar är bättre för medborgarna än att stänga en gata under tjugofyra timmar. Även på nationell och lokal nivå måste alla rimliga och nödvändiga åtgärder vidtas för att förbättra luftkvaliteten, och vi håller även på att skapa rätt incitament för det. Lokala myndigheter kommer att få sina tidsfrister förlängda till högst sex år endast om de kan utarbeta handlingsprogram som visar att de har vidtagit alla åtgärder som stått till buds för att förbättra luftkvaliteten, inom proportionella ramar. Dessutom kommer denna eftergift inte att beviljas alla, utan enbart dem som bevisligen brottas med särskilt ogynnsamma atmosfäriska villkor, bland annat på grund av att de är belägna i sänkor. Dessa tydliga budskap är precis vad denna kompromiss handlar om, och därvid utgör den ett rättvist och effektivt sätt för att skydda folkhälsan på lämpligt sätt.    . – Herr talman! Jag håller med föredraganden om att detta direktiv inte kommer att föra oss närmare målet förbättrad luftkvalitet. Det är bra att fina partiklar, dvs. PM2,5-partiklarna, inkluderas i direktivet och att bindande gränsvärden ska upprättas för dem. Det gränsvärde som föreslagits av kommissionen och som stöds av rådet är 20 mikrogram, något som har nämnts här tidigare vid ett flertal tillfällen. Det har också nämnts tidigare att Europaparlamentet kräver ett lägre värde. Detta är bra, men om vi jämför detta förslag med de behov som exempelvis Världshälsoorganisationen (WHO) har föreslagit och som skulle skapa en situation där vi inte längre skulle orsaka skada på folkhälsan eller få några negativa effekter på miljöns toleransnivåer, så är detta gränsvärde alldeles för högt. WHO föreslår 10 mikrogram, och som redan sagts har Förenta staterna och Kanada lyckats få ner det till 15. Luftföroreningar är ett av de största miljöproblemen i EU och något som människor drabbas av. Någon nämnde här en siffra på 360 000–400 000 förtida dödsfall per år. Oavsett den exakta siffran så är den väldigt hög. Det gränsvärde som sätts kan verkligen påverka antalet räddade liv. Om denna rekommendation från WHO skulle träda i kraft skulle siffran bli flera tiotusental. Med de gränsvärden som nu föreslås skulle vi nå en siffra på endast några få tusen liv. Europaparlamentet kräver strängare gränsvärden för dessa mindre partiklar, något som jag stöder. Jag stöder dock inte att tidsfristen för tillämpningen ska förlängas. Jag hoppas att vi kan bättra oss på den punkten. Jag är föredragande för den sista fasen i sjätte miljöhandlingsprogrammet. Genom den upprättas jämförelsevis ambitiösa mål, vilket även inkluderar luftkvaliteten. Dess mål var att se till att vi inte längre skadade folkhälsan. Med denna första lagstiftande tematiska strategi, som var menad att uppfylla målen i sjätte miljöhandlingsprogrammet, kommer vi inte att uppnå målen i programmet. Detta kommer också att bidra till att de mål som vi fastställde i det sjätte miljöhandlingsprogrammet mildras.    . – Herr talman! Betydelsen av ren luft är självklart ställd utom allt tvivel och det står även klart att fördelarna i hög grad uppväger kostnaderna. Målet med denna lagstiftning – och jag inriktar mig i huvudsak på förslaget till direktiv – är därför lovvärt. Jag stöder särskilt Holger Krahmers försök att göra det så lätthanterligt som möjligt. Vi bör dock ändå fråga oss om vi inom EU är på rätt väg och om den lagstiftning som vi utarbetar inte bara är symbolisk. Varför säger jag detta? Samtidigt som vi vill införa strängare krav för medlemsstaterna lyckas de inte ens uppfylla de gamla normerna för luftkvalitet. Sedan direktivet om luftkvalitet trädde i kraft 2005, där taken för PM10-partiklarna anges, har tio medlemsstater misslyckats med att uppfylla kraven. Till och med före 2005 borde kommissionen ha förstått att medlemsstaterna inte skulle kunna nå gränsvärdena utan systematiska åtgärder inriktade på källorna med restriktion för avgasutsläpp från bilar, lastbilar och fartyg. Mellan 2002 och 2004 överskred ungefär 96 procent av städerna de dagliga värdena och de årliga värdena överskreds i flera regioner i Sydeuropa, Beneluxländerna och i Tyskland, liksom i Central- och Östeuropa, som svarar för 73 procent av städerna. Utan åtgärder inriktade på källorna, vilket kommissionen ofta betonade för flera år sedan, spelar strängare eller mindre stränga värden för PM10 eller PM2,5 ingen som helst roll, och då talar jag inte ens om kväve. Utan åtgärder inriktade på källorna kommer medlemsstaterna inte att kunna uppfylla gränsvärdena och det gläder mig självklart att höra att kommissionsledamoten bekräftar att kommissionen kommer att utarbeta alla dessa åtgärder inriktade på källorna, fast inte just nu. Det finns ett enastående motstånd mot denna politik i kommissionen och faktiskt även i parlamentet. Lokala kortsiktiga åtgärder är ineffektiva. En effektiv politik måste inriktas på åtgärder på längre sikt och därför också inkludera åtgärder inriktade på källorna, något som denna politik inte gör. Målet med lagstiftningen är lovvärt, men den väg som har valts för att nå dit är tvivelaktig.    – Herr talman, mina damer och herrar! Som redan har sagts dör över 300 000 européer i förtid varje år på grund av luftföroreningar. Experter på miljörelaterad hälsa har hävdat att kommissionens förslag var förvånansvärt olämpligt, men frågan är om Europaparlamentet nu kommer att ge anledning till ännu större förvåning? Majoriteten av utskottet för miljö, hälsa och livsmedelssäkerhet föreslår i själva verket att den nuvarande lagstiftningen ska bli mindre sträng. Utskottet har valt att skjuta upp genomförandet över 10 år och vill fördubbla antalet dagar då gränsvärdena för föroreningar kan överskridas från 30 till 55 per år. Utskottet ursäktade sig med att de årliga gränsvärdena i en avlägsen framtid skulle minska med 40 till 30 mikrogram per kubikmeter. Detta är emellertid bara en skenbar förbättring, eftersom det nuvarande gränsvärdet, om det får överskridas mer än 35 dagar, i praktiken innebär ett årligt medeltal på 30 mikrogram. Det är en osanning att företag med dagliga gränsvärden skulle ha en försumbar inverkan på hälsan. Tvärtom har sjukhusen alltid tagit emot fler hjärtpatienter när de dagliga nivåerna av föroreningar har överskridits. Detta skandalösa förslag från utskottet för miljö, hälsa och livsmedelssäkerhet rättfärdigades genom att de påstod att medlemsstaterna inte kunde göra det bättre. Medlemsstaterna har emellertid själva i rådet tillfälligt gått med på en hårdare linje som innebär att uppskovet bara skulle gälla i tre år. Efter denna preliminära överenskommelse i rådet har de tre största grupperna kommit fram till ett mer uppsnyggat kompromissförslag som ändå innebär att genomförandet av normerna skjuts upp under en längre tid än enligt förslaget från EG:s ministerråd. Det har varit hemskt att bevittna hur förhandlare i vissa grupper har låtit sig styras av bilindustrin. Det blir en skam om Europaparlamentets största grupper ger vika för påtryckningar från intressegrupper inom bilindustrin. Mina damer och herrar! Jag vädjar till er att inte gå med på förslaget från utskottet för miljö, hälsa och livsmedelssäkerhet eller från Anja Weisgerber och övriga om att uppskjuta genomförandet av lagstiftningen, utan att i stället stå upp för våra medborgares rättigheter att andas ren luft.    – Luftföroreningar orsakar stora problem för folkhälsan inom Europeiska unionen. Kommissionens egna beräkningar visar att uppemot 370 000 förtida dödsfall per år orsakas av utsläppen i luften. Den största källan till dessa förtida dödsfall är utsläppen av partiklar. Till detta skall läggas alla de hälsoproblem som drabbar astmatiker, allergiker och andra som är överkänsliga. En speciellt utsatt grupp bland dem är barn. Luftföroreningarna skapar också stora miljöproblem i form av övergödning, försurning och marknära ozon. Hälso- och miljöskälen talar entydigt för att dessa utsläpp bör begränsas kraftfullt. Detsamma gör de samhällsekonomiska kalkylerna. Det vore en betydande vinst för samhället att slippa dessa kostnader som utsläppen medför. Därför är kommissionens förslag till såväl tematisk strategi som direktiv för bättre luftkvalitet en besvikelse. Ambitionerna är mycket lågt satta. Ännu en gång har vi fått en trist bekräftelse på att en ambitiös miljöpolitik inte är någon prioritering för denna EU-kommission. Tyvärr är också de förslag till betänkanden som tagits fram i miljöutskottet otillräckliga kompromisser. De beslut som föreslås där är helt enkelt inte bra nog för att verkligen åtgärda problemen. Därför har vi i den förenade vänstergruppen lagt en rad ändringsförslag i syfte att skärpa förslagen till direktiv. Dessa olika förslag har flera syften. För det första vill vi ta bort den mycket generösa möjligheten till undantag för medlemsländerna som gör att vi får vänta ett onödigt antal år på att se direktivet genomföras i praktiken. När det gäller exponeringsmålet så menar vi att det måste vara bindande och vi anser att det kan höjas till 25 procent. När det gäller koncentrationstaket för partiklar så vill vi sänka det till 10 mikrogram och då hamnar det på samma nivå som Världshälsoorganisationen (WHO) rekommenderar för industrialiserade länder. Vi anser också att samma krav på låga nivåer av föroreningar skall ställas överallt oavsett naturliga källor för utsläpp, annars så kräver olika bra miljö för olika människor beroende på var de råkar bo någonstans. Detta är vår ståndpunkt. Herr talman! Jag vill använda den sista halva minuten till att tacka för mig. Imorgon avgår jag som ledamot ur Europaparlamentet så detta är mitt sista tal i kammaren. Jag vill tacka de kollegor som jag arbetat med under dessa 11 år. Det har varit ett nöje att få arbeta här. Jag vill också tacka parlamentets tjänstegrenar och framför allt vill jag tacka tolkarna så mycket. Tack skall ni ha!    – Herr Sjöstedt! Jag är glad att vara här i detta ögonblick. Jag försäkrar er på alla parlamentsledamöters vägnar att vi är mycket nöjda med ert deltagande i alla våra debatter. Ni har varit ledamot av Europaparlamentet under mycket lång tid, en ledamot som är omtyckt inte bara inom er grupp utan även utanför den, vilket jag kan intyga.    – Herr talman! Även jag vill önska Jonas Sjöstedt lycka till i framtiden. Som ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet stöder jag den strategi för luftkvalitet som har lagts fram av kommissionen. I strategin formuleras en rad hälso- och miljömål och mål för att minska utsläppen från de främsta föroreningskällorna. Kommissionen uppmanas att ta fram en rad sektorbaserade initiativ, bland annat följande: att minska utsläppen från sjöfarten, att minska utsläppen av ammoniak i jordbruket, att utöka systemet för samordnade insatser mot luftföroreningar och kontrollåtgärder för mindre enheter, att införa strängare utsläppsnormer för fordon och att genomföra ett direktiv om nationella utsläppstak. Vi inser alla de betydande fördelarna med minskade luftföroreningar och vi stöder kostnadseffektiva samordnade strategier för att uppnå förbättringar av luftkvaliteten. Större investeringar i förnybara energikällor och inom biobränslesektorn kommer utan tvivel också att bidra till att skapa en renare miljö. Mitt betänkande om framtiden för biobränsleindustrin fick nyligen ett starkt godkännande av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. Bland huvudpunkterna i mitt betänkande fanns följande: biobränslena avger mellan 40 och 80 procent mindre växthusgaser i jämförelse med fossila bränslen och utgör nya inkomstkällor för jordbrukare genom ett hållbart och multifunktionellt jordbruk av det slag som den gemensamma jordbrukspolitiken är avsedd att främja. Europeiska unionen bör vara ambitiös i sina strategier för att främja användningen av biobränslen. Vi måste stimulera en större efterfrågan på biobränslen inom EU och vi måste garantera att EU:s sjunde ramprogram för forskning och utveckling för perioden 2007–2013 kraftfullt inriktas på att främja biobränslesektorn i EU:s medlemsstater. Jag tror att vi alla kan inse den förnybara energins potential som ett viktigt hjälpmedel för att öka sysselsättningen och skapa mervärde i landsbygdsområdena. Den frikoppling av inkomststödet från produktionen som infördes genom reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2003 kommer att bidra till ökad tillgång till energigrödor. Tillkomsten av biobränslen är en bra nyhet för jordbrukssektorn i Europa, och i Irland är detta en bra nyhet för skyddet av vår miljö på medellång och lång sikt. Det behövs kraftfullt agerande inom Europeiska unionen för att främja biobränslesektorn. Vi känner till sektorns betydelse. Vi känner till miljöfördelarna, så låt oss nu gemensamt möta denna utmaning.    . – Herr talman! I inget annat medlemsland har luftkvaliteten varit föremål för en sådan diskussion som i mitt eget land. Enligt min åsikt berör de nuvarande problemen i Nederländerna också nästan alla andra medlemsstater, framför allt stadsområdena. Den överenskommelse som har träffats mellan de politiska grupperna öppnar möjligheten till uppskov innan gränsvärdena för PM10 börjar träda i kraft, och jag råder min grupp att rösta för förslaget. Jag ber er uppmärksamma ändringsförslag 76, eftersom jag anser att man i överenskommelsen på ett felaktigt sätt har underlåtit att ta hänsyn till nivån för kväveoxid. Jag ber ledamöterna att stödja detta ändringsförslag. Jag vänder mig nu till kommissionsledamot Stavros Dimas. Hittills har ni alltid hävdat att kommissionen inte kan gå med på möjligheten till ett uppskov i förening med nya åtgärder från kommissionen. I morgon kommer ni att märka att ni har en bred majoritet mot er. Ni läste säkert i förra veckan den rapport som har utarbetats av institutet för europeisk miljöpolicy, där det fastställs att det vore bra med en kombination av båda. Finns det verkligen ingen möjlighet för er att möta oss på halva vägen i denna fråga? Slutligen vill jag naturligtvis tacka de båda föredragandena. Jag vet att det kan vara mycket svårt att överbrygga alla svårigheter i en fråga som är så känslig som den här, men jag anser att ni klarade av det mycket bra och därför känner vi tacksamhet mot er båda. Tack, herr Sjöstedt, för ert goda lagarbete! Gud välsigne er!    – Jag vill tacka de båda föredragandena för deras arbete i denna viktiga fråga. Man vet att luftföroreningar sänker medellivslängden med så mycket som nio månader. Mer än hälften av de europeiska medborgarna lever under förhållanden där den dagliga koncentrationsgränsen överskrids över 35 gånger per år. I Europeiska unionen är situationen värst i Beneluxländerna, i norra Italien och i de nya medlemsstaterna. Luftföroreningar är orsak till sjukdomar i andningsorganen och till andra sjukdomar. Enligt artikel 152 i EG-fördraget tillhör folkhälsan medlemsstaternas område. EU har bara begränsade befogenheter i detta hänseende. Därför är det nödvändigt att leta efter olika sätt att göra det möjligt för EU att handla indirekt, det vill säga med hjälp av andra politiska åtgärder för att förbättra hälsan. Att förbättra luftkvaliteten är otvivelaktigt ett exempel på sådana politiska åtgärder. Om medlemsstaterna och särskilt de nya medlemsstaterna, för vilka EU-lagstiftningen fortfarande är ett nytt rättsligt område och som står inför stora ekonomiska problem, måste genomföra ett ramdirektiv i sina respektive rättssystem tillsammans med ytterligare fyra rättsakter, tre särdirektiv och ett rådsbeslut, är det klart att genomförandet kommer att bli fullt av svårigheter, fel och ofullständigheter. Allmänheten kommer att få svårt att urskilja de bindande EU-normerna för luftkvaliteten. Därför uppskattar jag mycket att man genom det föreslagna utkastet kommer att förenkla den befintliga lagstiftningen med så mycket som 50 procent. Europeiska unionen behöver långsiktiga mål och stränga kontroller för att ta reda på om medlemsstaterna genomför direktivet på rätt sätt. Å andra sidan bör EU anta normer som är öppna och som mer inriktas på att begränsa utsläpp av förorenare. De mål som fastställs i lagstiftningen, vare sig de gäller PM10 eller PM2,5 eller det datum då direktivet kommer att träda i kraft, bör vara ambitiösa men realistiska. Om detta inte kan uppfyllas utsätter vi oss för risken att medlemsstaterna vägrar att följa lagstiftningen. I detta avseende är det viktigt att inse att även de mest uppriktigt menade åtgärder från Europeiska unionens sida kommer att vara förgäves om EU inte är engagerat i globalt samarbete, eftersom luftföroreningarna då kommer att importeras och vi inte kommer att kunna förhindra det.    – Herr talman! Om ni vill veta varför vi håller den här debatten kan ni komma med mig utmed Oxford Street i min valkrets i London, där ni kan lukta, smaka och känna de luftföroreningar som vi försöker bekämpa. En tidigare generation hade problemet med smog, och det problemet löstes genom Clean Air Acts som gjorde slut på eldningen med kol i hemmen, inom industrin och på järnvägarna. Den utmaning vi nu står inför är de fina partiklar som påverkar våra väljares andningsorgan, hjärtan och blodkärl och leder till ökad medicinering, miljontals förlorade arbetsdagar per år och förtida dödsfall. I min valkrets dör 1 000 människor i förtid till följd av föroreningarna och ytterligare 1 000 skickas till sjukhus. Det beräknas nu att PM2,5-föroreningarna är orsaken till att vår förväntade medellivslängd minskar med ungefär åtta månader. Detta är utmaningen. Därför måste vi bekämpa föroreningarna vid källan när det gäller bilar och tunga fordon, fartyg, kreatursfoder, energiförbrukande produkter och så vidare. Men vi måste också ta itu med problemet genom detta direktiv och förenkla de tidigare rättsliga instrumenten samtidigt som vi inför denna nya måttstock för de mindre partiklarna, dvs. PM2,5, eftersom vi vet att dessa partiklar är de farligaste för människors hälsa. Vi behöver ett kraftfullt direktiv, och kommissionsledamoten gör rätt i att påminna oss om att vi inte får förlita oss på det vi redan har kommit överens om. Min delegation kommer förvisso att rösta för normer som är utmanande, som är effektiva och som kommer att genomföras, ju förr desto bättre. Jag tackar de två föredragandena som har arbetat med frågan i utskottet och lagt fram den här i plenum, och jag önskar kommissionsledamoten framgång i hans arbete. Jag vill också rikta välgångsönskningar till Jonas Sjöstedt, vår vän och kollega i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. När han nu tar med sig sina miljömeriter över Atlanten får vi hoppas att han också kan påverka amerikanerna och se till att de inser behovet av miljöåtgärder av detta slag.    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot föredragandena för det arbete de har lagt ner och för deras förmåga att kompromissa, vilket framgår av dessa kompromissändringsförslag. Luftkvalitet är en måttstock på livskvalitet. Varje år dör över 300 000 personer i Europeiska unionen i förtid av partiklar, ett oacceptabelt förhållande som vi måste få slut på. Därför är det välkommet att en strategi utvecklas och att direktivet om luftkvalitet och renare luft i Europa läggs fram. Det största problemet när det gäller förbättring av luftkvaliteten har att göra med gränsvärdena för partiklar av typen PM10 och PM2,5. Den 21 juni uttalade sig utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet för ambitiösa gränsvärden för dessa partiklar. Det som är av betydelse för EU:s medlemsstater är inte bara att gränsvärdena för god luftkvalitet fastställs, utan att resurser skapas för att se till att de efterlevs. Som ett exempel på detta vill jag nämna utsläppsnormen Euro 5 för privata motorfordon. Liksom instrumenten spelar tidsfaktorn en viktig roll när det gäller att efterleva gränsvärdena. Även om strängare gränsvärden för privata motorfordon fastställs omedelbart kommer det att ta tid innan antalet miljövänliga motorfordon på de europeiska vägarna ökar. Genom de kompromisser som vi ska rösta om garanteras strängare gränsvärden och en realistisk tidsram, som gör det möjligt för instrumenten att fungera och att gränsvärdena följs. Att fastställa ambitiösa gränsvärden för luftkvaliteten och att utveckla instrument för att se till att de följs kan förbättra luftkvaliteten och följaktligen också livskvaliteten i Europa under kommande år. Det är vad vi måste sträva efter. Slutligen måste jag också tacka Jonas Sjöstedt, som i egenskap av skuggföredragande samarbetade med mig vid slutet av förhandlingarna om Euro 5-normen. Jag har inte varit här särskilt länge, bara i tio månader, men jag kan tala om för dig, Jonas, att du under denna tid har blivit en kär arbetskamrat för mig. Jag önskar dig all framgång i din fortsatta karriär. Lycka till!    – Herr talman! Jag är inte ledamot av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet men i likhet med John Bowis representerar jag London, den stad som traditionellt är känd som ”Den stora röken”. Luften i London är fortfarande mycket förorenad, och Londons luftkvalitet är en av de sämsta jämfört med andra städer i Europa. EU:s gränsvärden för luftföroreningar överskrids betydligt längs Londons viktigaste vägnät i centrala London och runt Heathrowflygplatsen, där kvävedioxidhalten ligger 50 procent över gränsvärdet på grund av en kombination av flygplans- och fordonstrafik. Jag välkomnar mycket som är positivt i de nya förslagen och i Krahmerbetänkandet, som till exempel rationalisering av lagstiftningen, bättre tillgång till kontrollresultat för allmänheten, nya gränsvärden för fina partiklar och strängare gränsvärden för andra förorenande ämnen. Men när det gäller framflyttandet av tidsfristerna för verkligt stora lokala föroreningskällor, kanske till 2018 i stället för 2010, är jag mycket orolig för följderna i min stad. Londonborna skulle uppmanas att lita på att den brittiska regeringen eller Londons borgmästare ansöker om en förlängning när det är helt omöjligt att klara tidsfristerna fram till 2010. Men det handlar naturligtvis om den politiska viljan att skära ned vägtrafiken och flygtrafiken. Ett hinder mellan Förenade kungarikets regering och dess mål att driva igenom byggandet av en tredje landningsbana på Heathrow är EU:s gränsvärden för luftkvalitet, i synnerhet när det gäller kvävedioxid. Jag fruktar att en lång förlängning av tidsfristen kommer att göra det möjligt för regeringen att kringgå dessa gränsvärden. Jag är förvånad och en aning besviken över att Europaparlamentets ledamöter är mindre progressiva än EU:s regeringar, åtminstone i frågan om tidsfrister. Det är första gången på sju år här i parlamentet som jag har funnit att rådet är mer progressivt än Europaparlamentet. För Londonbornas skull hoppas jag att vi kommer att hålla fast vid tidsfrister som är så korta som möjligt.    – Herr talman, mina damer och herrar! Om vi vill bekämpa luftföroreningarna på ett effektivt sätt och uppnå resultat inom hälsoområdet måste vi anta mycket ambitiösare utkast i parlamentet. Den dåliga ursäkten att vissa medlemsstater har svårigheter med att genomföra miljölagstiftningen är inte längre godtagbar, eftersom man inte längre kan förhandla om människors hälsa. Kostnaderna för sjukdomar som orsakas av luftföroreningarna stiger dagligen. Faktum är att myndigheterna nu får betala för hälsovården, eftersom kostnaderna för detta ännu inte är integrerad i vår budget. Dessutom beräknar ekonomerna att priset på en gallon olja, som nu uppgår till 3 US-dollar, måste stiga till 10 US-dollar för att kostnaderna för hälsovården och klimatförändringarna ska integreras. Detta skulle förändra situationen helt. Herr kommissionsledamot! EU får inte försvagas på det miljöpolitiska området. Det listiga spelet att förenkla och slå samman EU:s rättsakter tyder på en tendens i den riktningen. Därför kräver gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen mer bindande strategier, i synnerhet när det gäller PM2,5, och att undantagen avskaffas. Det överhängande hotet om en miljökatastrof kräver drastiska åtgärder, mina damer och herrar. Ett exempel på detta kommer för en gångs skull från Förenta staterna, där staten Kalifornien har gett oss något att tänka på genom att inge ett klagomål mot de största biltillverkarna för skador på miljön och folkhälsan. Till sist vill jag säga några ord till vår käre vän Jonas Sjöstedt. Jag anser att vi kommer att sakna ditt perspektiv på saker och ting i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, men vi önskar dig allt gott på andra sidan gränsen, på andra sidan av Europeiska unionen. Ta också med dig budskapet om att skydda naturen. Tack så mycket.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Trots att det är svårt att upptäcka luftföroreningar äventyrar de ändå vår hälsa. Jag behöver bara säga att kostnaderna för folkhälsan på grund av dessa sjukdomar överskrider 10 procent av bruttonationalprodukten. När det gäller undantagen skulle den bästa lösningen vara att det inte fanns några. Här vill jag betona vårt stöd för det relevanta ändringsförslaget, ändringsförslag 73, av Jonas Sjöstedt. Om detta ändringsförslag förkastas garanteras den minimiperiod då undantag kommer att tillåtas genom ändringsförslag 54 av Satu Hassi. Vi bör betona att de europeiska medborgarna förvisso kommer att ha nytta av en sänkning av den övre gränsen för koncentrationer av PM2,5. Emellertid visar nyligen genomförda studier att en minskning i storleksordningen 25 µg/m3 bara skulle minska antalet förtida dödsfall med 4 500. Om minskningen uppgick till 15 eller 10 µg/m3, som Världshälsoorganisationen föreslår, skulle de förtida dödsfallen däremot minska med 13 000 respektive 22 000. Det bör noteras att en av de starkaste lagstiftningspunkterna om luftkvaliteten innebär att gränsvärdet på 50 µg/m3 för maximikoncentrationer av PM10 inte får överskridas mer än 35 gånger. De ändringsförslag där man stöder en ökning av antalet dagar då gränsen får överskridas från 35 till 55 bidrar å ena sidan till att urvattna direktivet i stor utsträckning, och leder å andra sidan inte till att skyddet av folkhälsan garanteras. På denna punkt håller jag helt med kommissionsledamoten. Vi står i tacksamhetsskuld till dig, Jonas, och jag vill tacka dig personligen därför att du har lärt mig mycket som ny ledamot i Europaparlamentet. Lycka till i framtiden.    – Herr talman! Under den minut som står till mitt förfogande vill jag påpeka att i direktivet om luftkvaliteten i Europa, tillsammans med de ändringsförslag som i hög grad innebär en skärpning av normerna, behandlas de medlemsstater som helt nyligen har anslutit sig till EU på samma sätt som de femton gamla medlemsstaterna. De senare har emellertid genomfört metoder för att minska utsläppen av föroreningar under ganska lång tid. Enligt beräkningar av det polska miljöministeriet behöver vi en investering på över 50 miljarder polska zloty om vi ska kunna uppfylla de krav som fastställs i direktivet. Det skulle också innebära en avsevärd ökning av de sociala och ekonomiska kostnaderna. När det gäller de fattigare sociala klasserna skulle de ökade levnadsomkostnaderna kunna utjämna fördelarna med bättre luftkvalitet. Deras levnadsstandard skulle sjunka på grund av dålig diet, dålig tillgång till sjukvård och oförmåga att upprätthålla grundläggande hygienisk standard tillsammans med andra miljöfaktorer som bidrar till god hälsa. ”Renare luft i Europa” – andra strategier kommer inte att leda till att vi kan hantera problemet på kort sikt. Därför röstar vi för en utsträckning av tidsperioden för uppfyllandet av normerna, i synnerhet för de nya medlemsstaterna. Detta är också anledningen till att vi är emot strängare villkor för undantag. Vi kommer att rösta mot de restriktiva ändringsförslagen.    – Herr talman, herr kommissionsledamot, föredragande, käre Jonas! Jag anser att vi har kommit fram till en bra kompromiss i parlamentet med dess kombination av krävande mål och flexibla instrument. Det är ett bra beslut, eftersom det kombineras med ett konstaterande att det inte kommer att bli någon friåkning för dem som, även om det inte är deras fria val, underlåter att vidta åtgärder på detta område. Transportindustrin beräknas till exempel öka med 60 procent under de kommande 20 åren. Alla som har yttrat sig i dag har talat om betydelsen av ren miljö, och därför rör detta inte bara biltillverkarna utan också dem som bygger värmesystem. Det har att göra med kraftvärmeverk och lastsystem. Det är ett mycket stort och omfattande område som vi måste ta itu med. Industrin måste förstå att normer av detta slag i slutändan innebär en möjlighet för dem att sälja modern teknik över hela världen. Därför måste bilindustrin och även tillverkare av annan industriutrustning inse att dessa normer i dag ger dem en möjlighet att utveckla ny teknik och att arbeta med forskning och nyskapande. Genom detta direktiv kommer vi också att fråga oss vem som i framtiden kommer att lyckas få fram bättre bränslen, eftersom förnybara bränslen inte är den enda viktiga frågan. Man kan också fråga sig vilka bränslen vi använder oss av nu. Om man ställer denna fråga till bilindustrin får man svaret att de inte är av hög kvalitet utan ganska bristfälliga. Stora krav har ställts på bilindustrin under de senaste åren, men den har alltid varit tvungen att producera bilar som körs med bränsle av ganska dålig kvalitet. Detta måste förändras under de kommande åren. Om tio år kommer vi att kunna köra fem gånger så långt med en liter bränsle som i dag. Det är skälet till att nyskapande och forskning är så viktigt, och därför behövs krävande miljönormer. Käre Jonas! Du har varit en god kollega och har också blivit en god vän. Jag önskar dig allt gott i framtiden.    – Herr talman! Alla har rätt till en ren och hälsosam miljö och ingen bör utsätta andra människors liv och hälsa för fara. Denna princip bör vara hörnstenen inte bara i vår miljöpolitik utan även i vår kommande konstitution. Människor har rätt till ren luft, och politiker och industriidkare har ansvaret för att denna rätt garanteras. För några decennier sedan var industrin den främsta orsaken till luftföroreningarna och de sjukdomar de leder till. Genom tekniska förändringar blev industrin mindre förorenande, men i takt med att antalet bilar ökade förbättrades inte situationen. Åttio procent av våra medborgare bor i städer och för dem är trafiken den främsta källan till luftföroreningar. Under PSE-gruppens utfrågning om luftföroreningar fick vi tydliga bevis för detta. Om vi vill ge våra medborgare renare luft bör vi ändra vår trafikpolitik i städerna. I städer med förorenad luft måste vi minska privatbilismen och förbättra kollektivtrafiken. De stränga minskningsmål som har föreslagits för partiklar kan endast uppnås på detta sätt. Detta bör vara huvudmålet, men vi måste också minska de farliga avgaserna från bilar genom renare motorer, bränslen och filter, vilket anges i förslagen Euro 5 och Euro 6. När människoliv står på spel räcker det inte med önsketänkande och mjuka rekommendationer. Vi behöver bindande mål och stränga regler. Det behövs också årsvärden och dygnsvärden. Gränsvärdena måste vara låga och stränga men å andra sidan bör de återspegla verkligheten. Det är bättre att sänka dem steg för steg än att införa orealistiska åtgärder och tillåta att de ignoreras. Mina sista ord är riktade till Jonas Sjöstedt: Tack, Jonas.    – Herr talman! Det som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet har kommit fram till är en svag kompromiss. Det är varken mer eller mindre än en uppmaning till overksamhet. Om den godtas riskerar EU:s politik för ren luft att bli föremål för åtlöje. Många kommuner har redan infört ambitiösa åtgärder för ren luft, bland annat modernisering av bilbeståndet, miljözoner och så vidare, och därför borde inte overksamhet belönas. Ändå är detta exakt vad som skulle erbjudas dem och alla som inte har förberett sig ordentligt på grund av miljöutskottets svaga kompromiss med en förlängd tidsfrist. Vad anser vi att EU-lagstiftningen är till för egentligen, om vi belönar dem som inte gör något? Vi har talat om den strängare normen för PM2,5. Vi vet att varken 20 eller 25 leder någonstans. Varför ska vi då inte rösta för gruppen De grönas ambitiösa förslag om 12? Jag hoppas att vi i morgon lyckas rädda EU:s politik för ren luft från att misslyckas. Det vore en skam om EU skulle avstå från sin ledande roll och riskera att förvägra industrin, i synnerhet bilindustrin, en framtid. Luftföroreningarna dödar över 350 000 människor i Europa, varav 65 000 i Tyskland, och därför vore det bra om vi gjorde mer än att bara släppa ut varm luft.    – Herr talman! Först av allt vill jag tacka Anja Weisgerber som har visat stor förståelse, lyssnat mycket och utarbetat en sund kompromiss med Holger Krahmer och Dorette Corbey. Jag står i tacksamhetsskuld till dem alla. Fru Corbey! Ni förespråkar en sträng och ny källpolitik. Jag vill säga till Hiltrud Breyer och Satu Hassi att vi kan fastställa stränga normer på papperet för att uppfylla luftkvalitetsnormerna, men de är värdelösa om vi sedan inte får möjlighet att uppfylla dessa normer tekniskt sett. Dessutom kritiseras Nederländerna för att vi vill påskynda införandet av sotfilter. Om allt detta är oacceptabelt bör vi inte fastställa några stränga normer, eftersom vi inte kan uppfylla dem. Än en gång vänder jag mig till Satu Hassi, eftersom Johannes Blokland och Jules Maaten har sagt många saker som jag fullständigt håller med om. Jag vet också varför Nederländerna har röstat för denna lagstiftning. De gjorde det för att den gav dem en möjlighet att införa en viss flexibilitet på några områden. Just därför röstade de för förslaget. Men vad upptäcker man vid en jämförelse av rådets och Europaparlamentets ståndpunkter? Samtidigt som miljöministrarna kan sova den rättfärdiges sömn för att de har fastställt stränga normer åker de sedan hem och ställs inför en undersökning från miljöskyddsnämnden där man drar slutsatsen att allt som fastställdes på papperet i varje fall inte kan uppnås hemma. Vi måste sluta att driva politik på detta sätt. Jag har inga fler ursäkter att ge dem där hemma. Detta är också anledningen till att jag stöder varje detalj i den kompromiss som uppnåddes här i parlamentet. Även om den är ”sträng” säger vi i parlamentet ja till detta så länge den är möjlig att uppfylla.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Luftkvaliteten är en av nycklarna till framgång för den hållbara utvecklingen. Våra medborgare vet vilken inverkan luftkvaliteten kan ha på deras hälsa. De är med rätta oroliga när en skola är belägen nära en korsning med tung trafik. Föräldrarna kräver att åtgärder vidtas för att förbättra luftkvaliteten eftersom de vill veta vilket slags luft deras barn inandas. En fördel med Krahmerbetänkandet är att olika texter sammanförs i ett enda direktiv, vilket bör göra det möjligt för oss att ta itu med problemet på ett bättre sätt. Vi försöker därför vara ambitiösa när vi ska lösa denna fråga om luftkvaliteten. Men för att vi ska kunna veta hur luftens kvalitet är måste vi först mäta den. Detta innebär att vi får förlita oss på organisationer som befinner sig så nära området i fråga som möjligt och som känner till geografin i det land som undersöks. Det är alltså fråga om grannskapsnätverken. Vi vet att spridningen av föroreningar genom vinden lägger hinder i vägen för detta. Vi vet också att bergskedjor spelar en viss roll. Föroreningar förflyttar sig och når områden som inte själva är källor till föroreningar. I motsats till det som sägs i motiveringen registreras inte alltid höga nivåer av föroreningar i tätbefolkade stadsområden. Om denna EU-politik ska vara tydlig måste den dock framför allt vara konsekvent och ingå i en integrerad strategi för att bekämpa klimatförändringen. Det räcker inte att fastställa gränsvärden. Vi måste också veta vad vi ska göra med dem. Kampen mot koldioxidutsläppen är en huvudpunkt i de föreslagna systemen. Låt mig ta upp förordningen om utsläpp från motorfordon, Euro 5-förordningen. Följderna av tillämpningen av förordningen är redan välkända. Om vi å ena sidan löser utsläppsproblemet ökar vi å andra sidan koldioxidutsläppen, och som vi vet är koldioxidutsläppen orsaken till klimatförändringen. Således finns det många motsägelser i allt detta. Därför måste vi vara flexibla. Det är ingen mening med att besluta om stränga åtgärder om de inte kan tillämpas i medlemsstaterna. Därför måste vi ta oss så mycket tid som vi behöver. Jag tänker specifikt på en förebyggande politik som kommer att vara avhängig av trafikplaneringen i städerna och utvecklandet av rena tekniker. Hur det än är med den saken vill jag tacka alla föredragandena för den kompromiss som de har kommit fram till, en kompromiss som jag tycker är bra.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill börja med att gratulera kommissionen till dess förslag och även föredragandena till att ännu en gång ha visat sitt stora engagemang för miljön. Människor vill naturligtvis ha allt renare luft och en hög skyddsnivå. Men samma människor – och detta har visats i många undersökningar – säger att de inte är beredda att betala räkningen för en sådan skyddsnivå, och detta betyder att vi måste inta en balanserad ståndpunkt när vi beslutar om åtgärder. Jag är förvånad över det utrymme som ägnas åt jordbruket i betänkandet. Jag anser uppriktigt att det utrymmet är för litet för en sektor som är utsatt för allt större tryck och som dessutom fyller en rad funktioner som har en positiv inverkan på miljön och den sociala sammanhållningen. När det gäller sjöfartstransportsektorn stöder jag målet att skapa likvärdiga villkor, men jag anser också att det är viktigt att arbeta inom Internationella sjöfartsorganisationen för att fastställa de nya kontrollområdena för svavelutsläpp. I annat fall kommer vi att tvinga en del av EU:s flotta att registrera sig i länder utanför EU där kontrollerna är praktiskt taget obefintliga. Jag hade också velat se betydligt mer ambitiösa åtgärder när det gäller motorfordon, den främsta källan till föroreningar i städerna, och beroendet av utländska energikällor. Jag skulle vilja höra kommissionens åsikt om detta eftersom jag anser att renare fordon skulle förbättra luftkvaliteten i städerna dramatiskt. Slutligen är det viktigt att fortsätta att genomföra och utveckla direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Detta direktiv kommer att göra det möjligt för industrin att fortsätta sitt innovationsarbete och att kontrollera sina utsläpp effektivare utan att tvingas stänga några fabriker. Avslutningsvis vill jag be kommissionen att visa flexibilitet och använda sunt förnuft när den ska genomföra alla dessa förslag som har lagts fram för oss i dag.    – Herr talman! Som ungersk ledamot av Europaparlamentet är jag särskilt lyhörd för den aktuella debatten om luftföroreningar. Både min arbetsplats Bryssel och min hemstad Budapest tillhör de mörkaste punkterna på kartan över luftföroreningar i EU. När det till exempel gäller partiklar i luften hade tröskelvärdena redan överskridits i Budapest under årets första fyra månader, och det är inte ovanligt att få se nivåerna stiga till 4-5 gånger det maximala gränsvärdet. Detta har pågått i många år utan minsta tecken på förbättring. Men de fina partiklarnas skadliga inverkan på hälsan är ett faktum. Resultatet är att en person som är bosatt i EU i genomsnitt förlorar åtta månader av sitt liv. Men när det gäller invånarna i Budapest är denna förlust så hög som tre år. Därför välkomnar jag både den nya tematiska strategin för luftförorening och förordningen om fina partiklar. Men en förordning leder inte till resultat om det inte finns någon garanti för att den genomförs. Vi kan inte förvänta oss att de lokala kommunerna ska göra mer än de faktiskt klarar av. Men åtminstone så mycket måste vi förvänta oss att de gör. Det är uppenbart att luftföroreningarna påverkas starkt av talrika yttre orsaker, bland dem till exempel vädret. Detta betyder dock inte att vi inte kan uppnå betydande förbättringar genom klok stadsplanering och genom att utveckla kollektivtrafiken. Således är det ytterst viktigt att anstånd med att uppnå tröskelvärdena bara ges till de kommuner som verkligen har gjort alla tänkbara ansträngningar. Vi måste se till att ingen enda stad i EU behöver uppleva det som pågår i Budapest i dag, det vill säga att kommunstyrelsen trots sina EU-åtaganden under alla dessa år fortfarande inte har någon strategi för att förbättra luftkvaliteten. Det innebär att de inte ens har någon föreställning om hur de skulle kunna komma närmare de gränsvärden som är så viktiga för att skydda folkhälsan. Jag anser att vi måste erbjuda EU-medborgarna ett mer attraktivt alternativ än de masker som cyklisterna i Kina måste bära.    , . – Herr talman! Först och främst skulle jag vilja tacka alla talare för deras viktiga bidrag till denna diskussion. Som en avslutande kommentar skulle jag vilja upprepa vikten av fortsatta åtgärder för att hantera luftföroreningar. De negativa hälsoeffekterna, den förlorade ekonomiska produktiviteten och skadorna på miljökvaliteten är fortfarande alldeles för stora. Några har kritiserat strategin ur en synvinkel, andra ur en annan synvinkel. Några anser att den föreslagna flexibiliteten går för långt, andra anser att denna flexibilitet är alltför liten. Vi kommer att granska strategin för att undersöka vilka framsteg som har gjorts och hur mycket närmare vi kan komma målen i sjätte miljöhandlingsprogrammet. Jag förstår den oro som har uttryckts av dem som vill se fler gemenskapsåtgärder för minskade luftföroreningar så att strategins mål och luftkvalitetsnormer kan uppfyllas. Jag anser att det finns ett samförstånd mellan parlamentet, rådet och kommissionen om de åtgärder som krävs. I själva verket har kommissionen redan gjort mycket av förarbetet och vi kommer att få se frukterna av detta arbete under de kommande månaderna. Följaktligen anser jag inte att det krävs något interinstitutionellt avtal på detta område. När det gäller ändringsförslagen 30 och 81 förstår jag oron hos dem som kräver mer flexibilitet när den befintliga lagstiftningen om luftkvalitet ska genomföras. Men man kan inte få flexibilitet utan att försvaga lagstiftningen. Jag anser att kommissionens förslag om tidsfrister på fem år från införandet till dess att gränsvärdena har trätt i kraft ger rätt balans och kommissionen kan inte stödja en ytterligare försvagning av detta. Som förklaring kan jag säga att tidsförlängningen enligt kommissionens förslag kommer att gälla till slutet av 2009, enligt rådets allmänna strategi gäller den ända tills 2010, och enligt föredragandens ändringsförslag gäller den ända tills 2013. Så här finns en skillnad i detta avseende. Det är fyra år plus två från införandet till dess att det nya direktivet träder i kraft. Såvitt jag förstår är det detta förslag som ska läggas fram för parlamentet. När det gäller ändringsförslagen 46 och 82 ska jag ge ytterligare förtydliganden om det dagliga gränsvärdet för PM10. Detta skyddar känsliga personer mot påverkan av kortvarig exponering för luftburna partiklar. Det skiljer sig från det årliga gränsvärdet som skyddar mot långvarig exponering. Det går helt enkelt inte att ersätta det dagliga gränsvärdet med ett mer drastiskt årligt gränsvärde. Det är vad hälsoexperterna menar. Nyckeln till att garantera överensstämmelse med både dagliga och årliga gränsvärden är att utföra bra och punktliga analyser av luftkvaliteten och att vidta nödvändiga åtgärder för att minska luftföroreningarna. Det är uppenbart att många myndigheter inte har gjort detta och att de nu har svårt att uppfylla gränsvärdena. När det gäller ändringsförlagen 49 och 50 har det föreslagna koncentrationstaket för PM2,5 satts till en nivå som överensstämmer med åtstramningen för det årliga gränsvärdet för PM10, som inte ska ändras enligt kommissionens förslag. Det är också viktigt att komma ihåg att kommissionen har förslagit två sätt att hantera PM2,5: koncentrationstaket på 25 mikrogram per kubikmeter samt exponeringsminskningen där genomsnittsnivåerna i tätorter kommer att reduceras under tio år. Tillsammans kommer dessa metoder att bidra till förbättrad hälsa. Vår arbetsmodell som ligger till grund för den tematiska strategin och förslaget om luftkvalitet visar att större hälsoförbättringar kan uppnås om vi tillåter medlemsstaterna att själva välja var luftföroreningsnivåerna ska minskas. Det är syftet med exponeringsminskningsmålen. Denna flexibilitet begränsas om koncentrationstaket tvingar medlemsstaterna att omfördela resurser för att garantera överensstämmelse i vissa specifika regioner med stora föroreningskällor, där det kan vara svårt att åstadkomma hälsoförbättringar. För folkhälsan är en allmän minskning av exponeringen att föredra. När det gäller detta lagstiftningsförslag om luftkvalitet kan jag sammanfattningsvis meddela att kommissionen delvis eller i princip kan stödja 32 ändringsförslag. Jag kommer att ge parlamentets sekretariat en lista över kommissionens inställning till ändringsförslagen(1).    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 11.30. Betänkande: Krahmer (A6-0234/2006) Kommissionen kan godta följande ändringsförslag helt eller delvis eller i princip: 1, 2, 3, 4, 6, 8, 9, 11, 13, 14, 15, 19, 21, 23, 26, 27, 29, 31, 32, 37, 39, 40, 41, 42, 44, 45, 47, 48, 49, 50, 65 och 80. Kommissionen reserverar sig när det gäller ändringsförslag 54, 56, 58, 61, 62, 63, 66 och 75. Kommissionen kan inte godta följande ändringsförslag: 5, 7, 10, 12, 16, 17, 18, 20, 22, 24, 25, 28, 30, 33, 34, 35, 36, 38, 43, 46, 51, 52, 53, 55, 57, 59, 60, 64, 67–74, 76–79 och 81–84.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0233/2006) av Gyula Hegyi för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet om den temainriktade strategin för stadsmiljön (2006/2061(INI)).    , . – Herr talman! Runt 80 procent av våra medborgare bor i tätorter, men deras behov och intressen är kraftigt underrepresenterade i unionens fonder, projekt och initiativ. Om man ser till fördelningen av EU-medel är dessa stadsbor andra rangens medborgare i EU. Den temainriktade strategin för stadsmiljön borde vare ett djärvt och progressivt initiativ, inte bara en halvhjärtad rekommendation som bygger på önsketänkande. Tråkigt nog är kommissionens dokument om detta ämne ganska bristfälligt. De mål som har fastställts för det sjätte miljöhandlingsprogrammet är hoppingivande, men den här gången har kommissionen misslyckats med att föreslå juridiskt bindande åtgärder och tidsfrister. Kommissionen försöker inte balansera EU-politiken mellan tätort och landsbygd och har inga visioner om en renare stadsmiljö. Jag kan inte göra hela kommissionens arbete, men jag kan åtminstone försöka föreslå några nyttiga åtgärder. För det första föreslår jag att det i EG-rätten bör finnas krav på en plan för hållbar stadsförvaltning och en plan för ett hållbart stadstransportsystem för varje tätort med fler än 100 000 invånare, vilket föreslogs av kommissionen 2004. Företrädare för europeiska städer har uttryckt sin belåtenhet med mitt förslag. Sådana bindande åtgärder underlättar för miljömedvetna stadsfullmäktige som då får en rättslig grund för sina miljöåtgärder. När det gäller transport bör icke-motoriserade färdmedel prioriteras framför alla andra, allmänna färdmedel bör prioriteras framför personbilar och små och mindre förorenande personbilar bör prioriteras framför andra fordon. De trängselavgifter som används i London och Stockholm är en framgång i nuläget. Det är den enda tänkbara i framtiden för alla stora städer i Europa. Folkomröstningen för några dagar sedan i Stockholm visade oss att människor tyckte om tanken och endast en minoritet av vissa lobbyister motsatte sig detta. Jag föreslår även en övergång från individuella färdmedel – nämligen bilar – till allmänna kommunikationer och cykel, i en omfattning av fem procent av antalet passagerarkilometer. Hastighetsbegränsningar i stadskärnorna som i Graz i Österrike minskar antalet olyckor, räddar liv och minskar luftföroreningar och bullernivåer. Lågutsläppszoner är också positiva i bekämpningen av luftföroreningar. Om vi verkligen vill åstadkomma något när det gäller klimatförändringen bör vi agera även i städerna. Som engelsmännen säger, ”man bör först hjälpa sina närmaste”. Detta bör även gälla för hållbar utveckling. De värmeböljor som uppstår till följd av klimatförändringen gör att många städer blir outhärdliga att vistas i under varma sommardagar och sommarnätter. Värmeböljor dödar tusentals europeiska medborgare och det är en plågsam och förödmjukande död. Beredskapsplaner för värmeböljor är av central betydelse för alla EU:s städer, med undantag för en del nordiska samhällen. Grundreceptet mot värmeböljor är enkelt: mer vatten, mer gröna tak och fasader, färskvatten och naturliga avkylningssystem, minskad biltrafik. Vi har att vänta oss varma somrar och vi måste rädda våra medborgare i städerna. Vi behöver fler grönområden i våra städer. Till och med något tiotal kvadratmeter gröna öar kan förbättra en stadskärnas atmosfär, i kombination med större parker och trädgårdar i närheten. Stränder i städerna sommartid som i Paris, Bryssel och Budapest är också bra projekt för dem som inte kan ta lång semester och lämna staden. Tiotals miljoner människor i både gamla och nya medlemsstater bor i masstillverkade, prefabricerade bostadskomplex. I många städer i väst utvecklas dessa till etniska och sociala getton. Komplexa sociala, kulturella, utbildningsmässiga och miljömässiga program krävs för att rusta upp dessa förorter. I Centraleuropa, till exempel i Ungern, har flertalet av dessa bostadsområden ännu inte utvecklats till getton. En majoritet av invånarna tillhör fortfarande låg- och medelklassen. I deras fall är husens fysiska tillstånd oroande. I EU-10-länderna är det nödvändigt att reparera och rusta upp bostadsområden för att bevara det sociala lugnet och förbättra stadslivet. Som föredragande godkände jag många ändringsförslag som lades fram av mina kolleger i PPE-DE-gruppen i hopp om ett gott samarbete. Jag blev ganska förvånad när PPE-DE-gruppen senare försökte förkasta mitt betänkande genom att ta bort alla viktiga mål och åtgärder i utskottet. Jag uppmanar alla ledamöter att stödja vikten av bindande mål och åtgärder. Utan dem är vårt arbete bara ord, ord, ord. Mitt betänkande kan sammanfattas i en mening: färre bilar, fler grönområden och mer vatten. Det är den enda överlevnadsstrategin för våra städer.    – Herr talman! Tack för att ni ger mig möjlighet att delta i kvällens debatt om den temainriktade strategin för stadsmiljön, en strategi som Europaparlamentet med särskilt intresse har väntat på från kommissionen. Jag vill börja med att tacka föredraganden Gyula Hegyi och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och gratulera dem till det omfattande och ambitiösa betänkande som diskuteras i dag. Jag välkomnar också bidragen från Seán Ó Neachtain och utskottet för transport och turism och från Gisela Kallenbach och utskottet för regional utveckling. Innan jag fortsätter vill jag att vi tillsammans ska glädjas över den goda nyheten att kommissionsledamöterna i fredags antog den sjunde och slutliga temainriktade strategin om markanvändning. Utarbetandet av dessa strategier har varit svårt och tidskrävande. Men nu har vi stakat ut en tydlig väg framåt för de lokala miljöfrågorna, bland dem politiken för stadsutveckling. Stadsmiljön är en viktig fråga för oss alla. I det sjätte miljöhandlingsprogrammet erkände kommissionen den roll som stadsmiljön spelar för så många EU-medborgares liv och förband sig att vidta åtgärder inom denna sektor. Stadsmiljön påverkar direkt miljoner EU-medborgares livsföring och den har också viktiga återverkningar för miljön över huvud taget. EU:s städer måste vara livskraftiga och hållbara och erbjuda en hög livskvalitet så att medborgarna kommer att vilja bo och arbeta där och företagen kommer att investera där. Icke desto mindre återstår det fortfarande mycket att göra i detta avseende. Stadsområdena främjar uppenbart den ekonomiska tillväxten och de har ett rikt utbud av allmännyttiga tjänster som också är lätt tillgängliga, som till exempel utbildning, hälso- och sjukvård och transporter. Myntets baksida är emellertid den enorma mängd problem som hänger samman med livet i staden, som till exempel miljöförsämringar, trafikstockningar, ekonomisk och social utslagning, brottslighet och utanförskap. Syftet med den strategi vi diskuterar är att främja och underlätta en hållbar stadstillväxt genom inriktning på sådana miljöfrågor som luftföroreningar, buller, intensiv trafik, utsläpp av växthusgaser, kaotisk byggnadsverksamhet, vattenförbrukning och avfallsproduktion. Det var lätt att identifiera problemen men det var mycket svårt att finna lösningar på dem. Detta gäller framför allt när målet är att finna lösningar som kan prövas och som är genomförbara och lämpliga för den oerhörda mängd olikartade förhållanden och problem som finns i de olika städerna i Europeiska unionen. Trots att Europeiska kommissionen och utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet är överens i sak är de därför inte överens om hur man ska gå vidare. Några har krävt mer lagstiftning och flera mål som kommer att leda till förbättringar. Jag kan förstå detta ur teoretisk synvinkel och jag instämmer i princip. Jag önskar att det faktiskt skulle vara möjligt för oss att gå vidare på detta sätt. Tyvärr är detta varken lämpligt eller genomförbart, och det finns grundläggande skäl till att ny lagstiftning inte förespråkas i strategin. Skälet är, närmare bestämt, att lösningarna måste stämma överens med subsidiaritetsprincipen, och våra städer är så olika varandra att det inte finns någon gemensam lösning för dem alla. Vi har redan rättsakter som skulle få positiva resultat för stadsmiljön om de tillämpades ordentligt. Vi har redan en lagstiftning som har en positiv inverkan på miljön och livskvaliteten i städerna. Tänk bara till exempel på all den lagstiftning vi har om luftkvalitet i omgivningen, om buller, avfall och vatten, för att nu nämna bara några av de frågor som omfattas av lagstiftning. Trots allt måste denna lagstiftning tillämpas bättre. I stället för lösningar i form av lagstiftning föreslås i strategin vägledning om hur man ska förbättra förvaltningen av stadsområdena på ett samordnat sätt och öka hållbarheten på transportområdet, vilket kommer att ingå i den grönbok om stadstransporter som förväntas antas 2007. Detta kommer att leda till bättre efterlevnad av gällande miljölagstiftning och bättre sammanhållning mellan de olika politiska och administrativa nivåerna. Alla de berörda parter som vi har rådfrågat har tydligt och upprepade gånger sagt att de föredrar denna strategi. Strategin kommer att kompletteras av andra stödjande åtgärder, som till exempel att skapa lämpliga strukturer, att utbyta erfarenheter om bästa metoder och att införa incitament inom ramen för gemenskapens strukturfonder. Medlemsstaterna bör låta stadsmiljöfrågorna ingå i de nationella program som får ekonomiskt stöd inom ramen för gemenskapens sammanhållningspolitik så att regionala och lokala myndigheter kan dra nytta av de bidragsmöjligheter som står till buds.    . – Herr talman! Som föredragande för detta betänkande för utskottet för transport och turism anser jag att de politiska initiativen i Europeiska kommissionens grönbok om energi borde integreras i en plan för hållbara stadstransportsystem, särskilt när det gäller främjande av biobränslen. Tillräckligt stöd måste ges till utvecklingen av allmänna kommunikationer som drivs med hållbara energikällor. Bara i Irland är transporten den tredje största källan till koldioxidutsläpp. Biobränslen bör utgöra 5,75 procent av vår energiförsörjning år 2010. I mitt eget land Irland ska till exempel 70 000 bilar som drivs med fossila bränslen tas ur drift. Stadskärnor där allmänna kommunikationer drivs med biobränslen kan visa hur enkelt det är att använda sådana bränslen, något som i sin tur kan öka efterfrågan från privata företag såsom taxibolag samt för privat bruk. Avslutningsvis anser jag fullt och fast att det endast är genom att politiskt integrera energieffektivitets- och miljöskyddsområdet som realistiska mål kan sättas upp och uppnås för stadsområdena.    . – Herr talman! Jag vill tacka Gyula Hegyi för hans mycket ambitiösa betänkande och för det mycket goda och fruktbara samarbetet. Som ledamot av utskottet för regional utveckling gläder det mig särskilt att se att hållbar stadsplanering och transportplanering ägnas särskild uppmärksamhet. Det är självklart att den ekologiska dimensionen måste kombineras med de ekonomiska och sociala dimensionerna i den framtida stadsplaneringen, och att den även måste omfatta skapandet av arbetstillfällen och främjandet av utbildning, kultur och idrott för både unga och gamla. Vi måste en gång för alla minska markanvändningen och återanvända tidigare exploaterad mark. Vi uppmanar medlemsstaterna och regionerna att ta hänsyn till detta när de – som de nu gör – utformar sina operationella program, för detta kommer inte bara att gagna den lokala miljön utan kommer också att vara en utomordentligt bra metod att förmedla EU-politikens mål till männen och kvinnorna på gatan, och det är verkligen hög tid att de blir medvetna om dessa mål.    . – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, särskilt till hans vilja att föra en dialog. Vad jag vill säga till honom är att jag vet att vi båda i grund och botten önskar detsamma – en miljö värd att leva i i de stora städerna och storstadsregionerna i Europeiska unionen, men det är uppenbart att våra åsikter går vitt isär när det gäller hur detta mål ska nås. Personligen anser jag att kommissionens strategi är den rätta: en temainriktad strategi och ingenting mer och inga lagstiftningsförslag, eftersom vi i alla fall inte har befogenheter att framföra några sådana. Vi kan naturligtvis offentliggöra riktlinjer om gällande bestämmelser om sådant som luft, buller, avfall och så vidare. Vi kan uppmuntra erfarenhetsutbyte och stödja det, även ekonomiskt, för vi vet att alla inte måste hålla på med att uppfinna hjulet på nytt. Föredraganden försöker rädda sin hemstad Budapest, och detta är hedervärt, men han försöker också kringgå subsidiaritetsprincipen. Han vill ha bindande rättsliga åtgärder, han vill tumma på de lokala och regionala myndigheternas befogenheter när det gäller planering och göra ingripanden på detta område. Jag måste tala om för honom att detta är fel: om man gör detta väcker man ett allmänt missnöje med EU till liv. Det finns alltså ett antal saker i betänkandet som min grupp och jag vill få ändrade. Ett exempel är miljöskyddet som även om det är viktigt inte får leda till att livet blir omöjligt för företagen. Kvaliteten på stadslivet är beroende av kvaliteten på miljön och den ekonomiska livskraften. Som jag ser det löser inte heller trängselavgifter några problem. Ja, naturligtvis finns det behov av miljövänliga transportmedel som till exempel bussar, tåg, cyklar och så vidare, men det skulle vara fel att förbjuda bilar i städerna eftersom de är ett transportmedel för personer. Detta skulle bara leda till att man uppmuntrar byggandet av shoppingcentra på grönområden och att landsbygden avfolkas, samtidigt som människor lämnar städerna, stadskärnorna blir öde och kvaliteten på stadslivet försämras. Det är heller ingen mening med att kräva sådant av städerna som de helt enkelt inte klarar av att sköta – som till exempel att till och med samla in uppgifter om den lokala användningen av biocider, och jag vill påminna Gyula Hegyi om att han i denna kategori även räknar in det medel mot loppor som jag använder på min hund! Sådant får oss att verka löjliga. Vi måste se till att subsidiaritetsprincipen upprätthålls. Det är så jag uppfattar vår roll, och detta är avsikten med våra ändringsförslag.    . – Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande Gyula Hegyi till det arbete han har utfört. Här har vi ett betänkande där man ställer de rätta frågorna och erbjuder en del goda svar. Betänkandet visar tydligt att det krävs konsekvens och samarbete, något som en del ledamöter kallar den ”integrerade strategin” och som återspeglas i Europeiska kommissionens meddelande. Vi behöver en helhetssyn för att bättre kunna förstå de utmaningar som stadsmiljön innebär, särskilt när det gäller sociala, kulturella och miljömässiga förhållanden. Jag uppskattar att ett antal grundläggande punkter framhålls i betänkandet: att utbyta bästa metoder och främja utbildningen av lokala aktörer, att kontrollera de ökande trafikvolymerna och göra en åtskillnad mellan transporttillväxt och BNP-tillväxt, att uppmuntra människor att spara energi och förbättra energieffektiviteten i byggnader, att göra det obligatoriskt för varje tätort med mer än 100 000 invånare att anta planer för hållbar stadsförvaltning och ett hållbart stadstransportsystem och slutligen att föreslå ett per capita-mål för grönområden i nybyggda stadsdelar. Jag anser emellertid att vi måste finna den rätta balansen mellan att ge instruktioner till medlemsstaterna och att överlåta åt de lokala aktörerna att ta initiativ, eftersom de genom sin förstahandserfarenhet av stadslivets realiteter har förutsättningar för innovation. Vårt mål måste faktiskt vara att skapa ett regelverk som kommer att ge upphov till lokala initiativ genom att överlåta valet av mål och lösningar till de lokala beslutsfattarna.    . – Herr talman! Ett stort tack till föredraganden för detta lysande betänkande. Jag uppskattar också hans sätt att ta upp en tanke som är mycket viktig för mig, det vill säga tanken på en ny pakt, en ny kvalitet i samarbetet mellan EU-nivån å ena sidan och EU:s stora städer å andra sidan. I EU bor 80 procent av människorna i städer. Om vi vill göra framsteg på sådana områden som bevarande av resurser, energipolitik, luftkvalitet och så vidare är det absolut nödvändigt med en närmare samordning av den politik som bedrivs i städerna och den som bedrivs på EU-nivå. Vad som behövs är alltså en bättre användning av Europeiska unionens finansiella instrument, däribland till exempel lån från Europeiska investeringsbanken. Det sista jag vill säga är riktat till er, fru Sommer: till och med guvernör Arnold Schwarzenegger och hans konservativa partikamrater har gått längre än ni. Vad han har gjort med bilindustrin i dess nuvarande form är att avslöja för hela världen vad den är, nämligen en samling skurkar som borde ställas inför rätta. Er självutnämnda roll som parlamentets ständiga lobbyist för den tyska bilindustrin är någonting som jag nästan anser vara skamligt för en person som säger sig vilja bevara naturen.    . – Herr talman! Förr i världen präglades länderna till största delen av landsbygd och städerna var ett undantag. Befolkningstillväxten och tillkomsten av stadsyrken har ändrat detta på ett dramatiskt sätt under det senaste seklet i en sådan utsträckning att den stora majoriteten av européerna nu bor i verkliga städer, i förorter och i landsbygdsområden som i stor utsträckning har urbaniserats på grund av industri, hamnar eller gruvdrift. I utvecklingsländerna, men också i delar av Europa, märker vi att sådana stadsområden fullständigt kan förlora sin livskraft på grund av trafikkaos, slumområden, föroreningar och markspekulation. Dessa städer blir outhärdliga om det inte finns rent dricksvatten, väl utbyggd kollektivtrafik med täta turer, bra avfallshantering och bra bostäder till rimliga priser eller om sjukvården, de sociala hjälpinsatserna och utbildningen är otillräckliga. Så snart det går utför med städerna kan välutbildade människor med höga inkomster flytta bort från området, men arbetare och invandrare har inget annat val än att stanna. Hittills har både den nationella politiken och EU-politiken byggt på ökningen av antalet bilar och nedskärningar av de allmännyttiga tjänsterna. Detta innebär att våra städers framtid är i farozonen. Det är rätt och lämpligt att EU:s uppmärksamhet, som ursprungligen var inriktad på jordbruksproduktionen och landsbygden, på senare år i stället har inriktats på städerna. Detta har tyvärr också haft sina avigsidor. Om kommissionens förslag från 2000 om kontraktsskyldighet för stadstransporter hade antagits utan några ändringar skulle detta ha inverkat menligt på utbyggnaden av spårvägsnät och gratis kollektivtrafik och även på skapandet av ett väl utbyggt transportnät med täta turer. Det är städerna och regionerna själva som i så stor utsträckning som möjligt bör ansvara för stadstransporter, fysisk planering, stadsutveckling, planering av öppna ytor och cykelvägar. EU kan dock tillföra mervärde på områden som till exempel forskning och utbyte och överföring av kunskap. På detta sätt kan vi kontrollera faror och missbruk, främja initiativ till förbättringar och stödja en utveckling som bättre uppfyller miljönormerna. Särskilt i de framtida medlemsstaterna Rumänien och Bulgarien återstår mycket att göra på detta område. Jag stöder Gyula Hegyi i hans kamp för transport som inte förorenar, skydd av historiska stadskärnor, ansvarsfull hantering av vattenresurserna, ekonomisk energianvändning och skydd av natursköna områden.    – Herr talman! Jag tackar Gyula Hegyi för hans betänkande, och för att ha godtagit ett antal ändringsförslag som jag har lagt fram. Jag hoppas att han även kommer att godta de ändringsförslag som min kollega Renate Sommer har lagt fram, med andemeningen att Europeiska unionen kommer som mest till sin rätt när man utbyter god praxis. Ändringsförslagen är inriktade på ett utbyte av god praxis mellan medlemsstaterna, samt mellan de lokala myndigheterna. Syftet med dessa ändringsförslag är att se till att detta riktas till medlemsstaterna, och att kommissionen inte ska göra allting åt dem. Om vi lyckas med detta kommer vi att kunna stödja de mycket goda idéerna i betänkandet som helhet. Våra väljare oroar sig med rätta över flera stadsmiljöaspekter. Vi har just haft en debatt om luftkvaliteten, och detta är mycket relevant för luftkvaliteten. Stadsmiljön omfattar emellertid mer än så, nämligen det buller som vi är tvungna att stå ut med från både grannar och fordon, från bergssprängare och så vidare. Detta är inte ett område för EU-direktiv, men vi kan utbyta bästa praxis om metoder för att åtgärda detta problem. På liknande sätt är gaturenhållningen och smutsen i våra städer en folkhälsofråga som bör finnas med på vår dagordning. Vi kan lära av varandra. Precis som man i Paris kan se att vatten spolas i rännstenen om nätterna för att den ska rengöras, finns det idéer över hela EU. Vi vill se att brotten minskar som en del av vår strategi för stadsmiljöerna, med betoning på utformande av bostadsområden där man undviker fällor där medborgare kan slås ned av lagbrytare, att vi ser till att ha säkra vägar till och från järnvägsstationer, osv. Vi måste också se till att byggandet utmed våra floder sker på ett förnuftigt sätt, så att vi undviker bebyggelse i områden som är känsliga för översvämningar samt de katastrofer detta kan leda till. I betänkandet finns många goda idéer om möjligheter att utbyta bästa praxis, vilket är vad betänkandet bör leda till. Jag hoppas att kommissionsledamoten kommer att gå vidare med betänkandet i samma anda.    – Herr talman! Jag vill tacka alla de kolleger som har bidragit till betänkandet i hopp om att det kommer att antas. Naturligtvis tackar jag särskilt dem som stödde de flesta av mina tankar. När det gäller subsidiariteten tror jag att mina åsikter är något annorlunda. Här talar vi inte om ett direktiv utan snarare om ett strategiskt förslag. Därför bör vi inte mildra våra krav vid denna tidpunkt. När det blir dags att utforma direktiv kommer vi i alla fall att ställas inför en lång förhandlingsprocess. I förbigående vill jag tala om att jag har träffat företrädare för EU-städer och lokala myndigheter och medlemmar av personalen i Eurocity som kom och besökte mig i parlamentets byggnad. Vad de förväntade sig av mig var just att bindande åtgärder skulle ingå i så stor utsträckning som möjligt så att de kan förverkliga sina miljövänliga idéer bättre med stöd av EU, eftersom det uppenbarligen finns andra intressen som måste beaktas i städerna. Det är också mycket viktigt att inte låta detta strategiska förslag slarvas bort. I en av punkterna har jag därför framfört behovet av en uppföljning av betänkandet inom ramen för ett samråd mellan institutionerna. Lyckligtvis stöddes detta förslag av alla partier i parlamentet. Därför ber jag kommissionsledamot Stavros Dimas att ge mig en möjlighet i nästa vecka eller vid någon annan tidpunkt att diskutera hur vi ska gå vidare med uppföljningen av betänkandet efter det att det har antagits av Europaparlamentet.    – Herr talman! Jag vill tacka alla talare för deras positiva och konstruktiva inlägg. Denna strategi är ett viktigt steg mot en mer hållbar stadsmiljö. Den är en reaktion på det sjätte miljöhandlingsprogrammet och ett väsenligt bidrag för att förbättra vardagslivet för EU:s medborgare. Det gläder mig att parlamentet snart kommer att anta en resolution där man erkänner att stadsmiljöfrågor är av betydelse för EU:s medborgare. Jag anser att kommissionen och parlamentet, trots vissa meningsskiljaktigheter om hur denna viktiga utmaning bör hanteras, har en gemensam ståndpunkt och förståelse för de viktigaste frågorna, nämligen innebörd och verkan. Även om kommissionen anser att en strategi baserad på vägledning, incitament och spridning av bästa praxis är rätt väg framåt, kommer den emellertid att övervaka strategins effektivitet och genomföra översyner då och då, för att se hur strategin bidrar till att hantera denna viktiga utmaning. Kommissionen kommer att meddela parlamentet resultaten av denna övervakning. Jag hoppas att parlamentet kan anta en resolution som stöder strategins syften och mål.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum på tisdag kl. 11.30.    – Städerna spelar en nyckelroll för att skapa välstånd och den ekonomiska, sociala och kulturella utvecklingen är en drivkraft för tillväxt och sysselsättning. Effektiv stadsplanering, pragmatisk utveckling av stadsmiljömodeller och verktyg som främjar samordning samt ett utbyte av bästa metoder hjälper städerna att skapa hållbar utveckling och att göra ekonomiska, sociala och miljömässiga utmaningar förenliga, och de bidrar dessutom till EU-medborgarnas hälsa och välbefinnande. Dessa insatser, som bygger på en allsidig politik med tydliga, konkreta och mätbara mål och ramar, måste vara hållbara och framtidsinriktade och stödjas genom lämpliga EU-bidrag. För stadsmiljön – som är en stor, omfattande och ständigt föränderlig fråga – krävs det en flexibel strategi, och därför måste tonvikten läggas på forskning som skulle kunna ingå i det sjunde ramprogrammet för forskning. Bland de många olika prioriterade målen finner vi några av de viktigaste utmaningarna. En av dessa är att besluta om åtgärder för att minska markanvändningen och särskilt att begränsa bebyggelsen i grönområden och utöka bebyggelsen på tidigare exploaterad mark i städernas utvecklingsprogram i syfte att skydda de gröna ytorna. Hållbar kollektivtrafik i städerna, successivt införande av miljövänliga transportmedel och tekniker och främjande av kollektivtrafik och icke-motoriserade transporter i stället för privatbilar är bara några exempel på de främsta prioriteringarna.    – Tillsammans med parlamentet och rådet utarbetar kommissionen flera strategier i syfte att ge vägledning och sprida bästa praxis. Det är en utmaning att se till att den europeiska strategin för stadsmiljö tas på allvar. De ekonomiska intressena inom ramen för stadsplanering och utveckling av stadsmiljöer är sådana att det kommer att krävas mer än bara förslag för att se till att det vi nu gör leder till säkra, beboeliga städer i framtiden. Snarare än att strategin ska omfatta ett påstående om att grönområden är viktiga för utformandet av stadsmiljöer anser jag att det är bättre att konstatera att vi behöver omkring 15 procent grönområden i stadsområden, eller ett visst antal meter per 1 000 invånare. Bara genom ett verkligt mål som är starkt förankrat kan man värja sig mot markhungriga exploatörer. I min valkrets finns ett bostadsområde som ägs av allmännyttan och som byggdes för 30 år sedan. Området är planerat på liknande sätt som det som anges i denna strategi. Det omfattar ett stort grönområde, och vägar och lokal infrastruktur är enkla att få till stånd. Området har varit en modell för god praxis, och har varit till stor nytta för samhället. Detta område hotas emellertid av stadsplanerare som hoppas på att få bygga hus där. Endast med hjälp av en strategi för stadsmiljö, där faktiska procenttal anges, kan man skapa tillräckligt med grönområden i städerna och undvika att de grönområden som för närvarande finns försvinner.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0280/2006) av Markus Ferber för budgetkontrollutskottet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2004: Avsnitt I – Europaparlamentet (N6-0027/2005 – C6-0357/2002 – 2005/2091 (DEC)).    . – Herr talman, mina damer och herrar! Kanske jag redan från början bör påpeka att det, i det betänkande som vi ska diskutera och som vi kommer att rösta om i morgon, står att vi beviljar parlamentets talman ansvarsfrihet, och därför anser jag att det är synnerligen beklagligt att parlamentets talman inte är närvarande vid våra överläggningar i dag. Jag vill påpeka att han har en särskild skyldighet att vara närvarande. Även om vi faktiskt hade avslutat ansvarsfrihetsförfarandet för parlamentets budget för 2004 redan i april fick man vid en noggrann läsning av lokaltidningen här i Strasbourg upplysningar som i fråga om dramatik verkligen är oöverträffade. Även om staden Strasbourg redan i november 2005 informerade parlamentets administration om att staden måste fortsätta att föra förhandlingar om de två byggnaderna – kända som IPE 1 och IPE 2 – med en nederländsk pensionsfond anser jag det är oacceptabelt att både parlamentets administration och presidiet pressade på köpeförhandlingarna, och det var bara vårt eget initiativ som förhindrade att affären gick igenom. Vad vi har lyckats få fram genom att undersöka detta är faktiskt en ganska intressant historia – och jag vill koncentrera mig på detta under den lilla tid som jag har kvar för mitt anförande. År 1979, när direktvalet infördes, bedömde Europaparlamentet att det behövde kontorsutrymme. Detta kan man inte göra några invändningar mot. Parlamentet bad staden Strasbourg att ställa sådana lokaler till förfogande – och detta kan man inte heller göra några invändningar mot. Staden Strasbourg bedömde att den inte hade råd med detta själv och därför gav den en tredje part, den nederländska pensionsfond som jag har nämnt, i uppdrag att bygga ett kontorskomplex. Resultatet av detta blev en andrahandsuthyrning som ledde till att vi till staden Strasbourg betalade mellan 30 och 60 miljoner euro mer i hyra än staden i sin tur betalade till pensionsfonden – och de olika summorna beror på vilken undersökning man utgår ifrån. Detta skedde trots att parlamentets budgetutskott och kvestorerna 1980 hade krävt att man från och med då inte skulle betala mer till staden Strasbourg än den själv betalade till pensionsfonden. Parlamentets presidium gjorde 1983 en förnyad bedömning av rimligheten i den hyressumma som betalades och utarbetade ett nytt beräkningssystem som bygger på jämförbarhet. Utifrån detta system beräknades hyran på nytt, och eftersom inflationen i Frankrike var som högst på 1980-talet ville staden Strasbourg att hyran skulle indexeras, låt vara utan någon tidsbegränsning. I det betänkande som jag har äran att lägga fram i dag har detta lett oss till två grundläggande slutsatser. Den första är att den administration som förvaltar denna underbara byggnad, Europaparlamentet, senast från och med 1983 slutade göra någonting åt de hyresavtal som ingåtts med staden Strasbourg. Detta är oacceptabelt, och för att ge ett mycket specifikt exempel är en av konsekvenserna av införandet av euron att indexeringen har blivit meningslös. Den andra slutsatsen – och detta är någonting som jag vill tala i klartext om – är att staden Strasbourg, som förser Europaparlamentet med ett hem, inte på något sätt har gett exempel på gott och förtroendefullt samarbete mellan institutionen och staden. Det har fastställts i alla våra revisioner att det inte har förekommit vare sig korruption, bedrägeri, vanskötsel eller förskingring av medel. Jag beklagar verkligen att den ledamot som har blivit känd för att sitta här med gasmask och påstå att platsen stinker av korruption inte är närvarande. Det var inte vår uppgift att bedöma om det var klokt eller inte att fastställa i EU-fördragen var parlamentet ska ha sitt säte. Det finns en kvinnlig ledamot som bor i Bryssel och som utan tvivel har det eländigt på vandrarhemmet när hon kommer till Strasbourg. Jag beklagar verkligen att inte heller hon är närvarande, för att nu inte nämna att hon inte har lämnat något som helst bidrag till betänkandet. Vad vi anmodades att göra var att gå igenom vad som hade hänt i det förflutna, och det är vad vi har gjort. Jag riktar ett varmt tack till alla de ledamöter som har medverkat i detta. Vi anmodades dock inte att avgöra var Europaparlamentet bör ha sitt säte, vilket är en fråga som överlåts åt stats- och regeringschefernas oändliga visdom, och jag är säker att vi alla vet att frågan är trygg i deras händer. Därför framför jag nu ett stort tack till alla som har medverkat i detta. Samtidigt beklagar jag att det fanns så många som försökte förvandla detta till en mediekampanj, dock utan att delta i det verkliga arbete som utfördes av arbetsgruppen och i budgetkontrollutskottet. Trots alla dessa påpekanden och med vissa förslag inför framtiden beviljar vi ansvarsfrihet för 2004. Vi kommer dock att diskutera den fortsatta utvecklingen i framtida betänkanden om och när detta blir nödvändigt.    – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden Markus Ferber. Den huvudsakliga slutsatsen av utredningen om anklagelserna gällande de två byggnaderna i Strasbourg är att det inte finns några tecken på olagliga handlingar. I den bemärkelsen var anklagelserna således ogrundade. Det finns emellertid ett antal uppgifter som har framkommit och som, även om de inte är olagliga, bör betonas här i dag. Den första är att det verkligen har skett en orimlig hyresinbetalning motsvarande mellan 32 miljoner euro och så mycket som 60 miljoner euro. För det andra har staden Strasbourg agerat med trolöshet mot huvudman genom att göra sådant som den visste att parlamentet aldrig skulle ha godtagit, såsom att behålla en del av hyresinbetalningen, samt att förhandla om en minskning med 29 miljoner euro av köpesumman. För det tredje har också Europaparlamentets administration varit bristfällig. Under den långa perioden på 30 år har den nämligen brustit i sin omsorgsplikt att se till att den hyra som betalades till staden Strasbourg för de två byggnaderna inte var orimligt hög. Slutligen var Europaparlamentet självt inte enigt i denna fråga, för hur kan man annars förklara att budgetkontrollutskottet informerades om anklagelserna mer än en månad senare än parlamentets presidium? Hur kan man annars förklara att vårt presidium, till och med medan utredningen pågick, fortsatte att förhandla om köpet av byggnaderna, och att det därigenom undergrävde själva utredningens politiska auktoritet? Även om ingen av dessa punkter utgör olagliga handlingar kan de definitivt inte tolereras, och än mindre upprepas.    – Herr talman! I dag ska jag inte att tala i egenskap av officiell skuggföredragande för PSE-gruppen, så jag kommer inte att använda min tre minuter långa talartid. Jag vill bara säga att jag stöder slutsatserna i Markus Ferbers betänkande. I betänkandet hävdar man att det i själva verket har skett ett löftesbrott mellan staden Strasbourg och denna institution. Det är något som jag helhjärtat kan stödja. Två offentliga institutioner som hanterar offentliga medel borde uppträda på ett sätt som inte bara är lagligt, utan också etiskt och moraliskt godtagbart. Efter att ha deltagit i denna arbetsgrupp anser jag att en av parterna i trepartsavtalet konsekvent har agerat i enlighet med dessa etiska principer, medan en annan part – nämligen staden Strasbourg – inte har gjort det. Jag har under min korta tid i parlamentet blivit känd som en av ledarna för anti-Strasbourgkampanjen. Jag är inte van vid att använda ord som ”anti-”, för i grunden är jag inte förtjust i hur det klingar. Jag har gjort mitt yttersta för att undvika att blanda ihop diskussionerna om parlamentets säte med diskussionerna om huruvida skattemedel har använts väl. Jag vill i dag förklara för parlamentet att de enda personer som konsekvent har blandat ihop dessa två debatter för det första har varit Strasbourgs borgmästare, som när hon talade till oss under sin utfrågning påminde oss om att en sådan debatt i själva verket var relativt riskfylld, eftersom Alsaceregionen har en mycket symbolisk innebörd. Jag är fullständigt övertygad om att detta är sant, och jag instämmer till fullo. Därför vill jag använda denna korta tid av sammanträdet i dag till att fråga staden Strasbourg – om det den påstår verkligen är sant, och om den verkligen anser att denna region förtjänar att hedras – hur det kommer sig att staden sedan 1979 ständigt har agerat på ett sätt som, för att uttrycka mig milt, strider mot detta syfte? Detta är två offentliga institutioner som försöker göra det bästa för sina medborgare. Jag står här, eftersom jag vill försäkra mig om att de pengar som de nederländska medborgarna betalar in till EU:s konto spenderas väl. Jag vill bara påpeka att dessa pengar enligt föredragandens betänkande inte har spenderats väl, och att detta i själva verket har varit, för att uttrycka mig milt, …    . – Herr talman! Ansvarsfrihetsförfarandet för 2004 präglades förvisso av en egendomlig händelseutveckling. Om det inte hade varit för en tidningsartikel som publicerades precis före ansvarsfrihetsdebatten och som fäste uppmärksamheten på den kompensation som ingick i köpet av två nya byggnader i Strasbourg, skulle vi antagligen helt enkelt ha beviljat ansvarsfrihet i april. Så snart betänkandet blev offentligt reagerade administrationen på ett alltigenom lämpligt sätt genom att ställa in köpet av dessa två byggnader. Jag måste också säga att budgetutskottet reagerade mycket adekvat genom att omedelbart inrätta en intern undersökningskommission för att granska alla sidor av ärendet. Jag kan bara säga att Markus Ferber har spelat en lysande roll i denna process och i denna undersökningskommission, och för detta är han värd all erkänsla. Undersökningskommissionen har också utfört ett bra arbete på kort tid. Med risk för att upprepa mig vill jag säga att den slutsats som jag i likhet med andra har dragit är att det fanns ett förtroendefullt förhållande mellan två offentliga institutioner, mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet, ett förhållande som till följd av denna fråga har skakats rejält. Att de båda offentliga institutionerna skaffar sig vinster bakom ryggen på varandra är oursäktligt eftersom det fortfarande handlar om skattebetalarnas pengar. I juridiskt avseende är allt dock vattentätt, och det finns alltså inte mycket att göra åt saken. Enligt min uppfattning är det en riktig slutsats som dras i Ferberbetänkandet, nämligen att köpet av byggnaderna, som är underkastat en rad villkor, fortfarande är det bästa alternativet för skattebetalarna – under förutsättning att priset är rätt och vi köper mark och byggnader samtidigt. Jag stöder denna åsikt och jag tror att detta kommer att ske inom kort. Jag vill också påpeka att detta köp av byggnaden inte har något som helst samband med frågan om parlamentets säte. Som Markus Ferber redan har sagt skulle ett beslut av regeringscheferna kunna ändra på detta. Parlamentet kanske har sin egen uppfattning, men det har inga befogenheter för att ändra på någonting. Vad som är viktigt är skattebetalarnas intressen. Om priset är rätt tror jag att det skulle vara billigare att köpa än att fortsätta att betala hyra, både i det långa loppet och på relativt kort sikt. Frågan om ansvarsfrihet handlar alltid om det förgångna. Bortsett från byggnaderna innehåller betänkandet också en hel lista med intressanta punkter med rekommendationer inför framtiden. Det innehåller nyttiga rekommendationer om de kontrakt som parlamentets assistenter måste få och även om de nya möjligheter som kommunikationstekniken erbjuder oss, någonting som jag själv dagligen bemödar mig om att sätta mig in i. När det gäller de allmänna slutsatserna kan jag bekräfta att min grupp i stort sett stöder Markus Ferbers åsikter.    . – Herr talman! Jag vill lyfta fram två avsnitt i Markus Ferbers utmärkta betänkande: fastighetspolicyn och den frivilliga pensionsfonden. Jag börjar med fastighetspolicyn som alla talare har haft någonting att säga om. Här har vi nu framför oss ett andra betänkande som ett resultat av denna artikel i pressen. En speciell arbetsgrupp inrättades, och i den anser jag att vi alla arbetade mycket hårt och bra tillsammans och försökte ge Markus Ferber största möjliga stöd. Slutsatserna är därför identiska över hela linjen, och de flesta ledamöterna har citerat dem. Vi har inte kunna konstatera några olagliga handlingar eller korruption, men vad vi faktiskt vet är att Europaparlamentet under de senaste 20 åren har betalat staden Strasbourg mycket mer än förväntat i hyra, minst 32 miljoner euro och antagligen mer, mellan 42 och 60 miljoner euro. En annan sak som är oacceptabel enligt min uppfattning är att staden Strasbourg vid ett tillfälle fattade det ensidiga beslutet att lägga undan 11 miljoner euro under denna period, vilket staden sa var för att skydda sig mot risken för att parlamentet skulle komma att lämna sina lokaler i Strasbourg. Detta agerande har skakat förhållandet mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet allvarligt, och det kommer därför inte som någon överraskning att detta har blåst liv i hela debatten om parlamentets säte. Jag är medveten om att detta inte är vad betänkandet om ansvarsfrihet handlar om, men jag anser att parlamentet i en rekommendation till rådet äntligen bör bestämma sig och säga om det vill fortsätta att ha sitt säte i denna stad eller inte. Avslutningsvis vill jag nämna den frivilliga pensionsfond som är ett annat viktigt inslag i Markus Ferbers betänkande. I slutet av 2004 hade fonden ett försäkringsunderskott på inte mindre än 43 miljoner euro, en summa som dessbättre minskade till 28 miljoner euro i slutet av 2005. Jag vill rikta uppmärksamheten mot ändringsförslag 5, där det uttryckligen sägs att parlamentet självt aldrig kan göras ansvarigt för detta underskott. Det är en frivillig pensionsfond som sköts av förvaltare. Därför är det förvaltarna som bör få skulden för eventuella underskott, inte parlamentet eller skattebetalarna. Det är förvaltarna som bär ansvaret för den oetiska, eller felaktiga, förvaltningen av enorma belopp.    . – Herr talman! Jag vill tacka Markus Ferber för hans arbete, särskilt för att han har lyckats utarbeta ett betänkande som är vederhäftigt och sakligt formulerat trots att det bygger på bristfällig information. I samband med debatten om ansvarsfrihet kommer jag att tänka på en rad allmänna kommentarer om kontrollsystemet och metoden för att kontrollera genomförandet av Europeiska unionens budget. Jag konstaterar med beklagande att kontrollsystemet är ganska allmänt och ytligt. Det talas mycket om huvudböckers pålitlighet, antalet felaktigheter och bristerna i kontrollsystemet. Allmänna påpekanden av detta slag upprepas gång på gång, men i själva verket har vi inte någon fullständig insikt i hur unionens budget genomförs. Sådana frågor som till exempel byggnaderna i Strasbourg och dessförinnan Eurostat-affären och liknande oegentligheter har en tendens att spåras upp av pressen. I detta avseende är kontrollsystemet inte till någon hjälp. Systemet måste omprövas för att det ska bli mer målinriktat och specifikt och kanske mera likna det system som används av de nationella tillsynsmyndigheterna, ett system som är mer effektivt än unionens system.    – Herr talman! Jag är evigt tacksam mot denna förnäma institution för att ha beviljat mig snåla en och en halv minut för att kommentera ansvarsfriheten när det gäller budgeten för 2004. Låt oss, mot bakgrund av att parlamentet i betänkandet beskrivs som ”det demokratiska representativa organet inom Europeiska unionen”, klarlägga hur lite parlamentet förtjänar denna beskrivning. Vi har inga debatter inom denna institution, utan strikt kontrollerade och iscensatta talartider utan möjlighet att replikera; härav den tomma kammaren denna kväll. Vi går rätt och slätt igenom förslagen i vad som är en blek skugga av ett parlament. Parlamentet agerar som fikonlöv för att ge sken av demokratisk anständighet, men har i själva verket har utformats för att vilseleda EU:s folk att tro att de har något att säga till om i förvaltningen av det så kallade EU-projektet. Det kan inte finnas något bättre exempel på detta än den framställning med en miljon underskrifter, där man krävde ett slut på denna ytterst meningslösa och löjligt dyra månatliga pilgrimsfärd till Strasbourg. Samtidigt som parlamentet ignorerar denna begäran från det folk som vi förväntas företräda, överväger det på allvar att köpa dessa byggnader och därigenom permanenta denna bisarra ordning. Det är mycket bra att man i betänkandet ifrågasätter staden Strasbourgs pålitlighet, men sanningen är den att staden …    – Herr talman! Jag vill bara påpeka att Jeffrey Titford från UK Independence Party just har framfört ett av de mest passionerade argumenten för en europeisk konstitution: han stödde initiativet från de en miljon européerna, och detta kan endast bli rättsligt bindande om vi har en konstitution. Jag vill göra tre påpekanden. Först och främst vill jag gratulera Markus Ferber till ett utmärkt betänkande. Det var en bra idé att skjuta upp betänkandet om ansvarsfrihet till följd av otydligheterna kring förbindelsen mellan staden Strasbourg och Europaparlamentet. Jag stöder betänkandets innehåll till fullo, samt hur det har författats. Vi behandlade detta i budgetkontrollutskottet, där betänkandet antogs med 25 röster för och endast en röst emot. Den andra punkten handlar om att lägga skulden på den andra parten. Sanningen är den att båda parter ska klandras: dels parlamentets administration, som kanske har varit en aning naiv, och dels staden Strasbourg. Detta kan inte förnekas. Jag håller med Edith Mastenbroek och Simon Busuttil, som sa att staden Strasbourg hade samarbetat med oss på ett trolöst sätt. Mitt förtroende för denna stads agerande har minskat. Min slutliga punkt gäller huruvida detta betänkande och frågan om Europaparlamentets säte har något samband med varandra. Det är de inte, men samtidigt handlar det om hur vi använder våra medel. Som i ett äktenskap är det viktigt att tala om känsliga frågor. Jag inser till fullo att detta är en känslig fråga, men vi måste komma ihåg att det inte enbart handlar om hyran. Sanningen är den att vår resa hit varje år kostar 209 miljoner euro av skattebetalarnas pengar. Detta är slöseri, och jag stöder den idé som har förts fram i kampanjen ”oneseat.eu” om att endast ha ett säte. Låt oss öppet tala om detta och låt oss försöka hitta en lösning, men det bör ske vid sidan om detta betänkande.    – Herr talman! Jag vill gratulera vår föredragande och budgetutskottets arbetsgrupp för deras förtjänstfulla behandling av denna fråga. En sak som har blivit uppenbar och som man även får en känsla av under dagens sammanträde, är att de som vill ha öppenhet ofta, när det kommer till kritan, inte vill att uppgifterna ska komma ut och – som föredraganden har observerat – ibland visar det sig att uppgifterna inte är riktigt så skandalösa och inte riktigt så extraordinära som de hade velat se i tidningarna. Budgetkontrollutskottet, föredraganden och arbetsgruppen har dock erhållit dessa handlingar på ett korrekt sätt och de står för dem. Jag gratulerar dem hjärtligt till de resultat som har offentliggjorts. Jag har ingen större lust att återigen ta upp hur motbjudande det var att så mycket var påklistrat under denna debatt. Alla har en åsikt om Strasbourg, om Bryssel och om andra saker och det gör det svårare att utföra arbetet på ett lämpligt sätt. Jag anser att det har utförts ganska bra och att Ferberbetänkandet förtjänar vårt stöd. Vad kan vi dra för lärdomar av detta? Till att börja med hade våra egna handläggare, vårt eget presidium – som jag tror att vår nuvarande ordförande är ledamot av – tillgång till information som inte överlämnades till oss vid en tidpunkt då Markus Ferber redan arbetade med sitt betänkande. Detta är inte godtagbart och det måste ske förändringar här. I framtiden måste man kräva att saker och ting sköts på ett annat sätt, annars måste vi värna om våra egna intressen. För det andra: en annan lärdom som jag anser att vi kan dra av det som Markus Ferber har skrivit är att man bör kräva av parlamentets ledning att den ser över gamla avtal i stället för att vänta i tusen år på att något annat dyker upp. Man får inte tillåta att detta sker. För det tredje menar jag att alla dem som anser att den rådande debatten om fastighetspolicyn i Strasbourg kan kombineras med diskussionen om ”ett säte” först bör vara säkra på – vilket jag inte är – hur saker och ting ligger till när det gäller parlamentets principer i förhållande till de andra platser där det håller sammanträden.    – Herr talman! Jag vill använda mitt minutanförande till att tala om punkt 88 angående pensionsplanen för Europaparlamentets ledamöter, och hur dessa inbetalningar sker. För det första beklagar jag djupt att vissa kolleger här i parlamentet har förtalat andra kolleger. De som har stått för detta förtal är inte närvarande under denna debatt, och de har inga bevis. Det är skandal att de kan gå till pressen och försöka skapa sig ett namn genom att förtala ledamöter av parlamentet. Låt dem lägga fram bevis innan de går runt och uttalar sådana saker. Jag har inga invändningar – och jag har inte heller hört några invändningar – mot att våra inbetalningar till pensionsplanen dras direkt från våra bankkonton. Det är helt och hållet i sin ordning. Men man bör ha i åtanke att parlamentet uppenbarligen är tvunget att rekrytera fem extra heltidsanställda för denna uppgift, till en årlig kostnad av 400 000 euro, i syfte att kontrollera att rätt belopp har överförts från alla de nationella bankkontona till den centrala potten. Detta på grund av att vissa banker tar ut bankavgifter för överföring av pengar, medan andra inte gör det, så beloppen kommer att variera. Eftersom 13 av våra medlemsstater dessutom inte har euro som valuta kommer de månatliga betalningarna även att variera till följd av fluktuationer i de nationella valutornas växelkurser gentemot euron. Allt detta innebär mycket stora utgifter, och vi bör hålla huvudet kallt och avstå från förolämpningar.    – Herr talman! Jag har suttit längst i Europaparlamentet och jag är den ledamot som har rest mest till Strasbourg. Jag var ledamot av budgetutskottet och av ordförandekonferensen när majoriteten beslutade att sekretariatet skulle vara beläget i Luxemburg och att sammanträdena skulle hållas växelvis i Strasbourg och Bryssel. Jag röstade för Strasbourg så jag förespråkar inte en hållning som är kritisk mot Frankrike. Man har nu samlat in en miljon underskrifter så att vi kan få ett enda säte. Detta är ett slående uttryck för gräsrötternas åsikter. Vi vill inte längre slösa med skattebetalarnas pengar och med parlamentsledamöternas och de anställdas tid. Vi bör därför göra vad vi kan för att möta medborgarnas kritik. När vi fastställer sammanträdeskalendern för 2008 kan vi bestämma att vi sammanträder varje tisdag i den stad där kommissionen sammanträder. Vi skulle kunna få en rapport om dagens beslut och hålla alla omröstningar som kräver absolut majoritet. På så sätt skulle behovet av att flytta mellan de två städerna minskas drastiskt. Balen skulle hållas i statsministerns hov och man skulle tvingas att inrätta en enda arbetsplats. Detta är något som vi kan göra själva utan att bryta mot EG-fördraget. Vi kan också sända ett budskap genom att inte köpa nya byggnader just nu. Jag har lagt fram ändringsförslag 9 för att förhindra eller skjuta upp köpen. Ingen har haft fantasi nog att föreställa sig att Strasbourgs kommun vinner ekonomiskt på Europaparlamentet och EU:s skattebetalare. Denna idé har inte uttryckts vid något sammanträde som jag kan komma ihåg och jag kommer inte att anklaga nuvarande eller före detta generalsekreterare för att ha varit försumliga. Man måste kunna förvänta sig att offentliga myndigheter är ärliga och att de är lojala mot varandra. Jag har dessutom förstått att Strasbourg inte har brutit mot lagen. I så fall måste lagstiftningen ändras så att offentliga myndigheter blir skyldiga att informera om när de gör affärer med varandra. Här i parlamentet är vi emellertid inte tvingade att köpa byggnader från Strasbourgs kommun. Vi har tillräckligt många byggnader och nu måste vi komma överens om att kräva en enda arbetsplats.    – Herr talman! Jag vill gratulera Markus Ferber till hans sätt att lägga fram ansvarsfriheten och betänkandet och till hans arbetsmetoder. Jag – som bara är ledamot av budgetkontrollutskottet – vill också varmt tacka ledamöterna från min grupp, dvs. Simon Busuttil, Alexander Stubb och Ingeborg Grässle, för det utmärkta samarbete vi har haft med Markus Ferber, inte minst under de förberedande sammanträdena i PPE-DE:s arbetsgrupp. Markus Ferber har lagt fram ett kritiskt betänkande – kritiskt mot byggnaderna och mot en rad tjänster, samtidigt som han är rättvis. Det innehåller en rad sunda rekommendationer om hur man kan göra förbättringar. Ett betänkande om ansvarsfrihet måste till exempel användas för att kontrollera parlamentets egen ekonomi och budget mer effektivt. Jag behöver inte säga att han riktade tillräckligt mycket uppmärksamhet mot byggnadsfrågan, problemet med Strasbourgs kommun. Han skrev fullständigt tydligt, men också rättvist, att man ibland till viss mån kan skylla på parlamentet och inte bara på de andra parterna i konflikten. Samtidigt som vi nederländska kristdemokrater ansluter oss till Ferberbetänkandets huvudinriktning när det gäller användandet av parlamentets budget för 2004, så som den utarbetades och antogs i budgetkontrollutskottet, vill jag dock göra några observationer som inte har att göra med Ferberbetänkandet, inte minst därför att föredraganden har gjort ett utmärkt arbete när det rör Strasbourg. I morgon, i budgetutskottet, kommer vi att diskutera ett möjligt köp. Det är uppenbart att mitt parti är emot detta, inte minst med hänsyn till det faktum att den diskussion som hålls om detta ämne – och jag behöver bara hänvisa till Alexander Stubbs ord, som jag instämmer i – i själva verket bör hållas före fastighetsköp. Dessutom kan parlamentet egentligen inte diskutera detta förrän om två år, under ansvarsfriheten för 2006, vilket inte ger mig intrycket att saker och ting sköts på rätt sätt. Jag har också ytterligare en kommentar om detta köp, som handlar om eventuell förekomst av asbest. Miljöaspekterna har inte diskuterats tillräckligt i detta sammanhang. Samtidigt som jag återigen skulle vilja gratulera Markus Ferber så kan vi inte stödja köpet av byggnaden för tillfället med hänsyn till de frågor som jag har nämnt.    – Herr talman! Jag vill tacka föredraganden, Markus Ferber, för hans arbete och för den dynamik som han ingöt i arbetsgruppen, budgetkontrollutskottet och budgetutskottet. Vi stödde emellertid inte vissa av hans slutsatser i utskottet helt och hållet eller hans beslut att återigen ta upp vissa frågor, vilket enligt min åsikt delvis har lett till att de tidigare slutsatserna, som var tydliga, nu har blivit otydliga. Detta skulle bli något av ett förvaltningsgodkännande för parlamentet, men den information som Strasbourgs kommun tydligen har gett pressen om den vinst man hade gjort med hänsyn till det pris som parlamentet hade betalat – genom att använda någon form av mellanhandsavtal som man aldrig förklarade – gjorde detta till något mycket intressantare, som har gett oss en del viktiga erfarenheter. Arbetsgruppen kom fram till att saken sköttes på ett lagligt sätt och att det också var gängse förfarande i samband med denna typ av fastighetsavtal, vilket jag även anser gäller för den olämpliga användningen av faktiska mellanhänder. Man måste bekräfta att mellanhänderna verkligen förtjänade sina pengar. Om det fanns för mycket förtroende på en sida och brist på hederlighet på den andra menar jag att vi, i egenskap av parlament, har lärt oss att inte ha en så stark tro på andra institutioners hederlighet. Detta ärende är därför välkommet om det kan ingjuta en större medvetenhet om de risker och faror som finns när det gäller fastighetsaffärer och om vi därigenom kan – och jag anser att det är vårt mål – undvika sådana obehagliga överraskningar i framtiden, eftersom de gör det svårare för parlamentet att ha det nödvändiga förtroendet för våra egna säten. När det gäller de två andra frågorna som återigen har kommit med i kölvattnet – pensionerna och parlamentets säte – bekräftar jag att jag delar den åsikt som har uttryckts flera gånger i parlamentet om att detta inte är den lösning som föreslås av majoriteten.    – Herr talman! Jag vill också tacka Markus Ferber för att han har utfört ett utmärkt arbete med uppföljningen i ett sammanhang som inte bara var rättsligt komplicerat utan också understundom turbulent. Jag är naturligtvis tacksam mot budgetkontrollutskottet för att man har genomfört undersökningarna i syfte att sprida lite ljus över vår debatt. Samtidigt som jag för min del uppriktigt beklagar det klumpiga sätt som Strasbourgs kommun har skött detta ärende på har jag lärt mig två saker. För det första handlar det om hur vårt parlament drivs: som föredraganden påpekar måste vi framöver vara mer noggranna när det gäller den rättsliga ställningen för våra avtal, även när de är komplicerade. Det andra jag har lärt mig är mer grundläggande och politiskt till sin karaktär. Det rör emellertid fortfarande ansvarsfriheten. Jag hoppas att beviljandet av ansvarsfrihet gör det möjligt för oss att en gång för alla stoppa de ständiga, förvirrade försöken att rikta uppmärksamheten tillbaka på kostnaderna för sätet i Strasbourg, vilket har bestämts genom fördragen och genom stats- och regeringschefernas klokhet, som Markus Ferber påpekade. Om vi inte lyckas med detta föreslår jag två lösningar: antingen repatrierar vi alla organ inom Europaparlamentet, som är den främsta demokratiska institutionen, och då får vi bara ett säte som en av ledamöterna har sagt. Det minsta vi annars kan göra är att genomföra en revision för att fastställa kostnaderna om vi sprider alla EU:s institutioner och organ över hela EU och dra slutsatser av detta.    – Herr talman! Jag vill också ha 25 procent extra talartid. Omstuvningen av denna fråga i och med hyresavtalet för byggnaden i Strasbourg – som har pågått i 28 år – gör mig mycket betänksam. Jag känner tvivel – tvivel som inte försvinner – när det gäller kompetensen hos dem som förvaltar parlamentets byggnader och hur viktigt det är att få valuta för pengarna för dem som förvaltar finanserna. Under 28 år har de ansvariga i parlamentet inte kontrollerat om hyresavtalen fortfarande var förmånliga – inte ens när de ursprungliga kapitalkostnaderna hade skrivits av eller när man 1997 i Amsterdamfördraget angav att Strasbourg skulle bli vårt säte, för det var senast vid denna tidpunkt som det blev nödvändigt att bedöma den aktuella risken. År efter år har vi betalat för hög hyra, vilket avsevärt har skadat parlamentet och EU:s skattebetalare. Hyran har uppgått – vilket t.o.m. den granskare som har arbetat på uppdrag av Frankrike har medgett – till minst 28–32 miljoner euro. Vem är i själva verket ansvarig för detta? Varför har parlamentets internrevisorer inte skött sitt arbete? Ingen besvarar dessa frågor och det gör mig vansinnigt arg. Jag, precis som alla andra ledamöter i kammaren, kommer att se till att dessa frågor följs upp och att de inte glöms bort. I morgon ska vi frigöra 80 miljoner euro för köp av dessa byggnader som vi faktiskt har betalat för flera år sedan. Vi får t.o.m. en byggnad på köpet utan att vi vet vilket långsiktigt ansvar detta för med sig. Man har lappat ihop ett avtal under avsevärd tidspress utan att förhandla om köpeskillingen med hänsyn till vad som har hänt tidigare. Om detta avtal inte är bättre eller sämre än sina föregångare kommer det att bli föremål för ytterligare en debatt i parlamentet inom den närmaste framtiden.    . – Herr talman! Jag vill bara påpeka – med tanke på vad jag sa i mitt anförande när ni inte var här – att jag förväntar mig att parlamentets talman är närvarande nästa gång vi diskuterar ansvarsfriheten för parlamentet.    – Vi ska informera honom om denna begäran. Jag vill bara påpeka att parlamentets talman just nu leder ett sammanträde i presidiet. Det är den förklaring jag kan ge er. Parlamentets talman har inte förmågan att befinna sig på flera platser samtidigt. Han är inte allestädes närvarande som Leopoldo Fregoli. Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6–0255/2006) av Christa Prets för utskottet för kultur och utbildning om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om gränsöverskridande rörlighet inom gemenskapen i utbildningssyfte: Europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet (KOM(2005)0450 – C6-0291/2005 – 2005/0179(COD)).    – Herr talman! Jag vill än en gång tacka kulturutskottets föredragande Christa Prets för hennes engagemang och konstruktiva arbete, däribland de åtskilliga långa mötena med mina tjänsteenheter och med rådets tjänsteenheter. Låt mig också av liknande skäl uttrycka min tacksamhet till utskottet för sysselsättning och sociala frågor, och särskilt till föredraganden Sepp Kusstatscher. Tack vare deras politiska vilja, flexibilitet och förhandlingsförmåga har vi kunnat enas om en tillförlitlig kompromisstext. Låt mig först nämna huvudmålen med detta förslag från kommissionen. Syftet med stadgan är att fastställa gemensamma principer för att alla former av rörlighet i utbildningssyfte ska bli mer ändamålsenliga och effektiva. Dessa principer omfattar kvalitativ information och vägledning till kandidater, en hållbar utbildningsplan, förberedelse, särskilt språklig förberedelse, lämpligt logistiskt stöd och handledarskapsprojekt i värdlandet. Vi vill också klargöra skyldigheterna hos samtliga berörda parter, samt garantera att utbildningen och praktikperioden ges ett rättvist erkännande och en rättvis utvärdering vid återvändandet. Vi förväntar oss att stadgan kommer att vara till stor nytta för användarna. Först och främst bör den bidra till att medborgarna blir mer övertygade om att rörligheten är användbar och att den genomförs på ett tillfredsställande sätt. Dessutom bör stadgan underlätta för den stora kategori av personer som befinner sig i ett annat land och som där lär sig utöva rätten att fritt röra sig och studera inom EU. Den bör ha en positiv inverkan på de berördas anställbarhet. Genom denna stadga beaktas i själva verket de viktiga faktorerna i EU:s sociala dimension: rörlighet, samt allmän och yrkesinriktad utbildning för tillägnandet av nya kunskaper och anställbarhet. Jag kommer nu till Christa Prets betänkande, som jag innerligt välkomnar. Jag vet att Europaparlamentets ändringsförslag innebär att texten nu stämmer ännu bättre överens med förslagets mål. Till exempel påpekar ni att rörligheten grundas på gemensamma värderingar och på respekt för mångfalden. Ni har utvidgat förslagets räckvidd till att även omfatta de särskilda behov som finns hos missgynnade grupper och människor med funktionshinder. Ni har bett kommissionen att uppmuntra de nationella myndigheterna och andra organisationer att använda sig av en rörlighetsstadga. Ni har insisterat på att ta fram könsspecifik statistik, och ni har också nämnt möjligheten att överföra statliga stipendier och lån till värdlandet. Av de 36 ändringsförslag som gick till omröstning i kulturutskottet var det sammanfattningsvis endast fyra som kommissionen inte kunde godta. Detta var emellertid inget förkastande av de underliggande idéerna, utan endast en följd av att frågan hamnade utanför förslagets räckvidd, eller att den täcktes av andra delar i texten. Alla resterande 32 ändringsförslag har helt och hållet införlivats, antingen ordagrant eller med hjälp av en obetydlig omformulering. Slutligen kunde Ständiga representanternas kommitté (Coreper), som ni vet, i förra veckan enas om en kompromisstext. Inte en enda medlemsstat motsatte sig texten eller vidhöll någon reservation. Detta borde underlätta en överenskommelse vid första behandlingen. Därför ber jag parlamentet att stödja texten i omröstningen. Det skulle vara en utmärkt avslutning på ett mycket effektivt samarbete mellan institutionerna. Men innan dess är jag öppen för era frågor.    . – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag är glad att vi efter långdragna manglingar har lyckats att komma överens om detta dokument och att vi dessutom har kunnat utarbeta det i god tid innan det europeiska året för rörlighet är slut, för jag tror inte att det skulle vara så klokt att lägga fram en stadga för rörlighet nästa år. Det skulle inte precis få den önskade effekten på omvärlden. För att vara mer exakt så behövs denna stadga som ett komplement till de nya utbildningsprogram som vi ska starta nästa år, i vilka vi har lagt stor betoning på kvantitet genom att vi till exempel vill ha tre miljoner för programmet för livslångt lärande senast 2012 och 80 000 per år för Leonardo da Vinci-programmet. Med hänsyn till detta får man inte nonchalera kvaliteten – den får man helt enkelt inte låta gå förlorad. Kvaliteten måste garanteras, inte bara i värdländerna där studenterna bor, utan även i deras hemländer så att man kan använda deras erfarenheter på bästa sätt när de återvänder, så att de kan skapa mervärde. Jag vill också betona att rörligheten inte bara ska göra att de blir mer anställbara. Det finns en rent personlig nytta också, därför att utbildning har ett värde inte minst genom att den är karaktärsdanande och den bör i slutändan även bidra till en större förståelse i Europa. Stadgan är avsedd för alla dem som vill slutföra en formell eller informell utbildning eller kompletterande utbildning utomlands, men det måste också finnas en viss balans, inte minst till nytta för studenterna men även för att främja användningen av Leonardoprogrammet och för att skapa fler möjligheter för företagen att ta in praktikanter. Samtidigt som jag tror att detta dokument kan sätta fart på saker och ting kommer detta att vara beroende av hur det tas emot i medlemsstaterna. Det som vi har lagt fram i parlamentet är inte rättsligt bindande så det är alltså upp till medlemsstaterna att engagera sig i saken frivilligt. Vi vet att väldigt många resolutioner antas i rådet och godtas utan diskussioner i EU eller i rådet, bara för att senare genomföras på ett otillfredsställande sätt på nationell nivå. Detta minskar helt klart ungdomarnas förtroende för vårt arbete och våra syften. Det finns emellertid en rad punkter som jag skulle vilja belysa. En del har ni redan tagit upp, herr kommissionsledamot. Det är viktigt med en rörlighetsvägledning som innehåller en första information om rörlighetsalternativ, bidrag och kontaktadresser. Det är också viktigt att de olika utbildningssystemen blir genomsynliga och jämförbara med varandra, så att ungdomarna vet vad som väntar dem i de olika länderna. Det är naturligtvis också viktigt att det finns information om erkännande av examensbevis, om ekonomiskt stöd och andra stödformer och att språkliga hinder kan avlägsnas. Möjligheten att kunna överföra bidrag – som Erna Hennicot-Schoepges redan har tagit upp – är oerhört viktig tillsammans med logistisk hjälp, försäkringar, uppehålls- och arbetstillstånd, bostad och resarrangemang, och är lika viktig som möjligheten att kunna överföra lån. Samma sak gäller för socialförsäkringen. Om ungdomarna ska våga ta detta steg och vara beredda att ge sig in i detta ”utlandsäventyr” så är socialförsäkringssystemet i deras hemland en av de saker som de måste kunna ”ta med sig”. Avsikten är att stadgan för rörlighet ska ses som en referensram för att göra rörligheten mer verksam och effektiv i och med att de personer som använder sig av den har en checklista med tio frågor som ska lösas innan de åker, som t.ex. råd, information och en utbildningsplan. Det finns andra frågor, men det är inte helt nödvändigt att diskutera dem nu. Jag vill tacka alla dem som har bidragit till att få ihop denna kompromiss. Det var inte lätt, men vi lyckades till sist. Det gläder mig att alla grupper har lagt fram ändringsförslag eller kompromissändringsförslag och att vi utan tvekan kommer att klara av morgondagens omröstning snabbt och sedan lägga fram ett bra betänkande.    . – Herr talman, kommissionsledamot Figeľ! Särskilt under detta europeiska år för rörlighet är det ett bra och nödvändigt initiativ att börja tillämpa en EU-omfattande kvalitetsstadga för rörlighet för alla medborgare som reser inom EU för att utbilda sig, även om man måste säga att denna stadga för rörlighet också är ett exempel på det halvhjärtade förhållningssätt som har intagits gentemot året för rörlighet. När vi i utskottet för sysselsättning och sociala frågor bedömde denna resolution kom vi fram till att det är särskilt viktigt att yrkesutbildning behandlas likvärdigt i förhållande till allmän utbildning. För det andra anser vi att man bör betona att en bra kontinuerlig utbildning är det bästa verktyget för att ta itu med arbetslöshet och fattigdom. Förhandlingarna med rådet var både nedslående och avslöjande. Jag beklagar att jag inte kan bekräfta de uttalanden som har gjorts om det fanns en hög grad av samförstånd. Rådet satte förfarandet ur funktion så snart som det insåg hur kompromissvillig föredraganden från det ansvariga utskottet var. Rådet berättade faktiskt för oss företrädare för parlamentet vad parlamentet hade möjlighet eller var förbjudet att rekommendera. Den snabba överenskommelsen gjorde detta till en mindre demokratisk process.    . – Herr talman! Jag vill gratulera Christa Prets till hennes betänkande och till hennes önskan att lyckas med en text som lyfter fram vissa problem och som, även om det inte handlar om en rättsakt, är ett uttryck för ett starkt engagemang. Denna stadga är ett led i ett försök att ta ytterligare ett steg för att etablera idén att det börjar bli nödvändigt att de olika nationella systemen samarbetar på utbildningsområdet. Om vi vill främja rörligheten måste vi förbättra vårt sätt att utbyta kunskap och information, främja flerspråkighet, minska byråkratin och garantera socialt skydd och möjligheten att överföra finansiella system. Det är tydligt att vi måste se till att de sökande är förberedda innan de reser, att man följer dem under vistelsen i värdlandet och att de återintegreras i sina hemländer. Slutsatsen att rörligheten, trots den stora mångfalden av särskilda program, inte har ökat bekräftar att denna stadga är ett steg i rätt riktning. Rådet har emellertid påpekat vid flera tillfällen att det är medlemsstaterna som har ansvar för utbildningsområdet. Den kompromiss som man har kommit fram till är värdefull även om utvecklingen går långsamt och, framför allt, är beroende av medlemsstaternas goda vilja. Vi kan inte slutföra EU-projektet utan att öppna utbildnings- och kulturområdet och se till att varje land och system, med stöd av sina resurser, slutar att vara rädda för andra. I Lissabonstrategin uppmuntras vi till att bli effektivare och modernisera våra utbildningssystem. Samtidigt som stadgan kommer att bidra till en bättre samordning av rörlighetsplanerna är det tydligt att allt inte bara kommer att bero på medlemsstaternas vilja, utan även på européernas krav som – i likhet med sina förfäder på medeltiden – borde kunna resa runt i Europa utan att råka ut för en massa fallgropar. För att detta ska kunna ske måste EU få större inflytande på utbildnings- och kulturområdet.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! I dag är det en särskild dag för Europaparlamentet och utskottet för kultur och utbildning och för våra kolleger Christa Prets, Helga Trüpel och Christopher Beazley, föredragandena för de tre separata betänkandena om utbildning i Europeiska unionen. De europeiska medborgarnas rörlighet inom utbildningssektorn är ett viktigt bidrag när det gäller att förbättra kvaliteten på deras kunskaper och vidga deras erfarenheter och färdigheter. Samtidigt är rörligheten ett unikt verktyg för ömsesidig förståelse och bättre kunskaper om de olika europeiska kulturerna. Under de senaste åren har faktiskt ungdomarnas rörlighet i Europa ökat avsevärt, tack vare spridningen av befintliga program för utbildning och rörlighet som t.ex. Comenius, Erasmus och Leonardo da Vinci. Saken är emellertid den att det fortfarande finns ett stort antal andra hinder som hämmar rörligheten. Det är fortfarande ganska få ungdomar som reser utomlands för att delta i ett utbildningsprogram. Detta har att göra med olika praxis och brister i medlemsstaterna, som direkt eller indirekt begränsar rörligheten för unga européer. Om den europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet tillämpas på ett korrekt sätt av medlemsstaterna kan den bli ett viktigt bidrag när det gäller att få bort dessa hinder genom att den erbjuder tillräckligt stöd för administrativ hjälp till personer som håller på att flytta, bl.a. lämpliga förberedelser före flytten, tillgång till information och hjälp, socialförsäkringar, uppehållstillstånd, bostad och hjälp med att överföra bidrag och lån till värdlandet. Samtidigt är det särskilt viktigt att den erfarenhet som fås genom dessa program erkänns i hemlandet. Det är också särskilt viktigt att garantera lika möjligheter för deltagarna. Inom ramen för detta är det även nödvändigt att stärka användningen av Europass. Avslutningsvis vill jag särskilt gratulera föredraganden Christa Prets och de övriga föredragandena, för tack vare hennes arbete kan den europeiska kvalitetsstadgan för rörlighet snabbare komma de europeiska medborgarna till del.    Rörlighet i samband med utbildning och sysselsättning inom Europeiska unionen är viktig för att öka sysselsättningen bland européerna. Den kan bidra till att förbättra förbindelserna, skapa ett närmare samarbete och främja kunskaperna om andra nationer och språk. Samarbetet har förbättrats på utbildningsområdet, även om finansieringen inte är tillräcklig. Om vi vill nå bättre resultat måste vi emellertid också se till att utbildningen får högre kvalitet. Om allt företagen ser i organiserandet av program för förbättrad rörlighet är en större arbetsbörda utan något mervärde, kommer de inte att försöka att främja dessa program. I deras ögon skapar dessa program bara mer arbete, ytterligare kostnader i samband med mentorskap och informationsläckor till konkurrenter. Om arbetstagarnas rörlighet ska kunna ökas måste man erbjuda lämpliga incitament till de anställda i företag och organisationer. Man måste naturligtvis vidta lämpliga åtgärder för att uppmuntra dem. Vi måste också öka arbetstagarnas medvetenhet så att de får kunskaper om rörlighetens möjligheter och fördelar. I detta syfte måste man upprätta förteckningar över organisationer som vill delta i processen, men samtidigt är det nödvändigt att fastställa vilka institutioner som ska vara ansvariga för utarbetandet och främjandet av dessa förteckningar. Arbetstagare möter dessutom fortfarande svårigheter när det gäller erkännandet av meriter i andra länder. I många länder använder redan studenter och arbetstagare Europass på ett framgångsrikt sätt. Denna användning måste också utvidgas och förbättras. Kunskap är en tillgång och den bästa investering vi kan göra för att möta framtidens utmaningar.    . – Det gläder även mig att vi har lyckats utarbeta och lägga fram stadgan för omröstning i år, ett år för rörlighet i Europeiska unionen, eftersom den är ett viktigt bidrag. Det är naturligtvis så att en rekommendation inte är ett tvingande instrument. Utvecklingen hittills har emellertid visat att det flertal rekommendationer som har antagits på detta specifika område har resulterat i framsteg mot särskilda mål, riktmärken och uppfyllande av överenskommelser. Som ett resultat av detta kan vi se en mängd olika aktiviteter som går att hänföra till Bologna- eller Köpenhamnprocesserna. Jag vill bekräfta att det inte bara är i dag, när utskottet för kultur och utbildning lägger fram flera viktiga betänkanden, utan även under de senaste månaderna och åren som utvecklingskraften inom kultur och utbildning har varit mycket stark. Som Erna Hennicot-Schoepges har påpekat behöver gemenskapens Europa mer kultur och mer utbildning. Jag anser att vi rör oss i den riktningen. Antagandet av denna rekommendation kommer att bidra till att utveckla samordningen, genomsynligheten och kulturen, utvärderingen av feedback om rörlighetens effekter och villkoren i enskilda länder och institutioner. Jag vill uttrycka min tacksamhet och försäkra er att jag är beredd att vidta uppföljningsåtgärder, särskilt för genomförandet.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon.    – Det råder ingen tvekan om att ökad sammanhållning mellan de europeiska medborgarna är beroende av deras rörlighet, ömsesidiga kännedom, förståelse och accepterande av den kulturella mångfalden. Språkkunskaper och erkännande av utbildningsmetoder och utbildningssystem är nödvändiga för främjandet av de europeiska medborgarnas rörlighet. Yrkesutbildningen är särskilt viktig i sammanhanget och den för oss närmare ett uppfyllande av Lissabonstrategins mål. Om man beaktar den aktuella frågan ur denna synvinkel skulle jag uppmuntra medlemsstaterna att: 1. Skapa de förhållanden som är nödvändiga för att minst två av medlemsstatens nationella språk, förutom modersmålet, ska kunna läras ut på högstadie- och gymnasienivå. 2. Se till att tillhandahålla yrkesutbildning med stöd av lokala ekonomiska organ och organisationer, eftersom dessa är bäst lämpade för att förstå de ekonomiska behoven i respektive land. Ett utvecklat samarbete mellan de behöriga organen i EU-länderna kommer att göra det möjligt för dem att arbeta med statliga aktörer för att planera och ta ansvar för yrkesutbildning som har skräddarsytts för att uppfylla behoven i hela EU. 3. Att så snart som möjligt införa ett utbildningssystem med två spår. Detta innebär att halva tiden innehåller teoretisk utbildning och halva tiden praktisk yrkesutbildning. EU-15 och de nya medlemsstaterna har samma ansvar för initiativ för att främja en ökad rörlighet. Lämpligt ekonomiskt stöd är dessutom nödvändigt för att uppnå större rörlighet och bättre yrkesutbildning inom EU.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6–0262/2006) av Helga Trüpel för utskottet för kultur och utbildning om förslaget till Europaparlamentets och rådets rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande (KOM(2005)0548 – C6-0375/2005 – 2005/0221(COD)).    – Herr talman! Som jag sa till Nikolaos Sifunakis är detta en särskild kategori av betänkanden som bekräftar att den kulturella utbildningen får slagkraft i dessa diskussioner. Jag vill först av allt uttrycka min tacksamhet till Helga Trüpel i utskottet för kultur och utbildning, men också till de andra utskotten som har varit delaktiga i betänkandet, eftersom även andra utskott har medverkat, samt till de politiska grupperna för deras konstruktiva diskussioner med ordförandeskapet och med kommissionen, vilket har gjort det möjligt att enas om denna rekommendation om nyckelkompetenser. Alla institutioner har gjort insatser för att uppnå en balanserad text och göra det möjligt att enas vid första behandlingen. Vi var alla överens om förslagets betydelse för EU:s medborgare och för utvecklingen av konsekventa och övergripande strategier för livslångt lärande, som skulle hjälpa EU att uppfylla målet om att bli ett kunskapens EU och en kunskapsvänlig union. Syftet med denna rekommendation är att identifiera och fastställa de färdigheter som alla människor behöver för att leva, utbilda sig och arbeta i ett kunskapssamhälle. Rekommendationen omfattar traditionella färdigheter, såsom läs- och skrivkunnighet samt informations- och kommunikationsteknik – den digitala grammatiken –, men den går också längre än så, genom att den täcker de färdigheter som är av betydelse för medborgarskapet, och för att kunna leva tillsammans i samhällen som blir alltmer varierade. Jag anser att rekommendationen, efter godkännandet, snarast möjligt bör omsättas i konkreta åtgärder för att människor ska kunna få hjälp i sina allmänna och yrkesinriktade utbildningar. Vårt mål är att förbättra medborgarnas anställbarhet, sysselsättningsmöjligheter och framtidsutsikter. Jag anser att mycket arbete har lagts ned, särskilt av Helga Trüpel och hennes kolleger, på att analysera, diskutera och förändra vårt ursprungliga förslag. Som en följd av de framgångsrika förhandlingarna har ett antal förtydliganden och förbättringar gjorts, samtidigt som texten har behållits kort och koncis. Jag anser att rekommendationen nu är mer inriktad på problemet med den sjunkande läs- och skrivkunnigheten, behovet av lika möjligheter, samt behovet av förfaranden för att bekräfta färdigheter och utvärdera resultat. Målgrupperna omfattar nu människor med dåliga grundläggande färdigheter, samt särskilda grupper, såsom personer som återgår i arbete. Dessutom har ett antal definitioner av kompetens förtydligats. Detta betänkande kan, tillsammans med vissa andra betänkanden och det program för livslångt lärande som kommer att inledas från och med nyåret 2007, skapa mycket bättre villkor för utvärderingen av kunskap och kvalifikationer, samt främja ett kunskapsvänligt EU. Jag uppskattar det starka stödet här i parlamentet – vare sig vi talar om programmet eller om de rättsliga verktygen – för politiken när det gäller allmän utbildning, lärande och yrkesutbildning. Jag vill tacka er alla för samarbetet för att uppnå detta underlag till rekommendation, och jag ser också fram emot ytterligare stöd när det gäller genomförandet.    . – Herr talman, kommissionsledamot Figel’, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tacka kommissionsledamot Ján Figel’ för hans inledningsanförande och för att han så tydligt har sammanfattat andan i denna överenskommelse i första behandlingen och förklarat de textförbättringar som våra gemensamma insatser har möjliggjort, samtidigt som han har påpekat att man i texten – samtidigt som den är ambitiös – nu tar större hänsyn till sociala faktorer och att den är mer balanserad, vilket är en seger för vår gemensamma strävan. Låt mig som en kort tillbakablick säga att rekommendationen om nyckelkompetenser för livslångt lärande tar den nya världsordningen till utgångspunkt, med en globaliserad ekonomi där Europa bara har en chans om människor erbjuds bättre utbildning, vilket är anledningen till att utbildningspolitik är tänkt att vara – och måste vara – en integrerad del av Lissabonstrategin. Eftersom vår kontinent är förhållandevis fattig på egna råvaror hänger våra utsikter till en framtid i en globaliserad ekonomi nära samman med resurserna utbildning och forskning. Vår framtidspotential ligger i människornas kvaliteter och färdigheter. Medlemsstaterna och Europeiska unionen måste därför satsa mer på utbildning och klargöra sin syn på vilka färdigheter som faktiskt behövs i ett kunskapsbaserat samhälle. Detta är syftet med rekommendationerna om de åtta nyckelkompetenserna, och jag upprepar att det endast rör sig om rekommendationer. Nyckelkompetenserna är för det första kommunikation på modersmålet, för det andra kommunikation på främmande språk, för det tredje matematiskt kunnande och vetenskaplig och teknisk kompetens, för det fjärde digital kompetens, för det femte ”lära att lära”, för det sjätte interpersonell, interkulturell och social kompetens samt medborgerlig kompetens, för det sjunde företagaranda, och den åttonde kompetensen är kulturella uttrycksformer. De behövs alla för social sammanhållning, anställbarhet och personlig utveckling. Avsikten är att hjälpa medlemsstaterna att utforma politik som gör det möjligt för alla ungdomar att efter avslutad grundutbildning besitta tillräckliga nyckelkompetenser för att kunna ge sig ut i vuxenlivet och för vuxna att livet igenom utveckla dessa kompetenser i linje med den senaste kunskapen. Nyckelkompetenserna rangordnas inte på något sätt. Samtidigt som de alla har lika värde överlappar de naturligtvis varandra, och de bidrar alla till ett framgångsrikt liv i ett kunskapsbaserat samhälle. Dessa kompetenser definieras som en kombination av kunskaper, färdigheter och attityder. Vi behöver alla nyckelkompetenserna om vi vill uppnå personlig tillfredsställelse i det kunskapsbaserade samhället, och vi behöver dem för vår egen personliga utveckling, för aktivt deltagande, social integration och sysselsättning. Den människosyn som underbygger denna definition av nyckelkompetenser bär humanismens stämpel, och uppfattningen att kompetenser inte enbart ska betraktas utifrån hur de kan användas, utan att utbildning alltid har ett egenvärde, andas liv i rekommendationen. Begreppet nyckelfärdigheter inbegriper attityder som gäller kritiskt tänkande, kreativitet, initiativtagande, problemlösning, riskvillighet, beslutsfattande och företagaranda. Som jag ser det har vi politiskt sett valt rätt tillvägagångssätt genom att ge medlemsstaterna dessa definitioner som riktlinjer för sin utbildningspolitik och därigenom göra det möjligt för dem att förbereda sig bättre för framtiden. Jag ansåg att det var särskilt viktigt att i förhandlingarna med rådet och kommissionen klargöra att oavsett hur ambitiösa dessa nyckelfärdigheter är – för vi måste alla fortsätta att lära om vi ska lyckas och bli nöjda i ett kunskapsbaserat samhälle – så får den sociala aspekten inte glömmas bort, för alla börjar inte från samma utgångspunkt eller med samma förutsättningar. Det är därför särskilt viktigt att hjälpa och stödja människor med inlärningssvårigheter på grund av bakgrund eller social ställning, dem som har hoppat av skolan, människor med dålig läs- och skrivfärdighet, långtidsarbetslösa och människor som vill återgå i arbete efter ett långt uppehåll, inte minst – utan särskilt – kvinnor som återvänder till arbetsmarknaden efter att ha fött barn. Alla dessa omständigheter måste beaktas om människor ska ges just den hjälp de behöver för att utnyttja sina utbildningsmöjligheter. Efter ett antal förhandlingsomgångar med rådet kunde vi enas om en rekommendation som präglas av social medvetenhet och jämställdhetssträvanden, samtidigt som den är mycket ambitiös. Jag anser att kompromissen är bra och rekommenderar därför alla parlamentets ledamöter att anta texten i den version som är resultatet av den första behandlingen. Förhandlingarna var konstruktiva och intressanta, och för det vill jag varmt tacka parlamentets ledamöter, kommissionen och rådet.    . – Herr talman, mina damer och herrar, kommissionsledamot Figeľ! Under det gångna året deltog 10 procent av alla vuxna i Europeiska unionen i vidareutbildning – alldeles för få om man betänker vilka färdigheter som behövs i globaliseringens tidsålder. Människor måste lära i livets alla skeden. Nyckelkompetenser – till exempel behärskande av sitt modersmål och främmande språk, teknisk och matematisk sakkunskap, social kompetens och medvetenhet om andra kulturer – måste förvärvas och underhållas kontinuerligt. Det finns hjälp att tillgå på EU-nivå för att utveckla dessa färdigheter och därigenom bidra till att göra enskilda människor mer anställbara. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor antog – enhälligt, faktiskt – mitt yttrande, i vilket vi har uppnått kompromisser över partilinjerna. Det finns dock en viktig fråga som ännu inte ägnas någon större uppmärksamhet i kommissionens förslag. Det handlar om bättre åtgärder för missgynnade grupper, såsom funktionshindrade, långtidsarbetslösa och dem som har slutat skolan i förtid, vilka alla ställs inför hinder när det gäller att förvärva nya färdigheter på eget initiativ. Om de ska kunna ta igen vad de saknar måste de erbjudas något som är skräddarsytt för dem. Ungdomar i bostadsområden med hög arbetslöshet känner sig även övergivna och frustrerade. De behöver psykologiskt stöd och specialhjälp om de ska få självförtroende och motivation att arbeta för att förbättra de förhållanden som de och deras familjer lever i. Målet för livslångt lärande är att förvärva nyckelkompetenser, inte bara i syfte att anpassa sig själv till förändringar, utan även – och särskilt – i syfte att vara en aktiv verkande kraft till förändring. Vårt utskott är för att dessa kompetenser utvärderas vart tredje år på nationell, regional och lokal nivå och att resultaten av dessa utvärderingar offentliggörs, för bara då kommer det att bli tydligt på vilka områden verkliga framsteg har gjorts.    . – Herr talman! Livslångt lärande och utbildning är ett viktigt inslag i Lissabonstrategin och ett viktigt inslag för den europeiska konkurrenskraften. Poängen med utbildning är att se till att medborgarna har arbete. Utbildning är något som medlemsstaterna måste fatta beslut om, men om EU och dess medlemsstater vill garantera medborgarna arbetstillfällen och säkra konkurrenskraften, bör alla medborgare inbegripas och tid och pengar satsas på livslångt lärande. Jag vill helt kort ta upp två saker. Vi måste ägna särskild uppmärksamhet åt dels medelålders kvinnor, dels tonårspojkar. Medelålders kvinnor är i underläge eftersom de inte får tillräcklig utbildning. Detta leder till att de inte kan hitta arbete heller. Den andra frågan som jag vill uppmärksamma gäller tonårspojkar. Alltfler – ett stort antal – tonårspojkar i hela Europa lämnar skolan direkt efter avslutad grundutbildning, vilket leder till arbetslöshet.    . – Herr talman, mina damer och herrar! I detta förslag till rekommendation läggs ett europeiskt referensinstrument för nyckelkompetenser för livslångt lärande fram. Rekommendationen bör bidra till att förbättra livskvaliteten för alla EU-medborgare. Med andra ord kan den hjälpa hundratals miljoner människor. Mot bakgrund av dessa siffror är det ytterst svårt att skapa en struktur och definition av nyckelkompetenser som är optimal, välavvägd, lämplig och användarvänlig och som även infriar förväntningarna, bidrar till att integrera människor i samhället och bidrar till att förverkliga Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning. I rekommendationen försöker man definiera de färdigheter som kommer att forma den europeiska medborgarens moderna profil – färdigheter som alla EU-medborgare skulle kunna och bör kunna uppnå. Jag anser att detta är en imponerande ambition, men att den är långt från att uppfyllas. Detta betänkande kommer säkerligen visa sig vara användbart som referensinstrument. Dess tydliga brist är naturligtvis att man försöker profilera medborgaren utifrån livets alla komplexa aspekter utan att rangordna kompetenserna i fråga. Precis som det för varje vetenskapligt projekt finns olika mål och olika metoder att nå målen, bör målkompetenserna av integrerad social natur urskiljas. Jag syftar här till exempel på relationer mellan människor och mellan kulturer eller färdigheter i affärer och de mer metodiska kompetenser som leder till att mål nås. Jag nämner förhållandet till vetenskapliga projekt avsiktligt, eftersom kompetenser på vetenskapsområdet, inbegripet vetenskapliga principer och metoder, hör till nyckelkompetenserna. Betydelsen av nyckelkompetenser är så mycket större i informationssamhället och i det kunskapsbaserade samhället. Jag anser att det här inte betonas tillräckligt att samhället måste bygga på ömsesidig respekt och demokrati. För mig är den sociala principen en prioritering, och jag betraktar människors förmåga att leva tillsammans som den viktigaste kompetensen. Jag vill gratulera Helga Trüpel, eftersom hon på ett mycket positivt sätt har bidragit till denna handlings kvalitet.    . – Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar Helga Trüpel för hennes utmärkta samarbete, som gjorde det lättare för oss att enas redan vid första behandlingen. Globaliseringen innebär stora utmaningar. Vanliga människor måste anpassa sig allt snabbare och flexiblare till nya förhållanden och då får utbildningen en strategisk betydelse, såväl socialt som ekonomiskt. Om man eftersträvar lika möjligheter i EU måste man se till att utbildningen blir tillgänglig för alla och att ingen missgynnas. Detta gäller oavsett om det är av personliga, sociala, kulturella eller ekonomiska skäl som vissa missgynnas. Detta är särskilt relevant inför det stundande Europaåret för lika möjligheter för alla. Med tanke på Lissabonstrategins ambitiösa mål att göra Europa till världens mest dynamiska kunskapsbaserade ekonomiska område, har vi inte råd att lämna stora befolkningsgrupper utanför. Därför välkomnar vi i PSE-gruppen den referensram som Helga Trüpel har redogjort för, däribland de åtta nyckelkompetenserna. Det är framför allt de missgynnade grupperna, som på grund av sina hemförhållanden eller brist på grundläggande utbildning inte har fått möjlighet till trygg och bra yrkesutbildning, som inte får lämnas utanför. Personer med inlärningssvårigheter, de som har slutat skolan i förtid, de långtidsarbetslösa och de som återvänt till arbetsmarknaden efter att ha bildat familj – vilket i huvudsak betyder kvinnor – för att inte tala om äldre människor, invandrare och funktionshindrade, måste stödjas i sina ansträngningar med hjälp av riktad politik och riktade program, exempelvis programmen för livslångt lärande. Samtidigt är vi givetvis mycket medvetna om att regleringen av utbildningssystemen till största delen tillhör medlemsstaterna behörighet och dessutom skiljer sig mycket åt. Det är först på senare tid som utbildningsfrågorna i Tyskland genom en federal reform har överförts från den nationella nivån till regionerna. Därför uppmanar jag till en överenskommelse om en europeisk referensram. Om vi betraktar utbildning och livslångt lärande ur en snäv och inskränkt nationell synvinkel ger vi upp inför de utmaningar som dagens värld innebär. Vår reaktion kommer i slutändan att avgöra huruvida den europeiska ekonomiska och sociala modellen kommer att betraktas som en framgång eller ett misslyckande.    – Herr talman! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till detta utmärkta betänkande om nyckelkompetenser för livslångt lärande. Betänkandet innehåller en förteckning över åtta kompetenser. Jag anser dock personligen att den femte kompetensen, ”lära att lära”, är en av de viktigare eftersom livslångt lärande är en process. Den hjälper oss inte bara att anpassa oss till förändringar, utan även att hantera dem, och jag menar att den hjälper oss att åstadkomma förändringar. I det här sammanhanget bidrar den inte bara till att uppnå Lissabonmålen eller att hantera globaliseringen, utan även till att i hög grad förbättra vår livskvalitet. Utbildning handlar inte bara om kunskap och arbetstillfällen: den handlar även om hela den personliga utvecklingen. Livslångt lärande är en process som ger möjligheter. Den ger ofta människor en andra eller till och med en tredje chans, eller helt enkelt ytterligare en chans. Efter att tidigare ha arbetat som lärare i 20 år är jag fullt medveten om att den formella skolgången endast är en del av utbildningen och att livslångt lärande borde vara en naturlig fortsättning på den processen. Det är mycket viktigt att alla får tillgång till livslångt lärande och att medborgarna ges realistiska, praktiska och lättillgängliga möjligheter att förvärva grundläggande färdigheter eller faktiskt förbättra redan befintliga färdigheter. I det här sammanhanget borde det vidtas lämpliga åtgärder för att se till att det livslånga lärandet även omfattar personer med särskilda behov, elever som slutar skolan i förtid, funktionshindrade, långtidsarbetslösa samt personer med dålig läs- och skrivkunnighet eller dåliga matematiska kunskaper. Enligt en nyligen utförd undersökning i mitt område, North Leitrim, West Cavan, ligger läs- och skrivkunnigheten bland män på en låg nivå, särskilt på landsbygden. Det är nödvändigt att ta sig an den här frågan omedelbart, särskilt eftersom det är mycket viktigt att inse att dålig läs- och skrivkunnighet utgör ett hinder för politiskt deltagande. Jag håller med en av de tidigare talarna om att det inte bara är en utbildningsfråga utan en grundläggande demokratifråga.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag blir alltid glad när vi diskuterar utbildningspolitik. Vid dessa tillfällen går våra tankar i samma riktning och vi anstränger oss för att göra framsteg. Det är sällan som vi inte är överens i frågor som rör kultur eller utbildning. Detta är utmärkt. Det enda problemet är att vi saknar pengar och det är ett problem som vi alla måste leva med. Därför är jag glad att vi har kunnat ta fram stadgan för rörlighet som en del av programmet för livslångt lärande. I dag diskuterar vi nyckelkompetenserna. Eftersom vi inte har några befogenheter på detta område kan dessa endast ses som rekommendationer. Vi kan emellertid komma med förslag. För en vecka sedan var jag i Sarajevo på en stor konferens om livslångt lärande. På konferensen diskuterade vi nyckelkompetenserna – ett koncept som alla har tagit till sig. Jag anser att vi sänder ut en bra signal när vi kommer med sådana förslag och länder som ännu inte är EU-medlemmar agerar på grundval av dessa förslag. För att lyfta fram det som är positivt vill jag uppmärksamma att detta kommer att utgöra en referensram för nyckelkompetenser. Tack vare denna kommer personer att kunna anpassa sig till en förändrad arbetsmarknad i ett kunskapsbaserat samhälle. Jag skulle också vilja säga hur glad jag är att man i förslaget även tar upp utvecklingen av nationella strategier för livslångt lärande och således även läroplansreformer. Samtidigt främjas givetvis även standardiseringen av vuxenutbildning och fortbildning i medlemsstaterna. Jag välkomnar också rekommendationerna om att inkludera personer med särskilda behov, om vilka mycket har sagts, och om hur man ska få nya samhällskompetenser att omfattas av den europeiska dimensionen, vilket handlar om hur vi ska gå till väga för att förmedla kunskaper om vår europeiska historia och öka medvetenheten om vår europeiska kulturella identitet. Jag föreslår att ni köper ett exemplar av de fransk-tyska historieböcker som har funnits på marknaden sedan tre månader tillbaka. De visar på ett fantastiskt sätt vad europeisk identitet innebär. Avslutningsvis skulle jag vilja att vi, på grundval av denna rekommendation, inte hemfaller åt överdrivna utopiska fantasier om hur 2010 kommer att se ut. Vi behöver egentligen inga superlativer. Låt oss i stället bygga vidare på den realistiska möjligheten för alla samhällsmedlemmar att förvärva grundläggande färdigheter och utveckla dessa.    – Mina damer och herrar! Som land betraktat är Estland, som återfick sin självständighet för femton år sedan, är en vinnare. Tack vare en chockterapi kom Estland snabbt tillbaka till det europeiska kulturella och ekonomiska området. Men det estländska samhället har splittrats upp i vinnare och förlorare. Bland den arbetsföra befolkningen är det ungdomarna som är vinnarna. De har i denna nya situation snabbt skaffat sig de nödvändiga utbildningsbevisen och färdigheterna. Förlorarna är de som är nära pensionsåldern. De ansågs vara för gamla för att skolas om. Det förvärvande av åtta nyckelkompetenser som kommissionen föreslår skulle definitivt göra det lättare för arbetstagarna att anpassa sig till de förändrade kraven på arbetsmarknaden. Amerikanska arbetstagare byter yrke i genomsnitt tre till fyra gånger under sin livstid. Detta kommer snart att bli vanligt även i Europa. I takt med att livslängden ökar kommer en fyrtiofemårig arbetstagare endast att ha kommit halvvägs i sin karriär. Detta innebär nya initiativ för medelålders personer, även om åldersdiskrimineringen fortfarande utan tvekan är en realitet för de arbetstagare runt omkring i världen som har medelkvalificerade och lågkvalificerade arbeten. När vi inför systemet med livslångt lärande måste vi ändra vår samhällsuppfattning. De åtta nyckelkompetenserna måste fyllas med ett innehåll som ger arbetstagare framtidstro, en framtidstro som kommer av deras tro på sin egen förmåga att utvecklas. Samtidigt måste arbetsgivarna uppmuntras till att investera i erfarna personer utifrån. Europa måste vänja sig vid att livslångt lärande blir en del av vardagen och en viktig del av arbetslivet. I annat fall kommer uppfyllandet av Lissabonmålen att stanna vid önskedrömmar.    . – Jag uppskattar verkligen denna atmosfär och det samförstånd som råder om behovet av mer och bättre investeringar i utbildning. Detta betänkande, denna rekommendation om nyckelkompetenser, handlar om att använda samma medel på ett effektivare sätt så att resultatet blir bättre. Förra året hoppade sex miljoner elever av skolan i EU. Detta är ett oerhört stort antal. Jag anser att denna siffra i sig själv borde räcka för att få oss att koncentrera oss mer på vilka ämnen som lärs ut och hur de lärs ut, läroplanernas innehåll och hur undervisningen ska förmedlas. Alltför ofta producerar våra skolor nyutexaminerade elever som går direkt från skolan till arbetslöshet. Låt mig bara ta upp några punkter som alla kan fundera över. Denna förståelse för nyckelkompetenserna innebär ett slags jämvikt och ett gemensamt område för både ekonomisk konkurrens och social sammanhållning eller socialt ansvar. Samma argument kan användas för förhållandet mellan humaniora och naturvetenskaperna. Båda behövs. Jag anser att nyckelkompetenserna speglar detta. Som Doris Pack har påpekat utgör detta en grund för reform för många länder i västra Balkan, i de nya medlemsstaterna, och till och med i de gamla medlemsstaterna. Det är bra att vi kan stimulera och på sätt och vis göra denna process mer enhetlig samt göra framsteg i arbetet med att modernisera utbildningsinnehållet. Jag skulle också vilja understryka det som Marian Harkin har påpekat. Nyckelkompetensen är att lära sig snarare än att vänta på att encyklopedisk kunskap ska förvärvas i skolan. Det handlar om att kunna hantera information, erfarenheter och en omgivning som blir allt mer komplex och global. Dessutom är den kulturella förmågan att uppfatta sig själva och uttrycka sig, liksom interpersonella och intersociala förhållanden, oerhört viktiga för att forma personer och mogna medborgare. Jag skulle därför än en gång vilja tacka Helga Trüpel för hennes utmärkta redogörelse för utskottets ståndpunkt. Jag tror att detta kommer att speglas i omröstningen. Jag ser fram emot mer framsteg när det gäller att genomföra nyckelkompetenserna och olika färdigheter. Detta är en fortgående process.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.    – Den nuvarande globaliseringen har gjort att arbetsmarknaden har blivit komplex, mångfacetterad och föremål för blixtsnabba förändringar. Detta leder till otrygghet och oro. Nya sätt att arbeta, tillverka, uppfinna och handla tvingar arbetstagarna att hela tiden ifrågasätta sina kunskaper och färdigheter. För att kunna förena dessa allt hårdare ekonomiska mål med vår humanistiska vision av arbete råder det ett brett samförstånd om livslångt lärande och denna princip ingår i de flesta medlemsstaters nationella lagstiftning. Det finns redan otaliga officiella beslut, även på EU-nivå. Men vi får inte nöja oss med denna slogan! Vi har fortfarande långt kvar innan vi har omsatt livslångt lärande i praktiken och systematiserat denna. Alltför ofta är livslångt lärande en rättslig skyldighet som företagen genomför utan att de riktigt funderar över det mervärde som denna verksamhet skapar och utan att det finns någon egentlig långsiktig politik. Eller också används livslångt lärande som en formel att ta till när det är bråttom att reagera på sociala problem. Vi måste nu arbeta på nationell och lokal nivå för att dels utveckla effektiva utbildningsanstalter, dels försäkra oss om ett verkligt engagemang från näringslivets och arbetsgivarnas sida.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0267/2006) av Christopher Beazley för utskottet för kultur och utbildning om initiativ för att komplettera läroplaner genom lämpliga stödåtgärder för att införliva den europeiska dimensionen (2006/2041(INI))    – Herr talman! Syftet med betänkandet är mycket tydligt och specifikt. I betänkandet uppmanas ministerrådet att ge ny drivkraft till införlivandet och stärkandet av den europeiska dimensionen i läroplanerna. Detta faller inom medlemsstaternas befogenheter, och nationella och regionala myndigheter samt utbildningsmyndigheter ser olika ut i olika medlemsstater. Parlamentet är dock i sin fulla rätt – och har faktiskt en skyldighet – att påminna ministerrådet om den resolution som det antog i maj 1988 med en uppmaning om att stärka utbildningens europeiska dimension. Utskottet är i princip enigt om att det är hög tid att den aktualiseras. Vilka praktiska åtgärder bör då vidtas? För det första får inte den europeiska dimensionen bara vara en luddig kliché, ett koncept som regeringarna låtsas stödja men i praktiken gör mycket lite för att uppnå. Jag hoppas att utskottet har uppmärksammat detta och att det finska ordförandeskapet skriftligen kommer att kunna bekräfta att denna fråga kommer att finnas med i dagordningen för utbildningsministrarnas nästa möte i rådet i Bryssel den 13 november. Jag ser fram emot att få detta bekräftat. Vi menar att ministrarna särskilt borde diskutera innebörden av den europeiska dimensionen. I parlamentsutskottet har vi tittat på två aspekter. Den första gäller samhällskunskap, tidigare ”medborgarkunskap”, och handlar om en förståelse för vad EU är, hur dess institutioner arbetar och, framför allt, hur enskilda individer kan bidra till demokratin, samt engagemang och delaktighet i beslutsfattandet. Den andra, och den är precis lika viktig, handlar om en förståelse för vårt gemensamma kulturarv och historiska arv. Parlamentet höll en utfrågning om den europeiska dimensionen i historieundervisningen för två år sedan. Den nationella historien är naturligtvis en förutsättning för att kunna förstå det förflutna. Det är dock omöjligt att undervisa om de klassiska grekiska och romerska rikena, medeltiden, renässansen, Napoleonkrigen, den industriella revolutionen och kampen mellan demokratier och diktaturer utan att knyta an till ett europeiskt sammanhang. Vi uppehåller oss även särskilt vid vikten av språkundervisning. Den har minskat markant i mitt land de senaste åren. De senaste två åren har antalet språkstuderande 16-åringar sjunkit med så mycket som 14 procent eftersom regeringen har gjort språkundervisningen till en frivillig i stället för en obligatorisk del av läroplanen. Om vi ser till hela Europa finns det stora skillnader i språkförståelse och språkanvändning. Eftersom engelskan är på väg att bli ett ”lingua franca” är det verkligen svårt för oss som har engelska som modersmål att motivera elever att lära sig och lärare att lära ut främmande språk. Samtidigt kan man fråga sig hur vi ska kunna få ett bra samarbete och utveckla innehållet i läroplanerna utan den kulturförståelse som följer med språkförståelse? Jag har nämnt att medvetenheten hos lärare skiljer sig åt, inte bara inom EU utan även inom medlemsstaterna. Samtidigt som en del skolor ger den europeiska dimensionen stor uppmärksamhet genom att till exempel medverka fullt ut i europeiska utbytesprogram och genom att inte bara använda EU-källor utan även nationella och oberoende källor samt arkiverat televisions- och tidningsmaterial, koncentrerar sig andra nästan inte alls på den europeiska dimensionen. Det är därför vi har en ”spridningseffekt”. Det är viktigt att lärarutbildningen ger blivande lärare information om det lärarmaterial som finns och hur materialet kan användas i läroplanen. Jag vill göra er uppmärksamma på punkt 13 i betänkandet som vi är tacksamma över att Ljudmila Novak har lagt till. I den står det att: ”Den europeiska dimensionen kompletterar den nationella dimensionen men varken ersätter eller undantränger den.” Det finns en liten grupp personer på ytterkanten som skulle kritisera betänkandet för att vara propaganda i syfte att få människor att bara se EU från den ljusa och positiva sidan. Jag skulle bemöta den gliringen med att säga att det faktiskt är de som snedvrider bilden genom att försöka förneka information, vilket leder till att våra elever berövas möjligheten att bilda sig en egen balanserad uppfattning och bedöma sina karriärmöjligheter. Om de hade fått all information under utbildningstiden skulle de ha kunnat göra detta. Detta betänkande är en uppmaning till ministerrådet att vidta åtgärder. Vi ser fram emot att få se de positiva resultaten.    – Herr talman! Det här initiativet tas som sagt i rätt tid, eftersom vi förbereder en lansering av nya sjuårsprogram. I framtiden skulle just den här dimensionen kunna ges ett mycket större utrymme än hittills i det politiska utbildningssamarbetet. Betänkandet skulle därför även kunna vara en inspiration för rådet och medlemsstaterna. Detta faller naturligtvis inom deras befogenheter och ansvar, men vi borde åtminstone fundera över var vi står och hur vi kan förbättra den här dimensionen i utbildningen. I betänkandet tar Christopher Beazley upp allvarliga och specifika problem. Kommissionen delar denna oro. I sin senaste gemensamma rapport om de framsteg som har gjorts när det gäller programmet Utbildning 2010 drog rådet och kommissionen bland annat slutsatsen att det trots lovande initiativ om rörlighet och deltagande i EU-program fortfarande saknas nationella strategier för den europeiska dimensionen i utbildningen. Politiken för att se till att grundutbildningen ger unga människor den kunskap och de färdigheter de behöver som medborgare i Europa – inte bara som turister utan som medborgare – genomförs långsamt och är splittrad. Det stämmer att uttrycket ”europeisk dimension” även har en annan innebörd. Å ena sidan avser det idén om Europa, dess folk, demokratiska värderingar och projekt. Å andra sidan kan det även ses som ett europeiskt medborgarskap eller en europeisk identitet med medborgerliga rättigheter och skyldigheter, ett aktivt deltagande och en känsla av europeisk samhörighet. Det är därför viktigt att ha en klar uppfattning om hur den europeiska dimensionen ska införlivas i läroplanerna och hur skolorna ska få både det material och de möjligheter de behöver för att lära sig om Europa i praktiken. Kommissionen har redan inlett detta arbete. Comenius är ett av våra program för att stödja projekt som genom ett samarbete mellan olika länder syftar till att utveckla den europeiska dimensionen. ”Europeiska skoldatanätet” är ett bra exempel på ett interaktivt och virtuellt verktyg för nätverksbyggande och informationsspridning. Även Ungdomsprogrammet syftar till att göra den europeiska dimensionen till en del av ungdomars liv genom utbyten och framför allt genom volontärtjänster. Den här typen av gränsöverskridande projekt är utmärkta exempel på den europeiska dimensionen i praktiken. Rekommendationen om nyckelkompetenser för livslångt lärande som vi precis har diskuterat är ett viktig steg framåt. I den framhävs en rad färdigheter och attityder som behövs för ett aktivt europeiskt medborgarskap som en del av en social, medborgerlig och kulturell kompetens. På samma sätt betonas vikten av europeisk kunskap, rörlighet och nätverksbyggande i vårt samarbete med nationella experter om lärarutbildningen. Detta är en mycket viktig del av lärarnas yrkesutveckling. Jag håller med Christopher Beazley helt och hållet. Kommissionen håller med om att det återstår mycket att göra för att öka medvetenheten om alla positiva nationella och europeiska initiativ. Kommissionen fortsätter att samarbeta med medlemsstaterna, till exempel genom samfinansiering av projekt inom Comenius och genom stöd till flerspråkighet. Vi avser även att uppmuntra medlemsstaterna att utveckla den europeiska dimensionen inom strategierna för livslångt lärande. Dessutom enades jag och min kollega Margot Wallström nyligen om en rad initiativ på området. Av ovannämnda skäl menar jag därför att betänkandet utgör ett viktigt bidrag till kommissionens funderingar kring utbildnings- och medborgarskapsfrågan.    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I Christopher Beazleys betänkande tar man upp ett koncept som är svårt att sätta fingret på, nämligen den europeiska dimensionen. Om vi vill skapa en känsla av att tillhöra den komplexa verklighet som vi kallar Europa måste en motsvarande europeisk dimension förmedlas till medborgarna, framför allt till ungdomarna eftersom detta är en nödvändig förutsättning för ett verkligt EU-medborgarskap. Vi måste få ungdomarna att förstå detta. De måste inse att de tillhör en gemensam mosaik av civilisationer som dels ger upphov till olika kulturella och nationella enheter, dels till en särskild syn på Europa i resten av världen som, historiskt sett, har förändrat mänsklighetens historia. Det finns frågor av stor betydelse för den europeiska integrationen som går hand i hand med den europeiska dimensionen, exempelvis vetenskapliga och tekniska framsteg. Dessa är lika förknippade med Europa som med någon annan del av världen. Den europeiska dimensionen är starkt framträdande på många andra områden, exempelvis historien, den mänskliga och fysiska geografin, språken och det kulturella och konstnärliga arvet i dess konkreta och abstrakta former. Den nationella aspekten av detta har ofta lett oss till de typer av partnerskap och förhållanden, fiendskap och konflikter, som är typiska för förhållandet mellan grannar. De spänner över områden som korsar nationsgränserna. Samtidigt finns det en helhet som utgörs av den matris i vilken alla dessa delar existerar tillsammans inom ramen för ett dynamiskt samspel. Det är denna matris som gör att vi kan kalla oss européer. Det är den dimensionen som vi talar om. Det kommer inte att bli lätt att spegla denna dimension i skolornas läroplaner. Därför är det nödvändigt att i varje land definiera principerna, hitta de rätta metoderna, omarbeta program, ta fram undervisningsmaterial och utbilda lärare och annan utbildningspersonal. Precis som med själva Europaprojektet kommer detta att vara en gradvis, multipolär process som inte alltid kommer att rulla på smidigt. Men den måste inledas så fort som möjligt. Den europeiska dimensionen är det europeiska mervärdet, och det vi talar om är mer Europa.    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De rekommendationer som vi nu debatterar är tillsammans med de övriga två ett stort steg framåt mot att göra unga människor och medborgare mer medvetna och bättre informerade om hur viktigt EU är. Det är sant att EU för närvarande har små befogenheter på utbildningsområdet. Samtidigt som ett fåtal medlemsstater inkluderar en del lämpligt innehåll om europeiska frågor i sina läroplaner eller utbildningsprogram är andra mycket långt ifrån att införa detta element i de kurser som ges vid deras utbildningsanstalter. Mot bakgrund av detta anser jag att vi på EU-nivå i enlighet med artikel 149 i fördraget måste utveckla den europeiska dimensionen inom utbildningen, särskilt genom undervisning och spridning av medlemsstaternas språk. Kommissionsledamoten har redan nämnt några exempel som pekar i denna riktning. Men detta betänkande måste bidra till att stärka detta krav ännu mer på gemenskapsnivå, inte bara för att tillhandahålla de färdigheter som behövs för ett EU-medborgarskap, utan även för att hjälpa medborgare att lära sig mer om EU:s politik och institutioner. Det finns även ett annat skäl, nämligen att göra människor mer medvetna om EU-medborgarskapet. Detta skulle leda till bättre kommunikation mellan medborgarna och institutionerna. Denna kommunikation uppvisar för närvarande brister som kommer att få ett antal oönskade konsekvenser. Kommissionsledamot Figel’! Jag uppmanar kommissionen att arbeta ännu hårdare för att specificera vad den menar med den s.k. europeiska dimensionen på utbildningsområdet, så att en överenskommelse kan nås i rådet om hur detta åtagande kan anpassas till varje enskilt utbildningssystem. Även om det redan har nämnts skulle jag avslutningsvis vilja uppmärksamma hur viktig språkundervisningen är för att unga människor ska lära sig mer om de olika kulturerna i EU. Dessutom vill jag uppmärksamma hur viktigt det är att utbyta bästa praxis, särskilt på lärarutbildningsområdet, eftersom lärare är en nyckelgrupp om vi ska nå de mål som vi har satt upp.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Även jag vill tacka föredraganden, Christopher Beazley, för hans utmärkta betänkande. Detta är ett mycket viktigt ämne. Vi måste se till att våra barns identitet och tankesätt inte bara präglas av en regional och nationell dimension utan även av en europeisk dimension, och att de förstår vad för slags värdegemenskap de tillhör och vilket intellektuellt arv de har. Trots mosaiken av kulturer har Europa gemensamma värderingar som bygger på kristendomen. Till grund för dessa värderingar ligger även det grekiska arvet och den romerska lagen. I dag tar sig detta framför allt uttryck i demokrati, mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Det är viktigt att vi redan från en tidig ålder lär våra barn och ungdomar dessa värden, att vi främjar dem och att låter dem genomsyra hela deras utbildning. Det är bara på så sätt som vi kan förstå vad det innebär att vara europé i en värld som blir allt mer integrerad, och vara stolta över detta samt över våra nationella rötter och vår kontinent.    – Herr talman! Jag tackar Ján Figeľ, och även Christopher Beazley för hans betänkande. Förverkligandet av Europeiska unionen är en komplicerad process och enligt vår mening spelar utbildning en grundläggande roll i denna. För att skapa ett europeiskt medborgarskap krävs det ett aktivt stöd från ett lämpligt utbildningssystem. Som vi vet läggs grunden till många av våra åsikter om bland annat historia, kulturer och samhället under de viktiga skolåren. Utbildningssystemet råkar vara ett sätt för staten att utöva tvång, många gånger på bekostnad av kulturell pluralism och mångfald. Staten har därför traditionellt sett utövat en stark kontroll över till exempel historia. En nationellt inriktad utbildning kan vara kontraproduktiv för våra syften och värderingar. När det gäller till exempel chauvinism och enspråkighet kan nästan 50 procent av de europeiska medborgarna bara tala sitt eget språk flytande. Vi måste övervinna denna nationellt inriktade utbildning. Införlivandet av den europeiska dimensionen i våra utbildningssystem kan i grunden bidra till att undvika chauvinism, förbättra medborgarnas flerspråkighet, stärka respekten för pluralism och mångfald samt lägga grunden för en gemensam europeisk identitet.    . – Mina damer och herrar! Jag är glad över att det i Tjeckien åtminstone lärs ut två främmande språk från grundskoleåldern. Och inom den högre utbildningen, exempelvis vid universitetet i Ostrava, ingår Europakunskap som en del av läroplanen på samhällskunskapsområdet. Jag vill emellertid uppmärksamma en aspekt av Europakunskapen som inte får det utrymme den förtjänar. Det rör sig om tolerans. Föredraganden nämner behovet av att enas om en gemensam historia. Jag anser att detta är ett idealistiskt mål som möjligtvis går att nå i en avlägsen framtid. En sak som vi kan uppnå är emellertid tolerans, vilket är en förutsättning för att EU ska kunna existera. EU:s medlemsstater kan inte ha en gemensam syn på historien, eftersom ett lands framgångar ofta har skett på bekostnad av ett annat lands misslyckanden. Denna syn har först på senare tid börjat förändras. Det finns ingen medlemsstat som kan stå över den europeiska kontinentens historia och tillhandahålla en syn som passar alla utan att stöta sig med någon. Tanken på en gemensam europeisk historia kan i bästa fall bli en kompromiss. Ett mer realistiskt mål skulle vara att förstå andra länders historia och deras opartiska version av händelserna. Att visa tolerans mot historiska och kulturella skillnader skulle vara ett första steg för européerna mot att dela sina värderingar med andra länder och kulturer i världen. Samtidigt kommer tolerans och förståelse att ligga till grund för definitionen av gemensamma europeiska värderingar. Ungdomar bör lära sig främmande språk, men de bör även uppmärksamma andra länders historia och kultur. Lärarnas arbete är att tillhandahålla denna kunskap i form av en uppsättning värderingar som är värda lika mycket respekt som de egna värderingarna.    . – Herr talman! Innan vi diskuterar den europeiska utbildningsmodellen och hur vi ska genomföra den måste vi först fråga oss själva vilken typ av modell vi tänker på, vem som ska ha nytta av den och vad som är syftet med den. Ska det vara en modell som uppmuntrar till en övergripande utveckling av fria individer, och främjandet av alla deras färdigheter och intressen? Eller ska det vara en modell avsedd att producera globaliserade människor som utbildas för att möta vardagslivet men som saknar kreativitet och uppfinningsrikedom, människor som har liten kunskap men som kan utföra de uppgifter som de tilldelas? Jag stöder den första modellen. Det är endast denna modell som gör det möjligt för människor att förverkliga sig själva och som ger dem den tankefrihet som krävs för att de ska kunna berika världen med sin kreativitet. Följaktligen bör uppfostran och utbildningen av en individ baseras på nationella värden och familjevärden, och erbjuda möjligheten att fritt använda sig av andra nationers kulturer. Vi behöver ett hembygdens Europa, ett Europa i vilket varje nation och varje individ kan känna sig trygg. Alla ansträngningar att skapa ett globaliserat samhälle med en enda godkänd kultur, i vilken det endast går att kommunicera på några få språk, skulle stoppa Europas intellektuella och ekonomiska utveckling. Därför är den rätta europeiska utbildningsmodellen en modell som skyddar alla medlemsstaters traditioner och använder sig av dem för att gynna enskilda personer och främja deras utveckling.    – Herr talman! Låt mig påminna er om vad vår föredragande sa den 12 oktober förra året: ”Regeringar vet ingenting om utbildning. De motverkar lärarnas yrkesutövning.” Det skrämmer mig att han tror att EU kan lyckas bättre. Christopher Beazley arbetade tidigare som lärare och är ledamot av parlamentet. Han måste känna till att det enligt Förenade kungarikets skollag från 1996, som lades fram av hans eget parti, är förbjudet att främja partipolitiska åsikter i skolor i Förenade kungariket. EU är ett politiskt projekt, och som framgår av resultaten från förra årets franska och nederländska folkomröstningar, finns det miljontals vuxna som inte har låtit sig övertygas om detta projekt. Efter att ha misslyckats med det vill Christopher Beazley nu i stället försöka övertyga våra barn om fördelarna med EU. Det påminner mig om ett citat: ”Ge mig ett sjuårigt barn och det kommer att vara mitt för resten av livet.” I likhet med så mycket annat från utskottet är det här ren och skär partisk propaganda som jag varken accepterar eller stöder.    – Herr talman! I det dokument som vi diskuterar hänvisas det till en europeisk dimension på utbildningsområdet och införandet av europeiskt innehåll i utbildningen. Dessa begrepp har emellertid inte definierats. Det görs en hänvisning till en gemensam historia och ett gemensamt kulturarv. Men inte heller dessa begrepp definieras. Vår gemensamma historia består mest av krig mot varandra, men vad är vårt gemensamma kulturarv? Låt oss försöka sammanfatta detta. Vad består våra gemensamma positiva värderingar av? Om vi stannar upp och tänker över denna fråga måste vi erkänna att vi förenas av grekisk kultur, romersk lag och kristen etik. Allt europeiskt är baserat på dessa viktiga grunder som definierar själva Europa. Av detta följer att vi bör främja undervisning i grekiska och latin, de klassiska språken. Vi bör dessutom främja undervisning om kristendomens bidrag till Europas dominerande kulturnormer, och med detta menar jag konst, arkitektur, vårt sätt att leva och särskilt vårt familjeliv och samhällsliv. Tyvärr gör parlamentet sitt yttersta för att sudda ut allt kristet från sina dokument. Ännu värre är att en tydlig antikristen hållning gynnas. Det blev ramaskri i kammaren när den polske utbildningsministern drog in Europarådets lärobok från skolorna eftersom det i den rekommenderades att homosexualitet skulle främjas i skolan. Han anklagades för att förkasta europeiska värderingar. Detta dokument är av intet värde utan en definition av den europeiska dimensionen, europeiska värderingar och europeiskt innehåll.    . – Aldrig förr har ämnen som europeisk identitet, europeiska värderingar, Europas gränser och EU-medborgarskap diskuterats i så breda termer som här i dag. Det är sant att vi inte exakt kan definiera dessa begrepp. Men denna debatt är ett bevis på hur EU har förändrats. Tidigare ägnade sig EU inte bara åt diskussioner, utan för att förhindra krig kontrollerades även produktionen av kol och stål. I dag handlar diskussionen om själva EU och omvärlden. Jag anser att detta är ett positivt skifte. Undervisning i Europas historia och vår omvärld är väldigt viktigt för EU:s utveckling på 2000-talet. Europa kan – och måste – spela en viktigare och mer positiv roll än på 1900-talet, ett århundrade när Europa präglades av tragedier, krig, totalitära regioner och annat elände i stor skala. Okunnighet och likgiltighet brukar vara de viktigaste källorna till intolerans. De banar väg för propaganda och manipulering av den allmänna opinionen, liksom enskilda människors uppfattning. Jag anser därför att utbildning om Europas historia och framtid, och de kulturer som vi upplever och lever i, är en viktig förutsättning för ett fredligare och mer sammanhållet Europa där den gemensamma rättsordningen, värdegrunden och kultursynen kommer att fortsätta att utvecklas. Jag anser att Europa kommer att genomföra detta på ett fredligare och mer tolerant sätt än när det var upptaget med ömsesidig förintelse. Jag skulle än en gång vilja tacka Christopher Beazley för hans initiativbetänkande och uttrycka min förhoppning om att detta ämne kommer att bli föremål för debatt i medlemsstaterna. Det är nämligen de som har ansvaret för att fatta beslut i frågan och organisera hur denna ska inlemmas i utbildningen. Detta är något som inte kommer att betraktas som överflödigt utan snarare som ett mycket viktigt komplement till utbildningen inom ramen för ett gemensamt rättsligt, ekonomiskt och kulturellt område i ett utvidgat EU.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.    – Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A6-0248/2006) av Thomas Mann för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer (2006/2002(INI)).    . – Herr talman, kommissionsledamot Figeľ, mina damer och herrar! Eftersom vi i EU inte kan konkurrera med tillväxtländernas låga löner och minimala sociala standarder måste vi i stället hela tiden utveckla vår potential att utföra arbete av hög kvalitet. För detta ändamål är det nödvändigt med yrkesutbildning och vidareutbildning. I mars 2005 förklarade sig utrikesministrarna i de 25 EU-länderna villiga att modernisera sina nationella system för att göra det möjligt för enskilda personer att anpassa sig till de allt tuffare kraven på de inhemska och internationella marknaderna. Det finns fortfarande stora hinder mellan institutionerna och mellan medlemsstaterna när det gäller tillgången till utbildning och yrkesbildning. Detta gör att kunskap och färdigheter inte kan tillämpas effektivt och att kvalifikationerna blir svåra att dechiffrera. Följden blir att examina och utbildningsbevis inte i tillräckligt hög grad erkänns utanför det land i vilket de förvärvades. Ju mer insyn det finns i skolsystemen, yrkesutbildningssystemen och universitetssystemen desto lättare blir det att bedöma de specifika modeller som används i medlemsstaterna – exempelvis tvåpartssystemets kvaliteter i mitt eget land Tyskland, och värdet på en hantverkares mästerbrev. Den europeiska ramen för kvalifikationer är en övergripande ram som har tre funktioner. För det första är den avsedd att knyta samman nationella och internationella kvalifikationer. För det andra är den avsedd att se till att yrkeskvalifikationer och allmänna utbildningskvalifikationer kan erkännas och överföras. För det tredje är den avsedd att garantera mer öppenhet, insyn och rörlighet. Den europeiska ramen för kvalifikationer bygger på åtta referensnivåer som kategoriserar inlärningsresultaten. De går från grundläggande färdigheter för att utföra enkla uppgifter till den mycket specialiserade kompetens som behövs för akademiska studier. På var och en av dessa åtta nivåer, oavsett vilken utbildningsväg som följs, måste det vara möjligt att skaffa sig yrkesrelaterade färdigheter. Detta har fått stort stöd av arbetsmarknadens parter, kommerskollegier, näringslivet, ledande hantverks- och handelsorganisationer, utbildningsanstalter, lärare på yrkesskolor, praktikanter och lärlingar och de som lär upp dessa samt skolelever och högskolestuderande. Alla dessa är medvetna om att medlemsstaternas program inte ersätts utan snarare utvidgas på grundval av sakkunskap som tillämpas på frivillig basis. I egenskap av parlamentets föredragande har jag kritiserat flera punkter i kommissionens förslag, eftersom den akademiska utbildningen betonas överdrivet mycket och för att yrkesutbildningen inte beaktas tillräckligt. Jag anser fortfarande att det inte finns en tillräckligt tydlig koppling till arbetsmarknaden. Den europeiska ramen för kvalifikationer måste bland annat ha tillväxt och sysselsättning som två av sina mål, vilket fastställdes i Lissabon II. På detta sätt kombineras dels näringslivets konkurrenskraft, dels enskilda personers anställbarhet. Utskottet för sysselsättning och sociala frågor delade mina invändningar och jag gladdes mycket åt att så många kolleger – av vilka många är närvarande i dag – kom med förslag och, med undantag för tre ledamöter som lade ned sina röster, enhälligt antog betänkandet. Vi stöder bland annat en revidering av ramen för kvalifikationer så att även inlärningsresultatens jämförbarhet inkluderas. Detta skiljer sig från många tidigare bedömningar, där man endast har tagit upp inlärningsprocessens längd och den typ av kvalifikation detta har resulterat i. Vi tycker att det viktigaste är att yrkesutbildning och akademisk utbildning behandlas som utbildningar med lika värde. Det handlar om två sidor av samma mynt, nämligen Bolognaprocessen för att skapa en gemensam europeisk ram för högre utbildning och Köpenhamnsprocessen för att öka det europeiska samarbetet på yrkesutbildningsområdet. Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer bara att bli en framgång om det införs nationella kvalifikationsramar i samtliga medlemsstater, om dessa sedan kan utvecklas samt om de senast 2009 kan kopplas till den europeiska ramen för kvalifikationer. Det är min förhoppning att det som ingår i ramen kommer att göras tillgängligt för allmänheten – vi här i parlamentet kommer definitivt att verka för detta – och att arbetsmarknadens parter, utbildningsanordnarna och institutionerna får ett bra samarbete. Det är bara på så sätt som utbildningsanstalterna kommer att få tillgång till rätt redskap för arbetslivet i EU.    – Herr talman! De här frågorna visar att utbildningen har fått ett uppsving. Jag är övertygad om att en europeisk ram för kvalifikationer kommer att vara en av de stora frågorna under de kommande åren. När jag fick frågan om vilka som skulle vara de viktigaste frågorna på mitt bord de kommande fem åren svarade jag att en europeisk ram för kvalifikationer är en av dem, och jag anser att vi verkligen gör något åt denna fråga nu i stället för att bara tala om den. För det första vill jag tacka föredraganden och utskottet för sysselsättning och sociala frågor för ett utmärkt betänkande som har utarbetats i samråd med andra utskott och som återspeglar kommissionens diskussionsunderlag från förra året. Det ger oss en möjlighet att återspegla det formella förslag som antagits den här månaden. Jag är nämligen säker på att livslångt lärande och rörlighet är avgörande för konkurrenskraften och den sociala sammanhållningen inom Europeiska unionen. Kommissionen har alltid vidtagit positiva åtgärder för att göra framsteg på dessa områden. I praktiken stöter dock människor fortfarande alltför ofta på problem när de försöker flytta från ett land till ett annat för att studera eller arbeta, och när de snarare försöker vara medborgare än turister i unionen. De stöter även på problem när de vill vidareutbilda sig och till exempel gå från yrkesutbildning till högre utbildning. Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att bidra till att lösa problemet. Den kommer att bidra till att förbättra öppenheten och öka förståelsen inom EU för de olika nationella systemen eller nationella ramarna för kvalifikationer. Genom att förbättra kommunikationen mellan olika system kommer den europeiska ramen för kvalifikationer att främja tillgången till utbildning och öka rörligheten när det gäller utbildning eller arbete. Den skulle även kunna vara till hjälp utanför EU. När jag var i Moskva och i juni när jag var i Kanada uttryckte nämligen båda dessa länder ett intresse av att få veta mer om detta instrument eftersom de vill låta sig inspireras av det i utformningen av sin politik. Rättsakter har vi redan, till exempel direktivet om ömsesidigt erkännande av yrkeskvalifikationer. Europass-initiativet, som även det främjar liknande mål, har nämnts i dag. Dessa instrument räcker dock inte. Det är därför den europeiska ramen för kvalifikationer är ytterligare ett viktigt steg för att förbättra situationen. Många av kommentarerna och rekommendationerna i Thomas Manns betänkande finns redan med i vårt förslag. Det är jag säker på att vi är överens om. Jag anser därför att parlamentet och kommissionen till mycket stor del driver samma linje i den här frågan. Det dokument som ni har kommenterat var ett diskussionsunderlag från juli förra året. Sedan dess har vi kommit längre när det gäller ett mer praktiskt och användarvänligt instrument. Thomas Mann har rätt i att vi borde göra mer för yrkesutbildningen. Jag vill påminna om att yrkesutbildningen infördes i fördragen genom Romfördraget 1957 och att högre utbildning infördes först genom Maastrichtfördraget. Vi inledde Bolognaprocessen 1999 och först senare Köpenhamnsprocessen. Nu finns det två parallella processer med en positiv effekt på den europeiska ramen för kvalifikationer. Vi behöver dock nå hela vägen för att verkligen kunna börja genomföra viktiga klausuler i fördragen. Vi håller på med det nu: 45 länder i Bolognaprocessen och 32 i Köpenhamnsprocessen. För två veckor sedan var jag i Schweiz och de vill ansluta sig till Köpenhamnsprocessen. Det är alltså goda nyheter när det gäller vårt arbete. För att den europeiska ramen för kvalifikationer ska kunna ge bästa möjliga resultat måste medlemsstaterna genomföra den på rätt sätt. De kommer att behöva förena sina system för kvalifikationer med den europeiska ramen för kvalifikationer. Jag är övertygad om att vårt förslag tillhandahåller det gemensamma språkbruk och det verktyg som behövs för att bygga upp det nödvändiga ömsesidiga förtroende som är grunden för att ett sådant instrument faktiskt genomförs. Strategin underlättar även för arbetsgivare och enskilda personer att jämföra kvalifikationer inom unionen och inom olika utbildningssystem. Jag är säker på att detta nyckelinitiativ kommer att hjälpa människor i Europa att möta de svårigheter och dra nytta av de fördelar som ett kunskapsbaserat samhälle för med sig. Förslaget antogs för en kort tid sedan och vi ser nu inte bara fram emot ytterligare diskussioner utan även mot ytterligare samarbete.    – Herr talman, mina damer och herrar! I Lissabonstrategin förslås att processen för att modernisera EU:s utbildnings- och yrkesutbildningssystem ska påskyndas så att EU blir den mest konkurrenskraftiga ekonomin i världen 2010. Ökad rörlighet på arbetsmarknaden och effektiva system för livslångt lärande är de grundläggande förutsättningarna för detta. Bristen på kommunikation och samarbete mellan de nationella myndigheterna och bland vidareutbildningssystemen på olika nivåer förhindrar att de färdigheter och kunskaper som redan har förvärvats kan användas på ett effektivt sätt. Därför måste vi främja ett visst samspel mellan de olika medlemsstaternas utbildnings- och kvalifikationssystem. Som kommissionen redan har påpekat har arbetet med vissa aspekter av detta redan påbörjats genom direktiv 2005/36/EG om erkännande av yrkeskvalifikationer, vilket jag var föredragande för. Skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer kommer naturligtvis att komplettera och utgöra en fortsättning på detta arbete. Tack var detta arbete kommer vi att kunna öka och stärka det ömsesidiga förtroendet mellan olika system och främja rörlighet och livslångt lärande. Det måste finnas en flexibel struktur som lätt kan integreras med motsvarande nationella strukturer. Samtidigt måste de olika specifika särdragen i dessa strukturer bibehållas. Yrkesutbildningskvalifikationer och vidareutbildningskvalifikationer måste erkännas och de måste vara kompatibla och kunna överföras, vilket Thomas Mann mycket riktigt framhåller. Detta betyder att vi måste öka och förbättra informationsutbytet om de titlar, kvalifikationer, intyg och yrkeserfarenhet som erkänns i medlemsstaterna. För närvarande, och som den är utformad i kommissionens förslag, verkar den europeiska ramen för kvalifikationer emellertid ganska otydlig. Den måste göras mer lättförståelig och vissa inkonsekventa aspekter måste ändras. Vi föreslår därför att kommissionen reviderar och omformulerar sitt förslag, men att målen samtidigt bibehålls.    – Det är med glädje jag ser att hela det område som handlar om livslångt lärande och yrkesutbildning har lämnat sin marginaliserade position och kommit ut i ljuset. Översynen av Lissabonstrategin för tillväxt och sysselsättning och behovet av att uppfylla dess mål har varit en stark drivkraft. Redan 2000 togs ett viktigt steg när arbetsprogrammet Utbildning och yrkesutbildning 2010 antogs. Syftet med detta program är inte bara att förbättra utbildnings- och yrkesutbildningssystemens kvalitet och effektivitet utan även att göra dem lättillgängliga och öppna för fler personer. Det föreslagna konceptet med en europeisk ram för kvalifikationer som vi diskuterar här i dag är ett konkret initiativ som har uppkommit på grundval av arbetsprogrammet. Jag anser att detta koncept utgör en konstruktiv drivkraft som kommer att vara en starkt bidragande orsak till öppenhet vid överföring och erkännande av kvalifikationer på EU-nivå. Det bör även bidra till att stimulera nationella och sektorsvisa reformer för att främja livslångt lärande. Samtidigt kommer det att spela en viktig roll för att öka studenters och arbetstagares rörlighet. I dagens diskussion skulle jag vilja belysa det nya element som införs i och med den europeiska ramen för kvalifikationer, nämligen erkännandet av inofficiell och informell utbildning. Detta kommer att förändra bedömningen av kvalifikationer. Traditionellt sett har den grundat sig på utbildningens längd eller typ av institution. I stället läggs nu större vikt vid resultat, kunskap, färdigheter och kunnighet. Jag skulle vilja tacka min kollega Thomas Mann, föredragande för utskottet för sysselsättning och sociala frågor, för hans arbete med betänkandet om att införa en europeisk ram för kvalifikationer. Jag vill också tacka den närvarande ledamoten av Europeiska kommissionen, Ján Figel’, som ansvarar för utbildning, yrkesutbildning, kultur och flerspråkighet samt hans medarbetare som har arbetat på ett policydokument. De goda nyheterna är att kommissionen vid sitt sammanträde den 5 september ställde sig bakom förslaget till rekommendation om att skapa en europeisk ram för kvalifikationer för livslångt lärande. Jag är säker på att Europaparlamentet kommer att anta Thomas Manns betänkande under denna sammanträdesperiod. I så fall kan vi debattera ett nytt kommissionsdokument om den europeiska ramen för kvalifikationer.    . – Jag anser att det är viktigt att EU antar rättsakter på EU-nivå som formellt och informellt stärker de bestämmelser som reglerar näringslivet. Mänskligt kapital utgör en viktig del av denna miljö. Därför beskriver näringslivets organisationer direktivet om erkännande av yrkeskvalifikationer som det mest positiva steg som EU har tagit denna valperiod. Ett annat viktigt steg som förtjänar att uppmärksammas är skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer. Denna ram ska garantera full insyn i behandlingen av utbildning oavsett hur kvalifikationerna har förvärvats. Jag skulle också vilja lovorda det nya elementet, dvs. erkännandet av formell och informell utbildning, inklusive förvärvandet av yrkeserfarenhet. I detta sammanhang skulle jag vilja tacka mina kolleger, föredragandena Thomas Mann, Milan Gaľa och Stefano Zappalà för deras arbete med att åstadkomma ett konsekvent betänkande. Jag delar föredragandenas rekommendation att förenkla och öka insynen i den skala med åtta referensnivåer som ligger till grund för den föreslagna kvalifikationsramen. Även om den europeiska ramen för kvalifikationer är frivillig anser jag att den, tillsammans med de nationella kvalifikationsramarna kommer att bidra till att skapa ett system som kommer att hjälpa oss att hantera problemen på EU:s arbetsmarknad. Jag är övertygad om att även näringslivet kommer att uppskatta detta initiativ från Europeiska kommissionen, eftersom det kommer att bli lättare att förstå de olika nationella kvalifikationsintygen. Arbetsgivarna kommer att kunna använda den europeiska ramen för kvalifikationer som referens när de väljer ut högkvalificerad personal på grundval av utbildning, färdigheter och kompetens.    . – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Med den europeiska ramen för kvalifikationer har EU skaffat sig ett redskap som visserligen kan förbättras men som är ett viktigt redskap för ökad rörlighet inom EU. Företagens och EU-medborgarnas rörlighet öppnar för en ny arbetsmarknad på gemenskapsnivå. För alla europeiska arbetstagare – oavsett om de är ingenjörer, tekniker eller kroppsarbetare – är yrkeskvalifikationer den enda verkliga garantin för deras värde på arbetsmarknaden, såväl på nationell nivå som på gemenskapsnivå. Precis som den gemensamma valutan, euron, har ett gemensamt värde genom att den garanterar att ekonomin är flexibel och integrerad i gemenskapen, behöver vi ett gemensamt värde för yrkeskvalifikationer som erkänns på EU:s arbetsmarknad. Både företagen och arbetstagarna behöver ett erkännande av yrkeskvalifikationernas gemensamma värde. För företagen garanterar kvalifikationerna vilken kompetensnivå en arbetstagare har och hur lämplig personen i fråga är för uppgiften. För en arbetstagare garanteras och främjas denna kompetensnivå oavsett var i EU han eller hon befinner sig. Oavsett vilka nationella traditioner vi har, är ett intyg alltid en bekräftelse på att en person kan utföra ett visst arbete och använda de färdigheter som krävs för detta. Denna förmåga är frukten av den kunskap som har förvärvats, antingen genom yrkesutbildning eller genom arbetslivserfarenhet. Jag skulle vilja lyfta fram hur framgångsrika vissa medlemsstater har varit när det gäller att validera de erfarenheter som förvärvats, vilket som tidigare nämnts kompletterar fortbildningen. På lång sikt kommer det att bli nödvändigt att integrera denna process i den europeiska ramen för kvalifikationer, och vara öppen för alla former av erkännande. I nästa fas måste arbetsmarknadens parter med en gång göras medvetna om, och engagerade i, denna process så att den europeiska ramen för kvalifikationer beaktas i avtal och kollektivavtal. På så sätt kombineras en verklig social garanti med flexibilitet på arbetsmarknaden. Herr talman! Anställningsavtal och lönesedlar visar vilket värde sysselsättningen verkligen har.    – Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Det har redan påpekats vid flera tillfällen i kväll att beslut om utbildnings- och yrkesutbildningspolitik ska fattas på nationell nivå. Så bör det förbli. Dagens debatt visar emellertid också att det finns många gemensamma initiativ på gång för att via utbyte och samarbete utveckla utbildningen och yrkesbildningen i EU. Detta är bra initiativ, och det är viktigt att de sprids till en stor del av befolkningen. Vi i ALDE-gruppen ställer oss helhjärtat bakom skapandet av en europeisk ram för kvalifikationer. Denna ram är avsedd att främja erkännandet och användningen av kvalifikationer och färdigheter som redan har förvärvats och på så sätt underlätta allas tillgång till livslångt lärande. Att 32 länder deltar i denna form av samarbete ger möjligheter till en bred utveckling av utbildnings-, yrkesutbildnings- och sysselsättningsmöjligheterna inom EU. Bara det att man inriktar sig på kvalifikationer som redan har förvärvats är ett viktigt genombrott. Inriktningen ligger på resultat och faktisk förmåga, inte enbart på hur förmågan har förvärvats. Vederbörlig hänsyn tas på så sätt till de mycket olika strukturerna för i synnerhet yrkesutbildningen inom EU. Samtidigt fastställer vi gemensamma mål. I detta sammanhang skulle jag vilja understryka Thomas Manns uppmaning till oss att inrikta oss mer på yrkesutbildning, inklusive vidareutbildning. Det är inte bara universitetsutbildning som vi ska fokusera på. Dessutom är det viktigt att ta fram ett system som inte är alltför komplicerat. Det måste vara enklare och tydligare än det system som föreslogs i arbetsdokumentet. Om den europeiska ramen för kvalifikationer ska bli framgångsrik är det, som kommissionen redan har påpekat, också viktigt att alla länder engagerar sig frivilligt och att de inför egna nationella – eller i förekommande fall regionala – system för att bedöma kvalifikationerna. Det är viktigt att bygga vidare på det arbete som redan har gjorts när det gäller att bedöma utbildningens och yrkesutbildningens kvalitet samt undvika onödig byråkrati. Det kommer inte att bli lätt, men vi sätter upp ambitiösa mål i kväll.    . – Herr talman! Det är bra att rådet och kommissionen anser att färdigheter, förmåga och kompetens som har förvärvats i skolan, i arbetslivet eller på fritiden ska kunna erkännas ömsesidigt i så stor utsträckning som möjligt. Thomas Mann är värd stor uppskattning och hans förslag är värda att stödjas, särskilt förslaget om att det vid sidan om akademisk utbildning ska ges mycket större utrymme åt yrkesutbildning. Jag har bara en minut på mig så jag kommer endast kortfattat att beröra problemet med att erkänna kvalifikationer. Den stora svårigheten är att kunskap och förmåga är immateriella ting och därför väldigt svåra att standardisera och mäta. Personer som är väldigt duktiga i skolan klarar sig ofta dåligt i vardagslivet, eftersom de kvaliteter som mäts och betygsätts i skolan ofta är helt andra kvaliteter. För att bli framgångsrik i yrkeslivet behöver man framför allt emotionell, kreativ och social kompetens, mod, entusiasm, praktisk intelligens, ihärdighet och stresstålighet. Dessa kvaliteter värdesätts eller uppmuntras tyvärr inte i skolan, vilket inte heller är möjligt.    . –Först och främst skulle jag vilja tacka föredraganden för hans mycket välutarbetade och välavvägda betänkande. Jag hyser inga tvivel om att det bara är en tidsfråga innan vi får en verkligt fungerande arbetsmarknad i EU. Den europeiska ramen för kvalifikationer är ett viktigt steg i denna riktning, eftersom den bidrar till att skapa förutsättningar för att inrätta en gemensam arbetsmarknad och en gemensam utbildningsmiljö. Jag är fullständigt övertygad om att kvalifikationers jämförbarhet inte bara skulle gynna arbetskraftens rörlighet utan även ge arbetsmarknaden en annan kvalitet, genom att arbetskraften i praktiken sprids. Kvalifikationsramarna skulle gynna en starkare koppling mellan medlemsstaternas nationella utbildningssystem och kraven på arbetsmarknaden i EU. Dessa steg är nära besläktade med Lissabonstrategin och Lissabonmålen. Den senaste utvidgningen skapade en aldrig tidigare skådad arbetskraftsrörlighet inom EU. Arbetssökande har rest från olika nya medlemsstater i Central- och Östeuropa till de gamla medlemsstaterna Förenade kungariket och Irland, som var de enda som öppnade sina arbetsmarknader utan begränsningar. Dagens situation är faktiskt unik när det gäller behovet av jämförbara europeiska kvalifikationer. De betydande löneskillnaderna har uppmuntrat tusentals arbetssökande från Central- och Östeuropa att ta enkla lågkvalificerade arbeten. I en studie som nyligen genomfördes av Irlands näringslivs-, handels- och sysselsättningsministerium framgår det att de flesta arbetstagare har arbeten som inte motsvarar deras yrkesutbildning. Många arbetstagare med universitetsexamen har arbeten som endast kräver några timmars grundläggande utbildning. Det är detta som är svårigheten med att jämföra utbildningssystem som är helt annorlunda. Dessa är både resurser som förloras i de stater som de arbetssökande kommer ifrån, och bortkastade resurser i de stater där de inte kan använda sig av sin yrkesutbildning. Jag hoppas att den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att uppmuntra de medlemsstater mellan vilka det råder febril arbetskraftsaktivitet att bli pionjärer när det gäller att omsätta ramarna i praktiken och att dessa medlemsstater inte kommer att bli de enda. Tack.    – Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Thomas Mann till hans intressanta betänkande. Rörlighet är en av principerna i gemenskapens Europa. Studenters och arbetstagares rörlighet kan emellertid endast bli verklighet om problemet att erkänna intyg och utbildningsbevis löses en gång för alla. För att göra detta krävs det att EU fastställer en europeisk ram för kvalifikationer. Det arbete som påbörjades i Bologna, Barcelona, Köpenhamn och Maastricht måste fortsätta. Vi måste se till att arbetstagare som kommer från andra medlemsländer inte möts av beskedet från de lokala myndigheterna att det finns arbete för dem, men att deras kvalifikationer inte kan godtas. Den europeiska ramen för kvalifikationer kommer att bidra till att förbättra yrkesutbildningens kvalitet i samtliga medlemsstater. De kommer att möta globaliseringens utmaningar och öka konkurrenskraften på arbetsmarknaden. Det finns även en betydande psykologisk dimension. Att erkänna någons kvalifikation i form av ett yrkesintyg eller akademiskt utbildningsbevis innebär ett erkännande av den ansträngning som den enskilda personen har gjort för att få en utbildning. På motsvarande sätt ligger det något diskriminerande och nedsättande i att neka att erkänna en kvalifikation som likvärdig i en annan medlemsstat. Vi får inte lura oss själva. Den europeiska ramen för kvalifikationer är inte någon enkel fråga. Eftersom det till och med är svårt för högre lärosäten och yrkesutbildningscentrum i samma land att enas så det är inte så konstigt att detta även sker på EU-nivå. Därför är det viktigt att detta beslut är ett politiskt beslut, som fattas på EU-nivå, snarare än att vara av akademisk karaktär. Ett polskt yrkesbevis i murning ska t.ex. erkännas i Tyskland och ett tyskt i Polen. En Oxfordexamen i psykologi ska erkännas överallt och detsamma ska gälla för en psykologiexamen som utfärdas av ett mindre prestigefullt universitet i ett mindre land. Lokala yrkesorganisationer ska inte kunna komma med invändningar. I Belgien finns det emellertid inte ens något behörigt organ som kan validera de kvalifikationer som polska målare och murare som arbetar som egenföretagare har. Till följd av detta kan vissa personer inte utföra vissa arbeten. Frågan om den europeiska ramen för kvalifikationer är särskilt viktig för medborgarna i de nya medlemsstaterna. Det är de som under lång tid framöver kommer att erbjuda sina yrkeskvalifikationer, snarare än kapitalinvesteringar, till andra medlemsstater. En gemensam nämnare för kapitalinvesteringar finns redan, euron.    – Herr talman, herr kommissionsledamot! Det är sant att Europa under historiens lopp har ställts inför många utmaningar och allvarliga hot, exempelvis arbetslöshet, fattigdom och osäkerhet på arbetsmarknaden. Ändå är dessa oroande sociala trender inga ödesbestämda självförverkligande profetior. Vi måste hitta lösningar långt bort från uppfattningen om att konkurrens ska uppnås genom att nedvärdera sysselsättningen. Med respekt för de europeiska värderingarna, vår sociala känslighet och med kunskap som vår bas kan vi välja att slå in på en väg av utveckling. I så fall måste vi ta hänsyn till att globaliseringen av ekonomin, de sociala framstegen och miljöskyddet baseras på en ständig utveckling av nya färdigheter och användningen av ny teknik. Om vi uppgraderar forskningscentrum till centrum för innovation och förvärvandet av yrkeserfarenhet kommer det livslånga lärandet att bli effektivt och komma alla till del. Arbetstagarnas nya färdigheter måste uppfylla gemensamma europeiska bedömningskriterier, vilket ökar deras utvecklingsmöjligheter. Mot bakgrund av detta och med respekt för såväl de olika yrkessektorernas särdrag som de olika regionernas särdrag måste vi på ett tydligt, uttryckligt och integrerat sätt besluta oss för hur den europeiska ramen för kvalifikationer ska se ut och hur omfattande den ska vara. Avslutningsvis skulle jag vilja tacka Thomas Mann.    . – Det är inte bara själva betänkandet och omständigheterna kring frågan om kvalifikationer i Europa som innebär en stor utmaning för oss när vi ska skapa ett område med större europeiskt innehåll. Detta skulle innebära regler och standarder som borgar för en viss kvalitet, och därmed rörlighet, för medborgarna. Jag skulle därför vilja understryka flera aspekter som är viktiga för denna fråga i dess helhet. För det första handlar det om att skapa ett område, vilket inte bara betyder tillgång till och kvalitet på grundskoleutbildningen, den högre utbildningen och yrkesutbildningen, utan även ett område för vidareutbildning, fortbildning eller livslångt lärande, och för erkännandet av formell och informell utbildning. Den europeiska ramen för kvalifikationer är ett steg i just denna riktning. För det andra är detta en uppföljning till det vi redan har gjort. Det Europass som antogs här i parlamentet underlättar bedömningen av kvalifikationer, men ramen för kvalifikationer kommer att bli avgörande för arbetet med att göra dessa kvalifikationer kompatibla och jämförbara och därigenom göra det möjligt att överföra dem. Detta är en viktig förändring. Om vi till slut lyckas anta den föreslagna ramen kommer den inte bara att utgöra en bra ram för arbetsgivare och arbetstagare, utan även för dem som tillhandahåller utbildning och yrkesutbildning. Detta kommer att öppna upp detta område och påtryckningarna för att förbättra kvaliteten kommer därför att öka. Öppenhet handlar helt och hållet om att främja utbildning och yrkesutbildning av högre kvalitet. Anne E. Jensen nämnde 32 länder. Jag tror att detta antal successivt kommer att växa allteftersom vi lyckas utveckla Köpenhamnsprocessen och Bolognaprocessen och kan erbjuda trovärdighet, höga standarder och garanterat kvalitativa parametrar. Jag är övertygad om att detta kommer att gynna såväl hela EU som dess medborgare och institutioner. Jag anser att detta kommer att bli avgörande för att vi ska kunna garantera att exempelvis en rörmokare – oavsett om han kommer från Polen eller något annat land – inte ses som ett hot utan som en person som lämnar ett viktigt bidrag till rörligheten och konkurrenskraften i hela EU. Låt oss fortsätta vårt goda arbete med denna ram för kvalifikationer.    – Debatten är avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.

sv

Valprövning: se protokollet

sv

32. Märkning av däck avseende bränsleeffektivitet (

sv

26. Ansvarsfrihet 2009: Det gemensamma företaget Clean Sky (

sv

Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet

sv

9. Grönbok om marknadsbaserade styrmedel för miljöpolitiken och närliggande politikområden (

sv

Välkomsthälsning Talmannen: Mina damer och herrar! Jag vill välkomna er till eftermiddagens sammanträde. Sammanträdet är återupptaget och detta är det sista sammanträdet före jul- och nyårsuppehållet. Jag vill ta tillfället i akt att välkomna styrelsen för den tyska organisationen Volksbund Deutsche Kriegsgräberfürsorge från Baden-Württemberg under ledning av ordförande Nothelfer. Organisationen har sitt säte i Baden-Württemberg och sköter gravarna med 90 000 personer som fallit offer för krig och förtryck enbart i Baden-Württemberg. Vi tackar er för ert arbete och hälsar er välkomna till Europaparlamentet.

sv

Parlamentets sammansättning: se protokollet

sv

6. EURES verksamhetsrapport 2004-2005: Mot en gemensam europeisk arbetsmarknad (omröstning) - Resolution:

sv

Justering av protokoll Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut. Finns det några synpunkter? Rübig har ordet om gårdagens sammanträde. Herr ordförande! Jag undrar om inte stölderna och inbrotten i våra kontor här i Europaparlamentet skulle kunna föras in i protokollet? Herr Rübig, detta skall inte skrivas in i protokollet, men det kommer att framgå att ni i dag har tagit upp denna fråga. (Protokollet justerades.) Transnationella fackliga rättigheter Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0095/98) av Oomen-Ruijten, för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om transnationella fackliga rättigheter i Europeiska unionen. Herr ordförande! Ärade kolleger! Gemenskapsstadgan om grundläggande sociala rättigheter antogs vid toppmötet i Strasbourg i december 1989 och många såg det då som ett stort steg framåt. Jag hade mina tvivel och jag minns fortfarande mycket väl en diskussion som jag före toppmötet hade med en medlem av Coreper som försökte få mig att förstå de långtgående konsekvenserna av den text som skulle antas 1989. Min oförståelse berodde då på det faktum att jag kom från ett land där arbetstagar- och arbetsgivarorganisationernas rättigheter är väl förankrade och den europeiska stadgan skulle alltså, enligt min känsla, inte tillföra något extra. Nu tio år senare, och betänkandet är det bästa beviset för det, måste jag konstatera att den sociala stadgan ännu inte är fullständigt förankrad i det europeiska fördraget. Vi har upplevt två fördragsändringar, Maastricht och Amsterdam. Det sociala protokollet är visserligen förankrat, men de begränsningar som har uttalats med avseende på löneförhållanden, föreningsrätt och strejkrätt och rätt till lockout har tyvärr inte tagits med. Vår europeiska socialpolitik är alltså ännu inte mogen, anser jag. Initiativbetänkandet självt, historien, jag håller på att det i historieskrivningen skall fastslås att den långa tid det tog att få fram betänkandet till behandling i plenum inte får skyllas på ovilja från föredraganden eller hennes politiska grupp. Det må vara känt att kristdemokratin sätter ett högt värde på en socialt inriktad marknadsekonomi och jag vet av erfarenhet att det leder till ett framgångsrikt samhälle om ansvaret läggs på arbetsmarknadens parter. Jag vill också påpeka att det var flera ansökningar som låg till grund för beslutet av utskottet för socialfrågor att utarbeta ett betänkande, även från Förenade kungariket eftersom de fackliga rättigheterna inte hade reglerats där och man tänkte att om det nu sker något på europeisk nivå så sker det även hos oss. För det tredje, eftersom jag även måste övertyga anhängarna av den fria marknaden, det är för galet att Europa fortsätter att vid internationella eller världsomspännande avtal, till exempel även inom ramen för WTO, yrka på att rätten till fria fackföreningar, fria förhandlingar tas upp i avtalen, medan vi själva inte tagit upp de garantierna i vårt eget europeiska fördrag. Det vi skall reglera är de fackliga rättigheterna som sådana. Vad jag skulle vilja är att Europeiska kommissionen kommer med ett initiativ, jag begär inte ett direktiv, ett förslag, men ett initiativ till viss undersökning. Det skulle mycket väl kunna vara så att den expertgrupp som just nu håller på att analysera Amsterdamfördraget, och även ser efter vilka brister det innehåller, att den expertgruppen även skulle kunna lägga fram en rapport i den här frågan. Dessutom ber jag även arbetsmarknadens parter att de tar lite initiativ, det handlar ju om dem. De måste se till, och möjligen är årsrapporten och/eller expertgruppens rapporter en bra utgångspunkt för det, att det händer något. I samband med de fackliga rättigheterna har jag också gjort ett antal anmärkningar om den sociala dialogen och även om de spelregler som finns. Jag oroar mig ibland för om det verkligen finns tillräckligt med utrymme för den sociala dialogen. Jag inser mycket väl att vi inte kan ordna den här, för vissa medlemsstater mycket besvärliga, frågan över en natt. Det hindrar inte att jag anser att i ett moget samhälle där det konstateras att det finns för få fackliga rättigheter borde samhällsorganisationerna tillsammans med politiken mycket snabbt kunna ordna upp det. Dessutom tackar jag var och en som har bidragit till förverkligandet av detta betänkande. Tack så mycket, fru Oomen-Ruijten. Jag vill påpeka att det faktum att jag uttalar ert namn bättre, fru Oomen-Ruijten, beror på att jag får lektioner från tolkningsbåsen och jag lär mig läxorna vilket gör att jag förbättrar mig hela tiden och kan uttala ert namn, inte perfekt, vilket jag skulle önska, men hela tiden litet bättre. Herr ordförande, kära kolleger! I och med Amsterdamfördraget uppnåddes viktiga framsteg på det sociala området och sysselsättningsområdet. Dit hör i synnerhet orienteringen kring den europeiska socialstadgan från 1961 och gemenskapsstadgan för arbetstagarnas sociala grundläggande rättigheter från 1989, den fullständiga integrationen av det sociala protokollet med giltighet i alla femton EU-staterna, stärkandet av den sysselsättningspolitiska dimensionen genom införandet av ett eget sysselsättningskapitel i EG-fördraget, och fokusering av arbetsmarknadsfrågorna, liksom aktiva åtgärder syftande till jämställdhet mellan män och kvinnor. Den europeiska sociala modellen grundas på solidaritet, balansering av intressen och statligt ansvarstagande. Detta bekräftades och vidareutvecklades på centrala punkter under regeringskonferensen. En bärande pelare i det sociala Europa är starka och oberoende fackföreningar. Som socialdemokrat och fackföreningsmedlem är det för mig en hjärteangelägenhet att ta ställning i denna fråga i Europeiska socialdemokratiska partiets grupps namn. Jag vet att fackföreningarna och socialdemokraterna bar de historiska rötterna till den internationella arbetarrörelsen. Med föreliggande betänkande slår Europaparlamentet in viktiga spikar för den fortsatta integrationsprocessen, som kommer att utspela sig på två nivåer. Å ena sidan är det så att fackliga rättigheter i vår gemensamma tradition ofta tillkämpats i segdragna förhandlingar och hårda konflikter. De måste i sin konkreta utformning växa i takt med den reala samhälleliga utvecklingen och får inte inskränkas genom byråkratisk reglering. Regleringar för nämligen alltid med sig faran att det mindre handlar om att säkra fackliga rättigheter än att inskränka dem. Å andra sidan måste Europeiska unionen framför allt skapa en ram av garantier och författningsrättsliga normer, inom vars ramar de fackliga rättigheterna kan utvecklas fullt ut på europeisk nivå. Det betyder också att det måste komma vissa impulser uppifrån, alltså via institutionella strukturer som exempelvis Europaparlamentet. Jag skulle vilja peka på kärnpunkterna. För det första: Vi måste förhålla oss pragmatiskt om vi skall kunna främja fackliga rättigheter på europeisk nivå. För det andra: Vi måste skapa parallella lagstiftningsåtgärder utan att för den skull inskränka handlingsutrymmet för den fackliga utvecklingen. För det tredje: Den demokratiska bristen i den sociala dialogen måste elimineras, dvs. varje genomförande av överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter på gemenskapsnivå måste, såvida de kommer till stånd genom rådsbeslut med rättsligt bindande verkan, underkastas Europaparlamentets godkännande. För det fjärde: De längre gående icke uppfyllda institutionella kraven i Amsterdamfördraget måste kvarstå för den framtida reformdiskussionen i EU. Före nästa regeringskonferens måste Europaparlamentet rådgöra om i vilken form de skall föras in i diskussionen. För det femte, och det säger jag personligen efter att ha tillhört tyska fackföreningen (DGB) i 30 år: Jag skulle önska att fackföreningarna blev mer europeiska. Detta skulle få konsekvenser för det praktiska arbetet på gräsrotsnivå, för organisationen och för det strategiska spelet. För det sjätte: Europas fackföreningar ger redan i dag impulser för globala standarder inom arbetslivet. Detta är särskilt viktigt med hänsyn till globaliseringen. Arbetarna i t.ex. Korea har visat, att de inte längre accepterar särskilda bestämmelser för utlänningar. Enandet av Europa under 1800-talet bars i första rummet fram av arbetarrörelsen och delar av det liberala borgerskapet. För snart 150 år sedan författade Karl Marx och Friedrich Engels typiskt nog här i Bryssel sitt manifest, där de efterlyste förbindelse och förståelse mellan de demokratiska partierna i alla länder. 1848 års revolution förde fram nyckelfrasen: förenandet av de fria folken i Europa. I dag består gemenskapen på grundval av fred och gränsöverskridande arbetsdelning. Något grovt kunde man formulera det som så: De organiserade arbetarna drev under föregående århundrade fram den europeiska idén, och de multinationella företagen har under detta århundrade skapat den europeiska verkligheten. Emellertid får EU aldrig bli endast en ekonomisk union och en valutaunion. Den måste i lika utsträckning utvecklas till en socialunion. En europeisk socialunion kan dock bara finnas med europeiska fackföreningar. (Applåder) Tack så mycket, herr Schäfer. Ni informerade mig om att ni ansåg att ni hade fyra minuter på er och jag accepterade detta, men med stöd av Marx och Engels kom ni upp i nästan fem minuter. Jag ber er, ärade ledamöter, att även om ni har viktiga citat att läsa upp, var också noga med tiden. Jag begär detta av er, herr Schäfer, inför framtiden, liksom av de som kommer att tala, som McMahon som nu har ordet i två minuter för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp. Herr ordförande! Jag är fascinerad av hur människor förhandlar om sin talartid - tvärs över parlamentssalen, en mycket intressant avvikelse från vårt gängse förfarande. Oomen-Ruijten har åstadkommit ett mycket förtjänstfullt och intressant betänkande, och detta är ett område där det finns ett ansenligt mått av oro inom unionen vad gäller hela frågan om arbetstagarnas rättigheter. Det råder ingen tvekan om att den europeiska sociala stadgan garanterar de fundamentala rättigheterna för arbetstagare, i synnerhet föreningsrätten för arbetstagare och anställda. Intressant är också att det förelåg en eller ett par små luckor i Maastrichtfördragets protokoll om socialpolitik, vilket i mitt land ledde till en rad felaktiga framställningar av vad som egentligen omfattades av protokollet om socialpolitik. Det var inte tillämpbart på strejker, föreningsrätten och det gällde inte heller för löner eller lockouter. Trots detta beslutade den dåtida brittiska regeringen att den inte kunde ansluta sig till den, vilken var beklagligt. Jag anser det vara viktigt att den fria föreningsrätten och kollektiva förhandlingar betraktas som grundläggande mänskliga rättigheter, och att varje försök i Europa eller på andra håll att bryta mot dessa rättigheter är brott mot fundamentala mänskliga rättigheter. Utvecklingen av den sociala dimensionen i Europa har bidragit till en generell trend av europeisering av de industriella relationerna och som min kollega Schäfer nämnde kommer det att ske en ytterligare europeisering av arbetstagarnas relationer och organisering. Euron kommer att stimulera detta och det kommer att bli mer omfattande löneförhandlingar på europeisk nivå. Som ett exempel på detta, har den fackliga organisation som jag tillhör, GMB, uppnått en överenskommelse med IG BCE, kemibranschens fackliga organ i Tyskland. De har i själva verket fått kollektiv förhandlingsrätt över hela linjen. Jag anser att den modell som utvecklats av GMB och IG BCE blir en lyckad modell för framtiden. Med hjälp av denna och med hjälp av utvecklingen av den sociala dialogen, som är en av de områden som det österrikiska ordförandeskapet prioriterar, tror jag att fackföreningsrörelsen kommer att växa sig allt starkare inom Europeiska unionen. Herr ordförande! Jag vill gärna gratulera kollega Oomen-Ruijten till hennes betänkande som hon inledde på ett så utmärkt sätt och till de huvuddrag som vi är helt överens om. Även om betänkandet handlar om de transnationella fackliga rättigheterna i Europeiska unionen kan jag konstatera att vissa av dessa resonemang lika väl kan tillämpas på den andra sidan i dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Av hänsyn till föredraganden vill jag inte utöva våld på betänkandet, och därför har jag avhållit mig från att lämna in ändringsförslag. Jag skulle dock gärna vilja ta upp detta till debatt. Betänkandet hänvisar till Internationella Landsorganisationens konventioner nr 87 och nr 98 om föreningsfrihet och rätt till kollektivförhandlingar. I betänkandet sägs att konventionerna även måste tillämpas på gemenskapsnivå. Betänkandet understryker vidare med rätta att dialogen mellan arbetsmarknadens parter är ett utmärkt hjälpmedel för att fortsätta förena Europeiska unionens sociala målsättningar. En bra dialog kräver naturligtvis en motspelare som helst är så representativ möjligt för sin grupp. Föredraganden har sedan länge förstått att jag nu för femtielfte gången kommer att ta upp det beklagansvärda uteslutandet av de små och medelstora företagen från förhandlingarna om europeiska kollektivavtal. Denna kammare har redan vid upprepade tillfällen, men tyvärr förgäves, uppmanat kommissionen att göra något åt det. I dag ber jag ännu en gång om alla demokraters uppmärksamhet för det faktum att rätten till förhandlingar, även för små och medelstora företag, är en grundläggande rättighet och att den rättigheten är en kärnfråga i de sociala rättigheter som har utarbetats av ILO. Den sista meningen kommer inte från mig utan är ett citat av professor Blampain, en internationellt välsedd professor i arbetsrätt. Kanske kan vi genom att förankra de fackliga rättigheterna i fördraget till sist även uppnå något för de små och medelstora företagen. Fru föredragande! Om betänkandet leder dit också så kommer de små och medelstora företagen att vara er evigt tacksamma. Herr ordförande, fru föredragande! Vår politiska grupp anser självfallet också att den grundläggande rätten att organisera sig och att förhandla är mycket viktig för att främja dialogen mellan arbetsmarknadens parter på europeisk nivå. Jag vill också understryka Thyssens åsikt med avseende på att även små och medelstora företag måste få rätt att delta i den här sortens förhandlingar. Jag vill dock utnyttja min korta talartid till att uppmärksamma punkt 10 i Oomen-Ruijtens betänkande och då det andra tankestrecket om rätten att fritt välja att ansluta sig till fackliga organisationer i företag. Jag skulle gärna vilja att Europeiska kommissionen även tar upp den enskildes rätt att inte behöva ansluta sig. Hittills har man nämligen varken i internationell rätt, till exempel med avseende på konventionen om de mänskliga rättigheterna, eller i samma konventioner med avseende på grundläggande fri- och rättigheter via Europarådet velat infoga en grundläggande rätt att inte behöva organisera sig. Jag vill peka på att det i ett antal länder fortfarande gäller ett closed shop -system eller en så kallad påtvingad handelsnäring. Jag tycker att rätten att organisera sig även måste innefatta rätten att inte organisera sig. Jag har inte heller velat lämna in något ändringsförslag på den punkten, eftersom jag inte ville breda på ärendet i det avseendet men jag hoppas att Europeiska kommissionen även skall förankra denna rättighet vid utarbetandet av förslagen. Herr ordförande! Oomen-Ruijtens betänkande har en ovanligt lång och även färgrik historia här i parlamentet. Under den här tiden har betänkandet hunnit förändras betydligt, och det är viktigt att fackföreningsrörelsen fick möjlighet att påverka detta slutresultat. När betänkandet i februari behandlades i vårt utskott röstade en stor del av vår grupp mot det. Motiveringen var då att det handlade om en så principiell och känslig fråga att man inte kan dra förhastade slutsatser av den. Sedan februari har dock en del tid förflutit. Under tiden har det åtminstone hos oss i Finland uppstått en debatt om nödvändigheten av transnationella fackliga rättigheter som motvikt till transnationella marknader. Den här debatten har även övertygat mig om nödvändigheten av europeiska fackliga rättigheter. Det är dock klart att när man startar beredningen av de europeiska fackliga rättigheterna måste arbetsmarknadens parter ända från början vara med och spela en mycket central roll i det arbetet. De europeiska fackliga rättigheterna får absolut inte försvaga de rättigheter som den nationella nivån och lagstiftningen säkerställer. Herr ordförande! Å den gröna gruppens vägnar välkomnar jag Oomen-Ruijtens betänakande. Som Ojala konstaterade, har den en lång historia inom utskottet, och därtill en intressant historia. Såvitt jag vet drogs betänkandet vid ett tillfälle tillbaka från utskottet, eftersom det ansågs vara alltför fackföreningsvänligt och alltför europavänligt. Strax före det brittiska valet ansågs det vara en aning generande, i synnerhet för våra socialdemokratiska kolleger, att i själva verket behöva rösta för det, eftersom Blair inte var känd för att gynna den typ av fackliga rättigheter som Oomen-Ruijten talar om i sitt betänkande. I själva verket skryter han med att Storbritannien har den minst reglerade industrin och de hårdast reglerade fackförbunden av alla inom Europeiska unionen. Det vi är besvikna över i Storbritannien är förstås att det nya lagförslag om fackföreningar som har lagts fram inför det brittiska parlamentet, inte återinför de många rättigheter som har fråntagits fackförbunden under de många åren av toryvälde. Jag välkomnar alltså Oomen-Ruijtens betänkande, och kan bara dra slutsatsen att hennes sympatier ligger hos den gamla vänstern och är välkommen att ansluta sig till den oberoende socialistnätverket, som ligger betydligt längre till vänster än nya labour. Herr ordförande! Jag vill uttrycka min djupa oro över den nuvarande situationen i Europeiska unionen, när det gäller arbetstagarnas sociala och fackliga rättigheter. Gemenskapens ingripanden på grundläggande områden inom arbetsrätten tenderar, i synnerhet i dag, att undergrtäva och omintetgöra den fackliga rörelsens mest grundläggande rättigheter. Tyvärr har det betänkande som vi diskuterar ungefär samma inriktning. Tre exempel räcker som belägg för detta: förslaget att upphäva de bestämmelser i Fördraget som gäller föreningsfriheten och strejkrätten; framhållandet av samhällsfreden som en plikt för fackföreningarna i stället för kampen för löntagarnas rättigheter; anpassningen av sysselsättningspolitiken till EMU: s mål. Arbetarrörelsen, herr ordförande, utsätts i dag för ett oerhört angrepp på sina rättigheter, och Europaparlamentet borde vinnlägga sig om att stödja arbetarrörelsen i dess kamp i stället för att medverka till att den undergrävs. Herr ordförande! Medlemsstaterna har olika traditioner på arbetsmarknaden och det skall vi respektera. Jag är därför glad över att vi har fått preciserat att betänkandet handlar om transnationella och inte nationella fackliga rättigheter. Jag är också glad över att vi har fått preciserat att lönefrågor också i fortsättningen skall vara undantagna från europeisk reglering. Jag tycker att det är ett bra betänkande, eftersom det leder till en välbehövlig debatt. Man kan säga att arbetsmarknadens parter redan i dag har möjlighet att ingå europeiska avtal i den sociala dialogen. Dessa avtal kan dessutom efter önskemål från parterna upphöjas till europeisk lagstiftning, så de europeiska organisationerna har redan vissa kollektiva rättigheter. Problemet är emellertid att det inte händer särskilt mycket i den sociala dialogen. Parterna är inte särskilt ivriga att ingå avtal. Det är ett av problemen i samband med utvecklingen av en europeisk modell, där parterna skall bära en stor del av ansvaret för arbetsmarknadsinitiativ. Det långsamma tempot i den sociala dialogen är särskilt beklagligt, när man som jag är en varm förespråkare av en dansk modell, där arbetsmarknadens parter gemensamt löser arbetsmarknadsfrågor. Det är dock en katastrof, om det betyder att vi inte kan utveckla en stark social dimension på europeisk nivå. Vi kan riskera att till slut hamna i en situation där multinationella verksamheter kan spela ut nationella fackliga organisationer mot varandra. Om man ser det mot den bakgrunden är det kanske inte så tokigt att vi diskuterar nya ramar för den sociala dialogen och ger arbetstagarorganisationerna några instrument, som i högre grad kan tvinga arbetsgivarorganisationerna att förhandla. Det kan vara rätten till kollektiva aktioner, och det kan vara en form av europeisk arbetsrätt, som skall lösa eller kan lösa eventuella arbetskonflikter. Till sist vill jag gärna understryka, att de viktigaste aktörerna bland arbetsmarknadens parter är de som skall fastställa de transnationella fackliga rättigheterna. Herr ordförande! Under de två senaste veckorna har ILO antagit en ny konvention om globala regler för arbetsstandarder vilket innefattar rätten att organisera sig i fackförbund och att förhandla kollektivt. Irland är medlem i ILO och ändå ger den irländska konstitutionen, såsom den tolkats av våra domstolar, arbetsgivare rätten att vägra erkänna fackförbund. Det senaste och mest flagranta exemplet på detta var ett fall som gällde ett flygbolag, Ryanair, där ledningen vägrade förhandla med fackförbundet SIPTU om en grupp unga, mycket lågt betalda bagagehanterare. Det är absolut nödvändigt att vi i europeisk lag fastslår rätten till facklig anslutning och rätten att förhandla kollektivt. Förhållandet mellan arbetsmarknadens parter måste baseras på en fast grund av erkännande av facket. Jag uppmanar kommissionär Flynn att inleda arbetet med att utforma direktiv i detta syfte. Amsterdamfördraget var bristfälligt i detta avseende. Det gav oss inte de fackliga rättigheter vi är i så stort behov av. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Ingen kan neka till logiken i införandet av transnationella fackliga rättigheter i en historisk period då kapitalet blir transnationellt. Fastställandet av föreningsrätten hör ihop med denna logik och måste utgöra dess grund. Detta initiativbetänkande förefaller därför vara en naturlig följd av en process där den sociala stadgans integration i fördraget motiveras ännu mer. Det handlar emellertid inte om ett betänkande som dyker upp ensamt. Det ledsagar, och ledsagas av, andra initiativ och andra betänkanden som utgör ett paket som oroar dem som anser att fackföreningarna har en annan roll, och andra uppgifter, än att bara delta i en dialog mellan arbetsmarknadens parter för att försvara enbart de ekonomiska intressena på en marknad där arbetskraften är en ren handelsvara. Å andra sidan kan fastställandet av föreningsrätten på gemenskapsnivå, vilken är nödvändig, hejda de förvridna konsekvenserna av bidragen till att banalisera fackföreningarnas egenskaper som klassorganisationer, vilka också kan och bör fortsätta att existera, särskilt på ett nationellt plan. Vi anser att detta betänkande inte stänger en debatt, snarare öppnas och/eller aktualiseras den. Herr ordförande! Först vill jag gratulera Oomen-Ruijten och utskottet för sysselsättning och socialfrågor för det uttömmande arbete de har utfört om de transnationella fackliga rättigheterna i Europeiska unionen. Som ni vet erkänns föreningsrätten, med mål att grunda yrkesorganisationer eller fackföreningar, som Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna garanterar, i Amsterdamfördragets artikel 6.2 som en allmän princip i gemenskapsrätten. I detta sammanhang är det viktigt att understryka att Amsterdamfördraget för första gången ger EG-domstolen jurisdiktion vad gäller institutionernas verksamhet i frågor om mänskliga rättigheter och de grundläggande friheterna, inklusive föreningsrätten. Föreningsrätten och rätten till kollektivförhandlingar är fastställda i gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter och tas upp implicit i Amsterdamfördraget artikel 136 om principer för gemenskapens socialpolitik. Jag skulle dock tydligt vilja betona att när väl föreningsrätten och strejkrätten är undantagna från artikel 137 i fördraget, har inte kommissionen några avsikter att föreslå någon lagstiftning på detta område. Kommissionen anser dock, herr ordförande, att frågan om de grundläggande sociala rättigheterna kräver en mer tålmodig och fördjupad diskussion på gemenskapsnivå. I detta sammanhang kan nämnas att ett av mötena i det europeiska forumet för socialpolitik, förra veckan, berörde frågan om hur debatten om de grundläggande rättigheterna skall breddas och fördjupas. Dessutom skapades en expertgrupp i syfte att analysera de framsteg Amsterdamfördraget gjort på detta område, identifiera eventuella tomrum och rekommendera handlingslinjer för framtiden. Slutrapporten beräknas till slutet av året. Jag är övertygad om att min kollega Padraig Flynn kommer att hålla parlamentet vederbörligt underrättat om resultaten av de pågående diskussionerna och de handlingslinjer kommissionen kommer att föreslå. Tack så mycket, herr Pinheiro. Ärade ledamöter, med kommissionärens inlägg förklarar jag debatten för avslutad. Jag påminner om att Oomen-Ruijtens betänkande, som har fått så många gratulationer, kommer att gå till omröstning i dag från kl. 11.00 på förmiddagen. Föreningars och stiftelsers roll Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om betänkande (A4-0203/98) av Ghilardotti för utskottet för sysselsättning och socialfrågor om kommissionens meddelande om föreningar och stiftelser i Europa (KOM(97)0241 - C4-0546/97). Herr ordförande! I dag diskuterar vi ett viktigt meddelande från kommissionen och debatten äger rum i ett ganska känsligt skede eftersom, som vi alla vet, föreningarnas och stiftelsernas verksamhet hämmas av domstolens dom att avbryta all finansiering och beslutet att uppmana kommissionen att inte fortsätta med sin finansiering så länge rådet inte i ett beslut har bestämt en rättslig grund för en sådan finansiering. Detta kommer jag att återkomma till, men det är sannerligen egendomligt att diskutera hur man skall kunna främja föreningarnas och stiftelsernas verksamhet, frivilligsektorn, den tredje sektorn - som särskilt framhålls i meddelandet och parlamentets arbete - samtidigt som man kan konstatera att dessa organisationers verksamhet lamslås. Jag hoppas därför att dagens debatt skall kunna ge rådet impulser att komma fram till ett interinstitutionellt avtal, i likhet med vad parlamentet föreslagit sedan länge, som kan lösa problemen på lång sikt och inte bara vad gäller behoven i budgeten för 1998. Det meddelande som vi diskuterar i dag är resultatet av ett arbete under lång tid - mer än tio år - med utgångspunkt i ett initiativbetänkande från Europaparlamentet från 1987, vilket ledde till att kommissionen inom generaldirektorat XXIII inrättade en operativ enhet för " socialekonomi" och genomförde ett omfattande arbete som mynnade ut i att man föreslog två lagar och tillkännagav avsikten att utarbeta en vitbok, initiativ som emellertid stötte på svårigheter inom antingen rådet eller kommissionen och som i viss utsträckning har avstannat. Detta är emellertid problem som fortfarande kvarstår och som vi hoppas att dagens debatt och godkännandet av detta betänkande och kommissionens meddelande skall kunna bidra till att lösa, så att de rättsliga åtgärder som nämns skall kunna vidtas. Även om meddelandet är ett instrument som är en aning svagare än vad parlamentet hade velat se och som den operativa enheten inom GD XXIII avsåg, är det ändå av stor betydelse enligt min egen åsikt och enligt utskottet för socialfrågor, eftersom det inom det socio-ekonomiska området definierar två olika företeelser, dvs. föreningar och stiftelser, och beskriver deras karakteristiska egenskaper och betydelse på europeisk nivå. Detta är viktigt eftersom det förenar olika erfarenheter och verkligheter bland medlemsstaterna. Dessutom erkänns och främjas föreningarnas och stiftelsernas roll ur olika perspektiv, till exempel ur sysselsättningssynpunkt, och det är något som Europaparlamentet redan har arbetat med under flera år. Det finns flera studier och undersökningar som pekar på att den tredje sektorn, föreningarna, under de senaste åren har frambringat nya arbetstillfällen, framför allt på lokal nivå, och dessutom har tillfredsställt en rad olika behov, relationsmässiga, sociala, kulturella och miljömässiga, såväl gamla som nya, som vare sig den offentliga eller den privata sektorn har kunnat tillfredsställa. Den tredje sektorn spelar med andra ord en viktig roll när det gäller att skapa sysselsättning, en viktig social roll, men även en viktig politisk roll. Möjligheten att finna, främja och skapa modeller för hur medborgarna skall bli delaktiga i den allmänna välfärden - för det är detta det ytterst handlar om - på ett nytt sätt jämfört med de traditionella partierna och fackföreningarna, spelar en avgörande roll när det gäller medborgarnas deltagande i arbetet med det europeiska bygget. Denna samhällsdialog, som vi har valt att kalla den, har framhållits av de europeiska institutionerna under hela debatten i samband med regeringskonferensen och det råder inget tvivel om att föreningslivet är ett nytt sätt att börja bygga en legitimitet, ett deltagande och ett förtroende mellan medborgare och institutioner. Därför uppskattar vi detta meddelande mycket och jag skulle vilja att vi även utnyttjar denna debatt till att å det livligaste uppmana rådet att äntligen komma fram till en överenskommelse om rättsliga grunder under den första behandlingen, dvs före den 17 juli, för i annat fall visar vi inget som helst förtroende för medborgarnas förmåga, eftersom vi i så fall å ena sidan gör stolta uttalanden och sedan, å den andra - även om det inte beror på oss utan på rådet - handlar tvärtemot. De europeiska institutionerna säger med andra ord en sak och gör sedan något helt annat. Herr ordförande! Två minuter, två synpunkter. Den första gäller förfarandet: jag förstår fortfarande inte varför utskottet för socialfrågor och sysselsättning hade så obegripligt bråttom i den här frågan. Den korta tid som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt tilldelades för att avge ett yttrande, hindrade det från att seriöst granska de vardagliga rättsliga problem som meddelandet tar upp, och som föreningarna känner väl till. Det är till exempel frågor om definitioner, om ömsesidigt erkännande, om ansvar och om skattesystem. Jag är rädd att våra kollegers brådska också har hindrat parlamentet från att verkligen lyssna till föreningsvärlden och närmare granska deras problem. I den här frågan har jag en känsla av att parlamentet har slarvat bort ett tillfälle att bidra till debatten, och jag är rädd att den likgiltigheten, tillsammans med de katastrofalt negativa signalerna från EG-domstolen, kommissionen och rådet i frågan om de rättsliga grunderna, skapar en klyfta av oförståelse i förhållande till dessa så oumbärliga samtalspartner, vilket Ghilardotti erinrade om. Den andra synpunkten, herr ordförande, rör innehållet. För min del anser jag att meddelandet är en intressant förteckning över verksamheter och problem. Jag välkomnar sättet att gå tillväga, nämligen att resa runt i Europa, som kommissionen och dess ansvariga har gjort, för att träffa ansvariga i icke-statliga organisationer och olika föreningar, och för att öka medvetenheten, för att informera och mobilisera. Jag vill bara fästa uppmärksamhet på risken för att allt detta blir ett slags intellektuell övning till ingen nytta, om det i slutändan inte kommer fram några konkreta förslag, förslag som vi förväntar oss. För min del önskar jag att sådana konkreta förslag självklart skall ingå i själva begreppet om den stora marknaden, om ekonomiska verksamheter, och att man inte betraktar föreningsmiljön som enbart en plats för frivilligt arbete och välgörenhetsinsatser, och att man tar hänsyn till de verkliga svårigheter som man faktiskt en dag måste ta itu med. Herr ordförande! Jag anser att detta betänkande från socialutskottet - och jag betonar - så som det har utformats i utskottet efter fru Ghilardottis utomordentliga arbete, innebär ett ansvarsfullt politiskt ställningstagande som socialutskottet presenterar vid vårt sammanträde i dag. Kommissionens meddelande är otvivelaktigt mycket betydelsefullt, och det aktualiserar den angelägna uppgiften att främja föreningars och stiftelsers roll. Men man kan knappast säga att utskottets betänkande ger en djärv och effektiv lösning på detta stora problem. Nu kommer alltså betänkandet, efter den långa förberedelse, den utvärdering av erfarenheter som socialutskottet gjort (och här måste jag säga att jag inte förstår min kollega Cots ställningstagande), och framhåller hur viktigt det är att Europeiska unionen i dag på allvar tar itu med denna fråga. Detta betänkande ger ett mycket betydelsefullt bidrag i dagens läge med tanke på den allmänna utvecklingen, problemen med sysselsättning och arbetslöshet, då det är uppenbart att lokala initiativ och utnyttjande av lokal kompetens och även av naturresurser kan vara lönsamma i detta samhälle. Jag tror att betänkandet bör betraktas på detta sätt, som en strävan efter kontakt med medborgarnas organisationer och en strävan att aktivera och erkänna den roll som de kan spela. Avslutningsvis vill jag framhålla att två aktuella punkter, främjandet av de nationella handlingsprogrammen mot arbetslösheten och omorganisationen av de regionala strukturfonderna, enligt min mening innebär en möjlighet att anknyta den fråga vi diskuterar till denna viktiga utveckling i Europeiska unionen. Herr ordförande! Jag tror att det här med frivilliga organisationer och därmed också med den tredje sektorn är en fråga vars stora betydelse vi först på senare år har erkänt. I våra moderna, differentierade och individualiserade samhällen måste ett samhälleligt sammanhang rent handgripligt skapas, och då utgör föreningar av olika slag en betydande faktor för sammanhållningen i samhället. Europeiska unionen har en ganska komplicerad historia, vilket föredraganden för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har redogjort för. Hittills har det inte lyckats att skapa en gemenskapsrättslig grund för föreningar, ömsesidiga föreningar och stiftelser, något man kan beklaga. Ändå bör kommissionens förslag tas emot med glädje, jag kan inte se att det finns något av undanmanöver i den, för det är nödvändigt att det skapas en öppen kommunikation i hela denna sektor, vi eftersträvar en bred acceptans. Vi vill att sektorn skall utvecklas starkt. Vi vill att denna sektor inte längre skall betraktas med misstro från myndigheterna eller från vissa sociala parter som anser sig höjda över andra. Vi vill att den utvecklas i hela sin mångfald och jag tror att det med det målet i sikte behövs tid för efterforskning, eftertanke och rådgivning. Då bör vi stegvis förbereda och bygga upp möjligheter till främjande och anpassning av rättsliga regler samt till en utveckling av den europeiska verksamheten. Jag tror att kommissionens meddelande är ett gott första steg på vägen. Därför välkomnar jag det. Herr ordförande, mina damer och herrar! Det har här redan sagts ett och annat om betydelsen av allmännyttiga föreningar och stiftelser. De fyller enorma socialpolitiska och sysselsättningspolitiska funktioner. Föredraganden har medgivit det, och jag kan bara berömma henne för hennes engagemang på detta område. Tyvärr uppträdde hon inte vidare samarbetsvilligt i utskottsdebatten och beaktade knappt alls de utvecklande och preciserande tankarna. Här vill jag bara nämna de viktigaste ännu en gång; det måste göras klart att det inte skall skapas ett nytt nät av nationella kontor till rådgivning och samordning av denna sektor, utan att om det är möjligt ett sådant nät skall växa fram ur befintliga kontor genom samarbete. Alldeles särskilt välkomnar jag förslaget att öka tillgången till strukturella medel för icke-statliga organisationer. Dock måste man se på dessa resurstilldelningar på ett realistiskt sätt. Just vid små projekt är det ofta så att nästan ingenting blir kvar åt dem som verkligen behöver resurserna eftersom mycket går åt till förvaltning, på såväl tilldelar- som mottagarsidan. Konsulterna och mottagarförvaltningen finansieras på detta sätt. Därmed kommer jag in på min viktigaste punkt. I slutsats 14 talar föredraganden om att förbehålla en del av resurserna avsedda för små och medelstora företag för den tredje sektorns små och medelstora företag. För det första finns det inga sådana företag i den tredje sektorn. Här är det bara fråga om den vinstdrivande eller icke vinstdrivande sektorn. För det andra är de nuvarande resurserna för små och medelstora företag så små att den allmännyttiga sektorn inte kan få del av dem. För det tredje måste man, mitt i all entusiasm över den tredje sektorns effekter på sysselsättningen skilja på två saker: Denna sektor spelar en viktig roll vid återanpassningen till arbetslivet och vid främjande av företagsamheten. Här handlar det om företagsledning i ordets sannaste bemärkelse, ofta bedriven under mycket svåra omständigheter. Beständiga, av subventioner oavhängiga, arbetstillfällen skapas dock företrädesvis inom den privata sektorn, framför allt inom de små och medelstora företagen. Vi är alla överens om att de icke-statliga organisationerna spelar en allt viktigare roll i relationen mellan medborgarna och staten. Vi måste stödja dessa, och i samband med det blir eget ansvar och solidaritet centrala principer. Trots några kritikpunkter röstar vi, Europeiska folkpartiets grupp, alltså för betänkandet. Herr ordförande! Det finns en mängd olika organisationer runtom i Europa, t.ex. på miljöområdet, det sociala området, det fackliga området, fredsrörelser och kvinnorörelser som ofta har väldigt aktiva medlemmar och mycket kontakter med sina medlemmar i respektive medlemsland. Att stödja organisationslivet är att stödja de många människor runtom i Europa som har drivkraft att göra något precis som vi här i parlamentet. Att stödja föreningslivet och organisationerna är också att skapa förståelse för vårt arbete i parlamentet, och att visa att vi gör mer än bara sysslar med handel och ekonomi. Jag vill understryka tre saker. För det första: Ett ökat stöd till organisationerna via strukturfonderna är positivt; en procent av Europeiska socialfonden är bra. För det andra: Organisationslivet kan skapa jobb; det går att skapa arbeten inom en tredje sektor. Vi skall inte överdriva den möjligheten, men den finns och vi skall använda oss av den. Det tredje och allra viktigaste är att vi måste utnyttja sakkunskapen och engagemanget hos organisationer och föreningar genom att på ett naturligt sätt få in dessa i vårt lagstiftningsarbete och annat arbete i parlamentet. I Norden har vi ett ganska bra system med remissförfarande som innebär att man i större ärenden ger organisationer och föreningar en chans att yttra sig regelmässigt och inhämtar deras synpunkter. Det är ett bra sätt att öka förståelsen också för EU och Europaparlamentets arbete. Men det finns också några saker som jag tycker att man skall se upp med. Vi skall inte lägga oss i det inre arbetet i föreningslivet, t.ex. vilka som skall vara dess företrädare. Punkt 24 ligger enligt min uppfattning nära den gränsen. Slutligen: Vår uppgift är inte att reglera och styra. Vår uppgift är att uppmuntra och stödja föreningar och organisationer. Detta är en bra sådan början. Herr ordförande! Jag är mycket glad över att ansluta mig till de röster som förespråkar tanken om frivilligt medborgardeltagande i arbetet med utvecklingen av lokalsamhällen. Vi är lyckligt lottade i att det finns människor som är villiga att ge så mycket av sin tid. Deras roll i samhället får inte alltid tillräckligt erkännande, i synnerhet i en tid då lönen för ens mödor i allmänhet mäts i pengar. Ur ett EU-perspektiv och mot bakgrund av tillämpandet av subsidiaritetsprincipen kan vi inte ignorera våra medborgares potential och vilja att delta i samhällsbygget. Jag ger er exemplet med Leader-programmet. Om de ges möjlighet och en gynnsam samhällelig infrastruktur, deltar medborgarna i Europas landsbygdsregioner aktivt i företagsprogram, och skapar på så sätt välbehövliga arbetstillfällen, samt bidrar till landsbygdsregionernas fortlevnad. Det räcker emellertid inte med att i tomma ord berömma deras arbete. Alla vi måste engagera oss vad gäller den fortgående minskningen av landsbygdsbefolkningen, den försämrade åldersprofilen hos våra lantbrukare och det reella hotet mot de traditionella familjejordbruken. Trots allt är ju den europeiska jordbruksmodellen avsedd att bidra till deras överlevnad. Med ny teknik och tillgång till finansiellt mera gynnsamma tillfällen för unga människor, låt oss inte blunda för detta verkliga hot. Vi kan emellertid inte vrida tillbaka klockan, utan genom noggrant utarbetad utbildning och med utbildningsprogram i samarbete med organisationer som CEJA, det europeiska paraplyorganet för jordbruksorganisationer och, i mitt eget land Macra Na Feirme , vår organisation för unga jordbrukare, kan vi skapa den ekonomiska och sociala infrastruktur som är nödvändig för att uppmuntra och hjälpa flera unga människor att bedriva jordbruk som en trovärdig karriär. Vi måste anta den utmaningen i arbetet med Agenda 2000. Herr ordförande! Frivilligorganisationerna, eller den ideella sektorn, är en viktig sektor i samhället också som en bärare av värden som vi vill slå vakt om och som vi vill uppmuntra, nämligen att medborgarna aktivt deltar och på så sätt också får inflytande över samhällsutvecklingen. Samhällets gemensamma ansvar, det kollektiva ansvaret, skall inte ersättas, utan detta skall ses som ett komplement. Detta är en sektor som växer och där det skapas väldigt många nya jobb. Därför är det extra skamligt att medlen till stöd av den ideella sektorn nu har frysts; jag hoppas att vi kommer till en snabb lösning vad gäller detta. Jag vill verkligen stödja Ghilardottis förslag om att förstärka den ideella sektorn på det lokala planet när det gäller strukturfonderna, så att de kan vara med som aktiva partners vid planeringen och genomförandet av samfinansierade åtgärder. Vidare vill jag också att vi skall beakta att kooperativen också kan räknas in i frivilligorganisationer och den ideella sektorn, även om det står i stadgan att man skall främja medlemmarnas ekonomiska intressen. Det intresset begränsar sig emellertid till att ha verksamheten i gång; det handlar alltså inte om att generera en vinst. Herr ordförande! Om ett par månader kommer de olika medlemsstaterna, tack vare euron, att tala samma monetära språk, och detta kommer att hjälpa dem att tillsammans växa ytterligare. Samtidigt finns det en annan aspekt där man borde diskutera och agera gemensamt, och det är inom området föreningar och stiftelser. Föreningar och stiftelser spelar i dag faktiskt, inom ramen för gemenskapsscenariet - jag använder kommissionens egna ord - en viktig roll inom alla delar av samhällslivet. Vi måste med andra ord se till dem med allt större uppmärksamhet och generositet, vi måste hjälpa dem att utveckla synergismer, att använda ett gemensamt språk och att tillfredsställa sina medlemmars kollektiva behov, så att vi kan skapa en idealisk miljö, inom vilken de kan verka för att uppnå de olika mål de har ställt upp för verksamheten. Detta kan, förutom att det bevarar olika samhällsintressen, även skapa viktiga arbetstillfällen, tillfällen till social tillväxt och yrkesutbildning, vilket föredraganden, som vi tackar, mycket riktigt påpekade. Vi förväntar oss med andra ord att nästa regeringskonferens slutgiltigt skall fastställa föreningarnas och stiftelsernas roll och erkänna de ideella och frivilliga organisationerna som viktiga faktorer när det gäller den gemensamma sociala utvecklingen i Europa. Herr ordförande! Europeiska folkpartiets grupp yrkar bifall för meddelandet. Vi anser att Ghilardottis betänkande utvidgar och förbättrar detta meddelande. Hjärtliga gratulationer! Båda dokumenten innehåller intressanta redogörelser om föreningars och stiftelsers roll, såväl på det nationella planet som regionalt och lokalt. Likaså omtalas den europeiska dimensionen, bl.a. genom hänvisning till förslaget till stadgar för en europeisk förening från 1992. Ghilardotti har accepterat Europeiska folkpartiets grupps initiativ i utskottet för sysselsättning och socialfrågor, om att en förordning om en europeisk förening i framtiden tydligt måste skilja sig från det europeiska aktiebolaget. En europeisk föreningsstadga får inte vara ensidigt konstruerad såsom ekonomisk förening, utan den måste även göra rättvisa åt allmännyttiga föreningar, subsidiaritetsprincipen, föreningars självständighet och stadgar, samt medborgar- och föreningsfriheten. Också i den bemärkelsen kommer vi att rösta för Ghilardottis betänkande. Herr ordförande! Mångfalden när det gäller olika ekonomiska och sociala verksamheter och olika modeller för hur de tillhörande aktiviteterna skall organiseras är en rikedom som är typisk för den europeiska utvecklingsmodellen, och något som måste bevaras. Ghilardottis betänkande om föreningarnas och stiftelsernas roll i Europa pekar med rätta på behovet av att lyfta fram hela den tredje sektorn, den så kallade allmännyttiga sektorn. I dag talar vi om föreningar och stiftelser, men snart måste vi också diskutera ömsesidiga företag och kooperativ. Det är emellertid nödvändigt att rådet ändrar den attityd man hittills intagit, vilken har inneburit en faktisk bojkott av tredje sektorn. I Europa har vi inte bara staten och den privata sektorn, utan dessutom andra organisationsformer som inte får ignoreras. Det går inte att tala om att reformera samhällslivet eller förnya det internationella samarbetet utan bidrag från det sociala kapital som finns i föreningar och stiftelser. Herr ordförande! I sitt betänkande analyserar Ghilardotti, som jag uppriktigt vill gratulera, på ett djupgående och heltäckande vis samtliga problem i samband med föreningarnas och stiftelsernas roll. Det är lätt att instämma i praktiskt taget samtliga de slutsatser som redovisas i betänkandet, framför allt behovet av en omfattande reglering på europeisk nivå av den allmännyttiga sektorn, en viktig sektor som i detta historiska skede genomgår en fantastisk expansion, just därför att den har varit den enda sektor som har kunnat överbrygga det tomrum som har uppkommit genom krisen i de allmänna välfärdssystemen när det gäller att tillhandahålla social service. Vi kan därför inte annat än instämma i de påpekanden som görs i betänkandet. För det första, behovet av att utarbeta en europeisk stadga som garanterar föreningarna en rättslig status som är väl definierad och som skyddar och uppmuntrar deras verksamhet. För det andra, stabila och klara regler vad gäller lagstiftning och skattefrågor, framför allt en revidering av momsbestämmelserna, och slutligen tillräckliga ekonomiska resurser. Enbart på det viset, enbart genom rättslig säkerhet och ett erkännande av den roll som den allmännyttiga verksamheten spelar, kan den, vilket också påpekas i Amsterdamfördraget, bidra till att utveckla samhällssolidariteten och medborgarnas deltagande i samhällslivet. Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att uttrycka kommissionens tillfredsställelse över det intresse dokumentet mött från allmänheten, de nationella organen, sektorns organisationer och även från de europeiska institutionerna. Jag framhåller yttrandet från Ekonomiska och social kommittén och Regionkommittén, vilka uttrycker en klar vilja att stödja utvecklingen av föreningar och stiftelser. Jag vill också livligt gratulera Ghilardotti samt Cot och Wolf för den öppna andan med vilken de har arbetat med frågan, och intresserat sig för alla aktiviteter som de ideella organisationerna sysslar med eller planerar. Utifrån presentationen av sitt meddelande har kommissionen, i samarbete med representanter för föreningar och stiftelser, utvecklat en handlingsplan för att genomföra dess slutsatser, för att undersöka potentialen hos dessa föreningar och stiftelser, och även för att identifiera de svårigheter som måste övervinnas för att dessa bättre skall kunna utöva sin roll att försvara de europeiska medborgarnas intressen. Det är en verklighet att föreningarna och stiftelserna som deltar på alla områden i det sociala och ekonomiska livet, ofta har stor ekonomisk makt och utgör en viktig källa till sysselsättning. De flesta ideella organisationer är företag i ordets vidaste bemärkelse. I många fall utgör de alternativa företagsformer till de traditionella ekonomiska och sociala modellerna. Det är alltså därför som vi också inkluderar den ideella sektorn i kommissionens meddelande under rubriken " Stimulera företagandet i Europa" . Jag skall inte gå in på slutsatserna och förslagen i detta meddelande. Jag skulle dock vilja nämna de åtgärder som vi har genomfört efter att det antogs och samtidigt försöka ta upp de frågor som ledamöterna, och speciellt föredragandena, har väckt. En viktig fråga, som många andra är beroende av, är utan tvivel den om en europeisk föreningsstadga. Jag förstår ert missnöje över att inga framsteg har gjorts i denna fråga. Jag kan dock försäkra denna kammare, och speciellt föredraganden Cot, att kommissionen har tagit flera initiativ för att de önskade framstegen skulle uppnås. Trots att saken vid senaste rådet, den 4 juni, återförvisades till Coreper och till det österrikiska ordförandeskapet, kan det noteras att förhandlingarna i rådet redan nått ett avancerat stadium och att ett stort antal av Europaparlamentets frågor har beaktats. Vi är därför övertygade om att en positiv utveckling kommer att kunna noteras i slutet av året, vad gäller föreningars stadgar. Jag skulle nu, ärade ledamöter, vilja redovisa hur förslagen i vårt meddelande framskrider. Vi går i tre riktningar. För det första har nationella konferenser genomförts eller kommer att genomföras. De kommer att ha detta meddelande som tema i nästan alla medlemsstater. För det andra anordnar kommissionen en rad expertmöten om ämnen som berör nuet och framtiden för föreningar och stiftelser, av vilka jag vill framhålla: förhållandet mellan sektorn och offentliga organ, behovet av information och bättre kännedom om sektorn, en aspekt som bekräftades i hög grad under den sjätte kongressen om socialt inriktad ekonomi för några dagar sedan, samt även den sysselsättningsskapande potentialen hos föreningar och stiftelser. Kommissionen håller med om att dynamiken i den socialt inriktade ekonomin, för ett permanent bibehållande och skapande av sysselsättning, liksom lämpliga tjänster för att möta nya behov, ännu inte har utvecklats fullt ut. Vi kräver att medlemsstaterna uppmärksammar tillämpningen av riktlinjerna för sysselsättningssektorn. Vi försöker också, parallellt, att på ett brett plan sprida resultaten av pilotprojekten under rubriken " Tjänstesektorn och sysselsättningen" för att alla skall kunna dra nytta av dessa erfarenheter. Andra ämnen är också planerade att diskuteras, bland vilka finns eurons användning samt utvidgningen, ett ämne som särskilt betonats av Ghilardotti. Ett tredje område vi arbetar med är de åtgärder vi genast kan påbörja inom kommissionens ram. För att nå framsteg i unionens dialog och samarbete med de berörda organisationerna, skapades Rådgivande kommittén för kooperativ, ömsesidiga bolag, föreningar och stiftelser. Kommissionen träffar också de icke-statliga organisationerna två gånger om året, då en ny expertgrupp har skapats vilken efterträder " De Vises kommitté" i syfte att på nytt granska systemet för de grundläggande sociala rättigheterna i fördraget för att lägga fram rekommendationer till åtgärder på gemenskapsnivå, eventuellt med en stadga för rättigheter. Vi håller med om att det fortfarande återstår mycket att göra. Det är de facto viktigt att på nytt granska situationen och finna ett lämpligt sätt att utveckla den sociala dialogen inom alla europeiska institutioner. Det är nödvändigt att garantera en korrekt balans mellan maximal flexibilitet och deltagande, å ena sidan, och en total öppenhet och sammanhållning, å den andra, och av nödvändighet undvika en överdriven byråkrati och skapandet av komplicerade ramar. Ghilardotti och Wolf framhäver speciellt de svårigheter som ett otal icke-statliga organisationer har mött inom samarbetet med strukturfonderna. Jag konstaterar med särskild tillfredsställelse att de nya förslagen om socialfonden utgör ett viktigt framsteg för att förbättra och underlätta tillgången till denna fond från de icke-statliga organisationerna. Jag skulle även vilja informera om att rapporten från GD V, som också punkt 2 och 3 i den nu diskuterade resolutionen nämner, enbart tar upp de olika interna avdelningarna i detta generaldirektorat och inte kommissionens relationer, i helhet, med de icke-statliga organisationerna. Slutligen, när jag läste detta betänkande kunde jag inte låta bli att lägga märke till punkt 19, " Utvidgning och externa förbindelser" , där AVS-länderna inte omnämns. Jag vill därför erinra denna kammare om att bedömningen av den ideella sektorn är en central punkt i utvecklingspolitiken, vilket klart och tydligt uttrycks i mandatet för förhandlingar om de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, vilket just har godkänts av rådet. Herr ordförande, ärade ledamöter! Vi har alltså inte suttit med armarna i kors. Vi försöker fullfölja vårt arbete för att föreningar och stiftelser skall erkännas på tillbörligt sätt på lokal, nationell och europeisk nivå. Jag vill också slutligen, än en gång tacka föredragandena, och jag försäkrar er att vi också seriöst kommer att ta hänsyn till era förslag och observationer. Jag är säker på att vi kommer att få stöd från Europaparlamentet för de åtgärder vi vidtar till förmån för de ideella organisationerna. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00. Arbetstid Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0229/98) av Chanterie för utskottet för sysselsättning och socialfrågor, om kommissionens vitbok om sektorer och verksamheter som inte omfattas av direktivet om arbetstid (KOM(97)0344 - C4-0434/97). Herr ordförande, ärade kolleger, herr kommissionär! Om det finns en social angelägenhet där Europeiska unionen kan spela en roll och alltså bär ett ansvar, är det väl skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa på arbetsplatsen i enlighet med artikel 118a i fördraget. Att arbetsplatsen är rörlig minskar inte arbetstagarnas rätt till en säker och hälsosam arbetsmiljö. Arbetstiderna är, som domstolen också fastställt i en dom år 1996, visst en säkerhetsoch hälsofråga. Europeiska unionen utfärdade år 1993 ett direktiv som reglerar vilotider per dygn och per vecka, arbetstid per vecka, årlig semester, raster, natt- och skiftarbete. De miniminormer som anges ligger på en ganska låg nivå och antalet undantag är ganska högt. Dessutom undantogs, på initiativ av ministerrådet, flera sektorer helt och hållet från direktivets tillämpningsområde. Det rör sig om läkare under utbildning, verksamhet på havet, både havsfiske och offshore-verksamhet samt transportsektorn, nämligen landsvägs- och järnvägstransporter, sjö- och luftfart och även inlandssjöfart. Personer som arbetar inom dessa verksamheter eller sektorer, även som tjänstemän på kontor eller som arbetare på en verkstad, förblir undantagna från en europeisk arbetstidsreglering. Även Europeiska kommissionen har med tiden förstått att det inte kan fortsätta på det sättet och har tillkännagjort att den kommer att ta ett initiativ, det initiativ som vi behandlar i dagens debatt, nämligen vitboken som efter fyra år äntligen sett dagens ljus. I vitboken har Europeiska kommissionen gjort en lägessammanfattning med avseende på arbetstiderna i dessa undantagna sektorer och verksamheter som tillsammans gäller cirka sex miljoner arbetare, av vilka cirka fem miljoner befinner sig i den icke-rörliga delen av sektorerna. Europeiska kommissionen föreslår att låta direktivets tillämpningsområde omfatta de icke rörliga arbetstagarna helt och bara delvis de rörliga arbetstagarna, nämligen på följande fyra punkter: semester, årlig arbetstid, lämpliga viloperioder och hälsokontroller för nattarbete. De övriga, låt oss säga, mycket viktigare aspekterna som till exempel minsta viloperiod och maximal arbetstid och liknande borde då regleras per sektor. Utskottet för socialfrågor som jag är föredragande för vill ändå att det först görs ett försök att i så hög grad som möjligt låta direktivets tillämpningsområde omfatta hela de uteslutna sektorerna och verksamheterna. Det befintliga direktivet innehåller nämligen, som jag nyss sa, en artikel som möjliggör en hel del avvikelser, artikel 17, och varigenom det i princip finns tillräckliga möjligheter att ta upp det specifika i varje situation och även ta hänsyn till de olika sektorernas och verksamheternas konkurrenskraft. Om det dock skulle visa sig att det ändå inte räcker för vissa delsektorer så går utskottet för socialfrågor och sysselsättning med på att det kommer sektoriella regler, helst på grundval av avtal mellan arbetsmarknadens parter men om det inte går, på kommissionens eget initiativ. Kommissionens ber visserligen arbetsmarknadens parter att genomföra resultatinriktade förhandlingar i de gemensamma kommittéerna, vi tror nämligen att man därigenom på bästa sätt kan ta hänsyn till de särskilda omständigheterna. Jag kan ta upp en av dem, till exempel när lastbilschaufförer förutom sin körtid även måste lasta och lossa, vilket hittills inte tagits med i arbetstidsregleringen. Vi är medvetna om att det inte räcker med bara ett direktiv. Det handlar också om införlivning i nationella lagar, uppföljning, kontroll och bestraffning. Det måste dock finnas regler, en europeisk ram, eftersom problemen är gränsöverskridande och eftersom dessa problem även gäller den inre marknaden. Jag vill också särskilt ta upp situationen för läkare under utbildning. Jag börjar med ett citat från ett av många vittnesmål. Citatet lyder som följer: " Mellan fredag morgon och måndag kväll sov jag fem timmar, hade jag två nattpass på akutmottagningen. Under hela den perioden såg jag inte en enda säng och tjänade inte ett öre extra. Jag gick runt som en zombie men på dagtid opererade jag ändå." Slut citat. Vem av oss skulle vilja arbeta under sådana förhållanden och, framför allt, vem av oss skulle vilja bli opererad av någon som befinner sig i ett sådant tillstånd? Ändå förekommer sådana situationer, kanske oftare än vi anar. Läkare under utbildning utnyttjas ofta långt över gränsen till vad som är godtagbart och på det sättet äventyras människors liv. Patienters liv men också läkarna under utbildning själva som på grund av för långa arbetstider själva till exempel kan förorsaka olyckor med dödlig utgång eller somna i bilen. Övertrötthet, nervsammanbrott, hjärtattacker och självmord är inte uppdiktade företeelser utan verklighet. Uteslutandet av läkare under utbildning från ett sådant direktiv om arbetstid kan rent ut sagt kallas brottsligt. Att låta människor operera efter tiotals timmar av nästan oavbruten tjänstgöring är att spela med människoliv. Av den anledningen kan vi inte längre acceptera den här situationen. Det finns till och med två länder som liksom Belgien inte har några nationella bestämmelser. Alla personer jag talat med i samband med det säger att det är ytterst brådskande att ett initiativ tas. Det befintliga direktivet anvisas som ram och jag uppmanar läkarförbunden, den övergripande sammanslutningen för läkare och ministern för hälsovård att övergå till handling. Herr ordförande, ärade kolleger! Vi förväntar oss att det inom kort kommer ett lagstiftningsinitiativ från Europeiska kommissionen så att parlamentet kan behandla initiativet före slutet av denna mandatperiod. Herr ordförande! Jag gratulerar er till er utnämning till ordförande. Jag har tre minuter till mitt förfogande, men det skulle ta mycket längre tid att gå in på alla turer och svårigheter inom fiskerisektorn. Jag vill verkligen gratulera Chanterie till den mängd arbete han har lagt ned på att försöka sammanjämka alla detaljerade skillnader och specifika förhållanden för de olika sektorer som har undantagits. Vi måste först av allt inse att det fanns en orsak till att dessa sektorer undantogs. Det var för det första deras komplexitet. För det andra, vad gäller fiske, finns det en djupt rotad misstro mot Bryssel i många avseenden och ett omfattande motstånd mot hela idén om att tala om för fiskare när de skall sova och vad de skall göra på havet. De känner att när de väl är ute på havet måste de vara herrar över sina skepp och sitt eget öde. Det finns en djupt rotad instinktiv fientlighet mot varje slag av direktiv från Bryssel om fiskarna. Tanken om en maximitid till sjöss måste ställas mot det faktum att vissa länder påbjuder maximidagar till sjöss och detta begränsar arbetstiden för en fiskare där det tillämpas, till exempel, för Förenade kungariket. Alla idéer om dagar till sjöss eller att man måste sova vissa tider måste således tas med i beräkningarna. Jag vill i huvudsak koncentrera mig på exakt vad dessa direktiv kommer att omfatta. Detta var föremål för livlig debatt inom fiskeriutskottet. Jag kanske bör ställa frågan till Pinheiro, som i och med att han kommer från Portugal, är väl förtrogen med det sätt på vilket fisket är organiserat. Många fiskare är organiserade på familjebasis, många är andelsfiskare och många är inte anställda i den mening som vi avser. Kommer detta direktiv att påverka dem eller inte? Om inte, så är större delen av fiskesektorn i Europa utesluten, även efter att en resolution som denna godkänts. Detta är nyckelfrågorna: vilken är omfattningen och vilka är de personer som är anställa inom fisket? Det är möjligt att det finns utrymme för flexibilitet i Chanteries anmärkningar om att säga " så långt som möjligt" men vi måste få kännedom om kommissionens åsikter. Det är stora skillnader mellan en långdistansflotta där fiskarna är anställda i månader i sträck av ett företag och en liten båt som går ut baserad på ett familjekooperativ från Galicien eller Adriatiska havet, eller i det senare fallet, människor som går ut för att fiska på natten för att detta är i enlighet med deras tradition. De är alla oroade över att bli föremål för reglering och försedda med tvångströja. Vi måste alltså veta vilka som berörs. Hur talar man om för egna företagare att de skall ta semester? Jag skulle verkligen vilja höra svaret på det. Om svaret är att man inte gör det därför att de är undantagna, då måste vi inse att vi talar om en mycket liten sektor av den totala industrin. Min sista punkt handlar om idén om partnerskap. Detta är mycket svårt i vissa fall där det inte finns några fackförbund som representerar arbetarna, eftersom arbetarna är egenföretagare. Det är mycket svårt att tala om för ett land att frambringa ett avtal mellan arbetsmarknadens parter när det inte finns några sådana parter. Där har vi en ganska falsk situation. Samrådet måste vara reellt. Den måste påverka dem som fiskar i havet och låta dem bli fullt delaktiga innan vi skapar någonting. Annars är risken att Bryssel än en gång anklagas för att vara mer intresserat av byråkrati än av fiske. Herr ordförande! Fem år efter antagandet av direktivet om arbetstid är det mer än brådskande att se över problemet med undantagna sektorer. Det är för övrigt beklagligt att såpass många löntagare redan från början uteslöts från det här direktivets tillämpningsområde. Det kan vi särskilt se inom vägtransportsektorn, med allvarliga konsekvenser för arbetarnas hälsa och för trafiksäkerheten. Många sociala konflikter har sålunda givit uttryck för ett växande motstånd mot omänskliga arbetsvillkor, och särskilt inom den här sektorn. Transportsektorns specifika förhållanden är påtagliga, men inte mindre påtagliga än behovet av vila, ledig tid och respekt för de anställdas biologiska rytm. De befintliga bestämmelserna inom vägtransportsektorn tillåter en körtid på 56 timmar i veckan, och det respekteras ändå inte. Att förbättra de här bestämmelserna och att kontrollera dem effektivt, vilket utskottet för transport och turism och utskottet för socialfrågor och sysselsättning har krävt, det är en social nödvändighet, men också en ekonomisk nödvändighet, för att man skall kunna bekämpa den illojala konkurrensen och den sociala dumpingen, särskilt när vägcabotage kommer att vara tillåtet. Jag gläder mig åt att de två utskotten kräver en ändring av förordningen 38/20, i syfte att minska arbets- och körtiden. I det avseendet är det lämpligt att arbetstiden omfattar lastning, avlastning och väntetider. För att avsluta skulle jag vilja uttrycka ett beklagande, och det är att direktivet ännu inte kommer att omfatta mobila arbetare, vilket jag som föredragande hade föreslagit, självklart med begränsade och förhandlade undantag. Det hade kunnat utgöra en stark signal för det sociala Europa, som det tyvärr finns en alltför stor brist på. Men att betänkandet Chanterie har antagits kan i alla fall utgöra en stödpunkt för de gemensamma förhandlingarna, som äger rum inom de olika undantagna sektorerna. De berörda löntagarna måste onekligen fortsätta att hävda sina krav på tillräcklig vila och fritid, gentemot de liberala dogmer om fri konkurrens som hånar de mest elementära rättigheterna. Herr ordförande! Jag vill också gratulera er till ert första sammanträde som vice ordförande i parlamentet. Chanterie bör också gratuleras. Han har åstadkommit ett betänkande som är både rättvist och balanserat. Det har tagit avsevärd tid att framarbeta på grund av meningsskiljaktigheterna inom hans utskott och andra utskott, vilket vi just har hört. Det är mycket svårt att införa idéer om arbetstid för så många olika industrier. De berörda industriella grupperna är offshore-arbetarna inom olje- och gasindustrierna, fiskerindustrin, transportarbetare inom båttrafik i inlandet, trafikpiloter och deras besättningar, samt järnvägsarbetare. Dessa faller alla inom kategorin mobila arbetstagare som omfattas av detta direktiv. Det innefattar också läkarutbildning, men inte utryckningspersonal. Dessa avhandlas under kompensationsåtgärder i det ursprungliga direktivet för arbetstid. Emellertid är innefattandet av de grupper som inte är mobila arbetstagare, men innehar stationära kontorsarbeten där de servar mobil personal, ett sätt att korrigera vad som ansågs vara ett misstag i det förra direktivet för arbetstider när det undantogs. Detta måste välkomnas. De svårigheter vi i inledningen ställdes inför har övervunnits genom ett arrangemang mellan arbetsmarknadens parter. Detta måste få ett erkännande och gratulationer bör riktas till de personer som hittills har haft svårigheter att tala med varandra. Tidigare fanns inga arrangemang för detta. En anständig hälso- och säkerhetsstandard diskuteras nu för många av dessa arbetare, tack vare den sociala dialogen. Kommissionärerna Flynn och Kinnock bör båda gratuleras. Det som är viktigt att komma ihåg är att detta gäller hälsa och säkerhet, och det vore kanske mera passande att kalla det för att " sätta stopp för att människor ramlar ihop och dör på jobbet-ärendet" . Om man tar en titt på statistiken finner man att 20 procent av alla olyckor på vägarna med inblandning av tunga lastfordon i själva verket orsakas av förare som lider av trötthet. Det är inte bara förare som dödas, utan också familjer i andra fordon som de kan ränna in i. Det är mycket viktigt att vi löser denna fråga. Som Chanterie också påpekade när det gäller utbildningen av läkare, måste vi, om de skall ha rimliga arbetsperioder och om vi skall få ut det bästa möjliga av denna yrkesgrupp, göra vårt bästa för att sätta press på våra regeringar för att åstadkomma en minskning av deras arbetstider så att deras omdömesförmåga och deras reaktionsförmåga inte förvrids eller påverkas på ett sådant sätt att vi inte får ut bästa möjliga nytta av deras utbildning. Detta handlar om att sätta stopp för att människor ramlar ihop och dör på sina arbeten. Konsekvenserna av detta har erkänts i Japan; nu erkänns de också i Europa. Vi ser fram emot ett direktiv nästa år. Herr ordförande! Låt mig först och främst också gratulera er till att ni har blivit vald till vice ordförande, så att ni i dag kan vara ordförande för det här sammanträdet. För det andra vill jag tacka Raf Chanterie som jag tycker har gjort en jättelik prestation med detta betänkande. Han har utvecklat en vision och det var, som kollega Skinner också har sagt, inte lätt eftersom det kom så olikartade inlägg från diverse olika håll. Han har utvecklat en vision som är teoretiskt bra sammanställd, men som ändå är mycket praktisk och som egentligen är mer praktisk än vad kommissionen själv har lagt fram tidigare. Å ena sidan måste jag gratulera kommissionen till att den under så lång tid har fortsatt att ta sig an de problem som verkade vara så svåra att lösa i dessa sektorer men å andra sidan har vi hela tiden drabbats av att de två berörda generaldirektoraten ändå hade väldigt svårt att enas på vissa punkter, och det har absolut inte hjälpt till att skynda på det hela. Jag tror dock att kommissionen i det här fallet när allt kommer omkring har spelat en bra roll. Jag tycker att vitboken allmänt sett är bra, men jag tror att det som vi har lagt fram här i dag ändå kan tillföra den något. Föredragandens tanke att i första hand plocka ut de personer som inte är rörliga arbetstagare och sedan föra in så många av dem som möjligt under det befintliga direktivet är en bra idé eftersom det leder till något extra, det är en förstärkning av dialogen mellan arbetsmarknadens parter. Det har redan visat sig i ett antal sektorer att det nu går att komma fram till ett samförstånd som inte fanns tidigare. Jag tycker det är mycket beklagligt att det inte lyckats för fisket. Man kan naturligtvis tala länge och mycket om att det är så svårt men om man inte själv kan komma fram till ett samförstånd så är man naturligtvis inte särskilt mycket starkare. Jag tycker att det är mycket viktigt att det som nu skett i alla andra sektorer även sker inom fiskerisektorn. Det är mina viktigaste kommentarer. Jag tror att vi har ett bra betänkande här och att vi måste fortsätta på det viset. Jag hoppas att kommissionen antar det i sin helhet. Herr ordförande! Jag vill också gratulera föredraganden Chanterie till hans betänkande. Det är ett utomordentligt noggrant betänkande som noga funderar över vilken den maximala rättsliga grunden skulle kunna vara för det utdragna problem som alla vi ledamöter i Europaparlamentet konfronteras med genom brev och samtal, och det handlar särskilt om arbetstider och viloperioder. Några kolleger har redan sagt att i nästan samtliga fall förekommer också risker för andra människor, som till exempel de som inte får tillräckligt långa viloperioder, till exempel har ansvaret för manövreringen av ett flygplan, en bil eller inom sjukvården. Det han ha långtgående följder för säkerheten, inte bara för dessa personer själva utan även för andra personer. Det är synd att kommissionen med sin vitbok har reagerat så långsamt på parlamentets yrkanden, den är här nu och jag håller med alla talare om att betänkandet från utskottet för socialfrågor och sysselsättning har slutförts på ett bra sätt, särskilt genom Chanteries egna insatser. Jag tycker att vi nu tillsammans måste besluta att så snabbt som möjligt införliva några av förslagen i ett bindande rättsunderlag. Jag anser att arbetsmarknadens parter i det avseendet också har en egen roll att spela, och jag skulle alltså vilja uppmana dem att fortsätta och slutföra förhandlingarna inom dessa politikområden. Herr ordförande! Jag stöder Chanteries förslag om att hos kommissionen begära att den lägger fram ett förslag om att ändra arbetstidsdirektivet. Som andra har sagt, är det ju helt oacceptabelt att ungefär 6 miljoner arbetstagare står utanför vad vi kallar för grundläggande regler för arbetstidens längd. Dessutom rör det sig om arbetstagare som arbetar inom sektorer där det verkligen krävs att de är utvilade och har haft semester för att de skall kunna utföra sina arbetsuppgifter på ett säkert sätt; det handlar t.ex. om personer som arbetar inom transportsektorn, järnvägs- och flygtrafik, men också läkare under utbildning. De som arbetar inom dessa sektorer har ju precis samma behov av vila, sömn och semester som vi " vanliga människor" . Jag tycker faktiskt att det tillhör mänskliga rättigheter att få dessa grundläggande regler för arbetstid och semester tillgodosedda. Punkt 11 i Chanteries betänkande tycker jag är väldigt viktig. Det sägs där att framtida lagstiftning inte får urholka regionala eller lokala kollektivavtal som gäller i medlemsländerna och som har högre nivå av social trygghet än vad som nu planeras inom kommissionen. Jag vill verkligen lyckönska Chanterie till betänkandet. Herr ordförande! Jag vill också gratulera Chanterie till hans utmärkta och balanserade betänkande. Andra kolleger har sagt det före mig: nära sex miljoner arbetare omfattas i dag inte av direktivet om arbetstid, varav tre och en halv miljoner inom vägtransportsektorn, som är såpass känslig. Det räcker faktiskt med att erinra sig om de strejker som förra året lamslog Frankrike och en del av Europa. Än en gång har liberalismens anhängare definitivt börjat i galen ända. Den totala avregleringen av vägtransportsektorn, ett faktum från och med den 1 juli 1998, kommer till stånd när ingen som helst skattemässig och social harmonisering har påbörjats. Man har inte planerat några skyddsanordningar på EU-nivå, för att undvika strävan efter att begränsa sociala förmåner inom en svårt drabbad sektor, där mindre företag har svårt att överleva och för vilka en avreglering ofta innebär slutet. Jag anklagar följaktligen vissa regeringar för att avsiktligt ha velat ha detta rättsliga tomrum, för att lättare kunna göra sig kvitt vissa sociala erövringar, som inom den här sektorn har uppnåtts i öppen kamp. Jag kräver följaktligen att de europeiska chaufförerna redan nu skall kunna åtnjuta avlönade väntetider och årliga semestertider som är lika för alla. Jag önskar, även om en viss flexibilitet är tänkbar, att antalet timmar per år begränsas, med en genomsnittlig veckotid på 35 timmar. Om så inte är fallet, krävs det att varje chaufför som utför en transport mellan två punkter i ett och samma EU-land till fullo respekterar det landets sociala lagstiftning. När det gäller harmonisering anser jag att man måste börja från början, och i första hand besluta vilka dagar och vilka datum tunga lastbilar får rulla på unionens vägar och motorvägar, för att vi skall kunna få ett slut på den oklarhet som just nu råder. Det är den första absolut nödvändiga stenen för bygget av ett vägtransporternas Europa. Herr ordförande! Tillåt mig gratulera er till att ni har valts till denna mycket viktiga post. Kommissionen välkomnar mycket Chanteries betänkande. Vi uppskattar också det hårda arbete som har bedrivits i tre utskott, utskottet för sysselsättning och socialfrågor, utskottet för transport och turism och fiskeriutskottet. Det har varit en lång historia, men vi gör verkliga framsteg. Jag skulle bara vilja påminna er om en del av bakgrunden. 1993, när direktivet om arbetstid antogs, beslutade rådet att undanta vissa sektorer och verksamheter från att omfattas av direktivet. Dessa var luftfart, järnvägstransporter, landsvägstransporter, sjöfarten, inlandssjötrafiken och transporter på inre vattenvägar, havsfiske, övriga verksamheter till sjöss samt verksamheter utförda av läkare under utbildning. Den gången var Chanterie föredragande. Kommissionen åtog sig att " så snart som möjligt ta lämpliga initiativ beträffande de uteslutna sektorerna och verksamheterna. Det förberedande arbetet inför förverkligandet av dessa initiativ utförs av gemensamma kommittéer för de berörda sektorerna där sådana finns" . I enlighet med detta bad vi varje gemensam kommitté i de fem transportsektorerna och i havsfiskesektorn att ge sina rekommendationer om hur principerna för direktivet om arbetstid skall anpassas till deras eget arbetsområde. Vi ordnade också för bedrivandet av faktastudier med avseende på arbetstidsarrangemangen när det gäller så kallade " övriga verksamheter till sjöss" och läkare under utbildning. Trots att vissa framsteg har gjorts inom de flesta sektorer var detta inte tillräckligt, och därför beslutade kommissionen förra året att publicera vitboken som skulle fastställa hur vi skall gå vidare. I vitboken tog vi de möjliga alternativen i beaktande och enades kring vad vi kallade det differentierade tillvägagångssättet. Vi har senare fastslagit detta tillvägagångssätt i ett andra steg i samrådsdokumentet, vilket antogs av kommissionen den 31 mars. Genom det differentierade tillvägagångssättet strävar vi efter att göra en åtskillnad mellan de verksamheter som kan inrymmas under direktivet för arbetstid och de som kräver särskilda åtgärder. Vi föreslår därför ett tredelat upplägg. För det första, som er resolution deklarerar i punkt 1, måste icke-mobila arbetstagare åtnjuta fullt skydd vad gäller arbetstider och måste därför fås att omfattas fullt ut av direktiv 93/104. Vi avser att genomföra detta. För det andra, som ni nämner i punkt 2 i er resolution, måste mobila arbetare också åtnjuta fullt skydd när det gäller arbetstider och måste därför omfattas så långt som möjligt av direktiv 93/104. I er resolution instämmer ni med kommissionen om att det finns ett särskilt behov av att tillse att alla mobila arbetstagare och personer i övriga verksamheter till sjöss garanteras adekvat vila och ett maximalt antal arbetstimmar per dygn, och att överräcka till dem direktivens bestämmelser om fyra veckor betald semester årligen och hälsokontroller för nattarbetare. För det tredje deklarerade kommissionen att den avsåg införa eller modifiera befintlig lagstiftning för varje sektor eller verksamhet, gällande arbetstider och viloperioder för mobila arbetstagare. Åter igen, detta är vad vi avser göra, och åter igen är vi glada för ert stöd i denna fråga. Jag är nöjd över att kunna meddela att det som ett resultat av dessa initiativ har förekommit seriösa diskussioner i nästan alla huvudsektorer, speciellt efter att den andra omgångens samrådsdokument publicerades. Följaktligen hyser vi stort hopp om att enighet kan nås inom ett antal sektorer. Jag vet att somliga av er hyser oro över det sätt på vilket vi kommer att gå tillväga. Tabellen efter punkt 1.4 i motiveringen till er resolution illustrerar mycket tydligt våra syften. Icke-mobila arbetstagare kommer att omfattas genom ett ändringsförslag till direktivet om arbetstider. Detta kommer att innefatta läkare under utbildning. Andra ändringsförslag kommer att tillhandahålla grundläggande skydd för mobila arbetstagare och för dem i andra verksamheter till sjöss vad gäller årlig semester, årlig arbetstid, adekvat vila och hälsokontroller för nattarbetare. Allt detta kommer att åstadkommas genom ändringsförslag till direktivet om arbetstid under artikel 118.a i EU-fördraget. Oberoende fiskare omfattas inte av detta direktiv. Kommissionen tror emellertid att en minimistandard för hälsoskydd och säkerhet när det gäller arbetstider bör gälla alla arbetstagare, inklusive andelsfiskare, dvs. besättningsmedlemmar på en fiskebåt vars ersättning grundas på intäkterna från fartyget. Ett sådant skydd bör givetvis ta hänsyn till de speciella förhållandena inom havsfiskeindustrin. Det blir mycket lättare att utforma sådana förslag om industrins båda sidor är fullt delaktiga i utformningen. För det fjärde, de centrala förberedelserna där ett överenskommelse mellan arbetsmarknadens parter uppnås före den 30 september 1998 och om parterna så begär kommer kommissionen att lägga ett förslag till ett rådsbeslut i enlighet med artikel 4.2 i avtalet om socialpolitik. Dessutom kommer kommissionen att göra kompletterande förslag, till exempel gällande jämförbara ersättningar för chaufförer som är egna företagare. Om arbetsmarknadens parter inte förmår nå en uppgörelse före den 30 december 1998 kommer kommissionen att förbereda ett förslag till ett direktiv om arbetstider för mobila arbetstagare inom de olika sektorerna. Detta skulle ta full hänsyn till resultatet av förhandlingarna så långt. Slutligen, mina kolleger Padraig Flynn och Neil Kinnock hoppas kunna lägga fram ändamålsenliga förslag senare i år. Jag vill å deras vägnar tacka er för ert stöd idag. Vi ser mycket fram emot ert fortsatta stöd i framtiden. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum kl.11.00 Solidarisk handel Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0198/98) av Fassa för utskottet för utveckling och samarbete om rättvis och solidarisk handel med utvecklingsländer. Herr ordförande, ärade kolleger! Solidarisk handel utgör utan tvekan en av de viktigaste formerna av utvecklingshjälp som inrättats under de senaste åren. Den började så försiktigt och som en följd av rena frivilliginitiativ, men i dag är den solidariska handeln en etisk och kommersiell verklighet i alla avseenden. Därför har Europaparlamentet ägnat sig åt den solidariska handeln ett flertal gånger, först med Van Putten och sedan med den djupt saknade kollegan Alex Langer. Det finns två syften med det aktuella förslaget till resolution och det därmed sammanhängande betänkandet. För det första att bestämma kriterier som gör det möjligt att klart och precist definiera vad solidarisk handel är, för att kunna skilja den från sådan handel som inte är det. För det andra att visa på behovet av en gemenskapsmärkning för solidarisk handel och principen att certifieringsorganen agerar oberoende av dem som sysslar med att importera och försälja produkterna. När det gäller framför allt det första syftet anger punkt 10 i resolutionen, med den största tydlighet, tio kriterier, ett slags tio budord - om uttrycket tillåts - för vad som menas med solidarisk handel. De kriterierna är: direktinköp, rättvis prissättning, förskottsbetalning, frånvaro av inköps- eller försäljningsmonopol, öppenhet vad gäller prissättning, stabila och långsiktiga relationer med producenterna, produktionsförhållanden som respekterar WTO: s konventioner, ingen diskriminering av kvinnor, inget utnyttjande av barnarbete, miljöhänsyn, respekt för lokalbefolkningens utveckling och hänsyn till lokalbefolkningens självständighet. I och med detta har man upprättat en serie kriterier som enligt utskottet för utveckling och samarbete och föredraganden är tillräckligt exakta utan att vara stelbenta, vilka tar hänsyn till det som redan i dag är solidarisk handel och som erbjuder ett omfattande skydd för konsumenterna. Jag tillåter mig därför att uttrycka mitt avståndstagande från det ändringsförslag som har lagts fram av Maij-Weggen, vars engagemang och kompetens inom denna sektor är odiskutabla, ändringsförslag som emellertid verkar leda till konsekvenser som inte är acceptabla. Låt mig peka på åtminstone två: kriterierna blir, om man följer ändringsförslaget, vagare och mer urvattnade än de som ingår i det ursprungliga resolutionsförslag som presenterats av utskottet för utveckling och samarbete. För det andra framgår det av ändringsförslaget att kravet på att respektera kriterierna bara skall föreligga i samband med kommissionens hjälp till organisationer och producenter inom den solidariska handeln. Jag tror tvärtom att dessa kriterier, i enlighet med resolutionens ursprungliga text, skall respekteras alltid och överallt och inte bara när det gäller hjälp från kommissionen, dvs. för att i första hand skydda inte bara producenten, utan också konsumenten. I annat fall skulle vilken produkt som helst godtyckligt kunna definieras som solidarisk till förmån för den som producerar, importerar eller säljer den, vare sig den är en del av kommissionens stöd eller inte. Slutligen finns det ingen anledning att frukta att stödet från Europeiska unionen till den solidariska handeln, vilket flera har hävdat, skulle hamna i konflikt med WTO: s regler. Jag kan bara påminna om att WTO: s generaldirektör har meddelat utskottet för utveckling och samarbete att det finns instrument som är kompatibla med den gemensamma organisationen av marknaden, tack vare vilka regeringarna kan ge stöd åt en solidarisk handel, under förutsättning att de inte skapar diskriminering mellan olika utvecklingsländer och att WTO kommer att vidta speciella åtgärder för att stödja utvecklingsländerna och att dessa åtgärder kommer att tillkännages i samband med nästa förhandlingsrunda. Det är just införandet av den solidariska handeln inom ramen för världshandeln som kommer att göra det motto under vilket denna beundransvärda verksamhet hittills har bedrivits allt aktuellare och trovärdigare: Trade, not Aid. Herr ordförande! Den växande betydelsen av sektorn för rättvis och solidarisk handel understryker behovet av att Europeiska unionen nu fastställer sina institutionella och finansiella åtgärder gentemot denna sektor. Betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete ger en rad viktiga förslag i detta avseende. På samma sätt måste emellertid en värdering av framgången för den rättvisa och solidariska handeln ske med sikte på att integrera beståndsdelarna och principerna för rättvis och solidarisk handel med Europeiska unionens egna utvecklings- och handelspolitik i framtiden. I sitt yttrande har utskottet för externa ekonomiska förbindelser valt att fokusera på dessa principer. I själva verket har lokala producenter fått ökad styrka genom att ingå i nätverket för solidarisk handel. Detta ger dem en möjlighet att bli konkurrenskraftiga och bygga upp sin handelskapacitet generellt sett. Eftersom detta är ett av Europeiska unionens främsta mål i dess handels- och utvecklingspolitik, är den rättvisa och solidariska handeln av yttersta vikt. Följande beståndsdelar utgör grunden för tillvägagångssättet med rättvis och solidarisk handel och bör på samma sätt utgöra grunden för Europeiska unionens egna tillvägagångssätt gällande handeln med utvecklingsländer. Dessa beståndsdelar är: direkt tillgång till Europeiska unionens marknader; solidariska priser; inkomststabilitet - det faktum att organisationer för rättvis och solidarisk handel betalar delar av priset i förskott är avgörande för småskaliga producenter som då kan göra investeringar och ta sig igenom säsongen utan att vara hänvisade till långivare; slutligen, feedback och kapacitetsökning, där producenter får förtroende och vågar närma sig ett handelssystem som de en gång ansåg alltför komplicerat. Detta tillvägagångssätt som bygger på rättvis och solidarisk handel avlägsnar effektivt de handelshinder som finns för producenter i utvecklingsländer. Där tillvägagångssättet med rättvis och solidarisk handel inte har lyckats och Europeiska unionens politik och instrument gör misstag är i sammanlänkningen av de olika mekanismerna till ett integrerat och sammanhängande försök att stödja lokala producenter när dessa möter de många hindren när de försöker sälja sina varor på den europeiska marknaden. Slutligen, helt kort, främjar den solidariska handeln goda affärer och är en tanke vars mål och tillvägagångssätt vi bör sträva efter att integrera i Europeiska unionens mer övergripande politik såväl som att marknadsföra den på den globala världshandelsarenan. Herr ordförande! Den solidariska handeln med utvecklingsländerna är i dag en konkret och viktig företeelse som börjar anta betydande dimensioner i samtliga europeiska länder. Vi har kommit långt sedan Europaparlamentet för lite mer än fyra år sedan godkände vår saknade kollega Alexander Langers betänkande. Låt mig påminna om att det allmänna syftet när det gäller den solidariska handeln är att börja korrigera och ändra en verklighet, som är mycket mer omfattande än den internationella handeln, en verklighet som är djupt orättvis när det gäller utvecklingsländerna. Den solidariska handeln är med andra ord ett viktigt instrument när det gäller att korrigera och förändra de mest negativa krafterna inom världshandeln, ett instrument som kan utnyttja marknadsmekanismerna för att skapa en större medvetenhet när det gäller relationerna mellan nord och syd, men också för att börja experimentera med nyskapande metoder. Målet en hållbar utveckling som alla är delaktiga i får sitt främsta uttryck i den solidariska handeln genom att ge garantier till producenterna i de fattiga länderna, respektera miljön och främja en utveckling av ekonomiska och sociala rättigheter. Den solidariska handeln har under de senaste åren växt exponentiellt. Butikerna och försäljningsställena för den solidariska handelns produkter har mångfaldigats och produkterna har i vissa fall fått tillgång till den storskaliga distributionen, och berör miljontals konsumenter. Samtidigt har nätverk bildats för marknadsföring av och stöd till den solidariska handelns produkter och det direkta stödet till producenterna har utvidgats. I det betänkande som vi skall rösta om i dag, och för vilket jag vill tacka Fassa, begär vi att den solidariska handelns principer och rutiner, långt i från att bara vara ett symptom, skall bli en integrerad del av de mest generella programmen för utvecklingssamarbete inom Europeiska unionen. Vi hävdar med stor övertygelse de kriterier som anges under punkt 10 i betänkandet - och därför anser vi inte att den delen av betänkandet bör ändras genom kammarens omröstning - och vi begär framför allt att det skall finnas, i första hand från Europeiska kommissionens sida och från gemenskapens institutioner i allmänhet - en sammanhängande strategi i samband med den solidariska handeln. Det är därför vi stöder förslaget om ett särskilt meddelande från kommissionen, vilket bör inriktas på fyra viktiga faktorer. För det första, att man integrerar principerna om solidarisk handel i de mer allmänna samarbetsprogrammen inom den internationella handeln. För det andra att man utvecklar särskilda instrument som är kraftfullare än de nuvarande till stöd för vissa projekt som hänger samman med den solidariska handeln. För det tredje att man definierar kriterier som gör att man kan avgöra om handeln med eller tillverkningen av vissa produkter skall betraktas som inslag i den solidariska handeln. För det fjärde att man utvecklar den politiska dialogen med operatörerna inom den solidariska handeln. Ur denna synpunkt måste jag göra ytterligare ett påpekande. I det betänkande vi skall rösta om finns det förslag för att öka gemenskapens stöd till olika projekt inom ramen för den solidariska handeln som inte bara rör den i och för sig viktiga utbildningsaspekten i samband med utveckling, utan som också rör det direkta stödet till producentföreningarna. Herr ordförande! Först vill jag tacka kollega Fassa för hans gedigna initiativbetänkande om det arbete som utförs av organisationer och producenter inom den rättvisa och solidariska handeln. Vi anser att han har givit oss en bra översikt över läget och en bra insikt. Det är bra att betänkandet behandlas nu, eftersom kommissionen redan har lovat att komma med ett meddelande om ett antal konkreta förslag om hjälp till organisationer och producenter inom den rättvisa och solidariska handeln. Då är det bra om parlamentet ändå ger några anvisningar och rekommendationer i förväg. Min grupp tycker att rättvis och solidarisk handel är bra. Den som har sett producenter inom den rättvisa och solidariska handeln arbeta i praktiken, och jag har de senaste åren sett flera projekt i utvecklingsländer, vet att vinsten på handeln kanske är lite mindre, men vet samtidigt att producenterna, fattiga bönder, ofta har det mycket bättre, att det rör sig om högre inkomster för berörda arbetstagare, mycket mer sociala biverksamheter, som till exempel skolor och polikliniker som inrättas och att även befolkningen i området kan dra större nytta av det. Miljöpolitiken inger också mycket respekt. Projekten för rättvis och solidarisk handel är helt enkelt bra för utvecklingsländerna, ofta till och med bättre än vanliga investeringsprojekt och vanliga handelsprojekt. Det rör sig inte heller längre om en marginell verksamhet, the European Trade Association arbetar nu med 800 handelspartner i 45 länder med 800 000 producentfamiljer och fem miljoner indirekt berörda. Det är alltså verkligen något att ta på allvar. I mitt eget land är framför allt kaffet från Max Havelaar och Okej-bananen något mycket positivt inom den rättvisa och solidariska handeln. Okej-bananplantager i Ghana som jag nyligen besökte är ett praktfullt projekt, det jobbar cirka 1 000 arbetare där och de försörjer cirka 10 000 personer. Om man besöker de små byarna i omgivningen så ser man med egna ögon att situationen är mycket bättre där än lite längre in i Ghana. Där gör man verkligen märkbart ett mycket positivt jobb. Kollega Fassas förslag ligger mycket väl i linje med den typen av verksamhet. Vi har dock fortfarande några invändningar. Eftersom vi ser betänkandet som ett initiativbetänkande har vi begränsat oss till en korrigering av artikel 10. Där står vilka kriterier som företag, organisationer och producenter inom den rättvisa och solidariska handeln borde uppfylla. Vi anser att det är lite väl detaljerat och innan du vet ordet av sitter kommissionen fast i en mycket byråkratisk apparat för att kontrollera alltihop. Därför har vi lämnat in ett ändringsförslag om att göra det lite kortare och lite tydligare. Vi tycker att det räcker om producenter och organisationer inom den rättvisa och solidariska handeln som vill få stöd från Europeiska unionen uppfyller ett begränsat antal kriterier. Det måste gälla ett ärligt pris, ett marknadsmässigt pris med bidrag för rättvis och solidarisk handel, det har vi förståelse för, och konsumenten måste veta exakt hur mycket som producenten får betalt. Mellanhänder, import, export och försäljningsmonopol måste undvikas så mycket som möjligt för att inte hindra den fria handeln. Man måste sträva mot längre och stabilare förbindelser med producenter och alla ILO-konventioner måste naturligtvis respekteras, även fackliga rättigheter, jämlik behandling av män och kvinnor måste respekteras och även användningen av barnarbete måste uteslutas, men det är ju självklart. Produktionsmetoderna måste vara bevisat miljövänliga. De skall leda till en bättre social och ekonomisk utveckling, främjande av oberoende och ansluta till den lokala traditionen. Det tycker vi är de viktigaste punkterna. Vi skall naturligtvis stödja betänkandet så mycket som möjligt men vi skulle uppskatta om föredraganden kunde anta detta ändringsförslag så att vi inte hamnar i en situation med byråkrati och onödig administration. Herr ordförande! Även om Spanien, mitt land, kom 20 år för sent till praktiserandet av solidarisk handel, har det ökat med 100 procent. Dessutom, då det enligt föredraganden, finns 800 000 producenter i tredje världen som praktiserar denna handel, måste vi framhålla vikten av denna rättvisa och solidariska handel. Vi är helt eniga med föredraganden om att kriterierna som denna handel bör uppfylla skall vara direkthandel, rättvist pris, insyn, respekt för arbetsnormer, frånvaro av barnarbete och respekt för miljönormer. Vi anser att detta, för Europeiska unionen kan innebära en annorlunda utveckling. Europeiska unionen borde också ekonomiskt och politiskt stödja initiativ som börjar på ett blygsamt sätt, men som kan bli ett alternativ till ett orättvist, osolidariskt och merkantilt samhälle. Herr ordförande! När vi nu diskuterar solidarisk handel i EU-parlamentet, beror det i hög grad på de gräsrotsaktiviteter som har pågått under de senaste 10-15 åren. Det beror på att ideella organisationer har visat att man genom en medveten politik kan använda marknaden för att främja en socialt och miljömässigt försvarbar produktion samt inte minst skapa förtjänster för små producenter i u-länder, och det är en viktig erfarenhet. Naturligtvis skall vi stödja hållbar produktion i u-länderna, både för vår egen och för u-ländernas skull. Vi skall dock inte insistera på att det krävs t.ex. EU-harmonisering av märkningen. Det stämmer att ett universellt varumärke gör det lättare för konsumenterna att orientera sig på marknaden, men situationen i dag är att vi har märken som Max Havelaa r, som åtnjuter stort erkännande och förtroende bland konsumenterna. Om det skall ersättas av ett EU-märke kommer utvecklingen att gå flera år bakåt. Vi måste se på de erfarenheter som märkningsorganisationerna har gjort. Även om de i flera år har arbetat med att hitta ett gemensamt märke, har det ännu inte lyckats. Det beror inte på bristande vilja, utan just på att de existerande märkena är inarbetade i konsumenternas medvetande. Jag anser att fördelarna med att ha ett gemensamt märke inte på långt när uppväger dessa risker. Fassas betänkande går in för att EU skall arbeta för sociala och miljömässiga normer och att de blir inarbetade i WTO-systemet. Jag håller med om detta, men det räcker inte. Vi måste kräva att det blir möjligt att skapa speciella kvoter för produkter som uppfyller kriterierna. Det är inte möjligt i dag. Utan klara påtryckningar blir det heller inte möjligt i framtiden. EU måste stödja en produktion i u-länderna, som är skonsam mot miljön och människors välbefinnande, men vi skall inte utnyttja detta ädla syfte till att centralisera det arbete som pågår i organisationer runt om i Europa. De människor som arbetar med fair trade i dag känner till problemen. Det är dem och producenterna vi skall stödja, men det förutsätter ingalunda ett EU-märke, som det kommer att ta lång tid att inarbeta i konsumenternas medvetande. Vi kommer att stödja insatser för att utöva starka påtryckningar på WTO och för att anslå medel till utbildning och till omläggning av produktionen i u-länderna. Till sist vill jag säga att jag stöder Maij-Weggens ändringsförslag. Herr ordförande, kära kolleger! Frågan om rättvis handel uppstod under en omfattande diskussion i samband med kontroversen kring den nyliberala frihandelsideologin, och den innebar att en lång rad av konkreta kriterier för social och ekologisk hållbarhet utvecklades. Länge var man tvungen att kämpa för att detta krav över huvud taget skulle erkännas. Det finns uppenbarligen i sådana kravs historia epoker då det inte längre kan hindras att de genomförs, men sedan vattnas de plötsligt ur igen. Just detta avser Europeiska folkpartiet med sitt ändringsförslag, i vilket kriterierna för den rättvisa handeln urvattnas till den grad att man inte längre kan känna igen kravet. Detta måste förhindras här, för om Europaparlamentet - som är förespråkare för en rättvis handel innebärande ett centralt krav på ändrade, mer rättvisa och hållbara relationer mellan nord och syd - medverkar till en urvattning vore det ett allvarligt ingrepp - jag vill inte säga en katastrof - men Europeiska folkpartiet skulle verkligen behöva skämmas för den skada det har orsakat! Herr ordförande! De är sällsynta, mycket sällsynta - de européer som tar sig tid att observera de produkter de konsumerar, vare sig det är kaffe, socker eller choklad. Ändå, om det vore så att två välsmakande koppar kaffe förmedlade två motsatta politiska budskap? Och om två chokladkakor, som ser ungefär likadana ut, bar med sig två olika historier? Och om det fanns - vid den andra avlägsna änden av produktionskedjan - ett otal producenter som svettas blod och vatten för att berika andra, samtidigt som vissa andra steg för steg börjar arbeta hårt, men för sig själva? För det är ju så - från det ena till det andra - att det inte är i teorin som nya verksamhetsformer kommer fram, utan tack vare tålmodiga och långsamma handlingar, bland annat det viktiga frivilliga arbetet. Medan den resolution som parlamentet antog i juni 1994 tog upp nischer, rättvisa och solidaritet i fråga om den här verksamheten, presenterar i dag betänkandet av Raimondo Fassa den rättvisa och solidariska handeln som ett annat alternativ, med målet att upprätta mer rättvisa handelsförbindelser mellan de rika länderna och producenterna i söder. För det är så att den rättvisa och solidariska handelns främsta uppdrag är att befria producenterna från det samtida slaveriet, nämligen de levnadsvillkor som de försöker slå sig fria från. Detta skall emellertid ske på ett sätt som jag mer skulle kalla marketing , dvs. mer konsumentorienterat. Jag skulle alltså vilja stödja Fassas betänkande, i synnerhet vissa punkter: hans definition av en rättvis och solidarisk handel; skapandet av en europeisk märkning - för att undvika komplexitet och förvirring hos konsumenten; att den rättvisa och solidariska handeln skall integreras inom ramen för unionens övergripande politikområden, och inte bara vara ett instrument för utvecklingspolitiken, men också att den integreras inom all ekonomisk politik och handelspolitik, för att den här typen av handel verkligen skall främjas. Detta innebär att man inrättar en uppförandekod för europeiska transnationella företag som verkar i utvecklingsländer. För övrigt måste unionen kämpa för att miljöklausulerna och de sociala klausulerna skrivs in i WTO: s kriterier. Avslutningsvis förväntar vi oss att kommissionen så snart som möjligt lägger fram ett meddelande om rättvis och solidarisk handel, som både skulle handla om hur den kan utvecklas och vilka medel som kan anslås till detta. Herr ordförande! Även jag vill framföra mitt tack till Fassa för hans betänkande. Den solidariska handeln existerar och den tillämpas med goda resultat sedan flera år, men det är uppenbart att den får en helt annan betydelse i slutet av detta årtusende som utmärks av avreglering och globalisering av de ekonomiska kontakterna och skyldigheten, som åläggs oss av den gemensamt organiserade marknaden, att avskaffa våra preferenssystem när det gäller de fattiga länderna i världen. Efter det att parlamentet behandlade frågan 1993 har man tyvärr inte gjort tillräckligt för att främja denna typ av samarbete och inte ens kommissionen har i dag en klar politisk linje när det gäller denna fråga. Ändå visar tidigare erfarenheter och gemenskapens statistik att den solidariska handeln har presenterats på rätt sätt, och att den tack vare lämpliga informationskampanjer har blivit positivt bemött i vida kretsar bland de europeiska konsumenterna. Betydelsen av detta instrument ligger inte bara i den omedelbara förbättringen av de berörda befolkningarnas livskvalitet, en befolkning som idag uppskattas till fem miljoner personer i 45 utvecklingsländer, utan också och framför allt i den långsiktiga omvandlingen av de små lokala tillverkarna till självständiga ekonomiska operatörer. Kommissionen, rådet och medlemsstaterna borde göra fler och bättre insatser för att främja försäljningen av den solidariska handelns produkter. Den solidariska handeln skall erkännas som ett viktigt instrument för utveckling och genast få stöd genom att man ställer lämpliga mänskliga och ekonomiska resurser till förfogande, eventuellt även genom att man inför ett särskilt konto i unionens budget. Endast på det viset kan Europeiska unionen leva upp till löftet som anges i artikel 103 i fördraget, nämligen att främja utvecklingsländernas integration i världsekonomin. Herr ordförande! Vad betänkandet stöder sig på är främst skyddet av konsumenten, att hindra att handelsvägar missbrukas. Vad som helt och hållet fattas är emellertid konsumentens egen motivation. Det fattas en förståelse från vår sida för att detta är en form av utvecklingshjälp, där vi måste nå ut till konsumenten för att förhoppningsvis kunna motivera henne/honom att betala högre priser. Det handlar inte om marknadsföring av en produkt, utan om spridandet av en idé. På den här punkten hyser jag betänkligheter om att byråkratiseringen som låter märka sig i betänkandet bara kommer att bli hindrande för det. Vi måste så småningom inse att Europas ansvar också ligger i att hjälpa utvecklingsländerna att kunna sälja sina produkter i Europa. I en sådan form är betänkandet bra. Det som saknas är motivationen av konsumenten att verkligen köpa dessa produkter. Herr ordförande! I samband med välkomnandet av detta betänkande skulle jag vilja belysa syftet med mina egna ändringsförslag till betänkandet från utskottet för utveckling och samarbete. Det är att uppmana kommissionen att ta fram ett meddelande om rättvis och solidarisk handel som kan tjäna som en grund för ny lagstiftning; för global forskning som kan ge direkt stöd för utvecklandet av nätverk för rättvis och solidarisk handel i söder, såväl som principer för rättvis och solidarisk handel i norr; att i princip stödja en särskild budgetpost som sätter stopp för behovet av delfinansiering med pengar från ideella organisationer, som inte alltid är lämpliga för producentkooperativ inom tredje världen; att få slut på skattemässig europeisk diskriminering av den solidariska handeln, att införa förmånsrättslig behandling som är förenlig med WTO beroende på den frivilliga karaktären hos rättvisemärkningen; och slutligen, att erkänna farorna med spridningen av rättvisemärkning och behovet av en seriös dialog om kopplingen mellan rättvis och solidarisk handel och den nya etiska handeln, som bör gynnas med uppförandekodexar, om vilka jag är i färd med att utarbeta ett betänkande för utskottet för utveckling och samarbete. Rättvis och solidarisk handel handlar om att världens fattigaste och mest marginaliserade människor inte skall lyftas upp ur fattigdomen genom bidrag, utan lyfta upp sig själva ur fattigdomen genom att sälja till den europeiske konsumenten. 45 000 försäljningsställen i Europa, 3 000 olika produkter, en omsättning på minst 250 miljoner ecu per år. Inte mycket i förhållande till den totala handeln men heller inte någon välgörenhet. Detta är en seriös handel och i Europaparlamentet måste vi vara seriösa när vi ger det vårt stöd. Herr ordförande! Föredraganden har lagt ned mycket tid och möda på sitt betänkande. För det vill vi tacka honom. Utskottet har med över 50 ändringsförslag bidragit till nu föreliggande resultat, ändå tycks mig inte slutresultatet speciellt lyckat - jag hoppas att ni inte tar illa vid er av min åsikt. Alltjämt talas mycket om skydd och stödåtgärder, men föga om konkurrensfrämjande strukturer. Min grupp försökte i utskottet driva på i den riktningen, och kollegan Maij-Weggens ändringsförslag går ju också i den riktningen. Vi måste nämligen i första hand se till att byråkratin inte får för stort utrymme i detta sammanhang, något som jag tror säkras bättre om vi stöder ändringsförslaget snarare än om vi kvarstår vid formuleringen som är så detaljerad att den knappast tycks kunna användas. Jag har även vissa betänkligheter gällande förslaget att utnyttja delar av finansieringen till reklam för rättvis handel. Jag tvivlar på att den så omstridda budgetposten B7-6000 skall användas här. För övrigt hör den till budgeten, vars rättsliga grund för närvarande är under debatt. Inte desto mindre hoppas jag att den gemensamma handeln med länderna i tredje världen, med den här diskuterade rättvisa handeln i fortsättningen kommer att utvecklas i positiv riktning, och jag hoppas också att kommissionen kommer att stödja oss i det. Herr ordförande! Jag tror att jag kan hålla mig mycket kort. Först vill jag tacka Fassa för hans utmärkta betänkande; därefter skulle jag vilja understryka hur viktigt detta instrument är för en samarbetspolitik mellan Nord och Syd; och, slutligen, vill jag säga att många av förslagen som har lagts fram säkerligen kommer att införlivas i det meddelanden kommissionen har för avsikt att presentera inom några månader. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum vid tidpunkten för omröstningen. Fru ordförande! Jag anhåller om att det tas till protokollet att dagens omröstning börjar kl. 11.15, medan den enligt föredragningslistan skulle ha börjat kl. 11.00. Ni försätter oss i en mycket besvärlig situation: antingen stannar vi kvar under omröstningen, eller också har vi bokat ett visst flyg, eftersom vi räknade med att omröstningen skulle börja kl. 11.00. Antingen missar vi flyget eller förlorar vi rätten och skyldigheten att stanna kvar under omröstningen. Jag anhåller om att detta tas till protokollet, för jag kommer att åberopa det för den händelse att man vill beröva mig vissa rättigheter, för jag är absolut inte ansvarig för denna försening. Herr Ephremidis, det skall föras till protokollet, men med ert goda samarbete skall vi försöka ta igen den förlorade tiden. Omröstning Fru ordförande! Ni har glömt att uttrycka parlamentets gratulationer till föredraganden. Låt mig här göra det i allas namn! (Applåder) Tack, herr Rack. Fru ordförande! Den ursprungliga texten grundar sig på ett gillande av den gamla rättsliga grunden. Eftersom vi har bytt rättslig grund behöver vi även en ny text. Om vi bara gör en ajout blir det inte logiskt. Detta är inte ett problem som gäller innehållet, utan ett logiskt problem. (Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.) Herr ordförande! Det finns ett ändringsförslag till betänkandet och det är ett mycket viktigt ändringsförslag. Jag har förstått att Fassa gärna vill att betänkandet antas med så kraftigt stöd som möjligt. Det kan gå om vårt ändringsförslag kombineras med Fassas text på följande sätt. Vi skulle då kunna ta Fassas text till artikel 10, plus hans tankstreck nr. 3 och 6. Ur mitt ändringsförslag tar vi sedan 1, 3 och 4. I den sammanställningen kan, har jag förstått, Fassa ge ändringsförslaget sitt stöd och då kan vi stödja hans betänkande. Fru ordförande! Om jag har förstått saken rätt, vill Maij-Weggen behålla den text som introducerar punkt 10 oförändrad, dvs: " Hävdar att den solidariska handeln, för att inte inbjuda till missbruk, åtminstone skall respektera följande kriterier" . Är det sant att detta skall vara kvar? Skall det med andra ord stå kvar som i betänkandet? Är det detta som är innebörden i ändringsförslaget? I det muntliga ändringsförslaget tar hon i praktiken tillbaka de första två raderna i den ändring hon själv föreslår, samt kombinationen mellan de olika punkterna som de har föreslagits av henne själv? Är det så? Herr ordförande! Plus kombinationen av tredje och sjätte tankstrecket plus 1, 3 och 4 från mitt ändringsförslag. Då är vi helt överens. Fru Maij-Weggen, jag är verkligen ledsen, men detta är mycket förvirrande, och ärligt talat är jag själv inte säker på vad vi skall rösta om. (Parlamentet antog resolutionen.) Parlamentet har upprepade gånger uttalat sig för en utveckling av en miljövänlig transportpolitik, en nyskapande politik. I den bemärkelsen har Pact-programmet - om beviljande av ekonomiskt stöd från gemenskapen till nyskapande åtgärder för att främja kombinerade transporter - varit föremål för många önskemål från de europeiska aktörernas sida. När det nu börjar bli färdigt, har den förordning från rådet som styr programmet uppdaterats. I juni 1997 godkände Europaparlamentet kommissionens förslag, genom att insistera på att förfarandena för urval av projekt skall tydliggöras, och på att tillämpningen av finaniseringsbestämmelserna skall bli bättre. Betänkandet från vår kollega, som vi skall granska, stöter på motstånd från rådets sida på en punkt som jag skulle vilja ta upp igen. Kommissionens förslag föreskrev återbetalning av utgifter och kostnader som hänger samman med genomförande av delar av projekt utanför gemenskapens territorium, till förmån för företag i tredje land. Den medgörligheten fick inte rådets godkännande. Däremot gav rådet sitt stöd till möjligheten att finansiera projekt som utsträcker sig till tredje land. Jag anser inte att rådet har motiverat sitt resonemang, vad gäller ett möjligt partnerskap mellan aktörer i tredje land och aktörer i gemenskapen. Utskottet för transport och turism försöker återupprätta en logik i den här frågan, och jag vågar hoppas på att ändringsförslag 2 kommer att samla tillräckligt många röster. Betänkande: Fontaine (A4-0232/98) Det tjänar faktiskt någonting till att upprepa kravet på en reform av direktiven om erkännande av utbildningsbevis. Ja, finns det någon här i kammaren som inte har uppvaktats för att utöva inflytande på en förvaltning, för att få ett godkännande av en kvalifikation som har förvärvats i en annan medlemsstat? Betänkandet av vår kollega Nicole Fontaine utgör ett viktigt stöd för det europeiska utbildningssystemet, och mer precist för personer som vidareutbildar sig och studenter. Jag vill alltså gratulera henne till det här arbetet, som också är ytterligare ett steg mot en förstärkning av begreppet om ett europeiskt medborgarskap. För hur kan man tala om en fri rörlighet för varor och personer på europeiskt område, när det finns stora hinder mot personers rörlighet? Många har ord som anpassningsförmåga, reaktionsförmåga och flexibilitet på tungan, kardinalvärden för den europeiske arbetstagaren av år 2000. Denne konfronteras emellertid mycket snart med förvaltningarnas bistra verklighet, eller närmare bestämt med de lagar som har stiftats av de nationella representationerna. Det konstaterandet gäller även för andra områden, och det skadar Europabygget. I den bemärkelsen är det viktigt att vi inriktar vår lagstiftning på det som så nära som möjligt berör den enskildes vardagliga bekymmer. Att handla på det sättet, det är att återge Europa sin betydelse, och kanske att få upp det på rätt spår igen. En text som rör medborgarens rättigheter och kompetens ökar Europeiska unionens läsbarhet. Rekommendation: Aelvoet (A4-0165/98) Efter Tunisien, Israel, Marocko och PLO skall vi i dag yttra oss genom att ge vårt samtycke till ett Europa-Medelhavsavtal med Jordanien. Strikt enligt slutsatserna från konferensen i Barcelona i november 1995, ombildar nu Europeiska unionen sina förbindelser med länderna i Maghreb och Machrek genom att inrätta en ny avtalsram. Associeringsavtalet med Jordanien går helt i linje med detta, genom att man i den första artikeln aviserar inrättandet av ett frihandelsområde. Vi kan bara skriva under på det målet, precis som vi har gjort för de andra länderna, för det hashimitiska kungariket räknar med vår hjälp. De olika samarbetsdelarna kommer att förstärkas, vare sig det handlar om ekonomiska och sociala relationer, förbättrade levnads- och arbetsvillkor, eller om ett utvecklat regionalt samarbete. Det är sant att Jordanien har en relativt hög tillväxttakt, men denna verkar inte komma hela befolkningen till del. Ansträngningarna bör stödjas, och det är på den nivån som hjälpen från Europeiska unionen kommer att kunna få full effekt. Låt oss till sist inte glömma problemet med regionens politiska stabilitet. Fredsprocessen är bräcklig - vilket vi i bland får lida för i samband med upprättandet av vårt Meda-partnerskap - men processen kan stabiliseras med inrättandet av en politisk dialog med Jordanien. I samförstånd med rekommendationen från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, uttalar jag mig för ett slutande av avtalet, genom att framföra önskningar om framgång för framtiden. Slutandet av ett Europa-Medelhavsavtal mellan Europeiska unionen och Jordanien är en bra sak, som jag uttryckligen vill ge mitt stöd. Ett dynamiskt Europa-Medelhavspartnerskap är en av hörnstenarna, tillsammans med utvidgningen av Europeiska unionen mot öst, för hela den europeiska kontinentens stabilitet och utveckling. Bland avtalets beståndsdelar finns det i mina ögon fyra som har en särskild betydelse: För det första: det stegvisa inrättandet av ett frihandelsområde som kommer att gynna båda parterna.För det andra: klausulen om respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska principer, som anges i artikel 2.För det tredje: inrättandet av en regelbunden politisk dialog (artiklarna 3-5), och i synnerhet upprättandet av ett samarbete mellan parlamentet och det jordanska parlamentet, vars former ännu inte har fastställts.För det fjärde: samarbetet mellan Europeiska unionen och Jordanien i kampen mot penningtvätt och droghandel. Betänkande: Schmid (A4-0234/98) Betänkandet av vår kollega Gerhard Schmid är av stor betydelse, både för kommunikationsindustrin och för de som använder Internet. Jag vill alltså stödja gemenskapens handlingsplan som läggs fram i dag. Samtidigt finns det anledning att erinra om en del faktiska förhållanden som gäller för nätet och dess fortsatta expansion. Först och främst vill jag kritisera en del röster som utan åtskillnad förknippar " Web" med ett förkastligt innehåll. Man måste komma ihåg att detta gigantiska globalt vävda nät framför allt är ett redskap, och att det inte under några omständigheter kan hållas ansvarigt för de perversa saker som en del verkar upptäcka på sin dator. I likhet med telefonen eller tryckeriet, har man gjort Internet till alla lasters " fader" och skapare av synder... men ett stort antal olika uppgifter visar att det finns en del som inte har väntat på detta näts tillkomst för att utöva förkastliga handlingar... tyvärr anpassar de sig bara till det här nya sättet att kommunicera. Det finns ett avgörande faktum inom dataindustrin som vi måste ta hänsyn till. Det utvecklas och vinner ständigt mer inflytande: nu kan man med en bärbar dator få tillgång till allt och alla, och det utan alltför stora risker, även då det är illegalt. Jag stöder också föredragandens förslag när det gäller illegalt innehåll och hur det skall behandlas med hjälp av tekniska lösningar. Vi måste också stärka de rättsliga och polisiära åtgärderna på gemenskapsnivå. Det är bara den typen av ökat samarbete som kan ge påtagliga resultat. För att man skall kunna uppnå en tryggad miljö, är det av största vikt att man kommer till insikt på internationell nivå, och först på europeisk nivå. Det är brådskande! Mycket brådskande! Betänkande: Pollack (A4-0177/98) Vi noterar att detta betänkande är ett i den långa rad av betänkanden i vilka det krävs att en ny EU-enhet inrättas, denna gång en " övergripande enhet för stadsfrågor" . Vi tror att denna ökande mängd av EU-myndigheter bara skapar byråkrati. Vi klarar oss utan denna övergripande enhet. Europeiska unionen är uppenbarligen inte behörig för att sköta den dagliga förvaltningen av miljön i de europeiska städerna. Det är den lokala nivåns roll. Emellertid är det ändå önskvärt att unionen fortsätter att formulera allmänna riktlinjer som skall följas och mål som skall uppnås, när det gäller en hållbar utveckling av förvaltningen av stadsmiljön, och som kan tillämpas på hela det europeiska området. Många miljöproblem som har att göra med urbaniseringen i våra länder får konsekvenser för hela unionens territorium. Unionens medborgare behöver alltså ett integrerat sätt för att kunna gripa sig an de här problemen, som till vardags bör hanteras av de lokala myndigheterna, men som också bör gå inom ramen för en bredare strategi, som definierar mål och medel. Även om man kan välkomna de sektorsvisa åtgärder som unionen redan har vidtagit, bland annat för minskade luftföroreningar, måste man också beklaga att kommissionen dröjer med att offentliggöra vitboken om stadsmiljön, som vi väntar på alltsedan grönboken om samma ämne kom ut för hela sju år sedan. Att säga att Europeiska unionen inte har gjort något skulle vara detsamma som att fara med osanning. I brist på en europeisk rättslig ram, har dock stadsmiljöprojekt som finansierats av Europeiska kommissionen varken fått tillräckliga resurser eller den samordning som medborgaren har rätt att vänta sig. Följaktligen bör kommissionen fortsätta att ge det stöd som den i dag ger dessa projekt, och det inom ramen för strukturfondsreformen som planeras till 1999, och den bör så snart som möjligt ta itu med att färdigställa en rättslig grund och en allmän handlingsplan för en hållbar stadsmiljö i Europeiska unionen. Därför ger jag mitt stöd till den här resolutionen. Jag stöder i dag detta betänkande såsom representant för exakt det slag av stadsområde som det syftar till att hjälpa. Det är hög tid att debatten om gröna frågor lämnar bakom sig bilden av gröna ängar och kommer hem till de städer och samhällen där de flesta av våra medborgare bor. Stor-Manchester är ett av de äldsta industriella områdena i Europa, efter att ha varit centrum för den industriella revolutionen. Vi trodde att efterkrigsårens lagar mot luftutsläpp hade gjort förorening till något som bara återfanns på historieböckernas bilder av smog-inhöljda fabriker. Emellertid, vilket detta betänkande klargör, står människor i stadsregioner inför trafikstockningar och föroreningar lika oroande som den gamla skorstensröken, men ofta osynlig för det mänskliga ögat. Vi måste ta allvarligt på revisionsrättens rön om att EU: s politik för stadsproblem saknar ett samordnat ramverk. Det är hög tid att våra medborgare får ta del av fördelarna av ett hängivet EU-program för att förbättra vår stadsmiljö. Jag förväntar mig att kommissionen svarar på vår begäran om ett sådant arbete så snart som möjligt. Betänkande: Napoletano (A4-0172/98) Vi anser att vår partivän Napoletano har skrivit ett bra betänkande. Vi vill särskilt instämma i Napoletanos kritik vad gäller kommissionens planer om att avskaffa initiativet Urban. Det har givit utmärkta resultat vad gäller specifika storstadsproblem som inte täcks av andra EU-program. Med tanke på att ungefär 80 procent av EU: s medborgare bor i städer, anser vi det vara ogenomtänkt att avskaffa initiativet Urban. Eftersom jag i många år har varit uppmärksam på den urbana politikens problematik, vill jag gratulera vår kollega Napoletano för den uthållighet och viktiga arbete hon har utfört. Jag vill också visa min uppskattning för betänkandets kvalitet. I likhet med föredraganden anser jag att det är brådskande att fastställa grunderna för en voluntaristisk stadspolitik på EU-nivå. Just nu står staden i centrum för den politiska reflexionen, efter de tragiska händelser i vad man brukar kalla " områden med hög riskfaktor" . Det handlar alltid om att spela rollen som brandman och att ta det viktigaste först, i väntan på nästa " brand" . Som betänkandet understryker finns det ingen som planerar att ställa stad och landsbygd mot varandra, men vi måste stödja en fysisk planering som bromsar avfolkningen på landsbygden, som de flesta medlemsstaterna berörs av. Jag vill också stödja Napoletanos begäran om att programmet Urban skall fortsätta, ett EU-verktyg som är mer än nödvändigt med tanke på våra medmänniskors verklighet i höghusområden, som alltför ofta är anonyma och förvisade till stadskärnornas periferi. I det avseendet kan arbetet i nätverket Eurocités erbjuda ett mycket intressant generellt sätt att bedriva stadspolitik i stora europeiska storstadsområden. Att definiera en urban politik, det är att definiera en ram och konkreta och realistiska mål. Nästa sekel kommer förmodligen att präglas av en utveckling av staden, både i form och storlek. Det är alltså en realitet som vi måste ta hänsyn till i vårt reflexionsarbete och vår politiska handling. Jag kan bara glädja mig åt betänkandet från min kollega Napoletano, som betraktar stadsfrågan som en helhet, som omfattar miljöaspekter, sociala, kulturella medborgerliga och regionala aspekter. Just så här bör Europeiska unionen utforma sina åtgärder för städerna, för att åstadkomma bättre levnadsvillkor. Stadspolitiken bör inte begränsa sig till en politik för områden i svårigheter. Vi behöver en bättre samordning mellan de europeiska institutionerna, och närmare bestämt mellan kommissionen och medlemsstaterna. Samordningen kan naturligtvis ske via subsidiaritetsprincipen, men den bör absolut finnas. På samma sätt som kommissionen bör integrera stadsdimensionen i andra politikområden och åtgärder på EU-nivå, på samma sätt bör medlemsstaterna utveckla sin stadspolitik (stadskontrakt, kontrakt mellan staten och regionerna i Frankrike), parallellt med tillämpningen och förbrukningen av strukturfonder på deras territorium. Detta handlar om en övergripande vision av hur ett område bör utvecklas, en vision som styrker den europeiska stadsstrategi parlamentet vill se. Det är en vision som kompletterar den som respektive medlemsstat bör ha, och staterna själva bör stödja sig på sina lokala och regionala myndigheter för att genomföra den. Det lokala självstyret, som i dag är definierat i Europarådets stadga om lokalt självstyre, intar en framträdande plats i det europeiska bygget. Förutom att kommunerna, stora som små, är den politiska representationsnivå som står närmast medborgarna, och därmed är de som bäst känner till deras önskemål och bekymmer, så har de en oerhört viktig roll att spela inom en rad nyckelområden. Den resolution vi röstar om i dag gör en förteckning över sådana områden, och även om den inte är uttömmande ger den åtminstone en bra uppfattning, bland annat vad gäller miljöaspekterna och de sociala och kulturella aspekterna. Effekterna av EU: s politik och åtgärder för städer och tätortskommuner är uppenbar. De är ibland också något motsägelsefulla. Man måste alltså verkligen ta hänsyn till åtgärdernas konsekvenser för städerna, när gemenskapens politik och åtgärder skall fastställas och verkställas av kommissionen. I det sammanhanget är det brådskande att fastställa en europeisk stadsstrategi, som skall vara en oskiljaktig del av en mer omfattande politik för fysisk planering, som syftar till att samordna de olika politikområdenas inverkan på territoriet och städerna. Jag vill särskilt insistera på att stadsmiljöernas integrerande roll måste stärkas. På den punkten stöder jag bestämt föredragandens förslag om ökad säkerhet och förebyggande av brottsligheten i städerna. Herr ordförande! Betänkandena och den debatt som har pågått så länge har givit ett smakprov på de många problem som unionens stadsinvånare plågas av. Det är uppenbart att det finns flera problem, och de kommer sannolikt att förvärras och mångdubblas. Vad är det som är anmärkningsvärt och förvånande? Att ingen nämner de främsta orsakerna vid namn, de som bär skulden för denna situation, och det är den djungelns lag som styr de multinationella intressena, den otyglade konkurrensen i jakten på profit inom den beryktade fria marknaden. Arbetslösheten, den sociala utslagningen, fattigdomen hos delar av storstädernas befolkning, rasismen, främlingsfientligheten, brottsligheten, skillnaderna i utveckling - inte bara mellan olika städer i olika länder, utan ännu mera inom samma land och just inom dessa städer, mellan olika stadsdelar - nedsmutsningen, den tragiska miljöförstöringen och livskvalitetens fullständiga förfall är varken slumpmässiga eller ödesbestämda problem, och naturligtvis kan man inte lösa dem med överslätande, förskönande proklamationer och program. Ingenstans nämns det att den växande arbetslösheten, detta städernas gissel, är ett resultat av den fria marknadens politik, det självsvåldiga kapitalet, som, med EU i spetsen och med stöd från de nationella regeringarna, hänsynslöst omintetgör likvärdig utveckling och går till angrepp mot sociala rättigheter och rättigheter inom arbetslivet. Ingenstans namnges de intressen som hotar och underminerar den regionala landsbygdspolitiken och jämvikten i förhållandet mellan stad och landsbygd. Det är dessa intressen som ger upphov till allt större vågor av arbetslösa som söker sig till städerna och därigenom ökar det redan enormt stora antalet arbetslösa. I betänkandet nämns det att " av de 49 områdena i programmet för stadsmiljön har 15 en arbetslöshet på över 30 procent" , och ingen av dem som ansvarar för " social rättvisa och sammanhållning" ställer den kritiska frågan " varför?" Det är den hänsynslösa profitens lag, djungelns lag som styr de multinationella företagen, som fördärvar den sociala balansen och utgör en grogrund för brottslighet, rasism, främlingsfientlighet, uppslitande motsättningar, och detta, herr ordförande, kan man inte lösa genom de polisinsatser och repressiva åtgärder som betänkandet föreslår. Det är samma lagar som bär ansvaret för den våldsamma förstöringen av miljön, som ställts under industriernas " höga beskydd" . Miljön skulle alltså skyddas av bilindustrin, av lobbygrupper och av politiker som underlättar industrins ansvarslösa agerande. Det rör sig alltså om krafter som saboterar och förhindrar varje försök att planera och tillämpa en politik som tar hänsyn till miljön. I betänkandet nämns resultaten och deklarationerna från konferenserna i Rio och Kyoto, men ingenstans nämns de som gjort dessa proklamationer till en död bokstav. Inte ens dessa blygsamma åtgärder har monopolkapitalet gått med på att tillämpa. Detta nya försök att åstadkomma en s.k. lösning av städernas problem, genom alla möjliga " europeiska dialoger" och bortslösande av ytterligare några miljoner ecu, kommer inte att lösa problemen utan innebär bara att vissa " storkonsumenter" av gemenskapsanslag kan berika sig ytterligare. Problemen kommer att skärpas, de kommer att växa. Man kommer att skapa en förevändning för att dra bort resurser från andra av gemenskapens insatser, ett medel för att vilseleda och lugna den allmänna opinionen. Vi riskerar att betecknas som hycklare, medskyldiga, herr ordförande, om vi skyddar laglösa intressen, eller också riskerar vi att betecknas som politiska, parlamentariska masochister, om vi ständigt mal på om problemen utan att peka på orsakerna, om vi alltså undviker att söka en lösning på problemen. Parlamentet måste höja sig över detta och i stället visa att det verkligen företräder de plågade folken i Europeiska unionens städer. Många av förslagen i detta betänkande är välmenade. Samtidigt som man lyfter fram städernas likheter och de problem som många städer står inför, så måste man dock vara medveten om att det också finns stora skillnader mellan städer inom i EU. Därför tycker jag att det är viktigt att poängtera att subsidiaritetsprincipen måste gälla. Utbyte av information är jättebra, eftersom många städer med all säkerhet kan lära av andra städers agerande inom vissa frågor, men att det skall tas fram EU-program och EU-direktiv på detta område ställer jag mig högst tveksam till. Den fysiska planeringen måste beslutas på en lägre nivå än EU. Det är de som bor i området som skall besluta om den fysiska planeringen, inte någon Bryssel-centraliserad institution. Napoletanos betänkande om den urbana frågan ger näring åt ambitionen att definiera en " europeisk stadsstrategi" . Än en gång försöker kommissionen att utvidga Europeiska unionens kompetensområde. Det som står på spel är inte bara politiskt utan också ekonomiskt: erkännandet av en integrerad stadspolitik på EU-nivå skulle innebära en stor ökning av budgetutgifterna. Eftersom Europeiska unionens budget är begränsad, kan dessa utgifter bara betalas under förutsättning att det sker en omfördelning av betalningarna inom gemenskapsbudgeten, och de som främst skulle drabbas av en sådan omfördelning är oundvikligen landsbygdsregioner och regioner som är beroende av fiske. Napoletano talar också för initiativet Urban, som enligt förslagen i Agenda 2000 skall slås samman med det nya mål 2, och hon vill att det skall bevaras med " en tilldelning av medel som medger ett befästande av dess verksamheter..." Gruppen De Oberoende för Nationernas Europa har alltid ansett att gemenskapen bör koncentrera sina ekonomiska insatser på redan existerande gemensamma politikområden, nämligen den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken, och att man skall undvika en allmän utdelning av offentliga medel som är ofruktbar och klientilistisk. Denna vilja att " definiera en strategi för Europas städer" avspeglar önskan om att skapa " en bredare politik för en fysisk planering av territoriet" , som denna strategi skall vara en oskiljaktig del av. Federalismen färgar också en del uttalanden till förmån för det påstådda europeiska medborgarskapet, som bland annat omfattar " rätten att rösta eller ställa upp i kommunalval för utländska gemenskapsmedborgare" , något som bekräftas om tillfälle ges: " ser positivt på en tillämpning av fördragsbestämmelserna utan begränsningar i frågor som gäller rösträtt för gemenskapsmedborgare" . Vi kan dessutom tillägga de många gånger som betänkandet ger uttryck för den förhärskande internationalistiska ideologin, när det förespråkar mångkulturalism med oroväckande plattityder om nationernas sammanhållning. Det är följaktligen logiskt att betänkandet refererar till " en integration av invandrarna" , där man i stället borde uppmuntra en assimilering i mottagarlandets civilisation, för att å ena sidan bevara den nationella sammanhållningen, och å andra sidan hjälpa utlänningarna att bli fullvärdiga medlemmar av den nationella gemenskapen, och stolta och lyckliga över att tillhöra den. Därför var det omöjligt för vår grupp att godkänna det här betänkandet, som står i skarp kontrast till våra övertygelser. Betänkandet av Napoletano uttrycker en önskan om en " europeisk stadsstrategi" , som skall ingå i en integrerad, och därmed federalistisk politik för fysisk planering av territoriet, ett jakobinskt sätt att gå till väga som vi bara kan förkasta. Stadspolitiken lyder redan under städerna, och tätortsområdena givetvis, men också under län, regioner och stater. Listan över de som blandar sig i den här frågan är tillräckligt lång, så det är inte nödvändigt att dessutom lägga till Europeiska unionen. Ju fler som träder in, desto mer komplexa blir frågorna, och desto längre tid tar det att hantera dem. Visst förtjänar stadsmiljön, såsom den behandlas i Pollacks betänkande (sophantering, luftföroreningar, vattenbehandling, sysselsättning, utsatthet, bevarande av vårt urbana arkitekturarv, migrationsfenomen...) all vår uppmärksamhet. För att kunna ta itu med de här svårigheterna måste man dock agera i förväg genom att förebygga elände, och inte i efterhand genom att hantera kriser. Därför framstår betänkandet alltför ofta som en katalog över symptom, vilkas orsaker måste sökas någon annanstans. Till råga på allt har denna katalog tyvärr alltför ofta den dåliga smaken att underkasta sig den rådande internationalistiska ideologin, genom att rabbla beklämmande plattityder, till exempel i invandringsfrågan. Vår ambition bör vara att sträva efter en bättre balans i den fysiska planeringen av territoriet. För att göra det måste vi åtgärda den alltför stora koncentrationen till städerna, som våra samhällen lider av. För att ta itu med denna alltför stora koncentration till städerna, en källa till många otrevligheter, måste vi öka våra insatser till förmån för landsbygden och kustområden. Vi måste uppmuntra ett jordbruk som har förmågan att bevara kvaliteten och miljön, men också en diversifiering av de ekonomiska aktiviteterna i landsbygdsområden, och därmed bekämpa produktivitetsdyrkans överdrifter. Unionen bör koncentrera sina ekonomiska insatser till områden som är föremål för en integrerad politik, den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken, och undvika en allmän utdelning av offentliga medel som är ofruktbar och klientilistisk. Unionen måste agera så att dess politik, i synnerhet den gemensamma jordbrukspolitiken, inte allvarligt rubbar balansen i den fysiska planeringen av territoriet. Båda betänkandena behandlar olika problem som kommer att bli aktuella i framtiden till följd av den demografiska utvecklingen i Europa. Redan i dag bor 80 procent av EU-medborgarna i städer, och i dem verkar även en stor del av näringslivet. Denna hopgyttring framkallar en lång rad av missförhållanden som Europeiska unionen helt säkert kan medverka till att avlägsna, t.ex. genom att utarbeta en europeisk stadsutvecklingsstrategi. Miljön i städerna är helt klart ett av de akuta problemen. Luftföroreningen och den gradvisa minskningen av grönområden och parker till förmån för bebyggelse har uppenbara följder för folkhälsan, som inte skall förtigas. Utan åtgärder på europeisk nivå finns det knappast några möjligheter att vända utvecklingen. Miljöproblem är bara i undantagsfall lokala; de flesta storstäder har samma problem. Därför vore det meningsfullt att inrätta en övergripande avdelning för stadsangelägenheter i kommissionen, om detta skulle leda till en tidigare insikt i medlemsstaterna att miljön måste inta en väsentlig roll i städernas fortsatta utveckling. Samtidigt efterfrågas emellertid också ekonomiska och sociala initiativ. Arbetslösheten drabbar städerna särskilt hårt. Främlingsfientlighet och rasism är ovälkomna bieffekter av olika kulturers samexistens. Därför föreslår vi också att man inte bara gynnar lokaliseringen av storföretag och teknologiparker i städerna, utan framför allt små och mellanstora företag, affärscentrum, samt fritids- och kulturinrättningar. I tätortsområden med miljontals invånare blir också trygg- och säkerheten problematiska och med det måste brottsbekämpning och brottsförebyggande åtgärder prioriteras högt. I samband med det spelar initiativen från " Office International du Coin de Terre Jardins Familiaux" en betydelsefull roll. Det europeiska koloniträdgårdsförbundet som företräder runt tre miljoner familjer (!) runt om i Europa åstadkommer med uppbyggnaden av kolonilottsområden i stadsområden ett viktigt bidrag. För det första bidrar kolonilotterna till en bättre miljö i städerna. Därtill främjar de en positiv gestaltning av medborgarnas fritid, och det är dessutom så att " Office International" s initiativ särskilt gynnar arbetslösa och marginaliserade, vilka kan få en meningsfull sysselsättning och billig tillgång till färsk frukt och grönsaker i kolonilotterna. Kolonilotterna spelar således en viktig roll i städernas miljö- och socialpolitik. Därför är det desto mer beklagligt att icke-statliga organisationer i definitionen av en europeisk stadsutvecklingsstrategi inte anges som remissinstans. Dessa föreningar åstadkommer sedan lång tid ett värdefullt arbete i stadsområden inom områdena miljöskydd, skydd av grönområden och inom det sociala. I regionalutskottet hade jag därför lämnat in ett ändringsförslag (stycke R i ingressen) om att icke-statliga organisationer åtminstone skulle omnämnas i detta sammanhang. Jag hoppas att kommissionen kommer att beakta dessa värdefulla hjälpare och betrakta och behandla dem som oundgängliga partners. Med denna invändning stöder jag båda betänkandena. Betänkande: Novo Belenguer (A4-0206/98) Vi noterar att detta betänkande är ett i den långa rad av betänkanden i vilka det krävs att en ny EU-enhet inrättas, denna gång ett " permanent organ som garanterar analytiskt stöd..." (punkt K). Vi tror att denna ökande mängd EU-myndigheter bara skapar byråkrati. Vi klarar oss utan detta permanenta organ. Vi är alla måna om att se Europeiska unionen utvecklas på ett harmoniskt sätt. Det är bland annat syftet med vad vi nu gör när det gäller den gemensamma valutan. Den viljan kan vi emellertid inte förverkliga fullt ut på ett sätt som är tillfredsställande om den inte åtföljs av en effektiv regionalpolitik och en sammanhängande fysisk planering. Den bärande idén i dokumentet " Europa 2000" , som har godkänts av Regionkommittén, får här sitt fulla berättigande. Det är vår skyldighet att uppmuntra den ekonomiska sammanhållningen genom en bättre anpassning av de transeuropeiska nätverken för transporter och kommunikation, trots de många problem som kvarstår, med tanke på skillnaderna mellan de europeiska regionerna. I egenskap av parlamentsledamot för Aquitaine, skulle jag här vilja ta upp de konkreta svårigheter som uppstod när " Europa 2000" skulle genomföras. Liksom alla sina andra likar vid Atlantens båge är Aquitaine en region i periferin, som har ett behov av att vara tillgänglig, i synnerhet när EU skall utvidgas mot öst, och då en del av centrum för Europeiska unionens intressen förskjuts mot kontinentens norra och östra delar. Vi måste alltså främst ta hänsyn till de lokala aspekterna i vår planering, och inte låta oss köras över av alltför generella programvisioner. Det innebär emellertid inte att den gemensamma balansen inte skall vara vår riktlinje, vi måste bara anstränga oss lite extra för att uppfatta konsekvenserna på lokal nivå. Det första officiella projektet för ett utvecklingsprogram för det europeiska området har gjort det möjligt för lokala myndigheter att aktivt delta och diskutera, genom att associera de ekonomiska aktörerna i de här regionerna. Låt oss göra en syntes som respekterar de respektive lokala ståndpunkterna, för att uppnå ett verkligt samförstånd, men utan att överskrida den nuvarande fördelningen av befogenheter, eftersom Fördraget om Europeiska unionen inte har givit oss strikta rättigheter på det här området. Därför röstar jag för det måttfulla och samförståndssökande betänkandet av min kollega Novo Belenguer. Betänkandet av Novo Belenguer har ambitionen att integrera den fysiska planeringen av territoriet inom området för gemenskapens befogenheter. Han beklagar " att fördraget för närvarande inte föreskriver specifika gemenskapsbefogenheter i samband med den fysiska planeringen" och yrkar " med kraft på att ministerrådsmötena om den fysiska planeringen görs officiella" . Gruppen De Oberoende för Nationernas Europa kämpar mot den federalistiska viljan, som både hånar subsidiaritetsprincipen, fördragets ordalydelse och nationernas suveränitet. Vi föredrar helt klart att se till att EU-besluten inte strider mot den ekonomiska och sociala sammanhållningen i våra länder. Man borde också fundera över vilka konsekvenser den gemensamma valutan kommer att få för den fysiska planeringen, och i synnerhet över de ökade skillnader mellan regionerna som den kommer att förorsaka. För det är faktiskt så att de mest avfolkade och de fattigaste regionerna löper en stor risk att drabbas av omlokaliseringar av verksamheter, till fördel för de ekonomiska punkter som är mest dynamiska, mest tätbefolkade och mest uppmärksammade. Å andra sidan har avfolkningen i en del av våra landsbygdsområden förvärrats efter att den gemensamma jordbrukspolitiken infördes 1992, och efter att man övergav principen om gemenskapspreferensen, något som man gick med på i samband med GATT-avtalen. Den nya reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken, såsom den läggs fram i Agenda 2000, med bland annat en kraftig sänkning av jordbrukspriserna, kan inte vara något annat än en källa till ytterligare en obalans i samband med den fysiska planeringen. Utvecklingsprogrammet erinrar om att det europeiska jordbruket kommer att fortsätta att spela en framträdande roll för utvecklingen och livskraftigheten i ett stort antal landsbygdsområden. Vi kan bara konstatera att det finns en märklig motsägelse mellan den minutiösa analys som har gjorts i det här dokumentet och de förslag som kommissionen har formulerat för reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (Agenda 2000), förslag som kommer att leda till att antalet jordbrukare i Europeiska unionen minskar. Skall man behöva påminna om att landsbygdsområdena representerar ungefär 80 procent av det europeiska området? Följaktligen är en balanserad fysisk planering beroende av att livskraftigheten i de här områdena bevaras. Vår kollega Edouard des Places insisterade med rätta på den punkten i går. Generellt sett önskar vi att Europeiska unionen - i stället för att ständigt försöka erhålla nya befogenheter - ägnar sig åt att granska hur redan existerande gemensamma politikområden, EU-beslut eller förhandlingar som EU har lett (både inom WTO och i samband med internationella avtal) påverkar balansen på europeiskt territorium, för att kunna förhindra de negativa konsekvenserna. Det är i den andan, och för att visa det intresse vår grupp har för den fysiska planeringen av territoriet, som vår grupp har ingivit ett tiotal ändringsförslag till betänkandet av Novo Belenguer, som vi måste avslå i dess nuvarande form. Betänkande: Dührkop Dührkop (A4-0256/98) Vi protesterar mot den komedi som utspelades här i går, när kommissionen kom för att söka Europaparlamentets stöd för dess förskingring av allmänna medel. Kommissionen togs faktiskt på bar gärning: Europeiska gemenskapernas domstol - som ändå vanligtvis inte är särskilt hård mot kommissionen - kunde inte göra annat än att döma den, den 12 maj i år, för att ha beslutat om budgetära utgifter utan någon som helst rättslig grund. Ärendet är avskräckande. Europeiska unionens allmänna budget för 1995 anslog 20 miljoner ecu till kampen mot fattigom och social utslagning. I mitten av året vägrade dock rådet att godkänna programmet " Fattigdom 4" som kommissionen hade föreslagit, ett program som bestod i en allmän utdelning av pengar till mindre projekt som kallades " kamp mot social utslagning" . Vi själva ingrep då för att stödja rådets ståndpunkt, med motiveringen att sådana subventioner strider mot subsidiariteten, och att de inte tjänar någonting till, förutom att understödja kommissionens klientel. Kommissionen attackerades på bar gärning, men beslutade att inte bry sig om rådets förbud, och att i januari 1996 tillkännage att den beviljade subventioner till 86 projekt under målet " kamp mot fattigdomen" , för ett totalt belopp på sex miljoner ecu. Det var en uppenbar kränkning av fördraget, eftersom giltigheten för en EU-utgift vilar på två successiva handlingar: en upptagning i budgeten och ett fastställande av den rättsliga grunden, det första beviljas av parlamentet och rådet gemensamt, och det andra beviljas i det här fallet bara av rådet. Nu saknades uppenbarligen den andra etappen. Det var EG-domstolen så illa tvungen att erkänna. Av detta måste man dra flera lärdomar. Först och främst noterar vi att det bara var Förenade kungariket, senare stött av Tyskland och Danmark, som hade modet att hänvisa frågan till EG-domstolen. Frankrike höll sig i skymundan, samtidigt som det handlade om en uppenbar kränkning av fördragen och principer, bland annat subsidiariteten, som vi annars förklarar oss vara mest måna om. Den attityden hedrar inte vårt land. Den typen av försiktighet gentemot kommissionens permanenta tyranni förklarar till viss del varför allting inte står rätt till i Europa. Andra synpunkten: I dag anser inte kommissionen att den har förlorat. Den har just bett Europaparlamentet om hjälp för att utöva påtryckningar på rådet, för att ett avtal mellan de tre institutionerna skall kunna antas under den närmaste tiden, ett avtal som skulle stödja kommissionens vana att besluta om utgifter utan någon rättslig grund, och det i ganska vagt definierade fall. Denna manöver är för oss helt oacceptabel, och vi uppmanar rådet till att stå emot den. Även om rådet gav efter för den, så skulle det interinstitutionella avtalet i alla fall inte vara giltigt, för ett samförstånd mellan institutionerna är inte tillräckligt för att man skall kunna kringgå förpliktelserna i fördraget, eftersom det har ratificerats av folken, och bara kan ändras av folken. Vi anser att Europa inte kan fortsätta på det här sättet: å ena sidan storslagna uttalanden om demokrati, respekt för lagen, subsidiaritet; å andra sidan ett beteende från kommissionens sida som står i strid med just de här principerna, och dessutom visar kommissionen inte någon ånger alls när den grips med fingrarna i syltburken. I stället för att klandra kommissionen, vilket vore det normala i sådana här fall, är det tyvärr så att Europaparlamentet lyckönskar kommissionen och förmår den att fortsätta, i enlighet med deras gamla federalistiska samförstånd. Rådet borde inte bara avslå det nya interinstitutionella avtal som föreslås, det borde också en gång för alla hävda att den typen av avtal måste vara föremål för ett uttryckligt godkännande från de nationella parlamenten. Dessutom borde den kommande institutionella reformen innefatta en reform av kommissionen, med syftet att klart och tydligt underordna den rådet. Betänkande: Garosci (A4-0230/98) I sin rapport om de system för försäljningskontroll som tillämpas av medlemsstaterna hävdar Europeiska kommissionen att det finns många saker som inte fungerar. Utifrån antagandet att det existerar en sådan kontroll i de femton medlemsstaterna, så konstaterar kommissionen olika sätt att tillämpa den. Hur skall man till exempel samordna en försäljningskontroll på en flygplats och ombord på flygplanen, utan att detta medför ytterligare kostnader under en bestämd period för den som utför kontrollen? Vi får inte glömma att den här rapporten från Europeiska kommissionen har drag av en utvärdering av hur övergångssystemet för skattefria försäljningen fungerar, innan den skall avskaffas helt och hållet, den 30 juni 1999. Vi för vår del oroar oss över den här viktiga frågan om en avskaffad skattefri försäljning, av ett ekonomiskt skäl och av ett socialt skäl. Ekonomiskt för att den här sektorns finansiella bidrag, inkomster, representerar en betydelsefull investering för den ekonomiska balansen inom flyg- och sjötransportområdet. Hur skall flygplatserna kunna finansiera sina infrastrukturer utan de här inkomsterna? Sedan finns det ett aktuellt socialt skäl som rör sysselsättningen inom den här sektorn. Fackföreningarna hävdar att ungefär 140 000 arbetstillfällen kommer att försvinna! Är det acceptabelt att blunda för detta faktum, samtidigt som vi i övrigt ändrar vår politik till förmån för sysselsättningen? Vi tar tillfället i akt när vi nu röstar om den här rapporten, för att påminna Europeiska kommissionen om kammarens engagemang, som tog sig uttryck i en resolution som röstades igenom den 3 april i år, vilken kräver " att en utredning snarast måste genomföras, med särskild uppmärksamhet på vilka konsekvenser ett avskaffande av den skattefria försäljningen får för sysselsättningen på den inre marknaden" . Kommissionens uttalade avsikt att framhärda i sin politik att avskaffa den skattefria handeln efter den 30 juni 1999 är totalt oacceptabel, i synnerhet som kommissionen har misslyckats med att fullfölja sitt åtagande inför detta parlament att genomföra en studie om de ekonomiska och sociala konsekvenserna av ett avskaffande. Inte bara har den svikit ett löfte, kommissionen har också demonstrerat att åtagandet att göra EU mer relevant och lyhört inför sina medborgare är näst intill tom retorik. Det beräknas att avskaffandet av den skattefria försäljningen kommer att resultera i förlusten av 140 000 arbetstillfällen över hela EU. 4 000 av dessa kommer att ske i mitt eget land. Arbeten kommer att försvinna inom den skattefria handeln samt inom transport- och turistsektorerna. Leverantörer till skattefriförsäljningen kommer också att drabbas. Det är tydligt att det kommer att ha en omfattande negativ effekt på vissa regioner. Såsom deklarerades i ett de ändringsförslag som lagts fram i mitt namn, har kommissionen ett ansvar för att frambringa åtgärder för att hjälpa dem som kommer att drabbas hårdast om kommissionen verkligen verkställer beslutet att avskaffa den skattefria handeln. Betänkandet innehåller för mig litet väl mycket detaljer kring hur kontrollen av försäljningen skall gå till vid in- och utresor. Det gäller t.ex. punkterna 9, 10 och 11 i resolutionen som innehåller rekommendationer om var biljetten skall stämplas när man har köpt taxfree-varor. Detta borde väl inte Europaparlamentet lägga sig i? Sådant borde skötas på en mycket lägre beslutsnivå. När det gäller taxfree-försäljningen har jag röstat mot alla de förslag från UPE-gruppen som går ut på att denna försäljning skall fortsätta efter den 1 juli 1999. Det enda förslag som jag har valt att stödja gäller ändringsförslag 9, i vilket man i beaktandesatserna kritiserar kommissionen för att den inte har tagit fram en konsekvensutredning kring effekterna när taxfree-försäljningen upphör. Det anser jag fortfarande vara rimligt, även om jag tycker att taxfree-försäljningen skall upphöra nästa år. Då gränskontrollerna avskaffades genom den inre marknaden fick medlemsstaterna inte längre genomföra gränskontroller som tidigare vid själva gränsen. Detta var enligt min uppfattning ett felaktigt beslut. Man skulle i stället ha gjort som i Norden, nämligen ha avskaffat passkontrollen men behållit övrig gräns- och varukontroll. I samband med beslutet att avveckla taxfree-försäljningen utlovade kommissionen en studie över de ekonomiska och sociala konsekvenserna av ett avskaffande. Detta har inte gjorts, t.ex. i fråga om följderna för sysselsättning m.m. i Norden. Så länge detta inte har skett skall ingen avveckling av taxfree-försäljningen ske. Medan alla i unionen skulle välkomna stiftandet av lagar som stöder direktiven om ett gemensamt system där ett sådant är till nytta, är den skattefria försäljningen inte en av de frågor som bör uppta kommissionens tid och unionens pengar. Strävan mot ett gemensamt system bör bedrivas på ett sätt som hjälper varje stat och dess medborgare. Vid denna tidpunkt kan konstateras att det finns kryphål i det nuvarande systemet för skattefri försäljning, men ett totalt avskaffande av systemet skapar fler allvarliga problem än dess fortbestånd. Att effekterna av detta förslag inte har tänkts igenom tillräckligt är uppenbart genom bristen på fakta och konkret statistik som för närvarande finns tillgängliga för kommissionen. Dess rapport skrevs för åtskilliga år sedan, och många av deras huvudargument för att ta bort handeln har förbättrats avsevärt genom strängare kontroll av sådan handel. Införandet av detta förfarande 1999 kommer att resultera i drastiska förluster som samtidigt slår mot flera livskraftiga områden. Förlusten av 140 000 arbetstillfällen, ökningen av flygplatsernas landningsavgifter, en markant nedgång i EU: s turistsektor på grund av högre biljettpriser för resenärer, och en utarmning av regionala flygplatser är konkreta faktorer som direkt skadar unionen. Svaret på detta problem står inte att finna i ett totalt avskaffande av det skattefria systemet, utan i förslag om ett mera effektivt sätt att genomföra denna försäljning. Fastän betänkandet är av huvudsakligen teknisk art - det berör den eventuella förbättringen av regleringen av försäljarkontroll inom den skattefria handeln, så har det ändå ett omisskännligt politiskt upphov: att avskaffa den avgiftsfria varuförsäljningen på resor inom EU fr.o.m.1999, något jag bestämt motsätter mig. Det må vara sant att kontrollen i hamnar och på flygplatser är otillräcklig och att de av rådet fastställda fria ransonerna ofta överskrids utan kontroll. I så fall bör reglerna förbättras i enlighet med ekonomiutskottets rekommendationer. Av den anledningen röstar jag för Garoscis betänkande. Jag röstar även för föredragandens inlämnade ändringsförslag, vilka bl.a. argumenterar för att personer och regioner som kommer att drabbas av det delvisa avskaffandet av den skattefria handeln får finansiellt stöd. Detta är något som tydligt hänvisar till de sysselsättningspolitiska konsekvenserna av denna onödiga åtgärd: att den skattefria handeln framför allt för mindre regionala flygplatser utgör en väsentlig del av inkomsterna. För resenärerna är också den skattefria handeln en välkommen omväxling i väntan på flyget; att avskaffa den skulle därför vara negativt för dem och också, genom flygplatsernas minskade inkomster, leda till höjda flygpriser. Även argumentet att den skattefria handeln skadar den normala handeln är bevisligen felaktigt, för försäljningen är knuten till en speciell ort och dess omgivning och skulle inte förekomma i den normala stadshandeln. Kommissionens ihärdighet att inte vilja göra någon studie över konsekvenserna på sysselsättningen av ett avskaffande är skandalös. 1992 kunde finansministrarna inte förutse arbetsmarknadssituationen 1999, annars hade de säkert inte i rent okynne äventyrat tusentals arbetstillfällen, bara för att åtgärda ett obetydligt " skönhetsfel" på den inre marknaden. Den centrala frågan som den här politiska debatten handlar om är taxfree-försäljningens betydelse och framtid inom unionen. En stor majoritet i vår grupp anser att tull- och skattehål och -oaser inte är förenliga med en fungerande inre marknad och är därför för att reglerna om taxfree-handel skall löpa ut som planerat. Vissa icke-centralt belägna regioners och orters strukturproblem som sådana bör man på allvar ta itu med - kanske genom att definiera en vettig motsvarighet till transport- och trafikområdets " universella tjänster" , eller genom motsvarande gemenskapliga och nationella understöd. Även ett speciellt bidrag för problemregioner och problemstäder under en övergångstid kan säkert vara meningsfullt, vilket krävs i ändringsförslag 30. Däremot vore ett articifiellt uppehållande av reglerna om skattefri handel för att åstadkomma större klarhet när det gäller vissa gråzoner, såsom föreslås i ändringsförslag 29, en omväg som för en stor majoritet i min grupp tycks som ett alltför oprecist, krokigt och därför såväl orättvist som ineffektivt förfarande. Betänkande: De Clercq (A4-0205/98) Vi anser inte att EU skall bestämma huruvida medlemsländerna ger undervisning om en gemensam stam av europeisk historia. Som det klart framgår av artikel 126 är undervisning medlemsländernas eget ansvar. Vi tycker inte heller att vi skall " höja Europamedvetandet" genom att harmonisera läromedel och läsår. Vi anser däremot att europeisk volontärtjänst är ett mycket bra projekt, som ger ungdomar möjlighet att uppleva nya kulturer och lära sig språk. Av dessa skäl är det logiskt för oss att avstå på punkt G. Unionsmedborgarskap, vad är det? Ställ den frågan till den genomsnittlige medborgaren och han eller hon kommer att rycka på axlarna. Det betyder mycket lite för medborgaren. I dag röstar vi om De Clercqs betänkande som tar upp detta medborgarskap. Medborgarskapet spelar enligt betänkandet en nyckelroll i den vidare politiska integrationen. Alltså måste medborgaren på olika sätt stimuleras till att värdesätta det europeiska medborgarskapet. Medborgaren måste alltså stimuleras att aktivt delta i parlamentets dröm om Europas enande. Vidare måste medborgaren få ett europeiskt medvetande som skall främjas genom undervisning i vår så kallade gemensamma historia och kultur. Kan det europeiska medborgarskapet verkligen spela en nyckelroll i den fortsatta integrationen? Är inte det att spänna hästen bakom kärran? Skapandet av en europeisk medborgarskapskänsla kan aldrig vara ett medel, på sin höjd ett mål. Till och med som mål tycker vi inte att det är något att eftersträva. Medborgarskap på nationell nivå formas bland annat genom språk, kultur och historia. Unionsmedborgarskap verkar få sin form i saker som rösträtt, uppehållsrätt och fri rörlighet. Detta är saker som handlar om något annat. Inte ens med de föreslagna medlen för främjande kommer den sammanbindande medborgarskap som man ser på nationell nivå att kunna åstadkommas på europeisk nivå. Att tro att införandet av ett enhetligt medborgarskap faller över människorna i Europa är att inte erkänna medborgarnas verkliga behov och önskemål. Medborgaren blir engagerad genom saker som beslutsprocesser nära medborgaren, öppenhet, meningsfull lagstiftning och påtagliga resultat. Det är först när vi signalerar dessa behov som medborgarna har och tar dem på allvar som medborgaren i sin tur också kan ta unionen på allvar. Idéer som valsedlar till Europaparlamentet där det måste förekomma medborgare från andra medlemsstater än den egna bidrar tills vidare absolut inte till att väljarna gör en allvarlig bedömning av unionen. Allt det tillsammans är tillräckliga skäl för vår grupp att rösta mot betänkandet. Frågan om det europeiska medborgarskapet är central, för den avslöjar i vilken riktning man har för avsikt att låta Europeiska unionen utvecklas. I själva verket går inte själva begreppet medborgarskap att skilja från statsbegreppet, och det är uppenbart att viljan att ständigt utvidga det europeiska medborgarskapet visar en vilja att uppnå en europeisk federal stat, ja till och med en centraliserad stat. Betänkandet av ordförande De Clercq går helt och hållet i linje med detta. De rekommendationer som riktas till de politiska partierna, att " både bland sina medlemmar och på lämplig plats på sina valsedlar, ta med unionsmedborgare som inte är medborgare i det egna landet och att uppmuntra dessa att delta i det politiska livet i det land där de är bosatta" är i det avseendet betecknande. Detta hänger ihop med en utopisk vilja att skapa ett europeiskt folk i forcerad takt och med hjälp av juridiska konstgrepp, tvärtemot den historiska, kulturella och språkliga verkligheten. Allting kan diskuteras, men det måste göras i full klarhet och inför medlemsstaternas medborgare. Det är dock något som nästan aldrig görs i Europa. Det system vi nu har utformades utan folkets blickar. Ja till och med i dag arbetar kommissionen på tillkomsten av en centraliserad superstat, vilket dokumentet " Morgondagens kommission" av den 16 april 1998 vittnar om. Här meddelas det att kommissionen i större utsträckning skall koncentrera sig på " traditionell allmän politik (utrikesrelationer, valuta, inre säkerhet, den inre marknaden, ekonomisk och social sammanhållning) och de gemensamma politikområdena" . Man kan fråga sig vad som blir över för staterna. Kommissionen svarar på detta: " en mer omfattande delegering av enklare förvaltningsfrågor" . Har den här debatten verkligen förts öppet? Nej. Och det är ju däri skandalen ligger, för man konstruerar ett politiskt system utan demokratiskt stöd. Var det inte så att ordförande Santer den 27 maj i år hävdade: " Kommissionen bör fortsätta spela en politisk roll, med kraft och i totalt oberoende." Det är ett krav på att ständigt få mer makt utan att ta det politiska ansvaret. Detta står i strid med själva grunden för all demokrati. Betänkandet av ordförande De Clercq går inom ramen för den logiken. Var det inte så att Europaparlamentets generaldirektorat för forskning skrev: " unionsmedborgarskapet... utgör en av de viktigaste strukturella principerna för federala politiska system" . Vi kan inte acceptera den logiken. Demokrati kräver närhet. Den artificiella superstat man vill skapa har emellertid samma specifika kännetecken som en lika teknokratisk som avlägsen makt. Det är den totala motsatsen till vår uppfattning om ett Europa som respekterar folken och nationerna. Även om jag gläder mig åt vår kollega De Clercqs arbete om en fråga som ligger mig särskilt varmt om hjärtat, vill jag också påpeka vilka begränsningar ett sådant betänkande enligt min mening har. Först och främst anser jag att medborgarskap inte är något man kan förordna om, det är något som utövas. När denna förutsättning väl har formulerats, är det viktigt att klargöra rättigheter och skyldigheter för olika aktörer i en demokrati, för utövandet av ett medborgarskap handlar också om detta. Jag gläder mig också åt de förslag som föredraganden riktar till medlemsstaterna, för att de skall utvidga och befästa medborgarens rättigheter, men det är samtidigt nödvändigt att ägna tankemöda åt hur man skall öka olika institutioners läsbarhet, för att varje europé i full rätt och med full sakkännedom skall kunna utöva sitt medborgarskap. De här synpunkterna gäller för övrigt inte bara de europeiska institutionerna, utan också staterna. För hur kan man föreställa sig att ett medborgarskap på två " nivåer" skall kunna fungera bra, om det finns funktionsstörningar redan på nationell nivå? Måste man ge exempel? Utöver denna nödvändiga läsbarhet, måste man tillägga att ingenting kan utvecklas positivt om vi politiker inte kan finna en riktig trovärdighet. Jag tror faktiskt att medborgarskapet och politiska beslut är oskiljaktiga. Därför måste den politiska handlingen återfinna lämpliga instrument, för att kunna bemöta den ekonomiska marknadens betydelse för vår vardag. Man kan inte och man bör inte inskränka det demokratiska utövandet till ett handelsutbyte. För mig är det uppenbart att vår svaga beslutsmakt gentemot uppkomsten av en internationaliserad ekonomi bidrar till en urholkning av medborgarskapet, som vi alla kan konstatera och som är orsaken till många verbala, skriftliga och fysiska våldsamheter. På ett mer tekniskt plan till sist: hur kan man tala om ett europeiskt medborgarskap när man som jag kämpar mot skattehinder som inte går att rucka på, vilket bevisas år efter år. En person som drabbas av ett sådant problem har all rätt att fundera över om det verkligen finns ett Europa för de europeiska medborgarna. I den bemärkelsen kommer de närmaste åren att vara avgörande för om man till sist verkligen skall kunna tala om en europeisk medborgare. Den frågan är till stor del ett villkor för Europeiska unionens trovärdighet, och därmed dess framtid, om inte dess överlevnad. Europabyggets prioriteringar har kastats om. De negativa effekterna av detta är fortfarande påtagliga, och Europaparlamentet har allteftersom börjat åtgärda detta. Jag pratar om de fyra friheterna som definieras av Enhetsakten: den fria rörligheten för personer, varor, tjänster och kapital. Av skäl som har att göra med att ekonomin prioriteras och att tekniken utvecklas snabbt, vet man att det är kapitalets frihet som först har förverkligats, tvärtemot grundarnas önskningar och förutsägelser, och konsekvenserna av detta känner vi till. Det är därför jag håller med föredraganden när han, i första punkten i resolutionsförslaget, påminner om Amsterdamfördragets protokoll som syftar till att integrera Schengen inom ramen för Europeiska unionen, och när han uppmanar medlemsstaterna att utan dröjsmål påbörja de förberedande arbeten som har föreskrivits för detta ändamål. Han låter det inte råda något tvivel om att medborgarnas fria rörlighet hänger samman med att kontrollerna vid de inre gränserna avskaffas. Det krävs emellertid också att medlemsstaterna ändrar sina lagar, som ibland är alltför rigida vad gäller villkor för hemvist, ungdomars rörlighet och erkännande av utbildningsbevis. Unionens medborgare skall känna sig som hemma i varje medlemsstat och ha full frihet att bosätta sig där, leva där, studera och arbeta där. När det gäller rösträtt vid kommunalval, gläder jag mig som belgare åt att föredraganden har krävt att Frankrike och Belgien inlemmar det aktuella direktivet i sina lagstiftningar, och detta så snart som möjligt. Det är en fråga som rör demokratins grunder. Jag är för övrigt personligen för att rösträtt beviljas alla de som har bott i mitt land i många år och som uppfyller ett visst antal villkor, vare sig dessa personer är européer eller inte. Det europeiska medborgarskap som innebär den typen av rösträtt i kommunalval går hand i hand med en respekt för minoriteter, och mer allmänt handlar det om ett försvar av våra värden, nämligen tolerans, respekt för olikheter och ömsesidig förståelse. Dessa värden är den enda verkliga motsatsen till att vända sig inåt, till nationalism, främlingsfientlighet och rasism. Allmänhetens avoga inställning till det europeiska bygget är någonting självklart i flera medlemsstater. Alltför ofta har våra medmänniskor en känsla av att det bara är ekonomins och finansens Europa som fungerar, med allt vad det innebär av omstruktureringar och uppsägningar. Det är vår plikt att ändra på den uppfattningen, som får alltför många européer att anse att det Europa vi bygger inte är deras, eller att de till och med känner motvilja mot det. Unionens medborgarskap står i själva centrum för det band som bör förena européerna med det europeiska bygget. Sex år efter det att medborgarskapet skrevs in i Maastrichtfördraget är det fortfarande alltför teoretiskt för våra medmänniskor. I européernas kollektiva undermedvetna är man medborgare på det territorium där man kan röra sig fritt överallt, utan att behöva visa upp sina identitetshandlingar. Alltför många hinder gör att detta inte är verklighet i Europeiska unionen i dag. De åtgärder som föreslås i det resolutionsförslag vi nu skall behandla går absolut åt rätt håll. Det är skälet till att jag ger det mitt stöd utan några som helst tveksamheter. Rösträtten är ett annat okränkbart uttryck för medborgarskapet. Därför följande fråga: kan man verkligen vara en fullvärdig europeisk medborgare, om den stat man bor i - men inte kommer ifrån - tillämpar andra lagar och förfaranden för ens deltagande vid europeiska val, än vad den gör för de nationellt hemmahörigas rösträtt vid samma val? För min del svarar jag klart och tydligt nej. För mig är det alltså nödvändigt att gå längre än resolutionen i fråga. Vi måste se till att de lagar som tillämpas på nationellt hemmahöriga vid europeiska val automatiskt tillämpas på EU-medborgare som bor i det aktuella EU-landet. När det gäller mitt land innebär detta bland annat att rösträtten skulle bli obligatorisk för EU-medborgare som bor i Belgien, om de inte kan bevisa att de röstar i sitt eget land. Denna lika behandling bör också tillämpas på lokalval. FPÖ kan se att de Clercqs betänkande om unionsmedborgarskap har många positiva sidor och inser det nödvändiga i att medborgarna deltar i det europeiska bygget. Utan deras medhjälp kan det inte finnas något gemensamt Europa. Vi ser dock likaså den befintliga utvecklingen, som präglas av att politiker främst på europeisk nivå talar mycket om närhet till medborgarna, men i praktiken försummar att göra särskilt mycket. Betänkandet i stort har vi dock röstat mot, eftersom vi är emot själva begreppet unionsmedborgarskap, eftersom det inte finns ett europeiskt folk. Undertecknarna av denna röstförklaring anser att De Clercqs betänkande är oacceptabelt på nästan alla områden. Därför väljer vi att rösta mot betänkandet. Exempelvis uppfattar vi De Clercqbetänkandets önskemål om att harmonisera EU-ländernas skolsystem på läromedelsområdet som uttryck för en farlig tankegång, inte minst mot bakgrund av betänkandets förslag om att införa gemensam undervisning i utvalda ämnen. som kommer att kunna främja en entydigt positiv syn på EU bland eleverna. Enligt vår uppfattning är det utmärkt att undervisa eleverna i europeisk historia och kultur, och en frivillig samordning mellan europeiska länder och deras skolor och lärare kring bestämda ämnen är också en utmärkt idé. På det sättet får våra barn och unga en bred och gränsöverskridande insikt i varandras historia och kultur. Men detta är ju inte De Clercqbetänkandets avsikt. Här är syftet uteslutande att påverka attityden hos barn och ungdomar i en bestämd politisk riktning, så att de blir positiva till EU som förbundsstat. Vidare kan vi inte instämma i önskemålet om att Schengen-reglerna skall infogas i EU-fördraget, eftersom vi är motståndare till Schengenavtalet. Vårt motstånd bygger på att Schengen inte leder till mera frihet för medborgaren, tvärtom medför Schengen-reglerna en alltmer oöverskådlig och dold personkontroll. Dessutom har vi mycket starka invändningar mot att EU får något som helst inflytande på pensioner och andra sociala förmåner. Det är helt och hållet nationella angelägenheter. Slutligen vill vi undanbe oss EU: s försök att blanda sig i vilka kandidater partierna väljer att nominera inför val till EU-parlamentet. Undertecknad har röstat mot betänkandet av De Clercq av följande skäl: 1.Frågor om medborgarskap bör avgöras av de enskilda staterna utan unionell inblandning. Det bör även fortsättningsvis vara nationalstatens prerogativ.2.Kommunal rösträtt för inflyttare kan beslutas utan införande av unionsmedborgarskap. I Sverige har redan alla inflyttade kommunal rösträtt efter två års bosättning.3.Ett unionsmedborgarskap skapar automatiskt en diskriminering av inflyttade från länder utanför unionen. Kommunal rösträtt bör gälla alla inflyttade oavsett ursprungsland.4.En rörlighet helt utan restriktioner är, som erfarenheten visar, absolut inte önskvärd av sociala skäl. Staterna måste kunna garantera goda villkor, rättigheter och integration för de inflyttade.5.Idén om att ge undervisning om en " gemensam stam" av europeisk historia är fullständigt bisarr. En sådan schablonisering av historiebilden är liktydig med en censur av den kritiska vetenskapen och innebär upprättandet av en i grunden tvivelaktig bild av den faktiska historien. Någon reell europeisk identitet skapas inte med sådana konstlade metoder.6.Vida mer angeläget än de improduktiva och felaktiga förslagen i betänkandet vore att avskaffa det nuvarande halvauktoritära styrelseskicket i unionen och ersätta det med ett enklare, på folksuveränitets- och offentlighetsprincipen vilande system. Endast så blir Europa ett medborgarnas Europa, inte ett ämbetsmännens, juristernas och eliternas. Jag har med övertygelse röstat för resolutionen från utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om unionsmedborgarskap, inbegripet punkt 11 där Belgien uppmanas att omedelbart införliva direktivet om rösträtt och valbarhet för europeiska medborgare vid kommunala val. Det skulle för övrigt ha skett redan för två år sedan. Kanske kan det påpekas att mitt parti, de flamländska kristdemokraterna (CVP), alltid har varit positivt inställt med avseende på den europeiska rösträtten och valbarheten. Jag vill utnyttja min röstförklaring till att uppmana mina belgiska kolleger i kammaren att inte bara göra stora uttalanden här i Europaparlamentet utan även att göra något åt det i sitt eget parti där hemma. Den belgiska staten har länge velat genomföra direktivet, men för att införlivandet av direktivet skall kunna ske på ett flott sätt måste först grundlagen ändras. För att göra det behövs en tvåtredjedels majoritet i det belgiska federala parlamentet. Alltså måste oppositionspartierna vara villiga att medverka. Om föredraganden De Clercq, som är en framstående medlem i ett av dessa oppositionspartier, kan övertyga sitt eget parti där hemma att ge sitt stöd, kan det komma en snabb reaktion på den uppmaning han gjort i Europaparlamentet. Hans betänkande skulle vinna i trovärdighet på det sättet. Jag röstar emot detta betänkande av många skäl. Jag tycker t.ex. inte att vi skall satsa mer på s.k. målinriktad information, dvs. propaganda för unionen. Jag tycker inte heller att vi skall " höja Europamedvetandet" genom att skapa en " europeisk historia" . Jag anser dessutom inte heller att vi skall harmonisera läroplaner och läsår. Jag tror att de flesta svenskar, såväl föräldrar som barn, trivs med den svenska modell som innebär att vi har lov i juni, juli och augusti. Kort sagt är detta betänkande alltför federalistiskt för att jag skall rösta för det. Betänkande: Oomen-Ruijten (A4-0095/98) Europaparlamentet har många gånger uttalat sig för ett erkännande av de fackliga rättigheterna. Den här texten av vår kollega Oomen-Ruijten är ytterst viktig, och jag kan inte annat än att stödja initiativet för att de här rättigheterna skall skrivas in i unionsfördraget. På grund av mitt politiska engagemang gläder jag mig också åt den allmänna andan i betänkandet, som gör samordning och samförstånd till villkor för en hållbar social och ekonomisk utveckling. Det är också med intresse som jag noterar att vår kollega vill att de ännu outvecklade förhållandena mellan de olika parterna konkretiseras, inte längre mellan de nationella centralerna, utan på europeisk nivå. Om denna nya metod får en konkret form, kan den bara vara till nytta för de sociala relationernas framtid inom företagen, och ytterst viktig för vår konkurrenskrafts varaktighet. Detta viktiga framsteg för ett erkännande av fackföreningarna är en handling som kan bidra till att våra medmänniskor får en bättre förståelse för deras roll. Det är en faktor för balans och framsteg. Utöver själva texten kan jag till sist " förvånat" konstatera, att en del kommer att rösta igenom en text som stärker de fackliga rättigheterna, samma personer som väldigt ofta bestrider alla former av arbetstagarrepresentation i sina egna länder. " Sanning i Bryssel" ... " skandal" i Paris! Åk dit och se! En europeisk process för kollektiva förhandlingar kommer att möjliggöra en samordning av sysselsättningspolitiken och Ekonomiska och monetära unionen. En oförminskad social och ekonomisk utveckling, en förstärkning av den ekonomiska aktiviteten och ett skapande av nya arbetstillfällen, allt detta förutsätter ett socialt samförstånd, en samordning och en aktiv diplomati. Det går inte att genomföra en förnyelse av den grundläggande sociala balansen utan ett stöd från arbetsmarknadens parter och utan en utveckling av den europeiska sociala dialogen. Europa har sedan mer än tio år tillbaka till viss del internationaliserats, och erfarenheten har lärt oss att det har åtföljts av många negativa bieffekter, vilket beror på att det inte existerar en europeisk social dialog. Mycket misär och elände hade kunnat undvikas med hjälp av mer samordning. Låt oss åtminstone hoppas på att denna smärtsamma erfarenhet ger oss en lärdom för att vi skall kunna undvika flera tragedier i samband med den pågående internationaliseringen. Jag tackar föredraganden, och jag vill gratulera honom till det arbete han lägger fram. Förverkligandet av den inre marknaden, konkretiseringen av Ekonomiska och monetära unionen, euron som blivande gemensam valuta, detta är positiva etapper på vägen mot ett europeiskt enande. Ingenting av allt detta kommer dock att kunna hålla i längden om folken i Europa har en känsla av att enandet av vår kontinent genomförs på deras bekostnad. I det perspektivet är uppkomsten av ett socialt Europa en absolut nödvändighet. Om det blir verklighet kommer det att bidra till en varaktig social fred i Europeiska unionen, och det kommer i lika hög grad att underlätta den ekonomiska tillväxten. Att Europeiska unionens femton medlemsstater har ratificerat det avsnitt i Amsterdamfördraget som rör " Social politik, yrkesutbildning och ungdomsfrågor" är ett nytt steg i rätt riktning, men den måste följas av andra, och särskilt viktigt är det att de fundamentala fackliga rättigheterna skrivs in i de europeiska fördragen. Dessutom förespråkar, vilket föredraganden med rätta framhåller, Europeiska kommissionen inom internationella instanser att världens stater till fullo skall respektera den fackliga friheten och rätten till förhandlingar, internationellt erkända normer på arbetsområdet. Europeiska unionen kommer snart att öppna sig för stater som inte har samma traditioner som vi vad gäller relationer på arbetsmarknaden, och inte heller samma vana att respektera fackliga friheter. I våra egna länder slutligen, genomgår arbetsmarknaden djupa förändringar under trycket av utveckling av ny teknik och internationalisering, vilket gör att det blir nödvändigt att de här grundläggande friheterna skrivs in i Europeiska unionens grundtexter, och att en transnationell gemenskapsram för garantier och rättsliga bestämmelser upprättas, något som kommer att göra det möjligt för den sociala samordningen att utvecklas harmoniskt också på europeisk nivå. Av alla dessa skäl stöder jag betänkandet av Oomen-Ruijten. Med tanke på den långa tradition vi har i Sverige kring fackets möjligheter och skyldigheter, har jag i dag röstat emot detta betänkande. Den svenska fackföreningsrörelsen är i förhållande till många andra länder i EU mycket starkt utvecklad och har en, jämfört med många andra länder, speciell ställning på arbetsmarknadsområdet. Det finns en uppenbar risk i detta förslag att många av de rättigheter fackföreningarna i dag har hotas, t.ex. vad gäller kollektivavtalen. Självklart har jag inget emot kravet på grundläggande sociala rättigheter, men skall dessa frågor verkligen centraliseras till Bryssel? Det är viktigt att stärka de fackliga rättigheterna på alla nivåer, t.ex. föreningsrätten, kollektivavtalsrätten och strejkrätten. Att skriva in dessa rättigheter också på europeisk nivå i traktaten kan vara en sådan väg. En annan väg kan vara att låta facket sköta detta helt utan traktatsreglering. En risk med reglering på EU-nivå är att fackliga rättigheter blir indragna i EU-rätten, och att de begränsas i stället för att stärkas. Självklart skall stora arbetsmarknadskonflikter försöka undvikas, men frågan är om det skall regleras på EU-nivå. Under förutsättning att det är arbetsmarknadens parter som själva utformar förhandlingsregler och principer på europeisk nivå inom denna ram kan förslaget stödjas. Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag är övertygad om att transnationella fackliga rättigheter är nödvändiga som motvikt till transnationella marknader. När betänkandet behandlades i vårt utskott i februari röstade jag mot det. Min motivering var då att det handlade om en så principiell och känslig fråga att man inte kan fatta förhastade beslut om den. Den finländska fackföreningsrörelsen hade inte heller ännu tagit ställning i frågan. Händelserna i vintras visar emellertid att om arbetstagarnas strejkrätt inte är säkerställd på europeisk nivå kan den angripas genom att åberopa den inre marknadens funktionsförmåga. Det är dock klart att när man startar beredningen av de europeiska fackliga rättigheterna måste arbetsmarknadens parter ända från början vara med och spela en central roll i det arbetet. Lika klart är att de fackliga rättigheter som definieras på europeisk nivå absolut inte får försvaga de rättigheter som den nationella lagstiftningen säkerställer. PSE: s ståndpunkt är att den nuvarande kulturen när det gäller relationerna mellan arbetsmarknadens parter i Förenade kungariket skall behållas, men det förstår bakgrunden till Oomen-Ruijtens initiativbetänkande, eftersom det berör andra länder inom EU. Jag är glad över att rösta för detta betänkande i dag och glad över att se att behovet av balans i EU: s betoning på handel med en stark social vinkling förs framåt på initiativ av detta parlament. Som betänkandet mycket riktigt påpekar, bör det välkomnas att mitt eget lands regering har beslutat att upphöra med att stå utanför avtalet om socialpolitik som hotade att göra brittiska arbetstagare till andra klassens medborgare jämfört med sina motsvarigheter i andra EU-länder. Det är sannerligen inte mer än rätt att fackförbunden och arbetsgivargrupper som representerar människor som får våra ekonomier att fungera får se sina rättigheter att organisera sig fastslagna Europeiska unionens fördrag i framtiden. Vilka är bättre lämpade att rådfråga om frågor som fackliga rättigheter i multinationella företag än fackförbund där miljoner av vårt arbetande folk deltar? För trettio år sedan bedrev min föregångare som ledamot av Europaparlamentet för västra Stor-Manchester, Barbara Castle, en kampanj för ett nytt synsätt på anställningsvillkor för att sätta samarbete och rättvisa framför konflikter på arbetsmarknaden. Jag önskar bara att hennes ansträngningar hade mötts av ett större stöd då. Jag tar, genom min röst för detta betänkande, ställning för att få se denna form av samarbete mellan arbetsmarknadens parter med syfte att ersätta skadliga arbetsmarknadskonflikter med en kultur av samförstånd, ta ytterligare ett steg framåt. Låt oss lyfta byråkratin från entreprenörernas och de anställdas axlar och låta dem utforma förslag till att själva förhandla med varandra. I denna anda av lagarbete på arbetsplatsen kan Europa skapa en kultur av rättvisa på jobbet - såsom min egen regering gör där hemma. Den dom som den europeiska förstainstansrätten fällde den 17 juni och som avvisar en begäran av UEAPME, den europeiska arbetsgivarorganisationen för små och medelstora företag, att få delta i de europeiska förhandlingarna som en fullvärdig arbetsmarknadspart, är mycket beklagansvärd. Domen bekräftar den maktposition som de befintliga europeiska arbetsmarknadsparterna UNICE, CEEP och EFS har. Domen får oss att på nytt undra över det förfarande som avtalades i Maastricht varvid de " representativa" arbetsmarknadsparterna kan sluta europeiska kollektivavtal utan att Europaparlamentet träder emellan och varvid rådet endast har en funktion som " notarie" . Betänkandet av Oomen-Ruijten betonar med rätta att ett besegrande av intressekonflikter genom förhandlingar och social enighet bidrar till att förstärka näringslivet och ekonomin i sin helhet samt till att skapa arbetstillfällen och att en sådan enighet är ett grundläggande villkor för en hållbar socio-ekonomisk utveckling. Med rätta hänvisar också betänkandet till de på fyrtiotalet uppställda ILO-konventionerna 1987 och 1998, samt Europarådets sociala stadga, där föreningsrätten och rätten till kollektiva förhandlingar på nationell nivå fastlagts. Med rätta konstaterar betänkandet också att dessa ILO-konventioner måste tillämpas på gemenskapsnivå. Jag vill dock betona att arbetsmarknadens parter fortfarande måste vara tillräckligt representativa. Var och en måste få chansen att bli hörd. Det är till exempel oacceptabelt att EFS vägrar ta upp viktiga fackföreningar. Jag tänker då på ACVLB i Belgien eller CGT i Frankrike. Samma kommentar gäller även för arbetsgivarsidan. Jag beklagar vägran att inte erkänna UEAPME som fullvärdig arbetsmarknadspart. Det beslutet strider mot ovannämnda ILO-konventioner. Domen är en aberration. Arbetsmarknadens parter skall vara tillräckligt representativa. Det är i mina ögon oacceptabelt att döma att en organisation som har över nio miljoner medlemmar och som sysselsätter cirka 50 miljoner arbetstagare skall uteslutas från deltagande i diskussionerna om slutandet av europeiska kollektivavtal. Jag vill protestera kraftigt mot det. Det sociala Europa har verkligen en lång väg kvar att gå. Betänkande: Ghilardotti (A4-0203/98) Frivilligarbetet är oersättligt. Det förekommer i det lokala föreningslivet, men det finns på alla nivåer i vår samhällsorganisation, vare sig det handlar om regionen, staten, gemenskapen eller till och med den globala nivån. Det ger oss ofta gott samvete och utför arbeten som annars inte skulle ha utförts, vilket gör det möjligt att experimentera och investera inom nya verksamhets- och solidaritetsområden. Det är också ett verksamhetsområde där man törstar efter ett erkännande av att arbetet gör nytta, men om det i bland inte krävs mycket för en uppmuntran, är det också lätt att orsaka misströstan. Offentliga tjänstemän skulle göra gott i att inse detta, och att betrakta de mänskliga och ekonomiska resurser som anslås till föreningar och stiftelser i Europa som det mest effektiva, det bästa och troligen billigaste sättet för oss att ta itu med de sociala behoven i vårt samhälle. Den ekonomiska och sociala sammanhållningen i Europeiska unionen är och bör också vara en angelägenhet för medborgarna. I hela Europa arbetar många föreningar inom samhällets alla områden, vilket verkligen befrämjar demokrati och medborgerligt ansvarstagande. Ofta fyller de också upp ett tomrum, där offentliga myndigheter inte agerar. Det kan bland annat handla om såpass grundläggande sociala områden som yrkesutbildning, utbildning och solidaritetsverksamheter. Vi har redan påtalat det ofta här, och kommissionen har påpekat det: den här typen av organisationer kan dessutom ge upphov till arbetstillfällen, som på ett effektivt och flexibelt sätt bemöter mängder av icke tillfredsställda behov. Därför måste vi stödja förslag som syftar till att öka de europeiska, nationella och regionala bidragen till sådana föreningar, med sikte på att främja sysselsättningen inom prioriterade områden som vård och utbildning, under förutsättning att det rör sig om riktiga arbeten med riktiga arbetsvillkor, och inte vilka osäkra och dåligt betalda " jobb" som helst, som bara tjänar till att få arbetslöshetssiffrorna att sjunka. Till sist vill jag säga att jag, liksom föredraganden, stöder kommissionens vilja att främja föreningars och stiftelsers roll i Europa. Men jag vill också påminna rådet och kommissionen om att det finns ett intresse av att på EU-nivå utarbeta en stadga, som kan tillämpas på organisationer, stiftelser, föreningar och ömsesidiga försäkringsbolag inom föreningslivet. Betänkande: Chanterie (A4-0229/98) Sju månader efter lastbilschaufförernas konflikt i Frankrike börjar Europeiska unionen komma till insikt om bristerna i EU-lagstiftningen om arbetstid. Den 15 juli 1997 presenterade Europeiska kommissionen en vitbok om de sektorer och verksamheter som inte omfattas av direktivet om arbetstid. När man läser den kan man bara förvånas över att man inte hittar några förslag till direktiv eller förordning. I egenskap av ledamot av utskottet för transport och turism, skulle jag vilja betona vikten av en lagstiftning som rör lastbilschaufförerna. Det skulle vara bra att nu ändra den förordning som gäller sedan 1985 (3820/85) om kör- och vilotid. Den borde innefatta nya uppgifter som en maximigräns för körtiden: per dag, per vecka samt antalet timmar, och den tid det tar att lasta på och lasta av, vilket är en viktig del av lastbilschaufförens arbete. Betänkandet av Chanterie tar upp de här problemen, och det skall han hedras för. Redan i december 1997 lade den franska regeringen fram en skrivelse som krävde en europeisk harmonisering av de sociala reglerna inom vägtransportområdet innan det totala öppnandet av marknaden, som har fastställts till den 1 juli 1998. Kommissionen har dröjt med att lägga fram ett förslag, trots att den skriver under på skrivelsens mål: reglering av arbetstiden genom en inkludering av lastnings- och avlastningstiden, krav på inledande och fortlöpande utbildning av yrkeschaufförerna, harmonisering av kontroll och påföljder som tillämpas om de sociala lagstiftningarna inte respekteras. Aktörerna inom den här sektorn kommer dock inte att släppa vapnen, de kommer att förbli på sin vakt. Strejkhotet är fortfarande överhängande, och argumentet att man kränker principen om fri rörlighet kommer inte att få blockeringarna att hävas. Om Europeiska unionen ägnar sig åt den sociala aspekten, kommer den att återfinna sin trovärdighet. När vi nu skall rösta om det här betänkandet vill jag erinra om att en harmonisering av de europeiska vägtransporterna snarast måste bli verklighet. När vägcabotage kommer att vara tillåtet, är det oacceptabelt att se en social dumping och ett utnyttjande av lastbilschaufförerna breda ut sig. Det är orättvist ekonomiskt sett, oacceptabelt socialt sett, och, vill jag tillägga, riskfyllt för alla - när det gäller trafiksäkerheten! Vi måste alltså agera så fort som möjligt, om vi inte vill se allt fler kostsamma - och förståeliga - konflikter. Och det är möjligt att agera, bara det finns en politisk vilja... Det är upp till våra ministrar att uttala sig! Och att handla! Låt oss ta ett enda exempel, som de i norr är väl förtrogna med: i Frankrike får lastbilschaufförerna inte köra på söndagarna, men i Belgien är det tillåtet! Resultat: den tunga trafiken samlas vid Rekem, och vid tiotiden på kvällen är det kilometerlånga köer med tung trafik som invaderar Lille och som kör genom Villeneuve d'Ascq, mot Paris... I eurons och den stora marknadens tid är detta ett slående exempel på hur ostadigt det obalanserade europeiska bygget är, något som de europeiska medborgarna inte längre accepterar. Eftersom marknaderna har öppnats för internationell konkurrens har arbetstiden blivit en viktig variabel för de europeiska företagens konkurrenskraft på de interna och externa marknaderna. Om den genomförs på ett bra sätt kan en annorlunda fördelning av arbetstiden skapa eller upprätthålla ett stort antal arbetstillfällen. Genomförs den på ett dåligt sätt kan den tvärtom medföra ödesdigra konsekvenser för de berörda personernas säkerhet, hälsa, familjeliv och sociala liv. Uppenbarligen är det tveksamma politiska och ekonomiska motiv som ligger till grund för beslutet att inte låta en del sektorer och verksamheter omfattas av det aktuella gemenskapsdirektivet om arbetstid, motiv som inte har mycket att göra med vetenskapliga och sociala överväganden. Liksom föredraganden delar jag följaktligen ståndpunkten att arbetstiden uteslutande är en fråga för den europeiska sociala dialogen, vilket också de gemensamma kommittéerna för de undantagna sektorerna hävdar. Om det är en självklarhet för alla att den flexibilitet som är nödvändig för företagens konkurrenskraft inte under några omständigheter får innebära att arbetstagarens livsvillkor försämras och att säkerhets- och skyddskraven sänks, så måste man också påtala det oacceptabla i att de arbetstagare som inte omfattas av en EU-lagstiftning tvingas arbeta under förutsättningar som skadar deras familjeliv och riskerar deras hälsa samt deras och andras säkerhet. Jag stöder alltså helt och hållet den resolution som vi antar i dag. Jag vill särskilt insistera på kravet att Europeiska unionen förser sig med nödvändiga medel för att stärka kontrollerna och harmonisera påföljderna, i kampen mot överdrivet långa arbetstider. I samråd med arbetsmarknadens parter och medlemsstaterna bör kommissionen vara den som driver på i den här frågan. Man måste uppskatta att det här betänkandet bekymrar sig för arbetsvillkoren i de sektorer och verksamheter som inte omfattas av direktivet om arbetstid. Särskilt när det gäller arbetstagarna inom transportsektorn, havsfisket, läkare under utbildning och de fria yrkesutövarna. Det är uppenbart att arbetstiden är en mycket viktig del av alla medborgares livskvalitet, och i synnerhet för de berörda sex miljonerna arbetstagarna. Emellertid måste man påminna om att produktivitetsvinsterna - i mer än ett sekel - alltid har fördelats mellan ekonomiska investeringar, löneökningar och sänkta arbetstider. Den utvecklingen har accepterats genom kraftfulla insatser för femdagarsveckan, åttatimmarsdagen, betalda semestrar och rätten till en kvalificerande yrkesutbildning, och har åtföljts av en fortsatt ekonomisk tillväxt och uppkomsten av ett samhälle som fördelar arbetets frukter mellan alla konsumenter. Sedan nästan tjugo år tillbaka har den processen först stannat av, för att sedan avbrytas, vilket har medfört en hårdare utslagning och större fattigdom för de som inte är med och delar på arbetet. Det är hög tid att vända den tendensen och att förvalta de mänskliga resurserna på ett annat sätt. Alla bör delta i de gemensamma ansträngningarna och i gengäld få ta del av de genererade rikedomarna för att kunna ge sin familj en del av det allmänna välståndet. I vårt samhälle har utbildning fått en viktig betydelse. Varje arbetstagare måste alltså ha en rättighet och en skyldighet till att förbättra sin yrkeskompetens under hela sin yrkesbana, och till att kunna fördela arbetstiden dels på arbete i produktionen eller i tjänstesektorn och dels på utbildning. Det som fortfarande alltför ofta är en utopi, förutom för de övre skikten, förtjänar att uppmärksammas av arbetsmarknadens parter, och borde vara föremål för specifika klausuler i varje anställningskontrakt och i varje arbetsordning. Vårt samhälles framåtskridande förutsätter att vi investerar mer i människan, i den mänskliga intelligensen, i människans törst efter ett erkännande av sin kompetens och hennes förmåga att göra framsteg under hela livet. Vi har i dag röstat för att alla löntagare i EU i största möjliga omfattning skall få glädje av arbetstidsdirektivet från 1993. Det finns naturligtvis vissa speciella förhållanden som gäller inom delar av transportsektorn. Alla mobila arbetstagare bör dock som ett minimum omfattas av reglerna om årlig semester, hälsokontroll för nattarbetare, viloperioder och årlig arbetstid. Det är en utmärkt lösning att arbetstidsreglerna för de mobila arbetstagarna i de uteslutna sektorerna blir föremål för förhandlingar på plats mellan arbetsmarknadens parter. Vi gläder oss därför över de avtal som redan har ingåtts, bl.a. inom sjöfartssektorn. Det är helt oacceptabelt att fem miljoner icke-mobila arbetstagare i EU inte täcks av arbetstidsdirektivet. Vi har därför en situation där en expedit på ett DSB-kontor har andra arbetstidsvillkor än en expedit på en biograf, även om båda två säljer biljetter. Vi instämmer därför i rekommendationen om att samtliga icke-mobila arbetstagare i EU skall skyddas av direktivet i full utsträckning. Betänkandet av Chanterie understryker med rätta att det är brådskande, och till och med mycket brådskande, att se till att ett stort antal arbetstagare skall få omfattas av direktivet om arbetstid, vilket de skandalöst nog inte gör i dag. Detta direktiv, som ändå är otillräckligt och begränsat, bedömdes redan då det antogs 1993 som otillfredsställande av Europaparlamentet. Fem år senare finns det fem miljoner arbetstagare som fortfarande inte får ett minimalt skydd från Europa! Fem år senare är rådet och kommissionen oförmögna att föreslå påtagliga förbättringar av direktivet från 1993 eller konkreta förslag för de undantagna sektorerna, samtidigt som enorma produktivitetsvinster kan konstateras inom alla områden. Parlamentets samråd har bara utnyttjats i fråga om en vitbok. Hur lång tid krävs det för att få fram ett direktiv som reglerar de undantagna sektorerna, och för att förbättra det aktuella direktivet? Fallet med vägtransporterna är ett av de mest betecknande exemplen. I dag är vägtransportmarknaden öppen, liberaliserad, avreglerad. Samtidigt finns det dock inte, trots arbetstagarnas krav och till och med strejker, en europeisk lagstiftning som - ovanifrån - harmoniserar deras arbetstid och arbetsvillkor, som minskar riskerna för en social dumping och för att de mest gynnsamma sociala normerna begränsas, och som skyddar deras säkerhet, men också - de facto - andras säkerhet. Europa är inte närvarande! Lastbilschaufförernas arbetstid bör omfatta den verkliga tiden, både den tid det tar att utföra arbetet och den nödvändiga mellantiden (avlastning, lastning, pauser, etc.), den bör så snart som möjligt närma sig 35 timmar i veckan och får inte överskrida 39 timmar. Hur skall man annars våga tala om en " europeisk social modell" ? Hur skall man annars våga utdöma ekonomiska påföljder för de medlemsstater eller grupper av lastbilschaufförer som blockerar trafiken för att göra sina legitima krav hörda? Om inget funktionsdugligt direktiv kan fastställas innan årets slut för den här yrkeskåren, så är det än en gång det liberala Europa som kommer att ha gått före projektet med en union i folkens tjänst. Betänkandet Chanterie är ett steg i rätt riktning, det skulle kunna gå ännu längre, men för stunden är det framför allt brådskande att upprätta en skyddsanordning för de sex miljoner arbetstagare som är de mest utsatta. Därför röstar jag för det här betänkandet. Man skulle utan tvekan kunna skriva en hel roman om utvecklingen av och diskussionerna om arbetstiden inom transportsektorn. Det är skälet till att jag tycker att det finns nog med litteratur och bla, bla, bla som Pauline Green sade, och att man nu snabbt måste hitta lösningar som tar itu med en alltmer oacceptabel orättvisa. Hur kan man låta en sektor som är såpass viktig för vår vardag inte omfattas av direktivet om arbetstid, samtidigt som alla andra arbetsområden har reglerade sociala villkor? I en tid då man pratar om en arbetstid på 35 timmar i veckan, tillåter direktivet 3820/85 en arbetstid på 13 timmar per dag inom vägtransportsektorn och en daglig vila på elva timmar, som tre gånger i veckan kan minskas till 9 timmar. När man konstaterar detta märker man att det handlar om ett område med sociala bestämmelser från en annan tid, med arbetsvillkor som redan Émile Zola kritiserade i " Germinal" . Vi måste hitta en utväg. Lastbilschaufförerna förstår mycket väl att de gör ett viktigt arbete, att deras företag måste gå runt, att den europeiska ekonomin behöver dem, men de tycker inte om att man tar dem för idioter. Om man inte vill löpa risken att drabbas av nya sociala konflikter och en oacceptabel social dumping, måste vi snabbt lösa de akuta problemen. Enligt min mening består en första lösning i att skilja icke mobila sysselsättningar från mobila arbeten. Under alla omständigheter borde icke mobila arbeten sedan länge inte ha undantagits av samma skäl som transportsektorn, eftersom de till största delen utförs på samma sätt som alla andra arbeten. Sedan måste man hitta lösningar för de som är sysselsatta inom olika transportsektorer, nämligen lastbilstransporter, sjö- och flodfart och flygplanspersonal. För dessa tre sektorer krävs det lämpliga arbets- och vilotider, acceptabla ersättningar, med två olika sätt att beräkna arbetstiden: ett för en period på 28 dagar och ett annat för en period på 365 perioder, för pensionsberäkningens skull, något som i framtiden lätt kommer att kunna kontrolleras inom vägtransportsektorn med introduktionen av den nya färdskrivaren 1 B. Detta skulle kunna tillmötesgå en yrkeskår som, av naturliga skäl, är tvingad att arbeta under andra förhållanden än vad man gör inom alla andra sektorer, och för vilken den verkliga årsarbetstiden på så sätt skulle kunna beaktas, för att en pension vid 55 års ålder skall bli möjlig, vilket förhandlades fram efter en strejk i Frankrike. Eftersom vi tvingas konstatera att förhandlingarna inom de olika gemensamma kommittéerna blir mer och mer problematiska, och till och med riskerar att misslyckas, vilket gör att viktig tid går förlorad, så anser jag att det finns anledning att gå lagstiftningsvägen. Det är upp till kommissionen att ta sitt ansvar. Jag är säker på att parlamentet kommer att följa den. Flera år efter godkännandet av arbetstidsdirektivet aktualiserar kommissionen genom sin vitbok problemet med de talrika undantag och avvikelser som ministerrådet insisterade på att genomdriva, utan hänsyn till Europaparlamentets förslag. Utan tvivel måste också de sex miljoner löntagare som i dag inte omfattas av direktivet bli föremål för skyddsbestämmelser, varvid hänsyn självfallet måste tas till de speciella förhållandena inom olika branscher. Utöver lagstiftning måste man ägna särskild uppmärksamhet åt tillämpningen av nu gällande lagstiftning, och i förlängningen måste man bekämpa den illojala konkurrensen, eftersom det förekommer omfattande svart och okontrollerat arbete, i synnerhet inom väg- och sjötransportsektorerna. Öppnandet av marknaderna för den omtalade konkurrensen och det långtgående avskaffandet av de statliga aktörerna i kombination med önskan att till varje pris minska driftskostnaderna för t.ex. transporterna med flyg och järnväg, allt detta har lett till brott mot kollektivavtalen, inte bara beträffande arbetstiden utan även beträffande övriga arbetsvillkor. Ur denna synvinkel skulle alla regleringar för att skydda arbetstagarna vara positiva, i den mån de är resultatet av verkliga och representativa överläggningar med arbetstagarnas fackliga organisationer och leder till att de behandlas på ett mindre godtyckligt sätt. Jag vill emellertid påpeka att innehållet i direktiv 93/104 " om vissa aspekter av arbetstidens organisering" är otillräckligt. Ett direktiv som föreskriver en tillåten arbetstid på högst 48 timmar i veckan, samtidigt som arbetstiden, då direktivet antogs, var i genomsnitt 40 timmar (med resultat att det endast i England och Irland ledde till en minskning av arbetstiden), ett direktiv som innehåller en mängd undantag och möjligheter till nationella avvikelser, som tillåter nattarbete och övertidsarbete i stället för att verka för införandet av 35-timmarsvecka med oförändrad lön, detta är inte ett direktiv som ger tillräckliga garantier för arbetstagarnas rättigheter. Kommissionen har tyvärr strikt följt en snävt ekonomisk tolkning av begreppet konkurrenskraft och vägrar också i dag att dra de nödvändiga slutsatserna av rådets ingripande, som innebär att direktivet blivit föråldrat i relation till gemenskapens stadga om arbetstagarnas grundläggande sociala rättigheter. Kommissionen nöjer sig med att konstatera att " direktivet tillåter redan arbete i flera timmar än vad som är brukligt i flertalet medlemsstater" . Den tanke som styr rådet och kommissionen, dvs. tanken på ett minimum av social harmonisering (eller minsta möjliga styrning) leder bevisligen inte till ett stärkande av arbetstagarnas rättigheter och en förbättring av arbetsrätten. Tvärtom är den en institutionell täckmantel för en rad försämringar: minskat arbetarskydd, försämrade arbetsförhållanden och ett ifrågasättande av alla de rättigheter som arbetarrörelsen kämpat sig fram till. Ett betecknande exempel är det lagförslag som den grekiska regeringen lagt fram, ett förslag som innebär att man går ifrån åttatimmarsdagen, fyrtiotimmarsveckan, samtidigt som man ger klartecken till mera allmänt tillämpad deltidssysselsättning och upphäver branschvisa kollektivavtal genom lokala sysselsättningsavtal. Det är för övrigt inte någon slump att kommissionen själv noterar den " möjlighet till flexibilitet" som direktivet erbjuder. Även om föredraganden accepterar tanken på flexibilitet, gör han vissa positiva iakttagelser om sambandet mellan arbetstiden och tryggheten, inte bara för arbetstagarna utan för medborgarna över huvud taget. Bl.a. uppmanar han kommissionen att snarast lägga fram ett heltäckande förslag till modifiering av direktivet. Naturligtvis finns det en risk att man lägger fram ändringsförslag som innebär större ansvarsfrihet för arbetsgivarna, i enlighet med riktlinjerna för EU: s sysselsättningspolitik, så som de definieras i Delors' vitbok, att man vill uppnå " ökad flexibilitet inom ramen för alla nya lagförslag" , såvida inte arbetstagarna organiserar en massrörelse som bekämpar denna politik. Vi tror att det bara är genom ett kraftfullt agerande av arbetstagarna som arbetslöshetsfrågan kan lösas på ett radikalt och effektivt sätt. Endast arbetstagarnas egna organisationer kan skydda dem mot kränkningar av arbetsrätten och till slut få igenom kravet på trettiofemtimmarsvecka, utan lönesänkningar. Endast sådana organisationer kan verka för full sysselsättning och en minskning av deltidsarbetet och annat oreglerat arbete, begränsa övertidsarbetet och införa stränga begränsningar av nattarbetet och omfatta alla arbetstagare, varvid hänsyn naturligtvis kommer att tas till speciella förhållanden inom olika branscher, där det är nödvändigt. Vi kämpar för en sådan politik tillsammans med arbetstagarna både på nationell och på europeisk nivå. Betänkande: Fassa (A4-0198/98) Fassas betänkande om rättvis handel kan jag i den framlagda versionen inte rösta för, eftersom jag anser att den intagna ståndpunkten för ökat stöd till små och medelstora producenter i utvecklingsländerna är felaktig. I synnerhet tror jag inte att en fullständig reglering och definition av vad som skall gälla för rättvis handel lika lite som uppbyggnaden av ett omfattande stödsystem kan bidra till någon avgörande förbättring av situationen för små och medelstora producenter i utvecklingsländerna. Idén om rättvis handel kan på grund av sin utformning bara svara för en liten del av världshandeln. Ett avvecklande av mellanhandeln på bred front, som föreslagits, anser jag vara inte bara orealistiskt, utan också skadligt. Utvecklingsländerna är hänvisade till mellanhandeln för att kunna transportera och finna avsättning för sina varor. Att via Europeiska unionen finansiellt stödja den rättvisa handeln, vilket i praktiken bara skulle leda till att en del av differensen mellan världsmarknadspriset och det s.k. " rättvisa priset" tas från gemenskapens budgetmedel, anser jag vara felaktigt. Endast ett brett ömsesidigt öppnande av marknaden kan leda till ett ökat välstånd på lång sikt, såväl i Europeiska unionens medlemsstater som i utvecklingsländerna. Betänkandet av Fassa är ett uttryck för en ökad insikt, något senkommen men välkommen, om den avgörande roll som handeln kan spela för utvecklingen av de minst framskridna länderna. Det är minst sagt märkligt att vi bara kan föra den typen av politik indirekt, genom osäkra åtgärder som riktas mot konsumenterna, när WTO förvägrar Europeiska unionens medlemsstater, och unionen själv, rätten att bevilja handelspreferenser som är en form av utvecklingshjälp. Det är inte bara den " rättvisa och solidariska handeln" som skall måna om social rättvisa, en hållbar miljö och en skyddad barndom. Att samordna två handelssystem som styrs av två olika etiska koder och som tillämpar mycket olika priser, det verkar minst sagt orealistiskt. Att behandla sådana viktiga frågor enbart med stöd av konsumentens goda vilja, det är ett synnerligen högt spel på Europanivå. Den andra faran med det här tillvägagångssättet, det är att det riskerar att skapa ett " getto" för den rättvisa och solidariska handeln, som skulle kunna vara lönande för vissa, men som kommer att vara dömd till att spela en marginell roll. Utöver den rättvisa och solidariska handelns insatser för utvecklingen, illustrerar betänkandet kravet på att mer allmänt förändra det internationella handelssystemet, som inte innefattar någon parameter om utveckling eller miljö, och inte heller sociala klausuler. Föredragandens förslag till definition av de produkter som kan få beteckningen " fair trade" är helt tillfredsställande, men det ändringsförslag som Maij-Weggen har ingivit kan bara försvaga den. Det är skälet till att min grupp inte ville ge det sitt stöd. Jag röstar för detta betänkande i dag eftersom jag, liksom så många konsumenter i Storbritannien och EU, är varm anhängare av rättvis och solidarisk handel med världens fattigaste länder. EU: s handelsavtal med resten av världen bör ha uppmuntrandet av småskaliga producenter i utvecklingsländer inbyggt som en central byggsten i en sammanhållen handels- och utvecklingspolitik, inte påhängda som valfria extratillägg efter att stora handelsavtal redan har undertecknats. Vi har redan infört speciella klausuler om miljö och sociala förhållanden i våra avtal med fattigare länder, så det finns inget skäl till att inte klausuler om solidarisk handel också skulle kunna bli normal praxis. En del av de offentliga medel som går från Europa till tredje världen i bistånd borde också avsättas speciellt som stimulansåtgärder för rättvis och solidarisk handel. Vi måste givetvis svara på omedelbara kriser såsom konfliken och hungersnöden i Sudan, men de fattigaste människorna i världens sydliga delar kan endast åtnjuta en långvarig framtid om de kan idka en rättvis handel med den mäktiga industriella norra delen. Jag hoppas att EU: s förhandlare tar i beaktande detta parlaments önskemål, och som ett resultat kommer jag i framtiden att leta efter fler och fler märken på snabbköpshyllorna som talar om för mig att jag kan köpa varor från rättvis och solidarisk handel och hjälpa de folk i tredje världen som tillverkar dem. Jag förklarar omröstningen avslutad. Avbrytande av sessionen Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten. (Sammanträdet avslutades kl. 12.10.)

sv

Öppnande av sammanträdet (Sammanträdet öppnades kl. 9.00.)

sv

Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet (Sammanträdet avbröts kl. 12.55 och återupptogs kl. 15.00.)

sv

6. Fullgörande av flaggstatsförpliktelser (omröstning)

sv

1. Jämförbarhet av yrkesutbildningsmeriter mellan medlemsstaterna (

sv

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

sv

3. Tchad Talmannen: Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om Tchad. Erik Meijer: författare. - (NL) Herr talman! Det koloniala styret i de forna territorierna Franska Västafrika och Franska Centralafrika upphörde mellan 1958 och 1960. Det var en process som gick uppifrån och ned snarare än nedifrån och upp. Från att ha varit franska utomeuropeiska departement blev de först autonoma territorier och sedan självständiga stater. Med undantag av Guinea (Conakry) har det franska inflytandet alltid varit större i dessa länder än i övriga forna kolonier. I det stora ökenlandet Tchad finns fortfarande fransk militär kvar, vilket verkligen har påverkat vem som tillåtits styra landet och inte. Detta starka europeiska inflytande har inte lett till att europeiska normer för demokrati och mänskliga rättigheter har utvecklats i dessa länder. Länderna och deras nationsgränser har inte sitt ursprung i inhemska rörelser som format en oberoende stat, utan helt enkelt i det koloniala förflutna. Det innebär att etniska skillnader kan leda till etniska motsättningar. I länder som dessa betyder det en ständig kamp om makten, om vilka som är första klassens respektive andra klassens medborgare. Etnisk och geografisk mångfald återspeglas ofta inte, eller endast lite, i regeringens sammansättning. De problem som detta orsakar kan enligt min grupps mening inte lösas genom att man bara stationerar ut fler europeiska trupper i dessa länder. Det har alltid funnits militärstyrkor där, vilket har förvärrat snarare än förbättrat dagens situation. Lösningen är inte att stabilisera den nuvarande situationen, som bara är till gagn för de nuvarande makthavarna, utan att göra rum för en förändring som kommer nedifrån. Filip Kaczmarek: författare. - (PL) Herr talman! I resolutionsförslaget nämner vi Cotonouavtalet och särskilt avsnittet om humanitärt bistånd. Jag måste dock påminna om en olycklig händelse vid den senaste gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen för en månad sedan. AVS-sidan avvisade församlingens kompromissresolution om Tchad. Dessutom var de som stöttade avvisandet av resolutionen delegater från Tchads grannländer, trots att man tagit hänsyn till deras problem när man utformade kompromisstexten. Vi hade svårt att förstå varför den afrikanska parten beslöt sig för att avvisa resolutionen. Jag hoppas att parlamentets resolution, som vi ska anta om några minuter, kommer att fylla det tomrum som uppstod genom avsaknaden av den starkt efterlängtade resolutionen från gemensamma parlamentariska AVS-EU-församlingen. Jag tror att vi alla kan instämma i uttalandet från Tchads president Idriss Deby om att det är en tung börda att ta hand om 300 000 sudanesiska flyktingar och 170 000 internflyktingar i Tchad. Europa är medvetet om detta och det är anledningen till att 14 EU-länder har beslutat att genomföra mandatet från FN:s säkerhetsråd och har börjat sända 4 000 soldater till Tchad. Vi är glada över att EU har tagit sitt ansvar och visar sin solidaritet på detta sätt, även om denna solidaritet kunde ha haft en bredare omfattning. De flesta av de 14 länder som har beslutat sig för att delta i uppdraget, t.ex. Irland, Finland, Rumänien och Polen för att nämna några, har inga historiska eller ekonomiska band till Tchad. Genom sin direkta hjälp till Tchad visar dessa länder inte bara solidaritet utan också osjälviskhet i sin önskan att hjälpa försvarslösa civila, offer för konflikten i Darfur och de inre stridigheterna i Tchad, flyktingar i läger vid gränsen mellan Saudiarabien och Tchad och personal som arbetar med humanitära uppdrag i området. Jag hoppas att uppdraget hjälper till att lösa konflikten och hjälper människorna i Tchad och Sudan, och vi önskar befolkningen i Tchad framgångsrika, fria, demokratiska och öppna val år 2009. Ewa Tomaszewska: författare. - (PL) Herr talman! Sedan den 3 februari 2008 har ingen information getts om Ibni Oumar Mahamat Salehs öde, talesmannen för Sammanslutningen av politiska partier inom den demokratiska oppositionen, CPDC. Tortyr, fängsling och olika typer av förtryck används systematiskt mot oppositionen. Yttrandefriheten är begränsad, och så är även rätten till fri rättegång. Säkerhetsstyrkorna och beväpnade trupper från Sudan hotar civila och attackerar humanitära biståndsorganisationer, särskilt i den östra delen av Tchad. I Tchad finns över 250 000 flyktingar från Sudan och ungefär 57 000 flyktingar från Centralafrikanska republiken, och även flyktingar från Darfur. Konflikten i Darfur har spridit sig till Tchads territorium. Den väpnade konflikten åtföljs av en humanitär katastrof. Det finns inte tillräckligt med mat för flyktingarna, det förekommer plötsliga prisökningar på mat, knappt 20 procent av barnen går i skolan, barn tvingas gå med i de väpnade styrkorna och våld mot barn ökar i omfattning, särskilt sexuellt våld mot flickor. Det är av största vikt att flyktingarna kan återvända till sina hem. Det är av största vikt att få stopp inte bara på den väpnade konflikten i Tchad utan också på effekterna från krisen i Darfur. Endast en lösning på de väpnade konflikterna kan ge oss en chans att hjälpa de 4,5 miljoner människorna i Darfur och östra Tchad. Endast genom att få slut på kriget kan vi minska kränkningarna av de mänskliga rättigheterna. Bilder av kvinnor magra som skelett som sitter framför sina utbrända hus med hungriga barn i famnen, bilder som var vanliga i Polen och andra europeiska länder under andra världskriget, är nu en daglig realitet i Tchad och Sudan. Europa kunde ta sig ur dessa svåra omständigheter. Låt oss hjälpa människorna i Tchad och Sudan att återfå hoppet. Låt oss stoppa de väpnade striderna genom ett fredsuppdrag. Marios Matsakis: författare. - (EN) Herr talman! Tchad, det femte största landet i Afrika, har ett mycket komplicerat postkolonialt förflutet. Inbördeskrig, gerillakrigföring, militärkupper, religiösa och etniska motsättningar, kombinerat med en ogästvänlig omgivning med halvöken och problem i grannländerna i regionen har lett till så gott som en konstant oro i landet. Därför, och trots att Tchad är rikt på guld, uran och olja, är Tchad ett land som lider av stor fattigdom vilket leder till dåliga hälsoförhållanden och sociala förhållanden. Den sittande regeringen under president Idriss Deby, som kom till makten efter en kupp 1990 och genom ett antal tveksamma val sedan dess, har rapporterats vara involverad i ett flertal handlingar av grovt förtryck och förföljelse av oppositionella politiker, människorättsaktivister och journalister. Godtyckliga arresteringar och häktningar, tortyr och utomrättsliga avrättningar har dokumenterats. Låt oss hoppas att detta resolutionsförslag kommer att sända ett tydligt budskap till Idriss Deby, och även till alla andra berörda parter i denna bekymmersamma del av världen, om att tiden nu är inne för nationell försoningi syfte att stärka de demokratiska processerna och respektera de mänskliga rättigheterna. Samtidigt vill man i denna resolution försöka inge människorna i Tchad tillförsikt om att EU hjälper dem i deras nöd och kommer att fortsätta att göra sitt yttersta för att bidra till att fred och välstånd skapas för alla medborgare i deras land. Marie Anne Isler Béguin: författare. - (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Enligt eniga ögonvittnesskildringar arresterades Omar Mohamed Saleh i sitt hem av beväpnade män i uniform den 3 februari 2008. Sedan dess har inga offentliga uttalanden gjorts och hans familj och politiska kollegor är rädda att han efter arresteringen helt kallblodigt har avrättats. Denna brist på information kan inte accepteras och president Idriss Deby måste lämna ut all information han har. Vi uppmanar därför speciellt Frankrikes regering, som vi vet har lämnat bistånd till Tchads president, att skaffa fram all tillgänglig information om Mohamed Salehs försvinnande. Vi är mycket oroliga för honom och även för alla andra politiska fångars öden. Detta får dock inte dölja den tragiska situationen för över en miljon människor som befinner sig mitt i korselden. Av den anledningen är det absolut nödvändigt att inleda en dialog mellan alla parter, Tchads regering, oppositionen och rebellerna, vilket de åtagit sig inför utsikten till fria val 2009 i enlighet med internationella normer. Eufor-uppdragets syfte är att bevara freden mellan Tchad och Sudan och garantera säkerheten för humanitära insatser som hjälper flyktingar från alla sidor. Uppdraget kan inte lyckas om inte alla länder inom EU deltar aktivt. Eftersom Eurofor omfattar en stor del franska styrkor är det också viktigt att skilja mellan Épervier-planen (”Sparvhöken”) och de europeiska styrkorna. Det är också absolut nödvändigt för de miljontals flyktingarna att politisk stabilitet återupprättas som en inledande akutåtgärd, men också på längre sikt för länderna i centrala Afrika, genom vapenvila, återupptagande av samtalen och respekt för de mänskliga rättigheterna. Eija-Riitta Korhola: för PPE-DE-gruppen. - (FI) Herr talman! Betänkandet belyser de två krisområden som regeringen och internationella organisationer måste fokusera på. För det första är den humanitära krisen utbredd och under lång tid har biståndsorganisationerna skickat rapporter om det ökande antalet internflyktingar. Den dåliga säkerheten i flyktinglägren, det utbredda sexuella våldet och svårigheten att leverera livsmedelsbiståndet har förvärrat situationen ytterligare. För det andra är yttrandefriheten mycket begränsad och många journalister har tvingats lämna Tchad av rädsla för att bli arresterade. Personer som stöder den politiska oppositionen har hotats och försvunnit. Detta faktum kommer ofta i skymundan för den humanitära krisen, även om det skulle innebära ett viktigt steg på vägen mot ett mera stabilt styre om förbättringar skedde inom detta område. En verklig lösning kräver naturligtvis en stark politisk vilja och konkreta handlingar i större skala. Men lika viktigt är det att satsa tid och pengar på barnen i Tchad och deras framtid genom att verkligen försöka förhindra att de rekryteras in i beväpnade rebelliska gäng och investera i deras grundläggande utbildning, som till exempel skulle kunna inbegripa studier i mänskliga rättigheter. Katrin Saks: för PSE-gruppen. - (ET) Mitt anförande knyter också an till de föregående talarnas. Jag vill också ta upp en punkt av största vikt på dagens agenda och det är just barnens situation i oroshärdarna. Många, kanske majoriteten av de hundratals människor som blivit hemlösa, är barn. Och hur ser en vanlig dag i deras liv ut? Vi har alla sett de nedslående bilderna på tv. EU har naturligtvis en skyldighet att visa solidaritet med hela landet men vi måste försöka fokusera på barnen, för de kan inte ta hand om sig själva. Det är nedslående att bara ett av fem barn i Tchad går i skolan och att tusen och åter tusen barn bär vapen. Jag stöder fullt ut uppmaningen att upprätta en plan för att göra mänskliga rättigheter till en integrerad del i skolans läroplan. Det är viktigt för Tchads regering att göra allt man kan för att förhindra att barn rekryteras till rebelliska grupper. Eufors viktiga roll kommer att visa sig vara avgörande här t.ex. för att kommunicera med samhällsledare och fästa deras uppmärksamhet på barnens situation i området. Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Herr talman! Ämnet för dagens debatt är brotten mot de mänskliga rättigheterna i Tchad. Situationen där är lika dramatisk som i Darfur, Sudan eller Centralafrikanska republiken, där man förutom konflikterna som eldas på av etniska, språkrelaterade eller religiösa motsättningar också har andra intressekonflikter som särskilt rör politik och olja. Afrikanska länder som är ekonomiskt fattiga och svagt utvecklade, även om de kan ha stora rikedomar i naturresurser som råolja, ädelstenar och metaller, blir inte bara till en arena för handel med dessa resurser eller med droger utan en också viktig marknad för vapenförsäljning, vilket är en av de största orsakerna till kränkningar av de mänskliga rättigheterna. I en miljö med växande konflikter och krig utnyttjar många hänsynslösa lokala och utländska handlare situationen, berikar sig själva till priset av kaos, flyktingar och miljontals oskyldiga människors lidande, till och med folkmord, våldtäkt och exploatering av kvinnor och barn. Situationen förvärras av passiviteten från världssamfundet, som styrs och exploateras av starka krafter som spelar ut sina intressen på den globala arenan. Humanitära uppdrag av olika slag kan göra lite för att hjälpa och går ibland till och med mot sina egna ursprungliga mål och kallelser. En sådan situation ser hopplös ut så länge liv och mänsklig värdighet drar det kortaste strået mot praktisk materialism, liberalism och den växande ”dödens civilisation”, som ibland propageras till och med av så kallade humanitära organisationer som tillhandahåller utbildning i sexuell och reproduktiv hälsa. Av dessa skäl kan diverse resolutioner och betänkanden kanske hjälpa till att lätta samvetet hos deras författare, men de kommer inte att förbättra situationen i Afrika förrän Afrikas ledare och starka makthavare, både i öst och väst, slutar dra fördelar av krig och det växande hatet på den afrikanska kontinenten. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: (PL) Herr talman! Trots undertecknandet för ett år sedan av en överenskommelse mellan alla politiska partier i Tchad om att stärka den demokratiska processen, och trots den senare icke-angreppspakten med de sudanesiska myndigheterna, är situationen fortfarande laddad. Regeringsstyrkor drabbar regelbundet samman med rebeller i väpnade grupper från Darfur, som attackerar humanitära biståndstransporter. Undantagstillstånd har använts för att ostraffat kunna fängsla oppositionen och införa orimligt hårda restriktioner på pressfriheten och yttrandefriheten. Särskilt bekymmersam är den förvärrade humanitära situationen i ett land där det, till följd av konflikten i Darfur och dess gränsöverskridande konsekvenser, finns över 300 000 flyktingar i 12 läger längs den östra gränsen mellan Tchad och Sudan. På grund av fortsatta strider avbryts livsmedelstransporterna till lägren och flyktingarna lämnas i sysslolöshet under fruktansvärda förhållanden. På grund av massförflyttningarna är civilbefolkningen ett rov för aggressioner och brott mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. I ljuset av det uppenbara dödläget när det gäller att stabilisera situationen i Tchad borde de internationella organisationerna öka sina ansträngningar för att skapa en dialog mellan alla sidor i konflikten. Endast en global överenskommelse har någon chans att avvärja en humanitär katastrof i landet. Det är av största vikt att Eufor-styrkornas uppdrag inleds så snart som möjligt för att öka de humanitära aktiviteterna i området och ge civilbefolkningen och flyktingarna bättre skydd. Zbigniew Zaleski: (FR) Herr talman! Jag vill återigen hänvisa till Ljubljanaresolutionen som våra afrikanska kollegor röstade emot. Jag blev verkligen besviken och ledsen. Jag tror och hoppas att det som är av värde för Afrika inte kommer från Kina, med dess aggressiva ekonomiska invasion som vi just nu bevittnar. Det är omöjligt att veta hur vi ska behandla våra afrikanska partner när de behandlar Tchad på detta sätt, men en sak står ganska klar: vi måste övertala dem om de mänskliga rättigheterna. Vi har inget annat val. Det verkar som om det kommer att bli en lång och kostsam process, men vi har inget annat val. Miroslav Mikolášik: (SK) Även jag vill höja rösten i debatten om den komplexa situation som Tchads befolkning befinner sig i. Enligt den senaste informationen lever, förutom de 300 000 flyktingarna i landets östra delar, 200 000 internflyktingar i dessa läger under förhållanden som knappt är lämpliga för människor, och de står inför en humanitär kris. Om vi beaktar bristen på mat och medicin, det dramatiska utnyttjandet av det faktum att dessa människor har förlorat sin frihet, spridningen av drogmissbruk och sjukdomar bland dem som måste leva under dessa förhållanden, har vi ingen annan möjlighet än att uppmana till att stötta den demokratiska processen och bekämpa rebellerna med hjälp av de europeiska styrkorna. Armando Veneto: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Även om ett avtal nåddes om ett gemensamt förslag avvisades det av den afrikanska sidan vid den gemensamma församlingen i Ljubljana. Det dramatiska är det skäl som framfördes: nämligen att delegationen från Tchad inte var närvarande, eller det var åtminstone vad man sade. Det var helt klart ett svepskäl som utnyttjades, men det tjänade syftet att dölja de verkliga händelserna och orsakerna till att den afrikanska sidan avvisade resolutionen. Vad det rent konkret betyder är att politisk opportunism segrade över grundläggande mänskliga rättigheter och skyddet av och garantin för de grundläggande friheterna. Jag menar att Europas värde - och den nya historia som Europa skapar - är att man inte bara observerar, utan också kämpar för att garantera att inte egennyttan, utan i stället humanitära skäl segrar över politikens alla bedrägerier. Som jag ser det är detta vad vi borde stödja och bejaka och vad som återigen borde bli en plan för EU:s själva existens. John Bowis: (EN) Herr talman! För några år sedan var jag med en delegation i Tchad i efterdyningarna efter inbördeskriget och våldet, och jag såg den optimism som kom i och med att olje- och pipelines anlände. Fram tills dess hade landets rikedomar utgjorts av byarnas mangoträd och inget annat, och oljan förde med sig möjligheter för landet. Världssamfundet övervakade det hela på ett sådant sätt att vi hyste hopp om att detta skulle bringa stabilitet, välstånd och en framtid till detta land. Nu är allt en enda röra, och det är delvis på grund av vad som har kommit in i landet utifrån, det vill säga Darfur med mera, och delvis på grund av vad som kommit inifrån, nämligen korruptionen, den dåliga styrningen och våldet. Resultatet är att folket i Tchad lider, och vi måste uppmana alla, såväl internationellt som nationellt och lokalt, att arbeta tillsammans för att få ett slut på krisen och sedan återigen bygga för framtiden. Zuzana Roithová: (CS) Mina damer och herrar! Denna vecka har vi diskuterat förbindelserna mellan Kina och Afrika. Situationen i Tchad är bara ett exempel på hur oljan kan bli en anledning att köpa vapen. Om vi inte kan förmå Kina, som är medlem av FN:s säkerhetsråd, att förändra sin utrikes- och handelspolitik från att vara en så kallad ”villkorslös” politik till en politik ”med villkor” och hålla jämna steg med oss kommer vi bittert att ångra vår brist på resurser när det gäller att ge tillräcklig hjälp till hundratusentals flyktingar och skadade. Androula Vassiliou: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Vi stöder helt ledamöternas uppmaning om återupprättande av de politiska processerna i Tchad och en diplomatisk lösning på den spända situationen mellan Tchad och Sudan. När det gäller den interna politiska processen välkomnar vi utnämningen av den nye premiärministern Youssouf Saleh Abbas. Hans deklaration den 18 april ser vi som en första lovande signal som kan leda till en normalisering av relationerna mellan regeringen och den obeväpnade oppositionen. Vi hyser därför gott hopp om att den nya regeringen från den 23 april med sin breda bas, där fyra viktiga ministerposter har gått till obeväpnade oppositionspartier från Sammanslutningen av politiska partier inom den demokratiska oppositionen (CPDC), kommer att bana väg för en nystart i form av en mer omfattande dialog med utgångspunkt i den politiska överenskommelsen den 13 augusti 2007. Kommissionsledamot Louis Michel var bland de första att uttrycka sin oro över de medlemmar av oppositionen som försvann efter kuppförsöket i början på februari, och kräva ett omedelbart frisläppande av alla oppositionsledare som häktats av myndigheterna i Tchad. Liksom många av dagens talare är vi fortfarande tydliga när det gäller behovet av att kasta ljus över vad som hänt Ibni Oumar Mahamat Saleh, talesmannen för CPDC. I detta hänseende försöker Europeiska kommissionen genom sin roll som internationell observatör för den nationella undersökningskommissionen få klarhet om dessa försvinnanden, vilket kommer att göra det lättare att skapa förtroende i den politiska processen. Med hänsyn till den politiska processen och genom den tionde Europeiska utvecklingsfonden och stabilitetsinstrument utvecklar vi Tchads möjligheter att hålla val till den lagstiftande församlingen i slutet av 2009, så som planerades i överenskommelsen den 13 augusti 2007. Detta innefattar stöd för valförberedelser och genomförande av en nationell folkräkning. Tchad har också betraktats som ett land som behöver följas upp med tanke på EU:s möjliga valobservatörsuppdrag 2009, om alla villkor för en sådan insats uppfylls. När det gäller förbindelserna mellan Tchad och Sudan kan problemet med rebellgrupperna endast ses som en del i ett större sammanhang, och vi känner oss uppmuntrade av kontaktgruppens nyligen genomförda möte i Libreville, vilken inrättades genom Dakaravtalet mellan Tchad och Sudan. Vi menar att dessa oförminskade diplomatiska ansträngningar är av avgörande betydelse för att lugna ner situationen i de två länderna. Vårt humanitära bistånd i östra Tchad fortgår (i genomsnitt 30 miljoner euro varje år) och behoven tillgodoses i tillräcklig omfattning. Men trots det kommer vi genom vårt program till stöd för stabiliseringen i östra Tchad att ge stöd till de områden dit internflyktingar och flyktingar kan välja att återvända i östra Tchad och norra Centralafrikanska republiken, särskilt när det gäller tillgången till dricksvatten och livsmedelssäkerhet. Detta som ett komplement till det humanitära biståndet och den ökade säkerheten för flyktingar och internflyktingar i läger som Eurofor-styrkorna och Minurcat-uppdraget kommer att medföra. Programmets åtgärder kommer att inledas innan regnperioden börjar. Med tanke på Minurcats (Förenta nationernas uppdrag i Centralafrikanska republiken och Tchad) framgångsrika uppdrag, som är avgörande för att bevara stabiliteten på längre sikt och för Tchads utveckling, vilket märks på vårt bidrag till Minurcat-operationen på 10 miljoner euro, känner vi oss uppmuntrade av att utbildningen för de första 77 befälhavarna för den integrerade säkerhetsstyrkan (Détachement intégré de sécurité, DIS) har inletts. För att bidra till framstegen kommer den tionde Europeiska utvecklingsfonden att ge 25 miljoner euro i stöd för att reformera rättssektorn, vilket innefattar en utveckling av polisstyrkorna, och även ytterligare 25 miljoner euro för att reformera säkerhetssektorn. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna. Skriftliga förklaringar (artikel 142) Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Situationen i Tchad har nu blivit akut. Beväpnade grupper från Sudan genomför raider i landets östra delar med urskillningslöst dödande, våldshandlingar och våldtäkter, speciellt bland de svagare grupperna i befolkningen och utan någon som helst reaktion från landets regering. Å andra sidan har de uppenbara svårigheterna att hantera det ökande antalet flyktingläger som tar emot flyktingar från Darfurområdet, vilka hotas av konflikten som har uppstått i landet mellan regering och oppositionsstyrkor som är oeniga om valens giltighet, gjort att myndigheterna där förklarat nationellt undantagstillstånd. Enligt Amnesty International blev det första resultatet av denna åtgärd att en tillfällig kommitté skapades för att censurera tidningar och radiostationer. Förutom att detta orsakade en rad arresteringar av journalister och politiska motståndare har det också lett till att talesmannen för CPDC har försvunnit. Upptrappningen av våldet måste absolut stoppas. Europas institutioner har uppdraget, resurserna och ansvaret att garantera och försvara de mänskliga rättigheterna över hela världen, särskilt i vissa områden såsom Tchad där befolkningen redan tvingas utstå humanitära kriser och attacker utifrån.

sv

"made in" (ursprungsmärkning) (ingivna resolutionsförslag): se protokollet>

sv

Röstförklaringar Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman! Min hänvisning till arbetsordningen grundar sig på artiklarna 6.7 och 7 av de regler som gäller immunitet. Med tanke på det fall där åtgärder vidtas mot vår kollega ledamoten Mario Borghezio bara för att han till följd av en dom skrev ordet ”skam” på trottoaren, ett ord som det vidare gick att ta bort från trottoaren, vill jag efter detta hycklande beslut bara säga: Föredraganden borde skämmas, och det borde även kommissionen och detta parlament av hycklare och bedragare som till försvar för immuniteten tillämpar en rättspraxis med variabel geometri. Glyn Ford : Jag stöder Giles Chichesters betänkande. Jag anser att satellitsystemet Galileo tjänar två vitala syften. För det första kommer det att göra EU oberoende av Förenta staterna, i samarbete med dess partner, i strävan att utveckla och sprida ett globalt satellitsystem som kommer att skapa en autonom kapacitet på detta område. För det andra visar det på ett symboliskt sätt EU:s åtagande att spela en alltmer global roll inom världspolitiken. Denna politiska dimension är viktig i sig, oberoende av de teknologiska och materiella fördelar som kommer att uppstå. Hélène Goudin : skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans position från den 27 september i år. Jag har röstat mot detta betänkande då det avvisar ministerrådets förslag till ändringsbudget nr 3. Junilistan anser till skillnad mot budgetutskottets majoritet att ministerrådet mycket väl kan, om man så finner lämpligt, omfördela utgifter mellan EU:s olika institutioner under budgetgenomförandet. Hélène Goudin : skriftlig. Ändringsbudgeten utgörs av tre olika delar inom helt olika områden. Jag har valt att rösta nej till hela paketet såsom det har lagts fram. När det gäller de sammanlagt 259 miljoner euro som finansiellt stöd för att stimulera den ekonomiska utvecklingen inom den turkcypriotiska befolkningsgruppen, kan man ställa sig frågan: Finns det ännu en samlad lösning för en fredlig och stabil utveckling på Cypern när EU i detta läge går in och bidrar med betydande ekonomiska medel? Beträffande anslaget till Europeiska året för lika möjligheter för alla har Junilistan redan tidigare uttryckt skepsis till hela projektet. Vad avser budgetjusteringar till följd av moderniseringen av redovisningssystemet är det snarare en teknisk fråga, även om jag är skeptisk till Europeiska utvecklingsfondens verksamhet i sin helhet. David Martin : Jag välkomnar detta betänkande. Det ger uttryck för stöd åt EU:s förslag om ett strategiskt partnerskap med Sydafrika, som är heltäckande och är ett steg mot verkligt politiskt samarbete med den viktigaste politiska makten och den starkaste ekonomin i Afrika söder om Sahara. Landet står för 50 procent av regionens BNP. Samtidigt som vi berömmer de betydande framsteg som gjorts i Sydafrika efter apartheid med att konsolidera en fungerande parlamentarisk demokrati och den ekonomiska utveckling som utförts av ett utvecklingsland med medelinkomst med ledande ställning inom Södra Afrikas utvecklingsgemenskap, fokuserar man sig i betänkandet på behovet att ta itu med den avsevärda sociala utmaning som landet fortfarande står inför. Dessa utmaningar inbegriper i synnerhet den stora utbredningen av hiv/aids (18,8 procent av befolkningen bär för närvarande på viruset) och arbetslöshetssiffror på över 40 procent. Jag stöder till fullo uppmaningen i betänkandet om att hiv/aids ska hanteras med prioritet för att främja ekonomisk utveckling och betoningen på att det strategiska partnerskapet bör medföra en enda ram inom vilken de existerande samarbetsinstrumenten kan fungera mer effektivt i den sydafrikanska befolkningens och ekonomins intresse. Margie Sudre : skriftlig. - (FR) EU är Sydafrikas största handelspartner och den största givaren av utvecklingsbistånd till detta land. Den sydafrikanska ekonomin står för 50 procent av BNP i Afrika söder om Sahara. Sydafrika är en utvecklingsmotor för Afrika och en politisk makt som verkar för fred i de afrikanska regioner som befinner sig i konflikt. Därför anser jag att Europaparlamentet i dag, 12 år efter slutet på apartheid, måste stödja inrättandet av ett strategiskt partnerskap med Sydafrika. I betänkandet betonas kampen mot aids. Där nämns också åtgärder som utformats för att främja ekonomisk återhämtning och för att bekämpa sociala orättvisor, och man hänvisar till integration och stöd för utbyten samt till incitament för utländska investeringar. Där ombeds också Sydafrika att utnyttja sitt inflytande för att främja en fredlig lösning på den politiska krisen i Zimbabwe. En ny ekonomisk, social, hälsomässig och politisk kris skulle ha avsevärda konsekvenser för hela södra Afrika, samt för Réunion, som har många ekonomiska och kulturella kopplingar till Sydafrika. Om detta avtal är viktigt för EU så är det viktigt för Réunion, eftersom vi har allt att vinna på stabiliteten hos vår sydafrikanska granne och partner. Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med hänvisning till Marie Anne Isler Béguins betänkande om det finansiella instrumentet för miljön, skulle jag vilja uttrycka min mycket stora oro över den miljö som gäller pensionärerna i Italien. Jag röstade för detta betänkande, men jag skulle ha röstat för det med mycket större vilja om detta direktiv förutom att skydda miljön också hade skyddat de italienska pensionärerna. Jag tar detta tillfälle i akt för att protestera mot ordförande Romano Prodis center-vänster-regering som har lagt fram ett ändringsförslag till artikel 85.6 i budgetlagen, där man minskar pensionerna för de 500 000 italienare som har arbetat i Schweiz med tre fjärdedelar av det belopp som de har rätt till enligt beslutet från kassationsdomstolen. En miljö där pensionärer berövas rätten till en rättvis pension är inte en sund miljö. Liam Aylward : Life har sedan 1992 visat sig vara en ovärderlig miljöpolitik för EU. Nu har vi möjlighet att göra Life+ ännu mer värdefullt, särskilt för mindre och nya medlemsstater, som skulle kunna få en mer jämlikt fördelad budget på 2 miljarder euro under perioden 2007-2013. Jag stöder till fullo rådets förslag att delegera genomförandet av 80-85 procent av budgeten till nationella byråer, så jag har röstat mot detta betänkande. Den totala summan från programmet som anges för till exempel Irland är 25 miljoner euro. Denna finansiering skulle således kunna dubbleras upp till 50 miljoner euro genom medfinansieringsinstrument. De miljöprojekt på Irland som skulle kunna gynnas under det sju år långa programmet omfattar förebyggande av avfall, avfallsreducering och återvinningsinitiativ, utveckling av nyskapande tekniker med positiva miljömässiga fördelar, lokala och regionala kampanjer för miljömedvetenhet och utvecklingen av särskilda bevarandeområden. Ilda Figueiredo : skriftlig. (PT) Rådets gemensamma ståndpunkt, som berörs i detta betänkande, skiljer sig avsevärt från kommissionens ursprungliga förslag från 2004. Jag vill framhäva inkluderandet av delprogrammet ”Natur och mångfald”, vars mål inbegriper att stödja, fortsätta att utveckla och genomföra Natura 2000-nätverket, också med avseende på livsmiljöer och arter vid kuster och i havet, och, viktigast av allt, hejda förlusten av biologisk mångfald i gemenskapen till 2010. Inkluderandet av detta delprogram i programmet Life+ överensstämmer med parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen i juli 2005, och detta är något vi välkomnar. Trots att vi röstade för programmet och dess mål måste vi uttrycka vår besvikelse över att de budgetresurser som öronmärkts för programmet Life+, och som avser perioden från den 1 januari 2007 till den 31 december 2013, till följd av det misslyckade avtalet om budgetramen för 2007-2013 är bedrövligt otillräckliga. De motsvarar inte de uppskattningar som gjorts av kommissionen själv, där behoven för Natura 2000-nätverket uppskattas till 6,1 miljarder euro per år, det vill säga 3 miljarder euro inom ramen för samfinansieringsarrangemang. Låt oss inte glömma detta. De motsvarar inte heller det belopp som föreslagits av kommissionen 2004. Garantin om att samfinansiera Natura 2000-nätverket via strukturfonderna kommer inte att göra det möjligt att möta alla dess behov. Vasco Graça Moura : Programmet Life+ och dess föregångare är de huvudsakliga finansieringsinstrumenten för EU:s miljöprojekt. Rådet har handlat felaktigt och okänsligt när man kraftigt har minskat det budgeterade beloppet. Parlamentet har återinfört det belopp som man ursprungligen enades om, i linje med budgetramen, för att finansiera Natura 2000-nätverket, vars syfte är att bevara naturen och den biologiska mångfalden. Ett ändringsförslag har inlemmats med syfte att se till att de EU-medel som är öronmärkta för miljön inte används för andra ändamål i samband med programmet Life+, såsom utgifter för personal, eftersom medlemsstaterna ska ha en projektledningsgrupp i stället för den vanliga förvaltningen av tillfälligt anställda. Det finns också ett kompromissändringsförslag där det fastslås att om inget avtal nås vid andra behandlingen så kommer åtgärder att vidtas för att se till att finansiering av pågående projekt kommer att fortsätta. För Portugal är detta betänkande mycket viktigt eftersom en stor del av fastlandet och de avlägsna regionerna utgör en del av Natura 2000-nätverket, för vilket finansiering läggs fram i detta betänkande. De portugisiska socialdemokratiska parlamentsledamöterna stöder därför Marie Anne Isler Béguins betänkande. Caroline Jackson : Även om jag anser att finansieringen från Life har bidragit till ett bra arbete, har problemet varit överskottet av efterfrågan i förhållande till tillgång och svårigheten med att övervaka det som pågår på grund av att programmet inbegriper ganska små utbetalningar till ett stort antal projekt, och i detta betänkande tas inte dessa frågor upp. Europeiska revisionsrätten såg över Lifeprogrammet 2003 och fann att ekonomiska mottagare misslyckades med att föra tillräckligt genomblickbara och noggranna räkenskaper. Man fann också att pengarna från Life var inblandade i omfattande markförvärv där det inte fanns tillräckliga garantier för att denna mark skulle fortsätta att användas i syfte att bevara miljön när genomförandeperioden för åtgärderna var över. Revisionsrätten ifrågasatte huruvida kommissionen hade fastställt ett adekvat förvaltningssystem. Svaret är att kommissionen inte kan göra det med tanke på hur fonden för närvarande är organiserad. Det är därför helt godtagbart och rimligt att förvaltningsuppgiften flyttas över till medlemsstaterna. Detta innebär dock inte att miljöprogrammen kommer att bli lidande av att pengar dras tillbaka från Life, utan att pengarna kan användas bättre och övervakas på ett sätt som medger mer insyn. David Martin : Jag röstade för ändringsförslagen till den gemensamma ståndpunkten om Life+. Jag är särskilt oroad över kravet på att 55 procent av budgetanslagen ska anslås till stöd för bevarande av naturen och den biologiska mångfalden. Hur viktiga dessa områden än må vara skulle krav som dessa begränsa medlemsstaternas möjlighet att anslå medel till projekt för att ta itu med sina egna miljöprioriteringar, som klimatförändringen. Hélène Goudin : skriftlig. Jag vill härmed upprepa Junilistans negativa ställningstagande från första behandlingen av ärendet i september 2005. Frågan vi bör ställa oss är följande: Ska EU behandla denna typ av politiska frågor eller ligger detta inom medlemsstaternas ansvarsområde? Junilistans svar är givet, detta är en fråga för medlemsländerna. Om medlemsstaterna vill satsa särskilda resurser på att främja den nationella filmindustrin är det självfallet deras fulla rätt att göra detta. EU skall däremot inte bedriva särskilda program för att gynna europeisk filmindustri. Om flera EU-länder anser att det är nödvändigt att samarbeta inom detta politikområde kan de göra detta utan EU:s inblandning. Mellanstatliga överenskommelser eller samarbeten mellan filmbolag kan ske utanför EU:s ramar. EU behöver inte fler vidlyftiga och kostsamma projekt. EU borde istället eftersträva ett begränsat samarbete inom betydelsefulla och verkligt gränsöverskridande frågor. Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jag har röstat emot Vasco Graça Mouras betänkande, för det första på grund av att det synsätt som ligger till grund för programmet Kultur 2007-2013, nämligen att kulturella nätverk behöver stöd bara i början för att sedan bli självfinansierade, strider mot deras icke-kommersiella karaktär och går rakt emot EU:s avsikt att upprätthålla bidragen. I detta kulturprogram formuleras också den interkulturella dialogen i abstrakta termer, så att detta mål mycket väl skulle kunna hänvisa till vad som helst. Någon öppenhet är det därför inte tal om. Detta är ytterligare en anledning till att jag har röstat emot detta betänkande. Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag är tacksam mot Luca Romagnoli för hans tekniska stöd som har gjort det möjligt för mig att förklara min röst som avser betänkandet av Vasco Graça Moura om inrättande av programmet Kultur. Jag röstade för detta eftersom jag är hoppfull om EU:s framtid, men jag skulle vilja betona att det inte finns något sådant som kultur när Romano Prodis socialistiska-kommunistiska regering i Italien har beslutat att i enlighet med artikel 85.6 i budgetlagen dra av en del av pensionen för de 500 000 italienska pensionärer som har arbetat i Schweiz. De bryr sig alltså inte om beslutet från kassationsdomstolen där det fastställdes att just dessa pensionärer hade rätt att få ut fyra gånger sina nuvarande pensioner. Detta är inte rättvist, och jag hoppas att ”kultur” också ska komma att innebära respekt för pensionärernas rättigheter. Hélène Goudin : skriftlig. Kulturfrågor är givetvis mycket viktiga. Junilistan är av uppfattningen att kulturpolitiken, i princip, bör skötas av medlemsstaterna. När det gäller europeiskt kulturarv kan det emellertid vara befogat att vissa frågor behandlas på gemenskapsnivå. Vi anser däremot att detta kulturprogram har fått alltför frikostiga anslag till en verksamhet som i allt väsentligt bör ligga på medlemsstaterna. Jag har därför röstat nej till detta betänkandes ändringsförslag. Sérgio Marques : skriftlig. (PT) Jag skulle vilja gratulera Vasco Graça Moura till den synpunkt han framställde vid andra behandlingen av rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007-2013). Jag vill särskilt uttrycka mitt stöd för ändringen av den gemensamma ståndpunkten när det gäller finansiellt stöd för de åtgärder som nämnts i artikel 8.2 d i Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av programmet Kultur (2007-2013). Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Dimitrios Papadimoulis betänkande är något annorlunda än de tidigare eftersom det där talas om införandet av gemenskapens räddningstjänstmekanism. Jag röstade för detta betänkande, fastän jag skulle ha föredragit om detta betänkande hade behandlat inte bara räddningstjänsten, utan också skyddet för pensionärer. Jag avser de italienska pensionärerna, som borde skyddas av den italienske premiärministern Romano Prodi och av hans socialistiska-kommunistiska majoritet. De har i enlighet med artikel 85.6 i budgetlagen beslutat att dra av hela tre fjärdedelar från pensionerna för de 500 000 italienska pensionärer som har arbetat i Schweiz. Detta beslut står i strid med kassationsdomstolens beslut, vilket förpliktigar den italienska regeringen att betala dessa pensionärer de pensioner som de förtjänar. Carlos Coelho : skriftlig. (PT) Räddningstjänstmekanismen inrättades för fem år sedan för att underlätta mobiliseringen och samordningen av räddningstjänstresurser i händelse av nödsituationer inom eller utanför EU. Under 2005 aktiverade fler än tio länder denna beredskapsmekanism. Syftet med detta förslag är att stärka mekanismen på grundval av erfarenheterna sedan 2001, att etablera en rättslig grund för framtida gemenskapsåtgärder inom räddningstjänstområdet och att stärka snabbinsats- och beredskapsinstrumentet för allvarliga olyckshändelser. I detta betänkande inkluderas folkhälsodimensionen inom räddningstjänsten. Där betonas också vikten av solidaritet bland medlemsstaterna och ett effektivare europeiskt system för övervakning. Vidare behandlas där också frågan om effektiv markförvaltning och markanvändning vid förebyggande av katastrofer och användandet av militära tillgångar för att förebygga och bekämpa nödsituationer. Denna mekanism är av stor betydelse för EU som helhet men särskilt för Portugal, ett land som varje år härjas av torka och bränder, vilket faller under den föreslagna mekanismen. De portugisiska socialdemokratiska parlamentsledamöterna stöder därför Dimitrios Papadimoulis betänkande. Ilda Figueiredo : skriftlig. (PT) Det betänkandet som antogs i dag, som syftar till att göra EU:s och medlemsstaternas ingripanden vid nödsituationer mer konsekventa och effektivare, är ett betänkande som vi i stort sett välkomnar, trots några reservationer. Vi vet att det främsta målet med räddningstjänsten är att förebygga kollektiva risker och de allvarliga olyckor och katastrofer som orsakas av dessa. Därför finns det ett behov av att minimera dessa kollektiva risker och att kompensera för effekten om en nödsituation skulle uppstå, att rädda och ge stöd till personer och andra levande organismer, att skydda kulturella och miljömässiga tillgångar av stort allmänintresse, och att hjälpa de drabbade personerna att återgå till ett normalt liv. I enlighet med detta välkomnar vi möjligheten att investera i utredningar, utbildning, förebyggande åtgärder och övervakning, och att främja erfarenhetsutbyte för att lära av tidigare erfarenheter - positiva och negativa - och rätta till eventuella brister. Vi stöder också skapandet av ett målinriktat och lämpligt kommunikationsnätverk för nödsituationer, inledandet av omfattande informationskampanjer och antagandet av initiativ för utbildning och medvetenhetshöjande initiativ riktade mot allmänheten, särskilt mot de yngsta samhällsmedlemmarna. Françoise Grossetête : skriftlig. - (FR) Jag röstade för detta betänkande. Förebyggande åtgärder är av grundläggande betydelse för att minska riskerna, men inte alla katastrofer kan förebyggas. När man står inför nödsituationer får EU därför inte längre förlita sig på improvisation. ”Människans vanliga brist är att inte förutse ovädret när det är fint väder”, sa Machiavelli. EU måste visa att han hade fel. Innan man genomför någon handlingsplan är det viktigt att upprätta en lista över befintliga resurser, både materiella och mänskliga. Det är på grundval av sådan information som viktig samordning mellan medlemsstaterna kommer att ta form i syfte att inte bara hantera katastrofen utan också att se till att EU:s insatser är mer märkbara på plats. Det är dessutom lika viktigt att inte förlora någon tid när det gäller att se till att nya hjälpmedel inrättas inom områden som vi mycket väl vet är i riskzonen, särskilt för bränder och översvämningar. Skyddet för individen och solidariteten mellan medlemsstaterna är grundläggande principer för EU. Därför förstår jag inte rådets motstånd mot att utveckla dessa räddningstjänståtgärder, för att inte nämna skapandet av en särskild gemenskapsstyrka. Ja, det inledande ansvaret för räddningstjänsten faller på medlemsstaterna, men detta innebär inte att vi inte behöver bekymra oss om detta. (Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 163.1 i arbetsordningen.) Jens Holm och Eva-Britt Svensson : skriftlig. Vi välkomnar kommissionens förslag om att förbättra den räddningstjänstmekanism som infördes 2001. Europa och resten av världen drabbas av alla typer av olyckshändelser och kriser, och intensiv samordning för att bemöta dessa är givetvis önskvärt. Dessvärre har vi varit tvungna att konstatera att kommissionens förslag såväl som Papadimoulis betänkande ger tydliga hänvisningar till att militära resurser ska finnas till förfogande för räddningstjänsten. Alla slags initiativ till militärt samarbete inom Europeiska unionen tar vi starkt avstånd från. Därför valde vi att lägga ner våra röster i slutomröstningen om Papadimoulis betänkande idag och vi valde dessutom att rösta emot kommissionens förslag. Diamanto Manolakou : skriftlig. - (EL) Utvecklingen av starka och lämpliga mekanismer för att förebygga och hantera naturkatastrofer är av grundläggande betydelse för att kunna skydda, stödja och hjälpa offren för naturkatastrofer och för att kunna hantera miljökatastrofer. I Grekland visade det sig åter hur otillräckliga dessa mekanismer var under de översvämningar som nyligen drabbade flera områden. Särskilt när det gäller strategin för förebyggande och återställning efter katastrofer (skydd mot katastrofer, förstärkning mot jordbävningar) och undsättning av offer, uppvisar den grekiska regeringens politik brottsliga brister. En gränsöverskridande räddningstjänstmekanism skulle kunna bidra vid hanteringen av naturkatastrofer. Emellertid kan detta inte och får inte ersätta utvidgningen och förstärkningen av oberoende mekanismer i medlemsstaterna. På liknande sätt kan inte räddningstjänstmekanismernas funktion vara att skyla över ansvaret för att avsiktligen ha orsakat miljökatastrofer. Skapandet av mekanismer för att hantera katastrofer som orsakats av avsiktligt handlande eller oaktsamhet (såsom föreslaget) ger en ännu större marginal för oansvarigt handlande från företags sida, med katastrofala konsekvenser för miljön och allmänhetens hälsa. Men framför allt kan inte införandet av mekanismer för att reagera på terroristangrepp godtas. De senaste årens erfarenhet bekräftar att kampen mot terrorismen är utformad för att undertrycka och styra folkrörelser, klassrörelser och fackföreningsrörelser. ”Förebyggandet av terrorism” genom de övervakningsmekanismer som det förslås att man ska stärka leder till mer restriktioner av grundläggande demokratiska rättigheter. David Martin : Jag röstade för detta betänkande, eftersom jag anser att det är vettigt att dela upp resurserna och på så sätt sträva efter skalekonomier på områden som logistik och transport, med tanke på medlemsstaternas kostnader för ”katastrofer” i bemärkelsen människoliv, ekonomiska förluster och skador. Sebastiano : Det är välkänt att räddningstjänsten inom EU i samband med naturkatastrofer faller under medlemsstaternas behörighet. Tyvärr förekommer det i vissa av dessa länder oroväckande förseningar och en känsla av likgiltighet, på grund av bristande samordning. Det är just därför som jag nu under flera år har föreslagit införandet av en europeisk byrå för civila skyddsåtgärder som skulle ha till uppgift att harmonisera de olika nationella lagarna och som skulle ha ansvar inte bara för att förebygga och förutse risker, utan också för att hantera nödsituationer. Märkligt nog tar man faktiskt varken i förslaget till rådets förordning om inrättande av ett snabbinsats- och beredskapsinstrument för allvarliga olyckshändelser eller i förslaget till rådets beslut om gemenskapens räddningstjänstmekanism till fullo i beaktande alla de åtgärder som syftar till att undersöka och bestämma orsakerna till katastrofer, att identifiera riskerna och att peka ut de mer sårbara regioner som är utsatta för sådana risker - med andra ord att förutse risker - fastän dessa är nödvändiga för att på ett effektivt sätt kunna hantera naturkatastrofer. Denna byrå, skapad med amerikanska Federal Emergency Management Agency som förebild, bör inte bara reparera den skada som orsakats av naturkatastrofer utan också, och framför allt, finansiera förebyggande åtgärder för att eliminera och minska orsakerna till sådana katastrofer. Carl Schlyter : skriftlig. Jag motsätter mig konstitutionens förslag om att använda varandras militära insatser. Ett samordningscentrum som kan hjälpa till att flytta brandbekämpningshelikoptrar dit de för tillfället behövs bäst är dock klokt och kostnadseffektivt. Dessutom är det vid stora katastrofer stor brist på högt avancerad brandskadevård, och då är det mycket bra om vi snabbt kan hjälpa varandra. Det är precis denna typ av samarbete EU borde ägna sig åt. Jag röstar för. Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Hur kan det finnas någon öppenhet i EU när i en av de 25 medlemsstaterna - nämligen i Italien - 500 000 pensionärer som har arbetat i Schweiz och har återvänt till Italien erhåller pensioner som motsvarar 25 procent av det belopp som betalas ut till italienska arbetstagare som arbetar i Italien? Det är sant att Schweiz ännu inte är en del av EU, men landet är en del av EES. Det skulle vara bra om en medlemsstat i EU handlade rätt mot dem av sina egna medborgare som har arbetat utomlands och som har rätt till samma pension som medborgare bosatta i Italien. Hubert Pirker: (DE) Herr talman! Låt mig, också för delegationen från det österrikiska folkpartiets räkning, säga att det finns flera skäl till varför jag röstade emot detta betänkande. Ett är det krav som finns i betänkandet på att personer som har kommit in i EU olagligt ska beviljas lika rättigheter som - eller rent av mer rättigheter än - lagliga invandrare när det gäller sådana saker som rätt till bostad, familjeförmåner, hälso- eller sjukvård och tillgång till utbildningsinstitutioner. I betänkandet yrkas också på nya grunder för beviljandet av asyl, till exempel till en person som har tvingats till giftermål eller som har gått med på vad som kallas arrangerade äktenskap. Att ge efter för dessa krav kommer inte alls att bidra till att lösa problemen, utan kommer i stället att skapa nya. Åtgärder som dessa ger faktiskt upphov till en sugeffekt och attraherar ännu fler olagliga invandrare. Andreas Mölzer: (DE) Herr talman! Jag röstade också emot Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande, och jag ska nu fortsätta med att förklara varför. Om man talar bara om kvinnor som har invandrat på laglig väg så måste man givetvis hjälpa dem att bekanta sig med vårt system av normer och värderingar, att bli integrerade och även hjälpa deras familjer att göra detta. Det är särskilt när man kommer till andra eller tredje generationens invandrare som konflikter kan uppstå, vilka - som vi har varit tvungna att lära oss av exemplet med Frankrike - kan leda till våldsdåd som kan vara rent av oundvikliga. Vad som än händer måste vi emellertid förhindra att kulturellt och religiöst grundade problem såsom tvångsäktenskap, hedersmord och könsstympning över huvud taget äger rum. Familjeåterföreningar som inbegriper andra, tredje eller fjärde hustrur - vilket strider mot det i Europa brukliga förbudet mot tvegifte - måste man sätta stopp för utan dröjsmål. Eftersom det i betänkandet inte finns något sådant krav har jag röstat emot det. Michl Ebner: (DE) Herr talman! Också jag röstade emot Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande eftersom jag menar att man där suddar ut gränsen mellan laglig och olaglig invandring och inte gör tillräcklig skillnad mellan vår hållning i dessa två frågor, vilket i slutändan skapar ett positivt incitament för olaglig invandring. Jag menar att detta är politiskt felaktigt och att det sänder ut fel budskap. Den lagliga invandringen behöver vara bättre organiserad och reglerad, medan varje form av den olagliga sorten behöver bekämpas. När allt kommer omkring anser jag att vi bör lösa de problem som finns på plats i utvecklingsländerna och att vi direkt bör delta i detta mycket mer än vi hittills har gjort om vi ska kunna undanröja mänskliga, ekonomiska, sociala och religiösa problem. Carlo Fatuzzo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar. Jag hoppas att ni får en trevlig lunch, eftersom jag tror att detta är dagens sista röstförklaring. Jag röstade för Rodi Kratsa-Tsagaropoulous betänkande om invandrarkvinnors roll och ställning i EU. Även i detta fall skulle jag ha föredragit att betänkandet hade inkluderat något med koppling till situationen för omkring 260 000 italienska kvinnor som har emigrerat till Schweiz för att arbeta och stödja sina familjer och som, när de väl är tillbaka i Italien, har fått en pension som uppgår till 25 procent av det belopp som de skulle ha erhållit om de hade arbetat under samma villkor i Italien, och detta trots den ömsesidiga överenskommelsen mellan Italien och Schweiz. Jag anser att det inte är rätt att handla på detta sätt mot kvinnor i allmänhet, och särskilt inte mot de kvinnor som är ålderspensionärer. Länge leve pensionärerna! David Casa : Även om vi alla håller med om att den svåra situationen för olagliga invandrare är något som vi måste arbeta hårt med, och att dessa olyckligt lottade människor borde behandlas med all den respekt som en människa förtjänar, får vi inte glömma bort att tillströmningen av olagliga invandrare till våra länder vållar ett stort bekymmer för myndigheterna, särskilt i Medelhavsländerna. Jag anser därför att det skulle vara klokare att ändra Dublin II-förordningarna innan vi åtar oss något som kanske visar sig vara alltför stort för oss. Vi är tvingade att göra detta, inte bara när vi beaktar det tillstånd som våra flyktingförläggningar befinner sig i och de påfrestningar som de orsakar i våra länder, utan också av respekt för invandrarna själva. Vi borde inte ge dem falska förhoppningar. Jag anser att vi borde se om vårt eget hus innan vi erbjuder något som jag för närvarande är säker på att vi inte kan garantera. Jag uppmanar alla berörda, för femtioelfte gången, att ta tjuren vid hornen och göra en verklig ansträngning för att se till Dublin II-förordningen ändras. Charlotte Cederschiöld, Christofer Fjellner, Gunnar Hökmark och Anna Ibrisagic : skriftlig. - Moderaterna har idag röstat för betänkandet om kvinnors invandring. Invandrares grundläggande rättigheter måste respekteras och bör inte vara avhängigt kön eller en specificerad grupp av människor. Vi stödjer en gemensam reglering av migrationspolitiken, vilket är en naturlig fortsättning av Schengensamarbetet. Däremot motsätter vi oss en gemensam integrationspolitik, då detta bäst hanteras av medlemsstaterna själva. Vi vill inte heller ha några register över kvinnlig könsstympning, då detta utgör ett integritetsintrång vilket vi inte kan stödja. Ilda Figueiredo : skriftlig. (PT) Det är känt att kvinnlig invandring ökar stadigt, och för närvarande står denna invandring för omkring 54 procent av det totala antalet invandrare. Skälen till detta faller inom ett antal kategorier, inklusive ekonomisk invandring, familjeåterförening, flyktingar eller asylsökande. Kvinnor möter ofta ett stort antal svårigheter och former av diskriminering. De offentliga stödåtgärderna, särskilt sociala strukturer och tjänster, måste därför stärkas. Det är särskilt viktigt att internationella konventioner genomförs, särskilt de som handlar om familjeåterförening. De mänskliga rättigheterna för invandrarkvinnor - inklusive tillgång till utbildning för deras barn, rätt till familjeförmåner och rätt till hälso- och sjukvård - måste också garanteras, vare sig deras situation är laglig eller inte. I alla händelser anser vi att invandrarkvinnor som kommer till en EU-medlemsstat för familjeåterförening så snabbt som möjligt måste ges möjlighet att få en egen rättslig status oberoende av sina makar. Vi anser också att invandrarkvinnor och unga personer bör tillåtas vara bosatta i en medlemsstat och bör beviljas allt stöd som de behöver, särskilt de som har utsatts för fysiskt och mentalt våld, inklusive bruket med tvångsäktenskap eller arrangerade äktenskap. Bruno Gollnisch : skriftlig. - (FR) Detta betänkande som handlar om invandrarkvinnor är oroväckande. Faktiskt visar de situationer som skildras i betänkandet (avsaknad av personlig status, utnyttjande, stympning, hedersbrott etc.) på invandrings- och integrationspolitikens fruktansvärda misslyckande. Betänkandet förefaller visa att invandrade grupper avser att fortsätta med sina seder och bruk i EU, trots att vissa av dessa står i uppenbar strid med våra lagar och värderingar. I betänkandet försummar man att nämna att invandrarkvinnorna själva, eller de som är av utländsk härkomst, ibland sätter större värde på respekt för sina traditioner än på respekt för lagen och att de då är mycket långt ifrån att bidra till att främja sina barns integration, som föredraganden naivt föreställer sig. I betänkandet förbiser man också att giftermål mellan medborgare av icke-europeiskt ursprung och någon från deras ursprungsland - i Frankrike och givetvis i andra EU-länder - har blivit det huvudsakliga skälet till invandring, före familjeåterförening. När dessa äktenskap är skenäktenskap är de en källa till olaglig invandring. När de inte är det är det ett faktum att en av makarna trots hans eller hennes nationalitet på papperet inte är integrerad och inte står i begrepp att bli det heller. Om vi fortsätter längs denna väg kommer vi bara att främja ytterligare gettobildning i våra samhällen och öka risken för konfrontation mellan samhällsgrupper. Hélène Goudin : skriftlig. Junilistan har tidigare fastslagit att EU är en värderingsunion. Jag har därmed valt att stödja formuleringar som klargör att samtliga grupper i samhället skall ha likvärdiga rättigheter. Junilistan stödjer konstruktiva åtgärder som syftar till att uppnå ökad integration av utsatta samhällsgrupper. Vi är dock av uppfattningen att de nationella parlamenten och de regionala myndigheterna i allt väsentligt skall arbeta med denna angelägna fråga. Jag är kritisk mot den allmänna trenden att EU:s institutioner eftersträvar att uppnå ökat inflytande och kompetens inom allt fler områden. Det är viktigt att fastslå en tydlig skiljelinje mellan vad EU skall besluta om och vad som skall ligga på nationell och lokal nivå. Marine Le Pen : skriftlig. - (FR) I detta betänkande har man helt tappat besinningen och förenar alla vänsterns och De grönas fantasier. Här är bara några få exempel. I punkt 7 uppmanas medlemsstaterna att bevilja invandrarkvinnor utan uppehållstillstånd och vars barn går i skolan rätt till familjeförmåner och bidrag. I punkt 10 krävs att procedurerna för att bevilja uppehållstillstånd ska förenklas. Slutligen krävs i paragraf 17 att kvinnliga invandrare ska uppmuntras att delta mer aktivt i värdländernas samhällsliv och politiska liv. Uppenbarligen görs allt för att liksom med magi omforma något som är ett problem - nämligen olaglig invandring - till något som är helt i sin ordning, moraliskt och humanistiskt, nämligen laglig invandring. Det sägs inte ett ord om att införa en politik för att återsända olagliga invandrare till sina ursprungsländer. Inte heller sägs det något om möjligheten att genomföra en sammanhängande och effektiv biståndspolitik för samutveckling i dessa länder, för att sätta stopp för det växande uttåget från afrikanska länder i synnerhet. I betänkandet framställs inget annat än en önskan, som uttrycks från början till slut, att välkomna allt fler invandrare och att ge dem allt större rättigheter. Betänkanden som detta bidrar inte till att bygga EU. Snarare förstör de EU. Astrid Lulling : skriftlig. - (FR) Jag röstade emot detta betänkande i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhet mellan kvinnor och män eftersom jag anser att punkterna 6 och 7 inte kan accepteras eller tillåtas. Faktiskt menar jag att tillgång till familjeförmåner och hälso- och sjukvård för någon som saknar uppehållstillstånd skulle vara ett incitament för massinvandring, något som är oacceptabelt med tanke på de invandringsproblem som vi redan har. Dessutom skulle en ökning av olaglig invandring ytterligare förvärra de villkor som möter invandrarna. EU kan inte godta ett betänkande som ytterligare uppmuntrar till människosmuggling och som leder många kvinnor till att riskera livet för att utvandra olagligt till EU bara i förhoppning om att kunna erhålla sociala förmåner. Jag skulle dock vilja betona att jag är mycket engagerad i att skydda kvinnors rättigheter. Jag anser att de insatser som genom detta betänkande har gjorts för att garantera invandrarkvinnors grundläggande rättigheter är lovvärda, men allt som skulle kunna ha skadliga effekter som i verkligheten skulle göra situationen för dessa kvinnor ännu svårare måste undvikas. Lydia Schenardi : skriftlig. - (FR) Utredningar, statistik, betänkanden, bedömningar ... Med parlamentets stöd har Europeiska kommissionen nu under några månader varit upptagen med att analysera invandrarkvinnors sociala, yrkesmässiga, politiska, ekonomiska och familjemässiga situation i värdländerna. Detta är helt i sin ordning eftersom det för närvarande inte finns särskilt mycket tillförlitlig information som kan användas inom detta område, trots att vi alla vet att kvinnor, och särskilt muslimska kvinnor, lider under alla möjliga typer av diskriminering. Vad som emellertid oroar mig med det här betänkandet är att man där framhäver rättigheterna för invandrarkvinnor som har kommit in i EU på olagligt sätt. Rösträtt, rätt till familjebidrag och bostadsbidrag, rätt att stanna i värdlandet ... I betänkandet efterlyses och listas ett helt paket av rättigheter, men märkligt nog sägs inte ett ord om en politik för att återsända olagliga invandrare till deras ursprungsländer eller om en biståndspolitik för samutveckling för alla dessa länder, mycket ofta afrikanska länder, som är källor till invandring till EU. EU fortsätter att välkomna människor till höger och vänster. I verkligheten omvandlar EU något som det bedömer som oacceptabelt, nämligen olaglig invandring, till något som det bedömer som humanitärt och moraliskt, nämligen laglig och reglerad invandring. James Elles : Detta är ett viktigt betänkande, och mycket av det är värt att genomföra. Det krävs brådskande åtgärder för att förbättra återhämtningstakten. Mina brittiska konservativa kolleger och jag kan dock inte stödja detta betänkande i sin helhet, eftersom vi i princip inte godtar att den långsiktiga lösningen på många av problemen på detta område är inrättandet av en europeisk åklagarmyndighet, en idé som upprepas i detta betänkande (punkterna 43-45). En sådan åklagarmyndighet skulle utgöra en oacceptabel inblandning i medlemsstaternas konstitutionella ansvar för sina rättssystem. Eftersom det finns ett rättmätigt brett motstånd mot införande av en sådan skulle det dessutom vara ett allvarligt avsteg att betona dess nödvändighet jämfört med att ta itu med de faktiska förestående problemen. Av denna anledning är vi tvingade att lägga ned våra röster i den slutliga omröstningen. Pedro Guerreiro : skriftlig. (PT) Inkasseringen av felaktigt använda gemenskapsmedel måste undersökas för varje enskilt fall och är något som kräver större uppmärksamhet, inte minst från medlemsstaterna. I detta hänseende vill jag framhäva exemplet med flyttning av företag som har erhållit gemenskapsmedel under flera år, och situationer där allmänhetens hälsa riskeras i en eller flera medlemsstater. Samarbete mellan de olika medlemsstaterna och organen borde underlätta och förbättra en snabb inkassering av beloppen i fråga och förhindra att de inblandade företagen eller organisationerna fortsätter att ta emot gemenskapsmedel. Detta är ett gott syfte, men vi invänder mot att det används för att ta ytterligare ett steg mot federalism. I betänkandet föreslås skapandet av en europeisk åklagarmyndighet och en allmän åklagare på EU-nivå, vilket skulle vara ytterligare ett steg i nedtrappningen av medlemsstaternas självständighet. Talmannen: Röstförklaringarna är härmed avslutade.

sv

Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

sv

Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet

sv

De politiska gruppernas sammansättning Talmannen: Jag har i dag mottagit skrivelser från Daniela Buruiană-Aprodu och Cristian Stănescu där de meddelar att de har beslutat att lämna ITS-gruppen. Parlamentet noterar detta beslut med verkan från i dag, den 14 november 2007. Detta tillsammans med de meddelanden som redan har kommit den här veckan om att tre ledamöter har lämnat gruppen gör att jag drar slutsatsen att antalet ledamöter i ITS-gruppen nu har sjunkit under det minimiantal på 20 ledamöter som krävs för att bilda en politisk grupp enligt artikel 29.2. (Livliga applåder) Parlamentet konstaterar därför att ITS-gruppen inte längre uppfyller villkoren i arbetsordningen för bildande av en grupp. Följaktligen upphör gruppen att existera med verkan från och med detta meddelande. (Applåder) Hans-Peter Martin: (DE) Herr talman! Jag vill uppmärksamma er på att Jean-Marie Le Pen, när jag och många andra ledamöter applåderade ert senaste tillkännagivande, gjorde denna gest med handen, med innebörden ”Fuck you!”, direkt mot mig. Jag vill be er att kontrollera videoupptagningen. Jag anser att ett sådant agerande verkligen måste få konsekvenser. Det är förfärligt att någon uppträder så öppet aggressivt mot mig. Talmannen: Tack, herr Martin, jag såg det inte själv, men jag noterar det.

sv

Frågestund (frågor till kommissionen) Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B6-0001/2008). Följande frågor har ställts till kommissionen. Del I Avril Doyle: (EN) Fru talman! Skulle ni kunna ge kammaren lite vägledning i fråga om tiden, så att vi som har ställt frågor får veta det exakta förfarandet? Kommer frågorna att delas upp i tre lika stora delar, eller i två delar på en halvtimme vardera? Jag ställer frågan eftersom de av oss som är involverade i en eventuell tredje del måste få veta det troliga scenariot, med tanke på vad klockan är nu när vi börjar. Talmannen: Tack, fru Doyle, ni har helt rätt. Vi kommer att inleda med de prioriterade frågorna, och sedan kommer vi att dela upp frågestunden i två delar mellan kommissionsledamot Meglena Kuneva och kommissionsledamot Charlie McCreevy, i den mån det går. Vi hoppas kunna hålla på åtminstone till kl. 19.30, och kanske lite längre än så, om tolkarna har överseende med det. Jag hoppas att alla är relativt nöjda med detta. Talmannen: Angående: Att garantera konsumenternas skydd mot förfalskade och undermåliga läkemedel Säkerheten och effektiviteten i läkemedelsförsörjningskedjan i Europa håller på att bli allt viktigare för de europeiska konsumenterna. Svagheter i systemet skulle kunna få katastrofala följder för patientsäkerheten. Naturligtvis vill de europeiska konsumenterna ha säkra läkemedel till rimliga priser. I Irland betalar konsumenterna emellertid en avgift för sina läkemedel, eftersom grossistpriset på läkemedel nyligen ökade med 17,66 procent, mer än dubbelt så mycket som genomsnittet i EU. Denna utveckling kan ses i hela EU, där fragmentariseringen av denna marknad bidragit till en motsvarande tillväxt inom ”parallellhandeln med läkemedel”. Enligt en rapport från European Alliance for Access to Safe Medicines [europeiska alliansen för tillgång till säkra läkemedel] håller förfalskade och undermåliga läkemedel på att hitta vägen in till EU:s försörjningskedja. Skulle kommissionen kunna redogöra för sin ståndpunkt i denna fråga. Avser kommissionen att försöka lösa detta problem genom att se över parallellhandeln och främja en verklig inre marknad för läkemedel, vilket vore i konsumenternas intresse och verkar vara avgörande för att garantera att fördelarna med den inre marknaden, inbegripet läkemedel till rimliga priser, sträcker sig till alla delar av den europeiska ekonomin? Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Det huvudsakliga syftet med gemenskapens lagbestämmelser och politiska strategier på det farmaceutiska området är att se till att patienter har tillgång till ofarliga, effektiva och högkvalitativa läkemedel till överkompliga priser och att dessa finns tillgängliga överallt. Vid mer än ett tillfälle i det förflutna har man tagit upp frågan om huruvida de läkemedel som marknadsförs genom så kallad parallellhandel med läkemedel är säkra. Detta fick mig genast att beställa en undersökning, så att vi kan få klarhet i denna fråga. I undersökningen ska alla aspekter av försäljningskanalerna granskas och särskilda frågor om varumärkesförfalskade läkemedel och parallellhandel. Målet med undersökningen är att analysera den aktuella situationen och att utveckla politiska alternativ som ska fylla luckor, om nödvändigt genom att ändra rådande lagbestämmelser. Undersökningen ska också granska möjliga förbindelser mellan farmaceutisk parallellhandel och förekomsten av varumärkesförfalskade mediciner. Tyvärr måste jag berätta för er att den första delen av undersökningen, som gäller parallellhandeln och som nu har avslutats, visar att en sådan handel medför avsevärda risker för patientsäkerheten. Många olika faktorer spelar in, däribland misstag när det gäller nya förpackningar eller ommärkning, den begränsade effekten av att återkalla produkter, de mer komplicerade distributionskanalerna, avbrott i leveranserna och slutligen brister i tillämpningen av gällande lagbestämmelser. Kommissionen håller just nu på att analysera resultaten från undersökningen i syfte att utveckla en sammanhängande strategi för att undanröja dessa säkerhetsrisker. De olika politiska alternativen granskas när det gäller deras förutsägbara sociala, ekonomiska och miljömässiga inverkan. Med tanke på denna frågas betydande konsekvenser för folkhälsan, prioriterar kommissionen frågan högt. Beslut om hur vi ska fortsätta härifrån ska fattas inom kort. Jag vill också informera er om att det europeiska läkemedelsforumet erbjuder en plattform som underlättar antagandet och spridningen av god praxis när det gäller priset på läkemedel och ersättningen för läkemedelskostnader. Även om dessa frågor ligger inom medlemsstaterna ansvarsområde, måste de åtgärder som vidtas fortfarande överensstämma med gemenskapsrätten. Arbetet inom läkemedelsforumet, där patientorganisationer, vårdpersonal och ledande personer inom industrin, såväl som alla medlemsstaters hälsoministrar finns representerade, kan bidra till att lösa den viktiga frågan om tillgången på säkra läkemedel till rimliga priser. Mairead McGuinness: (EN) Tack, herr kommissionsledamot, för ert svar, som är tydligt men oroande, eftersom det uppenbarligen föreligger problem med säkerheten. Jag vill be er att ange grunddragen i den tidsram som gäller för ert svar, för jag tror inte att människor i allmänhet är medvetna om risken för att råka ut för förfalskade läkemedel. Jag skulle också vilja be er att - kanske skriftligt - ta upp en fråga som är en källa till oro i Irland i samband med ett vaccin som var lagligt vaccin men som skadade barn, och för vilket människor fortfarande efter 40 år väntar på någon form av ersättning. Ni kanske kan meddela mig skriftligt hur andra medlemsstater hanterar denna omtvistade fråga. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (DE) Det ska jag göra med glädje. Låt mig, som svar på er första fråga, säga att jag redan har bestämt att parallellhandel med varumärkesförfalskade läkemedel kommer att behandlas som en prioritetsfråga. Jag har ändrat generaldirektoratets arbetsprogram, och vi kommer att lägga fram lagstiftningsförslag under det innevarande året. Jag tror att detta kan göras strax efter sommaruppehållet. När det gäller er andra fråga, är jag tacksam för ni medger att jag inte kan svara på den utan föregående behandling. Jag ska se till att denna undersökning genomförs, och ni kommer att få det begärda skriftliga svaret inom de närmaste dagarna. DanutBudreikait: - (LT) Jag skulle vilja fråga om priser. I Tyskland kostar näsdroppar 1,5-2 gånger mindre än samma läkemedel i Litauen. Vi är noga med att se till att alla länder, även utvecklingsländer, har tillgång till läkemedel. Skulle vi också kunna se till att våra medborgare, EU-medborgarna, åtminstone betalar ungefär samma pris för samma läkemedel? Skulle vi kunna göra någonting här i Europa? Josu Ortuondo Larrea: (ES) Fru talman! Hälsovårdstjänster är ett återkommande tema i Europaparlamentets debatter. Varje gång vi diskuterar tjänstedirektivet görs det ett försök att införliva hälsovårdstjänsterna i detta, ett försök som vi hittills motsatt oss, och hälsovårdstjänsterna ligger fortfarande utanför tjänstedirektivets räckvidd. Tillhandahållandet av läkemedel är en hälsovårdstjänst. Det finns vissa länder, som till exempel Spanien, där bestämda platser - apotek - är de enda som får lämna ut läkemedel. Jag skulle vilja fråga kommissionsledamoten om det under den undersökning som kommissionen har genomfört, har iakttagits någon skillnad mellan länder där apoteken skapar en begränsad, kontrollerad handel och de andra länderna när det gäller varumärkesförfalskade läkemedel och läkemedel av sämre kvalitet? Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (EN) Som svar på den första frågan kan jag tala om att man, utöver undersökningen av säkra läkemedel inom parallellhandeln, för närvarande håller på att undersöka ytterligare sätt att hantera parallellhandeln på, i synnerhet i fråga om prisinitiativ. En översyn av direktivet om insynskrav för att inkludera särskild information om prissättning skulle också vara en möjlig strategi. Men det jag försöker göra är först och främst att klargöra situationen och ta reda på precis vad som sker. När det gäller att analysera frågan om huruvida detta skulle kunna förändras genom EU-lagstiftning har vi inga som helst befogenheter. Hela frågan om prissättning på och återbetalning av läkemedel i Europeiska unionen ligger på medlemsstaternas ansvarsområde. Men det är uppenbart att vi måste samarbeta. Det är anledningen till att läkemedelsföretagens prissättning och återbetalning är en av våra prioriteringar. Jag är väl medveten om att det är svårt för medborgarna att förstå hur samma läkemedel kan ha helt olika priser i olika medlemsstater i EU. Det är svårt att förstå för mig också. Att priserna regleras är bara en av faktorerna. En annan faktor är naturligtvis att läkemedelsindustrin är en del av marknadsekonomin. Man har rätt att sätta sina priser, men vi granskar situationen ingående och jag tror att vi kommer att kunna nå en lösning. På den andra frågan svarar jag ja, det stämmer: Systemen är olika inom Europeiska unionen. Vissa läkemedel i vissa länder får t.ex. bara säljas på apotek. I andra länder kan man köpa dem i livsmedelsbutikerna. Det är bara i fråga om receptbelagda läkemedel som situationen är densamma överallt. Sådana läkemedel går bara att köpa på apoteket. Talmannen: Angående: Koldioxidutsläpp Vilket mål har kommissionen ställt upp för sig själv för att minska koldioxidutsläppen från sin verksamhet, sina byggnader och sitt transportbehov? Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Fru talman! Kommissionen har hittills behandlat problemet med koldioxidutsläpp genom sin verksamhet gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, mer känd som Emas, och har följt reglerna i denna ordning. Sedan 2005 har kommissionen drivit igenom Emas på fem tjänsteavdelningar i Bryssel och i åtta av dess byggnader. Under denna period har kommissionen registrerat en klar minskning av förbrukningen av bland annat elektricitet på dessa tjänsteavdelningar, en utveckling som utan tvivel är positiv. Kommissionen har ännu inte fastställt övergripande mål för att minska koldioxidutsläppen, men inom ramen för Emas håller kommissionen på att granska och analysera sina totala koldioxidutsläpp, och den kommer att fastställa övergripande mål för utsläppsminskningar under 2008. Kommissionen har redan fastställt en rad mål för att minska koldioxidutsläppen med ett genomsnitt på 26 procent mellan 2006 och 2012, framför allt när det gäller dess vagnpark. Chris Davies: (EN) Kommissionen kommer att framföra några betydelsefulla tillkännagivanden på onsdag, och jag tror att människor överallt då kommer att ställa frågan om vi lever som vi lär. Därför är det inte särskilt uppmuntrande att höra att det för närvarande bara är fem generaldirektorat som har undertecknat gemenskapens miljöstyrnings- och miljörevisionsordning, även om jag inte kan säga att parlamentet är särskilt mycket bättre. Man skulle säkerligen underkännas i ett sådant test, men nu vidtas åtgärder för att ta itu med detta. Erkänner kommissionsledamoten att hans argument för de ”förändringar i ett större sammanhang” som måste genomföras av medlemsstaterna om vi ska kunna hantera klimatförändringarna skulle kunna undergrävas om kommissionen inte ses agera i fråga om detaljerna - om det egna genomförandet av dessa förbättringar? Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EN) Jo, jag håller med er. Vi måste leva som vi lär, och det är vad vi ska göra 2008. Jag förväntar mig att kommissionen och dess avdelningar ska rikta in sig på att minska utsläppen till åtminstone samma nivå som den som vi kräver av medlemsstaterna. Vi har, som ni vet, fastställt ett mål för utsläppsminskning på 30 procent, förutsatt att andra utvecklingsländer följer vårt exempel, och på 20 procent om de inte undertecknar ett internationellt avtal om att minska utsläppen. Vi kommer att fastställa ett mål på 30 procent för oss själva, och jag tror att vi på så sätt kommer att visa prov på att vi tar det som vi ber andra att göra på allvar. Vi kommer förresten att behöva genomföra en undersökning för att fastställa den exakta utsläppsmängden från kommissionen innan vi beslutar om mål och en tidsplan, och också besluta om en handlingsplan för att bekämpa utsläppen. Paul Rübig: (DE) Det finns något som jag gärna skulle vilja veta. Vi har detta mål för minskning på 30 procent som ålagts från toppen och nedåt, och det verkar få ett brett stöd. Som ni så riktigt påpekade, måste andra följa detta exempel om dessa mål ska nås. Min egen fråga lyder enligt följande: har ni för egen del en plan för att nå denna minskning på 30 procent inom ert eget verksamhetsområde? Karin Scheele: (DE) Som vi vet har Europaparlamentet fastställt ett mål för utsläppsminskningar på 30 procent före 2012 grundat på Emas, och vi ser fram emot att se vilka särskilda åtgärder som Europaparlamentet och dess beslutsförfattare ska vidta. Herr kommissionsledamot! Ni sa att tillämpningen av Emas skulle innebära en minskad elkonsumtion. Det skulle intressera mig att få veta vilka särskilda åtgärder som vidtagits, vilka särskilda åtgärder som planeras inför de kommande åren, och vilken roll som förnybara energikällor kommer att spela? Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag insåg inte att er fråga rörde mig personligen. Vanligtvis vill jag inte berätta vad jag gör, men jag kan tala om att jag exempelvis inte har någon bil i Bryssel - jag kör inte bil där. Jag föredrar att promenera på helgerna, och det är också bra för hälsan. Vad gäller min officiella bil har jag gjort följande, eftersom jag förväntat mig sådana här frågor: Jag bad Världsnaturfonden, som har projekt som avser de tio mest hållbara produkterna, att rekommendera den bil som är mest hållbar, och de rekommenderade en som jag använder i tjänsten. Den befinner sig förresten inom de gränser som vi har krävt att bilindustrin ska uppnå till 2012. I Grekland har jag haft en väldigt liten bil eftersom jag varit parlamentsledamot där, ännu mindre än den jag har i tjänsten här, och jag kör den väldigt sällan. Jag måste återigen påpeka att jag inte vill berätta vad jag gör personligen, men när jag reste till Bali uppvägde jag resan dit genom att köpa den från ett av de där systemen - jag tror att det var utsläppsrätter från systemet för handel med utsläppsrätter - och dessa ogiltigförklaras sedan. Jag försöker alltså att göra så mycket jag kan, och om ni har något mer förslag skulle jag följa ert råd med glädje. För att övergå till förnybar energi: Detta är en omfattande fråga. Vi borde göra det som vi beslutade oss för i början av förra året - i mars 2007 - nämligen att uppnå målet på 20 procent för alla medlemsstater. Vad gäller kommissionens byggnader och tjänster borde vi försöka använda förnybar energi i så hög grad som möjligt, för kommissionens huvudsakliga utsläppskälla är byggnaderna. Nästan tre fjärdedelar kommer från byggnaderna, så det skulle vara väldigt bra om vi kunde finna sätt att använda förnybar energi på för våra enheter, men detta måste granskas i den handlingsplan som jag nämnde tidigare. Talmannen: Angående: Att skydda konsumenterna mot skräppost, spionprogram och sabotageprogram Europeiska kommissionen har gjort skyddet av konsumenter i den digitala världen till en av sina viktigaste frågor i sina planer för konsumentpolitiken under de närmaste åren. I detta sammanhang konstaterade kommissionen att det krävs effektiva och smidiga mekanismer som skulle göra det möjligt för de nationella myndigheterna att tillsammans bekämpa oseriösa företag som använder skräppost och falska webbsidor. Vilka framsteg har kommissionen gjort för att utveckla sådana mekanismer för att skydda konsumenterna? Vad har särskilt gjorts för att förbättra konsumenternas möjligheter att få tillgång till tvistlösning och att kräva tillbaka sina pengar då de fallit offer för skräppost, spionprogram och sabotageprogram? Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (EN) Fru talman! Kommissionen är bekymrad över sekretess- och säkerhetsproblemen i informationssamhället, särskilt när konsumenternas säkerhet äventyras. Användning av skräppost, spionprogram och sabotageprogram är ett tydligt brott mot EU:s lagstiftning om privatlivets helgd, och i vissa fall är det till och med en straffbar gärning. Det är anledningen till att vi behöver en effektiv övervakning från de behöriga myndigheternas sida. I december förra året välkomnade kommissionsledamot Viviane Reding (som jag har äran att ersätta här) den snabba och effektiva interventionen från den nederländska tillsynsmyndighetens sida, som ådömde tre nederländska företag böter på totalt 1 miljon euro för att de hade installerat ”spionprogram” och ”annonsprogram” olagligt på över 22 miljoner datorer i Nederländerna och på andra platser. Hon har uppmanat andra tillsynsmyndigheter att följa detta exempel. Den 13 november 2007 antog kommissionen förslaget om telekomreformen, som omfattar bestämmelser som ytterligare stärker den säkerhets- och sekretesspolitik som ligger till grund för informationssamhället. Vad gäller skräppost medförde förslaget en möjlighet för Internetleverantörerna att vidta rättsliga åtgärder mot spridare av skräppost. Denna bestämmelse förväntas bli ett viktigt verktyg i kampen mot skräppost i Europa. Dessutom kommer effektiviteten när det gäller kampen mot skräppost att öka genom att detta inkluderas i räckvidden för förordningen om konsumentskyddssamarbete, vilket leder till ett nätverk av offentliga tillsynsmyndigheter i hela EU och en miniminivå i fråga om befogenheter för undersökning och övervakning för att denna lagstiftning ska tillämpas på ett effektivt sätt. Mer allmänt omfattar förslagen en bestämmelse om att kunder inom elektroniska kommunikationstjänster ska informeras om möjliga åtgärder som en tjänsteleverantör kan vidta för att hantera hot mot säkerheten, eller som reaktion på ett säkerhets- eller integritetstillbud. Genom att införa konceptet med tillkännagivande av överträdelser kommer användare av elektroniska kommunikationstjänster att underrättas om brott mot säkerheten som får till följd att personuppgifter går förlorade eller komprometteras och om försiktighetsåtgärder som de kan vidta för att minimera den ekonomiska förlust och den sociala skada som ett säkerhetsbrott skulle kunna leda till. För att garantera efterlevnad av dessa krav kommer nationella tillsynsmyndigheter att ges befogenhet att utfärda bindande instruktioner till operatörer om de åtgärder som krävs för att säkra nätverk och tjänster för elektronisk kommunikation och kontrollera att genomförandet görs på rätt sätt. Den föreslagna europeiska marknadsmyndigheten för elektronisk kommunikation kommer att få nätverks- och informationssäkerhet som en av sina huvuduppgifter, och kommer att hjälpa kommissionen att genomföra åtgärder på EU-nivå där det är lämpligt. Claude Moraes: (EN) Tack, herr kommissionsledamot, för detta omfattande svar. Jag vet inte vilken den digitala motsvarigheten till ”epidemi” är, men efter julen ser vi nu en epidemi av den här sortens agerande. Det har alla oberoende organisationer sagt. Jag vill inte förringa något som kommissionen har gjort. Jag anser att man har gjort detta till en prioritering. Men vad jag skulle vilja se är exempel som det nederländska exemplet på uppmuntran till åtal, uppmuntran av Internetleverantörer att söka upp dessa personer - jag anser inte att något av detta når fram till konsumenterna. Finns det något enkelt som kommissionen kan utfärda för ledamöterna i Europaparlamentet, så att konsumenterna får reda på vad ni gör och hur effektivt detta mäts? Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (EN) Jag skulle inte kunna vara mer enig. Jag har redan nämnt att vi har förslag som för närvarande övervägs av parlamentet och rådet. Jag förväntar mig att dessa ska träda i kraft, och sedan kommer alla nödvändiga kriterier att finnas. I den nuvarande rättsliga situationen kan åtgärder vidtas mot sådana överträdelser, men det beror på fallet i fråga. När det handlar om en straffbar gärning kan människor vända sig till polisen eller vidta andra rättsliga åtgärder. Det goda föredöme som den nederländska tillsynsmyndigheten Onafhankelijke Post en Telecommunicatie Autoriteit [oberoende myndighet för post och telekommunikation] (OPTA) har utgjort har, som jag redan tidigare nämnt, välkomnats av kommissionen i ett pressmeddelande. Jag har hela texten här. Om ni vill kan jag ge den till er efter frågestunden, så att ni kan läsa om vad vi redan har uträttat. Georgios Papastamkos: (EL) Fru talman! Kommissionsledamot Viviane Reding är naturligtvis inte här, men jag är säker på att kommissionens vice ordförande, Günter Verheugen, har tillräckligt bred kunskap för att kunna svara på min fråga om ett kompletterande ärende: ifall kommissionen har bevis eller ledtrådar som kopplar samman källan till oönskade e-postmeddelanden - skräppost - med de företag som erbjuder tjänster och produkter för att skydda sig mot dessa oönskade intrång? Avril Doyle: (EN) Jag skulle vilja koppla den första frågan från Mairead McGuinness om att skydda konsumenter mot förfalskade och undermåliga läkemedel till frågan från Claude Moraes om att skydda konsumenterna mot skräppost. Ett av de stora problem som jag, liksom många andra, har märkt av är mängden reklam för läkemedel i skräpposten, tillsammans med alla möjliga sorters produkter som förbättrar alla möjliga delar av kroppen som vissa av oss inte ens har! Jag undrar, med hänvisning till den undersökning av parallellhandeln som ni nämnde, om det är några undersökningar på gång av hela denna fråga om Internet, skräppost och förfalskade läkemedel, och särskilt om undermåliga läkemedel där inga konsumenter eller patienter får någon garanti för säkerhet eller verkan. Det råder en skrämmande tillväxt på just detta område. Günter Verheugen: kommissionens vice ordförande. - (EN) Det är en intressant koppling. Vad gäller den första frågan har kommissionen tyvärr inte tillgång till några uppgifter, eftersom tillsynsmyndigheterna ligger på medlemsstaternas område. Men jag ska informera kommissionsledamot Viviane Reding om frågan så kan vi kanske, tillsammans med medlemsstaterna, finna en lösning. Jag kan bara säga personligen att jag tycker att tanken bakom frågan är helt rimlig, och jag anser att vi bör försöka finna ett sätt att sammanföra dessa delar. Vad gäller den andra frågan, så rör den till och med en fråga som vi inte har diskuterat här i kväll, nämligen frågan om information till patienter. Det rör sig om tre frågor: Missbruket av elektroniska kommunikationssystem, problemet med information till patienter, som väldigt ofta är missvisande, och problemet med parallellhandel och handel med förfalskade varor. Jag nämnde inte detta i svaret på frågan om förfalskade läkemedel och parallellhandel, så jag kan tillägga det nu. Vi arbetar också på ett förslag om att få en tydlig informationsram för patienter och upplever exakt det problem som ni har nämnt, nämligen att de befintliga förordningarna och de befintliga restriktionerna så att säga blir överkörda av Internetanvändningen. Detta är viktigt för oss - och det är anledningen till att vi undersöker hela problemet och att vi kommer att utarbeta ett förslag om hur informationen till patienter bör organiseras i Europeiska unionen, även om vi vet att det är oerhört svårt. Men jag måste säga att vi för närvarande har förordningar på detta område. Det är t.ex. inte tillåtet att bedriva marknadsföring av receptbelagda läkemedel. Om detta sker via Internet är det, naturligtvis, ett brott mot de befintliga bestämmelserna, och medlemsstaterna har inte bara rätt utan också, ur min synvinkel, skyldighet att göra någonting åt det. Svaret på frågan är därför ja. Kommissionen är medveten om att dessa problem existerar, och vi kommer att försöka ta itu med denna fråga i våra kommande förslag. Jag vill framföra en varning i detta sammanhang: Internetanvändningen är inget som går att kontrollera. Det är just det som är problemet, och vi kommer att försöka finna den bästa möjliga lösningen. Del II Talmannen: Angående: Importkontroll av farliga konsumentvaror I slutet av november presenterade kommissionen en översyn av systemet för säkerhetskontroll av konsumentvaror som visade på ett stort antal brister när det gäller tillämpningen i medlemsstaterna av gällande direktiv, men även vad avser spårbarhet och industrins, distributörernas och importörernas ansvar. Kan kommissionen framför allt redogöra för vilka konkreta åtgärder den avser att vidta för att förbättra de kontroller som utförs av medlemsstaterna i enlighet med bestämmelserna i direktiv 2001/95/EG om allmän produktsäkerhet samt för samarbetet med tullmyndigheterna? Vilka åtgärder avser kommissionen att vidta för att kunna spåra importerade konsumentvaror och för att förmå tillverkare, importörer och distributörer av importerade varor att axla sitt ansvar och i förekommande ställa dem till svars? Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) De första resultaten av översynen av produktsäkerhet offentliggjordes den 22 november 2007. Dessa visar på att den rättsliga ramen tjänar sitt syfte om och när den tillämpas korrekt. Rapex-systemet fungerar effektivt när det gäller att återkalla farliga produkter från marknaden över hela Europeiska unionen. I översynsrapporten fastställs ändå att det finns en del som kan förbättras, både vad gäller förebyggande åtgärder och på området för internationellt samarbete, såsom förstärkt övervakning. Vissa förbättringar som planeras är redan på god väg att bli konkreta åtgärder; detta gäller särskilt revideringen av leksakssäkerhetsdirektivet. Kommissionen håller också på att förbereda en tillfällig åtgärd där man kräver varningstext på magnetleksaker i avvaktan på en revidering av normerna, för att ta itu med de risker som sådana leksaker kan utgöra. Kommissionen bistår medlemsstaternas marknadsövervakningsmyndigheter när det gäller att fastställa och förmedla bästa metoder i fråga om förbättrad kontroll. I oktober 2007 rapporterade medlemsstater om initiativ för ett bättre samarbete med ekonomiska aktörer och om särskilda övervakningskampanjer för leksaker. Kommissionen har för avsikt att offentliggöra jämförande uppgifter om övervakningskapacitet på resultattavlan för konsumenter för 2008, vilket är ett nytt och, förhoppningsvis, mycket betydelsefullt initiativ. Kommissionen fortsätter också att konkret förstärka medlemsstaternas kapacitet för marknadsövervakning genom att delta i finansieringen av väl utformade gemensamma marknadsövervakningsprojekt. Dessa projekt finansierades med 1,3 miljoner euro ur gemenskapsbudgeten under 2007. Utöver åtgärder för att förbättra skyddet inom EU har flera åtgärder inletts för att stärka skyddet vid gränserna. De betydande förändringar som skett nyligen av EU:s tullagstiftning kommer att bidra till att definiera sändningar förenade med stora risker för kontroll. Säkra utbytesmekanismer för tullar kommer också att möjliggöra snabbt agerande när information om nya sorters farliga produkter blir tillgänglig. Information som är tillgänglig i Rapex-systemet kommer att tillhandahållas med hjälp av denna mekanism för att de behöriga tullmyndigheterna ska göras uppmärksamma på särskild, potentiellt farlig last. Kommissionen håller också med om att spårbarheten bör förbättras. Statistiken visar att produkter med okänt ursprung som redovisas med Rapex-systemet var nere i 3 procent för första gången i oktober 2007, jämfört med 17 procent 2006. Kommissionen analyserar för närvarande med hjälp av medlemsstaterna hur man ska kunna försäkra sig om att denna förbättring inte bara är tillfällig, och hur man ska kunna göra den hållbar. Kommissionen har redan inbegripit en bestämmelse i lagstiftningen inom ramen för den inre marknaden för godsförpackning, som innebär att ekonomiska operatörer måste kunna tillhandahålla leverantörens identitet. Detta borde underlätta för marknadsövervakningsåtgärderna när lagstiftningen träder i kraft. Kommissionen har också frågat vad Kina skulle kunna göra på området för spårbarhet, och välkomnar initiativet i Kina att kräva streckkoder på fabriksnivå på vissa kategorier av produkter som utgör hög risk. Slutligen har kommissionen betonat de berörda ekonomiska operatörernas ansvar, och välkomnar åtagandet från industrins sida att arbeta på åtgärder för att öka konsumenternas förtroende, framför allt genom vad vi kallar för en ”säkerhetspakt”. Kommissionen kommer dessutom att skicka experter för att genomföra en undersökning av affärssäkerhetsåtgärder i leverantörskedjan, och kommer att fortsätta att rapportera om detta under det första kvartalet 2008. Giovanna Corda: (FR) Tack för ert svar, herr kommissionsledamot! Det gläder mig att kommissionen har för avsikt att vidta en rad åtgärder för att i möjligaste mån minska de risker som är förknippade med spridningen av importerade leksaker, särskilt från Kina. En viktig aspekt här, som kommissionen har betonat, är möjligheten att spåra leksaker från tillverkare till konsument - och ni hänvisade kort till detta i ert svar. En viktig fråga är däremot fortfarande obesvarad. Herr kommissionsledamot! Om hundratals leksaker skulle dras tillbaka från marknaden, såsom skedde förra året, kan ni tala om för mig vad som händer med dessa leksaker? Har ni bevis på att de helt och hållet dragits tillbaka från marknaden? Jag har hört rapporteras - något som föranledde mig att ställa denna fråga idag - att de återinförs på marknaden och bjuds ut till försäljning till andra barn. Alla barn i hela världen har rätt att åtnjuta samma metoder från vår sida: det tror jag ingen av oss kan motsäga. Gör spårbarhetssystemet det möjligt för er att följa dessa leksaker tills de förstörs? Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Enligt min uppfattning är frågan definitivt berättigad och mycket mänsklig. Vi måste arbeta vidare för att nå målet: Dessa farliga leksaker måste inte bara förhindras att nå den europeiska marknaden, vilket är vår uppgift, utan alla marknader, och vi har några väl utvecklade verktyg att arbeta med för detta ändamål. Vi kan genomföra en marknadsövervakning, vi har kontroller och Rapex-systemet, som är ett system som vi kan använda för att tillhandahålla information genom marknaden och inte bara när de farliga varorna stoppas vid våra gränser. Men vad som också är viktigt för oss som global ledare i säkerhetsförfarandet är att inte låta dessa farliga varor - i synnerhet leksaker - nå andra barn - detta gäller också Kina. Det räcker inte att bara tala om de europeiska barnens säkerhet, vilket är en del av vår uppgift. Jag har vid ett flertal tillfällen klart och tydligt uppmanat huvudproducenterna att förstöra leksakerna, och jag har bjudit in dem till kommissionen i Bryssel, där vi har diskuterat hur vi ska kunna försäkra oss om att leksakerna är förstörda. De har allihop åtagit sig detta. Jag bad särskilt Mattel, som en betydelsefull industri med fler återkallelser än någon annan, att uppfylla detta åtagande, och man har gått med på det. Det är inte rättsligt bindande: Jag kan inte få dem att ödelägga sina fabriker. Men jag tror att vi står inför en tid där den rättsliga ramen bara är en ram, och där det finns andra saker bortom och utanför denna ram. Vi måste med kraft driva åtgärder vidare som befinner sig bortom det absolut nödvändiga utifrån en rättslig synvinkel. Jag fick möjlighet att diskutera detta med Unicef och amerikanerna under den transatlantiska konsumentdialogen. Jag är fullt medveten om er oro och tro mig, jag kommer att göra allt för att offentliggöra detta och driva målet att förstöra dessa leksaker vidare. Jag har emellertid ingen rättslig grund för detta utanför Europa. Reinhard Rack: (DE) Herr kommissionsledamot! Ni har angett att det görs mycket för att avlägsna farliga leksaker från marknaden. Det är ett viktigt steg. Men faktum är att vissa av dessa produkter marknadsförs här med allmänt erkända kontrollmärken, däribland det välkända CE-märket i vissa fall. Enligt alla regler om god praxis blir en sådan märkning inte bara olämplig utan rentav olaglig, om en leksak inte är bevisligen säker, utan i själva verket farlig. Finns det utrymme att tänka sig åtal i dessa fall? Colm Burke: (EN) Fru kommissionsledamot! Tack för ert utförliga svar. En sak som köptes på Irland under julen exploderade faktiskt, och det gick inte att fastställa vem tillverkaren var. Är det möjligt att införa en lagstiftning i alla länder enligt vilken det är olagligt att sälja en produkt där det inte på ett tydligt sätt går att fastställa vem som är tillverkaren? Jag tror att det skulle vara en lösning, och jag skulle vilja veta om det är möjligt att genomföra. Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag skulle vilja börja med att svara på den andra frågan, eftersom jag har en säkrare rättslig grund att utgå ifrån i den frågan. Kommissionen har redan inbegripit bestämmelser på den inre marknaden för godsförpackning, som innebär att ekonomiska operatörer måste kunna tillhandahålla leverantörens identitet. Detta kommer att bidra till att underlätta identifieringen av varan och att göra märkningen tydlig, för det första i fråga om tillverkare, men också i fråga om leverantör. Den globala leverantörskedjan blir allt längre, och det finns inte längre någon produkt där vi kan vara absolut säkra på att den har tillverkats i ett enda land. Jag förstår frågan, men jag anser att vi också måste öka medvetenheten och göra föräldrar mer vaksamma, för det kommer alltid att finnas oseriösa företag. Vi måste öka medvetenheten i fråga om att kontrollera återförsäljaren och att bara handla från ansvarstagande återförsäljare, och också i fråga om att kontrollera produktens märkning. Även om ingen kan befria oss som konsumenter från detta ansvar anser jag att er synpunkt definitivt är berättigad, och jag håller med om att både tillverkaren och särskild information borde framgå av märkningen, särskilt när det gäller leksaker. Frågan hör kanske samman med den första, om vad vi skulle kunna göra åt förfalskning - om jag förstod frågan rätt. Det är en sak om varan är förfalskad. Vi måste hantera förfalskade varor med hjälp av immateriella rättigheter, och med hjälp av tullverksamheten. Jag vill tala om att våra tullmyndigheter har ökat kontrollfrekvensen till tre gånger över normen i världen. Världens tullunioner rekommenderar att kontrollera 3 procent av alla varor vid gränser och i hamnar, och i Europa kontrollerar vi 10 procent. Jag tror också att det skulle vara en bra idé att förbättra vår forskning och utveckling för att göra övervakningen och kontrollerna vid gränserna ännu striktare, med bättre tekniska anordningar för säkerhetskontroller och andra viktiga inslag som kan införas vid gränserna för varor som kommer in på våra marknader. Jag vill också påpeka att även om varan inte är förfalskad och även om CE-märkningen syns tydligt så innebär inte detta nödvändigtvis att varan uppfyller alla krav inom ramen för detta direktiv. Vi måste dessutom hålla oss till dessa direktiv med ny inriktning, som innehåller krav i fråga om hur en vara är tillverkad, och se till att det finns en ständig marknadsövervakning från säkerhetssynpunkt, för ibland är säkerhet ännu viktigare, eller åtminstone lika viktigt, och den sammanfaller inte alltid med det sätt som varan tillverkats på. Det skulle exempelvis kunna vara så, som i det fall med problem med magneter i leksaker som vi nu håller på att hantera, att vi, när vi märker att situationen har förändrats, måste agera och vidta åtgärder utifrån säkerhet och inte bara utifrån de krav som vi har uppmanat tillverkaren att uppfylla. Om vi kombinerar de två uppsättningarna av krav - på tillverkaren och på varan när den väl finns på marknaden - så kommer säkerheten för konsumenterna att öka. Talmannen: Angående: Girighet - fenomen i livsmedelsaffärerna I de flesta medlemsstater stiger livsmedelspriserna. Det här beror ofta på det faktum att livsmedelsaffärerna utnyttjar möjligheten att höja sina priser rejält under perioder av masskonsumtion, till exempel inför stora helger. Förhöjningarna gäller särskilt priset på mjölk, en vara vars pris ständigt går upp i samtliga medlemsstater. Bevakar kommissionen livsmedelsaffärernas och storlivsbutikernas handelsverksamhet under perioder när konsumtionen är större än vanligt? Samarbetar kommissionen med de nationella centrumen för konsumentskydd i akt och mening att finna en definitiv lösning på det här fenomenet med vinstgirighet? Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag vet att den här fråga är väldigt viktig, och jag kan tala om att kommissionen inte övervakar butiker under perioder när konsumtionen är större än vanligt, och man samarbetar inte heller med de nationella centrumen för konsumentskydd i denna specifika fråga. Vi förlitar oss följaktligen i hög grad på nationella ansträngningar. Kommissionen har emellertid för avsikt att förbättra instrumenten för övervakning av verksamheten på den inre marknaden från konsumentsynpunkt. Med översynen av den inre marknaden stakades kommissionens planer ut för en resultattavla för konsumenter och för en mer detaljerad prisövervakning, men jag vill särskilt betona att detta handlar om övervakning. Uppgifter som offentliggjorts av Eurostat visar att priserna på mjölk, ost och ägg är 38 procent högre i Grekland än de genomsnittliga priserna för samma produktgrupp i Europeiska unionen. De genomsnittliga priserna för denna produktgrupp ökade med nästan 52 procent i Grekland under perioden 1996-2007, och bara med 24 procent i EU. Men denna utveckling verkar snarare vara strukturell än säsongsbunden. Sedan 2005 verkar priserna på mejeriprodukter i Grekland inte visa några säsongsbundna variationer. Manolis Mavrommatis: (EL) Fru talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten så mycket, och tack så mycket för denna information. Jag ska även rådfråga Eurostat så att vi får se hela resultattavlan, för det är naturligtvis betydelsefullt och viktigt för mitt land - som ni har nämnt - men jag anser att liknande situationer förekommer i andra länder, och det vore därför intressant att se hur kommissionen skulle hantera denna fråga rent allmänt. Antingen med en rekommendation eller med ett direktiv som omfattar alla produkter, inte bara de som kan konsumeras. Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Kommissionen vidtar åtgärder på olika nivåer som syftar till att minska ökningarna i matpriser. Ett initiativ består av att börja övervaka priserna, som jag nämnde tidigare. Detta är ett av de mål med resultattavlan för konsumentmarknaden som vi arbetar med och som jag tror kommer att stödjas ganska snart av kommissionen. Kommissionen har också föreslagit ett antal åtgärder inom ramen för jordbrukspolitik. En minskning av obligatoriskt uttagen mark, som redan gäller för odlingssäsongen 2008, en ökning av mjölkkvoterna för 2008-2009 som antagits av kommissionen och föreslagits för rådet kommer, om den antas, att träda i kraft den 1 april 2008, och en sänkning av importtullarna inom spannmålssektorn för att minska ökningarna i spannmålspriser, och i framtiden också i priserna på kött. Denna åtgärd inleddes i början av januari 2008. Detta är ett slags genomgång av vad vi har uträttat. Men ett av de huvudsakliga ämnena för våra undersökningar genom resultattavlan för konsumentmarknaden kommer att vara priser, och en del av detta kommer att röra livsmedelspriser. Vi kommer alltså att informera er vederbörligen. Vi kommer att rådgöra om vilket nästa steg ska bli efter övervakningen av uppgifter, och vi kan agera för att ta reda på vad som ligger bakom detta - naturligtvis tillsammans med de nationella myndigheterna. Mairead McGuinness: (EN) Det är intressant att se att kommissionen agerar när livsmedelspriserna stiger, för att undersöka vad som ligger bakom, och jag uppmanar kommissionen att utarbeta statistik som visar fördelningen av det slutliga detaljhandelspriset mellan producent - och då menar jag jordbrukaren - och konsument, för det finns ingen sådan information. Jag tycker inte heller att det är en överdrift att säga, och att föra till protokollet, att perioden för relativt låga livsmedelspriser är över och att jag anser att kommissionen inte bör lura människor genom att säga att vi kommer att återgå till lägre livsmedelspriser. Det vi borde göra är kanske att lära människor att köpa livsmedel av god kvalitet till rimliga priser. DanutBudreikait: - (LT) Förra sommaren började priserna stiga i alla EU:s medlemsstater. Vi ställde oss då frågan om det förekom kartellavtal. I mitt land, Litauen, upptäcktes det att mjölkproduktionsföretag gemensamt hade beslutat att höja priserna. Nu nagelfars köttindustrin. Finns det liknande undersökningar i andra EU-länder? Nu har en ny benämning uppstått - ”slutet för billig mat”. Använder inte livsmedelsindustrins företrädare denna nya benämning, och vad kan konsumenterna göra för att skydda sig? Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Livsmedelspriserna fluktuerar på grund av jordbruksproduktionens säsongsbundna karaktär. Dessa prisväxlingar påverkar inte konsumenterna fullt ut, eftersom kostnaderna för råvaror har sjunkit fram tills nyligen, och eftersom lagringstekniken uppväger dessa säsongsbundna brister. Under den senaste tiden verkar det ha skett en mer systematisk ökning av livsmedelspriserna, och den huvudsakliga anledningen till detta verkar vara en ökad efterfrågan från stora tillväxtekonomier som Kina och Indien. Vi har redan diskuterat det faktum att fem miljoner fler människor i Indien förra året förde en ny diet som var mycket mer baserad på mjölk, mjölkprodukter och kött. I somras förvärrades situationen till följd av ogynnsamma klimatförhållanden i många producerande regioner, och detta har varit den huvudsakliga anledningen till den exceptionellt stora höjningen av livsmedelspriser i Europeiska unionen sedan september 2007. Kommissionen och de nationella konkurrensmyndigheterna övervakar noggrant marknaden. Man har upptäckt konkurrensbegränsande förfaranden inom mejerisektorn i Storbritannien och Grekland, och man har bötfällt företag som varit delaktiga i dessa konkurrensbegränsande förfaranden. Jag tror att de lettiska myndigheterna kommer att granska det fall som ni nämner om de har informerats om det, i synnerhet som det står högt upp på den allmänna dagordningen. Vad vi verkligen behöver är en sektoriell undersökning för att ta reda på om det ligger något slags kartell bakom, vilket redan har skett i två EU-stater. Talmannen: Jag har precis underrättats om att vi tyvärr har problem med tillgången till ledamöterna av kommissionen. Charlie McCreevy måste lämna oss kl. 19.20. Därför kommer jag, med er tillåtelse, kommissionsledamot Kuneva, att övergå till kommissionsledamot McCreevy nu. Men det skulle vara till stor hjälp om ni kunde stanna hos oss och svara på ytterligare några frågor i slutet av sessionen. Talmannen: Angående: Översyn av den inre marknaden Med hänvisning till kommissionens nyligen offentliggjorda översyn av den inre marknaden, vilka åtgärder avser kommissionen att vidta mot bakgrund av senaste tidens kris på den amerikanska bolånemarknaden (subprime crisis=lån med otillräcklig täckning) och oron på finansmarknaderna för att främja konsumentutbildning i finansfrågor, ekonomisk integration och adekvat tvistelösning för konsumenter? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag vill tacka parlamentsledamoten för hennes intresse för översynen av den inre marknaden. Vid sidan av kommissionens meddelande om den inre marknaden för 2000-talets Europa har vi antagit ett åtgärdspaket för att förbättra konkurrenskraften och effektiviteten på marknaderna för tillhandahållande av finansiella tjänster. Något som är nödvändigt för detta paket är initiativ för att förbättra konsumenternas förtroende och hjälpa dem att finna den bästa produkten för deras individuella behov. Fastän kommissionens fokus på att ge konsumenter inflytande inte är någonting nytt belyser den nuvarande oron på den finansiella marknaden verkligen betydelsen av denna fråga. Jag skulle vilja ta upp samtliga tre områden som nämns av ledamoten: utbildning, integration och tvistlösning. Finansiell utbildning ges bäst så nära de medborgare som behöver den som möjligt, nämligen på nivån för de nationella och regionala myndigheterna, de icke-statliga organisationerna och sektorn för finansiella tjänster. I slutet av 2007 antog vi ett meddelande om finansiell utbildning för att öka medvetenheten om behovet av att höja nivån på konsumenternas finansiella kunskap, främja tillhandahållande av finansiell utbildning av hög kvalitet i Europeiska unionen och tillhandahålla praktiska verktyg för att dessa mål ska uppnås. Det omfattar några principer för vägledning av leverantörer av finansiella tjänster, och några praktiska initiativ anges. Dessa initiativ omfattar offentliggörandet av en webbdatabas för tillhandahållande av finansiell utbildning och ekonomisk forskning i EU och en förbättring av Dolceta, den befintliga webbplatsen för fortbildning som ska hjälpa lärare att införliva finansiella frågor i skolans läroplan. I dag är det en förutsättning att ha ett bankkonto för att man ska kunna delta fullt ut i det sociala och ekonomiska livet, och alla EU-medborgare borde ha tillgång till ett vanligt bankkonto. För närvarande genomför vi en undersökning för att fastställa och analysera politiska åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna för att förhindra ekonomisk utslagning. Utifrån denna information, som vi hoppas få i slutet av månaden, kommer vi att överväga hur vi på bästa sätt ska kunna se till att alla EU-medborgare får tillgång till ett vanligt bankkonto. Slutligen, när konsumenter köper finansiella tjänster behöver de veta att de, om det uppstår problem, lätt kan få hjälp med tvistlösning. Även om det finns utomrättsliga tvistlösningsorgan i många EU-medlemsstater så är inte alla dessa medlemmar i det nätverk som kommissionen driver, nätverket för klagomål mot finansiella tjänster, vars syfte är att underlätta konsumenternas tillgång till tvistlösning i gränsöverskridande fall. Vi arbetar med detta i åtanke för att se till att alla befintliga utomrättsliga tvistlösningsorgan utgör en del av nätverket för klagomål mot finansiella tjänster. Vi överväger också mer allmänt hur vi ska kunna uppmuntra till skapande av alternativa system för tvistlösning där sådana inte redan finns. Dessa initiativ kommer inte att skapa förtroende och ge konsumenter inflytande över en natt, men de utgör ett komplement till de initiativ som vi tar på andra relaterade områden, som exempelvis information och rådgivning. Bernd Posselt: (DE) Jag förstår att herr Charlie McCreevy har ett snävt tidsschema, men det finns även andra som har brådskande åtaganden. Jag undrade bara om min fråga till Meglena Kuneva fortfarande kommer att höras eller inte, med andra ord, om jag kan gå till mitt gruppmöte nu eller om jag ska vänta här? Talmannen: Det är inte troligt att vi kommer att hinna med er fråga. Det är beklagligt att vi befinner oss i denna situation. Er fråga kommer med största sannolikhet att besvaras skriftligen. Marian Harkin: (EN) Herr kommissionsledamot! Jag vill fråga er lite mer om finansiell utbildning, som är det nya modeordet. Jag tror att ni håller med om att det föreligger en verklig obalans vad gäller makt mellan finansinstitut och konsumenter, inte minst för att konsumenterna för det första behöver tillgång till kredit, och för det andra, hur många människor kommer att läsa det dokument på 25 sidor som exempelvis medföljer deras försäkringsavtal och hänvisa till det varje år, oavsett deras utbildningsnivå i finansfrågor? Ni sa att den här frågan behöver hanteras på lokal och regional nivå, men håller ni inte med om att det behövs ett bättre samarbete mellan de viktigaste aktörerna, som t.ex. lagstiftarna inom den finansiella sektorn, regeringar, konsumentorganisationer och byråer för klagomål mot finansiella tjänster, så att dessa tillsammans kan belysa vissa av problemen och frågorna, och åtminstone fungera som ett system för tidig varning för konsumenten? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Vad vi har försökt göra på området för finansiell utbildning är att få upp detta på dagordningen och att göra alla medvetna om, i synnerhet i medlemsstaterna, att det förmodligen skulle vara en bättre investering än på många andra områden om en viss grundläggande kunskap lärdes ut på ett väldigt tidigt stadium inom ramen för skolans läroplan. För vare sig man blir ledande styrekonom inom en större institution eller om man får ett alldeles vanligt arbete i området där man bor så kommer man under livets gång definitivt att komma i kontakt med - i något skede kommer man att behöva hantera - någon stor finansiell transaktion, som t.ex. köp av bil, hus, tvättmaskin eller något sådant. Jag anser att det skulle vara mycket bättre om man lärde sig lite på ett tidigt stadium inom ramen för skolans läroplan, så att man hade en viss grundläggande kunskap. Det som Marian Harkin talade om ligger på en högre nivå vad gäller vilken sorts information som konsumenter bör få, för hon har rätt: Den mängd information som tillhandahålls konsumenterna och de 48 sidor av finstilt text som de ska läsa har enligt min uppfattning (och det har alltid varit min uppfattning) som enda syfte att tillfredsställa juristerna, så att de, om det blir en rättssak, kan kräva allt högre avgifter för att antingen tala om för en att man har vunnit eller att man har förlorat. Jag tror verkligen inte på detta. Vissa delar av just detta område ligger direkt inom mitt ansvarsområde. Jag minns ofta ett särskilt fall för omkring två år sedan när jag var i Skottland för att träffa några av lärarna i ekonomi, som talade om prospektdirektivet som avser företag för kollektiva investeringar i överlåtbara värdepapper (UCITS). De sa att 81 sidor i prospektdirektivet och 78 sidor i de förenklade prospekten hade att göra med en viss produkt. Meglena Kuneva kommer därför att göra några förbättringar i direktivet om konsumentkrediter, som jag tror behandlas i parlamentet för närvarande, när det gäller vilken sorts grundläggande information som konsumenter bör få. Det är Kuneva som hanterar just dessa aspekter. Men vad gäller hela området för finansiell utbildning har jag försökt höja agendan genom att få medlemsstaterna att införa en viss grundläggande finansiell utbildning som en del av kärnan i läroplanen från ett tidigt stadium. Jag tror att det skulle vara mycket bättre för alla parter att göra på det sättet än att ha ett oändligt antal sidor med finstilt text som ingen någonsin läser. Reinhard Rack: (DE) Herr kommissionsledamot! Jag är säker på att ni har rätt när ni uppmanar till att detta måste påbörjas på skolutbildningsnivå, så att konsumenter får bättre möjligheter a) att sätta sig in i sina rättigheter och b) att utöva dem. Problemet är dock att vi fortfarande har en generation, och mer än en generation, människor som tänker annorlunda, som har hört att finansiella tjänster och finansmarknaden befinner sig under sträng kontroll av regeringen, och som agerar i denna tro, i tron att de kan förlita sig på denna regerings övervakning. Faktum är att mycket har förändrats på sistone som ett resultat av marknadens avreglering. Finns det möjligtvis inte ett eller annat som fortfarande kan göras inom ramen för offentlig övervakning? Mairead McGuinness: (EN) Fru talman! Jag skulle vilja påstå att informationen inte bara tillfredsställer juristerna utan också kollrar bort konsumenterna. Det är därför den finns. Den liknar, som mycket annan information, instruktionerna för en tvättmaskin. Vi läser dem när maskinen går sönder, och då är det för sent. Jag skulle vilja föreslå att ni undersöker kreditföreningarnas roll i utbildningen av konsumenter, för jag tror att den särskilt är ett problem på Irland. Och jag skulle vilja påminna er, eftersom ni nämnde tvistlösning, om den fullständiga avsaknaden av tvistlösning för försäkringstagare hos bolaget Equitable Life. Jag är övertygad om att Diana Wallis står bakom mig i detta, och ni kanske kan återkomma till oss vid ett lugnare tillfälle med ett skriftligt svar om vad som har skett efter omröstningen om vårt betänkande och ert stöd för det. Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Den första frågan har att göra med den reglerade marknaden, och jag tror att frågeställaren drar sin slutsats från den senaste tidens - de senaste åtta månaderna ungefär - svårigheter på de finansmarknaderna, och rusar iväg till Marian Harkins fråga. Jag anser inte att det nödvändigtvis finns ett samband där, men i alla de undersökningar och arbeten som olika organ har utfört, däribland vi i kommissionen, kanske det skulle finnas en roll för finansiell utbildning. Jag anser att källan till de problem som skapade kaoset på det finansiella området utgörs av den oansvariga utlåningen i en viss del av världen. Det är källan till problemet, men det har hänt mycket sedan dess och det är smittoeffekten som sprider det till andra områden. Källan till problemet är dock, enligt min uppfattning, förmodligen kopplad till den oansvariga utlåningen från vissa institutioners sida. Vad gäller Mairead McGuinness' fråga: Utbildning hör till medlemsstaternas behörighetsområde, och jag skulle inte se någon svårighet i att en medlemsstat, inklusive den vi känner till bäst, till exempel tar upp ett förslag. Det kan tyckas vara en rimlig idé att driva det vidare på just den nivån. Vad gäller frågan om Equitable Life så stämmer det att jag stödde betänkandet. Vi väntar på ytterligare information. Såvitt jag vet är rapporten från den brittiska ombudsmannen fortfarande den enda riktiga källan till tvistlösning, och just denna rapport är ännu inte klar. Jag ska fråga tjänstemännen vid mina enheter om de har några mer aktuella nyheter om när det är troligt att denna brittiska rapport kommer att offentliggöras. Om jag minns rätt var förhoppningen vid den här tiden förra året att rapporten skulle offentliggöras i slutet av 2007, i november 2007 tror jag. Så blev det ju inte, men vi kanske kan få närmare information om vad som sker, men det kommer verkligen att bli nästa viktiga datum på detta område. Talmannen: Angående: Marknader för finansiella instrument Den 1 november 2007 trädde den nya europiska ramen för de finansiella instrumentens marknadsfunktion i kraft. Förfogar kommissionen över uppgifter om antalet europeiska företag och investeringsfonder som ämnar utnyttja den här nya regleringsramen? Finns det i så fall några uppgifter som avser Grekland? Kommissionsledamot Charlie McCreevy har förklarat att kapitalkostnaderna förväntas minska med tiden. På vilka uppgifter grundar han en sådan prognos? Kan han specificera prognosen med hänsyn till olika branscher och ange den procentuella kostnadsminskningen för var och en av dessa? Förfogar kommissionen över uppgifter om den gränsöverskridande handeln med aktier och investeringstjänster? Hur ser input-output-tabellerna ut för Greklands del? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Kommissionen har inte konsoliderade uppgifter om antalet europeiska investeringsföretag eller antalet investeringsföretag i Grekland. Däremot är medlemsstaterna skyldiga enligt direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID) att bevara uppgifter om alla investeringsföretag som är registrerade på deras territorium. Därför bör den grekiska kapitalmarknadsinspektionen kunna tillhandahålla uppgifter om grekiska företag. I och med MiFID har handelsmonopolen för börser avskaffats, investmentbolag har bättre möjlighet att tillhandahålla tjänster inom hela Europeiska ekonomiska samarbetsområdet med MiFID-passet, och konsumentskyddet har stärkts. Detta leder till en ökad konkurrens över gränserna och mellan handelsplatser, som i sin tur kommer att öka likviditeten och djupet på de finansiella marknaderna till fördel för både industrin och konsumenterna. Det faktum att vi förväntar oss att kapitalkostnaderna kommer att minska baseras på en grundlig undersökning genomförd av London Economics 2002. Undersökningen visade inverkan av integrationen av de ekonomiska marknaderna, där MiFID utgör hörnstenen, när det gäller inverkan på dåvarande EU-15. De huvudsakliga slutsatserna från undersökningen var att den ekonomiska integrationen skulle leda till en minskning av kostnaderna för eget kapital med i genomsnitt 50 procentenheter över alla medlemsstater, och en minskning av kostnaderna för marknadsskulden på 40 procentenheter för icke-finansiella emittenter. Enligt undersökningen beräknades de kombinerade effekterna av integrationen på den finansiella marknaden på EU:s ekonomi bli följande: en ökning av EU:s gemensamma real-BNP med 1,1 procent på lång sikt, en ökning med 6 procent av de totala affärsinvesteringarna, en ökning av den privata konsumtionen med 0,8 procent och en ökning med 0,5 procent av den totala sysselsättningen. Siffror som sammanställts informellt av Europeiska värdepapperstillsynskommittén under upptakten till genomförandet av MiFID tyder på att det bara var ett mycket begränsat antal företag som vid den tidpunkten använde sig av passet för investeringstjänster inom ramen för det dåvarande direktivet om investeringstjänster in i eller ut ur Grekland. Vi väntar oss en förändring på detta område i framtiden när de grekiska marknaderna öppnas till följd av MiFID och när grekiska företag börjar se fler möjligheter i andra medlemsstater. Federation of European Securities Exchanges för statistik över utländsk aktiehandel och över procentandelen aktier som ägs av investerare. Från december 2005 var 41 procent av de aktier som man handlade med på Atenbörsen i utländska investerares ägo. I november 2007 uppgick den utländska omsättningen av aktiehandeln på Atenbörsen till 970 miljoner euro. Georgios Papastamkos: (EL) Fru talman! Jag tackar kommissionsledamoten för hans svar, och jag vill dessutom fråga om kommissionen har uppgifter om antalet kreditgivare i Europeiska unionen, och särskilt hur många procent av EU:s BNP som dessa kreditgivare motsvarar? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag har inte den informationen tillgänglig. Jag är inte säker på att mina tjänsteenheter har det heller, men jag ska fråga. Om de har det ska vi absolut vidarebefordra den till ledamoten. Talmannen: Angående: Irländska länsplaner I juni förra året begärde kommissionen uppgifter från Irland med anledning av att vissa irländska länsplaner och bestämmelserna om beviljande av planeringstillstånd kunde uppfattas som restriktiva. Om jag har förstått rätt fick kommissionen, efter det att den irländska regeringen hade beviljats en månads förlängning, svar i slutet av september. Kan kommissionen tala om vad som händer nu, efter det att den irländska regeringen har inkommit med ett svar? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Kommissionen skickade en formell underrättelse till de irländska myndigheterna till följd av ett klagomål den 29 juni 2007. I skrivelsen krävde man information om restriktiva krav som fastställts i ett antal irländska länsplaner. Kommissionen tog upp frågor beträffande förenligheten av vissa krav om att utverka bygglov med två principer i fördraget, nämligen etableringsfriheten och den fria rörligheten för kapital. Sådana restriktioner skulle indirekt också kunna påverka den fria rörligheten för arbetstagare, men den frågan togs inte upp. Efter en överenskommen förskjutning på en månad i väntan på svar skickade de irländska myndigheterna svaret i slutet av september. Mina tjänsteenheter har granskat innehållet och planerar att kontakta de irländska myndigheterna för att hålla ett möte på teknisk nivå för att vidare förtydliga och diskutera de irländska myndigheternas ställning. Efter dessa diskussioner kommer kommissionen att kunna göra en bedömning om huruvida det finns skäl att driva detta överträdelseförfarande vidare. Colm Burke: (EN) Svaret från den irländska regeringen framfördes den 28 september 2007. Jag förstår att svaret inte har offentliggjorts. Detta är en mycket viktig fråga som påverkar 22 lokala myndigheter på Irland. Jag undrar bara om svaret skulle kunna offentliggöras i detta skede, när kommissionen har fått det och har haft tid på sig att överväga det? Kommissionsledamoten kan kanske ange huvuddragen för en tidsplan för när kommissionen kommer att fatta ett beslut i detta ärende. Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Vi brukar inte offentliggöra svaren, men å andra sidan hamnar dessa svar ofta på det offentliga området. Jag kan bekräfta att vi fick svaret den 28 september 2007, som ledamoten sa. Vi planerar, som jag sa i mitt svar, att ha ett möte med de irländska myndigheterna om denna fråga. Vi får se hur vi går vidare efter det. Jag bör också påpeka att Irland inte är den enda medlemsstat där det föreligger sådana här problem. Mina tjänsteenheter hoppas få träffa de irländska myndigheterna inom en mycket snar framtid, och därefter får vi överväga vad som sagts och vidta vidare åtgärder, om sådana krävs. Brian Crowley: (EN) Jag vill bara fråga kommissionsledamoten - i samband med subsidiaritetsprincipen, och framför allt frågan om planeringstillstånd - om detta är ett område som kommissionen bör vara involverad i, när förvaltningen av planering och rätten att bygga en fastighet skiljer sig från rätten att äga en fastighet och att utnyttja denna fastighet? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Det är en mycket bra fråga, herr Crowley, men när kommissionen mottar ett klagomål har vi skyldighet att agera och genomföra en undersökning. Klagomålet rör den fria rörlighet som jag har nämnt inom ramen för artiklarna 43 och 56 i fördraget, och det är detta det handlar om. Därför är vi skyldiga enligt lag att undersöka sådana frågor när de verkar strida mot grundsatser i fördragen. Det är vad vi måste göra i just detta fall. Som jag sa i svaret till er kollega, Colm Burke, finns det klagomål från andra medlemsstater där samma sorts restriktioner gäller, och dessa måste också undersökas. Talmannen: Angående: Sjukförsäkringsindustrin i Irland Kommer kommissionen att göra något uttalande om den irländska sjukförsäkringsindustrin, särskilt mot bakgrund av det motiverade yttrande som nyligen angavs, där man begär att Irland ska upphäva undantaget för privata sjukförsäkringar från vissa EU-bestämmelser? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Den 17 november skickade kommissionen ett motiverat yttrande i vilket Irland uppmanades att upphäva undantaget för den irländska frivilliga sjukförsäkringen från vissa EU-bestämmelser. Dessa bestämmelser, i synnerhet det första direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring från 1973, med senare ändringar, syftar till att harmonisera vissa krav på inledning och förvaltning av verksamhet inom annan direkt försäkring än livförsäkring, och gäller därför också privata sjukförsäkringar. I det första direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring gällde undantag från bestämmelserna för bland annat frivilliga sjukförsäkringar. Detta undantag är dock bara tillämpligt i den mån den undantagna institutionens kapacitet inte på något sätt förändras genom en förändring av dess stadgar eller av den aktuella nationella lagstiftningen. Vid utvidgning eller förändring av kapaciteten gäller följaktligen alla de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen för institutionen som annars gäller för annan direkt försäkring än livförsäkring. Enligt dessa bestämmelser är försäkringsbolagen till exempel skyldiga att ansöka om officiellt tillstånd innan de inleder verksamheten, att anta en viss rättslig form, och att fastställa adekvata skyddsföreskrifter som måste anpassas i lämplig utsträckning till bolagets tillgångar för att man ska kunna bevara en tillräcklig solvensmarginal. Ett av de främsta målen med dessa bestämmelser är att skydda de personers rättigheter som har undertecknat ett försäkringsavtal, och därmed se till att utövandet av friheten att tillhandahålla tjänster inte sker till nackdel för konsumentskyddet. Dessutom garanterar dessa bestämmelser lika villkor för olika försäkringsgivare. Med tanke på det inledande undantaget från det första direktivet, och så länge som kapaciteten fortsatte att vara oförändrad, behövde inte den irländska frivilliga sjukförsäkringen följa dessa bestämmelser. Kommissionen anser emellertid att den frivilliga sjukförsäkringens kapacitet verkligen har förändrats. Ett flertal ändringar av den aktuella irländska lagstiftningen 1996, 1998 och 2001 utökade den frivilliga sjukförsäkringens verksamhetsområde långt utöver vad det var då sjukförsäkringen först beviljades undantag. Därför är det ursprungliga undantaget för sjukförsäkringen från EU:s bestämmelser för försäkringsgivare inte längre tillämpligt. Kommissionen uttryckte denna åsikt i det motiverade yttrande som skickades till Irland den 14 november. Irland har uppmanats att inom två månader vidta de åtgärder som krävs för att den frivilliga sjukförsäkringen ska omfattas av de tillsyns- och aktsamhetsregler som ingår i gemenskapslagstiftningen och som den tidigare var undantagen från. Kommissionen anser att detta motiverade yttrande är ett avgörande steg mot att jämställa alla konkurrenter på den irländska marknaden för privat sjukförsäkring inom ramen för gemenskapsrätten om försäkringar. Detta är en fördel för både försäkringstagare och den rättvisa konkurrensen. Kommissionen kommer att övervaka den irländska regeringens åtgärder noggrant och kommer att inleda rättsliga förfaranden vid EG-domstolen om inte lämpliga åtgärder vidtas. Gay Mitchell: (EN) Fru talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för att han accepterade frågan. Jag skulle vilja fråga honom om han kan ange vilken tidsplan som gäller för mottagandet av ett svar från den irländska regeringen, särskilt i förhållande till den frivilliga sjukförsäkringen? Skulle han kunna svara på varför detta skulle få följder för likställandet? Den frivilliga sjukförsäkringen fortsätter att dominera 75 procent av marknaden på Irland, men sjukförsäkringsindustrin hävdar att man behöver en riskutjämning för att skyddas från att lämnas med alla de äldre kunderna, och följaktligen med högre ansvarsskyldighet. Kommer den fråga som kommissionsledamoten tog upp att få några följder för likställandet? Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Den 14 november 2007 skickades ett motiverat yttrande till Irland. Irland har två månader på sig att svara, vilket innebär den 14 januari, vilket var i går. Efter vad jag har förstått mottogs svaret i går kväll. Kommissionen håller på att granska detta svar. Jag måste också påpeka att det lades fram ett lagförslag inför det irländska parlamentet före valet i maj förra året, till följd av en korrespondens som vi haft med det irländska ministeriet för hälsovård och den korrespondens jag haft med den irländska hälsoministern under det senaste året. Detta föll bort när valet utlystes, vilket de irländska ledamöterna känner till. Vi har inte institutionell kontinuitet på Irland - vilket jag anser är bra - men det kom tillbaka på dagordningen när den nya regeringen bildades. Vi har redan meddelat de irländska myndigheterna att vissa ändringar av det offentliggjorda lagförslaget övervägs. Vi kommer alltså att granska det svar som vi mottog i går kväll (som jag ännu inte har sett, men som jag har hört har kommit), och vi kommer att se vilka ytterligare förändringar som har föreslagits i det. Utifrån detta kommer vi att gå vidare till nästa skede, eller hur det nu blir. Men Gay Mitchells andra fråga är mycket relevant. Han frågade om detta har någon betydelse för debatten om riskutjämning. Svaret är nej. Detta gäller de andra områden som jag är direkt ansvarig för och som är solvensrelaterade, som exempelvis direktivet om livförsäkring, och de frågor som tillhör det offentliga området. Gay Mitchell har rätt när han säger att den frivilliga sjukförsäkringen har omkring 75 procent av marknaden, och jag tror faktiskt att det nu rör sig om 76 procent av marknaden. Jag har förstått att sjukförsäkringsindustrin har en ännu större andel av marknaden än de haft tidigare. Den har fått en större andel och många fler anställda under de senaste 12-18 månaderna eller så än de hade tidigare. Det är ett faktum. Han är väl underrättad i frågan. Men svårigheten har att göra med direktivet om annan direkt försäkring än livförsäkring och inte med graden av riskutjämning. För fullständighetens skull ska emellertid vissa enskilda rättsliga åtgärder inledas vid domstolen i Luxemburg - vilket ni nog är medveten om, herr Mitchell - på initiativ av en av konkurrenterna på den irländska marknaden. Det kommer att ske vid EG-domstolen, och jag förmodar att ett beslut kommer att meddelas i denna fråga vid någon tidpunkt, kanske senare i år. Talmannen: Angående: Försäljning av flygbiljetter via nätet Kan kommissionen förklara varför man i stället för att offentliggöra listan över de hemsidor som visat sig strida mot gemenskapens lagstiftning om korrekt annonsering på hemsidor gått med på att dessa bolags namn inte tillkännages med åberopande av rätten till genmäle. Detta är till nackdel för konsumenten som helt ovetande använder en hemsida som han skulle ha undvikit om kommissionen i november offentliggjort namnen på dessa bolag. Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Kommissionen använder alla tillgängliga instrument för att se till att konsumenternas rättigheter upprätthålls effektivt över hela Europa. Ett nytt nätverk för konsumenttillsyn upprättades i slutet av 2006 i förordningen om konsumentskyddssamarbete. Det utgör en ram för en gemensam marknadsövervakning och gemensamma tillsynsprojekt, som exempelvis den översyn av webbplatser för försäljning av flygbiljetter som genomfördes i september 2007. Det var första gången något sådant utfördes. Kommissionen samordnade utförandet och angav resultaten av den första fasen av undersökningen i november 2007. I detta skede skulle utlämnandet av namnen på de webbplatser där man upptäckte vissa oegentligheter, som ledamoten framhöll, vara förhastat, och det skulle vara i strid med den rättsliga ramen i vissa medlemsstater. Jag förstår er otålighet, för vi skulle alla vilja få detta gjort, och på rätt sätt. Men rätten till genmäle, vilket innebär rätten att försvara sig, erkänns i alla medlemsstater. Det ligger inom de nationella myndigheternas och domstolarnas behörighet att tillämpa denna rätt, och vi väntar på resultatet av domstolarnas beslut i vissa länder. Därför kommer kommissionen att tillhandahålla resultatet av de undersökningar och framtvingade åtgärder som pågår i medlemsstaterna för närvarande när dessa förfaranden har avslutats. Jag har fört samtal med myndigheterna utifrån nätverket för tillsynsmyndigheter på konsumentområdet, och de har åtagit sig att gå vidare och att tillhandahålla dessa uppgifter, men domstolsförfarandena i åtminstone två länder gör att vi inte har fått någon helhetsbild och att vi inte kan tillkännage denna bild offentligt. Jim Higgins: (EN) Jag tror att vi alla applåderade Degutisbetänkandet i juli förra året då vi sa att det äntligen skulle råda öppenhet i fråga om avgifter, att alla skatter och avgifter som tas ut skulle stå öppet i alla annonser. Och därefter läste vi i The European Voice den 31 oktober: ”Webbplatser som säljer flygbiljetter riskerar att pekas ut av EU: Kommissionen hotar med att avslöja namnen på de hundratals webbplatser som påstås ha vilselett konsumenterna.” Jag förstår inte varför dessa stora kommersiella verksamheter inte namnges, varför de inte får stå vid skampålen. De fortsätter att strunta i regler och förordningar och antaganden. De fortsätter att vilseleda konsumenterna. I förra veckan publicerade till exempel Ryanair - vi måste ge dem erkännande för vad de har gjort - följande i alla irländska dagstidningar: ”Köp en flygresa och få en andra helt gratis. Du betalar inga avgifter, skatter eller omkostnader.” Så jag bokade flygresan och den kostade 153 euro. Och för den som skulle vara gratis såg det ut som följer: Kreditkortsavgift: 12 euro, skatter och avgifter: 39,96 euro, försäkring: 14 euro. Totalt pris: gratis flygresa för 67 euro. Hur mycket mer bevis behöver ni? Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Det var fall som detta som utgjorde den huvudsakliga anledningen att agera och vidta dessa verkställighetsåtgärder. Men jag vill upprepa att det i många medlemsstater inte går att offentliggöra namnen på flygbolagen förrän undersökningarna och verkställighetsåtgärderna är avslutade. Eftersom det rör sig om olika fall kan vissa ta längre tid att hantera än andra. För närvarande diskuterar kommissionen med medlemsstaterna om hur mycket tid som behövs för att avsluta dessa åtgärder, och kommissionen kommer att offentliggöra dessa namn - vi har redan gjort detta åtagande - så snart som det är rättsligt möjligt, annars kan kommissionen blir föremål för stämningar. Om medlemsstaterna kan ha avslutat fallen vid den tidpunkt som vi beräknade från början kan namnen offentliggöras under de kommande månaderna. Inledningsvis trodde jag att det skulle kunna göras i februari, men efter mer ingående diskussioner, med jämförande av de rättsliga systemen och av hur lång tid det skulle ta utifrån rättslig synvinkel, så tror jag att det kan bli en försening på en och en halv månad. Men jag tycker att ni har helt rätt, och jag skulle vilja använda ert fall som ännu en anledning till att agera. Sedan början av året har det förekommit otillbörliga affärsmetoder, och även om jag försöker undvika att gå in för mycket på enskilda fall så anser jag att detta också är ett bra exempel på brott mot lagstiftningen om otillbörliga affärsmetoder. Manolis Mavrommatis: (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Jag var bland de första, om inte den första, att ställa denna fråga innan novemberärendet kom upp och före kungörelsen. I ert svar sa ni att vi inom rimlig tid, omkring två månader, skulle få tillgång till namnen eller resultatet av er undersökning. Efteråt, i en intervju, såg jag att ni sa fyra månader. Och när namnet Ryan tillkännagavs, eller snarare stod att läsa i tidningarna - som vår kollega Jim Higgins så riktigt påpekade - som ett av företagen, och det enligt er undersökning finns 433 flyglinjer och resebyråer som har denna typ av lågprisbiljett, sa Ryan slutligen att de inte var de enda. Vissa andra stora, välkända företag använde sina namn, vilka jag inte skulle vilja nämna i parlamentet, och ni blundade inför denna fråga. Jag tycker därför att det är tillrådligt att ni överlämnar dessa namn till oss snart, så att den allmänna opinionen och konkurrensen mellan företag, små eller stora, får möjlighet att lugna ner sig. Meglena Kuneva: ledamot av kommissionen. - (EN) Jag förnekar inte att jag har inspirerats av parlamentet och dess ledamöter vid många tillfällen, så det gläder mig att det den här gången handlar om den särskilda undersökningen av flygbiljetter. Vi valde faktiskt medvetet flygbiljetter för vår första översyn. Jag vill inte låta defensiv. Jag gör bara vad som krävs enligt lag. Jag agerar enligt rekommendationerna från kommissionens rättstjänst och kan inte gå längre innan rättsprocesserna är över i vissa medlemsstater. Om en process tar fyra månader i en medlemsstat så kan jag inte göra något. Att agera innan processen är avslutad skulle vara ett brott mot den nationella lagstiftningen, vilket skulle äventyra kommissionens rykte. Det är anledningen till att jag avvaktar tills dessa processer har avslutats innan jag offentliggör namnen. Talmannen: De frågor som på grund av tidsbrist inte hade besvarats skulle erhålla skriftliga svar (se bilagan). Talmannen: Jag vill tacka kommissionsledamot Kuneva för att hon stannade kvar. Frågestunden är härmed avslutad. Brian Crowley: (EN) Fru talman! Jag ber er och tolkarna om ursäkt för att jag uppehåller er ytterligare. Jag vill bara föra min invändning till protokollet mot att frågestunden återigen har trasslats till. De av oss som använder den som ett politiskt verktyg för att försöka få svar från institutionerna saknar ord för att beskriva hur dåligt vi behandlas som parlamentsledamöter. Jag kommer att ta upp detta vid talmanskonferensen, men jag hoppas att också presidiet kommer att göra det och försöka se till att det dagliga arbetet i kammaren inte stävjas varenda gång vi har frågestund. Talmannen: Tack så mycket, herr Crowley. Ni är säkert medveten om att det har varit en svår dag i dag, av någon anledning. Vi har haft nästan en och en halv timmes frågestund, och vi har gjort vårt bästa för att tillgodose allas önskemål. Som ni vet hoppas vi också kunna förbättra saker och ting med arbetsgruppen om reformen av parlamentet, men tack för era kommentarer, och jag vill också tacka våra tolkar. (Sammanträdet avbröts kl. 19.45 och återupptogs kl. 21.00.)

sv

Migrationsströmmar och asyl och deras inverkan på Schengen (debatt) Talmannen: Nästa ärende är uttalanden av rådet och kommissionen om migrationsströmmar och asyl och deras inverkan på Schengen. Enikő Győri: rådets ordförande. - (EN) Herr talman! Utvecklingen i södra grannskapsområdet och de migrationsströmmar detta gett upphov till innebär en allvarlig utmaning för EU. Denna utveckling har betonat vikten av att titta på hela frågan om hur vi hanterar migrations- och flyktingströmmar. Därför uppmanade Europeiska rådet i mars rådet och kommissionen att före juni månad överlämna en plan till Europeiska rådet om utvecklingen av kapacitet för att hantera migrations- och flyktingströmmar som en reaktion på situationen. De slutsatser som antogs av rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 11 och 12 april 2011 och det meddelande som skickades ut av kommissionen i förra veckan är viktiga steg i denna riktning. Ordförandeskapet har kallat till ett extramöte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 12 maj för att diskutera frågan om hur migrations- och flyktingströmmarna ska hanteras. De här diskussionerna hjälper till att förbereda för Europeiska rådets möte den 21 juni, då samma frågor kommer att tas upp. Vi kan självfallet inte bara stå och se på vad som händer på andra sidan Medelhavet. EU och medlemsstaterna är redo att hjälpa både dem som är på flykt på grund av den senaste tidens utveckling i Nordafrika och de medlemsstater som är mest berörda direkt. Under de senaste månaderna har EU och medlemsstaterna gjort cirka 96 miljoner euro i akut humanitärt bistånd tillgängliga och vi har åtagit oss att fortsatt erbjuda ytterligare stöd när och om situationen så kräver. Rådet har också bjudit in alla medlemsstater att fortsätta stödja UNHCR, International Organisation for Migration, Röda korset och alla relevanta aktörer, vars insatser är avgörande för att hjälpa dem som är på flykt på grund av det utdragna våldet i Libyen. De medlemsstater som är mer direkt berörda av den här utvecklingen får bidrag i form av finansiering, utrustning och tekniska specialkunskaper. Kommissionen meddelade t.ex. tidigare att cirka 25 miljoner euro från nödfonder skulle kunna göras tillgängliga för medlemsstater som Italien och Malta. Dessutom är det nyskapade Europeiska stödkontoret för asylfrågor redo att hjälpa till, även om det fortfarande befinner sig i ett tidigt skede och inte har en fullständig verksamhet. Vissa medlemsstater, däribland Ungern, har redan sagt att de är redo att omplacera flyktingar från Malta för att minska trycket på myndigheterna där. Vid sidan av de specifika åtgärder som är avsedda att lösa denna situation har kommissionen som mål att vidareutveckla det gemensamma europeiska asylsystemet. Arbete pågår i rådet och parlamentet och vissa framsteg har redan gjorts, trots de tekniska svårigheterna och det här ämnets politiskt känsliga natur. Rent generellt fordrar hanteringen av migrationsströmmarna inom EU och i de enskilda medlemsstaterna en effektiv förvaltning av gränserna. När det gäller förvaltningen av de yttre gränserna har Frontex en viktig roll att spela på flera olika sätt, bland annat i samband med övervakningen av EU:s yttre gränser och att erbjuda operativt stöd. Mot bakgrund av den senaste tidens utveckling i Nordafrika lanserades den gemensamma operationen Hermes den 20 februari 2011 efter en begäran från den italienska regeringen. Den är inriktad på att förebygga och upptäcka olagliga gränsövergångar till Lampedusa, Sicilien, Sardinien och det italienska fastlandet. Frontex bistår också de italienska myndigheterna med gränskontrollverksamhet bakom linjerna genom utfrågningar och undersökningar av migranterna. Rådet välkomnar också kommissionens beslut att mobilisera extramedel som Frontex behöver för att fortsätta sin planerade gemensamma verksamhet. Vi har uppmanat medlemsstaterna att tillhandahålla ytterligare mänskliga och tekniska resurser som behövs för att stödja myndighetens verksamhet, inklusive Hermes. Som ni vet finns det nya förslaget om Frontex här i parlamentet och vi har förhandlat om det. Jag räknar med att få stöd i parlamentet för att kunna slutföra detta lagförslag och se till att förhandlingarna blir framgångsrika. Mot bakgrund av den senaste tidens migrationstryck från Nordafrika prioriterar rådet att stärka Frontex. Jag vill tacka Simon Busuttil och de skuggföredragande för deras goda samarbete och jag hoppas, som jag just betonat, att en överenskommelse vid första behandlingen kan uppnås i juni 2011, vilket Europeiska rådet uppmanade till i mars. Utvecklingen i södra Medelhavsområdet, framför allt vad gäller de tunisiska migranter som anländer till Lampedusa, har gett upphov till frågor om kontrollerna vid de inre gränserna. Detta berör i sin tur frågan om fri rörlighet inom EU. Rådet instämmer helt i ståndpunkten som nästan alla här delar att medborgarnas fria rörlighet inom Schengenområdet är en betydande framgång. De medlemsstater som har bett om en revision av Schengensystemet har också betonat att de föreslog detta i syfte att bevara våra medborgares fria rörlighet, vilket är en av EU:s hörnpelare. Att förbättra säkerheten och förvaltningen av Schengenområdet under en period då trycket ökar är ett medel som krävs för detta ändamål. Så mycket sagt måste rådet mot bakgrund av det ökade trycket på vissa yttre gränser och uppmaningarna från medlemsstaterna om att stärka Schengensystemet titta närmare på hur vi fortsatt kan garantera principen om fri rörlighet och samtidigt medborgarnas behov av att upprätthålla en hög grad av inre säkerhet. Vid rådets möte den 12 maj 2011 planerar ordförandeskapet att inleda diskussioner om de olika idéerna kring Schengenregelverket som kommissionen presenterade i sitt meddelande om migration av den 4 maj. Rådet ser fram emot att framför allt undersöka kommissionens förslag till en mekanism som rör det samordnade och tillfälliga återinförandet av kontroller som en sista utväg, baserat på objektiva kriterier och med respekt för gemenskapsmetoden. Rådet kommer också att ha en chans att diskutera hur man kommer att fortsätta arbeta med revisionen av utvärderingsmekanismen i Schengen för att garantera ett effektivare och mer enhetligt genomförande av regelverket. Självfallet är vår omedelbara prioritet att hantera effekterna av de dramatiska händelserna i södra Medelhavsområdet, men vi måste också ta med oss lärdomar inför framtiden. Kort sagt måste vi införa en strategi på längre sikt. En del av de frågor jag har beskrivit kommer att bidra till att utarbeta en sådan strategi, men jag ser fram emot diskussioner som kan leda till en övergripande strategi för migration, som fullt ut stämmer överens med vår globala strategi för migration. I enlighet med detta har premiärminister Orbán nyligen sagt att vi tydligt borde skilja på ekonomiska migranter och politiska flyktingar. EU måste välkomna de senare om vi ska leva upp till våra ideal. EU måste hjälpa länderna i Nordafrika att skapa drägliga levnadsvillkor där, genom åtgärder som påminner om en Marshallplan, och ta itu med migrationens grundorsaker. Det kommer inte bara att kräva en överenskommelse mellan oss, utan också samråd med våra grannar och framför allt i partnerskap med länderna i Nordafrika. Hänsyn måste tas till ett stort antal faktorer som internationellt skydd, migration, rörlighet och säkerhet. Sammanfattningsvis kommer våra granar i söder att få hjälp genom alla tillgängliga medel under övergången till att bli öppna, demokratiska och välmående samhällen. Detta är det bästa möjliga sättet att hantera de pådrivande faktorer som för olagliga migranter till våra kuster. José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. - (EN) Herr talman! I dag är vi här för att debattera migration och EU-medborgarnas rörlighet över gränserna, men låt mig börja med att påminna oss alla om att det i går var 61-årsdagen av Schumandeklarationen, som lade grunden för EU, och som från den dagen inledde en process där EU:s medborgare har varit beredda att gå samman och lägga skillnader åt sidan för att bygga upp en europeisk kontinent utan gränser, där våra medborgare kan röra sig fritt mellan länderna. För regioner som den vi nu befinner oss i, här i Strasbourg och i Alsace generellt, innebär det inte längre att om man lever nära en gräns att man är begränsad av den och fördelarna sträcker sig långt utanför dessa gränsområden. För den stora majoriteten av EU:s medborgare är rätten att röra sig fritt själva förkroppsligandet av det europeiska projektet och ett av de mest påtagliga resultaten av EU. Jag är glad över att kunna konstatera att de flesta européer utnyttjar denna rättighet fullt ut - människor gör cirka 1,25 miljarder resor som turister inom EU-länderna varje år. Det skulle ha varit helt omöjligt utan EU. Jag minns fortfarande hur vi var tvungna att ta oss förbi många svårigheter för att resa från mitt land, Portugal, till Spanien. Det är därför ett fantastiskt tecken på civilisationens framsteg att länder kan sänka hindren vid sina gränser och låta medborgarna röra sig fritt. Också när det gäller ekonomin är den fria rörligheten central för den inre marknadens framgång och EU:s fortsatta insatser för att stärka tillväxten och jobben. Enkelt uttryckt är den fria rörligheten för EU vad grunden är för ett hus. Om man tar bort den undergrävs hela strukturen. I förra veckan presenterade kommissionen ett meddelande om en mer strukturerad strategi för migration, som bland annat hänvisade till ett förslag om en förstärkt förvaltning för Schengensystemet. Andra förslag kommer att följa under de kommande veckorna och jag vill passa på att berömma kommissionsledamot Malmström, som med stor intelligens och känslighet gör sitt bästa för att hitta rätt strategi för denna komplexa fråga. Låt mig betona förvaltningen av Schengen, eftersom jag anser att det är den viktigaste frågan här i parlamentet. Självfallet finns det många andra förslag, t.ex. om att förstärka Frontex och om ett gemensamt europeiskt asylsystem, men jag hoppas att vi kommer att få andra tillfällen att diskutera de frågorna mer ingående. Förra året presenterade kommissionen förslag för att bevara och förstärka utvärderingsmekanismen i Schengen som ett centralt inslag i regelverket för vårt gemensamma projekt. Jag vill betona att förra året - dvs. långt före den senaste tidens utveckling - hade kommissionen redan konstaterat vissa problem i förvaltningen av Schengen. Vi kommer nu att uppdatera och komplettera de här förslagen och vi kommer att göra allt vi kan för att snabbt uppnå resultat. Den rådande migrationssituationen i Medelhavsområdet och det tryck detta lett till har lyft fram en del svagheter och icke-samordnade reaktioner från medlemsstaterna i förvaltningen av Schengen. I kölvattnet av dessa extraordinära omständigheter måste vi omgående förstärka förvaltningen av Schengen och de yttre gränserna. Vi behöver bättre samordning mellan kommissionen och medlemsstaterna och framför allt mellan medlemsstaterna själva. Den senaste tidens händelser har inneburit att frågorna blivit mer brådskande, men kommissionen använder det här tillfället för att genom meddelandet ta upp de bakomliggande orättvisor och olösta frågor som har gett utrymme för vissa medlemsstater att agera unilateralt och inte nödvändigtvis med ett EU-perspektiv. Det är dags att kväva denna tendens i sin linda: att stoppa den redan från början. Kommissionen har redan vidtagit kortsiktiga åtgärder för att hantera situationen i Medelhavsområdet. Dessutom manar det paket vi lade fram i förra veckan till rationell reflektion, till att ta hänsyn till kortsiktiga behov av att förstärka de yttre gränserna och att ha en bredare strategi på asyl- och migrationsområdet. De här frågorna måste också betraktas mot bakgrund av vår grannskapspolitik, handeln med Nordafrika och stödet för demokratisering samt EU:s arbetskraftsbrist på lång sikt och insatser för att stärka den europeiska konkurrenskraften. Detta är inte någon reflexreaktion. Detta är inte något improviserat. Detta är och måste vara ett brett urval av åtgärder som bygger på en stark och framgångsrik EU-politik och som fastställer vad som ligger i EU:s och dess medborgares bästa intresse nu och i framtiden. Samtidigt är syftet att hjälpa de medlemsstater som försöker hantera en orättvis andel av migrationsbördan. När tusentals människor anländer till ett lands kuster beror det inte på att de drömmer om att bo på Malta eller Lampedusa, utan på att de söker en bättre tillvaro i Europa. Länder som är mer direkt exponerade för massiva migrantströmmar kan inte förväntas hantera dem på egen hand. Reglerna om medborgarnas fria rörlighet gynnar alla länder inom EU. Det är alla länders skyldighet att stödja de länder som regelbundet utsätts för särskilt tryck. Det innebär att bördan måste fördelas rättvist. Det innebär också att alla medlemsstater måste ta sina skyldigheter på allvar. När vi tittar på bördefördelningen måste hänsyn tas till allt tryck och alla insatser och detta är EU:s själva anda: att hantera krisen genom solidaritet och ansvarstagande. Solidaritet och ansvarstagande är nyckelorden i vår lösning. Immigration är en europeisk utmaning. Immigration kräver en europeisk lösning. Därför syftar kommissionens förslag till att ta EU:s förvaltning av Schengensystemet ett steg vidare och visa att det kan finnas solidaritet mellan medlemsstaterna. Detta handlar om gemensam förvaltning, inte om unilaterala åtgärder. Jag betonar än en gång att detta är en del av en övergripande strategi. Att stärka Frontex och att övergå till ett gemensamt europeiskt asylsystem är också aspekter av en sådan strategi. Låt mig förtydliga en punkt så att den är kristallklar: detta handlar inte om att hitta sätt för medlemsstaterna att återinföra gränskontroller. Jag är övertygad om att om man gjorde det skulle det inte bara på ett katastrofalt sätt undergräva det som EU har byggt upp under de senaste 61 åren, utan också sabotera livskraften hos våra insatser för att bygga upp ett välmående och integrerat EU för framtiden. Dessutom har medlemsstaterna redan rätten att använda sig av det här alternativet unilateralt inom ramen för det befintliga Schengensystemet. Denna rätt har tidigare använts för att hjälpa medlemsstater att hantera specifika, kortsiktiga extraordinära omständigheter, t.ex. efter terroristattacker eller med anledning av narkotikatransporter. De här undantagen ska förbli undantag, då jag inte tillräckligt starkt kan betona att det inte är någon önskvärd utveckling för EU att återinföra gränskontroller, varken under de rådande förhållandena eller i relation till de framtida utmaningar som vi förr eller senare kommer att ställas inför. De ska vara en absolut sista utväg. Dessutom vet vi alla att inre kontroller ibland kan vara till nytta, men de är inte en del av en konstruktiv strategi för europeisk integration och inte heller utgör de en kostnadseffektiv långsiktig lösning för att övervaka rörligheten och hantera migrationstrycket. Så har inte alltid varit fallet. Det finns ingen medlemsstat som har ett bättre läge när de ställs inför en omfattande migrantström om de försöker hantera den på egen hand. Endast om medlemsstaterna tar itu med situationen tillsammans kan man hitta en bestående lösning. De förslag vi lade fram för ett år sedan för att stärka Schengen, genom en utvärderingsmekanism och en ökad samordning av gränsövervakningen, kommer att bidra till en känsla av ett regelverk för hela unionen och en gemensam förvaltning inom systemet. De kommer att säkerställa att länderna i framtiden inte kommer att känna sig pressade att fatta beslut på egen hand som påverkar alla länder som deltar i Schengensamarbetet. Jag vill betona att detta inte är en ny policy som undergräver unionen. Det är en chans att stärka den - ett steg framåt mot gemensam europeisk förvaltning, inte ett steg tillbaka. Syftet är att stärka Schengenregelverket, inte att avvika från Schengenregelverket. Vi kan inte vara blinda för att den senaste tidens händelser har visat på ett problem inom förvaltningen av Schengensamarbetet, som vi måste lösa. Om vi inte stärker de befintliga mekanismerna kommer medlemsstaterna att fortsätta agera på egen hand. De kommer de facto att stimuleras att agera på egen hand. Vi kommer att ge populisterna, extremisterna och i vissa fall de främlingsfientliga argument - människor som vill ifrågasätta gemenskapens fantastiska regelverk på det här området. Därför tror vi att det bästa sättet att undvika att riskera Schengen är just att stärka förvaltningsreglerna för Schengensamarbetet och förtydliga vissa aspekter. Jag vill understryka att detta inte handlar om att ge efter för tryck från någon del av Europa. Genom att stärka vår kapacitet att hantera krissituationer kommer det att införa ett mer robust förvaltningssystem som kommer att utrusta beslutsfattarna med bättre verktyg för att stå emot populistiskt eller extremistiskt tryck i framtiden. Det är inte ett förslag som bara syftar till att hantera kortsiktiga händelser, utan det kan bara finnas verkligt förtroende för långsiktiga lösningar om vi visar att vi effektivt kan lösa också de kortsiktiga problemen. Det handlar inte om att vrida tillbaka tiden: det handlar om att få ordning på förvaltningen i dag inför de utmaningar som EU med all sannolikhet kommer att stå inför i morgon. Det handlar inte om att överge medborgarnas rätt till fri rörlighet. Det handlar om att värdesätta deras integritet genom att förstärka regelverket. Jag är övertygad om att parlamentet kommer att stödja vår strategi och våra insatser. Vi är förenade i vår beslutsamhet att upprätthålla de principer som är grunden för EU, mot alla populistiska frestelser. Vi vet att det i vissa kretsar i dag är fashionabelt att vara extremist eller populist eller att ibland vifta med främlingsfientlighetens fana. Men det ska vi inte göra. Vi kommer att motstå alla former av tryck, men för att lyckas med detta måste vi ge medborgarna en tilltro till att vi håller fast vid två saker: för det första att korrigera bristerna i det befintliga systemet så att effektiv hjälp kan ges i pressade situationer och krissituationer och för det andra att mot denna bakgrund garantera fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna och de humanitära principer som EU bygger på. Människor är redo att visa sin solidaritet, internt och externt, om de är säkra på att deras oro för säkerheten kan lösas på ett beslutsamt och brett sätt. Jag räknar med att få parlamentets stöd när det gäller att uppmana medlemsstaterna att snabbt fatta nödvändiga beslut. Vi har presenterat våra förslag. Nu finns ingen tid att vänta: det är dags att agera, så att ett öppet EU kan klara denna utmaning, förenat och starkare. Manfred Weber: för PPE-gruppen. - (DE) Herr talman, rådets tjänstgörande ordförande, kommissionens ordförande! Som redan har betonats är Schengen en av de största framgångarna i vårt gemensamma europeiska projekt. Medborgarna märker det i vardagen när de reser i Europa. Det är förverkligandet av drömmen om Europa - ett Europa utan gränskontroller. Det måste därför först tydliggöras i den här debatten - framför allt mot bakgrund av den debatt som förts under de senaste veckorna - att vi här i parlamentet gemensamt kommer att se till att denna princip och idén bakom den inte får spåra ur på grund av något initiativ eller någon debatt. Vi kommer att försvara den här principen i parlamentet. Under de senaste veckorna har det förts diskussioner kring de drygt 25 000 flyktingar från Tunisien som har anlänt till det italienska territoriet Lampedusa. Ändå har ett land som Sverige under många år tagit emot mer än 25 000 personer per år. Det har funnits stater som har tagit emot ett mycket större antal personer i förhållande till den egna befolkningen än vad som nu är aktuellt vid Europas södra gräns, ändå har ingen tidigare kommit på tanken att ifrågasätta Schengen på grund av belastningen. Jag vill därför i det här skedet tydligt betona att det är synd att vi på allvar måste föra en debatt i Europa - av alla ställen - om Schengens status på grund av denna utmaning som vi måste ta oss an tillsammans. För det andra vill jag tydliggöra att vi ägnar oss åt solidaritet. När det gäller länder som Malta - ett litet land som påverkas kraftfullt och som inte har något inland - visar vi i dag solidaritet. Utöver denna solidaritet vill jag dock betona att den andra grundprincipen är det ansvar som länderna själva har. Jag måste därför även be kommissionen att titta närmare på detta. Om domstolar inom EU nu fastslår att Dublin II-förordningen ska vara ineffektiv - med andra ord att flyktingarna inte ska deporteras till ankomstlandet - då måste vi fråga kommissionen hur engagerad den kommer att vara när det gäller att agera mot de stater som uppenbarligen inte inför den befintliga lagstiftningen för närvarande. Vi talar här om minimistandarder inom EU. Jag uppmanar därför kommissionen att vidta åtgärder här också. När det gäller förberedelserna för rådet har jag bara tre punkter jag vill ta upp. Den första punkten är att när det gäller migration måste vi självfallet förväntas oss mer migration på lång sikt på grund av den demografiska förändringen, men här inom EU har vi för närvarande 24 miljoner människor som saknar arbete och i Spanien är ungdomsarbetslösheten 30 procent. Vi ska därför gå försiktigt fram - mycket försiktigt - när det gäller migrationsfrågan. Min andra punkt handlar om att stärka Frontex, vilket redan har nämnts. Min tredje punkt är att jag vill be oss alla att se till att de stater som var på väg att gå med i Schengen, nämligen Bulgarien och Rumänien, inte hamnar på efterkälken på grund av den aktuella debatten. De har gjort jobbet, de har gjort insatser. Vi ber inte att villkoren för att gå med ska sänkas, men om de uppfyller villkoren är det inte mer än rätt att Bulgarien och Rumänien också har rätt att bli medlemmar i Schengenområdet. Martin Schulz: för S&D-gruppen. - (DE) Herr talman! Jag delar inte uppfattningen att kommissionens meddelande är bra. Jag är ledsen, men det anser jag inte att det är. Jag anser att det är överdrivet och inne på fel spår. Det handlar inte om en kris inom EU. När 400 000 personer reser från Libyen till Tunisien är det en kris för Tunisien. När 20 000 personer tar sig över Medelhavet till Europa är det inte en kris för Europa. (Applåder) Om bördan vore rimligt fördelad över hela EU skulle det inte finnas något problem alls. Manfred Weber nämnde siffrorna. Ingen har hetsat upp sig över siffror i den storleksordningen. Jag anser därför inte att det ni har presenterat är bra, kommissionsledamot Malmström, eftersom ni misslyckats med att hänvisa till artikel 78.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag vet inte om ni känner till den. I artikel 78.3 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt anges att om en eller flera medlemsstater ställs inför en plötslig tillströmning av medborgare från tredjeländer kan kommissionen föreslå rådet att besluta om provisoriska åtgärder till förmån för den eller de medlemsstater som berörs - för övrigt efter att ha rådgjort med Europaparlamentet. Det är vad som anges i artikel 78.3 i det gällande fördraget. För övrigt infördes tillfälliga gränskontroller inom ramen för Schengensamarbetet i samband med fotbolls-VM 2006 som ett försvar mot huliganismen. Det finns överhuvudtaget inget behov av att stödja ett populistiskt initiativ från två regeringschefer - som är inträngda i ett hörn i sina egna länder och letar efter en flyktväg i form av populistiska metoder - genom att lägga fram ett sådant meddelande. (Applåder) Vad hände då? Italiens inrikesminister, som företräder Lega Nord, säger: Alla tunisier talar franska, det är bra - det innebär att vi kan ge dem uppehållstillstånd inom Schengen och så kan de alla åka till Frankrike. Den franske presidenten frågar då självfallet om de har en skruv lös. Alla tunisier som kommer till Italien vill nu åka till Frankrike? Ni vill skyffla över dem på oss? I så fall kommer vi att stänga gränsen. Då gör premiärminister Berlusconi och den franske presidenten gemensam sak och säger att vi nu behöver gränskontroller igen på grund av den situation vi själva har medverkat till. Vad gör kommissionen då? Man lägger fram ett meddelande, i stället för att säga: ”Det här är absolut fel väg att ta. Ni kan inte beröva EU:s medborgare en av deras grundläggande rättigheter på det här sättet.” Det är vad jag hade förväntat mig av er. (Applåder) Vi håller på att förlora EU-andan. Hur kan det komma sig att inom EU - där en av våra största framgångar när det gäller de grundläggande friheterna är våra medborgares fria rörlighet - kan två regeringschefer plötsligt helt godtyckligt göra en av våra största framgångar ineffektiv - det var en utmärkt formulering ni använde i ert tal - på grund av ett marginellt problem som lätt kan hanteras? Hur är detta möjligt? Allt som behövs för att de här personerna ska vinna är att vi inte kämpar emot tillräckligt. Jag hade därför uppskattat om ni hade kämpat emot. (Talmannen avbryter talaren.) Jag vill bara säga en sak till er: Jag bor vid en gräns, i mitt fall den tysk-holländsk-belgiska gränsen mellan Aachen, Maastricht och Lüttich. Kan ni förklara för mig, kommissionsledamot Malmström, hur migrationsproblemet i Medelhavsområdet ska hanteras genom att jag måste visa mitt pass nästa gång jag reser från Aachen till Maastricht. Om ni kan förklara det för mig skulle jag vara tacksam. Guy Verhofstadt: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Låt oss vara mycket öppna och uppriktiga när det gäller det här: det vi har sett under de senaste veckorna i den här frågan har varit skamligt - Italien som utfärdar tillfälliga uppehållstillstånd till flyktingar från Tunisien, sedan Frankrike som reagerar genom att på nytt införa inre gränskontroller, som om EU plötsligt hade upphört att existera. Låt oss vara mycket öppna och kalla detta vid dess rätta namn: det var ett pingpong-spel mellan två regeringar och av Berlusconi och Sarkozy, över ryggen på flyktingar som faktiskt befinner sig i en svår situation. Det är detta som har hänt och min uppfattning är att det har varit katastrofalt inte bara för Schengen, utan också för EU och bilden av EU, eftersom återinförandet av inre gränskontroller strider mot det som är hela grunden för unionen och mot grundprinciperna i fördraget. Denna poäng har upprepats flera gånger här och också av José Manuel Barroso. Dessutom saknade det som hände proportioner. Jag vill inte gå så långt som Martin Schulz och kalla detta ett marginellt problem - 27 000 tunisier utgör inte ett marginellt problem - men han har rätt när han säger att i jämförelse med t.ex. de 350 000 personer som flydde från Kosovo under kriget där talar vi självfallet inte om någon migrationstsunami. Nu kommer vi till problemet: meddelandet från kommissionen. Jag anser att det inte är särskilt tydligt. I meddelandet uppges att som en sista utväg i mycket kritiska situationer kan en mekanism behöva införas - och som jag uppfattar det handlar det om en ny mekanism - som möjliggör ett samordnat och tillfälligt återinförande av gränskontroller. Detta är problemet med hela meddelandet, eftersom detta innebär att kommissionen föreslår ytterligare en möjlighet att återinföra gränskontroller, som inte finns i det befintliga Schengenregelverket. Jag kan säga att vår grupp kommer att bekämpa ett sådant förslag med alla tillgängliga medel och jag hoppas att hela parlamentet kommer att göra detsamma. Om däremot den aktuella meningen innebär att kommissionen vill begränsa den nuvarande bestämmelsen då har detta redan förutsetts: nationell säkerhet och allmän ordning är de två punkter som omfattas av det befintliga Schengenregelverket. Om det avsedda syftet är att kommissionen vill begränsa den nuvarande bestämmelsen som tillåter att medlemsstaterna återinför gränskontroller då kommer ni att få vår grupps helhjärtade stöd. Det jag begär av Cecilia Malmström och José Manuel Barroso är en omformulering av meddelandet och framför allt av den mening som anger att en ny mekanism ska införas för återinförande av gränskontroller. Allt de behöver göra är att säga att de kommer att förstärka den befintliga bestämmelsen i Schengenregelverket. Timothy Kirkhope: för ECR-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag och min grupp välkomnar den här möjligheten att debattera de frågor och problem som Europa står inför när det gäller migration och Schengensystemet. Debatten borde ha förts för länge sedan. Nu är det dags att lyfta fram inte bara den fria rörligheten, utan också att skydda medlemsstaternas gränser och själva EU bättre. I stället för att kräva mer lagstiftning inom området immigration och migration borde vi se till att den lagstiftning vi redan har fungerar bättre för alla EU:s medborgare. Den oro som medlemsstaterna har i dag är inte reaktionär, utan i stället en oundviklig följd av att förhållandena i Europa och runt om i världen ständigt har förändrats under de senaste 20 åren. Det råder ingen tvekan om att Schengen på många sätt har varit en framgång, men Europa står inför utmaningar som helt enkelt inte fanns i samma omfattning som i dag när systemet skapades. En omfattande arbetslöshet, migration från Nordafrika, terrorism, organiserad brottslighet och människohandel har gett oss problem som är betydligt mer komplexa än dem man utgick ifrån i strategierna för EU-medborgarnas fria rörlighet. Det är inte orimligt att säga att det nuvarande systemet nu visar sig ha brister och vara illa lämpat för de nya omständigheter vi befinner oss i. Vi måste skapa ett effektivt verktyg som motsvarar de moderna behov som EU:s medlemsstater har och kunna förbättra situationen för alla. Detta måste kompletteras av att med förnyad styrka se till att andra myndigheter inom EU, som Frontex, finns på plats för att hjälpa staterna att säkra sina egna yttre gränser och för att se till att problemen inte förvärras av att de nya länder som går med i EU och därmed Schengenområdet är både illa förberedda på att möta utmaningarna och att även axla den börda som följer med de uppenbara fördelarna. Detta är ett problem som bäst kan lösas genom kommunikation och samarbete, men EU:s immigrations- och Schengenpolitik fordrar omedelbar granskning, reflektion och därefter en förnuftig reformering. Daniel Cohn-Bendit: Herr talman, kommissionsledamöter, mina damer och herrar! Det är en sak jag inte förstår. Vi får veta att 25 000 tunisier anländer till Europa och att människor talar om bristande säkerhet. Vad då för bristande säkerhet? Låt oss inte glömma de extraordinära händelser som har ägt rum i Tunisien och Egypten och att ett krig pågår i Libyen. Låt mig påminna er om att under kriget i Bosnien utfärdades tillfälliga uppehållstillstånd så länge som kriget pågick. Tyskland tog emot hundratusentals personer. Detta hände och Tyskland finns fortfarande kvar. Landet har inte gått under än. Allt det här pratet om ett sjunkande fartyg är bara propaganda. Dessutom hör vi nu också att det pratas om brottslingar och maffian. Som om det var brottslingar och maffian som anlände till Lampedusa! Brottslingar behöver inte komma hit via Lampedusa. De tar sig in på det vanliga sättet. Vi ser dem inte, men de finns i våra länder. Så sluta göra en så stor sak av det hela. Problemet är rätt enkelt: människor flyr från Nordafrika. Så låt oss fördela stödet för dem inom EU. Ni menar väl inte att 25 000 personer bland 400 miljoner invånare är ett stort problem? Låt mig säga en sak. Det här ligger mig nära, för hur många judar avvisade vi? Engelsmännen gjorde det, amerikanerna gjorde det, alla länder gjorde det när judarna flydde, eftersom man sade att det fanns för många judar. Detta var 1939-1940. Det var Europa som agerade så här. England agerade så här: man avvisade judar. USA avvisade dem. Fartyget hette Saint Louis. Jag tycker att det är obehagligt att varje gång som människor befinner sig i svårigheter anses de vara problemet. De är inte problemet: det är vi och vår oförmåga att vara öppna som är problemet. (Applåder) Kommissionsledamöter, rådets tjänstgörande ordförande, är ni medvetna om vad som hände i Paris? I Paris fick några unga tunisier med italienskt uppehållstillstånd höra den franska polisen säga: ”Så här tänker vi göra med era tillstånd” och sedan rev de sönder dem framför ögonen på dem. Så här fungerar den europeiska lagstiftningen i dag: en nationell polisstyrka säger till personer som har ett uppehållstillstånd som utfärdats av Italien: ”President Sarkozy har bestämt att tillståndet inte räknas.” Om det är så lagstiftningen i EU fungerar menar jag att något har gått fel och därför ber jag er nu att sluta säga att de problem som finns i Nordafrika utgör ett säkerhetsproblem. Problemen i Nordafrika och problemet med kriget i Libyen skapar otrygghet hos människor som är bosatta här. Så låt oss fördela flyktingarna mellan oss. Låt oss ge dem egenmakt genom att ge dem tillfälliga uppehållstillstånd tillssituationen har lugnat ned sig och låt dessa tillstånd gälla i hela EU. Jag menar att genom att godta den här debatten om Schengen i dag och genom att acceptera populistiska påtryckningar och rasism kommer alla gränskontroller att bygga på hur människor ser ut. Stoppade någon er, Martin Schulz? Nej. Stoppade någon er, Guy Verhofstadt? Nej. De stoppade inte mig heller. Men alla som har brun hy, alla som är annorlunda kommer att stoppas och kontrolleras. Vi kommer att skapa ett slags à la carte-EU. Vita får komma in, men brunhyade får inte göra det! Det är ett EU som vi vill bekämpa. (Applåder) Rui Tavares: Herr talman! För exakt ett år sedan röstade vi här i parlamentet om vår del av sambeslutet om att evakuera flyktingar och i detta sambeslut fanns en nödmekanism som skulle användas när det gällde flyktingar som ställts inför väpnade angrepp eller som var offer för naturkatastrofer. Ett år senare har detta sambeslut inte slutförts av rådet och mitt arbete som föredragande om evakueringen av flyktingar har nu blivit ett uppdrag som handlar om att hitta stöd för detta sambeslut. Vi hade 600 röster för, men sedan blev det en uppgift som först var frustrerande och deprimerande och som nu är desperat. Mitt jobb som föredragande om evakuering av flyktingar kan inte vara att som förra månaden rapportera att 150 personer dog utanför Lampedusas kust och nu få veta att ytterligare 600 har försvunnit och att mer än 60 dog inom synhåll för Nato-fartyg och europeiska fartyg. Det kan inte vara min uppgift. Rådet måste slutföra detta sambeslut, eftersom det finns mycket att göra för att evakuera flyktingar. Just nu uppmanar vi Catherine Ashton att säga att vi behöver en öppen humanitär korridor för att föra ut de 8 000 som fortfarande befinner sig i Tripoli. Där finns 8 000 personer med UNHCR-identitetskort, vilket är ganska få. Nato-fartyg måste uppmanas att tillämpa 1973 års resolution, som säger att civila ska skyddas. Det innebär samma sak i Benghazi, Misrata och Medelhavet: det innebär att rädda dem som är skeppsbrutna. När det gäller Schengen vill jag säga en sak. Svaret på att tillfälligt, unilateralt upphäva Schengen kan aldrig vara ett systemiskt upphävande av Schengen från EU:s sida. Det handlar inte om att avfärda hela idén. Det handlar om att hålla fast vid idén och tillämpa den universellt. Det kan det inte vara. Till att börja med måste det handla om att använda resurser för att evakuera flyktingar. Vet ni hur mycket pengar EU:s medlemsstater tjänade på att sälja vapen till Libyen under 2009? 343 miljoner euro. Vet ni hur mycket som finns i Europeiska flyktingfonden? 100 miljoner euro. Vi skulle vara glada om Europeiska flyktingfonden hade lika mycket pengar som vi tjänade på att sälja vapen under enbart ett år. Ungern, som var det första landet i världen som omfattades av en samordnad aktion för att evakuera flyktingar 1956, har ett särskilt ansvar - ett historiskt ansvar - att också agera i denna flyktingkris. Vi kan inte klaga över brist på pengar på det här området. Nigel Farage: för EFD-gruppen. - (EN) Herr talman! I går var det Europadagen och i ljusgården här hade vi beväpnade soldater, vi hade Luftwaffe-orkestern och imperieörnar, flaggan paraderades och hissades, EU:s nationalsång spelades. Det var en uppvisning i militarism och EU-nationalism. Jag trodde och hoppades att det bara var en ond dröm, men i dag har vi er, José Manuel Barroso. Ni inledde självfallet med att upprepa att människors fria rörlighet förkroppsligar det europeiska projektet. Ni övergick därefter till att säga att medlemsstaterna är skyldiga att dela bördorna av migrationsströmmarna till Europa. Ni förespråkar en gemensam immigrationspolitik för EU, men ni vet förstås att ni förlorar, eftersom det gräl som har uppstått mellan Italien och Frankrike visar att när det finns en kris mellan teorin om europeisk integration och nationalstatens praktiska politik vinner nationalstaten. Ni är alltså oroad över att ni förlorar och för att förvara ert ställningstagande, för att försvara ert älskade EU-regelverk, er lagstiftning, tar ni till intolerans, tar ni till nationalism, ni får mig att inse att det jag såg i går faktiskt var på riktigt. Ni angriper dem som vill kontrollera sin egen gränspolitik. Ni anklagar dem för att vara främlingsfientliga. Ni anklagar dem för att vara extremister, men värst av allt - ja, värst av allt - ni anklagar dem tre gånger för att vara populister. Är inte det förfärligt? Det fria valets makt. När människor vågar rösta nej i folkomröstningar är de populister. När de vill kontrollera sina egna gränser är de populister. Jag påstår att populister faktiskt är demokrater och att ni baktalar dem som vill flagga med populismens fana. Här är den, José Manuel Barroso. Här är den. (Nigel Farage, John Stuart Agnew och Godfrey Bloom håller upp små brittiska flaggor.) Den här flaggan har representerat liberal demokrati betydligt längre än någon av EU:s medlemsstater och det kommer den att fortsätta göra långt efter det att EU:s stjärnbeströdda flagga har försvunnit. Philip Claeys: (NL) Herr talman! Även om det i Schengen anges att kontrollerna vid EU:s inre gränser måste tas bort anges det också att vi måste övervaka våra yttre gränser. Problemet är att det här avtalet inte följs, eftersom våra yttre gränser inte övervakas på ett effektivt sätt. 16 år efter Schengens införande borde vi ha modet att erkänna att fördraget inte har fungerat. Vi borde också ha modet att medge att EU inte har tillhandahållit någon lösning, utan har själv blivit en del av problemet. Medlemsstaterna måste därför än en gång ges möjlighet att skydda sina gränser utan att EU ingriper. Vi behöver omgående fler åtgärder. Frontex måste t.ex. skicka tillbaka fartyg med falska flyktingar till deras ursprungsländer i stället för att spela rollen av ett slags välvillig välkomstkommitté. Vi måste slå ned på nätverk som bedriver människohandel. Medlemsstaterna måste sluta belöna olagliga invandrare med uppehållstillstånd. Aktiva åtgärder måste vidtas för att få olagliga invandrare och politiska flyktingar vars ansökningar har avvisats att återvända till sina hemländer. Om inget av detta sker garanterar jag er att det kommer att vara slutet för Schengen, vilket faktiskt inte skulle vara så illa. Jag vill också protestera mot det språkbruk som används här, mot misshagliga termer som ”populister”, ”extremister” och liknande av människor som bara vill skydda sitt lands gränser. Vi måste få ett slut på det. Det är inte rätt. Vi måste också medge att reglerna måste tillämpas. Det är inte så konstigt att samtidigt som vi vägrar diskutera tillämpningen av reglerna låter vi människor komma med tillmälen om andra? Simon Busuttil: (EN) Herr talman! Schengenområdet är en landvinning som är mycket viktig och synlig för EU-medborgarna och parlamentet sänder i dag ett tydligt budskap om att vi måste kämpa tillsammans, inte bara för att bevara Schengenområdet, utan även för att stärka det ytterligare. Vi förlitar oss på att kommissionen kommer att lyckas med detta och Europaparlamentet kommer att stödja kommissionen i insatserna för att stärka Schengenområdet, men om det finns två lärdomar som vi kan dra av de senaste veckornas händelser är det följande. För det första är Schengenområdets inre gränser kopplade till en gemensam strategi, ett gemensamt åtagande för våra yttre gränser. Om våra yttre gränser är svaga kommer vi att få problem med våra inre gränser, och det måste vi titta på. Italien kände sig pressat av 25 000 personer, som fick tillfälliga uppehållstillstånd och då fortsatte till Frankrike. Frankrike kände sig pressat och återinförde sina nationella gränser. Belastningen hamnade alltså på de inre gränserna och därför är de yttre gränserna en gemensam angelägenhet för oss. För det andra behöver Schengen solidaritet, och solidaritet handlar också om att dela på ansvaret - bördefördelning - och ett gemensamt ansvar beror i sin tur på respektive medlemsstats storlek. Enligt det nuvarande systemet blir de människor som kommer till ett land kvar i ankomstlandet eftersom de enligt vår lagstiftning, inklusive Dublinförordningen - ska stanna kvar i det första ankomstlandet. Detta måste helt klart ändras eftersom det inte längre är hållbart. Om 1 000 personer kommer till mitt land Malta är det befolkningsmässigt sett samma sak som att över en miljon personer kommer till hela EU. Så ja, 25 000 personer är ingenting, det är en droppe i havet för hela EU, men när 1 000 människor kommer till EU:s sydligaste medlemsstat är det en massa människor. Vi måste därför koppla Schengenområdet till solidaritet, Schengen behöver solidaritet. (Talaren godtog att besvara en fråga (blått kort) i enlighet med artikel 149.8 i arbetsordningen.) William: (EN) Herr talman! Talaren nämnde insatser för att stärka Schengenområdet. Innebär det att stärka Schengenområdets gränser, särskilt gränsen mellan Grekland och Turkiet? Simon Busuttil: (EN) Herr talman! Jag tackar ledamoten för hans fråga. Ett av villkoren för anslutning till Schengenområdet är just att landet i fråga ska stärka sina yttre gränser. Eftersom de yttre gränserna är en gemensam angelägenhet är det också alla medlemsstaters ansvar att se till att de är starka. När man uppfyller dessa villkor får man ansluta sig till Schengenområdet. Detta är just vad länder som Bulgarien och Rumänien har gjort, och det är exakt därför vi har hjälpt Grekland genom ett Frontexuppdrag vid den turkisk-grekiska gränsen. Så ja, detta visar att stärkandet av de yttre gränserna är en gemensam angelägenhet. Juan Fernando López Aguilar: (ES) Herr talman! I går, den 9 maj, firade vi grundandet av EU, och detta visar oss att EU bör byggas upp steg för steg och inte allt på en gång eller för alltid, med andra ord att EU inte byggs definitivt eller oåterkalleligt, och att vår dagliga uppgift måste vara att bevara allt som EU har uppnått. Schengen är ett område med fri rörlighet för personer, men det är också en symbol för det bästa EU har gjort under de senaste 20 åren, som visar EU:s bästa sida. Att tala om de 25 000 migranter som har kommit till den här sidan av Medelhavet som en outhärdlig börda är att sända fel budskap. Tyskland har visat att det inte är så, Kanarieöarna och Spanien har visat att 30 000 personer som kommer varje år från den afrikanska kusten inte är en outhärdlig börda för EU. Svaret får därför inte vara att utnyttja denna migrationsström för att ifrågasätta Schengenområdet. Det är snarare tvärtom, detta måste användas för att visa att det som fortfarande återstår att göra inte handlar om att rätta till brister som orsakats av Schengenområdets utsvävningar, utan snarare om att stärka det. Schengenområdet kan stärkas genom att tillämpa solidaritetsklausulen för området med frihet, säkerhet och rättvisa enligt Lissabonfördraget, genom att slutföra asylpaketet som fortfarande inte har färdigbehandlats och genom att permanent inrätta andra generationen av Schengens informationssystem (SIS II) och kontrollmekanismen, vilken anges i villkoren för anslutning till området med fri rörlighet. Parlamentet har röstat för Rumäniens och Bulgariens anslutning. Dessa länder har rätt att ansluta sig till området med fri rörlighet. Det Europaparlamentet först och främst behöver göra är dock att åberopa sin behörighet att besluta i den här frågan tillsammans med rådet. Jag vill därför påminna er om att förslaget om att den rättsliga grunden för förfarandet ska vara artikel 70, som utesluter parlamentet, är oacceptabelt: vi kräver att artikel 77 ska tillämpas i det här fallet. En sista tanke: populism har nämnts här, men populismen bekämpas inte genom att man imiterar sådana halvhjärtade lösningar utan tvärtom, populismen bekämpas genom att man konfronterar den med framtidens, inte dåtidens lösningar. Renate Weber: (EN) Herr talman! Guy Verhofstadt uppmanade kommissionen att omarbeta sitt meddelande, men jag undrar om vi innan det omarbetas kan få ett tydligt svar i dag om huruvida ni siktar på att förbättra det befintliga systemet för att tillfälligt stänga gränser, eller om ni vill komplettera det befintliga systemet på något sätt. Det skulle vara ett bra sätt att åtminstone lösa ett av våra problem. Däremot ansluter vi oss till kommissionens mål att förbättra förvaltningen av Schengenområdet genom att se över utvärderingsmekanismen enligt unionsmetoden. Parlamentet delar den åsikten och i det sammanhanget måste jag säga att vi är djupt besvikna över rådets inställning. I själva verket vill rådet helt enkelt isolera parlamentet. Jag undrar verkligen varför rådet nästan alltid försöker undergräva den viktiga landvinning som Europaparlamentets medbeslutanderätt faktiskt innebär. Vi företräder EU-medborgarna, och vi borde alla arbeta för att tjäna människorna i EU. Rådet kanske behöver förstå att dess roll som EU-institution handlar om mer än att bara samla de 27 medlemsstaterna. Sanningen är att svaret på denna migrationsström, vare sig den beror på händelserna i Nordafrika och södra Medelhavsområdet eller ej, är att ta fram lagstiftning för en gemensam asyl- och migrationspolitik, en fråga som parlamentet har arbetat med men som blockeras av rådet. Konrad Szymański: (PL) Herr talman! Trots att jag bor relativt långt bort, i Polen, har jag fullständig förståelse för den oro som den okontrollerade invandringen till Frankrike och Italien ger upphov till. Invandring från Nordafrika förvärrar helt naturligt de kulturella och sociala spänningarna och ökar belastningen på medlemsstaternas sociala budgetar. Vi har därför mycket att diskutera och vi får inte försöka ignorera dessa frågor. Det är de franska, italienska och maltesiska medborgarna som i dag får betala det högsta priset för att kontrollerna längs EU:s yttre gränser helt enkelt inte fungerar. EU-nationerna får också betala räkningen för våra misslyckade insatser att stoppa invandringen till EU. Jag har bara en önskan. Jag hoppas att ändringarna av att kodexen om Schengengränserna inte utnyttjas som en förevändning för att begränsa rörligheten för medborgarna i EU:s medlemsstater. Sådana förslag har framförts i många år när det gäller den polsk-tyska gränsen, till nackdel för de polska medborgarna. Det blir lättare för oss att enas om vi har fullständiga garantier för att Schengenkodexen inte kommer att påverka medlemsstaternas medborgare. Marie-Christine Vergiat: (FR) Herr talman! Detta är en surrealistisk debatt. Vi uppmanas att se över rörligheten för personer i EU och återinföra de nationella gränserna för att hantera inflödet av migranter som enligt vad det påstås har översvämmat EU sedan revolutionen i Tunisien. Om följderna av detta ställningstagande inte var så drastiska och verklighetsfrånvända skulle detta vara skrattretande. Sedan början av 2011 har över 1 150 människor omkommit i Medelhavet och 23 000 personer har anlänt till Italien. Samtidigt har över 700 000 människor flytt från Libyen och sökt fristad i grannländer, där de har fått ett annat välkomnande än de skulle ha fått här i EU. Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi sätter kortsiktiga väljarintressen först genom att sprida rädsla och få folk att tro att det är en invasion på gång. Vilket nonsens! När kommer EU att sluta göra en sak och säga en annan? Vilka förslag kommer man med i dag, förutom tomma ord, när man ger efter för det populistiska trycket, återigen förstärker Frontex och förvandlar Europa till en fästning? Gränser har aldrig stoppat någon, varken under de mörkaste tiderna i vår historia eller i dag. Har vi inget annat budskap till de framväxande demokratierna på andra sidan Medelhavet? EU skickade trevare till diktatorerna i åratal, i strid mot dess egna värderingar. Är det inte dags att EU inser fakta? Det anser åtminstone jag. (Applåder) Daniël van der Stoep: (NL) Herr talman! Jag tror att det är Mario Borghezio från gruppen Europeiska konservativa och reformister som ska tala härnäst. Mario Borghezio: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det positiva med den här debatten är att den drar fram det stora hyckleriet i ljuset. Den enda regeringen i EU som har en inrikesminister från ett parti som ni benämner som populistiskt är den som har haft modet att vidta den allra mest humanitära åtgärden, dvs. att ge 25 000 tunisier tillstånd att röra sig fritt. Detta beror på att vi personligen insåg att de inte var 25 000 brottslingar, utan människor som hade flytt från Tunisien. Det var en nödsituation, vi var tvungna att bemöta den med sunt förnuft och vi har försökt hjälpa till. Detta visar på en sanning, nämligen att i många fall är det vi, ”skurkarna” som är de goda. Vi som säger att invandringen och de yttre gränserna måste kontrolleras fortsätter att bönfalla EU - precis som Daniel Cohn-Bendit helt riktigt har gjort - om att sprida vad som kan bli så många som 50 000 eller 100 000 flyktingar över sitt territorium, eftersom de människor som flyr från Tunisien inte är brottslingar. Detta är det tydliga ställningstagandet från en rörelse som försvarar den territoriella rätten och identiteten, som är mot invandring eftersom den inte vill att människor ska bli rotlösa, och som fördömer rasism och främlingsfrihet, men även hyckleri. Daniël van der Stoep: (NL) Herr talman! Vi har en gemensam europeisk asyl- och migrationspolitik, en och samma avskyvärda politik för hela EU. Den senaste katastrofala migrationsströmmen från Nordafrika och de problem vi har med det misslyckade Schengenfördraget visar att ansvaret för asyl- och migrationspolitiken bör återbördas till medlemsstaterna. Ingen medlemsstat liknar en annan, så enkelt är det. Det är skälet till att en enda gemensam EU-politik på det här området inte kommer att fungera. Kommissionsledamot Cecilia Malmströms förslag om Schengen är ett fullständigt patetiskt drag. Det är helt snurrigt av henne att besluta att medlemsstaterna inte ska få bestämma själva om huruvida de vill införa gränskontroller eller ej och om de, vid behov, vill stänga sina gränser. Medlemsstaterna har problem med tiotusentals underprivilegierade migranter från Nordafrika, men kommissionsledamot Cecilia Malmström hindrar dem att göra något åt det. Båtlaster med lycksökande migranter anländer fortfarande till Lampedusa. Migrationsplågan fortsätter försåtligt att sprida sig. Men nej, om vi frågar kommissionsledamot Cecilia Malmström kommer hon att tala om för oss att medlemsstaterna inte får försvara sig. I stället kommer hon med någon klyscha om solidaritet. Medlemsstaterna är tyvärr inte längre herrar i sina egna hus. Det är EU som härskar. Medlemsstaterna vill ha tillbaka sina befogenheter. De måste återigen kunna besluta om sin egen asyl- och invandringspolitik. Vad tänker kommissionen göra åt detta? Carlos Coelho: (PT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med att tala om för kommissionsledamot Cecilia Malmström att jag instämmer i ordförande José Manuel Barrosos välförtjänta beröm till henne om vad hon gör på det här området. Det faktum att vi genomgår en svår period när det gäller migrationstrycket får inte vara en ursäkt för att försvaga en av den europeiska integrationens största bedrifter, dvs. Schengenområdet. Schengen är liktydigt med fri rörlighet, och detta varken får eller kan ändras, det måste skyddas, stärkas och utvecklas. Jag håller även med om att en ordentlig kontroll av de yttre gränserna är grundläggande. Om detta inte sker försvagas Schengenområdets säkerhet, EU:s trovärdighet undergrävs och det ömsesidiga förtroendet raseras. Därför välkomnar jag att kommissionen i sitt meddelande från förra veckan bekräftar Schengenområdets betydelse och utmaningen att stärka och utveckla det. Jag håller också med ordförande José Manuel Barroso om att det krävs ökad solidaritet och en ökad bördefördelning från medlemsstaternas sida. Det är inte Schengenreglerna som är problemet, utan att medlemsstaterna tillämpar reglerna utan ansvarskänsla eller solidaritet. Vi efterlyser därför en verklig utvärderingsmekanism för Schengenområdet. Parlamentet är berett att arbeta i god tro för att inrätta en sådan mekanism, en mekanism som inte består av dubbla måttstockar, det vill säga en mekanism som inte är mer krävande för kandidatländerna än för de länder som redan är medlemmar i klubben. Men jag är oroad, fru kommissionsledamot. Jag är oroad över rådsordförandeskapets tystnad i början av debatten om denna mekanism, och jag är också oroad över rådets fleråriga tystnad i fråga om mekanismen för vidarebosättning för flyktingar, som redan har nämnts av Rui Tavares. Av de tre institutionerna är det rådet som inte gör konstruktiva framsteg på det här området, och det måste rycka upp sig snarast möjligt. Judith Sargentini: en fråga (blått kort) till Daniël van der Stoep. - (NL) Herr talman! Jag vill ställa följande fråga till Daniël van der Stoep: Om gränskontrollerna återinfördes vad skulle du då säga till de nederländska semesterfirare som kommer tillbaka från två veckors semester i Frankrike och som vill korsa gränsen mellan Antwerpen och Hazeldonk, men som i stället på hemvägen hamnar i en milslång bilkö, samma bilkö som lastbilsförare på väg till Rotterdams hamn måste stå i för att kunna lasta av sina varor? Daniël van der Stoep: (NL) Herr talman! Judith Sargentini vet mycket väl att vi fullständigt motsätter oss att nya tullkontroller införs. Från 1992 när våra gränser öppnades och fram till förra årets gemensamma asyl- och migrationspolitik fungerade allt helt utmärkt. Vid en viss tidpunkt gick vi dock själva över en linje, och du verkar alldeles ha glömt bort att det nu finns 25 000 ekonomiska flyktingar i Italien som kommer att beviljas visum. Dessa personer är ekonomiska flyktingar och borde skickas tillbaka till sina egna länder så snabbt som möjligt. De skulle inte ens ha fått ansöka om visum. Det nederländska frihetspartiet (PVV) har alltid talat klarspråk i den här frågan: vi vill inte ha tillbaka tullkontrollerna, men vad vi däremot vill ha är möjligheten att besluta om vår egen asyl- och migrationspolitik, och det vet du mycket väl. Claude Moraes: (EN) Fru talman! S&D-gruppens ståndpunkt är mycket tydlig. Vi har hört hela bakgrunden till att Schengenområdets bestämmelser överträds och vi har väntat sedan 1999 på något slags gemensam migrations- eller asylpolitik. Därför är våra budskap mycket tydliga. Vårt budskap till kommissionen är följande: Ni vill ha en unionsmekanism för en gemensam beslutsprocess för Schengenområdet, ni vill gå ifrån det mellanstatliga planet och ni vill få slut på den politiska opportunism som vi har sett från Italiens och Frankrikes sida. Men kom då inte med dubbeltydiga budskap i uttalandet. Klargör i stället att ni vill ha ett slut på detta och att ni kommer att förhindra den här typen av opportunism som i slutändan kommer att rasera Schengen. Till rådet har vi följande budskap: Ni har väntat sedan 1999 på ett gemensamt europeiskt asylsystem, ni har skapat en situation där vi ofta talar om solidaritet och bördefördelning, men vi är inte ens i närheten av en formell mekanism för bördefördelning i EU. Ni blockerar en stor del av vårt arbete här i parlamentet. Sluta med det. Arbeta tillsammans med oss och kommissionen för att se till att solidaritet betyder solidaritet, och bördefördelning betyder bördefördelning. Slutligen ser kommissionen fram emot en migrationspolitik. Arbeta tillsammans med oss. Var inte blyga, var modiga och se till att vi löser Schengenfrågan, att vi får en gemensam migrationspolitik, så vi får något att vara stolta över. Sarah Ludford: (EN) Fru talman! Precis som andra anser jag att kommissionsledamot Cecilia Malmström gör ett mycket bra arbete, men efter ordförande José Manuel Barrosos starka försvar av Schengenområdets fria rörlighet här i dag förstår jag faktiskt inte varför kommissionens föreslagna EU-mekanism tolkas som att det kommer att bli enklare att återinföra kontroller vid de inre gränserna. Denna åsikt har dock uppstått. Det kan väl inte vara så att man går ut med olika budskap till olika grupper, ett budskap till oss här i parlamentet, och kanske ett annorlunda budskap till Paris och Rom? De berörda regeringarna bör faktiskt vara kapabla att hantera migrations- och asyltrycket i EU på ett effektivt sätt. Tyvärr har vi alltför många regeringar som nu flirtar med extremisthögern. Kommissionen måste försvara den inre fria rörligheten i EU och inte klia personer som president Nicolas Sarkozy och premiärminister Silvio Berlusconi under hakan i valpropagandasyfte. Kommissionen bör i stället påpeka att medlemsstaterna har misslyckats med att genomföra EU:s migrationsbestämmelser. Avslutningsvis bör kommissionen även utreda påståendena om att 61 migranter lämnades att dö, trots att de tog kontakt med den italienska kustbevakningen, ett Nato-krigsfartyg och en militärhelikopter. Om någon myndighet har brutit mot internationell sjörätt och humanitär rätt måste den ställas till svars för detta. Cornelia Ernst: (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag anser att vi måste komma till saken i det här sammanhanget. Vi behöver inte nya regler om ett tillfälligt eller någon annan typ av återinförande av gränskontrollerna, varken nu eller i framtiden. Vi måste inse att den fria rörligheten - som ju faktiskt är EU:s budskap - inte är något som man kan ändra på eller kringgå som man vill. Det är en medborgerlig rättighet, och den kan man inte bara relativisera på det här sättet. Vet ni vad som verkligen irriterar mig? Vi hör en massa prat om solidaritet. Vem talar om solidaritet med Afrikas länder, som för närvarande måste hysa hundratusentals flyktingar och kommer att fortsätta göra det utan några större diskussioner? Talar någon om solidaritet med de människor som flyr undan krig och kommer hit till EU? Vi måste visa dessa människor respekt. Uppriktigt sagt vill jag inte diskutera några ändringar av Schengen eller av några regler över huvud taget, jag vill bara att vi hanterar migrationsfrågan på ett vettigt sätt en gång för alla. Men det kommer vi inte att lyckas med genom att använda Frontex för att deportera människor, det åstadkommer vi genom att ha en demokratisk och mänsklig asyllagstiftning. Det är vad vi bör tala om i EU, och den lagstiftningen måste gälla i hela EU. Det är det som vi måste kämpa för. Det är vår verkliga uppgift. Véronique Mathieu: (FR) Fru talman! Mitt inlägg riktas till kommissionen och till mina kolleger, och jag vill även välkomna rådet. Vi talar om förvaltningen av Schengenområdet i dag, 2011. Schengenområdet är inte längre begränsat till fem medlemsstater, som det var på 1980-talet. Det har kontinuerligt utvidgats under de senaste åren och består i dag av 25 länder, varav tre inte är EU-medlemmar. Därför bör samarbetet inom Schengenområdet, precis som all annan EU-politik, avspegla situationen av i dag, som ser annorlunda ut än för tio år sedan. Det är i detta sammanhang vi bör se den italienska och den franska regeringens förslag och de praktiska och nödvändiga åtgärder som kommissionen i dag har angett enligt sitt meddelande om migration. Ömsesidig tillit mellan de medlemsstater som ingår i Schengenområdet är ju hörnstenen i Schengensamarbetet. Denna tillit grundas emellertid på ömsesidiga skyldigheter. Om en av parterna inte respekterar sina skyldigheter och skapar ett inflöde bryter hela systemet samman. De andra medlemsstaterna måste därför kunna bemöta ett sådant sammanbrott genom att återinföra tillfälliga och strängt reglerade gränskontroller. En sådan åtgärd skulle innebära att vi ställer ett tydligt krav på de medlemsstater som har skulden för sammanbrottet att förbättra kontrollen av sina yttre gränser. Dessutom överensstämmer kommissionens föreslagna åtgärder helt med Schengenandan, eftersom kontroller skulle återinföras som en sista utväg och beslutet skulle fattas på EU-nivå i stället för på mellanstatlig nivå. Dessa åtgärder kommer i sin tur att vara kopplade till alla andra föreslagna långsiktiga åtgärder som ligger till grund för utarbetandet av en gemensam migrationspolitik. Att stärka Frontex och visa större solidaritet är särskilt viktigt - och jag avslutar med denna punkt - för att stödja de medlemsstater som är belägna vid våra yttre gränser. Situationen i Medelhavsområdet under de senaste åren belyser bara bristerna i Schengenregelverket. På bara två veckor har situationen blivit så att migranter från grannländer i Medelhavsområdet utgör en betydande procentandel av Frankrikes årliga invandring. Schengenregelverket är inte statiskt, utan måste vidareutvecklas. Jag hoppas att detta förslag kommer att antas snabbt så att vi kan förbättra förvaltningen av vårt Schengenområde så snart som möjligt, och därmed garantera säkerheten vid våra yttre gränser. Ioan Enciu: (RO) Fru talman! Exceptionella migrationsströmmar, som strömmarna från södra Medelhavsområdet, får inte utgöra ett hot mot Schengenområdet. Kommissionen får inte aktivt stödja åsikter från vissa medlemsstater som försöker ifrågasätta Schengen. Kommissionens uppgift är i stället att skydda Schengenområdet genom att verka för de EU-omfattande lösningar som anges i Schengenregelverket. Medlemsstaterna måste visa solidaritet i förvaltningen av Schengenområdet. Även rådet måste bidra till att stärka Schengen genom att omedelbart godkänna Rumäniens och Bulgariens anslutning till området. De så kallade problemen med Schengenområdet är en skenmanöver och har ingenting att göra med den fria rörligheten inom EU, utan handlar snarare om vissa staters oförmåga eller ovilja att hantera invandringsrelaterade problem utanför EU. Framtidens lösning är att förbättra EU:s migrationshanteringssystem, slutföra arbetet med att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem och den rättsliga ramen för laglig och olaglig migration samt stärka Frontex roll. Salvatore Iacolino: (IT) Fru talman! Under de senaste veckorna har massiva migrationsströmmar utlöst oro och reaktioner bland EU-medborgarna. Vissa medlemsstater har framfört ståndpunkter om att frågan om migrationsströmmar bör övervägas noggrant. Schengenområdet är nu en etablerad tillgång för den europeiska civilisationen, och som sådan bör den skyddas och bevaras. Men detta innebär inte att ett tillfälligt återinförande av gränskontroller, på vissa villkor, inte är ett alternativ. Vi välkomnar därför kompensationsmekanismer som grundas på en EU-strategi för att se till att tillämpningen av Schengenområdet alltid uppfyller de berörda personernas förväntningar. Kommissionens värdefulla förslag av den 4 maj 2011, som bidrar till att göra Schengenområdet mer flexibelt och samordnat för att möjliggöra en mer reglerad hantering av interna migrationsströmmar, går i den riktningen. Syftet med förslaget är att stärka styrningen, vilket absolut måste övervägas vid särskilt allvarliga kriser. Jag lyssnade med särskilt intresse till José Manuel Barroso både här i Bryssel och i Palermo när han talade om de regionalpolitiska åtgärderna för att skydda Sicilien och Lampedusa, dit båtar med flyktingar fortsätter att komma som annars skulle vara utlämnade åt stormiga hav där ännu fler liv skulle gå förlorade. Vi måste tänka på detta även i fortsättningen. Sylvie Guillaume: (FR) Fru talman! I dessa viktiga diskussioner om migrationsfrågor måste vi till varje pris undvika att låta oss luras av Nicolas Sarkozys och Silvio Berlusconis opportunistiska uttalanden om Schengenavtalen. Att använda EU och migrationsströmmarna som syndabockar och citera populistiska argument från extremhögern är ett mycket passande sätt för vissa regeringar i EU att dölja sina ekonomiska och sociala tillkortakommanden. Att i dag bestrida den fria rörligheten, ett konkret resultat av den europeiska integrationen, är manipulativt och farligt. Å ena sidan säger kommentatorerna att kommissionen har ställt sig på Frankrikes och Italiens sida, medan ordförande José Manuel Barroso i dag säger till oss att han inte tänker ta parti för populistiska medlemsstater. Vem ska vi tro på? I meddelandet av den 4 maj nämns inte bara återinförande av de inre gränskontrollerna, utan det behandlar även många andra frågor, t.ex. kampen mot människohandel, frågan om laglig invandring, återbosättning av flyktingar, asyl och så vidare. Detta är de verkliga frågorna! Problemet är bara att meddelandet endast når halvvägs. Kommissionsledamot Malmström, det verkar som om du vill återinföra unionsmetoden, vilket är centralt. Gör det då, jag utmanar dig! Vi behöver mer Europa och mer integration när medlemsstaterna frestas att bara skydda sina egna enskilda intressen. (Applåder) Georgios Papanikolaou: (EL) Fru talman! Den 2 juli 1990, bara några dagar efter det att konventionen om tillämpningen av Schengenavtalet undertecknades, publicerade Time Magazine en artikel som inleddes med dessa ord: ”Drömmen om ett gränsfritt Europa tog ett steg närmare framtiden”, och avslutades med orden ”för att bekämpa en eventuell ökning av olaglig narkotikahandel, terroristaktiviteter och olaglig invandring kommer kontrollerna vid Schengenlandets yttre gränser att skärpas”. Det skrevs för 21 år sedan, och som kommissionens ordförande sade är det exakt vad vi uppmanas att göra i dag: att hålla drömmen vid liv och skärpa kontrollerna vid Italiens och Greklands gränser och vid de sydeuropeiska gränserna över huvud taget, eftersom det enade Europas södra gränser är andra medlemsstaters gränser - till exempel Tysklands, Frankrikes och Belgiens. Enligt solidaritets- och ömsesidighetsprinciperna, som håller EU vid liv, måste vi se över allt som inte verkar fungera, vi måste se över Dublin II-förordningen, som redan har diskuterats här i parlamentet, och dela de bördor som varje medlemsstat måste bära på ett rättvist sätt så att vi alla hjälper till att hålla drömmen vid liv. David-Maria Sassoli: (IT) Fru talman! Att ifrågasätta Schengenområdet är enligt vår åsikt samma sak som att ifrågasätta EU. Om EU blir ännu svagare, vilket är vad högerregeringarna vill, blir det allt lättare att vi frågar oss om det verkligen är vettigt att stanna kvar i EU, som Italiens inrikesminister Robert Maroni har gjort. Svaret på detta är att tillämpa EU-mekanismerna i högre grad. Grundtanken är att vi behöver mer, inte mindre Europa och kommissionen måste vara tydligare på den punkten. EU:s bästa sida visade sig i söndags natt när folket på Lampedusa i en fantastisk kedja av mänsklig solidaritet räddade 500 personer som förlist med sin båt och var på väg mot en säker död. Den värsta sidan av EU skulle, om nyheterna i The Guardian bekräftas, vara att Natos militärstyrkor inte ingriper för att rädda män, kvinnor och barn som driver vind för våg. Cecilia Malmström, om vi är säkra på vilket EU vi föredrar måste kommissionen under Europeiska rådets möte i juni lyckas övertyga medlemsstaterna om behovet av en europeisk invandringspolitik, eftersom ett EU à la carte skulle vara detsamma som att den europeiska drömmen går upp i rök. Wim van de Camp: (NL) Fru talman! I juni 2009 valdes jag till ledamot av Europaparlamentet av EU-medborgarna. Jag valdes inte till ett parlament av institutioner, och inte heller till ett parlament som består av enskilda medlemsstater. Jag påpekar detta eftersom EU-medborgarna har många frågor om Schengen. Det här har ingenting med populism eller rädsla att göra. Det handlar om de frågor som oroar EU-medborgarna: hur hanterar vi Schengen egentligen? Det är många som frågar sig det just nu, och jag vill därför uppmärksamma er på detta. Om kommissionens ordförande säger att vi måste upprätthålla principen om fri rörlighet för personer stöder jag naturligtvis detta. Man kan inte låta 25 000 tunisier ta 502 miljoner EU-medborgare som gisslan, men dessa problem kommer inte att försvinna och den europeiska allmänhetens stöd för Schengen kommer att börja vackla. Därför kan även jag samtycka till tillfälliga gränskontroller, som min kollega Salvatore Iacolino föreslog. Jag vet mycket väl att vi inte kan få bördefördelningen att fungera på första försöket. Jag har en sista fråga: hur ser läget ut för inrättandet av EU:s asylkontor på Malta? Jag har hört att det fortfarande finns en möjlighet att öppna det. Kommissionsledamoten kanske kan förklara igen när kontoret faktiskt kommer att inleda sin verksamhet. Carmen Romero López: (ES) Fru talman, fru Malmström! Problemet med kommissionens meddelande är att det inte är trovärdigt för närvarande, varken när det gäller de långsiktiga problem som kan uppstå eller ens de nödlösningar som EU borde ha infört vid det här laget. Kommissionen har tyvärr visat att den är mycket svag, eftersom man inte kan göra alla nöjda samtidigt. Det är inte möjligt att se till att Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi är nöjda å ena sidan och ha en gemensam asyl- och migrationspolitik på lång sikt å andra sidan. Risken med ett sådant här meddelande är att det uppstår tvetydigheter som inte leder någon vart, vilket visar att denna handlingslinje inte är tillräcklig för att hantera den nuvarande situationen på ett beslutsamt sätt. José Manuel Barroso gör dig ingen tjänst när han säger att du har gjort ditt bästa för att finna en lämplig balans, eftersom det inte handlar om det. Det handlar om att hantera en nödsituation. Det handlar om att ha resurser och nå en slutlig överenskommelse mellan medlemsstaterna om en gemensam asylpolitik, om det europeiska asylkontoret och de utmaningar vi står inför. Inget av det är med här. Hur kan ni i kommissionen tala om regionala samarbetsprogram med tredjeländer när demokraterna i Tunisien och Libyen ser att vi stänger våra länders gränser? Kan man tala om det då? Vi får inte komma med tvetydiga uttalanden. Cecilia Malmström, dessa frågor är tillräckligt allvarliga ändå och du bör också ta dem på allvar. Hubert Pirker: (DE) Fru talman! Jag anser att diskussionen om återinförande av gränskontroller och ändringar av Schengenmekanismen är fullständigt överdriven och överflödig. Dessutom har vi den här diskussionen för att Silvio Berlusconi och Nicolas Sarkozy bara tänkte på sina nationella intressen och agerade på ett populistiskt sätt när de hotade att återinföra kontrollerna mellan de enskilda medlemsstaternas gränser till följd av migrationsströmmen från Nordafrika. Jag blev också förbluffad - det måste jag säga - över hur snabbt kommissionens ordförande José Manuel Barroso tog upp diskussionen i stället för att motsäga detta. Schengenområdet är en enorm bedrift. Schengen är en symbol för EU och är den perfekta kombinationen av fri rörlighet, öppna gränser och säkerhet. Schengen får aldrig ifrågasättas. I specialfall har vi redan möjligheten att återinföra kontroller för en begränsad tid och i en begränsad region om det finns ett allvarligt hot mot den inre säkerheten. Därför behöver vi ingen diskussion om Schengen. I stället behöver vi diskutera åtgärder för att förstärka Frontex så att vi kan se till att det råder maximal säkerhet vid EU:s yttre gränser - och därmed garantera rörelsefriheten - och en diskussion om snabba asylförfaranden och kontrollerad migration, om samarbete för att hantera orsakerna till migration och om återtagandeavtal. Jag stöder gärna kommissionsledamot Cecilia Malmströms förslag om detta - hennes förslag är mycket breda - och uppmanar kommissionen att följa parlamentets exempel i stället för vissa företrädare för rådet. Stavros Lambrinidis: (EL) Fru talman, fru kommissionsledamot! Vid en tidpunkt när de grundläggande sammanhållnings- och solidaritetsprinciperna attackeras politiskt från alla håll, särskilt av nynationalistiska rörelser, och vi vet alla vilka de är, bör kommissionen enligt min åsikt göra det till sin dagliga uppgift att krossa alla som attackerar symbolerna för EU:s politiska enande. Ändå sitter vi här i dag just för att kommissionen inte har gjort detta. Den har låtit en diskussion om hörnstenen i den europeiska identiteten, Schengen, blossa upp efter påtryckningar från vissa medlemsstater. Men även lagligt sett strider kommissionens förslag mot artiklarna 78 och 80 i Schengenkonventionen. I konventionen anges uttryckligen att EU måste bistå med stöd och visa solidaritet när en medlemsstat utsätts för ett allvarligt migrationstryck. Att återinföra inre gränser är inte solidaritet, det är en bestraffning. Att exempelvis stärka Frontex är inte att dela bördan av trycket mot de inre gränserna, detta lägger i stället en ännu större börda på medlemsstaten i fråga. Detta är med andra ord inte ”bördefördelning”, det är en uppenbar form av ”bördedumpning”. Det är ni i kommissionen som har låtit den här diskussionen uppkomma och ni måste stoppa detta, här och nu. Kinga Gál: (HU) Fru talman, herr Barroso, fru kommissionsledamot, statsminister Győri! Schengensystemet är ett av de mest påtagliga regelverken i EU. Om man frågade EU-medborgarna skulle de nämna fri rörlighet utan gränskontroller som en viktig sak för dem i EU. Det är också därför det är så viktigt att bevara detta system och göra allt för att upprätthålla den fria rörligheten för våra medborgare och ett Europa utan gränser. Detta måste förbli vårt primära mål. Våra värderingar och vårt regelverk måste skyddas, särskilt när de utmanas. Dagens utmaning är vågen av migranter och flyktingar. Men för att hantera dessa utmaningar behöver vi konkreta förslag och lösningar. Till att börja med måste vi skilja mellan och klargöra de olika frågorna, vilket innebär att vi skiljer flyktingfrågan från olaglig invandring, att vi tillämpar våra befintliga principer och bygger vidare på dem, använder våra befintliga institutioner som Frontex och våra gällande regler. Jag välkomnar Ungerns och statsminister Enikő Győris ståndpunkt, och även José Manuel Barrosos ord, som sade att målet är att förstärka Schengenregelverket och tillämpa det på ett bra sätt, inte att frångå det. Vilija Blinkevičiūt: (LT) Fru talman! För det första vill jag betona att de migrationsproblem som har uppkommit bör lösas inom ramen för Schengenavtalet. Enligt det gällande Schengenregelverket finns det möjligheter att tillfälligt återupprätta skyddet av de inre gränserna när det föreligger ett hot mot den allmänna ordningen och säkerheten, och dessa bestämmelser är fullständigt tillräckliga. Kommissionen bör kanske vidareutveckla förslaget i meddelandet om migration och tillfälligt utöka gränskontrollen, vilket beskrivs i mycket abstrakta termer men dock utan att närmare beskriva ämnesområdet? Innebär detta att kommissionen ger efter för ledarna för de två största EU-medlemsstaterna och vill rasera en av EU:s viktigaste värderingar - området med frihet och den fria rörligheten? Jag vill även kommentera innehållet i kommissionens meddelande, eftersom det verkar som om det skrevs enbart med denna åtgärd i tankarna när migrationsströmmarna från länderna i Nordafrika nu ökar. Anser inte kommissionen att ett meddelande om migration borde vara mycket bredare utformat, såväl till innehållet som till ämnet? Nadja Hirsch: (DE) Fru talman! Gränserna har avskaffats för första gången i Tyskland och Österrike och vi har äntligen fri rörlighet för arbetstagare från de östeuropeiska länderna. Å ena sidan rivs gränserna och å andra sidan försöker ni bygga upp hinder igen. För mig är det omöjligt att acceptera att två medlemsstater och två herrar som försöker skapa sig ett namn har lyckats återuppliva diskussionen om återinförande av gränskontroller. Det finns ingen återvändo när det gäller den frågan och vi får låta oss utsättas för påtryckningar i den här ensidiga diskussionen. Flyktingproblemet kan inte lösas automatiskt genom att återgå till ett system med gränskontroller. Ursäkta mig, men dessa människor har riskerat livet för att ta sig till Europa och de kommer även att lyckas ta sig över gränserna. De enda som har något att vinna på återinförandet av gränskontrollerna kommer att bli människohandlarna, eftersom flyktingarna måste finna nya sätt att korsa gränserna, vilket ger människohandlarna en ny inkomstkälla. Jag kan inte acceptera att vi överväger den här frågan på allvar och jag uppmanar kommissionen att inte kompromissa. Ulrike Lunacek: (DE) Fru talman! Jag är glad över att alla sidor i parlamentet, inklusive Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och därmed Nicolas Sarkozy och Silvio Berlusconi, har klargjort att det inte krävs några nya regler och att det inte är nödvändigt att ändra Schengenavtalet, men att det krävs något annat, dvs. en gemensam asyl- och migrationspolitik som är värd namnet. Cecilia Malmström, jag uppmanar dig att agera och klargöra att Dublin II-förordningen måste ändras för att skapa en verklig europeisk solidaritet i asylfrågor och att visa att vår kontinent är enad och att länderna längs de yttre gränserna inte lämnas att klara sig själva. Det är emellertid bäst att vara försiktig. Italien kan faktiskt ensamt ta på sig ansvaret för detta och måste också göra det. En inrikesminister som Roberto Maroni, som själv tillhör Lega Nord-partiet, måste klargöra att dessa människor är flyktingar vars rättigheter måste respekteras och att man måste agera på lämpligt sätt i detta sammanhang. Vi i EU ska inte bara skydda pengar och banker, utan även flyktingar, och det är därför vi inte behöver en ny Schengenförordning, utan en asyl- och migrationspolitik som verkligen respekterar den mänskliga värdigheten. Kyriacos Triantaphyllides: (EN) Fru talman! Under de senaste månaderna har kommissionen agerat snabbt och har offentliggjort två viktiga meddelanden i syfte att hantera de problem som uppstått sedan Jasminrevolutionen bröt ut i Tunisien. Ett antal politiska alternativ har lagts fram och parlamentet har redan yttrat sig om dem för att vägleda kommissionen i utarbetandet av konkreta lagstiftningsförslag. I meddelandet om migration behandlar kommissionen frågorna om yttre gränskontroller, styrningen av Schengenområdet och organiserad rörlighet. Varför nämns inget mer konkret om bördefördelning? I meddelandet nämner kommissionen pilotprojektet för omplacering av flyktingar på Malta, men det står ingenting om ett pilotprojekt för omplacering av olagliga migranter eller asylsökande - och detta trots de upprepade kraven på ett sådant bördefördelningssystem från flera medlemsstater och ledamöter av Europaparlamentet. Varför kommer kommissionen inte med ett konkret förslag om detta? Vi talar om det europeiska området med fri rörlighet, vi talar om ett gemensamt europeiskt asylsystem. När kommer ni att stödja en europeisk solidaritet i ord och gärning? Morten Messerschmidt: (DA) Fru talman! Jag vill ta upp kommissionens förslag om ett stärkande av kontrollen av de yttre gränserna. Det är tyvärr inte särskilt lämpligt, eftersom det kommer vid en tidpunkt när flera medlemsstater för en obetänksam invandringspolitik och ger stora antal utlänningar lagligt uppehållstillstånd i EU. När bristen på gränskontroller gör att människor kan röra sig fritt över gränserna krävs det i stället strängare gränskontroller mellan EU-medlemsstater på en permanent basis. När det gäller det ständiga talet om solidaritet är jag faktiskt förvånad över att det är meningen att medlemsstater som till exempel Danmark, som har varit bra på att skärpa sin invandringspolitik, ska visa solidaritet med medlemsstater som inte har lyckats göra samma sak. Det vettiga skulle vara att låta länder som hävdar sin nationella suveränitet genom själva besluta om sin egen invandringspolitik också skörda frukterna av sitt arbete. Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Uppenbarligen är endast cirka 3 000 av de tunisiska flyktingar som omhändertagits på Lampedusa verkliga asylsökande, medan omkring 20 000 är ekonomiska migranter. Så länge som EU vägrar att erkänna att vi inte kan ta hand om alla ekonomiska migranter från alla hörn i världen kommer hundratusentals av dem att ta sig hit. Om åtgärder vidtas, till exempel massamnestier för olagliga invandrare eller om Schengenavtalet överträds genom användningen av turistviseringar, vilket hände nyligen, kommer detta oundvikligen att leda till många tusen fler flyktingar. Detta äventyrar hela Schengensystemet. Grekland, Italien och Malta klarar uppenbarligen inte av att säkra sina yttre gränser och nykomlingarna i Schengengruppen minskar ofta sina insatser efter anslutningen. EU:s yttre gränser har fler hål än en schweizerost och undergrävs även internt. Tillfälliga kontroller är inte nog. EU måste utveckla Frontex till ett verkligt gränskontrollorgan. Om inga av dessa åtgärder ger resultat kommer någon av medlemsstaterna oundvikligen att vilja dra sig ur Schengenavtalet. Andrey Kovatchev: (BG) Fru talman! I dag måste vi besvara frågan om hur vi upprätthåller och balanserar våra grundläggande värderingar: frihet, solidaritet och rättvisa å ena sidan och säkerhet å den andra. Det sägs ofta att de yttre gränserna är ett gemensamt ansvar för samtliga medlemsstater. Men då måste vi också låta bli att skapa onödiga hinder mellan oss. Vi måste också förhindra att den rådande situationen skrivs in i historieböckerna som ett dåligt exempel på europeisk integration. Jag välkomnar naturligtvis Frontex utökade ansvarsuppgifter och de ytterligare personalresurser och materiella resurser som har anslagits till Frontex tillsammans med förstärkningen av Schengens utvärderingsmekanism, men jag välkomnar definitivt inte de nya krav som har införts för Bulgarien och Rumänien och att deras medlemskap förhindras. Enikő Győri, efter det att Bulgarien och Rumänien uppfyllde alla kriterier för medlemskap, vilket bedömdes av rådets experter, kan du informera oss om rådets ståndpunkt när det gäller tidsramen för att ta in Bulgarien och Rumänien, och om det pågår diskussioner om den saken i rådet? Om nya regler gäller måste de gälla för alla och inte utnyttjas för att uppnå politiska mål, utan reglerna måste i stället bygga på det befintliga gränskontrollsystemet. Utrikespolitiskt sett anser jag att vår grannskapspolitik måste kopplas till ett krav på att de berörda regeringarna uppfyller åtagandena gentemot sina medborgare när det gäller återtagande. Ulrike Rodust: (DE) Fru talman! Öppna gränser är en viktig symbol för EU. Jag vill dock uppmärksamma dig på ett annat problem. Jag kommer från norra Tyskland, och därför är gränsen mellan Tyskland och Danmark särskilt viktig för mig. Det danska populistiska högerpartiet försöker tvinga den danska regeringen att återinföra gränskontrollerna. Vad är anledningen till detta? Det är för att man är rädd för människor från Rumänien och Bulgarien. Det är skandalöst. Högerpopulisterna ökar snabbt till antalet och utgör en verklig fara för EU. Naturligtvis måste vi skydda oss mot ohämmad brottslighet, och våra säkerhetsmyndigheter har redan funnit effektiva alternativ till gränskontroller. Det gör mig verkligt sorgsen att en av våra största europeiska landvinningar äventyras. EU:s framgångar med att främja fred och frihet saknar motstycke i historien, men attackeras nu hårt. Jag vill uppmana den danska regeringen att inte låta sig kommenderas av högerpopulister. Anna Maria Corazza Bildt: (EN) Fru talman! Fri rörlighet är en hörnsten i den europeiska integrationen. Vi får inte öppna Pandoras ask genom att se över Schengen. Vi får inte göra avsteg från våra principer. Möjligheten att införa gränskontroller finns redan. Detta ska vara en tillfällig undantagsåtgärd och ska vara den sista utvägen. Det vi behöver är en gemensam strategi, en långsiktig vision precis som kommissionen efterlyser, för att bemöta medborgarnas oro när det gäller säkerhetsfrågorna. Vi måste gå vidare mot en gemensam asylpolitik till 2012, ha en gemensam migrationspolitik och underlätta laglig arbetskraftsinvandring samtidigt som vi bekämpar olaglig invandring. Kortsiktiga förfaranden som förhindrar återbosättning måste avskaffas. Ja, vi måste visa solidaritet med de medlemsstater som är mest utsatta för ett inflöde av migranter, men vi bör först och främst vara solidariska med de människor som flyr undan tragedier. Invandrarnas värdighet, människor som flyr från landet, måste åter stå i centrum för debatten i EU. Robert Goebbels: (FR) Fru talman! Jag undrar om demagogerna i Rom och Paris och deras anhängare här i Europaparlamentet inser vad deras krav på ett återinförande av interna gränskontroller egentligen innebär. Över 1 miljon EU-medborgare arbetar i ett annat land. Varje dag passerar 150 000 personer över gränsen in i Luxemburg. Vill ni utsätta dem för gränskontroller? Tiotusentals gränskontroller? Tiotusentals EU-medborgare kommer att resa i sommar. Vill Silvio Berlusconi och Nicolas Sarkozy utsätta dem för gränskontroller? Ordförande José Manuel Barroso sade det själv: över 1,25 miljarder personer rör sig årligen inom Schengenområdet. Vill ni att de ska behöva genomgå gränskontroller? Kommissionsledamot Cecilia Malmström, lämna Schengen som det är. Läs igenom fördragen igen, läs artiklarna 67 och 78. Allt står där. Det finns inget behov av att ta fram något nytt, vi bör i stället hålla fast vid Schengenområdet och fri rörlighet för medborgarna, annars kommer vi att få en medborgarrevolt i händerna. Jens Rohde: (DE) Fru talman! Martin Schulz har lämnat oss, men jag är glad över att han och Ulrike Rodust klargjorde att det inte var ett socialdemokratiskt politiskt krav att gränskontrollerna skulle återinföras. Under valkampanjen till Europaparlamentet för två år sedan var ett av de danska socialdemokraternas viktigaste krav dock att gränserna skulle stängas igen. Jag talar inte om populisterna på högerkanten. Dan Jørgensen och partiledaren Helle Thorning-Schmidt argumenterade båda för detta. Ni har absolut rätt, det är populism. En viktig fråga till kommissionen är därför: Kan en medlemsstat återinföra gränskontrollerna och fortfarande tillhöra Schengenunionen med tillgång till informationssystemet etc. eller är det antingen eller? Den frågan är viktig för den danska debatten, och därför ber jag om ett tydligt svar. Mario Mauro: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Jag konstaterar att många anser att lösningen för att rädda Schengenområdet är att kasta ut Silvio Berlusconi och Nicolas Sarkozy. Jag tror faktiskt att det skulle räcka med att stärka Frontex, vilket innebär skärpt säkerhet vid EU:s yttre gränser. Jag vill påminna alla om att många regeringar just nu försöker slippa ifrån skyldigheten att visa solidaritet genom att inte delta i Frontex. Förutom detta anser jag mig tvungen att påpeka en annan viktig sak. Bakom den humanitära nödsituationen och invandringsproblemet döljer sig ett politiskt problem. EU har visserligen en stark humanitär roll i invandringsfrågan, men jag håller med Cecilia Malmström om att EU däremot inte är närvarande på politisk nivå när det gäller att hantera tragedin bakom detta. Mer Cecilia Malmström och mindre Catherine Ashton är vad vi behöver, och på så sätt kommer vi att lyckas förbättra de svåra omständigheter som vi befinner oss i och garantera att framtiden får en chans. Cecilia Malmström: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Detta har varit en mycket intressant och nyttig debatt om en mycket viktig fråga. Det talades tidigare om att det pågår en pingpongmatch. Den matchen pågår förmodligen mellan Europaparlamentet och två medlemsstater, så använd inte kommissionen som boll. Vi försöker bemöta alla frågor som rör migration och gränser på ett samordnat, ansvarsfullt och samstämt sätt, eftersom allt hör ihop. Vi kan inte ha en viseringspolitik om vi inte har gränskontroller. Vi kan inte skydda människor som söker asyl på ett trovärdigt sätt om vi inte har en gemensam asylpolitik i EU. Vi kan inte ha en fungerande laglig invandring om vi inte samtidigt arbetar med integration och vi kan inte bekämpa den olagliga migrationen om vi inte har en anständig återsändande- och återtagandepolitik. För att samla alla dessa frågor behöver vi därför en tydlig ram, en EU-ram. Därför har kommissionen lagt fram detta meddelande. Med all respekt för alla hårt arbetande personer i kommissionen ska jag avslöja en hemlighet för er. Vi kan inte ta fram ett meddelande som det här på två dagar. Det är omöjligt. Meddelandet har planerats under lång tid. Det har inte utarbetats för att bemöta kraven från en eller två presidenter eller premiärministrar - det här har vi planerat länge, och allt står där. De personer som vi dagligen har arbetat tillsammans med vet att jag ända från början har arbetat med dem och med rådet för att uppnå ett gemensamt europeiskt asylsystem. Det är hårt arbete, det är svårt, och arbetet går väldigt långsamt, men vi gör vissa framsteg. Vi arbetar tillsammans med laglig invandring, vi försöker förstärka Frontex, jag lovade er en rapport om integration vid min utfrågning i februari förra året och redan förra året kom vi med förslag om en bättre styrning av Schengenområdet. Detta är inte ett svar till en eller två premiärministrar som kräver något. Det är väl genomtänkt och kommer att leda till ytterligare lagstiftning och förslag inför Europeiska rådets möte i juni, vars tema kommer att vara migrationsfrågor, något som också har planerats sedan länge tillbaka. Situationen i Nordafrika och Medelhavsområdet gör det naturligtvis ännu viktigare för oss i EU att ha ordning på saker och ting. Är situationen skäl nog att återinföra interna gränskontroller? Nej, naturligtvis inte. Finns det behov av EU-åtgärder? Ja, det finns det. Vi har cirka 25 000 tunisier som kommer till EU. Vi har diskuterat detta många gånger här i plenum. Alla har naturligtvis sina skäl för att komma, nämligen att han - för det är väldigt ofta en han - inte har något arbete i Tunisien. Jag känner mycket starkt för alla enskilda öden, men alla kan inte komma till EU. Det är mycket bättre - och det är också därför vi arbetar med de tunisiska myndigheterna och med Italien för att se hur vi kan hjälpa Italien att skapa arbetstillfällen och tillväxt - att dessa människor finner en framtid i Tunisien, för de är inte flyktingar. Men det finns flyktingar som kommer, och ännu fler just nu. I veckan har många människor kommit från Libyen - tredjelandsmedborgare, även libyer - och det kan komma fler. För dessa människor krävs det helt klart EU-åtgärder och solidaritet. Kommissionen har inbjudit samtliga medlemsstater till en konferens den 12 maj för att diskutera omplacering och en förlängning av Maltaprojektet i syfte att hjälpa Malta med de tusentals människor som har tagit sig dit. Men vi kommer även att ha FN:s flyktingorgan UNHCR där, så vi kommer att be medlemsstaterna att ta mer ansvar för de flyktingar som flyr från det ökande våldet i Libyen och som är strandsatta i Tunisien och vid gränsen. Om vi övergår till Schengenområdet håller jag med er - eller nästan alla av er - som har sagt att Schengen är en fantastisk bedrift. Det faktum att vi kan resa från Finland till Malta, från Portugal till Estland, utan ett behöva visa passet en enda gång är en fantastisk symbol för den europeiska integrationen. Jag vill skydda detta och främja det ännu mer. Det gläder mig att jag kan räkna med ert stöd i detta. Systemet är emellertid inte perfekt. Vi visste långt innan allt det här började att det finns vissa brister i systemen. Utvärderingen har inte fungerat eftersom medlemsstaterna utvärderar varandra, och det är inte bra. Vi behöver en EU-mekanism där Europaparlamentet deltar. Jag lade fram det förslaget i november förra året, och jag minns att jag fick starkt stöd från er för att göra detta. Vi behöver verktyg för att hjälpa medlemsstaterna att förbättra skyddet av EU:s yttre gränser. Vi måste stärka övervakningen och vi behöver mer - inte mindre - Europa. För att bedöma denna situation och besluta om vad som krävs behöver vi därför en EU-strategi. Förra veckans händelser har bekräftat det. De brister som finns får aldrig automatiskt leda till ett återinförande av gränskontroller. Bristerna måste åtgärdas med alla möjliga medel, till exempel genom att tillhandahålla ekonomiskt stöd och driftsstöd. Medlemsstaterna kan också hjälpa varandra. Vi arbetar även tillsammans med er för att stärka Frontex. Utgångspunkten är att förstärka den befintliga lagstiftningen. Jag är övertygad om att de gällande reglerna är tillräckliga för att klara av de flesta situationer. När det finns skillnader i tolkningen bör kommissionen samråda med medlemsstaterna för att klargöra reglerna. Detta kan göras genom att kommissionen utfärdar riktlinjer eller rekommendationer. Det finns särskilda omständigheter där det kan bli nödvändigt att återinföra gränskontroller. Så är det redan i dag och detta har också gjorts i ett fåtal situationer - till exempel vid en allvarlig fara som ett terrorhot. Det kan alltså uppstå allvarliga händelser där medlemsstaterna, enligt mycket tydliga villkor, måste göra detta. Men vi måste stärka den europeiska dimensionen av detta och förhindra att medlemsstaterna vidtar ensidiga åtgärder. Det är vad vi talar om. Vi lever i oroliga tider. Mycket av det som händer ger anledning till glädje - i Egypten och Tunisien - men det finns också många orosmoment. I den här situationen måste vi tänka kallt. Vi måste försöka hantera den på kort sikt, men även på lång sikt. Vi måste stärka våra regler, inte undergräva dem. Vi måste stärka reglerna på grundval av EU-lagstiftningen, våra värderingar och våra internationella åtaganden. Vi behöver ett EU-ledarskap för att motarbeta alltför enkla lösningar - och jag har hört några sådana här i dag - och populism. Vi behöver helt enkelt mer Europa, inte mindre. (Applåder) Enikő Győri: Fru talman! Jag vill också tacka er så mycket för debatten och för ledamöternas inlägg. Jag vill gärna börja med att klargöra en sak gällande asylpaketet, eftersom jag fick mycket konkreta frågor om detta. När det gäller de konkreta förslagen välkomnar rådet inledandet av trepartsmötena mellan parlamentet och rådet om direktivet om förutsättningarna för att vara i behov av skydd. När det gäller Dublinförordningen och Eurodacförordningen har viktiga framsteg gjorts på teknisk nivå. Två frågor kvarstår emellertid, som är oupplösligt kopplade till de politiska diskussionerna. Den första är upphävandet av överföringar enligt Dublinförordningen och den andra är tillgång för rättsvårdande myndigheter enligt Eurodacförordningen. Många delegationer i rådet anser att ett upphävande av överföringar enligt Dublinförordningen till medlemsstater som är utsatta för konkreta påfrestningar skulle skapa ett negativt prejudikat och undergräva Dublinförordningen. Många delegationer har också gett uttryck för en stark önskan att ge rättsvårdande myndigheter tillgång till Eurodac-databasen. Med tanke på dessa åsikter i rådet och vårt gemensamma åtagande att inrätta ett gemensamt europeiskt asylsystem, krävs en konstruktiv diskussion mellan alla berörda institutioner, dvs. rådet, parlamentet och kommissionen. Avslutningsvis emotser rådet med stort intresse kommissionens förslag om ändringar av förfarandedirektivet och direktivet om mottagningsvillkor, som väntas komma tidigt i juni om jag inte misstar mig. Så, Renate Weber, eftersom du när det gäller rådets arbete hävdade att vi ifrågasätter och undergräver medbeslutandeförfarandet och försöker isolera parlamentet, hoppas jag att mitt klargörande är tillräckligt för dig. Vi delar naturligtvis gärna all information med er och vi är fast beslutna att göra framsteg i dessa frågor, som jag tror är mycket viktiga för oss alla. Låt mig fortsätta på mitt modersmål för några övergripande och allmänna avslutande kommentarer. (HU) Som jag påpekade i mitt inledningsanförande har den stora diskussionen i rådet inte hållits ännu. Kommissionens förslag offentliggjordes för sex dagar sedan. Vi har sammankallat ett särskilt möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) den 12 maj, där vi får möjlighet att hålla en inledande diskussion. Vi hoppas att detta arbete och arbetsgruppens diskussion kan underlätta situationen för stats- och regeringscheferna så att de kan fatta de viktigaste politiska besluten vid Europeiska rådets möte i juni. I nuläget kan jag alltså bara informera er om det ungerska ordförandeskapets ståndpunkt. Jag vill passa på att upprepa, vilket jag inte säger för första gången här i parlamentet, att vår grundläggande filosofi är ett starkt EU, ett starkt EU som placerar människorna i centrum för sitt tänkande. Det är vår grundläggande princip, som styr all politik och alla åtgärder vi vidtar. Med detta som utgångspunkt kan jag informera er om vilken vår utgångspunkt kommer att vara i denna ytterst känsliga politiska fråga. Vi kommer inte att hålla med dem som försöker rasera Schengensystemet och den fria rörligheten. De allra flesta ledamöter som talade i debatten har förespråkat att detta gemensamma regelverk ska bevaras. Jag vill gärna citera den italienske ledamoten Salvatore Iacolino, som kallade det ”patrimonia della civilta europea”, ”vårt gemensamma europeiska arv”, eller Kinga Gál, som sade att den fria rörligheten är det mest påtagliga resultatet av EU:s enande. Det ungerska ordförandeskapet kommer att motverka alla försök till motsatsen. Men det innebär inte, och här håller jag med kommissionsledamot Cecilia Malmström, att systemet inte behöver förbättras. Vi har vetat i månader, i åratal, att systemet måste anpassas till de utmaningar som råder 2011, och detta är också görligt. Ingen vill att det system som vi efter många års arbete har skapat tillsammans ska rasa ihop. När det gäller återinförande av de inre gränserna anser vi att detta endast får göras i en exceptionell situation, vid ett mycket allvarligt problem, under en fastställd tidsperiod och genom ett beslut på EU-nivå. Jag sade detta i mitt inledningsanförande och Cecilia Malmström och José Manuel Barroso har sagt samma sak. Jag upprepar än en gång att detta är vår utgångspunkt. Vilka frågor kan vi fortfarande arbeta tillsammans med, och vilka frågor kan vi inte arbeta tillsammans med? Vi vill skilja mellan flyktingar som är verkliga asylsökande enligt internationell rätt. Vi måste hjälpa dem så att vi är lojala mot oss själva och gentemot våra gemensamma värderingar. Samtidigt måste vi också bekämpa den olagliga invandringen. Jag behöver inte säga att skyddet av de gemensamma gränserna, våra yttre gränser, är en gemensam uppgift. Frontex måste stärkas, och de resurser som krävs för detta måste tillhandahållas. Det är vad vi gör, med ert samarbete, med förhoppningen att vi kan fatta ett beslut så snart som möjligt. Schengenfrågan handlar om mer än de frågor som finns med i kommissionens meddelande, frågan om utvidgningen av Schengenområdet står på dagordningen. Det ungerska ordförandeskapet gör en tydlig åtskillnad mellan dessa två frågor. Ingen vill bortse ifrån de två länder som har lagt ned ett enormt arbete, energi och pengar på att noggrant förbereda och uppfylla de stränga kraven för anslutning till Schengenområdet och grusa dessa två länders förhoppningar genom att säga att förhållandena inte är lämpliga för närvarande. Vi bekräftade redan i februari under det ungerska ordförandeskapet att Rumänien är redo när det gäller de tekniska standarderna, medan Bulgarien fortfarande hade arbete kvar. Jag är glad över att kunna meddela att Schengens utvärderingsgrupp Sch-eval nu anser att Bulgarien har slutfört det återstående arbetet. Jag hoppas att vi innan det ungerska ordförandeskapet avslutas kan meddela att de tekniska förberedelserna har slutförts. De två länderna uppfyller Schengens tekniska kriterier. Det politiska beslutet måste fattas när medlemsstaterna är redo för detta. Vi har haft kontinuerliga samråd med samtliga berörda parter, och försöker finna en lösning som är godtagbar för samtliga intressenter, dvs. Rumänien, Bulgarien och de berörda medlemsstater som är oroade över Schengenmekanismen. En avslutande kommentar: Jag tror att det var Manfred Weber från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) som sade att vi måste vara mycket försiktiga med den politik vi för på migrationsområdet, när det gäller EU-omfattande problem och arbetskraftsutbudet. Jag håller verkligen med om det. Vi får inte glömma att vi har våra egna arbetslösa, men vi måste samtidigt komma ihåg att vi har ett åldrande samhälle i EU och att vi även kommer att få arbetskraftsproblem till följd av detta. Därför har det ungerska ordförandeskapet satt upp demografiska frågor på dagordningen, för att visa vilka medlemsstater som har lyckats mycket väl med den demografiska politiken och familjepolitiken. Vi vill förbättra familjernas situation i EU. Vi vill att fler barn föds i EU, eftersom varje medlemsstat främjar detta på sitt sätt. Detta är lösningen på problemet med det åldrande samhället och det skulle vara bra om vi inte behövde lösa det problemet genom migration. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. Skriftliga förklaringar (artikel 149 i arbetsordningen) Ivo Belet: Tillsammans med euron är den fria rörligheten i EU en av grundpelarna i det europeiska projektet. Vi har över huvud taget inga skäl att ifrågasätta detta. Reaktionen på de tusentals flyktingar som bokstavligen sköljs i land vid Sydeuropas kuster får absolut inte anses vara ett giltigt skäl för oss att börja stänga våra inre gränser, inte ens tillfälligt. Det enda vettiga sättet att reagera på detta är att göra något, på kort sikt, när det gäller den gemensamma europeiska asyl- och migrationspolitiken. Vi varken kan eller får sitta med armarna i kors och låta 30 000 flyktingar som kommer till Italiens eller Greklands kuster undergräva EU:s grundläggande värderingar. Italien har naturligtvis all rätt att kräva att EU visar solidaritet och hjälper till att hantera detta problem. Solidaritet är lösningen. Att stänga våra gränser, ens tillfälligt, är däremot en panikreaktion som är opassande för EU-ledarna. John Bufton: , skriftlig. - (EN) Kommissionens reaktion på allt som den uppfattar som problem för EU är att tillgripa fler centraliserade befogenheter. På samma sätt spelade finanskrisen dem perfekt i händerna och de tog snabbt tillfället i akt för att motivera ekonomisk styrning i stället för att erkänna att euron är ett misslyckande, oron över ett plötsligt inflöde av migranter och de belastningar som detta utgör för länderna utnyttjas som en förevändning för att efterlysa en förstärkning av Schengenområdet med ökad centraliserad styrning. Europaparlamentets ledamöter är folkvalda och är folkets röst. De företräder de länder de kommer ifrån. Ändå betraktas det som populism när de hävdar nationella intressen här i parlamentet. José Manuel Barroso sade att det har blivit mode att vara populist och komma med främlingsfientliga argument. Anser han att själva andemeningen i att vara ett land - att ha en nationell regering, en oberoende ekonomi och nationella gränser - är fel i sig? Varför vågar han då inte bara skrota parlamentet och ta över EU med våld? Smutskastande, panikspridande och smygande byråkrati är beräknande och dessutom storhetsvansinne. Men tro inte att vi inte medvetna om det. Om vi vore det skulle det så kallade populismmodet inte utvecklas. Folk börjar inse kommissionens avsikter, och ni kommer att ställas till svars för det. Giovanni Collino: Det migrationsproblem som vi står inför i Italien och i hela EU får absolut inte begränsas till att bara handla om den humanitära nödsituationen, även om detta är den mest brådskande situationen som vi måste hantera. Vi parlamentsledamöter - som är kända för att vara ansvarsfulla och uttrycka våra medborgares politiska vilja och för att genomföra och bedöma om deras krav fungerar på lång sikt - måste ha en helhetssyn, och vi måste kunna försvara den gentemot de andra institutionerna. När det gäller invandringspolitiken är det första steget för en helhetssyn en analys av EU:s befolkning, som åldras, även om detta sker olika snabbt i medlemsstaterna. En allvarlig obalans håller på att skapas mellan födelse- och dödstalen och vår tillväxt är även kopplad till arbetskraftsfördelning för att se till att marknaden har de nödvändiga resurserna för att kontinuerligt producera allt som behövs. Därför bör parlamentet gentemot de andra institutionerna, inklusive medlemsstaternas regeringar, förespråka en helhetssyn för att hantera invandringspolitiken, där människorna står i centrum för en återhämtningsstrategi - och här avser jag inte bara ekonomisk återhämtning - som behöver rörmokare, ingenjörer och byggnadsarbetare lika mycket som bankmän. Anne Delvaux: Italiens beslut att utfärda tillfälliga uppehållstillstånd till tusentals tunisiska invandrare som kommer till landet, följt av Frankrikes begäran att tillfälligt återinföra gränskontroller, har lett till att Schengenområdet, en av de mest konkreta aspekterna av den europeiska integrationen, har ifrågasatts. De förslag som kommissionen redogör för i sitt meddelande av den 4 maj, särskilt ett planerat utökande av de ”exceptionella omständigheter” då de inre gränskontrollerna får återinföras, gör mig något perplex. Vi kommer väl inte att låta två statschefers vilja äventyra en av EU:s största bedrifter? Invandringen är en utmaning som kräver ett EU-omfattande svar, och jag efterlyser därför en gemensam migrationspolitik. Det är dags att vi tar itu med den här frågan på allvar. Jag hoppas att stämningen vid Europeiska rådets toppmöte i juni, då den här frågan kommer att behandlas, inte förstörs av populistiska känslor. Monika Flašíková Beňová: Jag vill ge uttryck för min besvikelse över att kommissionen begränsar hela migrationsfrågan till problemen i Medelhavsområdet och Schengenområdet. Situationen är kritisk. Vi har väntat länge på en målmedveten strategi från kommissionen. Inte en antieuropeisk plan för att återinföra de nationella gränserna. Kommissionsledamot Cecilia Malmström påpekar med all rätt att den fria rörligheten för personer över gränserna i EU är en enorm framgång som vi inte får förlora. Ur det perspektivet är kommissionens förslag om kontrollerade migrationsströmmar oförståeligt, särskilt det som sägs om att tillåta återinförandet av gränskontroller i EU, även om detta gäller vid nödsituationer och är tillfälligt. Det faktum att en medlemsstat inte kan besluta själv om en sådan åtgärd, utan att endast EU kan fatta det beslutet är dock ett plus. Trots detta anser jag att det stycket är bakåtsträvande och att det är en onödigt eftergiven inställning gentemot de populistiska påtryckningarna från de franska och italienska premiärministrarna. Vi talar inte om en oviktig fråga utan om den fria rörligheten, som är en av EU:s grundläggande principer. Vi får inte offra detta på grund av de nuvarande problemen med att kontrollera migrationstrycket från Afrika. Enligt min åsikt bör EU:s roll i stället vara att arbeta för att fördela migrationstrycket från Medelhavsområdet mellan medlemsstaterna och hantera integrationen av invandrare på ett effektivt sätt. Kommissionen rekommenderar att EU antar en rad texter om migration i maj och juni. Jag hoppas att kommissionen kommer att vara opartisk och hålla huvudet kallt när den utarbetar dessa texter. Elisabetta Gardini: Den rådande politiska krisen i Nordafrika och den migration som har blivit följden av detta bekräftar behovet av en stark EU-strategi för invandring och asyl. Invandring är ett EU-omfattande problem som inte bara kräver en snabb och effektiv lösning, utan även en gemensam långsiktig strategi. Vi glömmer att enligt FN:s senaste uppskattningar har 12 360 migranter lämnat Libyen och anlänt till Italien och Malta sedan mars, men 700 000 personer har redan flytt Libyen och Tunisien för att korsa Medelhavet. Utan en gemensam plan för mottagande av invandrare samt gränskontroller riskerar vi en okontrollerbar, kaotisk invandring med allvarliga konsekvenser för hela EU. I detta avseende är det viktigt att stärka Frontex, öka solidariteten mellan medlemsstaterna, utarbeta överenskommelser om ökad gränskontroll och även återsända olagliga invandrare. Avslutningsvis, och när det gäller eventuella ändringar av Schengensystemet, bör ett sådant beslut fattas på EU-nivå och inte av enskilda medlemsstater. Vi får inte tillåta att de stater som är mest exponerade för migrationstrycket riskerar att bli ännu mer isolerade. Kinga Göncz: , skriftlig. - (HU) En av de viktigaste utmaningarna för EU i dag är hur vi ska reagera på de revolutioner som uppstått vid våra sydliga gränser. EU har ett stort intresse av att regionen demokratiseras och måste finna en lösning på flyktingströmmen från regionen, en lösning som överensstämmer med de humanitära principerna och de mänskliga rättigheterna. Det måste finnas solidaritet mellan medlemsstaterna, men särskilt när flyktingarna kommer hit till EU. Vi ungrare kan verkligen förstå betydelsen av detta, eftersom hundratusentals av våra landsmän togs emot av många länder i världen efter upproret 1956. Svaret på migrationstrycket är inte att återinföra gränskontrollerna, utan att påskynda de pågående förhandlingarna för att anta flyktingpaketet, den gemensamma europeiska migrationspolitiken och Schengens utvärderingssystem så snart som möjligt. Ett återinförande av gränskontrollerna, om än tillfälligt, skulle undergräva ett av EU:s symboliska regelverk och hindra medborgarnas fria rörlighet. Detta är ett regelverk som EU-medborgarna uppskattar, och det är även en garanti för genomförandet av och framgångarna för det gemensamma europeiska området. Vi måste tillsammans finna lösningar på de problem som uppstår, och vi får inte ge utrymme för populistiska och individuella röster som bara erbjuder pseudolösningar. Lena Kolarska-Bobińska: Under våra diskussioner om en förbättrad förvaltning av Schengenområdet måste vi samtidigt överväga EU:s nya migrationpolitik, inte bara med tanke på situationen i Nordafrika, utan även vad som eventuellt kan ske i våra grannländer i öst. Det är svårt att förutsäga vad som kan hända i de postsovjetiska staterna i framtiden. Vi måste också beakta de utmaningar som EU står inför. EU är ett åldrande samhälle, och inflödet av migranter bör därför inte bara ses som ett hot mot EU:s arbetsmarknader. Migranter bidrar ofta till den ekonomiska tillväxten i sitt destinationsland. Så var fallet efter det att de nya medlemsstaterna blev EU-medlemmar. Tyskland, som fruktade ett inflöde av migranter, tillämpade övergångsperioder, och har först nu börjat öppna sina gränser för arbetstagare från Polen. Storbritannien bestämde sig för att öppna sina arbetsmarknader på en gång, och drar nu fördel av att ha anställt cirka två miljoner unga, effektiva och energiska polacker. Det sägs också ofta att vi ska ta emot politiska flyktingar men stänga EU:s dörrar för ekonomiska migranter. Enligt min åsikt är en sådan uppdelning inte särskilt vettig, eftersom det är svårt att skilja mellan dessa två typer av migration. Hur ska vi klassificera medelklassens protester i arabländerna? De bakomliggande orsakerna är både politiska och ekonomiska. Vi får därför inte falla offer för inbillade faror, utan även tänka på möjligheterna för vår utveckling. Edward Scicluna: skriftlig. - (EN) De aggressiva ståndpunkter som intas av Frankrikes och Italiens politiska ledare när det gäller incidenten i Ventimiglia har ingenting att göra med Schengenavtalet, utan är snarare menade att imponera på de egna medborgarna. De cirka 20 000 migranterna var huvudsakligen ekonomiska migranter som söker arbete och bättre ekonomiska möjligheter. I stället för att drabbas av en kunskapsflykt eftersom de högst kvalificerade väljer ekonomisk migration behöver Tunisien finansiellt stöd från EU för ekonomiska utvecklingsprogram som ger arbete till unga och arbetslösa. Detta får emellertid inte avleda uppmärksamheten från det verkliga problemet, dvs. hur vi på bästa sätt bör behandla de verkliga asylsökande som kommer från Nordafrika, som flyr eller kommer att fly från krigshärjade länder. Lösningen är definitivt inte att återgå till nationella gränskontroller. Fri rörlighet och solidaritet mellan medlemsstaterna tillhör EU:s principer, och vi får inte vidta bakåtsträvande åtgärder i det avseendet. Vi har fördragsgrunder för att inrätta ett gemensamt asylsystem för EU och en lämplig bördefördelning mellan medlemsstaterna. I stället för att underblåsa högerpopulismen bör vi i EU koncentrera oss på att ta fram den nödvändiga lagstiftningen på detta område. Debora Serracchiani: Det stora antal invandrare som har kommit till Lampedusa under de senaste dagarna visar att invandringskrisen fortsätter och kräver omedelbara åtgärder. Det står klart att förvaltningen av Schengenområdet måste förbättras, vilket kommissionen också fastslår i sitt meddelande av den 4 maj. Därför måste solidaritetsmekanismerna stärkas genom omfördelning av asylsökande, organiserad rörlighet och nya partnerskap med tredjeländer. Översynen av tillämpningsmekanismerna för Schengenregelverket får inte ses som en ursäkt för att begränsa rätten till fri rörlighet, utan som ett sätt att öppna för nya möjligheter. Jag hoppas att det mycket snart kommer konkreta förslag för att bekämpa fördomar, diskriminering och laglöshet och främja de mänskliga rättigheterna, den mänskliga värdigheten och friheten. En effektiv styrning av invandringen och främjande av en fredlig samlevnad måste vara ett fast åtagande i en bra politik som syftar till att främja utveckling och säkerhet. Att återsända massiva strömmar av människor till deras ursprungsländer bidrar inte till att upprätthålla avståndet mellan européer och invandrare. I stället riskerar vi ökad olaglig invandring, osäkerhet och ekonomiska kostnader. Monika Smolková: Massmigrationen från Nordafrika kunde förutses för flera månader sedan och Frankrike och Italien borde ha reagerat omedelbart, tillsammans med kommissionen. Deras uttalanden och åtgärder i dag, när polisen i en medlemsstat vägrar att godkänna dokument från en annan medlemsstat, är mer än bara förvånande. Kraven på att skydda sina intressen vid de inre gränserna på grund av 25 000 flyktingar är exempellösa och populistiska, och strider mot allt som Schengen står för. Den 22 december 2007 hjälpte jag till att riva gränsbommarna vid gränsen mellan Slovakien och Ungern. Jämfört med människornas entusiasm vid den tidpunkten framstår dagens förstärkande av de inre gränserna som ett fullständigt förnekande av Schengenidealet. Frihet, den fria rörligheten för personer och varor och solidaritet med alla som behöver den måste förbli EU:s prioriteringar. Jag motsätter mig inre gränser, och förväntar mig därför en skärpning av Schengens kontrollmekanismer för att förhindra vissa medlemsstaters populistiska tendenser, förebygga radikalisering och intolerans och befästa Schengensystemet, som är en av de största bedrifterna i EU av i dag. Nuno Teixeira: De händelser till följd av folkupproren i Nordafrika som nu har förödande konsekvenser på Lampedusa har gett upphov till en humanitär kris, där över 20 000 tunisiska invandrare har kommit till ön mellan januari och april. Den italienska regeringen har inte lyckats hantera de oräkneliga asylansökningarna och den plötsliga ankomsten av tusentals olagliga invandrare. Schengenavtalet, som slöts 1985 och har infogats i EU-fördraget, betraktas som ett av de viktigaste uttrycken för den europeiska integrationen. Just därför är det viktigt att vi inte glömmer dess grundläggande principer eftersom Schengenområdets effektivitet riskeras om dessa principer förvanskas. Det är viktigt att tillämpa Schengenavtalen korrekt genom en anda av solidaritet, ömsesidig information och samordning. Den humanitära kris som vi upplever i dag måste lösas, men genom de rättsliga medel som fastställs i Schengenreglerna. Det är ytterst viktigt att vi gör åtskillnad mellan personer som har rätt till internationellt stöd, såsom flyktingar, och ekonomiska migranter så att vi kan skydda dem som verkligen är i behov av det. Däremot måste en ensidig kränkning av avtalet förhindras till varje kostnad, eftersom detta hotar uppbyggandet av ett europeiskt område utan gränser, som påbörjades 1985. Kathleen Van Brempt: De förslag om en skärpning av asyl- och migrationspolitiken som kommissionen informerade om i onsdags innehåller en portion struntprat och några bra initiativ. Hänvisningen till kontroller vid våra inre gränser är mer ett uttryck för politisk egennytta än för ledarskap och insikt. Men ok, denna eftergift för Frankrike och Italien är lyckligtvis bara symbolisk. Jag gläder mig också över att kommissionen i sina förslag visar att även den är medveten om att den inte behöver söka efter vettiga lösningar för en effektivare asyl- och migrationspolitik under kyrktornen, utan att detta kräver en annan, mer EU-inriktad samarbetsform. Det finns enorma skillnader mellan medlemsstaternas förfaranden för att behandla asylansökningar och resultatet av asylförfarandena. Ett gemensamt europeiskt asylsystem är därför nödvändigt, så att de asylsökande vet att EU kan bistå med hjälp om det är nödvändigt, men att vi inte ger fribiljetter till äventyrare. Vi måste koppla detta till meningsfulla partnerskap mellan EU och dess grannländer, så att vi kan stödja tillväxt och utveckling. Jag hoppas att kommissionen inte längre kommer att låta sig utnyttjas som en leksak av vissa politiker som vill ta poäng på hemmaplan. Vi behöver kraftfulla EU-lösningar på ett europeiskt problem. Dessa förslag är en bra utgångspunkt, men jag anser att det behövs mer än så. Iuliu Winkler: I och med de allvarliga konsekvenserna av den ekonomiska och finansiella krisen och återverkningarna av arabvåren, som får långtgående följder när det gäller att kontrollera migrationsströmmarna och tillgången till oljeresurserna, blir EU alltmer splittrat och riskerar att rasera en av sina viktigaste bedrifter - den fria rörligheten i Schengenområdet. Att begränsa EU-medborgarnas fria rörlighet genom att införa nya restriktioner, om än tillfälliga, och införa ytterligare kriterier för Rumänien och Bulgarien förutom kriterierna för Schengenområdet, kommer att leda till att EU:s enighet undergrävs. Jag tror på ett starkt EU som visar solidaritet och jag är en av dem som stöder den vision som främjas av det ungerska EU-ordförandeskapet, som uttrycks genom mottot ”Ett starkt Europa”. Med tanke på den senaste tidens utveckling när det gäller Schengenområdets framtid måste jag dock säga att vi är inne på fel väg. Under kritiska tider som nu måste EU-ledarna vidga sina vyer, visa solidaritet och arbeta för att förhindra återuppståendet av oförnuftig populism och intern protektionism i EU. Dessa problem kommer att få dramatiska följder som är lätta att förutse. En sak är säker, det är definitivt inte restriktioner och förbud som kommer att bidra till att stärka Schengenområdet och göra det stabilt. Anna Záborská: Av plenardebatten här i parlamentet framgick det också att den rörelsefrihet som vi har skapat genom Schengenavtalet är en av de viktigaste grundstenarna för EU-samarbetet, och vi måste göra allt för att bevara den. Samtidigt ser vi emellertid att EU inte var redo för det ökande antalet invandrare från Tunisien och Libyen. Italien har utfärdat resedokument för dessa invandrare så att de kan röra sig fritt inom Schengenområdet. Detta har i sin tur tvingat andra medlemsstater, särskilt Frankrike och Tyskland, att snabbt finna lösningar. Enligt Schengenavtalet är det tillåtet för medlemsstaterna att införa slumpvisa gränskontroller för resande under exceptionella omständigheter, och Danmark har till exempel redan utnyttjat detta alternativ. Enligt min mening är en gemensam europeisk asyl- och migrationspolitik inte lösningen, eftersom den här frågan faller inom medlemsstaternas behörighet. För närvarande bör Schengenområdets gränsstater acceptera sitt ansvar för att skydda den gemensamma gränsen, och vidta åtgärder för ett snabbt återsändande av ekonomiska migranter till deras ursprungsländer.

sv

Utskottens sammansättning: se protokollet

sv

Inremarknadslag (debatt) Talmannen: Nästa punkt är kommissionens uttalande om inremarknadslagen. Michel Barnier: Fru talman, mina damer och herrar! Jag är glad över att jag för parlamentsledamöterna officiellt kan presentera meddelandet om inremarknadslagen, som kommissionen antog den 27 oktober, och debattera den med er. Vi inledde faktiskt diskussionerna i går på uppmaning av Malcolm Harbour och Louis Grech, på en annan plats men med flera hundra politiska, ekonomiska och sociala intressenter på europeisk, nationell och regional nivå. Detta är ett viktigt dokument. Det är viktigt eftersom vi är övertygade om att EU ställs till svars på många områden. Yttervärlden ställer frågor om krisernas orsaker. Vi har gått igenom en oerhört djup finansiell kris under de senaste två åren. Krisens många ekonomiska, sociala och mänskliga efterverkningar märks fortfarande i alla våra länder. Vi har den allmänna ekonomiska krisen och sedan har vi andra kriser som vi inte har råd att ignorera, exempelvis livsmedelskrisen, även om vi inte hör lika mycket om dem. Ungefär en miljard människor löper risk att dö av svält eller brist på vatten. Sedan har vi miljökrisen, som antagligen är det värsta av allt. Vi måste ta tag i dessa frågor, men förutom dessa yttre frågor finns det inre frågor. Den viktigaste av dessa frågor ställs onekligen av EU-medborgarna, som inte förstår, som ofta är oroade och ibland arga, som inte är övertygade och har frågor om denna stora inre marknad som är en hörnsten och har varit det sedan starten på Europeiska kol- och stålgemenskapen 1950 - denna stora europeiska marknad som vi tålmodigt bygger tillsammans. Frågan som ställs av våra medborgare, av små och medelstora företag, är: vad kan denna inre marknad ge oss? Vad gör EU för oss? Vi måste svara positivt på denna fråga, vilket vi inte alltid gör. Detta är vad Mario Monti kom fram till i rapporten som beställdes av kommissionens ordförande José Manuel Barroso, en rapport som ni har debatterat upprepade gånger, en rapport som innehåller många användbara slutsatser. Mario Monti fastslår exempelvis att den inre marknaden blir alltmer nödvändig men samtidigt allt mindre populär. Vi är politiker med egna mandat. När vi hör slutsatser av det slaget måste vi försöka se till att det som är nödvändigt blir populärt eller åtminstone får stöd och bättre förståelse. Med tanke på alla dessa kriser och frågor och enligt vårt mandat ville vi därför utarbeta en praktisk uppföljning till Mario Montis slutsatser och till de liknande slutsatser som parlamentet med Louis Grech i spetsen, som jag tackar, också har kommit fram till, nämligen att denna stora inre marknad är ofullkomlig, ofullständig och ibland misslyckad. Det dokument vi lägger fram i dag är följaktligen originellt. Det är inte något man kan skjuta ifrån sig om det inte passar. Det innehåller mer av en handlingsplan än ett lagstiftningsförslag, en handlingsplan som för närvarande omfattar 50 förslag som vi lägger fram för diskussion. Samtliga är inriktade på att få den inre marknaden att fungera bättre, så att den gynnar små och medelstora företag, tillväxt och medborgarna. Marknaden är ett medel för tillväxt och sociala framsteg, inte tvärtom, som jag ofta har sagt. Vi har just debatterat direktivet om hedgefonder och private equity-fonder. Jag har en mycket klar strategi som jag ihärdigt tänker följa under de närmaste fem åren. Som jag sade den 13 januari vill och kommer vi se till att de finansiella tjänsterna och de finansiella marknaderna, som är livsviktiga, på nytt tjänar den reala ekonomin, inte tvärtom. På det sättet kommer vi se till att den reala ekonomin och den inre marknad som stöder den främjar tillväxt och sociala framsteg. Vår tillväxtstrategi, som överensstämmer med 2020-strategin, är utformad för att få den inre marknaden att fungera bättre. Marknaden måste ses som en plattform för den europeiska ekonomin. Vi är övertygade om att allt som står på denna plattform - privata och offentliga initiativ, lokala, regionala, nationella och europeiska initiativ, branschorganisationernas och alla andra organs verksamhet inom marknaden - kommer att fungera bättre när denna plattform fungerar bättre än i dag, vilket är syftet med handlingsplanen. Vi vill reagera på dessa frågor och utmaningar genom att samarbeta med företagen för att åter skapa en stark, hållbar och rättvis tillväxt. Vi föreslår ett antal åtgärder som är särskilt inriktade på innovation och små och medelstora företag. Inremarknadslagen innefattar den viktiga frågan om EU-patentet, som vi diskuterar just nu i konkurrensrådet under det belgiska ordförandeskapet. Därav komplikationerna med mitt schema. Rent allmänt vill vi göra hela regelverket och skattebestämmelserna mer flexibla för företagen och underlätta tillgången till den finansiering de behöver för sina investeringar. När det gäller att blåsa nytt liv i EU:s konkurrenskraft vill vi stärka vår yttre strategi i en anda av ömsesidighet och ömsesidig nytta. För att se till att EU-medborgarna står i centrum för den inre marknaden vill kommissionen visa att marknaden inte är ett hinder för utvecklingen av tjänster av allmänt intresse och större infrastruktur. Vi kommer att utarbeta ett meddelande, som utan tvivel kommer att stödjas och förbättras av parlamentet. Ett meddelande om tjänster av allmänt intresse och offentliga tjänster. Vi vill klargöra att den inre marknaden stöder de sociala rättigheterna i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna, att den kan erbjuda nya utvecklingsmöjligheter för socialt innovativa företag som tjänar både europeiska arbetstagare och konsumenter. Vi kommer nu till tredje kapitlet av inremarknadslagen. Denna övergripande strategi kan endast fungera inom ramen för förbättrad styrning, genom ökad dialog och partnerskap med våra företag och medborgare, men även mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och regionala och lokala myndigheter samt genom bättre social dialog. I detta gemensamma arbete är vi övertygade om att alla medborgare och företag måste hjälpa till för att skapa den konkurrenskraft och tillväxt som EU-medborgarna förväntar sig. Det kräver att alla engagerar sig. Detta är målet med de fyra månaderna av offentlig debatt i Europa som vi vill inleda tillsammans med er. Hela 13 kommissionsledamöter har bidragit till inremarknadslagen, vilket jag tackar dem för. Den godkändes av kommissionen efter långdragna interna diskussioner. Denna fråga är en av våra huvudprioriteringar och vi diskuterar dessa 50 förslag. Vi ska noga beakta vad de olika institutionerna och våra olika partner har att säga och kommer i slutet av samrådet, troligen i februari, att slutligen fastställa förteckningen över åtaganden som ansvariga kommissionsledamöter ska utarbeta förslag om inom högst två år. När vi firar tjugoårsdagen av den inre marknaden 2012, 20 år efter de åtaganden och förslag som lades fram av Jacques Delors, kommer denna händelse därför inte att präglas av nostalgi eller melankoli - det finns inget utrymme för nostalgi för närvarande - utan av en förebyggande och dynamisk inställning. Det är skälet till att vi sätter det hela i rörelse nu, som vi gjorde i går. Under fyra månader kommer mina kolleger och jag att finnas till hands för att samordna den offentliga debatt i Europa som inleds i Europaparlamentet i dag. Vi ska försöka vara konstruktiva och mycket uppmärksamma under denna debatt. Andreas Schwab: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! I forumet om den inre marknaden denna veckan diskuterade vi kommissionens förslag, som är tänkt att skapa en verkligt konkurrenskraftig social marknadsekonomi i EU. Alla tre begreppen - konkurrenskraft, social och marknadsekonomi - är viktiga för oss i detta hänseende. Vi välkomnar uttryckligen att Michel Barnier, kommissionsledamot för inre marknaden och tjänster, har lyckats återuppliva den övergripande strategi eller helhetsstrategi, som Louis Grech kallade det i sitt betänkande, som vi önskade för den inre marknaden. Detta är ett stort steg, men det behövs ytterligare små steg för att verkligen fullborda den övergripande strategin i detta lagstiftningsprojekt. Här kommer Europaparlamentet in. Parlamentet kan endast fullgöra sin uppgift om vi ges möjlighet att övervinna de tekniska, institutionella och politiska meningsskiljaktigheter som denna typ av lagstiftningsprojekt medför, eftersom vi endast då helt kommer att kunna utnyttja förslagets potential. Det vill vi göra. Jag är säker på att det offentliga samrådet med medborgare och intressenter kan bidra till att alla engageras i lagstiftningsförslaget och får en känsla av att de kan bidra till att bestämma vad förslaget i slutändan ska utmynna i. Parlamentet kommer att bidra till att detta mål uppnås. Vi vill se över programmet med 50 förslag, vi vill sätta upp prioriteringar, vi vill se till att alla parlamentsutskott deltar och att vi uppnår det samförstånd mellan institutionerna som krävs för sådan lagstiftning. Vi måste se till att alla har sin plats i den inre marknaden och att vi alla kan dra nytta av samarbetet inom denna inre marknad. Vi vill visa detta fram till 2012 - för tjugoårsdagen av den inre marknaden - och vi kommer att satsa hårt för att uppnå detta. Evelyne Gebhardt: Fru talman! Ett tack till kommissionsledamot Michel Barnier för hans arbete. Du hade ingen lätt uppgift och har tagit med en del av vad Mario Monti angav i sin rapport och vad Louis Grech utarbetade för Europaparlamentet. Det finns inslag av detta och även ett försök att ta ett helhetsgrepp, vilket inte har lyckats helt på det sätt som vi föreställde oss men som ändå är i rätt riktning. Det är även mycket viktigt att du gör det helt klart att du vill förverkliga medborgarnas sociala rättigheter, vilket naturligtvis bör stå i centrum för EU:s lagstiftning. För min grupps räkning måste jag dock säga att vissa saker i texten är för vaga, för enkla eller för obetydliga, eller saknas helt och hållet, för ett av våra viktigaste krav, som du även instämde i, var att en social klausul skulle tas med på alla viktiga områden av EU:s politik. Vi hittar inte någon social klausul. Vi skulle kunna nöja oss med ett åtagande att genomföra sociala konsekvensbedömningar. Men en social klausul är mycket mer än vad som finns i texten. Vi ska försöka hjälpa dig så att vi kan gå i rätt riktning, för detta är mycket viktigt för oss. Det finns ytterligare en fråga som är problematisk och som också var mycket viktig för vår grupp. Vi efterlyser kollektiv prövning. Vi vill ha kollektiv prövning för medborgarna så att de verkligen kan hävda sina konsumentskyddsrättigheter. Du meddelade för kommissionens räkning att fler undersökningar ska genomföras. Undersökningar på området har genomförts i tre år nu. Det är dags att sätta igång och faktiskt få ett lagstiftningsförslag från er, inte endast ytterligare ett förslag till undersökning, så att vi ser hur vi kan gå vidare. Som du förstår är vi nöjda med vissa saker, men mindre nöjda med andra saker. Vi kommer att satsa hårt på att tillsammans med dig, rådet och parlamentsledamöter från andra grupper se till att vi till slut får en verkligt bra text. Jürgen Creutzmann: Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den största inre marknaden i världen när det gäller ekonomisk styrka har i globaliseringens tid utvecklats till en avgörande fördel för EU. Därför är det viktigt att motsätta sig protektionistiska tendenser och ytterligare utvidga den inre marknaden. Med hänsyn till de ytterst skuldtyngda nationella budgetarna finns inga andra alternativ för EU än att stärka ekonomin genom strukturella reformer. Sedan den inrättades 1992 har den inre marknaden redan skapat ytterligare tillväxt på 1,85 procent. De planerade åtgärderna ska skapa ytterligare två till fyra procents tillväxt. Vi kan dela upp kommissionens 50 förslag till inremarknadsinitiativ i tre kategorier: för det första de många konkreta förslag som i varje fall kommer att förbättra den inre marknaden för företagen och medborgarna. De innefattar framväxten av en fullt fungerande inre marknad för energi, vilket är särskilt viktigt för EU som ekonomiskt och industriellt centrum. Sedan har vi en europeisk yrkeslegitimation och ett europeiskt färdighetspass som underlättar rörligheten i EU, vilket kommer att bli allt viktigare i framtiden för att bibehålla EU:s konkurrenskraft i en globaliserad värld, samt utveckling av den elektroniska handeln genom bättre förvaltning av upphovsrättigheter och nya riktlinjer för effektiv tillämpning av tjänstedirektivets bestämmelser för att skapa nya arbetstillfällen. För det andra är dock många förslag för luddiga för att vi ska kunna bedöma dem. Därför måste vi invänta kommissionens konkreta förslag. I denna kategori ingår omarbetningen av EU:s regler för offentlig upphandling, åtgärder på området allmännyttiga tjänster samt reflektioner om en EU-strategi för kollektiv prövning. Ska vi slå in på samma felaktiga väg som Förenta staterna? För det tredje innehåller meddelandet även förslag som enligt min mening är kontraproduktiva när det gäller att stärka den inre marknaden, eftersom de belastar företagen med ytterligare byråkrati. Vi måste därför diskutera förslagen. Emilie Turunen: Fru talman! Denna kväll debatterar vi vad som kan vara EU:s viktigaste rättsakt under den närmaste framtiden. Det är inom ramen för en reform av den inre marknaden som vi har en verklig möjlighet att omvandla EU till en mer social och hållbar union, så frågan är om detta meddelande pekar mot en grönare och mer socialt rättvis inre marknad. Jag anser inte att vi är i hamn än. För att ta två exempel, först förslag nr 29. Här måste jag ställa frågan hur strejkrätten garanteras. Var finns garantin för att inte marknadens friheter kullkastar de grundläggande sociala rättigheterna? Jag är medveten om att det råder delade meningar i kommissionen i denna fråga och vill därför fråga er direkt, herr Barnier: är det sant att bland annat de danska, svenska, tyska och brittiska kommissionsledamöterna har motsatt sig ditt förslag att införa en social klausul? Om det är sant ska du veta att du har parlamentets stöd, eftersom det skulle vara en verklig uppgörelse att uppnå sådana garantier. Ett andra exempel på något som behöver förbättras är förslag nr 19, att införa ett gemensamt konsoliderat skatteunderlag för bolagsbeskattning. De gröna har begärt detta länge och borde därför vara nöjda. Men texten är problematisk. Enligt texten syftar det gemensamma konsoliderade skatteunderlaget till att råda bot på den uppsplittring som hämmar företagen. Hör nu! Det största problemet med bolagsbeskattningen i EU är inte uppsplittringen, utan den osunda konkurrensen mellan medlemsstaterna om att bjuda under varandra. Det här har pågått i 15 år nu. Inte konstigt att vi har problem med att finansiera välfärdssystemet. Målet med det gemensamma konsoliderade skatteunderlaget bör vara att stoppa den osunda konkurrensen i EU. Den är det verkliga problemet. Dessutom anser jag att vi måste gå längre än förslaget när det gäller att göra den inre marknaden grönare, t.ex. genom grön upphandling. Jag anser att vi kan åstadkomma mycket mer på det området. Så vi har en del arbete framför oss. Jag ser fram emot det och tackar för inbjudan att delta i denna mycket allmänna debatt. Vi uppskattar det. Malcolm Harbour: Fru talman! Det är viktigt att hålla i minnet att något program med högt ställda mål för fullbordande av den inre marknaden - eller våra steg i riktning mot ett fullbordande, eftersom det är en uppgift som aldrig kommer att bli färdig - inte ingick i Europa 2020-strategin. Inte heller ingick det i ditt program vid utfrågningen förra året. Det är tydligen en återspegling av den politiska stimulans i riktning mot att fullborda den inre marknaden och öka dess popularitet som skapades genom kommissionsordföranden José Manuel Barrosos beslut att låta Mario Monti titta på frågan och uppmana vårt utskott under ledning av Louis Grech att göra detsamma. Vi är verkligen glada över att du har tagit initiativet till att föra det framåt. Du har en uppfattning om hur några av debatterna kommer att se ut. Vi bör se detta som en bra möjlighet att ta itu med saker som EU akut behöver: ekonomisk tillväxt, jobb, en dynamisk sektor för småföretag, mer innovation, effektivare offentlig upphandling. Det är områden som medborgarna kommer att ha som värdemätare. Den största enskilda sociala insatsen vi kan hoppas på genom akten är om fler medborgare får arbete och fler företag startas. Kyriacos Triantaphyllides: Fru talman! Kommissionens nya dokument om den inre marknaden går ihop med Lissabonfördragets filosofi, vilket alla inser är ett misslyckande. Konkurrensen bör vara underkastad stränga regler och statliga ingripanden, vilket krisen har bekräftat. Konsumenterna måste skyddas från den spekulation som gör att marknaderna styrs av oligopolet och effektiva offentliga tjänster måste kompensera marknadens tillkortakommanden. I kommissionens förslag ignoreras bristen på grundläggande socialt skydd och förbises den faktiska situationen i många europeiska länder i dag. Kommissionen är beredd att stödja en rad åtgärder för att hjälpa företagen, men inga framsteg görs på konsumentskyddsområdet, där tidigare förslag om konsekvensbedömningar har upprepats. Därmed har inga framsteg gjorts för konsumenterna. Så hur kan vi övertyga medborgarna om att direktivet berör dem? Vad har förändrats jämfört med hur det var tidigare? Konsument- och arbetstagarskyddet måste vara huvudsaken i alla EU:s lagstiftningsinitiativ. Särskilt tjänster av allmänt ekonomiskt intresse får inte konkurrensutsättas eller underkastas den inre marknadens regler eller regler som styr subventioner eller liberaliseringen av upphandlingskontrakt. Allmän tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet måste vara det grundläggande politiska kriteriet. Matteo Salvini: Fru talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionsledamoten och hoppas att han tänker på att EU:s invånare inte ska tjäna marknaden, utan att marknaden som sagt ska tjäna folket och därför måste marknaden anpassas efter folks behov. Jag företräder en av den europeiska ekonomins fyra motorer, Lombardiet. Där står små och medelstora företag för flera miljoner arbetstillfällen. Jag hoppas att den ambitiösa plan som Michel Barnier står bakom inte kolliderar med förslagen från vissa av de andra kommissionsledamöterna. Jag tänker på slopandet av tullar på textilprodukter från Pakistan, vilket skulle leda till att hundratusentals jobb försvinner, i Lombardiet och hela Europa. Vi är beredda att hjälpa till att sprida kunskap om dokumentet, men jag är osäker på om fyra månader kommer att räcka. Jag tänker på företagen i Veneto som är under vatten just nu. Jag vet inte om de kommer att kunna engagera sig tillräckligt fram till februari i vad som i alla händelser är en plan med högt ställda mål som jag hoppas att vi i gruppen Frihet och demokrati i Europa kommer att kunna förbättra och bidra till. Lara Comi: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Den inre marknaden är ett strategiskt huvudmål för EU som ska eftersträvas med förnyad politisk vilja. I det förflutna har vi åstadkommit exempellösa resultat, men nu måste vi helt klart inrikta oss på framtiden. EU har förändrats sedan 1985. Den nya situationen kräver nya åtgärder. Den nya situationen i Europa och världen, som kännetecknas av globalisering av handeln, teknisk utveckling och nya aktörer kräver helt klart en nystart på den inre marknaden med rätt balans i skyddet av de olika parterna: företagen, konsumenterna och arbetstagarna. Det framlagda dokumentet är en bra början, men det måste nu puffas för och göras känt i största möjliga utsträckning. Av de många målen i dokumentet vill jag särskilt lyfta fram betydelsen av tre frågor. För det första instämmer jag till fullo i att det finns ett behov av att stärka regelverket genom standardisering, vilket ska åstadkommas genom framtida omarbetningar. För att den europeiska inre marknaden helt ska kunna förverkligas krävs faktiskt standardisering. Under de gångna åren har vi kunnat konstatera att standardisering är avgörande för varornas fria rörlighet och bidrar till att hinder för frihandeln avlägsnas. Lika viktig är samordningen av nationell skattepolitik och fastställandet av ett skatteunderlag. Under de kommande månaderna kommer jag att sprida kunskap om detta viktiga dokument i så stor utsträckning som möjligt och tala med alla berörda parter så att en strategi som motsvarar företagens och medborgarnas behov och förväntningar antas. Louis Grech: (EN) Fru talman! Nystarten för den inre marknaden måste ha politiskt stöd, vara ekonomiskt genomförbar och socialt godtagbar för EU-medborgarna. Ingen förnyelse av den inre marknaden kommer att lyckas såvida vi inte övertygar medborgarna om att den inre marknaden verkligen är i deras intresse. I detta hänseende är jag mycket tacksam för kommissionsledamot Michel Barniers starka engagemang i att ta hänsyn till medborgarnas farhågor och önskningar. Han har faktiskt gjort mer än vad som förväntades för att jämka samman motstridiga åsikter och spänningar och införliva de olika intressenternas skiljaktiga prioriteringar. I sin nuvarande form är dock inremarknadslagen inte tillräckligt inriktad på de sociala frågor som kan åstadkomma rätt balans i en öppen ekonomi, stimulera tillväxt och nya arbetstillfällen men samtidigt trygga konsumentskyddet och medborgarnas rättigheter. Vi får inte tappa helhetsperspektivet på den inre marknaden ur sikte och inte heller får vi vara defaitistiska. Jag håller med kommissionsledamoten om att vi bör motarbeta ”inremarknadströttheten”, särskilt när denna trötthet finns inom institutionerna. Den inre marknaden får inte det politiska stöd som krävs för att den inte ska bli passé. Om ordförandena i kommissionen och rådet uppvisade starkare politiskt ledarskap i fråga om den inre marknaden skulle hälften vara vunnet när det gäller att skapa en genomförbar inre marknad som kan tjäna som katalysator för ekonomisk återhämtning. Vi litar på att kommissionsledamot Michel Barnier kommer att erkänna våra invändningar under de kommande månadernas allvarliga diskussioner. Vi får inte tappa denna politiska kraft och missa detta unika tillfälle att förnya den inre marknaden. Jag upprepar att integreringen av marknaden inte är oåterkallelig och får inte uppfattas som något självklart. En svag och bräcklig inre marknad skulle leda till mer av sönderfall än integrering för EU-projektet. Olle Schmidt: Fru talman! EU:s inre marknad är det kanske viktigaste instrumentet för att få fart på Europa igen. De som försöker göra globaliseringen till ett hot har helt fel. Globaliseringen är en möjlighet för Europa. Om vi inte vill att Europa ska bli en isolerad kontinent ska vi fortsätta att riva barriärer och gränser. I det arbetet har ni mitt och den liberala gruppens fulla stöd. Vi måste göra mer för att riva hinder. Det är allas vårt gemensamma uppdrag. Jag hade gärna sett att ni gått längre och att arbetet legat närmare det som Mario Monti presenterade härförleden. Han gav en väldigt ingående analys vad Europa skulle kunna göra. Kommissionen, men även vi i Europaparlamentet, måste bli djärvare. Vi måste vara klarsynta. Europa kan klara sig ur krisen, men inte genom att stå kvar på samma plats som idag. Edvard Kožušník: (CS) Malcolm Harbour talade om högt ställda mål. Jag vill tala om mod. När Mario Monti tog fram sin fantastiska rapport - så kallade jag den åtminstone - frågade jag honom om han trodde att politikerna skulle ha modet att genomdriva hans rekommendationer både på EU-nivå och i medlemsstaterna. Han svarade på ett mycket smart sätt, för han är en smart politiker: det är upp till dig - du är politiker. Så jag vill tala om modet att verka för saker som enligt min mening är viktiga för Europa, för den inre marknaden är ett av de viktigaste instrumenten för att göra EU konkurrenskraftigt globalt men även för att trygga jobben. Därför vill jag helt enkelt uppmana kommissionsledamoten att visa mod i förhållande till medlemsstaterna, de nationella parlamenten och oss, för det kommer säkerligen inte att bli en lätt debatt. Där finns säkert områden där vi kan enas och förstå varandra, men säkert även områden där vi kommer att bli tvungna att föra mycket intensiva diskussioner. Anna Maria Corazza Bildt: (EN) Herr talman! I går sade Tysklands förbundskansler Angela Merkel till Financial Times att den största fara som hotar oss är protektionism. I detta sammanhang kommer kommissionens initiativ vid rätt tidpunkt, i en tid när vi på nytt behöver inrikta oss på den reala ekonomin för att ta oss ur krisen. Inremarknadslagen är ett historiskt initiativ. Enligt mig bör den få samma ställning som Jacques Delors' vitbok fick för 20 år sedan. Jag hoppas verkligen att politikerna i kommissionen, rådet och medlemsstaterna kommer att ägna den maximal uppmärksamhet. Jag är tacksam mot det belgiska ordförandeskapet som i går tog hänsyn till min begäran för Europeiska folkpartiets grupps (kristdemokrater) räkning att ta upp inremarknadslagen på ministernivå i rådet (konkurrenskraft: inre marknaden, industri, forskning och rymdfrågor). Jag gratulerar kommissionsledamoten Michel Barnier för hans vision om att bygga upp en medborgarcentrerad marknad. Det kommer att kräva samverkan och delat ansvar. I detta kan du kan räkna med oss i PPE-gruppen och utskottet för den inre marknaden och konsumentskydd. Det kommer att kräva samverkan av samtliga EU-institutioner. Företagens engagemang är lika viktigt. Självreglering är en nyckel till framgång. De kommande fyra månaderna måste användas till att i den offentliga debatten bygga upp politiskt stöd och tillsammans med medborgarna och intressenterna utveckla de 50 förslagen i inremarknadslagen. Det är dags att skrida till handling. I dag vill jag verkligen trycka på att det är bråttom. De arbetslösa kan inte vänta längre på jobb, medborgarna kan inte vänta längre på bättre valmöjligheter och lägre kostnader och företagen kan inte vänta längre på bättre konkurrenskraft. Som föredragande om en effektivare och rättvisare detaljhandelsmarknad vill jag betona att detaljhandeln är en stöttepelare för den inre marknaden och för förbättring av medborgarnas liv. Det finns fortfarande nationella regler som hämmar den fria rörligheten, otillbörliga affärsmetoder och begränsningar för marknadstillträdet. Det finns fortfarande leksaker som måste kontrolleras igen efter att de har godkänts i en annan medlemsstat. I detta hänseende vill jag tacka det belgiska ordförandeskapet för dess engagemang i införlivandet. Ljuset vid tunnelns slut är inte protektionism, utan fri rörlighet, och den nya inremarknadslagen kan bidra till att EU får en global roll. Stephen Hughes: (EN) Herr talman! Förra året gav kommissionens ordförande José Manuel Barroso professor Mario Monti i uppdrag att ta en ny titt på hur marknaden och de sociala frågorna i en integrerad europeisk ekonomi kan stärka varandra. I sin rapport vädjade Mario Monti om politisk konsensus: ”att bygga konsensus [...] kommer alltså att vara av yttersta vikt för en framgångsrik ny strategi för den inre marknaden, och detta arbete måste bedrivas med full insikt om den oro som omgärdar vissa aspekter av den inre marknaden i dag”. Ur vår synvinkel kräver denna konsensus en ny balans mellan den sociala och ekonomiska pelaren i strategin för den inre marknaden. Jag vet att du, herr kommissionsledamot, inser detta. Jag lovordar dig för din personliga ansträngning att uppnå denna balanserade konsensus. Men tyvärr delades inte denna insikt av andra i kommissionen. Även om det finns många bra saker i meddelandet, som mina kolleger har påpekat, anser vi därför inte att det för närvarande utgör en grundval för denna konsensus. Jag hoppas att grupperna i parlamentet kan samarbeta på ett effektivt sätt för att hitta den rätta balansen och uppnå denna konsensus och jag hoppas att kommissionen i slutet av samrådet kommer att ta hänsyn till detta och i samförstånd utarbeta ett balanserat paket. Jag skulle gärna vilja se hur texten till förslagen nr 29 och 30 förändras under arbetets gång, det skulle vara intressant att se vem som är ansvarig för ändringarna och de särskilda formuleringar som används där. Några ledamöter har tagit upp den sociala klausulen och förslag nr 29 och enligt mig är förslag nr 30 mycket viktigt. Där hänvisas till behovet av ett lagstiftningsförslag ”som skulle kunna omfatta eller kompletteras med ett förtydligande av utövandet av de grundläggande rättigheterna inom ramen för de ekonomiska friheterna på den inre marknaden”. Det skulle kunna tolkas som en hänvisning till vad som har kommit att kallas Monti II-förordningen. Jag hoppas att det är så, eftersom det direkt skulle ta itu med vår oro om den sociala klausulen. Vi kommer att samarbeta med er i denna fråga under de kommande månaderna. Kay Swinburne: (EN) Herr talman! Av kommissionens 50 mål i meddelandet om inremarknadslagen rör 13 förslag mitt arbete i parlamentets utskott för ekonomi och valutafrågor, men alla 50 förslag rör mina väljare och dem jag har valts att företräda. Om de genomförs på rätt sätt kommer många av dessa EU-projekt att bli oerhört positiva för alla mina väljare i Wales. Särskilt små och medelstora företag är avgörande för ekonomin i Wales och för Europa som helhet. Därför välkomnar jag förslagen både om tillgång till finansiering genom kapitalmarknaderna och om att se till att riskkapitalfonder med säte i en medlemsstat fritt kan verka och investera i företag i hela EU. Mario Monti gjorde i sin rapport klart att den inre marknaden har kört fast. Vi måste sätta ny fart på utvecklingen och på det sättet påminna väljarna om att EU inte endast innebär regler och byråkrati till stora kostnader, utan bör och kan även skapa konkreta fördelar för företag och handel liksom konsumenter och enskilda personer. Detta är det verkliga mervärdet med EU. Sandra Kalniete: (EN) Herr talman! Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har alltid varit starkt för den inre marknaden och jag kan bekräfta att vi kommer att göra allt för att detta initiativ ska förverkligas, så att vi 2012 kan fira tjugoårsdagen av den inre marknaden med stolthet, inte ånger. Jag vill upprepa vad Mario Monti sade i går under det första forumet om den inre marknaden. Han sade att den inre marknaden inte är något flaggskeppsinitiativ, eftersom det varken är en flagga eller ett skepp. Det är havet och vinden som gör att skeppet kan segla. Jag är säker på att parlamentet i sitt betänkande om inremarknadslagen kommer att eftersträva rätt balans mellan de sociala frågorna och främjandet av företag och tillväxt. I vår grupp kommer vi att ägna särskild uppmärksamhet åt företagsklimatet för små och medelstora företag och kommer att bidra till att utforma exakta föreställningar om hur den inre marknaden ska styras. Jag tackar kommissionsledamot Michel Barnier för detta initiativ, som kommer i rättan tid, och för hans vision. Han har vårt fulla stöd. Małgorzata Handzlik: (PL) Inremarknadslagen bådar gott för den inre marknaden, men även för företagen, konsumenterna och medborgarna. Jag är nöjd med att kommissionen har lagt fram ett program med så högt ställda mål för att fullborda den inre marknaden. Under gårdagens forum om den inre marknaden, där kommissionsledamoten för första gången lade fram programmet med 50 förslag, uttrycktes många olika åsikter om lagen. Den förhärskande åsikten var att det behövs en helhetsstrategi för den inre marknaden för att projektet efter mer än 20 år ska kunna slutföras. Det är viktigt att skapa en verkligt enhetlig, medborgarvänlig marknad, där folk inte har problem med att öppna bankkonton, registrera bilar, få sina kvalifikationer erkända, överföra pensionsrättigheter eller beställa varor och tjänster från andra medlemsstater över Internet. För mig är dock fri rörlighet för tjänster en prioritet. Detta kräver i sin tur ytterligare arbete med tillämpningen av tjänstedirektivets bestämmelser. Jag måste dock instämma i vad Mario Monti sade i går. Han sade att vi länge har känt till många av initiativen i inremarknadslagen, så de är varken nya problem eller nya lösningar. Därför uppmanar jag kommissionen, medlemsstaterna och ledamöterna i Europaparlamentet att påskynda det hela och genomföra lagstiftning som är nödvändig för medborgarna, konsumenterna och företagen. Regina Bastos: (PT) Jag skulle vilja börja med att gratulera kommissionsledamot Michel Barnier till framläggandet av detta viktiga dokument. Som man fastställde i dokumentet är påverkan av den kris som vi för närvarande upplever kännbar i alla sektorer av vårt samhälle och vår ekonomi och orsakar bestörtning och misstro mot den inre marknaden hos allmänheten. Just denna inre marknad är emellertid ett av Europas bästa vapen för att bekämpa den nuvarande krisen. Vi välkomnar därför varmt detta meddelande, vilket visar nya ambitioner för inre marknadens politik och låter oss återupprätta förtroendet för vår modell av den sociala marknadsekonomin. I den nuvarande situationen borde EU ägna särskild uppmärksamhet åt sina 20 miljoner små och medelstora företag. Därför borde en av EU:s prioriteringar vara att skapa mekanismer som löser problemet med kredittillgång för dessa företag. Vi skulle också vilja lyfta fram kommissionens förslag att utvärdera småföretagsakten senast vid slutet av 2010 för att göra livet lättare för dessa företag, särskilt genom att förenkla byråkratin och beskattningen och mer betona det sociala ansvaret. Vi hoppas att de 50 åtgärder som framlagts här kan bidra till att ytterligare utveckla den inre marknaden och utnyttja den till fullo eftersom den kan visa sig vara en extra tillväxtkälla för den europeiska ekonomin. Sophie Auconie: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Vid en tidpunkt när europeiska medborgare mer än någonsin behöver ett Europa som visar solidaritet och framåtanda, ett socialt men ändå dynamiskt Europa, skulle jag här vilja ge ett erkännande åt Michel Barniers strategi. Denna strategi, inremarknadslagen, är en omfattande, övergripande strategi för den inre marknaden, en kollektiv strategi. Du, Michel Barnier, har kunnat samla flera kommissionsledamöter till diskussion vilka är intresserade av hela detta dokument och av en öppen strategi, eftersom du kommer hit i dag för att starta debatten om dokumentet så att var och en av oss kan förbättra det med våra egna tankar; en ”medborgarstrategi” eftersom du önskar föra tillbaka medborgarna till centrum av den inre marknaden, liksom företagen, och jag tror att det faktiskt blir den stora utmaningen under kommande månader och år. Vad mera är, denna strategi är policybaserad och jag anser att EU mer än något annat behöver mer av policy och detta är självklart också en av parlamentets uppgifter. Beträffande innehållet skulle jag vilja fokusera på punkten om tjänster av allmänt intresse. Som du anser jag att vi behöver rättssäkerhet mer än lagstiftning. Enligt den åsikt som utskottet för ekonomi och valutafrågor har och som jag ska framföra talar jag om en färdplan för de organiserande myndigheterna; du talar om en verktygslåda. Vi närmar oss redan varandra även om vi på det semantiska planet båda måste ta ytterligare ett steg. Jag anser att vi kommer att behöva arbeta särskilt på denna verktygslåda, som kommer att bli en verklig utmaning, och också på insyn för alla dem som använder och försöker tillhandahålla tjänster av allmänt intresse. Damien Abad: (FR) Herr talman! Europa står vid ett vägskäl och måste ambitiöst och dynamiskt ta itu med en ekonomisk och finansiell kris som givetvis i hög grad påverkar europeiska medborgare. Jag vill välkomna kommissionsledamot Michel Barniers initiativ; han förtjänar att lyckönskas till den metod som han använt och som han ämnar utveckla under kommande år. Jag välkomnar också förändringen av kommissionens strategi beträffande inre marknaden Man märker en känsla av beslutsamhet, en vilja att arbeta tillsammans för att detta förträffliga projekt som inre marknaden är ska lyckas. Beträffande innehållet gläder jag mig åt att man äntligen tar hänsyn till den yttre dimensionen av vår inre marknad, både när det gäller att stödja våra industrier och försvara våra medborgare. Det är bara genom att vara starka internt som vi kommer att kunna påverka förhållanden externt. Du förstår, jag, liksom du, tror fullt och fast på den inre marknaden, men inte av vilken gammal modell som helst, och därför vill jag avsluta med detta citat av Jacques Delors, som sade: ”Jag förkastar ett Europa som bara skulle vara en marknad, ett frihandelsområde, utan själ, utan samvete, utan politisk vilja och utan social dimension.” Med denna inremarknadslag har vi denna politiska vilja och denna själ. Marc Tarabella: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot! Jag vill gärna välkomna denna inremarknadslag, och särskilt införlivandet av sociala och socialekonomiska idéer. Jag kan föreställa mig att det inte skedde utan svårigheter för ledamöterna i den nuvarande kommissionen. Jag skulle ändå vilja anföra tre exempel som jag är full av förväntan inför men som jag i detta skede känner mig ganska otillfredsställd med. För det första, vilket Evelyne Gebhardt nämnde, kollektiv talan. Vi har överlagt i 20 år. Ända sedan kommissionsledamot Karel Van Miert först lade fram förslaget har kommissionen överlagt. Självklart hoppas jag att vi en dag får uppleva ett beslut i denna fråga. Det andra exemplet berör passagerare. Du anför den isländska vulkanens utbrott för att äntligen ändra förordningen om flygpassagerare, men vi har i 10 år krävt en omfattande förordning om alla passagerares rättigheter. När får vi den? Jag tycker att man nu kan märka en berättigad otålighet i detta avseende. Vi ska inte ens tala om tjänster av allmänt intresse. Vi väntar på ett ramdirektiv. Vad ska vi få? Du säger att det kommer ett meddelande och åtgärder. Herr kommissionsledamot! Jag litar på att du, som den pragmatiske man du är, ska förvandla denna inremarknadslag till något mer än en katalog över goda avsikter. Róża Gräfin von Thun und Hohenstein: (PL) Jag skulle vilja delge er min erfarenhet av ett möte som jag hade med en ung journalist i dag om gårdagens utfrågning om inremarknadslagen. Journalisten var mycket imponerad och talade med stor förvåning om dokumentet. Hansade att det är ett sensationellt och revolutionärt dokument och frågade varför man inte talar om det i vidare kretsar och varför det inte står i centrum för den europeiska debatten. Det är i själva verket vi som måste se till att dokumentets 50 punkter om den gemensamma marknaden som framlagts av kommissionsledamoten står i centrum för den europeiska debatten här i parlamentet, i andra institutioner, i medlemsstaterna och i medierna. Dokumentet är mycket viktigt och mycket specifikt. Vi vet alla att de viktigaste frågorna är fred, demokrati och mänskliga rättigheter, men vad som har mer direkt relevans för var och en av oss är något som gör vårt dagliga liv lättare - den gemensamma marknaden. Det sägs att detta är vårt flaggskeppsprogram. Men som professor Mario Monti sade, det är varken flagga eller skepp utan hav och vind. Det är vi som måste hjälpa våra medborgare genom att göra dessa vindar och hav mer gynnsamma för dem. Bernadette Vergnaud: (FR) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bara några månader efter professor Mario Montis betänkande, vilket krävde en nödvändig återhämtning av den medborgarinriktade inre marknaden, välkomnar jag kommissionens svar. Vad jag framför allt uppmärksammar är det förbättrade erkännandet av yrkeskvalifikationer, stöd för små och medelstora företag, ny lagstiftning om offentliga upphandlingar och tjänstekoncessioner och rättssäkerhet för socialekonomin. Jag välkomnar därför denna ambitiösa inriktning. Emellertid beklagar jag att det i de 50 förslagen inte finns någon tydlig prioritering. Jag oroar mig över de olika generaldirektoratens och kommissionsledamöternas lappverksstrategi och uppmanar José Manuel Barroso att engagera sig mer för att undvika motstridiga förslag. Avslutningsvis beklagar jag frånvaron av ett verkligt engagemang för tjänster av allmänt intresse mot bakgrund av att vi i åratal har bett om skyddslagstiftning, vilken nu är möjlig enligt Lissabonfördraget. Av det skälet, herr Barnier, avvaktar jag för att se de slutliga texterna innan jag beslutar mig och förmodligen stöder dig i denna stora utmaning för Europas och alla dess medborgares framtid. Pablo Arias Echeverría: (ES) Herr kommissionsledamot! Jag skulle vilja utnyttja detta tillfälle att välkomna meddelandet som du har lagt fram för oss. Jag tycker att det är ett bra initiativ för att fortsätta arbetet på att förbättra den inre marknaden. Jag anser att det är mycket viktigt att de 50 förslag som du hänvisade till i ditt yttrande debatteras. Jag hoppas att jag i parlamentet ska kunna spela en aktiv roll i att bidra till att övervinna hinder för e-handeln i Europa. Många av de nuvarande hindren för e-handeln har redan upptäckts och det finns till och med särskilda förslag för att övervinna dem. Vi skulle kunna säga att vi är beroende av politisk vilja för att klara av de hindren. Jag tycker att detta meddelande är en bra början och menar därför att vi bör stödja det genom att spela en aktiv roll. Michel Barnier: Herr talman, tack för ditt budskap. Jag tänker försöka, utan att hävda att jag svarar var och en ingående. Jag är säker på att vi får tillfälle att råkas igen. Jag ska börja mitt svar med vad den förste talaren, Andreas Schwab, sade när han betonade vår ursprungliga ambition, vilken vi borde återuppliva och förbli trogna, nämligen den sociala marknadsekonomin. Han tillade, och jag håller med honom, att vi uppskattar vart och ett av dessa tre ord: social, marknad och ekonomi. Detta är viktigt och givetvis innehåller Lissabonfördraget dessa tre ord och lägger dessutom till strävan efter en mycket stark konkurrenskraft. Ärade ledamöter! Det är i själva verket ambitionen som stöder inremarknadslagen, en ytterst konkurrenskraftig social marknadsekonomi, och få att nå dit är det vår övertygelse, och min övertygelse särskilt, att det - jag upprepar - krävs hjälp från varje medborgare, varje företag och varje samfund för att få konkurrenskraft och tillväxt. Detta kommer inte bara att falla från skyn; även om vi måste stifta lagar och skapa ramar är det medborgarnas, företagens och samfundens sak att ta vara på denna inre marknads tillfällen och möjligheter. Det är vår ambition. Naturligtvis skulle jag säga till Andreas Schwab och till många andra av er att vid slutet av denna debatt kommer vi definitivt att behöva besluta om viktigare och mer specifika prioriteringar än de som vi själva har kunnat göra, även om vi redan har fastställt 29 eller 30 viktiga prioriteringar av 50. Jag skulle vilja tillägga att det fanns ytterligare många fler idéer i Mario Montis betänkande. Men jag skulle också vilja hålla med om vad Jürgen Creutzmann och Anna Maria Corazza Bildt sade tidigare. De sade, och upprepade i viss mån den analys jag gjort tidigare i mitt yttrande, att vi borde undersöka vad som sker i många av våra länder på grund av krisen, på grund av en brist på insikt, på grund av denna fråga ”Vad kan marknaden erbjuda oss?”, vilken möts av svaret ”Inte särskilt mycket”. Detta är att skapa en känsla av fruktan och oförmåga att förstå och bakom allt detta ser vi en ökning av populism och protektionism. Ja, det första offret för protektionismen vore verkligen den inre marknaden. Därför måste vi genom vårt agerande, genom dynamiskt uppträdande, genom initiativ bekämpa dessa protektionistiska försök och frestelser. Malcolm Harbour antydde att detta var ett nytt åtagande. Herr talman! I min utfrågning den 13 januari kommer jag särskilt ihåg att jag sade att under de fem år som vi skulle tillbringa tillsammans, skulle jag, tillsammans med några av mina kolleger - för jag är inte den ende kommissionsledamoten, det finns förmodligen 15 eller 16 kommissionsledamöter som ärvde en ganska stor del av den lagstiftningen - åta mig att avsluta 1 500 texter som måste tillämpas och tillämpas på ett förnuftigt sätt på marknaden. Ettusenfemhundra texter! Men, herr Harbour, jag nämnde att jag ämnade arbeta för att få medborgare och företag att förlika sig med denna inre marknad och du gör rätt som betonar den möjlighet som denna debatt och kommissionens förslag om en omfattande och holistisk handlingsplan kan ge oss för att upprepa Louis Grechs uppmuntrande ord. Malcolm Harbour nämnde konkurrenskraftens tillväxt. Man kan i denna inremarknadslag finna många praktiska förslag som vi ska arbeta med inom det rättsliga klimatet och på skatteområdet för företag, och särskilt för små företag, översynen av redovisningsdirektiven 2011, en gemensam konsoliderad skattebas för bolagsskatter - min kollega, Algirdas Šemeta, arbetar med det - nya strategier för momsen samt sammankoppling av företagsregister. Detta är ett antal praktiska förslag för att förenkla lagstiftningen och det finanspolitiska och finansiella klimatet för små och medelstora företag. Dessutom har vi den digitala agendan som jag arbetar på tillsammans med min kollega Neelie Kroes, vilken arbetar med stor beslutsamhet. Så har vi detaljhandeln och många andra idéer som Malgorzata Handzlik berörde tidigare. Jag skulle vilja säga något mer specifikt om de frågor som rör den sociala dimensionen som jag också är engagerad i. Kyriacos Triantaphyllides och Stephen Hughes nämnde dem alldeles i början av er diskussion, vilket också Evelyne Gebhardt och Emilie Turunen gjorde. Fru Turunen! Vi har debatterat detta ämne och intagit ståndpunkter som, skulle jag kunna tillägga, inte nödvändigtvis stämmer med dem som tidningarna rapporterat om. Enligt min åsikt är en sådan diskussion i kollegiet normal, helt normal. Motsatsen vore faktiskt onormal. För vi är 27 stycken med olika åsikter, traditioner och nationaliteter och genom att alla arbeta tillsammans har vi enats om dessa förslag. Vi arbetar på att hitta de förslag som är viktigast för ett europeiskt allmänt intresse, vilka senare kommer att debatteras av er här i parlamentet och i ministerrådet så att de kan kompletteras eller förbättras. Vi har därför haft debatter, vilket är normalt, för att göra en riktig avvägning mellan de ekonomiska friheter som fördraget har fastställt, fri rörlighet och arbetsmarknadens parters rättmätiga fri- och rättigheter, särskilt beträffande kollektiv talan. Jag anser att det inte är mer än rätt att anställda, precis som företag, har en tydlig och pålitlig ram att hålla sig till. Därför är det i denna anda som kommissionens åtgärder samordnas. Vi kommer att på grundval av den nya strategin för att genomföra stadgan om de grundläggande rättigheterna se till att man tar hänsyn till de rättigheter som garanteras av stadgan, också rätten att föra kollektiv talan. Kommissionen kommer att till punkt och pricka genomföra den övergripande socialklausulen som fastställts i artikel 9 av fördraget genom att i förväg utföra en ingående analys av den sociala effekten av alla dessa lagstiftningsförslag om den inre marknaden. I vilket fall är jag fortsatt för att om det är nödvändigt införa en bestämmelse som specificerar hur kollektiva rättigheter ska garanteras inom ramen för den nya lagstiftningen. Med andra ord kommer detta att innebära att för varje enskilt fall bedöma behovet av en sådan klausul. Detta är ett ämne som vi tänker diskutera med er under kommande månader för att om möjligt ytterligare förbättra kommissionens förslag. Detta, fru Vergnaud och fru Auconie, kommer också att gälla den kvalitetssäkring som ordförande José Manuel Barroso har åtagit sig beträffande tjänster av allmänt intresse. Jag skulle också vilja säga till Louis Grech att konsumentförslagen fortfarande återstår att avsluta; vi arbetar på detta tillsammans med John Dalli. Du gör rätt som varnar för den inre marknadens sårbarhet: ingenting är ristat i sten. Därför behöver vi detta egenansvar, detta stöd från medborgarna, för att långsiktigt konsolidera denna inre marknad eftersom den är en möjlighet; den ska vara en möjlighet mycket mer än ett tvång. Fru Gebhardt och herr Tarabella! Ni berörde kollektiv talan. Vi kommer inte att överge denna fråga. Den förtjänar att grundligt undersökas som många debatter här i parlamentet och också i kommissionen har visat. Mina tre kolleger, John Dalli, Viviane Reding och Joaquín Almunia, arbetar på detta och de kommer att dra slutsatser från det samråd som vi just har startat om införandet av kollektiv talan när tiden är mogen och så snart som möjligt. Jag skulle också vilja säga till Lara Comi att jag håller med henne beträffande den länk som vi måste upprätta mellan inremarknadslagen och Antonio Tajanis meddelande om industripolitik. Vi arbetar på det tillsammans, särskilt på standardiseringsområdet. Matteo Salvini nämnde regionerna och hans egen region i synnerhet. Jag skulle emellertid vilja uttrycka min fasta övertygelse om att man bör ta den debatt som vi startar här, som normal, till regionerna. Jag tänker skicka detta dokument på EU:s 23 språk till varje nationellt vald företrädare, till vart och ett av era länder. Vi ska skicka det till regionerna, till fackföreningarna och till yrkes- och näringslivsorganisationerna så att denna debatt blir så decentraliserad som möjligt. Medan jag lyssnade till Matteo Salvini tänkte jag också tillbaka på en stor utfästelse som dåvarande ordförande Jaques Delors gjorde just när den inre marknaden skapades. Det var ett löfte om sammanhållningspolitik, vilken jag under lång tid har förespråkat, för att förhindra alla regionala skillnader inom denna inre marknad. Dessa saker hör därför ihop. Rosa Gräfin von Thun Und Hohenstein nämnde denna debatt; hon är svag för den och särskilt för forumidén, som vi har henne att tacka för. Varje år ska vi organisera detta forum om den inre marknaden och ta fram de 20 bästa, dvs. de 20 områden inom vilka verklig utveckling har ägt rum. Jag hoppas att vi inte får samma år efter år i fem år, utan att de förändras och att vi ska kunna ta bort några och få en utveckling, men hur som helst ska vi organisera detta forum. Jag skulle också vilja upprepa vad Damien Abad sade om den yttre dimensionen. Utan tvivel måste vi vara starka internt och starka nog för att sätta i gång och erövra andra marknader, möta andra behov i resten av världen, utan att vara naiva, och kräva öppenhet och ömsesidighet. Min kollega, Karel De Gucht, sade också några mycket viktiga saker i går, som jag håller med om, beträffande detta krav på ömsesidighet som vi borde ha i våra förhandlingar med EU:s viktiga partnerregioner och partnerländer. Till sist några ord för att upprepa vad Edvard Kožušník sade tidigare, när han bad oss vara modiga. Ja, herr Kožušník, jag ska föra denna debatt med all den kraft jag har, men jag kan inte föra den på egen hand överallt, i varje enskilt land. Jag kommer att föra den i morgon i ditt hemland, eftersom vi ska vara i Prag tillsammans, och jag ska föra den så gott jag kan i alla länderna. Vi kan inte lyckas ensamma; detta handlar om att arbeta tillsammans. De 13 kommissionsledamöter som i februari kommer att åta sig att lämna dessa förslag kommer också att delta tillsammans med oss och det kommer alla de andra också att göra. Parlamentet, regionerna, näringslivets och arbetsmarknadens organisationer och de nationellt valda företrädarna måste engagera sig i denna debatt. Detta dokument är inte något som man antingen antar eller förkastar, mina damer och herrar. Det kan fortfarande förbättras. Vi anser att vi kan förbättra det, prioritera det, och framför allt lämna det hos er, eftersom vi har ett brådskande behov av att återställa tillväxt och konkurrenskraft tillsammans med medborgare och företag. Talmannen: Debatten är härmed avslutad. António Fernando Correia De Campos: 1. Man har gjort en imponerande ansträngning för att sammanställa 1 500 enstaka brottstycken av lagstiftning. 2. Meddelandet ger en översikt av de 50 instrument för att skapa den inre marknaden som hittills har använts på ett diffust och splittrat sätt. Detta är första gången som vi är medvetna om alla medel som står till vårt förfogande. 3. Den erfarenhet vi fått bör avgöra framtiden. Vissa åtgärder har varit mycket framgångsrika, medan andra fortfarande bara hunnit halvvägs eller till och med nyss har börjat. Andra kan man betrakta som misslyckade när de jämförs med sina mål. Mer än någonsin kan vi nu använda vad som inom naturvetenskapen kallas ett ”naturligt experiment”. 4. Vi kan inte klaga på en brist på tekniska resurser; e-handel, e-upphandling och allt som rör den digitala agendan för Europa och den digitala inre marknaden är verktyg som används mer och mer. Tekniken finns och det gör behovet av den också. Det är bara initiativet som saknas. 5. Detta fall är unikt; Europa 2020-strategin, med indikatorer och mål. Den måste användas väl. Krisen håller på att bli mer allvarlig och förstärkningen av den inre marknaden kan bidra till dess lösning. 6. Detta är ett mycket ambitiöst projekt. Är kommissionen beredd att utnyttja denna kraft till fullo? Är den beredd att erkänna att detta projekt bör fortsätta som det är, utan spretande bihang? João Ferreira: De ordalag som kommissionsledamot Michel Barnier använde när han inledde denna debatt är klargörande och upplysande ur olika synpunkter. När allt kommer omkring är marknaden faktiskt huvudskälet till och det slutgiltiga målet för den europeiska integrationsprocessen, vilket han var noga med att påminna oss om. Denna vision som här uttrycktes på ett så rättframt och tydligt sätt är mycket avslöjande för den kapitalistiska karaktären på denna integrationsprocess, vilken Lissabonfördraget har institutionaliserat och förstärkt. I en tid när européerna verkligen är drabbade av effekterna av den kapitalistiska krisen, vilken EU och dess politik bidrog till att skapa, kommer kommissionen hit för att presentera en fortsättning längs samma väg som förde oss in i denna besvärliga situation som en lösning på krisen. Förstärkningen av den inre marknaden vilken garanterar större vinster för de europeiska makternas starka ekonomiska och finansiella grupper, är roten till de växande ojämlikheterna inom EU, mellan staterna och inom varje stat. Den leder till fortsatt försvagning av de mest sårbara ekonomierna, till privatisering av viktiga sektorer i ekonomin, till kommersialisering av allt större områden av samhällslivet och till angrepp på allmänna tjänster. ”Verksamheten pågår som vanligt” är det förhärskande parollen i EU. ”Sammanhållning” blir alltmer enbart en slogan utan någon egentlig innebörd. Lidia Joanna Geringer de Oedenberg: Kommissionens meddelande ”På väg mot en inre marknadsakt” som utarbetats på grundval av professor Mario Montis betänkande, är ett ytterst viktigt dokument, vilket stakar ut de åtgärder som ska vidtas av EU på området för den inre marknaden under kommande tiotal år. Bland de initiativ som lagts fram av kommissionen vill jag rikta särskild uppmärksamhet åt dem som berör skapandet av en ”digital” inre marknad, eftersom jag anser att detta är den europeiska ekonomins framtid. Utan att vilja förminska kommissionens goda avsikter har jag intrycket av att den har koncentrerat sig mer på ”skydd” av kreativiteten än på att avlägsna hinder för utvecklingen av de kommersiella tjänsterna på Internet. Ett exempel på detta är antalet planerade lagprojekt. Meddelandet innehåller inte mindre än 50 initiativ som berör den inre marknaden i dess mest vidsträckta bemärkelse, ändå lyckades jag inte finna något omnämnande av ett ämne som jag har arbetat på i flera år och som berör skapandet av enhetliga villkor för tillgång till medietjänster på den gemensamma marknaden. Jag talar om stödet i hela EU för textning av televisionsprogram vilket gör det avsevärt lättare för hörselskadade att få tillgång till medierna och också gör det lättare för folk att lära sig främmande språk. Jag hoppas att kommissionen ägnar uppmärksamhet åt detta ämne inom den närmaste framtiden. Othmar Karas: Inremarknadslagen är faktiskt en revolution. Den är kommissionens mest konkreta arbetsprogram. Den är vårt tredje största projekt efter införandet av euron och utvidgningen av EU. Vi behöver mer dynamik, beslutsamhet, mod och Europa-medvetenhet för att kunna genomföra de 50 förslagen. Den inre marknaden måste bli hemmamarknad för 500 miljoner människor, eftersom den representerar vår potential för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Många pärlor återstår fortfarande att upptäcka. Den inre marknaden kommer också att göra de så kallade nettobidragsgivarna, som Österrike och Tyskland, till stora mottagarländer. Att tillvarata sin potential innebär att befria den inre marknaden från dess kedjor, besegra protektionismen och nationalismen och välja att uppfatta EU som en världsdel. Om detta kommer att lyckas beror först och främst på oss politiker. Låt oss därför sätta igång! Alajos Mészáros: Vi kan alla ge vårt samtycke till kommissionens avsikt att åstadkomma en konkurrenskraftig social marknadsekonomi. Kommissionens rapporter innehåller särskilda förslag om att förstärka den inre marknaden. Vi är säkra på att de kommer att genomföras. Enligt kommissionsledamot Michel Barnier måste vi dra fördel av den inre marknadens möjligheter som hittills inte har utnyttjats. Självklart kan många landvinningar räknas upp som har förenklat livet inom EU. Men de förändringar som äger rum i världen kräver ytterligare åtgärder. Den inre marknaden kan göras ännu mer enhetlig. Jag uppskattar åsikten att marknaderna måste tjäna både ekonomin och EU:s medborgare på en och samma gång. Medborgarnas rättigheter och de ekonomiska frågorna behandlas i skilda dokument. Förhoppningsvis är skälet till detta att man vill balansera dessa båda marknadspoler mot varandra. EU:s roll som initiativtagare och samordnare när det gäller att förstärka den inre marknaden är odiskutabel. Men utan medlemsstaternas engagemang för genomförandet kommer vi att behöva vänta länge på ett bra samhällssystem, hög utbildningsstandard och konkurrenskraftiga jobb. Även om några ifrågasätter betydelsen av öppet samråd anser jag att alla berörda parter bör få möjlighet att uttrycka sin åsikt. På samma sätt anser jag att initiativet att debattera förhållanden som rör den inre marknaden inom ramen för ett årligt forum är positivt. Deltagarna i denna debatt bör följdriktigt vara institutionerna, medlemsstaterna, företagen och medborgarna, med andra ord alla de som är berörda av den inre marknaden. Forumet kommer också att bidra till att höja medvetenheten om att den inre marknaden är en del av vårt dagliga liv. Alfredo Pallone: Jag stöder helt småföretagsaktens innehåll och tidsskalor. Den inre marknaden är den mest integrerade formen av den gemensamma marknaden eftersom den fokuserar mer på att avlägsna hinder - fysiska hinder (gränser), tekniska hinder (normer) och finanspolitiska hinder - mellan medlemsstaterna. Detta är nyckeln till integration och hållbar tillväxt i Europa. Den nuvarande ekonomiska krisen har än en gång understrukit betydelsen av den inre marknaden när det gäller att få det europeiska projektet att bli en framgång. Vi kräver också en förnyad politisk vilja för att motstå den ekonomiska nationalismens frestelser och utnyttja allas fulla potential. Krisen har ökat risken för missbruk av statligt stöd som är tänkt att hjälpa de viktigaste nationella företagen. Lösningen till problemet med att återuppliva hela den europeiska ekonomin innebär i stället (och detta är inre marknadens lösning) att man avlägsnar de ihållande hindren för fri rörelse av varor, personer och tjänster och för lika behandling av ekonomiska aktörer och medborgare i hela EU. Olga Sehnalová: Inremarknadslagen är ett initiativ som jag varmt välkomnar och stöder. Men jag skulle vilja nämna ett problem som jag märker här och det är inte marginellt. Det gäller den långsiktiga kommunikationsstrategin inte bara för detta dokument utan för den inre marknaden generellt. I punkt 48 i rapporten anger kommissionen att man har ökat samrådet och dialogen med det civila samhället, samtidigt som man kommer att vara särskild noga med att se till att man tar hänsyn till konsumenternas åsikter. Om kommissionen verkligen sätter värde på de vanliga konsumenternas åsikter måste den göra mycket mer än förut för att stödja denna rapport i medierna. Till exempel saknas detta grundläggande dokument helt i medierna i Tjeckien och Slovakien. Det förefaller som att det är ett ämne som inte är värt att uppmärksamma här. Informationskampanjen om den inre marknadens fördelar borde därför inte bara äga rum på europeisk institutionsnivå utan decentraliseras mer på både nationell och regional nivå. Fokus borde huvudsakligen ligga på de fördelar som den inre marknaden erbjuder och på lösningen av konsumenternas vardagliga problem på den inre marknaden, som till exempel bankavgifter, prisjämförelser av varorna och så vidare. Jag skulle därför vilja uppmana kommissionen att förbättra sin kommunikationsstrategi mot slutanvändarna så att medborgarna blir bättre informerade om den inre marknadens fördelar.

sv

Rättelse till en antagen text (artikel 216 i arbetsordningen): se protokollet

sv

13. Stigande energipriser (omröstning) Talmannen: Omröstningen är härmed avslutad. Tatjana Ždanoka: (EN) Herr talman! Jag har en ordningsfråga. I början av omröstningen röstade vi om två betänkanden från Maria da Assunção Esteves: det första om återtagande, genom omröstning utan namnupprop, och det andra om viseringar för kortare vistelse, genom omröstning med namnupprop. Ni angav emellertid samma titel båda gångerna, nämligen ”betänkandet om återtagande”. Till följd av detta uppstod viss förvirring när Verts/ALE-gruppen skulle rösta. Jag vill be sekretariatet och talmannen att kontrollera vår röst. Vår grupps ståndpunkt var för betänkandet om viseringar för kortare vistelse och mot betänkandet om återtagande. Jag är rädd att hela gruppen har röstat annorlunda på grund av misstaget när betänkandets titel meddelades. Jag ber er ta hänsyn till detta. Talmannen: Om det förhöll sig så, fru Ždanoka, kommer detta att antecknas. Vi ska undersöka saken och lämna en adekvat anmärkning i protokollet.

sv

2. Situationen i Palestina (omröstning) (

sv

3. Utredning och förebyggande av olyckor och tillbud inom civil luftfart (

sv

1. Finansiering av interventioner genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ) (omröstning)

sv

Omröstning (fortsättning)

sv

Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet

sv

Parlamentets sammansättning: se protokollet

sv

8. Icke-diskriminering grundad på kön och solidaritet mellan generationer ( Zbigniew Zaleski: (ES) Herr talman! Jag skulle vilja göra ett påpekande om en språklig, eller kanske semantisk, detalj. (PL) Punkt A innehåller orden ”... beakta 2000-talets familjemönster ...” som på andra språk återges som ”...a także uznając różnorodność wzorców rodziny ...”, ”... en reconnaissant la diversité de schémas familiaux ...”, ”... Anerkennung der Vielfalt der Familienmodels ...”. Om detta ska förstås som ett godkännande av mångfalden och av enkönade familjer som mönster, om detta verkligen var vad Anna Záborská avsåg, då tänker jag rösta mot det. Jag vore tacksam för ett klargörande av om detta handlar om att konstatera att sådana mönster har observerats eller om att erkänna och godkänna dem. Vi måste förstå vad vi röstar om. Anna Záborská: Tack herr talman, och tack herr Zaleski. Självklart erkänner vi andra mönster i detta sammanhang. Talmannen: Herr Zaleski! Då har det klargjorts: vi erkänner att de finns.

sv

Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet

sv

Det tyska ordförandeskapets verksamhetsprogram och situationen i Kosovo Nästa punkt på föredragningslistan är det tyska ordförandeskapets verksamhetsprogram och situationen i Kosovo. Ordet går till Fischer, rådets företrädare, som jag med stor glädje hälsar välkommen. Applåder Herr ordförande, mina damer och herrar! I och med den 1 januari 1999 och införandet av euron, den gemensamma valutan för 11 medlemsstater, har Europa tagit ett historiskt, kanske till och med revolutionerande steg, som kommer att förhöja kvaliteten på det europeiska integrationsverket. För första gången i den europeiska integrationsprocessens historia, vad som kan betraktas som ett fantastiskt svar från den europeiska befolkningen efter århundraden av en prekär maktbalans på vår kontinent och en våldspräglad kamp för hegemoni och hemska krig, har nu en viktig del - valutasuveräniteten - överförts från kärnan i den nationella suveräniteten till en europeisk institution. Denna handling ger upphov till en förnyad politisk kvalitet. Valuta, säkerhet och författning, det är de tre främsta komponenterna i de moderna nationernas suveränitet, och i och med eurons införande tog man ett första steg mot att föra in dessa under gemenskapens behörighet inom ramen för EU. Det är nog först längre fram som man kommer att inse vikten av detta steg för Europa och den internationella politiken. Införandet av en gemensam valuta är inte i första hand en ekonomisk, utan i synnerhet även en suverän och till följd av detta en betydande politisk handling. Genom att föra in den gemensamma valutan under gemenskapens behörighet har Europa bestämt sig för att följa en självständig väg in i framtiden och - i nära samarbete med våra transatlantiska partner - inta en självständig roll i morgondagens samhälle. Men EU har endast till viss del haft karaktären av ett politiskt subjekt, och det innebär att det till följd av valutans införande under gemenskapens behörighet, på grund av den rådande bristen på politiska och demokratiska gemenskapsstrukturer, kommer att uppstå ett spänningsfält, vars dynamik inom en snar framtid kommer att rubba status quo. Enligt min uppfattning hade de observatörer rätt, som i samband med eurons införande påpekade att den gemensamma valutan skulle komma att innebära minst lika stora risker som möjligheter för EU, beroende på hur medlemsstaterna förhåller sig till det fortsatta politiska införandet av områden under gemenskapens behörighet. Man anser att möjligheterna kommer att överväga, om eurons införande utnyttjas till ytterligare väsentliga åtgärder alltifrån ett införande av områden under gemenskapens behörighet till ett fullbordande av den politiska unionen. Men detta införande kommer att innebära en stor risk, om inte detta modiga steg enligt logikens lagar följs av flera lika modiga steg för att avsluta integrationen - och det måste även innebära en så snabb utvidgning som möjligt av Europeiska unionen till Öst- och Centraleuropa. Applåder Det politiska förnuftet, men även alla medlemsstaters nationella egenintresse gör att vi inte får acceptera detta som ett alternativ, vi måste i stället gemensamt utnyttja de möjligheter som följer av det lyckade införandet av euron. Vi måste därför stärka EU: s politiska handlingsförmåga och anpassa unionens inre tillstånd till de nya uppgifterna. Från och med nu måste vår ledstjärna vara en politisk union som utökas med nya medlemsstater. Det är en logisk följd av Ekonomiska och monetära unionen. En viktig uppgift för det tyska ordförandeskapet är att förbereda unionens struktur och förfaringssätt från att ha varit en västeuropeisk union till att bli en totaleuropeisk och samtidigt global och handlingskraftig union. Vi kommer under det kommande halvåret att lägga tonvikten vid fyra saker. För det första: Vi vill på ett framgångsrikt sätt avsluta förhandlingarna om Agenda 2000 före det särskilda toppmötet i Bryssel den 24-25 mars. Det är inget godtyckligt datum. Om vi inte har lyckats uppnå enighet fram till dess, bör unionen allvarligt ifrågasätta sin reformförmåga, som är en förutsättning för utvidgningen. Förhandlingarna kommer utan tvekan att bli mycket, mycket komplicerade. Man kommer endast att kunna uppnå en lösning inom ramen för en rejäl intresseutjämning. Det tyska ordförandeskapet kommer att bevaka att ingen lösning kommer till stånd på bekostnad av EU: s svagaste partner, utan att en väl avvägd lösning uppnås på Europeiska rådet i slutet av mars. Applåder Även om ståndpunkterna i de avgörande frågorna fortfarande befinner sig långt ifrån varandra, är jag sedan min ordförandeskapsresa optimistisk om att vi skall kunna enas. På min sonderingsresa före jul tyckte jag mig i alla partnerländer kunna märka en beredskap till att föra konstruktiva förhandlingar och uppnå enighet före mars. Alla vet att vi endast kommer att lyckas, om vi behandlar Agenda 2000 som ett samlat paket, och om alla bidrar till en kompromiss. Det får inte finnas några vinnare eller förlorare. Det kommer att bli en svår balansgång för det tyska ordförandeskapet. Där förlitar vi oss på stöd och förståelse från Europaparlamentet, som vi kommer att ha ett nära samarbete med. Nu måste vi så snart som möjligt ta oss an de väsentliga frågorna. Inom strukturpolitiken anser jag att vi i första hand bör koncentrera oss på de strukturellt svagaste regionerna med stödbehov. Stödet måste förenklas, och bli mer decentraliserat, ekologiskt och sysselsättningsskapande. EU: s framtidsmöjligheter och legitimitet är beroende av en rättvis fördelning av bördorna. Det är självklart att Tyskland, som den ekonomiskt starkaste EU-medlemmen, kommer att fortsätta ta sitt europeiska ansvar och förbli den största nettobetalaren. Men vid fördelningen av bördorna har orättvisor smugit sig in som vi måste rätta till. Denna önskan, som Tyskland delar med andra medlemsstater, har numera fått ett legitimt erkännande av kommissionen och flera av partnerna. Utvidgningen liksom Världshandelsorganisationens kommande förhandlingar innebär att en grundläggande reform av den gemensamma jordbrukspolitiken är nödvändig liksom en sänkning av jordbrukskostnaderna. Om vi skall uppta de länder i Central- och Östeuropa som huvudsakligen präglas av en jordbruksstruktur, då kan vi inte fortsätta att bedriva den europeiska jordbrukspolitiken i oförändrad form. Det europeiska jordbruket måste göras konkurrenskraftigare och miljövänligare. Samtidigt måste vi säkra våra jordbrukares intressen. För det andra: Vi kommer att eftersträva konkreta framsteg i en effektiv sysselsättningspolitik. Kampen mot arbetslösheten är den mest angelägna frågan för människorna i Europa. De förväntar sig med all rätt, att inte bara de nationella regeringarna agerar mot arbetslösheten, utan att även ett bidrag ges på europeisk nivå. Därför har vi för avsikt att anta en europeisk sysselsättningspakt på Europeiska rådet i Köln. Pakten skall ge uttryck för en aktiv arbetsmarknadspolitik, som i större omfattning än tidigare är inriktad på förebyggande åtgärder, en minskning av arbetslösheten bland ungdomar och långtidsarbetslösa liksom en minskad diskriminering av kvinnor på arbetsmarknaden. För det tredje: Vi vill och måste påskynda utvidgningen av Europeiska unionen så snabbt som möjligt. Nu när det kalla kriget har upphört får EU inte begränsas till Västeuropa, utan i den europeiska integrationstanken ligger att EU skall omfatta hela Europa. Applåder Dessutom medger den geopolitiska verkligheten inte några verkliga alternativ. Om det är sant, då beslutade man redan 1989-90 ATT östutvidgningen skall ske, nu återstår bara att planera och fatta beslut om HUR och NÄR. Utvidgningen av Europeiska unionen söderut blev en stor ekonomisk och även politiskt demokratisk framgång. Ekonomiskt välstånd och demokratisk stabilitet blev den gången ett resultat av utvidgningen söderut för kandidatländerna och för hela Europa, och samma framgång måste upprepas vid östutvidgningen av Europeiska unionen. Endast en anslutning av de central-och östeuropeiska partnerna kan säkra välståndet, freden och stabiliteten i hela Europa. Europeiska unionen kan först i och med öppnandet mot öst uppfylla sina anspråk på att vara ett kulturområde och en värdegemenskap för hela Europa. Vi tyskar glömmer inte heller det ovärderliga bidrag som folken i Central- och Östeuropa givit för att övervinna splittringen av Tyskland och Europa. Ett instabilt område utanför gränserna för dagens europeiska union är inte politiskt försvarbart, med tanke på erfarenheterna från Balkan. Det skulle dessutom innebära ett löftesbrott gentemot de nya demokratierna, något som skulle få ödesdigra konsekvenser för Europa. Därför skulle varje medveten fördröjning eller förhindrande av EU: s utvidgning endast innebära en politiskt och ekonomiskt riskabel och dyr omväg, där en utvidgning på grund av vissa realiteter och risker ändå skulle komma att ske en dag. Därför, mina damer och herrar, finns det enligt min uppfattning inga alternativ till en utvidgning av Europeiska unionen med de aktuella kandidatländerna. Applåder För utvidgningsprocessen behöver vi såväl en strategisk vision som en stor portion realism. Vi måste så snart vi kan avsluta utvidgningsförhandlingarna på ett framgångsrikt sätt. Därför bör vi för ögonblicket - jag betonar för ögonblicket - tillåta oss visionära debatter om tidpunkten för detta. Om vi nu koncentrerar oss på EU-strukturernas utvidgningsförmåga - där ett framgångsrikt avslutande av Agenda 2000 är oumbärligt - då betyder det inte att vi skjuter upp utvidgningen. Fallet är snarare det motsatta. Det måste ske en parallell utveckling av utvidgnings- och anslutningsförmågan. Ju förr Europeiska unionen tar itu med de nödvändiga reformerna och ju intensivare kandidatländerna driver på sina interna reformer, ju snabbare och lindrigare kan utvidgningsprocessen fortgå. Tyskland förblir av dessa anledningar en förespråkare av en snabb östutvidgning av Europeiska unionen. Vi kommer att rejält påskynda anslutningsförhandlingarna under vårt ordförandeskap. De kandidatländer som ännu inte deltar i förhandlingarna måste få en rättvis chans att sluta upp bakom de andra, ytterfilen måste hållas fri. Det är i dag för tidigt att fastställa ett datum för anslutningen. Men när man skönjer ljuset i slutet av förhandlingstunneln efter de förutsebara förhandlingsframgångarna, och under förutsättning av ett framgångsrikt avslutande av Agenda 2000 i mars, - kanske i slutet av 1999 eller år 2000 - då kommer det säkert att vara meningsfullt, för att inte säga nödvändigt, att fastställa ett konkret slutdatum, för att snarast kunna avsluta förhandlingarna. För det fjärde: Vi vill stärka Europeiska unionens handlingsförmåga på det utrikespolitiska planet. Endast en union som är handlingskraftig på det utrikespolitiska planet kan säkra freden i Europa och göra sin växande betydelse gällande på den internationella arenan. Till och med förmågan hos de stora medlemsstaterna i Europeiska unionen att själva företräda sina intressen och bevara freden i en värld som ständigt globaliseras allt mer kommer att försämras. Därför måste Europeiska unionen i det kommande århundradets mångpolariserade värld bli ett självständigt, politiskt handlingskraftigt subjekt. Det måste vi förbereda oss på genom att i god tid skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som är namnet värd. När Amsterdamfördraget träder i kraft - enligt det aktuella ratificeringsläget senast den 1 juni - vill vi säkerställa, att detta kommer att tillämpas omedelbart och i samtliga frågor. På den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitikens område omfattar fördraget en pakt med nya instrument, som skall stärka unionens utrikespolitiska handlingsförmåga. Utnämningen av den höga representanten för GUSP kommer förhoppningsvis att föra oss ett stort steg framåt. Men det kommer endast att vara möjligt, om det är en man eller kvinna med stor politisk betydelse och förmåga att driva sin vilja igenom... Protester ... det finns också tjänstemän som uppfyller båda dessa kriterier - det måste jag kategoriskt tillbakavisa här. Under vårt ordförandeskap kommer vi även att införa en enhet för strategiplanering och tidig förvarning och det nya instrumentet för en gemensam strategi och med detta majoritetsbeslut i GUSP. Vi vill börja med att tillämpa det nya instrumentet på Europeiska unionens grannstater, för att redan på Europeiska rådet i Köln kunna anta en gemensam strategi för Ryssland - om möjligt även för Ukraina. Ett långfristigt skapande av ett blomstrande demokratiskt civilt samhälle i Ryssland är av stor betydelse för stabiliteten i hela Europa. I den nuvarande etappen handlar det i GUSP om ett maximalt gemensamt agerande och en så intensiv tillämpning av de nya instrumenten som möjligt. Det är viktigt att vi blir bättre på att identifiera frågor som är av gemensamt intresse för hela Europa. Det behöver vi dessutom göra för att offentligt skärpa medvetandet om den europeiska gemensamheten i utrikes- och säkerhetspolitiken. Under det halvår som ligger framför oss gäller det att förvandla de politiska visionerna till konkreta byggnadsetapper. Men då får vi inte bara rikta våra blickar mot det operativa dagsverket. Europa har alltid hämtat kraft ur en fruktbar blandning av visioner och deras förverkligande i praktiken. Det är viktigt att vi har siktet inställt på ett vidare perspektiv, i synnerhet under det kommande halvåret med tanke på de uppgifter som kräver en praktisk lösning. Nästa byggnadsetapp efter avslutandet av Agenda 2000 - ytterligare en anledning till att det är så viktigt att Agenda 2000 avslutas nu på ett positivt sätt - kommer att bli en lösning i form av institutionella reformer av Europeiska unionen. Med tanke på utvidgningen är denna reform nödvändig för att undvika en institutionell infarkt hos Europeiska unionen. För att en europeisk union bestående av 21 eller fler medlemmar skall förbli handlingskraftigt måste lämpliga reformer förverkligas. Den avgörande frågan för handlingskraften i en utvidgad union är villigheten att acceptera majoritetsbeslut på så många områden som möjligt. Applåder Därför strävar den nya förbundsregeringen på längre sikt mot att begränsa kravet på enhällighet i Europeiska unionen till frågor av principiell betydelse, så som ändringar i fördragen. På Europeiska rådet i Wien kom man överens om att Europeiska rådet i Köln skall fatta beslut om behandlingen av sådana institutionella frågor som inte reglerades i Amsterdam. Jag kan tänka mig att vi i Köln kommer att ge startskottet för en ny regeringskonferens som kan samlas omkring år 2001. Applåder Vi måste ställa oss den långfristiga frågan om målen och metoderna för en fortsatt integration. Vi i Europeiska unionen har under mer än fyrtio år agerat utifrån Monnets metod, en genial metod: steg för steg mot en ökad integration, utan blåkopia, mot slutmålet. Det har varit en mycket framgångsrik metod. De mål som fastslogs på femtiotalet: " Aldrig mer krig, utan ekonomisk återuppbyggnad och välstånd" har vi i dag lyckats uppnå. Krig inom Europeiska unionen har blivit politiskt och militärt omöjligt. Det är på vår krigskontinent den största prestation som uppnåtts av den europeiska integrationsprocessen, och det är något vi aldrig får glömma. Applåder I och med eurons införande är den ekonomiska och monetära integrationen till stor del genomförd. Endast några få områden - så som en intensivare samordning av skattepolitiken, något som Tyskland förespråkar - saknas fortfarande. Varför vill vi då fortsätta med integrationen? Jag anser att det finns två viktiga skäl för detta: För att inte de europeiska nationella staterna i globaliseringens tidsålder - inte ens de största av dem - kommer att kunna hävda sig på egen hand - bara om vi européer står enade kan vi anta globaliseringens utmaningar - och för att exporten av stabiliteten till våra grannstater inte bara är en historisk och moralisk uppgift för Europa, utan något som ligger helt i vårt intresse. Preventivt krisförebyggande är alltid bättre, billigare och i synnerhet humanare än akut krisbekämpning. Applåder Det största underskottet inom Europeiska unionen finns i dag på området politisk integration och europeisk demokrati. Hur kan vi komma vidare där? Efter Maastricht och Amsterdam är frågan om en europeisk författning mer angelägen än tidigare. En offentlig debatt om detta i medlemsstaterna kommer att ge nya impulser till den politiska integrationen. För mig handlar det snarare om innehåll och mål än om utarbetandet av rättsliga grunder. Föreställningarna om en gemensam europeisk framtid, om syftet med Europa är i dag högst diffusa. Här skulle en debatt om Europas författningsbarhet skapa klarhet och vara vägvisande. Viktiga framtidsfrågor väntar på svar. Vilket koncept - och för mig är detta en betydelsefull fråga, eftersom det trots allt kommer att utgöra själen i framtidens Europa - kommer att kunna mobilisera människor för Europa framöver? Vilken ansvarsfördelning skall råda i triangeln Europa, nation och region? Var behövs det mer, och var kan det möjligen behövas mindre Europa? Var går gränsen för Europa? Hur kan vi främja uppkomsten av en europeisk offentlighet och stärka Europeiska unionens legitimitet och dess institutioner? Dessa frågor kräver människor med rätta svar på. Dem kommer vi alla att få ställa oss. Om vi vill förvandla Europeiska unionen till ett starkt och handlingskraftigt subjekt, måste vi stärka unionen på fyra viktiga politiska områden. Det första området: Europa behöver en starkare demokrati. Beslutsprocesserna i unionen måste bli mer genomblickbara och begripliga för människor. Det är dags att medborgarna förstår av vem, om vad och med vilken legitimitet som besluten i Bryssel fattas. Amsterdamfördraget ger Europaparlamentet nya viktiga rättigheter och befogenheter. Men det är bara ett steg på vägen. Ju handlingskraftigare unionen blir, desto starkare måste den demokratiska legitimiteten för dess agerande vara. Applåder Europaparlamentets rättigheter - låt mig säga detta som en övertygad europé och inte som ett sätt att fishing for compliments - måste utökas. Den frågan bör också behandlas under nästa regeringskonferens. En starkare legitimitet innebär att Europaparlamentet, på alla de områden där rådet kan anta lagstiftning genom majoritetsbeslut, skall vara med och bestämma under väl avvägda och likaberättigade former. Applåder Det är vid valet av kommissionen tänkbart att Europaparlamentet får en utökad roll, så som Amsterdamfördraget anger. Man bör även ha en större inblandning från de nationella parlamenten i åtanke, något som redan omnämns i Amsterdamfördraget. För att stärka medborgarnas rättigheter, föreslår Tyskland ett långfristigt utarbetande av en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna. Applåder Vi avser under vårt ordförandeskap att ta ett initiativ till detta. Det handlar för oss om att stärka Europeiska unionens legitimitet och identitet. Europaparlamentet, som med sitt författningsförslag år 1994 uträttade ett viktigt förarbete, men även de nationella parlamenten och så många samhällsgrupper som möjligt bör medverka till utarbetandet av en stadga om de grundläggande rättigheterna. Det andra området: Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken måste utgå från de europeiska fredsvärderingarna och mänskliga rättigheterna och erbjuda en effektiv krislösning. De mänskliga rättigheterna i globaliseringens tidsålder har utöver sin humanitära betydelse även en politisk och ekonomisk betydelse. Det var senast Asienkrisen ett tydligt bevis på. Säkra investeringar på de så kallade emerging markets är endast möjliga om de åtföljs av ekologisk hållbarhet och respekt för de mänskliga rättigheterna, inte kränkningar av dessa. Applåder Utvecklingen av fria marknader kan endast bli varaktig, om den utgör en del av en omfattande frihetskultur, som vilar på mänskliga rättigheter, maktfördelning, en författningsstat, demokratiska partier, fria fackföreningar, en oberoende press och en kritisk allmänhet. Vi kommer under vårt ordförandeskap att sträva mot att stärka Europeiska unionens profil på de mänskliga rättigheternas område. Europeiska unionens nya rapport om de mänskliga rättigheterna skall skapa insyn och samtidigt utöva påtryckningar för att få Europeiska unionen och medlemsstaterna att agera. Nyckeln till en effektiv, preventiv och operativ konflikthantering ligger i en förstärkt tillämpning av majoritetsbeslut och i en gemensam attityd utåt - jag säger det just i dagarna - i G8, de internationella finansinstituten och Förenta nationerna. Amsterdam kan endast vara en etapp för att en utvidgad union skall bli utrikespolitiskt handlingsduglig. Det tredje området: Till förverkligandet av en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik hör en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet. På senare tid har man i internationella frågor i allt större utsträckning kunnat konstatera en problematisk utveckling mot det unilaterala och ett övergivande av det multilaterala. Denna tendens har redan fått mycket negativa konsekvenser på Förenta nationernas nivå, och det finns all anledning att oroa sig över detta. Även för ett säkrande av freden på global nivå krävs det legitimitet från de multilaterala organisationerna. Det förutsätter även politiska subjekt som är redo och i stånd att multilateralt och baserat på folkrätten, tillsammans med andra parter, utforma det internationella politiska systemet på grund av dess betydelse som fredsordning. Det utgör ytterligare en viktig utmaning för det framtida Europa. Det kollektiva försvaret kommer även i fortsättningen att vara Natos uppgift. Men Europeiska unionen måste också utveckla sin förmåga till militär krishantering, när än det ur EU: s synvinkel finns ett behov av aktioner och de amerikanska partnerna inte vill medverka. Denna fråga har fått nya impulser genom Tony Blairs initiativ i Pörtschach och det fransk-brittiska mötet i St. Malo. Skapandet av en europeisk säkerhets- och försvarsidentitet borde efter skapandet av den inre marknaden och Ekonomiska och monetära unionen vara av stor betydelse för en ytterligare fördjupning av Europeiska unionen. Vi kommer under vårt dubbla ordförandeskap i Europeiska unionen och i Västeuropeiska unionen starkt eftersträva att man utnyttjar den nya dynamik som uppstod i Pörtschach. Vi har inför Europeiska rådet i Köln för avsikt att utarbeta en rapport om möjligheterna att vidareutveckla den europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten. Det fjärde området: På området rättsliga och inrikes frågor fastställs i Amsterdamfördraget målet med ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Detta mål tänker vi stegvis förverkliga. På det särskilda europeiska toppmötet i Tampere i oktober får man bedöma resultatet och fastslå nya riktlinjer. Under vårt ordförandeskap vill vi diskutera fördelningen av bördorna inom asylpolitiken, liksom en human hantering av massflyktrörelser. En nyckelfråga för Europas handlingsförmåga och för människors godkännande är en effektiv bekämpning av den internationella organiserade brottsligheten. För att kunna göra det måste vi intensifiera polisens gränsöverskridande samarbete och stärka Europols operativa förmåga. De sistnämnda punkterna visar tydligt på behovet av att anta en europeisk stadga om de grundläggande rättigheterna. Applåder Herr ordförande, mina damer och herrar! Under min ordförandeskapsresa före jul träffade jag min spanska kollega i Madrids kongresscenter, samtidigt som Peace Implementation Conference för Bosnien hade samlats där. Medan vi, Spaniens och Tysklands utrikesministrar och våra delegationer, förhandlade för att förbereda Europeiska unionens viktiga beslut om Europa under det kommande århundradet, integrationens Europa, fick konferensen eftersträva lösningar för det förgångna Europa, nationalismens och krigens Europa. Europas historiska splittring framstod den dagen i Madrid på ett övertygande sätt, men tydliggjorde samtidigt den historiska uppgift som vi har framför oss. Båda alternativen är i dag en del av verkligheten i Europa. Men vi, integrationens Europa, får inte bereda det förgångna Europa utrymme i framtiden, för det skulle innebära en katastrof för vår kontinent. Endast ett integrationens Europa är möjligt i framtiden, och endast ett sådant Europa kommer på fredlig väg att kunna lösa motsättningarna på vår kontinent och samtidigt göra Europeiska unionen till ett politiskt subjekt i en värld som så dramatiskt förändras. Det är många generationer som med politisk framgång har varit med om att bygga EU: s europeiska hus. Det kommer att bli vår generations uppgift att slutföra integrationens Europa. Livliga och ihållande applåder Herr ordförande! Parlamentsledamöter! Herr tjänstgörande ordförande i rådet! Jag skall fatta mig mycket kort i dag. Först därför att jag i mitt anförande i går redan fick tillfälle att framhålla det tyska ordförandeskapets huvudsakliga punkter, och sedan därför att jag helt och hållet kan skriva under på det program som rådets ordförande just har lagt fram för er. Igår morse var jag med hela mitt arbetslag i Bonn för att deltaga i det traditionella mötet vid början av ett ordförandeskap. Jag måste säga att atmosfären under arbetets gång var mycket konstruktiv. Jag slogs av den tyska regeringens beslutsamhet att lägga all sin energi på att stå till Europas förfogande. Beslutsamhet är säkerligen nödvändigt, eftersom strategin från Wien föreskriver ett mycket tungt program för det tyska ordförandeskapet. Det första halvåret kommer nämligen i år att utgöra en vändpunkt i unionens utveckling. Till detta kommer naturligtvis det faktum att Tyskland även sköter ordförandeklubban då framtiden skall bestämmas för G7 och G8, Västeuropeiska unionen och Schengen. Jag ser i detta ett mycket tungt ansvar, men också en unik chans att lägga fram betydande dossierer, exempelvis införandet av euron, införlivandet av Schengen i fördraget och definieringen av en verklig försvarspolitik. Herr ordförande! Agenda 2000 kommer självklart att bli en stor utmaning de sex kommande månaderna. Allt eller nästan allt har sagts angående detta. I nuläget måste man förhandla och åter förhandla. Det är inte fel att säga att Agenda 2000 kommer att ha en avgörande effekt på unionens framtid, eftersom vi utan en genomgripande reform av den gemensamma jordbrukspolitiken om några år kommer att än en gång ställas inför ohanterliga överskott. Utan en reform av strukturfonderna skulle den mycket stora satsningen på ekonomisk och social sammanhållning efterhand misslyckas, och utan samstämmighet med de framtida finansiella ramarna skulle man i unionen falla tillbaka till den gamla ovanan att ständigt gräla om budgeten och till att vara hätsk, något som är skadligt för unionens utveckling. Självklart skulle ett misslyckande i nuläget allvarligt förplikta för perspektivet om den utvidgning som otvivelaktigt kommer att vara huvudambitionen i början av 2000-talet. Jag är övertygad om att ordförandeskapet, parlamentet och kommissionen tillsammans kommer att lyckas med att anta utmaningen. Den politiska viljan att göra det finns i alla huvudstäder och ordförande Fischer har just påmint oss om det. Alla är medvetna om att man måste kompromissa. Detta visades tydligt i Wien och det har även bekräftats i de bilaterala kontakter som jag kunnat ha. Ordförandeskapets andra huvudfråga gäller i mina ögon hela problematiken med tillväxten och sysselsättningen. Euron finns ju, och man måste i nuläget få fart på den. Detta innebär att man inom unionen måste stärka den ekonomiska samordningen ur alla synvinklar, inklusive - vilket jag betonar - i skattehänseende. Utanför unionen måste man, vare sig det är inom ramen för G7 och G8 eller inom ramen för internationella finansiella organisationer, tala med en röst - med en enda röst - och visa sin närvaro. Ni känner till den vikt som jag sedan början av min mandatperiod fäster vid kampen för sysselsättningen. Den sträcka som har tillryggalagts den senaste tiden är betydande, och jag gläder mig åt beslutet från Wien om att gå mot en riktig pakt, något som jag hävdat sedan 1996. Mötet i Köln kommer i detta avseende att vara viktigt. Det tyska ordförandeskapet kommer att få se Amsterdamfördraget träda i kraft. För att lyckas med det är det nödvändigt att upprätthålla oavbrutna förbindelser med Europaparlamentet för att säkerställa ett beslut utan motsättningar, bland annat om de handlingar som kommer att förändra förfarandet med det nya fördraget. För övrigt gäller detta även Agenda 2000. En av de stora förnyelserna i fördraget handlar om att ge ordentligt utrymme åt frihet, säkerhet och rättvisa. Jag känner till den vikt som det tyska ordförandeskapet fäster vid detta; ett samordnat svar i fråga om invandring och asyl blir till exempel brådskande. Kampen mot den organiserade brottsligheten prioriteras i alla medlemsstater; det är tillsammans som man måste närma sig den och det är det som våra medborgare förväntar sig. Man måste redan under det tyska ordförandeskapet förbereda det speciella toppmötet i Tammerfors ordentligt som kommer att hållas under det finländska ordförandeskapet. Och som ordförande Fischer just sagt dyker redan nästa institutionella reform upp, under det att Amsterdamfördraget skall träda i kraft - ja, så förflyter livet i Europeiska unionen. Frågan om förbindelserna med tredje land kommer att lämnas öppen under det tyska ordförandeskapet. Jag har ofta sagt att om det finns ett område där det återstår att göra framsteg, och där Europa är skyldigt att stärka sin roll, är det just inom detta. Den politiska viljan för att göra det har ibland saknats i det förflutna. I och med att vi uppnått en hög grad av integration, att euron kommit och att vi börjat få en flerpolariserad värld, är detta inte längre hållbart. Jag skall självklart inte här i detalj gå igenom den långa förteckningen över våra relationer med regioner i hela världen. Jag nämner endast två eller tre exempel. Våra relationer med USA har blivit mer betydande och tätare än någonsin. Det är inte ovanligt att det i en sådan relation kan uppstå meningsskiljaktigheter och jag nämner som exempel ärendet om bananerna som sanningen att säga innebär verkningar som sträcker sig långt bortom denna trevliga frukt. Man måste lösa detta problem, följa de regler som är våra och som i föreliggande är Världshandelsorganisationens. Det är nödvändigt att detta slags ärenden inte förgiftar relationer som uppriktigt sagt ändå har en annan dimension. Jag tänker bland annat på försvarsdimensionen, där vi sedan några decennier arbetar hand i hand med våra amerikanska partner, och där det är européernas sak att stärka dem när det gäller det ömsesidiga intresset för deras identitet. Det andra exemplet som jag nämner handlar om våra förbindelser med Ryssland, detta stora land som trots sina nuvarande svårigheter fortfarande är ett stort land. Vi har den senaste tiden uppnått en ny kvalitet i förbindelserna mellan unionen och Ryssland och jag litar på att det tyska ordförandeskapet fortsätter på samma linje. Mina damer och herrar! Jag slutar här, eftersom ordförande Fischer har dragit upp riktlinjer som jag helt och fullt samtycker till. Herr ordförande! Denna mycket korta framställning som jag gjort tror jag räcker för att visa hur viktigt det tyska ordförandeskapet kommer att vara för unionen. Igen skulle jag här med eftertryck vilja hävda att kommissionen de kommande sex månaderna kommer att stödja ordförandeskapet för att fylla sin funktion enligt de väl etablerade fördragen och traditionerna. Jag är för min del säker på att unionen, när vi kommer att utvärdera det hela i juni nästa år, kommer att ha tillryggalagt en ny etapp - en etapp som är avgörande då vi går mot ett enande av vårt Europa. Applåder Herr ordförande! Den första talaren från min grupp i dag skulle ha varit Görlach. Jag förstår att han råkat ut för en olycka på isen utanför denna byggnad och har fått åka till sjukhuset p.g.a. att han skadat sig i huvudet. Jag hoppas att det inte är allvarligt. Jag ber parlamentet att ha överseende med att vi har gjort vissa ändringar i talarlistan för min grupp. Herr ordförande! För det första vill jag beklaga det faktum att jag på grund av en olyckshändelse är den förste att tala för den socialistiska gruppen. Å andra sidan är jag glad för att jag å min grupps vägnar får tillfälle att hälsa på den nye ordföranden för Europeiska unionens råd. Det tyska ordförandeskapet är just nu inte bara ett ordförandeskap, utan det är fem ordförandeskap. Tyskland skall presidera Europeiska rådet, Tyskland skall presidera Europeiska unionens råd, Tyskland skall presidera G8- länderna, Tyskland skall presidera Schengen-gruppen och Tyskland skall presidera Västeuropeiska unionen. Ärade utrikesminister, jag hoppas ni får behålla er goda hälsa under de sex månader ni måste ikläda er allt detta ansvar. Ni har i varje fall Europaparlamentets socialistiska grupps fulla stöd. Rådets ordförande hänvisade till ekonomiska medel. Gemenskapen, precis som han själv nämnde, är en gemenskap grundad på Jean Monnets och Robert Schumans idé om konkreta förverkliganden, om ekonomiska förverkliganden. För oss inom gemenskapen är de ekonomiska frågorna mycket viktiga. I går till exempel gick hela dagen åt till att diskutera den här typen av frågor. Problemet, herr ordförande, är att jag är osäker på om vi genom en analys av olika medel inte riskerar att förvandla gemenskapen till en räkenskapsgemenskap, det vill säga att räkenskaperna tar över de ekonomiska realiteterna. Jag säger detta efter att ha studerat sambandet mellan medel och mål och sett att gemenskapen i sig är en bra investering. Vårt bidrag till gemenskapsbudgeten uppgår till 1 procent av BNP. Med ett bidrag på drygt 1 procent har vi under de senaste femtio åren lyckats få ett slut på de krig som tidigare härjade i Europa. Krig mellan två europeiska länder under en enda dag skulle sluka hela gemenskapsbudgeten. För det andra har vi förvandlat Europa till en slags ö där stabilitet, välgång, fred och demokrati råder, vilket många världen runt i dag avundas. När vi därför diskuterar olika medel, utan att för den skull ringakta vikten av de ekonomiska argumenten, borde vi studera sambandet mellan medel och mål, och framför allt försäkra oss om att medlemsstaterna inte erhåller mer av gemenskapen än vad man uppenbarligen kan ta emot. Det är nämligen möjligt att en liten investering i en medlemsstat ger oproportionerliga fördelar. Herr ordförande, enligt min mening är sammanhållningen den grundläggande frågan för Europeiska unionen, det vill säga omvärlden är farlig och instabil, och vi har viktiga frågor att ta itu med. Det första, som rådets ordförande påpekade, är kampen mot arbetslösheten. Det faktum att 10 procent av våra medborgare är arbetslösa är ett stort problem, inte bara ekonomiskt utan också socialt. Det Europa vi vill bygga menar jag måste vara ett Europa med sammanhållning, både social- och territoriell sammanhållning, där såväl den ekonomiska som den sociala utvecklingen skall vara jämbördig. Det Europa vi vill bygga är inte ett Europa som bara gagnar de rika och inte de fattiga, ett Europa där det bara finns några få privilegierade med hög levnadsstandard, som vi kan se i ett annat modernt industriland, utan ett Europa som såväl socialt som på andra sätt är väl balanserat. Herr ordförande, andra talare i min grupp kommer att komplettera några av de frågor som jag här har tagit upp, men kort sagt så tror jag att det är detta som de socialistiska tankarna handlar om inför det här ordförandeskapet. Herr ordförande, herr kommissionsordförande, herr rådsordförande, kära kolleger! Det tyska ordförandeskapet kom att inledas på en historisk dag, den 1 januari 1999, dagen då Ekonomiska och monetära unionen blev en realitet. I början log man åt denna plan som åt en utopi, men tack vare ett beslutsamt agerande kunde den förverkligas. Den monetära unionen är många personers verk. Men jag vill ändå i början av detta tyska ordförandeskap, i PPE-gruppens namn, rikta ett tack till den man som har lotsat Tyskland genom tre ordförandeskap åren 1983, 1988 och 1994. Jag vill tacka Helmut Kohl, tidigare förbundskansler i förbundsrepubliken Tyskland, Europas hedersmedborgare. Applåder Herr rådsordförande, vi hoppas att det tyska ordförandeskapet skall visa samma beslutsamhet, samma dynamik, samma mod som Helmut Kohl, då han företrädde Tyskland och Europa. Vi hoppas, herr rådsordförande, att ni i era tal och i ert agerande inte bara skall lyckas bevara utan även fortsätta att främja förtroendet för den tyska Europapolitiken hos medlemsländerna i Europa. Vi beklagar - och detta är ingen partipolitisk fråga - att man med realismens begrepp har gett intryck av att anslutningsprocessen skulle ha fördröjts. Glädjande nog har ni i dag uttryckt det på ett sätt som vi kan godta, men det är ändå det intryck som man har givit. Det var ett varningstecken, när Polens president Kwasniewski här i Europaparlamentet den 18 november talade om en falsk signal, som skulle kunna uppmuntra folken i Centraleuropa i deras reformprocess. Låt oss uppmuntra befolkningen i Centraleuropa! Vi uppmanar dem att påskynda anslutningsprocessen! Det är vår politiska och moraliska plikt att göra allt vi kan för att Centraleuropas folk snarast skall kunna ansluta sig till Europeiska unionens värdegemenskap. Där handlar det även om förtroende. Det som den tyska politiken har åstadkommit under 16 år, och även tidigare givetvis, får inte förstöras! Men det innebär också att vi inte nu bör föra någon lättsinnig debatt om en ändring av de nordatlantiska alliansernas strategi. Även här är det en fråga om vilket förtroende de centraleuropeiska folken hyser för oss. Vi är naturligtvis medvetna om, att det är svårt för vår egen befolkning, att acceptera nödvändigheten av en snabb anslutning. Men i politiken handlar det inte om att låta sig ledas av dagliga opinionsundersökningar, utan om att göra det rätta och vinna människorna i Europa för detta. Applåder Herr rådsordförande, ni sade att ni har för avsikt att lägga fram ett förslag om en institutionell reform. Vi välkomnar detta, och vi uppmanar er att låta Europaparlamentet delta i överläggningarna på samma villkor som kommissionen. Er avsikt är att anta Agenda 2000 på toppmötet i mars. Vi välkomnar detta och hoppas att ni kommer att lyckas! Ni nämnde det tyska bidraget. Alla kommer säkert att få lämna sina bidrag till en rättvis lösning. Det är sant att Tysklands nettobidrag är högt. Här måste det ske en ändring. Men vi hoppas att rådets ordförandeskap och dess främsta företrädare i de interna tyska debatterna även kommer att påpeka att Tyskland till exempel år 1997 hade ett handelsbalansöverskott på 81 miljarder DEM i förhållande till de övriga medlemsländerna i Europeiska unionen. Det är också en del av sanningen. Det måste vi tala om för folk! Oro, protester Den höga arbetslösheten är ett svårt problem även för oss. Här måste de europeiska partnerna lära sig av varandra, hur en ökad sysselsättning kan skapas. Men vi vill varna för att ge intryck av att man bara genom att lyfta upp sysselsättningspolitiken på Europeiska unionens nivå har funnit en lösning på problemet, och att man sedan, om man inte kan lösa arbetslösheten på nationell nivå, gör Europa ansvarig för detta! Europa får inte bli en syndabock! Vi kommer inte att medverka till en alibipolitik på det området. Tillåt mig en sista kommentar. Enligt koalitionens överenskommelse i Bonn - det är av europeisk betydelse - skall båda posterna i nästa Europeiska kommission tillsättas av regeringspartierna. Vi säger öppet: Vi hoppas att det inte är förbundsregeringens sista ord, men om det tyska exemplet skall bilda skola och om nästa Europeiska kommission skall tillsättas av ett enda parti, då kommer inte Europeiska folkpartiets grupp att kunna uttala sitt förtroende för en sådan kommission. Vi ber att ni tar hänsyn till det! Protester Herr rådsordförande, vi önskar er framgång i ert ordförandeskap, för om ni har framgång, då innebär det en framgång för Europa. Det är vår gemensamma framgång för en stark, demokratisk och handlingskraftig europeisk union, som gör det möjligt att säkra freden och friheten på vår gamla men ständigt förnyade europeiska kontinent under nästa århundrade. Applåder Herr ordförande! Herr rådsordförande Fischer, jag kan identifiera mig helt med era principiella programuttalanden, som i stor utsträckning motsvarar de frågor som parlamentets liberala grupp länge har företrätt. Men jag måste göra er uppmärksam på en avvikelse mellan ert tal i dag och det intryck som er förbundskansler - som ju har en viss betydelse även för Europeiska unionen - har väckt i alla debatter i Tyskland och i Europa, nämligen att det endast är nettobetalardebatten som existerar och är den avgörande punkten, utan vilken inget annat är möjligt! Jag beklagar detta, eftersom jag anser att Europa är mer än bara summan av alla nationella intressen, och jag finner det oroväckande att er förbundskansler senast igår poängterade, att han vill att de tyska intressena skall företrädas så klart som möjligt. Vi företräder alla våra nationella intressen! Men jag anser inte att det är ett lämpligt motto för ett ordförandeskap! Därför anser jag, att vi måste vara försiktiga när vi går in i nettobetalardebatten. Det råder ingen tvekan om att det är en viktig debatt. Men jag vill be om att ni inte inleder våra reformdebatter med denna, utan spar den till slutet. Först måste vi klargöra hur våra stödsystem ser ut. Sedan måste vi fastställa vilka finansieringsbehov vi har, och till slut måste vi reda ut hur vi skall uppnå en rättvis utjämning av bördorna. I den avslutande debatten, herr rådsordförande, kommer ni att finna att liberalerna är mycket sakliga diskussionspartner som värnar om rättvisan. Bland era övriga punkter skulle jag i synnerhet vilja lyfta fram era uttalanden om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, framför allt det ni sade om de mänskliga rättigheterna och Europeiska unionens författning. Där önskar jag er all framgång. Men se upp, så att ni inte hamnar i samma båt som dem som vill intala oss, att framtidskonceptet skulle ligga i ett skenbart Europa bestående av fosterländer! Se upp, så att ni inte hamnar där! Applåder Herr ordförande! Den tyska regeringen har övertagit ordförandeskapet i Europeiska unionen vid en tidpunkt då vi står inför stora utmaningar. Många viktiga områden inom unionens politik håller på att omvärderas i samband med Agenda 2000- programmet som måste anpassas så att det i detta även den nära förestående utvidgningen av Europeiska unionen i sig tas med i beräkningen. Den lyckade introduceringen av euron de senaste dagarna måste vara ett tydligt tecken för den tyska regeringen på att stabilitet är nyckeln till framgång för Europeiska unionens politik. Framgången för den gemensamma europeiska valutan frambringades genom en noggrann och konsekvent planering, som nu kommer att ge upphov till ekonomiska förmåner för de 290 miljonerna människor i de elva deltagande länderna. Jag skulle vilja understryka att den tyska regeringen bör ta tag i frågor som reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) och reformen av strukturfonderna liksom unionens framtida åtgärder för finansiering på ett balanserat och rättvist sätt. En inställning till partnerskapet som innebär att alla europeiska regeringar och alla EU: s institutioner medverkar i utformandet av huvudfrågorna inom Europeiska unionens politik måste ständigt bevaras. För det första skulle jag vilja rikta uppmärksamheten på den pågående debatten beträffande framtida finansiering av Europeiska unionens årliga budget. Ett alternativ som inte bör genomföras är en tänkbar åternationalisering av finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Denna politik består av ett enhetligt program som sträcker sig över hela Europeiska unionen, och att tvinga de nationella regeringarna att bidra med upp till 25 procent av jordbruksbudgeten skulle med säkerhet bidra till att splittra och störa arbetet med den gemensamma jordbrukspolitiken. BSE- krisen för inte så länge sedan, tillsammans med den ryska marknadens kollaps avseende jordbruksprodukter från EU, har kommit att allvarligt påverka många individuella jordbruksföretag i deras funktion. Det är mest märkbart i nötköttssektorn, och en åternationalisering av delar av GJP skulle ge upphov till ännu större osäkerhet i en redan svår situation. För det andra är det inte möjligt att reformera programmen för EU: s strukturfonder om det inte finns ett kontinuerligt engagemang för finansiellt stöd till de fyra länder som får del av sammanhållningsfonder. De europeiska strukturfonderna har spelat en avgörande roll i att hjälpa mindre utvecklade och perifert belägna nationer att förbereda fullbordandet av den inre marknaden, och i införandet av den gemensamma europeiska valutan. Ur ett irländskt perspektiv finns det, trots att vi är nöjda med de ekonomiska framsteg som har gjorts under de senaste åren, behov av att förstärka dessa framsteg. Mer arbete måste utföras för att förbättra de irländska transporterna och infrastrukturen för miljöskydd för att höja dessa till europeisk standard. Det är på detta sätt som den irländska ekonomin kan komma med ett positivt bidrag till att skapa tillväxt i euroområdet. Slutligen råder samma situation i alla perifera länder och regioner inom unionen och det är av oerhörd vikt för framgången både med euron och den inre marknaden att de senaste årens goda arbete skall befästas genom en fortsatt tillgänglighet av resurser för strukturell sammanhållning tills dessa regioner har nått en genomsnittlig EU-nivå. Herr ordförande! Demokrati, människans grundläggande rättigheter, en flerpolariserad värld - det är många ämnen som ni har tagit upp som är viktiga för vår grupp. Emellertid kan inte eurons och integrationens utveckling i sig utgöra medlen - de enda medlen - för att tjäna dessa mål som dock kräver nya inriktningar, som är annorlunda än dem som har antagits fram till nu, vilka skapat ett socialt och demokratiskt underskott, som ingen kan förneka. Det kommer inte att bli något rikt och fredligt Europa om arbetslösheten och fattigdomen fortsätter att breda ut sig. Toppmötet i Pörtschach markerade genom att hävda att sysselsättningen och tillväxten skulle prioriteras en ändring i tonen, något som vi gläder oss åt. Tyvärr kom detta inte till uttryck i Wien. Nästa toppmöte i Köln, som det åligger det tyska ordförandeskapet att förbereda, får inte leda till en ny besvikelse. Kampen mot arbetslösheten är våra folks främsta bekymmer och det är ett bekymmer som förstärks av den förutsebara minskade tillväxten och kräver betydande åtgärder. Ja till en europeisk pakt för sysselsättningen, men man får inte låta det stanna vid formuleringarna. Först är det nödvändigt att lossa på det järngrepp som stabiliseringspakten utgör, för att man skall kunna stärka det inre kravet, något som är grunden för en solid ekonomi. Den europeiska centralbankens uppdrag och maktbefogenheter måste ses över, eftersom prisstabiliteten inte kan utgöra Europeiska unionens huvudsakliga ideal, då bankdirektörerna inte skall förfoga över makt så att de demokratiskt valda regeringarna endast får till uppgift att plåstra om såren i samhället. Vår grupp lade vid toppmötet i Wien fram 13 förslag som har inspirerats av förslag från fackföreningar och föreningar, som jag vill att det tyska ordförandeskapet tar hänsyn till. Apropå unionens framtida finansiering anser jag att man absolut måste komma ifrån en strikt räkenskapsvärdering. Europa kan endast grundas på solidaritet och generositet och inte på egoism och småaktighet. Varför letar man inte efter nya källor till finansiering, till exempel beskattning av kapitalflödet, snarare än att planera en minskning av jordbrukskostnaderna, vilket kommer att drabba Frankrike och de sydliga länderna, något som vår grupp motsatt sig? Sammanfattningsvis vill jag ta upp två problem med utrikespolitiken, nämligen den roll som rådet har när det handlar om att stödja fredsprocessen i Mellanöstern, vilken möter många svårigheter, och slutligen rådets engagemang för en lyckad fredsplan i Västra Sahara genom att man sätter press på den marockanska regeringen för att den skall godkänna Förenta nationernas förslag och gå med på att anordna en folkomröstning om rättvist och fritt självbestämmande. Herr ordförande, rådsordförande, kommissionsordförande, kolleger! Ni tror mig väl när jag säger att det här för min grupp är en alldeles speciell dag som hör till miljörörelsens historia med stort H och som till och med får en plats i den europeiska historien i dag och i morgon. Inte from a jack to a king utan från barrikaderna till en ministerpost är i sig en fantasieggande utveckling. Om den fantasin också kommer till makten och blir kvar där, så är vi naturligtvis glada: Välkommen Joschka Fischer! Det är av mycket stort symboliskt värde att ni är här som företrädare för rådet. Det är en höjdpunkt i historien för en generation som omkring år 1968 reste sig för att åstadkomma en radikal omvälvning av samhället i Europa och i världen. Med utgångspunkt därifrån har det uppstått väldigt många rörelser som bland annat legat till grund för den europeiska miljörörelsen. Och här är vi nu i de europeiska institutionerna, på olika platser naturligtvis, för att skapa protestkraft, beslutskraft och ledningskraft. Med er långa erfarenhet förväntar ni er naturligtvis inte att vi skall bete oss som lydiga korgossar som bara kommer att sjunga det tyska ordförandeskapets lov. Det kommer att bli vatten och eld, sol och storm, som gör debatten spännande. Kampen mot arbetslösheten blir en central fråga för ordförandeskapet. Om de europeiska regeringarna lyckas komma fram till gemensamma och samordnade åtgärder, så kan det med framgång göras något åt massarbetslösheten. Efter toppmötet i Luxemburg måste man se till att det blir en övertygande fortsättning och inte ett uppskjutande från Wien via Köln till Helsingfors. Vi är glada åt det tyska initiativet för ett EU-manifest om grundläggande rättigheter samt insatserna för en internationell strategi för bekämpande av kränkningar av de mänskliga rättigheterna och orsakerna till dessa. Vi är mycket mindre entusiastiska över asyl och Schengen, men modellen för dubbelt medborgarskap i det tyska regeringsavtalet är nyskapande och kan få en utstrålning som en ny modell i och för Europa. Det är betecknande att kolleger i CDU anser det nödvändigt att med petitioner undergräva det här nyskapande initiativet, som ger medborgare politiska rättigheter. På det sättet förstärks verkligen de ultrakonservativa idéerna. Naturligtvis hoppas vi att det under ert ordförandeskap tas steg i riktning mot införandet av en europeisk energiskatt. Det är en rekommendation för att komma ifrån den arbetsdödande skatten på arbete. Vår allra största oro gäller dock framtiden för Agenda 2000. Den förlegade utgiftsstrukturen måste verkligen utvärderas, och jordbrukspolitiken måste genomgå en grundlig reform. Det är det inget tvivel om. Det är riktigt att även Europaparlamentet har det svårt att utarbeta något sammanhängande för den jordbruksreformen. Det har vi märkt den här veckan. Huvudfrågan är dock: hur skall debatten om nettobidraget till EU föras? Ni har alldeles rätt när ni säger att fördelningen av bördan måste omprövas. Det skulle dock innebära en regelrätt katastrof om rådet låter nettobidragsdebatten bli på bekostnad av den ekonomiska planeringen av utvidgningen. Europa kan inte vilja allt på en gång: stabilitet, ingen genomströmning av asylsökande m.m. och samtidigt en utvidgning som dras i långbänk, och som kostar så litet som möjligt. De här kritiska invändningarna till trots så tillönskar vi er ett mycket framgångsrikt ordförandeskap, och ni kan räkna med vårt kritiska och konstruktiva samarbete. Applåder Herr tjänstgörande ordförande i rådet! Jag välkomnar er och ert ordförandeskap å min grupps vägnar. Ert ordförandeskap, som är det sista under vår mandatperiod, väcker av flera anledningar stora förhoppningar, och ert innehållsrika och konstruktiva anförande förstärker dessa. Ni väcker dessa förhoppningar först därför att Tyskland för det första är ett stort land - det tätast befolkade i Europa - och för det andra därför att det ekonomiskt sett är det mäktigaste. Detta är inte en anledning att överbelasta er med åligganden och ansvar, men det är ett faktum som gör sig gällande såväl för er som för oss. Ni väcker även förhoppningar och nyfikenhet därför att er regering och era majoritetspartier kommer till makten efter förbundskansler Kohls långa regeringstid. När det gäller vår grupp är det självklart att vi gläder oss åt denna nya vänstermajoritet och hoppas att man bättre än tidigare kommer att ta hänsyn till de sociala problemen, sysselsättningen, den sociala rättvisan och medborgarnas rättigheter - jag tänker särskilt på reglerna för erhållande av tysk nationalitet. Men vi vet också att den förre förbundskanslerns resultat i Europa varit tämligen anmärkningsvärda, och att det inte kommer att bli enkelt att föra traditionen vidare. Vi litar på er, rådets ordförande. Vi känner till ert mycket personliga engagemang i Europa. Vi har just lyssnat till er. Men som alla vet är det efter handlingarna man bedömer en politik, inte bara efter det som sägs, och vi väntar otåligt på att få se om ni kommer att bland annat vid nästkommande Europeiska råd kunna minska på det stora antal dossiéer som väntar. Jag tänker bland annat på alla finansiella och budgetära punkter i Agenda 2000. Jag tänker på framtiden för unionens storpolitik, till exempel den gemensamma jordbrukspolitiken. Jag tänker även på den reform av unionens institutioner som är oumbärlig - vilket ni sagt - om man skall lyckas med nästa utvidgning, som vi alla åtagit oss och som vi måste genomföra, oavsett vilka svårigheter vi måste övervinna. Låt mig komma tillbaka till den finansiella aspekten i Agenda 2000. Vi känner till de problem som denna skapar i Tyskland. Den tyska opinionen uttrycker alltmer sitt missnöje inför åligganden som den anser vara extrema. Detta har till och med nyligen lett den tyska pressen till att nära all kritik som riktas mot kommissionen apropå slöseri, dålig förvaltning, ja till och med bedrägeri och förskingring. Undan för undan blandar man ihop allt, det vill säga berättigade förebråelser och felaktig kritik. Jag fruktar att detta resulterar i att Tyskland befriar sig från förpliktelser och att intresset för solidaritet minskar - solidaritet med unionens eftersatta regioner, solidaritet med utvecklingsländer och solidaritet med länderna i Central- och Östeuropa. Herr tjänstgörande ordförande i rådet! De ord som ni just har lagt fram lugnar oss, men jag insisterar på följande: låt Tyskland behålla den bild som det har gett sedan andra världskriget, nämligen bilden av ett effektivt, mäktigt, rikt och solidariskt - framför allt solidariskt - land. Applåder i några bänkar Herr ordförande! Herr Fischer har just skissat målet för ett helt integrerat Europa där nationerna skall sänka sig till en storregionnivå och där alla väsentliga beslut skall fattas med majoritetsbeslut. Detta integrerade Europa skulle för oss representera något som är i grunden fel, eftersom det genom att underordna regionerna skulle förstöra Europas själ. Min grupp kommer att föreslå ett mer demokratiskt alternativ. Den närmsta tiden - härifrån till den 25 mars - kommer det tyska ordförandeskapet att prioritera införandet av en ny finansiell ram för unionen som utgör en förutsättning för utvidgningen, men som också sammanställer vår vision om Europa inför kommande år. Vad beträffar intäkterna anser vi att idén om bidrag från staterna i proportion till BNP är den enda enkla, öppna och rationella lösningen. Det är framför allt den enda lösning som tydligt upplyser om unionens karaktär - en sammanslutning av stater som erhåller årliga avgifter från sina medlemmar - och även den enda som gör det möjligt för staterna att på ett bra sätt kontrollera kostnaderna. Att godkänna andra former av bidrag som är mindre väl kontrollerade, till exempel skatter höjda till europanivå, skulle innebära att man i förväg slöt ögonen för framtida finansiella avvikelser. Vad beträffar kostnaderna är vi överens om idén om en total övre gräns av kostnaderna i allmänna ordalag, som skulle leda till en ordentlig minskning med tiden. En del av de europeiska medlen är i dag överflödiga, en annan del slösas bort och ytterligare en del fuskas bort. För att rädda resten är en strängare och ärligare förvaltning nödvändig, som vi aldrig kommer att uppnå om vi inte börjar med att sätta en övre gräns för kostnaderna. Vår grupp har alltid särskilt framfört tvivel i fråga om strukturfondernas effektivitet i deras aktuella omfattning, och det är här som man borde börja med en stor nedskärning. Slutligen kommer de europeiska finanserna kommande år att vara präglade av stora motsägelser. Den gemensamma valutan kommer att ta bort den anpassning mellan de nationella ekonomierna som automatiskt följde marknaden, och den kommer oundvikligen att på sikt ersätta dem med en centralstyrd finansiell omfördelning i Bryssel. Man kommer alltså att ersätta en anpassningsmekanism som är ekonomisk när det gäller skatter med en annan som kommer att bli kostsam i fråga om skatter. Det borde vara på tiden att regeringarna är ärliga och talar om för sina medborgare att detta val oundvikligen kommer att leda till att gemenskapsbudgeten ökar. Herr ordförande! Ordförande Santer! Ordföranden i ministerrådet! Under ert ordförandeskap är nu saker och ting tydliga, nämligen att vi har en gemensam valuta - som Tyskland önskat -, en centralbank i Frankfurt, vars chefstjänstemän kommer från Bundesbank, en utrikespolitik på Balkan som inspirerats av Tyskland, en öppning österut som geopolitiskt kommer att gagna Tyskland. Det faller sig alltså naturligt att Europa leds av Tyskland. Under ert ordförandeskap kommer man alltså att tala om sysselsättningen, om den gemensamma jordbrukspolitiken och givetvis om det som intresserar Tyskland, det vill säga finansieringen av Europeiska unionen. Denna finansiering skapar dock problem. Det är välkänt att det finns vinnare i Europa - sammanhållningsländerna -, där man kan lyfta upp till 300, ja till och med 600 euro per invånare och år, och sedan är det förlorarna. Det handlar om Nederländerna och ert land Tyskland, och i egenskap av fransman förstår jag er fullständigt, eftersom vi har kunnat förlora upp till 4 miljarder euro per år, det vill säga motsvarigheten till investeringskostnaderna för ett snabbtåg som Paris-Bordeaux-tåget på ett enda år. Jag vet naturligtvis att Europa måste grundas på solidaritet. Som det ser ut praktiserar för övrigt Cohn-Bendit den till och med tillsammans med terrorister. Men faktum återstår att nuvarande olikheter kommer att bli större och uppenbara. Hur skall man förklara för 6 miljoner arbetslösa fransmän att de måste offra sig för irländarna som har en förhållandevis mindre del arbetslösa? Hur skall man förklara för kvinnor och män, som är offer för en pakt om budgetransonering, och för de fattiga att de är tvungna att bli ännu fattigare i solidaritetens namn, eftersom denna fattigdom och denna solidaritet kommer att förstärkas i och med kostnaderna för utvidgningen österut? Jag vet att man måste finna en kompromiss. Ni kommer att ägna er åt att åternationalisera den gemensamma jordbrukspolitiken och att sätta en högsta gräns för kostnaderna och så vidare. Kanske skulle ert ordförandeskap kunna tillföra ytterligare klarhet, eftersom Goethe dog medan han sade: " ljus, ljus" ? Denna extra klarhet skulle vara att man sade sanningen. Man kommer inte att hålla kvar den övre gränsen på 1, 27 procent av BNP. Och sanningen har Santer sagt med stor uppriktighet, nämligen att man funderar på en gemenskapsskatt för bolagen, en gemenskapsskatt på inkomst, och varför inte en miljöskatt inom ramen för era skattetokigheter? Sanningen ligger i detta; Europa har kostnader och dessa kostnader kommer att sluta med mer skatt. Herr ordförande! På tröskeln till 2000-talet träder ett nytt, tyskt ordförandeskap fram för att bemöta gårdagens problem, dagens orosmoln och morgondagens utmaningar. I en värld som förändras med ljusets hastighet och i vilken det ömsesidiga beroendet har fått en mycket stor betydelse, finns det tyvärr också en bestående referenspunkt. Medborgarna i Europa oroar sig för freden, sysselsättningen och sin säkerhet, de oroar sig för en europeisk union som fortfarande är dem främmande. Framgången med euron räcker inte för att skingra denna oro. Vi måste ha den politiska integreringen som mål, men det behövs, tror jag, en federal, politisk euro för att vi skall kunna nå dit. Hur bemöter det tyska ordförandeskapets program dessa problem? Vi har i dag fått lyssna till ett mycket bra tal, välformulerade slagord och många uttalanden om de fyra axlarna och om de initiativ som kommer att tagas. Men hur mycket är detta värt? Vi har inte förutfattade meningar, herr rådsordförande, men vi känner att vi måste påpeka för er att de stora problemen måste bemötas med kraftfulla politiska åtgärder, och tillräckliga medel måste skjutas till för att genomföra dessa. Problemen löser man inte med storslagna uttalanden. Idéen om en sysselsättningspakt ter sig god i teorin. Men är den tillräcklig för att få till stånd en betydande minskning av arbetslösheten, och då särskilt arbetslösheten bland ungdomar och kvinnor, som även om den på den senaste tiden har gett efter något fortsätter att plåga Europa? Vi har våra tvivel om detta, men låt oss hoppas att vi har fel. Vi skulle inte vilja att Europeiska unionen utses till syndabock även för detta stora problem. Europeiska unionen skulle verkligen kunna närma sig sina medborgare, om det tyska ordförandeskapet i stället för att utlova initiativ och manifest - idéen om en stadga för rättigheter undantagen; den är värd att applådera - inledde en uppriktig och ärlig dialog med alla. Utan inkonsekvenser och hyckleri. Men man kan inte å ena sidan tala om att Europa skall öppnas upp, och å andra sidan sätta som huvudmålsättning att begränsa de redan så magra medlen, utgifterna och bidragen. Är det detta problem som den tyska och andra regeringar desperat försöker finna en lösning på? Vi har fått höra att Tyskland bidrar med 60 procent av unionens intäkter. Det tvivlar vi inte på. Det är bara det att varken Tyskland eller kommissionen någonsin har berättat för oss om det utbyte som måste ställas mot detta bidrag. Detta kan beräknas makroekonomiskt, och vi kan få den fullständiga bilden. Då först kan vi på ett rättvist sätt närma oss frågan om en rättvis fördelning av bördorna. Lösningen är naturligtvis inte en åternationalisering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Det skulle inte vara ett steg framåt, utan ett steg bakåt. Samma sak gäller för utvidgningen till länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern, som nyligen uppmanades att ge för landet smärtsamma bevis på sin goda vilja att underlätta en utvidgning. Är det förenligt att, å ena sidan, uttala sitt stora intresse att snabbt gå framåt mot en utvidgning och, å andra sidan, begränsa de anslag som skall underlätta en sådan? Det finns också andra inkonsekvenser i det program som vi har hört om i dag. Och även tidigare har saker framkommit som framkallar stor förvirring. Trots våra politiska meningsskiljaktigheter är vi emellertid beredda att samarbeta med det tyska ordförandeskapet, så att Europas gemensamma sak kan skrida framåt, de institutionella reformer som tiderna kräver kan förberedas samt en gemensam utrikes- och försvarspolitik äntligen kan börja utformas. Anser inte det tyska ordförandeskapet att det nu, när vi närmar oss Europavalen i juni, bör acceptera parlamentets förslag om en enhetlig valordning? Vi har i Fischers tal i dag inte hört någonting som tyder på det. Vi önskar er uppriktigt, herr rådsordförande, lycka till i ert arbete. Men vi måste även göra er uppmärksam på att det efter era första oklara uttalanden, era tvister och inkonsekvenserna finns ganska många européer som har börjat sakna förbundskansler Kohl. Var försiktig, så att de i slutet av ert ordförandeskap inte har blivit många fler. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag har blivit ombedd att ta till orda igen, inte för att lämna några svar, trots att jag som parlamentariker egentligen har lust att svara direkt på många av de inlägg som jag har fått ta del av här. Det får jag lov att göra i slutet av debatten. Jag har på grund av den situation som råder blivit ombedd att som företrädare för ordförandeskapet säga något om Kosovo. Låt mig utgå från det nuvarande läget. Vi känner stark oro inför den utveckling som har skett. De politiska övergångsbestämmelserna i Kosovo borde inte bara ha införts för länge sedan, de borde tillämpas redan nu, precis som Holbrooke och regeringen i Belgrad kommit överens om. Det avtalet har en viktig och härskande betydelse för den framtida utvecklingen i Kosovo, för utan detta avtal om övergångsbestämmelser kommer det att bli mycket, mycket svårt att uppnå en varaktig icke-fredsprocess och slutligen en varaktig fredsprocess med fredliga överenskommelser. Vi måste beklaga den tillspetsade militära konfrontationen med kidnappningar, attentat och döda som följd. Jag hoppas att en lösning på den tillspetsade situationen skall uppstå över en natt, en lösning som inte bara kan uppnås förhandlingsvägen. Vi i förbundsrepubliken Tyskland är starkt engagerade i det tillsammans med våra partner. Vi deltar såväl i den civila konfliktbevakningen inom ramen för OSSE som i den militära obeväpnade luftrumsbevakningen, som inte bara ingår i den totala bevakningen, utan även i avtalet mellan Holbrooke och regeringen i Belgrad och extraction force . Denna extraction force är inte till för att driva konfliktbevakningsprocessen inom ramen för OSSE, utan det är en trupp för nödsituationer, en trupp som kan rycka ut, om det skulle uppstå en verklig nödsituation för de civila obeväpnade medarbetarna i OSSE. Det avgörande är, att vi får till stånd ett avtal som möjliggör en fredlig utveckling. Syftet med hotet från Nato var att avstyra en humanitär katastrof bland den albanska befolkningen i Kosovo. Visserligen lyckades det, men nu måste vi komma vidare på det politiska området, och det är oerhört svårt. Det är till exempel svårt att sätta samman en gemensam förhandlingsdelegation på den albanska sidan, en av de viktigaste faktorerna. Det är oerhört svårt, även med tanke på de alla de strategiska motsägelser som gäller samtliga parter. Den albanska sidan vill ha ett oberoende, den västliga statsalliansen vill på goda grunder inte ha ett oberoende. Inte heller Belgrad vill ha ett oberoende, men tillvägagångssättet, de allvarliga kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter för majoriteten i Kosovo är inte godtagbara. Det finns också motsägelser i den västliga statsgemenskapens sätt att agera, något som komplicerar situationen ytterligare. Ändå kan jag inte finna annat än dåliga och hemska alternativ till en stabiliseringsstrategi - och denna stabiliseringsstrategi måste överensstämma med avtalet mellan Holbrooke och Belgrad. Därför kommer vi inom ramen för kontaktgruppen att agera mer bestämt, nu sedan Hill med sin pendeldiplomati tyvärr har misslyckats med att i enlighet med avtalet sätta de treåriga politiska övergångsbestämmelserna i verket före jul. Låt mig inom parentes få påpeka det viktiga med dessa politiska övergångsbestämmelser: Vi behöver en civil, legitim auktoritet i Kosovo. Utan en civil, legitim auktoritet, det vill säga ett regionalt parlament, och motsvarande verkställande och juridiska makt, polisiär makt och rättsväsende, utan en sådan väsentlig, politisk, demokratiskt legitimerad auktoritet i provinsen Kosovo, är en fredsprocess i förlängningen inte möjlig. Därför är det politiska avtalets uppnående och tillämpning av en sådan förhärskande betydelse. Jag vill i den här debatten passa på att uppmana alla berörda, även på den albanska sidan, att inte blunda för denna process och i synnerhet hålla på regeln om icke-våld. Våldet kommer inte att kunna lösa problemen i Kosovo utan bara orsaka ett oändligt lidande. Vi försöker nu komma vidare med hjälp av kontaktgrupperna. Det är allt annat än enkelt. Vi måste förhindra en militär konfrontation efter kidnappningen av de serbiska soldaterna, och jag hoppas verkligen att vi skall lyckas förhindra detta förhandlingsvägen. Men i det stora hela, och det vill jag avrunda med att säga, kan det politiska avtalet tillskrivas en viktig, en förhärskande betydelse. Vi får inte glömma, och det vill jag tydligt påpeka här i Europaparlamentet: Kosovo är en del av Europa. Problemen där är våra problem, och den politiska lösningen på konflikten - och det beror på fler faktorer än enbart konflikten i Kosovo - kommer som beslut betraktat att betyda mer för utvecklingen av en europeisk utrikespolitik, en säkerhets- och utrikespolitisk identitet än många resolutioner, många programförklaringar och tal. Därför kommer vi som ordförandeskap, men även som medlemmar i kontaktgruppen, att satsa alla våra krafter på att komma vidare i denna process. Jag vill än en gång poängtera: Det kommer att bli allt annat än enkelt! Applåder Herr ordförande, herr rådsordförande! Vad Kosovo beträffar har det visserligen funnits många meningsskiljaktigheter och tvister mellan rådet och parlamentet i det förgångna. Det kommer också i framtiden att vara så! Men i Kosovo-frågan och möjligheterna till den konfliktlösning som bör komma till stånd, vet ni att Europaparlamentet står på er sida, det kan ni räkna med! Applåder Tillbaka till Agenda 2000. Jag är tacksam för att ni inte lade fram bokföringen för de kommande sex månaderna, utan i stället satte de beslut som bör fattas under det tyska ordförandeskapet i ett längre utvecklingsperspektiv för Europeiska unionen. Agenda 2000 är ett samlat paket, och ni kräver att tidsschemat hålls. Min grupp - och jag är övertygad om att majoriteten i Europaparlamentet - vill att tidsschemat för antagandet av Agenda 2000 hålls. Vi har förberett oss på det, och vi är i stånd att fatta de nödvändiga besluten i april-maj. Men det förutsätter även att rådet är öppet för en diskussion, för en stor del av det ni skall lägga fram på toppmötet i mars, måste först gå genom Europaparlamentet. Därför vore det bra, om rådet redan före dess förde en debatt med Europaparlamentet och inte först efteråt, något som skulle kunna leda till konfrontationer. Den andra punkten: Vi betraktar Agenda som ett samlat paket, och jag anser att kommissionen har lagt fram en god kompromiss, som kan varieras och möjligen även förbättras på enstaka punkter. Men detta samlade paket är inte utbytbart i sig. Det är en utgångspunkt som parlamentet och medlemsstaterna måste enas om. Herr rådsordförande, låt mig även få säga något om diskussionerna i våra medlemsstater, och även om den inrikespolitiska diskussionen i vårt eget land. Jag säger även detta till de kolleger som ständigt kräver solidaritet från förbundsrepubliken Tysklands sida. Det går inte att kräva en reform av jordbrukspolitiken samtidigt som man på nationell nivå förklarar att inga förändringar av jordbrukspolitiken kommer att ske. Det går bara inte! Applåder Det går inte att reformera strukturfonderna, koncentrera sig på bekämpandet av arbetslösheten och samtidigt kräva att alla som hittills har utnyttjat strukturfonderna, dessa 51 procent av befolkningen, skall kunna fortsätta att utnyttja dem. Inte heller det fungerar! Det går inte att säga, att man måste hålla sig inom de finansiella ramarna, samtidigt som man kräver större utgifter i Europeiska unionen för östutvidgningen. Det går inte att försöka vinna unionens medlemsstater för östutvidgningen, och samtidigt kräva, inte bara en rättvis bidragsfördelning, utan även en rejäl minskning av nettobidragen till Europeiska unionen. Mycket kan uppnås, och man kommer också att behöva uppnå mycket i förhandlingarna före mars. Men en sak kan man inte göra i Bryssel, och det är att sätta gemenskapens grundläggande räknesätt ur spel. Det lyckas inte ens den med som är van att umgås med fundamentalister. Vi är inställda på att anta det samlade paketet i april-maj. Och därigenom är vi, herr rådsordförande, det enda parlament som inför ett val tar risken och beslutar om alla de hemskheter som hör till Agenda 2000. Vi skulle vilja ha uppskattning för att vi visar ett sådant mod! Hjälp oss litet på den punkten. Vi behöver reformer av Agenda 2000, även med tanke på de ekonomiska perspektiven, för att Europeiska unionen skall kunna utvidgas österut. Det är inte enda skälet till en reform, låt oss inte missförstå varandra! Unionen måste hur som helst reformeras, men vi behöver även reformen för att möjliggöra en utvidgning av unionen, vilket kommer att bli den stora historiska uppgiften efter införandet av euron. Agenda 2000 utgör endast en del av reformen. Jag är mycket glad över att ni även påtalade de institutionella reformerna som, förutom Agenda 2000, måste förbereda unionen inför en utvidgning, och att ni i stora drag lade fram ett gemensamt koncept för detta. Låt mig även få säga ett par ord om denna institutionella reform. Det är ett misstag att tro att mindre Europa är ett Europa som står närmare medborgarna. Tvärtom! En union som får möjlighet att uträtta det som medborgarna förväntar sig av den, står närmare medborgarna än alla förklaringar på utrikesministerkonferenser eller subsidiaritetsförklaringar i våra medlemsstater. Ju stabilare unionen är, desto flexiblare kan den vara i sina beslut och i sina institutioner. Ju starkare unionens organ är, desto starkare måste deras demokratiska förankring vara. Jag säger detta även med tanke på den debatt som vi skall föra den här veckan. Ju trovärdigare organen är, desto handlingskraftigare är de på europeisk nivå. Vilken är då tanken med Europa? Ja, det stämmer att vi de senaste fyrtio åren har byggt upp Europa för att förhindra en upprepning av det förgångna. Det var riktigt, det var bra att göra det, och det är dessutom en ständig uppgift. Femtio års fred i större delen av Europa är mot bakgrund av en tusenårig historia med europeiska krig en mycket kort tid, och det är inte heller någon garanti för att det alltid kommer att vara så, om vi inte varje dag på nytt eftersträvar en intresseutjämning, förståelse, gemensamma organ och gemensamma beslut i Europeiska unionen. Det är en svår process. Jag skulle önska att inte bara parlamentarikerna och Europaparlamentet, utan även regeringarna i medlemsstaterna, ville försvara den europeiska politik som de har beslutat om under veckan i Bryssel - inte bara på söndagarna, utan även på vardagarna. Samma ministrar i våra medlemsstater - jag syftar då inte på er personligen, herr rådsordförande, men måste ändå få lov att påpeka det i en debatt som denna - som från måndag till fredag beslutar om alla bestämmelser, förordningar och direktiv i Bryssel, påstår på lördag och söndag att Bryssel åter igen har fattat dumma beslut. Det måste det bli ett slut på! Applåder Så kan ni inte fortsätta! På det viset gör ni så att befolkningen, medborgarna förlorar tilltron till Europa. Det gäller regeringarna i samtliga medlemsstater oavsett politisk färg, bör jag påpeka för att undvika missförstånd. Vilken är då tanken som döljer sig bakom detta, när vi vet att vi måste ena Europa, inte längre så mycket för att förhindra en upprepning av det förgångna, utan snarare för att kunna hantera uppgifterna i framtiden? Det handlar inte enbart om att göra euron framgångsrik, utan även om att hantera de konsekvenser, bördor och risker som uppkommer i hela Europeiska unionen, eftersom vi nu har en gemensam valuta. Till detta hör en grundtanke, till detta hör - uttryckligen - en stadga om de grundläggande rättigheterna. Jag skulle vilja att Europaparlamentet i framtiden fick en avgörande roll för utarbetandet av dessa grundläggande rättigheter. Det skulle bli en uppgift för det nyvalda parlamentet! Den andra tanken - för den finns ju, vi måste bara formulera den och göra den tydlig - är att Europa skall representera en ständigt hotad och ständigt återupprättad balans mellan ekonomisk prestationsförmåga, som vi behöver, och social rättvisa, som utgör en förutsättning för ekonomiska prestationer, i stället för bara ett socialt addenda. Europa, denna ständigt hotade balans som ständigt går att återupprätta mellan individens frihet, dennes sökande efter sanning och rättvisa och ansvaret för helheten, för gemenskapen. Det är europeiskt, det är den plattform vi bygger på och på vilken vi kan konstruera en europeisk union, som är handlingskraftig utåt, som tydliggör att Europa har en roll i världen, inte för rollens egen skull utan för att föra ut våra principer, vår starka tradition av mänskliga rättigheter och sociala rättigheter i världen och bidra till att dessa förverkligas. Ett Europa som är i stånd att vinna, inte bara människornas förstånd, utan även deras hjärtan. Herr rådsordförande, hjälp oss att följa den vägen ända fram till målet. Applåder Herr ordförande i rådet! Ingen kan förneka att det tyska ordförandeskapet står inför en särskilt svår etapp. Jag hoppas att vi klarar av att på ett smidigt sätt lösa det problem som har uppstått i och med debatten om misstroendevotum. Jag säger detta med största allvar eftersom ingen, och minst av alla det nuvarande ordförandeskapet, vill förvärra situationen. Inledningsvis vill jag säga att jag inte har något emot de prioriteringar som Fischer ställde upp i morse, det vill säga fler arbetstillfällen till ett Europa i en globaliserad konkurrens. Vi borde hålla fast vid såväl det politiska samordningsprogrammet för arbetslöshet som inleddes i Luxemburg som igångsättandet av en aktiv sysselsättningsskapande politik på europeisk nivå - ni nämnde en europeisk sysselsättningspakt. Med hänsyn till konsolideringen av de externa förbindelserna så stöder vi till fullo ert uttalande i morse om en politisk union och, inom ramen för denna, anslutningen av länderna i Central- och Östeuropa samt Cypern. Med hänsyn till de utomeuropeiska frågorna vill jag poängtera vårt speciella intresse för en utveckling av samarbetsprocesserna i Medelhavsområdet och i Latinamerika. Viktiga möten kommer att hållas i en närliggande framtid. Med hänsyn till Agenda 2000 delar vi er önskan att avsluta förhandlingarna under denna sexmånadersperiod. Måtte det bli så! För att lyckas måste vi ha följande i åtanke. För det första måste alla medlemsstater finansiellt bidra till utvidgningen och de kostnader som därmed uppstår. För det andra måste vi förse unionen med nödvändiga medel för en utveckling av gemenskapspolitiken, vilket innebär att de ekonomiska avtal som sluts med avseende på sammanhållningen måste respekteras. För det tredje måste vi kunna ta fram ett inbetalningssystem som bättre återspeglar medlemsstaternas bidragsförmåga. För det fjärde får inte godtyckliga utgiftsnedsättningar godkännas. För det femte måste vi för att visa vår respekt för bestämmelserna i fördraget sätta en gräns för förhandlingarna om Agenda 2000. Ni hoppas på en verklig konvergens, vilket är en bra investering för Europa. Jag uppskattar er inställning och önskar er all framgång. Herr ordförande! Vintern har slagit till i Europa, men ingenstans är kylan svårare att utstå än bland de tiotusentals, kanske hundratusentals, kosovaner som har tvingats fly upp i bergen bort från Milosevics hejdukar. De flyktingar som har sökt sig ned från bergen har ofta funnit sina hem nedbrända och sina brunnar förgiftade. Det finns dessutom skäl att tro att striderna i Kosovo snarast hårdnar när våren nalkas. Låt oss därför inte glömma orsakerna till den situation som har uppstått. Orsaken är att ett tioårigt serbiskt förtryck av kosovanerna fick äga rum - av 90 procent av Kosovos befolkning. Europa teg så länge kosovanerna protesterade med enbart fredliga medel. Nu begär vi att de skall acceptera en fred under fortsatt serbisk överhöghet. Den liberala gruppen anser att de fredsförhandlingar som måste komma, måste vara villkorslösa. Vi ser gärna att man snabbt når fram till ett avtal om vapenstillestånd, men vi vill inte föreskriva vad den slutliga lösningen på konflikten skall föra med sig för Kosovos och kosovanernas framtid. Herr ordförande, herr rådsordförande! Mina varma gratulationer till er valframgång och till huvuddragen i ert program, som jag i stor utsträckning sympatiserar med. Jag ser fram emot att det skall komma igång och framskrida. Herr minister! Gårdagens Europa - nationalismens, uppdelningens och anakronismens Europa - är inget geografiskt fenomen, det finns inte i endast några stater, det finns i våra sinnen, det finns i politiken i hela Europa och i Europeiska unionen, och det är där vi måste bekämpa det. Framtidens Europa, integrationens Europa, som ni sade, måste öppna och bereda framtidsutsikter för alla sina medborgare, det måste öppna och bereda framtidsutsikter för alla stater och alla folk i Europa. Och när vi talar om Kosovo, herr ordförande, och om Balkan i allmänhet, tillåt mig att säga att det framtidens Europa som vi talar om inte erbjuder några framtidsutsikter eller förhoppningar, någon plats för staterna och folken i regionen. Utvidgningspolitiken omfattar inte den delen av Europa, inte ens på lång sikt. Denna brist, herr ordförande, är något som hör till gårdagens Europa, och, jag ber er, betänk detta litet till. Herr ordförande! En procedurfråga! Med undantag av er själv verkar det knappt finnas en enda ledamot i det Europeiska folkpartiet närvarande i parlamentet. Bojkottar kristdemokraterna denna debatt? Herr Corbett! Många av ledamöterna i Europeiska folkpartiet har redan deltagit i debatten. Hur kan ni då dra en sådan slutsats? Herr ordförande! Det pågår för närvarande överläggningar inom Kristdemokratiska gruppen, eftersom man fortfarande inte har gjort upp med förhållningssättet hos två socialistiska kommissionärer. Skratt Herr ordförande! Kan jag av det faktum att Brok är närvarande dra slutsatsen att han godkänner de båda socialistiska kommissionärernas förhållningssätt? Skratt Kära kolleger! Jag välkomnar alltid detta slags debatt, men den bör inte bli alltför utdragen. Herr ordförande, käre herr rådsordförande! Först beträffande vår institution: Oberoende av om Europeiska Folkpartiets grupp företräds av två eller tre personer eller om vi är tio personer närvarande här, när allmänheten ser denna viktiga debatt i bild - oavsett vilka ursäkter vi framför - kommer kritik att riktas mot Europaparlamentet. Vi är alltid snara att kritisera kommissionen och andra, men vi borde diskutera vårt eget förhållningssätt under plenarsammanträdena. Det var bara en början. För övrigt kan Poettering, som gör så listiga uttalanden, nämna namnen Schmidhuber och Bangemann som exempel på hur kommissionen tillsattes. Jag tycker att det otroligt att det just nu, när vi diskuterar mycket som rör Europas framtid, knappast finns någon från Europeiska Folkpartiets grupp och andra grupper här. Men det är deras problem och inte mitt! Jag vill ge den käre rådsordföranden tre enkla förslag på hur det tyska ordförandeskapet skall bli så framgångsrikt som han önskar. Det första: Syftesdebatten är viktig och bör även leda till diskussioner på samhällsnivå. Men Europeiska unionen existerar redan i dag och kan inte invänta en syftesdebatt. Därför behöver vi i Köln ett beslut, en resolution om att man år 2001 när nästa regeringskonferens skall äga rum, kommer att anta en stadga för Europeiska unionen om de grundläggande rättigheterna. Det kan inte bli någon ny regeringskonferens utan en ny stadga om de grundläggande rättigheterna, annars är inte ett öppnande av Europa möjligt eller förutsebart. Det andra: Det är farligt om det tyska ordförandeskapet - av vilka skäl det än må vara - inte säger något om Medelhavspolitiken. Det finns nämligen en rädsla i Europa, som möjligen är obefogad, för att Europa och Tyskland enbart skall vända blickarna mot öst och glömma problemen i förbindelserna med söder. Därför anser jag också att det är viktigt att vi i våra förbindelser med söder, med Medelhavet, åter tar upp en diskussion om de mänskliga rättigheterna med partner som Algeriet. Det handlar inte bara om bekämpning av terrorismen, utan även om de mänskliga rättigheterna, om på vilket sätt en stat bekämpar terrorismen. Det är demokratins framtid, och det bör man också diskutera med våra partner i Medelhavsområdet, och i synnerhet då med Algeriet. Det tredje: Om den vanskliga frågan i debatten om nettobetalare och nettobidragen. Man kan inte bara ålägga en politisk institution, oavsett vilken, fler uppgifter samtidigt som man ständigt minskar dess handlingsutrymme genom ekonomiska nedskärningar. Vi har ju de senaste dagarna med kommissionen sett vad detta leder till. Kommissionen sade, vi har för litet folk i förhållande till våra uppgifter. Det orsakar sådana problem som nu har uppkommit. Därför måste vi verkligen tänka efter. Vilka reformer är nödvändiga inom jordbruket? Vilka gamla synder måste avhjälpas? Hur mycket mer måste England betala? Större likhet, större likaberättigande. Ja, men vi måste också fråga oss hur mycket mer unionen i sin helhet måste betala, för att kunna sköta sina åtaganden. Applåder Herr ordförande! Jag skulle allra först vilja tacka tjänstgörande ordförande för hans framförande och för hans introduktion till det tyska ordförandeskapets program. Det var länge sedan som vi här i Europaparlamentet hörde ett anförande som var inspirerat av en sådan federalistisk framåtanda. Min grupp kommer inte att försumma att ge honom konkreta förslag nästkommande veckor. Jag har inte tid att ta upp alla och jag kommer att begränsa mig till ett enda. Det finns i dag inom den internationella gemenskapen mer än hundra länder som faktiskt har avskaffat dödsstraff, en majoritet alltså. Villkor har följaktligen sammanställts för att Förenta nationernas generalförsamling detta år skall godkänna ett allmänt tillfälligt stopp på avrättningar. Jag skulle vilja, om det är möjligt, att det tyska ordförandeskapet talar om för oss om det tänker ta initiativ i denna riktning under nästkommande veckor för att det inte skall bli en flopp som förra året och för att man inte skall missa detta tillfälle att lyckas skapa gynnsamma villkor för att Förenta nationernas generalförsamling skall godkänna ett allmänt tillfälligt stopp för avrättningar år 2000. Herr rådsordförande! Ni är den förste rådsordförande, vars politiska legitimitet baseras på miljörörelsen. Jag vill påminna er om att alla former av politik och politiska handlingar är förutsättningslösa och meningslösa, så länge principfrågan, nämligen en lösning på miljöfrågan, är obesvarad. Vi kommer snart att ha tillryggalagt detta århundrade och står nu på tröskeln till ett nytt århundrade. Tänk efter: Vi kan inte upprepa detta århundrade varken vad resursslöseriet eller miljöförstöringen beträffar. Jag undrar vad som har hänt med ert inflytande angående en ekologisk framtidsvision. Jag hoppas att ni inte tillsammans med era legendariska gymnastikskor har gjort er av med era ekologiska visioner, som förde er dit ni befinner er i dag, och att dessa ligger och möglar tillsammans i källaren. Om det är så, hämta då åtminstone upp de ekologiska visionerna! Herr ordförande! Toppmötet i Luxemburg gjorde slut på en i det närmaste oöverskådlig rad av till intet förpliktigande uttalanden om sysselsättningen. Det verkade åtminstone som om det hade gjort slut på den där raden för om vi ser på resultaten från toppmötet i Wien så ser vi att många sidor ägnats åt sysselsättningen, ett område som verkligen angår mig och oss alla, men att det inte fattats några konkreta beslut, att väldigt många uppgifter egentligen överlämnats åt det nuvarande ordförandeskapet. Jag önskar det naturligtvis lycka till med genomförandet av dessa uppgifter. Jag hoppas att det kan hitta tillbaka andan i det som beslutades i Luxemburg. Det är att med hjälp av bench-marking komma fram till konkreta mål, inte bara på nationell nivå utan även på europeisk nivå. Luxemburg var en början, en viktig början, men det behövs fortfarande en hel del för att utvidga och fördjupa den processen. Just nu ser jag ett sorts slitage varvid man inleder en byråkratisk process för att genomföra det som redan beslutats om i Luxemburg och med mycket liten hänsyn till den förnyelse som i första hand avsågs. Av de många uppdrag som har givits under detta ordförandeskap kan jag bara ta upp ett par. Jag tycker det skulle vara av mycket stor betydelse om det tyska ordförandeskapet skulle lyckas att åstadkomma en ordentlig samordning mellan den ekonomiska och den sociala politiken. Vid deras tillträde i sitt eget land tillkännagav de enligt min åsikt mycket uppfriskande uppfattningar. De dämpades något vartefter ordförandeskapet kom närmare, men jag hoppas att de inte uppfattar dessa kommentarer, denna politik, som endast avsedd för inrikes bruk utan även för europeiskt bruk. Jag är övertygad om att en samordning av den ekonomiska och den sociala politiken inte har någon betydelse på nationell nivå, om man inte samtidigt lyckas underbygga det hela ordentligt på europeisk nivå. Jag hoppas med andra ord att ni med stor energi och även med framgång kan genomföra era försök till Bündnis für Arbeit , till arbets- eller sysselsättningspakter, även på europeisk nivå. Även om sysselsättningspolitiken är mycket viktig för mig så får jag sakta men säkert en känsla av att man tror att hela socialpolitiken endast gäller sysselsättningen, arbetsmarknadspolitik. Socialpolitik är dock mer. Vi har alltid efterfrågat, inte en pakt för sysselsättning, utan en pakt för sysselsättning, hållbarhet och solidaritet. Det liknar litet ett sökande efter en tredje väg, som om solidaritet är ett tabu men jag skulle verkligen uppskatta om den tyska regeringen lyckades ordna en fast plats på dagordningen för solidariteten. Den inre sammanhållningen i Europa är ett av de viktigaste uppdrag som vi har. I allt tjafsande hit och dit om ekonomiska skyldigheter så tycker jag att ämnet kohesion som en målsättning för unionen får alldeles för litet uppmärksamhet. I det avseendet lämnar det här ordförandeskapet enligt min åsikt också ett utmärkt bidrag. Jag är glad att jag följs av Brok och jag hoppas att han i sitt tal visar att den ringa närvaron i hans grupp inte är ett problem för gruppen, som Cohn-Bendit ser det, utan ett problem för hela parlamentet. Det är synd och skam att man inte ser ett ordförandeskap som något som representerar hela parlamentet och inte bara en politisk grupp. Käre Daniel Cohn-Bendit, jag är glad över att för en gångs skull få hälsa på dig i plenisalen. Protester De här dagarna är det en speciell situation som råder. Herr rådsordförande, jag hoppas att ni har förståelse för att situationen förefaller smått förvirrad. Oppositionen i Tyskland, CDU-CSU, kommer även här i Europaparlamentet att eftersträva en kontinuitet i den tyska Europapolitiken. Jag anser att det tal ni har hållit här i dag överensstämmer med den kontinuiteten i den tyska Europapolitiken och utgör stommen för ett konstruktivt samarbete de kommande månaderna i en rad olika frågor. Vi vill naturligtvis även veta, om ni är rådsordförande för utrikesfrågor och förbundskanslern rådsordförande för inrikesfrågor. Sådana motsättningar som ibland uppstår måste naturligtvis undanröjas. Herr rådsordförande, det kommer att bli svårt för er att genomdriva de nödvändiga kompromisserna på europeisk nivå, om man väcker en annan opinion i Tyskland. Jag hoppas att ni kan skapa klarhet i de här frågorna! Jag vill särskilt tacka för er framställning om de institutionella reformerna. Toppmötet i Köln måste tjäna som mandat vad gäller fler majoritetsbeslut och större medbestämmande och för katalogen om de grundläggande rättigheterna. Jag tror att detta måste preciseras med Europaparlamentets hjälp, så att vi de kommande två åren kan vidta de åtgärder på området som krävs för att möjliggöra en utvidgning av Europeiska unionen. Ni måste behandla en rad frågor under ert ordförandeskap, bland annat den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Jag vill be att ni vid tillsättandet av den höga representanten och vid sammansättningen av planerings- och analysenheten lyssnar mer på de nationella parlamenten och Europaparlamentet än på era diplomater, så att det skapas ett mervärde för Europa och inte blir en tillställning för politiska ledare. Jag vill göra en sista kommentar: Sysselsättningspolitiken är en viktig fråga, det är vi alla överens om. Därför godkände den förra förbundsregeringen i Amsterdam och i Luxemburg en samordning av den europeiska sysselsättningspolitiken och medverkade till denna. Men en bättre samordning, en bredare målsättning och bench-marking är inte möjlig, eftersom instrumenten saknas för detta. Man bör inte vad sysselsättningspakten beträffar ge intryck av att det går att bedriva en gemensam lönepolitik från Finland till Portugal eller sköta finansieringen av arbetsmarknadspolitiken. Ni nämnde arbetsmarknadspolitiken i ert tal. Ibland får vi intryck av, att man några dagar innan Europavalet inom sysselsättningspolitiken kommer att arrangera en stor show, för att i anslutning till denna skapa ett alibi inför de nationella valen, eftersom man gör Europa ansvarigt för de egna misslyckandena i den nationella sysselsättningspolitiken. Europa är för värdefullt för att åläggas ett sådant ansvar. Herr ordförande! Socialdemokraterna kan ivrigt applådera när man lovordar Kohls förtjänster, men vi är också glada över att här i dag få välkomna den nuvarande regeringens utrikesminister. Applåder Herr Fischer, jag har lyssnat uppmärksamt på er, och med tanke på kvaliteten och dimensionen på den debatt vi för här, är det inte tal om att jag skulle börja påpeka för er, vilka gränsvärden ni skall förändra och vilken miljölagstiftning som snarast måste förnyas, även om jag gärna skulle vilja det och naturligtvis också skulle kunna det in i minsta detalj. Jag vill ändå göra några påpekanden, som passar väl in i den dimension som ni har tagit upp. När ni talar om ett Europa som blir större, en europeisk union som blir större och ett Europa som växer samman, och om vi alla vill ha det, då är det en sak som bör stå klart: Det bör stå klart att det måste finnas och redan finns tvärpolitiska områden, som också skall betraktas som sådana och därför måste behandlas annorlunda. Min kollega Wim van Velzen tog upp socialpolitiken. Den är garanterat ett exempel på ett sådant område. Jag är i min grupp ansvarig för områdena miljöpolitik, konsumentskydd och folkhälsa här i parlamentet. Om vi menar allvar med Europas sammanväxande, då måste vi även mena allvar med integreringen av tvärpolitiska områden som dessa på andra politiska områden. Det innebär att miljöpolitiken bör vara en oumbärlig beståndsdel av transportpolitiken, energipolitiken och den ekonomiska politiken - för övrigt är miljöpolitiken sysselsättningspolitikens motor. Detta säger man visserligen ofta som en läpparnas bekännelse - även den nuvarande förbundsregeringen. Jag hoppas ändå, att det efter dessa sex månader kommer att visa sig att det tidigare toppmötet i Cardiff och toppmötet i Köln har givit mer resultat, att vi då kan se att en oumbärlig lagstiftning tvingar kommissionen att införliva miljöpolitiken på andra områden, för övrigt även i strukturpolitiken. Ni talade om genomblickbarhet, herr rådsordförande, och jag gjorde en fräck invändning som jag vill be om ursäkt för. Jag vet att medborgarna ofta inte vet hur lagstiftningen i Europeiska unionen kommer till. Men de vet för övrigt inte heller exakt hur den kommer till i sina medlemsländer. Det är inte bra, och därför uppskattar jag att ni förespråkar genomblickbarhet. Men genomblickbarhet innebär också att det tydligt framgår vad medlemsstaterna gör med den lagstiftning i Europeiska unionen som de antog en gång. Om det är så som det tidigare var allmänt brukligt i Tyskland - något som lätt kan bevisas - att Tyskland visserligen antog lagstiftningen - just på miljöområdet - men sedan inte införlivade den i den nationella lagstiftningen eller inte kontrollerade att föreskrifterna följdes, då är även det en överträdelse mot genomblickbarheten, och jag ber att ni, herr rådsordförande, gör något åt detta. Om vi vill göra något för människorna i hela Europa - det betyder även för människorna i kandidatländerna - då måste vi se till att de lever i en miljö som är värd att leva i. Vi har i dag talat mycket om utrikespolitik och om stora samband. Sådant gör alltid att jag känner mig anspråkslös och mycket liten och jag försöker att inte säga så mycket, men slutligen handlar det ju om människorna som lever i den här världen, i Europa. Dessa människor andas, dessa människor lever av att äta och dricka och måste kunna existera i denna miljö. Om vi inte lyckas göra miljön värd att leva i, då kan vi inte heller fortsätta att diskutera utrikespolitiken. Därför ber jag er, herr rådsordförande, att ni för med er hem och till Bonn, att miljöpolitiken måste prioriteras i den tyska politiken, och att den även måste prioriteras för ett sammanväxande av Europa. Applåder Herr ordförande! Herr tjänstgörande ordförande i rådet! Kära kollegor! Tyska förbundsrepublikens ordförandeskap har börjat under gynnsamma omständigheter. Med en så gott som enhällig stämma vare sig det handlat om Europa eller till och med världen, har lanseringen av euron varit en succé som kommer att beteckna en riktig historisk etapp under framåtskridandet av det långvariga byggandet av Europa. Tyskland hade inte sparat på krafterna, inte heller på uppoffringarna för att lyckas med det och ni kommer att förstå, herr ordförande, att jag i denna hyllning inbegriper förbundskansler Kohl som med så mycket mod och beslutsamhet hållit denna kurs. I dag riktar jag mina varmaste önskningar om framgång till det tyska ordförandeskapet. Det handlar om ett tungt ansvar, eftersom detta ordförandeskap kommer att ange huvuddragen i strategiska beslut som kommer att bestämma hur det framtida Europa skall se ut - ett Europa som vi naturligtvis vill utvidga till att omfatta de länder i Central- och Östeuropa som är behöriga att ansluta sig till oss, men också ett Europa som framdeles måste hävda sin politiska dimension och alltså förnya sina institutioner för att bättre tillmötesgå våra medborgares förväntningar. Efter att ha hört er, herr ordförande, har jag en känsla av att det som ert ordförandeskap kommer att prioritera i mycket stor utsträckning ansluter sig till dessa mål. Men det är två arbetsområden som jag skulle vilja komma med några synpunkter på. Allra först färdigställandet av Agenda 2000. Vi samtycker till att ni vill försöka att om möjligt lyckas bli färdiga till toppmötet nästkommande 24 och 25 mars. Det handlar här om en mycket snäv tidsplan om vi vill att Europaparlamentet som under alla omständigheter kommer att bli mycket pressad med hänsyn till våra val i juni skall kunna göra sin stämma hört fullt ut. Jag samtycker även till idén om att Europeiska unionens framtida finansiella ram, reformen av strukturpolitiken och reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken skall utgöra ett helt paket, som man inte skall kunna dela på. För att lyckas med hållbara lösningar, såsom ni önskar, kommer det att bli nödvändigt att var och ens känslighet respekteras. Ni vet det, vi vet det, vissa av medlemsstaterna är för övrigt med all rätt känsliga inför problem med det finansiella bidraget, andra är när allt kommer omkring känsliga när det gäller den stomme som under alla dessa år svarat för vår gemenskaps sammanhållning och slutligen är ytterligare andra sårbara beträffande den gemensamma politik som lade första grunden till vår union. Ni har säkert förstått mig, herr ordförande, jag vill tala om jordbrukspolitiken och på ett mycket enkelt sätt uttrycka för er vad jag känner. Att införa åtgärder som i praktiken skulle leda till en åternationalisering, även till viss del, av den gemensamma jordbrukspolitiken skulle vara ett politiskt misstag som skulle förstöra Europeiska unionen i medvetandet hos ett stort antal av våra medborgare. Kära Klaus Hänsch! Ingen har naturligtvis någonsin sagt att man var tvungen att inte ändra på någonting. Men för mig verkar det som om det som står på spel är större än de nationella intressena hos var och en, eftersom utvecklingen på landsbygden är nödvändig för själva balansen på vårt europeiska område. Jag skulle vara tacksam, herr ordförande, om ni ville fundera ordentligt på detta. Min andra punkt rör institutionerna. Om vi väljer ett Europa som är öppet, men också starkt och enat, behöver vi institutioner som bevarar dess förmåga att agera, annars riskerar vi som ni sagt, en institutionell infarkt. Ni har varit tydlig angående de känsliga punkter som vi måste betona. Ni har preciserat för oss att man vid toppmötet i Köln kommer att påbörja en ny mellanstatlig regeringskonferens; jag skulle dock vilja ställa en fråga till er. Har ni inte en känsla av att metoden med mellanstatliga konferenser har visat sina begränsningar? Jag skulle vilja, herr ordförande, att ni talade om för oss om det inte finns mer kreativa sätt som skulle göra det möjligt att uppnå önskat resultat. Ännu en gång framför jag mina varma lyckönskningar till ert ordförandeskap. Herr ordförande, herr rådsordförande, kära kolleger! Jag vill bara som hastigast ropa efter kollegan Brok som redan är på flykt ut till gruppsalen: SPD skiljer sig från PPE och dess tyska medlemmar även därigenom, att vi inte är ett parti som glömmer så snabbt. Därför förvånar det mig, att ni efter 16 år vid makten i Tyskland nu förutspår att den nuvarande förbundsregeringen kommer att få ansvara för misslyckandet i sysselsättningspolitiken. Det är verkligen absurt och det förstår väl alla i Europa. Det som många i Europa inte förstår sig på är stödpolitiken på landsbygden, jordbrukspolitiken. Den som i samband med den nödvändiga förnyelsen av Europeiska unionen talar om en reform av jordbrukspolitiken bör veta två saker: För det första att reformen i sig är nödvändig och borde ha genomförts för länge sedan. Den har inte satts upp på dagordningen, bara för att den efterfrågade östutvidgningen är i antågande. För det andra bör man veta, att det inte bara handlar om frågor som jordbrukspriser, exportbidrag och utjämningsbetalningar, även om dessa är mycket viktiga frågor. Det handlar i princip om framtiden för landsbygden, som utgör 80 procent av Europeiska unionen, och framför allt om frågan hur vi inom jordbruket, men även oberoende av det, skall kunna säkra arbetstillfällen på landsbygden, skapa nya arbetstillfällen och värna om miljön i Europa. Målen är inte omstridda bland den europeiska allmänheten. Men det man länge har stridit om och strider om i allt större grad är hur Europeiska unionens budgetmedel används för landsbygden. Ordföranden för Europeiska revisionsrätten påpekade för en kort tid sedan, att det fortfarande är en ohållbar situation som råder, nämligen den att 80 procent av de europeiska skattebetalarnas medel för landsbygden, för jordbrukspolitiken går till 20 procent, d.v.s. till de mest välbärgade. Det är det naturligtvis ingen i Europa som kan förstå. Därför måste ett av de främsta målen med Agenda 2000 vara att klargöra, att stödpolitiken även på jordbruksområdet i stor utsträckning måste vara en socialpolitik. Det får inte vara så att en höginkomsttagare på landsbygden, som praktiskt taget omvandlat sitt företag, som han driver på förmånliga villkor tack vare enorma rationaliseringar, till ett enmansföretag, att han som har de bästa kontakter på världsmarknaden och får den största avkastningen där, skall kunna ställa samma stödanspråk som en jordbrukare i ett missgynnat område, där han ofta överlever tack vare självexploatering. Vi socialdemokrater missunnar inte den europeiska global player hans ekonomiska framgång. Men vi kräver, att den jordbruksföretagare som i missgynnade områden aldrig kommer att kunna bli en global player , men som bevarar landsbygden genom sina ovärderliga miljöinsatser, att denna företagare för sina insatser också erhåller en skälig ersättning - mer skälig än man hittills har kunnat kontrollera. Då är cirkeln sluten. Herr rådsordförande, ni har rätt i det ni sade i början, att det inte bara måste finnas en solidaritet med de svagaste medlemsstaterna, det måste även alltid finnas en solidaritet med de svagaste på samhällsstegen, och dit hör naturligtvis även områdena på landsbygden. Applåder Herr rådsordförande! Ni sade flera viktiga saker och ni beskrev en målsättning som måste betecknas som ambitiös: en ny regeringskonferens, en ny europeisk konstitution, en gemensam, självständig och oberoende utrikes- och försvarspolitik, förstärkning av Västeuropeiska unionen VEU, majoritetsbeslut i rådet, utökade befogenheter för parlamentet. Detta är utan tvekan viktiga frågor, herr ordförande, men det rör sig bara om avsikter, och ett gammalt ordspråk säger att " vägen till helvetet är stensatt med goda avsikter" . Problemet är ett annat, nämligen att förstå hur man skall kunna förena den målsättning ni har redovisat och de konkreta val som den tyska regeringen verkar ha gjort. Detta är frågor som även ordföranden Hänsch tar upp i en intervju i Die Zeit . Vissa uttalanden från förbundskansler Schröder, kallsinnigheten som en av era ministrar har visat gentemot euron och kravet på att minska bidragen till länderna i södra Medelhavsområdet är inga positiva signaler. Ni har utan tvekan stillat en del av oron - det tror jag att vi måste erkänna - men det återstår fortfarande vissa oklarheter! Låt mig, herr ordförande, påminna om att detta Europa till stor del byggdes upp av politiska ledare som kommer från en viss kultur, den kristdemokratiska. Kommer de socialistiska regeringarna att visa sig i stånd att färdigställa byggnaden? Vi hoppas det. Era visioner pekar i den riktningen, men vi hoppas att ni också kommer att arbeta i den riktningen. Arbetslösheten är ett annat problem som endast kan lösas inom en europeisk ram. Men hur skall man bekämpa arbetslösheten? Nyligen hörde jag en socialistisk kollega som ville lätta på den strikta finanspolitiken och som föreslog åtgärder som verkar ha sina rötter i ett slags nycentralism. Är detta den väg vi skall gå? Nej, knappast. Jag måste dessutom ännu en gång säga, herr ordförande, att jag slås av tystnaden när det gäller Medelhavet, något som även Cohn-Bendit har pekat på. Däremot tackar jag för uttalandet om Kosovo. Låt mig slutligen göra ett sista påpekande. Med tanke på att ordföranden talar grekiska tillåter jag mig att säga det på latin och att sedan översätta med ett ordspråk som även är tyskt: " laus nova nisi oritur etiam virtus amittitur" . Det tyska ordspråket lyder: " Den som inte går framåt, går tillbaka" . Jag misstänker att detta öde kan drabba även Europa, om vi inte går framåt. Jag måste bara förtydliga att ordföranden, liksom för övrigt många andra kollegor, har varit tvungen att lära sig latin för att kunna studera juridik. Ingen har alltså några problem att följa er. Herr ordförande i rådet! Ni har i ert anförande, som utan tvivel är politiskt färgat, lagt stor vikt vid budgetfrågorna. Låt mig dock börja med ett påpekande. De stora finansiella avtalen inom Europeiska unionen har slutits tack vare de små länderna. Nu gällande ekonomiska överenskommelser godkändes inte i Edinburgh utan i Bryssel ett år senare under det belgiska ordförandeskapet. Den tyska regeringen - den nya tyska regeringen - står inför utmaningen att bryta denna tradition. Som föredragande för Agenda 2000 önskar jag dem lycka till. Jag hoppas att vi klarar av det. Herr ordförande, jag har med stor uppmärksamhet lyssnat på er. I dokumentet ägnar ni nämligen tolv rader till ekonomi- och budgetfrågor inom unionen för att därefter ta upp en rad olika frågor, " svårhanterliga" politiska frågor, utan pengar. Vid Europeiska rådets möte i Wien kom man överens om att Agenda 2000 borde tas upp, och jag citerar, " i solidarisk anda men med vidmakthållande av en rigorös budget" . Ni talade om, vilket jag mycket väl noterade, en skälig lösning som inte är till förfång för de svagare medlemmarna, och ni ber här om parlamentets samverkan. Herr ordförande, jag tror att frågan är felformulerad. Parlamentets samverkan har ni redan. Frågan är i stället: Samarbetar rådet med oss? Den 8 december tvingades rådet utfärda en kommuniké där man bekräftade att man ämnade uppfylla och inte bryta de avtal man samma morgon hade slutit med kommissionen och Europaparlamentet. Det är ni i rådet, herr ordförande, som ställer till problem. Att vara rigorös är inte detsamma som att vara sparsam. En rigorös hållning är liktydig med återhållsam och effektiv förvaltning. Låt oss inte kasta om begreppen. Utan parlamentet finns inga ekonomiska perspektiv. Jag skall därför mycket kort ta upp några punkter som vi i parlamentet lägger särskilt stor vikt vid och som ni i rådet inte alltid verkar förstå. I resolutionen från den 4 december 1997 uttalade sig parlamentet mot nationella bidrag och mot principen om rättvis återbäring. Ni sade nyss att euron är ett steg mot en ny europeisk suveränitet. Visa att ni också har mod att ta ett sådant steg mot europeisk suveränitet och lägg fram ett förslag om egna, helt och hållet europeiska, resurser. Erkänn att förslaget om nationella bidrag inte är särskilt europavänligt utan att det snarare innebär att vi tar ett steg tillbaka i det politiska byggandet av Europa. Europaparlamentet har redan uttalat sitt stöd för sammanhållningsfonden, precis som Europeiska kommissionen har gjort, däremot är vi inte för en samfinansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken. Större flexibilitet krävs, herr ordförande. Parlamentet har också uttryckt sitt tvivel på vilka ekonomiska konsekvenser de föreslagna reformerna i Agenda 2000 kommer att föra med sig. Nu står revisionsrättens utlåtande från december om Agenda 2000 till vårt förfogande, nr 10/98, vilket visar på en än mera skeptisk inställning. Bestämmelser och instrument för ökad flexibilitet saknas. Det är med dessa de ekonomiska frågorna kommer att avgöras. Till sist, herr ordförande, så är utvidgningen ett viktigt kapitel. Vi som tidigare utestängdes från det europeiska byggandet för att vårt land var en diktatur är brinnande anhängare till utvidgningen i öst. Ni nämnde något om kostnaderna för en icke utvidgning, och jag instämmer. Men, herr ordförande, tror ni att vi kan förbereda denna utvidgning med de ynkliga krediter som vi förfogar över inom den finansiella ramen genom att minska Europa och den nuvarande budgeten? Ett större Europa uppnår vi inte genom att minska den europeiska budgeten. Herr ordförande, herr rådsordförande! Jag vill börja med att än en gång påpeka, att nästan hela PPE-gruppen var här när herr rådsordförande höll sitt tal, och att ni fick kraftiga applåder av oss, applåder även från de tyska kristdemokraterna, eftersom ni även har vårt stöd för det ni sade - om ni också förverkligar detta. Därför är kommentaren där uppifrån inte befogad, och när jag ser hur det står till bland socialisterna, kan jag bara påpeka att de endast är fyra fler än vi, så märkvärdigt är det ju inte. Tillbaka till debatten. Jag kommer bara att ta upp en enda fråga, herr rådsordförande, och det är Kosovo-frågan. Efter det icke berömvärda resultatet av förhandlingarna mellan Holbrooke och Milosevic, sade jag att det inte skulle dröja länge innan man i väst anklagade kosovoalbanerna för att de inte gav efter. Hur är det faktiska läget i Kosovo nu? De serbiska soldaterna som möjligen drog sig tillbaka i början har kommit tillbaka för länge sedan. Den serbiska polisen i Kosovo är väl rustad. Attacker riktade mot albanska byar och civila finns med på dagordningen. Det desperata och inte alltid acceptabla agerandet från UCK: s sida är en reaktion på de serbiska terrordåden, och i synnerhet ett tecken på albanernas ökande vanmakt liksom ett skrik på hjälp. Vilket steg har man tagit i den politiska riktning som ni tidigare uppmanade till? Redan i oktober 1998 blev vi tvungna att konstatera, att Milosevic inte vill ha en sådan politisk lösning. Han vill ha en etnisk utrensning av Kosovo och ett ändrat styrkeförhållande mellan albanerna och serberna till serbernas fördel. Han har stor framgång där, herr rådsordförande och käre Daniel Cohn-Bendit. Flyktingarna befinner sig överallt, inte bara i skogarna, inte bara i Albanien, inte bara i Makedonien. Även i Bosnien finns det flyktingar från Kosovo, och till Tyskland och Italien kommer de i vilket fall som helst! OSSE: s övervakningsdelegation är rena skämtet och kan inte uppnå några resultat. Vi borde dra tillbaka dessa observatörer, annars domineras nyhetsförmedlingen i media av att detta herrskap svävar i livsfara, i stället för av eländet och lidandet hos de albaner som lever i ständig fara sedan nio år tillbaka. När ni, herr rådsordförande, talade om att extraction force i Makedonien finns där för att skydda OSSE: s observatörer, märkte jag att ni inte ställer er helt likgiltig inför det hela. Men det är väl ändå ett hån mot dem som de senaste nio åren har lidit under det serbiska apartheid-systemet. Trupperna finns inte där för att skydda den albanska civilbefolkningen, utan för att skydda OSSE: s få observatörer, som egentligen skulle ha det bättre där de kommer ifrån, det vill säga hemma hos sig. De kan nämligen inte uträtta något där. Nu sitter som bekant några serbiska soldater fängslade hos albanerna. Men vad har den internationella allmänheten gjort de senaste nio åren? Protesterade den högljutt, när albanerna dagligen fängslades, när albanerna dagligen utsattes för tortyr? Jag ifrågasätter de proportioner som råder i diskussionen. Kontaktgruppen har de senaste månaderna över huvud taget inte tagit kontakt. Dra tillbaka observatörerna från OSSE och låt en internationell trupp där ryska soldater ingår se till att det blir fred i Kosovo, så att en politisk övergångslösning, som kan föra till en verklig lösning i området, äntligen får en chans! Annars kommer vi under lång tid framöver få uppleva det vi dagligen får ta del av i media. Herr ordförande, herr rådsordförande! Även jag vill uttala mig i Kosovo-frågan. Jag vill börja med att säga att också min grupp och jag, herr rådsordförande, gratulerar er till ert tal. Jag anser att ni i de frågor som ni tog upp, i synnerhet de utrikespolitiska frågorna, lade tyngdvikten vid just det som vi med all rätt förväntade oss av det tyska ordförandeskapet och hoppades på att det skulle göra. I Kosovo-frågan var det inte mycket konkret ni sade. Jag skulle vilja inspirera er, herr rådsordförande, till ytterligare ett par kommentarer, som klargör er ståndpunkt, inte minst efter det som Pack, som jag uppskattar mycket, just sade, eftersom jag inte delar hennes uppfattning. Jag tror att vi måste nöja oss med bestämmelser i Kosovo, fredliga bestämmelser som när allt kommer omkring - hur svårt det än må vara - skapas i samförstånd. Vi måste ställa in oss på att det kommer att ta flera år - det var ett stort misstag att tro att det i Bosnien skulle gå att genomföra på bara några månader - att å ena sidan tala om för serberna, att deras aggressivitet är oacceptabel, men också tala om för UCK att deras aktioner som även riktas mot albaner och mot Rugova, inte kommer att kunna godtas. Vi har i den här salen firat Rugova, men å andra sidan - och det är motsägelsefullt - ger vi vårt verbala stöd åt UCK och deras aktioner. Detta kan varken tolereras eller accepteras, och ordförandeskapet bör uttala sig tydligt i den frågan. För det andra: Herr rådsordförande, ni har i många intervjuer klarlagt, att ni inte betraktar organisationer som OSSE som en parentes, som något man kan skjuta åt sidan. Vi känner alla till OSSE: s svagheter, men det handlar väl snarare om att stärka denna organisation och inte om att upplösa den. Därför är jag inte av den uppfattningen att den bör dras tillbaka. Jag anser i stället att den är i behov av skydd och att man måste satsa allt på ett stärkande av de trupper som finns i området, i synnerhet i Makedonien närmare bestämt i Fyrom, så att de har möjlighet att skydda OSSE. Det skulle vara en katastrof, om OSSE till viss del skulle misslyckas på grund av att de inte uppburit tillräckligt militärt skydd. Kosovo skulle kunna bli ett exempel på hur EU, Nato och OSSE kan samarbeta och på hur man kan uppnå en fredlig lösning. På en tredje punkt, herr rådsordförande, måste jag ge er mitt fulla stöd. Ni talade om de faror som det multilaterala är utsatt för på grund av tendenser åt det unilaterala. Jag medger - och det har jag tidigare sagt om Kosovo - att undantagssituationer kan förekomma, där det krävs att man fattar andra beslut. Men tendensen hos många i USA, att göra undantaget till regel och regeln till undantag, betraktar jag som mycket farlig. En sista kommentar om det ni sade om Ryssland. Det skulle vara en stor uppgift för det tyska ordförandeskapet att på nytt engagera Ryssland som en partner med möjligheter och vilja att samarbeta i ett partnerskap med EU och åter igen räkna in Ryssland i Nato, även efter den nuvarande krisen. Vi behöver Ryssland som en partner, det håller jag med er om. Men vi får inte förlita oss helt på detta och utelämna oss åt ödet i form av Rysslands beslut i enstaka fall, men målet med Ryssland som en stark partner för en ny fredsordning i Europa bör vara en viktig angelägenhet för rådets ordförandeskap. Herr ordförande, ärade damer och herrar! Införandet av den europeiska valutan var utan tvekan en betydelsefull händelse i början av det tyska ordförandeskapet. Det blev inledningen till en ny epok för Europa. Låt mig få börja mitt anförande, herr rådsordförande, med att säga att jag personligen skulle ha uppskattat att även den tyske finansministern, precis som de andra finansministrarna, hade varit närvarande vid denna viktiga tilldragelse den 31 december förra året. Vilken är nu den viktigaste uppgift som vi har framför oss? Utformandet av en gemensam ekonomisk politik för Europa, det gemensamma bekämpandet av arbetslösheten. I bekämpandet av arbetslösheten ingår mycket som måste uträttas på nationell nivå. Likaså ingår säkerställandet av en framtida tillväxt i bekämpandet av arbetslösheten. Här kan vi konstatera att det råder vissa farhågor. Det tyska ekonomiinstitutet för ekonomi (Das deutsche Institut für Wirtschaft) har publicerat en prognos, där det framgår att tillväxten i år kan komma att minska till 1, 4 procent. Det är inte helt omöjligt, anser jag. Men skälet till att det blir så bör vi nog diskutera. Å ena sidan skyller man på den internationella ekonomiska krisen, händelseutvecklingen i Asien, i Latinamerika och på andra platser. Men jag är övertygad om att en del av denna tillväxtfördröjning har orsakats på hemmaplan, och en av de främsta uppgifterna för den nya regeringen i förbundsrepubliken Tyskland är att klargöra för företagen vad det egentligen rör sig om. För en sak, herr rådsordförande, har jag konstaterat i mina samtal med många företagare. När man ställer frågan: " Varför gör du egentligen inga investeringar, nu när räntan är så låg och ramvillkoren så förmånliga?" möts man allt oftare av svaret: " Så länge inte ramvillkoren är tydliga, så länge vi får ny information i tidningen varje vecka, så länge gör jag inga investeringar." Det här är en av de främsta uppgifterna för er regering. Jag vill i det här sammanhanget ta upp en annan viktig fråga, där det under det kommande halvåret måste ske något på lagstiftningsfronten. Införandet av euron är mer eller mindre överstått. Då återstår en fråga, som fortfarande står öppen, nämligen beträffande år 2002: Kommer det då att finnas ett fastställt datum eller kommer vi att ha en fas med två parallella valutor? I mina samtal med detaljhandlare, hantverkare och kommuner får jag allt mer den uppfattningen, att en parallell fas med både den nationella valutan och den europeiska valutan skulle leda till onödiga kostnader, som inte kan åläggas de berörda. Därför borde vi - kommissionen, rådets ordförandeskap och Europaparlamentet - redan det här halvåret ta ett gemensamt initiativ för att garantera en lösning i form av ett fastställt datum för införandet av sedlar och mynt den 1 januari år 2002. Herr rådsordförande! Ert tal om målen för det tyska ordförandeskapet gav nog inte upphov till blandade känslor bara hos mig. Den visionära delen av ert tal var bra och effektfullt - integreringens Europa kontra Europa i det förgångna, de mänskliga rättigheterna, institutionella reformer, majoritetsbeslut i rådet som en regel, ett starkt parlament. Varför - och med tanke på det aktuella läget ett dubbelt varför - varför ingenting om reformen av kommissionen, varför utelämna hela den viktiga diskussionen om kommittéförfarandet? Ert tal var dessutom ganska torftigt på det operativa området. En package deal för Agenda 2000 i mars, mindre betalning, i synnerhet för nettobetalarna, en sänkning av jordbruksutgifterna. Jag anser att det splittrade intryck som har förstärkts av era tal och de uttalanden som gjorts av andra medlemmar i er regering de senaste månaderna även lyste igenom i ert tal i dag. Jag hoppas bara att det intrycket är oviktigt för en annan fråga, som även togs upp av er i dag, nämligen utvidgningen. Ni herr rådsordförande, har sagt att det inte får finnas några alternativ till en utvidgning. Schröder har de senaste månaderna gett helt andra signaler. Jag vill uttrycka min förhoppning om att allt det som ni har tillkännagivit i ordförandeskapets namn också kommer att vara ert officiella program och att det kommer att förbli enhetligt. Er föregångare på ordförandeposten, det österrikiska ordförandeskapet, gav just i utvidgningsfrågan medvetna signaler och genomdrev dessa. Det kommer förhoppningsvis att visa sig att även er politik innebär konkreta framsteg i det avseendet, för bara på det sättet kan vi följa vår gemensamma linje som ni också tog upp, nämligen att nästa århundrade i Europa skall förlöpa i integreringens och inte i det förgångnas tecken! Herr ordförande, herr rådsordförande! Ni och er förbundsregering har all anledning att förklara bekämpandet av arbetslösheten som ett viktigt mål för det tyska ordförandeskapet. Då kan det naturligtvis inte röra sig om subventioneringsprogram i miljardklassen. Sådana är olämpliga för den strukturella arbetslösheten. Förbundskanslern valde för en kort tid sedan rätt rubrik i den tyska tidningen Handelsblatt: Det gäller att vi i Europeiska unionen samordnar sysselsättningspolitiken med varandra. Jag skulle säga, samordnar den bättre med varandra, för världen behöver inte skapas för andra gången. Redan under det senaste tyska ordförandeskapet år 1994 kom man överens om en samordning av de nationella åtgärderna. På det särskilda toppmötet i Luxemburg under Jean-Claude Junckers ledning förbättrades metoden från Essen genom hjälp av riktlinjer och nationella handlingsplaner, och dessas kontrollerbarhet borde i själva verket utökas, käre Wim van Velzen! Ytterligare en framgång uppnåddes år 1994 i och med direktivet om europeiska företagsnämnder. Där rörde det sig om information och rådgivning till arbetstagarna, vid det av ordförandeskapet prioritetsförklarade europeiska aktiebolaget även om den länge omstridda frågan om ekonomiskt medbestämmande. Som princip för europeiska aktiebolagets förfarande rekommenderade parlamentet europeiska företagsnämnders framgångsrecept: flexibilitet, arbetsmarknadspartnernas förhandlingar om medbestämmanderätten, och om dessa skulle misslyckas en europeisk minimistandard. Efter detta förfarande förde det österrikiska kompromissförslaget oss till 100 meter framför mål. Nu är det dags att man uppnår politisk enighet i ministerrådet. Jag önskar arbetsmarknadsminister Riester samma framgång i förhandlingarna som hans föregångare Blüm hade med europeiska företagsnämnden år 1994. Herr ordförande, mina damer och herrar! Låt mig få börja med de båda inslagen om Kosovo. Jag delar absolut inte ledamot Packs uppfattning - även om jag förstår hennes känslomässiga engagemang - eftersom man bör tänka på vilka konsekvenser hennes ställningstagande skulle få. Konsekvenserna av hennes ställningstagande - det vill säga att dra tillbaka OSSE-delegationen - skulle enligt mig inte bli annat än krig. Det är den avgörande punkten; det skulle bli krig, åter igen med ett stort antal offer. Jag vill än en gång nämna något om den historiska bakgrunden. Vi har sedan 1989-90 fått uppleva hur olösta konflikter, som till viss del har gamla rötter, - här har vi att göra med följderna av Balkankriget före första världskriget - och gränsdragningar sedan gammalt, nu i förbindelse med auktoritära eller till och med diktatoriska regimer, som gör sig skyldiga till svåra kränkningar av de mänskliga rättigheterna, leder till en situation där, om det gamla Europa fortfarande hade varit en realitet, skulle ha mynnat ut i en krigssituation, där de nya gränserna skulle dras upp med fördrivningar, obeskrivliga uppoffringar från oskyldiga människors sida och förstörelse av materiella värden som följd. Det fick vi ju tyvärr uppleva i Bosnien igen. Men kriget skulle ha utkämpats. Det var den europeiska logiken i det förgångna, med ödesdigra konsekvenser som följd. För dessa krig har en tendens att internationaliseras av den sida som riskerar att förlora. Ett inbördeskrig har alltid en tendens att sprida sig, något som innebär att de regionala makterna snart blir involverade, något som innebär att det i slutänden är helt andra konflikter som tar över i området, där stora mäktiga stater som har sin egen historia, oavslutade intressekonflikter och gränskonflikter skulle dras in direkt. Det innebär att det skulle finnas risk för ett omfattande Balkankrig. Det kan inte Europa tillåta! Det skulle vara att återgå till det förgångna, och det handlar inte bara om förstörelsen av materiella värden, inte bara om ett outsägligt lidande, utan det skulle även vara att ödelägga den europeiska säkerhetsordningen och integreringen. Det får vi inte glömma. Därför är en stabiliseringsprocess oundviklig. Framför allt: Jag undrar om Europa är tillräckligt starkt för att kunna ordna upp i de inre angelägenheterna? I dag är det uppenbarligen inte så. Dit hör konfliktförebyggande, en mycket viktig faktor. Vilka kommer då - om jag får uttrycka det i icke-tekniska termer - konsekvenserna för ett sådant Balkankrig att bli? De kommer i själva verket bli att Europeiska unionen på sätt och vis övertar ansvaret för hela regionen. Det kan vi ju nu se i Bosnien. Utan den höga representantens engagemang i minsta detalj, utan de allierade truppernas närvaro, utan de civila insatserna, utan Europeiska unionens höga representants ansvarsövertagande kommer vi att hamna i ett läge med konfrontationer eller till och med blodiga sammandrabbningar. Men det innebär att vi européer - om inte i dag så någon annan gång, måste våga tänka tanken klart - att vi måste finna en lösning. På Europeiska rådet i Wien fördes en mycket ingående, öppen och i mitt tycke viktig diskussion om just de här frågorna under middagen för utrikesministrarna. Hur kommer en långsiktig politisk strategi för en konfliktlösning att se ut, som inte leder till krig, inte till fördrivning, inte till massförtryck och undertryckande av de mänskliga rättigheterna? Det måste vi snarast finna ett svar på. Jag stöder helt och fullt att vi i samband med detta ökar våra ansträngningar vad Ryssland beträffar. Jag anser inte att Rysslands nuvarande hållning i FN: s säkerhetsråd är särskilt konstruktiv, eftersom den i grund och botten utgår från den ryska stormaktens gamla fixering vid den andra stormakten USA. Rysslands möjligheter skulle i dag vara goda, om man ville inta en konstruktiv roll, något som tyvärr inte utnyttjas. Vi försöker komma vidare genom en konstruktiv dialog med Ryssland, en ärlig diskussion om problemen. Men vi anser att det är oerhört viktigt, och det var utrikesministrarna överens om, att utveckla en samlad strategi, som inte kan betraktas som en del av den traditionella stödkategorin - Ryssland är för stort för att kunna diskuteras ur stödsynpunkt och en alldeles för viktig partner för den europeiska säkerheten, för den europeiska stabiliteten. Men vi anser definitivt att man bör prioritera utvecklandet av en gemensam strategi. Det råder ingen motsättning mellan detta och - jag vill tacka alla er som påtalat det - problemen i Medelhavsområdet. Jag fick nyligen besök av utrikesminister Scharon, snart kommer president Arafat. Kommissionens resa till Mellanöstern kommer att ske i februari. Det är den andra resa som görs, och den omfattar inte bara Nordafrika, utan även fredsprocessen i Mellanöstern. Det är trots allt vår andra grannregion, även om Europeiska unionen varken kan eller vill överta Förenta Staternas roll där. Men ju längre fredsprocessen - jag kan inte se några alternativ som inte är sämre än fredsprocessen - framåtskrider, desto mer kommer de berörda i Mellanöstern att medge att vi är grannregioner. Vilken betydelse Europeiska unionen sedan i själva verket kommer att få för stärkandet av den processen, är det vi riktar vår uppmärksamhet mot för att driva Barcelona-processen framåt i Stuttgart. Även här skulle varje motsättning mellan östutvidgningen och problemen i söder vara förödande. Vi vill ha Europa! Och Europa kommer utifrån de befintliga intressena att se annorlunda ut än till exempel Tyskland eller Spanien för att nämna två geografiskt skilda länder. Vi har gemensamma intressen. Det europeiska intresset är ett gemensamt intresse och måste som sådant också föras fram. Tillåt mig nu i all korthet ge ett sammanfattande svar på något som jag tycker är mycket intressant. Det finns inga tvivel om den europeiska inriktningen på den tyska politiken. Det gäller även den nya förbundsregeringens politik. Vi följer samma väg som våra föregångare, de tidigare förbundsregeringarna, och Tyskland skulle på grund av sina nationella intressen vara den stora förloraren, om vi ändrade på något i det avseendet. När man betraktar begreppet nationella intressen som ett modernt begrepp, då kan jag för förbundsregeringens del endast säga, att den europeiska integrationsprocessen är det mest avgörande för våra nationella intressen. Så var det tidigare, så är det i dag, eftersom våra intressen inte har förändrats i och med den förändrade sammansättningen av majoriteten i den tyska förbundsdagen. Tyskland kommer även under den nya förbundsregeringen att uppfylla sina europeiska åtaganden. Applåder Jag vill klart och tydligt tala om för er: Det som jag här har lagt fram är förbundsregeringens och förbundskanslerns ståndpunkt. Den som i går hörde förbundskanslern i debatten med kommissionen, kan inte annat än bekräfta detta. Här finns det inga som helst skillnader. Vi som förbundsregering företräder gemensamt denna ståndpunkt. I hela det reformprojekt som vi nu står inför handlar det inte om en betraktelse över bokföringen. Låt mig än en gång få förklara den tyska ståndpunkten. Vi måste möjliggöra en utvidgning av unionen. Nästa historiska steg efter eurons införande kommer att bli en utvidgning av Europeiska unionen. Tänk bara vad det skulle innebära om Europeiska unionen efter det kalla krigets upphörande skulle förbli en västeuropeisk union. Det skulle vara ett historiskt misslyckande utan like och det skulle få Europas själ, det vill säga integrationstanken, att förtvina. Bortsett från detta skulle det vara en historisk orättvisa utan jämförelse gentemot kandidatländerna i Central- och Östeuropa. Därför måste vi nu göra allt för att fullgöra det steget. Den andra stora historiska utmaning som vi står inför är att omvandla Europeiska unionen till ett politiskt subjekt. Personligen tror jag inte att vi i penning- och finanspolitiskt avseende kan spela global player , som man säger på modern tyska eller modern europeiska, i världseliten när våra politiska strukturer rör sig i dimensioner - nu väljer jag en tillspetsad formulering - som i förhållande till det vi penningpolitiskt sett har åstadkommit snarare påminner om division 1. Applåder Det kommer inte att vara till fördel för Europa, och det kommer för övrigt inte heller att vara till fördel för valutans stabilitet. Därför är jag helt övertygad om att det vi här behöver är ett stärkande av de europeiska institutionerna som en andra viktig historisk utmaning. Demokrati innebär för mig alltid ett stärkande av demokratin. Det är en viktig fråga. Tänk bara: Mycket av det som nu presenteras som den så kallade tyska strategin - jag återkommer strax till detta - hänger samman med ett legitimitetsunderskott bland den nationella allmänheten - jag talar nu bara om vår nationella allmänhet - något som noggrant bör studeras, om man är intresserad av en vidareutveckling av de europeiska institutionerna, det vill säga även som demokratiska institutioner. Dessa båda viktiga utmaningar måste vi nu klara av. Hur skall vi kunna göra det? Genom visionen om att göra Europa till ett politiskt subjekt: en utvidgning och ett stärkande av det politiska subjektet, genom att vi tar itu med de uppgifter som ligger framför oss. Rådet i Cardiff fastställde datumet för ett särskilt toppmöte i mars i synnerhet för att tre frågor har tillkommit: Amsterdamfördraget skall träda i kraft och kommer att öka reformtrycket, inte bara handlingsförmågan. Europavalen äger rum i juni. Men Europaparlamentet måste hur som helst kunna fortsätta sitt arbete med att omsätta reformen i samband med Agenda 2000. Även här behöver vi ett budgetbeslut före årets slut för stödområdenas nya indelning och liknande. Därför valde man medvetet detta datum. Men det handlar dessutom, om man betraktar det som en historisk utmaning, det vill säga en utvidgning och ett samtidigt utformande av ett politiskt subjekt, om att de kommande ordförandeskapen skall ta itu med de institutionella reformerna och om att vi bör utnyttja de tidsramar vi har. Den nya förbundsregeringen har under komplicerade omständigheter - vi har just övertagit makten, något som även fått konsekvenser för den europeiska frågan - förklarat sig vara beredd att lägga tyngdpunkten på Agenda 2000 i sitt ordförandeskap samt uppnå en överenskommelse på det särskilda toppmötet i mars. Jag föreställer mig hur det skulle vara om det misslyckades. Tidigt på morgonen den 26 eller 27 mars skulle stats- och regeringscheferna träda fram offentligt och förklara att de hade misslyckats. Det skulle direkt ge utslag på börsen. Det skulle inte bara vara ett beslut som påminde om det förgångna, när vissa toppmöten misslyckades. Den 1 januari 1999 har infört en ny kvalitet och därmed också ett nytt ansvar. Jag tror att vi alla är medvetna om det ansvaret. Det kommer endast att kunna fungera - och nu kommer jag in på penningfrågan - om vi alla är beredda att ge upp våra nationella intressen, vilka är helt legitima - för övrigt helt legitima även för Tysklands del - för Europa fungerar i ett spänningsförhållande med nationella intressen som sedan omintetgörs i integrationskompromissen. Det kommer alltså endast att kunna fungera, om alla ger upp sina nationella intressen som en väl avvägd substantiell åtgärd. Vi vill ha en väl avvägd lösning, och det får inte vara så, det sade jag tidigare i mitt tal, att södra Europa till exempel skall bli lidande av östutvidgningen. Det skulle vara absurt. Utvidgningen söderut - för övrigt även Irlands anslutning - var och är ekonomiskt, socialt, men även demokratiskt och säkerhetspolitiskt sett en framgångshistoria, som vi nu vill och måste upprepa i samband med östutvidgningen. Jag är tillräckligt gammal för att minnas militärkuppen i Grekland. Jag minns militärdiktaturerna i Spanien och i Portugal. Jag minns så väl diskussionen om huruvida en militärkupp ägde rum i Italien på 70-talet - ja eller nej.Allt detta är nu historia. Den europeiska integrationen är en framgångshistoria, och den måste vi upprepa, det måste vi åta oss att göra! Applåder Den roll som Tyskland har tagit är också ett uttryck för landets ekonomiska styrka, och man bör inte klaga utan snarare glädjas över denna ekonomiska styrka. Vi vet vad vi med tanke på vår historia i flera avseenden, inte bara materiella, utan även politiska och kulturella har att tacka Europa för. Det vet även den nya förbundsregeringen och den kommer därför att hålla fast vid sina europeiska förpliktelser. Jag gör inte alls bort mig om jag säger att jag från oppositionens sida i alla viktiga avseenden stödde förbundskansler Kohls politik, i synnerhet hans Europapolitik, även om jag naturligtvis var kritisk på vissa punkter. Jag kan inte se något konstigt i det, för när man är övertygad om något, då anser jag att det är en angelägenhet för parlamentet, i synnerhet när det rör sig om historiska frågor. Mitt parti i den tyska förbundsdagen var det första parti som under den senaste mandatperioden förespråkade ett Europa med elva medlemsstater, som var positiv till Italiens inträde, medan många andra, förbundskansler Kohl till exempel, inte på långa vägar var beredda att göra detta. 3, 0-debatten och det som dolde sig bakom den, även allt detta kritiserade vi, det är inte så att jag har ett kompensationsbehov och inte drar jag mig heller för att tacka Helmut Kohl - det var helt riktigt att han utnämndes till Europas hedersmedborgare på Europeiska rådet i Wien. Men sedan Amsterdam har inte den rollen stämt längre. I Amsterdam var det första gången som Tyskland bromsade. Protester Det får vi inte glömma. Och koalitionen - nu är det inte inrikespolitik jag pratar om, utan Europapolitik - gick in i valstriden med en enad ståndpunkt - det vet ni lika väl som jag - som i sig inte alls var motsägelsefri.Ståndpunkten var: snabbast möjliga östutvidgning, Tyskland vill betala mindre, och de tyska bönderna skall få mer. Det stämmer inte överens med logikens lagar. Därför måste vi tydligt och klart fastslå den tyska ståndpunkten, och det har jag som företrädare för förbundsregeringen gjort här i dag. För vår del handlar det inte om att vi vill dra oss tillbaka från vår nettobetalarposition. Det handlar för vår del inte om en debatt mellan de länder som befinner sig på toppen och de fattigare länderna. Men det är uppenbart, att det har uppstått en obalans i systemet som måste rättas till. Det är svårt för en tysk politiker i inrikespolitiken att förklara, varför länder med en högre bruttonationalprodukt per capita än vi betalar mindre eller inte har någon nettoeffekt. Det är sådant som givetvis påverkar inrikespolitiken. Jag behöver inte säga det till mina tyska kolleger, men jag vill påpeka det för alla andra ledamöter: Europapolitiken i Tyskland var, på grund av den speciella situation som rådde i Västtyskland efter andra världskriget, egentligen oomstridd och unik enligt den politiska klassens bedömning - fram till Maastricht. I och med Maastricht skedde det en förändring. I framtiden kommer varje tysk regering, precis som i era hemländer, i era egna demokratier, vara tvungen att få med sig folket. Tidigare var det en självklarhet, och inte något man behövde fästa något särskilt avseende vid, det vet mina tyska kolleger alltför väl. Detta kom att ändras efter Maastricht. Det finns därför en inrikespolitisk aspekt av nettobetalardebatten, som man inte bör glömma bort och som jag finner helt legitim. Men det avgörande problemet för oss är: Vi vill göra strukturerna redo för en utvidgning. Jag bekymrar mig mindre om det nuvarande läget, med tydliga signaler om ett korrigeringsbehov, än om det faktum att det naturligtvis, om vi behåller dagens struktur som den är, kommer att uppstå en obalans vid fördelningen av bördorna i samband med utvidgningen, som sedan inte längre kommer att vara acceptabel och därför inte heller möjlig att åstadkomma. Eftersom jag vill ha en utvidgning, vill jag även se en korrigering på den punkten. Jag anser att det är politiskt motiverat och inte på något sätt riktat mot Europa eller egoistiskt ur nationell synvinkel, utan snarare tvärtom. Det är en kärnfråga i den nödvändiga strukturreformen. För att kunna genomföra Agenda 2000 kommer vi att behöva ta upp samtliga aspekter - det är fem olika paket. Frågan om den reella varaktigheten, budgetvaraktigheten kommer att kräva en kompromisslösning. Det finns fem olika tolkningar, men jag tror att man kommer att uppnå en kompromiss. Den tyske finansministern sade i går, att EU-budgeten inte får öka snabbare än de nationella budgetarna. Det är ett påpekande som säkert har betydelse i diskussionen. Vi lägger naturligtvis även stor vikt vid frågan om budgetstrukturen. Det påpekades tidigare att 80 procent av Europeiska unionens yta är landsbygd, men det är inte 80 procent av befolkningen som bor på landsbygden, det måste vi tänka på. Den andra fråga som kommer att behandlas i det här sammanhanget är den gemensamma jordbrukspolitiken. Kommissionens förslag för den gemensamma jordbrukspolitiken är redan färdiga. Låt mig än en gång få säga något om frågan om en åternationalisering av jordbrukspolitiken: Det handlar inte om en åternationalisering av jordbrukspolitiken på samfinansieringens område. Om det hade varit avsikten, skulle den tyska förbundsregeringen ha ansett det vara fel. Vi vill inte ha någon åternationalisering av jordbrukspolitiken eller delar av denna. Därför: Vid samfinansieringen rör det sig om ett nationellt bidrag. Det politiska beslutet stannar på Brysselnivå. Där är viktigt att hålla fast vid detta. I det avseendet är varje form av åternationalisering utesluten. Vi vill bara ha en sådan för det direkta inkomststödet. Det är den andra viktiga punkten. Och vi anser att ett nationellt finansieringsbidrag är oumbärligt, inte minst med tanke på den framtida Europeiska unionen, den utvidgade Europeiska unionen och jordbruksmarknadernas framtid. Därutöver bör vi inte göra oss några illusioner: Världshandelsorganisationens förhandlingar år 2002 kommer att innebära ett enormt anpassningstryck - det vet alla jordbrukspolitiker. Om inte en reform äger rum, kommer det som vi i dag upplever i samband med banankonflikten eller hormonkött inte vara något jämfört med det som väntar, för en stor del av de jordbrukssubventioneringar som vi har i dag, ryms helt enkelt inte inom WTO: s område. Därför kommer det att uppstå ett enormt reformtryck även där. Alla de tre modeller som kommissionen har föreslagit inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken måste bli föremål för diskussion. Det finns olika nationella preferenser. Och struktur- och sammanhållningsfonderna tillkommer. Jag känner till dessa medels betydelse, jag känner även till deras produktivitet, men jag tror att man även här måste ge ett bidrag, och då bör man ta hänsyn till speciella problem av den typen som Portugal har med strukturfonderna. Även den spanska situationen bör man enligt min uppfattning noga överväga och beakta. Vi eftersträvar en väl avvägd lösning. Men en väl avvägd lösning omfattar utan tvekan även rebate , Storbritanniens rabatt, och slutligen - den femte punkten som kommer att vara av betydelse, och den fäster inte bara Tyskland stort avseende vid utan även, vilket framgick under ordförandeskapsresan, Nederländerna och andra nettobetalare - kommer även den ståndpunkten att ha en viss inverkan. Vi vill samla detta i ett enda paket, och det kommer att bli allt annat än lätt. Den portugisiske premiärministern påpekade på Europeiska rådet i Wien, på den historiska platsen för kongressen i slottsborgen, att Talleyrand en gång hade besvarat frågan om hur länge kongressen i Wien skulle pågå med: den sista kvarten. Det samma kommer att gälla Europeiska rådet, det särskilda toppmötet. Den ledamot som citerade Goethe finns tyvärr inte längre kvar i plenisalen. Han citerade de sista ord som Goethe uttalade på dödsbädden. Jag vet inte, om det var det rätta Goethe-citatet och om han kände till det: Mehr Licht, mehr Licht! (Mer ljus, mer ljus!) Här finns det två tolkningar, nämligen att det antingen blev mörkt kring denna store tyske diktare, eller att han när hans liv var på väg att ebba ut föll tillbaka till sin Frankfurt-dialekt. Enligt seriösa tolkningar ville han förmodligen säga " mehr Licht so schlecht" (mer ljus så illa). Man kan sannerligen citera annat som Goethe sagt, för Goethe var en äkta europé med en positiv inställning till Europa. Han hade över huvud taget inte med nationalismen att göra. Jag tror att det är den Goethe som vi egentligen borde citera. Herr Hänsch, jag vill tacka er hjärtligt för stödet för lösningen av Kosovo-konflikten och samtidigt säga till Europaparlamentet: Vi är intresserade av ett mycket nära samarbete. Redan i morgon kommer debatten med statsminister Verheugen att fortsätta i ett trepartsmöte. Där kommer man också att gå närmare in på många av de frågor som ni har tagit upp. Vi är mycket intresserade av en intensiv dialog med er, och inte bara av att stärka Europaparlamentet, utan vi är även intresserade av parlamentets aktiva roll för att bemästra de stora uppgifter som ligger framför oss. Där måste Europaparlamentet inta en nyckelroll. Herr Brok, låt mig ändå få påpeka en sak, och med det vänder jag mig till samtliga kolleger: Jag vet hur svårt det är att vara i opposition, jag har själv varit det tillräckligt länge. Framför allt: att vara i opposition innebär också att man verkligen framför genomtänkt kritik och inte gör det så lätt för regeringen att replikera. När vi nu anklagas för att inte göra annat än tillkännagivanden efter tolv dagars ordförandeskap, då svarar jag: Ja, om jag kunde göra annat efter bara tolv dagar, då skulle jag inte ägna mig åt politiken, för då kunde jag göra under, då skulle jag ha hamnat på fel plats, då borde jag i stället grunda en församling eller något liknande. Skratt Men säg den som kan göra under. Att efter tolv dagar i ett tal tillkännage vad man är beredd att göra och sedan bli bedömd utifrån detta, mer än så kan man inte med bästa vilja göra. Men jag ser att oppositionen har många åsikter om oss och att de verkligen lägger ribban högt. När Brok, som framförde ett stort tack till Kohl vilket även jag har gjort vid flera tillfällen, anklagar oss för att vi på toppmötet i Köln avledde uppmärksamheten från det egna nationella misslyckandet i arbetsmarknadspolitiken, bara några dagar före Europavalet, då skvallrar han tydligen ofrivilligt om en strategi hos den föregående förbundsregeringen, för vi har inte fastställt alla dessa datum. Det var inte den nya förbundsregeringen, det var vi inte i stånd till, för som opposition kunde vi den gången inte uppnå några resultat med hjälp av hypnos av regeringen. Det hade vi inte med bästa vilja kunnat. Toppmötet i Luxemburg som beslutade detta, det som följde i Wien, och att det fortfarande inte har hänt något - sådana anklagelser kan man inte på fullaste allvar rikta mot den nya förbundsregeringen, därtill har vi haft ämbetet alldeles för kort tid. Vi borde för det goda samarbetets skull bespara oss en sådan genomskinlig polemik, som för övrigt inte bidrar till att lösa de problem som vi står inför. Enigheten är av mycket större betydelse. Som avslutning vill jag åter poängtera, det en av ledamöterna sade om Tysklands roll. Jag betonar igen att vi kommer att fortsätta att vara nettobetalare. Det kommer inte att innebära att Tyskland inte kommer att engagera sig. Det skulle med tanke på våra intressen vara helt absurt och felaktigt. Det ligger i vårt intresse att Europa kommer vidare som ett politiskt subjekt. Att D-marken införlivades med euron var ingen självklarhet med tanke på D-markens betydelse som nationell valuta, en betydelse som vida överskrider det normala, och inte bara för västtyskarna, utan sedan enandet 1989-90 även för våra landsmän i Östtyskland. Man tog detta steg, man gjorde det med starkt bifall i den tyska förbundsdagen, och det förpliktigar även den nya förbundsregeringen. Vi anser oss under det tyska ordförandeskapet vara förpliktade att föra Europeiska unionen framåt mot en utvidgning, bekämpa arbetslösheten, inleda de institutionella reformerna, bidra till ett stärkande av demokratin i Europa och föra Europeiska unionen som politiskt subjekt vidare till dess att integrationen är genomförd. Applåder Jag tackar er i egenskap av ordförande och önskar er all framgång! Herr rådsordförande! Ni har talat i 30 minuter, men jag är säker på att kollegerna har lyssnat på er med stor uppmärksamhet. Herr ordförande! Jag förmodar att ni inte hörde allt som sades tidigare, eftersom Cohn-Bendit då talade med er. Han må vara förlåten! Men jag vill ändå påpeka, att när ni avfärdar det jag sade som känslomässigt, då är det tecken på manlig arrogans, och den kan ni gärna behålla. Jag har ägnat mig åt Kosovo i 10 år - förmodligen något längre än ni - och det förebrår jag er inte för, lika litet som ni har rätt att förebrå mig för att vara känslomässig. Jag anser bara att man inte efter 10 år kan säga att vi måste handla förebyggande, när jag under flera år har bett om förebyggande åtgärder i Kosovo och inga sådana har vidtagits. För det andra: Jag anser dessutom inte att jag sade att OSSE måste ut och att inget annat skall in - kanske hörde ni inte det. Jag sade, att så som OSSE för närvarande ser ut är de inte till någon nytta, eftersom de inte kan göra något. De kan uträtta ännu mindre än FN-soldaterna gjorde i Bosnien. Jag anser att det behövs en internationell trupp i Kosovo tillsammans med ryssarna, som ett sätt att förbereda marken för fredliga lösningar. Får jag göra en snabb korrigering av det ni sade? Westendorp är inte företrädare för Europeiska unionen, han är företrädare för Internationella gemenskapen som inbegriper Europeiska unionen. Jag hoppas att ni uppfattar mig rätt i fortsättningen! Applåder Herr ordförande! Jag anser, fru Pack eller kära Doris, att vi båda är känslomässiga, och att det inte är någon typiskt kvinnlig utan snarare en befogad ståndpunkt i den här frågan. Det handlar om att det under de nio år som det inte har funnits någon förebyggande politik inte var denna förbundsregering, utan en annan förbundsregering, som alltid vägrade att betrakta förebyggande åtgärder som en nödvändig politik. Det bör man också ha i åtanke! Fru ledamot! Vi behöver inte alls gräla så häftigt. Jag vill betona, att frågan om känslomässighet i samband med Kosovo eller med Bosnien inte var ett könsspecifikt eller diskriminerande yttrande från min sida, eftersom jag i sådana fall själv alltid blir känslomässigt påverkad. Jag anser att den som ägnar sig åt sådant, inte kan något annat. Därför kan jag visserligen förstå att man handlar känslomässigt - i samband med Bosnien var känslomässigheten inte alls den sämsta rådgivaren, vill jag påminna om - men man måste ändå tänka tanken till slut. Det tjänar väl inget till, fru ledamot, att säga att man måste sätta in en internationell trupp där mot denna stats suveräna regerings vilja - i Bosnien fanns det ju en suverän regering som skapade internationella rättsliga grunder för den internationella truppen. Det här är ett enormt stort problem. En internationell trupp, som alltså för första gången mot regeringens vilja skulle intervenera på ett territorium i en stat som erkänts av EU: s samtliga medlemsstater och den internationella gemenskapen, skulle förorsaka stora problem. Punkt nummer två: Rysslands medverkan. Ryssland företräder ju för närvarande den motsatta ståndpunkten. En sådan medverkan skulle ni därför inte kunna uppnå nu. Punkt nummer tre: Vilket är målet? En utbrytning? Men vad innebär en utbrytning? Vad innebär det, när en tredjedel av den makedoniska befolkningen är av albanskt ursprung? Alla de här frågorna är bara till för att klargöra för er, att det inte på något sätt främjar våra egna intressen, om vi här för en hetsig skendebatt. Det här är ju frågor som alla de ansvariga ställer sig hundra gånger dagligen. Just min grupp och även förbundsregeringens nye ansvarige för de mänskliga rättigheterna, tidigare ledamot Popper, har under flera år strävat mot att vi skall engagera oss starkare i Kosovo och komma vidare med en lösning där. Vi förespråkade detta redan på den tiden då UCK inte existerade ännu, att Rugova skulle stödjas, och mycket annat. Tyvärr blev det inte så som vi önskade. I dag är situationen en annan. Men vi har försökt. Vi hade albanska samtalspartner i Bonn, vi håller tät kontakt. Men det är uppenbart, att man på den albanska sidan har tankar på att sätta in västmakterna för de egna strategiska målen, mål som inte västmakterna delar. Det måste även ni veta. Men den västliga statsgemenskapen förespråkar en självständighetsstadga, något som vi betraktar som högst angeläget. Om och i vilken utsträckning detta ryms inom ett historiskt perspektiv, är en befogad fråga, som kastas fram av parlamentariker som valts i fria val. Att man diskuterar detta, att man offentligt påtalar dessa problem, ser jag mot bakgrund av våra erfarenheter som en självklarhet. Men när jag i praktiken tänker tanken ut, fru ledamot - och jag ber att ni inte uppfattar min attityd som opassande kritik mot er ståndpunkt, vilken jag har stor förståelse för - då finns det inga alternativ till en stabiliseringsstrategi, hur otillräcklig den än må vara i nuläget. Och därigenom kommer uppnåendet och tillämpandet av en av kosovoborna och den jugoslaviska sidan accepterad gemensam övergångslösning för Kosovo vara av stor betydelse. Enligt mig finns det bara dåliga alternativ till denna stabiliseringsstrategi. Därför har jag nu förklarat för er, att vi måste ägna all vår kraft till att uppnå en fredlig lösning, tillsammans med våra samarbetspartner i kontaktgruppen, men även inom Europeiska unionen och andra institutioner. Det samma gäller givetvis Norge som har ordförandeskapet i OSSE och alla andra som kämpar för detta. Tack så mycket, herr rådsordförande. Jag förklarar debatten avslutad. Jag skulle här vilja önska vår käre kollega Willy Gorlach ett snabbt tillfrisknande. Jag träffade honom efter olyckan, och han trodde att han skulle kunna komma hit till slutet av mötet. Öppenhet inom Europeiska unionen Nästa punkt är betänkande (A4-0476/98) av Maj-Lis Lööw, för utskottet för institutionella frågor, om öppenhet inom Europeiska unionen. Herr ordförande! Bakgrunden till detta betänkande är att Amsterdamfördraget gör en ordentlig framflyttning av positionerna när det gäller öppenhet och insyn. Det var för övrigt ett starkt krav från Europaparlamentet också inför och under arbetet med det nya fördraget. Eftersom detta är en fråga som i så hög grad är i medborgarnas intresse och har med EU: s demokratiska legitimitet att göra, så ansåg vi i utskottet för institutionella frågor att parlamentet i ett eget initiativbetänkande borde dra upp principerna för hur en sådan ny öppenhet skulle se ut innan kommissionen kommer med sitt första förslag till regelverk m.m. Detta förväntas nämligen kommissionen göra när fördraget är ratificerat. Då får parlamentet tillfälle att ta upp frågan en andra gång. Vi har arbetat grundligt i utskottet med både en hearing och ett så kallat round- table . Dessutom har parlamentets utredningsavdelning gjort en jämförande studie över medlemsländernas lagstiftning när det gäller offentlighet. Lagstiftningen ser väldigt olika ut i olika medlemsländer. Det kanske skall påpekas här att man inte vare sig i mitt betänkande eller i Amsterdamfördraget försöker ändra på hur det ser ut i medlemsländerna, utan det handlar om att skapa ett regelverk, en ny kultur för öppenhet och insyn inom EU: s institutioner. Fördraget talar för övrigt bara om öppenheten i kommission, råd och parlament, men i detta betänkande säger vi att parlamentet anser att det också skall omfatta alla institutioner i EU, även om man måste vara medveten om att det kan vara mer eller mindre möjligt att genomföra. Det säger sig självt att exempelvis Europol kommer att ha mindre möjligheter att offentliggöra dokument än många andra institutioner. Amsterdamfördraget tar specifikt upp medborgarnas rätt att ta del av dokument. Det är också det som jag har ägnat huvuddelen av mitt betänkande åt. Jag delar uppfattningen att det är just tillgången till dokument för medborgarna som är grundbulten i offentlighetsprincipen. Medborgarna skall kunna veta vilket underlag som har funnits för ett beslut för att kunna bedöma om de anser att beslutet har varit riktigt. Dessutom tjänar öppenheten till att motverka korruption, maktmissbruk och fiffel. I stora drag innebär detta förslag att alla inkommande viktigare upprättade dokument och utgående dokument inom EU: s institutioner skall vara offentliga. Självklart kan det finnas skäl för att dokument är sekretessbelagda, men lagstiftningen måste noga definiera på vilka grunder ett dokument kan sekretessbeläggas. Det får inte vara vaga och allmänt formulerade skäl, hellre då en lång detaljerad lista med sekretesskäl. För att medborgarna skall kunna veta vilka dokument som finns att efterfråga, skall offentliga register upprättas samt naturligtvis också metoder för att spåra dokumenten inom institutionen om de efterfrågas. Den nya tekniken, Internet, bör göra det möjligt för medborgarna i hela EU att ta del av registren. Avstånden till Bryssel behöver alltså inte längre vara något hinder för att till fullo utnyttja den medborgerliga rättigheten att få ta del av dokumenten. Utskottet var mycket enigt, trots att jag under arbetets gång har fått höra dem som har tvivlat på att det skulle gå att få en bred uppslutning för så radikala förändringar som detta innebär, och trots att förslagen går mycket längre än vad som är praxis i många ledamöters hemländer. Jag vågar också hoppas på att vi får en bred uppslutning vid omröstningen, vilket naturligtvis skulle betyda en stark press på kommissionen att komma med ett förslag som möter parlamentets krav. Jag har också fått höra tvivel om att kommissionen verkligen skulle komma att genomföra principen om offentliga dokument, eftersom det kräver en helt ny kultur. Jag vill bekräfta att det kommer att krävas en hel del ansträngningar, och det kommer inte att vara gratis. Det är inte så enkelt som att man bara skriver ett nytt regelverk. Det måste till nya administrativa rutiner, sannolikt också ny teknisk utrustning, men framför allt resurser för personalutbildning. Jag kan inte undgå att göra den reflektionen att detta faktiskt passar bra in i det nödvändiga reformarbete som utlovades av kommissionens ordförande i går. När jag nu talar så mycket om kommissionen, så får jag väl än en gång påpeka att detta gäller alla EU: s institutioner. Inte minst rådet självt måste ju noga beakta hur man nu skall leva upp till sitt eget förslag i fördraget, och parlamentet har också mer att göra. I betänkandet tar vi också upp en hel del frågor kring andra beståndsdelar i öppenhet och insyn, till exempel ökad möjlighet att ha öppna möten, ytterligare möjligheter att använda Internet för att sprida information men också kunskap om vilka frågor som diskuteras. Jag tänker inte gå in närmare på detta, eftersom det finns att tillgå i betänkandet. Jag tänkte dock använda den sista delen av talartiden till att något kommentera ändringsförslagen. De har samtliga prövats och avslagits med stor majoritet i utskottet. Om nu en föredragande skall vara lyhörd också för vad utskottet tycker i sin helhet, så anser jag inte att jag bör tillstyrka dem, även om jag hyser sympati för ett par av dem. Det gäller då kanske framför allt de två ändringsförslag som tar upp den så kallade meddelarfriheten som är ett mycket centralt och också speciellt inslag i den svenska offentlighetsprincipen. Det handlar om enskilda tjänstemäns skydd när de lämnar uppgifter i media. Det är en lagstiftning som inte ens har en motsvarighet i det övriga Norden, och det är åtminstone i detta skede enligt min mening utsiktslöst att försöka introducera det i EU. Ett ändringsförslag säger också att EU-lagstiftningen inte får slå ut nationell lagstiftning. Det kan vara passande att avsluta med en kommentar till detta. Jag har den ambitionen med detta betänkande att EU-reglerna på detta område faktiskt skall bli sådana att alla länder skall kunna leva med dem och inte skall behöva komma i konflikt med någon nationell lagstiftning, även om den är mycket långtgående nationellt. Herr ordförande, kära kolleger! Ständigt anklagar man oss därhemma för att vara otillgängliga och avskärmade från medborgarna. De anklagelserna kan vi värja oss mot genom att skapa en större öppenhet och demokratisk kontroll. Europas medborgare har rätt till det. Öppenhet och demokratisk kontroll leder till en närhet till medborgarna, som vi inte bara får tänka på var femte år strax inför valet. Mycket återstår att göra. Det framgår inte bara av kollegan Lööws betänkande. Det framgår även av de 20 slutsatserna i mitt yttrande, som antagits med enhällighet av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt. Kärnpunkten i öppenheten anser jag vara att förbättra medborgarnas informationsmöjligheter. I det avseendet har Finland och Sverige utvecklat en avundsvärd kultur. Denna goda skandinaviska förebild borde vi alla i hela Europeiska unionen ta del av. Varför skulle vi egentligen neka medborgarna en så omfattande insyn som möjligt i akter och dokument? Vad hindrar oss egentligen från att utvidga den rättigheten för exempelvis parlamentets föredraganden och övriga? Varför kan egentligen inte rådet arbeta lika offentligt som Europaparlamentet i så stor utsträckning gör? Varför har rådets och kommissionens företrädare sina fasta platser i våra utskott, när inte den omvända situationen gäller för parlamentet, åtminstone för parlamentets föredraganden? Men en större öppenhet är inte tillräckligt, om vi vill ha en större närhet till medborgarna. För att de politiska skeendena och beslutsprocesserna skall kunna vara genomblickbara måste medborgarna få möjlighet att medverka. Europeiska unionens institutioner uppmanas att utveckla mekanismer, som gör det möjligt för medborgarna att bidra med egna tankar och idéer. Det är ett demokratiskt grundkrav. När vi bygger upp framtidens Europa kräver det allas medverkan, inte minst med tanke på vår trovärdighet. Herr ordförande, mina damer och herrar! Det är med stor tillfredsställelse jag i den senaste debatten har lyssnat på den nye rådsordförandens uttalanden om nödvändigheten av en europeisk författningsprocess och hans tillkännagivande av upprättandet av en katalog för de grundläggande rättigheterna. Hur stor min tillfredsställelse över detta är, kan förmodligen medlemmarna och kollegerna i utskottet för institutionella frågor bedöma, där jag de senaste fyra åren har tjatat om detta krav och inte sällan fått till svar, att tiden ännu inte var mogen. Så snabbt, herr Herman, herr Bourlanges, blir tiden mogen, kanske behövdes det en " grön" rådsordförande! I denna nödvändiga omfattande demokratiseringsprocess ingår även frågan i dagens betänkande. Det är en förhalad del av demokratiseringen som vi behandlar i dag, men kanske bottnar det även i ett missförstånd. Vi pratar mest här i parlamentet och i de olika utskotten om öppenhet, om " Public Relations" , om informationstjänster. Vi uppenbarar då endast det eländiga tillståndet för demokratin i EU i stället för att åtgärda detta. Öppenhet betyder upplysning. Det demokratiska begreppet för detta är offentlighet. Det är denna offentlighet som medborgarna i Europa har rätt till: offentlighet inom lagstiftningen, inte öppenhet, ett offentliggörande av lagstiftningen, förvaltningens offentliga rättfärdigande av alla sina handlingar, parlamentets kontroll- och informationsrättigheter även i den andra och tredje pelaren, offentliggörandet av beslut och beslutsunderlag även på områden som inre säkerhet och utrikespolitik och medborgarnas upplysningsrättigheter, inte informationstjänster, pressens arbete, en offentlig framställning av de europeiska institutionerna. Det handlar inte om en öppenhet eller om ett begrepp som saknar betydelse för den demokratiska traditionen, som snarare innebär " Public Relations" . Det handlar om människors rätt till offentlighet som en grund för demokratin! Herr ordförande! Visserligen är det en ren tillfällighet att vi just den här veckan diskuterar ett betänkande om öppenheten inom unionen, men det får Lööws text att öka i aktualitet. Om det hade funnits större insyn eller öppenhet, då hade kommissionen och Europaparlamentet kanske inte behövt föra de debatter som vi för den här veckan. Men även här fordras spelregler, för på det viset främjar öppenheten en tillförlitlig information till medborgarna som, det skall gudarna veta, verkligen behövs. Valstriderna uppenbarar ju alltid bristerna på det området. Framför allt är det inga skrikande torghandlare vi behöver, utan korrekta upplysningar. Lööws betänkande om öppenheten inom unionen är ett seriöst försök att gjuta bestämmelserna i Amsterdamfördraget i denna form. Det skall en interinstitutionell kod bidra till. Ett svårt, men absolut nödvändigt företag. Hur som helst bör de fastlagda bestämmelserna präglas av en större offentlighet. Många förslag måste säkert diskuteras närmare, när väl institutioner som domstolen, Europeiska centralbanken, Europeiska revisionsrätten och Europeiska investeringsbanken skall involveras. Det är säkerligen önskvärt - och därför välkomnar vi Lööws betänkande i sammanhanget - att rådets och Coreper: s beslut blir mer genomblickbara genom att man ökar tillgången till dokumenten, att EU: s förvaltning under snabbare och hövligare former skall lämna information till medborgarna - egentligen en självklarhet - och att bibehållandet av flerspråkigheten skall tjäna syftet med insynen. I dag är det ingen tvekan om att den moderna elektroniska tekniken måste införas. Ändå bör vi inte sträcka oss så långt, som man har gjort i de flesta ändringsförslagen, i synnerhet i ändringsförslag 4. Men min grupp kommer att rösta för betänkandet i sin helhet. I betänkandet ställs höga krav, och Europaparlamentet måste givetvis ha klart för sig, att man måste skapa de nödvändiga finansiella och personalmässiga förutsättningarna för att undvika att kommissionen och de övriga institutionerna efteråt skall säga, att den bristande effektiviteten helt enkelt berodde på att man inte hade de nödvändiga medlen. Det bottnar ju även dagens dilemma i. Något sådant vill jag helst undvika, och jag hoppas att detta betänkande om öppenheten inom unionen utgör den nödvändiga förutsättningen för det. Herr ordförande! Som vi sade, är det ett ganska intressant sammanträffande att vi debatterade administrationen i går - i dag debatterar vi öppenheten och hur vi skall göra unionen mer trovärdig. En grundläggande sanning kom fram i går: Vi behöver en enhetlig förvaltningspraxis, vi kan inte leva vidare med femton olika kulturer och med femton olika begrepp. Det skapar bara en grundbult för olika rykten om oklarheter. Det som oroade mig i går var däremot att kommissionens ordförande inte med ett ord nämnde någonting om en tidtabell för det offentlighetsregelverk som föredraganden efterlyser. När får vi ser det? Vilka principer kommer det att innehålla? Detta betyder att ansvaret ligger hos parlamentet. Jag är rädd för att kommissionen fortfarande är fast i situationen il faut faire une profonde réflexion . Det betyder att vi alla skall understödja de principer som Lööw har lagt fram i sitt utmärkta betänkande. Det är utmärkta saker som också finns i Gebhardts yttrande. Vi skall ha regler som innehåller klara rättigheter för medborgarna, skyldigheter för institutionerna. Det är det viktigaste för att nu få bort den misstro som finns och för att återställa trovärdigheten i EU: s institutioner. Herr ordförande! Mina kära kollegor! Det betänkande som Lööw lägger fram för oss är ett utmärkt betänkande som förenar förtänksamhet och djärvhet på ett område där det finns anledning att behålla balans och måttfullhet. Debatterna i går visade oss detta i mycket stor utsträckning. Föredraganden visar för oss att en större öppenhet är avgörande för Europeiska unionens framtid. Unionens medborgare uppfattar denna ofta som avlägsen och byråkratisk. Lööw visar även för oss att öppenhet kan bidra till att förhindra korruption och maktmissbruk. Det finns alltså två dominerande aspekter i detta betänkande, nämligen aspekten på formen och den på innehållet. Formen beror inte bara på ordalagen; den hänger även samman med uppförandet. Jag anser att vår föredragande har definierat den mycket bra. Den andra aspekten beror på innehållet. Så länge som de europeiska institutionerna, vi själva, men också kommissionen - man talade i stor utsträckning om det i går - i sina arbeten, liksom i all information som ges till unionens medborgare, inte kommer med nödvändiga förklaringar för att göra sig förstådd, kommer alltså inte Europa att gå framåt. Vår uppgift som europeiska ledamöter är att förbättra informationen till medborgarna, om vi vill att de omdömen som görs om åtgärder och utveckling i Europa skall vara som vi väntar oss. Då detta betänkande förefaller oss särskilt balanserat har UPE- gruppen det stora nöjet att rösta ja. Herr ordförande! Större öppenhet i lagstiftning och förvaltning är avgörande för demokratiseringen av EU. Öppenhet är det bästa motmedlet mot korruption och dålig förvaltning. Utan öppenhet kan allmänheten inte granska sina lagstiftare och ställa dem till ansvar. Därför välkomnar jag Lööwbetänkandet. Jag delar de allra flesta av hennes åsikter, även om jag tycker att man kunde ha gått litet längre och varit litet klarare på viktiga punkter. Det är uppenbart att kommissionen fortfarande inte har förstått vad verklig öppenhet innebär. Det visas inte minst av två aktuella exempel. För det första visar fallet med den avskedade tjänstemannen Van Buitenen, som berättat sanningen om bedrägerier för parlamentet, kommissionens auktoritära attityd. Därför behövs det meddelarfrihet som skyddar anställdas rätt att informera omvärlden utan risk för bestraffning, något som jag också har föreslagit i ett ändringsförslag. För det andra är även Santers brev till den svenska statsministern Göran Persson en mycket märklig händelse. Det är helt oacceptabelt att kommissionen rycker ut som en sorts åsiktspolis när en av unionens regeringschefer har kommit med berättigad kritik mot dess agerande. Den svagaste delen i Lööwbetänkandet är skrivningarna om öppna möten i rådet. Det borde vara en demokratisk självklarhet att all lagstiftning sker i offentlighet. Det är dock inte det som Lööw kräver. Varför skulle befolkningarna i EU nöja sig med något mindre än att, som i en normal demokrati, få full insyn när beslut om nya lagar antas?Även på två andra områden kan betänkandet förbättras genom GUE/NGL-gruppens ändringsförslag. Det är viktigt att EU inte inskränker de nationella reglerna om öppenhet. Att detta kan bli fallet av EU: s överdrivna sekretess visas inte minst av rådets inlaga till EG-domstolen i det så kallade Journalisten -fallet. I inlagan från rådet ifrågasätter man direkt nationella öppenhetsregler och nationell grundlag. Samma fall, liksom flera andra, visar behovet av att man inför snabbare och billigare metoder för att överklaga beslut i vilka EU: s institutioner har nekat att lämna ut handlingar. Ökad öppenhet är avgörande för att demokratisera EU. Därför är det beklagligt att intresset för denna fråga i utskottet och även i ändringsförslagen främst kommer från ledamöter från de nordiska länderna och inte från fler länder. Ett viktigt och positivt betänkande som Lööwbetänkandet förtjänar mer uppmärksamhet än så. Herr ordförande! Amsterdamfördraget inför helt klart begreppet öppenhet när det gäller de europeiska institutionerna. Fördraget nämner faktiskt uttryckligen offentlighetsprincipen när det gäller dokument från de tre institutionerna. Vi anser det lämpligt att denna öppenhet utsträcks till att omfatta samtliga europeiska offentliga organ och att den vidareutvecklas på andra sätt, till exempel genom att sammanträden görs offentliga, att de olika förvaltningarna blir mer lättillgängliga, att texter utformas på ett sätt som är klarare och enklare, att problemet med de olika språken löses, etc. Men man måste se till att denna vilja till öppenhet omsätts i praktisk handling, att den inte bara förblir ord, att den tar formen av en politisk vilja och inriktning, att den inte bara blir en byråkratisk formalitet som i slutändan bara kan utnyttjas till att blanda bort korten för att man skall slippa städa upp, och som därmed avlägsnar oss från sanningen. Man måste fråga sig i vilken utsträckning medborgarna i dag kan känna samhörighet med de europeiska institutioner som blir allt mera tilltrasslade och komplexa. Hur skall vi kunna stimulera medborgarna att lära sig förstå hur institutionerna fungerar i just de ögonblick när de som mest berörs av besluten, i det ögonblick när de beslut som fattas inom de europeiska institutionerna blir till vardag och påverkar de dagliga valen, om det inte finns mekanismer för att föra medborgarna närmare själva processen, så att man kan få dem att förstå motiven bakom de beslut som fattas? Om det är så att de blott alltför aktuella, trista exemplen på bedrägerier och försumligheter när det gäller hanteringen av de europeiska bidragsgivarnas pengar, något som understryks ytterligare av den vägran att bevilja ansvarsfrihet för budgetåret 1996 som uttalats av parlamentet, kastar en allvarlig skugga över hela kommissionen, så måste den allmänna opinionen under alla omständigheter informeras. Det är helt enkelt vår skyldighet, just på grund av det uppdrag som vi har fått av medborgarna i och med att de valde oss till sina företrädare i detta parlament. Medaljens baksida är risken att man bidrar till att öka medborgarnas negativa inställning. De siffror när det gäller soffliggare som man har kunnat registrera litet varstans i Europa i samband med de senaste valen utgör en allvarlig larmsignal och visar att medborgarna inte litar på oss längre, att de snarare föredrar en söndagsutflykt än att gå till valurnorna. Detta riskerar att bli farligt, för om man låter andra - i regel de mest militanta och bäst organiserade i de traditionella partierna - fatta besluten för en, så kommer man så småningom att snärjas av de drivna och populistiska demagoger som har dykt upp på sista tiden. En karakteristisk egenskap hos detta vårt samtida samhälle är tendensen att försöka engagera medborgarna i de politiska vägvalen, de alternativ som tills helt nyligen beskrevs enbart av de nationella regeringarna och som i dag i stället läggs fram av gemenskapens institutioner. Medborgarna har med andra ord rätt, inte bara att kunna förstå effekterna av de politiska beslut som fattas, utan också att delta i besluten. Öppenheten skall innebära att man på alla sätt gör det lättare för medborgarna att få tillgång till informationen och att förstå hur besluten fungerar, och den demokratiska kontrollen måste, vid sidan av medborgarnas deltagande, även omfatta utövandet av de kontrollmekanismer som till syvende och sist är det enda som kan föra medborgarna närmare palatsen. Herr ordförande! Betänkandena av Brok och Lööw om öppenhet i de europeiska institutionerna, och om det sättet som kommissionens ordförande blir vald på, hade inte kunnat läggas fram vid en bättre tidpunkt. När det gäller öppenheten så blev det i måndags mycket tydligt att den europeiska byråkratins slutna bastion måste brytas ned. Parlamentet försökte göra det via Amsterdamfördraget genom att begära en obligatorisk öppenhet för rådets sammanträden genom lagstiftning. Denna begäran tillmötesgicks endast till viss del. Den hårda debatten i går gjorde det ännu tydligare att nya åtgärder behöver vidtas. Jag vill fortsätta kring den punkten. Enligt min bedömning så behövs det en lag, ett europeiskt direktiv, om öppenhet i förvaltningen på europeisk nivå så att medborgarna och parlamentet inte är beroende av tillfälliga löften utan av tydlig och klar europeisk lagstiftning. Jag har en liten kommentar med avseende på kommissionens ordförande. Jag stöder också betänkandet av Brok, men jag tycker att det måste skapas större klarhet i den regel som kommissionen nu föreslår om att europeiska ledamöter i Europeiska kommissionen företräder den europeiska administrationen och Europa men inte sina nationella medlemsstater. Det är en av de faktorer som har lett till förfallet och det är en sak som måste fastställas i en intern regel från kommissionen. Det ville jag betona som en förlängning av Broks betänkande. Det var mina anmärkningar. Herr ordförande! För det första vill jag tacka Lööw för ett bra betänkande. Det är en bra start, men det går inte tillräckligt långt. Förslagen om meddelarfrihet, offentliga rådsmöten vid lagstiftning och kostnadsfri möjlighet att överklaga beslut till EG-domstolen, om man inte får ut handlingar, är bra förstärkningar av betänkandet. Vi ser just nu vad bristen på öppenhet och offentlighet leder till. Vi kanske inte skulle ha haft denna debatt om misstroendevotum om vi hade haft regler för fullständig öppenhet, meddelarfrihet m.m., vilket har tagits upp i denna debatt. Det bästa, kanske enda, sättet att förhindra liknande debatter i fortsättningen är att öppna upp administrationen med gemensamma register för handlingar som kommer in, med klara regler för vad som är offentligt och vad som är sekretessbelagt, samt med meddelarfrihet och öppna rådsmöten. Bifall till betänkandet plus de fem ändringsförslagen! Herr ordförande! Jag skulle vilja ge mina komplimanger till föredraganden av två anledningar: för det första för att hon tar upp en ämne som är en skam för Europeiska unionen, för det andra för att hon närmar sig ämnet med mycket konkreta förslag. Jag skulle vilja ge er två exempel. Det finns bara två organ i hela världen som sammanträder inför lykta dörrar: det ena är Europeiska unionens ministerråd, det andra är Kinas folkförsamling. Jag frågar mig, kära kollegor, hur vi kan anta resolutioner mot Kina och anklaga landet för brist på demokrati och öppenhet, när Europeiska unionens ministerråd fungerar på exakt samma sätt. Det andra exemplet hänger samman med avstängningen av en av kommissionens tjänstemän. Det budskap som denna avstängning för fram, vet ni vad det är? Jo, att: " Vi betalar er, bästa tjänstemän, och vi ger er faktiskt en bra lön, detta för att ni skall arbeta, se och lyssna, men inte tala. Ni skall inte ens tala inför Europaparlamentet, eftersom det inte främjar våra intressen att vad som sker inom kommissionen kommer fram." Jag ger alltså mina komplimanger till föredraganden. Min grupp kommer att rösta för betänkandet. Herr ordförande! Demokratin i samhället kännetecknas av de möjligheter medborgaren har att identifiera samhällets företrädare och de åtgärder dessa vidtar, och på denna grund ställa dem till ansvar när så är befogat, samt kontrollera de mål som eftersträvas med de politiska aktionerna. Det är enda möjligheten att förhindra maktmissbruk. Inom Europeiska unionen fortsätter man än i dag att hålla undan grundläggande frågor rörande rättvisa och interna angelägenheter för medborgarna genom att i hemlighet utarbeta normgivande texter, genom att fatta beslut utan att tala om vad dessa grundar sig på, och genom att söka skydd bakom begrepp som allmän ordning och intern säkerhet som har tillåtit och tillåter institutionerna att skönsmässigt föra vidare principen om konfidentiell behandling. Vi talar om ökad öppenhet och offentlighet för att närma medborgarna Europeiska unionens institutioner, men vad det egentligen handlar om är att ge demokratisk legitimitet åt det europeiska byggandet och dess institutioner. Detta är frågan. Vissa steg har tagits i Amsterdamfördraget, men det har inte varit tillräckligt. Myndigheternas skönsmässiga agerande för att begränsa informationen fortsätter, och det är detta som måste upphöra. I detta betänkande - det är därför vi ger det vårt stöd - försöker man att begränsa de europeiska myndigheternas skönsmässiga agerande, och vi menar att det är den vägen vi måste följa. Applåder Herr ordförande! Först och främst vill jag tacka Lööw och utskottet för institutionella frågor för detta betänkande, ett betänkande som vi i Europeiska kommissionen kommer att fästa stor vikt vid. Enligt fördraget är det vår sak att inför parlamentet och rådet lägga fram ett förslag till rättsakt för att öka öppenheten i vårt institutionella system, särskilt beträffande dokumentens tillgänglighet. För närvarande debatteras de här frågorna på institutionernas olika tjänsteenheter, och vi för vår del kommer att lägga fram vårt förslag från och med den dag fördraget träder i kraft. Det är en avgörande fråga för de framtida relationerna mellan de europeiska institutionerna och medborgarna, som borde vara de verkliga huvudpersonerna i integrationssystemet. Med hänsyn till detta avslutades processen i Amsterdam med ett mycket uttryckligt fördrag, där en rad frågor utvecklas som direkt berör såväl medborgarna som människor i största allmänhet, vad gäller deras rättigheter, intressen och rättmätiga ambitioner. Hemlighetsmakeriet, den bristande insynen i institutionernas handläggning och beslut, misstanken -blotta misstanken - om dolda frågor främjar uppenbarligen inte upprättandet av goda relationer mellan unionens medborgare och institutioner. Detta är anledningen till att man i Amsterdamfördraget tar upp frågor om öppenhet och kommissionen kommer mycket grundligt att gå igenom betänkandet, ett betänkande som kommer att hjälpa oss i förberedelserna av vårt eget förslag. Vi kommer också att ta i beaktande det betänkande som utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt har lagt fram. Jag skall här ta upp några frågor som är särskilt framträdande i resolutionen. För det första anser jag att texten, i synnerhet i samband med debatterna, klart och tydligt visar hur bestämmelserna i Amsterdamfördraget modifierar verkligheten. För närvarande finns interinstitutionella bestämmelser beträffande handlingars tillgänglighet, varje institution har dessutom sina egna normer. Dessa normer grundar sig på institutionernas goda vilja och har föga stöd i domstolens beslut. Nu har man med fördraget rättsligt förankrat öppenheten, detta bör sedan konkretiseras genom lagstiftning och i institutionernas interna föreskrifter. För det andra måste vi betänka att större tillgänglighet inte bara är ett ändamål i sig, utan det skall öka öppenheten i handläggningen och klarlägga de politiska och institutionella ansvarsfrågorna. Öppenheten kan hjälpa oss att förklara för medborgaren vad varje institution gör, i stället för att det skall fortsätta att florera felaktiga uppgifter om att det är fråga om byråkratiska och verklighetsfrämmande beslut tagna i Bryssel. Av den anledningen borde vi vara tacksamma för det interinstitutionella avtalet om lagstiftningsstandard, något som kommer att medverka till en för medborgarna mera begriplig lagstiftning. För det tredje - och med detta slutar jag - vill jag ta upp frågan om information som andra talare redan har berört. Det är ingen tvekan om att bra information är en viktig del av öppenheten. Utan information är det svårt att utveckla ett öppet system. Utan information är det omöjligt att gå vidare inom den ram parlamentet har fastställt. Vi har börjat agera i den här riktningen.Offentliggörandet på Internet av åtskilliga dokument gör att vi nu på ett konkret sätt kan hålla flertalet dokument, som definitionsmässigt är offentliga och fram till nu svåråtkomliga, tillgängliga. Vi måste fortsätta att arbeta i den här riktningen utan att förglömma att skriftlig information, muntlig information och den direkta kontakten med medborgarna fortfarande är det viktigaste. Ovan nämnda skäl är anledningen till att jag än en gång tackar föredraganden för ett väl utfört arbete, ett arbete som vi kommer att beakta när vi lägger fram vårt förslag till rättsakt. Debatten är avslutad. Omröstningen följer omedelbart. Omröstning Den rekommendation om beslut som kommissionen gjort till rådet beträffande de utbytesavtal som skrivits under mellan Frankrike och vissa afrikanska länder för hanteringen av CFA-francen och Komor-francen, är en text som ser teknisk ut, men är mycket betecknande för Bryssels metoder. Den visar hur CFA-francen dras in i gemenskapens befogenheter oaktat fördraget, hur de nationella befogenheterna kränks och hur de franska intressena efterhand kommer att äventyras. Allra först ifrågasätter dessa utbytesavtal inte Banque de France, eftersom det handlar om en konvertibilitetsgaranti med en fast sats som Frankrikes statskassa, det vill säga vårt lands nationella budget, beviljat CFA-francen. Fastän att francen ersätts av euron, skulle man då man läser fördraget under sådana omständigheter kunna tro att dessa avtal skulle fortsätta att öka det franska ansvaret helt och fullt, eftersom det är vår finansiella garanti som står på spel och att Europeiska centralbanken a priori inte skulle ha något med det att göra. Det var nog den betydelse som fransmännen vid tiden för Maastricht gav artikel 109.5 i fördraget som föreskriver att " Med förbehåll för gemenskapens befogenheter och gemenskapsavtal om den ekonomiska och monetära unionen, får medlemsstaterna föra förhandlingar i internationella organ och ingå internationella avtal" . Men det var om man räknade bort de europeiska institutionernas, och i synnerhet kommissionens aptit på makt. Även om hanteringen av CFA-francen aldrig kommer att innebära någon risk för att eurons stabilitet ifrågasätts med hänsyn till mycket obetydliga belopp, beslutade kommissionen helt osannolikt och mot all rättslig logik att inte tillämpa artikel 109-5, utan att tillämpa artikel 109.3 som instiftar proceduren om godkännande för de avtal som undertecknats av gemenskapen inom det monetära området. Det är på så sätt som den första artikeln i rekommendationen generöst ger oss rätten att behålla avtalen om CFA-francen, då denna rätt hur som helst är vår. Dessutom borde vi informera kommissionen samt den ekonomiska och finansiella kommittén om alla planer som syftar till att ändra dessa avtal, och till och med i vissa fall underställa dem rådets godkännande. Allt detta utgör ett tydligt kränkande av Frankrikes nationella befogenheter. Denna rättsliga överträdelse kommer till kränkningen av franska intressen som är en följd av att francen ersatts med euron i relationerna med CFA-francen. Faktum är att den finansiella garanti som Frankrike beviljade CFA-francen för vårt land innebar en stor handelsfördel, eftersom de ekonomiska aktörerna lättare kunde göra sina transaktioner utifrån fasta växelkurser. I framtiden skall Frankrike fortsätta att bevilja finansiell garanti, men den kommer att kommersiellt sett gynna alla länder i euroområdet. Slutligen hade utbytesavtalen med CFA-francen förr en viss sammanhållning, eftersom garantin från franska statskassan kunde äventyras genom francens variationer, som styrdes av Banque de France. Men i framtiden kommer den franska garantin att kunna riskeras på grund av eurons variationer, som de franska myndigheterna knappast har någon hållhake på, annat än marginellt. Något har brustit i systemets inre logik. Så småningom kommer förmodligen, förutom förlusten av våra kommersiella fördelar, en minskning av det franska inflytandet i berörda afrikanska länder att följa, när man frångår Frankrikes befogenheter. Relationen mellan Afrikas valuta och euron är en extra faktor för eurons projektion, vilken motiverar en extra främjande ansträngning. Detta berör mig särskilt och det kan vara ett sätt till närmande mellan de portugisisktalande afrikanska länderna. Betänkande (A4-0476/98) av Lööw Herr ordförande! Vi har nu röstat för Lööwbetänkandet, vilket jag vill lyckönska henne till. Det är ett viktigt betänkande som kom i grevens tid skulle man vilja säga med tanke på den diskussion som har pågått här och inom EU: s institutioner de senaste månaderna, veckorna och inte minst de senaste dagarna. Vi började med arbetet med öppenhet och insyn i utskottet för institutionella frågor redan långt före Amsterdamfördraget; då var det Bonde som var ansvarig för de dokument som togs fram. Betänkandet tar upp de nödvändiga åtgärder som behövs för att vi skall få en ökad öppenhet och insyn, vilket ju också är helt grundläggande för den demokratiska kontrollen som inte minst detta parlament skall utöva. Det handlar om tillgång till handlingar för allmänheten, om att handlingarna naturligtvis måste diarieföras, om offentliga sammanträden samt inte minst om tillgänglighet på Internet och en ny, väldigt ansvarsfull förvaltningsstruktur. Öppenhet och insyn handlar emellertid inte bara om handlingar för allmänheten och hur man skall få tillgång till dem, utan det handlar också om öppenhet i hela beslutsfattandeproceduren, i förvaltningsverksamheten och hur allmänna medel används. Allt detta måste genomsyras av öppenhet och insyn, annars får vi aldrig en demokratisk institution som fungerar bra. I betänkandet talar man om att man kan se Amsterdamfördragets bestämmelse som ett första steg mot en verklig offentlighetsprincip. Det är dock väldigt många steg som återstår. Jag vill bara påpeka det, så att vi inte tror att vi har fått ett betänkande som är helt övergripande och heltäckande. Ett steg som verkligen saknas är enligt min åsikt det som handlar om meddelarfrihet. Jag tror att Lööw också håller med mig om det. Tyvärr antog inte kammaren de ändringsförslag som dels jag själv, dels Sjöstedt hade lagt fram. Meddelarfriheten, som ju också är en nordisk frihet, dvs. rätten att lämna uppgifter för offentlighet och publicering utan att riskera påföljd eller bestraffning samt rätten att då vara anonym är en rätt som måste finnas. Jag anser att den ingår som en grundläggande del i en verklig offentlighetsprincip. Det måste denna kammare ta till sig och se till det blir ändrat också i Amsterdamfördraget eller i det kommande fördraget. Lööws betänkande om öppenheten i Europeiska unionen går i rätt riktning, men förblir alltför pointillistiskt och saknar ett generellt perspektiv. Allra först kan man om det är riktigt att Amsterdamfördraget ger medborgarna rätt att få tillgång till de europeiska institutionernas handlingar - detta borde för övrigt vara en självklar rättighet sedan länge - i gengäld oroa sig över bristen på symmetri när man bemöter frågan om utrymmet mellan rådet och kommissionen. En speciell artikel (207 ny) definierar rådets huvudsakliga skyldigheter vad gäller öppenhet, men märkligt nog finns ingen motsvarighet för kommissionen. Den får inte utnyttja detta tomrum för att försöka vidmakthålla de oklarheter som omger hanteringen av dess handlingar, och som man i dag ser de beklagliga konsekvenserna av i form av återkommande bedrägerier och skandaler. Ännu allvarligare är att Lööws betänkande noga undviker att vidga perspektivet och ställer inte den grundläggande frågan: är det inte så att all europeisk integrationspolitik de senaste åren är fast förenad med en avsaknad av öppenhet? Eftersom Monnets metod - som det tyska ordförandeskapet sade så mycket bra om i morse - visar ytterligare två sidor, nämligen att det är en integrationspolitik med hjälp av små tekniska steg som följer på varandra, men det är även - något som man alltför ofta glömmer bort att nämna - en politik vars slutmål man aldrig klart och tydligt ger till medborgarna, även om de strategiska aktörerna är helt och fullt underrättade. Det ligger i denna metods natur att strida mot demokratin. Kanske hade den inte någon effekt under gemenskapens början, men i dag innebär den dramatiska konsekvenser, det vill säga dels betydelsefull överflyttning av suveränitet som nästan görs i hemlighet, dels en fullständig tillbakagång hos den allmänna opinionen. Det är nödvändigt att återupprätta demokratin i Europa, det vill säga sätta sig emot Monnets metod. Självklart kommer den europeiska federalismen att tycka att man hämmar den. Men i dag måste vi välja vad vi vill prioritera, nämligen integration eller demokrati. De danska socialdemokraterna har i dag röstat för betänkandet om öppenhet. Vi instämmer i att allmänheten skall få tillgång till dokument från Europeiska unionen. Vi stöder också de ändringsförslag som betonar att nationella bestämmelser för öppenhet skall respekteras, och att man skall kunna överklaga till EG-domstolen om man nekas tillgång till dokument. Vi håller dock inte med om att alla sammanträden som rådet håller skall vara offentliga. Men detta betyder inte att rådet därmed kan hemlighålla beslut och protokoll. På samma sätt menar vi att tjänstemän skall följa vissa bestämmelser, när det rör sig om att uttala sig om interna frågor, till exempel personkänsliga upplysningar, som i den danska förvaltningen. Detta betänkande kommer lägligt när det i viss press och hos en del av den allmänna opinionen verkar höra till god ton att vara skeptisk till, ja till och att fördöma Europeiska unionen. Amsterdamfördraget förtalas av EU-motståndarna medan det uttryckligen inför begreppet om öppenhet i unionens fördrag och garanterar att allmänheten har rätt att få tillträde till Europeiska unionens dokument och inför att gemenskapsbestämmelserna skall fattas " med största möjliga respekt för öppenhetsprincipen och så nära medborgarna som möjligt" . Jag tackar alltså föredraganden för hennes arbete som bereder vägen för tiden efter Amsterdamfördraget genom att man försöker införa nödvändiga instrument för att förbättra öppenhetsprocessen. Hennes betänkande kräver att den nya uppförandekoden inte bara tillämpas på dokument från kommissionen, rådet och parlamentet, utan även på unionens alla andra institutioner, att man utvecklar bruket med rådets offentliga möten avsevärt och att man gör slut på bruket om hemliga förklaringar. Likaså kräver hon i sitt betänkande att förslag till rättsakter, texter om utskottsförfaranden och andra viktiga dokument skall affischeras på Internet, så att medborgarna kan bli informerade. Här finns en hel rad av åtgärder som jag tycker verkar nödvändiga för att Europeiska unionen skall fungera bättre och för att de europeiska medborgarna bättre skall förstå dess handlingar. Jag kommer alltså att rösta ja till detta betänkande och uppmanar vår kammare att göra samma sak. För några veckor sedan då jag gick över rue Wiertz blev jag stoppad av en person som helt plötsligt frågade mig: " Men hur gör man för att få tillträde till Europeiska parlamentets bibliotek?" I egenskap av tysk student som förberedde sin examensuppsats hade hon utan problem kunnat använda kommissionens dokument, men kom inte in på vår institution. Naturligtvis skrev jag under ett inträdestillstånd och hon kunde ta kontakt med våra bibliotekarier som gjorde allt för att hjälpa henne i hennes efterforskningar om det europeiska området. Men vid detta tillfälle funderade jag på öppenheten hos de europeiska institutionerna i allmänhet och på vår öppenhet i synnerhet. Allmänhetens tillträde till dokumenten är väsentligt i detta syfte och föreskrevs i Amsterdamfördraget i dess artikel 191A.2. Det är alltså med all rätt som föredraganden undrar hur det är med vårt eget system. Vem bestämmer spelreglerna? Ordförandekonferensen fattar beslut på detta område utan att något utskott ingriper. Jag medger att beslutet från 10 juli 1997 " om allmänhetens tillträde till Europaparlamentets dokument" utan tvekan går i rätt riktning. Mer nyligen fattade presidiet den 17 april 1998 ett beslut om de kostnader som förknippas med vidarebefordran av dokumenten. Okej, men faktum är att frågan om tillgång är så viktig att den rör samtliga parlamentsledamöter, eftersom den hör mycket nära samman med medborgarnas förtroende för Europeiska unionen och med bilden de skapar sig av den. Anstränger vi oss tillräckligt för att sprida våra arbeten? Jag slås av kontrasten mellan den dokumentmassa som våra utskotts ofta utmärkta arbete resulterar i, och den verkan den har på media och på den allmänna opinionen. Hur kan vi förbättra detta? Dury/Maij-Weggens betänkande som förbereder den mellanstatliga regeringskonferensen ville att tillgång till Europeiska unionens dokument skulle skrivas in i fördraget. På denna punkt har dessa båda kollegor fått rätt. De krävde även att dokumenten skulle vara tydliga, att fördragen skulle sammanfattas, omstruktureras och förenklas samt att även de speciella anmärkningar och förbehåll som framförts av medlemsländerna om gemenskapens lagstiftning skulle offentliggöras. Vi måste utvecklas på alla dessa punkter. Slutligen måste man påminna om att man i andra betänkande är tvungen att göra kompletteringar när det gäller öppenheten. Den stannar inte vid tillgången till dokument, hur viktig denna aspekt än må vara. Vid ratificeringen av Maastricht delade vissa stater ut fördraget till varje familj. Man glömde att den europeiska jargongen måste förenklas och tolkas för att medborgarna skall förstå frågorna. Denna förenkling är lika nödvändig beträffande beslutsförfarandena. Ju mer Europa närmar sig den demokratiska modellen för de stater som den består av, desto mer kommer medborgaren känna sig hemma i den. Amsterdamfördraget utgör på sätt och vis ett framsteg, men vägen till öppenhet och demokrati är fortfarande lång... Det är problemet med ett Europa som befinner sig under uppbyggnad mellan nationer och federation. Men inte desto mindre är principen om transnationella listor sådan att den utvecklar känslan för det europeiska medvetandet. Den europeiska integrationen lider av ett förtroendehandikapp hos den allmänna opinionen, som i dag hålls vid liv med hjälp av ett avskyvärt klimat som förgiftar den europeiska atmosfären sedan några månader. Det betänkande som vi granskar i dag kommer alltså vid rätt tidpunkt. Öppenhet är mer än någonsin nödvändig för att man på ett bra sätt skall kunna fullfölja den europeiska integrationen. Jag gläder mer åt att vår föredragande inte begränsar den ökade öppenheten endast till allmänhetens tillgång till gemenskapens dokument, och att han vidgar tillämpningen av konceptet till att omfatta en större öppenhet vid rådets möten när det fattar beslut på rättslig grund, en större användning av avancerade kommunikationsinstrument som är snabba eller sker på realtid, en förenkling av texterna, ett upprätthållande av flerspråkigheten inom institutionerna och en förbättring av informationskampanjerna om Europeiska unionen. Jag skulle för min del alldeles särskilt vilja betona det faktum att de aktuella orsakerna till avsteg från öppenheten borde definieras bättre och på ett mer restriktivt sätt, även om det i var och ens ögon är självklart att en viss konfidentialitet - och till och med en säker konfidentialitet - ibland inte bara är önskvärd, utan också synnerligen nödvändig i hanteringen av svåra eller viktiga dossierer. Mer allmänt tillhör jag dem som anser att ett utarbetande av en ny uppförandekod och dess utvidgning till att omfatta gemenskapens samtliga institutioner säkert kommer att föra med sig ett viktigt klargörande och en mycket nödvändig förnyad trovärdighet för dem. Slutligen anser jag att även det som vår föredragande kallar " en förbättring av kvaliteten på utarbetandet av gemenskapslagstiftningen som leder till en förenkling och till ett förtydligande av texterna" är önskvärt. Att lag- och förordningstexter är oläsbara är tyvärr inte något som bara rör de europeiska institutionerna. Faktum är att många medlemsstater skulle tjäna på att konsolidera och kodifiera sin lagstiftning. Desto större anledning att unionen föregår med gott exempel! I ljuset av inte minst den senaste tidens anklagelser om fusk och bedrägerier i kommissionen hoppas jag att parlamentet med stor majoritet antar Lööwbetänkandet om öppenhet i EU. Jag är övertygad om att en verklig offentlighetsprincip skulle bli ett verksamt instrument i kampen mot fusk och bedrägerier inom EU: s institutioner och därmed bidra till att medborgarnas i dag berättigade misstänksamhet och bristande förtroende skulle ändras. Vad som saknas är det så kallade meddelarskyddet, vilket egentligen är en förutsättning för att öppenheten och offentlighetsprincipen skall kunna fungera full ut. Den senaste tidens händelser med suspension av en tjänsteman som informerat parlamentet om märkligheter inom kommissionen visar med all önskvärd tydlighet hur nödvändigt meddelarskyddet är. Min förhoppning är därför att ett meddelarskydd snarast införs i EU. Härmed förklarar jag omröstningen avslutad. Sammanträdet avbröts kl. 13.10 och återupptogs kl.15.00. Parlamentets godkännande av kommissionens ordförande Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0488/98) av Brok för utskottet för institutionella frågor institutionella effekter av Europaparlamentets godkännande av kommissionens ordförande samt kommissionsledamöternas oavhängighet. Herr ordförande, kolleger! Europaparlamentet får i och med Amsterdamfördragets förverkligande nya möjligheter att fastställa de inbördes förbindelserna mellan institutionerna. För om man sammanfattar Amsterdamfördraget med de vanliga orden, så kan man säga, att Europeiska rådet enbart har förslagsrätt till kommissionens ordförande, och att det är Europaparlamentet som har den egentliga rösträtten. Det innebär en ny kvalitet på förbindelserna, och vi måste därför också stämma av det förfarande med varandra som måste införas under sommaren eller hösten. Därför är det nödvändigt att även de politiska grupperingarna redan från början utnyttjar denna möjlighet, och utskottet för institutionella frågor och jag personligen anser att det är riktigt, att man genomdriver förslaget från Jacques Delors på sikt, att de stora politiska grupperingarna i valstriden presenterar sina kandidater till ordförandeskapet för kommissionen. Jag finner detta oerhört viktigt, eftersom det leder till en personifiering av den europeiska politiken och för att man på det sättet kan väcka ett starkare engagemang hos befolkningen för de europeiska idéerna. Men det tycks också vara viktigt, att Europeiska rådet och regeringarna godtar resultatet av Europavalen som ett avgörande kännetecken för utnämningen. Av den anledningen anser vi att det är fel, att ordförandeskapet vill utse rådets kandidater nio dagar före Europavalen, för Europeiska rådet kan inte känna till valutgången. Därför skulle man då kunna föreslå något, som inte är förenligt med resultatet av valen. Följden av det blir att ett särskilt toppmöte bör äga rum efter Europavalen, för att man i enlighet med de majoritetsförhållanden som framkommer av valen skall kunna föreslå en kandidat, som förmodligen kommer att kunna vinna parlamentets förtroende. Här måste vi slå in på en ny väg för att kunna ta oss vidare. Därför kommer vi att lägga stor vikt vid att man håller förhandlingar med de kandidater som har nominerats av Europeiska rådet, för att hitta ett underlag som uppfyller de politiska målsättningarna hos den ordförande som har nominerats, som uppfyller kvaliteten på förbindelserna, men även de kriterier som denne tillsammans med regeringarna måste följa vid utnämningen av de övriga kommissionsledamöterna. Även detta rymmer nya möjligheter för de nominerade och av Europaparlamentet valda kommissionsordförandena, för medlemsstaternas regeringar kan endast lägga fram förslag i samförstånd med kommissionsordföranden. Därigenom har kommissionsordföranden även ansvar för att ett annat krav från Europaparlamentet tillgodoses, nämligen att kommissionen säkerställer en rimlig balans mellan de båda könen och de viktigaste politiska inriktningarna inom Europeiska unionen, så att unionen kan göra hela verksamheten rättvisa. Det utgör dessutom enligt oss ett viktigt underlag för hur utfrågningarna med kandidaterna skall gå till. I det avseendet bör en rad förbättringar ske mot bakgrund av erfarenheterna från 1995. Det är också utomordentligt viktigt att klargöra, att kommissionens oberoende stärks i och med att man garanterar att intressekonflikter undviks genom offentliggörandet av externa intressen, genom skyldigheten att avstå från deltagande i överläggningarna, eller liknande saker som tas upp i betänkandet. Jag tror att vi på det sättet kan undvika mycket av det vi i dag för kritiska diskussioner om. Dessutom finns det här nya möjligheter att ställa större krav på kommissionärernas politiska ansvar - så som vi är vana vid att göra med ministrarna på nationell nivå - för att möjliggöra avgångar och ge kommissionens ordförande möjlighet att - i enlighet med Amsterdamfördragets bestämmelser - frånta de kommissionärer som har misslyckats politiskt deras befogenhet. Mycket av det som vi diskuterar under de här timmarna skulle inte vara nödvändigt med ett sådant instrumentarium, för det skulle finnas bättre justeringsmöjligheter. Kommissionens ordförande bör helst efter Europavalen och före sommaruppehållet lägga fram sina förslag, som man sedan bör rösta om så snart som möjligt, för att därefter inleda förfarandet med att utse de enskilda kommissionärerna. Jag tror att vi med hjälp av det tidsschema som vi har lagt fram skulle kunna finna ett sätt som även rådet och den framtida kommissionen kan vänja sig vid, för att på det viset bilda ett underlag för de nya förbindelserna mellan institutionerna, något som innebär en ny kvalitet för Europa. Herr ordförande! Det betänkande som vår högt ansedde tyske kollega Elmar Brok i dag - omsider - presenterar här i kammaren är i själva verket en uppföljning och fulländning av ett förslag till betänkande som presenterades av en annan kär kollega, Giampaolo d'Andrea, som dock därefter har lämnat oss för en plats i den italienska regeringen. Det är ett betänkande som jag tror att kammaren mycket lätt skulle kunna antaga, utan några större invändningar mot dess huvuddrag, för Elmar Brok har - naturligtvis i samförstånd med utskottet för institutionella frågor - utformat det på så sätt att det täcker de flesta stämningar som kan finnas här i salen. Detta är ytterligare ett bevis på att parlamentet vid åtminstone somliga tillfällen - som faktiskt är ganska många - går framåt vid rätt tidpunkt och att det till och med går framåt snabbare än såväl fördragen som det som kan komma att föreskrivas i framtiden. Vi diskuterar Europaparlamentets godkännande av nomineringen till Europeiska kommissionens ordförande. Det är en mycket viktig förändring, som införs i och med Amsterdamfördraget och som ger legitimitet av den ena av de två makter som utgör Europeiska unionen - om man godtar definitionen att Europeiska unionen är en union mellan folk och stater. Den ger då folklig legitimitet, genom Europaparlamentets ledamöter, till staternas, det vill säga stats- och regeringschefernas, förslag till kommissionsordförande. Det är ett mycket viktigt institutionellt steg, som, om ratificeringen av Amsterdamfördraget slutförs till slutet av mars under det franska ordförandeskapet, vilket vi hoppas, kommer att träda i kraft i maj, och vi kommer omedelbart efter valet av Europaparlamentets ledamöter att få tillämpa denna mycket viktiga ordning för första gången. Jag håller helt och hållet med Elmar Brok om att nominering vid Europeiska rådets möte i Köln en vecka före Europavalen är olycklig. Jag kan inte förstå att resultatet av Europavalen inte skall påverka medlemsstaternas förslag till kommissionsordförande. Vi måste insistera och kämpa för att detta skall ändras. Vi befinner oss i januari och vi måste agera. Jag skall inte säga mycket mer, min åsikt och utskottets för rättsliga frågor åsikt, som jag ju företräder, är att parlamentet alltid måste tolka fördragen med politisk fantasi, utan att för den sakens skull avlägsna sig för mycket ifrån dem, för då kan vi skapa fler problem än vi löser. Fördragen har brister, och det är nödvändigt att de rättas till, men för närvarande är det viktigaste att Amsterdamfördraget genomförs korrekt i juli. Herr ordförande! Det betänkande som läggs fram för er, och som jag för övrigt gratulerar föredraganden till, handlar om framtiden - vilket ger oss omväxling från de diskussioner som tidigare har ägt rum - och särskilt relationerna mellan rådet, kommissionen och Europaparlamentet med syftet att man skall göra våra institutioner mer demokratiska. Till vem riktar sig detta betänkande? Jag anser att den först och främst riktar sig till oss i Europaparlamentet och sedan till andra institutioner som man måste nå en balans med. Det är ett dokument med interna funderingar - och jag gratulerar för övrigt institutionsutskottet för att ha tagit initiativ till det. Tre grupper av beaktanden har behandlats i detta betänkande, dels det som handlar om nyheterna i Amsterdamfördraget, dels det som rör de inslag i valkampanjen som skall göra den effektivare - i själva verket Delors förslag - och slutligen en öppnare, tydligare och mer jämlik modell för demokrati. Beträffande Amsterdamfördraget har tre nyheter på bästa sätt dragit fördel av de allmänna valen och bland förändringarna - Brok har redan nämnt det - finns samtycken, som är obligatoriska för samtliga parter, det vill säga det första handlar om den person som föreslås till att bli kommissionens ordförande, och som sedan skall fungera som samordnare för att tillsammans med regeringarna välja kommissionärerna. Det andra samtycket gäller hela valmanskåren som består av ordföranden och kommissionärerna, och faktum är att denna kommission arbetar efter de politiska riktlinjer som definieras av ordföranden. Här ser man hur viktig den uppgift är som Europaparlamentet skall ha och att det är nödvändigt att uppnå majoritet sinsemellan och man skönjer konturerna av en europeisk union där den verkställande makten - kommissionen - kommer att tillsättas av två lagstiftande institutioner, varav den ena - Europaparlamentet - företräder medborgarna och den andra - rådet - företräder medlemsstaterna. Det är en ömtålig trepartsstruktur och man måste alltså visa att man kan kompromissa mycket bra för att uppnå balans. Men vad som tydligen visar sig i och med den tillsättning som åsyftas i Amsterdamfördraget är att varken rådet eller Europaparlamentet har befogenhet att på egen hand tillsätta sin verkställande makt utan att ta hänsyn till den andres ståndpunkt. De är alltså tvingade, eller i varje fall manande, till att komma överens och till att förhandla om kommissionens sammansättning, politiska inriktning och funktionssätt. Parlamentet har alltså i dag befogenhet att spela en något större roll när valmanskåren skall tillsätta kommissionens medlemmar. Det är nytt och jag tror att man måste vänja sig vid det och det är förmodligen inte lätt. Det andra övervägandet gäller kampanjens uppläggning. I grund och botten vet alla att man för att lyckas med en kampanj måste man ge en personlig prägel åt den och därför var vi öppna för Delors förslag. Problemet är att våra strukturer ännu inte är helt färdiga att ta emot, bland annat de politiska partierna. Det är därför troligt att de inte kommer att fungera ännu inför detta valet, men antagligen inför det nästa, och vi måste finna oss i detta. Jag tycker nog i varje fall att processen för att utnämna en kandidat till ordförandeposten inte kan börja innan väljarna har sagt sitt, om än bara med hänsyn till medborgarna som fungerar som väljare och till Europaparlamentet. Slutligen utgör den sista en fiskdamm som medlemsstaternas regeringar kommer och öser ur när de bildar sina regeringar, det vill säga de hämtar ministrar och statssekreterare och man kan förvånas över att de europeiska strukturerna inte kan göra mer, bland annat i fråga om kommissionens sammansättning. Och slutligen skulle jag vilja säga att jag i morse blev positivt överraskad över den förklaring från rådets företrädare som löd " Amsterdamfördraget har gett Europaparlamentet nya viktiga rättigheter och befogenheter" och som tillade " Inom ramen för den mellanstatliga regeringskonferensen är det tänkbart att man kommer att ge Europaparlamentet en ännu viktigare roll i fråga om tillsättningen av kommissionen än som föreskrivs i Amsterdamfördraget" . Vi har alltså troligtvis varit för försynta fram till nu. Herr ordförande! Det här betänkandet behandlar en mycket viktig aspekt av Europeiska unionens politiska författning, för när den blir verklighet, då kommer en mycket viktig parlamentarisering och i och med detta en demokratisering av Europeiska unionen att äga rum. Vi bör känna till att EU-politiken under lång tid enbart har varit en regeringsdomän. Nu håller Europeiska unionen successivt på att närma sig vissa standarder för en parlamentarisk demokrati, och det är mycket betydelsefullt och positivt. Det är viktigt, anser jag, att även valet till Europaparlamentet därmed får en betydligt större tyngd. Om nu folkets företrädare inom Europeiska unionen erkänns rätten till ett omfattande medbestämmande vid tillsättningen av de högsta posterna inom den verkställande makten i Europeiska unionen, då kan de vara med och påverka kommissionens politik i betydligt större utsträckning. Jag anser att det är mycket viktigt, att vi nu tar nästa steg och förankrar kommissionens och de enskilda kommissionärernas ansvar gentemot parlamentet i Europeiska unionens politiska ordning. Att det finns ett behov av detta har vi ju tydligt fått erfara under de senaste dagarnas debatter. Men grundtanken är följande: Vi vill ha en stark europeisk union, en union som hävdar sig gentemot de nationella intressena. Men en sådan kompetent och inflytelserik europeisk union behöver en tvillingbror eller tvillingsyster. Där är det som är demokrati. Det här betänkandet påvisar för oss ett betydelsefullt område, att vi kan komma vidare på vägen mot en demokratisk europeisk union, om det som föreslås i betänkandet skulle bli verklighet. Herr ordförande, kära kolleger! Kommissionen utgör också i dag en del av kammarens debatt. Jag tycker det är bra. Politiken i dess ädlaste mening håller på att förverkligas, och jag vill på ett blygsamt sätt bidra till denna debatt. Jag vill här säga att jag inte kommer att dra tillbaka de skäl jag anförde i det behöriga utskottet för min motsatta åsikt mot vissa lösningar i Broks betänkande. Betoningen av kommissionens regerande funktion är en av dessa aspekter, liksom nomineringen, på grund av valen till Europaparlamentet, av en kandidat till ordförande för kommissionen och skyldigheten för Europaparlamentet att utnämna ett betydande antal kolleger till kommissionen. Emellertid vill jag inte underlåta att säga att jag applåderar och ser bestämmelsen om ett större politiskt ansvar i kommissionen som positiv. Denna bestämmelse i Amsterdamfördraget innebär att medlemsstaterna i samråd skall nominera en person till kommissionens ordförande, vilket alltså innebär att det från medlemsstaterna krävs större överväganden vad gäller den person man skall nominera. Europaparlamentet har en mycket viktig roll för granskning och omröstning, dels om kommissionens ordförande, dels om kommissionärskollegiet. Den nuvarande kommissionens större politiska ansvar och auktoritet är något att applådera och är i dag, mer än någonsin, någonting vi alla bör överväga att välkomna. Det hade varit bra om mitt förslag hade röstats igenom i det behöriga utskottet om att man skulle ta en viss tid till förhandlingar, när ordföranden har nominerats och dennas program godkänts i respektive omröstning, för att finna fördelar och att hitta en stark personlighet med politisk trovärdighet och auktoritet i kommissionen. Europa saknar denna bestämmelse. Herr ordförande! Jag är i stort sett införstådd med detta betänkande, men har ändå valt att ta upp en viktig punkt som jag inte håller med om, nämligen försöket i detta betänkande att slå samman utnämningen av ordföranden med valet till Europaparlamentet, något som Delors redan tidigare har föreslagit. Jag håller inte med, beroende på att man inte alls har tänkt igenom de konstitutionella konsekvenserna av detta förslag, och för att just dessa på ett dramatiskt vis avslöjar dilemmat med vår integrationsmetod. Rådets ordförande har i dag lovordat Jean Monnets metod, integrationspolitikens pragmatism. Det var den metod som genom diskreta projekt banade vägen och upprättade en dynamik. Jag anser att dagens situation är en annan, och är därför utomordentligt nöjd över att rådets ordförande här för första gången har tillkännagivit behovet av en författningsprocess. Det är nämligen precis en sådan metod som inte längre leder framåt. Vad är det för mening med ett val av kommissionsordförande, som ändå inte är något val? Hur kan ett parlament nedvärdera sitt eget val till ett skenval av en verkställande makt? Vart leder detta skenval av en kommissionsordförande? I riktning mot en ordförandestyrd demokrati? I riktning mot en federal modell? Eller måste kommissionsordföranden vara medlem av parlamentet, och i så fall, varför? Utifrån vilken konstitutionell vision? Jag tror att den tiden är förbi, då man försökte förvandla maktackumuleringen i EU till en demokrati genom den typen av enstaka pragmatiska utspel. Förvandlingen av unionen till en demokrati bör nu snarare ske genom en författningsprocess. Herr ordförande, kära kolleger! I morse höll rådets ordförande ett briljant och mycket viktigt anförande som säkert fick ett brett stöd. Men under tisdagseftermiddagen, en dag som skall ägnas åt förbindelserna med rådet, ja, då är inte rådet företrätt när vi skall diskuterar en text som behandlar de förbindelser som Europeiska rådet skall ha med parlamentet i denna så delikata fråga och där parlamentet, efter Amsterdam, besitter de maktbefogenheter som har beskrivits på ett så lysande sätt i kollegan Broks arbete. Jag kan inte se att rådet är företrätt och uppriktigt sagt så är detta, om ni tillåter, ett uppträdande som även när det gäller föredraganden Brok, före detta företrädare för Europaparlamentet i den arbetsgrupp som förhandlade fram Amsterdamfördraget, är ovärdigt det nya ordförandeskapet, ett ordförandeskap som kanske hade kunnat ägna något mer uppmärksamhet åt ett betänkande som är av så stor betydelse. Vi får alltså göra som man brukar säga i Italien, kommissionär Oreja; vi får prata med svärmor för att svärdottern skall förstå, och sedan får vi väl skicka protokollet till det tyska ordförandeskapet. Jag stöder livligt Broks betänkande som, om vi godkänner det som det är utan de ändringsförslag genom vilka man försöker göra om det till en Brok-light , skulle bli ett utmärkt instrument för att hantera den kommande femårsperioden, med en kommission som står rustad att möta de utmaningar som Europeiska unionen kan ställas inför. Jag hoppas att kammaren godkänner mitt ändringsförslag, som är riktat till rådet, och i vilket jag uppmanar rådet att inse att om man bestämmer datum för nästa sammanträde med Europeiska rådet till den 3 och 4 juni, så innebär det att man äventyrar hela den tidsplan som Amsterdamfördraget ger oss och jag ber det tyska ordförandeskapet att inse nödvändigheten av att antingen flytta sammanträdet eller datum för när ordföranden skall väljas. Jag hoppas att detta skall lyckas, även via protokollet. Herr ordförande! Det finns i det parlamentariska livet förfärliga sammanträffanden. På det viset är det i dag med Broks betänkande. I samma ögonblick som alla erkänner att Europeiska kommissionen är korrupt inifrån på grund av förskingring, har just vår kammares institutionsutskott föreslagit för oss att vi skall göra den till ett slags regering och i förväg dra fördel av Amsterdamfördraget. Vid denna tidpunkt lägger man ännu en gång fram den gamla teorin om kommissionens oberoende som federalisterna verkar betrakta som en central pelare i sin doktrin, och där jag snarare för min del ser en grundläggande orsak till den ondska som plågar de europeiska institutionerna. I den resolution som läggs fram för omröstning föreslår man nämligen att man skall stärka konceptet om oberoende för kommissionen, det vill säga - jag citerar - " värna om kommissionens oberoende i egenskap av säte för befrämjande av gemenskapens intresse, och i egenskap av fördragens väktare och innehavare av monopol för lagstiftningsinitiativ" . Här ser man nästan en ren och dygdig förgudning av kommissionen, som försvarar det allmänna intresset och som det skulle vara berättigat att ge grundläggande befogenheter till. Naturligtvis handlade det för den aktningsvärda parlamentsledamot som skrev dessa rader förmodligen om att stärka kommissionens oberoende gentemot rådet och medlemsstaterna, men inte i förhållande till Europaparlamentet. Men tyvärr är det i realiteten helt annorlunda och det är avslöjande att den allvarligaste sanktion, som kommissionen nyligen beslutat om mot en av sina tjänstemän, vidtogs mot Van Buitenen som just hade gjort orätt i att lämna över komprometterande handlingar till vår kammare. Faktum är att doktrinen om oberoende hos kommissionen skapat en känsla av överlägsenhet och straffrihet som gynnat en låtgåmentalitet till en grad som troligtvis är värre än man i dag kan föreställa sig. Det är alltså för att komma till rätta med ondskan som vi motsätter oss denna doktrin, som vi vill utsätta kommissionen för parlamentets och de i rådet samlade medlemsstaternas grundliga granskning, och i detta syfte påminner jag er, mina kära kollegor, om att ni nästa torsdag måste rösta om det misstroendevotum som väckts på initiativ av min grupp, men som nu har undertecknats av ledamöter från parlamentets alla grupper. Herr ordförande! Föredragande fick överta ett tungt arv i samband med detta betänkande. Men han klarade med hjälp av skickliga kompromissändringsförslag av det galant i utskottet. Det måste man gratulera honom till, trots att han inte befinner sig i salen. Jag vill i samband med betänkandet vid sidan av den hämmande kritik som kollegan Voggenhuber just har framfört, ta upp en annan fråga, som inte behandlas i betänkandet och som på grund av fördragssituationen inte heller kan behandlas. Som jag tidigare påpekade, betraktar jag medlemsstaternas utnämnande av kommissionärerna som ett immanent systemfel i EU: s institutionella maskineri. Det leder nämligen till oundvikliga spänningar mellan de förväntningar som medborgarna i de utsändande medlemsstaterna har på sin kommissionär, och dennes plikt att i första hand främja unionens intressen. Jag betraktar detta åtminstone som en bidragande orsak till de nuvarande problemen och anser att det är en svårighet som även bör beaktas i samband med diskussionen om reformen av institutionerna. Herr ordförande, kära kolleger! Denna ovanliga vecka tar Europaparlamentet i dubbel bemärkelse ställning till den verkställande makten. Vi fattar först beslut om ett - så lyder termen - destruktivt misstroendevotum mot kommissionen, och fastställer sedan hur våra godkännanderättigheter skall utövas på ett konstruktivt sätt i den framtida kommissionen. Det handlar om den fortsatta parlamentariseringen. Det är det främsta budskapet i Amsterdamfördraget. Parlamentarisering innebär en likaberättigad lagstiftning, fullständiga budgeträttigheter samt val och kontroll av den verkställande makten. På det viset förenar vi flera konkreta krav. Den nya kommissionsordföranden måste nomineras genom omröstning i Europaparlamentet. Därför får inte kandidaten utses redan före valet. Och för övrigt: Jag hoppas att de stora politiska grupperingarna i framtiden kommer att ge sig in i striden inför valet till Europaparlamentet med en överstatlig toppkandidat, som eftersträvar posten som kommissionsordförande. Ett betydande antal parlamentsledamöter borde ingå i kommissionärernas kollegium. I dag är de som bekant sju. Kvinnornas andel på 25 procent måste höjas ytterligare. Dessutom bör de politiska strömningar, som står för bredden i den europeiska författningsenigheten, återspeglas i kommissionen. Last but not least bör de enskilda medlemmarna även kunna ställas direkt till svars politiskt inom sina respektive ansvarsområden. Europaparlamentet visade vid insättandet i ämbetet år 1994, att det utnyttjar sina rättigheter såväl vid den individuella utfrågningen som vid de kollegiala omröstningarna om godkännandet. Sedan dess har mycket hänt. De nya förbindelserna mellan Europaparlamentet och kommissionen måste även grunda sig på en uppförandekod och på interinstitutionella avtal. Broks betänkande dokumenterar vår ökande självmedvetenhet och vårt gemensamma ansvar för Europeiska unionen. Herr ordförande! En av de förändringar som Amsterdamfördraget innebär är det faktum att parlamentet fortsättningsvis skall välja kommissionens ordförande på grundval av förslag från de nationella regeringarna, på samma sätt som man redan genom Maastricht har sett till att kommissionärskollegiet skall underställas en förtroendeomröstning i Europaparlamentet. Detta är oerhört viktigt för demokratiseringen av Europeiska unionen. Det understryker det faktum att kommissionärerna inte är statstjänstemän; de är ett politiskt verkställande organ som är ansvarigt inför det direktvalda parlamentet. Detta är särskilt viktigt i mitt hemland där pressen ofta ger en vrångbild av verkligheten. Detta steg framåt är av vikt för att understryka detta demokratiska ansvar. Den fråga som nu börjar förekomma i debatten är huruvida vi skall ta ytterligare ett steg framåt. Istället för att parlamentet åtminstone väljer kommissionens ordförande utifrån ett förslag från de nationella regeringarna, borde det inte helt enkelt välja vem det vill som ordförande i kommissionen? Resultatet av detta skulle oundvikligen bli att de olika partigrupperna, och även de olika partipolitiska strukturerna i Europa i allmänhet, därefter skulle vara tvungna att presentera kandidater före de europeiska valen. Olika partigrupper skulle säga " En viss person är vår kandidat" eller " Vi har en annan kandidat" . Detta skulle ge en fördjupad dimension till de europeiska valen. Om man tar det i beaktande, är den stora skillnaden mellan europeiska och nationella val för närvarande att när vi röstar i nationella val, går vi dit för att rösta för eller emot en regering, inte för enbart ett parlament. Plötsligt, efter fem år, måste de europeiska väljarna gå ut och rösta, inte på en regering, inte för att byta eller ha kvar en regering, utan för enbart ett parlament. Det blir inga märkbara följder av omröstningen för det verkställande utskottet. Att föra detta ytterligare ett steg framåt skulle lägga till en ny dimension till de europeiska valen, göra dem mer begripliga för allmänheten och ha en synbar effekt, åtminstone på vem som skall vara ordförande. Förslaget har också vissa nackdelar som jag inte har tid att gå in på. Det måste granskas noggrant. Faran är att en majoritet i parlamentet känner sig tvungen att stödja allt vad den kommission som de själva har valt kommer att företa sig - på samma sätt som ett flertal av våra nationella parlament känner sig tvungna att stödja det egna verkställande organet, vad det än handlar om. Vi måste hitta rätt balans. Men Broks betänkande är ett steg i rätt riktning. Herr ordförande, kära kolleger! Av skäl som redan har tagits upp anser jag att Amsterdamfördraget för med sig ett behov av att förstärka kommissionens, och naturligtvis dess ordförandes, demokratiska legitimitet och politiska ansvar. Jag vill säga att jag skriver under på Jacques Delors förslag, som är underskrivet av mycket viktiga personer i vårt politiska liv, om att organisera kampanjen inför valen till Europaparlamentet, inte enbart kring ett politiskt program utan också kring valet av kommissionens ordförande, där det är de europeiska politiska partiernas uppgift att offentligt presentera sin kandidat till posten inför väljarna. Den första önskvärda konsekvensen skulle vara en personkampanj och därmed en större synlighet för institutionerna, större rationell förståelse och känslomässig identifikation från medborgarnas sida med Europeiska unionen och dess mål och politik. Jag anser att Europeiska unionen skulle vinna i prestige och demokratiskt ansvar samt närma sig medborgarna. Jag tycker också att Brokbetänkandet går åt rätt håll, det går i riktning mot dessa mål, även om kravet på real politik som vill behålla stats- och regeringschefernas makt att förhandla och välja ut person att föreslå Europaparlamentet har gjort betänkandets förslag otydligare till förmån för kompromissformuleringar, vilka alltid kan betyda allt och även sin motsats. Tanken i förslaget om att Europeiska rådet väljer den person som skall utnämnas till kommissionens ordförande med utifrån valresultaten är i varje fall kvar, och jag är glad över att ha bidragit till detta. Det är därför inte godtagbart att den tyska regeringen har för avsikt att inleda en valprocedur för att utse ordföranden för kommissionen under Europeiska rådet i Köln som är utsatt till den 3 juni, före valen till Europaparlamentet. Jag anser att detta skulle minska den debatt som vi håller nu och innovationen i Amsterdamfördraget till ingenting. Det som händer, ärade ledamöter, med Santer-kommissionen - genom det sätt den utsågs på - och med förslaget om misstroendevotum - och det sätt det sköttes på - visar att det är nödvändigt att göra framsteg som är tydliga i den mening som rekommenderas i Delorsförslaget och som trots allt har godtagits - vilket jag gratulerar till - i Brokbetänkandet. Herr ordförande! Den huvudsakliga målsättningen med detta betänkande är att förena folkets vilja, som kom till uttryck i de europeiska valen, med karaktären hos ordföranden i Europeiska kommissionen. När detta väl är gjort har vi enligt min mening gjort stora framsteg, inte bara med hänsyn till institutionen och kommissionens ordförande - som på det här sättet får de europeiska medborgarna bakom sig - utan i och med detta kommer vi också att fördjupa demokratin i Europa och ta ännu ett steg mot en politisk union. Enligt min mening en klar förbättring, och ju förr dess bättre. Vi bör verka för att detta skall bli verklighet så snart som möjligt. Betänkandet tar emellertid också upp andra viktiga frågor. Man lägger till exempel större vikt vid den ideologiska politiken, till men för den europeiska modellen som vi vill lägga till handlingarna och som blott och bart är byråkratisk. Ur den synvinkeln är betänkandet viktigt, men också det sätt man ser på de europeiska valen, där man bortser från nationella frågor och i stället kämpar för en gemensam europeisk idé. De gemensamma alltid väl avvägda åtgärderna mellan de tre europeiska institutionerna har också varit mycket lyckade. Synnerligen betydelsefull har också kampen för jämlikhet mellan män och kvinnor i kommissionen varit, för det är otvetydigt så att fotografierna från de Europeiska råden där 99, 99 procent är män är en verklig förolämpning mot den demokratiska representationen i Europa. Herr ordförande! I Brokbetänkandet behandlas en mycket viktig fråga, det vill säga frågan om förtroendet mellan Europaparlamentet och kommissionen, något som, även om det vore mycket logiskt, inte inkluderades i fördragen förrän 1992 - genom Maastrichtfördraget - och detta trots att Europaparlamentet sedan länge hade för vana att godkänna kommissionens tillträdande, något som i sin tur gav parlamentet större makt. Erfarenheterna från 1995, det vill säga parlamentets godkännande av de valda kommissionärerna, medförde att en utförlig debatt mellan kommissionen - ordföranden och varje ledamot - och parlamentet kunde föras. Jag har erfarenhet av att vara ledamot i den tidigare kommissionen, där man följaktligen valdes efter gamla bestämmelser, och jag är övertygad om att den förändring av förordningen som parlamentet gjorde för godkännandet av kommissionen var ett steg i rätt riktning. Jag kommer mycket väl ihåg våra möten i januari 1995 när vi fick utbyta erfarenheter och lära känna vad ledamöterna i de parlamentariska utskotten verkligen hade för ståndpunkt, och vilka program som varje kommissionsledamot som inom kort skulle tillträda sin tjänst företrädde. I och med Amsterdamfördraget har förfarandet sedemera förbättrats. Utan tvekan. Ett av de större framstegen är det vi skulle kunna kalla kommissionens legitimitet, även om det inte har påpekats tillräckligt mycket så tas det upp i Brokbetänkandet. I Amsterdamfördraget har man sett till att parlamentet får godkänna kommissionens ordförande, mer än en simpel rådgivande bedömning före hans utnämning. Kommissionen har inte uttalat sig om detta, men personligen tycker jag att det som har sagts, i synnerhet det som Brok och andra talare har sagt, är ett steg i rätt riktning. Det vill säga att de politiska grupperna skall vara företräda, ett företrädande som inte hindrar att man i Europeiska rådet fattar de beslut man vill. Jag tror inte att vi står inför en förändring av fördraget, utan inför en tillämpning av detsamma, där olika tillvägagångssätt finns. Ett skulle vara att de politiska grupperna nominerar kandidater till Europeiska rådet, som därefter helt oberoende fattar relevanta beslut. Jag tror i alla fall att om vi strikt håller oss till vad som sägs i fördraget är det positivt att parlamentet gav det förslaget till Europeiska rådet, och mycket riktigt så har några av talarna berört det som Fischer sade i morse om att man skulle kunna ge parlamentet större befogenheter, eftersom ökad befogenhet för parlamentet är ett steg i rätt riktning för kommissionens legitimitet. Ett sådant tillvägagångssätt ger kommissionsordföranden en möjlighet att diskutera kommissionärernas nominering med de olika regeringarna. Enligt min mening är det ett avgörande steg som har tagits i Amsterdamfördraget. En konsekvens av detta är något som klart och tydligt framkommer i Amsterdamfördraget, det vill säga den politiska ledning som tillkommer ordföranden i kommissionen och som också är ett steg i rätt riktning om man jämför med nuvarande läge. I ett institutionellt system där regeringsstrukturen blir allt suddigare, och där befogenheterna är alltmer utspridda, är det viktigt att vi åtminstone kan garantera kommissionärernas politiska enhetlighet. I denna avgörande tid för gemenskapens uppbyggnad menar jag att det är viktigt att försöka trygga integrationens grundläggande pelare, det vill säga de som representerar unionens intresse - de gemensamma intressena mer än de nationella - eftersom det är dessa som genom en vidareutveckling av gemenskapsmetoden bättre skall försvara de europeiska intressena. Detta kommer också att utveckla en effektiv relation. Med anledning av de reformer som är nära förestående måste gemenskapsmetoden förstärkas. Vad gäller effektiviteten har den metoden visat sig vara betydligt mera effektiv än den mellanstatliga metoden där föga resultat har uppnåtts. En kommission som lyckas komma till samförstånd med Europaparlamentet är garant för en väl fungerande institutionell verksamhet. Därför tycker jag att Brokbetänkandet är betydelsefullt och något som vi enligt min mening bör ta fasta på. Som jag förstår det så håller vi med dessa idéer och initiativ på att förbereda fördragets kommande modifiering, men utan att ändra fördraget menar jag att vi redan nu kan vidta en rad åtgärder för att stärka förtroendet mellan kommissionen och parlamentet. Här skulle jag vilja sluta, men jag måste säga en sak till. Jag vill säga till Berthu att jag bestämt motsätter mig det som har sagts om kommissionen. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Europeisk kulturhuvudstad" 2005-2019 Nästa punkt på föredragningslistan är förslag till avsiktsförklaring (A4-0509/98) av Monfils för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media om avvisande av rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om att inrätta en gemenskapsåtgärd för evenemanget " Europeisk kulturhuvudstad" för åren 2005 till 2019. Varför detta förslag till avsiktsförklaring om avvisande? Därför att det här handlar om att värna om våra parlamentariska befogenheter och den balans mellan institutionerna som föreskrivs i fördraget. Jag påminner er om att i den ursprungliga text som lades fram av kommissionen föreskrevs ett utseendeförfarande för kulturstäderna som huvudsakligen grundades på kvaliteten på de framlagda projekten. Parlamentet hade ändrat denna text och ytterligare stärkt kvalitetskravet, bland annat genom att inrätta en mer oberoende jury och exaktare valkriterier. Med detta visade det sitt intresse för utnämningen av europeiska kulturstäder. I stället för att arbeta utifrån detta i den andra behandlingen, har rådet väsentligt ändrat den ursprungliga texten genom att för perioden 2005 till 2019 föreskriva att en europeisk stad skall utnämnas av varje land som i tur och ordning svarar för unionens ordförandeskap. Hela det förfarande som föreskrivs i den första texten ersätts av ett stelt system där valet av stad inte längre grundas på ett kvalitetskriterium för projekten, utan på ett enkelt politiskt beslut som tas av varje stat i tur och ordning. Detta system är för övrigt helt absurt för vem kan säga hur Europa kommer att se ut år 2015 när Belgien kan utse sin europeiska stad, eller år 2019 då turen kommer till Italien? Ministerrådet har även glömt att utvidgningen av Europa skulle ske före år 2019 - vilket man föreställer sig - och i det system som det har bestämt skulle de nya medlemmarna inte ens få möjlighet att utnämna sin stad, om inte rådet fullföljer detta lysande övervägande och på nytt sammanträder för att ordna en ny turordning från år 2020 till 2031 för de elva kommande länderna i Europeiska unionen. Detta blir, mina kära kollegor, i grund och botten surrealistiskt. Genom att dock förklara en text, som är i grunden olik det ursprungliga projektet, som gemensam ståndpunkt, kringgår ministerrådet parlamentsförfarandet, eftersom det å ena sidan hindrar parlamentet från att företa två behandlingar av texten och dessutom tvingar det parlamentet, om det vill lägga fram ändringsförslag, att försöka söka majoritet inte hos närvarande ledamöter, utan hos parlamentsledamöter, det vill säga minst 314 röster för att de skall godkännas. Ministerrådet motiverar sin attityd med det faktum att det var den enda möjligheten för det att nå enhällighet sinsemellan. Om det är fallet, mina kära kolleger, skulle det ha kunnat inse detta mycket tidigare och i föreliggande fall diskuterat detta problem med kommissionen. Men dessutom, och framför allt, kan inte rådets svårigheter att komma överens om en text anges som skäl till att man kringgått institutionella förfaranden. Annars skulle rådet i morgon beträffande andra problem genom att handla på samma sätt kunna låta lägga fram en text i den första behandlingen, som inte svarar mot dess syn och sedan utveckla en gemensam ståndpunkt som är helt annorlunda. Det skulle på så sätt kunna förbigå den andra behandlingen i parlamentet och göra det omöjligt för detta att på allvar sköta sina uppgifter som medlagstiftare. Denna frestelse är tydlig. Denna frestelse måste självklart betraktas som oacceptabel. Vi lägger följaktligen fram denna viljeförklaring om förkastande för att få rådet att förhandla inom förlikningskommittén och för att artikel 180B.2c i fördraget manar till det. Jag slutar, herr ordförande, med två viktiga påpekanden: det första, avsiktsförklaring om avvisande avser inte utnämningen av europeiska kulturstäder för perioden 2001 till 2004, eftersom valet av dessa städer har gjorts genom en enkel förvaltningsmetod. De som inbillar sig att förklaringen skulle ifrågasätta dessa städer har inte ens läst rådets text. I det föreslagna systemet har vi i egenskap av parlament ingen som helst befogenhet att diskutera mellanstatliga regeringsbeslut. Förklaringen avser endast det gemensamma ställningstagandet om valförfarandet för år 2005 till 2019; detta är för övrigt den enda text som har hänskjutits till oss. Den andra anmärkningen är att vi anser att de europeiska städerna är ett väsentligt inslag i unionens kulturpolitik. Det är av den anledningen som de valda städerna enligt oss borde komma i åtnjutande av betydande europeiska bidrag. Vi vill ha ett anslag som motsvarar två miljoner euro per stad. Slutligen hoppas jag, herr ordförande, kära kolleger, att parlamentet kommer att rösta om denna viljeförklaring om förkastande, som på så vis visar att den betonar projektens kulturella kvalitet och att det vill värna om de institutionella befogenheter som man har fått genom fördraget. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! I slutet av 1997 lade Europeiska kommissionen fram ett förslag om att från och med år 2002 ange kulturhuvudstäderna på grundval av en bedömning av en oberoende jury, varvid även parlamentet skulle få komma med ett yttrande och rådet slutligen skulle fatta det avgörande beslutet med kvalificerad majoritet. Inom loppet av sex månader hade parlamentet utarbetat ett yttrande om kommissionens förslag, ett yttrande som kan beskrivas på följande sätt: mer kvalitet för kulturprogrammet, ett öppet val av kandidatstäder och slutligen mer pengar till de städer som slutligen blir utsedda, varvid parlamentet i större utsträckning skulle kunna utöva sin medbestämmandefunktion i det hela. Sedan, kort därefter, lade ministrarna fram det som kallas ett förslag till gemensam ståndpunkt, ett förslag, herr kommissionär, i vilket inte någon hänsyn togs till vare sig ert ursprungliga förslag eller till Europaparlamentets ändringsförslag och i vilket städer angavs för perioden 2001 till 2004 och sedan, som föredraganden Monfils mycket riktigt beskrev så bra, en sorts carambole-situation där städer för 2005 till 2019 anges på grundval av en inbördes turordning. Det är inte konstigt att vi tar avstånd från det i dag, även om det endast är av den anledningen att både kommissionen och parlamentet i den gemensamma ståndpunkten åsidosätts helt och hållet i något som ändå fortfarande är ett medbeslutandeförfarande. För det andra har vi också stora svårigheter med det, eftersom det här förslaget inte innehåller någon som helst kvalitetsgaranti och att man utgår ifrån att alla länder i Europa är varandras like på det kulturella området, och det ena landet har antagligen fler kandidat-kulturhuvudstäder än det andra. Det tas heller ingen hänsyn, som redan sagts, till utvidgningen av unionen eller till en eventuell fördragsändring inom de kommande 20 åren, varvid rådet inte längre behöver vara enhälligt i sina beslut om kulturfrågor. Vi förklarar vår avsikt att avvisa men under förutsättning att vi godkänner valet av städer under perioden 2001 till 2004. Jag nämner Brygge, Salamanca, Porto, Rotterdam, Graz, Genua och Lille; de här städerna får nämligen inte hamna i kläm på grund av en förlängd debatt mellan institutionerna bara för att kulturministrarna agerat så ensidigt. Vi vill också höja referensbeloppet till 2 miljoner euro per angiven stad, men vi vill yrka för ett annat system från och med år 2005. En förlikning skall kunna visa vilket system som är det bästa. Vad vi vill - och det är målsättningen - är mer garantier för kvaliteten. Vi vill ha en verkligt europeisk dimension, vi vill att breda skikt av befolkningen deltar i projekten, och vi vill ha mer pengar för det mest tilltalande kulturprojektet. Låt oss nu tillsammans arbeta fram en anständig kompromiss som alla blir bättre av. Herr ordförande! Som redan sagts så är ämnet " kulturhuvudstad" ett viktigt ämne för kulturpolitiken och det har även visat sig vara mycket viktigt för våra medborgare. Därför måste vi handskas försiktigt med det här ämnet. Föredraganden, Monfils, har givit oss ett utmärkt betänkande för behandlingen av kommissionens förslag, och jag är glad att det godtagits av parlamentet. Jag beklagar verkligen det sätt på vilket som rådet har handskats med den här frågan. Nyss, i samband med det förra betänkandet av Brok, gav kommissionären en föreläsning om frukten av den gemensamma vägen och den sämre mellanstatliga metoden. Vi kan ansluta oss till det, frukten av beslut via kvalificerad majoritet, såsom föreslogs av kommissionen för den här frågan, och enhällighetsförfarandet såsom det nu hanteras av rådet. Jag skulle med eftertryck vilja konstatera att det här rör sig om en rättslig och principiell angelägenhet och - som Monfils sade - en mycket viktig sådan. Därför instämmer jag verkligen med det förslag som han nyss motiverade. Jag skulle dock även med eftertryck vilja begränsa mig till den gemensamma ståndpunkten för perioden 2005-2019 och jag skulle med föregående talare vilja betona att jag instämmer med kandidaturerna till kulturhuvudstäder för åren 2001-2004, även om den mellanstatliga metoden därvid är att beklaga. Jag välkomnar att utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media enhälligt har beslutat engagera sig för en fördubbling av budgeten, vilket även är en logisk följd av att två städer har utsetts för de nämnda åren. Det är också viktigt att vi så snabbt som möjligt kommer fram till en förlikning med rådet, så att vi kan använda den perioden till att försöka reparera skadan så gott det går. I anslutning till det som De Coene sade, så måste det väl vara möjligt att få rådet att godkänna kärnpunkterna i förslaget av Monfils och sedan ändå komma fram till en acceptabel gemensam ståndpunkt. Jag hoppas att vi snabbt kan komma fram till ett sådant läge, så att vi undviker förvirring hos dem, och det är väldigt många, som är engagerade i frågan om " kulturhuvudstad" . Herr ordförande! Föredraganden Monfils har redan här lagt fram mycket klara och starka motiveringar för avvisande av den gemensamma ståndpunkten, så att den saken skall jag inte beröra mer. Däremot skulle jag vilja lyfta fram några punkter ur själva programmet, som jag i fortsättningen önskar bästa framgång, och en ordentlig finansiering som det verkligen förtjänar. Att utveckla kulturhuvudstadsprogrammet som en del av Europeiska unionens nya ramprogram för kulturen är ett mycket viktigt och synligt område av gemensamma kulturåtgärder, ty det inspirerar och förstärker för sin del Europas kulturella mångfald. Av gångna årens erfarenheter kan man lära sig mycket och även dra nytta av flera lyckade projekt. Viktigast enligt min mening är att sträva efter bestående och positiva samhälleliga effekter även efter kulturhuvudstadsåret, och därför måste allmänheten i så stor omfattning som möjligt engageras att delta i evenemanget och få impulser. Ett lyckat kulturhuvudstadsår baseras i huvudsak på stadens egna resurser och särdrag, på egen historia och den egna förändringens utmaningar. Jag tror att det är denna egna kulturgrund som man bäst kan bygga en berikande internationell växelverkan på. Att åstadkomma sådana här permanenta kulturella samarbetsprojekt är ju ett av de centrala målen. Även om olika städers partnerskapsprojekt kan berika kulturhuvudstadsårets utbud är det mycket viktigt att det är bara en stad i taget som har ett otvetydigt ansvar för projektet. Att utse en kulturhuvudstad har under de gångna åren varit en nästan oöverstigligt svår uppgift för rådet. När det var som värst, när man fattade beslut om år 2000, kunde man inte finna någon annan lösning än att utnämna alla nio kandidatstäderna till kulturhuvudstäder, och på så sätt har ingen av dessa städer en synlig status som kulturhuvudstad. I den här situationen förblev också Finland som det enda medlemslandet utan ett eget kulturhuvudstadsår. Enligt det nya förslaget kommer varje land i framtiden att få sin tur i en viss ordning. Även Finlands tur kommer år 2011, och så slipper rådet ifrån denna svåra uppgift. Självklart borde det vara städerna själva som kandiderar och svarar för presentation av programmen för att garantera en bra kulturell nivå. Herr ordförande! Vår grupp stöder Monfils betänkande, och vi stöder följaktligen också förslaget att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt om evenemanget Europeisk kulturhuvudstad. Det har redan blivit sagt att rådet antog sin gemensamma ståndpunkt efter att på ett iögonfallande sätt ha ignorerat den pågående beslutsprocessen, och inte bara utan att ta hänsyn till parlamentets ståndpunkt, det presenterade också en text som är fjärran ifrån kommissionens ändrade förslag. Dessutom fastställde rådet också - och detta är höjden av egenmäktighet och hyckleri; formuleringen kan tyckas hård, men det är så det ligger till - turordning för länderna som skall stå som värd för evenemanget Europeisk kulturhuvudstad fram till år 2019. Det rör sig om en grov underminering av det interinstitutionella förfarandet, och det är dessutom ett bevis på ett grovt förakt för Europaparlamentet. Men detta behöver inte påpekas, sakerna talar för sig själv, och jag tror att alla som har talat hittills har givit uttryck för detta på det ena eller det andra sättet. Med dagens förslag har Europaparlamentet som avsikt att rådet skall tvingas sammankalla förlikningskommittén och återställa den interinstitutionella balansen. Vi vill inte ifrågasätta den turordning som har fastställts fram till år 2004, trots att förfarandena även här har varit ganska problematiska. Men att fastställa turordningen fram till år 2019 - tidsrymden är lika lång som egenmäktigheten är stor! Europaparlamentet insisterar på att det skall få spela den roll det har fått sig tilldelad. Vår grupp välkomnar att dialogen, som ensidigt förkastades av rådet den 28 maj, kommer att återupptagas i och med dessa förfaranden, så att vi kan inta en ståndpunkt; antingen genom att ändra på den gemensamma ståndpunkt som föreligger och åter fastställa de önskvärda kriterierna för kvalitet och öppenhet, eller genom att avvisa den gemensamma ståndpunkten. Herr ordförande! Mycket har redan sagts, så att jag återkommer därför inte till detta. Hur skall man i dag helt enkelt kunna godta att i dag när den europeiska kulturen har ett så stort behov av stöd kan institutet med den europeiska kulturhuvudstaden på sätt och vis slumpas bort av rådet? Lika mycket för övrigt genom blindhet som genom hegemoni. Jag delar sålunda helt vår föredragandes åsikt, vilken jag skulle vilja gratulera till kvaliteten på hans arbete och till hans stridslystnad med att försvara institutet med denna europeiska stad, symbolen för vår kulturella livskraft. Jag vet att denna inställning inte alltid verkligen har omfattats av de städer som redan har utnämnts, och som fruktar att deras projekt faller i glömska. Men jag skulle vilja att de förstår, och jag tänker då särskilt på sådana städer som Brugge och Avignon, att de inte berörs, och framför allt att genom att försvara en sann interinstitutionell jämvikt i medbeslutandeförfarandet; det är också för dem som vi kämpar för att få en rik och skapande kultur känd. Det är för övrigt det mål som vi strävar mot inom utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media och vi vill inte göra avkall på det. Ärade herr ordförande! I diskussionen om den europeiska kulturhuvudstaden har tydligen alla glömt bort, att det trots allt är kultur det handlar om. Det handlar ju om, att den stad som är i stånd att uppfylla uppgiften tilldelas den ärorika titeln Europeisk kulturhuvudstad. Rådet gömmer sig bakom formella argument och bestämmelser, som inte verkar medge några andra lösningar. Det betänkande som föreligger här, baseras på innehållsrika argument, något som saknas i rådets uttalanden. Rådets förfarande är möjligen juridiskt sett korrekt, men det leder inte till någon optimal lösning. Eftersom det slutligen är kulturen och Europas ansikte utåt det handlar om, borde alla berörda enas om ett förfarande som kan garantera ett riktigt urval av kulturhuvudstäder. Herr ordförande! Parlamentets avvisande riktar sig inte mot de städer som redan har utsetts för åren 2001 till 2004, utan mot rådets förfarande, där man varken har tagit hänsyn till parlamentets ändringsförslag eller kommissionens genomtänkta förslag, nämligen om införandet av ett gemenskapsinitiativ för att utse den europeiska kulturhuvudstaden från och med år 2002, med hjälp av en jury bestående av framstående oberoende personer och efter rådfrågning av parlamentet. Vi kan inte acceptera, dels att man ofta glömmer bort kandidatländerna, dels att man ignorerar parlamentets medbestämmanderätt. På det viset skapar man ett farligt prejudikat. Finansieringen av de nya kulturprogrammen kunde kulturministerrådet tyvärr inte enas om, däremot kunde de på nolltid enas om att utse kulturhuvudstäderna genom att ignorera Europaparlamentets rättigheter. Herr ordförande, ärade parlamentsledamöter! Mycket kort kan jag här redogöra för kommissionens åsikt beträffande parlamentets avsikt att avvisa rådets gemensamma ståndpunkt om europeisk kulturhuvudstad. Ni vet mycket väl vad vi i kommissionen anser om den gemensamma ståndpunkten, där vårt utgångsförslag inte hörsammades och där man skapat ett ländernas rotationssystem. Initiativet är av stor vikt och därför hoppas vi att medbeslutandeförfarandet skall utvecklas och att en överenskommelse kan träffas mellan institutionerna så att åtgärderna snarast går att genomföra utifrån gemensamma förutsättningar. I kommissionen har vi inte ansett det vara lämpligt att dra tillbaka vårt utgångsförslag, trots att förutsättningarna för den gemensamma ståndpunkten verkligen inte bidrar till att stärka manifestationens europeiska karaktär. Juridiskt sett så ansåg vi att rådets gemensamma ståndpunkt inte uppfyllde de villkor som krävs för att återkalla den. Avsikten med vårt initiativ är att inom det kulturella området genomföra en omfattande och allbekant europeisk åtgärd som på det här sättet kan bidra till en ömsesidig insikt om det europeiska samhället, dess rikedom och kulturella mångfald. Att använda sig av ett system som roterar med ordförandeskapen har på ett avgörande sätt förändrat kommissionens förslag, från att eliminera juryn bestående av oberoende betydande personer kallade att bedöma det kulturella innehållet i kandidatstädernas projekt till att inte erkänna den roll parlamentet fått sig tilldelad i kommissionens förslag. Med all respekt för de åsikter som har kommit till uttryck och med tanke på de begränsningar regeln om enhällighet innebär - vi betingas av enhällighetsregeln - så anser vi i kommissionen att rådets gemensamma ståndpunkt på något sätt var vår enda chans att nå en överenskommelse och utifrån en gemensam utgångspunkt kunna etablera en verksamhet vars kulturella värde och betydelse blir uppenbar för alla europeiska medborgare. Det viktiga just nu är enligt min mening att en öppen och konstruktiv dialog mellan parlamentet och rådet inleds för ett sista försök att närma ståndpunkter och nå en överenskommelse som kan garantera verksamhetens framtid. Detta sade jag igår till rådets ordförandeskap. Vid mötet igår mellan kommissionen i dess helhet och den tyska regeringen träffade jag kulturminister Naumann som jag också informerade. Det är utomordentligt viktigt att man omedelbart försöker klara upp det nuvarande läget, varför inte med en trepartsdialog mellan rådet, parlamentet och om man så vill kommissionen. Det var allt jag ville säga för tillfället. Jag förstår mycket väl att ni vill avvisa rådets gemensamma ståndpunkt om europeisk kulturhuvudstad, men jag vill dock uppmana er att försöka finna en lösning, en lösning som jag hoppas kan vara tillfredsställande för oss alla. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Europaavtal Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om fyra betänkanden av utskottet för externa ekonomiska förbindelser: (A4-0437/98) av Elchlepp om förslag till rådets beslut om den ståndpunkt gemenskapen skall inta inom det associeringsråd som inrättas genom Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Litauen, å andra sidan, undertecknat den [...] vad avser antagandet av genomförandebestämmelser för artikel 64.1 i, 64.1 ii och 64.2 i Europaavtalet (4216/98 - KOM(98)0119 - C4-0592/98-98/0075(CNS)), -(A4-0443/98) av Seppänen om förslag till rådets och kommissionens beslut om den ståndpunkt gemenskapen skall inta inom det associeringsråd som inrättas genom Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Lettland, å andra sidan, undertecknat den [...] vad avser antagandet av genomförandebestämmelser för artikel 64.1 i, 64.1 ii och 64.2 i Europaavtalet (4215/98 - KOM(98)0068 - C4-0593/98-98/0076(CNS)), -(A4-0472/98) av Van Dam om förslag till rådets och kommissionens beslut om den ståndpunkt gemenskapen skall inte inom det associeringsråd som inrättas genom Europaavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Estland, å andra sidan, undertecknat den [...] vad avser antagandet av genomförandebestämmelser för artikel 63.1 i, 63.1 ii och 63.2 i Europaavtalet (4214/98 - KOM(98)0118 - C4-0594/98-98/0077(CNS)), samt-(A4-0419/98) av Schwaiger om förslag till rådets och kommissionens beslut om den ståndpunkt gemenskapen skall inte inom det associeringsråd som inrättats genom Europaavtalet mellan Europeiska gemenskapen och deras medlemsstater, å ena sidan, och Rumänien, å andra sidan, undertecknat i Bryssel den 1 februari 1993, vad avser antagandet av bestämmelser för genomförandet av artikel 64.1 i, 64.1 ii och 64.2 i Europaavtalet och artikel 9.1.1, 9.1.2 och 9.2 i protokoll 2 om EKSG-produkter till Europaavtalet (KOM(98)0236 - C4-0275/98-98/0139(CNS)). Herr ordförande, kära kolleger! Temat för mitt betänkande är republiken Litauens tillämpning av gemenskapens konkurrensrätt inom ramen för artikel 64 i Europaavtalet mellan EU och Litauen från 1995. Jag rekommenderar att Europaparlamentet i associeringsrådet EU-Litauen antar gemenskapens ståndpunkt i frågan. Nu kan det verka som att den frågan det rör sig om här snarare är av teknisk natur, men inom ramen för föranslutningsförbindelserna med Litauen är den av stor politisk betydelse. När allt kommer omkring är konkurrenspolitiken ett viktigt instrument för att garantera den fria handeln och omvandla den litauiska ekonomin till en funktionsduglig social marknadsekonomi som kan överleva på den inre marknaden. Naturligtvis innebär införlivandet av gemenskapens komplicerade konkurrensrätt en enorm utmaning för alla kandidatländer. De håller ju i övergången till en marknadsekonomi på att bygga upp en egen nationell konkurrensrätt. Det borde kommissionen vara vänlig och beakta i större utsträckning vid bedömningen av dessa länders anpassningskapacitet. Därför kommer det även de närmaste åren att krävas en viss flexibilitet vid genomförandet av gemenskapens konkurrensrätt. Alltför stelbenta villkor kan snarare leda till en motsatt effekt. Framför allt måste man ständigt ta hänsyn till de sociala effekterna av anpassningen, för att kunna säkra ett starkare stöd för demokratin och den sociala marknadsekonomin bland kandidatländernas befolkning. Det är över huvud taget viktigt för stabiliteten i Europa. För att kunna slå in på vägen mot gemenskapens regelverk är det säkert flera av Litauens ekonomiska branscher som, åtminstone under en period, kommer att fortsätta vara beroende av statligt stöd. Med tanke på de aggressiva marknadsstrategierna hos konkurrenterna i väst, bör försvarsmekanismer och stöd av vissa branscher i enstaka fall bedömas med försiktighet. Men i det stora hela har Litauen gjort betydande framsteg i anpassningen av sin lagstiftning till EU, och man eftersträvar kvalificerade genomförandestrukturer. Förslaget till en ny litauisk konkurrenslag lades fram av regeringen år 1998. Stora delar av denna antogs av det litauiska parlamentet i december förra året. Konkurrensbestämmelserna för företag överensstämmer i stort sett med gemenskapsrätten, och 1997 fattade den litauiska regeringen även ett beslut om kontroll av det statliga stödet. Litauen har även gjort försök att underlätta det fria handelsutbytet med varor med EU, bland annat genom rejäla tullsänkningar. Det är glädjande. Jag drar följande slutsatser: Man bör vad Litauen beträffar inte föra en alltför sträng politik för anpassningen till konkurrensreglerna i väst, för att inte riskera den långfristiga omvandlingsprocessen genom för höga krav. För det andra är det uppenbart att Litauen behöver ett starkare stöd från EU: s sida för utbildning och fortbildning av de sakkunniga tjänstemännen på de konkurrensbevakande myndigheterna. Dessutom är det nödvändigt att man inom landets privata ekonomiska sektor främjar en målinriktad informationspolitik, så att den nya konkurrensrätten och de ekonomiska åtgärderna för en liberalisering och omstrukturering kan accepteras. De sociala aspekterna och miljöaspekterna måste också beaktas vid anpassningen. Jag vill till sist ta upp ytterligare två punkter: Eftersom den litauiska ekonomin precis som de flesta central- och östeuropeiska stater lider brist på kapital, borde EU fundera över, hur man utöver de hittillsvarande strukturstödåtgärderna kan lämna direkt kapitalstöd för bildandet och moderniseringen av företag, eventuellt också genom Europeiska investeringsbanken eller Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling. Den andra punkten: Det är verkligen beklagligt, att Litauen för närvarande inte ingår i den första gruppen kandidatländer. Jag är, med all respekt för de hinder som återstår, ändå av den uppfattningen att anslutningsförhandlingarna mellan EU och Litauen som inte skall äga rum förrän i slutet av 1999 borde påbörjas tidigare, om möjligt redan under det tyska rådsordförandeskapet, för endast så kan man bevara den optimism och skaparkraft som uppstått i landet. Herr ordförande! Kommissionen rekommenderade i juli 1997 att anslutningsförhandlingarna med Lettland skulle inledas så snart som landet gjort tillräckliga framsteg när det gäller att uppfylla de kriterier som uppställts av Europeiska rådet i Köpenhamn. Enligt kommissionen uppfyllde då inte något av ansökarländerna dessa i Köpenhamn fastställda förutsättningar. Trots detta ställdes länderna i fråga om medlemskapsansökan i en sådan ordning att man till exempel fastställde för Lettland en längre väntetid än för Estland. Detta saknar grund åtminstone vad gäller genomförande av konkurrensbestämmelserna. EU strävar efter att säkerställa en högklassig inre marknad där konkurrensbegränsningar är förbjudna. Det är inte självklart att de länder som har ansökt om medlemskap klarar sig på en sådan marknad. Enligt kommissionens bedömning skulle Lettland i dagens läge ha svårt att klara konkurrenstrycket på den gemensamma marknaden. Enligt kommissionens bedömning kommer integrationen i EU att förorsaka stora ekonomiska omstruktureringar i Lettland. I Lettland gäller en ny konkurrenslag som i huvudsak följer EG: s regelverk. Det krävs dock ytterligare några förändringar i lagen eftersom vissa stöd är bundna till exporten och eftersom lagen accepterar några sådana privilegier och exklusiva rättigheter som inte står i överensstämmelse med gemenskapens regelverk. Genom kraven på harmonisering av lagstiftningen omstrukturerar EU det lettiska samhället efter sitt eget tycke, och därvidlag har Lettland inga alternativ. På grund av kvalitetsproblem har lettiska industriprodukter svårt att få tillträde till EU: s västmarknad. Landets nationalekonomiska konkurrenskraft grundar sig enbart på den låga lönenivån. Detta skapar ett problem. Om Lettland skall vara konkurrenskraftigt måste lönerna där vara låga. Om lönerna i Lettland är låga skulle det som EU: s medlemsland vara ett billigt producerande land, ett slags bekvämt land inom EU. När gränserna mellan EU: s nuvarande medlemsländer och Lettland försvinner uppstår samtidigt en fri arbetsmarknad. På grund av löneskillnaderna och skillnaderna i levnadsstandarden är det lönsamt att söka sig bort från Lettland till arbete i de gamla EU-länderna där lönenivån är högre. För Lettland innebär det utvandring av utbildad arbetskraft, för EU-länderna innebär det problem i form av billig arbetskraft. Detta är ett allmänt förekommande problem vid en snabb utvidgning och gäller inte på något särskilt vis bara Lettland utan alla ansökarländer. De länder som står före Lettland i medlemskapskön vållar EU precis samma problem. Alla ansökarländer har en helt annan ekonomisk struktur än EU: s inre marknad. Jag påminner också om kommissionens bedömning att Lettland uppfyller demokratiska kriterier när det gäller stabila institutioner, rättsstat, mänskliga rättigheter och skydd av minoriteter, men att man måste vidta åtgärder för att snabbare naturalisera personer som har ett annat lands medborgarskap. Dessa problem är allvarliga och de är allvarliga också i Estland. Jag ser ingen grund för att Lettland ligger sämre till än några andra ansökarländer när det gäller medlemskap i EU. Landet är berett att betala ett högt pris för sitt EU-medlemskap genom att utsätta sin nationalekonomi för EU: s marknadskrafter och konkurrens. Herr ordförande! Bland de tre baltiska staterna har Estland en något speciell ställning. Det finns nämligen redan en direkt frihandelszon mellan Europeiska unionen och Estland i motsats till Lettland och Litauen. De har en asymmetrisk och i stadier uppdelad inställning till en frihandelszon. Estland har även i en annan bemärkelse en speciell ställning. Det landet är som enda Östersjöland med i den första rundan av anslutningsförhandlingarna. Härmed inte sagt att Litauen och Lettland gör mindre bra ifrån sig på det ekonomiska och politiska området. De här länderna verkar ha börjat hämta in litet av försprånget den senaste tiden. Lettlands och Litauens utgångsläge med avseende på Europeiska unionen är dock litet annorlunda än Estlands läge. Frihandelszonen är endast till ekonomisk nytta om de juridiska villkoren grundar sig på enhetliga principer. Det gäller även för konkurrenspolitiken. I Europaavtalet med Estland står det att konkurrenslagstiftningen skall vara helt genomförd senast i slutet av 1997. Den tidpunkten är sedan länge förbi. Utskottet för externa ekonomiska förbindelser påskyndar därför godkännandet av kommissionens förslag. Inom ramen för Estlands kommande anslutning, för vilket förhandlingarna inleddes redan förra året, är det nämligen av vikt att kandidatländer är mogna för den marknadsfunktion som gäller i unionen. De estländska företagens konkurrenskraft måste därför öka. Det aktuella förslaget siktar på att anta genomförandebestämmelserna för den konkurrenspolitik som gäller i gemenskapen med avseende på Estland. Det gäller då artiklarna 85, 86 och 96 i EG-fördraget. De omfattar i ordningsföljd ett förbud mot karteller, förbud mot missbruk av dominerande ställning på marknaden och iakttagande av disciplin vid statliga stöd. Det främsta målet med att utfärda genomförandebestämmelserna för de nämnda artiklarna är att förbättra handeln mellan Europeiska unionen och Estland. Båda parter behåller dock möjligheten att tillämpa antidumpnings- och skyddsåtgärder på grundval av associeringsavtalet. Att de här åtgärderna fortfarande är i kraft har främst att göra med det faktum att bestämmelserna för statligt stöd fortfarande uppvisar stora skillnader på båda sidor. I slutet av 1999 måste även dessa bestämmelser vara anpassade till varandra. Under tiden är det naturligtvis inte meningen att kommissionen hindrar diverse estländska produkter att komma in på den europeiska marknaden under sken av antidumpningsbestämmelser. Det är inte till förmån för de estländska företagens konkurrensförmåga och kan därför hindra en snabb utvidgning av Europeiska unionen. I en nyligen framlagd rapport om Estland kan vi läsa att den estländska konkurrenslagen, som är i kraft sedan oktober 1998, skapar bättre villkor för vägledning av statsstöd och insamling av uppgifter i samband med det. Inom ramen för övergången till en modernare marknadsekonomi är statligt stöd oundvikligt, men det måste dock vara översiktligt så att man kan kontrollera i hur hög grad estländska företag är tillräckligt konkurrenskraftiga. Herr ordförande! I egenskap av föredragande tackar jag utskottet för externa ekonomiska förbindelser för det smidiga samarbetet och jag kommer fram till följande slutsatser. Jag har klargjort att det är nödvändigt att konkurrenslagstiftningen verkställs på ett bra sätt i Estland, särskilt eftersom Estland kan räknas till den första förhandlingsgruppen. Det innebär inte att jag vill skapa ett extra kriterium för anslutning. De direkta kriterierna för anslutning finns tydligt angivna i Europaavtalen. De senaste åren har det från estländskt håll gjorts enorma insatser för förberedelser inför anslutningen till Europeiska unionen. Därmed menar jag inte endast förverkligandet av den ekonomiska tillväxten och den skyldighet som Estland tagit på sig, genom slutandet av ett ekonomiskt memorandum med IMF, att sträva mot tillväxt utan överhettning. Även på det politiska området har Estland gjort de insatser som behövs för att klara anslutningskriterierna. Även om det fortfarande finns viktiga trösklar att komma över innan man kan tala om en verkligt demokratisk politisk kultur, till exempel med avseende på reformen av den rättsliga makten, så har det skett flera positiva utvecklingar på det politiska området. Jag kan till exempel nämna förhandlingarna mellan regering och opposition och insatserna för integrering av den ryska minoriteten i Estland. De här insatserna av den estländska regeringen är en uppmaning till oss att påskynda det här landets verkliga anslutning till Europeiska unionen. Om vi begär reformer så måste vi också vara beredda att reagera på rätt sätt på dessa reformer. Herr ordförande, kära kolleger! Även vad Rumänien beträffar kan utskottet för externa ekonomiska förbindelser med glädje konstatera, att den nödvändiga anpassningen av den rumänska konkurrenslagstiftningen till gemenskapens lagstiftning liksom samarbetet mellan konkurrensmyndigheterna kan utvecklas på ett tillfredsställande sätt. Det avser - ni känner redan till det från de andra betänkandena - de konkurrenspolitiska principer som skall tillämpas, de behöriga myndigheterna, samrådsförfarandet i gränsöverskridande fall och det administrativa samarbetet. Kommissionens yttrande om Rumäniens medlemsansökan visar för övrigt, att konkurrenslagstiftningen i Rumänien generellt sett är förenlig med EU: s standard. Jag kan därför som företrädare för utskottet för externa ekonomiska förbindelser även vad Rumänien beträffar föreslå ett antagande av rådets gemensamma ståndpunkt. Det måste bedömas som positivt, att den rumänska förvaltningen satsar stort på ett samarbete med EU: s instanser beträffande konkurrensbestämmelserna och även på andra områden och att man har vidtagit de nödvändiga åtgärderna på lagstiftningsområdet. Visserligen omfattar detta även en modernisering av den offentliga förvaltningen, som fortfarande lämnar en del övrigt att önska. Den rumänska förvaltningens insatser underlättas av en förberedande intensivutbildning för de rumänska ledande krafterna inom ramen för Phare-programmet. Men låt mig i dag kasta ett öga på Rumäniens ansträngningar, liksom behovet av ett fortsatt närmande till Europeiska unionen i ekonomiskt hänseende och ett stegvis övertagande av gemenskapens regelverk. Större delen av de ekonomiska reformerna har den rumänska regeringen fortfarande framför sig. Tyngdpunkten bör läggas vid att fortsätta den länge uppskjutna privatiseringen av statliga storföretag och förbättra ramvillkoren för bildandet av små och medelstora företag. För närvarande är det bara 20 procent av företagen som har övergått i privat ägo. Endast därigenom finns det en chans att konkurrensbestämmelserna, som då blir gemensamma bestämmelser för Rumänien och Europeiska unionen, verkligen får effekt och fungerar. De senaste dagarnas utveckling har visat att den rumänska regeringen på allvar försöker minska underskottet i de statliga företagen och lägga ned de minst lönsamma företagen på bank-och telekommunikationsområdet. Samtidigt måste bildandet av små och medelstora företag i större utsträckning än hittills främjas genom finansiell uppmuntran från statens sida och genom Europeiska unionens program. En ljuspunkt är att Rumänien och Europeiska unionen i ökande omfattning samarbetar kring det för den europeiska marknaden gemensamt planerade utnyttjandet av mineralfyndigheterna i Kaukasus Transkaukasis, i synnerhet i Azerbajdzjan och i de centralasiatiska republikerna. Rumänien kan överta en nyckelroll vid transporten och den fortsatta bearbetningen av mineraloljan från Kaspiska havet, något som jag tydligt påpekade i mitt betänkande om det ekonomiska samarbetet mellan EU och Azerbajdzjan i början av 1997. Anläggningarna i Constanta som är den största hamnen vid Svarta havet och raffinaderierna i Ploiesti norr om floden Donau skulle - om de moderniserades - kunna göra det möjligt för Rumänien att bygga upp en ny transportled, bearbeta ett brett spektrum av mineraloljeprodukter och bli en förstklassig avsändare av produkter till den europeiska marknaden. Ju aktivare Rumänien är i sin roll i de gemensamma projekten med EU för Kaukasus-länderna, i synnerhet Georgien och Azerbajdzjan, för transportnäten till exempel, men även för energitransportnäten, desto snabbare kommer man att kunna utnyttja sin potential på den europeiska marknaden, som om några år kommer att ha utökats med Ungern, Polen och Slovakien, samt förbättra sin handels- och betalningsbalans. På Donau och Rhein-Main-Donau-kanalen kan produkterna i fråga sedan transporteras ända fram till Europas centrum och vidare till Beneluxländerna och Frankrike. Rumänien måste alltså mer satsa sin geografiska, industriella och tekniska potential inklusive Donaus transportinfrastruktur på den europeiska marknaden och fullt utnyttja sin tjänstekapacitet vattenvägen på Donau och per järnväg. Den planerade snabbtågssträckan TGV-ICE från Paris över Strassbourg-Karlsruhe-München-Wien till Budapest bör om några år ledas vidare över Timisoara-Arat till Bukarest. Jag vill därför som företrädare för utskottet för externa ekonomiska förbindelser - och i det avseendet håller jag med kollegan Bernard-Reymond i hans slutsatser om Rumäniens anslutningsperspektiv - uppmuntra Rumänien att följa andra östeuropeiska länders exempel och beslutsamt följa vägen mot Europa, ta sig ur de övergående svackorna och som ett stort östeuropeiskt land satsa hela sin utvecklingspotential på detta. Vi vill uppmana det rumänska folket, dess parlament och regering, att trots de nuvarande svårigheterna inte resignera, utan satsa hela sin kraft på ett närmare ekonomiskt samarbete med EU. Vi kommer att stödja dem i detta. Herr ordförande, kära kolleger! Jag tror att vi här har möjlighet att kort föra en principiell diskussion om vad det är som håller på att ske. Man kan säga - och det skulle vara ena delen av historien, och den är helt sann - att Europeiska unionens konkurrenspolitik är en intern framgångshistoria. Den är den motor som har drivit den europeiska integrationen framåt och fullbordat den inre marknaden. Det är ett obestridligt faktum, och det är bra att det är så. Men i våra förbindelser till kandidatländerna har vi dessutom problemet med de olika ekonomiska strukturerna. Mot bakgrund av detta bör man fundera över, om man verkligen kan agera likadant. Det finns nu en annan fara - och jag tror att vi har funnit indikationer på detta i alla tre länderna - att vi, just för att dessa länder till viss del i enlighet med sina egna politiska önskemål vill förverkliga marknadsekonomin i dess renodlade form, kan se hur man tillämpar en syntetisk modell för konkurrensbestämmelserna, så som de i sin renodlade form knappast är tillämpbara i unionen. Det skulle innebära en olikhet som inte är försvarbar, anser jag. Jag vill även påpeka, att vi redan har problemet, att konkurrensbestämmelserna för marknadsdominansen och konkurrensbestämmelserna för det statliga stödet måste utvecklas i olika tidsintervaller. Men det är inte bara det som är problemet, utan även att andra dimensioner, som är nödvändiga för att stärka och upprätta marknader, inte finns med i den utsträckning som de borde. Det är frågan om offentliga strukturer, det är frågan om - det har man redan tagit upp här - ett stärkande av företagens kapital och det är - något som jag tror är viktigt för oss alla - stärkandet av uttrycket för och genomförandet av andra intressen än företagens omedelbara vinstintressen i den ekonomiska processen. För ekonomi innebär inte bara att göra vinst, ekonomi innebär också att reproducera samhällets naturliga grundvalar. Med tanke på det måste vi ständigt på allvar ställa oss frågan, om vi verkligen vill driva processen vidare så att lika rättigheter inte bara skrivs ned i abstrakt form, utan också rent faktiskt garanterar att dessa länder vid Östersjöns strand - och det säger jag som kommer från Kiel med en särskild historisk bakgrund - för första gången i historien hamnar i en icke kolonial ställning gentemot Västeuropa. Jag tror att det är den uppgift som vi måste ta oss an. Jag vet att det är allt annat än lätt. Det kräver, anser jag, att vi i första hand breddar vår förberedande strategi för anslutningen och gör den mer politisk, d.v.s. även utvecklar andra dimensioner än dem som hör till konkurrenspolitiken. Därför gläds jag över att några kolleger har tagit upp de politiska framstegen, men även de olika problem som råder i de enskilda baltiska länderna. Dessa utgör en del av debatten. Men vi måste också fråga oss, om vi inte måste göra vissa solidariska insatser i dessa länder, och om de inte måste sträcka sig längre än det vi diskuterar här, det som är en riktig flexibel tillämpning av konkurrensbestämmelserna. Det är ett minimum. Att därför tillämpa bestämmelserna striktare än vi skulle kunna göra i Bayern eller i Sachsen, för att börja på hemmaplan, skulle vara fullkomligt absurt. Men vi måste också fråga oss: Vad mer kan vi göra? Jag anser att vi här bör tänka på - det har man också tagit upp - vilka instrument vi har för strukturfrämjande, och hur kan vi uppnå att de tillämpas där så effektivt som möjligt? Hit hör dessutom att vi inte får upprätta några nya hierarkier mellan länderna. Jag anser det vara helt befogat, sedan man väl fattat detta beslut som jag ställer mig kritisk till, att man frångår startlinjemodellen och börjar förhandla med alla samtidigt, och att man därför så som saker och ting har utvecklat sig, börjar med Estland. Där har man nämligen kommit längre i sina förberedelser än i andra länder. Men man riskerar att fastna där, bara för att det hittills varit så. Så får det inte vara! De andra länderna måste få en rättvis chans att hinna i kapp. Det måste också få hjälp till det. Det får inte heller vara så, att de länder som är i minst behov av hjälp, får mest hjälp, för att de omedelbara effekterna kanske där är som störst. Därför förespråkar jag en mycket ingående granskning av vår politik. Jag har medvetet valt att inte tala om de enskilda länderna, där man annars kunde anmärka på både det ena och det andra. Men det är inte min uppgift som europeisk parlamentariker, att tala om för esterna, letterna eller litauerna, vad de i första hand bör göra, utan jag har i mitt inlägg koncentrerat mig på vad vi borde göra. Jag anser att vi snarast bör föra en ingående diskussion om detta och skänka frågan en viss eftertanke. Herr ordförande! Efter att ha lyssnat på kollegan Wolf, vill jag börja med att berätta om en praktisk upplevelse som jag hade på en trävarufabrik i Tartu i Estland. Jag var då ordförande för delegationen för förbindelserna med Estland, som besökte denna fabrik. Direktören för fabriken sade till mig: " Varför skall jag märka alla mina möbler till Ikea i Tyskland med underliga E: n? Varför skall min målning kontrolleras? Varför skall min standard kontrolleras? Ni kan ju bara sälja alla varor ni vill till oss här i Estland, men jag skall kontrolleras för att jag vill sälja till er." Så är det i praktiken. Det är sådana samtal vi har när vi besöker våra nya medlemsstater. Dessa avtal som vi skall ingå är en signal till de berörda ländernas befolkningar om att man inte glömt dem, och att man arbetar vidare med just de problem jag stötte på i Tartu. Men ibland är det alltså långt från politik till det praktiska livet. Den handel som Wolf också efterlyser, kommer ju inte heller av sig själv. Frågan är om vi inte har användning av en grupp gemensamma spelregler på konkurrensområdet för att göra vissa länder lämpliga att delta i samarbetet i framtiden. Jag tänker särskilt på det land som jag har ansvaret för nu, nämligen Litauen, som spelar en viktig roll som transitland för handeln med Ryssland och Vitryssland. Om landet har ordning på sin konkurrenspolitik och har harmoniserat sina standarder och bestämmelser på detta område, så har det kvalificerat sig till att öka handeln och ta upp kampen med diverse konkurrenter. Men vi skall inte se isolerat på konkurrenspolitiken. Vi skall också se på miljö- och socialpolitiken, och det är viktigt att vi - när vi talar om framgång för dessa länder - inte bara bedömer, som kommissionen ofta gör, framgångarna rörande utländska investeringar och ekonomin, utan också ser på hur länderna är i stånd att beakta överväganden om arbetsmiljö och socialpolitik i konkurrenspolitiken. Herr ordförande! När man i fyra olika betänkanden föreslår att parlamentet skall godkänna Europaavtalet med de aktuella länderna, och när det sannolikt även så kommer att ske har man skapat en bra grund för unionens kommande utvidgning. Man har dock fortfarande en lång väg att gå. Såväl den ekonomiska som den politiska harmoniseringen kräver av dessa länder mycket arbete och tid. Enligt bedömningar som kommissionen har lagt fram har både Litauen och Lettland under den senaste tiden knappat in på Estlands försprång. Lettlands kraftiga ekonomiska tillväxt och såväl Lettlands som Litauens aktiva arbete för att modernisera sina medborgarskapslagar, därvidlag innehåller visserligen Seppänens betänkande även motstridiga uppgifter, är betydande framsteg mot EU: s medlemskapsvillkor. Därför förefaller det på medellång sikt sannolikt att alla baltiska stater samtidigt skulle kunna ansluta sig till Europeiska unionen. Även om alla ansökarländer skall bedömas efter sina egna förtjänster, är det viktigt att betona att de baltiska staternas samtidiga anslutning skulle till exempel ha positiva följdverkningar i säkerhetspolitiska avseenden. När ansökarländerna förbereder sig för medlemskap i unionen är det viktigt att betona bland annat betydelsen av polis- och tullsamarbete för bekämpning av den internationella brottsligheten. Där räcker det inte med att stifta lagar och godkänna samarbetsavtal. Viktigast och kanske svårast för ansökarländerna är att genomföra dessa avtal. Härvidlag har vi ett tråkigt exempel från Finland förra året då en förbrytarliga som kom via Estland länsade bankautomater i Helsingfors och den estniska polisen vägrade samarbeta med den finska polisen. Sådana här i och för sig små men viktiga frågor måste ännu bringas i ordning. Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Allra först vill jag gratulera de olika föredragandena till deras betänkanden. Herr ordförande! I början av mandatet år 1995 kallade Santer unionens utvidgning ett av de två huvudmålen för den nyss tillträdda europeiska kommissionen. Han beskrev utvidgningen som en historisk chans. Det ansluter jag mig gärna till. Min grupp ser också utvidgningen som en historisk chans. Låt mig dock nämna en viktig sak. Det är en historisk chans, men det kan också resultera i ett historiskt klavertramp om inte anslutningen blir ordentligt förberedd. Det avgörande i det avseendet är att den nuvarande unionen har god ordning på sina inre angelägenheter, eftersom den utvidgning som unionen nu står inför, och dagens betänkanden är ändå ett litet steg i den riktningen, är en helt annan utvidgning än någon som vi hittills varit med om. Kandidatländerna, är det länder med en marknadsekonomi som fortfarande är begränsad? Dessutom är deras konkurrens- och rättssystem ännu inte klara för att helt införliva vår acquis communautaire . Herr ordförande! Det är inte bara anslutningsländerna som behöver en väl fungerande myndighetsapparat. Framförallt unionen själv behöver en stabil och slagkraftig apparat för att klara av de problem som uppstår vid anslutningen. Det är därför beklagligt att behöva konstatera att vi med sådana viktiga ekonomiska beslut för dörren fortfarande befinner oss beklagligt långt ifrån det målet. Därför hoppas jag att rådet, som Fischer i dag på förmiddagen tillkännagav, verkligen kommer att göra allt för att få en ny regeringskonferens till stånd omkring år 2000 för att få ordning i det egna huset. Herr ordförande! Alla de tre baltiska staterna har ansträngt sig och anstränger sig fortfarande hårt för att uppfylla de kriterier som medlemskapet i Europeiska unionen förutsätter. Detta kräver stora uppoffringar och förändringar av dessa samhällen. De senaste dagarna har jag med oro följt nyheter som berättar att det håller på att, för att citera tidningsrubriker, bryta ut ett " fläskkrig" mellan de tre baltiska staterna. Detta har till och med lett till notväxling mellan dessa stater. Lettland har i år nämligen för avsikt att under ett års tid begränsa fläskimporten från Estland och Litauen. Sådana här inbördes beskyllningar och notväxlingar är säkert inte till gagn för någon av de baltiska staterna. Det är önskvärt att detta problem får en snabb lösning och att man inte på detta sätt försämrar de baltiska staternas utveckling i fråga om EU-medlemskap. Herr ordförande, kära kolleger! Det är sant att konkurrensbestämmelserna utgör en viktig beståndsdel av acquis communautaire , men hittills har konkurrensbestämmelserna i Europaavtalet inte hindrat EU från att använda sig av antidumpning och handelsskyddsåtgärder gentemot kandidatländerna, med ett ökande handelsunderskott för de central-och östeuropeiska länderna som resultat, alltså raka motsatsen till det som borde vara Europeiska unionens egentliga uppgift, nämligen att bidra till en framgångsrik anslutning och stabilisering av dessa ekonomier. Dessutom förekommer höga exportsubventioner av EU: s jordbruksproduktion med allvarliga störningar på kandidatländernas hemmamarknader som följd. Frågan är nu: Vem skall utföra vilka uppgifter? Det är inte bara kandidatländerna, för det behövs en kvalitativ ny inriktning på EU: s konkurrens- och handelspolitik gentemot dessa. Herr ordförande! Mina kära kollegor! Med tanke på att jag inte fått så mycket tid, kommer jag inte att kommentera de tekniska aspekterna i de betänkanden - vilka för övrigt är intressanta - som har lagts fram för oss. Kanske påverkas jag av snön som fallit, men jag blir tydligt påmind om en situation som jag befann mig i för några år sedan. Faktum är att jag var i den värsta tänkbara situation bredvid president Landsbergis i Vilnius hos generalstaben vaktad, om jag får säga så, av det nationella litauiska vaktmanskapet, och röda armén kom för att krossa de litauiska frihetskämparna under sina stridsvagnars larvfötter. Jag säger detta för att jag alltså anser att de baltiska länderna utgör en viktig del av vår europeiska civilisation och att de fått betala ett mycket högt pris för sin frihet. Endast Litauen såg en fjärdedel av sina barn förgås i gulagerna. Jag säger även detta för att vi skulle vara för en utvidgning av vår europeiska gemenskap mot de baltiska staterna, om denna inte alltmer tyvärr blev ett slags blandning av Sovjetunionen och USA och om den inte som enda framtidsutsikt erbjöd ett tvång som ständigt blir mer byråkratiskt. Det är därför som vi säger till våra baltiska vänner, liksom för övrigt våra polska vänner, att de ordentligt skall se till att deras ankomst till ett federalt Europas förvisso blir något bra, men att de skulle göra rätt i att tveka att komma till detta Europa som blir mer och mer byråkratiskt och som ständigt gör bördan allt tyngre genom påbud och förordningar. Jag tror inte att det är en bra sak för dem. Vi vill inte utestänga dem från denna gemenskap, utan vi vill ha ett annat Europa, nämligen det Europa som vi kämpar för. Detta är det meddelande som jag i dag skulle vilja framföra till våra vänner i de baltiska länderna. Herr ordförande! Andra har redan talat om Baltikum så jag kommer att begränsa mina kommentarer till Rumänien och till Schwaigers betänkande. Denna överenskommelse mellan EU och Rumänien som vi debatterar är nu fyra år gammal. Under denna period har Rumänien gjort enorma framsteg, med stormsteg har landet gått mot en position som är jämställbar med de västliga ländernas. Det kan emellertid inte vara någon tillfällighet att länder som gränsar till EU snabbare gått mot ett EU - medlemskap än andra belägna längre ifrån. T.ex. i jämförelse med grannen Ungern ligger Rumänien, som inte gränsar till något av de nuvarande 15 EU-länderna, långt efter. Förr i tiden, under Ceaucescus regim, var Rumänien ett land utan harmoni, en nation som förvrängts av orealistiska ideal och lagstiftning. Den som idag besöker landet kommer att lägga märke till de framsteg som har gjorts i riktning mot marknadsekonomi. Ytterligare framsteg är nödvändiga, men med en hastighet som är realistisk och som ger folk tid att anpassa sig och tid för de reformer som är nödvändiga. Schwaiger hänvisar till konkurrensutveckling, reformer av statliga företag, bankväsende etc. Dessutom måste den rumänska regeringen uppmärksamma de reformer som är nödvändiga för detta: reform av polisväsendet och av grundlagen t.ex. artikel 200. Den måste ta itu med den motvilja som finns hos vissa politiker att acceptera att morgondagens rumänska politiker kommer att skilja sig väldigt mycket från dem som fanns före revolutionen. Trots allt som sagts, är Rumänien idag ett mycket annorlunda land, mycket olikt Rumänien som det var för tio år sedan. Vissa saker är dock fortfarande likadana: det geografiska läget är viktigt, som Schwaiger också klargjorde, och är en stor fördel för dess framtida utveckling. Rumänien är naturligtvis, och kommer att fortsätta vara europeiskt vad beträffar kultur, språk, historia och folkslag. Jag välkomnar verkligen detta betänkande och ser fram emot att vara här när vi välkomnar de rumänska ledamöterna som kolleger i Europaparlamentet. Herr ordförande! Även jag skulle vilja betona att dessa fyra betänkanden kan komma att spela en positiv roll. Det är viktigt att det även inom företagssektorn finns gemensamma bestämmelser för samarbete och förbindelser mellan Europeiska unionen och de fyra länderna, liksom att det finns garantier i samband med företagens inträde i och samarbete med dessa. Vi måste naturligtvis ta hänsyn till att länderna befinner sig i en besvärlig övergångsfas och därför säkerligen behöver, utöver nya regler och rättsliga reformer, Europeiska unionens solidaritet, stöd och förståelse. Jag vill understryka betydelsen av att samarbeta och utveckla förbindelserna med Rumänien, som är ett av de stora länderna på Balkan, med ett viktigt geografiskt läge, och som redan från start ligger långt efter de övriga länderna i Östeuropa, men som ändå har mycket stora möjligheter att delta i de stora nätverken inom Europeiska unionen och Europa i allmänhet; Schwaiger har för övrigt på ett förtjänstfullt sätt utvecklat dessa möjligheter i sitt betänkande. Herr ordförande! De baltiska länderna har på kort tid nästan uträttat storverk. På tio år har man gått från diktatur och sovjetisk planekonomi till demokrati och marknadsekonomi. Till detta kommer nu EU-anpassningen. Denna utveckling har ställt stora krav på både medborgare och politiker, och har varit svår. Det krävs därför stor flexibilitet och ekonomiskt stöd från EU för att möjliggöra och underlätta den fortsatta utvecklingen. Det krävs också en ömsesidig anpassning, dvs. även från EU: s sida. Den politiska och ekonomiska pressen på länderna är enorm. Det är oroväckande att ett av de baltiska länderna förra veckan införde skyddstullar på fläskkött, dvs. bröt mot den spirande frihandeln länderna emellan, men kanske inte helt oväntat dessvärre. De gröna har från början krävt att anslutningsförhandlingarna skulle ske med alla tre baltiska staterna samtidigt. Detta för att bidra till en harmonisk politisk och ekonomisk utveckling i området och inte försvåra det sköra samarbetet. Vi beklagar mycket djupt att så inte har blivit fallet. Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag skulle väldigt gärna vilja börja med att tacka föredragandena så hjärtligt och även gratulera dem till kvaliteten på de betänkanden som har lagts fram. Jag skulle också särskilt vilja tacka Wolf för hans välgrundade anmärkningar. Jag tror också att det behövs i en sådan debatt som vi nu har med varandra. Naturligtvis begriper ni, mina damer och herrar, att jag inte vill gå in mer specifikt på den globala anslutningsproblematiken. Det hör till andra kollegers behörighet i kommissionen, men det här är verkligen en viktig del av anslutningsproblematiken. Egentligen ställdes här frågan om de berörda länderna kan förbereda sig på ett effektivt sätt och om de verkligen gör det också så att de kan vara med i spelet redan från det ögonblick de ansluter sig. Om det inte är fallet så kommer det att sluta olyckligt. Ni minns säkert, och särskilt de tyska parlamentsledamöterna, att hela sektorer och hela företag spolades bort i det forna Östtyskland på grund av att allt då skedde så snabbt, eftersom man inte hade tillräckligt med tid för att anpassa sig. När man väl ansluter sig till Europeiska gemenskapen, så är det den inre marknadens logik som gäller. Därför är det så viktigt att de här länderna verkligen går framåt steg för steg. Vi måste vara realistiska. Det var för övrigt så inom Europeiska unionen också. Även våra länder, de nuvarande medlemsstaterna, tog god tid på sig innan de egentligen hade assimilerat de konkurrenspolitiska reglerna och respekten för myndighetsstöd. Vi har till och med i dag, det vet vi allihopa, en hel del problem inom Europeiska unionen. Vi måste å ena sidan se realistiskt på den här problematiken men å andra sidan tydligt säga till de berörda länderna: det och det måste göras annars löper ni stora risker den dag ni ansluter er till unionen. Låt oss vara öppna och ärliga mot de här länderna. Det är bakgrunden till de här genomförandebestämmelserna, för det är dem vi talar om nu. Grundreglerna är redan fastställda i Europaavtalen, nu talar vi om genomförandet av dem. Jag skall komma tillbaka till myndighetsstödet eftersom vissa av er tagit upp det. Här talar vi egentligen om kartellbestämmelser, särskilt artiklarna 85 och 86, låt oss säga förbindelserna företagen emellan. Vi talar inte om myndighetsstöd även om jag snart skall ta upp det också. Vi har sådana bestämmelser för fem central- och östeuropeiska länder. Nu tillkommer det flera stycken. Jag måste säga, mina damer och herrar, att jag rent allmänt tror mig kunna konstatera att utvecklingen egentligen är ganska positiv. Alla de här länderna har nu infört konkurrensbestämmelser, inte nödvändigtvis exakt likadana bestämmelser som dem vi har i Europeiska unionen, men det är inte heller fallet hos oss i unionen i dag. Vissa länder anpassar sig, Nederländerna har till exempel gjort stora insatser de senaste åren, och konkurrenspolitiken är nu i hög grad harmoniserad med den som vi har på europeisk nivå. I Storbritannien diskuterar man saken. Det är dock det som man kallar soft harmonization som delvis åstadkoms. Vi ålägger inte någon några identiska bestämmelser. Vi ber de berörda staterna föra en politik som är jämförbar med Europeiska gemenskapens och särskilt med Europeiska kommissionens och alltså att inrätta de myndigheter som behövs - det är förresten i de flesta fall redan gjort - och som har möjligheter och instrument för att genomföra den politiken. Där brister det väl en aning ibland. Innan man utvecklat den kulturen, innan man har tillräckligt oberoende myndigheter som kan tillämpa dessa bestämmelser, som kan ta sig an eventuellt motstånd - och jag behöver väl inte berätta hur svårt det ofta är i Europeiska unionen, även i dag, att genomföra den politiken - så behövs det tid. Vi måste ha viss förståelse för att de här länderna behöver tid för att förverkliga det här. Vi måste dock naturligtvis samtidigt insistera på att det är nödvändigt. Och ibland komma med en kritisk anmärkning om det behövs. Det gör vi också. Ett varnande ord, för om man inte gör det i tid så får man stora svårigheter efteråt, främst i de här länderna själva. Det var budskapet. Globalt sett tycker jag, som jag sade, att utvecklingen ser rätt så bra ut i det avseendet, men låt oss vara realistiska, det kommer att ta ytterligare några år innan situationen i de berörda länderna mer eller mindre kan jämföras med den situation som vi har i våra medlemsstater i dag. Avslutningsvis vill jag säga något med avseende på myndighetsstöd. Det är egentligen där som problematiken är svårast, även inom Europeiska unionen. Vi har nämligen att göra med myndigheter som ger myndighetsstöd. Om de gör det så anser de alltid att det finns ett gott skäl till det. Ni vet att det i unionen är vår uppgift att reagera om det sker på ett sätt som inte kan accepteras. I de här länderna får du dock en mycket speciell situation. Den myndighet som ger stöd måste själv se till att den ger det här stödet i enlighet med de bestämmelser som finns i Europeiska unionen. Det är en mycket märklig situation, . Det är därför som det ger de största svårigheterna. För det första har de flesta länderna ännu inga bestämmelser för det här, och om de har det så är tillämpningen av dem mycket problematisk, eller också går det inte säkert att säga att det sker på ett helt oberoende sätt. Det blir också i framtiden, det säger jag helt öppet, den största problempunkten. Det får vi också allt mer svårigheter med. Jag besökte själv Polen, Tjeckien och Ungern för en tid sedan. Jag skall också försöka att besöka de andra länderna. Nu har vi dock konstaterat att situationen på det området inte alls är betryggande. I Polen har man till exempel skapat flera skattefria zoner intill gränsen mot Tyskland, de neue Bundesländer . Naturligtvis blir det reaktioner på sådant. Jag kan nämna stålsektorn också. Naturligtvis måste ett land som Polen, men även ett par andra, omstrukturera sin stålsektor. Det var vi också tvungna att göra. Det tar tid och det kostar pengar. Låt oss vara realistiska på den punkten och säga till de här länderna: gör det, men gör det på ett socialt godtagbart sätt såsom det tidigare gjordes i Europeiska unionen. Man ser att det finns en hel del att göra men jag håller med om det som de flesta talare gett uttryck för: det måste ske, det behövs det tid för och vi måste göra det med Augenmaß , som man säger i Tyskland. Det är exakt, tror jag, den politik som vi försöker föra, men de berörda länderna måste vara helt på det klara med att det är ett arbete som måste göras. Jag har en punkt till och den skall jag avsluta med. En av talarna hänvisade till antidumpningsåtgärder. Så länge det i de berörda länderna inte finns några regler för kontrollen av myndighetsstödet och vi inte på ett trovärdigt sätt kan utgå från att den disciplinen finns, så kommer naturligtvis instrumentet antidumpning att användas. Det vet de här länderna också. Det kan man stegvis montera ned från och med det ögonblick då man i de här länderna för en trovärdig politik med avseende på övervakning av myndighetsstödet. Ett allra sista ord med avseende på det, mina damer och herrar: det är just nu så att det finns ett stort behov av öppenhet. Med det menar jag att man själv tar sig en kritisk titt på hur mycket man ger ut som myndighetsstöd. Jag minns ett samtal med en finansminister, jag tänker inte säga vilket land han var från, som tydligen trodde att skattestöd var tillåtet. Han trodde alltså med andra ord att om han efterskänkte ett företags skatter så var det helt i sin ordning. Jag sade nej, det är också en sorts myndighetsstöd. Det måste man se upp med. Jag tar upp det här exemplet för att illustrera att det även finns ett behov av att för det första göra en inventering över vilka myndighetsregler som egentligen finns, och för det andra få till stånd en större kännedom om vad som är tillåtet och vad som inte är det. Ni vet också, mina damer och herrar, att alla de här länderna är så kallade A-regioner. Där får det inte ges något myndighetsstöd. Det är det inget tvivel om. Saken är den att det måste ske med upprätthållande av vissa regler och tillräcklig öppenhet. Jag tackar föredragandena ännu en gång och även alla dem som har deltagit i den mycket konstruktiva debatten i dag. Herr ordförande! Får jag ställa en kort tilläggsfråga till van Miert? Jag påpekade tidigare, att de rumänska raffinaderierna i Ploesti måste moderniseras, och vilken roll Rumänien har som en länk för de oljeproducerande Kaukasus-länderna som Kazakstan men i synnerhet även Azerbajdzjan. Är kommissionen redo att i första hand påskynda samarbetet och i andra hand påpeka för Rumänien, att moderniseringen måste ske under miljövänliga former? För när undantagsbestämmelserna beviljas inom ramen för det offentliga stödet, då borde man nämligen för det offentliga stödet och de privata investeringarna vara betydligt starkare medveten om miljöaspekterna, vilket för övrigt också är nödvändigt för den tjeckiska republiken. Ni kanske kort vill besvara den frågan. Herr ordförande! Det rör sig här om en mycket viktig fråga, och som ni vet löser man den typen av problem under bilaterala former. Även vad miljöfrågorna beträffar måste man följa den vanliga diplomatiska vägen. Vi har inget direkt ansvar på det området. Vi måste tala med varandra, även när det är stödet som avses. Om det uppstår någon anledning till klagomål, löser man det oftast på ett diskret sätt, men man löser det. Om ni önskar närmare detaljer, då kan vi fortsätta diskutera detta antingen i bilaterala samtal eller tillsammans med andra kolleger. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Ramavtal om handel och samarbete EU - Republiken Korea Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om betänkande (A4-0445/98) av Porto för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om förslag till rådets beslut om ingående av ramavtalet om handel och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstater, å ena sidan, och Republiken Korea, å andra sidan [KOM(96)0141 - C4-0073/97-96/0098(CNS)]. Jag anser att det finns anledning att gratulera till parlamentets omröstning om ramprogrammet om handel och samarbete mellan Europeiska gemenskapen och dess medlemsstaterna, å ena sidan, och Korea, å andra sidan. Efter att ha ödelagts av ett inbördeskrig för bara litet mer än 40 år sedan, har detta land haft en imponerande tillväxt och befinner sig i dag bland de största ekonomiska potentialerna i världen och har blivit det första asiatiska land som fått rätt att gå med i OECD. För Europeiska unionen är det en viktigt handelspartner med vilken vi har nära två procent av den totala handeln, och det är vår fjärde viktigaste handelspartner utanför den europeiska kontinenten, efter USA, Japan och Kina (och vi är Koreas tredje handelspartner, efter USA, Japan, före Kina). Det handlar om en handel som fördubblats på 15 år, och som 1997 uppgick till 27, 5 miljarder ecu, med en ställning som gav överskott fram till 1997, och det verifierade underskottet därifrån var en konsekvens av den asiatiska krisen (Koreas import minskade från 11, 7 miljarder ecu i november 1997 till 7, 7 miljarder i april 1998). Denna situation kontrasterar alltså med situationen i förhållande till Japan och Kina, med underskott som det inte är realistiskt att tro att det går att komma ifrån den närmaste tiden. Vad gäller utländska direktinvesteringar, innehar Europeiska unionen fortfarande första platsen och passerade 1998 USA och Japan, och Sydkoreas ackumulerade investeringar i unionen är högre än våra investeringar där - 2, 3 respektive 1, 5 miljarder ecu. Trots landets, och våra ekonomiska relationers betydelse, har detta parlament genom de behöriga utskotten, börjat med att sätta upp reservationer inför omröstningen om avtalet underskrivet redan den 29 oktober 1996. Det var reservationer vad gäller handelsprotektionism (huvudsakligen med nationella preferenser, med " sparsamhetsplanen" eller svårigheter inom handelns kretsar som täckmantel), immateriell äganderätt, de mänskliga rättigheterna och framför allt vad gäller att man inte uppfyllt minimireglerna på det sociala området. Enligt förslaget från utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, accepterade då er föredragande och det i grunden behöriga utskottet för denna fråga, utskottet för externa ekonomiska förbindelser, att skjuta upp behandlingen av avtalet. Den utveckling som vi har kunnat se under de senaste åren har dock varit mycket känslig. Det har det också varit med den inre och yttre liberaliseringen och med omstruktureringen av ekonomin, vilket har tvingat alla sektorer till en rationalitet som exempelvis kommer att hindra överinvesteringar inom varvsindustrin, vilken nu berövar oss tankarna på att konkurrera med Korea, i en process som började tidigare, men som Asienkrisen permanentade i högre grad. Dessutom måste vi välkomna öppningen i de politiska och sociala områdena vilka vi i högre grad har kunnat iaktta efter valet av republikens nuvarande president, Kim Dae Jung. Det stöd som kan ges genom detta avtal har blivit särskilt betydelsefullt genom den kris Republiken Korea drabbats av, vilken bland annat innebär kännbara produktionsminskningar och en kraftigt ökad arbetslöshet, från 2, 6 procent i november till 6, 7 procent i april 1998. Men till dessa konsekvenser bidrar också, under en övergångsfas, de liberaliseringsåtgärder och den omstrukturering som har genomförts, vilka vi har applåderat. Även på det fackliga området, det första anledningen till oro från vår sida, finns det utan tvivel anledning att gratulera till trepartskommissionens avtal som uppnåddes den 6 februari 1998, liksom till de konkreta liberaliseringsåtgärder som har vidtagits, som erkännandet av KCTU (den koreanska fackföreningssammanslutningen), den fackliga pluralismen på företagsnivå och även rätten för avskedade arbetstagare att tillhöra en fackförening. Med en speciell symbolism, redan den 6 januari 1999 - alltså för bara några dagar sedan - godkändes lärarnas rätt till facklig frihet. Men vi måste medge att det är möjligt att vissa av dessa utan tvivel önskvärda åtgärder under en övergångsfas kommer att framkalla svårigheter för de ansvariga företagarna och politikerna. Vi har därför, herr ordförande, ett särskilt ansvar genom att stödja ett avtal som, i en mycket känslig inre och yttre situation kan bidra till att stärka och återuppbygga den sydkoreanska ekonomin samt mildra svårigheterna för dess invånare. Det återstår naturligtvis - och jag vill understryka det - kritiska punkter inom alla de nämnda områdena: vi kan som exempel nämna att Korea inte har anslutit sig till de internationella konventionerna om respekt för immaterialrätten, vilket understryks i Pompidous yttrande. Men själva undertecknandet av ett avtal, som främjar ett större handelsmässigt och ekonomiskt samarbete, kommer att ge oss en större moralisk och politisk legitimitet i förhållande till de krav vi ställer på ett land som i en krissituation inte kan undvika stora svårigheter med den sociala och politiska öppenheten och i omstruktureringen av ekonomin. Vi kommer alla senare att tjäna på strävan efter ett starkt Korea genom det redan utlovade stödet till Millennium Round inom världshandelsorganisationen. Herr ordförande! Ramavtalet om handel och samarbete EU - Republiken Korea är daterat den 29 oktober 1996, dvs. före den allvarliga finansiella kris som har berört vissa av länderna i Bortre Asien och som har försvagat den enastående ekonomiska utvecklingen i Korea, ett land som före krisen fick allt större ekonomisk och kommersiell betydelse i världen. Dess varvsindustri svarade till exempel för 25 procent av världsproduktionen inom skeppsbyggnadssektorn och dess biltillverkning motsvarade 5 procent av den globala tillverkningen. Artikel 7 i avtalet, som avser sjötransporter, föreskriver skyldigheten att ge obegränsat tillträde till den internationella marknaden för sjötransporter på kommersiell basis och under lojala konkurrensförhållanden. Artikel 8 föreskriver samarbete när det gäller skeppsbyggnad för att man skall kunna skapa en rättvis och konkurrerande marknad, med hänsyn taget till den nuvarande strukturella obalansen mellan utbud och efterfrågan inom världens varvsindustri, förutom att den föreskriver skyldigheten att följa principerna i OECD-avtalet om skeppsbyggnad. Även om man måste vara positiv till slutsatserna i det nuvarande avtalet, så får vi inte glömma problemen i samband med den praktiska tillämpningen och de handelshinder som förekommer inom biltillverkning och varvsindustri, två områden som betraktats som speciellt viktiga i avtalet och som hittills har karakteriserat våra relationer med Korea. Även om den europeiska varvsindustrin för närvarande befinner sig i en återhämtningsperiod, så utmärks branschen av en överkapacitet som framför allt beror på den oansvariga mångdubbling av tillverkningskapaciteten som koreanerna genomfört under de senaste fyra/fem åren, och som har lett till att Korea i dag på egen hand kan tillverka fler fartyg än samtliga de europeiska varven tillsammans. Att utbudet är för stort bevisas också av det oavvisliga faktum att priserna för nybyggen har fallit eller i bästa fall stått stilla inom alla sektorer. Till detta oroande läge som utmärks av strukturella obalanser skall man så lägga devalveringen av den koreanska wonen, en åtgärd som har lett till en situation som riskerar att få speciellt allvarliga konsekvenser för de europeiska varven och för sysselsättningen i Europa. Man har faktiskt beräknat att koreanerna skulle kunna sänka sina priser ner till 30 procent av de nuvarande och ändå bibehålla sina marginaler. Det internationella finansiella biståndet får med andra ord inte utnyttjas av de koreanska myndigheterna till att subventionera den inhemska varvsindustrin och Europeiska unionen måste uppmärksamt kontrollera att de åtaganden som de koreanska myndigheterna har gjort i det avseendet verkligen fullföljs. Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka fackföreningsorganisationerna, kommissionen och naturligtvis ambassadören för deras hjälp till min forskning. Jag upptäckte att Sydkorea hade uppfyllt det åtagande som de har gjort, i samband med att de blev medlemmar i OECD 1996, vad beträffar att anpassa sin arbetsrättslagstiftning till den internationellt gällande standarden för arbete. Jag upptäckte också att där förelåg vissa problem vad beträffar mänskliga rättigheter. Bruket av lagstiftningen för den nationella säkerheten var verkligen ett problem och ett allvarligt problem förelåg i fråga om politiska långtidsfångar. Man har gjort vissa framsteg till en sådan utsträckning att det, som tidigare talare sagt, så sent som förra veckan kom förslag på att legalisera lärarnas fackförbund. Det har kommit andra mycket välkomna förslag, eftersom det fanns restriktioner vad beträffar fackföreningspluralism, ett totalförbud mot föreningsfrihet och kollektiva mutor av regeringstjänstemän och lärare och olagligheten av en av de två stora koreanska fackföreningsförbunden - KCTU. Dessutom olagliggjordes styrelsen för KCTU genom att avskedade arbetare blev fråntagna sitt medlemskap i fackföreningen. Man har haft alla sorters problem. Man arbetar med dessa just nu, men jag skulle vilja se de resultat som, enligt min åsikt, och som jag är glad över att kunna säga, har förts fram av herr Porto i hans utmärkta betänkande, och som noggrant granskats och tagits i anspråk av den koreanska regeringen. Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet mot vissa av dessa sammanfattningar. En av dessa är att den koreanska regeringen omedelbart bör genomföra OECD: s förpliktelser för att ändra arbetsrätten för att införliva den internationellt gällande standarden. Jag skulle också vilja att ni uppmärksammar en bestämmelse i anslutning till avskaffandet av dödsstraffet. Jag skulle vilja be kommissionären Leon Brittan, i sin sammanfattning, att berätta för oss om han ämnar, för vår skull och för kommissionens skull, följa upp de tre frågor som ställdes till kommissionen i slutsatserna till mitt betänkande och även i herr Portos betänkande. Herr ordförande! Ramavtalet mellan Euroepiska unionen och Republiken Korea utgör incitament till de politiska fri- och rättigheterna genom att man i avtalet försvarar den politiska pluralismen och rätten att ansluta sig till fackföreningar och utöva fackliga aktiviteter som fram till nu har bestraffats med fängelse i republiken, utan att förglömma andra aspekter av avtalet som till exempel upphovsrätten, patent, varumärken etc. Vi vill också hänvisa till det senaste mötet som hölls mellan ministrar från Europeiska unionen och Korea. Under mötet, lett av Sir Leon Brittan som finns med oss idag, kunde man välkomna de första ekonomiska åtgärderna godkända av regeringen i Korea, åtgärder som ännu är otillräckliga men som kan visa vilken väg man bör följa under nästkommande år. Det är också värt att uppmärksamma att man efter samtal på hög nivå mellan Europeiska unionen och Korea erhöll ett löfte från de koreanska myndigheterna om att inte konkurrera med Europeiska unionen inom vissa känsliga sektorer, som till exempel inom båt- och bilindustrin. Tyvärr är Korea fortfarande i dag socialt underutvecklat, och bortsett från att det är en anakronism inför år 2000 så är det också en global dumpning i förhållande till de länder som uppfyller de arbetsrättsliga och sociala normerna. Det är viktigt att vi betonar detta för utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Avslutningsvis vill vi än en gång notera de framsteg som har gjorts, och vi uppmanar regeringen i Korea att samla krafter och försöka nå den sociala nivå som medborgarna i dag kräver samtidigt som vi hoppas att de mänskliga rättigheterna i Korea skall respekteras. Det är med all rätt som föredraganden och Malone riktar uppmärksamheten på frågorna om arbetsrätt och mänskliga rättigheter. Trots att jag anser att vi på alla sätt bör uppmuntra till framsteg på dessa områden, skulle jag emellertid vilja göra gällande att vi måste vara försiktiga och ha ett effektivt och pålitligt övervakningssystem. Vill kommissionären möjligtvis tala om för oss hur kommissionen tänker utvärdera förbättringar på dessa områden. Kommer den t.ex. att stödja sig på rapporter från organisationer som Amnesty International och som jag föreslår särskilt ILO (internationella arbetsorganisationen)? Kommissionen bör vara medveten om att parlamentets stöd för denna ramöverenskommelse är beroende av fortsatta framsteg i frågorna arbetsrätt och mänskliga rättigheter, och att parlamentet inte kan fortsätta ge sitt stöd om detta läge skulle försämras. Vi kommer inte att sitta tysta om våra bröder och systrar i Korea i fortsättningen behandlas illa. Jag hoppas att kommissionen fullt och fast kommer att föra detta meddelande vidare till de koreanska myndigheterna. Herr ordförande, högt ärade kommissionär, kära kolleger! Jag skulle vilja återgå till frågan om varvsindustrin. Det är väl ändå märkligt, att företag inom varvsindustrin, som enligt vanliga företagsekonomiska mått har gått i konkurs fem gånger om, fortfarande arbetar på och fortfarande erhåller uppdrag för skeppsbyggen på världsmarknaden till lägsta dumpningspriser, och inte bara på det vanliga containerområdet, utan nu ger sig sydkoreanska varv även in på färjeområdet, på området passagerarfartyg, det sista område som vi européer har kvar för att skapa arbetstillfällen här hos oss. Därför, herr kommissionär, hur skall ni kunna garantera att Korea även åtar sig att uppfylla det som står i artikel 8, genom att i förväg överta OECD-avtalet, som ännu inte trätt i kraft, och avstå från det stöd åt varvsindustrin som snedvrider konkurrensen? Hur kan vi säkerställa att de skattemedel som våra medlemsstater sänt i form av stöd till Korea genom de europeiska fonderna, genom Internationella valutafonden, inte i slutänden slår tillbaka mot oss och arbetstillfällena på de europeiska varven? Det finns inte en människa som kan begripa en sådan sak! Jag hoppas att ni kan tala om för oss, hur ni skall göra för att garantera att inte en subventionering som är orättvis gentemot oss skall ske inom varvsindustrin. Herr ordförande! Jag är glad över att få möjlighet att rekommendera denna viktiga överenskommelse för Europaparlamentet. Jag håller helt och hållet med föredraganden Porto i hans kommentarer och berömmer honom för ett balanserat och mycket förnuftigt betänkande. Han har rätt då han påpekar vikten av vårt förhållande till Republiken Korea och har försett parlamentet med de viktigaste uppgifterna vad beträffar ekonomin. Jag skulle också vilja tacka herr Valdivieso de Cué för hans vänliga kommentarer avseende mina egna ansträngningar. Om Europeiska unionen skall kunna stärka sin profil på världsscenen är det väsentligt att stärka banden, inte bara till världsmakterna utan även till de länder som är på väg att ta sig upp. Detta är anledningen till att kommissionen antog ett meddelande den 9 december som gick igenom unionens förhållande till Republiken Korea och som gav uttömmande rekommendationer inför framtiden. Republiken Korea är en av våra viktigaste partners som blir allt viktigare politiskt sett både för sin egen skull, men även p.g.a. de svåra förhållanden som råder beträffande säkerheten på halvön och som kan komma att få världsomfattande följder. P.g.a. alla dessa skäl är det viktigt för oss att förbättra våra bilaterala förbindelser med Republiken Korea. Ramöverenskommelsen åstadkommer detta genom att på ett begripligt sätt täcka ekonomiska frågor och politisk dialog. Den innehåller detaljerade åtgärder som direkt angriper nyckelfrågorna för Europeiska unionen; ekonomiska frågor såsom immateriella rättigheter, skeppsbyggnad, sjöfartstransport o.s.v., men också frågor inom andra områden såsom mänskliga rättigheter inklusive arbetsrätt, samarbete mot droger och penningtvätt. Ramöverenskommelsen ställer upp ett institutionellt maskineri genom vilket Europeiska unionen kan fullfölja sina intressen gentemot Korea, och kommissionen är helt och hållet engagerad i att använda avtalet till att främja europeiska intressen. Jag skulle vilja påpeka att ramöverenskommelsen inte är en välgörenhetsåtgärd för att öppna vår marknad för Korea. Den innehåller inga eftergifter vad beträffar handel. Den är en vittomfattande överenskommelse utan företrädesrätt och som skapar nya bilaterala vägar för dialog och samarbete och, skulle jag vilja påpeka, för lösningen av konflikter med denna viktiga handelspartner. Detta innebär alltså att där det föreligger problem, eller där vi tror att de har kommit en bit på vägen men inte tillräckligt långt, har vi möjlighet att hantera detta på ett strukturerat sätt. Omröstningen i dag är lämplig, inte bara för att den hålls strax innan Europaparlamentet skall sända en delegation till Korea, utan också p.g.a. att det är ett år sedan början på en finansiell kris och regeringsskiftet i Korea. Under president Kim Dae Jungs styre har Korea inlett en ekonomisk reform och på så sätt börjat ta itu med några av våra mångåriga bekymmer. Det återstår en del att göra och kommissionen kommer att fortsätta vara mycket vaksam, men Korea har förtjänat stöd och uppmuntran från oss för den väg de har valt. Arbetsrätten är ett tydligt område i vilket förändringar krävs, som Porto mycket riktigt har påpekat. Smith har frågat oss hur vi skall kontrollera överenskommelsen och försäkrar att ytterligare förbättringar har kommit till stånd i avseende på arbetsrätt. Svaret är att vi kommer att överväga allt det material som han har nämnt och allt det material som finns tillgängligt för oss, och vi har en delegation på plats i Söul som aktivt kommer att samla information åt oss. Jag tror dock att det är riktigt att påpeka att ett antal steg i rätt riktning redan togs under president Kims styre, då han fick fackföreningarna att delta i en nationell trepartsdialog i avseende på omstrukturering. I förra veckan blev en viktig lag, som fastställde fackliga rättigheter för lärare, godkänd av nationalförsamlingen, vilket också påpekades av Malone. Det faktum att saker är på väg i rätt riktning är ännu mer anmärkningsvärt med tanke på att det har skett under en period av allvarlig ekonomisk tillbakagång med en tillväxt på 6, 8 procent och en arbetslöshet som tredubblats på ett år. Överenskommelsens innehåll och behovet av att förbättra Europas politiska och ekonomiska ställning i Asien är bara dessa tillräckliga skäl för att rekommendera att parlamentet ger sitt stöd åt överenskommelsen. Jag skulle emellertid vilja tillägga att vi genom att stödja den har möjlighet att ge politiska signaler om stöd åt president Kim och hans allierade som är djupt engagerade i ekonomisk reform, och som också står inför djupt befästa intressen som står i motsats till en sådan reform, och som dessutom är engagerade i avskaffandet av korruption och ökad demokrati i Korea. Valdivieso de Cué har rätt i att påpeka att det fortfarande finns svårigheter, särskilt vad beträffar skeppsbyggnad, och Jarzembowski har hänvisat till detta. Det är omöjligt att ge några garantier om framtiden. Jag tror att genomförandet av OECD- överenskommelsen skulle ge oss det bästa skyddet. Detta hejdas för ögonblicket eftersom Förenta staterna inte är färdiga att ratificera överenskommelsen. Det finns goda förutsättningar för att fortsätta utan Förenta staterna, eftersom USA står för en väldigt liten del av världens skeppsbyggnad. Tyvärr är inte den europeiska industrin av samma åsikt. Jag tror att den europeiska industrin har fel, eftersom den hoppas på att den, om denna överenskommelse inte ratificeras, kommer att få mer statligt stöd. Ju snarare den tas ur den villfarelsen och försonar sig med det faktum att den inte kommer att erhålla något mer statligt stöd, desto snarare kommer den att gå med på att fortsätta på fyrpartsbasis, t.o.m. utan Förenta staterna, för att ge oss det skydd mot Korea som denna OECD-överenskommelse skulle ge. P.g.a. alla dessa skäl, hoppas jag att parlamentet kommer att stödja ramprogrammet för handel och samarbete med Korea. Herr ordförande! Låt mig utifrån vad kommissionären sade dra slutsatsen att han avser att ge parlamentet en årsrapport och kommer att ta hänsyn till de andra två punkterna i mina slutsatser? Vi kommer med säkerhet att ta hänsyn till alla punkter i slutsatserna och vad beträffar betänkandet är jag, som ni kanske förstår, inte entusiastisk över formella betänkanden men väldigt entusiastisk över att rapportera till parlamentet. Vad mig anbelangar, är det ett nöje att komma till parlamentet, som många här känner till, och att ge en utförlig rapport om situationen i Korea eller vilken som helst aspekt av denna som parlamentet vid någon speciell tidpunkt är intresserat av. Men jag är mindre entusiastisk över att formalisera det... Fru Malone avbryter Allt jag kan säga är att om inte Europeiska unionens medlemsstater förlorar allt vett, kommer de inte att utse någon som intar en annan ståndpunkt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att hållas i morgon kl. 12.00. Frågestund (kommissionen) Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B4-0004/99). Ärade kollegor! Jag skulle vilja föreslå att fråga nr 29 och nr 32 får gå före fråga nr 30 och nr 31 så att Monti kan besvara de två frågorna och sedan lämna kammaren. Jag hoppas att ni inte har något emot detta. Jag tror inte att det möter några hinder eftersom de andra två frågorna bara försenas litet grann. Jag välkomnar därför kommissionär Monti att besvara fråga nr 29 samtidigt som jag önskar honom ett gott nytt år. Fråga nr 29 från Jaime Valdivielso de Cué (H-1188/98): Angående: Elektronisk handel Europeiska kommissionen kompletterar för närvarande ett utkast till direktiv om främjande av elektronisk handel. Denna typ av handel innebär utbyte av konfidentiella uppgifter, t.ex. parternas personuppgifter, och även nummer för identifiering av kreditkort, som normalt används som betalningsmedel vid transaktioner via Internet. Kan kommissionen informera om vilka åtgärder som den ämnar vidta för att garantera att dessa uppgifter hemlighålls och för att undvika en otillbörlig användning av dem? Ordet är ert, herr Monti. Låt mig först av allt returnera artigheten, herr ordförande, och tacka för möjligheten att gemensamt besvara de båda frågorna. Om jag börjar med den första, så pekar frågeställaren på det mycket känsliga problem som gäller skyddet av personuppgifter i samband med transaktioner som genomförs över nätet. Frågeställaren nämner speciellt de identifikationskoderna som finns på de plastkort som är ett av de viktigaste instrumenten för att genomföra betalningar över Internet. Det viktigaste instrumentet för att kunna klara kravet att skydda den personliga integriteten och undvika de risker som finns för olika typer av bedrägerier via informationssystemen är kryptografi, vilket också kommissionen angett i sitt meddelande om digitala namnteckningar och kryptografi. Förutom att stödja olika typer av forskning och utveckling när det gäller instrument för att garantera säker överföring av data som är kopplade till kreditkort, så uppmuntrar kommissionen också att man förbättrar den teknik som syftar till att minska användningen av personuppgifter vid elektronisk handel. Man bör till exempel ha i åtanke att när det gäller tekniken så har det gemensamma åtgärdsprogrammet för forskning och teknisk utveckling finansierat olika instrument för att garantera en säker överföring av data i samband med kreditkort, till exempel SET-standarden, en öppen standard för elektronisk överföring som utvecklats av VISA och MASTERCARD och som numera kallas C-SET och som även tillåter användning av smartcards. Kommissionen har också genomfört forskningsprojekt som gäller problem av allmän karaktär i samband med datasäkerhet, till exempel inom ramen för Infosec-programmet. När det gäller framför allt den elektroniska handeln har ett flertal speciella projekt inom detta område finansierats genom Esprit-programmet. Kommissionen stöder dessutom utvecklingen av olika tekniska instrument för elektroniskt utbyte och säkerhet inom ramen för det femte ramprogrammet för FoTU, i vilket speciell uppmärksamhet kommer att ägnas utvecklingen av teknik som utökar skyddet av den privata sfären. Herr ordförande! Låt mig slutligen understryka att skyddet av personuppgifter i samband med kommunikation via Internet omfattas av den speciella rättsliga ram som reglerar hanteringen av personlig information och som återfinns i direktiv 95/46/EG och 97/66/EG, som trädde i kraft den 25 oktober 1998. Med anledning av min tidigare fråga skulle jag vilja ställa ytterligare två kompletterande frågor som enligt min mening är av intresse: Tänker kommissionen utöka nuvarande rättsliga instrument för att garantera konsumenterna ett effektivt försvar inför domstolarna genom att instrumenten blir snabbare och mera flexibla? Förutser kommissionen, om konsumenten trots dessa åtgärder kommer till skada, ett särskilt förfarande för ett effektivt juridiskt försvar? Jag kan försäkra att de aspekter som här har tagits upp omfattas av de två direktiv som reglerar hanteringen av personuppgifter som jag nämnde tidigare, dvs. 95/46 och 97/66. Fråga nr 32 från Karin Riis-Jørgensen vilken har övertagits av Kofoed (H-1182/98): Angående: Vapendirektivet I artikel 17 i vapendirektivet (91/477/EEG ) fastställs det att kommissionen skall utarbeta en rapport som för parlamentet och rådet skall belysa direktivets konsekvenser. Föreligger redan denna rapport? Om inte, när räknar kommissionen med att den skall vara utarbetad? Är kommissionen i samband med författandet av rapporten uppmärksam på vilka konsekvenser i form av extrautgifter och extraarbete detta direktiv medför för cirka tio miljoner europeiska jägare och sportskyttar i samband med transport av skjutvapen inom Europeiska unionen? Jag ber herr Monti besvara Kofoeds fråga. Under andra halvåret 1999 kommer kommissionen att lägga fram en rapport för rådet och Europaparlamentet om tillämpningen av direktiv 91/477 om kontroll av inköp och innehav av vapen. I den rapporten tänker kommissionen redovisa hur direktivet har fungerat och tillämpats ur olika synvinklar. Kommissionen kommer därför att utarbeta ett frågeformulär som kommer att skickas till berörda parter, och som kommer att behandla de synpunkter som har angetts av frågeställaren, och som rör förhållandet mellan kostnader och effektivitet vid tillämpning av direktivet. Vi kommer också att diskutera problemen i samband med ett europeiskt tillstånd för innehav av eldvapen för jakt och tävlingsskytte. Herr ordförande! Jag tackar för ert vänliga svar och för vad ni säger om denna rapport, men jag vill gärna fråga er om ni vet hur många länder som tillämpar direktivet. Så vitt jag vet är det så att om en dansk vill jaga i Förenade kungariket, så skall han ansöka om detta en månad i förväg. Detta tyder på att Förenade kungariket inte tillämpar direktivet. Min fråga är alltså: hur många länder har ännu inte införlivat direktivet? Jag kan meddela att samtliga medlemsstater har införlivat direktivet. Fråga nr 30 från Gary Titley (H-1177/98): Angående: EES och utvidgningen I artikel 128 i Fördraget om upprättandet av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) föreskrivs det att alla europeiska stater som blir medlemmar i gemenskapen skall ansöka om medlemskap i EES. Vilka är de institutionella konsekvenserna av detta? På vilket sätt blir de EFTA-stater som omfattas av EES delaktiga i besluten om utvidgningen av EU om medlemskapet i EU automatiskt kräver att de nya medlemmarna skall ansluta sig till EES? Kommer det att krävas två ratificeringsomgångar, en för utvidgningen av EU och en för utvidgningen av EES? Vi hälsar herr Van den Broek välkommen att besvara Titleys fråga. Ledamotens fråga avser förbindelserna mellan Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och de nya medlemsstater som inom kort kommer att ansluta sig till unionen, och som vid anslutningen självklart införlivar acquis communautaire i enlighet med villkoren i anslutningsfördragen när de är färdigförhandlade. En del av den acquis som det skall förhandlas om gäller fördraget om upprättande av Europeiska ekonomiska samarbetsområdet och så långt innebär medlemskapet i unionen automatiskt även medlemskap i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet. I artikel 128 i EES-fördraget anges en förfarandemekanism för nya medlemsstaters anslutning till EES. Artikel 128 består av tre delar. Den anger för det första att en ny medlemsstat skall rikta sin ansökan till EES-rådet. För det andra att villkoren för deltagande skall bestämmas genom ett avtal mellan EES-fördragets parter och kandidatlandet. För det tredje att avtalet skall bekräftas av alla fördragsparter. Nu är det upp till kandidatländerna att besluta när de skall ansöka om medlemskap i EES. Det måste i alla fall ske före anslutningen till unionen. Kommissionen informerar regelbundet EFTA-EES-länderna om utvidgningsprocessens fortskridande, och det gör den via en blandad kommitté som den håller genomgångar med. Rådet måste besluta i hur hög grad det tar hänsyn till EFTA-EES-ländernas kommentarer. Utvidgningsförhandlingarna äger ju rum i form av en regeringskonferens. Eftersom EES-fördraget också är en del av gemenskapens regelverk skall medlemsstaternas erkännande av anslutningsfördraget samtidigt innehålla ett erkännande av EES-utvidgningen. Parterna i EFTA-EES måste också erkänna kandidatländernas deltagande i EES. De här besluten måste vara parallella så att kandidatländerna blir fullvärdiga medlemmar av EES samma dag som de ansluter sig till Europeiska unionen. Jag ber om ursäkt för att det är en litet invecklad historia, men jag hoppas att ledamoten har fått en klar bild av det som jag ville säga. Jag skulle vilja tacka kommissionären för ett utförligt svar trots att han faktiskt inte svarat på den sista delen av min fråga, nämligen om det måste ratificeras två gånger - en gång för EU-medlemskap och en gång för medlemskap i EES? Varje land som ingår i EES har varit tvunget att ratificera EES-avtalet. Måste då Storbritannien ratificera både ett polskt EU-medlemskap och ett polskt medlemskap i EES? För det andra, kan han försäkra att ansökarländerna måste ansöka om medlemskap i EES - d.v.s. att detta är obligatoriskt, att de är tvungna att ansöka. Och vad händer om man förhandlar om undantagsbestämmelser i anslutningsförhandlingarna, vilket EFTA-EES-länderna inte är glada över? Har de något att säga till om om t.ex. Polen skulle ansluta sig med särskilda undantagsbestämmelser, som vad angår EFTA-länderna skulle undergräva EES-avtalet? Måste de helt enkelt acceptera ett fait accompli? Jag skulle vilja börja med den sista frågan. Sammanfattar jag det hela på ett bra sätt om jag formulerar frågan på följande sätt: Kan det vara så att olika kriterier är tillämpliga för inträde i EU och deltagande i EES? Eftersom EES: s regelverk för ansökarländerna kommer att vara identiskt med gemenskapens regelverk skulle det vara otänkbart för kandidaterna att ha övergångsperioder i egenskap av medlemmar i EES som skiljer sig från dem som har överenskommits i själva anslutningsförhandlingarna. Det skulle innebära en tydlig parallellism. Vad beträffar ratificering, försökte jag i mitt första svar tydliggöra att medlemsstaternas ratificering av anslutningsfördraget är att likställa med ratificeringen av utvidgningen av EES, eftersom EES- avtalet utgör en del av gemenskapens regelverk. Jag hoppas detta klargör min ståndpunkt. Vad beträffar artikel 128 är det så att om man läser texten bokstavligt måste dessa tillämpas, men faktum är att rådet kommer att påminna dem om att denna officiella åtgärd redan har vidtagits före anslutningen, vilket i realiteten också innefattar deltagande i EES. Denna formalitet måste fullbordas. Fråga nr 31 från Brian Crowley (H-1216/98): Angående: Gemenskapens skolmjölksprogram Kommissionen företog 1993 en genomgripande revidering av gemenskapens skolmjölksprogram, och som bekant är gemenskapen genom Amsterdamfördraget förpliktigad att genomdriva sådana insatser på folkhälsoområdet som syftar till att förbättra folkhälsan, förebygga ohälsa och sjukdomar hos människor och undanröja faror för människors hälsa. Har kommissionen några planer på att ta nya initiativ för att främja skolmjölksprogrammet med stöd av artikel 152 i Amsterdamfördraget vars tillämpningsområde har vidgats, och i så fall, på vilket sätt? Jag hälsar herr Fischler välkommen och ber honom vänligen att besvara Crowleys fråga. Herr ordförande, ärade damer och herrar! I de nuvarande bestämmelserna för skolmjölk strävar vi i princip mot två mål: Dels att vi vill uppnå målen i mjölkmarknadsordningen och bidra till en större omsättning, dels att vi med hjälp av skolmjölkprogrammet vill uppmuntra i synnerhet den yngre generationen i Europeiska unionen att konsumera mer mjölk, och att vi vill erbjuda barnen ett hälsosamt näringsmedel. Vi ser för närvarande ingen anledning att ändra något i dessa mål. Därför finns det heller inga planer på att vidta några förändringar. Men givetvis måste vi avvakta resultatet från förhandlingarna om Agenda 2000. Det kan ju utifrån det bli nödvändigt att vidta vissa ändringar och förbättringar. Dessutom har man tillsatt en extern utredning, som snart kommer att avslutas, och vi får se vad dessa oberoende experter rekommenderar oss att göra och sedan anpassa vår framtida politik efter det. Jag skulle vilja tacka kommissionären för hans svar. Ni känner redan i någon mån till vad den externa revisionen kommer att säga i avseende på framtida skötsel av programmet. Skulle ni i kväll vilja ge oss en antydan om vilket ni anser skulle vara det bästa sättet att gå tillväga för att säkerställa en fortsättning av mjölkprogrammet för skolorna och hur detta skulle kunna förändras vid någon tidpunkt i framtiden? Herr ordförande! Jag vill gärna gå in på Crowleys tilläggsfråga. Jag kan ur mitt perspektiv säga följande: Jag vet inte vad denna externa utredning kan komma att innebära, men jag är givetvis beredd att offentliggöra resultaten så snart jag har tillgång till dem. Vad mina personliga - jag betonar: personliga - tankar om skolmjölken beträffar, så anser jag att man med en reform i åtanke nog bör fundera över, om det inte ändå skulle vara möjligt att utforma detta nu så byråkratiska system något mindre byråkratiskt. Helt bortsett från detta, borde det väl även ligga i mejeribranschens intresse att själv göra allt för att påkalla de framtida konsumenternas uppmärksamhet mot sina produkter, och inte bara överlåta till den offentliga förvaltningen att genom subventioner uppmuntra barnen till en ökad konsumtion av mjölkprodukter. Här kan jag definitivt föreställa mig en samverkan mellan privatekonomiska initiativ och gemenskapen, för att uppnå en maximal effekt. Tack så mycket, herr Fischler. Efter att ha tackat Fischler skulle vi ha tagit upp fråga nr 33 från Heidi Hautala, men eftersom frågeställaren är frånvarande bortfaller frågan. Fråga nr 34 från Joan Vallvé (H-1191/98): Angående: Katalanska idrottslag Artikel 129 i EU-fördraget fastställer att gemenskapen skall bidra till kulturens utveckling med respekt för dess mångfald. Idrottstävlingar utgör för närvarande ett av de kulturevenemang som når största spridning. Anser kommissionen, med hänsyn till målet att framhäva de olika folkens mångfald inom Europeiska unionen, att det lagförslag som det katalanska parlamentet behandlar, och vars syfte bl.a. är att skapa en stödordning för katalanska idrottslag i likhet med de existerande skotska och walesiska idrottslagen, står i samklang med de kriterier som hittills fastställts för kulturevenemang? Jag hälsar kommissionär Marcelino Oreja välkommen och önskar honom en god fortsättning. Vänligen besvara Joan Vallvés fråga. Beträffande kulturella evenemang anser kommissionen att artikel 128 i EU-fördraget inte skall tillämpas på idrottstävlingar mellan nationella lag. Följaktligen är det inte kommissionens sak att uttala sig i frågan. De nationella lagens lansering och verksamhet är i första hand beroende av varje lands lagstiftning och deras respektive idrottsföreningar. För Spaniens del måste den spanska lagstiftningen tas i beaktande, i första hand lagen om idrott (Ley del Deporte) från den 15 oktober 1990 samt kungliga kungörelsen (Real Decreto) 2075 om internationella idrottsevenemang från den 20 juli 1982. Tack för ert svar, herr kommissionär. Inga motsättningar verkar finnas inom Europeiska unionen när det gäller att bidra till kulturens utveckling i medlemsländerna med respekt för den regionala och nationella mångfalden, precis såsom fastställs i fördragen. Jag ville bara påpeka att en stor del av den katalanska befolkningen vill ha idrottslag i likhet med de existerande skotska och walesiska idrottslagen, något som kanske kan bli verklighet även i andra länder, som till exempel i Flandern, så att medborgarnas kan se att deras identitet bejakas i de här tävlingarna. Jag ställer mig upp för att jag känner stor sympati med frågeställaren, då jag kommer från Skottland och mycket väl känner till hur mycket det skotska fotbollslaget betyder för folket, men även p.g.a. att jag hyser en stor beundran för Katalonien, eftersom jag kommer ihåg hur jag som liten flicka från Glasgow tog farväl av den internationella brigaden till Katalonien, i vilken min kusin deltog. Det var en skotte som skrev boken Hyllning till Katalonien , så vi har en mycket stark känsla av solidaritet. Sporten kom vid en ganska sen tidpunkt att innefattas i fördragets verksamhetsområde. Håller kommissionären med om att kommissionen kanske skulle fundera över att ytterligare utvidga verksamhetsområdet eftersom, av alla spel, råder det inget tvivel om att fotbollen tycks ge upphov till de starkaste känslorna. Mycket riktigt är det en fråga som vi har tagit upp till behandling, mycket tack vare att vi har vissa nya faktorer att ta hänsyn till, som till exempel en förklaring i fördraget. Ett land tyckte att idrottsfrågan borde inkluderas i fördraget. Den inkluderades emellertid inte, varken i artikelsystemet eller i protokollet, däremot togs den upp i en förklaring. Det som först är en förklaring övergår ofta till att bli en beståndsdel av lagen, något som ledamoten mycket väl känner till. Ett varsel måhända, något som kanske kommer att bli aktuellt i en framtida reform. Jag vill också upplysa er om att man vid Europeiska rådets möte i Wien i december i fjol noggrant gick igenom idrottsfrågan. Man studerade frågan ur två synvinklar, man tittade å ena sidan på idrottens sociala funktion och å andra sidan på behovet av åtgärder i samband med dopning. När det gäller dopning verkar detta inte kunna lösas genom nationella åtgärder vidtagna i varje medlemsstat, utan någon typ av samordning staterna emellan behövs. Här kan jag säga att jag försökte få det österrikiska ordförandeskapet att verka för ett möte mellan tre ministrar, den tyske idrottsministern, den brittiske samt den österrikiske ministern, den sistnämnde i egenskap av ordförande i närvaro av kommissionen. Jag var personligen i Salzburg där vi träffades för att utbyta åsikter om idrottens utveckling inom gemenskapen. Ordföranden för Internationella olympiska kommittén har sammankallat ett möte i Lausanne den 3 och 4 februari för att ta upp frågor om dopning och jag menar att Europeiska unionen borde närvara och vara förberedda i frågan. Av den anledningen har jag vänt mig till idrottsministrarna för att söka få till stånd ett möte innan olympiska kommitténs möte äger rum för att klargöra vilken ståndpunkt Europeiska unionen intar. Det vore föga meningsfullt att sammanstråla och enbart tala för egen räkning utan föregående överenskommelse. Den 19 januari kommer vi därför att träffas för att förbereda det möte som äger rum den 3 och 4 februari i Lausanne. Ärade kollega, som ni ser är idrotten på frammarsch. Några vill inkludera idrotten i artikel 128 i fördraget, vilket skulle innebära att idrotten betraktas som ett kulturevenemang. Även om det är ett ämne som kommissionen ännu inte har uttalat sig om, vill jag säga att jag personligen pläderar för detta och jag tror att vi är på rätt väg när vi försöker öppna dörrarna för att idrotten en dag, naturligtvis med all respekt för subsidiaritetsprincipen, kan inkluderas i fördraget. Tack så mycket herr kommissionär. Jag låter er dock inte lämna ämnet ännu, eftersom två ledamöter enligt arbetsordningen har begärt ordet, även om jag bara kan ge det till en av dem. Ordet går till herr Titley som har en minut på sig att ställa en kompletterande fråga. Jag välkomnar kommissionärens anmärkningar och stöder det han just sade. Den brittiska idrottsministern är särskilt mån om att vi skall se till att sporten får en högre profil inom Europeiska unionen. Kommer kommissionen att bekräfta att om katalanska nationella lag tävlade på samma grund som skotska och walesiska nationella lag, detta skulle innebära att vem som helst som representerar ett katalanskt nationellt lag skulle bli permanent icke-valbar för att representera ett spanskt nationellt lag? Med hänsyn till detta vill jag säga att den ståndpunkt jag intog när jag besvarade Vallvé är att de nationella lagens etablering och verksamhet är beroende av varje lands lagstiftning. Ni kan fråga mig vad som händer med Wales och Skottland, men de lagen fanns redan innan fördraget trädde i kraft. I dag, och från och med fördragets ikraftträdande, är följaktligen det kriterium vi har att hålla oss till att varje lands lagstiftning fastställer vad som skall gälla. Jag kan därför inte göra något annat än att följa fördraget, kommissionens ansvar är ju bland annat att stå som garant för fördraget. Vad jag däremot kan säga är att man i framtiden kan tänka sig att integrera idrotten, men det är en helt annan fråga. Något annat svar kan jag inte ge er just nu. Det är upp till varje lands lagstiftning att fastställa de nationella lagens etablering och verksamhet, vilket också gäller för motsvarande idrottsföreningar. Fråga nr 35 från Esko Seppänen (H-1204/98): Angående: Euronews Det råder ett speciellt förhållande mellan Europeiska unionens institutioner och Euronews, särskilt mellan Europaparlamentet och Euronews: satellitkanalens verksamhet har betalats med EU-ländernas skattebetalares medel. Hur viktig anser kommissionen i sin informationspolitik att Euronews är, och vilket ekonomiskt stöd har det planerats att Euronews skall få? Herr kommissionär, jag föreslår att ni besvarar Seppänens fråga. Euronews är som ni vet en oberoende satellitkanal. I begynnelsen var det ett samarbete mellan några statliga kanaler, några av dem är fortfarande delägare, men numera kontrolleras den av den privatägda TV-kanalen ITN. På grund av programmens europeiska karaktär och på grund av att man sänder på fem av gemenskapens språk och har en gränsöverskridande spridning har Europeiska kommissionen, tillsammans med Europaparlamentet, samarbetat med nämnda kanal. På initiativ av Europaparlamentet försökte man förra året finna andra samarbetssätt. Målsättningen var en öppnare relation mellan Europeiska unionen och satellitkanalen samtidigt som man direkt försökte anknyta gemenskapsfinansieringen med produktionen och spridningen av konkreta program. Under 1998, och i samförstånd med den budgetansvariga myndigheten, förhandlade därför kommissionen fram ett memorandum för ett treårigt avtal med kanalen. I avtalet förutses samproduktion, samredaktion och spridning av program avsedda för allmänheten om olika aspekter av dagens Europa. I ett årlig avtal fastställs vad som skall åtgärdas och hur detta skall finansieras. Ett månatligt möte mellan kanalen och kommissionen, där en representant från parlamentets tjänsteenheter också deltar, gör en uppföljning möjlig. Så länge som vi samproducerar programmen kommer produktions- och spridningsrättigheterna för de audiovisuella produkterna att tillfalla unionen. Detta gör att vi helt gratis kan sända via våra egna nät, i första hand via satellitsystemet EBS, vilket medför att intresset ökar för den här typen av samarbete. Frånsett samproduktionen ikläder sig Europeiska kommissionen inget särskilt ansvar i förhållande till kanalen, varken beträffande den politiska inriktningen eller dess ledning. Det här sättet att samarbeta visar därför på större öppenhet och samarbetet begränsas till ett visst antal produkter som klart och tydligt kan uppfattas av allmänheten, samtidigt som kanalens oavhängighet respekteras. Det avtal som undertecknades 1998 omfattade en aktivitetsvolym på 3.250 miljoner ecu med produktion och spridning av 42 informationsprogram på fem minuter med områdesreportage, 168 animationsprodukter - utbildningsprogram - på två minuter samt 222 korta informationsprogram på tre och en halv minut. Just nu håller vi på att omförhandla avtalet för 1999. Ett framtida samarbete beror på resultatet av den utvärdering som kommer att ske innan de tre åren som fastställts i memorandumet har löpt till ända. Kommissionen är för närvarande nöjd med samarbetet, ett flertal program har producerats, vilket har gett oss en möjlighet att täcka ett stort antal händelser. Jag vill särskilt påpeka att man från parlamentets serviceavdelning nyligen informerade min avdelning om att informationshanteringen i de program som samproduceras med Euronews har blivit mera balanserad, institutionerna behandlas mera likvärdigt. Detta är vad jag för ögonblicket har att säga om Euronews. Herr ordförande, herr kommissionär! Jag tackar för ert utförliga svar, men jag skulle ytterligare vilja göra en anmärkning och ställa en fråga. Jag förstår av ert svar att Euronews inte längre är en kanal som ägs av nationella rundradiobolag, och även om ni inte sade det så har jag förstått att det är en privat kanal i privat ägo. Således vill jag fråga huruvida kommissionen har låtit andra satellitkanalbolag konkurrera om att producera ett motsvarande program, och har man inte gjort det så varför. Sedan skulle jag be att kommissionären skulle skaffa fram, om möjligt, åt mig den promemoria där dessa spelregler med Euronews har definierats. Jag vill tala om för Seppänen att jag är en stor anhängare av Euronews och att jag har gjort allt som står i min makt för att konsolidera kanalen. Till en början befann jag mig i en situation där gemenskapen mycket direkt deltog i Euronews verksamhet. Man var med i Euronews ledning och man fick därmed stå för följderna. 1997 besökte jag Euronews och vi kom överens om att förfarandet inte var tillfredsställande. Vi ansåg att det skulle vara bättre om ett avtal ingicks mellan gemenskapen och Euronews, utan att direkt delta i kanalens verksamhet. Däremot skulle avtal om vissa konkreta program slutas, vi skulle med andra ord bestämma vilka program som kunde intressera oss. Under en längre tid skulle vi producera korta program, inga reklaminslag, om frågor som berör och intresserar institutionerna. På det här sättet skulle vi få största möjliga täckning under så lång tid som möjligt och så ofta som möjligt. Detta var vad som avtalades och mitt uppdrag har varit samordningen, som ledamoten med största säkerhet vet, mellan kommissionen och parlamentet. Vi träffas var sjätte vecka eller en gång varannan månad. Mötet leds å parlamentets vägnar av Anastassopoulos och å kommissionens vägnar av mig. Fem till sex parlamentsledamöter och fyra till fem kommissionärer deltar och vi granskar allt som berör informationen, i synnerhet de frågor som berör Euronews. Vi har därför full kontroll över samarbetet. Med anledning av er fråga kan jag berätta att ett skäl till att jag föreslog att vi skulle dra oss ur vår tidigare totala delaktighet i Euronews var att Euronews hade blivit en i grunden privat satellitkanal och inte som tidigare en offentlig kanal. Därmed är inte sagt att det inte längre finns några statliga TV-bolag med i spelet - det finns forfarande ett offentligt kapital - men det är den privata kanalen ITN som är majoritetsägare. Som ni vet har Euronews under årens lopp haft många ägare, och jag beklagar att de statliga TV-bolagen inte är mer involverade i Euronews. Jag har kontaktat några statliga TV-bolag. Jag har talat med spanska, italienska och andra statliga TV-bolag som tidigare var involverade, och jag uppmanade dem att ta ett större ansvar, att bli delaktiga i Euronews verksamhet. Men man har visat stor försiktighet. I medlemsstaterna bryr man sig som ni vet mera om sina egna TV-kanaler. Euronews känns ganska avlägset. Inte för oss, men för många av medlemsstaterna. Av den anledningen har vi nått denna överenskommelse, och jag tror att vi för tillfället kan känna oss nöjda. Kommissionären sade i sina avslutande kommentarer att folk enbart oroar sig för sina nationella TV-kanaler. Jag oroade mig för Euronews. Med stor personlig olägenhet och till en hög kostnad betalade jag det kabel TV-företag som har monopol på tjänster inom mitt område för att installera kabel TV så att jag med nöje kunde tillbringa timmar framför televisionen med att lyssna och titta på Euronews. Kommissionären skulle kanske finna det intressant att veta, med ert intresse för och stöd åt Euronews, att kabel TV- företaget, efter en period av 6 månader, skrev till mig och meddelade mig att Euronews skulle dras in och att jag inte på något sätt skulle ha vidare tillgång till det. Det är en sorglig liten historia, men jag vet att det skulle vara av intresse för er att höra den. Herr ordförande! Jag noterar helt enkelt vad som sagts. Samtidigt vill jag säga att jag delar min kollegas intresse för Euronews. Jag kan tala om att när jag kommer hem sent så försöker jag alltid få in Euronews för de senaste nyheterna. Jag förstår därför mycket väl varför ledamoten är intresserad av vad som händer med Euronews. Fråga nr 36 från María Izquierdo Rojo (H-1225/98): Angående: Europas framtida kulturhuvudstäder Den 30 oktober 1997 lade kommissionen på parlamentets och rådets begäran fram ett förslag till beslut om Europas kulturhuvudstad . Europaparlamentet avslutade sin första behandling den 30 april 1998 och rådet antog sin gemensamma ståndpunkt den 24 juli 1998 . I sin gemensamma ståndpunkt tar rådet, som kommissionen vet, helt och hållet avstånd från innehållet i kommissionens förslag. Genom sin uppdelning mellan länder under perioden 2005-2019 avlägsnar sig kommissionen ytterligare från såväl förslagets andemening som själva huvudsyftet med detta initiativ, som är att göra evenemanget Europas kulturhuvudstad till en del av EG: s politik. Kan kommissionen förklara varför den inte dragit tillbaka sitt förslag sedan rådet antagit sin gemensamma ståndpunkt? Vilken hållning kommer kommissionen att inta till denna gemensamma ståndpunkt? Anser inte kommissionen för övrigt att det är för tidigt att redan nu avsluta förfarandet för att anta ett gemenskapsinitiativ som inte kan inledas förrän år 2005? Herr kommissionär, vänligen besvara Izquierdos fråga. Herr ordförande! Jag är tacksam för att Izquierdo Rojo tog upp den här frågan - en fråga som vi under eftermiddagen har debatterat här i kammaren - och som Izquierdo Rojo mycket väl vet är en fråga som oroar mig och som jag hoppas vi kan lösa på ett tillfredsställande sätt. Från kommissionens sida har man klart och tydligt klargjort sin åsikt om den gemensamma ståndpunkten. Kommissionen lade fram ett förslag. Vi ansåg att förslaget var rimligt. Varför? Därför att det skulle ge denna mycket viktiga händelse, som europeiska kulturhuvudstadsåret är, en " gemenskapifiering" . Bland de kulturella evenemang som finns och som har en verklig europeisk räckvidd så vet jag inte om det europeiska kulturhuvudstadsåret är det viktigaste, men det är i alla fall den begivenhet som får mest genomslagskraft. Jag tror att vi kan göra det bättre än vad vi hitintills har gjort. Det var en mycket god idé som lanserades av Mercouri 1985. Det började 1985 och har fortsatt fram till 1999, i år är Weimar europeisk kulturhuvudstad. Vi, särskilt jag, menade emellertid att det skulle kunna gå att förbättra förfarandet. Hur kan man förbättra evenemanget? Först och främst genom att inte begränsa händelsen till en stad, en region eller ett land, utan begivenheten skall ges en genuin europeisk karaktär. Därför sägs det i kommissionsförslaget att medlemsländerna skall föreslå vilken stad eller vilka städer som vill vara europeisk kulturhuvudstad, och att man i dessa förslag skall inkludera årets europeiska tema. Därefter skall kommissionen rådfråga parlamentet och med en kontaktgrupp som kan bilda sig ett omdöme i frågan skall sedermera kommissionen, med parlamentets betänkande och med kontaktgruppen, besluta och lägga fram ett förslag till rådet. Rådet beslutar därefter genom majoritet. Vad har vi haft för problem fram till nu, främst under 1997 och 1998? Jo, att man i rådet inte kunde fatta ett enhälligt beslut, eftersom ett enda land utsatt för en stads påtryckningar gjorde en överenskommelse omöjlig. Denna rådfrågningsmetod, följt av kommissionens förslag till rådet och rådets enhälliga beslut, var enligt vår mening en bra metod. Rådet har emellertid förkastat förslaget. En gemensam ståndpunkt antogs därefter av rådet, och här är jag osäker på om kommissionens förslag har förvrängts eller inte. Eftersom jag var tveksam anförde jag besvär hos rättstjänsten. Rättstjänsten meddelade att man strikt sett inte hade förvanskat förslaget, och att man följaktligen kunde fortsätta förfarandet. Det är i det här läget vi befinner oss nu. Vad händer nu? Ett meddelande som man i dag har diskuterat i samband med Monfils förslag om att avvisa den gemensamma ståndpunkten. I går var jag i Bonn vid kommissionens möte med den tyska regeringen. Jag träffade ordföranden för utskottet för kultur och den tyske kulturministern, ett viktigt möte som ledamoten vet, eftersom Tyskland aldrig har haft en kulturminister. Länder- ministrar har funnits men ingen minister för den federala republiken. Det var i stort sett bara den här frågan jag tog upp med Naumann och jag uppmanade honom att inleda en trepartsdialog mellan parlamentet, rådet och kommissionen för att försöka lösa situationen. Jag förstår och delar parlamentets förargelse. Jag är arg, mycket tack vare att förslaget om ett helt nytt tillvägagångssätt var mitt. Om en överenskommelse inte nås kommer jag att beklaga att inte bara " gemenskapifieringen" reduceras utan också att den helt försvinner. Regeringarna kan ju alltid frestas att säga: Varför fortsätter vi inte som vanligt med en helt och hållet mellanstatlig metod? Det är i det här läget som vi befinner oss nu. Jag har uppmanat rådet, och jag uppmanar parlamentet att hitta ett sätt där man vid den andra behandlingen kan inkludera några parlamentsbetänkanden, som jag skall försöka ta del av så mycket som möjligt. Låt oss se om vi kan finna en utväg. Hade inte enhällighet uppnåtts skulle jag inte ha godkänt förslaget, det skall ni vara medveten om Izquierdo Rojo. Enhällighet uppnåddes emellertid, och det är detta som kommer att råda, som ni väl känner till. När enhällighet uppnås är det rådets ståndpunkt som tar överhanden över kommissionens. Detta som kommissionären så lärorikt har förklarat för oss under fyra och en halv minut, nästan fem, visste vi redan. Jag har bara en minut till mitt förfogande för att fråga er om en sak som vi inte känner till. Kommer kommissionären i framtiden att fortsätta att två sina händer, kommer ni att fortsätta med att ångerfullt notera vad som sägs, eller kommer ni till äventyrs att inta en mera ansvarsfull hållning? Hittills vet vi att ministerns arbete med Granada inte kunde vara värre än när kulturministrarna förvandlade något så viktigt till något groteskt genom att använda sig av den vansinniga, roterande metoden " allas vår tur kommer" . Allt det där visste vi, herr kommissionär. Vi ber er dock att inta en hållning som bättre överensstämmer med ert uppdrag, med det ansvar som kommissionen har i en så pass viktig fråga som den europeiska kulturen. Jag beklagar att ni inte håller med mig, men jag har använt mig av de här fyra och en halv minuterna för att förklara något som jag kände till, men som kanske inte alla i kammaren visste om. Jag har i alla fall förklarat vad som har hänt. Jag kan inte hitta på ett fördrag. Jag har ett fördrag och det måste jag tillämpa. Jag kan inte göra mer än vad jag redan har gjort. Antar rådet ett enhälligt beslut, kan jag inte göra mer än vad jag redan gör. Det jag kan göra, vilket inte är någon nyhet eftersom det inträffade i går, är att tala med rådets ordförande och säga: " Hör ni, den här frågan är av största vikt. Kräv ett möte och sammankalla till en mindre förlikning och låt oss därefter se om inte resultatet av denna förlikning gör att vi kan gå vidare mot ett bestämt mål och att ni kan anta några ståndpunkter" . Ärade kollega, vad kan jag annars göra? Min handlingsförmåga är begränsad tack vare mina begränsade befogenheter. Här finns också en större risk, en risk jag inte tänker stå, det kan ni vara alldeles säkra på. För det första tänker jag inte bidra till att de europeiska kulturhuvudstäderna försvinner, och för det andra tänker jag göra allt som står i min makt för att ge de europeiska kulturhuvudstäderna en större " gemenskapifiering" . Det enda vi riskerar är att om rådet inte antar förslaget, stoppar man allt och agerar helt enkelt utifrån en mellanstatlig överenskommelse. Man har gjort det från 1985 fram till 1999 och man kan fortsätta att göra det mellan år 2000 och 2019 eller till världens undergång. Min enda möjlighet är följaktligen att försöka övertyga parlamentet och rådet om att de måste nå en överenskommelse. Fråga nr 37 från Bernd Posselt (H-1230/98): Angående: Festligheterna i samband med år 2000 Hur långt har man nått när det gäller att förbereda festligheterna i samband med år 2000? Ämnar kommissionen tillskriva dialogen mellan kristna, muslimer och judar en särskild betydelse inom ramen för dessa program? Herr kommissionär, jag ber er att besvara Posselts fråga. Kommissionen har under många år arbetat med att anordna vissa begivenheter som har att göra med milleniumskiftet. Jag tänker närmast på världsutställningen i Hannover, de europeiska kulturhuvudstäderna år 2000 och femtionde årsdagen för Robert Schumans förklaring. Med hänsyn till de olika initiativ inför milleniumskiftet som tagits av aktörerna från våra medlemsländer, så har jag instruerat min tjänsteenhet om inrättandet av en särskild europeiskt sponsring som skall tilldelas de begivenheter som återspeglar andan i den europeiska uppbyggnaden. Jag ämnar dessutom föreslå kommissionen, parlamentet och rådet att de europeiska institutionerna i förening skall framföra ett gemensamt politiskt meddelande om freden. Å andra sidan inleddes det oumbärliga samarbetet med medlemsländerna den 30 juni förra året, det datum Generaldirektorat X sammanträdde med de nationellt ansvariga för festligheterna inför milleniumskiftet. Med tillfredsställelse kunde jag konstatera att alla femton medlemsländer var närvarande, och visade att man ville samarbeta med de europeiska institutionerna. Jag vill dock påpeka att alla åtgärder som vidtas av kommissionen kommer att göras med största respekt för subsidiaritetsprincipen. Kommissionen kommer följaktligen inte att ge sig in på någon utdelning av subventioner, utan tvärtom kommer man att koncentrera sig på tidigare nämnda begivenheter, det vill säga de som ger varaktig effekt och uppfyller medborgarnas förväntningar. Vad gäller islamsk-judisk-kristna dialogen så har kommissionen inte planerat något särskilt inom ramen för detta. Herr ordförande! Jag vill ställa två korta tilläggsfrågor. Vilken roll kommer musiken att ha vid dessa festligheter? Det finns organisationer, som till exempel Europa musicale, som intensivt förbereder detta, även med kandidatländerna. Jag ville fråga er, om det bara är festligheter som man har planerat eller även riktiga kulturella tillställningar? För det andra har jag tydligt efterfrågat en kristen-islamisk-judisk dialog. År 2000 påminner oss ju särskilt om Jesu födelse, som kom att inleda vår tideräkning, och jag anser att vi i en dialog med våra grannar, det vill säga muslimerna och judarna, bör ta upp det som även här är en växande inrikespolitisk fråga. Därför undrar jag om det finns någon planering för detta? Vad gäller såväl det ena som det andra temat, så är de inte inkluderade inom ramen för det program som kommissionen har planerat inför millenieskiftet av ett skäl: inom ramen för millenieprogrammet skall gemenskapens deltagande när det gäller gemenskapspolitik vara mindre. Vi har med andra ord våra program som vi skall försöka vidareutveckla. Vi har ett ramprogram för kulturen för år 2000 till år 2005, där vi just nu står inför ett allvarligt problem. Anledningen är att ett medlemsland så drastiskt har skurit ned sin finansiering, att det i stort sett kommer att vara omöjligt att med stringens tala om ett kulturprogram. Fjorton medlemsländer har godtagit kommissionens förslag, ett land har motsatt sig det, och på grund av enhällighetskriteriet är det för närvarande omöjligt att genomföra detta ramprogram. Det var en sak, något annat är programmen inom ramen för millenieskiftet. Inom ramen för millenieskiftet kommer alla medlemsländer att bjuda på fantastiska aktiviteter. Från gemenskapens sida kommer vi dock enbart att koncentrera oss på de tre större begivenheterna. Övriga förslag som lagts fram verkar vara mycket intressanta, men kommissionen ämnar inte inkludera fler aktiviteter än de tre som tidigare har nämnts, med förbehåll för att nya förslag givetvis kan studeras av kommissionen. Herr ordförande, herr kommissionär! Världsutställningen Expo 2000 kommer också att äga rum. På denna världsutställning kommer man för första gången göra ett försök att införa electronic payment på en större heltäckande yta. Det kommer att finnas besökare där från hela världen, ca. 40 miljoner. Har ni någon uppfattning om huruvida vi inom ramen för festligheterna kan beakta denna unika händelse som innebär ett sådant omfattande försök? Kommissionen håller för närvarande på att gå igenom vilken typ av aktiviteter som kan genomföras vid världsutställningen i Hannover, och i dag - notera det dock inte med bläckpenna utan med blyerts - räknar vi med cirka 7 miljoner euro - 6, 7 eller 7, 5 miljoner euro - för världsutställningen. Under årets första tre månader, det vill säga före mars månads slut, kommer jag att ha ett meddelande klart med alla planerade aktiviteter för Hannover. Jag har tillsatt en arbetsgrupp och före den 30 mars vill jag att den här frågan skall vara avklarad. Jag skall med nöje vidarebefordra uppgifterna till parlamentet och till ledamoten, så att ni får veta vilka aktiviteter som planerats fram till dess. Tack så mycket, herr kommissionär. Jag vill dock påminna er om att protokollet skrivs med bläck och inte med blyerts. Det kommer därför att bli svårt att notera den av er angivna siffran med blyerts som ni föreslog. Kanske kan ni få hjälp av den avdelning som utformar protokollet. Jag tackar er i alla fall för era svar och för er närvaro. Fråga nr 38 från Robert Evans (H-1178/98): Angående: Passagerarnas uppförande i flygplanen Kan kommissionen meddela om den har planer på att införa strängare regler för tillgången till alkoholhaltiga drycker och passagerarnas uppförande på europeiska flygsträckor med tanke på det våld som en del flygbesättningar nyligen har utsatts för? Jag hälsar kommissionär Kinnock välkommen och ber honom att besvara Evans fråga. Kommissionen är naturligtvis medveten om de problem som orsakas av besvärliga passagerare ombord på flygplan och fördömer starkt det våld och besvär de orsakar besättningen och medpassagerare. Med hänsyn till det ökade antalet och intensiteten av sådana olyckor på ett flertal ställen, både inom och utanför Europeiska unionen under den senaste tiden, har nu frågan kommit i fokus för uppmärksamheten inom Internationella civila luftfartssorganisationen (ICAO) och Europeiska konferensen för civil luftfart (ECAC). Båda organisationerna ser problemet med besvärliga passagerare som en fråga om allmän flygsäkerhet. De håller på med en utvärdering av gällande juridiska bestämmelser och, utöver detta, samlar de på relevant information om arten av och antalet olyckor ombord där besvärliga passagerare varit inblandade. Hänsyn tas, bl.a. till behovet av att anpassa den gällande lagstiftningen så att snara, effektiva och enhetliga åtgärder kan vidtas på bestämmelseortens flygplats gentemot passagerare vars beteende under flygresan varit förargelseväckande. ECAC: s arbetsgrupp för säkerhet kommer att diskutera de relevanta frågorna vid sitt nästa möte, som är i februari, och organisationen anordnar också ett seminarium om dessa frågor som kommer att hållas i mars. Efter dessa händelser, och med hänsyn till ECACs och ICAOs arbete, kommer kommissionen att överväga vilken sorts åtgärd som kan vara lämplig inom gemenskapen eller, alternativt, som en del av mer omfattande internationella initiativ. Jag tackar kommissionären för hans mycket uttömmande och uppmuntrande svar. Han känner väl till att det faktum att flygplatsen Heathrow ingår i min valkrets är en av anledningarna till att detta är av intresse för mig. Jag känner mig uppmuntrad av hans kommentarer och av de åtgärder kommissionen vidtar. Jag är emellertid oroad över hur dessa åtgärder kan genomföras med tanke på den uppmuntran att dricka alkohol som kabinpersonalen utsätter passagerarna för. Denna är i sin tur pressad av sina arbetsgivare - företagen - att sälja alkohol i vinstsyfte. Vi känner till att 99 procent av fallen av förargelseväckande beteende har anknytning till alkohol. Om de föreslagna ändringarna av bestämmelserna för den avgiftsfria försäljningen innebär att folk kommer att uppmuntras till att konsumera den avgiftsfria alkoholen de har införskaffat ombord på flygplanet under flygresan, kan detta komma att ytterligare förvärra problemet. Jag är intresserad av att få veta hur kommissionen i realiteten kommer att driva igenom den lagstiftning som jag gläder mig åt att de för fram. . Jag ber er att besvara Evans kompletterande fråga. Två kompletterande frågor i samma ärende återstår därmed. Den ärade ledamoten har rätt då han säger att alkoholhaltiga drycker är inblandade i ett stort antal av dessa olyckor, men en av anledningarna till att denna undersökning utförs av den internationella civila luftfartsorganisationen är att få pålitlig statistik vad beträffar orsakerna och karaktären och därför också naturligtvis ursprunget och effekten av den typ av olyckor som berör honom, eftersom de också berör mig. Det finns en grundläggande slutsats som man kan dra från de studier som delvis redan har ägt rum, och det är det förvånande faktum att rökförbud på flygplan delvis har den effekten att de ger upphov till ett ökat begär efter alkohol. Vi är ännu inte i någon ställning att säga hur pass pålitlig denna bevisning är. Jag tror inte att någon som svar på detta skulle föreslå att man skall återinföra rökning på flygplan. Jag kommer att rapportera till den ärade gentlemannen när vi har mer hållbar information, och det kan mycket väl hända att vi kommer med lagförslag på grundval av denna information. Jag välkomnar kommissionärens förslag och det skulle vara av intresse för mig att veta vilken rättslig grund för åtgärder som skulle finnas enligt fördraget. Åtgärder bör vidtas. Mängden av trafik och antalet passagerare som reser via flygplatsen Stansted, som för det mesta är mycket välkomna inom min valkrets i North Essex och South Suffolk, ökar och naturligtvis vill passagerarna veta att deras säkerhet är av största vikt. Skulle kommissionen vilja överväga att uppmuntra medlemsstaterna att vidta åtgärder för att hindra passagerare, som befinner sig i ett allvarligt berusat tillstånd i likhet med det herr Ewans hänvisade till, från att resa. De sätter andra passagerares liv på spel och utgör också en fara för besättningen. Jag skulle vilja svara den ärade ledamoten genom att säga att vi med all säkerhet kommer att föra vidare diskussioner med medlemsstaterna. Det är en naturlig väg som vi gläds åt att ta. Det är svårt att säga exakt vilka förslag vi skulle vilja komma med i avseende på lagstiftningen förrän vi gjort en fullständig analys. Jag är övertygad om att hon skulle stödja den ståndpunkten. Om analysen emellertid påvisade att det skulle ge produktiva resultat att försöka införa gemenskapslagstiftning, skulle vi försöka göra detta på grundval av den bestämmelse i fördraget som ger oss kompetens inom området för trafiksäkerhet och säkerhet för passagerare. Bristen i den nuvarande lagstiftningen, såsom den ställs upp i ICAO-konventionen som på världsomfattande nivå styr hanteringen av passagerare och flygkapteners befogenhet, är att det är flygkaptenens uppgift att besluta om en överträdelse som skett ombord på ett flygplan är allvarlig eller mindre allvarlig. Detta är ett individuellt beslut som måste fattas av flygkaptenen. Om slutsatsen blir att den är allvarlig har alla de stater som deltar i ICAO befogenhet att arrestera och häkta dem som anklagats för förargelseväckande eller oegentligt beteende. Det är inte så lätt när flygkaptenen inte kan dra slutsatsen att deras beteende inte var av mycket allvarlig natur, de fall i vilka staterna kan välja om de vill utöva sin makt att arrestera. För att kunna förbättra dessa formuleringar och täta till den brist som kan orsaka svårigheter för alla inblandade parter, med undantag av den skyldige, skulle arbete behöva göras på den nuvarande utbredningen av förargelseväckande beteende på flygplanen och dess konsekvenser för besättningen och passagerarna. Låt mig först ge er ett kortfattat råd. Det flygbolag som jag anlitar för att åka till Bryssel har redan hittat en lösning på ert problem. Det erbjuder viner som köpts utanför unionen, som är av så dålig kvalitet att ingen vill konsumera dem. Jag har en praktisk fråga som är av oerhörd vikt för mig. Kan man inte från kommissionen eller från något annat organ få fram ett avgörande om att passagerare inte skall få ta med sig två kolli handbagage ombord. Detta är en risk för alla i händelse av att en kritisk situation utvecklar sig. Detta borde göras gällande av flygbolaget. Fråga nr 39 från Richard Howitt (H-1203/98): Angående: Transeuropeiska transportnät och handikappanpassning För närvarande genomförs en översyn av riktlinjerna för de transeuropeiska transportnäten. Kan kommissionen ange vilka åtgärder som föreslås inom ramen för denna översyn för att säkerställa att man verkligen tar hänsyn till aspekten handikappanpassning i riktlinjerna, och att denna sedan genomförs av medlemsstaterna i praktiken? Herr kommissionär, vänligen besvara Howitts fråga. Som den ärade ledamoten känner till är syftet med de gällande riktlinjerna för det transeuropeiska flygnätet att försöka säkerställa hållbar rörlighet för personer och varor inom området, utan inre gränser och under bästa möjliga säkerhetsvillkor. Målet är också tillämpligt på rörelsehindrade personer. Alla beslut om att bygga projekt för transportinfrastruktur, inklusive valet av teknisk standard, är självklart i första hand medlemsstaternas ansvar. Kommissionen förbereder för närvarande en vitbok, som kommer att ges ut i sommar, och som skildrar hur man skall gripa sig an med den framtida utvecklingen av kriterier som härrör sig till servicenivåer, vilket också skulle inbegripa direktiv för tillgång till nätverket för funktionshindrade personer. I och med förberedandet av vitboken har kommissionen inlett en vittomfattande överläggningsprocess och vi välkomnar naturligtvis parlamentets och alla intresserade parters åsikter, inklusive handikapporganisationer med vilka vi upprätthåller god och flitig kontakt. Jag lyckönskar verkligen kommissionären och rekommenderar vad han säger om kontakter med organisationer för funktionshindrade som, t.ex. det arbete som hans tjänstemän är engagerade i vad beträffar buss- och turistbussdirektivet. De framsteg som görs i fråga om detta är goda bevis på det. Jag stöder och uppmuntrar honom att vidare överväga förslagen om servicenivåer och tillgänglighet för funktionshindrade personer. Jag skulle emellertid vilja be honom att gå ännu längre. Kan han, när han talar om interoperabilitet, se över de länksystem som finns. Det är t.ex. inte särskilt lyckat att ha ett tillgängligt tåg om folk inte kan ta sig till stationen. Det är inte särskilt lyckat att ha ett vägnät om det inte finns några parkeringsplatser för funktionshindrade personer. Skulle han kunna se över denna fråga och även se över informationen till funktionshindrade personer så att blinda med hjälp av blindskrift, döva genom användning av texttelefon och annan visuell avläsningsapparatur helt och hållet har tillgång till information om transeuropeiska nät. Trots att han i sitt svar sa att det är medlemsstaternas ansvar att genomföra detta, innehåller inte vitboken någonting som kan hjälpa medlemsstaterna framåt för att göra just detta? Jag är mycket tacksam mot den ärade ledamoten för hans fråga och det sätt på vilket han uttrycker den. När det gäller förflyttning mellan olika typer av transportmedel och inom sådana och beträffande utförandet av utformningen av fordon t.ex. det låga golvet, för vilket han menar att kommissionens forskningstjänst och andra tjänster har spelat en mycket betydelsefull roll - och vad beträffar åtgärderna för tydlig och tillgänglig information för resenärer med funktionshinder, kan vi visa att vi är aktiva på alla dessa områden. I fråga om medlemsstater försöker vi slå in öppna dörrar. Standarden på engagemang har varit långt ifrån perfekt men har ökat påfallande under de senaste åren. Det kanske kan vara av intresse för honom att känna till det arbete som vi utför i samband med det europeiska järnvägssystemet för höghastighetståg där vi har gett den europeiska organisationen för interoperabilitet för järnvägar i uppdrag att bedöma kriterierna för interoperabilitet av järnvägsrelaterad infrastruktur, t.ex. plattformar. Detta belyser just den punkt han klargjorde i sin tilläggsfråga. Organisationen har av oss särskilt blivit ombedd att, som ett exempel på lagstiftning som avser tillgängligheten för funktionshindrade personer, använda lagstiftningen för allmän transport och den civilrättsliga lagstiftning som avser funktionshindrade personer, som alldeles nyligen har trätt ikraft i Storbritannien. Vi hoppas det skall vara möjligt att bygga vidare på denna modell. Om jag skall vara helt sanningsenlig bör jag tillägga att Howitt redan har ställt samma fråga. På Irland har man uttryckt en ganska avsevärd oro över det ganska obetydliga antalet tillgängliga bussar. Är ni medveten om detta, herr kommissionär, och skulle ni kunna göra något åt det? Det har aldrig föresvävat mig något annat än att den ärade ledamotens rykte är alldeles fläckfritt och rent på alla sätt och vis. Jag kan inte hänvisa till något slags makt som kommissionen har för att försöka säkerställa en utvidgad användning och större tillgänglighet till bussar. I detta finns en ironi: att ett företag som har ett helt strålande register vad beträffar tillverkning av bussar med nigningsfunktion och bussar med lågt golv är beläget i Nordirland. Jag hoppas att den gränsöverskridande handeln kommer att öka i samband med att irländska bussmyndigheter i Republiken Irland börjar utnyttja dessa utmärkta produkter. Det gläder mig att kunna säga att förvärv och användning av dessa börjar bli mer utbrett bland flera myndigheter och bussoperatörer i Storbritannien. Jag hoppas det blir en mer allmän vana. Tack så mycket, herr Kinnock. Med denna fråga har tiden för frågor till kommissionär Kinnock gått ut. Jag tackar för er närvaro och jag önskar er en god fortsättning på det nya året. Samtidigt vill jag säga att jag är övertygad om att vi kommer att lyckas synkronisera det hela, om både ni och jag anstränger oss. Frågorna nr 40 till nr 42 skall besvaras skriftligen. Fråga nr 43 från Mary Banotti (H-1180/98): Angående: Resekostnadstillägg för ensamstående Kan kommissionen ange om resekostnadstilläggen för ensamstående strider mot gemenskapslagstiftningen? Jag hälsar kommissionär Bonino välkommen och jag ber er att besvara Banottis fråga. Den fråga som Banotti ställer tog Eryl McNally upp redan förra året och den har alltså redan besvarats av kommissionen. Kommissionen är medveten om att en av McNallys väljare har bildat en stödgrupp i Förenade kungariket för att försöka avskaffa resekostnadstilläggen för ensamstående. Kommissionen vill emellertid påpeka att den enda gemenskapsbestämmelse som är tillämplig på den fråga som frågeställaren tar upp är det direktiv som avser charterresor, ett direktiv som har antagits av rådet och som i artikel 2.4 definierar konsumenten som " den person som köper eller avser att köpa en charterresa" . Som frågeställaren säkert vet så beskriver direktivet också som " betalningsberättigad" den person för vars räkning huvudkontrahenten avser att köpa en charterresa - vederbörande definieras på samma sätt som andra förmånstagare - eller den person till vilken huvudkontrahenten eller någon av övriga förmånstagare överlämnar charterresan. Detta är den princip som gäller, vilket ni naturligtvis känner till. Kommissionen anser att förekomsten av resekostnadstillägg för ensamstående resenärer är resultatet av en kommersiell princip - högre priser för ensamstående resenärer - en av de principer som i regel accepteras av marknaden, eftersom dessa resenärers uppehälle drar större kostnader, något som naturligtvis återspeglas i priserna. Kommissionen kan därför inte se hur resekostnadstillägg för ensamstående skulle kunna strida mot gemenskapsrätten. Utan att komma in på frågor som rör subsidiaritetsprincipen eller annat sådant, så kvarstår det faktum att kommissionen anser att detta är marknadens sätt att hantera de högre kostnader det medför att bara ha en resenär i varje rum, även om man bara skulle se till kostnaden för boendet. Dessutom informeras den resande i regel om denna prishöjning, och därför kan man inte heller tillämpa direktivet om kontraktsklausuler som kan missbrukas, eftersom all information eller reklam normalt sett anger priset för en ensamstående resenär och anger det pristillägg som gäller. Kommissionen hävdar slutligen att, såvitt vi vet, så är dessa tillägg för ensamstående i allmänhet rimliga. Framför allt är de kända, och därför är till exempel direktivet om kontraktsklausuler som kan missbrukas, inte tillämpbart. Jag skulle vilja tacka kommissionären. Hon framför dåliga nyheter på trevligaste möjliga sätt. Jag skulle vilja veta om det finns något tecken på att marknaden som sådan besvarar det som tyder på ett ökande antal enskilda människor som kanske bara är på jakt efter " enkelbäddens välsignade frid" , för att citera George Bernard Shaw. Jag är förvånad över att de fortsätter ta ut tilläggsavgifter av enskilda människor som helt enkelt inte har råd med dessa. Jag har också kommit i kontakt med och besökts av medlemmar i valkretsen beträffande en situation där specialerbjudanden förekommer, t.ex. i Storbritannien, som inte är tillgängliga för någon som t.ex. kommer från Irland för att fortsätta sin resa i Storbritannien. Är detta också en situation som styrs av marknadskrafter eller finns det faktiskt ett juridiskt problem? Frågeställaren har helt rätt. Det finns inget som är så känsligt för marknadens signaler eller när det gäller anpassning till marknaden som branscher som kan tjäna på en sådan anpassning. Vi har naturligtvis noterat att erbjudanden som inte medför tillägg för ensamstående har ökat kraftigt, just därför att resebyråerna har förstått att antalet ensamstående resenärer ökar kraftigt. Anpassningen till marknaden, även när det gäller specialerbjudanden, går med andra ord mycket snabbt. När det gäller den andra frågan som ställdes och som gällde särskilda erbjudanden till en speciell grupp eller nationalitet, så förbehåller jag mig rätten att fråga våra jurister huruvida det eventuellt föreligger diskriminering. Innan jag går ut med information som kan påverka marknaden måste jag få ett juridiskt utlåtande, något som kommissionen också kommer att begära in, och som frågeställaren kommer att få skriftlig information om. Fråga nr 44 från Daniel Varela Suanzes-Carpegna (H-1189/98): Angående: Resultatet från mötena mellan EU och Kanada och förslaget till den kanadensiska fiskelagen C-27 Vid toppmötet mellan EU och Kanada, som hölls i Wien på yrkande av kommissionsledamot Leon Brittan, åtog sig Kanadas utrikesminister att låta en blandad kommitté med sakkunniga från EU och Kanada tillsammans noga granska innehållet i den kanadensiska fiskelagen C-27 för att sedan yttra sig om huruvida denna lag är förenlig med internationell rätt. Ett första möte hölls i Ottawa i detta syfte den 7-8 december 1998. Kan kommissionen redogöra för resultatet av detta möte? Fru Bonino, ordet är ert för att besvara Daniel Varelas fråga. Den beslutsamhet som Varela visar, när han i genomsnitt varannan månad ställer frågor om Kanada till mig, motsvarar ganska exakt den beslutsamhet som kommissionen har visat när det gäller att ta tillvara möjligheterna - och jag kommer att ange tre mycket näraliggande datum - för att understryka för vår kanadensiska motpart att fiskelagen C-27 inte är godtagbar för kommissionen. Nyligen har den här frågan tagits upp vid tre tillfällen: den 22 oktober i mötet mellan Sir Leon Brittan och den kanadensiska utrikesministern, den 7 december vid ett möte mellan höga tjänstemän med ansvar för fiskerifrågor som hölls i Ottawa och slutligen den 17 december vid toppmötet mellan EU och Kanada. Det som kommissionen har kunnat notera i samband med dessa möten och som verkar ha framkommit mycket klart, är att Kanada inte har för avsikt att ändra på fiskelagen C-27. Detta har man förklarat flera gånger från kanadensiskt håll. Det som har tillkommit - och kommissionen kommer att undersöka denna möjlighet till en lösning - är att Kanada eventuellt skulle kunna tänka sig en tolkningsföreskrift, som skulle klarlägga att lagen C-27 endast gäller tillämpningen av FN: s avtal. Denna tolkning eller tolkningsförklaring skulle, om vi kommer så långt, kunna ses som en intressant åtgärd från Kanadas sida. Låt mig oavsett detta göra två ytterligare påpekanden. Det första är att på grund av en olycklig slump så genomfördes diskussionerna mellan de olika tjänstemännen med ansvar för fiske alldeles efter det att den internationella domstolen avkunnat sin dom i det fall som väckts av Spanien mot Kanada för deras uppbringande av fiskefartyget " Styke" under 1995. Även om domstolen förklarat att man inte var behörig att döma i målet, så uppfattades domstolens uttalande av Kanada som ett beslut i grundläggande frågor som gällde den aktuella tvisten, vilket i viss utsträckning har blockerat eventuella öppningar från de kanadensiska myndigheternas sida. För det andra är jag djupt övertygad om att oavsett de unilaterala uttalandena från Kanada av typen " ja" eller " nej" - och vi har fortfarande inte sett innehållet - så är det enda sättet att överbrygga den här tvisten att skynda på ratificeringen av Förenta nationernas konvention om stock chevauchants . Konventionen innehåller faktiskt, vilket ni säkert vet, ett helt avsnitt om att tillgripa medling, vilket skulle bli obligatoriskt och naturligtvis förhindra att Kanada drar sig ur domstolens jurisdiktion, som man gjorde 1994/95. Hur som helst, förutom att förhandla och förutom att följa utvecklingen dag per dag eller månad för månad, så är kommissionen djupt övertygad om att en snabb ratificering av Förenta nationernas konvention är det effektivaste instrument som står till vårt förfogande. Fru kommissionär, tack för er information. Som ni vet har jag lika stort intresse i den här frågan som kommissionen har, eftersom det är en nyckelfråga för fiske i internationella vatten och följaktligen för den internationella lagstiftningen. Ett land som inte godkänner jurisdiktionen hos en internationell domstol, som upprättar egna lagar som inte står i samklang med den internationella lagstiftningen, och som tillämpar avtalet genom att gripa båtar som sedan ingen kan döma är en stor fara för det internationella samfundet och för fisket och är ett belysande exempel för andra. Däremot, fru kommissionär, har jag en avvikande mening i en fråga som för mig är viktig, och jag använder den här tonen eftersom saker och ting inte går som de skall, varken för mig eller för kommissionen. Vi kommer att fortsätta att diskutera den här frågan, inte bara varannan utan varje månad, eftersom Kanada använder sig av alla tänkbara argument för att inte ge oss rätt. Tolkas ratificeringen av avtalet på ett annat sätt än New York-avtalet så kommer det att vara en ständig källa till konflikter, något som Europaparlamentet redan har påtalat, och därför har jag en avvikande mening i den här frågan. Med de argument vi har inom Organisationen för fisket i nordvästra Atlanten (NAFO) skulle vi kunna lösa det hela, inte genom en ratificering av avtalet eftersom det är det Kanada vill. Häri ligger våra skiljaktigheter. Jag ber er att reflektera över detta, för det är mycket möjligt att vi måste visa Kanada att den här frågan är mycket störande för deras förbindelser med Europeiska unionen. Vi måste emellertid gå vidare, möjligtvis utan att ratificera avtalet, som Kanada så gärna ser att vi gör så att de kan tillämpa det efter sitt eget tycke. Jag är medveten om parlamentets ståndpunkt, men jag vill också påpeka att den institutionella dialogen syftar till just detta. Just på grund av det faktum att vi befinner oss i en situation där de olika tolkningarna av FN: s konvention utan tvekan ger upphov till tvister, och detta kan komma att förvärras, så är jag intresserad av möjligheten att få den ratificerad - och det vill jag särskilt stryka under för er - framför allt när det gäller den pelare i konventionen som hänvisar till en binding dispute settlement mechanism . I annat fall har vi inga instrument - och detta uppmanar jag er att betänka - för att lösa de dispyter som kan uppkomma, inte bara i de kanadensiska vattnen eller i NAFO-vatten. Om konventionen inte ratificeras, så har vi inga instrument. Tänk till exempel på fallet om en annan kuststat, oavsett vilken, skulle göra en annan tolkning. Som ni redan har påpekat kan ett sådant exempel snart komma att följas av andra, och då skulle vi verkligen stå utan några bindande instrument, som skulle tvinga parterna att lösa konflikten. Detta anser jag vara den del av konventionen som vi måste utnyttja. Som ni säkert minns, herr Varela, så var det som skedde i samband med den sista episoden under 1995 att Kanada inte ville erkänna domstolens jurisdiktion, och att domstolen följaktligen i sin dom förklarade att man inte hade behörighet att avgöra ärendet. Om vi inte hittar obligatoriska mekanismer för att avgöra internationella dispyter, så är jag rädd att exemplet Kanada snart kommer att få efterföljare. Detta är en fråga som även de enskilda medlemsstaterna måste ta itu med. Jag vill emellertid rikta er uppmärksamhet på det faktum att frånvaron av tvingande system för att lösa konflikter kanske inte är så där väldigt fördelaktigt för oss. Tack så mycket, fru Bonino. Eftersom frågeställaren är frånvarande, bortfaller fråga nr 45. Eftersom de behandlar samma ämne, kommer frågorna nr 46, nr 47 och nr 48 att tas upp tillsammans: Fråga nr 46 från Ian White (H-1222/98): Angående: Puerto Morazan - orkanen Mitch Kan kommissionen ange hur stora belopp Europeiska unionen har ställt till förfogande för katastrofhjälpen i Nicaragua och Honduras, samt hur stor del av gemenskapsanslagen som fördelas genom icke-statliga organisationer däribland gemenskapsbyråer och de internationella hjälporganisationer? Fråga nr 47 från Christine Oddy (H-1232/98): Angående: Puero Morazan - orkanen Mitch Kunde kommissionen ge besked om hur mycket byggnadshjälp i form av väg- och broreparationslag och utrustning den avsänt till Nicaragua och Honduras? Fråga nr 48 från Glenys Kinnock (H-1239/98): Angående: Insatser i samband med naturkatastrofer Under innevarande budgetår har ECHO (Europeiska gemenskapernas kontor för humanitärt bistånd) varit tvungen att agera i samband med ett antal tragiska och kostsamma nödsituationer och naturkatastrofer. Förfogar ECHO över tillräckliga anslag för att kunna klara av en eventuell ny katastrof? Jag föreslår att kommissionären besvarar Whites, Oddys och Kinnocks frågor på de två minuter vi har kvar till kl. 19.00. Låt mig också säga ett par ord med anledning av frågan från Kinnock, med tanke på att den tangerar samma ämne. För det första kommer kommissionen att till de parlamentsledamöter som så önskar ställa hela den nyligen antagna planen för insatser i Centralamerika till förfogande, en plan som jag kan lämna ut redan nu och som innehåller detaljerade sifferuppgifter. Sammanfattningsvis kan jag berätta att den första avsättningen, den på 6, 8 miljoner ecu, beslutades den 4 november, dvs. medan orkanen fortfarande pågick. Ett nytt paket på 9, 5 miljoner ecu godkändes direkt efter det att jag återvänt från mitt besök, i november. Kommissionen har dessutom på grund av katastrofen dirigerat om eller konverterat 3 miljoner ecu som hade avsatts för andra typer av projekt. Samtliga dessa projekt genomförs av icke-statliga organ som finns upptagna på en lista som jag kan lämna ut. De två planerna har godkänts av beredningen för humanitärt bistånd, där samtliga medlemsstater ingår. Nyligen har generaldirektorat I B, som leds av kommissionär Marín, frigjort 8, 2 miljoner ecu som en förberedelse till den stora generalplan för uppbyggnaden som, som ni mycket väl vet, skall presenteras vid bidragsgivarkonferensen i Stockholm. När det gäller den andra frågan vill jag påpeka att ett av de problem vi står inför är att vid halvårsskiftet var budgeten för kontoret för humanitärt bistånd förbrukad och en serie av helt oförutsebara katastrofer har tvingat oss till mycket långvariga och tunga förfaranden för att mobilisera våra reserver. Tack vare detta kan vi, med början redan i år, notera en viss förbättring i det avseendet att vi i början på året har rejäla tillgångar som tillåter oss, framför allt när det gäller de kriser som håller på år ut och år in, att genomföra en planering som är litet mer strukturerad och att behålla reserverna i avvaktan på de verkligt oväntade kriserna, de som man alltså inte kan planera för. Detta är en budgetfråga som vi försöker lösa tillsammans med kommissionär Liikanen - vissa framsteg har redan gjorts - för att vi inte i juli skall befinna oss i vad som normalt är ett mycket svårt läge. Jag skulle vilja veta hur stor del av nödhjälpen som faktiskt har nått fram till Centralamerika, vilka svårigheterna har varit för att få fram denna hjälp och vilka som nu är de mest angelägna behoven för folket i Centralamerika, och vad vi nu kan göra för att hjälpa dem? De första projekten som det beslutades om den 4 november var direkt funktionsdugliga, eftersom vi bestämde oss för att använda oss av de icke-statliga organisationer som redan arbetade inom området för att det inte skulle bli några tomrum. Med den nuvarande planen på 10 miljoner ecu, har vi något utökat listan på icke-statliga organisationer. Ett av de problem vi hade i början var transporten och hur vi skulle nå en befolkning när alla broar hade kollapsat och det inte fanns några vägar. Slutligen nådde vi viss framgång med hjälp av helikoptrar men helikoptrar kan inte bära stora kvantiteter mat. Den andra punkten är att vissa regeringar inte precis var glada över att arbeta genom icke-statliga organisationer, men under mitt besök klargjorde jag tydligt för regeringarna att, vare sig de tycker om det eller ej, är reglerna sådana att jag inte kan ge pengar direkt till en regering utan att vi måste arbeta via Röda korset eller icke-statliga organisationer. Slutligen godkände de detta, trots att vissa politiska spänningar kvarstår. Vad vi nu gör är att vi koncentrerar oss främst på Honduras och norra Nicaragua. Vi skulle vilja koncentrera oss på dricksvatten för att kunna förhindra epidemier. Den nya planen inriktas främst på grundläggande hälsovård, reparation av pumpar och dricksvatten. Om ni är intresserad kan jag ger er detaljer om vad alla icke-statliga organisationer nu uträttar på området. Vid en tidpunkt då kommissionens effektivitet ifrågasätts skulle jag vilja berömma det mycket snabba och effektiva gensvar som ECHO gav i och med krisen i Centralamerika. Mot bakgrund av den information som ni har gett oss, kommissionär Bonino, skulle jag vilja veta vilka penningmedel ni har lyckats rikta till den återkommande krisen i Bangladesh, ett land för vilket mitt eget land, Storbritannien, är mycket oroat och engagerat. Anser ni att ECHO har lyckats och i fortsättningen kommer att lyckas prioritera dessa behov då de uppstår år efter år i Bangladesh? Jag har inga exakta siffror vad beträffar Bangladesh, men jag kan skaffa fram de åt er. Vad vi har upptäckt under de senaste åren är de oerhörda följder återkommande naturkatastrofer får. Överlag vill vi i handlingsplanen för 1999 stärka vår beredskap för naturkatastrofer. Vi tänkte t.o.m. ha en katastrofberedskap eller en fond för naturkatastrofer. Vi överväger fortfarande om det är vettigt, möjligt eller genomförbart att ha en fond som på ett enklare sätt kan användas för att reagera på, förebygga eller förbereda sig inför naturkatastrofer. Detta tänkande kräver en ändring i budgetförordningen. Jag vet inte om det politiska klimatet är upplagt för större flexibilitet i utgifterna. Vi diskuterar fortfarande vilket sätt som är det bästa. Vad beträffar Bangladesh, kommer jag att förse er med exakta siffror. Jag vill inte ge er felaktiga siffror. Jag skall kontrollera detta. Tack så mycket, fru kommissionär. Eftersom tiden har gått ut för frågor ställda till kommissionen, besvaras frågorna nr 49 till nr 79 skriftligen. Jag förklarar härmed frågestunden avslutad. Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00. Handelssystemet och de internationellt erkända arbetsnormerna Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0423/98) av Sainjon för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om kommissionens meddelande till rådet - Sambandet mellan handelssystemet och de internationellt erkända arbetsnormerna" . Herr ordförande! Vid firandet av femtioårsdagen för FN: s förklaring om de mänskliga rättigheterna, är Europa, som är den främsta handelsmakten i världen, skyldigt att fortsätta att framföra idén om det som jag kallar " social-internationaliseringen " . Jag är övertygad om att i fall Europeiska unionen vill ha en stor trovärdighet i denna fråga måste den vara oklanderlig. Hur skall man egentligen kunna bli tagen på allvar av utvecklingsländerna när till exempel två miljoner barn arbetar i Storbritannien, varav 500 000 är yngre än femton år? Varför vägrar myndigheterna i detta land att ratificera Internationella arbetsorganisations konvention 138 om barnarbete? Jag anser att det inte räcker att ha ratificerat det europeiska direktivet om arbetsmiljöregler för unga eller den sociala stadgan, utan man måste fortfarande tillämpa de principer som den innehåller och ägna uppmärksamhet åt dessa tusentals barns livsöde, vilka inom materialhantering- och byggsektorn erfar arbetsförhållanden som är oerhört svåra. Jag skulle även kunna nämna Österrike som fortfarande inte har ratificerat konvention 138; samma sak gäller för Irland vad beträffar konvention 111 som hänger samman med icke-diskriminering. Men även gentemot de länder som kan komma att ansluta sig till unionen, tror jag att man måste inta en lika sträng hållning. Låt oss inte tveka att under dessa omständigheter stödja oss på Deklarationen om de grundläggande principerna som antogs förra juni av Internationella arbetsorganisationen. Den upprepar konventionerna om straffarbete, barnarbete, icke-diskriminering och fackföreningsfrihet. Detta sammanförande av konventioner i ett enda block utgör ett mycket stort steg i så måtto att de länder som inte har ratificerat en av dem ändå kommer att se betänkanden om detta ämne. Unionen bör alltså handla så att den på sikt har som mål att föreslå att medlemmarna i Världshandelsorganisationen skall ratificera denna Internationella arbetsorganisationens deklaration om de grundläggande principerna. Men de försök som har gjort fram till nu för utvecklingsländerna har alla misslyckats på grund av de negativa synsätt som för det mesta har använts. Förändringen ägde rum i mars 1998 när en stimulansklausul för första gången förverkligades inom ramen för gemenskapens allmänna preferenssystem. För första gången infördes idén om en tullbonus för de länder som respekterade dessa sociala minimiregler. Detta har bidragit till att man ser mer positivt på socialklausulens synsätt. Denna metod skulle kort sagt kunna tjäna som modell och förebådande inslag för Europeiska unionens strategi i Världshandelsorganisationen. För att göra framsteg på området för människans rättigheter på arbetet i hela världen, utgör de hundratals koderna om gott uppförande som inrättats av de multinationella företagen andra strategier. Men man måste konstatera att fackföreningsfriheten och rätten till kollektivförhandlingar ofta glöms bort. Det är därför man i dag måste gå längre. Enligt min mening måste den kod som fortfarande kommer att stödja sig på deklarationen om de grundläggande rättigheterna vara en minimibas. Parlamentet ber helt enkelt Europeiska kommissionen att fundera över utarbetandet av en europeisk kod inom ett forum som förenar Europeiska Fackliga Samarbetsorganisationen, de europeiska arbetsgivarna och vissa icke-statliga organisationer. De europeiska multinationella företagen kommer att kunna ratificera den och deras namn kommer att spridas med hjälp av Europeiska gemenskapernas officiella tidning och kommissionens webbplatser på Internet. Denna kod skulle inte förses med sanktioner utan en speciell enhet inom denna institution skulle tack vare skapandet av en databas kunna utföra en effektiv uppföljning av de företag som slår sig in på denna vägen. Men det är inom Världshandelsorganisationen som idén om uppförandekoden på lång sikt kommer att finna sin plats helt och hållet. Slutligen vill jag, herr ordförande, utnyttja detta debattinlägg i Europaparlamentet till att göra en högtidlig vädjan till alla internationella institutioner och till de mest betydelsefulla personerna i världen när det gäller politik, filosofi, religion och kultur för att de alla skall bestämma sig för att slutligen företa en skoningslös kamp på planeten för att definitivt utrota barnstraffarbete under det första decenniet på 2000-talet. Historien har hunnit ifatt moderniteten. Det kan inte tolereras att man låter miljontals barn förgås av misär, grymhet och lidande. Alla borde kunna få vara barn med lek, glädje, hopp och lycka. Vi som har politiskt ansvar måste ha en moralisk skyldighet att handla med beslutsamhet och besluta om speciella tillvägagångssätt för att uppnå det mål jag föreslår, som inspireras av det arv vi har fått från dem som ofta kämpar med livet som insats för att försvara de mänskliga rättigheterna överallt i världen. Låt oss vara konkreta och titta på det vi har bevis för. Att främja uppbyggandet av skolväsendet är en god sak, men räcker inte. Regeringarna i de berörda länderna måste ge bidrag till familjer vars barn slutar arbeta, det vill säga några dollar i månaden. Lösningen finns här och inte någon annanstans. Den bör givetvis följas av en mycket strikt övervakningspolitik. Unicef har själv påtalat vilka följder till exempel stängning eller plötslig flyttning av ett multinationellt företag får. Barnen vänder sig då inte till skolan, utan återfinns på gatan där de söker arbete för att fortsätta med att försörja sin familj, och om de inte hittar något, hamnar de oftast i prostitutionens hemskheter. Även om kampen till förmån för socialklausulen kommer att bli lång och svår, öppnas i dag ett fantastiskt handlingsområde för oss. Det är den allmänna opinionens sak att bli medveten om detta och politikernas sak att visa att de inte bara är åskådare när ekonomin internationaliseras. Herr ordförande! Som medlem av ett parti, där ordet social ingår i namnet, är jag särskilt engagerad i den sociala marknadsekonomin. Därför förespråkar jag bestämt sociala miniminormer på europeisk nivå. Å andra sidan tvingar oss globaliseringen inom den internationella handeln, som leder till en liberalisering av handel, investeringar och kapitalflöden, att betrakta den sociala utvecklingen ur ett globalt perspektiv. I Världsbankens rapport från 1995 om världsutvecklingen betonades vikten av goda förbindelser mellan arbetsmarknadens parter för en effektiv arbetsmarknad. Men det förutsätter ett demokratiskt system, där arbetstagarna har rättigheter som gör det möjligt för dem att hindra regeringarnas försök att skaffa sig konkurrensfördelar genom diskriminering, utnyttjande och förtryck. En andra slutsats följer av sig själv. För att den internationella handeln skall kunna främja den ekonomiska utvecklingen i ett land, måste man kunna fatta beslut och uttala preferenser. Med andra ord: Vi måste tillerkänna medborgarna samma rättigheter på sina arbetsplatser som vi tillerkänner dem som konsumenter. I mitt yttrande från utskottet för sysselsättning och socialfrågor förespråkar jag därför bestämt kravet på en social klausul inom den internationella handeln. Dit hör att EU: s medlemsstater genomdriver och främjar de grundläggande arbetsnormerna, i synnerhet inom ramen för ILO. De icke-statliga organisationernas insatser för dessa mål bör definitivt stödjas av EU och medlemsstaterna. Vidare måste man skapa och stärka stimulerande åtgärder, som kan förmå utvecklingsländerna att uppfylla de grundläggande sociala normerna, alltså inga sanktioner och ingen dold protektionism. Dit hör även stöd till varumärkeskampanjer, till exempel rug mark och många andra, som uppstått på konsumenternas initiativ, liksom företagens åtagande att respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna. Utskottet stöder vidare införandet av sociala klausuler i medlemsstaternas handels- och samarbetsavtal. Mitt yttrande innehåller ett textförslag. Jag tackar kollegan Sainjon för att han övertar kravet i mitt yttrande i sitt betänkande, även om jag anser att han själv går för långt i sina krav. För mycket kan ibland vara skadligt. Men jag förstår inte varför Howitt som företrädare för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp vill stryka det goda exemplet från Förenta staterna ur texten i ändringsförslag 10. En sådan strykning kan jag inte godta. Herr ordförande! Tillåt mig att säga att jag i dag känner en särskild, personlig stolthet. Till att börja med talar jag som företrädare för den stora socialistiska gruppen, och jag talar också, följande de två föredragandena, Sainjon och Schiedermeier, i egenskap av medlem i de två utskotten, liksom i utskottet för externa förbindelser och utskottet för sysselsättning och socialfrågor, i vilka jag personligen har haft möjligheten att delta under hela det långa utarbetningsförfarandet av betänkandena. Jag vill rikta mina uppriktiga komplimanger till föredragandena och till utskotten, vilka i en anda av öppenhet har lagt ned mycket arbete och berikat de ursprungliga betänkandena. Jag kommer inte att försöka upprepa eller tillägga något till det föredragandena har sagt. Jag skall uttala mitt stöd genom att taga upp två punkter. För det första vill jag särskilt framhålla betydelsen av att vi i dag, några få dagar efter eurons införande, här i parlamentet, i Europeiska unionen, lyfter fram det globala samhällets utformning. Det finns inget hinder för att det jämsides med en globaliserad marknad finns en dimension av social solidaritetspolitik. Jag vill påpeka att det har bevisats av ledande organisationer, som exempelvis Världshandelsorganisationen, att det inte motsäger eller går stick i stäv med ekonomisk tillväxt, vilken i själva verket utgör en förutsättning för socialt välstånd. För det andra vill jag betona att vi i Europeiska unionen i dag, när vi befinner oss i fasen före en utvidgning, envist måste arbeta för att lyfta fram Köpenhamnskriterierna och deklarera att dessa inbegriper även de mänskliga rättigheterna i arbetet. Herr ordförande! Det här är inte enda gången vi diskuterar frågan om en kod för den internationella handeln denna vecka, för även i morgon har vi ett initiativbetänkande i samma fråga från utskottet för utveckling och samarbete på föredragningslistan. Jag anser att det i båda dessa betänkanden är några punkter som vi huvudsakligen bör gå in på. Den första är: Vi har inte rätt att å ena sidan införa utomterritoriella bestämmelser i sådana betänkanden och samtidigt kritisera USA i samband med Helms-Burtonlagen. Den andra: Även utvecklingsländerna måste delta i dessa diskussioner, när det är de som berörs. För inte heller de vill bli påtvingade normer som de inte har varit med om att fatta beslut om. Den tredje: Barnarbete är en avgörande fråga i det här sammanhanget. Om det här är ett betänkande som rör erkända arbetsnormer, så bör man koncentrera sig mer på de sociala normerna och andra arbetsformer, i stället för att som här begränsa sig till en enda fråga, och på det viset lasta skeppet för tungt. Internationella avtal kräver nämligen tydlighet och en exakt utformning, så att man erkänner och följer dessa, i synnerhet i de fall då vi måste kräva att det skall röra sig om en frivillig kod. Herr ordförande, kolleger, herr kommissionär! Avtal om internationellt erkända arbetsnormer passar alldeles utmärkt i International Labour Organization . Genomförandet av internationella avtal är dock en annan sak, särskilt när det handlar om undanröjande av barnarbete. Föredraganden anser att Europeiska kommissionen här har en tydlig funktion medan den funktionen tyvärr måste vara begränsad, eftersom Europeiska unionen i sig inte är en medlem i International Labour Organization . Trots det tillskriver föredraganden unionen flera befogenheter. Det för mig direkt till min andra punkt. I artikel 19 i resolutionen efterfrågar föredraganden ett europeiskt initiativ för bekämpande av barnarbete. Det skulle jag gärna vilja stödja, men han kopplar det i första hand till en ekonomisk kompensation till familjer där barnen tvingas arbeta, och i andra hand skolundervisning för barnen i berörda länder, samt vidtagande av därmed förknippade åtgärder. Herr ordförande, kolleger! Det skulle vara ett utmärkt förslag om Europeiska unionen hade några befogenheter på det här området. Jag undrar därför om föredraganden verkligen inser vilka ekonomiska konsekvenser det skulle ha för unionen om vi ger en inkomstgaranti till familjer i utvecklingsländer. Kolleger! Jag bedömer det så att EU-budgeten skulle behöva fördubblas. Min liberala grupp är självklart för ett undanröjande av barnarbete. Inkomststöd är dock inte det rätta medlet för att åstadkomma det. Undervisning är dock mycket viktigt och det anser också föredraganden. Skolundervisning, inte bara för pojkar utan även framför allt för flickor. Jag uppmanar därför mina kolleger att stödja den liberala gruppens ändringsförslag för artikel 19. Där efterfrågas ett bekämpande av barnarbete genom europeiska åtgärder för stöd till skolundervisning för barn. På det här området bör Europeiska unionen ta sitt ansvar, helst genom att samarbeta med internationella organisationer såsom Unicef och Unesco. Herr ordförande! Allra först vill jag gratulera André Sainjon för hans utmärkta betänkande. Respekten för de sociala rättigheterna i de internationella handelsutbytena är en grundläggande fråga. Den frågan har behandlats i mer än ett sekel utan betydelsefulla resultat. En av huvudorsakerna till misslyckandet ligger utan tvivel i det protektionistiska och unilaterala synsätt som de ekonomiskt dominerande länderna har. Det måste även stå klart att förklaringen om respekten för sociala rättigheter inte bara avser fattiga och extremt fattiga länder, utan även utvecklade länder, i synnerhet unionens länder, och att den fordrar en påtaglig solidaritet. Det är i denna anda som man i Europaparlamentet verkligen försökt sig på en strategi de senaste åren - och André Sainjon har naturligtvis här spelat en framstående roll - i syfte att Europeiska unionen på något sätt skall stå på två ben och nämligen utgöra en regional kraft som är i stånd att införa principer för en socialklausul i förbindelserna med tredje land, som också är i stånd att handla på en multilateral nivå och som naturligtvis är mycket angelägen om multilateralismens framsteg. Inom unionen, alltså utöver det som införs inom ramen för det allmänna preferenssystemet, vill kommissionen och dess föredragande att Europeiska unionen utvecklar andra dimensioner för sin egen insats, särskilt beträffande handels- och samarbetsavtal, konventioner om investeringsstöd samt frågan om uppförandekoder där vi har ett nyanserat synsätt. Dessa bör längre fram kompletteras med överväganden om incitament till sanktioner, men som tydligt går i rätt riktning, på samma sätt som det är rimligt att vi i arbetsfrågan föregår med gott exempel med hjälp av incitamentsystem i vår linje. Självklart måste man samtidigt handla på multilateral nivå - det andra benet stödjer det första och det första fungerar inte utan den andra - med två huvudidéer: det gäller å ena sidan inte bara att man erkänner de grundläggande sociala rättigheterna, utan att man i samarbete med Internationella arbetsorganisationen och Världshandelsorganisationen börjar införa medel för att de skall respekteras, å andra sidan att man strävar efter en politik som gör det möjligt för en samordning av absoluta krav på konkurrenskraften och på de sociala framstegen att göra sig hörda på multilateral nivå. Detta förutsätter stora mål, exempelvis att man förbjuder barnarbete eller ger barn skolundervisning. Detta är mål som kanske borde formuleras samtidigt som man kanske borde fullfölja andra hypoteser, till exempel utforma och förbättra de sociala trygghetssystemen. Men vi har onekligen ett mycket bra betänkande. Herr ordförande, kära kolleger! Jag är verkligen glad över att vi numera säger att alla arbetstagare världen över har rätt till människovärdiga arbetsvillkor. I det fallet är ILO: s konventioner trots allt till stor hjälp. Men hur skall vi omsätta dessa i praktiken? I debatten om Världshandelsorganisationen och GATT-fördragen var det över huvud taget inga problem att besluta om slagkraftiga sanktioner och sådant som främjar en avreglering och en liberalisering. Men när det gäller att skapa acceptabla villkor för människor i arbetsprocessen, då antar man konventioner som inte är bindande, och låt oss se här, nu får inget lastas för tungt. Jag kan bara säga en sak: Om vi inte slutligen bestämmer oss för att införa bindande normer, kommer vi så småningom att drabbas av samma förhållanden som på andra håll. Men det skall väl inte behöva vara så att människor över hela världen skall hamna i ett konkurrensförhållande till varandra, och få de sämsta arbetsvillkoren, de lägsta lönerna, och den sämsta sociala standarden. Men det är dit den här utvecklingen kommer att leda, och därför är jag mycket glad över att Sainjon har lagt fram ett så tydligt betänkande. Herr ordförande! I ljuset av dagens uttalanden av det tyska ordförandeskapet och med tanke på den emfas som gavs till frågan om respekt för de mänskliga rättigheterna, tror jag att ett antagande av detta utmärkta betänkande av vår kollega Sainjon skulle utgöra en direkt bekräftelse på såväl det rådande europeiska värdesystemet som på den bredare strategiska roll som unionen i dag förväntas spela globalt. Nödvändigheten av att det finns en balans mellan avregleringen av den internationella handeln, å ena sidan, och en hållbar ekonomisk tillväxt med respekt för de mänskliga och sociala rättigheterna, å andra sidan, framstår i dag som ett ofrånkomligt villkor för planetens överlevnad. Därför får avtalet auktoritet över gemensamt antagna regler, liksom över genomförandet av dessa, och därför har en kod för grundläggande sociala föreskrifter utarbetats. Unionen bör omedelbart prioritera initiativ i samma riktning: För det första måste unionen aktivt stödja Internationella arbetsorganisationens (ILO) initiativ och underlätta ILO: s samarbete med Världshandelsorganisationen (WTO) samt ha som målsättning att åtminstone samtliga WTO: s medlemmar skall ratificera ILO: s deklaration om de grundläggande principerna. För det andra måste unionen vidtaga åtgärder för att bekämpa tvångsarbete för barn samt finansiera program som avser att stödja skolgång och yrkesutbildning för barn, med kompensation - detta håller jag med om - för den förlorade familjeinkomsten. Vi kan här hänvisa till unionens mycket lyckade program för Pakistan. Enligt en nyligen publicerad undersökning som gjorts av Internationella arbetsbyrån, arbetar runt om i världen omkring 250 miljoner barn i åldern 5-14 år under hårda förhållanden och med förnedrande låg ersättning, och 120 miljoner barn tvingas avbryta skolgången för att arbeta. Avslöjandena om barnarbete i Turkiet och om vissa multinationella företags uppförande är helt färska. För att avsluta, herr ordförande, skulle jag vilja säga att Europeiska unionen, med sin hela tiden allt större räckvidd, auktoritet och politiska styrka, på ett effektivt sätt kan bidra till att genomföra arbetsnormer som skulle få de mänskliga rättigheterna att respekteras globalt. Herr ordförande! Kommissionär Marín! Kära kollegor! Diskussionen om vår kollegas Sainjon utmärkta betänkande gör det möjligt att på nytt mäta det avstånd som skiljer framstegsvännerna och vissa konservativa åt, när det handlar om de sociala frågorna och den plats som löntagarna ges överallt i världen och i alla företag. Att denna klyfta är så stor kan beröra oss. Men kan den verkligen förvåna oss? Faktum är att André Sainjons betänkande kan göra betydande framsteg möjliga i fråga om sociala regler. Han inför värderingar och regler i de ekonomiska förbindelserna genom att betona kollektivförhandlingar. Han sätter igång kampen mot utnyttjandet av barn, som även inbegriper de barn som tillverkar leksaker åt våra barn. Utan minsta tvekan stöder jag även hans vädjan och hans förslag, som både visar prov på saklighet och en riktig politisk vilja. I detta avseende gläder jag mig särskilt åt att man inför socialklausuler för de företag som kommer i åtnjutande av gemenskapsåtgärder för de investeringar som de gör i tredje land. I samband med detta förslag vill jag framföra en önskan, nämligen en önskan om att i framtiden kunna utvidga denna mekanism till att inbegripa företag som tillmötesgår anbudsinfordran om den offentliga marknaden. En grupp borde kunna vara i stånd att formulera grundläggande principer och sociala minimivillkor i sina kravspecifikationer. Faktum är som ni vet att om man i en offentlig upphandling tar det så kallade lägsta anbudet resulterar det alltför ofta i det så kallade minst sociala inom och från det antagna företaget och det är inte bra för någon, i synnerhet inte för löntagarna. Slutligen erkänner jag, när det gäller om jag stöder förslaget om att i EGT och på kommissionens webbplatser peka ut de företag som inte respekterar de sociala minimireglerna, att jag personligen hade föredragit mer konkreta, i alla fall allvarligare, sanktioner, men jag stöder ändå - jag upprepar det - André Sainjons betänkande och förslag helt och fullt. Herr ordförande! Kommissionen tackar för ett utmärkt betänkande, utformat av Sainjon som än en gång har visat sin predisposition för de här frågorna. Betänkandet kommer enligt vår mening i rätta ögonblicket, Europeiska unionens politik i denna mycket känsliga fråga under ständig utveckling kan därmed utvärderas, en fråga som jag anser att parlamentet och kommissionen alltid fört ett aktivt och fruktbringande samarbete om. I stort sett instämmer kommissionen med de analyser, frågor och farhågor som Sainjon och Europaparlamentet i största allmänhet har ställt upp. Här står vi mycket riktigt vid en skiljevägg. Sedan 1994, när den här frågan för första gången ställdes under debatt i parlamentet, har följande åtgärder vidtagits. Vi har sagt nej till tvång, påföljder och protektionism, en viktig punkt redan från början när vi inledde våra diskussioner, och som klart och tydligt förkastades vid Världshandelsorganisationens ministermöte 1996 i Singapur. Tvärtom valde Europeiska unionen, med Europaparlamentet i spetsen, att främja internationellt erkända sociala normer genom incitament, precis som det föreskrivs i Allmänna preferenssystemet (GSP). En dialog baserad på samarbete och övertalning inleddes med våra samarbetspartner världen runt, något som kan illustreras med de stora framgångar vi haft i förhandlingarna med Pakistans regering om " International Programme on the Elimination of Child Labour" (IPEC), ett ambitiöst program där vi har koncentrerat våra ansträngningar i samarbetet med Pakistan. För att besvara några av de frågor som har ställts, till exempel Kreissl-Dörflers, så är naturligtvis avtalet undertecknat. Låt oss nu se hur vi kan tillämpa det, det är i varje fall ett exempel på att kommissionen ibland gör något bra. Förhandlingarna med Pakistan var inte lätta, tro mig, men vi har ett mycket viktigt projekt att genomföra i ett land där barnarbete är mycket utbrett. Jag tror därför, Sainjon, att den väg som Europeiska kommissionen har valt ligger i linje med det betänkande som godkändes av Europaparlamentet 1994. Vi har också varit tvungna att agera i motsatt riktning, som i fallet med Burma, där vi på begäran av Europeiska fackliga samorganisationen och icke-statliga organisationer såg oss tvungna att utveckla det processrättsliga systemet, eftersom kommissionen inte hade tillgång till någon rättspraxis om hur Burma skulle kunna uteslutas från Allmänna preferenssystemets förtjänster, vilket gjorde att vi lyckades hantera situationen i fråga. För att utveckla programmen behöver vi tid, men resultatet är till en början gott. Vår politik grundas på incitament där vi använder oss av GSP, som är ett avundsvärt instrument. Givetvis är inte detta tillräckligt och vi menar att Europaparlamentet och Sainjon gör rätt när de påpekar detta. Många hinder måste övervinnas innan vi får en väl fungerande politik. Det första hindret ligger i själva instrumentet, det allmänna preferenssystemet. Instrumentet är begränsat. Det är begränsat, eftersom systemet dras med en extra preferensmarginal på mellan 15 och 25 procent. Just nu är det mycket begränsat eftersom karaktären av preferens i det allmänna preferenssystemet kommer att minska allteftersom förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen fortskrider, preferenssystemet kommer att bli allt mindre attraktivt och tullmarginalerna kommer progressivt och på längre sikt att förlora sin attraktion, en verklighet som vi måste ta hänsyn till. Om vi följer den inbjudan som framställdes till kommissionen i betänkandet så vore det synnerligen intressant att se hur de sociala och miljörättsliga faktorerna kan beaktas i de handelsavtal Europeiska unionen förhandlar eller ämnar förhandla om, särskilt när frihandel eller progressiv liberalisering av handelsutbyte kommer att råda. Jag tänker i första hand på de områden som berör mig, medelhavsländerna, AVS-länderna - om nu detta godkänns när det nya avtalet omarbetas - samt Latinamerika, Mercosur, Chile och Mexiko. Naturligtvis är det uppenbart att en sådan strategi inte får innebära att avsikten med den gemensamma handelspolitiken riskeras. Dessutom finns vissa precedensfall och det är att dessa klausuler redan finns i avtalet om frihandelsavtal för Latinamerika och att klausuler av den här typen, som vi redan vet, även finns i bilaterala avtal med Chile och Kanada. Den här filosofin kommer följaktligen sakta men säkert att breda ut sig. När det gäller de europeiska företagens uppförandekod så har vi Howittbetänkandet som vi skall diskutera i morgon, vi måste gå vidare även på det här sättet. Det europeiska initiativet beträffande fastställandet av finansiella villkor när det gäller en genuin politik inom området för familj och barns skolgång är också stimulerande och något som kommissionen givetvis måste granska. Bortsett från de här komplementerande bestämmelserna så tror jag inte att vi kan undvika att tala om verkligheten. Det egentliga hindret är inte tekniskt utan politiskt. Instrumentet, det allmänna preferenssystemet, finns och skulle redan kunna användas, men det används inte eller det används inte i tillräckligt stor utsträckning. Sedan den 25 maj 1998, den dag den antogs, har endast ett land erhållit incitament genom den så kallade sociala klausulen. Landet är Moldova. Vi har bara tagit emot den ansökan. Moldova är inte mycket, men det är ett steg i rätt riktning. De andra länderna är förtegna och tar inga initiativ, en politisk dialog måste etableras för att eliminera denna förtegenhet att binda samman sociala och handelsmässiga normer. I dag finns forfarande ingen internationell debatt som kan övertyga länderna i tredje världen om att göra anspråk på GSP och följa den riktning som vi alla vill. Det måste sägas: många av dem fortsätter att tycka att det är en inblandning i deras interna angelägenheter, det går politik i det hela och man menar att ILO är till för detta, att det räcker med att skriva på avtalen med ILO och att Europeiska unionen följaktligen inte bör eftersträva bilaterala avtal i frågan, eftersom det då blir fråga om en inblandning i de interna angelägenheterna. Å andra sidan har den sociala klausulen GSP en otillräcklig geografisk täckning. Som ni vet hade vi föreslagit rådet att en utökning av den sociala klausulen skulle ske. Rådet förkastade dock kommissionens förslag och låt oss för en gång skull ge Cesar vad som är Cesars och rådet vad som är rådets, som normalt sett inte brukar delta i den här typen av debatter. Det är med andra ord alltid kommissionen som måste förklara saker och ting. Jag förstår inte heller varför rådet förkastade kommissionens förslag, men så är det. Vi menar att vi måste ge ILO vårt stöd, ILO tillämpas som ni vet just nu på en rad olika sätt. Problemet är att räckvidden är begränsad tack vare att alla tre parter måste komma överens. Jag talade med Hansen och föreslog att om ILO så önskar så skulle vi kunna sammankalla till en stor konferens med medlemsländer, fackföreningar och tredje länder för att belysa de faktorer som definitivt kan motivera den här typen av politisk inriktning. Detta håller man nu på att studera. Jag tror att det är bra att man inom Världshandelsorganisationen, som ni påpekade i ert betänkande, har beslutat sig för att ändra artikel 20 och fastställa de sociala normernas kriterium för en anslutning till WTO. En fråga som jag tycker att vi har all anledning att diskutera inom Europeiska unionen. En mycket känslig fråga eftersom medlemsländerna har delade meningar, något som ni inte har kunnat undvika att se. När det gäller tanken att underkasta kandidatländernas anslutning särskilda villkor beträffande ILO-avtalen så tas redan det viktigaste upp i kandidatländernas screeningförfarande. Det är självklart att ett ILO-avtal som undertecknats av Europeiska unionen eller av medlemsstaterna är ytterligare en faktor att räkna med inom gemenskapen, och jag tror inte att det är något särskilt stort problem för kandidatländerna, eller för dem som vill ansluta sig och acceptera det allmänna system som råder inom Europeiska unionen. Till sist vill jag påpeka att den här debatten kommer att vara länge. Som jag tidigare sade så sammanfaller kommissionens kriterium med det kriterium som kommer fram i Sainjonbetänkandet. Vi tar ett steg i taget, om än sakta, men det är en god inställning. Det går inte att göra på något annat sätt. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Transport - Infrastruktur - Satellitbaserade navigationssystem Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden: (A4-0372/98) av Danesin för utskottet för transport och turism om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén om offentliga-privata partnerskap i transeuropeiska transportnätprojekt, -(A4-0375/98) av Jarzembowski för utskottet för transport och turism om kommissionens grönbok om hamnar och sjötransportens infrastruktur, -(A4-0413/98) av Langenhagen för utskottet för transport och turism om meddelandet från kommissionen om utveckling av ett transeuropeiskt positionsbestämnings- och navigationsnät inklusive en europeisk strategi för globala satellitbaserade navigationssystem (GNSS)" . Herr ordförande! Föredraganden Danesin kan tyvärr inte närvara, därför har jag den hedervärda uppgiften att som ställföreträdare presentera innehållet i betänkandet. Mina första ord går till Danesin som jag vill tacka för ett väl genomfört arbete. Då jag inte kan göra på något annat sätt, så kommer jag här att inskränka mig till vissa aspekter i resolutionsförslaget om kommissionens meddelande om offentliga-privata partnerskap i transeuropeiska transportnätprojekt, något som nästan enhälligt godkändes av utskottet för transport och turism, endast en röst lades ned och ingen röstade emot. En noggrann granskning av meddelandet om offentliga-privata partnerskap i transeuropeiska transportnätprojekt och en uppskattning av de reella problem som i sista stund har uppstått gör att följande nyckelfrågor kan uppställas: kapitalbrist på längre sikt på de europeiska marknaderna (avgörande marknader för en hantering av investeringsrisker med lång förfallotid), frånvaron av genomtänkta projekt, främst för länderna i Central- och Östeuropa, samt misstroendet och osäkerheten hos den privata sektorn för den offentliga sektorns nuvarande och framtida agerande. De problem som sammanslutningar mellan den offentliga och privata sektorn står inför är följaktligen mycket svåra, kanske så svåra att man inte lyckas lösa dem. Enligt resolutionsförslaget måste partnerskapen uppfylla följande villkor: jämvikten mellan kommersiella och socioekonomiska kriterier skall respekteras vid projektens utformning, en riskfördelning skall ske genom att den privata sektorn tvingas gå i god för de förpliktelser man ådrar sig inom ramen för partnerskapen, så att inte den offentliga sektorn ser sig tvungen att garantera finansiellt stöd för projektets genomförande, varje partnerskap skall dessutom granskas individuellt där en kostnads- och intäktsanalys alltid skall inkluderas, så att man kan studera alternativa finansieringslösningar med enbart offentligt kapital samt räntabiliteten och de sociala konsekvenserna, det offentliga underskottet får absolut inte påverkas i de fall ingen kontant betalning sker mellan regering och privata investerare. I det resolutionsförslag som vi för närvarande debatterar påpekas å andra sidan att den offentliga finansieringen spelar en viktig roll, och man uppmanar därför medlemsländerna att öronmärka åtminstone 1, 5 procent av sina egna budgetresurser för genomförandet av transportnäten. Europaparlamentet har å sin sida förbundit sig att göra vad som står i deras makt för att gemenskapens budgetpost beträffande näten skall få sig tilldelat större resurser. Man ber också medlemsländerna och kommissionen att göra allt de kan för att lagstiftningen om det öppna anbudsförfarandet för infrastrukturprojekt skall vara tydlig och flexibel så att den privata sektorn kan delta. I de fall projekt skall finansieras med offentligt-privat kapital uppmanar man medlemsländerna och kommissionen att se till att tillräcklig öppenhet och offentligt deltagande garanteras under planeringsfasen. Detta var vad jag ville ta upp i resolutionsförslaget. Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag be kammaren att ge betänkandet sitt bifall eftersom partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn i fråga om de transeuropeiska transportnäten kan bidra på ett mycket positivt sätt till en förändring eller mobilisering av den, enligt min mening, nödvändiga privata finansieringen. Skulle inte detta lyckas får vi svårt att nå våra mål beträffande infrastrukturens uppbyggnad, något som kan få såväl tillväxten i våra ekonomier att kraftig gå tillbaka som den ekonomiska och sociala utvecklingen att avstanna, samtidigt som vi sätter europeiska ekonomins konkurrenskraft på spel. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill som föredragande börja med att tacka för det kollegiala samarbetet i utskottet för transport och turism. Betänkandet antogs av utskottet med enhällighet efter intensiva överläggningar mellan de olika ledamöterna och grupperna. Där kan man alltså se, att det trots alla de frågor som möjligen kommer att diskuteras här i parlamentet i dag och i morgon, fortfarande råder en kollegial anda av samarbete i utskottet. Det vill jag hjärtligt tacka mina kolleger för. Vi har i vårt betänkande tagit ställning till grönboken från december 1997. Vi har varit förhållandevis snabba och försökt att ta med all information på området hamnekonomi och fackföreningar. Vi har alltså inte bara suttit vid konferensbordet och funderat över och arbetat med grönboken. Precis som kommissionen är vi av den uppfattningen - och tidigare var det annorlunda i hamnkretsar - att det bör finnas en effektiv, om än under iakttagande av subsidiariteten, sakligt begränsad europeisk hamnpolitik. Det var under många år en omstridd fråga. För vår del är det två primära målsättningar som gäller för en europeisk hamnpolitik: För det första måste vi upprätta regelrätta konkurrensvillkor mellan de europeiska hamnarna. Man måste fortfarande konstatera att den regelrätta konkurrensen mellan hamnarna har snedvridits genom regionalt och nationellt stöd, och ytterst strider detta mot principerna för den europeiska inre marknaden. För det andra är vi helt av den uppfattningen att gemenskapens område, med tanke på en i längden rimlig rörlighet, inte bara skall begränsas till några få hamnar, utan att det snarare bör ske en decentralisering utifrån de yttersta randområdena, så att vi kan undvika många vägar på land, eftersom vi vill ha miljövänliga transporter. Naturligtvis innebär det att vi skall främja åtskilliga små eller nya hamnar, men även detta måste ske utifrån grundprincipen att inte hindra den regelrätta konkurrensen mellan hamnarna. Vad innebär nu dessa båda grundprinciper rent konkret för våra krav till kommissionen? För det första: Kommissionen bör lägga fram en studie över insynen i de konkurrensvillkor som råder i och mellan hamnarna. Jag har redan påpekat att det nationella och regionala stödet snedvrider konkurrensen. Det missgynnar dessutom de hamnar och företag, som tack vare egna insatser har ökat sin effektivitet och vill behålla den. Ett undergrävande av effektiviteten genom otillåtna subventioner måste förhindras, men för att kunna göra det behöver man konkreta fakta. Ni har en mängd fakta, men ni har inte sammanställt dessa och lagt fram dem för oss. Det är det första vi lägger vikt vid. För det andra: Kommissionen är oberoende av denna studie över insynen skyldig att redan nu straffa och följa upp konkurrensbrott. Det borde ni göra i större utsträckning. Ni vet en hel del, men vi är av den uppfattningen att man för att uppnå en allmän regelrätt behandling av alla hamnar och hamnföretag, behöver riktlinjer för hamnstödet och konkurrenskontrollen, men inte först år 2001, som det framgår av en av kommissionens handlingar, herr kommissionär. De borde vi egentligen ha fått redan för fem år sedan. Vi behöver klara riktlinjer, så att man beträffande vissa sedvänjor, som har uppstått i den ena eller andra medlemsstaten, tydligt kan säga: Så här kan det inte fortsätta. Det måste ske en förändring. Vi behöver en regelrätt konkurrens. Det måste man ställa in sig på i hamnarna och i företagen. För dessa riktlinjer gäller även att finansieringen av hamn- och sjötransportinfrastrukturens anläggningar måste delas in i tre underkategorier: de allmänna hamnarna, infrastrukturåtgärderna, som inte behöver vare sig anmälas eller kontrolleras, eftersom det inte är ett statligt stöd. De hamninfrastrukturåtgärder som hör samman med företagsverksamhet räknas inte som stöd i de fall där de refinansieras och alltså därför inte är av stödkaraktär. I övriga fall omfattas de av de bestämmelser som gäller i fråga om stöd. Däremot omfattas de åtgärder i fråga om hamnsuprastruktur som hör samman med företagsverksamhet enligt vår uppfattning alltid av stödbestämmelserna, det vill säga, de är egentligen alltid förbjudna; jag kan inte här ta upp några undantagsfall. Till sist vill jag uppmana kommissionen: Skapa insyn, vidta åtgärder mot syndarna, men skapa inga nya rättsliga bestämmelser, herr kommissionär. Vårt utskott är av den uppfattningen, att vi - åtminstone inte för närvarande - varken behöver ett utfärdande av ett direktiv som berör hamninfrastruktur, avgifter eller terminaler, eller ett direktiv om hamntjänsternas tillträde till marknaden. Jag kan tala om för er: De holländska bogserbåtarna har brutit sig in i Hamburg, bogserbåtar från Hamburg bryter sig in i Antwerpen. Det fungerar utan några nya bestämmelser, om kommissionen bara stöder marknadskrafterna. Därför ber jag kommissionen fortsätta att arbeta utifrån den nu gällande lagstiftningen. Ni kan bespara er en ny lagstiftning och i stället arbeta utifrån bestämmelserna om stöd och konkurrens och skydda hamnarna, där man gör egna ansträngningar, och låt oss tillsammans stödja de övriga, men det främsta målet måste vara: ingen snedvriden konkurrens. Herr ordförande, herr kommissionär! Georg, jag gillade det du sade om de små hamnarna. GNSS ger oss en möjlighet att möta de ständigt växande kraven på aktuella positions- och tidsbestämningar i vårt dagliga arbete eller på fritiden. Vi kommer att uppnå en ständigt ökande effektivitet inom transportinfrastrukturen, samtidigt som vi ökar säkerheten och minskar belastningen på miljön. Kort sagt, med ett europeiskt GNSS kan vi skapa ett effektivare och miljövänligare transportsystem i Europa. Med hjälp av satellittekniken kommer vi - bara för att nämna några exempel - att underlätta flygtrafikledarnas arbete, och med hjälp av en satellitstyrd flygledningstjänst inom flygtrafiken uppnå en ökad säkerhet för passagerarna. Inom landtransportsektorn kan man när som helst bedöma lasten och lastbilarnas position, något som tillåter en mer exakt planering av distributionslogistiken. Det mest kända är nog utnyttjandet av satellitnavigationstekniken på området sjöfart och fiske - först bojkottat, sedan betraktat som en självklarhet. På fritidsområdet är det allt fler hobbyseglare som har utrustat sin båt med satellitnavigationstekniken. Användningsområdena verkar kunna sträcka sig hur långt som helst. Man kan nu föreställa sig ett framtidsscenario, där många bergsklättrare inte längre kommer att klara sig utan ett satellitnavigationssystem. Vi talar alltså i samband med GNSS inte bara om en teknisk innovation för ett fåtal, utan snarare om en ny marknad för alla. För närvarande kommer vi globalt sett kunna tillämpa två satellitnavigationssystem, det amerikanska GSP och det ryska GLONASS. Men dessa båda system har för oss européer vissa stora nackdelar. Båda systemen är statligt kontrollerade och har utvecklats för militära ändamål. Amerikanarna ställer i princip bara i begränsad omfattning sitt system till förfogande för civilt bruk, något som leder till ett betydande underskott för den europeiska användaren. Detta yttrar sig i form av en bristande noggrannhet vid en för hög teknisk felsannolikhet och för långa väntetider vid eventuella systemavbrott, och sådana har redan inträffat. Det betyder att det inte finns någon garanti för att systemet alltid är tillgängligt. Genom att det amerikanska GPS är med och utnyttjar detta, är vi mycket beroende av amerikanarna och deras vilja att på ett mer eller mindre fullständigt sätt vidarebefordra sina signaler till oss. I framtiden kommer man att upprätta världsomfattande nät för satellitkommunikation. Här finns en enorm tillväxtpotential för den europeiska rymdforskningen, och det är också Europas chans att stå sig i den kommande internationella konkurrensen och hålla de dominerande tillverkarna stången. Här kan vi till och med skapa oss en ledande position. Därför döljer GNSS en enorm marknadspotential, och Europa skulle kunna bli den första civila producenten på detta marknadsområde. Ett första steg har tagits: ett nära samarbete mellan de tre europeiska institutionerna - kommissionen, Europeiska rymdorganisationen (ESA) och Europeiska organisationen för luftfartssäkerhet (Eurocontrol) - har just reglerats i ett avtal. EU: s strategi består av två etapper. Först kommer man att stödja sig på de så kallade signalerna. Deras precision och integritet kommer förvisso att förbättras genom en ytterligare, redan existerande markbunden och rymdbaserad infrastruktur. I den andra etappen skall ett oberoende europeiskt system för civil användning upprättas eller - vilket jag välkomnar ännu mer - ett system för internationellt samarbete med samma målsättning. Den europeiska industrin kommer att erövra ett brett verksamhetsområde för utvecklandet av dessa nya tekniker på en innovativ och ständigt expanderande global marknad. Det kommer att medföra nya arbetstillfällen på sådana marknadsområden som forskning, utveckling, utrustning och tjänster. Denna modell i två etapper kommer att bereda vägen för en ny marknad. Men det finns ett problem och det är frågan om finansieringen. Den offentliga sektorn kommer inte att bära alla kostnader för ett sådant system, och därför behövs det några mer övertygande och omfattande nya uppslag. Låt oss tänka på det Sisó just utvecklade, nämligen modellen om public private partnership , som man säkert kommer att få tillämpa även här. Jag vänder mig till samtliga aktörer inom politiken, industrin och forskningsinstitutioner. De bör genom utarbetandet av ett satellitnavigationssystem för Europa säkra en lika tillgång till alla alternativ inom den grundläggande tekniken, som man i vår tid inte längre kan bortse från. Herr ordförande, herr kommissionär! Jag gläds å ekonomiutskottets vägnar över att vårt yttrande och våra förslag till Danesins betänkande har fått en avgörande betydelse, och det är det viktigaste. Men en principiell kommentar av allmän natur beträffande public private partnership . Målet med en mobilisering av privat kapital för finansieringen av TEN misslyckades i första försöket totalt, det får vi lov att medge. Det misslyckades på grund av bristande attraktivitet och administrativa, rättsliga men även politiska hinder. Man framförde som argument att den typen av projekt är meningsfulla och nödvändiga och att en påskyndad utbyggnad av de transeuropeiska transportnätprojekten absolut inte kan bli bättre än den är. Naturligtvis välkomnades projekten även på grund av sina positiva effekter för sysselsättningen. Men mer än så blev det inte. I dag vill jag ta upp ytterligare en aspekt och särskilt med tanke på utvidgningen av Europeiska unionen påpeka, att det är precis nu som det är nödvändigt att skynda på utbyggnaden av det transeuropeiska transportnätet. Om vi vill göra tillväxtkvoten i kandidatländerna något så när rättvisa, är det ur miljöpolitisk synvinkel absolut nödvändigt att driva transportnätprojekten framåt, eftersom de miljöpolitiska problemen annars kommer att öka, så att vi inte kommer att få grepp om någonting längre, och det i mitten av Europa. En bättre samordning mellan Euroepiska investeringsbanken (EIB) och Europeiska investeringsfonden (EIF) liksom långfristiga finansieringsmöjligheter, även med tanke på risk capital behövs, för att i ett andra försök kunna göra de offentlig-privata partnerskapen mer attraktiva. Dessutom är det nödvändigt att förbättra samspelet och avgränsningen mellan den privata och den offentliga sektorn och bättre möta partnernas behov. Endast så, och även med en större offentlig stödinsats, kan vi starta de projekt i morgon, som vi redan har ett stort behov av i dag. Herr ordförande! Europas konkurrenskraft inom den marina sektorn beror i allt högre utsträckning på hamnarnas transportsystem och övriga tjänster, eftersom hamnarna hanterar över 90 procent av allt handelsutbyte mellan Europeiska unionen och tredje land och cirka 30 procent av trafiken inom gemenskapen. Det är därför nödvändigt att utveckla en lämplig politik, framför allt när det gäller försvaret av den europeiska sjöfartsnäringens konkurrenskraft, en sektor som ger arbete åt 2, 5 miljoner personer, samt möjligheterna till samarbete med kandidatländerna och länderna kring Medelhavet, något som utgör en ny, stor utmaning för den närmaste framtiden. Att vidta åtgärder som kan överbrygga den obalans som råder mellan hamnarna i söder och de i norra Europa är utan tvekan en grundläggande utgångspunkt, men detta framkommer inte klart i den strategi som föreslås i grönboken. Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, som jag har äran att vara ordförande för, hävdar att den väg man skall gå är att ta betalt för kostnaderna för de tjänster som erbjuds i hamnarna, och att infrastrukturerna bör finansieras med hjälp av inkomster som genereras av hamnarnas olika verksamheter. Självfinansieringen är faktiskt oundviklig om man skall kunna uppnå öppenhet och insyn i hamnarnas verksamhet, vilket är en förutsättning för fri konkurrens. I det femte ramprogrammet för forskning och teknisk utveckling tas hänsyn till problemen med hamnarna, sjötransporterna och sjöfartstekniken, med särskild inriktning på en hållbar rörlighet, intermodalitet och forskning om hållbara marina ekosystem. Utskottet för forskning stöder slutligen rådets förslag att inrätta en europeisk sjöfartsbyrå som skall ha till uppgift att främja samarbetet mellan framstående europeiska centra inom området, den europeiska sjöfartsnäringen och de politiska beslutsfattande organen och som skall utgå från samma modell för samarbete som Eureka. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! För Jaak Vandemeulebroukes räkning, han var föredragande för utskottet för regionalpolitik i den här frågan och jag är hans efterträdare, vill jag betona några saker som tagits upp i utskottet, bland annat den svårighetsgrad man står inför vid genomförandet av enhetliga åtgärder inom ett område där det finns så stora olikheter med avseende på organisation och egendomsstruktur. Jag vill också betona vikten av inramningen och multimodala transporter. Jag är glad över att det ensidiga intresset för vägtransport så sakteliga börjar ersättas av andra prioriteter. Jag vill också peka på hamnarnas betydelse som förbindelser för mindre utvecklade europeiska områden, men samtidigt vill jag betona de stora geografiska skillnaderna. I betänkandet pekas det visserligen på den svåra situationen för vissa öregioner, men jag vill också peka på vissa större hamnars läge långt inåt land. Jag bor i närheten av Antwerpen. Ni förstår vad jag menar. Där måste man varje år genomföra muddringsarbeten för 8 miljarder för att hålla hamnen tillgänglig, och det skulle alltså innebära en katastrof för den här hamnens konkurrensläge om muddringskostnaderna måste räknas in i det pris kunderna betalar. Ni förstår säkert att vi ser fram emot de konkreta åtgärder som skall vidtas i samband med er politik. Våra hamnar har nämligen inte rätt till något stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) eller från Sammanhållningsfonden. I motsats till viktiga sydeuropeiska, nordliga och brittiska hamnar. Jag hoppas att kommissionen kommer att ta hänsyn till det här geografiska läget. För övrigt gläder jag mig verkligen åt att ni också vill göra en integrerad områdesplanering, eftersom våra hamnar verkligen är glupska när det gäller utrymme. Jag vill här och nu betyga min solidaritet med en liten by i mitt grannskap, Doel, som är dömd att försvinna på grund av Antwerpens utvidgning. Herr ordförande! Herr kommissionär! Mina kära kollegor! Jag kommer inte att komma tillbaka till Langenhagens utomordentliga betänkande som försvarar en europeisk strategi för globala satellitbaserade navigationssystem för civilt bruk. Det är ett komplext ämne, eftersom det är mycket tekniskt, men det handlar också om ett system som är synnerligen politiskt, eftersom det beror på Europas oberoende i fråga om kontroll av flygtrafiken. Globala satellitbaserade navigationssystem (GNSS) är för övrigt en modell för komplementaritet mellan Europeiska kommissionen och Europeiska rymdorganisationen som bland annat blandar in Den europeiska organisationen för luftfartssäkerhet (Eurocontrol), och det är fallet med programmet EGNOS. Under dessa omständigheter kommer jag att framhålla tre punkter som man har röstat om i Utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, och som jag har anfört i form av ändringsförslag i egenskap av föredragande av yttrandet. Det är allra först nödvändigt att framhålla hur viktigt det är att tack vare femte ramforskningsprogrammet främja grundforskningen och de tekniska bevisen som är nödvändiga för att utveckla satelliter som är högpresterande och anpassade till navigationsbehoven och till förflyttningen av rörliga kroppar, men även hur viktigt det är att förbättra markanläggningarna och framför allt den utrustning ombord på de olika rörliga kropparna. Faktum är att världsmarknaden för GNSS är i storleksordningen 40 miljarder euro, varav 10 för satelliterna och 30 för markanläggningarna och materialet ombord. Att förbättra säkerheten, och då i synnerhet luftfartssäkerheten är en av det europeiska GNSS: s brännande frågor, men man måste även inrikta sig på att förbättra hanteringen av sjötrafik, landsvägstrafik, vägtrafik och järnvägstrafik. Det är slutligen viktigt att utöka användningen av GNSS i andra syften än dem som föredragande Langenhagen har angett, och särskilt inom sjöräddningen. I detta sammanhang är det nödvändigt att korrekt lokalisera markanläggningarna och i synnerhet den nödvändiga strukturen mellan flygplatsanläggningarna och kommunikationsstationerna avsedda för sjö- och landsvägstransporter. Europa förfogar alltså inte bara över ett globalt satellitbaserat navigations- och positionsbestämningssystem, utan också över medel att använda systemet för att förbättra flygtrafiken, landsvägstrafiken och sjötrafiken, vilket är slutmålet för det europeiska GNSS. Herr ordförande! Jag tänker ägna en del av mina fyra minuter åt att tala om grönboken. Låt mig alltså börja med det, och säga att grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur har skapat stora förväntningar, bland annat eftersom det är första gången som hamnarna erkänns som en integrerad del av det transeuropeiska transportnätet. Men grönboken har också väckt en viss oro bland hamnarnas operatörer när det gäller finansieringen av hamnarnas infrastruktur, eftersom den inte i alla stycken verkar ta hänsyn till de olika förutsättningar som råder, framför allt när det gäller hamnarna i södra och i norra Europa. I Medelhavet har den största tillväxten i trafik ägt rum under de senaste tio åren, efter en lång period av stillastående. Detta har skett tack vare ökningen av den internationella trafiken genom Suez och den lokala trafiken, även passagerartrafiken. Man har kunnat notera tvåsiffriga tillväxttal och många hamnar har äntligen genomfört de förändringar som krävts och skapat modernare och mer konkurrenskraftiga organisationer. Trots detta är infrastrukturerna fortfarande till största delen otillräckliga för att kunna bibehålla tillväxten. Metoderna för ekonomiskt samarbete mellan hamnmyndigheter och lokala myndigheter skiljer sig fortfarande mycket åt mellan olika hamnar i skilda europeiska regioner. Rekommendationen till kommissionen att genomföra en kartläggning av de olika hamntyper som finns i Europa är med andra ord en mycket viktig punkt i Jarzembowskis utmärkta betänkande. Låt mig ytterligare stryka under två punkter i sammanhanget. Bestämmelserna om konkurrens mellan de olika hamnarna borde inte tillåta några undantag, och de hamnar borde premieras som redan har genomfört övergången till en mer företagsinriktad organisation, jämfört med dem som fortfarande arbetar som statsägda bolag. Den andra punkten gäller passagerartransporterna till sjöss, något som har stor strategisk betydelse, framför allt i Medelhavet, som en viktig faktor när det gäller ekonomisk, social och regional utveckling. Det är viktigt att stödja utvecklingen av hamnarnas infrastrukturer i Medelhavet, även i tredje land. Låt mig nu övergår till frågan om satellitnavigering. Här skulle jag, i min egenskap av företrädare för utskottet för externa ekonomiska förbindelser vilja göra ett par kommentarer till Langenhagens utmärkta betänkande. Det står helt klart att Europa har ett strategiskt projekt med stora möjligheter inom räckhåll, ett projekt som inte är alltför svårt att genomföra rent tekniskt, och som dessutom står i rimlig proportion till de europeiska tillgångarna och ambitionerna. Vi kan med andra ord klara av detta. Projektet skulle dessutom kunna bli av stor symbolisk betydelse som ett exempel på teknik i säkerhetens och effektivitetens tjänst, och det skulle kunna bli mycket uppmärksammat av medborgarna som ett exempel på europeiskt samarbete. Det är med andra ord dags att öka takten när det gäller att fatta beslut och bevilja medel till ett europeiskt satellitnavigeringssystem. I det femte ramprogrammet har utskottet för forskning redan gjort sitt. Nu måste kommissionär Kinnock föreslå en modell för att finansiera infrastrukturen. I samband med internationella förhandlingar verkar det helt klart att för USA har GPS-systemet fortfarande ett dubbelt värde - civilt och militärt. Man kommer med andra ord fram till den paradoxala slutsatsen att det ligger i USA: s intresse, förutom i Europas, att Europa tar egna initiativ när det gäller att få till stånd nya konstellationer av satelliter med regional och global täckning. Naturligtvis vill vi ha möjlighet att samköra med det amerikanska systemet, det är självklart. Vi uppmuntrar dessutom till samarbete med Japan och även med de länder som börjar komma fram inom rymdfarten, som till exempel Kina och Indien. Det skulle dessutom vara intressant att fortsätta samarbetet med Ryssland, även om det finns risker vad gäller pålitligheten för deras olika system. Låt mig slutligen påpeka behovet av att inrätta ett europeiska certifieringsorgan för de protokoll som skall användas för satellitdata. Även detta är något som måste tas med i beräkningen. Herr ordförande! Förra veckan hörde jag på radio historien om ett transportföretag som på prov hade skickat en container med ett tåg från södra Nederländerna till Cadiz och efter fem och en halv dag fick meddelande om att sändningen hade kommit fram till Spanien. Jag var tvungen att tänka på det när jag ännu en gång bläddrade igenom grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur och lät den andra meningen sjunka in ordentligt. Europas konkurrenskraft i världsekonomin är i allt högre grad beroende av ett effektivt och lönsamt transportsystem. De ärenden som behandlas i vårt utskott måste i högre grad än tidigare ses mot den bakgrunden. Det finns mycket konkurrens mellan hamnarna. I och med grönboken skisseras, och det är inte en dag för tidigt tycker jag, en ordning som passar de bestämmelser som gäller också för flera andra sektorer. Det är desto viktigare eftersom hamnkomplexen i allt större utsträckning utvecklats till områden där flera former av transport, industri, handel och ofta andra viktiga tjänster förs samman. Jag har tyvärr inte möjlighet att här och nu gå in i detalj på de viktigaste delarna av grönboken. Jag vill komplimentera kommissionären för den fullständighet som eftersträvats och kollega Jarzembowski för resultatet av hans idoga arbete. Jag skulle också vilja säga följande. Grönboken kom ut i slutet av 1997. Sedan dess har vi varit med om två årsskiften, så kan man också se på saken, kollega Jarzembowski. Ni valde en litet annorlunda infallsvinkel men vi har under tiden sett två årsskiften. Även om jag inte tvivlar på att kommissionen skall välkomna kollega Jarzembowskis, och snart parlamentets, betänkande så måste man utgå ifrån att, med hänsyn till tidens gång fortsätter kommissionen den nödvändiga verksamheten. Det första och samtidigt avgörande steget är att samla in den information som behövs. Tillförlitlig information och jämförbar information. Skulle kommissionären i kväll kunna tala om vilka framsteg som redan har gjorts på den punkten, eftersom jag har förstått att det har lagts fram utförliga frågelistor. Slutligen, herr ordförande, så har olika grupper lagt fram ändringsförslag. Det är inte så många och det understryker ännu en gång det som vi redan visste sedan det behandlades i utskottet, nämligen att det finns ett utbrett stöd för det som kollega Jarzembowski har utarbetat. Vi har därför inte heller något behov av att stödja de nya ändringsförslagen. Jag har dock en fråga till kommissionären med anledning av ändringsförslag 8 från kollega Lagendijk. Skulle kommissionären ännu en gång vilja ta reda på vilka möjligheter det finns för att med beaktande av subsidiariteten främja det verkliga samarbetet mellan hamnarna, eftersom jag verkligen anser att det skulle vara till förmån för den europeiska ekonomins konkurrenskraft i världen. Herr ordförande! För det första vill jag tacka övriga två föredraganden, Jarzembowski och Langenhagen, för ett väl genomfört arbete. Det är så uppenbart att utvecklingen av de transeuropeiska transportnäten är en avgörande faktor för ekonomins tillväxt, målsättning för den socioekonomiska sammanhållningen och den europeiska ekonomins konkurrenskraft, så vi behöver inte framhålla detta längre. Inte mindre uppenbart är att enormt stora investeringar krävs för att bygga nämnda infrastrukturer, och att i en situation med budgetrestriktioner som vi just nu har, så kan inte medlemsländerna finansiera dem, därför är en privat finansiering nödvändig. Av den anledningen kan kommissionens förslag om partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn vara ett värdefullt instrument för en finansiering av genomförandet och igångsättandet av de transeuropeiska transportnäten. Detta är möjligt om vi kan erbjuda eventuella finansiärer, bygg- och transportföretag samt kapitalmarknaderna en stabil ram för de finansiella transaktionerna. Stabiliteten beror givetvis också på det ansvar medlemsländernas regeringar påtar sig, så att finansiärerna ges en tydlig politisk och rättslig ram så att de kan se vilka politiska och administrativa risker projekten för med sig. Å andra sidan måste Europeiska unionens bestämmelser om konkurrens, miljö och offentlig upphandling respekteras. Fram till nu och trots den goda vilja som finns verkar det som om agenternas inblandning inte lyckas få med sig det privata kapitalet i uppbyggnaden av transportnätens infrastruktur. Vill man överbrygga nuvarande svårigheter och samla nödvändigt kapital för att kunna skapa denna infrastruktur för transportnät, något som kommer att bidra till en framgångsrik utvidgning för Europeiska unionen samt öppnandet av det paneuropeiska transportnätet till de östeuropeiska länderna och Medelhavsområdet, så krävs större kraftansträngningar från såväl de europeiska finansinstitutionernas sida, både offentliga och privata, som från olika ekonomiska och sociala aktörer. Herr ordförande! Låt oss till att börja med konstatera att de tre betänkanden som vi behandlar i dag inte har mycket gemensamt med varandra, men att det ändå är en intressant debatt eftersom vi kan konstatera att vi i Europa ändå håller på att utveckla ett något mer omfattande synsätt med avseende på näten och hur de egentligen fungerar. Där är hamnarna naturligtvis de viktigaste knutpunkterna. Inte bara de viktigaste problempunkterna utan också definitionsmässigt punkter för den kombinerade transporten. Vi delar kommissionens uppfattning om att short sea shipping måste främjas. Jag skulle med eftertryck vilja fråga kommissionen, herr kommissionär! Skulle ni vilja vara snäll och svara på denna specifika fråga: om bidrag inte är tillåtna för infrastruktur eftersom detta inte faller inom det offentliga området, bör det då inte finnas en annan möjlighet eftersom multimodala installationer är bidragsberättigade. Man skulle alltså helt enkelt kunna vända på argumentet och säga nej, detta är inte en infrastruktur för privat bruk, den är multimodal. Herr ordförande! Nu återkommer jag till mitt eget språk och jag måste ännu en gång tydligt peka på att vi egentligen borde avskaffa stödet, och att vi allt mer borde övergå till vanlig marknadsfunktion. Därför är också en sådan tanke som kollega Castricum lägger fram här, nämligen att hamnarna måste samarbeta med varandra, fullständigt nonsens. Hamnar är nu en gång för alla allmänna företag och då kan man inte säga: man har den sortens transport i den ena hamnen och en annan typ av transport i en annan hamn. Hamnar konkurrerar med varandra, och vi måste låta marknaden fungera av sig själv. Kanske kan det samarbete mellan socialdemokrater och liberaler som sedan länge är ett faktum i mitt land också kan övertyga Castricum om den tanken. Herr ordförande! Mina kära kollegor! Vi kan glädja oss över att en diskussion om och en reflektion över situationen för hamnarna äntligen kommer igång inom Europeiska unionen. Kommissionens grönbok var för övrigt mycket väntad av sektorns fackmän. De satte berättigat hopp till de utvecklingsmöjligheter som den skulle kunna skapa. Svaren på dessa förväntningar, såsom de beskrivs i kommissionens dokument, är dock långt ifrån i nivå med de förhoppningar som de hade väckt. Man måste konstatera att detta dokument inte motsvarar de mål som ursprungligen sattes upp. Vi kan bara i synnerhet beklaga den roll och den plats som kommissionen tilldelar hamnarna. Faktum är att hamnarna enligt min mening inte bara spelar en kommersiell roll, utan de är även instrument för utveckling av sysselsättningen och regionalpolitiken. I detta avseende måste de kunna fortsätta att i viss utsträckning åtnjuta stöd från statsmakten. Vi tänkte att föredraganden skulle peka på svagheterna och bristerna i kommissionens förslag, och att man med fördel skulle kunna förbättra grönboken på vissa punkter vid granskningen av den i utskottet. Vi har vad oss beträffar gjort ett antal förslag som skall främja nya initiativ för de europeiska hamnarna. Men inget av våra förslag har behållits vare sig i kommissionens text eller i Jarzembowskis betänkande. Det är därför, och det är mot min vilja jag säger det, - jag hoppas att min kollega Jarzembowski ursäktar mig för detta - som vi inte är mer nöjda med det betänkande som läggs fram för oss än med kommissionens text. Dessa två dokument håller sig till en alltför restriktiv syn på hamnarna. Visserligen fyller dessa en kommersiell uppgift, men de spelar även - något som jag understryker - en fundamental roll i fråga om regionalpolitik och en garanterad effekt på sysselsättningen. Man kan beklaga frånvaron av hänvisningar till de ofrånkomliga skyldigheter som när det gäller offentliga organ tilldelas hamnmyndigheterna. Herr ordförande! Grönbok om hamnar och sjö transportens infrastruktur hänvisar till betydande insatser, eftersom det gäller 90 procent av Europeiska unionens handelsutbyten med tredje land, 30 procent av handelsutbytena inom gemenskapen och 200 miljoner passagerare per år. Denna sektor spelar en viktig roll för sysselsättningen, den ekonomiska utvecklingen och regionalpolitiken; därför kan den inte bara betraktas ur kommersiell synvinkel. Vi samtycker till att Jarzembowskis betänkande förkastar idén om att anta direktiven om infrastrukturkostnader och hamnavgifter och anser att det på det aktuella stadiet inte är nödvändigt med en gemenskapslagstiftning om organisationsstrukturen och tillträdet till marknaden för hamnfaciliteter med tanke på att situationerna är olika. Denna ståndpunkt ansluter sig för övrigt till rådets ställningstagande. Även om vi också uppskattar de framsteg som förverkligats i utskottet, måste vi konstatera att betänkandet som gjorts med kommissionens förslag som förebild förblir alldeles för beroende av en inställning som uteslutande handlar om marknaden. Denna inställning får kommissionen att föreslå en liberaliseringsprocess för hamnarna, liksom man gjort för andra sektorer, och av denna anledning vill de begränsa de finansiella stöden. Myndighetsuppdrag som accepterar dessa strukturbidrag är mycket undervärderade. Man måste ta större hänsyn till dem. Det är det som vår grupps ändringsförslagen betyder. De syftar till att hävda tjänster för det allmänna intresset hos hamnverksamheterna och vägrar följaktligen att förbjuda de stöd som är nödvändiga för att man skall kunna förverkliga dessa uppdrag. Faktum är att dessa beslut måste fortsätta att vara medlemsstaternas befogenhet. Jag skulle vilja tillägga att det däremot skulle vara användbart att utarbeta en gemenskapsram i fråga om yrkeskvalifikationer och respekt för säkerhetsuppdrag för att effektivt bekämpa snedvridningen av konkurrensen och främja en social harmonisering uppifrån. Såsom betänkandet läggs fram för oss förmår det alltså inte i vårt tycke svara mot behoven av utveckling i denna sektor, trots vissa framsteg. Herr ordförande! Låt mig apropå Jarzembowskibetänkandet säga att vi i Gruppen De gröna uppskattar det faktum att det innehåller synpunkter på miljöproblemen, framför allt i beaktandesatserna J och K, vilka lyfter fram betydelsen av en långsiktig bedömning och regler för miljösäkerheten. Jag vill också tillägga att vi, i egenskap av De Gröna, anser att ett korrekt utnyttjande av vattenvägar och floder är den rätta vägen att gå om man vill upprätta ett hållbart transportsystem, men just därför anser vi det vara lika viktigt att en del av de aspekter som kommissionen i viss utsträckning har instämt i, inte bara förekommer i beaktandesatser utan även bland själva förslagen dvs. som paragrafer. Vi De Gröna har därför lagt fram ett ändringsförslag som på ett entydigare och mer bindande vis understryker behovet av en långsiktig miljökonsekvensbedömning. När det gäller att inrätta nya hamnstrukturer, så anser vi att man måste ta hänsyn till den kapacitet som den redan befintliga hamnstrukturen klarar av och framför allt att man måste räkna med samarbetet mellan olika hamnsystem. Jag vet att jag nu gör Wijsenbeek besviken, eftersom han redan har dömt ut den teorin som dumheter, men jag upprepar den ändå. Herr ordförande! De europeiska hamnarna är en ständig källa till oenighet mellan de olika medlemsstaterna. Om det inte gäller frågan om vem som kan kalla sig den största, så gäller det frågan om den ekonomiska verksamheten i de kraftigt konkurrerande europeiska hamnarna verkligen sker på ett regelrätt sätt. Det är de stora skillnaderna i struktur mellan hamnarna som är skulden till det. Jag vill betona att hamnarna har uppstått i en specifik kultur och därigenom också stämplats på det viset. Därför måste de här olikheterna rättas till genom påtagliga regler. Det är ju inte bra om hamnarna behandlas olika inom Europa. För att rätta till de här skillnaderna så behövs det i första hand en grundlig undersökning av de europeiska hamnarnas ekonomiska struktur. Förutom en sådan undersökning måste det också utarbetas riktlinjer för uppspårandet av otillbörligt stöd. Dessa direktiv måste framför allt vara entydiga och enkla. Av den anledningen har jag lagt fram två ändringsförslag som skall göra det möjligt att göra en bedömning av klasseringen av ekonomiska flöden på grundval av tydliga och enkla kriterier. Förutom frågan om hamnar skall få legalt statligt stöd eller inte så behövs tydliga gränser för spänningsområdet mellan statligt stöd och ett rättvist konkurrensläge. Det kan ändå inte vara meningen att den position som hamnarna byggt upp under flera decennier och med stora investeringar skall omintetgöras genom överdrivet stöd till konkurrerande hamnar. Det måste vi vara mycket uppmärksamma på. Däremot är det önskvärt att vidta åtgärder som innebär en stimulans för kustsjöfarten. Europaparlamentet har redan vid flera tillfällen sagt att mer transport måste ske på det minst miljöbelastande sättet. I det avseendet yrkar jag för möjligheten att investera extra i hamnar för att på det sättet främja en förskjutning av the modal split i den riktningen. Herr ordförande, kära kolleger! Mitt inlägg gäller Danesinbetänkandet om de transeuropeiska transportnäten. Det står klart att utvecklingen av transeuropeiska transportnät är ett viktigt led i strävandena att ena Europa. Rörligheten - framför allt inom den inre marknaden - är faktiskt av avgörande betydelse, enligt min mening inte bara i ekonomiskt hänseende, utan också kulturellt, när det gäller att främja utbyte, konkurrens, kommunikationer och den sociala utvecklingen överhuvudtaget. Som mycket riktigt påpekas i betänkandet, så handlar det emellertid om arbeten som ställer stora krav på finansiering och som kräver stora ekonomiska åtaganden, och det blir allt tydligare hur svårt det börjar bli för medlemsstaterna att finansiera näten med offentliga medel. I betänkandet föreslås därför att man skall stimulera till ett samarbete mellan offentligt och privat för att förverkliga de transeuropeiska transportnäten. Vi delar den inställningen, liksom vi delar föredraganden Danesins oro över möjligheterna att å ena sidan garantera de privata företagens avkastning - finns det ingen avkastning kommer det naturligtvis inte heller att finnas några privata investerare - samtidigt som man å den andra sidan garanterar att de arbeten som utförs får ett värde för samhället som helhet. Det är därför nödvändigt att göra en riktig fördelning av företagens risker, samtidigt som man tar hänsyn till såväl sociala kriterier som miljöfaktorer, inom ramen för en helhetssyn för rörligheten inom gemenskapen. Vi stöder därför slutförslagen i betänkandet. Låt mig avslutningsvis framföra en förhoppning om att kommissionen inte begränsar sig till att enbart föreslå olika långsiktiga finansieringslösningar utan att man också faktiskt anstränger sig att hitta kraftfulla lösningar som verkligen kan dra till sig privata investeringar. Herr ordförande, herr kommissionär! Förverkligandet av ett positionsbestämnings- och navigationsnät är ett viktigt inslag i sammanhållningssträvandena inom Europeiska unionen. I vissa avseenden har vi påbörjat arbetet för sent, men vi vet också att vi har möjligheten att utveckla något mycket viktigt, inte bara för sjöfarten, utan också för säkerheten, samtidigt som vi kan erbjuda viktiga möjligheter när det gäller att hantera trafiken i och utom storstäderna. Det gäller att arbeta mycket målmedvetet och se till så att nätet verkligen blir effektivt, och att använda sig av de intelligenta transportsystem som just nu växer fram inom gemenskapen och som redan har kunnat lösa en del problem i några av de största städerna i Europeiska unionen. Jag tänker på erfarenheterna från Turin, Hamburg och London när det gäller datorstyrda transportsystem. Navigationsnätet kan alltså i vissa avseenden erbjuda lösningar, och det samarbete som har inletts mellan Europeiska rymdorganisationen, Euratom, Internationella sjöfartsorganisationen och Internationella civila luftfartsorganisationen ICAO visar på värdet i en sådan satsning. Vi får emellertid inte betrakta detta val som enbart ett uttryck för kommissionens vilja, dvs. som ett uttryck för gemenskapsinstitutionernas vilja. Här krävs i stället stora satsningar från såväl offentligt som privat håll. Jag kan inför kammaren avslöja att den italienska regeringen har tillsatt en speciell arbetsgrupp som skall utreda frågorna i samband med systemen för satellitnavigation, vilket visar att man lägger stor vikt vid denna sektor. Jag tänker dessutom på kapaciteten när det gäller spridning av positionsbestämnings- och navigationssystemen, vilket omfattar inte bara investeringar när det gäller själva positioneringen utan också investeringar som skall ge små och medelstora företag, olika operatörer och alla de olika strukturerna möjlighet att experimentera fram olika lösningar när det gäller att sprida denna avancerade teknik, något som kan vara viktigt i sammanhanget. Låt mig så göra två kommentarer som gäller grönboken om hamnarna. Här krävs konkurrens och vi måste känna till siffrorna, men vi måste också vara medvetna om att investeringarna i strategiska sektorer - miljö, kombinationstransporter - är mycket viktiga. Vi får naturligtvis inte blanda ihop investeringar med statligt stöd, vilket Van Dam mycket riktigt påpekar, utan vi måste komma ihåg att resurserna ur strukturfonderna är av avgörande betydelse för den europeiska ekonomiska sammanhållningen. Ur den synpunkten kan strukturfondernas medel knappast betraktas som illojal konkurrens. Herr ordförande! Det är ett stort nöje för mig att välkomna alla tre betänkandena och det stora stöd som i dessa betänkanden fått av alla politiska grupper inom utskottet för transport och turism. Jag skulle vilja inrikta mig på Danesins betänkande som i kväll, på ett så vältaligt sätt, rekommenderades av min kollega, herr Sisó Cruellas, och på kommissionens betänkande om offentliga-privata partnerskap i transeuropeiska nätverk för transport. Transeuropeiska nätverk spelar en avgörande roll för att uppnå och sköta den inre marknaden och för att hjälpa europeiska företag till snabbare tillgång till denna marknad för deras varor och tjänster. Jag skulle ikväll vilja ge mitt odelade stöd till och uppmuntra till partnerskap mellan den offentliga och privata sektorn inom detta område. Herr ordförande! Genom er skulle jag i kväll vilja vädja till kommissionen att den noggrant ser över den brittiska modellen och speciellt att ta lärdom av de planer för initiativ för privata finanser som genomförs i Storbritannien. Fastän jag är övertygad om att detta initiativ skapades av den senaste konservativa regeringen, har det varit så framgångsrikt att det nu helhjärtat har antagits av den nya labourregeringen. Jag tycker framför allt vi borde utnyttja detta tillfälle som parlamentet fått i kväll att sätta upp villkor för vilka typer av offentliga-privata partnerskap som kan bli framgångsrika. Vi måste säkerställa att villkoren för juridisk säkerhet eller, mer korrekt uttryckt, juridisk visshet tillämpas. Den offentliga sektorn måste vara säker på att den juridiska ramen för offentliga-privata partnerskap kan blomstra med privata investeringar i transeuropeiska projekt för nätverk för transport; att dessa investeringar kommer att vara säkra och inte vid någon framtida tidpunkt kommer att kräva att den offentliga sektorn eller regeringarna måste blanda sig i för att ta över den finansiering som har skett genom privata investeringar eller skötseln av projektet. Enligt min åsikt kan framför allt Europeiska unionen dra fördel av erfarenheterna i Storbritannien som jag tidigare hänvisade till, där vi har byggt upp en hel del verklig, konkret expertis både vad beträffar vägbygge och byggande av nya skolor. Samtidigt måste vi, genom Danesins betänkande och kommissionens rapport försöka finna klarhet i genomförandet av konkurrensregler för att undvika all slags snedvridning av konkurrensen inom och mellan medlemsstaterna. På samma sätt bör det vara större genomsynlighet och klarhet i genomförandet av Europeiska unionens regler om offentlig upphandling. En bättre tillgång till långsiktig finansiering och tillgänglighet av riskkapital kommer att vara mycket förmånligt. Jag är fast övertygad om att Danesins betänkande kommer att vara ett stort och positivt steg längs vägen, eftersom det bygger på kommissionens betänkande om att skapa ett sådant offentligt-privat partnerskap. Det gläder mig enormt att tre större brittiska planer kommer att dra fördel av att vara prioritetsprojekt: vägplanen för Irland-Benelux, som inbegriper tillgång till hamnarna på östkusten, järnvägslänken vid kanaltunneln och förbättringarna av huvudjärnvägen på västkusten. Jag skulle vilja vädja om att vägplanen för A120 i norra Essex snarare förr än senare skall kunna dra nytta av detta. Herr ordförande! Jag skulle vilja lyckönska föredragandena och själv inrikta mig på Danesinbetänkandet, också med avseende på offentliga-privata partnerskap. De nya transeuropeiska transportnäten erbjuder, vilket man redan konstaterat här i parlamentet, en möjlighet till större rörlighet och bättre tillgänglighet till marknaden för folk som har varor och tjänster att erbjuda. Det finns ytterligare en konsekvens som hör ihop med den debatt vi förde här för ett tag sedan om Amsterdamfördragets ikraftträdande, och det är frågan om anställning. Det finns så mycket arbete att utföra vad beträffar infrastrukturen att det kräver att massvis med människor anställs, vilket kommer att fungera som en rivstart för många länders ekonomi. På grund av. reformen av EU: s finansiella system och nedskärningar i strukturfonder och sammanhållningsfonder för vissa länder i samband med reformpaketet Agenda 2000, är det väsentligt att vi försöker hitta nya sätt att finansiera dessa mycket viktiga projekt. Jag håller därför helhjärtat med om att man skall upprätta offentliga-privata arrangemang för partnerskap för att försäkra sig om att det kapital och de extra inkomster som uppkommer i samband med den inre marknaden inom Europeiska unionen snarare går tillbaka till Europeiska unionen än att man tillåter att penningmedel som har investerats i pensionsfonder o.s.v. investeras i länder utanför Europeiska unionen, vilket innebär att unionen i sin helhet förlorar värdet av alla dessa pengar. Kommissionären, herr Kinnock, som jag gratulerade till hans initiativ på denna punkt, har gjort ett utkast till betänkande i denna fråga och har uppmärksammat de positiva fördelar som kan komma ur detta. Detta innebär inte att vi inte skulle behöva garantier för att säkerställa att det inte kommer att ske någon exploatering och för att upprätthålla den juridiska säkerhet som min kollega, McIntosh, hänvisade till. Det är också uppmuntrande för regeringar som den irländska att vara nyskapande på så sätt att de ser till framtiden. De behöver inte vara oroliga för att anta den utmaning det innebär att minska framtida finansiering från Europa, och borde ta vara på tillfället att uppmuntra irländsk företagsamhet och att de irländska finansinstituten deltar. Avslutningsvis skulle jag vilja säga att om vi skall kunna säkerställa framgång för dessa åtgärder måste det göras på trepartsbasis med nationell, lokal och europeisk inblandning. Det viktigaste av allt är att vi nu kan få den privata finansieringen att ge den extra stimulans och åstadkomma den rivstart som är nödvändig. Herr ordförande! Under den tid som står till mitt förfogande skall jag tala om de transeuropeiska transportnäten. Jag vill framföra en protest å arbetstagarnas vägnar. Sex år efter Delors vitbok fortsätter de transeuropeiska nätverken, som bland annat presenterades som ett instrument för att öka sysselsättningen, sin kräftgång på grund av att det saknas medel för deras finansiering. Kommissionen kommer inte ens längre med undanflykter. Den har insett att det inom ramen för EMU: s restriktiva finanspolitik inte finns några utsikter för varken gemenskapsfinansiering eller statlig finansiering av de transeuropeiska transportnäten, och den följer en politik som den redan känner till mycket väl. På ett skickligt sätt överlämnar den detta viktiga infrastrukturella område till det privata, vinsthungrande kapitalet, och bedyrar på alla sätt att kapitalet och vinsterna är fullt säkrade. En sådan politik, herr ordförande, främjar inte folket och folkets intressen, den främjar det privata vinstintresset på de offentliga tjänsternas bekostnad, och den skjuter effektivt i sank varje förhoppning om att de transeuropeiska näten skall kunna bidra till att stimulera sysselsättningen. Vi måste inse faktum: marknaden kan vare sig lösa sociala problem eller problem som hör samman med utvecklingen av infrastrukturen och de offentliga tjänsterna. Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Bara det att försöka hitta en gemensam ståndpunkt rörande hamnarna i Europa är modigt. Det krävs en modig kommissionär för att kasta en grönbok - inte till lejonen, utan till hamnkaptenerna och hamnmyndigheterna. De kommer omedelbart att börja jämföra och konkurrera inbördes. Men kära kolleger, den verkliga utmaningen är inte grannhamnen, utan landsvägen. Budskapet från parlamentet i kväll skall vara att vi genom att modernisera, genom att ge hamnarna möjligheter, och genom att vi är överens, kan ändra transportvanorna. Åk hem till era egna hamnar och berätta att det inte är grannhamnen som är konkurrent, utan landsvägen, och låt oss sedan komma vidare. Jag vet att det finns mycket stora skillnader mellan hamnarna vad gäller deras offentliga samfinansiering och omkostnader, men låt oss komma ihåg att vi inte ändrar transportvanorna bara genom marknadskrafterna. Ibland måste vi alltså försöka att göra detta genom politiska beslut. Låt mig också säga till min dyre kollega Wijsenbeek, vars inlägg i kväll visar att han inte vet så mycket om hamnar och fartyg; så håll dig till landsvägen, Wijsenbeek, så tar vi andra hand om hamnarna. Låt mig också uttrycka mitt ovillkorliga stöd till projektet rörande en strategi för globala satellitbaserade navigationssystem (GNSS). Det är oerhört viktigt att vi tar till vara våra intressen här, och att kommissionen, rådet, parlamentet, osv., är med och skapar en europeisk profil på detta område. Herr ordförande! Jag ämnar enbart ta upp betänkandet om satellitbaserade navigationssystem. Den stora utmaning Europeiska unionen står inför just nu består i att förmå industrin gå över till EGNOS. Med detta skulle man ha nått de mål man satt upp om en specifik europeisk komponent i första generationens satellitbaserade navigationssystem för år 2003. Det vore med andra ord som att upprepa den europeiska bragden med GSM för andra generationens mobiltelefoner eller för tredje generationens som vi nu försöker göra. Ja, jag vet att denna första generationens satellit måste inhämta simultant stöd från de dominerande militära systemen, såväl det amerikanska GPS som det ryska GLONASS, men utan tvekan måste detta första steg tjäna som språngbräda inför nästa etapp, GNSS2 för år 2008, ett uteslutande europeiskt system utan amerikanskt och ryskt beroende. Här måste vi visa tålamod i kampen för de mål som fastställts i det femte ramprogrammet om forskning. Avslutningsvis, herr ordförande, vill jag gärna ge er två rekommendationer. Det forum för sakkunniga som inrättas för dessa ändamål, och som givetvis kan räkna med Europeiska rymdorganisationens deltagande, bör på inga villkor utelämna Eurocontrol, och om man till slut bestämmer sig för att använda strukturfonderna för finansieringen, så skall detta ske utan att man på minsta lilla sätt går utanför motsvarande förordningar. Detta var vad jag hade att säga om Langenhagens utmärkta betänkande. Herr ordförande! Den slingriga vägen till förverkligandet av de transeuropeiska transportnäten, vilken skissades upp redan i vitboken om " Tillväxt, konkurrenskraft och sysselsättning - Utmaningarna och vägarna in i 2000-talet" 1993 är väldigt uppenbar. Stabilitets- och sysselsättningspaktens tvångströja har fått medlemsstaterna att begränsa sina budgetar och investeringsplaner för stora transportutbyggnader. Men å andra sidan skulle aldrig dessa medlemsstater, medvetna om den stora multiplikatoreffekten hos denna typ av investeringar för den ekonomiska tillväxten och skapandet av arbetstillfällen, liksom för unionens inre sammanhållning, överge viljan att avancera. Hur skall vi då komma ur denna återvändsgränd? Att vända sig till offentliga-privata partnerskap, nationella eller regionala, kan vara en lösning, men det kommer inte att lösa alla problem, för det är inte alltid lätt att förena målen om ekonomisk avkastning och de riskkalkyleringar som vägleder de privata investeringarna, med den syn på makroekonomisk, social och miljömässig balans som bör vägleda de offentliga organen. Det är sant att man kan uppnå en större synergi genom att överföra den tekniska, handelsmässiga, ekonomiska erfarenheten samt administration av privata initiativ, till de offentlig-privata partnerskapen, efter inledningsfasen av projektens skapande. Det är sant att det kan ske en bättre samordning mellan gemenskapens finansiella interventionsinstrument, sammanhållningsfonden, strukturfonderna, EIF, EIB och även med eventuella nya instrument som de strukturellt samordnade instrumenten under de så kallade " Mezzanino" -fonderna. Men se upp! Hoppas inte för mycket på en magisk lösning genom dessa partnerskap, för det finns många projekt, framför allt i de minst befolkningstäta och mest avlägsna områdena i unionen, som inte kommer att väcka deras vinningslystnad eftersom de helt enkelt inte är vinstbringande. Det handlar inte enbart om att förändra den rättsliga ramen för offentliga kontrakt eller konkurrens för att gynna dessa partnerskap. Det räcker inte. Utan en stark politisk vilja från unionens sida kommer inte de 14 prioriterade projekten som förespråkades i Essen att lämna pappret. De kostade fram till 1995 nära 99 miljarder ecu. Mellan 1995 och 1999 beviljades i gemenskapens budget den knappa summan av 1, 8 miljarder ecu, det vill säga mindre än två procent, vilket är detsamma som ingenting. Agenda 2000 ger inte mer än fem miljoner ecu, vilket också är detsamma som ingenting. Och ingenting plus ingenting ger fortfarande ingenting. Tills man inför en politisk ekvation som kan konkretisera något. Herr ordförande! Den tonvikt som i grönboken läggs på rättvis konkurrens mellan hamnar och på marknadsfunktion tilltalar mig. Fem anmärkningar. För det första, det är en invecklad sak. Varje land har sina egna subsidier. Mer öppenhet tycker jag skall vara prioritet nummer ett. För det andra är det inte bara statligt stöd som kan leda till konkurrenssnedvridning utan även regler och hanterandet av dessa regler för miljö, säkerhet och arbete. För det tredje, hur tänker kommissionen hitta en jämvikt mellan målsättningen för regional utveckling och uppgiften att motarbeta konkurrenssnedvridning? För det fjärde är jag kritisk mot de delar i grönboken som handlar om ekonomiska åtgärder för att höja hamnars effektivitet. Jag vill varna för en ny interventionism på europeisk nivå. Jag litar på att marknadens verkan leder till effektiva hamnar. För det femte så är det för Europas konkurrenskraft viktigt med goda förbindelser till och från inlandet. Public private partnership verkar vara ett bra instrument för att mobilisera det privatkapital som behövs. Skulle kommissionen i det avseendet även vilja ta hänsyn till vattenvägar och järnvägar? Jag tackar kommissionären för hans positiva inställning till förbindelsen mellan Schelde och Seine. Jag vill, även å kollega Tindemans vägnar, fråga om han vill ta reda på om kommissionen kan ha en stimulerande funktion för återupplivandet av Eiserner Rhein. Den förbindelsen finns med i listan över prioriteter för det transeuropeiska transportnätet i fråga om kombinerade transporter. Det är långt ifrån den kortaste järnvägsförbindelsen mellan Antwerpen och det tyska Ruhrområdet, men det speciella med den linjen är att den går genom tre länder och att de tre ländernas förmodade nationella intressen inte väger jämnt. Det är anledningen till vår fråga. Herr ordförande! Jag skulle, i motsats till kollega Wijsenbeek, tycka att det vore bra med en granskning av för- och nackdelarna med ett samarbete mellan hamnarna, med hänsyn till utvecklingen i världen. Jag hänvisar till samarbetet inom luftfartssektorn. Herr ordförande! Låt mig först få gratulera Jarzembowski till ett alldeles utmärkt betänkande om Europas hamnar. Det finns mycket som är viktigt med sjötransporter, inte minst den utomordentliga fördelen att det faktiskt går att nå mycket stora delar av världen på ett tämligen enkelt sätt. Därför transporteras också stora delar av godset över världens hav. I siffror innebär det att hamnar inom EU hanterar över 90 procent av gemenskapens handel med tredje land, och 30 procent av alla transporter inom EU går via någon hamn. På samma sätt transporteras mer än 200 miljoner passagerare varje år. Det är också så att transporterna till sjöss har förutsättning att miljöanpassas lättare och på ett bättre sätt än andra transporter. Under utskottets arbete har det betonats att det är viktigt att man i olika forsknings- och utvecklingsprogram inom sektorn för infrastruktur tar hänsyn till långtidseffekterna på miljön. Men trots alla dessa fördelar, har frågor som handlar om hamn- och sjötransportinfrastruktur ofta marginaliserats i EU-debatten. Ett tydligt tecken på detta är att det inte har varit inom denna transportsektor som man först har börjat diskutera transeuropeiska nätverk. Men som en följd av handelns ökning och att alltfler länder och alltfler marknader har öppnats upp, inte minst bland länderna i det gamla Östeuropa, så kännetecknas också sjötransportsektorn av en betydande tillväxt och en allt större grad av globalisering. Allt detta är utomordentligt bra, men det gäller då också att stimulera denna sektor och ge den möjlighet att fortsätta att utvecklas. Då förutsätts det också att vi i rätt stor utsträckning har samma sorts regler i de olika länderna, att vi avskaffar konkurrenssnedvridningar och att vi ökar hamnarnas effektivitet. Då kan vi också totalt sett göra EU starkare, även gentemot omvärlden. Om detta skall bli möjligt, är det en klar fördel om unionens hamnar integreras med det transeuropeiska nätet. Först därigenom tar vi ett verkligt helhetsgrepp på hela transportsektorn. Vi kommer då i mindre utsträckning än i dag att se varje transportslag för sig och i stället se till helheten. Det är ur många aspekter en stor fördel. Det är också viktigt, som utskottet skriver, att kommissionen snarast återkommer med rekommendationer för hur den offentliga finansieringen av infrastrukturen på hamnar skall ske i framtiden. Det finns en del i transportutskottets betänkande som jag ser som särskilt viktig, nämligen att transportnät och regler inte enbart skall gälla för dagens medlemsländer. Det är viktigt att så snart som möjligt utsträcka dessa till att också gälla länderna i EU: s närhet och framför allt de blivande medlemsländerna i det gamla Östeuropa. Herr ordförande! Herr kommissionär! Jag vill gärna gratulera föredraganden, Brigitte Langenhagen, till ett mycket lyckat betänkande, som kan få stor betydelse för skapandet av en europeisk strategi inom GNSS. Det ger mig stor glädje att konstatera att kommissionen och rådet lyckades komma överens om en strategi. Strategin fastställer den linje som parlamentet förespråkat i tidigare beslut om europeisk rymdfart, på grundval av de betänkanden som den tidigare ledamoten av Europaparlamentet, Klaus Toksvig, och jag själv varit föredragande för under den senaste valperioden. Utvecklingen av allt mer tillfredsställande system med tillhörande kommunikationsmöjligheter, kommer att medföra ett stärkande och ett långt bättre och säkrare nyttjande av det europeiska luftrummet. Ekonomin och säkerheten för vägsektorn kommer att förbättras, och det kommer att ske betydande besparingar genom moderniseringen av järnvägsinfrastruktur, bl.a., i samband återuppbyggandet i Öst- och Centraleuropa. Jag förväntar mig att ESA, European Space Agency , även i fortsättningen kommer att agera som Europeiska unionens tekniska gren inom detta område. Även om det visar sig att det kan bli nödvändigt med en betydande offentlig finansiering, råder det enligt min mening inget tvivel om att besparingarna inom de nya infrastrukturprojekten med lätthet kan betala för väsentliga delar av inrättandet av GNSS. Herr ordförande! Jag skulle vilja inleda med att tacka de tre föredragandena för deras betänkanden och naturligtvis också alla dem som har bidragit till att göra kvällens debatt intressant och varierad. Det är mycket beklagligt att denna gemensamma debatt inte ger oss möjlighet att helt och hållet göra rättvisa åt vart och ett av de betänkanden vi har övervägt. Mina svar kommer alltså att vara mycket mer begränsade än jag skulle ha önskat om omständigheterna hade varit annorlunda. Jag skall inleda med Danesins lovvärda betänkande om offentliga-privata partnerskap i transeuropeiska transportnätprojekt. Jag skulle vilja svara herr Sisó Cruellas, som hade vänligheten att ersätta Danesin, och rapportera om vissa färska initiativ som har tagits av kommissionen. Först och främst har vi, tillsammans med Europeiska investeringsbanken, vidare undersökt ett inrättande av en mezzaninfond som skall spela en katalytisk roll i utvecklandet av offentliga-privata partnerskap och för att uppmuntra till deltagande av institutionella investerare i finansieringen av det transeuropeiska näten. Parlamentet känner nog till att vårt förslag om ändring av TEN: s budgetförordning räknar med stöd för utvecklandet av tillgång till riskkapital. Om parlamentets och rådets stöd kan säkras för ett sådant initiativ, hoppas vi kunna se detta träda i kraft fr.o.m. år 2000. I och med en sammanhörande och uppmuntrande utveckling har Europeiska rådet i Wien bett EIB att se över hur de kan utveckla sina medel för att stödja TEN. För det andra, bland de initiativ och den utveckling som jag skulle vilja rapportera om, känner parlamentet säkert redan till vårt förslag om att öka budgeten för transeuropeiska transportnät till 5 miljarder ecu under perioden mellan 2000 och 2006. Trots att detta uppenbarligen fortfarande bara skulle uppfylla en bråkdel av de planerade totala behoven för investering, skulle dess huvudsakliga uppgift vara att hjälpa övriga fonder, vilket är av uppenbar vikt för utvecklandet av offentliga-privata partnerskap. För det tredje välkomnar vi Danesins begäran om en tydlig och flexibel lagstiftning i avseende på offentliga avtal. Som parlamentets ärade ledamöter möjligtvis känner till, har kommissionen redan presenterat en allmän rapport om offentlig upphandling som före påsk kommer att följas upp med en annan som specifikt avser tillämpning av lagstiftningen för offentlig upphandling vid upplåtelse. För det fjärde gläder det mig att få uppgiften att rapportera till parlamentet om förändringar i politiken och den viktigaste utvecklingen av de projekt som finns uppräknade i bilagan till kommissionens rapport. T.ex har utvecklingen av den holländska avdelningen av PBKL: s länk för höghastighetståg nu nått den punkt vid vilken de holländska myndigheterna måste bestämma vilken sorts koncessioner de tänker erbjuda i ett offentligt-privat partnerskap. Jag bör emellertid informera parlamentet om att de uppräknade projekten helt enkelt var de som hittills fastställts som lämpliga för tillämpning av ett offentligt-privat tillvägagångssätt. Detta gäller uppenbarligen inte all infrastruktur. De flesta av de som blivit uppräknade hade man på ett väldigt tidigt stadium under övervägande och kommissionen var naturligtvis aktivt engagerad i att fortsätta diskussionerna. Jag välkomnar den positiva inställningen i detta betänkande till offentliga-privata partnerskap och det sätt på vilket denna uppfattning upprepade gånger har kommit till uttryck under loppet av kvällens debatt. Förutom dess övriga förtjänster, kommer detta betänkande ytterligare att betona vikten av att uppmuntra den privata sektorn att komplettera den offentliga sektorns begränsade resurser och även bidra till att förbättra projektens utformning och att öka pengarnas värde. Jarzembowski har skrivit ett betänkande som är utmärkt till sin beskaffenhet om grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur, som gavs ut för 13 månader sedan. Jag välkomnar det faktum att betänkandet stöder en total integration av hamnar i ett multimodalt transeuropeiskt nät och uppmärksammar även att grönboken utgör en värdefull grund för att uppnå en högre grad av genomblickbarhet beträffande villkoren för konkurrens mellan och inom Europeiska unionens hamnar. Föredraganden och kommissionen är också överens om att i bestämmelser om hamnar måste alltid subsidiaritetsprincipen respekteras. I enlighet med denna får Europeiska unionens hamnpolitik aldrig bli centraliserad eller alltför centraliserande. Det skulle vara felaktigt att införa eller att försöka införa någon s.k. likriktning i fråga om aktiviteter, kostnader, metoder för skötsel och många andra aspekter av hamnskötsel skulle vara felaktiga och kontraproduktiva och det är verkligen inte målet för vår hamnpolitik. Som betänkandet ger uttryck för, vill vi ha fri och sund konkurrens. Uppenbarligen innebär detta mål en särskild utmaning för finansiering och betalning enbart av det skälet att nuvarande praxis är påtagligt varierande. Ett ökat antal hamnar försöker täcka sina kostnader genom att hålla högre priser, medan andra fortfarande har tilltro till andra mer traditionella former för finansiering. Detta är en skillnad som möjligtvis skulle kunna komma att snedvrida villkoren för konkurrens ordentligt och även vara till nackdel för en mer sundare konkurrens, som naturligtvis måste grunda sig på icke-diskriminering mellan användare och ökad insyn i hamnkonton. Jag anser emellertid att den åsikt som kom till uttryck i betänkandet att det föreslagna direktivet om avgifter inte är det rätta verktyget för att uppnå dessa mål kan grunda sig på en felaktig läsning av våra verkliga intentioner. Därför välkomnar jag denna möjlighet att klarlägga vår ståndpunkt och säga rent ut att vi inte vill harmonisera våra tullavgifter. Föreslagna ramar för avgifter kommer att vara flexibla och grunda sig på vissa allmänna praktiska principer, medan överväganden i fråga om handel, inklusive det faktiska fastställandet av tariffer, kommer att lämnas åt individuella hamnstyrelser på det sätt som det verkligen bör vara. I betänkandet krävs riktlinjer för statligt stöd till hamnar som enligt det är att föredra framför en avgiftsram. Samtidigt som jag skulle hålla med om att det nuvarande sättet att se på hamnar som tilldelas statligt stöd verkligen skulle behöva klargöras, måste jag säga att riktlinjerna för statligt stöd inte på egen hand skulle kunna bli gällande för hela frågan om finansiering och avgifter. De kan därför inte komma att bli ett fullgott substitut för avgiftssystemet. Jag välkomnar betänkandets krav på en genomgång av de nuvarande metoderna för offentlig finansiering och avgifter. Det gläder mig att kunna informera parlamentet och herr Castricum, herr Jarzembowski och andra ärade ledamöter som har tagit upp frågan om att vi nyligen skickat ett uttömmande frågeformulär till medlemsstaterna, så att dessa kan förse oss med information som kommer att bli en användbar kunskapskälla om bruket i samband med finansiering och avgifter, och en god grund för att göra utkast till lagförslag senare i år. När all denna information har återsänts - förhoppningsvis i slutet av nästa månad - är jag säker på att vi kommer att kunna sammanställa det på ett sådant sätt att det skulle kunna bli tillgängligt för parlamentet, eftersom jag vet att många av ledamöterna är intresserade av frågan. Jag uppmärksammade att Jarzembowskis i sitt betänkande inte anser att det finns något behov av att överväga lagstiftning i fråga om hamntjänster. Eftersom jag är en person som försöker undvika att föreslå onödig lagstiftning, önskar jag att jag kunde dela hans åsikt. Det ökade antalet klagomål som vi har fått från kommissionen, GD V11, från hamnanvändare, särskilt om tillhandahållande av navigationstekniska tjänster, påvisar att det verkligen finns ett problem som skulle behöva en effektiv lösning. Vad jag vill betona är att varje lagstiftningsförslag skulle vara ett komplement till vår undersökning av enskilda fall och enbart skulle sätta upp allmänna och breda kriterier för tillgång till marknaden och krav på yrkesutbildning under hänsynstagande till viktiga säkerhetsaspekter och lokala förhållanden. Jag är övertygad om att vi alla kan hålla med om att tillträde till marknaden måste grundas på principerna om öppenhet, icke-diskriminering och hög säkerhetsstandard med tillbörlig respekt för skyldigheter i fråga om offentliga tjänster. Jag anser att det är rätt tidpunkt för ett förslag som skulle förse oss med detta. Jag ser fram emot att vidare diskutera frågan med Jarzembowski och hans kolleger i parlamentet, av vilka många säkerligen är här och deltar i kvällens debatt. Jag övergår nu till Langenhagens betänkande om navigations- och positionsbestämningssystem. Ytterligare en gång är jag tacksam mot den ärade ledamoten för hennes stöd, och det är inte första gången. Jag är fast övertygad om att unionens inställning till utvecklandet av globala satellitbaserade navigationssystem är av oerhörd vikt, inte enbart av transportskäl, utan också i fråga om arbetstillfällen, konkurrenskraft och våra bredare strategiska intressen. Eftersom detta synsätt fått starkt stöd i Langenhagens betänkande koncentrerar jag mig på det arbete som kommissionen har utfört sedan januari förra året som en följd av utgivningen av vår handlingsplan. Först och främst är vi nu, med hjälp av GNSS: s expertforum och företrädare från industrin, på god väg att tillhandahålla rekommendationer om det politiska synsätt som Europeiska unionen skall följa fr.o.m. februari. Utkastet till förslag kommer faktiskt att vara tillgängligt i början av nästa månad. För det andra har vi utvecklat våra internationella kontakter, särskilt med Förenta staterna och Ryssland, och från dessa kontakter är det uppenbart att Förenta staterna inte kommer att godkänna samägande och kontroll av det huvudsakliga globala positionsbestämningsnätet, i första hand, naturligtvis, p.g.a. den fortsatta militära roll de spelar. Men detta utesluter inte en uppriktig vilja att samarbeta med oss. Den ryska federationen ger också sken av att vara mycket mån om att samarbeta och även att acceptera våra villkor. Utan vår hjälp skulle det verkligen inte finnas något fullt funktionsdugligt GLONASS-system för en lång tid framöver. Rysslands ambition är att bidra till det läge i den tekniska utvecklingen europeiska GNSS nått i och med GLONASS, och vi är självfallet medvetna om det faktum att de har fått en tilldelning av de fåtaliga frekvenserna och dessutom har omfattande erfarenhet av skötsel av globala satellitsystem. Mot denna bakgrund är uppenbarligen de finansiella frågorna särskilt viktiga. Jag är naturligtvis mycket medveten om att Europa kan bestämma sig för att inte ha något system överhuvudtaget. Som jag ofta har klargjort kan detta tyckas vara det billigaste alternativet, men endast för de närsynta. Jag är helt och hållet övertygad om att detta slags passivitet skulle bli oerhört kostsamt på lång sikt p.g.a. vad den skulle innebära i form av förlorade möjligheter att göra sig gällande på marknaden och dåliga resultat i fråga om europeisk tillväxt och naturligtvis också arbetstillfällen. Det skulle också kunna göra oss beroende av ett system över vilket Europa inte har någon kontroll eller något inflytande när det gäller alla våra ökade behov av satellitbaserad navigation, som Langenhagen har påpekat, och av vilka många har att göra med säkerhet, för att inte tala om andra ekonomiska och sociala aktiviteter. Därför utreder vi nu i kommissionen kostnaderna och vi undersöker alla alternativ inklusive offentliga-privata partnerskap och inblandningen av andra länder i utvecklingen av ett europeiskt GNSS-system. Vad som är uppenbart är naturligtvis att vi inte kommer att kunna ta betalt för tjänster som Förenta staterna gratis gör tillgängliga. Offentliga medel kommer därför att vara nödvändiga om vi skall fortsätta framåt med systemet. Jag inser vad detta kan få för följder, men jag måste understryka att GNSS utgör en väsentlig del av vårt positionsbestämnings- och navigationsnät. Eftersom satellitsignaler överskrider gränser är det transeuropeiskt till sin natur. Den pågående diskussionen i samband med Agenda 2000 om TEN: s budgetförordning kommer därför att vara av avgörande betydelse för att bestämma den utsträckning i vilken den offentliga sektorns bidrag till GNSS kan komma från gemenskapens budget. Samtidigt som vi naturligtvis kommer att fortsätta söka efter en mekanism för att bestämma rimliga proportioner för kostnaderna mellan olika användargrupper, storleken av ett genomgripande finansiellt stöd till TEN och vårt förslag är att höja gränsen för tilldelning för ett projekt som från 10 till 20 procent kan finansieras genom gemenskapens budget i exceptionella fall, är viktiga frågor för gemenskapens framtida hjälp till GNSS. På grund av detta uppmuntrar jag fru Langenhagen, och alla de övriga ledamöterna, att mycket noggrant följa TEN: s budgetförordning och att i samma utsträckning uppmärksamma de mer omfattande diskussionerna inom Agenda 2000 avseende den budget som finns tillgänglig för den interna politiken för att säkerställa att en lämplig budget finns tillgänglig för GNSS. För det tredje skulle jag vilja be alla att arbeta för att säkerställa att de bestämmelser som så småningom skall antas inte omåttligt inskränker den del av det centrala transeuropeiska projektet som kan finansieras genom TEN: s budget. Om det någonsin fanns skäl för gemenskapen att engagera sig i nätutveckling måste det i sådana fall ha företräde framför vår politik för globala satellitbaserade navigationssystem. Vi kommer att få enormt stor behållning om vi engagerar oss på ett ordentligt sätt. Om vi inte engagerar oss på detta sätt kommer detta att innebära ett oerhört lidande för oss och för kommande generationer. Jag är övertygad om att detta är parlamentets gemensamma åsikt. Jag hoppas att den delas av rådets ledamöter. Jag är säker på att parlamentets ledamöter kommer att vara aktiva inom alla de områden som är nödvändiga för att säkerställa att vi får en passande budgetförordning, en sofistikerad politik i avseende på globala satellitbaserade navigationssystem och ett snart genomförande av båda dessa till förmån för gemenskapen. Jag tackar kommissionär Kinnock för hans inlägg. Herr ordförande! Jag har, mycket kort, all förståelse för att kommissionären på den korta tiden inte kan besvara allt. Kan jag utgå från att han kommer att besvara frågan om Eiserner Rhein skriftligen? Ett skriftligt svar är bättre, eftersom vi är starkt försenade. Vi kan också ge Wijsenbeek ett skriftligt svar utan att behöva lyssna på frågan. Herr ordförande! Detsamma gäller för mig. Jag ställde en specifik fråga till kommissionären beträffande en tänkbar växling mellan stödet till infrastrukturen och stödet till kombinerad transport. Jag antar att jag snart kommer att få ett skriftligt svar. Det är bättre att de båda ledamöterna får skriftliga svar. I annat fall blir de andra två debatterna alltför försenade. Herr ordförande! Jag skulle gärna vilja få klarhet avseende det skriftliga svaret på frågan i samband med de i inlandet belägna hamnarna. Herr ordförande! Det är med glädje som jag besvarar era frågor. Som alla ledamöter som känner mig vet gör jag alltid detta och med stor noggrannhet. Det måste emellertid sägas, under denna speciellt känsliga vecka, att om de ärade ledamöterna med rätta vill att kommissionärerna skall svara på de frågor de på ett legitimt sätt ställer under debatten, så måste vissa av bestämmelserna i parlamentets arbetsordning ändras. Jag skulle välkomna detta. I likhet med mina kolleger i kommissionen, välkomnar jag att ett sådant tillfälle ges, men ibland, som jag är övertygad om att de ärade ledamöterna inser, är det arbetsordningen som faktiskt står i vägen för och hindrar den öppenhet och ansvarighet som vi skulle vilja tillhandahålla. Det är en annan diskussion, kommissionär Kinnock. Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.00. Elektroniska signaturer Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0507/98) av Ullmann för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om en gemensam ram för elektroniska signaturer. Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Elektrifieringen av de allmänna och privata kommunikationerna har i dag gått så långt, att de mekanismer som används där även har förmåga att tala och läsa det digitala maskinspråket. De inte bara kan göra det, de gör det också, på marknaden för varor och tjänster så väl som på området för officiell och privat kommunikation. Vilka rättsliga följder har detta, och vilka rättsliga frågor bör besvaras? Uppgiften består i att överföra de tillgängliga rättsliga standarderna på de nämnda områdena till de nya kommunikationsdimensionerna, utan inskränkningar. Det görs i föreliggande direktivförslag på ett begränsat men viktigt område, nämligen området för signaturer och registreringar av allehanda slag, men - det som alltid bör poängteras - enbart på de öppna näten. Det är endast tre saker som här måste regleras: Förutsättningarna för säkerställandet av en tillförlitlig identifiering av dem som kommunicerar via elektroniska media digitalt eller icke-digitalt, den överförda informationens integritet liksom den rättsliga statusen hos de elektroniska respektive digitala signaturerna. Det rör sig alltså inte om förhållandet mellan de statliga makterna och marknadens makter, som man till viss del kan läsa på området offentlig och privat säkerhet. Det rör sig snarare om förhållandet mellan offentlighet och privatliv för digitaliseringen av dokument och dess rättsliga verkan. Direktivet innehåller en övertygande lösning på det problemet, genom att det å ena sidan reglerar ekvivalensen av elektroniska och handskrivna signaturer, men å andra sidan, vad de tekniska kraven beträffar, inskränker sig till en certifiering av en för den europeiska harmoniseringen oumbärlig minimistandard, något som framgår av direktivets bilagor. På rådsnivå pågår det uppenbarligen en diskussion som går ut på att man under åberopande av de lagar som finns vill ha en högre offentlig säkerhetsstandard. Förbundsregeringen har låtit mig veta, att en kompromisslösning i denna tvist skulle kunna uppnås genom att man bifogade en bilaga III, där kraven på den tekniska utrustningen för certifieringen tas upp. Herr kommissionär Bangemann, jag skulle gärna vilja veta, hur kommissionen ställer sig till det förslaget, som säkert även ni har tagit del av. Jag anser att parlamentet skulle kunna godta det. Det finns enligt mig ett mindre problem, men bortsett från det påverkas inte grundkonceptet i direktivet: total marknadsfrihet för alla som tillhandahåller certifieringstjänster och säkerställandet av skyddet av konsumentens privatliv med hjälp av ett lämpligt dataskydd, inklusive möjligheten att använda pseudonymer under beaktande av de viktigaste bestämmelserna för ersättningsskyldighet. Vad beträffar de föreliggande ändringsförslagen, så föreslår jag att de antas, med undantag för förslagen 2, 4, 8, 9, 21, 22 och 26, som antingen inte överensstämmer med de förekommande artiklarna i direktivet, annars är överflödiga eller innebär inskränkningar i de planerade bestämmelserna. Därför ber jag att parlamentet antar betänkandet, men först vill jag tacka kommissionens generaldirektorat XIII och XV för deras samarbetsvilja och engagemang, utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och deras föredragande av yttrandet, herr Tappin, liksom alla de kolleger som genom sina ändringsförslag har hjälpt till att förbättra betänkandet. Slutligen vill jag förutspå något för alla dem som har varit frånvarande under denna intressanta midnattsdebatt: De kommer att bli förvånade över vilka effekter det här direktivet skall få. I förbundsrepubliken Tyskland är det inte mindre än 3 800 lagar som berörs. Här skall det bli spännande att se vad som kommer att ske. Herr ordförande! Detta betänkande kommer att vara en språngbräda mot framtiden. Man beräknar att handeln på internet kommer att ha fördubblats i juli månad. I alla medlemsstater är man på väg att införa tekniken i många aspekter av det dagliga livet - t.ex. elektronisk röstning, elektroniska socialförsäkringssystem och elektroniska banktransaktioner. Om vi skall skrida in i en elektronisk tidsålder måste säkra och kontrollerbara förfaranden finnas till hands för att säkerställa att medborgare och organisationer kan genomföra sina transaktioner på ett snabbt och säkert sätt. Vi behöver en tydlig gemensam ram för elektroniska signaturer för att öka förtroendet för den nya tekniken. Vi måste försäkra oss om att vi inte offrar vår sinnesro för bekvämlighets skull. En elektronisk signatur måste enligt lag kunna likställas med en handskriven signatur. Det bör inte vara någon skillnad, ingen nackdel och ingen fördel. Med hänsyn till detta har vi inriktat oss på deras behov som utfärdar intyg för att respektera den information som går via elektronisk väg och den undertecknande partens grundläggande rätt till förtrolig behandling. Undertecknaren måste ha möjlighet att avgöra i vilken utsträckning hans/hennes personuppgifter publiceras i olika register. Pseudonymer måste finnas tillgängliga för legitimt bruk, men inte vara tillåtna för att mörklägga illegala transaktioner. Vi måste säkerställa att övergången till elektroniska transaktioner inte åtföljs av ökat bedrägeri. Samtidigt, med tanke på omfattningen av de förslag och initiativ som för närvarande genomförs i de olika medlemsstaterna, är behovet av att upprätthålla den inre marknadens principer av största vikt. Vi har en plikt att säkerställa att övergången till användning av elektroniska signaturer inte ger upphov till tekniska hinder och det finns, inte bara inom Europeiska unionen, ett behov av att verka för principen om interoperabilitet på världsomfattande basis. P.g.a. detta är det väsentligt att kommissionen engagerar experter i utformning och översyn av politiken. Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Nog ser jag att entusiasmen kommer fram i allas ansikte, och att vi är många som med jubel hälsar denna nyss nedlagda hörnsten. Som vår kammare redan har uttryckt i sin resolution från den 17 juli 1998, är det viktigt att inrätta ett regelverk som garanterar att den elektroniska underskriften och den handskrivna underskriften är rättsligt likställda, så att ett dokument med en elektronisk underskrift kan betraktas som ett bevis. Faktum är att mycket står på spel och prognoserna om Internet låter förstå att den elektroniska handeln borde uppgå till 220 miljarder dollar i år, eller åtminstone nästa år, varav minst 26 miljarder för Europa. Handelsmännens, bankmännens och dataexperternas kunskap om att göra ett nätverk som inte är anpassat för de ekonomiska behoven - för man måste komma ihåg att frihet och kostnadsfrihet var de två principer som gällde för nätet i början - till en plats för handelstransaktioner, får inte få oss att glömma att skyddet av personuppgifter och utformningen av vinklade dossierer ofta är " kusinen från landet" när det gäller de rättsliga problem som orsakas av utvecklingen av den elektroniska handeln. Uppenbarligen avviker inte detta förslag till direktiv från denna tråkiga vana. I vilket fall som helst gratulerar jag herr Ullmann till att han upprepar förslagen i det yttrande som jag har lagt fram å utskottets för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor vägnar. De syftar i varje fall till att precisera stadgan för dem som har certifiering för att man skall undvika sådana avvikelser som man redan känner till i ett antal av våra medlemsstater. Man kan särskilt nämna fallet med Frankrike där två förordningar skapat förmedlingar " tredjedelsförtroenden" -, vilka utövar sin verksamhet under beskydd av en administrativ superservice - den centrala servicen för informationssystemens säkerhet. Denna superservice verkar i varje fall mer bunden till att kontrollera att informationssystemen nämligen inte har någon säkerhet som de inte kan avslöja snarare än att de har någon. Man kan till och med nämna Spanien där finanslagen från 1998 ger inrikesministern fullmakt för att agera som en erhållare av certifieringstjänster. Man kan tvivla på om en sådan åtgärd säkrar undertecknarnas förtroende. Detta helt enkelt för att påminna om att cyberkonsumenterna har rättigheter även de, och att myten om hemligheter, anonymitet och konfidentialitet måste bli verklig på nytt. Herr ordförande, ärade herr kommissionär! Jag vill som företrädare för min grupp hjärtligt gratulera föredraganden till hans betänkande, och i synnerhet tacka för att han sedan framläggandet av kommissionens förslag relativt snabbt har lyckats få det här betänkandet genom Europaparlamentet, såväl genom utskottet som nu även genom plenisalen. Att detta direktiv snarast träder i kraft - det tror jag att vi alla är överens om - är ytterst angeläget, för att förhindra den splittring på det rättsliga området som är så hämmande för den inre marknaden för elektroniska signaturer, ett område som är viktigt för den gränsöverskridande elektroniska handeln. Kommissionen och föredraganden kan framför allt stödjas i två kärnfrågor. För det första den om att finna en balans mellan kravet på att inte belasta de nya affärsområdena som i och med de elektroniska signaturerna uppstår med alltför detaljerade och krångliga bestämmelser - förslag på sådana har vi inte lidit någon brist på här i parlamentet - och därigenom göra det omöjligt för dem redan från början, för det andra frågan om att höja efterfrågan på dessa tjänster och godtagandet av elektroniska signaturer genom förtroendeskapande åtgärder. Jag tror att vi tillsammans har lyckats förbättra den avvägningen i kommissionens förslag. Detta i synnerhet genom att kräva en oberoende ställning för tillhandahållare av certifieringstjänster, en frivillighet i ackrediteringssystemen samt möjligheten att dessa ackrediteringssystem kan bäras upp av icke-statliga inrättningar. Dessa bestämmelser samt bestämmelserna om ersättningsskyldighet som vi lämnat oförändrade, kan också betraktas som en starthjälp eller ett förtroende i förskott till de europeiska framtida tillhandahållarna av certifieringstjänster. Därmed förväntar vi oss att de skall utnyttja detta på ett bra sätt. En annan fråga för oss är principen om att det som är lagligt off-line , även skall gälla on-line , att se till att den principen med alla sina nyanser slår igenom. Det gäller i synnerhet möjligheten att med hjälp av pseudonymer värna om att den anonymitet som konsumenterna vanligen har i sina mindre affärsförehavanden även skall gälla vid affärer on-line . Konsumenternas rätt att göra elektroniska affärer under pseudonym, kan framför allt förhindra upprättandet av alltför detaljerade köparprofiler. Avslutningsvis vill jag uppmana kommissionen att överta de av parlamentet antagna ändringarna, föredraganden att fundera över sin inställning till ändringsförslag 26 och rådet, framför allt, att snabbt komma fram till en gemensam ståndpunkt. Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Även jag vill inleda med att hjärtligt tacka föredraganden för hans snabba insats och goda samarbetsvilja. Konsumenter och företagare i Europa måste i den elektroniska handel kunna förlita sig på, att meddelanden utan rättsliga tvivel kan tillskrivas sin avsändare. För att inte hindra utvecklingen av vår ekonomi, måste vi erbjuda medborgarna i Europa en möjlighet att komplettera de traditionella handskrivna signaturerna med elektroniska medel. Hemma i Tyskland antog man redan förra året en lag som reglerar digitala signaturer på en relativt hög säkerhetsnivå. De första elektroniska identitetskorten, det vill säga chipkorten, med hjälp av vilka man kan skapa elektroniska signaturer släpptes på marknaden förra veckan. Det är alltså hög tid att på europeisk nivå skapa enhetliga ramar på det området, annars riskerar vi i förlängningen en uppsplittring av lagstiftningen i femton signaturlagar med olika standarder. Följden skulle bli stora hinder för den fria handeln med varor och tjänster på vår inre marknad. Därför är det glädjande, att kommissionen förra året lade fram ett motsvarande direktivförslag för parlamentet. Direktivet garanterar tillhandahållare av certifieringstjänster fri tillgång till marknaden, elektroniska signaturer som uppfyller bestämda kriterier kommer att likställas med traditionella signaturer och vinna ett gränsöverskridande erkännande, även som bevismedel i rättsliga förfaranden. Bestämmelser om ersättningsskyldigheten för tillhandahållare av certifieringstjänster skall säkerställa företroendet mellan konsumenterna och företagen. Kommissionens förslag var redan från början ett mycket framåtsträvande och avvägt förslag men skulle, anser jag, kunna förbättras på ett bra sätt genom några av de av det rättsliga utskottet antagna ändringsförslagen. I kommissionens förslag artikel 8.4 står det till exempel att certifikat för digitala signaturer även kan upprättas på begäran under pseudonym. Det hyser vi inga betänkligheter inför, utan kan snarare varmt välkomna detta. Kommissionen går litet för långt i sin strävan mot dataskydd. Enligt förslaget vill man att ett avslöjande av identiteten hos en person som använder sig av en pseudonym, mot dennes vilja, endast skall vara möjligt i en brottmålsprocess. Där är därför att betrakta som positivt, att ett ändringsförslag - nu 27 i betänkandet, ett förslag som antogs med klar majoritet i utskottet - medger att sådana uppgifter lämnas i ytterligare ett fall, nämligen när det är nödvändigt för de rättsliga anspråken i samband med transaktioner, där man har använt sig av pseudonymer. Jag anser inte att dataskyddet försvagas genom denna ändring, så länge den sker med förbehåll för dataskyddslagstiftningen. Förslaget innebär snarare en balans mellan konsumentens rätt till en pseudonym och affärspartnerns intressen. Dessutom har man i flera andra ändringsförslag lyckats precisera texten och undanröja motsägelser. Som exempel kan nämnas begreppet digitala signaturer som i språkligt avseende begränsas till en särskild numera utbredd form av elektronisk signatur: Det har i ändringsförslagen ersatts av begreppet " elektronisk signatur" . Därmed kan direktivets räckvidd tillvaratas inom den framtida tekniska utvecklingen. Men tyvärr frångår några olyckligt formulerade ändringsförslag, till exempel ändringsförslagen 8, 15 och 23, enligt min grupps uppfattning målet, det vill säga uppfyllandet av målet med en mer exakt formulering av texten. I stället för det tydliggörande av texten som avsetts har förslagen fått en motsatt effekt och bör därför avslås. Det samma gäller förslaget om ett elektroniskt inlämnande av petitioner, som enligt min grupp inte har mycket att göra med de digitala signaturerna och därför inte hör hemma här. I andra ändringsförslag, nämligen 6 och 7, vill man att frågan om dataskydd på detta område skall regleras i alla multilaterala avtal mellan unionen och tredje land. Man kräver alltså att den befintliga dataskyddslagstiftningen skall respekteras, inte bara av unionen, utan också av de enskilda medlemsstaterna i dylika avtal. Det innebär en onödig inskränkning av unionens förhandlingsspelrum. Sådana ändringar kan vi därför inte heller rekommendera i våra överväganden. Jag utgår från att parlamentet vid omröstningen kommer att göra dessa överväganden rättvisa och att en väl avvägd utformning av direktivet kommer att antas. Herr ordförande, herr kommissionär! Det har sagts i många ord tidigare hur viktigt detta är. Vi är glada över att föredraganden har gjort detta arbete snabbt. Jag tror emellertid ändå att detta är ett förslag som kommer att gå över till det finländska ordförandeskapet, och att vi kan nå ett avgörande först då. Det ser jag dock fram emot. Jag tycker att det är viktiga korrigeringar som vi har gjort och som kompletterar kommissionens utgångspunkt, att certifieringstjänsterna i princip inte skall vara tillståndspliktiga, men vi har ändå betonat de privata organisationerna. Kommissionen föreslår ett strikt ansvar - på finska ankara vastuu. Nu sägs det dock att man i rådet håller på att ändra ansvarsfrågorna. Jag frågar här kommissionären vilken ståndpunkt ni kommer att ha i fortsättningen när det gäller ansvarsfrågorna. Jag tyckte att kommissionens förslag var en rimlig utgångspunkt. En annan central punkt i direktivet är givetvis rättsverkningarna. Knyter man dem till någon särskild teknik eller inte? Här tycker jag också att vi tillsammans med kommissionen har valt en god utgångspunkt. Man skall i princip ge samma rättsverkningar som åt underskrifter. Man skulle skämtsamt kunna säga att om man enligt ett lands lagstiftning inte kan gifta sig per korrespondens, kan man inte heller gifta sig elektroniskt. Detta är riktigt. Jag delar dock inte föredragandens uppfattning att vi skall vara beredda att godkänna den så kallade bilaga 3 från rådets sida. Den uppfattar jag nämligen inte vara tekniskt neutral på det sätt som vi, åtminstone utskottets majoritet, har efterlyst. Jag frågade också kommissionären hur han ställer sig till den pågående diskussionen i rådet, för jag tror att det kommer att vara en av knutpunkterna i den framtida handläggningen. Till sist ber jag parlamentets och rådets språktjänst fundera på om inte den svenska termen, trots allt, skulle kunna vara " elektroniska underskrifter" och inte " elektroniska signaturer" . Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka herr Ullman för hans, som vanligt, plikttrogna arbete och ett mycket bra betänkande. Detta är ett viktigt ämne, vilket också de övriga talarna har poängterat. Fler och fler kommersiella transaktioner utförs via elektronisk handel och särskilt Internet förenklar gränsöverskridande transaktioner. Det är viktigt att man har ett konsekvent, sakligt och säkert system för godkännande av signaturer vid elektronisk handel. I kommissionens förslag uppmärksammas behovet av att säkerställa rättsligt erkännande av elektroniska signaturer med samma giltighet som handskrivna signaturer. Förtydligande av detta är viktigt för certifieringstjänsterna. Det finns två speciella bekymmer som kan uppmärksammas: för det första, kravet på förtrolig behandling av uppgifter; för det andra, kravet på säkerhet. Utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt rekommenderar att användningen av pseudonymer undersöks och kontrolleras. Jag rekommenderar detta betänkande och förslaget till direktiv för parlamentet som en viktig programpunkt för att öppna upp den inre marknaden för elektronisk handel. Jag skulle vilja tillägga att det är egendomligt att det framför allt är kvinnor som har stannat för att lyssna på denna debatt. På vissa sätt skulle man kunna likna Bangemann vid en tagg bland rosor, fastän jag är helt övertygad om att han kommer att ta mycket allvarligt på ämnet. Jag är särskilt fängslad av tanken på att gifta sig via internet. Eftersom jag inte är gift, kanske detta är något jag kan se fram emot under de kommande tio åren. Herr ordförande! Oddy tog på slutet upp ett problem, som i själva verket också har uppstått på det här området, där det ju handlar om i vilken utsträckning de elektroniska signalerna kan uppfylla de formkrav som följer av medlemsstaternas lagstiftning. Det får mig att minnas när jag läste juridik, och professorns berömda fråga som löd: Om lagen föreskriver att svaret på frågan, om någon vill gifta sig med en annan - och det är ju ert problem, fru Oddy - är " ja" , räcker det då om den berörda svarar " jo då" ? Ungefär så ter sig problemet med de elektroniska signaturerna för många medlemsstater. Jag vill börja med att tacka föredraganden. Betänkandet har varit till stor hjälp för oss. Vi har också kunnat anta en rad ändringsförslag. Av de 35 ändringsförslagen kan vi anta 17 i sin helhet och 8 till viss del. De övriga ändringsförslagen har vi inte kunnat överta, antingen för att de inte förbättrar texten eller för att de avser problem som inte hör hit. Det är ju ett fel sedan gammalt från parlamentets sida, som jag redan har påpekat vid flera tillfällen. Ni vill alltid inbegripa hela världen i en enda lagtext. Det bidrar inte till en tydlig framställning av saken. Man har också gjort det riktiga påpekandet, att såväl medlemsstaterna som internationella organisationer arbetar intensivt med de här frågorna, så därför måste vi snabbt ta oss vidare, om vi vill bidra till gemensamma enhetliga bestämmelser, något som är en förutsättning på den inre marknaden. Den hastigheten har parlamentet hittills upprätthållit. Vid den senaste diskussionen med rådet, som ändå inte hade kunnat leda till något resultat, eftersom parlamentets yttrande då inte förelåg ännu, fastnade vi slutligen på frågan om man kan tillåta certifieringstjänster utan att ge sig in på tekniska detaljer som praktiskt taget skulle föreskriva en bestämd teknisk lösning. Kommissionen och parlamentet vill ju inte ge sig in på det tekniska området. Vi har därför försökt komma med ett förslag som naturligtvis inte innebär ett planlöst certifierande, men certifieringsförfarandet skall åtminstone inte innehålla några tekniska villkor. Vi kom aldrig vidare på sammanträdet med rådet. Det nya förslaget, som innebär en viss utveckling, herr Ullmann, måste noggrant prövas av oss, för så som det nu ser ut, verkar det för oss som om det går ut på att inga tekniska lösningar skall föreskrivas utan att man i stället beviljar ett slags typtillstånd. Då bör man först fundera över om det verkligen är lösningen på det hela. Man skulle kunna säga att rådet är uppdelat i två läger: ett läger bestående av de mindre länderna som är mycket modigare i den här frågan, och ett läger med de större länderna som håller hårt på sådana formkrav och därför inte är lika generösa. Hur som helst återstår att se hur långt vi kommer på nästa sammanträde mellan Telekom och rådet. Man skall ju inte heller överdriva det hela. Även en handskriven signatur kan ju förfalskas. Man skall väl inte börja ställa större krav på elektroniska signaturer än man i vanliga fall gör på handskrivna signaturer. Vi har bestämmelser om ersättningsskyldighet för tillhandahållare av certifieringstjänster. Jag förstår inte riktigt vad ni menade, för bestämmelserna om ersättningsskyldighet fastslås i artikel 6. Frågan om tekniken har jag redan tagit upp. Jag har talat om vilka ändringsförslag vi antar och vilka vi inte antar. Jag vill inte gå in på några närmare detaljer där, det kan vi ju göra vid den andra behandlingen. Betänkandet är som sagt mycket konstruktivt även på den punkten. Vi har uppnått stor enighet, och jag hoppas att vi i rådet nästa gång kommer att uppnå en gemensam ståndpunkt, som sedan får prövas i detalj. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. Luftkvalitet Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0483/98) av Pollack för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets direktiv om gränsvärden för svaveldioxid, kvävedioxid och kväveoxider, partiklar och bly i luften. Herr ordförande! Som vi vet är det bara de viktigaste frågorna som man tar itu med mitt i natten. Vi gör det särskilt för att kunna undanhålla det från pressen som en djup, mörk hemlighet så att de inte kan berätta för någon att vi verkligen tar itu med viktiga frågor här som påverkar människors liv. Tusentals människor dör varje år över hela Europa som ett resultat av att de inandats förorenad luft och ett av huvudskälen till detta är trafiken. Detta direktiv anger för första gången en uppsättning hårda, juridiskt bindande gränsvärden för utsläpp av de fyra största förorenarna - svaveldioxid, kväveoxider och partiklar och bly i luften - som skall uppnås 2005 och 2010 och som bygger på Världshälsoorganisationens riktlinjer från 1997 för skydd för allmänhetens hälsa. Av de ändringsförslag, som föreslogs av parlamentet vid den första behandlingen, godtogs 21 av 28 till övervägande del av rådet i den gemensamma ståndpunkten under det brittiska ordförandeskapet. Dessa inbegriper mer information till allmänheten och en varningströskel för svaveloxider, tillsammans med den som har föreslagits för kväveoxider. Rådet lyckades emellertid också försvaga några av kommissionens ursprungliga förslag. Detta är en angelägenhet som är av ganska stort intresse för oss i parlamentet, och därför har vi också bordlagt 11 ändringsförslag till den gemensamma ståndpunkten. Vissa av dessa ändringsförslag rättar helt enkelt till felaktigheter eller avvikelser, som t.ex. ändringsförslagen 1, 3 och 8. Ändringsförslag 4 säkerställer att handlingsplaner på alla områden, för vilka undantag har gjorts, också måste göras tillgängliga för allmänheten. I ändringsförslag 5 ber man kommissionen att ytterligare en gång överväga detta när mer forskning blir tillgänglig efter genomgången 2003, eftersom rådet inte gick med på vårt förslag om en varningströskel för partiklar. Efter vad jag har förstått kan kommissionen, exempelvis, inte stödja ändringsförslag 7, och som ett resultat av detta är det problem det innebär att handskas med särskilt känsliga ekosystem uppenbarligen ett av dem som man måste ta itu med genom åtgärder på nationell nivå. Men i parlamentet anser vi det viktigt att understryka att Världshälsoorganisationen rekommenderade fyra olika gränsvärdesnivåer på de ställen där direktivet bara tillåter en. Vi anser inte att detta är tillfredställande och därför har vi åter bordlagt ärendet. De områden inom vilka vi har stora problem är, för det första, svaveldioxid. Ändringsförslag 6 återställer det ursprungliga förslaget för åtta överskridanden per år, vilket rådet försvagade till 24. Kommissionen erkänner att denna förorenare är direkt toxisk, särskilt för astmatiker och för personer med hjärtproblem, även vid kortare maximinivåer med överskridande av gränsvärden för föroreningar, och detta är anledningen till att gränsvärden av så sträng karaktär föreslogs från början. Jag hoppas därför att kommissionen kommer att kämpa för sin sak i avseende på detta, och likaså vad beträffar ändringsförslag 2. Rådets tillägg av orden " när det är praktiskt genomförbart" är ett stort problem. Jag vet t.ex. att det kan uppkomma speciella svårigheter med den franska övervakningsutrustningen för att ta fram denna genomsnittsgrundande tid som är på tio minuter. Denna information är icke desto mindre nödvändig för granskningen efter halva tiden. I vilket fall som helst kan medlemsstaterna välja sitt eget urval av frågor som skall övervakas så att de borde kunna finna ett sätt på vilket de verkligen kan ta itu med denna svårighet. För det andra, vad beträffar kväveoxider, är detta uppenbarligen svårt för medlemsstaterna att uppnå. Det är naturligtvis en av nyckelfaktorerna i direktivet. Det är inte godtagbart att rådet ökar antalet överträdelser av timgränsvärdena från de ursprungliga 8 till 18, och ändringsförslag 9 försöker råda bot på detta. Slutligen är det viktigt att kommissionen undersöker detta mycket noggrant igen när den får tillgång till mer forskning i samband med granskningen år 2003. Ändringsförslagen 10 och 11 täcker exakt samma typ av problem men för partiklar i luften. Vi vet att mer forskning är nödvändig och att den är på väg. I texten till den gemensamma ståndpunkten tillåts emellertid tio fler överträdelser per år på en genomsnittsgrundande tid på 24 timmar och mot timgränsvärdet och fördröjer översynen, så att den inte kommer att leda till några resultat att tala om förrän tidigast år 2010. Trots att vi inte har särskilt stor kännedom om partiklar, vet vi att de kan vara livshotande och Världshälsoorganisationen lyckas inte ens föreslå säkra gränsvärden. Med hänsyn till att vi för partiklar enbart har en inskränkning för stoft från söder och en annan inskränkning för sandning av vägar i Norden, måste man säga att det måste finnas en större politisk vilja att handskas med detta problem i medlemsstaterna. Det finns tillräckligt med misslyckade försök för att folk skall kunna hantera de mycket allvarliga problemen och de måste vidta åtgärder. I egenskap av föredragande uppmanar jag kommissionen att se över denna strategi igen, speciellt vad beträffar de två sista punkterna och försöka godkänna vissa av dessa ändringsförslag. Jag rekommenderar rådet den gemensamma ståndpunkten för rådet. Herr ordförande, fru kommissionär! Jag vet egentligen inte vad det är för udda drift som ligger bakom att miljöutskottets ärenden alltid hamnar sist på dagordningen. I det tidigare ärendet var det äktenskapet som diskuterades, så vi får väl betrakta oss som någon sorts " bröllopsnattens höjdpunkt" . Men tyvärr är det inte så många som deltar i denna höjdpunkt. För övrigt måste jag säga att detta direktiv är ett bra exempel på hur vi kan arbeta med europeisk miljölagstiftning. Det påverkar Europas människor direkt och konkret genom att ge dem renare luft, framför allt den delen av befolkningen som lever i våra städer. Det är också ett bra sätt att se hur vi kan arbeta över våra nationella gränser för att nå framgång i vårt europeiska arbete. Jag vill tacka Pollack ordentligt för det arbete som hon har lagt ned på detta direktiv, eftersom det är ett svårt direktiv, det är mycket tekniskt. Hon har behandlat det på ett jordnära och pragmatiskt sätt som också har gett resultat. Samtidigt vet vi emellertid att den luft som vi andas påverkar människors hälsa - det är ingen nyhet. Det är också tillfredsställande att vi nu skapar regler som är bättre än de regler som vi har i unionen sedan tidigare. Samtidigt får vi ändå säga att det är ju vår ambition och våra krav som gör att människors hälsa kan bli ännu bättre. Jag, och många med mig, hade kanske önskat att vi hade tagit steget litet längre än vad vi gör i detta direktiv och ställt litet hårdare krav på den luft som vi faktiskt andas. Vi får dock betrakta det som ett gemensamt golv som vi kan utgå ifrån; jag vet att många medlemsländer kommer att ställa högre krav på just luftens kvalitet.Nu handlar ju luftens kvalitet inte enbart om människors hälsa, även om det är en oerhört viktig del, utan det handlar också om att det skapar försurningsproblem, inte minst i den delen av Europa som jag kommer ifrån. Därför måste vi se luften som en helhet, inte bara betrakta situationen i enskilda områden. Partiklarna och partiklarnas inverkan på människors hälsa är också något som jag vill understryka ytterligare, att vi inte vet tillräckligt mycket om det och att kunskapen är låg. Jag vill understryka det som Pollack har sagt att det finns viktiga ändringsförslag som rådet och kommissionen måste beakta för att vi skall kunna ge människor en vettig livssituation i Europa och i unionen. Det räcker inte med de enkla förklaringarna att detta inte är möjligt, utan det krävs stor politisk vilja. Innan Flemming kompletterar de synpunkter som har framförts av Pollack och Hulthén om skälen till att vi har kommit att diskutera problem som hör till utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd vid midnatt, vill jag bara påminna om att besluten fattas av ordförandekonferensen. Det är med andra ord inget spöke som har försatt oss i den här situationen, utan ett beslut från ordförandekonferensen. Herr ordförande! Jag tror inte heller så mycket på ödet längre; jag tror också att ordförandekonferensen tyvärr inte anser att miljöfrågor är särskilt viktiga. Men Europas befolkning kommer någon gång att kvittera det. Strängare EU-gränsvärden för bättre luftkvalitet skall parlamentet besluta om. Jag beklagar lika starkt som de föregående talarna, att det bara var 21 av Europaparlamentets 28 ändringar från den första behandlingen som övertogs oförändrade, närmare bestämt kontentan av dessa. Syftet med detta direktiv är således att fastställa gränsvärdena för utsläpp i enlighet med Världshälsoorganisationens riktlinjer för luftkvalitet. Vad gränsvärdena för partiklar beträffar innebär betänkandet till och med en tydlig skärpning, och att uppnå detta kommer att kräva stora ansträngningar i de flesta medlemsstater. Enhetliga metoder och kriterier över hela Europa skall vidare bidra till att förhindra luftföroreningarnas skadliga effekter på människors hälsa och på miljön. Därmed inför Europeiska unionen de stränga gränsvärden som sedan lång tid tillbaka gäller i Österrike. På många områden har de till och med blivit ännu strängare. Det är glädjande. Ändå är jag inte nöjd med detaljerna i betänkandet. I bilaga I stycke I fastställs gränsvärdena och tröskelvärdena för svaveldioxid, och det i direktivet föreslagna gränsvärdet på 350 g/m3 med 24 överskridanden anser jag vara alldeles för högt. Den planerade reduceringen av överskridningsmöjligheterna från 24 till 8 motsvarar visserligen inte mina önskemål om en sänkning av gränsvärdet, men det är garanterat ett steg i rätt riktning och därför kommer vi att stödja det. Även i bilaga II stycke I beträffande gränsvärdena för kvävedioxid och kväveoxid och tröskelvärdet för kvävedioxid skulle det vara glädjande om man strök överskridningsmöjligheterna helt och hållet. Även här är det så att Pollacks ändringsförslag om en minskning av överskridningsmöjligheterna från 18 till 8 är ett steg i rätt riktning och av den anledningen kommer att stödjas av min grupp." Jag vet att Pollack har lagt ned mycket arbete på detta betänkande, och trots att inte allting blir så som man som miljöpolitiker kunde önska, vill jag gratulera henne varmt till detta betänkande, och jag önskar att vi alla en dag kan få föra en miljödebatt på förmiddagen. Herr ordförande! Ren luft är en grundläggande livsnödvändighet, särskilt för patienter med astma eller luftrörskatarr. En god luftkvalitet är samtidigt mycket viktigt för skydd av miljö, byggnader och växtlighet. Sedan sjuttiotalet har man i Europa vidtagit åtgärder för att få utsläppen av svaveldioxid och kväveoxid under kontroll. Det har lett till framgångar. Trots den ökade energiförbrukningen så har utsläppen av ämnen som orsakar försurning minskat drastiskt. En minskning med över 50 procent sedan 1980 är som tur är inte något undantag för de flesta EU-medlemsstater. Till och med de planerade minskningarna av svaveldioxid och kväveoxid till år 2010 kan antagligen klaras tack vare de nya normerna för avgasutsläpp från bilar. Fina partiklar är ett hot mot människans hälsa. Europeiska miljöbyrån har kommit fram till att en minskning av det genomsnittliga PM10-värdet från 30 mikrogram per kubikmeter till 20 mikrogram per kubikmeter kan förhindra att 10 000 personer i EU dör en för tidig död på grund av partikelförgiftning. Det är därför en besvikelse att de europeiska miljöministrarna fastställde ett PM10-värde på 40 mikrogram per kubikmeter. Minskningen av utsläppen av giftiga ämnen från biltrafiken bör följas upp, bland annat genom renare bränsle och bättre motorer. I industrin behövs också långtgående åtgärder: 30 procent av utsläppen av kväveoxid härrör från sopförbränningsanläggningar, cementugnar, elkraftverk och andra fabriker. Det är alltså viktigt att man tar ordentlig hänsyn till minskningen av utsläppen av partiklar, kväveoxid och svaveldioxid i nya direktiv. Jag gratulerar Pollack till det här betänkandet. Herr ordförande! Jag håller naturligtvis med om att det skulle vara bra om vi också kunde behandla miljöförslag vid en tidpunkt när fler parlamentsledamöter kunde delta i debatten. Men jag håller också med om uppfattningen rörande detta förslags betydelse, och jag skall just nu fatta mig kort och naturligtvis tacka miljöutskottet, i synnerhet föredraganden, fru Pollack, för den snabba behandlingen, men också för den insikt utskottet återigen har visat under behandlingen av detta förslag. Det förhåller sig ju så att en stor del av Europaparlamentets ändringsförslag vid den första behandlingen inarbetades i rådets gemensamma ståndpunkt, antingen ordagrant eller innehållsmässigt, och kommissionen menar att flera av de ytterligare förslag som nu läggs fram av utskottet också kan bidra till att göra förslaget ännu tydligare och mer koncist. Det gäller t.ex. ändringsförslag 1, som handlar om definitionen på naturfenomen. Seismiska aktiviteter bör fortsatt ingå i definitionen, men geotermisk aktivitet bör tillfogas, och resten av ändringsförslaget kommer att göra texten tydligare. Vi kan också stödja ändringsförslag 3 och 4. De förtydligar kraven på information till allmänheten, och vi vet ju alla att detta är en mycket viktig aspekt av förslaget. Vi kan även stödja kravet om att frågan om tröskelvärden för partiklar skall tas upp till förnyad bedömning under år 2003, och därför godtar vi ändringsförslag 5 och också ändringsförslag 8, som rättar ett fel rörande toleransmarginalen. Vi har dessutom några ändringsförslag som Pollack redan varit inne på. I ändringsförslag 2 krävs att alla medlemsstater rapporterar överskridanden av WHO: s vägledande tiominuterskoncentration för svaveldioxid. Vi i kommissionen vill gärna ha så mycket information som möjligt om detta vägledande värde, men det skulle vara för svårt för en rad medlemsstater att uppfylla kravet, och vi kan därför inte stödja detta ändringsförslag. Vi har dessutom ändringsförslag 6, 7, 9, 10 och 11. På sätt och vis kunde jag ju vara glad för dessa ändringsförslag, eftersom det i dem föreslås att man går tillbaka till några av de gränsvärden som föreslogs från början, eller att man skärper dem ytterligare, och det kan bara glädja mig att parlamentet stöder kommissionens ursprungliga förslag. Skälet till att jag inte stöder dem hänger samman med den debatt som förts i rådet, därför att det visat sig att det skulle vara för höga krav för många av medlemsstaterna när det gäller att uppfylla de gränsvärden för partiklar som nämns i den gemensamma ståndpunkten. Det skulle kräva för svåra beslut. Kommissionens syfte är självfallet att säkerställa högsta möjliga skyddsstandarder som kan uppnås i Europeiska unionen. Rörande detta förslag är det så att de medlemsstater som har möjlighet att gå längre också kan göra detta i samband med detta förslag, eftersom det är förenligt med ramdirektivet för luftkvalitet att de går längre om de kan. Men som sagt: mot bakgrund av förhållandena i unionen som helhet, så vågar jag - om jag kan formulera det på så sätt - inte godta dessa ändringsförslag på grund av att vi kanske inte kan få igenom förslaget i sin helhet. Detta förslag innebär den första konkreta tillämpningen av Europeiska unionens nya program för förbättring av luftkvaliteten för dess medborgare och för miljön. Kommissionen anser att förslaget i sin nuvarande form kontinuerligt kommer att medföra en högre skyddsnivå, och att det därför har stärkt utgångsläget för programmet. Vi har nyligen antagit ett annat förslag om kolmonoxid och bensen. Vi vill också gå tillbaka till de förorenande ämnen som behandlas i detta förslag under år 2003, för att se om det kan göras ännu mer under nästa fas. Jag tror därför att programmet med tiden kommer att få en allt större genomslagskraft, och jag hoppas i övrigt att vi alla kan glädja oss över den renare luft och den förbättrade hälsa och miljö som detta förslag kommer att föra med sig. Jag vågar knappast i det dåliga klimat som råder i vårt förhållande till kommissionen, be om en garanti för att kommissionen kommer att ta sig an några av de förfrågningar som vi har gjort i anslutning till granskningen år 2003. Jag kommer helt enkelt att låta detta ligga och hoppas på att rätt tillfälle skall dyka upp. Jag skulle endast vilja lyckönska kommissionären och tacka henne för att hon kom hit i kväll, med hänsyn till den olycka som hon råkade ut för för inte så länge sedan och den sena tidpunkten på dagen. Jag skulle också vilja be henne framföra mitt tack som föredragande till personalen i GD XI som har varit särskilt hjälpsam med detta mycket tekniska direktiv. Jag förklarar debatten avslutad. Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00. )Sammanträdet avslutades kl. 00.10.)

sv

3. Ändring av direktiv 2003/54/EG i fråga om tillämpningen av vissa bestämmelser i Estland (omröstning) - Betänkande: Angelika Niebler

sv