text
stringlengths 0
846k
| lang
stringclasses 21
values |
|---|---|
Bortfallna skriftliga förklaringar: se protokollet
| sv |
Parlamentets sammansättning: se protokollet
| sv |
Välkomsthälsning
Talmannen: Mina damer och herrar! Det är en stor ära att välkomna en grupp före detta ledamöter från det första fria parlamentsvalet i DDR hit till åhörarläktaren.
Parlament hamnade i historieböckerna när det beslutade sig för att återförena Tyskland och upplöste sedan sig själv efter en kort tid. Delegationen leds av dåvarande talmannen för Volkskammer, Sabine Bergmann-Pohl. Varmt välkomna till Europaparlamentet.
(Applåder)
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Röstförklaringar
Talmannen: Vi kommer nu till röstförklaringarna.
Muntliga röstförklaringar
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Jag avstod från att rösta eftersom Europeiska rådet den 14 januari förnyade åtgärderna mot Elfenbenskusten på grund av den allvarliga situationen efter att presidentvalet genomförts föregående år. Jag måste säga att dessa åtgärder antogs för människor och enheter som vände sig emot den demokratiskt valda presidenten eller inte accepterade hans auktoritet. Dessa enheter innefattar de självständiga hamnarna i Abidjan och San Pedro, liksom ett antal banker.
Initiativets mål är utveckling och främjande av internationell handel i syfte att gynna utveckling. Programmet vänder sig till fysiska och juridiska personer. Bilaga I i detta initiativ innefattar Elfenbenskusten men ingen hänvisning till det beslut som jag nämnde, och det är anledningen till att jag avstod från att rösta.
Herr talman! Jag skulle vilja fråga er vem som är ordförande för detta sammanträde för att förbättra parlamentets image eftersom jag anser att situationer som den vi upplever i dag, och vid alla sammanträden i kammaren, inte på något sätt bidrar när det gäller den image och prestige som vi försöker förmedla. Jag tycker det är oacceptabelt att det finns grupper som skrattar och är ouppmärksamma när en ledamot talar: de skulle mycket väl kunna göra det utanför. Eftersom jag har möjlighet i dag skulle jag vilja be alla dem som är ordförande för sammanträdena att förbättra kammarens image, som skadar europeisk politik.
Talmannen: Som ni vet har Hannes Swoboda en arbetsgrupp som granskar våra förfaranden i kammaren och jag ska framföra din synpunkt till honom. Jag vill också påpeka att man alltid kan lämna en skriftlig röstförklaring om man vill.
Csanád Szegedi: (HU) Herr talman! Jag har en ordningsfråga. Jag har bett om att få tala i ungefär tio minuter. Jag skulle vilja att det tas till protokollet att under den senaste omröstningen var den rumänska politiker som sitter bakom mig, George Becali, inte närvarande vid omröstningen men det kommer att framgå av videoinspelningen. Trots detta röstade hans assistent, eller sekreterare, här med George Becalis ledamotskort. Jag vill fråga er, herr talman, om detta är i enlighet med reglerna och, om det inte är det, vilket straff den rumänska extrempolitikern kan förvänta sig för att ha låtit sin assistent rösta i hans ställe.
Talmannen: Det är ett mycket allvarligt påstående ni framför och presidiet ska titta på detta.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman! I syfte att komma längre på den väg vi började gå 2006 för att göra Europeiska unionens yttre stöd effektivare och öppnare får vi inte misslyckas med att eliminera inkonsekvenserna som har uppstått när det gäller undantag från principen med rätt till finansiering från unionen av kostnader som rör skatter, tullar och andra avgifter.
Ändringsförslaget till förordningen är i detta hänseende nödvändigt och kommer vid rätt tillfälle. Kommissionen bör ha befogenhet att anta delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller strategidokument, eftersom dessa strategidokument är ett tillägg till förordning (EG) nr 1889/2006 och ska tillämpas allmänt.
Jag hoppas att inte bara lämpliga samråd ska hållas under det förberedande arbetet utan framför allt att ändringsförslagen som antagits lyckas förse parlamentet med lämpliga instrument så att det kan övervaka och påverka de åtgärder som kommissionen antagit. Endast på detta sätt kan vi säkerställa att EU:s politik för yttre stöd arbetar legitimt och demokratiskt.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Jag skulle vilja säga att jag tror att det ligger i Europeiska unionens intresse att upprätta överenskommelser av det här slaget med hjälp av finansieringsinstrument för samarbete med industrialiserade länder. Jag tror också att det behöver påpekas hur många länder som ingår i bilagan. Jag vill därför att det tas till protokollet hur viktigt det här initiativet är.
Miroslav Mikolášik: (SK) Herr talman! Jag välkomnar den överenskommelse som träffats i den utdragna och bittra rättsliga diskussion om bananhandeln som avslutar det långa tillståndet av osäkerhet och instabilitet i länder som producerar och säljer bananer.
Avtalet om handel med bananer kommer också att få en betydande inverkan på andra utvecklingsländer som vill exportera bananer och vi måste hjälpa dessa länder att anpassa sig till de avsevärda förändringarna i konkurrensmiljön på världsmarknaden.
Programmet med åtföljande åtgärder måste därför också ta upp brådskande frågor som gäller de sociala konsekvenserna av anpassningen. Jag instämmer därför med förslaget att granska hur denna överenskommelse påverkar de berörda regionerna, för att inrätta lämpliga åtgärder som kan mildra oönskade effekter.
Hannu Takkula: (FI) (Inledningen saknas) banankriget som nästan blev övermänskligt, att det är utmärkt att det har tagit slut. Det är helt sant att vi inte kan tillåta att universella regler om handel överträds. Det är definitivt rätt att WTO har ingripit och att också vi i Europaparlamentet och Europeiska unionen agerade korrekt. Konsekvensen blir att systemet med särbehandling av vissa AVS-länder kommer att avskaffas.
Det är naturligtvis helt sant att det är viktigt att se till att reglerna för rent spel bibehålls på marknaderna, men vi måste ansluta oss till vår princip som innebär att vi behandlar alla producenter lika. Å andra sidan har länderna inom importsystemet sedan 1993 åtnjutit en enorm fördel och har under den tiden haft möjlighet att ordna upp saker och ting och utveckla sin egen bananproduktion. Det innebär att de också kan klara sig bättre mitt i den värsta konkurrensen och inte endast är beroende av särskilt stöd.
Jag röstade därför för denna ändring och jag gratulerar kommissionen och Europeiska unionen till att nu ha fått ett slut på banankriget.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Handelskriget om bananer har varit ett av de längsta och kanske det svåraste i WTO:s historia och det är ett krig där Europeiska unionen har haft helt och hållet och otvetydigt fel. Dess politik har varit att främja producenter i några tidigare kolonier på bekostnad av principerna om frihandel som naturligtvis ingår symboliskt i Romfördraget.
Den här politiken har varit dålig för alla. Den har varit dålig för konsumenter i Europa som har varit tvungna att betala mycket högre priser, den har varit dålig för exportörer, den har varit dålig för internationell harmoni och nationernas gemenskap och den har varit dålig för de människor som den symboliskt skulle skydda. De tidigare brittiska och franska besittningarna har nu blivit besittningar i den största betydelsen, knutna till en artificiell och improduktiv export när de kan ha diversifierat sina ekonomier och integrerats i större utsträckning i världsekonomin.
Jag vill säga en sak till om detta som inte har tagits upp i någon av debatterna. EU har skamligt utövat påtryckningar på bananproducenter för att bilda egna politiska och ekonomiska unioner med EU-modellen som förebild och det är verkligen inte något som vi har att göra med. Hela tanken med frihandel är att byta varor på grundval av skillnader, inte att sälja bananer till varandra och inte heller för den delen att ha en artificiell tullunion bland de industrialiserade ekonomierna i Europa.
Sergej Kozlík: (SK) Herr talman! När vi i Europaparlamentet förhandlade om direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk och elektronisk utrustning infördes ett antal ändringar som förbättrar direktivet. Jag röstade för den ändrade versionen av detta viktiga direktiv. Direktivet innebär att tillverkare av elektrisk utrustning kan informera köpare av utrustning om kostnaden för att samla in, bearbeta och bortskaffa avfallet på ett miljövänligt sätt.
Det ökar marknadens öppenhet genom att ge information till relevanta organ, distributörer, exportörer eller kunder. Det kommer att höja kunskaps- och acceptansnivån för återvinning och återbetalning av kostnader. Det är viktigt att branschens ekonomiska skyldigheter koncentreras på att utveckla ett effektivt insamlingssystem för elavfall, och inte på straff för att man inte lyckas uppnå fastställda målsättningar för insamling när infrastrukturen för avfallsinsamling inte är tillräckligt utvecklad i en viss region.
Adam Bielan: (PL) Herr talman! Den dynamiska utvecklingen och de tekniska framstegen i Europas länder åtföljs också tyvärr av mindre önskvärda konsekvenser. Den stora ökningen av elektroniskt avfall är det synligaste exemplet på detta. Vi använder systematiskt alla upptänkliga elektroniska apparater och vi ersätter dem ännu snabbare med nya, men vi bryr oss inte om behovet att göra de gamla säkra. Det här påverkar förstås den naturliga miljön.
Jag hoppas att översynen av lagstiftningen om insamling och bearbetning av e-avfall gör det möjligt att öka mängden värdefullt material som återvinns, eftersom det kommer att ge både miljöfördelar och ekonomiska fördelar. Den höga separata insamlingsnivån som rekommenderas av utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet bör resultera i att dessa material sparas och förbereds för återanvändning.
Jag instämmer i att vi absolut måste hindra den olagliga exporten av e-avfall utanför Europeiska unionen. Jag förväntar mig också att lagring av en medlemsstats avfall på en annan medlemsstats territorium minskar, eftersom det inte alltid är i enlighet med bestämmelserna.
Talmannen: Jag tror att du har brutit ny mark. Det är första gången jag ser någon läsa ett inlägg från en iPad.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Avfall tar inte hänsyn till gränser och det gäller särskilt elektroniskt och elektriskt avfall. Det är därför grundläggande att bestämmelserna för bortskaffande och återvinning av avfall samordnas i och mellan Europeiska unionens medlemsstater och viktigast av allt är att sådan export av avfall stoppas där man inte tar hänsyn till certifierat och miljövänligt bortskaffande.
Min slutliga begäran är att vi ska undersöka hur effektiva våra beslut är att säkerställa att våra avsikter faktiskt blir verklighet.
Miroslav Mikolášik: - (SK) Herr talman! Elektriskt och elektroniskt avfall ökar snabbt inom Europeiska unionen och ineffektivt bortskaffande och oprofessionell insamling av avfallet utgör ett allvarligt problem för miljön och människors hälsa, men också en förlust av råvaror och resurser som inte finns i hur stora mängder som helst.
Mot bakgrund av den nya information som förvärvats genom tillämpningen av direktivet om avfall från elektrisk och elektronisk utrustning förefaller det nödvändigt med lämpliga ändringsförslag till vissa delar av denna rättsliga åtgärd som hittills har orsakat avsevärda problem med tillämpningen i praktiken. Jag instämmer därför i bestämmelserna som innebär att både producenter och konsumenter måste ta större ansvar för att korrekt bortskaffa sådan utrustning.
När det gäller den nuvarande målsättningen skulle jag emellertid vilja säga att den inte tar hänsyn till de olika medlemsstaternas högst olika ekonomiska villkor. Jag anser att en andel baserad på marknadsvolymer under en viss tidsperiod skulle vara ett bättre sätt att ta hänsyn till de särskilda omständigheterna i medlemsstaterna och deras specifika situation på marknaden för elektriska varor.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Vi har röstat och jag har röstat för detta initiativ om elektroniskt avfall. Vi har talat här om insamling, bearbetning, förbud och olaglighet, men jag skulle vilja ta till protokollet här i parlamentet att det vi kanske borde fundera över är något som har studerats en viss tid: varför utrustning som skulle kunna vara användbar och effektiv längre går sönder på ett sätt som förutsätts och planeras efter en viss tid.
Just den här veckan har jag utarbetat flera frågor, både till rådet och kommissionen, för att de ska undersöka huruvida vissa företag verkligen fattar ett avvägt beslut om detta och huruvida volymen av elektroniskt avfall som produceras på europeisk och global nivå därför kan förebyggas genom att bekämpa detta förfaringssätt.
Seán Kelly: (GA) Herr talman! Kan jag till att börja med få gratulera min vän och kollega Karl-Heinz Florenz till hans betänkande. Allt han gör är exakt och praktiskt och det gäller även betänkandet.
(EN) Såsom har påpekats lever vi i en elektronisk ålder med nyare och nyare prylar som kommer ut på marknaden nästan varje dag, och livslängden för många sådana elektroniska utrustningar och prylar är mycket kort, vilket kräver uppgradering eller bortskaffande. Förslagen här kommer därför definitivt vid rätt tidpunkt.
Även påpekandet om den inre marknaden är mycket viktigt. Vi tycker om att tala om den, men den är långtifrån fullständig.
(GA) Jag anser därför att detta betänkande innebär ett avgörande framsteg i riktning mot att lösa dessa problem och jag välkomnar det och var glad att rösta för det.
Giommaria Uggias: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vi har i dag antagit resolutionen om avfall i Kampanien vilket borde bli en läxa för oss alla för att förhindra att miljökatastrofer som denna inträffar.
Vi kan känna oss nöjda med oss själva i dag eftersom vi här i kammaren har antagit en åtgärd som denna, vilket gör en kultur av återvinning och återanvändning i en tid av globalisering, till en åtgärd som bör främjas och uppmuntras på alla tänkbara sätt för att säkerställa att EU:s medborgare, som inte behöver producera de varor som nu ligger inom räckhåll för alla, ska vara medvetna om deras verkliga värde.
Karl-Heinz Florenz betänkande om återanvändning av elektrisk och elektronisk utrustning, som vi röstar om i dag, är viktigt inte bara för framtiden för en hållbar miljö i Europa utan även ur en annan aspekt: förlusten av råvaror. En effektiv och innovativ användning av material och resurser är faktiskt en huvudfråga i den globaliserade ekonomin. Jag anser det därför positivt att vi har ställt upp ambitiösa mål för oss själva och också att den faktiska kostnaden för en produkt bör anges på ett sådant sätt att konsumenterna blir medvetna om den.
Marian Harkin: (EN) Herr talman! Jag är glad över att stödja parlamentets ambitiösa betänkande som sänder ett starkt budskap till regeringar över hela EU. I betänkandet upprätthålls principen om att ”förorenaren betalar” på ett proportionerligt sätt.
Jag är glad över ändringsförslaget från ALDE där man utesluter mikroföretag - företag med färre än tio anställda och med en omsättning på mindre än 2 miljoner euro - från kravet att ta tillbaka allt avfall med liten volym. Det innebär att små butiker som inte har så stora utrymmen inte drabbas av orimliga krav.
Till dem som klagar på kostnaderna för detta förslag - och det var några - skulle jag avslutningsvis vilja säga att vi inte har rätt att fortsätta använda vår planets minskande resurser. Vi är skyldiga att aktivt främja återanvändning och återvinning och göra allt för att mildra förlusten av våra allt knappare råvaror.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! När jag har rest runt i de vackra omgivningarna och små skogarna i min valkrets South East har jag noterat små rösen vid sidan av vägen som består av vitvaror och andra utrensade elprodukter. Dessa små rösen är synliga monument över lagen om oavsiktliga konsekvenser. Ett direktiv avsett att uppmuntra återvinning har i stället uppmuntrat dumpning av sopor.
Det har därmed fördärvat det traditionella begreppet äganderätt. Vår normala uppfattning av ägande är att du säljer något till mig och jag köper det från dig och då är det mitt ansvar. Det finns ingen kvarvarande skyldighet för dig att återvinna. Den fria marknaden återvinner i allmänhet dessa saker och det finns dessutom underbara människor som gör det för ingenting, så kallade skrothandlare. Ibland betalar de dig till och med en avgift för att göra det. Inget av detta är emellertid till någon tröst för dem i min valkrets som undrar hur de ska göra sig av med sina vitvaror.
En väljare kontaktade mig förra veckan och frågade hur han skulle bli av med sitt kylskåp. Jag var hänvisad till att föreslå att hon skulle skänka det till sin svärmor.
Lena Ek: Herr talman! Jag är oerhört besviken över det sätt som den gemensamma utrikespolitikens främsta företrädare Catherine Ashton har handlingsförlamats när det gäller krisen i Mellanöstern. Att tydligt ställa oss sida vid sida med dem som kämpar för demokrati och frihet borde vara självklart för oss i Europa. Vårt gemensamma parlament och vår gemensamma union är resultatet av vår strävan att aldrig mer behöva uppleva de hemskheter totalitära system för med sig. Med den här resolutionen vill vi ta vårt ansvar för detta och visa att vi är villiga att stötta kampen för demokrati och frihet i Mellanöstern. Då är desto mer beklagligt att se hur kommissionen och rådet inte har förmått att ta sitt ansvar. Vi ser förändringens vind svepa genom Mellanöstern. Man ropar på hjälp och det är vår skyldighet att bistå. Det behövs konkreta insatser från vår sida i form av mat, medicin och hjälparbetare. Detta behövs nu! Samtidigt ska vi självklart ställa upp med att hjälpa till att bygga upp rättssäkra demokratiska samhällen i Tunisien och Europa. Hälften av medlemsländerna i vår union har kommit från diktatur till demokrati och frihet. Vad är det som är så svårt med att säga att samma borde gälla för människorna i Mellanöstern?
Salvatore Iacolino: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det råder ingen tvekan om att den yngre generationens uppror som skakar Tunisien kan få betydande återverkningar på Europeiska unionen. Det finns många goda skäl till det, bland annat formuleringarna från den nya handlingsplanen för EU-Tunisien för perioden 2011-2016 och framför allt regleringen av migrationsströmmar.
För bara en månad sedan antog kammaren en mycket viktig åtgärd - det första lagstiftningsärendet inom Lissabonfördraget - om människohandel. Varje ökning av strömmen av olagliga invandrare måste beslutsamt motarbetas. För det behöver vi en europeisk överenskommelse som omfattar Medelhavets södra kuster, inbegripet Tunisien och även Egypten. För att uppnå det måste delegationen resa och övervaka denna fullständiga demokratiseringsprocess, som den har gjort i dag, men samtidigt behöver vi ge Tunisien en verklig möjlighet genom konstant, fortsatt stöd till fullständig demokrati.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Jag skulle vilja få ordet igen som en del av röstförklaringarna, eftersom jag i går tyvärr inte hade tillfälle att tala.
Jag vill uttrycka min beundran för det tunisiska folket som har jagat bort en diktatur med hjälp av fredliga medel och jag hoppas att övergångsregeringen i Tunisien ser vår resolution som en möjlighet att röra sig i riktning mot demokrati.
Samtidigt vill jag återigen be om ursäkt till Tunisiens medborgare eftersom Europeiska unionen och dess politiker uppenbarligen inte var beredda på denna plötsliga förändring av riktningen. Vi har underskattat folkets kraft, om jag får uttrycka mig så, och vi bör ta detta tillfälle i akt för att säkerställa att vi analyserar situationer bättre i framtiden och vid behov reagerar på lämpligt sätt på detta slag av händelser.
Adam Bielan: (PL) Herr talman! De senaste händelserna både i Tunisien och nu i Egypten har fångat hela världens uppmärksamhet. Medborgarnas demonstrationer i dessa länder mot de benhårda regimer som haft makten har emellertid medfört hopp om en permanent politisk förändring.
För att den omvandling som har inletts i Tunisien ska fortsätta fredligt krävs ett fullständigt stöd från ett demokratiskt Europa. Jag instämmer i uppmaningen från Europaparlamentets talman Jerzy Buzek, och uppmanar till att alla steg ska tas för att säkerställa att fullständigt demokratiska val genomförs i Tunisien och för att en regering bildas som kan ena nationen.
Jag stöder även uppmaningen från parlamentsdelegationen för förbindelserna med Maghrebländerna om att en oberoende undersökning ska genomföras för att fastställa i vilken utsträckning de styrande i Tunisien är ansvariga för våld och blodspillan. Samarbete och utveckling av ömsesidiga och jämställda förbindelser med Tunisien ligger i både EU-medborgarnas och tunisiernas intresse. I dag röstade jag därför för resolutionen - ett dokument som innehåller detaljer för utsikterna till detta samarbete.
Bruno Gollnisch: (FR) Herr talman! Jag var själv ingen vän av vare sig Zine el Abidine Ben Ali eller Hosni Mubarak. Jag välkomnade dem inte med en kram och en tillgiven klapp på axeln som president Nicolas Sarkozy brukade göra. Jag välkomnade inte deras partier i den politiska församling som jag och mina politiska kolleger tillhör, till skillnad från socialisterna - eftersom Laurent Gbagbos parti i Elfenbenskusten, Zine el Abidine Ben Alis parti och Hosni Mubaraks parti alla tillhörde socialistinternationalen.
Det innebär därför att jag har mer rätt att säga hur äcklad - i brist på ett bättre ord - jag är av hur dessa människor behandlas i dag, utan att personligen ingripa på något sätt i den politiska situationen i dessa länder. Jag respekterar principen om icke ingripande alltför mycket för det. Det var inte jag som bjöd in Ben Ali till Europaparlamentet. Om ni hade kritik att framföra mot Ben Ali skulle ni ha gjort det då. Det är alltför enkelt att kritisera dessa människor efter att de har fallit.
Över hela Mellanöstern och i hela världen är människor i dag medvetna om att Väst inte stöder sina vänner, och ni kan vara säkra på att det kommer att finnas få kandidater för vår vänskap från och med nu.
Talmannen: Vi tror inte att Zine el Abidine Ben Ali någonsin har varit inbjuden till Europaparlamentet. Han kommer i vilket fall som helst inte att komma nu - barmhärtigt nog.
Izaskun Bilbao Barandica: (ES) Herr talman! Jag anser att situationen i Tunisien har tagit Europeiska unionen på sängen. Vi behöver bara titta på hur Ben Ali har behandlats de senaste månaderna. Jag tror att vi återigen har kommit för sent, eftersom Europeiska unionen inte starkt stödde folket i Tunisien, som ville göra sig av med den diktatur som hade funnits där i så många år, och skaffa sig frihet och demokrati.
Jag skulle därför vilja be Catherine Ashton om större delaktighet från Europeiska unionens sida och att hon inrättar den arbetsgrupp som nämns i resolutionen, där Europaparlamentet bör vara delaktigt, så att tunisierna kan hålla sina demokratiska val, skapa institutioner för sina länder och få tillbaka sin frihet.
Jag skulle vilja påstå att detta är framtiden för politiken: framtiden för politiken i det tjugoförsta århundradet måste vara dialog och förhandling för att införliva önskemålen från alla medborgare i demokratiska processer. Jag anser dessutom att vi bör fundera över frågan om huruvida vi i Europeiska unionen verkligen behandlar alla länder lika när vi införlivar klausuler som gäller respekt för mänskliga rättigheter.
Talmannen: Som ni vet sänder Europaparlamentet en delegation med Jos Ignacio Salafranca som ordförande till Tunisien i dag och de kommer att rapportera tillbaka nästa vecka.
Ashley Fox: (EN) Herr talman! Händelserna i Tunisien fungerar som en varning för alla odemokratiska regeringar - inte bara i arabvärlden utan i hela världen. Om de i sin konstitution inte har någon mekanism för att människor ska kunna uttrycka sitt missnöje, då står de inför den revolution och det våld som detta medför.
Det är inte EU:s uppgift att diktera punkter och komman i någon nations konstitution. Vi bör emellertid uppmuntra övergången till konstitutionell demokrati och främja en öppen ekonomi, investeringar och ekonomisk tillväxt, eftersom det är ekonomisk tillväxt - handel med övriga världen - som leder till arbetstillfällen och minskar fattigdomen, vilket faktiskt är orsaken till mycket av missnöjet i arabvärlden.
Licia Ronzulli: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag har självfallet röstat för resolutionen eftersom jag anser att alla medlemsstater behöver satsa mer på kampen mot endemiska sjukdomar.
År 2000 införlivade Förenta nationerna i New York den målsättningen i sina millenieutvecklingsmål. Genom sitt ramprogram för forskning och utveckling har Europeiska unionen redan finansierat utvecklingen av tuberkulosvaccin i syfte att utrota sjukdomen fullständigt senast 2050. EU har dessutom främjat partnerskap med över 40 forskningscentrum i hela Europa som är specialiserade inom utveckling och produktion av vaccin.
I och med antagandet av den här texten måste medlemsstaterna nu arbeta för att uppfylla sina egna ekonomiska åtaganden, särskilt när det gäller utvecklingsländer, så att rätten till hälsa också innebär en rätt till förebyggande vård.
Lucas Hartong: (NL) Herr talman! I september vägrade parlamentet att avsluta räkenskaperna för Europeiska polisakademin (CEPOL) på grund av allvarlig misskötsel och strukturella problem. Saker och ting förväntades inte vara i ordning förrän 2014. Jag har inte intrycket av att något har förbättrats vid CEPOL under tiden. Varför får vi nu förslaget att avsluta räkenskaperna för 2008?
Delegationen från det nederländska Frihetspartiet (PVV) har därför röstat emot detta förslag och vill att kostnaderna för alla otillbörliga förluster ska bäras av dem som berörs. Vi ifrågasätter dessutom CEPOL:s själva existens. Vi har redan ett utmärkt polissamarbete i Europa och vi behöver inte CEPOL här. För vår del får den gärna avskaffas så snart som möjligt. Det skulle faktiskt innebära stora besparingar för skattebetalarna.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Jag tycker om att tänka att jag alltid har varit en förkämpe för mina väljare i South East. Ett av de sätt som jag försöka kämpa för deras intressen - som skattebetalare - är genom att förhindra att pengar de har arbetat ihop slösas bort på värdelösa, ineffektiva eller korrupta EU-kontor.
Argumentet är inte mindre viktigt för att det värdelösa kontoret råkar ligga i min valkrets, vilket är fallet med Europeiska polisakademin. Jag tror inte att det föreligger några tvivel om misskötseln av redovisningen. Jag tror inte att någon här i kammaren hävdar att det, ekonomiskt sett, är en värdefull eller effektiv organisation.
Den större frågan är varför vi behöver en europeisk polismyndighet över huvud taget. Ett monopol på rätten till tvingande makt är kanske det definitiva attributet för en självständig stat och stater över hela världen har nått extremt sofistikerade, extremt effektiva avtal om polissamarbete utan att dessa EU-kontor behöver säga åt dem vad de ska göra.
Vi har arbetat utmärkt utan EU i Hampshire där EPC är beläget. Den är äldre än flertalet medlemsstater och klarar sig bra med eller utan detta EU-kontor på sitt territorium.
Ashley Fox: (EN) Herr talman! Jag röstade emot att avsluta räkenskaperna för Europeiska polisakademin. Jag gjorde det som en liten protest mot hur EU hanterar skattebetalarnas pengar.
Vi slösar bort alltför mycket av dem och vi slösar bort alltför mycket på värdelösa organ som Europeiska polisakademin. Vi behöver den inte. Vi borde spara lite pengar åt skattebetalarna och skrota den.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Du har många gånger här i kammaren hört mig utkämpa mitt ensamma och ansträngande utmattningskrig mot inrättandet av dessa nya övervakande EU-kontor på området finansiella tjänster.
Mitt argument har hela tiden varit att de var en lösning på ett icke existerande problem. Ingen av de personer man kan beskylla för finanskrisen omfattas av dessa myndigheters ansvarsområde. Det är enligt min uppfattning inte ett proportionellt, avvägt svar på ett identifierat problem utan ett ideologiskt drag för att få mer europeisk integration för sakens egen skull.
Eventuella tvivel om vem som hade rätt försvann definitivt vid den fars vi såg för en liten stund sedan när talmannen frågade kammaren vilka de tre kandidaterna var som vi just hade godkänt och inte en enda parlamentsledamot kunde svara.
Så varför röstade vi så överväldigande för att utnämna dessa nominerade? Jag misstänker att det berodde på det som kommissionsledamot Michel Barbier sade när han rekommenderade dem - ”de hade valts ut för sitt europeiska engagemang”. Så det är vad det handlar om. Det har inget att göra med att förbättra finansiella tjänster och allt att göra med att utvidga Bryssels kontroll.
Jag ska avsluta med att upprepa William Dartmouths uppmaning: Om vi - såsom föreslogs i dag - behöver ha kvinnliga kandidater i några av dessa roller kan jag inte tänka mig någon bättre än den uppgiftslämnare som fällde den föregående kommissionen, min kollega från South East i England, fru Andreasen.
Ashley Fox: (EN) Herr talman! Jag önskar att vi inte hade en europeisk övervakningsmyndighet men det har vi. Och därför bör vi utnämna de bästa till att leda dem. Det vi såg tidigare i dag var definitivt en fars, där kolleger som hade intervjuat personerna och bedömt dem som kompetenta ändå ville spänna sina muskler och protestera mot att de inte hade rådfrågats tillräckligt. Det var anledningen till att vi hade omröstningen i dag. Den visade sig från sin sämsta sida och det gynnar inte alls parlamentet.
Seán Kelly: Herr talman! I dag uppmärksammade ni att vi för första gången hade en parlamentsledamot som läste upp ett tal från en iPad. Vi hade enligt uppgifter också - förhoppningsvis för första och sista gången - en parlamentsledamot som röstade i sin frånvaro. Sedan röstade vi själva om stolarna i tillsynsmyndigheten. Genom att rösta emot röstade vi i själva verket för. Kan någon förklara det för mig? Vilket också har påpekats visste vi naturligtvis inte namnen på kandidaterna och vi hade ingen kvinnlig kandidat, även om i rättvisans namn kommissionsledamot Michel Barnier, förklarade det på ett tillfredsställande sätt.
Det kanske inte är så förvånande att vi diskuterade bananer i dag eftersom många, när man tar hänsyn till alla dessa saker, anser att vi har blivit lite galna. I denna anda kommer jag att dra mig tillbaka för att äta lunch som till väsentlig del kommer att bestå av bananer. Tack för ert tålamod, herr talman.
Luigi de Magistris: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Resolutionen om avfallskrisen i Kampanien, som antogs med majoritet i dag, är ett mycket viktigt tecken. Nödsituationen i Kampanien har blivit en europeisk nödsituation och det är ett beslut som gynnar människorna i Kampanien.
Vi säger nej till utbetalningen av medel som bara används för att styrka korrupta politiker, samvetslösa affärsmän och organiserad brottslighet, ja till europeiska pengar om en trovärdig miljövänlig avfallsplan läggs fram, nej till okontrollerad deponi i nationalparker; nej till dioxinproducerande förbränningsugnar och ja till återvinning och miljövänliga metoder. Vi säger också nej till kriminalisering av oliktänkande i lokalsamhällen och därför ja till legalitet.
Det är en viktig vändpunkt och en varning till Berlusconi-regeringen och regionregeringen som styrs av Stefano Caldoro, som hittills inte har gjort någonting annat än att snacka och stödja sina klickar och maffiarörelsen.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Jag hoppas att medborgarna i Kampanien förstår att den resolution som vi har antagit i dag främjar dem. Vårt mål var inte att misskreditera eller köra över regionen. Vi hade heller inte för avsikt att blanda oss i nationella politiska strider. Europeiska unionens skäliga erbjudande till Kampanien lyder så här: Europeiska unionen kommer att bidra med ekonomiskt stöd om ni tar fram ett fullständigt koncept för avfallshantering som är miljövänligt, effektivt och fritt från korruption. Förutsatt att detta budskap har gått fram hoppas jag att vi framöver kan konstatera att krisen i Kampanien är löst en gång för alla.
Skriftliga röstförklaringar
Sebastian Valentin Bodu: Den enhälliga omröstningen om begäran om upphävande av den ungerske parlamentsledamoten Tamás Deutschs immunitet lyfter fram fördelarna med skyddet som garanteras på EU-nivå för alla ledamöter i den lagstiftande församlingen. Anledningen till detta är, vilket framkom i den djupgående undersökning som vi genomförde till följd av begäran från de ungerska rättsliga myndigheterna, att vi uppenbart har att göra med det mest entydiga fallet av immunitet när det gäller politiska åsikter. Avsikten att bevilja immunitet för ledamöter i ett lagstiftande organ, ett instrument som har diskuterats vid otaliga tillfällen, är att ge dem frihet att uttrycka sina åsikter. Fallet Tamás Deutsch visar vilka direkta fördelar det har. Jag vill påminna er om att Europaparlamentet aldrig har skyddat några ledamöter om utredningarna har handlat om korruption eller andra lagöverträdelser. Att försöka hindra parlamentsledamöter att uttrycka sina åsikter i frågor av allmänt intresse genom straffrättsliga förfaranden är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle. För att inte tala om brottet mot artikel 9 i protokollet om Europeiska gemenskapernas immunitet och privilegier som kom till för att skydda parlamentsledamöters yttrandefrihet som direkt rör utövandet av deras uppdrag.
José Manuel Fernandes: Med tanke på att det handlar om en parlamentsledamot som utför sina politiska uppdrag, vilket också tillkännages i begäran från den behöriga ungerska rättsliga myndigheten, röstade jag för slutsatserna i betänkandet, som rekommenderar att inte upphäva Tamás Deutschs immunitet. Vi måste här se till att europeisk lagstiftning efterlevs och försvara en parlamentsledamots arbete, eftersom det handlar om ett påstått åsiktsbrott som gäller fakta i den offentliga sektorn. Det tillkännages också att Tamás Deutsch inte på något sätt var inblandad i publiceringen av dessa fakta eller att han har åstadkommit dem så han medverkar inte i processen att bedöma om de är sanna eller falska.
Nuno Melo: Att försvara oberoende för våra parlamentsledamöters mandat är parlamentets ansvar och detta oberoende får inte sättas på spel. Parlamentsledamoten är anklagad för förtal och påstås ha gjort uttalanden om käranden, en ungersk medborgare, under en radiosändning den 25 mars 2010 som han var inbjuden till i egenskap av politiker och ledamot av Europaparlamentet. Eftersom detta visar att han uttryckte sina åsikter under utövandet av sitt ämbete som medlem i Europaparlamentet är jag emot att upphäva hans immunitet.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (LV) All denna röra kring parlamentsledamoten Tamás Deutschs immunitet är bara en politisk stridsmetod. Jag är kategoriskt emot metoder som används för att göra upp med politiska motståndare. I det aktuella fallet röstade jag mot upphävandet av Tamás Deutschs immunitet. Jag anser att immuniteten enbart kan upphävas om en parlamentsledamot har begått mord. Vi (dvs. alla ledamöter i Europaparlamentet) måste förstå att när en politisk kapplöpning går utanför alla logiska begränsningar blir vi alla medbrottslingar i laglösheten.
Andreas Mölzer: Förra året uttalade sig Tamás Deutsch i ett radioprogram som har lett till att han har ställts inför rätta i Ungern. Det enda han gjorde var att uttrycka sin åsikt om ett ärende i den offentliga sektorn som hade publicerats i en tidning. Uttalandet gjorde han uppenbart i egenskap av ledamot i Europaparlamentet, vilket innebär att han enligt EU-lagstiftningen skyddas av den parlamentariska immuniteten. Syftet med denna immunitet är att skydda Europaparlamentets integritet som en demokratisk lagstiftande församling och befästa ledamöternas oberoende när de utför sina uppdrag. Att använda straffrättsliga förfaranden för att hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter i frågor som berör allmänheten är inte förenligt med demokrati. Vi måste skydda rätten till yttrandefrihet. Av denna anledning stöder jag fullt ut betänkandet som avslår begäran att upphäva Tamás Deutschs immunitet.
Alfredo Pallone: Att upphäva en parlamentsledamots immunitet är alltid ett känsligt ämne, men i vissa fall måste begäran om upphävande analyseras utifrån parlamentsledamotens skyldigheter. Jag anser inte att ett enda klagomål där personen i fråga påstås ha gjort ett förnedrande offentligt uttalande kan vara anledning nog för att begära att hans parlamentariska immunitet ska upphävas. Reglerna för immunitet visar att anklagelserna mot Tamás Deutsch gäller åsikter som har att göra med hans åtaganden i egenskap av ledamot av Europaparlamentet. Tamás Deutsch fullföljde här sina åtaganden som parlamentsledamot genom att uttrycka sina åsikter i en fråga som var av allmänt intresse för hans väljare. Vi får inte hindra parlamentsledamöter från att uttrycka sina åsikter vilket innebär att jag röstade för Enrico Speronis betänkande om upphävande av Tamás Deutschs immunitet.
Maria do Céu Patrão Neves: Europaparlamentet har blivit ombett att upphäva vår kollega Tamás Deutschs parlamentariska immunitet till följd av rättsliga förfaranden med anledning av förtal enligt ungerska brottsbalken. Utskottet för rättsliga frågor har uttryckt sin åsikt i frågan genom ett betänkande där det enhälligt beslutades att inte upphäva hans parlamentariska immunitet. I betänkandet anser man att Tamás Deutsch utförde sitt ämbete som ledamot av Europaparlamentet när han gjorde de uttalanden som ledde till straffrättsliga förfaranden. Att försöka tysta parlamentsledamöter som uttrycker sina åsikter i frågor av allmänt intresse genom straffrättsliga förfaranden är oacceptabelt i ett demokratiskt samhälle.
Jag röstade för betänkandet eftersom jag förespråkar yttrandefrihet för parlamentsledamöter som utför sitt ämbete och vill försvara Europaparlamentets intressen som institution. Men jag vill dock tillägga att jag generellt anser att personer i positioner med politiskt ansvar - däribland ledamöterna här i kammaren - måste vara sanningsenliga och respektfulla i sina uttalanden om andra inblandade parter, vilket inte alltid är fallet.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Vid sammanträdet den 8 juli 2010 meddelade talmannen i enlighet med artikel 6.2 i arbetsordningen att han den 9 juni 2010 mottagit en skrivelse från de ungerska rättsmyndigheterna med en begäran om att den parlamentariska immuniteten för Tamás Deutsch skulle hävas. Talmannen hänvisade begäran till utskottet för rättsliga frågor, i enlighet med artikel 6.2 i arbetsordningen. Domstolen för andra och tredje distrikten i Budapest har uppmanat Europaparlamentet att upphäva immuniteten för ledamoten Tamás Deutsch, mot vilken ett straffrättsligt förfarande inletts vid samma domstol. I det pågående förfarandet vid domstolen i Budapest anklagas Tamás Deutsch för förtal enligt avdelning 179.2 b-c i Ungerns straffrätt. Enligt målet mot Tamás Deutsch ska han under ett radioprogram med titeln ”Låt oss diskutera det” (Megbeszéljük), som sändes av radiostationen Klubradio den 25 mars 2010, gjort ett antal påstått felaktiga uttalanden om kärandens förflutna, vilka denne anser innebära förtal. Käranden inledde därför ett straffrättsligt förfarande mot Tamás Deutsch.
Luís Paulo Alves: Jag delar uppfattningen att vår ståndpunkt när det gäller delegerade akter ska godkännas och bekräftas vid andra behandlingen. Med tanke på att medlagstiftaren inte presenterat några alternativa förslag och med tanke på att vi i förmånstagarnas intresse bör agera snabbt anser jag att parlamentet måste bekräfta den ståndpunkt som fastställdes vid första behandlingen när det gäller korrekt förfarande för demokratisk kontroll och användning av delegerade akter, utan att i detta skede behöva inleda en ny diskussion om enskilda ändringsförslag. Samtidigt håller jag även med om att rådet måste reagera så skyndsamt som möjligt på den ståndpunkt som parlamentet antar vid andra behandlingen, så att vi kan nå en lösning och medlen frigöras.
Marta Andreasen, David Campbell Bannerman, Derek Roland Clark and William: skriftlig. - (EN) UK Independence Party anser att handel, inte bistånd, är bästa sättet att stödja utvecklingsländernas ekonomi.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Syftet med EU:s utvecklingspolitik är att minska och i slutänden utrota fattigdomen. Genom sin utvecklingspolitik stöder EU AVS-länderna i deras arbete för att minska fattigdomen och säkerställa en hållbar ekonomisk och social utveckling. EU har åtagit sig att stödja en friktionsfri och successiv integrering av utvecklingsländerna i den globala ekonomin i syfte att skapa en hållbar utveckling. De främsta bananexportörerna bland AVS-länderna kan komma att ställas inför olika utmaningar till följd av förändrade handelsregleringar, framför allt avregleringen av tullsatserna för mest gynnad nation inom ramen för Världshandelsorganisationen och de bilaterala och regionala avtal som redan slutits eller som håller på att förhandlas fram mellan EU och vissa latinamerikanska länder. De åtgärder för ekonomiskt stöd som ska vidtas inom programmet bör ha till syfte att förbättra levnadsstandarden och levnadsvillkoren för människor i områden där bananer odlas och inom bananhandelns hela värdekedja, i synnerhet småjordbrukarna och småföretagarna, samt även att säkerställa att såväl arbetsrättsliga normer och hälso- och skyddsnormer på arbetsplatsen som miljönormer respekteras, inte minst normer för användning av och exponering för bekämpningsmedel. Dessa åtgärder bör därför även främja en anpassning av områden som är beroende av bananexport eventuellt genom en omorganisation. Detta kan ske i form av ett sektorsspecifikt budgetstöd eller projektspecifika insatser.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar EU:s åtagande att stödja AVS-länderna i deras arbete för att minska fattigdomen och säkerställa en hållbar ekonomisk och social utveckling. Genom att integrera en handelsdimension i de utvecklingspolitiska strategierna och genom att främja den internationella handeln har EU på ett avgörande sätt bidragit till arbetet för att minska och helt utrota fattigdomen i dessa länder. Det är viktigt att man främjar en diversifiering av ekonomin i dessa områden och stärker deras konkurrenskraft, samtidigt som man respekterar dessa länders politik och anpassningsstrategier och även den regionala miljön. Stödet till AVS-ländernas anpassning till en avreglerad EU-marknad måste ske inom ramen för Världshandelsorganisationens arbete. De centrala insatserna inom ramen för EU:s bistånd måste innebära att människors och i förekommande fall småföretagarnas levnadsstandard och levnadsvillkor förbättras, inte minst genom att se till att arbetsrätts-, arbetsskydds- och miljönormer respekteras.
Carlos Coelho: Jag stöder denna andrabehandlingsrekommendation för att säkerställa att den lagstiftningsroll som Lissabonfördraget tillskriver Europaparlamentet inte urholkas på grund av omedgörlighet från rådets sida. Rådets vägran att låta parlamentet utöva sin rättmätiga funktion och i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt införa dessa finansinstrument framstår inte som berättigad. Den orubblighet som rådet visat prov på i samband med att man vägrar tillämpa metoden med delegerade akter blockerar en rad olika lagstiftningsprocesser. För att parlamentet ska kunna fatta beslut på ett ansvarsfullt sätt måste parlamentet också hållas informerat på ett ansvarsfullt sätt. När det gäller frågan om delegerade akter måste parlamentet upprätthålla sina befogenheter att kunna återkalla en delegerad akt. Att ge ett godkännande in blanco till övriga institutioner men utesluta parlamentet är att underkänna parlamentets rätt att granska resurstilldelningen och sektorsprioriteringarna inom utvecklingssamarbetet.
Corina Creţu: Jag efterlyser en snabbare reaktion från rådet på Europaparlamentets förslag till rekommendation gällande ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Ett år efter att interinstitutionella förhandlingar inleddes om den övergripande frågan om delegerade akter i de externa finansieringsinstrumenten fortsätter rådet att officiellt vägra att tillmäta parlamentet dess rättmätiga roll i enlighet med artikel 290 i Lissabonfördraget i samband med genomförandet av finansieringsinstrumenten, även när det gäller utvecklingssamarbete. Efter att ha förkastat samtliga ändringar från första behandlingen som syftade till att införa delegerade akter i instrumenten, utan att ha föreslagit något alternativt förfarande, uppmanade rådet parlamentet att anta rådets ståndpunkt utan möjlighet till förhandling. Syftet med sådana förhandlingar är inte bara en effektiv parlamentarisk kontroll, utan i första hand att säkerställa att Lissabonfördraget följs av samtliga institutioner och därmed att säkerställa en demokratisk granskning av EU-lagstiftningens genomförande. Resultatet av förhandlingarna skulle således utgöra ett viktigt prejudikat för framtida lagstiftningsförhandlingar om alla typer av finansieringsinstrument. Jag vill uppmana rådet att snarast möjligt meddela oss sin ståndpunkt så att vi kan nå en överenskommelse för att frigöra medlen.
George Sabin Cutaş: Jag röstade för betänkandet om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Jag anser att ett sådant finansieringsinstrument behövs i en situation där utvecklingsländerna har blivit strategiska partner till EU. Detta instrument kommer att underlätta ett ekonomiskt, tekniskt, akademiskt, finansiellt och kulturellt samarbete och därigenom gynna såväl EU som EU:s partnerländer.
Diogo Feio: Trots den kris som EU genomgår och de interna problem som drabbat EU:s invånare får vi inte glömma vårt stöd till utvecklingsländerna, utan vi måste se till att dessa länder inte drabbas av svält och misär. Vissa utvecklingsländer är starkt beroende av endast en eller ett fåtal produkter, mycket ofta inom jordbrukssektorn, vilket gör dem särskilt känsliga för marknadsfluktueringar.
En sådan produkt är bananer, som för många länder utgör en av huvudinkomstkällorna. Jag hoppas att man med finansieringsinstrumentet kan främja de anpassningar som krävs på grund av minskad användning av förmånstullar för produktionsländerna.
José Manuel Fernandes: Detta förslag till lagstiftningsresolution, som innebär en konsolidering av en ändring i förordningen för finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och som ska ge stöd till bananexporterande länder, har gett upphov till formella problem mellan de olika medlagstiftarna när det gäller de strategiska programdokumenten för stöd till denna sektor. De ändringar som antogs vid första behandlingen innebär att förfaranden i samband med delegerade akter ska omfattas av förordningen för ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete, i enlighet med Lissabonfördraget. Parlamentets befogenheter när det gäller kontroll av de strategiska beslutens tillämpbarhet och av utvecklingsbiståndet måste upprätthållas. Med hänvisning till Lissabonfördraget håller jag också med om att denna kontroll bör utföras på samma villkor som gäller för rådets kontroll. Detta skulle bidra till att ansvaret i högre grad delas mellan de olika EU-institutionerna och till att eventuella brister i demokratin inom EU:s beslutsprocess minskar.
João Ferreira: Delegerade akter är en fråga som har dominerat debatten kring finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete och faktiskt även i samband med andra finansieringsinstrument. I detta fall finns en välgrundad oro hos oss alla att den nu pågående konflikten mellan parlamentet och rådet kan komma att försena överföringen av medel för kompletterande åtgärder på bananområdet. Denna diskussion är förvisso viktig, men det vore bra om man även tittade på de underliggande frågorna som har sin grund i det avtal om en avreglering av bananhandeln som EU undertecknat.
Det bör här erinras om att AVS-länderna, som är de som i hög grad kommer att drabbas av detta avtal men som inte inkluderats i diskussionerna, uppskattar det bistånd som kommer att krävas för att upprätthålla deras respektive banansektorer till 500 miljoner euro. Det belopp som kommissionen föreslagit - 190 miljoner euro - ligger således långt under de effekter som detta avtal beräknas få. Enbart i Afrika är cirka 500 000 människor beroende av banansektorn för sitt uppehälle. Banansektorn ses som central för en hållbar utveckling och har möjliggjort en uppbyggnad av infrastrukturer för hälso- och sjukvård, vatten- och energiförsörjning och bostäder. En fri handel, som detta avtal öppnar vägen för, kommer nu att äventyra allt detta.
Giovanni La Via: Parlamentet har i dag antagit den rekommendation som lagts fram av Charles Goerens eftersom parlamentet anser att förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete bör ändras. Bland EU:s centrala mål ingår helt klart att främja såväl fred, EU:s värderingar som de konstitutionella traditioner som medlemsstaterna delar samt även att säkerställa människors välfärd. Vi känner mycket väl till de insatser som görs för att stödja utvecklingsländerna, inte minst AVS-länderna. Syftet med detta stöd är att förbättra levnadsvillkoren för befolkningen i mottagarländerna genom att rekommendera och tillhandahålla instrument som kan säkerställa att dessa länder påbörjar en utveckling i riktning mot tillväxt och ansvarighet. Slutligen vill jag nämna att de ändringar som vi har antagit är resultatet av den halvtidsöversyn som gjorts av programmet och syftar till effektivare interventioner och stärkt kontroll från EU:s sida.
Nuno Melo: EU har alltid velat hjälpa utvecklingsländerna, och i synnerhet AVS-länderna. Syftet med detta förslag till lagstiftningsresolution är att inrätta ett finansieringsinstrument som kan hjälpa till att skydda de AVS-länder som drabbas av minskad användning av förmånstullar. Genom att stödja banansektorn i dessa länder hjälper vi dem att utveckla sina ekonomier, skapa sysselsättning och bekämpa fattigdomen.
Louis Michel: Jag röstade för rekommendationen att frågan om inrättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete bör bli föremål för en andra behandling. Jag vill även påpeka att Europaparlamentet alltid har sett positivt på finansieringsåtgärder till förmån för banansektorn i de tio bananproducerande AVS-länderna. Den enda stötestenen i detta sammanhang är den övergripande frågan om delegerade akter. När det gäller den sistnämnda frågan hoppas jag att vi snabbt kan nå fram till en överenskommelse på institutionell nivå. Det är inte acceptabelt att de länder som tar emot dessa medel inte har möjlighet att använda dem. Denna försening undergräver trovärdigheten för våra åtaganden och får effekter för avtalen om ekonomiskt partnerskap.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) I likhet med andra betänkanden rörande finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete syftar detta betänkande till att stärka Europaparlamentets rättigheter i samband med delegerade akter som antas av kommissionen, och detta är också anledningen till att jag röstat för betänkandet.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Detta betänkande innebär att Europaparlamentets makt stärks med avseende på de befogenheter som parlamentet tilldelats. Jag röstade därför för detta betänkande.
Alfredo Pallone: Jag röstade för att ett finansieringsinstrument inrättas för att stimulera utvecklingssamarbetet, eftersom syftet med EU:s utvecklingspolitik är att i ett långsiktigt perspektiv minska fattigdomen. Och integrerade utvecklingsstrategier och främjande av internationell handel utgör viktiga faktorer om man vill minska fattigdomen. Jag anser att de åtgärder för ekonomiskt bistånd som ska vidtas i detta sammanhang bör syfta till att förbättra levnadsvillkoren för de mest utsatta grupperna och bör därför via sektorsvist stöd och riktade insatser underlätta dessa gruppers anpassning och integrering.
Dessutom anser jag att EU:s politik mer bör betona en verklig integrering av utvecklingsländerna med hjälp av ett specifikt adekvat finansieringsinstrument. Utveckling och ekonomisk tillväxt är det som i dagsläget gör att ett land kan fungera som det ska. Vi måste således främja specifika insatser i denna riktning, så att en stabil nivå kan uppnås för samarbetet med länder som ligger i riskzonen.
Maria do Céu Patrão Neves: skriftlig. - (PT) Jag röstade för ändringarna vid andra behandlingen avseende förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Syftet med dessa ändringar är att stödja de främsta bananexporterande länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet med hjälp av kompletterande åtgärder för banansektorn som ska vidtas under en fyraårsperiod (2010-2013).
Enligt utvecklingsutskottets betänkande har parlamentet på ett tidigt stadium väckt ett antal frågor om kommissionens förslag, vilket också lett till att parlamentets påpekanden har kunnat beaktas, bl.a. behovet av att kunna säkerställa att de kompletterande åtgärderna inriktas på utveckling och fattigdomsbekämpning. Dessa och andra påpekanden har lyfts fram i den slutliga texten, t.ex. de miljö-, hälso-/sjukvårds- och arbetsrättsnormer som ingår bland de kriterier som ska ha uppfyllts för att kunna beviljas medel, och detta är anledningen till att jag röstade för betänkandet.
Paulo Rangel: De främsta bananproducerande AVS-länderna kan få problem till följd av avregleringen av de tullsatser som tillämpats för mest gynnad nation inom ramen för Världshandelsorganisationen och de bilaterala och regionala avtal som redan slutits eller som håller på att förhandlas fram mellan EU och vissa latinamerikanska länder. Detta förslag till förordning om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 innebär att de främsta bananexportörerna bland AVS-länderna kommer att få hjälp med sin anpassning till de nya importbestämmelserna genom att få del av särskilda kompletterande åtgärder för banansektorn. Det som andrabehandlingsrekommendationen gäller är om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete ska inrättas via ett förfarande som bygger på delegerade akter, i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, något som då skulle omfatta såväl de strategiska planeringsdokumenten som de kompletterande åtgärderna för banansektorn. Jag röstade för förslaget eftersom jag håller med om att parlamentet i egenskap av medlagstiftare bör ha möjlighet att på samma villkor som rådet övervaka antagandet av strategiska beslut om vart utvecklingsbiståndet går och hur det används.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Med stöd från Europaparlamentets rättstjänst har utskotten för utveckling, utrikesfrågor (mänskliga rättigheter) respektive internationell handel inlett en kamp för att få medbeslutanderätt i samband med den strategiska planeringen för externa finansieringsinstrument. Parlamentet har beslutat att stärka sin förhandlingsposition genom en paketlösning för samtliga instrument. Vid sidan av denna grundläggande konflikt präglas övriga halvtidsanpassningar av en samsyn mellan de tre institutionerna (med undantag för instrumentet för samarbete med industriländer, ICI+). Sedan den första behandlingen i oktober 2010 har förhandlingarna om ”delegerade akter” strandat totalt. Parlamentet har därför beslutat följande: 1) att fortsätta hålla en gemensam linje, dvs. att hålla samman de olika instrumenten för externt ekonomiskt bistånd i ett paket (där - än så länge informellt - även stabilitetsinstrumenten ingår), 2) att via ändringar som ska antas vid en andra behandling bekräfta den ståndpunkt som parlamentet intog vid den första behandlingen, dvs. parlamentet ska anta samma ändringar som rådet förkastat när det gäller samtliga instrument för externt ekonomiskt bistånd samt 3) att utan dröjsmål inleda en andra behandling.
Nuno Teixeira: Förslaget till förordning om om ändring av rådets förordning (EG) nr 1905/2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete syftar till att stödja de viktigaste bananexporterande länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) med hjälp av kompletterande åtgärder för banansektorn. Initiativet lanseras efter minskningen av de förmånstullar som EU beviljar för bananexporter från AVS-länderna.
Till följd av Världshandelsorganisationens klassificering behöver de tullar som tillämpas för produkter som importeras till EU minskas. Det är en fyraårsplan, som löper mellan 2010 och 2013 och, enligt betänkandet, bör åtgärderna vara anpassade till målen om utveckling och utrotande av fattigdomen, av att det tas hänsyn till miljö-, hälso- och säkerhetsnormer och av att det fastställs särskilda kriterier för anslagsfördelningen.
Jag stöder initiativet, som grundas på en strävan att bidra till och samarbeta för AVS-ländernas utveckling, eftersom det medför ett program med kompletterande åtgärder för banansektorn. Jag ser fram emot att få veta hur situationen i de yttersta randområdena som producerar i samma sektor kommer att påverkas och hur man därefter tar hänsyn till den efter förändringarna av handelsvillkoren mellan de två parterna.
Luís Paulo Alves: skriftlig. - (PT) Vid genomförandet av den nya ramen för förvaltning av planering och tillhandahållande av bistånd, som inrättades 2006 för att göra EU:s bistånd effektivare och öppnare, har det delvis framkommit inkonsekvenser, nämligen när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Därför godkänner jag antagandet av en andrabehandling av förordning (EG) nr 1889/2006, som ger de andra institutionerna (parlamentet och rådet) större befogenheter när det gäller kommissionens antagande av strategiska dokument inom ramen för delegerade akter.
William: skriftlig. - (EN) UK Independence Party stöder helhjärtat genuina mänskliga rättigheter. Vi noterar dock att EU:s tolkning av mänskliga rättigheter är felaktig. Genom att stödja fångar och vägra att förvisa terrorister har EU skadat Storbritannien, och nu vill man sprida detta i hela världen med hjälp av skattebetalarnas pengar. Därför kan vi inte stödja denna åtgärd.
Elena Oana Antonescu: Demokrati och mänskliga rättigheter är grundläggande värden för EU och bör förespråkas starkt i hela världen som en integrerad del av de pågående insatserna för fattigdomsbekämpning och konfliktlösning. På samma gång utgör de en viktig utgångspunkt för kampen mot terrorismen. Därför välkomnar jag EU:s särskilda avsikt att införliva främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter i sin externa politik. Finansieringsinstrumentet för främjande av mänskliga rättigheter i hela världen gör EU:s bistånd effektivare och öppnare och ökar respekten för mänskliga rättigheter och grundläggande friheter i de länder och områden där de i störst utsträckning riskerar att kränkas. Jag är positiv till åtgärder som syftar till att stärka det civila samhällets roll genom att främja mänskliga rättigheter och demokratiska reformer, genom att stödja ett fredligt förenande av olika gruppers intressen och genom att befästa politiskt deltagande och politisk representation. Dessutom stöder jag de åtgärder som genomförs inom områden som fastställts i EU:s riktlinjer, framför allt främjande av demokrati, mänskliga rättigheter och barns rättigheter samt bekämpning av dödsstraff, tortyr, våld mot kvinnor och väpnad konflikt. Jag röstade för betänkandet eftersom det stöder och förstärker den internationella och regionala ramen för skydd av mänskliga rättigheter, rättvisa, rättsstatsprincipen och främjande av demokrati.
Maria Da Graça Carvalho: EU finansierar många projekt i utvecklingsländer i syfte att främja utvecklingssamarbete, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är mycket viktigt att parlamentet ges rätt att undersöka EU-finansieringen för dessa projekt. I egenskap av medlagstiftare bör parlamentet kunna övervaka antagandet av strategiska beslut om var och hur biståndet används för att se till att utveckling och mänskliga rättigheter tas hänsyn till.
Lara Comi: Jag stöder fullt ut beslutet att återigen lägga fram samma ändringsförslag som antogs vid förstabehandlingen men som förkastades av rådet.
Syftet med förslaget, som ingår i en bredare ram av interinstitutionella förhandlingar om användningen av delegerade akter för finansieringen av EU:s yttre åtgärder, är att skydda parlamentets befogenheter i enlighet med Lissabonfördraget, samtidigt som man garanterar en effektiv kontroll av genomförandet av EU-lagstiftningen.
Rådet har visat sig vara motvilligt att acceptera att förfarandet i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionen ska omfatta finansieringsinstrumenten. Det är inte bara ett tecken på rådets omotiverade vägran att bevilja parlamentet dess rättmätiga roll som medlagstiftare när det gäller strategiska beslut om förvaltningen av finansieringsinstrument, utan det leder i slutänden också till att man rättfärdigar ett oacceptabelt demokratiskt underskott vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot bokstaven och andan i Lissabonfördraget.
Därför anser jag att det är mycket viktigt att insistera på att de föreslagna ändringsförslagen antas, såväl av rättsliga som politiska skäl, för att förstärka parlamentets roll och se till att parlamentets och rådets ställning är likvärdig när det gäller respekt för varandras befogenheter och de rättsliga förändringar som har införts genom Lissabonfördraget.
Ioan Enciu: Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att EU återigen bör bekräfta sin roll som en global ledare i kampen för demokrati och grundläggande rättigheter. I detta sammanhang är det mycket viktigt att det europeiska finansieringsinstrumentet görs mer anpassningsbart så att EU och mottagarna av unionens bistånd kan åtnjuta en viss grad av flexibilitet vid förvaltningen av olika projekt. Å andra sidan anser jag att det krävs vederbörlig kontroll av användningen av dessa medel. Förutom undantaget angående godkännande av finansiering av kostnader som hänger samman med tullar, skatter och andra avgifter - som bör bevaras och tillämpas från fall till fall - måste parlamentet ha rätt att övervaka kommissionens verksamheter och de strategiska dokument den antar.
Diogo Feio: Kommissionen och rådet har olika åsikter när det gäller tillämpningen av artikel 290 i fördraget om Europeiska unionen på finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen samt på alla strategidokument och fleråriga vägledande program. Precis som den resolution som Mitchell-betänkandet ledde fram till och som vi röstade om i dag accepterar man i den aktuella resolutionen behovet av ett förtydligande - som främst är av teknisk art - för att försöka garantera parlamentets ställning i lagstiftningsprocessen samt i kontrollen och övervakningen av kommissionens akter.
José Manuel Fernandes: Eftersom jag förespråkar efterlevnad av och respekt för Lissabonfördraget röstade jag för att parlamentet tydligt förespråkar sina befogenheter och ansvarsområden samt antar en aktiv roll i främjandet av en EU-politik som kan garantera effektivt stöd till demokrati, frihet och respekt för mänskliga rättigheter i hela världen. I detta sammanhang är det mycket viktigt att parlamentet verkligen har möjlighet att utvärdera detta instrument och se till att det används korrekt till stöd för människor och institutioner som arbetar i sina respektive länder, under mycket olika förutsättningar, för att motverka förtryckarregimer eller tendenser till förtryck. Dessa människor främjar utvecklingen av demokratiska strukturer, press- och yttrandefriheten samt kampen mot korruption och andra problem som undergräver den odelade respekten för mänskliga rättigheter och som är orsaken till de kriser som just nu inträffar i de nordafrikanska länderna.
Ilda Figueiredo: Vi har kommit fram till andrabehandlingen med ändringar som inte är någonting annat än en kamp mellan parlamentet, kommissionen och rådet, en maktkamp som har uppstått till följd av Lissabonfördragets ikraftträdande.
Målet är kontroll av ett instrument som man påstår syftar till ”främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen” men som i praktiken i sig är en attack på demokratin. Ta till exempel Honduras, där EU har använt detta instrument för att legitimera den regim som uppstod efter den kupp som ledde till att den legitimt valde presidenten avsattes och brotten mot landets grundlag. Det legitimerar en regim som förknippas med en brutal ökning av antalet mord, framför allt på medlemmar i motståndsrörelsen till kuppen, journalister och deras familjer samt med ockupation av jordbruksmarker och avvisning av jordbrukare.
Det är dessutom en paradox att de myndigheter, som i själva verket uppstod till följd av kuppen i Honduras, har undertecknat ett så kallat associeringsavtal mellan EU och Centralamerika som innehåller en klausul om ett krav på respekt för mänskliga rättigheter och demokrati.
Det blir alltmer uppenbart hur EU på ett skenheligt sätt använder sitt påstådda värnande om mänskliga rättigheter: genom att blanda sig i andras angelägenheter för att främja de aktörer som är beredda att försvara storkapitalets intressen i EU.
Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag röstade för betänkandet eftersom det alltjämt förekommer alltför många fall av kränkningar av mänskliga rättigheter i världen. Den finansiella och ekonomiska krisen, klimatförändringarna, införandet av ny informationsteknik, och kriget mot terrorismen har förvärrat situationen för de mänskliga rättigheterna och nya former av kränkningar av dessa rättigheter har uppstått. Den globala ekonomiska och finansiella krisen har framför allt påverkat de fattigaste människornas rättigheter negativt. De mest utsatta grupperna i utvecklingsländerna löper särskilt stor risk att påverkas negativt av klimatförändringarna. Utvecklingssamarbete är en mycket viktig del av EU:s yttre förbindelser. Det är det viktigaste instrumentet för att minska fattigdomen i utvecklingsländerna och utveckla ekonomierna i de fattigaste nationerna samt socialpolitiken, demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Främjandet av demokrati och mänskliga rättigheter bör vara den viktigaste prioriteringen för en samstämd utrikespolitik för EU.
Giovanni La Via: I december 2006 antog parlamentet och rådet förordning (EG) nr 1889/2006 om inrättandet av ett finansieringsinstrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Fyra år senare ansåg de två institutionerna att det var lämpligt att ändra vissa artiklar i förordningen för att göra det bistånd som tillhandahålls mer tydligt och effektivt. Min röst för rekommendationen kan enkelt förklaras: den senaste tidens erfarenheter har lärt oss att vi inte kan vara nog försiktiga när vi beviljar humanitärt bistånd om vi vill försäkra oss om att det hamnar i rätt händer. Framför allt av denna anledning anser jag att tack vare omröstningen har parlamentet verkligen garanterat att EU:s ekonomiska bistånd leder till ett värnande om demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Syftet med biståndet är nämligen att uppnå dessa saker.
Jean-Luc Mélenchon: Jag röstade för betänkandet om ett europeiskt instrument för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter i hela världen. Instrumentet kan användas på ett sätt som gynnar medborgarna. Min röst betyder givetvis inte att jag accepterar EU:s skamliga dubbelmoral inom områdena demokrati och mänskliga rättigheter. Underlåtenheten att tilldela de nordafrikanska motståndarna Sakharovpriset under de år av styre av de regimer som i dag står inför stora problem är ett bevis på de antikommunistiska eurokraternas blinda ideologi.
Nuno Melo: De problem som har uppstått vid genomförandet av dessa förordningar leder till inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Det föreslås därför att de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 1889/2006 ändras i syfte att anpassa dem till de övriga instrumenten så att de kan bidra till kampen för mänskliga rättigheter i hela världen.
Alexander Mirsky: Jag röstade mot betänkandet. I dag håller projektfinansieringen inom området mänskliga rättigheter att bli en personlig angelägenhet för vissa högt uppsatta tjänstemän i EU. Sakharovpriset är till exempel ett bevis för detta. Enligt min mening har priset inte tilldelats de bästa kandidaterna de senaste två åren. Parlamentets insatser för att försvara mänskliga rättigheter kännetecknas tydligt av politisk partiskhet. Personer som inte har rätt att kallas människorättsförsvarare nomineras ofta till penningpriser. Det behövs tydliga och stränga regler för att EU-medlen inte ska kunna användas på ett felaktigt sätt.
Andreas Mölzer: Förslaget handlar främst om att ge kommissionen befogenhet att anta delegerade akter. De ändringsförslag som parlamentet har lagt fram innehåller omfattande krav på att kommissionen ska förse parlamentet med information. Detta och möjligheten att invända mot delegerade akter eller att helt återkalla dem tillsammans med de föreslagna åtgärderna för att öka effektiviteten fick mig att rösta för betänkandet.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Betänkandet ger parlamentet mer makt inom ramen för de befogenheter som det har tilldelats. Därför röstade jag för betänkandet.
Justas Vincas Paleckis: skriftlig. - (LT) EU är världens största givare av utvecklingsstöd. Vi tillhandahåller mer än 50 procent av det sammanlagda globala biståndet och föregår därmed med gott exempel inför andra regioner och länder. Utvecklingssamarbete utgör en mycket viktig del av EU:s yttre förbindelser. Det är det viktigaste instrumentet för att minska fattigdomen i utvecklingsländerna och utveckla ekonomierna i de fattigaste nationerna samt socialpolitiken, demokratin, rättsstatsprincipen och respekten för de mänskliga rättigheterna. Om utvecklingsbiståndet genomförs ännu mer effektivt kan vi förhoppningsvis komma ifrån uppdelningen av världen i ”rika” och ”fattiga” länder. Jag röstade för rekommendationen eftersom jag stöder uppmaningen till kommissionen att utarbeta ett kompromissförslag om hur man gör parlamentet delaktigt i kontrollen av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete efter Lissabonfördragets ikraftträdande. Parlamentet bör ha samma befogenheter som rådet när det gäller att besluta när, hur och i vilken utsträckning instrumentet ska användas.
Alfredo Pallone: I enlighet med EU:s politik om mänskliga rättigheter och främjandet av demokrati röstade jag för förordningen eftersom jag anser att de värden och principer som vår union grundas på måste främjas och överföras i hela världen.
Det finns dock alltjämt länder där mänskliga rättigheter inte respekteras, där demokratin inte har en framträdande roll och där människor lever under slavliknande förhållanden, utan någon yttrandefrihet. I detta sammanhang anser jag att EU:s externa bistånd bör göras effektivare och öppnare så att demokrati och mänskliga rättigheter får den betydelse de förtjänar i hela världen. Därför är det lämpligt att inrätta ett finansieringsinstrument som syftar till att underlätta och stödja främjandet av mänskliga rättigheter och demokrati.
Maria do Céu Patrão Neves: Ett regelverk för planeringen och tillhandahållandet av gemenskapens externa bistånd fastställdes 2006 i syfte att göra biståndet effektivare och öppnare. Enligt de rapporter som har lagts fram till parlamentet har det vid genomförandet av detta regelverk framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Därför är det viktigt att ändra vissa bestämmelser i förordning (EG) nr 1889/2006 i syfte att anpassa den till de övriga instrumenten som ingår i ovannämnda regelverk. Dessa ändringar går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som har fastställts i fördraget om Europeiska unionen och de bidrar till behovet av att förtydliga förordningen. Av dessa anledningar röstade jag för betänkandet.
Paulo Rangel: Vad beträffar andrabehandlingsrekommendationen handlar det främst om att tillämpa det förfarande som hänger samman med delegerade akter, i enlighet med vad som fastställs i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, på finansieringsinstrumentet för främjande av demokrati och mänskliga rättigheter. Jag röstade för betänkandet eftersom jag instämmer i att parlamentet, i egenskap av medlagstiftare, bör kunna övervaka antagandet av strategiska beslut angående genomförandet av detta instrument på samma villkor som rådet.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Under påverkan av Europaparlamentets rättstjänst har utvecklingsutskottet, utrikesutskottet (underutskottet för mänskliga rättigheter) och handelsutskottet börjat kämpa för att få medbeslutanderätt när det gäller den strategiska planeringsnivån för finansieringsinstrumenten inom yttre förbindelser. Parlamentet har beslutat sig för att höja förhandlingsnivån genom att behandla alla instrument som ett paket. Med undantag för denna grundläggande konflikt är de tre institutionerna överens om de andra halvtidsanpassningarna (med undantag för ICI+). Efter förstabehandlingen i oktober är förhandlingarna om delegerade akter helt låsta. Därför har parlamentet beslutat sig för: 1) att bevara en gemensam linje, dvs. att hålla samman paketet med finansieringsinstrumenten för externt bistånd (däribland även - hittills informellt - stabilitetsinstrumentet), 2) att i parlamentets ändringsförslag vid andrabehandlingen återinföra samma ståndpunkter som antogs av parlamentet vid förstabehandlingen, dvs. att anta alla de ändringsförslag angående finansieringsinstrumenten för externt bistånd som rådet förkastade och 3) att sikta på en snabb andrabehandling.
Licia Ronzulli: Jag stödde texten eftersom jag menar att den kan bidra till att göra EU:s förfaranden för externt bistånd effektivare och öppnare. Vid genomförandet av vissa förordningar har det framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. När denna punkt nu har lösts måste vi bestämt fortsätta längs samma väg.
Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Demokrati är inte bara fria och rättvisa val. För att ett samhälle ska vara demokratiskt måste det stödja och försvara mänskliga rättigheter. EU har ofta varit snar att fördöma kränkningar av de mänskliga rättigheterna utanför EU, som när man godkände sanktionerna mot president Aleksandr Lukasjenkos regim i måndags, eller när det kritiserade kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Egypten och Tunisien. När kränkningarna av de mänskliga rättigheterna sker inom EU reagerar vi långsammare. Det försvagar bara EU:s ställning. EU:s externa finansieringsinstrument, exempelvis instrumentet för utvecklingssamarbete, det europeiska grannskaps- och partnerskapsinstrumentet och stabilitetsinstrumentet har stor potential. EU bör emellertid inrikta sig på att stärka rättsstatsprincipen inom de egna gränserna och på att öka öppenheten och ansvarstagandet i den offentliga förvaltningen. Jag anser att demokratisering och valprocesser även är viktiga för fattigdomsminskning, hållbar utveckling, fred och stabilitet. Om vi inte kan garantera mänskliga rättigheter och demokrati riskerar vi att förlora så mycket mer. Det viktigt för EU att ha gott rykte på människorättsområdet för att till fullo kunna utnyttja finansieringsinstrumenten för yttre åtgärder.
Luís Paulo Alves: Parlamentet måste bekräfta sin ståndpunkt från första behandlingen och bör i detta skede inte ta ställning till enskilda ändringsförslag. Inget alternativt förfarande föreslogs. Endast några av Europaparlamentets rent formella ändringsförslag godkändes. Dessutom uppmanar rådet Europaparlamentet att anta rådets gemensamma ståndpunkt före utgången av 2010 utan förhandling om att gemensamt fastställa när det vore lämpligast att översända ståndpunkten, vilket egentligen borde ske i enlighet med i artikel 20 i avtalet om gott interinstitutionellt samarbete i fråga om medbeslutandeförfarandet - Därför stöder jag det aktuella betänkandet så att parlamentet så snabbt som möjligt kan anta och bekräfta sin ståndpunkt med hänsyn till delegerade akter vid andra behandlingen.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) En ny ram för planeringen och tillhandahållandet av gemenskapens externa bistånd fastställdes 2006 i syfte att göra biståndet effektivare och öppnare. Ramen omfattar rådets förordning (EG) nr 1085/2006 av den 17 juli 2006 om upprättande av ett instrument för stöd inför anslutningen, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1638/2006 av den 24 oktober 2006 om fastställande av allmänna bestämmelser för upprättandet av ett europeiskt grannskaps- och partnerskapsinstrument, rådets förordning (EG) nr 1934/2006 av den 21 december 2006 om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1717/2006 av den 15 november 2006 om upprättande av ett stabilitetsinstrument, rådets förordning (Euratom) nr 300/2007 av den 19 februari 2007 om upprättande av ett instrument för kärnsäkerhetssamarbete, Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1889/2006 och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Vid genomförandet av dessa förordningar har det framkommit inkonsekvenser när det gäller undantag till principen om att utgifter i samband med skatter, tullar och andra avgifter inte berättigar till unionsfinansiering. Det är därför nödvändigt att ändra de relevanta bestämmelserna i förordning (EG) nr 1889/2006 i syfte att anpassa den till de övriga instrumenten.
Carlos Coelho: Genom att stödja denna andrabehandlingsrekommendation vill jag se till att rådets omedgörlighet inte leder till en urholkning av den lagstiftande roll som Europaparlamentet fick genom Lissabonfördraget. Det framstår som oförenligt med lagstiftningen att rådet inte beviljar parlamentet dess rättmätiga roll i genomförandet av finansieringsinstrumenten i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Rådet fortsätter att styra med järnhand genom att inte tillämpa förfarandet med delegerade akter. Detta blockerar flera viktiga lagstiftningsförfaranden. Parlamentet måste hållas underrättat på ett ansvarsfullt sätt för att kunna fatta ansvarsfulla beslut. När det gäller delegerade akter måste parlamentet behålla sin rätt att återkalla delegeringen. Genom att ge andra institutioner fria händer, men utesluta parlamentet, hindrar man denna institution från att kontrollera anslagsfördelning och sektorsvisa prioriteringar i samband med utvecklingssamarbete.
Lara Comi: Jag ställer mig helt och hållet bakom beslutet att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen men som förkastades av rådet.
Detta förslag ingår i den allmänna ramen för interinstitutionella förhandlingar om användning av delegerade akter för finansiering av unionens yttre åtgärder, och förslagets syfte är i själva verket att skydda parlamentets befogenheter enligt Lissabonfördraget och samtidigt garantera effektiv kontroll av hur EU-lagstiftningen genomförs.
Rådet har inte velat godta att de aktuella instrumenten omfattas av förfarandet enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta visar inte bara rådets oberättigade vägran att bevilja parlamentet dess rättmättiga roll som medlagstiftare när det gäller att fatta strategiska beslut om hur finansieringsinstrument ska förvaltas, utan det leder även till att man godtar en oacceptabel brist på demokrati vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot andan och bokstaven i Lissabonfördraget.
Av både rättsliga och politiska skäl anser jag därför att vi måste insistera på att ändringsförslagen antas, så att parlamentet kan stärka sin roll och bli jämbördigt med rådet i fråga om respekten för varandras befogenheter och de lagstiftningsförändringar som infördes genom fördraget.
Vasilica Viorica Dăncilă: skriftlig. - (RO) De åtgärder som EU planerar med hjälp av finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete kommer att göra stor nytta, särskilt åtgärderna för att stödja småjordbrukare och små jordbruksenheter. Dessa åtgärder syftar inte bara till att skapa en politik som stärker den sociala dimensionen utan syftar även till ekonomisk diversifiering i målområdena och investeringar för att stärka konkurrenskraften.
Edite Estrela: Jag röstade för denna resolution eftersom jag anser att Europaparlamentet som medlagstiftare ska ha samma möjlighet som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbistånd ska användas, i enlighet med Lissabonfördraget.
Diogo Feio: Det rör sig om ett rent formellt ändringsförslag med anledning av att rådet och kommissionen har en annan syn än parlamentet på huruvida artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt är tillämpligt när det gäller fleråriga vägledande program. Delegerade akter (artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt) ger den lagstiftande myndighetens båda parter behörighet att stoppa kommissionens förslag eller återkalla delegeringen.
Trots ändringsförslagets synbart formella karaktär bottnar den i de olika tolkningarna av räckvidden för parlamentets rätt att enligt det nya fördraget granska kommissionens åtgärder. Enigheten i utskottets omröstning bekräftar att detta är den tolkning som bäst skyddar parlamentets demokratiska befogenheter att granska strategiska beslut om hur utvecklingsbiståndet ska fördelas.
José Manuel Fernandes: Med tanke på antagandet av parlamentets andrabehandlingsrekommendation om ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete håller jag med om att vi måste gå vidare och så snabbt som möjligt ändra förordning (EG) nr 1905/2006, så att vi undviker motsättningar mellan institutionerna, vilket inte på minsta sätt bidrar till en bättre bild av EU-institutionerna utan bara försenar anslagsfördelningen i respektive utvecklingssamarbete.
João Ferreira: Vid denna andra behandling har diskussionerna dominerats av möjligheten att delegera befogenhet till kommissionen att anta akter som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av en lagstiftningsakt, med andra ord delegerade akter. Att påskynda en viss typ av förfaranden som garanterar att nödvändigt bistånd till utvecklingsländer når sitt mål i tid är verkligen något vi bör beakta. Detsamma gäller garantin för att kommissionen agerar inom de strikta ramarna för delegeringen (vilken enligt gällande villkor kan återkallas) och inte överskrider sina befogenheter samt garantin för att parlamentets och rådets befogenheter därmed skyddas rättmätigt.
Diskussionerna om finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete handlar emellertid om mer bara frågan om delegerade akter. Närmare bestämt måste vi ställa oss följande grundläggande fråga: I vilken riktning rör sig EU:s utvecklingssamarbete? Därför måste vi fördöma kommissionens försök att tvinga på utvecklingsländer frihandelsavtal, trots deras starka motstånd, genom att uttryckligen eller indirekt göra frihandelsavtal till ett villkor för en del av stödet. Denna form av utpressning kan inte accepteras.
Barbara Matera: De interinstitutionella förhandlingarna om de externa finansieringsinstrumenten handlar om behovet av att säkra parlamentets demokratiska kontroll av genomförandet av EU-lagstiftningen. Enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har parlamentet rätt att motsätta sig eller återkalla vissa beslut som kommissionen har föreslagit om var och hur medel spenderas. De aktuella medlen ska exempelvis användas för att organisera civilsamhället i Vitryssland eller stödja mänskliga rättigheter i Tunisien. Jag anser att rådet måste agera skyndsamt för att se till att en lösning nås och att medlen kan frigöras så snabbt som möjligt.
Nuno Melo: Parlamentets och rådets oenighet om hur man ska tolka artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har fått mig att stödja denna lagstiftningsrekommendation. Vi får inte glömma parlamentets lagstiftande roll enligt Lissabonfördraget, men det verkar rådet ha gjort. Rådets omedgörlighet blockerar en rad lagstiftningsförfaranden, vilket inte alls gynnar EU. Utvecklingssamarbetet med så kallade tillväxtekonomier är mycket viktigt för EU. Därför röstade jag som jag gjorde.
Alexander Mirsky: Jag röstar för eftersom jag är övertygad om att det måste till ytterligare bonusar och ytterligare incitament för att främja utvecklingen av industri, forskning, transport och energi. Med ett av historiens främsta exempel (Marshallplanen) som förebild måste vi försöka möta industrins och konsumenternas krav genom att stimulera innovation i ny teknik och forskning och genom att finansiera ”teknikpionjärer”.
Andreas Mölzer: Precis som Kinga Gáls och Barbara Lochbihlers betänkande handlar detta förslag till ändring av förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete om större effektivitet med hjälp av de delegerade akter som kommissionen har antagit. Jag röstade för betänkandet eftersom ändringarna skulle öka Europaparlamentet kontrollbefogenheter.
Alfredo Pallone: Jag röstade för att ändra förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete eftersom jag anser att detta samarbete utgör en viktig aspekt i EU:s politik på områdena yttre åtgärder och yttre förbindelser. Jag anser att EU:s politik i högre grad bör inriktas på verklig integration med utvecklingsländer genom införandet av specifika och ändamålsenliga finansieringsinstrument. Utveckling och ekonomisk tillväxt utgör för närvarande grunden för hur väl ett land fungerar. Därför är det nödvändigt att främja målinriktade åtgärder i denna riktning så att man uppnår en stabil grad av samarbete med riskländer. Det ekonomiska stöd som ska anslås och betalas ut till dessa länder bör gå till seriöst och praktiskt stöd så att de blir ekonomiskt oberoende av internationellt stöd.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för detta betänkande,, av liknande skäl som jag röstade för det föregående betänkandet. I båda fallen rör det sig om oenighet om det fullständiga genomförandet av Lissabonfördraget. Under denna rättsliga övergångsperiod kan och får parlamentet inte avstå från de befogenheter som det fått genom Lissabonfördraget. Den centrala aspekten i föredragandens förslag till lagstiftningsrekommendation berör faktiskt inte innehållet i förordningen om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Huvudsyftet är att skydda parlamentets demokratiska befogenheter enligt fördraget.
Som medlagstiftare bör parlamentet ha möjligheter som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbiståndet ska användas. Enligt föredraganden uppfyller en rad beslut, som normalt fattas av kommissionen i syfte att verkställa en grundläggande rättsakt, rent formellt kriterierna för delegerade akter enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta ger den lagstiftande myndighetens båda parter en verklig möjlighet att invända mot vissa av de förslag till beslut som kommissionen lägger fram, eller att rent av återkalla delegeringen.
Aldo Patriciello: EU:s utvecklingspolitik syftar till att minska och i slutändan utrota fattigdomen. Här måste jag framhålla att de ekonomiska stödåtgärder som ska antas inom ramen för programmet bör syfta till att förbättra levnadsstandarden och levnadsförhållandena för de personer som lever i bananodlingsområden och är verksamma i banansektorns värdekedjor, särskilt småjordbrukare och små jordbruksenheter, samt säkra efterlevnaden av arbetsnormer och normer för hälsa och säkerhet på arbetsplatsen samt miljönormer, framför allt när det gäller användning av och exponering för bekämpningsmedel. Åtgärderna bör därför stödja anpassning och vid behov även omorganisering i områden som är beroende av bananexport genom sektorsspecifikt budgetstöd eller projektspecifika insatser.
Paulo Rangel: Vad som står på spel i denna andrabehandlingsrekommendation är frågan om att genomföra finansieringsinstrumentet för utvecklingssamarbete genom förfarandet med delegerade akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Jag röstade ja eftersom jag håller med om att parlamentet som medlagstiftare bör ha samma möjlighet som rådet att granska antagandet av strategiska beslut om var och hur utvecklingsbiståndet ska användas.
Licia Ronzulli: skriftlig. - (IT) Förbättrad demokratisk kontroll över medel avsedda som stöd för de mänskliga rättigheterna är ett konkret mål som vi måste uppnå. Vi kan emellertid bara nå detta mål om vi är direkt delaktiga. Som medlagstiftare måste parlamentet ha direkt kontroll över beslut om utgifterna för externt bistånd. Att bevilja parlamentet befogenhet över så kallade delegerade akter skulle bidra till att minska det demokratiska underskottet i EU:s beslutsprocess. I oktober förra året gav en bred majoritet här i kammaren sitt stöd för principen om att tillämpa delegerade akter även för beslut om extern finansiering, liksom rätten att lägga in veto mot dem. Resultatet av förhandlingarna om användningen av dessa instrument kommer att skapa ett starkt prejudikat. Om vi förlorar denna strid kan vi bli tvungna att invänta ett nytt fördrag för att i slutändan få de befogenheter som Lissabonfördraget redan ger oss.
Nuno Teixeira: Kommissionen har föreslagit en teknisk översyn av det europeiska instrumentet för demokrati och mänskliga rättigheter (EIDHR) i syfte att öka flexibiliteten, effektiviteten i genomförandet och samordningen med andra finansieringsmekanismer. Den oro som råder i många arabländer, framför allt i Tunisien och Egypten, visar att vi måste stödja projekt som verkligen får effekter för människors strävan efter demokratiska värderingar och mänskliga rättigheter.
Därför anser jag att det är oerhört viktigt att detta finansieringsinstrument stöder samhällsorganisationer, stater och enskilda utan att den nationella regeringens förhandsgodkännande krävs. Mot bakgrund av den begränsade budget som har anslagits till EIDHR får denna bara användas för initiativ som främjar mänskliga rättigheter och demokrati. Tyvärr tvingas jag emellertid konstatera att rådet vägrar att tillämpa artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget), enligt vilken det till kommissionen kan delegeras” befogenhet att anta akter med allmän räckvidd som inte är lagstiftningsakter och som kompletterar eller ändrar vissa icke väsentliga delar av lagstiftningsakten”. Införandet av tillsynsförfarandet med kontroll över strategiska dokument och fleråriga utvecklingsprogram inom ramen för EIDHR skulle ge Europaparlamentet större befogenheter på området, i enlighet med EUF-fördraget.
William: skriftlig. - (EN) Kommissionens förslag innehåller inte mindre än fyra separata finansieringsinstrument. De är inriktade på olika marknadssektorer. Vart och ett motiveras på ett sätt som låter trovärdigt. Sammantaget syftar emellertid alla fyra till samma sak, nämligen till att stärka och främja kommissionens politiska och utrikespolitiska agenda. Till och med kommissionsledamoten med ansvar för handelsfrågor, Karel De Gucht, erkänner i debatten att de stöder många av EU:s politiska mål, bland annat handeln, och gör det möjligt för oss att behålla vår ställning som utrikespolitiska aktörer. Vi vet numera vem som betalar för allt detta. Det gör de hårt pressade skattebetalarna, och i vanlig ordning naturligtvis i oproportionerligt hög grad de brittiska skattebetalarna. Trots alla våra ansträngningar vet vi inte vad allt detta kommer att kosta. Än en gång går kommissionen slösaktigt och ansvarslöst till väga med andras pengar. Därför stödde vi inte något av förslagen utan lade ned våra röster.
Luís Paulo Alves: Parlamentet och rådet fattar gemensamt beslut om mål och innehåll, men rådet antog sin ståndpunkt den 10 december 2010 utan att ha beaktat parlamentets ändringsförslag om vilka förfaranden som skulle tillämpas vid antagandet av programplaneringsdokument och dokument som rör funktionssätt. Därför håller jag med om att den ståndpunkt som parlamentet antog vid första behandlingen bör återinföras, så att man ser till att parlamentet behandlas på lika villkor som rådet/medlemsstaterna och att programplaneringsstrukturen för industriländer tar hänsyn till de förändringar som införts genom Lissabonfördraget.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för rekommendationen om inrättande av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer och andra höginkomstländer och territorier. Det främsta målet med förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen. Vidare är samarbetet inom ramen för de geografiska program med utvecklingsländer och utvecklingsregioner som fastställs i den förordningen i praktiken begränsat till att finansiera åtgärder som utformats för att uppfylla de kriterier för offentligt utvecklingsbistånd som fastställts av OECD:s kommitté för utvecklingsbistånd (DAC). Det ligger i EU:s intresse att ytterligare fördjupa förbindelserna med de berörda utvecklingsländerna, som är viktiga bilaterala partner och aktörer i multilaterala forum och globala styrelseformer. Unionen har ett strategiskt intresse av att diversifiera kontakterna med dessa länder, särskilt på områden som ekonomiskt, handelsmässigt och akademiskt utbyte, affärsutbyte och vetenskapligt utbyte. Unionen behöver därför ett finansieringsinstrument som möjliggör finansiering av sådana åtgärder som i princip inte kan omfattas av offentligt utvecklingsbistånd enligt kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd, men som är av avgörande betydelse för att befästa förbindelserna och som på ett betydelsefullt sätt bidrar till framsteg och utveckling i de berörda utvecklingsländerna. Unionens stöd bör beakta mottagarländernas ansträngningar att leva upp till Internationella arbetsorganisationens internationella avtal och att bidra till att de globala målen för minskningen av växthusgaser uppnås.
Lara Comi: Jag ställer mig helt och hållet bakom beslutet att på nytt lägga fram de ändringsförslag som antogs vid första behandlingen men som förkastades av rådet.
Detta förslag ingår i den allmänna ramen för interinstitutionella förhandlingar om användning av delegerade akter för finansiering av unionens yttre åtgärder, och förslagets syfte är i själva verket att skydda parlamentets befogenheter enligt Lissabonfördraget och samtidigt garantera effektiv kontroll av hur EU-lagstiftningen genomförs.
Rådet har inte velat godta att de aktuella instrumenten omfattas av förfarandet enligt artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Detta visar inte bara rådets oberättigade vägran att bevilja parlamentet dess rättmättiga roll som medlagstiftare när det gäller att fatta strategiska beslut om hur finansieringsinstrument ska förvaltas, utan det leder även till att man godtar en oacceptabel brist på demokrati vid genomförandet av EU-lagstiftningen. Rådets vägran strider mot andan och bokstaven i Lissabonfördraget
Av både rättsliga och politiska skäl anser jag därför att vi måste insistera på att ändringsförslagen antas, så att parlamentet kan stärka sin roll och bli jämbördigt med rådet i fråga om respekten för varandras befogenheter och de lagstiftningsförändringar som infördes genom fördraget.
Diogo Feio: skriftlig. - (PT) Jag betraktar det som grundläggande för EU att upprätta starka förbindelser med vissa regionala och globala aktörer genom att stödja dem och knyta starka politiska och ekonomiska band till dem. Jag vill särskilt nämna två länder som Portugal har starka historiska band till och känner varmt för, nämligen Brasilien och Angola. EU måste i allt högre grad betrakta dessa två viktiga globala aktörer i Sydamerika respektive Afrika som sina partner.
Eftersom det främsta och övergripande målet med förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen, är samarbetet i huvudsak begränsat till finansiering av åtgärder som syftar till att uppfylla de kriterier för offentligt utvecklingsbistånd som fastställts. Detta utesluter ofta andra typer av åtgärder som inte ryms inom ramen för offentligt utvecklingsbistånd, men som ändå är en viktig del av EU:s externa politik.
Det är just för att reglera sådan verksamhet med utvecklingsländer, bland annat avtal och utbyte på det ekonomiska området, handelsområdet, det akademiska området, affärsområdet och forskningsområdet, som den aktuella förordningen bör godkännas med vederbörligt beaktande av parlamentets förslag.
José Manuel Fernandes: Det är parlamentets plikt och skyldighet att försvara de villkor som krävs för att det ska kunna utöva sina befogenheter och fullgöra sina skyldigheter i enlighet med Lissabonfördraget. Utöver den betydelse som detta instrument har för att stödja tillväxtländer - särskilt i Afrika och Latinamerika - och på så sätt bekräfta den roll som EU spelar för att främja social utveckling och fred i världen, skulle jag vilja lyfta fram att parlamentet behöver bättre information för att verkligen kunna se till att resurserna används på ett sätt som främjar utvecklingssamarbetet i tredjeländer. Dessutom vill jag lyfta fram strategierna för förnybara energikällor, miljöskyddspolitik, kultur och små och medelstora företag, liksom vikten av att vidta åtgärder för att förhindra livsmedels- eller råvarukriser.
Véronique Mathieu: Jag röstade för inrättandet av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer, som ett komplement till EU:s utvecklingsbistånd. Finansieringen är avsedd att stödja ekonomiskt, finansiellt, tekniskt, kulturellt och akademiskt samarbete med partnerländer och stärka ekonomiska förbindelser och bilaterala avtal med dessa länder. I texten begär vi även att få bättre information om de finansierade åtgärderna, men även att få delta i ett tidigare skede, när programmen utarbetas, och i efterhand, när de utvärderas, i vissa efter flera års tillämpning.
Nuno Melo: Parlamentets och rådets oenighet om hur man ska tolka artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt på har fått mig att stödja denna lagstiftningsrekommendation. Vi får inte glömma parlamentets lagstiftande roll enligt Lissabonfördraget, men det verkar rådet ha gjort. Rådets omedgörlighet blockerar en rad lagstiftningsförfaranden, vilket inte alls gynnar EU. Utvecklingssamarbete med så kallade tillväxtekonomier är oerhört viktigt för EU:s ekonomi. Därför röstade jag som jag gjorde.
Andreas Mölzer: Det nuvarande åtagandet har knappt lett till några förbättringar. Tvärtom har vissa regeringar blivit beroende av bistånd. Än värre är att miljontals euro i utvecklingsbistånd ofta försvinner på grund av korruption eller hamnar på privata bankkonton tillhörande diktatorerna i tredje världen. Eftersom utvecklingsbistånd inte inriktas på de specifika problemen i det berörda landet, och det dessutom råder bristande samordning och kontroll, blir biståndet ofta inte bara ineffektivt, utan ibland till och med skadligt. Jag anser att det är ytterst tveksamt om ett EU-omfattande finansieringsinstrument för utveckling och mänskliga rättigheter kan förbättra denna situation. Att ge pengar till afrikanska småjordbrukare samtidigt som vi får dem att hamna på gränsen till konkurs med våra subventionerade jordbruksprodukter är slöseri med de europeiska skattebetalarnas pengar. Eftersom jag är tveksam till om det planerade finansieringsinstrumentet verkligen är kommer att fungera har jag lagt ned min röst.
Alfredo Pallone: I mitt beslut att rösta för inrättandet av ett finansieringsinstrument för samarbete med industriländer, som antogs med stor majoritet här i kammaren, stöder jag till fullo den gemensamma linjen att tillämpa artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. Efter Lissabonfördragets ikraftträdande får inte kriterierna i artikel 290 bli föremål för politisk kohandel eller särskilda ordningar.
Jag anser att EU måste ta detta steg mot samarbete med industriländer, så att samtliga medlemsstater kan dra nytta av ett finansieringsinstrument som stärker unionens tillväxt och utveckling. I det rådande läget måste EU röra sig i riktning mot en framtid präglad av förändring, ekonomisk utveckling och välstånd. Just därför skulle samarbetet med industriländer göra processen enklare och mer allmänt spridd.
Maria do Céu Patrão Neves: Sedan 2007 har gemenskapen rationaliserat sitt geografiska samarbete med utvecklingsländer i Asien, Centralasien och Latinamerika och med Irak, Iran, Jemen och Sydafrika i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1905/2006 av den 18 december 2006 om upprättande av ett finansieringsinstrument för utvecklingssamarbete. Det främsta och övergripande målet för förordning (EG) nr 1905/2006 är att utrota fattigdomen genom att uppnå millennieutvecklingsmålen. Mot bakgrund av parlamentets nya befogenheter enligt Lissabonfördraget förklarar föredraganden att man behöver ändra förordning (EG) nr 1905/2006 så att det geografiska tillämpningsområdet utvidgas, samtidigt som parlamentet och rådet ges samma viktiga roll i beslutsprocessen. Ändringarna föreslogs med detta i åtanke. Jag vill framhålla att kommissionen i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt har fått befogenhet att anta delegerade akter. Detta ändringsförslag ger parlamentet större inflytande i alla etapper av förfarandet, från förhandling till antagande, vilket gör EU mer demokratiskt och legitimt.
Paulo Rangel: Vad som står på spel när det gäller denna andrabehandlingsrekommendation är tillämpningen av det förfarande med delegerade akter som anges i artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt när det gäller finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer. Jag röstade ja eftersom jag anser att det är viktigt att se till att parlamentet behandlas på samma sätt som rådet och att programplaneringsstrukturen för finansieringsinstrumentet för samarbete med industriländer harmoniseras med de ändringar som har införts genom Lissabonfördraget.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom det innehåller rekommendationer till kommissionen och rådet som enligt min mening är grundläggande för att ge rättvis kompensation för de de ingångna avtalens negativa konsekvenser för regionerna i EU.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om ingående av avtal om handel med bananer. Jag välkomnar att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Jag anser att den överenskommelse som har nåtts är en lösning, men att den inte fullt ut kunde förena alla parters legitima intressen. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Jag välkomnar att avtalet om handel med bananer kommer att utgöra EU:s slutliga förpliktelser i fråga om marknadstillträde för bananer och läggas till de slutliga resultaten för nästa omgång förhandlingar om multilateralt marknadstillträde för jordbruksprodukter som ska avslutas med inom WTO (Doharundan). Den överenskommelse som uppnåtts utgör visserligen ett steg framåt i Doharundans förhandlingar, men endast ett litet steg med hänsyn till att de svårigheter som uppstått har mycket större räckvidd än bananfrågan.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar antagandet av detta avtal om handel med bananer. Jag vill emellertid framhålla att vi måste skydda alla parters intressen. Producenter från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) samt från EU och dess yttersta randområden kan komma att påverkas avservärt. Det är viktigt att kommissionen gör en konsekvensanalys av avtalet. För EU är det dessutom viktigt att stödja de främsta bananproducerande AVS-länderna. Stödet bör inriktas på att förbättra konkurrenskraften och den ekonomiska diversifieringen samt på att lindra de sociala konsekvenserna av anpassningen.
George Sabin Cutaş: Jag röstade för resolutionsförslaget om avtalet om handel med bananer eftersom avtalet sätter punkt för en tvist som har pågått i nästan två årtionden och även är ett steg på vägen mot att avsluta Doharundan.
I avtalet har man beslutat att sänka tullsatserna för de latinamerikanska bananexportörerna, samtidigt som man garanterar ekonomiskt stöd för att främja AVS-ländernas konkurrenskraft.
Lena Ek, Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström: skriftlig. - Det är viktigt att få till ett slut på den långdragna tvisten gällande tullsatser för bananer inom världshandelsorganisationen (WTO), och en ratificering av Genèveavtalet för tullar och handel från 2009 var därför nödvändig. Det är även viktigt att poängtera att AVS-länderna på grund av det föregående avtalet ofta blev beroende av en ensidig produktion av bananer, istället för en mer allsidig produktion, och därmed mer utsatta. I och med den utfasningsperiod som vi nu har beslutat om får dessa länder stöd att utforska andra produktionsmöjligheter. Det är ett viktigt stöd och vi har förståelse för att omställningen kan ta tid. Omställningen är emellertid nödvändig eftersom AVS-länderna annars riskerar att bli kvar i en ensidig produktion av bananer, som trots förmånsbehandlingen inte har lyckats bli konkurrenskraftiga på EU:s inre marknad.
Vi vill särskilt framhålla att det skulle vara mer effektivt att säkerställa samordning av EU:s policyer för jordbruk, handel och utveckling med målet om fri och rättvis handel, än att efterfråga en ökad kompensering ur EU:s budget för omställningsperioden, om vi verkligen vill hjälpa AVS länderna i deras omställning.
Göran Färm, Anna Hedh, Olle Ludvigsson, Marita Ulvskog och Åsa Westlund: skriftlig. - Vi svenska socialdemokrater stöder ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU, USA och flera latinamerikanska länder och att AVS-länderna garanterats stöd genom programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn (BAM). Däremot stöder vi inte skrivningarna om att öka jordbruksstödet genom Posei till EU-producenter som påverkas av avtalet. Vi anser att EU:s jordbruksstöd bör fasas ut.
Diogo Feio: Den överenskommelse som nåddes mellan EU, en grupp latinamerikanska länder och Förenta staterna den 15 december 2009 om tullsatser för import av bananer kan tyckas ha sina fördelar, men den förenar inte samtliga parters intressen. Därför är det viktigt att gå vidare med specifika åtgärder för att förbättra tillämpningen av avtalen på olika nivåer, särskilt genom att utvärdera konsekvenserna för de bananproducerande utvecklingsländerna och EU:s yttersta randområden, utvärdera programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn 18 månader innan programmet avslutas, tillsammans med AVS-länderna föreslå åtgärder för att hjälpa de länder som är starkt beroende av bananer att diversifiera sina ekonomier samt se över och anpassa paketet för att stödja producenter inom EU i enlighet med budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei), framför allt de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe och Martinique, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna. Dessa och andra lika viktiga åtgärder framhålls i det föreliggande resolutionsförslaget.
José Manuel Fernandes: Genèveavtalet ingicks den 15 december 2009 av EU och latinamerikanska bananproducerande länder och avgjorde en långvarig tvist inom Världshandelsorganisationen (WTO). I förhandlingarna, som fördes inom ramen för Doharundan, deltog inte bara latinamerikanska länder utan även länderna i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS-länderna) och USA, som har lovat att lösa tvisterna i WTO om EU:s importordning för bananer och som EU har handelsförbindelser med. Syftet med avtalet är att under sju år gradvis sänka EU:s tullsatser.
Jag välkomnar därför kommissionens förhandlingar och hoppas att dessa avtal om handel med bananer - Genèveavtalet och avtalet mellan EU och USA - kommer att ingås så snart som möjligt. Avslutningsvis hoppas jag att dessa avtal kommer att bidra till ökad konkurrenskraft och främja åtgärder för ekonomisk diversifiering., liksom åtgärder för att höja dessa utvecklingsländers sociala, ekonomiska och miljömässiga nivå, utan att man för den skull glömmer bort stödåtgärderna inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei) - stödåtgärder som riktar sig till bananproducenter i EU:s yttersta randområden.
João Ferreira: De ändringsförslag som vi lade fram, och som en majoritet i parlamentet förkastade, sammanfattar varför vi i slutändan röstar emot denna resolution. Slutet på en tvist - i detta fall en handelstvist - är inte i sig skäl nog att jubla. Naturligtvis beror allt på hur tvisten löstes, vem som vann och vem som förlorade på den slutliga lösningen, och om lösningen är rättvis eller orättvis. En majoritet i parlamentet verkar strunta i detta. Utgången av denna tvist gynnar de amerikanska multinationella bolagen inom denna sektor, men drabbar producenter från Europa och AVS-länderna, framför allt de små och medelstora producenterna.
Detta erkänns i resolutionen, dock inte helt utan hycklande, eftersom samma personer som har lagt fram resolutionen godkände det avtal som medför de negativa konsekvenser jag nämnde. Samma personer som nu säger sig vara oroliga över konsekvenserna, möjliggjorde dessa konsekvenser genom att rösta som de gjorde. Samma personer som begär en konsekvensanalys av avtalet väntar inte på resultatet av denna analys innan de ställer sig bakom avtalet. Samma personer som nu efterlyser respekt för Internationella arbetsorganisationens agenda för anständigt arbete lyssnar blint till Världshandelsorganisationens (WTO) stämgaffel och blundar för rapporter om att amerikanska multinationella bolag kränker de mänskliga rättigheterna i de latinamerikanska länderna.
Bruno Gollnisch: Än en gång har Bryssel gett efter för utomeuropeiska intressen och övergett de principer man säger sig försvara när det gäller utvecklingsklausuler, sociala klausuler och miljöklausuler, stöd till sina utomeuropeiska territorier osv. Alla principer eller värderingar blir värdelösa när de ställs mot viljan att påtvinga alla länder marknadens och frihandelns lagar, oavsett vilka ekonomiska och sociala konsekvenser det medför.
Genèveavtalet kommer inte att sätta punkt för det handelskrig där motparten faktiskt är USA. Samtidigt som kommissionen sålde ut banansektorn i Europa och AVS-länderna, i utbyte mot att rättstvisterna vid WTO avskrevs, förhandlade den nämligen fram ännu gynnsammare avtal med en handfull länder i Central- och Sydamerika. Vem tror på allvar att de länder som har undertecknat Genèveavtalet kommer att nöja sig med att behandlas som andra klassens länder särskilt länge?
Vi måste tillämpa gemenskapspreferensen och se till att de som vill exportera till oss blir tvungna att följa våra sociala standarder, miljöstandarder och säkerhetsstandarder. Vi måste kräva ömsesidighet och tillträde till utländska marknader för våra egna produkter. Vi måste upphöra med denna besinningslösa strävan efter globaliserad frihandel som inte gynnar någon, förutom kanske Kina.
Marine Le Pen: Europaparlamentets ledamöter har röstat för ett resolutionsförslag till stöd för det så kallade Genèveavtalet, som sägs leda till att det så kallade banankriget upphör. I själva verket utgör avtalet ett hot mot samtliga producenter i EU, särskilt de franska utomeuropeiska producenterna, framför allt då flera latinamerikanska länder redan har omförhandlat avtalet för att få ytterligare sänkningar eller till och med bli befriade från tullar. Denna skandal visar att man i stället för att ha löst frågan har skapat en mängd nya problem som kommer att få ytterligare konsekvenser på handelsområdet, inte bara när det gäller bananer utan även när det gäller andra jordbruksprodukter. Betraktade som världens kassakor har Europa och Frankrike bundits till händer och fötter och lämnats helt i händerna på en fullständigt avreglerad marknad. Detta har på ett kriminellt sätt skett med ett tyst medgivande från de politiska ledare som lyder globaliseringsförespråkarna och de ultraliberala EU-vännerna. I stället för att sänka importtullarna borde vi införa en förnuftig protektionistisk politik vid våra gränser. Detta är en av de lösningar som mitt i det internationella handelskriget skulle skydda franska jordbrukare och bevara arbetstillfällen inom jordbruket, särskilt i de utomeuropeiska territorier där den ekonomiska och sociala situationen redan är katastrofal nog.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för denna resolution och för ändringsförslagen 7 och 11. I ändringsförslag 7 uppmärksammas att vissa latinamerikanska länder fick ytterligare förmåner efter WTO-avtalet genom att förhandla fram frihandelsavtal och att dessa avtal ytterligare försvagar AVS-ländernas ställning. I ändringsförslag 11 uttrycks farhågor för de mänskliga rättigheterna i Colombia och Honduras.
Jean-Luc Mélenchon: Detta resolutionsförslag innehåller bara tomma ord för att få folk att glömma att parlamentet bara kan godkänna eller förkasta ett avtal. Resolutionen gör emellertid något annat. Den skyler över att vi har underkastat oss USA och dess multinationella bolag, som är bland de grymmaste och brutalaste som finns. Honduras nämns över huvud taget inte i resolutionen, trots att detta land leds av en regim som tog makten efter en statskupp.
Nuno Melo: Det gläder mig att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Avtalet är emellertid inte perfekt och kan leda till framtida problem. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, så att vi kan bedöma dessa länders svårigheter och vidta åtgärder i överensstämmelse med detta, och vid behov justera och stärka det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär.
Willy Meyer: skriftlig. - (ES) Jag instämmer i resolutionsförslagets formulering om hur viktig bananodlingen är för EU:s yttersta randområden som Kanarieöarna, Azorerna och Madeira, där det är en av de viktigaste jordbrukssektorerna. Jag anser också att det är positivt att bananproducenter i dessa regioner får ökat stöd. Trots det röstade jag inte för resolutionen eftersom avtalet, i likhet med andra frihandelsavtal som EU har ingått, inte tar hänsyn till den svåra situationen för jordbruksarbetarna i utvecklingsländerna, eller de negativa konsekvenserna för befolkningen. Dessutom nämns ingenting om produkternas spårbarhet eller att EU måste kräva att importen sker i enlighet med arbetstagarnas rättigheter och följer hälsostandarder som liknar dem som finns i EU, vilket skulle vara avgörande för att förbättra de hemska förhållanden som jordbruksarbetare i utvecklingsländerna lever under. Till skillnad från punkt 10 i resolutionen, i vilken Ecuadors förkastande av flerpartsavtalet mellan EU och Peru och Colombia beklagas, välkomnar jag den ståndpunkt som intagits av president Rafael Correas regering i denna fråga. Jag stöder hans alternativ som brukar kallas för utvecklingsavtalet.
Andreas Mölzer: En överenskommelse har nåtts om importen av bananer till EU. Tack vare denna överenskommelse kommer de latinamerikanska leverantörsländerna inte längre att missgynnas jämfört med AVS-länderna. Det innebär att reglerna för import av bananer nu följer WTO-reglerna. EU kommer gradvis att sänka sina importtullar på bananer från Latinamerika från 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Jag har lagt ned min röst eftersom det är tänkbart att överenskommelsen kommer att leda till sämre konkurrenskraft för vissa länder.
Alfredo Pallone: När det gäller handeln med bananer vill jag framhålla följande: Bananer är världens fjärde största jordbruksexportprodukt, och produktionen av bananer betyder mycket för lokalsamhällena. EU:s system med tullsatser har gjort det möjligt för AVS-länder att exportera stora kvantiteter bananer till EU och har skyddat ett stort antal arbetstillfällen knutna till bananproduktionen. Genom mitt stöd understryker jag därför att de uppnådda överenskommelserna löser de tvister som hittills har uppstått.
Jag vill framhålla att EU gradvis kommer att sänka sina importtullar på bananer från Latinamerika, och de bananexporterande AVS-länderna kommer i gengäld att få extra stöd genom det nya stödprogrammet, det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn.
Jag anser att vederbörlig hänsyn bör tas till banansektorns socioekonomiska betydelse som ett medel att nå social och ekonomisk sammanhållning, med tanke på de inkomster och arbetstillfällen denna sektor ger upphov till.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för detta resolutionsförslag eftersom jag anser att det innehåller viktiga rekommendationer till kommissionen och rådet i fråga om rättvis kompensation för de negativa konsekvenserna av de avtal som har ingåtts, framför allt i fråga om EU:s yttersta randområden. Den överenskommelse som har nåtts förenar inte fullt ut alla parters legitima intressen. Därför är det viktigt att vidta vissa åtgärder för att se till att avtalen genomförs på ett bättre sätt på olika nivåer, särskilt genom en konsekvensanalys av avtalens följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Därför är det viktigt att se över och justera stödpaketet till EU-producenter inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, framför allt de franska utomeuropeiska departementen Guadeloupe och Martinique, Azorerna, Madeira och Kanarieöarna.
Paulo Rangel: Jag röstade för detta resolutionsförslag med anledning av den överenskommelse som nåddes den 15 december 2009 mellan EU, en grupp latinamerikanska länder och USA om tullsatser för import av bananer. I resolutionsförslaget uppmärksammas behovet av en konsekvensanalys av avtalens följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, och behovet att tillhandahålla lämpligt stöd till bananproducerande AVS- och EU-länder, för att göra det lättare för dem att anpassa sig till de nya förhållandena på den internationella marknaden.
Raül Romeva i Rueda: Avtalen har stärkt de amerikanska multinationella bolagens dominerande ställning, trots att de redan kontrollerar mer än 80 procent av världsmarknaden. De strider därmed framför allt mot AVS-ländernas, de yttersta randområdenas och Ecuadors intressen. Än en gång är det de små producenterna som kommer att drabbas. Vi måste omgående genomföra en radikal förändring av internationella handelsregler så att exportdriven produktion inte längre prioriteras. Vi måste förändra vår modell för att garantera självförsörjning av livsmedel och lokal produktion för alla. De ekonomiska åtgärder som Europeiska kommissionen föreslår för att stödja producenter i AVS-länderna (programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn) och EU:s yttersta randområden (det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei)) räcker inte. Det vore oacceptabelt om dessa länder tvingades betala priset för en dålig internationell handelspolitik. EU måste se till att göra en konsekvensanalys av dessa avtal, men framför allt måste EU ändra sin lagstiftning så att hållbar produktion främjas.
Nuno Teixeira: Enligt villkoren i det avtal som har undertecknats med de latinamerikanska länderna kommer EU att gradvis att sänka sina tullsatser på bananexporten från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Målet är att skapa en mer förutsägbar och stabilare världsmarknad för bananer med ökade investeringar och ökad tillväxt i sektorn samt att få ett slut på en konflikt som har pågått i årtionden och som har grundats på kritik mot att EU införde ändringar av tullsatserna på bananer 2006.
Frågan om EU:s förbindelser med tredjeländer i banansektorn innefattar även behandlingen av AVS-länderna genom nya kompletterande åtgärder. Det återstår att se vilka åtgärder som kommer att antas och beaktas till förmån för producenterna i de yttersta randområdena. Dessa lär redan har kompenserats i budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Med tanke på att den senaste översynen av Posei gjordes 2006 går det inte att hävda att man redan beaktat dessa ändringar inom ramen för handelsförbindelserna inom sektorn.
Kompensationsåtgärder måste snabbat antas inom ramen för den kommande översynen av förordningen så att man garanterar medel till bananproducenter i EU:s ytterområden och minimerar effekterna av sektorns liberalisering.
Luís Paulo Alves: Även om jag håller med föredraganden om att kommissionen och rådet måste komma överens om att utvärdera avtalens konsekvenser för regionerna och för utvecklingsländerna, är jag kritisk till hur processen har utvecklats. Ingen konsekvensanalys gjordes på förhand, trots att man visste att det rörde sig om grödor som var betydelsefulla för vissa av EU:s regioner, såsom de yttersta randområdena. Jag framför mina invändningar och lägger ned min röst.
Jean-Luc Bennahmias: Jag röstade emot detta internationella handelsavtal. Den internationella handelns historia lär oss att trenden med monokulturer inte är någon livskraftig eller hållbar ekonomisk utvecklingsmodell. Enligt min uppfattning har de frihandelsavtal som ingåtts inom den aktuella sektorn många brister. Jag anser dessutom att EU har en skyldighet att tillhandahålla tillräckligt ekonomiskt stöd till de yttersta randområdena.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om ingåendet av ett avtal om handel med bananer. Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, och bidrar i hög grad till världens livsmedelsförsörjning. I de flesta bananproducerande länder sker produktionen enbart för de inhemska och i vissa fall regionala marknaderna. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Ett fåtal bolag kontrollerar handeln med bananer, och fem multinationella bolag kontrollerar mer än 80 procent av all internationell handel med bananer. Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en av de långvarigaste och bittraste tvisterna i det multilaterala handelssystemets moderna historia. Överenskommelsen består av tre grundläggande delar: en tidsplan för sänkning av tullsatsen för de flesta av de bananexportörer som har ställning som mest gynnade nationer, en överenskommelse om hur ”tropiska produkter” och ”produkter utsatta för preferensurholkning” ska hanteras i de övergripande WTO-förhandlingarna och ett ekonomiskt finansieringspaket på 190 miljoner euro till bananexportörer från AVS-länderna, det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn. Banantvisten har skapat ett instabilt klimat för produktion och handel i de berörda länderna. Överenskommelsen kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabil, på så sätt stimulera investeringar och tillväxt och i högre grad uppmärksamma de allmänna produktionsvillkoren i bananleverantörskedjan.
Vito Bonsignore: Jag röstade för betänkandet och jag gratulerar föredraganden till hennes arbete. Jag stöder liberaliseringen av handeln med bananer till följd av överenskommelserna i Världshandelsorganisationen och de bilaterala avtal som ingåtts med vissa länder i Central- och Sydamerika. Samtidigt måste vi skydda europeiska producenter, som alltid har varit ägnat sig åt produktion och bearbetning av bananer och som spelar en viktig roll i vissa EU-regioner som Guadeloupe, Martinique, Madeira, och Azorerna.
Rådet och kommissionen bör därför försöka åtgärda situationen genom långsiktiga ekonomiska konsekvensanalyser och genom ekonomiskt stöd till dessa regioner, så att man ser till att de europeiska producenterna kan fortsätta att vara konkurrenskraftiga när bananmarknaden gradvis liberaliseras.
Jan Březina: skriftlig. - (CS) Jag röstade för avtalet om handel med bananer, som utgör en definitiv slutpunkt för den 16 år långa handelstvisten om bananimport mellan EU och länderna på den amerikanska kontinenten. Hur allvarligt problemet är visas av domarna i EU-domstolen, som har varit tvungen att ta upp den diskriminerande ordningen för EU:s bananimport. Jag välkomnar att all bananimport äntligen likställs, och att vi slutar att gynna före detta europeiska kolonier på ett otillbörligt sätt som snedvrider världshandeln med bananer. Även efter att handelsvillkoren har likställts kommer de jordbrukare i AVS-länderna som hittills gynnats emellertid fortfarande att få förmånlig behandling. De får 200 miljoner euro som kompensationsåtgärd, som hjälp att förbereda sig inför den hårdare konkurrensen. Jag befarar emellertid att vi förr eller senare måste acceptera att afrikanska bananer inte kan konkurrera med latinamerikanska bananer, eftersom kvaliteten är sämre och produktionskostnaderna högre. Samtidigt hoppas jag att vi efter att nu ha slutfört bananförhandlingarna även kan börja sänka importtullarna på annan tropisk frukt. Det skulle sänka priset på sådan frukt och därmed gynna alla EU-medborgare.
Ole Christensen, Dan Jørgensen, Christel Schaldemose och Britta Thomsen: skriftlig. - (DA) Vi stöder ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU, USA och ett antal latinamerikanska länder. Vi stöder också att de bananproducerande AVS-länderna utöver vanligt EU-stöd även kommer att få stöd genom programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn (BAM). Däremot stöder vi inte skrivningarna om att öka EU-stödet till EU producenter som påverkas av avtalet (punkterna 19 och 20 i resolutionsförslaget). Vi anser att EU:s jordbruksstöd bör fasas ut.
Edite Estrela: Jag röstade för rekommendationen om avtalen om handel med bananer eftersom jag anser att undertecknandet av dessa avtal kommer att leda till att tvisterna inom WTO upphör och bidra till stabilitet på bananmarknaden. Vi måste emellertid garantera att de intressen och särskilda behov som bananproducenterna i de yttersta randområdena har respekteras, bland annat genom att öka anslagen till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).
Diogo Feio: Bananodling utgör den fjärde största marknaden i världen, och endast ett begränsat antal producerande länder är verksamma på denna marknad. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Den 15 december 2009 nådde EU, USA och ett antal latinamerikanska länder en överenskommelse om tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en tvist i Världshandelsorganisationen som handlade om att EU diskriminerade latinamerikanska producenter jämfört med producenter i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Genom överenskommelsen tvingas EU se över sin politik och gradvis sänka tullsatserna från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. AVS-länderna kommer därför att få sämre konkurrenskraft. Trots att de är befriade från tullar kan detta få negativa ekonomiska och sociala konsekvenser. Överenskommelsen tycks ha vissa fördelar, men det är viktigt att göra en konsekvensanalys av AVS-ländernas förmåga att möta den nya marknadssituationen.
José Manuel Fernandes: I denna resolution tar man upp ingåendet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och vissa latinamerikanska länder, och ett annat avtal om handel med bananer mellan EU och USA. Jag röstade för resolutionen, inte bara för att kommissionen uppmanas att klargöra om finansieringsöverenskommelsen innebär en ökning av utvecklingsstödet, utan framför allt eftersom den särskilt uppmärksammar europeiska bananproducenter, som bedriver sin verksamhet i EU:s yttersta randområden. Så är fallet med Madeira, som har hög arbetslöshet. Resolutionen bidrar därför till ökad social och ekonomisk sammanhållning. Jag hoppas därför på ökade anslag till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, så att de europeiska bananproducenterna kan stå emot konkurrensen till följd av den tilltagande liberalisering som de nya avtalen har inneburit.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för att godkänna avtalet om handel med bananer med 11 latinamerikanska länder och Förenta staterna. Genom att godkänna avtalet sätter parlamentet i dag punkt för det långvariga ”banankriget”. Jag välkomnar att avtalet innefattar ett finansieringsinstrument som är tänkt att hjälpa de fattigaste AVS-länderna att modernisera och diversifiera sin produktion så att de inte drabbas lika hårt av konsekvenserna av avtalet.
Jiří Maštálka: skriftlig. - (CS) När det gäller de förslag som har lagts fram, yttrandet från gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster om förslagen om ändring av förordningar om tillträde till EU:s marknader för denna jordbruksprodukt, och tillhörande internationella handelsbestämmelser om import och export, skulle jag vilja framföra min egen ståndpunkt, som sammanfaller med den tjeckiska regeringens ståndpunkt på området. Den tjeckiska regeringen stöder den ändring av importordningarna som modifierar de sänkta tullarna för denna jordbruksprodukt från tredjeländer och välkomnar Genèveavtalet som reglerar handeln med denna produkt. Den faktiska produktionen av och internationella handeln med denna produkt, och särskilt tillträdet till EU-marknaden, är centrala frågor för många av de berörda länderna. Vi bör alltid ha detta i åtanke när vi utarbetar EU:s gemensamma jordbrukspolitik. Som framgår av texten bör de villkor som har förhandlats fram bidra till att skapa någon form av stabilitet på området. Grunden bör emellertid även fortsättningsvis vara en konsekvensanalys av följderna för de länder som drabbas, tillsammans med en prognos för den långsiktiga utvecklingen. Även om ändringen av internationella handelsregler prioriteras bör vi inte glömma hur viktig denna produkt är för slutkonsumenterna. Det är viktigt att se till att detta livsmedel fortsätter att ha ett lämpligt näringsinnehåll och att det produceras på ett miljövänligt sätt. Vi får inte glömma bort den godtagbara kvaliteten. Det är snarare något som bör prioriteras högre än kvantitet.
Jean-Luc Mélenchon: Dessa avtal är i själva verket resultatet av tryck från de stora multinationella bananbolagen, med WTO:s goda minne. Avtalen skapar till synes lika villkor för bananexporterande länder. I praktiken sanktionerar de den upprörande lönepolitik och nedmontering av demokratin som multinationella bolag som Chiquita och Dole för med sig till länderna i Latinamerika. Det sägs ingenting om deras miljöbrott. Det är inom ramen för ekonomiska partnerskapsavtal som jämlikheten bör fastställas, annars kan det inte bli fråga om någon jämlikhet. Kommissionen har hittills förhandlat fram raka motsatsen till jämlikhet i världen. Avtalet är därför en chimär och en del av en farlig politik.
Nuno Melo: Det gläder mig att en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO nu har avslutats. Avtalet är emellertid inte perfekt och kan leda till framtida problem. Jag uppmanar därför kommissionen att snarast möjligt lägga fram en konsekvensanalys av avtalens följder fram till 2020 för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden, så att vi kan bedöma dessa länders svårigheter och vidta åtgärder i överensstämmelse med detta, och vid behov justera och stärka det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).
Louis Michel: Dessa avtal sätter punkt för en tvist som i mer än 15 år har ställt EU mot de bananproducerande länderna i Latinamerika och USA, som fördömde den förmånliga behandling EU gav export från gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna).
Hädanefter kommer EU att gradvis sänka sina tullsatser för import av bananer från Latinamerika. Bananer från AVS-länder kommer emellertid fortfarande att kunna importeras tullfritt till EU. De främsta bananproducerande AVS-länderna kommer dessutom att få stöd från EU:s budget (upp till 200 miljoner euro) för att kunna anpassa sig till den hårdare konkurrensen från Latinamerika.
Vi måste emellertid vara noga med att se till att avtalet inte skadar små producenter genom att stärka monopolställningen för de stora amerikanska multinationella bolag som kontrollerar bananmarknaden i de latinamerikanska länderna. Avtalens konsekvenser för producenter i utvecklingsländer och i EU:s yttersta randområden måste utvärderas.
Andreas Mölzer: I december 2009 nåddes en överenskommelse som sätter punkt för den långvariga tvisten om bananer mellan EU och Världshandelsorganisationen. Överenskommelsen innefattar tre huvudkrav som de bananproducerande AVS-länderna och latinamerikanska länderna måste uppfylla. Målet är att täppa till påstådda kryphål. EU åtar sig dessutom att tillämpa strikt kontrollerade tullar på import av bananer. Jag lade ned min röst eftersom vissa av punkterna i betänkandet, framför allt de som rör överenskommelser om tullsatser, delvis förblev olösta.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Syftet med Genèveavtalet är att sätta punkt för det så kallade banankriget. Vi kan emellertid förvänta oss ytterligare konflikter eftersom de latinamerikanska länderna har begärt en betydligt större sänkning av tullsatserna. Dessutom försöker många tredjeländer få in sin bananproduktion på EU:s marknad utan att betala tull under förevändning att det rör sig om ”kundspecifik behandling”. Detta kan få stora negativa konsekvenser. Än en gång har EU gjort omotiverade eftergifter som i slutändan endast kommer att gynna de multinationella bolagen. Därför röstade jag emot betänkandet.
Alfredo Pallone: Utkastet till rådets beslut om ingåendet av avtalen om handel med bananer mellan EU och de aktuella amerikanska och latinamerikanska länderna är viktigt, eftersom det förenklar handeln med ett av de vanligaste livsmedlen i världen, efter ris, vete och majs. Jag röstade för Francesca Balzanis text eftersom denna typ av avtal ökar möjligheterna att saluföra produkten och leder till en mer differentierad distribution, med tanke på att endast ett fåtal producerande länder är delaktiga i handeln med bananer. En liten grupp multinationella bolag kontrollerar mer än 80 procent av den internationella handeln med bananer.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för rekommendationen om avtalen om handel med bananer, eftersom dessa avtal sätter punkt för tvisterna i Världshandelsorganisationen och bidrar till stabilitet på världsmarknaden för bananer. Det är emellertid viktigt att respektera de intressen och särskilda behov som finns hos bananproducenterna i de yttersta randområdena, framför allt genom att öka anslagen till det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Situationen i EU är väldigt speciell, eftersom bananer är världens fjärde viktigaste gröda och det endast finns ett fåtal bananproducerande länder. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln.
Paulo Rangel: Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Överenskommelsen satte punkt för en långvarig tvist om EU:s förmånliga behandling av import av bananer från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna), vilket missgynnade bananer från Latinamerika. Enligt överenskommelsen ska EU gradvis sänka sina tullsatser på import av latinamerikanska bananer från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton fram till 2017. Naturligtvis kommer detta att få negativa konsekvenser för de bananproducerande AVS-länderna och EU:s yttersta randområden. Därför är det viktigt att noga utvärdera vilka konsekvenser avtalet får och att anta lämliga stödåtgärder till förmån för producenter i AVS-länderna och EU:s yttersta randområden. Utöver det planerade kompletterande stödet till de främsta bananproducerande AVS-länderna - det så kallade programmet för kompletterande åtgärder för banansektorn - är det nödvändigt att ändra stödpaketet till förmån för EU:s inhemska producenter inom budgeten för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär, för att hjälpa dem att anpassa sig till konsekvenserna av den ändrade världsmarknaden för bananer.
Licia Ronzulli: Bananer är världens fjärde viktigaste gröda och bidrar i hög grad till den globala livsmedelsförsörjningen. Trots det omfattas bara 20 procent av den internationella handeln. Handeln är koncentrerad till endast fem stora multinationella bolag. Dessa kontrollerar ensamma mer än 80 procent av all internationell bananhandel.
Den 15 december 2009 nådde EU en överenskommelse med USA och en grupp latinamerikanska länder om en ny tullordning. Detta satte punkt för en långvarig tvist som handlade om att länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) kunde exportera bananer till EU till förmånliga tullsatser, vilket snedvred marknaden och missgynnade sydamerikanska producenter. Avtalet kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabilare och på så vis främja investeringar och tillväxt inom sektorn.
Parlamentet bör nu se till att kommissionen och rådet lägger fram specifika initiativ för att stärka bananodlarnas ställning på marknaden. Rådet och kommissionen bör så snart som möjligt förse parlamentet med en konsekvensanalys av avtalets följder för bananproducerande utvecklingsländer och EU:s yttersta randområden. Avslutningsvis bör vi inte under några omständigheter försöka finansiera bananproducerande AVS-länder genom att omfördela medel från utvecklingssamarbetet.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja eftersom EU har anklagats för att bryta mot handelsreglerna genom att importera bananer från länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet utan att ta ut någon tull, samtidigt som andra länder har tvingats betala höga tullar. Därför välkomnar jag att detta handelskrig nu har avslutats.
Patrice Tirolien: Det är omöjligt att separera Genèveavtalet från de övriga avtal som kommissionen har förhandlat fram efter detta. Kort efter att Genèveavtalet undertecknades lyckades Colombia och Peru få en kraftigare sänkning av tullsatserna. Detta visar att avtalet inte ger någon rättssäkerhet och till skillnad från vad som hävdas inte har löst banantvisten. På grund av denna förmånliga behandling krävde Ecuador och Guatemala lika behandling och hotade med nya överklaganden till WTO. Avtalet skadar dessutom allvarligt en sektor som skapar otaliga arbetstillfällen, inte bara i AVS-partnerländerna utan även i EU:s yttersta randområden. Det stöd som EU ger för att stödja producenter i de yttersta randområdena har beräknats på grundval av de WTO-regler som antogs 2006. Varken avtalet från december 2009 eller avtalet med de andinska länderna förutsågs emellertid i det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei). Det stöd som har öronmärkts för bananproducerande AVS-länder är inte tillräckligt för att de ska klara att anpassa sig till de nya tullarna. Att godkänna detta avtal är detsamma som att ge kommissionen stöd för att bedriva en strategi som är oförenlig med EU:s insatser till förmån för de yttersta randområdena och AVS-länderna.
Luís Paulo Alves: Mot bakgrund av den ståndpunkt jag gav uttryck för i mina tidigare röstförklaringar och på grund av att jag är kritisk till hur processen utvecklade sig, utan någon konsekvensanalys i förväg, trots att man visste att det handlade om grödor som var viktiga för vissa av EU:s regioner, som de yttersta randområdena, lade jag i protest ned min röst.
Sergio Berlato: Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, efter ris, vete och majs, och bidrar i hög grad till livsmedelsförsörjningen.
I december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och USA en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Överenskommelsen satte punkt för en av de långvarigaste tvisterna i det multilaterala handelssystemets moderna historia. EU:s bananimportpolitik hade i över ett årtionde varit föremål för en tvist vid Världshandelsorganisationen, där EU ställdes mot flera latinamerikanska bananproducenter och USA.
Vi kan emellertid inte bortse från att de ändrade tullarna till följd av genomförandet av avtalet kommer att få negativa konsekvenser för försörjningen för EU:s egna bananproducenter. Jag uppmanar därför kommissionen att se till att det inom de närmaste månaderna genomförs en oberoende konsekvensanalys för att kontrollera vilka eventuella negativa effekter vilka konsekvenser ikraftträdandet av avtalet kan få för EU:s bananproducenter. Kommissionen bör kanske även öka stödåtgärderna inom ramen för det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för betänkandet om förslaget om att upphäva rådets förordning om tullsatser för bananer. EU:s bananimportordning beviljade import av 775 000 ton bananer med nolltull från AVS-länderna till EU varje år, medan en tullsats på 176 euro per ton tillämpades för bananer från alla andra exportörer (leverantörer från de mest gynnade nationerna (MGN-leverantörer)). Många latinamerikanska länder, bland andra några av världens största bananexportörer, hävdade länge att denna importordning innebar olaglig diskriminering till förmån för bananer från AVS-länderna och att den stred mot WTO:s bestämmelser om kvantitativa restriktioner. Enligt villkoren för överenskommelsen kommer EU att gradvis sänka sina tullsatser på bananexporten från Latinamerika ned till 114 euro per ton. Överenskommelsen innehåller även en klausul om att de latinamerikanska bananexportörerna ska avbryta alla åtgärder gentemot EU inom WTO. Så snart WTO certifierar EU:s nya tullsatser kommer de latinamerikanska bananleverantörsländerna att avveckla alla sina tvister om bananer med EU inom WTO och alla de krav de förde upp gentemot EU efter anslutningen av nya medlemmar till unionen eller när EU ändrade sin tullsats för bananer 2006, och de kommer inte att efterfråga ytterligare sänkningar av tullsatsen för bananer inom ramen för Doharundan.
Edite Estrela: Jag röstade för betänkandet om tullar på bananer, som syftar till att tillämpa de nya tullsatser som föreskrivs i Genèveavtalet. Ingåendet av avtalet borde bidra till att världsmarknaden för bananer blir mer förutsägbar och stabilare.
Diogo Feio: Den 15 december 2009 nådde EU, en grupp latinamerikanska länder och Förenta staterna en överenskommelse om EU:s tullsatser för import av bananer. Detta satte punkt för en tvist i Världshandelsorganisationen om att EU diskriminerade latinamerikanska producenter jämfört med producenter från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna). Man kom överens om en översyn av EU:s politik och att tullsatserna fram till 2017 gradvis skulle minskas från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton. Till följd av ingåendet av Genèveavtalet om handeln med bananer är det nödvändigt att göra de ändringar och korrigeringar av lagstiftningen som garanterar att avtalet tillämpas på ett effektivt sätt. Rådets förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer, i vilken den nuvarande tullsatsen på 176 euro per ton fastställs, måste därför upphävas.
José Manuel Fernandes: Tullsatserna för handel med bananer fastställdes i rådets förordning (EG) nr 1964/2005. Efter de senaste förhandlingarna mellan EU och de bananproducerande länderna, som ledde till nya avtal - bland annat Genèveavtalet - och satte punkt för långvariga tvister inom WTO, är det nödvändigt att upphäva nämnda förordning. Trots att det inte gick att nå fullständig enighet välkomnar jag att detta ytterligare steg mot EU:s slutliga förpliktelser i frågan kommer att ingå i nästa förhandlingsrunda. Jag ställer mig helt bakom upphävandet av den tullsats som fastställdes i rådets förordning (EG) nr 1964/2005 av den 29 november 2005.
João Ferreira: Detta avtal är ett bra exempel på de multinationella bolagens makt och Världshandelsorganisationens roll som ett forum som försvarar deras intressen. Det visar även än en gång hur EU ser sig själv som ett redskap redo att tjäna de gränsöverskridande monopolens intressen. Med detta avtal kommer de amerikanska multinationella bolagens marknadsandel att öka ännu mer. Redan i dag har de mer än 80 procent av världsmarknaden för bananer, intressen som kommissionen erkänner att den försökte ”lugna” med detta avtal.
Det är dessa multinationella bolag som anklagas och pekas ut för att kränka de mänskliga rättigheterna, för att beslagta land från ursprungsbefolkningarna och för att främja arbetsvillkor som gränsar till slaveri, allt för att främja miljömässigt ohållbara, intensiva produktionsmetoder. Avtalet - vilket föredraganden själv erkänner - kommer därför att hota tusentals små och medelstora producenters överlevnad, både i länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet och i europeiska länder.
Små och medelstora producenter, social- och arbetsmarknadslagstiftning och bevarandet av miljön fortsätter att offras på frihandelns altare. I den officiella debatten omvandlas dessa principer till tomma ord och trampas dagligen på, vilket detta är ytterligare ett bevis på.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för denna resolution om att upphäva förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer. Detta följer med nödvändighet av att vi röstade för att godkänna det avtal om handel med bananer som man enades om i WTO.
Jean-Luc Mélenchon: Att ge efter för de multinationella bolagens utpressning och i efterhand betala tillbaka tullavgifter är helt fel. EU kunde ha betett sig anständigt och använt de miljoner som det har plöjt ned på detta område till att lindra de utomeuropeiska befolkningarnas lidande, eftersom det är de som kommer att drabbas av de ingångna avtalen precis när just de har drabbats av finanskrisen.
Nuno Melo: Jag kan inte annat än välkomna slutet på en av de tekniskt mest invecklade, politiskt känsligaste och kommersiellt mest betydelsefulla rättsliga tvister som någonsin förelagts WTO. Ingåendet av detta avtal gör att rådets förordning (EG) nr 1964/2005 måste upphävas för att lagstiftningen ska vara förenlig med avtalet om att sänka tullsatserna, enligt vilket dessa ska ha minskat från nuvarande 176 euro per ton till 114 euro per ton vid utgången av 2017.
Alexander Mirsky: Att döma av hur ”entusiastiskt” parlamentets ledamöter mottog omröstningen om sänkningen av tullsatserna för bananer importerade från Latinamerika framgår det tydligt att många kolleger inte förstår hur viktig denna fråga är för EU. Varje år godkänner vi en budget som bland annat innehåller stöd till latinamerikanska länder. Om vi i dag minskar tullsatserna för bananer från Latinamerika kommer denna produkt att bli konkurrenskraftigare. Det innebär att det kommer att odlas mer bananer, och skapas fler arbetstillfällen, vilket kommer att göra det möjligt att minska det ekonomiska stödet till de latinamerikanska länderna. Det innebär att EU kommer att spara massor av pengar när det gäller de medel som avsedda för förbindelserna med utvecklingsländer. Det är emellertid redan nästa fråga. Jag stödde medvetet initiativet, men utan ett leende på läpparna.
Andreas Mölzer: Efter ris, vete och majs är bananer världens fjärde viktigaste jordbruksgröda. Bara i EU såldes 5,4 miljoner bananer 2008. EU står emellertid inför ett problem. Fem multinationella bolag kontrollerar 80 procent av den internationella bananhandeln. En tvist mellan EU och Världshandelsorganisationen som har pågått i årtionden, och som handlade om att EU behandlade bananimport från länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS-länderna) förmånligare än importen från latinamerikanska länder, har äntligen avslutats genom den överenskommelse som nåddes i december 2009. Jag lade ned min röst, eftersom det inte går garantera att alla berörda parters intressen har beaktats på lämpligt sätt.
Alfredo Pallone: Jag röstade för Francesca Balzanis betänkande om upphävande av rådets förordning från 2005 om tullsatser för bananer från länderna i Latinamerika. Frågan har även diskuterats inom WTO, eftersom vissa latinamerikanska länder ansåg att EU:s importordning var diskriminerande och olaglig, eftersom de sydamerikanska länderna omfattades av tullar medan AVS-länderna beviljades eftergifter. Jag såg det som min plikt att rösta för att upphäva en förordning som bara har lett till tvister på internationell nivå och gjort produktionen och den kommersiella miljön instabil i de berörda länderna. Det nya avtalet kommer att göra den globala bananmarknaden mer förutsägbar och stabilare.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för betänkande, men jag stöder tanken på en konsekvensanalys av följderna för de yttersta randområdena, eftersom bananodling är viktigt för den lokala ekonomin i många av dessa regioner. Eftersom förordningen om inrättandet av det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei) för närvarande håller på att ses över måste kommissionen noga undersöka hur man ska förhindra att avtalet får negativa konsekvenser för dessa regioner. Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och länder i Latinamerika, exempelvis Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexico, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela, har resulterat i en sänkning av importtullarna på bananer fram till 2017. EU:s interna lagstiftning måste anpassas genom att förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer upphävs. Avtalets slutresultat, nämligen en gradvis liberalisering av sektorn och öppnandet av EU:s marknad för bananimport, kommer oundvikligen att få negativa konsekvenser för EU:s inhemska bananproduktion. Dessa problem måste åtgärdas.
Aldo Patriciello: Bananer är världens fjärde viktigaste gröda, efter ris, vete och majs, och bidrar i hög grad till livsmedelsförsörjningen. I de flesta bananproducerande länder är produktionen dock uteslutande för de inhemska marknaderna, och i vissa fall för de regionala marknaderna. Endast 20 procent av den globala produktionen omfattas av den internationella handeln. Enligt uppgifterna i betänkandet köpte konsumenterna i EU mer än 5,4 miljoner ton bananer 2008. EU importerade nästan 90 procent av de bananer som konsumerades i EU (72 procent från Latinamerika och 17 procent från länder i Afrika, Västindien och Stilla havsområdet (AVS-länderna)). Därför är jag övertygad om hur viktigt detta avtal är och bekräftar att jag röstade för den överenskommelse som har nåtts.
Paulo Rangel: Den 31 maj 2010 undertecknades Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexiko, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela. I avtalet föreskrivs en gradvis minskning av tullsatserna på import av bananer från dessa länder. En första sänkning tillämpades retroaktivt från och med den 15 december, det datum avtalet ingicks. Detta sänkte tullsatsen till 148 euro per ton. De kommande minskningarna kommer att ske i sju etapper. Eventuellt kan minskningen frysas på en viss nivå i upp till två år om överenskommelserna om metoder för jordbruksprodukter i WTO:s Doharunda blir försenade. Den slutliga nivån på 114 euro per ton bör nås senast den 1 januari 2019. Till följd av ingåendet av Genèveavtalet är det därför nödvändigt att upphäva rådets förordning (EG) nr 1964/2005 av den 29 november 2005 om tullsatser för bananer, i vilken den nuvarande tullsatsen på 176 euro per ton fastställs.
Nuno Teixeira: Undertecknandet av Genèveavtalet om handel med bananer mellan EU och vissa latinamerikanska länder, som Brasilien, Colombia, Costa Rica, Ecuador, Guatemala, Honduras, Mexico, Nicaragua, Panama, Peru och Venezuela, syftar till sänka tullsatserna för importerade bananer fram till 2017.
EU:s interna lagstiftning måste därför anpassas till villkoren i detta avtal. Det innebär att förordning (EG) nr 1964/2005 om tullsatser för bananer måste upphävas, vilket är vad dagens omröstning handlar om. Villkoren i detta avtal, nämligen den gradvisa liberaliseringen av sektorn och öppnandet av EU:s marknad för bananimport kommer oundvikligen att få konsekvenser för EU:s inhemska produktion inom denna sektor.
Kommissionen måste snabbt lägga fram en konsekvensanalys av följderna för de yttersta randområdena, exempelvis Madeira, som jag kommer från. Bananproduktionen är viktig för ekonomin i flera av de yttersta randområdena. Jag anser att dessa områdens ställning, som fastställs i Lissabonfördraget, kräver ytterligare anpassningar av det särskilda programmet för vissa regioner beroende på dessa regioners avsides läge och ökaraktär (Posei).
Luís Paulo Alves: Jag godkänner detta betänkande eftersom det tar hänsyn till det aktuella behovet av att integrera och öka funktionaliteten och effektiviteten när det gäller bortskaffandet av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Positiva siffror visar att omkring 85 procent av denna typ av avfall samlas in, men om man jämför den insamlade mängden med mängden produkter som säljs på marknaden är det bara 65 procent av de sålda produkterna som samlas in, medan en stor del av dessa uppgifter inte rapporteras in till myndigheterna eller bearbetas på lämpligt sätt.
Jag tror också att genomförandet av direktivet kan öka andelen avfall som bearbetas och rapporteras, särskilt när det gäller insamlingsnivå, ansvar för att nå insamlingsmålet och konsumenternas ansvar. Tack vare tillämpningen av direktivet kommer vi att få tydligare regler om insamlings-, bearbetnings- och återvinningsstandarder och även tydligare information om vad insamlingen och bearbetningen kostar.
Jean-Luc Bennahmias: Vare sig vi talar i ekonomiska eller miljömässiga termer har avfallshanteringen blivit en viktig fråga i dagens konsumtionssamhälle. Återvinningen av avfall i Europa har fått ett betydande utrymme under denna sammanträdesperiod. Genom direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter och resolutionen om avfallskrisen i Kampanien har vi framfört vår ståndpunkt i en fråga som är både teknisk och politisk. Ingen blir förvånad över att höra att vi varje år producerar mer och mer elektronikavfall. De produkter det rör sig om är i själva verket produkter som vi dagligen använder (telefoner, TV-apparater, datorer osc.). Enligt uppskattningar som gjorts återvinns för närvarande endast en tredjedel av de 9 miljoner ton elektronikavfall som produceras varje år. Syftet med detta direktiv är att öka den siffran och stoppa slöseriet. Det handlar emellertid också om att öka producenternas ansvar. Vi uppmanar därför medlemsstaterna att se till att producenterna betalar notan för insamlingen och behandlingen av de produkter som ska återvinnas. Konsumenterna bidrar redan avsevärt till avfallshanteringen och måste få stöd och hjälp i denna uppgift av återförsäljarna av produkterna.
Sergio Berlato: Jag anser att effektiv och innovativ användning av energi, material och resurser är en nyckelfråga i en globaliserad ekonomi.
Som påpekas i betänkandet utgör avfall som består av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) det snabbast växande avfallsflödet i EU. Enligt det gällande WEEE-direktivet ska elektriska och elektroniska produkter samlas in separat i medlemsstaterna. I direktivet anges dessutom mål för återanvändning och återvinning av produkterna.
Under översynen av direktivet har man upptäckt vissa problem i samband med genomförandet. Framför allt har det varit svårt att utvidga direktivets tillämpningsområde. Erfarenheterna från direktivet har visat att det råder stora skillnader i hur medlemsstaterna tolkar och tillämpar direktivet. Det skulle vara omöjligt att föreslå en uttömmande förteckning över produkter, eftersom marknaden för elektriska och elektroniska produkter förändras så snabbt. Direktivet skulle i så fall ständigt behöva ses över och aldrig vara helt uppdaterat.
Därför anser jag att det är viktigt att både sträva efter bättre harmonisering av WEEE-direktivet och minska de administrativa kostnaderna för små och medelstora företag inom denna sektor, utan att detta leder till sämre miljöskydd.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det snabbast växande avfallsflödet i EU, och vi står därför inför en rad utmaningar. Enligt kommissionens konsekvensbedömning samlas 85 procent av allt elektronikavfall in redan nu. Jämför man den insamlade mängden med antalet produkter som släpps ut på marknaden samlas emellertid endast 65 procent av de produkter som säljs i efterhand in igen. Dessa mängdangivelser rapporteras dock inte till några officiella register och avfallet behandlas mestadels inte heller korrekt. Endast 33 procent av WEEE rapporteras, insamlas och behandlas officiellt och i enlighet med kraven i direktivet. En av utmaningarna med omarbetningen av direktivet är således att höja denna kvot. Den främsta ansatsen för att förhindra olaglig transport måste komma från medlemsstaterna. Det är de som ansvarar för införlivandet och framför allt verkställandet av, samt kontrollen av efterlevnaden av direktivet. Hittills har det skett en omfattande olaglig transport av avfall ut ur EU. Alltför ofta deklareras WEEE falskeligen som begagnade men funktionsdugliga produkter och transporteras från EU som sådana. Därför ska det med hjälp av detta direktiv bli lättare att skilja mellan WEEE och begagnade elektriska och elektroniska produkter.
Jan Březina: skriftlig. - (CS) Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Det handlar om en mycket aktuell fråga. Dels kommer vi oundvikligen att drabbas av miljö- och hälsomässiga konsekvenser om de här produkterna inte hanteras korrekt. Dels berör den här frågan problemet med förlust av råvaror, som är ett av de stora bekymren i en globaliserad ekonomi. Enligt tillgängliga data återvinns för närvarande 85 procent av allt elektronikavfall, men det är bara 33 procent av allt avfall som registreras och hanteras officiellt och i enlighet med bestämmelserna i direktivet. Jag delar inte helt och hållet miljöutskottets uppfattning att kostnadsbördan i samband med insamling, bearbetning, användning och miljövänligt bortskaffande av avfall från elektroniska produkter ska följa principen att förorenaren betalar. Jag tycker inte att tillverkare, detaljhandlare och konsumenter ska behöva betala för insamling av avfall från hushåll och transport till uppsamlingsplatser. I stället bör de lokala myndigheterna bära det direkta ansvaret för detta. Jag ser dock inga problem med att tillverkare som säljer en ny produkt till en konsument också ska kunna ange kostnaderna för insamling och återvinning av produkten. Jag anser att det vore fördelaktigt för konsumenterna att få information om sådana kostnader, eftersom det skulle stimulera ett miljövänligt beteende.
Maria Da Graça Carvalho: Att förebygga uppkomst av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) och återanvändning och återvinning av sådant avfall, är väsentligt för hållbar produktion och konsumtion. Det är synnerligen viktigt att minska de avfallsmängder som ska bortskaffas och att bidra till effektiv resursanvändning. Jag efterlyser förbättring av miljöprestandan hos alla aktörer som är involverade i de elektriska och elektroniska produkternas livscykel, t.ex. tillverkare, distributörer och konsumenter, särskilt de aktörer som direkt berörs av insamling och behandling av avfall från sådana produkter. Separat insamling är en förutsättning för att särskild behandling och materialåtervinning av WEEE ska säkerställas. Utan sådan separat insamling kan vi inte uppnå den skyddsnivå som fastställts för människors hälsa och för miljön. Jag vädjar till konsumenterna aktivt bidra till sådan insamling. Därför måste det inrättas lämpliga anläggningar för återlämnande av WEEE, bland annat offentliga insamlingsplatser där privathushållen kan lämna sitt avfall åtminstone avgiftsfritt.
Jorgo Chatzimarkakis: skriftlig. - (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.
Lara Comi: Jag instämmer helt och hållet i det här direktivets syfte, och jag är övertygad om att vi måste sortera avfall för att minska dess påverkan på miljön och att vi måste öka mängden återvunnet avfall. Det krävs två förändringar för att uppnå detta: förbrukade hushållsapparater måste bortskaffas på rätt sätt och hanteringen måste förbättras. I direktivet tar man upp båda dessa åtgärder, för ändamål som jag helt och hållet instämmer i.
Men jag måste peka på ett par svaga punkter. För det första är de uppställda målen så ambitiösa att de kan bli kontraproduktiva. Jag anser också att kostnaderna för avfallshanteringen bör ingå i ett större system med incitament och påföljder samt att kostnaderna ska vara begripliga för dem som ska betala. Det finns ytterligare några mycket viktiga synpunkter. Jag anser till exempel att konsumenterna måste informeras så effektivt som möjligt, så att de inte utvecklar dåliga vanor på grund av dålig information. Med tanke på direktivets ändamål och övergripande struktur är jag positiv till att anta det.
Det finns emellertid säkert utrymme för att förbättra en del detaljer, i synnerhet den extra börda som insamling av småapparater för avfallshantering kommer att medföra för detaljhandeln. Sådana förändringar innebär kompromisser mellan en sund miljö och en hållbar livsstil.
Jürgen Creutzmann: skriftlig. - (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har jag lagt ned min röst om betänkandet
Vasilica Viorica Dăncilă: skriftlig. - (RO) Jag anser att även tillverkare ska ta på sig en viktig roll på EU-nivå i processen med återvinning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Återvinning av WEEE är också en viktig källa till sekundära råvaror, och därför borde tillverkarna uppmuntra konsumenterna att delta i processen i så stor utsträckning som möjligt. En ansvarsfull strategi från tillverkarnas sida främjar innovation och bidrar till att säkerställa långsiktig konkurrenskraft, två huvudsyften i linje med Europa 2020-strategin.
Ioan Enciu: Jag röstade för betänkandet eftersom jag anser att hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall måste bli effektivare med tanke på att det råder obalans inom området och att den här typen av avfall ökar allt snabbare. Ändringen av direktivet kommer att bidra till förbättrade insamlingsnivåer och till förbättrad lagstiftning mot olaglig export, och kommer också att säkerställa en rättvisare fördelning av ansvaret i samband med hanteringen av elektriskt och elektroniskt avfall. Förutom miljöfördelarna kommer ändringen också att ha positiv socioekonomisk effekt genom att den skapar nya arbetstillfällen inom sektorn för insamling, behandling och återvinning av förbrukade elektriska och elektroniska produkter.
Edite Estrela: Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, eftersom det innehåller förslag som bör kunna bidra till att minska förvaltningsavgifterna och stärka miljöskyddet och folkhälsan genom att förebygga eller minska de negativa effekter som härrör från hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter. Detta gagnar samhället.
Diogo Feio: Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter har ökat exponentiellt i hela EU. I dag utgör bearbetning och återvinning av sådant avfall ett mycket stort problem i EU. Förutom de miljömässiga problemen och folkhälsoproblemen, som i sig är oroande, leder utebliven återanvändning av råvaror till ineffektivitet och extra kostnader för produktionssystemet, vilket skulle kunna lösas genom bättre utnyttjande av de material som ingår i dessa produkter.
Eftersom vi nu fått veta mer om de produkter som omfattas av direktivet, vill jag att EU ska verka för att elektroniska och elektriska produkter ska utnyttjas effektivare och återanvändas på ett miljömässigt säkert och socialt ansvarsfullt sätt.
José Manuel Fernandes: Det är oerhört viktigt att vi skapar tydliga regler och målsättningar för hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE), för att på ett hållbart sätt konsolidera den inre marknaden och förbättra miljökvaliteten i EU, och för att återvinna strategiska råvaror. Vi måste börja inse hur vi kan utnyttja de tillgängliga resurserna på ett bättre sätt, i synnerhet med tanke på råvaror som det är ont om, och värdera de tillgångar eller det mervärde som avfall betyder för vår ekonomi. Med tanke på skillnaderna inom EU när det gäller WEEE-insamling - från 16 kg per person och år ner till bara 1 kg - vill jag understryka att vi måste förbättra vårt harmoniseringsarbete. Det borde vara rimligt att uppnå en minsta nivå på 4 kg per person och år under 2012. I ett utvecklat Europa är det viktigt att uppnå målet att samla in 85 procent av alla elektriska och elektroniska produkter till 2016 (enligt det utkast till ändringsförslag som jag lade fram i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet och som också antogs) samt att återvinna mellan 50 och 75 procent av dessa produkter. Jag vill också framhålla det förslag som jag presenterade, och som antogs i utskottet, om att medlemsstaterna varje år skulle skicka in uppgifter om de genererade WEEE-volymerna.
João Ferreira: Flödena av kasserade elektriska och elektroniska produkter ökar i EU. Med hänsyn till detta har man lagt fram ett ändringsförslag till det direktiv från 2002 som har gällt fram till i dag. Insamling och bearbetning av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är viktiga och nödvändiga åtgärder med tanke på de potentiella konsekvenser som avfallet har för miljön och folkhälsan, men också med tanke på de sekundära råvaror som går förlorade om insamling och bearbetning inte sker, vilket är ett allvarligt problem. Inom EU insamlas redan cirka 85 procent av allt avfall från elektriska eller elektroniska produkter. Det förekommer emellertid olagliga transporter av avfall utanför EU, vilket understryker medlemsstaternas viktiga roll när det gäller övervakning och tillsyn av insamling och bearbetning.
Förslaget till direktivet innehåller olika tänkbara strategier för medlemsstaterna: att begränsa antalet företag med behörighet att samla in kasserade produkter, att öka antalet uppsamlingsplatser eller att tvinga tillverkarna att skapa incitament för konsumenterna att lämna in kasserade produkter. Målsättningen är i vilket fall som helst mer återvinning och mer återanvändning. Därför röstade vi för betänkandet.
Adam Gierek: Elektriskt avfall och elektronikavfall återvinns på helt olika sätt. Elektriskt avfall demonteras och återvinns medan elektronikavfall först demonteras och därefter genomgår kemisk bearbetning. De här båda grupperna skiljer sig avsevärt åt när det gäller vikten, vilket innebär att elektriskt avfall ger högre insamlingsnivåer medan elektronikavfall, som är rikt på guld, silver och sällsynta jordartsmetaller, ofta hamnar på soptippen. Framsteg inom området elektrisk och elektronisk utrustning innebär att produkterna kan få längre livstid, att apparaternas vikt kan minskas som resultat av miniatyrisering och att energiförbrukningen kan minska. En del av våra innovativa åtgärder bör inriktas på sådana uppgifter, och i detta borde också ingå konstruktioner som underlättar återvinning.
Bestämmelserna i direktivet stimulerar tyvärr inte uppfinningsrikedom, och avfallsflödena växer förfärligt snabbt. För att genomföra förslaget bör en lämplig skatt läggas på tillverkaren eller importören när en produkt lanseras på marknaden. De penningmedel som erhålls på detta sätt kan användas av innovativa små och medelstora företag som sysslar med marknadsbaserad återvinning av sekundära råvaror ur avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.
Enligt direktivet ska medlemsstaterna ta på sig den administrativa uppgiften att organisera insamlingen och den efterföljande bearbetningen av en mängd olikartade och komplicerade tekniska strukturer som är mycket svåra att återvinna. Produkterna kommer ut på marknaderna i de här länderna och måste följa marknadslagarna i respektive land. Tyvärr utnyttjas inte marknadsmekanismerna adekvat vid återvinning av kasserade produkter, vilket betyder att resolutionsförslaget måste bearbetas vidare. Därför lade jag ned min röst.
Robert Goebbels: Jag röstade för direktivet eftersom det definitivt finns ett behov av att återvinna och återanvända avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter.
Europaparlamentet tillämpar emellertid dubbla standarder när man fastslår att samtliga elektriska och elektroniska produkter, t.ex. lampor och små apparater för kroppsvård, till exempel rakhyvlar och tandborstar, ska omfattas av direktivet, medan fotovoltaiska paneler undantas.
Även om solenergi ska uppmuntras finns det material i fotovoltaiska paneler som är minst lika skadligt för miljön som en elektrisk tandborste.
Françoise Grossetête: Allmänheten har rätt att få veta om kostnaden för en ny produkt inkluderar kostnader för insamling, bearbetning och avfallshantering. Detta kan ske med hjälp av lämplig märkning. Jag beklagar att parlamentet inte antog den här åtgärden inte antogs i dag, och under förhandlingarna ska jag organisera en kampanj för att ett sådant visuellt miljöbidrag ska kunna bibehållas i de medlemsstater där det tillämpas.
Bara en tredjedel av de 9 miljoner ton elektriskt och elektroniskt avfall som produceras i Europa varje år insamlas och hanteras som det ska. Vi måste använda alla tillgängliga medel för att främja återanvändning och återvinning av allt detta avfall.
Medlemsstaterna måste också se till att distributörerna anordnar lämpliga insamlings- och informationskampanjer för vissa vanliga typer av avfall, t.ex. begagnade mobiltelefoner, som i dag inte återvinns i tillräcklig grad.
Sylvie Guillaume: skriftlig. - (FR) Vi måste skapa ett ambitiöst system för hantering av elektriskt och elektroniskt avfall och som samtidigt involverar myndigheter, tillverkare och konsumenter. De måste alla påminnas om sina ansvarsområden. För att åstadkomma detta med bästa möjliga förutsättningar måste vi minska den administrativa bördan för alla inblandade. Jag stöder särskilt de strikta regler som införts för att förebygga olaglig transport av potentiellt farligt avfall till utvecklingsländer. Bollen ligger nu hos rådet, som verkar ha problem med att gå med på de mål som vi satt upp.
Nadja Hirsch: skriftlig. - (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.
Juozas Imbrasas: Jag ansluter mig till förslaget eftersom avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är det avfallsflöde som växer snabbast. För det första måste vi beakta de miljö- och hälsomässiga konsekvenserna av om detta produktavfall behandlas eller hanteras på fel sätt, och för det andra utgör förlusten av råmaterial ett stort problem. Effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser är en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. En stor och ofrånkomlig utmaning är därför att öka insamlingen och behandla avfallet korrekt i enlighet med direktivet. Vi måste beakta och främja att insamling och behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter sker på rätt sätt, eftersom beslutsamma åtgärder bidrar till balanserad ekonomisk tillväxt utan att skada miljön samt till rena och hälsosamma omgivningar för våra medborgare. Jag håller med om att inte bara tillverkare och medlemsstater utan även vi konsumenter måste bidra till att skapa rena och hälsosamma omgivningar och att vi måste bära en betydande del av ansvaret för att säkerställa att förbrukade produkter avfallshanteras på rätt sätt. Alltför många småapparater ligger antingen bortglömda och oanvända i lådor och skåp eller kasseras som hushållsavfall i strid med lagen. Medlemsstaterna måste använda alla tillgängliga medel för att uppnå höga insamlingsnivåer trots att de uppställda målen inte är lätta att nå. Att uppgiften är möjlig framgår tydligt av de nivåer som redan uppnåtts i vissa länder. Om vi vill hålla en hög konsumtionsnivå även i framtiden, måste vi hushålla ansvarsfullt med de naturresurser som finns kvar och inte slösa bort dem.
Holger Krahmer: skriftlig. - (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder generellt sett avfallshanteringsdirektivet. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från bestämmelserna. Vi har omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mängder avfall. Därför har några av FDP:s parlamentsledamöter avstått från att rösta om betänkandet.
Giovanni La Via: Det förslag om direktiv som vi ska rösta om i dag avser ändringsförslaget till direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, där man kräver att medlemsstaterna genomför separata insamlingar av elektriska och elektroniska produkter. Man ställer också upp mål för återvinning och återanvändning, bland annat att uppnå en insamlingsnivå på 65 procent av allt WEEE till 2016. Som vi alla vet är effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. Det är också ett ansvar som delas av alla aktörer på marknaden, från myndigheter till konsumenter och tillverkare. Tillverkarna har givetvis en huvudroll i linje med principen om tillverkaransvar, men konsumenterna måste också ta ansvar och se till att de bortskaffar produkterna på rätt sätt. Jag anser också att det är synnerligen viktigt att vi, förutom att åta oss att följa kommissionens riktlinjer, inte inför kostsamma administrativa krav eller betungande skyldigheter för tillverkare, distributörer och detaljhandlare.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Jag anser att vi borde efterfråga strängare normer för återvinning av elektriska och elektroniska produkter. För närvarande är det ganska svårt att organisera återvinningen av kasserade produkter, inte bara inom EU utan i hela världen. Insamling och transport av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter borde göras separat för att säkerställa optimal återanvändning, återvinning och avlägsnande av farliga ämnen, vilket ju är oerhört viktigt ur medborgarsynpunkt. Det är bra att vi diskuterar den här frågan, eftersom den har tagits upp många gånger på både regional och lokal myndighetsnivå. Det är viktigt att diskutera övervakningen av problemet, och därför har jag röstat för betänkandet av Karl-Heinz Florenz.
Johannes Cornelis van Baalen, Toine Manders och Jan Mulder: skriftlig. - (NL) Delegationen för det nederländska folkpartiet för frihet och demokrati (VVD) i Europaparlamentet har i dag röstat emot ett antal ändringsförslag till betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Vi är emot åtgärder som innebär att småbutiker åläggs att samla in småapparater i obegränsad omfattning och utan att konsumenten i gengäld måste köpa en ny liknande apparat. VVD anser att den nuvarande insamlingspotentialen kan och bör utnyttjas bättre och att man inte ska införa nya ohanterliga och orealistiska skyldigheter.
David Martin: Jag välkomnar det här betänkandet som inför nya mål för att förhindra att giftiga kemikalier från kasserade elektriska artiklar läcker ut i miljön.
Véronique Mathieu: Jag röstade för betänkandet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, vars avsikt är att förbättra den text som gäller för närvarande. Det är viktigt att vi skapar så effektiva kriterier som möjligt med tanke på att det tillverkas allt fler sådana apparater och att det kan påverka vår hälsa och miljö om de inte avfallshanteras när de är förbrukade. Vi efterlyser nya målsättningar för insamling, återvinning och återanvändning av avfall som innehåller delar med återvinningsbara råvaror. Sådant avfall måste avfallshanteras och får inte exporteras till utvecklingsländer, vilket ofta sker på ett riskfyllt sätt. Med utökad tillsyn hoppas vi kunna begränsa mängden elektronikavfall som felaktigt deklareras som återanvändbart material.
Nuno Melo: Ekonomisk tillväxt och kontinuerliga tekniska framsteg inom området elektriska och elektroniska produkter har gett oss enorma problem med hur vi ska hantera allt avfall som det medför. Det handlar om olika slags problem, inte minst miljöproblem, folkhälsoproblem och ekonomiska problem, som nu förvärras genom den kris som vi upplever runt om i världen, och som återspeglas i kostnader för avfallshantering. Därför måste vi hitta metoder för avfallshantering som inte påverkar den hållbara ekonomiska tillväxt som behövs inom EU.
Willy Meyer: Jag röstade för lagstiftningsresolutionen om förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (omarbetning) eftersom jag är positiv till att genomföra åtgärder som innebär framsteg när det gäller hållbar produktion och konsumtion av elektriska och elektroniska produkter. Jag är positiv till att främja återanvändning och återvinning av sådant avfall, även om den här åtgärden till viss del bara är ett försök att skyla över de problem som orsakas av oproportionerliga konsumtionsparametrar, som stöttar en destruktiv kapitalistisk produktionsmodell, och av en aldrig sinande produktion baserad på konstruerade pseudobehov. Jag instämmer också i texten som handlar om behovet att förebygga uppkomsten av avfall och att ta vara på strategiska råvaror. Jag röstade för resolutionen, men jag anser att den borde innehålla krav på reglering av kvaliteten på elektrisk och elektronisk utrustning: tillverkningsteknik som baseras på att produkten snabbt blir omodern borde förbjudas, och reparation av den här typen av produkter borde främjas.
Louis Michel: Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ökar varje år. Avfallet ställer till med många hälso- och miljöproblem när det bortskaffas eller upparbetas på felaktigt sätt. Den stora mängden apparater - datorer, TV-apparater, mobiltelefoner och hushållsapparater - innebär också slöseri med knappa resurser. I dag är det bara en tredjedel som insamlas och hanteras på rätt sätt. Denna andel måste därför öka.
Den föreslagna texten gör det möjligt för oss att ta itu med flera aspekter för att säkerställa korrekt bortskaffande av elektriskt och elektroniskt avfall, antingen det gäller insamlingsnivå (85 procent insamlat avfall), insamlingsmål, delegering av ansvar till konsumenterna, typ av produkter eller standarder för insamling, behandling och återvinning. Lika viktigt är att förebygga olaglig transport utanför EU, i synnerhet till utvecklingsländerna. En ökning av antalet uppsamlingsplatser skulle göra det lättare för medborgarna att bli av med avfallet. Det här är ytterligare ett steg mot att skydda miljön och folkhälsan.
Alexander Mirsky: Gruppen progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet och jag röstade för betänkandet, eftersom det är tydligt att mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter hela tiden ökar. För att inte slösa med EU-medel måste vi erbjuda länder som levererar elektriska och elektroniska apparater till EU att antingen betala en särskild användningsavgift vid säljtillfället eller acceptera skyldigheten att återta kasserade apparater för återanvändning eller återvinning. På så vis kan processen med återanvändning, återvinning och tillhandahållande av apparater harmoniseras på ett betydelsefullt sätt, så att vi inte måste återvända till den här frågan i framtiden.
Andreas Mölzer: Mängden avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter ökar varje år. Av miljöskäl är det mycket viktigt att den här typen av avfall bortskaffas på rätt sätt eftersom avfallet kan innehålla stora mängder giftiga substanser, bl.a. tungmetaller såsom kvicksilver, bly och kadmium samt CFC (halogenerade kolväten). För att höja medvetenheten om detta i medlemsstaterna och i näringslivet samt bland de enskilda konsumenterna har EU angett insamlingsmål som man avser att ändra genom nya direktivet. Jag röstade inte för betänkandet eftersom det, enligt min åsikt, innebär ett alltför stort intrång i de enskilda ländernas befogenheter.
Claudio Morganti: Syftet med betänkandet om översyn av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är att stimulera till separat insamling, utvinning och återanvändning av den här typen av avfall. I teorin hade jag velat stödja den här strategin, men det har tillkommit ett antal ändringsförslag som är betungande i synnerhet för små affärsinnehavare, som påtvingas administrativa kostnader och krav som är svåra att klara. Av den orsaken bestämde jag mig för att rösta emot förslaget.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: Jag röstade för direktivet eftersom jag anser att bortskaffande av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är ytterligare en utmaning som vi måste klara av. Mitt hemland Litauen ligger för närvarande långt under EU-genomsnittet för hantering av WEEE. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är en utmärkt källa till dyrbara metaller och andra råvaror som importeras till EU. Om allt avfall skulle bortskaffas, återanvändas och återvinnas på korrekt sätt skulle vi slippa att spendera stora mängder pengar på råvaror. Det dröjer innan det nya direktivet träder i kraft och ger oss ett bättre system för insamling, återanvändning och återvinning, men jag hoppas att det ska innebära både nya möjligheter för företagen och mindre bekymmer för slutkonsumenten.
Alfredo Pallone: Elektriska och elektroniska produkter utgör i dag en enorm kategori konsumentvaror, och står därför för en likaledes enorm mängd avfall, som hotar att allvarligt skada miljön och folkhälsan på grund av sin beskaffenhet. Betänkandet om förslaget till direktiv om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter syftar till att på EU-nivå reglera insamling, behandling och återvinning av den här typen av produktavfall och fastställa såväl kvantiteter som procentuella andelar. Jag stöder därför betänkandet av Karl-Heinz Florenz, enligt vilket medlemsstaterna ska utföra separerad insamling av minst 4 kg elektriskt avfall per invånare och år och uppnå mål före 2016 om 65 procents selektiv insamling respektive minst 5 procent återanvänt material, inte minst för att förebygga slöseri med råvaror.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Jag delar medlemsstaternas oro över det här kommissionsförslaget. Man har i stort sett bortsett från de små och medelstora företagens intressen. De små och medelstora företagen kommer att få kämpa med enorma problem om bestämmelserna ska genomföras.
Wojciech Michał Olejniczak: Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter utgör för närvarande det snabbast växande avfallsflödet i Europeiska unionen. Detta drar med sig flera andra problem som kräver en effektiv lösning. Vi måste först och främst beakta vilka hälso- och miljöeffekter som felaktig återvinning av de här produkterna kan få. En annan utmaning är att minska materialförlusterna - materialåtervinning innebär att branschen får tillbaka värdefulla sekundärmaterial - och därför måste vi intensifiera insamling och korrekt behandling av avfallet.
Enligt de uppgifter som inhämtats av kommissionen insamlas för närvarande cirka 85 procent av allt elektronikavfall. Trots att så mycket som 65 procent av alla sålda produkter också insamlas, är det bara något mer än 30 procent av alla förbrukade elektriska och elektroniska produkter som behandlas i enlighet med direktivets bestämmelser. Därför håller jag med författaren om att det är medlemsstaterna som ska ansvara för att direktivet genomförs korrekt och skapa effektiva kontrollförfaranden för lagring och bearbetning av förbrukade produkter. Det åligger helt klart medlemsstaterna, tillverkarna av nya produkter och konsumenterna att med alla tänkbara medel försöka uppnå högre insamlingsnivåer.
Jag röstade för betänkandet som syftar till att öka andelen sorterat avfall, minska förlusten av förbrukade produkter, förebygga olagliga transporter och säkerställa lämplig högkvalitativ behandling av den här typen av avfall.
Justas Vincas Paleckis: Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter är en av de snabbast växande avfallstyperna. Det beror på en allt snabbare livsstil, teknik som utvecklas ännu snabbare och en önskan om att alltid ha den senaste och modernaste produkten. Fångade i det här ekorrhjulet står vi inför två stora problem - resurser och avfall. Jag röstade för betänkandet eftersom jag håller med om målet att samla in, återvinna och återanvända en så stor andel förbrukade produkter som möjligt. Endast på detta sätt kan vi minska behovet av råvaror och minska mängden produkter som bara blir deponerat avfall. Jag anser att det går att nå de föreslagna målen, men att det inte kommer att bli lätt. De nya EU-medlemsstaterna måste anstränga sig extra mycket. Det finns tyvärr ingen reservplanet. Om vi vill hålla en hög konsumtionsnivå även i framtiden måste vi hushålla ansvarsfullt med de naturresurser vi har kvar och inte slösa bort dem.
Georgios Papanikolaou: I dag röstade jag för parlamentets betänkande om hantering av elektronikavfall, en fråga som är oerhört viktig för Grekland, där man konstaterade att det fanns mer än 150 000 ton elektronikavfall 2010. Vår grundläggande ambition är laglig behandling på hög nivå (med tanke på att bara en tredjedel av allt elektronikavfall i EU för närvarande blir föremål för laglig insamling och behandling), korrekt insamling, återvinning och återanvändning av värdefulla substanser i avfallet samt åtgärder för att förebygga olaglig transport av avfall, vilket i första hand är medlemsstaternas skyldighet. Centrala aspekter i denna strävan är att höja medvetenheten hos alla inblandade aktörer (tillverkare, konsumenter och myndigheter) och skapa incitament för var och en att hantera den här typen av avfall korrekt.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för betänkandet med tanke på att den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, i sitt yttrande kom fram till att förslaget i fråga inte innehåller några andra väsentliga ändringsförslag än dem som konstaterats vara sådana. När det gäller kodifieringen av de oförändrade bestämmelserna i den tidigare rättsakten med dessa väsentliga ändringar konstaterade man vidare att förslaget enbart innebär en kodifiering av den befintliga texten, utan att ändra dess innehåll. Jag instämmer i parlamentets uppmaning till kommissionen om att lägga fram en ny text för parlamentet om kommissionen har för avsikt att väsentligt ändra sitt förslag eller ersätta det med ett nytt.
Aldo Patriciello: Jag gratulerar författaren till att han nått det här viktiga målet. Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) utgör det snabbast växande avfallsflödet i EU, och därför står vi inför en rad utmaningar.
Dels måste vi ta itu med de miljö- och hälsomässiga konsekvenserna om produkterna inte behandlas och avfallshanteras på rätt sätt, dels är det ett allvarligt problem att råvaror går förlorade. Effektiv och innovativ hantering av energi, material och resurser är en nyckelfråga i den globaliserade ekonomin. Att öka insamlingen och behandla detta avfall korrekt i enlighet med direktivet innebär därför en stor utmaning.
Målet med de föreslagna ändringarna är att få till stånd högre separata insamlingsnivåer, att se till att WEEE i mindre utsträckning går förlorat inom WEEE-systemet, att undvika olaglig transport samt att se till att WEEE behandlas med samma höga standard. Vidare ska de nuvarande byråkratiska kraven minskas och hindren för den inre marknaden undanröjas.
Rovana Plumb: Avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) utgör det snabbast växande avfallsflödet i unionen. Det gör att vi ställs inför många olika utmaningar, exempelvis att dagens 9 miljoner ton kan bli 12,3 miljoner till 2020. Med tanke på den stora mängden kan det bli en god affär att samla in ännu mer WEEE: ökade intäkter och arbetstillfällen inom sektorn för avfallshantering bidrar till anställning av långtidsarbetslösa och människor med sämre förutsättningar, och det återvunna materialet beräknas motsvara ett värde på cirka 2 miljarder euro per år. I WEEE finns en del begärliga råvaror som vi kan utvinna för att sänka importbehovet. Vi har ett brådskande behov av omarbetning för att bemöta klimatförändringarna, undvika miljöförstöring på grund av felaktig avfallshantering och ta vara på värdefulla råvaror i elektriska och elektroniska produkter. Vi behöver höga insamlingsnivåer, höga återvinningsnivåer och adekvata standarder för materialåtervinning, kraftfull lagstiftning mot olaglig export, långtgående tillverkaransvar, bättre konstruerade produkter och rättvis fördelning av ansvarsområden och kostnader mellan tillverkare, konsumenter och myndigheter.
Paulo Rangel: Jag röstade för betänkandet om förslag till direktiv för omarbetning av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/96/EG av den 27 januari 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). WEEE utgör det snabbast växande avfallsflödet i unionen, och det är mycket viktigt att öka insamlingen och öka den korrekta behandlingen av avfallet. Vi måste försöka undvika de allvarliga konsekvenser som felaktigt bortskaffande av WEEE kan få när det gäller miljöförstöring, försämrad folkhälsa och förlust av råmaterial. De föreslagna ändringarna är välkomnas, eftersom de syftar till att höja de separata insamlingsnivåerna, att se till att WEEE i mindre utsträckning går förlorat inom WEEE-systemet, att undvika olaglig transport och att se till att WEEE behandlas med samma höga standard.
Britta Reimers: skriftlig. - (DE) Jag stöder generellt sett direktivet om avfallshantering. Ämnet fotovoltaiska paneler är dock problematiskt. Det finns ingen rimlig orsak att undanta hela sektorn från förordningen. Vi har en omfattande lagstiftning som rör avfallsflöden. Det är svårt att inse varför man ska undanta en hel bransch som förväntas producera betydande mänger avfall. Därför har jag avstått från att rösta om betänkandet.
Frédérique Ries: Åtta år efter antagandet av direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter, ska parlamentet återigen yttra sig om det stora problemet med återvinning av avfall från högteknologiska produkter. Det har onekligen skett förbättringar i fråga om behandling, återvinning och bortskaffande av den här typen av avfall, men vi måste nå längre (av de 5,8 ton avfall som produceras per person och år i Europa återvinns i genomsnitt bara 20 kg per person). Därför välkomnar jag att vi nu ska anta Karl-Heinz Florenz betänkande som stärker kommissionens målsättning att i hela EU till 2016 uppnå en insamlingsnivå på 85 procent och en återvinningsnivå på 50-75-procent, beroende på typen av avfall. Det är viktigt att vi återvinner dyrbara material som ingår i en mängd olika produkter: ett ton mobiltelefoner innehåller cirka 280 g guld och 140 g platina och palladium! Det här är ekonomiskt sunt förnuft som används för att skydda miljön. Därför stöder jag också förslaget om att solpaneler ska undantas från direktivet i fem år. Jag anser att det här är ett utmärkt sätt att främja denna rena teknik.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Dagens omröstning är ett välkommet steg mot att skärpa EU-bestämmelserna för elektroniskt avfall, särskilt när det gäller en mer effektiv insamling och hantering av avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). Europaparlamentet har röstat för att åtgärda bristande insamling, olämplig hantering och illegal export av WEEE till tredje land. År 2016 ska minst 85 procent av det avfall som genereras årligen samlas in, och allt ska hanteras på ett korrekt sätt. Detta är ett viktigt framsteg. En annan viktig förbättring är bestämmelsen om att detaljhandlare hädanefter är skyldiga att ta tillbaka små kasserade apparater som glödlampor och mobiltelefoner, oavsett om en ny produkt säljs samtidigt. Detta gäller för alla detaljhandlare, inklusive distansförsäljare (med undantag för mikroföretag). Med bättre insamling av dessa apparater och en ökad medvetenhet bland konsumenterna bör vi kunna minska den mängd apparater som hamnar i det allmänna avfallsflödet och därmed inte hanteras på korrekt sätt.
Licia Ronzulli: I och med denna omröstning uppdaterar vi direktivet från 2003 om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE) så att det kommer att omfatta ämnen som konsekvent tillämpning av relevanta bestämmelser, förenklingar av regler och reducering av administrativa kostnader. Slutmålet, som utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet redan har påpekat, är att 85 procent av allt WEEE ska samlas in 2016 och att mellan 50 och 75 procent ska återvinnas, beroende på kategori.
Syftet med den antagna texten är inte bara att tillvarata dyrbart råmaterial utan också att stoppa den illegala exporten av elektroniskt avfall till länder utanför EU, eftersom detta medför risker för hälsa och miljö då avfallet hanteras under undermåliga förhållanden. Nu gäller det att nå en överenskommelse med rådet, som har lovat att ompröva sin hållning efter dagens omröstning.
Catherine Stihler: skriftlig. - (EN) Elektronisk och elektrisk utrustning utgör den snabbast växande avfallstypen. I nuläget samlas en tredjedel in. Jag röstade därför för översynen av direktivet, eftersom jag välkomnar det nya målet att samla in och behandla 85 procent av detta avfall år 2016.
Alexandra Thein: skriftlig. - (DE) Det tyska fria demokratiska partiet (FDP) i Europaparlamentet stöder i stort sett direktivet om avfallshantering. Frågan är dock om solcellsmoduler fortfarande ett problem. Det finns ingen begriplig ursäkt för att undanta solcellsindustrin från regleringen. Vi har en mångfald av lagstiftning som styr avfallsflöden. Det är därför oklart varför man vill undanta en hel bransch som förväntas producera betydande avfallsflöden, särskilt som solcellsindustrin sannolikt kommer att stå för en stor mängd avfall inom den närmaste framtiden, då de första solcellerna som installerats i stort antal på europeiska tak måste bytas ut. Solceller kan innehålla giftiga ämnen som skulle kunna återvändas. Av den anledningen har jag avstått från att rösta om betänkandet.
Derek Vaughan: skriftlig. - (EN) Jag ger mitt fulla stöd till beslutet att uppdatera direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter (WEEE). De skadliga ämnen som ofta produceras av avfall från elektrisk och elektronisk utrustning kan medföra stora risker för hälsa och miljö. I och med att direktivet säkerställer att avfallet återvinns och återanvänds kommer det att förbättra tillverkarnas och återförsäljarnas insatser för miljön. De nya målen för återvinning, återanvändning och insamling av avfall omfattar en insamlingsgrad av 85 procent för medlemsstaterna. Det uppdaterade direktivet kommer också att samordna medlemsstaternas åtgärder för rapportering och reglering, vilket förenklar administrationsprocesserna och ger minskade kostnader för företagen. Jag är säker på att godkännandet av ändringarna i direktivet kan medföra fördelar för hälsa och miljö samt bidra till att uppnå målen i EU:s agenda för effektivt utnyttjande av resurser. Mot bakgrund av de nedskärningar som just nu drabbar många lokala myndigheter är det dock viktigt att de kommuner som vill börja med insamling ute på gatan får ekonomiskt stöd av tillverkarna.
Hermann Winkler: skriftlig. - (DE) Jag stöder naturligtvis idén om att förbättra insamlingen av elektrisk utrustning inom Europa, inte minst därför att det innebär att vi kan återanvända sällsynta råmaterial på ett mer effektivt sätt. Jag vill gärna framhålla att mitt hemland Tyskland ligger särskilt bra till i det här avseendet och har infört välbalanserade återvinningslösningar för företag och konsumenter. Detta system behöver inte ändras för att förbättra vårt sätt att återanvända råmaterial. Kommissionen ville inte heller införa några ändringar. Det betänkande som vi just har röstat om framtvingar dock, dessvärre, ett antal ytterligare bördor som kan komma att slå hårt mot företag, däribland elektriker, och de små och medelstora företagen kommer att drabbas hårdast. Av den anledningen röstade jag inte för det här betänkandet. Skyldigheten att samla in utrustning, även om den inte ingår i företagets produktsortiment, något som ibland innefattar separering av produkter som innehåller giftiga ämnen samt av trasiga och återanvändbara produkter, kommer att medföra extra kostnader och en hel del pappersarbete. Vi får inte låta det bli så, i synnerhet inte för de små och medelstora företagen. Att undanta de allra minsta företagen som har små lokaler räcker inte. Den hållning som har antagits är beundransvärd, men den bemöter inte problemet som helhet och den följer inte principen att ”tänka småskaligt först”, som ingår i EU:s politik angående medelstora företag.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution angående situationen i Tunisien och vill härmed uttrycka min fulla solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati, förbättrade sociala villkor och sysselsättning, har lett sitt land till en historisk och politisk vattendelare. Förslaget hedrar deras mod och målmedvetenhet under demonstrationerna, beklagar deras förluster och visar sin medkänsla med de skadade. Jag tror också att den auktoritära tunisiska regimens fall kan bidra till en stabil demokrati och till att stärka beslutsamheten hos andra folk som har samma förhoppningar. Med hänsyn till detta vill jag ge mitt stöd för den demokratiska processen och framhålla vikten av att skapa rätt förutsättningar för att hålla val, att tillåta alla oppositionella krafter och alla medier att organisera sig på nationell nivå samt vikten av att den nya parlamentariska församlingen, som ska ansvara för att formulera en demokratisk konstitution, respekterar balansen mellan verkställande och lagstiftande makt samt den dömande maktens självständighet.
Elena Băsescu: skriftlig. - (RO) Händelserna i Tunisien under senare tid har återigen väckt diskussion om effektiviteten i EU:s grannskapspolitik i Medelhavsområdet. Europaparlamentets resolution sänder en stark signal i det avseendet. Tyvärr fick medborgarnas kamp för sina rättigheter inget stöd från europeiskt håll på grund av bristen på en specifik mekanism i associeringsavtalet. Till följd av detta slogs oroligheterna ned med våld och människor miste livet. Jag välkomnar därför initiativet att upprätta en undersökningskommission. Vidare tror jag att övervakning av tillämpandet av klausulen om mänskliga rättigheter kan bidra till att händelserna inte behöver upprepas. Tunisiens befolkning behöver hjälp med att utveckla statliga institutioner som fungerar korrekt. På EU-nivå har fallet Tunisien drivit fram ett akut behov av ändrade prioriteringar när det gäller tredje land. Respekten för mänskliga rättigheter bör utgöra grunden för den politiska dialogen. EU måste hålla sig till ett konsekvent budskap för att inte förlora sin trovärdighet.
Dominique Baudis: Detta förslag till resolution bekräftar européernas engagemang i de grundliga reformer som Tunisiens folk efterfrågar. EU har länge haft en särskild relation till det tunisiska folket. Vi var den enda internationella organisationen som införde klausuler om respekt för mänskliga rättigheter och demokratiska värderingar i våra överenskommelser med Tunisien. Det ekonomiska stöd som EU har bidragit med inom ramen för grannskapspolitiken har hjälpt till att höja den genomsnittliga levnadsstandarden, skapa arbetstillfällen, utbilda ungdomar och ge kvinnor tillträde till ansvarsställningar. I dag är EU angeläget om att stödja den tunisiska befolkningen i den övergång till demokrati som nu har påbörjats.
Jean-Luc Bennahmias: Tunisiens befolkning har vänt blad. Med detta förslag till resolution bidrar Europaparlamentet till det som måste bli EU:s inställning. Först och främst applåderar Europaparlamentet tunisiernas mod, som har fört deras land till en historisk politisk vändpunkt. Nu måste EU leva upp till tunisiernas rättmätiga förväntningar. Europa måste prioritera sina relationer med organ som respekterar de grundläggande friheterna. Slutligen har vi, eftersom brott har begåtts, med rätta krävt att EU omedelbart verkställer beslutet att frysa de tillgångar som familjen Ben Ali och deras bundsförvanter har tillskansat sig på olaglig väg.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för det här förslaget till resolution eftersom det är viktigt att alla politiska, sociala, samhälleliga och demokratiska krafter i Tunisien blir representerade i interrimsregeringen, eftersom detta är det enda sättet att garantera folkets förtroende för regeringen och förse den med den legitimitet den behöver för att förbereda val och övergången till demokrati. EU och Tunisien var i färd med att formulera åtgärdsplanen för perioden 2011-2016, och den processen kräver att båda parter engagerar sig i att nå större framsteg på alla berörda punkter, i synnerhet när det gäller mänskliga rättigheter och grundläggande friheter. Europaparlamentet fördömer de repressiva åtgärderna och det övervåld som utövats av säkerhetsstyrkorna men ger sitt fulla stöd för den demokratiska processen i landet. Därför är det mycket viktigt att skapa nödvändiga förutsättningar för att hålla val, inom en tidsram som ger alla oppositionella krafter och alla medier tid att organisera sig på nationell nivå, och för att den nya parlamentariska församlingen ska kunna utföra sin uppgift att formulera en demokratisk konstitution som respekterar balansen mellan verkställande och lagstiftande makt samt den dömande maktens självständighet. Parlamentet hoppas att alla demokratiska krafter som respekterar samvetsfriheten, arrangemangen för ett demokratiskt överlämnande av makten samt yttrandefriheten ska kunna delta i det valet.
Sebastian Valentin Bodu: I denna stund är det egyptiska folket ute på gatorna för att göra sina röster hörda, bara några veckor efter de liknande händelserna i Tunisien. Situationen i arabländerna jämförs av analytiker med situationen i Central- och Östeuropa på 1990-talet. Historien upprepar sig 20 år senare, då hundratusentals människor ger sig ut på gatorna. EU måste uttrycka sin solidaritet med de människor i arabländerna som är ute på gatorna just nu eller som har varit det. Dock är det viktigt att motiveringen för att ge sig ut på gatorna drivs av legitima demokratiska ambitioner och behovet av att förbättra sociala villkor och levnadsförhållanden. EU med sin demokratiska tradition måste fördöma de repressiva åtgärder och det övervåld som har använts av upprätthållarna av lag och ordning och som har lett till dödsfall. Den demokratiska processen i de länder där situationen fortfarande är osäker måste stödjas med övertygelse. EU har ett stort ansvar i det avseendet. Nu måste nödvändiga förutsättningar skapas för att organisera fria val och anta demokratiska grundlagar som garanterar yttrandefrihet, politisk mångfald och principen om valbarhet. EU:s höga representant måste spela en aktiv roll i att utvärdera behoven hos de länder som genomgår radikala förändringar, eftersom de saknar praktisk erfarenhet av demokrati.
Maria Da Graça Carvalho: Jag vill uttrycka min fulla solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati, förbättrade sociala villkor och ökad sysselsättning, har lett sitt land till en historisk och politisk vattendelare. Jag applåderar deras mod och målmedvetenhet under demonstrationerna, och jag fördömer det sätt på vilket den fredliga proteströrelsen slogs ned, med över 100 dödsfall som resultat. Jag ger mitt varma deltagande till offrens familjer och mitt stöd till de skadade.
Corina Creţu: Arabvärlden, från Tunisien till Jemen, har under en och en halv månads tid skakats av en chockvåg eller vindpust av frihet. Än så länge är det svårt för oss att säga vilket det är, med tanke på de komplicerade konsekvenserna av protesterna, som har fått Ben Ali att gå i exil och som nu även skakar Mubaraks tron, samtidigt som Jordaniens regering också har fällts i förebyggande syfte. Att Tunisiens president har avgått betyder dock inte att hans regim är borta, vilket förblir en källa till spänningar. Jag delar tunisiernas oro över att ha ministrar från den tidigare regimen kvar vid makten, bland dem några som var delaktiga i att slå ned demonstrationerna. Jag anser att det är EU:s plikt att uppmuntra processen att etablera en demokrati på sunda grunder för att försämra möjligheterna att ersätta en form av diktatur med en annan. Tunisien utgör inte bara en förebild för dem som vill se de arabiska envåldshärskarna falla, utan fortsätter också att vara en föregångare som kan hjälpa oss att förstå kommande utvecklingsförlopp i en komplicerad österländsk ekvation.
Mário David: Europa kan enligt min åsikt inte förhålla sig likgiltigt till styrkan i de intensiva folkliga proteströrelserna som just nu sveper genom flera olika länder i Nordafrika och Mellanöstern. Som jag sade i kammaren under debatten om det här förslaget till resolution så tror jag verkligen att vi just nu upplever ett sällsynt historiskt ögonblick: ett av de ögonblick som förändrar historiens gång och skapar nya verkligheter. Men istället för att några få ledare agerar tillsammans eller var för sig krävs det att Europa som helhet tar på sig en ledande roll i att stödja dessa reformer och hitta ett nytt paradigm för Mellanöstern, vilket undviker radikalism och respekterar mänskliga rättigheter, med trygghet, demokrati, värdighet och tolerans. Jag vet att ingenting någonsin kommer att bli sig likt. Jag ger min solidaritet till de människor som slåss för sina rättigheter i Nordafrika och Mellanöstern, precis som jag gav den till människorna i Östeuropa för inte så länge sedan. Eftersom jag inser att islamistisk extremism har uppstått som en politisk - och inte religiös - reaktion på dessa problem, med socialt utanförskap som drivkraft, hoppas jag att dessa folk snart kommer att bevisa att alla kan leva tillsammans i den här regionen i fred och ömsesidig respekt, oavsett religiös tro, politiskt ställningstagande eller etnisk tillhörighet.
Edite Estrela: Jag röstade för den här resolutionen eftersom den uttrycker solidaritet med den tunisiska befolkningen som, driven av legitima krav på demokrati och förbättrade levnadsförhållanden, har fört sitt land till en historisk politisk vändpunkt. EU kan inte smita från sitt ansvar, och därför måste den höga representanten verka för att inrätta en arbetsgrupp, med Europaparlamentets medverkan, som kan utvärdera behovet av stöd i den demokratiska övergångsprocessen, särskilt när det gäller att förbereda för fria och demokratiska val.
Diogo Feio: Den nuvarande situationen i Mellanöstern har visat hur lite vi vet om vanliga araber: om vad demonstranterna i Tunis och Kairo tycker och tänker och vad de egentligen känner och vill ha. Tv-bolag med global täckning, som CNN och Al-Jazeera, och de sociala nätverken pekar på en början till ett globalt civilsamhälle som har möjlighet att följa händelser som de i Tunisien och Egypten i realtid.
Under en lång tid har västvärlden föredragit att föra en politik grundad på rädsla för islamistisk extremism, istället för att skaffa sig partner som har samma åsikter och värderingar och därmed verka för samhällen som är politiskt organiserade i enlighet med demokrati, frihet och fungerande rättsväsende. Detta beror på att några sådana partner, efter vad som påstås, inte existerar. Det kan dock se ut som om detta inte är helt sant. Deras effektiva tyngd och deras kapacitet att mobilisera sina respektive länder i den riktningen måste fortfarande prövas. Därför rekommenderar jag försiktighet, noggrann övervakning av händelserna och europeiskt stöd för demokrater som avvisar både sekulär militarism och religiös fundamentalism.
José Manuel Fernandes: Demokratiska värderingar som frihet och rätt till självbestämmande måste respekteras av alla folk. Därför kan jag bara välkomna antagandet av den här resolutionen om den politiska situationen i Tunisien, där parlamentet uttrycker sin solidaritet för det tunisiska folket. Trots de repressiva åtgärderna och säkerhetsstyrkornas våldsutövande har tunisierna, genom sina demonstrationer, lyckats med att sätta punkt för president Ben Alis diktaturregim. Trots det är jag besviken över att EU har misslyckats med att utveckla en mer konsekvent och effektiv utrikespolitik gentemot vissa av sina partner, vilket skulle kunna bidra till att fälla de totalitära regimer som fortfarande kvarstår, såsom den som hade makten i Tunisien.
Ilda Figueiredo: Vi har skrivit under ett resolutionsförslag från vår grupp om situationen i Tunisien, där vi hedrar det tunisiska folkets beslut om att återta sin frihet och sätta stopp för den befintliga regimen, och vi visar vår solidaritet med alla tunisiska framstegsvänner och med dess folk.
I resolutionen betonar vi även behovet av att - om det tunisiska folket begär det - tillhandahålla nödvändigt ekonomiskt bistånd både för att slutföra de reformer som redan har införts och för att tillgodose det tunisiska folkets ekonomiska och sociala behov.
Det är dock uppenbart för oss att vi måste undvika inblandning i Tunisiens inre angelägenheter. Det är inte EU:s sak att säga vem som ska eller inte ska styra dessa länder. Folket vaknar på egen hand och det är upp till dem att avgöra vem som ska styra dem. Vi får inte tvinga något på dem.
Louis Grech: skriftlig. - (EN) Det är ledsamt att det har tagit så lång tid för EU att hantera den politiska och sociala oron i Mellanöstern - i Tunisien och nyligen i Egypten. Det var vår skyldighet som union att sätta ut vår politiska antenn och identifiera att krisen var på gång och ännu viktigare att agera proaktivt. I stället stod vi kvar vid sidan om med passivitet och självbelåtenhet. Vi vägrade att tyda de tecken som tydligt indikerade en situation präglad av politiskt och socialt kaos, en situation som slutligen tvingade ut folket på gatorna i protest. Vi måste finna ett sätt att verkligen få kontakt med och aktivt stödja folket i dessa länder. Vi får inte göra detta på ett påtvingande sätt, utan på ett sätt som försäkrar dessa medborgare att Europa aktivt kommer att stödja social stabilitet, ekonomiskt välstånd och frihet i respektive regioner. Med det sagt har EU valt att inte vidta nödvändiga åtgärder precis som i fallet med den israeliska och palestinska konflikten. Det finns inte någon person eller institution som talar för Europa med en gemensam röst. Vi måste avslutningsvis ta upp den här frågan om vi vill ha något som helst meningsfullt inflytande och relevans i internationella förbindelser, i synnerhet när det gäller en region som ligger så nära oss som denna.
Mathieu Grosch: skriftlig. - (DE) Jag stöder detta resolutionsförslag, trots att jag anser att de demokratiska krafterna i dessa längder behöver ett mer regelbundet stöd i ett tidigare skede. Detta är ofta svårt för många EU-medlemsstater att göra, eftersom deras ekonomiska intressen står på spel. Egypten, Ryssland och Kina är bra exempel på ”politisk diskretion” eller att ”tiga”. Jag hoppas att utvecklingen i Nordafrika kommer att förmå EU att inta ett modigare förhållningssätt.
Sylvie Guillaume: Genom att rösta för detta resolutionsförslag om Tunisien uttrycker jag tydligt mitt fulla stöd för det tunisiska folket och för den historiska demokratiska revolution de har startat. Jag beklagar att EU reagerade långsamt. Detta gav ett mycket dåligt intryck av vår utrikestjänst som fortfarande inte lever upp till sitt ansvar och som kämpar för att tala med en gemensam röst på den internationella arenan. Unionen måste nu tillhandahålla allt det tekniska, rättsliga och finansiella stöd som krävs för att smidigt kunna organisera fria val i Tunisien. Det finns också ett trängande behov av att vi granskar vår grannskapspolitik med tredje länder och gör det till ett nödvändigt villkor att artiklar om mänskliga rättigheter införs i alla handelsavtal.
Tunne Kelam: skriftlig. - (EN) Jag röstade för resolutionen om Tunisien för att uttrycka min solidaritet med det tunisiska folkets önskan om att uppnå yttrandefrihet och återinföra fria val. Det är oroväckande att EU överrumplades när massiva folkdemonstrationer mot den dåvarande auktoritära regimen inleddes. Dessa händelser får påminna oss om att stabiliteten för ekonomiska och politiska förbindelser med våra partner endast kan bygga på verklig demokrati och fullständigt utövande av medborgerliga rättigheter. Jag uppmanar EU:s utrikesrepresentant att främja inrättandet av en arbetsgrupp för att hjälpa Tunisien på vägen mot demokrati.
Giovanni La Via: De senaste månaderna har EU granskat sin grannskapspolitik genom att understryka skillnaden mellan de politiska mål som följs av medlemsstaterna i Medelhavsområdet och av medlemsstaterna i centrala, östra och norra Europa. Inget av detta har dock resulterat i en analys som är i stånd att förebygga det som har hänt och som fortfarande händer i olika afrikanska länder. Jag stöder till fullo de mål som ingår i det resolutionsförslag som har lagts fram i dag i parlamentet. Det är mål som Europaparlamentet som helhet vill fullfölja kring situationen i Tunisien. De önskemål som lades fram i dag av Europaparlamentet var att fördöma terrorn och den oproportionerliga användningen av våld, kräva att Ben Ali-familjens orättmätigt erhållna tillgångar ska frysas samt att stödja inrättandet av tre utskott i syfte att bekämpa den korruption som har kännetecknat Tunisiens regeringssystem de senaste 23 åren. Slutligen uppmanar vi EU:s utrikesrepresentant att fatta beslut om att ingripa till stöd för befolkningen genom en arbetsgrupp, vars organisation parlamentet också bör vara med om att utarbeta. Jag anser att det är nödvändigt att EU nu synliggör sin närvaro för det tunisiska folket och för dem tillbaka på vägen mot verklig demokrati.
Bogusław Liberadzki: Europaparlamentet har snabbt godkänt en ståndpunkt om situationen i Tunisien mot bakgrund av situationen i hela regionen. Vi sympatiserar med viljan hos nationer som vill ha ett bättre liv, självbestämmande och en bättre framtid. Vi är vittnen till att auktoritära härskare tvingas avgå. Tunisien behöver ett omdömesgillt partnerskap med oss. Vi behöver systematiskt stärka erkännandet av våra värden. Vi har en ny utrikestjänst som borde underlätta detta arbete. Förutom Tunisien måste vi tänka på utvecklingen av situationen i Egypten och andra länder i regionen. Jag välkomnar att vi har godkänt det gemensamma resolutionsförslag som lades fram av fem politiska grupper.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag röstade för resolutionen om Tunisien. Jag anser att det är nödvändigt att parlamentet visar att det otvetydigt stöder demokrati, rättsordningen och skyddet av mänskliga rättigheter i Tunisien och på andra platser i Mellanöstern.
Nuno Melo: Jag välkomnar demonstrationerna i Tunisien som fick det tunisiska folket att återta sin frihet och sätta stopp för den regim som inrättades 1987 av den nu avsatte presidenten Zine al-Abidine Ben Ali. Alla politiska, sociala, medborgerliga och demokratiska krafter i Tunisien behöver nu representeras i vederbörlig ordning, eftersom det är det enda sätt på vilket man kan säkra folkets förtroende för interimsregeringen och ge regeringen den legitimitet den behöver för att förbereda val och övergången till demokrati. Jag tror också att vi måste undersöka sätt att hjälpa Tunisien, även ekonomiskt, liksom vilket stöd och bistånd som det europeiska civila samhället kan ge det tunisiska civila samhället, i synnerhet till människorättsorganisationer och sociala partner.
Louis Michel: Jag stöder ståndpunkten som godkänts i resolutionsförslaget om Tunisien. Tunisien har nått en historisk vändpunkt i sin historia. Vi är skyldiga att stödja det tunisiska folket genom att hjälpa dem bygga upp en stabil demokrati och genom att stödja och stärka det civila samhället som genom sin argumentationsförmåga gör en stor insats för att stärka demokratin. Jag stöder till fullo Tunisiens demokratiska övergångs- och utvecklingsprocess. Därför uppmuntrar jag interimsregeringen i dess insatser för att organisera demokratiska val där alla politiska hållningar är representerade.
Willy Meyer: Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien, eftersom jag håller med om att vi måste uttrycka vår solidaritet med och stöd för det tunisiska folket och deras krav på demokrati och sociala förbättringar. Jag anser att det är extremt viktigt för parlamentet att anamma en åsikt om robust stöd för det mod och den beslutsamhet som de underkuvade folken har visat. I det här fallet gäller det folket i Tunisien, där massdemonstrationer har ägt rum för att försöka få ett slut på det förtryck som den tidigare presidenten Ben Ali utsatt dem för. Jag anser att det är särskilt viktigt att man i resolutionen hävdar att grannskapspolitiken måste granskas, eftersom - och jag har fördömt den ett flertal gånger för detta - dess mål är snarare att ingå orättvisa frihandelsavtal än att skapa utveckling för folket, mänskliga rättigheter eller få ett slut på envälden och sociala orättvisor. Jag röstade också för denna resolution, eftersom jag samtycker till dess fördömande av det undertryckande som den tunisiska regeringen har utfört under folkets demonstrationer och eftersom jag samtycker till kravet om att utföra en oberoende utredning av Ben Ali-regeringens förtryck och allmänt utbredda korrupta metoder.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) När författningen väl har ändrats och en ny styrelseform har skapats, behöver landet som regel demokrati och rättvisa val. Vi kan inleda diskussionen om ekonomiskt eller annan form av stöd först när Tunis har utfört alla rekommendationer från OSSE, Europaparlamentet, EU och Europeiska rådet. Tyvärr lär oss historien att länder som stävar efter demokrati blir centrum för korruption och missbruk. Denna process är kopplad till höga brottstal samt överträdelser av lagar och sociala bestämmelser. Jag röstade för resolutionsförslaget under förutsättning att ekonomiskt stöd till Tunis endast tillhandahållas efter fria val och att stödet bör kontrolleras strikt av de institutioner som ansvarar för det ekonomiska stödet.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Jag har röstat för det gemensamma resolutionsförslaget om situationen i Tunisien, eftersom det uttrycker Europaparlamentets inställning till händelserna i Tunisien på ett tydligt och balanserat sätt. Det är viktigt att övergångsregeringen organiserar val så snart som möjligt, så att landet kan gå från auktoritärt styre till en stabil demokratisk regering. Resolutionen uppmanar även Catherine Ashton att vidta snabba åtgärder och tillhandahålla det EU-bistånd Tunisien behöver.
Franz Obermayr: skriftlig. - (DE) Europaparlamentets resolutionsförslag om situationen i Tunisien stöder det tunisiska folkets insatser mot demokrati. I det betonas även att man måste skapa nödvändiga villkor för att möjliggöra att en parlamentarisk församling kan väljas. En sådan församling skulle sedan vara tvungen att utarbeta en demokratisk författning som säkerställer maktdelningen. Den terror och det oproportionerliga våld som används av säkerhetsstyrkorna fördöms. Av dessa skäl stöder jag resolutionsförslaget om situationen i Tunisien.
Wojciech Michał Olejniczak: Mot bakgrund av de senaste händelserna som har ägt rum i Tunisien skulle jag vilja uttrycka min solidaritet med folket i detta land. Som Europeisk union måste vi stödja det tunisiska folket, vars protester och demonstrationer har gjort det möjligt för dem att befria sig själva och återta sin frihet från en regim som har klarat sig i många år. Jag vill också fördöma den terror och de våldsdåd som säkerhetstjänsten har utfört och riktat mot demonstranterna. Jag stöder till fullo EU:s vädjan. Tyvärr har händelserna i Tunisien ännu en gång avslöjat unionens svaga utrikespolitik. Europeiska avdelningen för yttre åtgärder och Europeiska kommissionen bör uppmanas att vidta konkretare åtgärder. I sina gemensamma yttre åtgärder bör unionen lägga större vikt vid frågor som har med skyddet av mänskliga rättigheter och demokrati att göra. I omröstningen om Europaparlaments resolutionsförslag som beskriver situationen i Tunisien röstade jag för förslaget, eftersom jag anser att vi, EU, har den perfekta möjligheten att bidra till att bygga upp det civila samhället i Tunisien.
Justas Vincas Paleckis: skriftlig. - (EN) Jag uttrycker min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin vilja att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Händelserna i Tunisien satte även fundamentet i odemokratiska regimer i andra länder i gungning. Det är fortfarande inte klart vad regeringsbytet kommer att leda till. Jag hoppas att alla demokratiska krafter som lovar att respektera pluralism, samvetsfrihet och förberedelserna för ett demokratiskt maktöverlåtande kommer att vara i stånd att delta i valet av en ny parlamentarisk församling. Jag röstade för denna resolution, eftersom jag stöder EU-stödet till Tunisiens ekonomi, inom ramen för ett konkret utvecklingskontrakt som främjar produktiva investeringar både lokalt och i utlandet, i form av lån och subventioner som skulle ge tunisierna utsikt till kvalificerade arbeten.
Alfredo Pallone: Jag röstade för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien för att tillsammans med ledamöterna uttrycka Europaparlamentets ståndpunkt om ”Jasmine-revolutionen”. Partnerskapet mellan Tunisien och EU, förbindelserna med de nordafrikanska länderna inom unionen för Medelhavsområdet och alla grannskapsförbindelser måste effektivt träda i förgrunden för att möjliggöra för det tunisiska folket, som vi står sida vid sida med, att uppnå en metodisk och fredlig övergång till ett effektivt demokratiskt system. EU:s hjälp måste fungera som en varning för att garantera en vederbörlig valprocess och garantera respekten för mänskliga rättigheter. Syftet med hjälpen måste vara att stödja och ge folket i Tunisien råd för att förhindra glidningar mot fundamentalism. EU får bestämt inte underlåta att uppfylla sina åtaganden för demokrati och mänskliga rättigheter.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade för resolutionsförslaget om Tunisien liksom alla politiska grupper i ett försök att sända ett stödjande budskap till detta land. Stabilitet i området är en grundläggande och ständig europeisk strävan. I framtiden bör den grundläggande pelaren i EU:s grannskapspolitik i Medelhavsområdet vara skapandet av ett välstående område där demokratiska regimer och respekt för mänskliga rättigheter råder. Vi får inte glömma att upphovet till instabilitet i det europeiska grannskapet kan sätta igång kedjereaktioner och skapa ännu större vågor av flyktingar och invandrare än dem som skapats tidigare av konflikterna i Centralasien.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för detta resolutionsförslag om den nuvarande situationen i Tunisien. Jag ansluter mig till parlamentet och uttrycker min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. I detta sammanhang välkomnar jag det mod och den beslutsamhet som det tunisiska folket har visat under demonstrationerna och jag ansluter mig till fördömandet av terrorn och det oproportionerliga våld som säkerhetsstyrkorna har använt. Jag stöder till fullo den nödvändiga demokratiska process som Tunisien kommer att genomgå och betonar behovet av att man inrättar de villkor som krävs för att hålla val inom en tidsperiod som gör det möjligt för oppositionen och pressen att organisera sig på nationell nivå och skapa den demokratiska grunden för ett nytt samhälle. Jag välkomnar parlamentets uppmaning till kommissionen och EIB att, inom ramen för ett konkret utvecklingskontrakt som främjar produktiva investeringar både lokalt och i utlandet, planera stöd till Tunisien i form av lån med förmånliga räntevillkor för att landets ekonomi ska bli mer diversifierad och kunna erbjuda tunisiska ungdomar möjligheter till kvalificerade arbeten.
Paulo Rangel: Jag har gett mitt stöd till detta resolutionsförslag och jag vill också uttrycka min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Jag hoppas uppriktigt att man nu skapar villkor och ger Tunisien allt stöd det behöver för att utarbeta de reformer som krävs för att bygga upp en hållbar och tolerant demokrati som respekterar minoriteter.
Robert Rochefort: Genom att rösta för resolutionsförslaget om situationen i Tunisien vill jag först av allt uttrycka min solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena i landet, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. Jag uppmanar de europeiska institutionerna att åter fokusera på - och öka - medlen för olika instrument för att finansiera samarbetet mellan EU och Tunisien. Detta måste göras snabbt. Jag uppmanar också EU att dra lärdom av dessa händelser och granska sin politik för att stödja demokrati och mänskliga rättigheter genom att göra strikt observation till ett nödvändigt villkor i EU-samarbetet med tredje länder.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Med denna resolution uttrycker parlamentet sin solidaritet med det tunisiska folket, som drivet av sin legitima demokratiska strävan samt viljan att förbättra de sociala förhållandena och tillgången till arbete, har fört sitt land mot en historisk politisk vändpunkt. I detta sammanhang välkomnar parlamentet deras mod och beslutsamhet under demonstrationerna och uttrycker sitt deltagande med offrens familjer och sin solidaritet med de skadade. Parlamentet fördömer även terrorn och det oproportionerliga våldet från säkerhetsstyrkornas sida, men lovordar däremot arméns uppträdande och dess vägran att öppna eld mot demonstranterna. Det efterlyser en oberoende utredning av dödsfallen, det överdrivna våldet under de senaste veckorna samt korruptionen, och kräver att de ansvariga ska ställas inför rätta.
Licia Ronzulli: Oron i Tunisien de senaste dagarna har redan resulterat i minst 35 bekräftade dödsfall. Parlamentets delegation för förbindelserna med Maghrebländerna har redan krävt en oberoende utredning för att avgöra om regeringen kan klandras för användningen av våld under gatukonflikterna. Det nödläge som råder i detta land, som traditionellt har varit sekulariserat, reformvänligt och demokratiskt, måste omedelbart hävas för att göra det möjligt för de tunisiska myndigheterna att återgå till normala demokratiska metoder. Alla europeiska regeringar, även Schweiz, måste i sin tur samtycka till att samarbeta i syfte att återlämna de pengar och de tillgångar som president Ben Alis familj har förvärvat. Slutligen måste alla tecken på att salafismrörelsen växer och sprids bromsas omedelbart, eftersom det skulle främja en radikal form av islam i Tunisien.
Marc Tarabella: Det var på tiden att Europaparlamentet bröt sin tystnad kring det tunisiska upproret. Hur kan man vägra att höra folkets vädjan, hur kan man förbli oberörd av denna brist på demokrati, hur kan man förhålla sig lugn när man ser män och kvinnor, rika och fattiga, unga och gamla kräva att få bli befriade från en skräckregim?
Tunisien har tyst accepterat en enväldig modell, ett scenario där de fattigaste och till och med medelklassen inte kunde föreställa sig att en dag få bestämma över sitt eget öde. Detta envälde har nu reducerats till damm. Stegen mot frihet lägger grunden till ett nytt samhälle och skapar förhoppningar om en ny jämvikt. Österns diktatoriska och teknokratiska dagar är över. Nu återstår det att skapa ett nytt slags öst.
Låt oss hoppas att de europeiska institutionerna kommer att vara mottagligare än någonsin tidigare för önskemålen om samarbete från dessa nya stater.
Rafał Trzaskowski: skriftlig. - (PL) Jag stöder detta resolutionsförslag och i synnerhet föreskrifterna om de mycket specifika instrument som står till vårt förfogande för att påverka de systemändringar som pågår i landet. Jag syftar här framför allt på att vi måste ge politiskt stöd till största möjliga engagemang från EU:s utrikesrepresentant, på den granskning av EU:s grannskapspolitik som är på gång, på förhandlingen av en ny handlingsplan för Tunisien för perioden 2011-2016 och på att sända ett europeiskt observatörsuppdrag som otvivelaktigt skulle kunna stödja de val som har utlysts.
Elena Oana Antonescu: Den globala spridningen av tuberkulos är fortfarande oroande. Sjukdomen är fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med nära två miljoner dödsfall årligen. Trots de framsteg som har gjorts har man sett en dramatisk ökning av utbredningen av denna bakterieinfektion under senare år på grund av den socioekonomiska tillbakagången i länderna i det tidigare Sovjetblocket, den svaga infrastrukturen i de offentliga hälso- och sjukvårdssystemen och den orättvisa tillgången till behandling. Jag välkomnar det gemensamma resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom jag tror att vacciner som kombineras med de mest effektiva testerna för att upptäcka sjukdomen och de bästa behandlingarna är det viktigaste vapnet i kampen mot denna sjukdom. Jag tror också att tillgången till dricksvatten och en balanserad kost liksom fri tillgång till hälso- och sjukvård spelar en viktig roll i förbättringen av levnadsvillkoren och i kampen mot fattigdom och tuberkulos. Mot bakgrund av dessa överväganden röstade jag för det gemensamma resolutionsförslaget om tuberkulosvaccin.
Liam Aylward: Enligt initiativet för tuberkulosvaccin upptäcks omkring nio miljoner nya fall av tuberkulos varje år och två miljoner människor dör varje år av tuberkulos: det är ett dödsfall var artonde sekund. Det återstår bara fyra år innan vi når datumet för millenieutvecklingsmålet som handlar om att utrota sjukdomar, och tuberkulos är fortfarande en av de vanligaste dödsorsakerna i världen och en av de farligaste för människor som har hiv/aids. EU måste fullgöra sin skyldighet att uppnå FN:s millenieutvecklingsmål genom att bekämpa tuberkulos och utrota sjukdomen senast 2015. Jag röstade för detta viktiga resolutionsförslag och jag samtycker till att bekämpandet av tuberkulos bör tas med i Europa 2020-strategin. Som anges i resolutionen måste kommissionen och medlemsstaterna göra sitt yttersta för att se till att en lämplig del av de pengar som står till förfogande för hälso- och sjukvård når fattiga människor i utvecklingsländerna, likaså måste man göra sitt yttersta för att se till att hälso- och sjukvårdstjänsterna i fattiga områden förbättras och får stöd.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för detta resolutionsförslag om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom denna sjukdom är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med nära två miljoner dödsfall årligen. Detta initiativ skulle tillämpas för alla dem som drabbats av tuberkulos i världen, i synnerhet människor i de minst utvecklade länderna. Det skulle även bidra till att genomföra Europa 2020-målen och uppnå millenieutvecklingsmålen senast 2015. Vidare skulle vaccinationsprogrammet kunna förbättra EU:s strategiska oberoende i kampen mot tuberkulos och andra smittsamma sjukdomar. Det bör påpekas att vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester. Testerna måste vara tillförlitliga, billiga och tillgängliga för alla patienter tillsammans med mer effektiva diagnoser och behandlingar. Detta kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering av vaccinpaketet. Europeiska kommissionen och medlemsstaterna bör därför fullgöra sina finansieringsåtaganden och göra allt som krävs för att de medel som anslagits för hälso- och sjukvården även når de fattigaste och mest sårbara människorna i landet.
Sebastian Valentin Bodu: Vaccinering mot tuberkulos och investering i forskning i syfte att utveckla nya behandlingar för denna sjukdom är de enda lösningar för att utrota sjukdomen senast år 2050. Tyvärr har Rumänien dåliga siffror för spridningen av denna sjukdom. Landet ligger i topp i tabellen över tuberkulospatienter i EU, och kommer enligt experter att behålla denna placering länge. Under dessa omständigheter är EU-program och medel tilldelade för tuberkulosbehandling välkomna och investeringen i européernas hälsa är viktig. Enligt uppgifter från de rumänska myndigheterna upptäcks 30 000 nya fall av tuberkulos varje år. En möjlig förklaring till att ett så stort antal fall upptäcks varje år är just den ökade utvecklingsnivån genom uppkomsten av nya förebyggande program, varav en majoritet finansieras av EU. Även om Rumänien fortfarande har den högsta utbredningen av tuberkulos i Europa, har siffrorna minskat markant de senaste fem åren. Även dödlighetssiffrorna för tuberkulos har minskat i Rumänien från 10,7 procent 2002 till 7,6 procent 2008. De medel som har beviljats för programmen om att utrota tuberkulos är synnerligen välkomna, eftersom man inte har upptäckt nya diagnos- eller behandlingsinstrument de senaste 35 åren.
Zuzana Brzobohatá: skriftlig. - (CS) Jag gav mitt stöd till resolutionsförslaget om att bekämpa tuberkulos av många olika skäl. Jag skulle först vilja understryka behovet av att se på sjukdomens humanitära sida, eftersom det är en sjukdom som kan förebyggas enkelt genom vaccination. De över två miljoner människor som varje år dör av sjukdomen är därför inte bara ett mycket stort antal, utan först och främst onödigt. Jag håller helt med om att tuberkulos är ett grafiskt exempel på ojämlikhet mellan länder, eftersom det nästan har utrotats i industriländerna. Stiftelsen initiativet för tuberkulosvaccin (TVBI) hjälper tuberkulosdrabbade över hela världen och i synnerhet i mindre utvecklade länder. Personligen anser jag att det här sättet att bekämpa tuberkulos är ett uttryck för europeiska medborgares solidaritet och ett försök på att begränsa helt onödiga dödsfall som helt enkelt beror på bristande medel för vaccinationer i mindre utvecklade länder.
Maria Da Graça Carvalho: Genom detta resolutionsförslag välkomnar vi EU:s initiativ till att bekämpa tuberkulos i de fattigaste länderna, men vi kräver att mer vetenskaplig forskning utförs för att utveckla nya läkemedel och nya vacciner mot denna sjukdom. Vacciner är den billigaste och effektivaste folkhälsoåtgärden för att skydda européerna mot smittsamma sjukdomar, men det är också viktigt att hälso- och sjukvården når utvecklingsländerna för att bidra till att öka den förväntade livslängden och bekämpa fattigdom.
Som jag sade har vissa framsteg gjorts och vi befinner oss på rätt väg, men EU måste fördubbla sina insatser och kräva mer samordnade åtgärder för att integrera den europeiska forskningen i bekämpningen av fattigdomsrelaterade sjukdomar. Detta är det enda sätt på vilket vi kan mildra den tragiska hälsovårdssituation som flera utvecklingsländer befinner sig i. Jag skulle vilja fråga kommissionen på vilket sätt den kommer att följa upp de vetenskapliga forskningsinsatserna på det här området för att intensifiera dessa insatser och för att omvandla resultaten av denna forskning till fördelar för européerna mot bakgrund av Europa 2020-strategin.
Edite Estrela: Jag röstade för resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom det endast är en bred vaccinationskampanj som kan bidra till att förverkliga de mål som har fastställts i millenieutvecklingsmålen. Målen handlar om att stoppa den ökande utbredningen av tuberkulos och vända utvecklingen så att den i stället minskar fram till 2015 och utrotas senast 2050. Det finns ett trängande behov av att undersöka innovativa finansieringsinitiativ för att bidra till att förstärka hälso- och sjukvårdssystemen och bekämpa ojämlikhet, i synnerhet när det gäller mödrahälsa och spädbarnsdödlighet.
Diogo Feio: Även om tuberkulos är en av de sjukdomar som praktiskt taget har försvunnit från utvecklade länders hälsofokus, är det i verkligheten en av de vanligaste dödsorsakerna i världen som orsakar två miljoner dödsfall varje år. I synnerhet i utvecklingsländerna är sjukdomen fortfarande dödlig i många fall, framför allt när den drabbade även har hiv/aids.
Det är därför ett exempel på hälsoojämlikheter mellan den industrialiserade världen och utvecklingsländerna. Även om tuberkulos fortfarande är en dödlig sjukdom, lägger man dessutom ned forskningen på grund av affärsmässiga lönsamhetsskäl. Därför är det viktigt att Europa bidrar med vetenskaplig forskning och stöder initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI), så att vaccination i stor skala kan få positiva effekter i syfte att utrota tuberkulos senast 2050.
Som vi vet är vaccin ett viktigt instrument när det kopplas till bättre, billigare och mer tillförlitliga tester för att upptäcka sjukdomen liksom effektivare diagnoser och behandlingar. Detta innebär en stor justering av forskningen samt ökad och oförminskad finansiering, och här tror jag att EU kan spela en viktig roll.
José Manuel Fernandes: Syftet med detta gemensamma resolutionsförslag som ersätter förslagen från gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De Gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater och demokrater i Europaparlamentet är att främja initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) i syfte att uppnå de mål som har fastställts av FN i millenieutvecklingsmålen. Dessa omfattar att vända trenden med antalet patienter som får tuberkulos senast 2015 och att utrota sjukdomen senast 2050. Att förbättra hälsotillståndet för världens befolkning är en av EU:s största angelägenheter. Även om tuberkulos kan sägas vara under kontroll i Europa, orsakar den fortfarande miljontals dödsfall i utvecklingsländerna i samband med andra smittsamma sjukdomar. Det är viktigt att förena politiska och ekonomiska insatser för att få ett snabbt slut på detta globala gissel. Jag välkomnar därför godkännandet av detta initiativ om att utrota denna smittsamma sjukdom som fortfarande på 2000-talet orsakar många dödsfall, särskilt i utvecklingsländerna.
João Ferreira: Insatser på området för forskning och utveckling av nya läkemedel och vacciner som är effektiva mot sjukdomar såsom tuberkulos, som varje år fortsätter att ta miljoner människors liv över hela världen, måste stimuleras och positiva resultat är varmt välkomna. När dessa resultat har uppnåtts är det nödvändigt att göra de nya framstegen inom vetenskap och teknik tillgängliga för dem som behöver dem, utan någon form av undantag.
Behov måste därför vara det enda kriteriet för tillgång. I tredje världen tär betalning av utlandsskuld och betalning av räntor på lån till rika länder hårt på resurserna som därför inte går till budgeten för hälso- och sjukvård och utbildning. Denna reduceras till nära nog obetydlighet. Även de så kallade programmen för strukturanpassning som påförs utifrån bidrar till detta.
I kampen mot sjukdomar som liksom tuberkulos sprids i fattigdom ingår det därför att bekämpa dessa mekanismer som skapar och vidmakthåller beroende och fattigdom. I detta sammanhang är det beklagligt att vi, när vi gör tuberkulosvaccinet tillgängligt för mindre utvecklade länder - vilket vi uppenbarligen förespråkar - kan förespråka det för att stärka EU:s roll och ledarskap i dessa länder som man gjorde i den fråga som gav upphov till detta resolutionsförslag.
Bruno Gollnisch: Hur kan man underlåta att stödja ett initiativ som syftar till att utrota tuberkulos senast 2050, när sjukdomen fortsätter att döda två miljoner människor årligen i hela världen?
Jag anser dock att det är förvånansvärt att en text som djupt beklagar den otillräckliga hälso- och sjukvården i utvecklingsländer kan välja att förbise en av de största skandalerna i vår tid: rika länders plundrande av läkare från dessa länder som har avstått från att utbilda sina egna läkare tillräckligt i tron att de kan skära ner på sitt sociala skydd. Följaktligen är antagningsbegränsningen i Frankrike (eller antalet studenter som får fortsätta till andra året) omkring 7 000, medan nästan 3 000 läkare med examen från länder utanför Europa årligen tillåts utöva sitt yrke i Frankrike. För att inte nämna de utländska studenter vi utbildar och som har fransk examen men som aldrig lämnar landet. Samtidigt uppskattar WHO att det finns ett underskott på 4,5 miljoner hälso- och sjukvårdsmedarbetare i fattiga länder.
Det är också märkligt att man i texten väljer att förbise de mellan 5 500 och 6 000 tuberkulosfall som förekommer i Frankrike. Sjukdomen hade utrotats där och att den har kommit tillbaka kan kopplas direkt till massinvandringen. Jag tror inte att vi skiljer oss från andra länder i Europa heller i den här frågan.
Sylvie Guillaume: Förekomsten av tuberkulos i världen fortsätter att vara oroväckande. Men det verkar som om endast vaccination i stor skala kan avvärja det hälsohot som denna sjukdom utgör för de många människor som lever i utvecklingsländerna. Jag gav därför resolutionen mitt stöd för att kräva en ökad långsiktig investering från medlemsstaterna och Europeiska kommissionen, så att de kan få medel att bekämpa tuberkulos, i synnerhet genom forskning och innovation. Men de genomförda resurserna bör inte upphöra där. Det är hälsovårdssituationen och hälsovården som behöver stöd, och detta är ytterligare ett område där arbete måste göras och som inte får förbises.
Jim Higgins, Seán Kelly, Mairead McGuinness och Gay Mitchell: skriftlig. - (EN) Vi avstod från att rösta i den slutliga omröstningen om initiativet för tuberkulosvaccin. Vi stöder fullt ut vaccininitiativets mål, men kunde inte stödja det citat som hänvisar till en annan parlamentsomröstning som bland annat stöder abort och som går emot en tidigare röstförklaring som vi har fört till parlamentets protokoll.
Juozas Imbrasas: skriftlig. - (LT) Jag samtyckte till detta dokument, eftersom vi måste bekämpa tuberkulos. Det är en sjukdom som globalt dödar nästan två miljoner människor årligen och som nästan en tredjedel av världens befolkning är smittad av. Det är en sjukdom som utgör ett allvarligt hot mot människor och som är den andra största dödsorsaken bland smittsamma sjukdomar i världen. Tuberkulos är i hög grad kopplad till sociala och ekonomiska problem, såsom fattigdom, arbetslöshet, alkoholism, narkotikaberoende samt hiv/aids, liksom till fattiga länders otillräckliga och dåliga hälsovårdssystem samt fördröjda diagnoser. Jag är nöjd med att initiativmodellen för tuberkulosvaccin har utarbetats, eftersom alla patienter som lider av denna sjukdom över hela världen kommer att kunna dra nytta av resultaten av forskningen och arbetet. Jag skulle också vilja påpeka att finansieringen av kampen mot tuberkulos fortfarande är otillräcklig. Det är också nödvändigt att tillhandahålla specifika finansieringsmekanismer som kan bidra till licensgivningen av tuberkulosvacciner i Europa, vaccinets tillgänglighet, klinisk forskning om tuberkulos och effektivare diagnos och behandling. Dessutom måste de pengar som tilldelas hälso- och sjukvården nå ländernas fattigaste och mest sårbara invånare.
Giovanni La Via: Tuberkulos är tyvärr en av de främsta dödsorsakerna i världen. Nästan två miljoner människor dör faktiskt varje år som en följd av denna sjukdom. Parlamentets syfte med att lägga fram detta resolutionsförslag var att inbjuda EU till att fullfölja FN:s millenieutvecklingsmål, som föreskriver att den ökade utbredningen av denna allvarliga sjukdom ska stoppas senast 2015. De beräknade siffrorna är oroväckande och vi är djupt oroade över situationens allvar, särskilt när det gäller de fattigaste länderna där tuberkulosrelaterade dödsfall blir allt vanligare. Det gemensamma resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin har mitt fulla stöd, eftersom det försöker hantera problemet vid roten genom att bevilja ökad finansiering och stöd för vetenskaplig forskning samt att det belyser villkoren för hälso- och sjukvården i utvecklingsländerna.
Elżbieta Katarzyna Łukacijewska: Även om vaccination mot tuberkulos är obligatoriskt i majoriteten av de europeiska länderna, är världsstatistiken oroande. Antalet människor som ådrar sig denna sjukdom uppmärksammar oss på att vi i dag på 2000-talet inte bara behöver dra igång en omfattande informationskampanj och tillhandahålla rätt förebyggande åtgärder, utan att vi först och främst måste öka finansieringen av skyddande vaccinationer. Endast detta gör det möjligt för oss att minska utbredningen av denna sjukdom. Jag gav därför mitt stöd till detta resolutionsförslag. Tack.
David Martin: skriftlig. - (EN) Jag stöder till fullo kraven på ökad finansiering och alternativa medel för finansiering av tuberkulosprogram. Som ordförande i parlamentets arbetsgrupp om innovation, tillgång till medicin och fattigdomsrelaterade sjukdomar anser jag att det är viktigt att vi fokuserar våra insatser på forskning och innovation om vi ska nå millenieutvecklingsmålen. Globala tuberkulosnivåer är fortfarande oacceptabelt höga och jag välkomnar nya sätt att finansiera initiativet för tuberkulosvaccin för en vaccinationskampanj i stor skala.
Nuno Melo: Trots att tuberkulos praktiskt taget inte längre finns i utvecklade länder utgör sjukdomen fortfarande ett hot i fattiga och underutvecklade länder, framför allt i Afrika, där den fortsätter att döda miljoner människor varje år. Det är endast en vaccinationsplan på global nivå som kan få ett slut på dessa gissel och fullständigt utrota sjukdomen senast 2050 som en del av att uppnå millenieutvecklingsmålen.
Willy Meyer: Jag samtycker till mycket av det som sägs i detta resolutionsförslag med dess slutliga mål och dess syn på tillgång till hälso- och sjukvård som en rättighet, vilken regeringarna måste garantera genom att ”fullgöra sin skyldighet att tillhandahålla offentliga hälso- och sjukvårdstjänster till hela sin befolkning”. Trots det har jag inte kunnat stödja det, eftersom jag anser att majoriteten av de förslag och mål som framställs i förslaget saknar ambitioner och är klart otillräckliga. Jag anser inte att det räcker med att föreslå att senast 2050 utrota en sjukdom som drabbar de fattigaste och som är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen med mer än två miljoner dödsfall årligen. Ett antal undersökningar utförda av icke-statliga organisationer betonar nämligen att denna period skulle kunna halveras genom en robust politik och genom ökade resurser i syfte att bekämpa sjukdomen. Vidare samtycker jag till uttalandet i punkt 2 om att det är viktigt att förbättra metoderna för infektionsupptäckt och vaccination genom effektivare diagnoser och behandlingar, men jag anser att man uttryckligen borde nämna att dessa tjänster bör utföras av offentliga hälso- och sjukvårdstjänster. De är dessa som bör stärkas genom europeiskt stöd och samarbete.
Louis Michel: Jag är mycket glad över att ge mitt stöd till ett alleuropeiskt projekt som tillför mervärde inte bara för Europa, utan även för världen i sitt syfte att slutligen utrota tuberkulos.
2009 dödade tuberkulos 1,7 miljoner människor, vilket motsvarar 4 700 personer dagligen. Världsbanken uppskattar att det orsakar årliga ekonomiska förluster för Afrika på 52 miljarder amerikanska dollar. De fall som rapporterades i Storbritannien och Irland under sommaren 2010 påminner oss också om att denna sjukdom fortfarande är ett allvarligt problem för Europeiska unionen. Tack vare initiativet för tuberkulosvaccin (TBVI) kommer det att vara möjligt att skapa effektiva vacciner till överkomliga priser för utvecklingsländerna vilka har anpassats för tillväxtländerna och Europa.
Europeiska kommissionen är den största bidragsgivaren av officiellt utvecklingsbistånd och tillhandahåller 49 miljarder euro årligen. Det är dock inte tillräckligt. Vi måste finna andra källor till finansiering såsom inrättandet av en finansiell garanti av medlemsstaterna och/eller EU för att göra det möjligt att erhålla finansiering från Europeiska investeringsbanken. TBVI är ett praktiskt sätt att genomföra EU 2020-strategin. Genom att göra Europa attraktivare förbereds den nya ekonomin för framtida generationer.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Programmet för tuberkulosvaccin är mycket viktigt, men vad ska Europaparlamentet göra före 2015? I exempelvis Lettland består den medicinska behandlingen av tuberkulos för närvarande av att ställa diagnos och hålla patienten isolerad. All finansiering som var avsedd att användas på inköp av medicinsk utrustning och uppförande av specialiserade sjukhus gavs i själva verket ut förgäves. I till exempel staden Olaine fanns ett sjukhus som uppförts på ett fängelseområde för att behandla personer som smittats av tuberkulos. De pengar man lade på att utrusta sjukhuset uppgick till två miljoner euro. Detta sjukhus fungerar inte nu eftersom det inte finns någon medicinsk personal! Därför skulle jag vilja rikta kollegernas uppmärksamhet mot att det inte räcker att endast skapa och producera ett vaccin. Man måste även förbereda specialister med fokuserad specialisering och högkvalificerad medicinsk personal och placera ut dem i kampen mot tuberkulos. I annat fall blir följderna av dagens omröstning inget annat än känslomässiga. Det är ytterst viktigt att ha fullkomlig insyn i granskningen av den finansiering som tilldelas kampen mot tuberkulos för att situationen i Lettland inte ska upprepas.
Andreas Mölzer: skriftlig. - (DE) Varje år lägger man två miljarder euro på att behandla personer med tuberkulos i EU. Vid sidan av hiv och malaria är tuberkulos en av världens mest utbredda epidemier. Omkring en tredjedel av världens befolkning är smittad. Det är tydligt att vi befinner oss långt från att utrota tuberkulos. Som med alla sjukdomar utgör den ökande motståndskraften i form av multiresistenta eller till och med ultraresistenta bakterier och därigenom bristen på behandlingsalternativ en stor utmaning för den moderna läkarvetenskapen. De standardläkemedel som har använts sedan 1960-talet har ingen verkan på de muterade varianterna. På grund av detta ordineras andra läkemedel som är dyrare och som har kraftigare biverkningar. De efterföljande behandlingskostnaderna kan vara upp till hundra gånger högre än för normal tuberkulos. Om en patient slutar ta standardläkemedlet för den normala formen av tuberkulos innan sexmånadersperioden är slut, resulterar det inte bara i allvarliga biverkningar utan även i resistens. Dessutom är det endast möjligt att stoppa smittspridningen genom att undersöka alla människor som patienten haft kontakt med. Vissa länder har inte följt dessa krav. Om dessa välkända och grundläggande regler inte följs, kommer forskningsprojekt som kostar miljarder euro knappast att få till stånd några större förändringar och nya former av resistens kommer att uppstå. Av denna anledning har jag avstått från att rösta.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: Jag röstade för detta resolutionsförslag om initiativet för tuberkulosvaccin. I många fall är tuberkulos och förebyggande av sjukdomen fortfarande en utmaning, inte bara för utvecklingsvärlden utan även för utvecklade länder. Vi borde utbyta goda arbetsmetoder, tilldela finansiering till tuberkulosvaccin och använda olika åtgärder i ett försök att minska den skräckinjagande statistiken med nära två miljoner dödsfall årligen i världen på grund av tuberkulos. Å andra sidan är alkoholism, narkotikamissbruk och stor fattigdom några av de viktigaste riskfaktorer som ökar sjukligheten. Det är därför nödvändigt att vi inte bara tar hänsyn till vaccination, utan även långsiktiga program för att minska dessa faktorer. Än en gång välkomnar jag detta EU-initiativ för att bidra till aktivt EU-stöd för vaccinprogram som när de genomförs har lyckats att avsevärt minska siffrorna för antalet tuberkulossmittade som statistik från EU:s medlemsländer visar.
Alfredo Pallone: Jag stöder klart initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom tuberkulos fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen som tar miljontals liv varje år och eftersom man trots detta för närvarande inte forskar tillräckligt om de mest försummade sjukdomarna som endast drabbar människor i utvecklingsländerna. I detta sammanhang kan endast ett vaccinationsprogram som innebär en vaccinationskampanj i stor skala få en positiv inverkan när det handlar om att uppnå målet. Jag är övertygad om att vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester, vilket kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. Jag anser därför att tuberkulosvaccination i första hand bör genomföras på vårdcentraler och sjukhus i utvecklingsländerna och att det europeiska biståndet bör stödja utvecklingsländernas egna insatser för att stärka personalresurserna.
Georgios Papanikolaou: Jag röstade för resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin. Detta specifika resolutionsförslag som fick stöd av alla politiska grupper kommer efter en ökning av denna sjukdom i Europa och USA under de senaste tio åren. Men den mest grundläggande orsaken till att sjukdomen dyker upp igen är massinvandring, i synnerhet illegal invandring, där grundläggande hygienbestämmelser ofta inte kan tillvaratas. Grekland, som för närvarande försöker ta itu med den illegala invandringen, är ett land i den utvecklade världen som har relativt höga tuberkulossiffror. Därför är förslagen i detta specifika resolutionsförslag viktiga för vårt land, såsom en vittgående vaccinationskampanj i medlemsstaterna, finansiering från Europeiska investeringsbanken i detta syfte samt uppmaningen om garanterade offentliga hälso- och sjukvårdtjänster i de mest avlägsna områdena.
Maria do Céu Patrão Neves: Med tanke på att tuberkulos nästan har utrotats från industrialiserade länder och fortfarande sprids i andra delar av världen är tuberkulos i dag ett av exemplen på hur ojämlikhet mellan människor påverkar hälsan. Det är för närvarande också viktigt att komma ihåg att tuberkulos också är en av de sjukdomar som utnyttjar tillståndet hos personer som är seropositiva eller har aids och gör sjukdomen särskilt allvarlig i dessa fall. Dessa frågor ligger till grund för detta resolutionsförslag som förespråkar behovet av en vaccinationskampanj i stor skala som kan bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmål 6 efter 2015 och framför allt till utrotandet av tuberkulos senast 2050.
Dessa hedervärda mål var också anledningen till att jag röstade för förslaget. Vacciner är ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, liksom bättre tester för infektionsupptäckt vilka är tillförlitliga, billiga och stabila, samt effektivare diagnostisering- och behandling. Detta kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. EU bör genom Europeiska kommissionen undersöka olika kanaler för innovativ finansiering, till exempel införande av en finansiell garanti utställd av medlemsstaterna och/eller EU som gör det möjligt för TBVI att ta del av medel från Europeiska investeringsbanken, i syfte att säkra finansieringen av forskning på detta område.
Paulo Rangel: Trots de framsteg som gjorts är utbredningen av tuberkulos i världen fortfarande en stor källa till oro, eftersom sjukdomen fortfarande är en av de vanligaste dödsorsakerna i världen, framför allt i utvecklingsländerna. Forskning och finansiering på det här området bör därför ökas. Det är viktigt att uppbåda resurser till initiativet för tuberkulosvaccin, eftersom endast vaccinationskampanjer i stor skala kan bidra till att stoppa ökningen av tuberkulosutbredningen senast 2015, vända trenden och utrota sjukdomen senast 2050, såsom det står i FN:s millennieutvecklingsmål och i programmet ”Stoppa tuberkulos” som administreras av WHO.
Frédérique Ries: Tuberkulos dödar nästan två miljoner människor varje år, främst i Afrika söder om Sahara och i Asien. Den är ett gissel som belyser ojämlikheterna mellan norr och söder samt bristen på resurser, behandling och forskning som står till vårt förfogande för att stoppa sjukdomen.
I vårt resolutionsförslag påpekar vi att vi måste göra insatser för att upptäcka och diagnostisera sjukdomen snabbare och mer effektivt. Framför allt betonar förslaget dock behovet av att genomföra ett vaccinationsprogram i stor skala, som är det enda sättet att uppnå ett av millenieutvecklingsmålen (MDG 6) och utrota sjukdomen senast 2050.
Samtidigt är det viktigt att läkemedelsforskningen riktar fokus mot denna försummade och ”olönsamma” sjukdom. Finansiering för denna forskning måste garanteras, till exempel genom medel från Europeiska investeringsbanken. Som vi vet behövs det tre miljarder amerikanska dollar för att genomföra WHO:s program ”Stoppa tuberkulos”. Det är en avgörande investering om vi vill göra framsteg i forskningen och innovationen och därigenom bidra till att öka det stöd som ges till de fattigaste befolkningarna.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Med denna resolution understryker Europaparlamentet för det första att bara ett vaccinationsprogram som omfattar en vaccinationskampanj i stor skala skulle kunna bidra till uppnåendet av millennieutvecklingsmål 6 efter 2015 och framför allt till utrotandet av tuberkulos senast 2050. För det andra anser parlamentet att vaccin utgör ett avgörande verktyg i tuberkulosbekämpningen, tillsammans med bättre tester för infektionsupptäckt som är tillförlitliga, billiga och stabila och mer effektiva diagnoser och behandlingar, vilket kräver en betydande omläggning av forskningen samt ökad och varaktig finansiering. För det tredje uppmanar parlamentet kommissionen att undersöka olika kanaler för innovativ finansiering, till exempel införande av en finansiell garanti utställd av medlemsstaterna och/eller EU som gör det möjligt för TBVI att ta del av medel från Europeiska investeringsbanken, i syfte att säkra finansieringen av forskning kring försummade och icke lönsamma sjukdomar i utvecklingsländerna.
Jarosław Leszek Wałęsa: skriftlig. - (PL) Jag röstade ja till resolutionsförslaget om initiativet för tuberkulosvaccin. Tropiska sjukdomar som malaria, tuberkulos och sömnsjuka skördar varje år miljontals dödsoffer. Det beror framför allt på att dessa sjukdomar blir alltmer resistenta mot läkemedel och på att det saknas behandlingsalternativ, vilket hänger samman med att forskningen har stoppats av det enkla skälet att den inte är lönsam. Med tanke på att det stora antalet nya tuberkulosfall världen över fortfarande är en källa till oro, trots att endast fyra år återstår innan millennieutvecklingsmålen ska vara uppfyllda, måste vi omedelbart ingripa. I en majoritet av utvecklingsländerna uppfyller inte hälso- och sjukvården på långt när lokalbefolkningens behov. Nittiotalets strukturanpassningar med drastiska nedskärningar inom de sociala sektorerna har bidragit till att förvärra situationen. Jag anser att tuberkulosvaccinationer i första hand ska utföras på kliniker och sjukhus i utvecklingsländerna, och att ett offentligt hälso- och sjukvårdssystem bör återinrättas för det ändamålet. Regeringarna måste uppfylla sin skyldighet att garantera en offentlig hälso- och sjukvård för hela befolkningen, eftersom det är en grundläggande rättighet som erkänns i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna.
Anna Záborská: Jag stöder initiativet om tuberkulosvaccin. Jag anser att det är vår moraliska skyldighet som européer att axla en del av ansvaret för forskningen och att försöka hitta nya behandlingsformer, men att vi också måste hjälpa fattiga länder att utbilda hälso- och sjukvårdspersonal och utveckla ett nätverk som erbjuder åtminstone grundläggande hälso- och sjukvård. Människors solidaritet måste sträcka sig längre än till det egna landets eller den egna kontinentens gränser. Om vi upphör att känna den solidariteten upphör vi också att vara mänskliga. Eftersom jag värnar om vår medmänsklighet kan jag inte stödja det godkända resolutionsförslaget. Texten innehåller en hänvisning till dödandet av ofödda barn, som en majoritet av parlamentsledamöterna ser som en del av den reproduktiva hälsan. Jag lade ner min röst eftersom jag inte instämmer i att kampen mot tuberkulospandemin i de fattigaste delarna av världen har något som helst samband med det omänskliga förfarande som innebär att man tar sig rätten att besluta om ofödda barns liv eller död.
Marta Andreasen: skriftlig. - (EN) Jag röstade för avslutningen av räkenskaperna för Europeiska polisakademin. Jag beviljade inte ansvarsfrihet för Europeiska polisakademin förra året eftersom det här är det normala förfarandet som borde följas varje år så fort det framgår av Europeiska revisionsrättens rapport att det inte finns behov av ytterligare justeringar, oberoende av om ansvarsfrihet har beviljats eller inte. Med tanke på de oegentligheter som har påvisats bör Europeiska polisakademin läggas ner.
Diogo Feio: Oro över Europeiska polisakademins förvaltningsmodell ledde till att parlamentet vägrade att bevilja akademin ansvarsfrihet för 2008 års räkenskaper. Detta är oroande och något helt nytt för oss, då det är första gången som ett EU-organ inte har beviljats ansvarsfrihet. Syftet med den föreliggande resolutionen är därför bara att avsluta motsvarande räkenskaper i enlighet med artikel 5.2 b i bilaga VI till Europaparlamentets arbetsordning.
José Manuel Fernandes: Jag vill minnas att parlamentet den 7 oktober 2010 antog ett beslut om att inte bevilja Europeiska polisakademin ansvarsfrihet för 2008 års räkenskaper, med 618 röster för, inga röster emot och sju nedlagda röster. Beslutet om att avsluta 2008 års räkenskaper betyder inte att ansvarsfrihet har beviljats, utan är bara en teknisk åtgärd i enlighet med parlamentets arbetsordning, där det står att man i det fall ansvarsfrihet inte har beviljats måste hålla en formell omröstning om huruvida man ska avsluta räkenskaperna vid ett senare möte. Jag röstade därför ja till detta beslut.
Véronique Mathieu: Den 7 oktober 2010 antog parlamentet med 618 röster för, inga röster emot och sju nedlagda röster ett beslut om att inte bevilja ansvarsfrihet för direktören för Europeiska polisakademin för 2008. I enlighet med parlamentets arbetsordning ska ett formellt förslag om avslutning av räkenskaperna läggas fram vid en senare sammanträdesperiod om ansvarsfrihet inte beviljas. Beslutet, som jag röstade ja till, är en teknisk åtgärd som genomförs i syfte att avsluta räkenskaperna för det aktuella budgetåret, och alltså inget beslut om att bevilja ansvarsfrihet. Beslutet fattas under denna sammanträdesperiod eftersom jag och mina kolleger från budgetkontrollutskottet ville genomföra en utfrågning av direktören för Europeiska polisakademin, styrelsens ordförande och Europeiska kommissionens ordförande för att få fram mer detaljer och förtydliganden, i synnerhet när det gäller de korrigeringar av 2008 års räkenskaper som gjordes i juli 2010 och när det gäller styrelsens ansvar.
Nuno Melo: Det är beklagligt att ett EU-organ som finansieras via offentliga medel inte har en öppen förvaltningsmodell som gör att tillsynsorganet kan bevilja ansvarsfrihet för räkenskaperna. Det faktum att detta är så sällsynt gör det nödvändigt att analysera orsakerna och hitta lösningar som kan förhindra att det inträffar igen. Därför är syftet med denna resolution enbart att avsluta räkenskaperna enligt artikel 5.2 b i bilaga VI till Europaparlamentets arbetsordning.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Polisakademins ineffektiva användning av tilldelade medel har redan lett till att det finansiella stödet till små EU-organ har dragits in. Det finns exempel på olämplig användning av medel som gränsar till ekonomisk brottslighet. Alla dessa överträdelser möjliggörs p.g.a. otillräcklig tillsyn från kommissionens sida. Parlamentets beslut i den här frågan sänder en tydlig signal till alla andra organ och institutioner om att de måste iaktta budgetdisciplin och visa ett större ansvarstagande i förhållande till sina skyldigheter. Det vore inte heller någon förlust att göra sig av med de tjänstemän på kommissionen som under lång tid passivt såg på och underlät att agera beslutsamt och effektivt. Jag känner till många fall där kommissionens tjänstemän blundat för allvarliga överträdelser i EU:s finansiella projekt, på grund av sin icke konstruktiva hållning eller rentav slöhet. Jag anser att den här resolutionen kommer mycket lägligt och lämpligt.
Andreas Mölzer: Europeiska polisakademin (Cepol) inrättades år 2000. Syftet är att främja nära samarbete mellan de olika poliskårerna inom EU. Polisakademin hjälper nationella organ att samarbeta för att förhindra och bekämpa brottslighet. Dessutom har den ett nära samarbete med polismyndigheter i tredjeländer. Jag anser att Cepol är en användbar institution, och jag har därför röstat ja till resolutionsförslaget.
Maria do Céu Patrão Neves: Europeiska polisakademin (Cepol) samlar högre polistjänstemän från hela Europa, i syfte att uppmuntra ett gränsöverskridande samarbete inriktat på brottbekämpning och upprätthållande av allmän säkerhet, lag och ordning. Cepol inrättades som ett EU-organ 2005 och fungerar som ett nätverk vars verksamheter - kurser, seminarier, konferenser och sammanträden - organiseras i och av medlemsstaterna, i huvudsak vid nationella utbildningscentra. Mellan 60 och 100 kurser, seminarier och konferenser om ett brett spektrum av frågor som är relevanta för polisarbetet i dagens EU anordnas varje år. Cepols verksamhet har stor betydelse när det gäller att skapa synergieffekter mellan poliskårerna i de olika medlemsstaterna. Faktum är att Cepol för närvarande är den viktigaste källan till lärande och utveckling inom utbildning och fortbildning för att förbättra samarbetet och polisarbetet i Europa. Av ovan nämnda skäl och i synnerhet mot bakgrund av de positiva yttrandena från revisionsrätten och rådet röstar jag ja till avslutningen av Cepols räkenskaper för budgetåret 2008.
Paulo Rangel: Efter beslutet av den 7 oktober 2010 om att inte bevilja Europeiska polisakademin ansvarsfrihet för budgetåret 2008 på grund av de påvisade problemen med förvaltningen har vi nu gått vidare till att avsluta räkenskaperna enligt artikel 5.2 b i bilaga VI till arbetsordningen.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Det är mycket viktigt att nya myndigheter och deras styrelser utövar sina uppgifter i EU-medborgarnas intresse. Av det skälet arbetade De gröna för ökad öppenhet i förbindelserna mellan branschföreträdare och myndigheter samt deras styrelser, och det gläder oss att alla tre kandidaterna skriftligen har förbundit sig att säkerställa detta. Oklara relationer med lobbyister undergräver myndigheternas trovärdighet och effektivitet och det är viktigt att den utför sitt arbete på ett så effektivt sätt som möjligt. Vi måste nu gå vidare och se till att myndigheterna effektivt kan utöva sin viktiga tillsyn över EU:s finansmarknader.
Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Som omröstningen i budgetkontrollutskottet visar var många missnöjda med hur Europeiska polisakademin förvaltade sin budget 2008 och tidigare år. Det här är en unik situation - det har aldrig tidigare hänt att ett EU-organ inte har beviljats ansvarsfrihet. Nu är det emellertid viktigt att se framåt. General Bánfi, Europeiska Polisakademins nye ordförande, har påbörjat sin tjänst under en svår situation och måste återfå parlamentets och skattebetalarnas förtroende. Vidare anser jag att de pågående diskussionerna om polisakademins ineffektiva budgetförvaltning och personalpolitik avleder vår uppmärksamhet från ett större problem, nämligen bristen på integritet och professionalism hos polis och säkerhetstjänster över hela Europa, inklusive i Litauen. Vi måste öka ansträngningarna för att förbättra polisakademins grundläggande funktioner - vi måste vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa brottslighet genom utbildning och särskild fortbildning. Som jag nämnde under sammanträdesperioden i oktober har Europeiska polisakademin ädla mål - att främja gemensamma europeiska polisstandarder och stärka rättssamhället och lagstiftningen. Det viktigaste är inte vad som sker med Europeiska polisakademin i framtiden, utan att alla medlemsstater ser till att målen uppfylls.
Derek Vaughan: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att avsluta Europeiska polisakademins räkenskaper eftersom jag anser det vara viktigt att dra en gräns när det gäller förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet för 2008. Genom att parlamentsledamöterna inte beviljade ansvarsfrihet sände de ett kraftfullt budskap till ledningen för alla EU-organ om att parlamentet inte kommer att tolerera fusk med räkenskaperna eller onödigt slöseri. Vi parlamentsledamöter måste nu koncentrera oss på förfarandet för beviljande av ansvarsfrihet för 2009, som påbörjats i budgetkontrollutskottet, och föreslå förändringar för att se till att bättre redovisningsrutiner införs. De brister som lyftes fram i revisionsrättens rapport om 2008 års räkenskaper får inte upprepas. Jag välkomnar de positiva steg som polisakademins nye direktör Ferenc Bánfi har vidtagit, och jag hoppas att samarbetet mellan budgetkontrollutskottet och polisakademin fortsätter och att kraftfulla åtgärder vidtas för att se till att Cepol drivs effektivt och i enlighet med alla finansiella bestämmelser.
Marta Andreasen: skriftlig. - (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.
Diogo Feio: Om det är något vi kan lära oss av den senaste krisen så är det att vi måste reformera den institutionella tillsynsstrukturen genom att inrätta EU-organ och samtidigt omformulera hela konceptet med makro- och mikroekonomisk tillsyn. Det har lett till inrättandet av Europeiska bankmyndigheten. Eftersom förtroendet för bankerna har fått sig en rejäl knäck av den globala finanskrisen är det viktigt att marknaderna, och EU:s medborgare i allmänhet, känner att de kan lita på bankinstitutionernas soliditet och tålighet och framför allt att de återfår förtroendet för tillsynsmyndigheterna. Därför är den roll som den nya Europeiska bankmyndigheten tilldelats så viktig för framtiden. Det är skälet till att jag röstar ja till valet av Andrea Enria som Europeiska bankmyndighetens första ordförande, i hopp om att han ska bli aktiv, uppmärksam och framgångsrik på sin post.
Nuno Melo: Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Jag har förstått att inrättandet av Europeiska bankmyndigheten är viktigt för att åstadkomma en effektiv tillsynsmodell. Det krävs emellertid många fler åtgärder för att förhindra att verkligt omoraliska företeelser av den typ som nyligen ägde rum - som har skadat ekonomier, aktieägare, insättare, skattebetalare och trovärdigheten för hela systemet - på nytt inträffar. Jag röstar därför ja till valet av Andrea Enria som Europeiska bankmyndighetens första ordförande och jag hoppas att hans ämbetsperiod i alla avseenden kommer att präglas av hög kvalitet.
Andreas Mölzer: I den nya centrala Europeiska tillsynsmyndigheten ska nationella intressen företrädas av de organ som utövar tillsyn över finansmarknaderna. I t.ex. Österrike kommer landets finansinspektion att bli en del av den nya myndigheten och få rösträtt. Medlemsländernas riksbanker kommer också att delta i myndighetens möten, men saknar rösträtt. Jag invänder mot att den namngivne kandidaten utnämns till ordförande för Europeiska bankmyndigheten. Enligt min mening kommer detta att leda till dyrbara dubbla strukturer, vilket bland annat framgår av det faktum att de enskilda tillsynsorganen är baserade i olika städer, och jag stöder därför betänkandet. Dessutom är finansiella tillsynsmyndigheter bara en del av den övergripande lösningen. Sanktionsmekanismerna mot medlemsstater med höga budgetunderskott måste också skärpas.
Marta Andreasen: skriftlig. - (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.
Diogo Feio: En av slutsatserna efter krisen var att det var nödvändigt att inrätta oberoende EU-organ för att utöva tillsyn över finansmarknadernas bank- och försäkringsverksamhet. Dessa organ kommer inte att ersätta nationella tillsynsmyndigheter, utan i stället samarbeta med dem, och utföra sina uppdrag i fråga om försiktighetsanalyser och systemriskanalyser i syfte att förhindra att en ny kris av samma omfattning som den vi nu genomgår återigen drabbar Europas länder.
Jag är i dag mycket stolt över att rösta för utnämningen av en portugisisk medborgare, Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino, till den förste ordföranden för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Hans omvittnade integritet och tekniska kunskaper, som blivit uppenbara under det krävande utnämningsförfarandet, borgar för att han kommer att utöva sitt uppdrag i den tillsynsmyndighet han nu ska leda på ett både omsorgsfullt och aktivt sätt. Jag vill gärna ta tillfället i akt att önska honom all framgång i hans nya arbete.
Nuno Melo: skriftlig. - (PT) Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Inrättandet av en europeisk försäkrings- och tjänstepensionsmyndighet är viktigt för att uppnå en effektiv tillsynsmodell, sida vid sida med många andra tillsynsmekanismer. Beslutet om och genomförandet av detta bör behandlas som en mycket brådskande fråga. Det gläder mig naturligtvis att det är en portugis, Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino, som har utnämnts till den förste ordföranden för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Jag önskar honom lycka och välgång i arbetet.
Alfredo Pallone: Jag är mycket nöjd med resultatet av förmiddagens omröstning, då parlamentet gav klartecken för utnämningen av Gabriel Rodrigo Ribeiro Tavares Bernardino från Portugal till ordförande för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Det är en seger för Europeiska unionen och för parlamentet, som kämpat hårt för att myndigheten skulle inrättas, men framför allt är det en seger för Europas folk. Jag är övertygad om att de nu kommer att få ett bättre skydd.
Maria do Céu Patrão Neves: I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den portugisiske kandidaten till ordförande för Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten. Enligt föreskrifterna ska han vara föremål för strikta regler om oberoende.
Marta Andreasen: skriftlig. - (EN) Anledningen till att jag röstade för resolutionsförslaget om att invända mot utnämningen av ordföranden för Europeiska bankmyndigheten var inte att jag hittade några brister hos den utnämnda personen, utan att jag av princip motsätter mig inrättandet av denna nya myndighet. Vi blir upplysta om att det är nödvändigt att förebygga framtida ekonomiska och finansiella kriser. Myndigheten kommer i själva verket endast att bli ett extra lager av byråkrati utöver den befintliga tillsynen. Det kommer att uppstå förvirring om vem som ansvarar för vad. De regler som myndigheten utformar kommer naturligtvis inte att välkomnas av Londons finansdistrikt utan tvärtom bidra till att arbetstillfällen försvinner i Storbritannien. Dessutom är förfarandet inte öppet eftersom endast en kandidat presenterats för parlamentet och till råga på allt är slutomröstningen hemlig.
Diogo Feio: Eftersom finansmarknaderna drabbades hårt av krisen är det viktigt att återupprätta förtroendet för dem. Det sker nu till stor del genom tillsynsmyndigheterna, som måste utföra sitt arbete på ett kompetent och effektivt sätt för att kunna bygga upp det förtroende som krävs hos investerare och företag. Det är bakgrunden till inrättandet av Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, som inte gör anspråk på att ersätta nationella tillsynsmyndigheter, men som kommer att spela en viktig roll i den nya europeiska tillsynsstrukturen. Därför är det viktigt att organet snart blir operativt. Jag röstar ja till valet av Steven J. Maijoor som den förste ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten i hopp om att han ska bli aktiv, uppmärksam och framgångsrik på sin post.
Nuno Melo: Genom den senaste tidens finanskris har stora brister i den finansiella tillsynen avslöjats, både i enskilda fall och när det gäller finanssystemet i dess helhet. Tillsynsmodellerna hade ett nationellt perspektiv och var inte anpassade till den globalisering som har skett i finanssystemet, där olika finanskoncerner bedriver sin verksamhet över gränserna, med de systemrisker detta medför. Det har därför inte förekommit något samarbete, någon samordning eller konsekvens över huvud taget i tillämpningen av EU:s lagstiftning. Jag har förstått att inrättandet av Europeiska bankmyndigheten är viktigt för att åstadkomma en effektiv tillsynsmodell. Det krävs emellertid många fler åtgärder för att förhindra att verkligt omoraliska företeelser av den typ som nyligen ägde rum - som har skadat ekonomier, aktieägare, insättare, skattebetalare och trovärdigheten för hela systemet - på nytt inträffar. Jag röstar därför ja till valet av Steven J. Maijoor som den förste ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten och hoppas att hans ämbetsperiod i alla avseenden kommer att präglas av hög kvalitet.
Andreas Mölzer: De finansiella tillsynsmyndigheterna gör kanske större nytta än många andra EU-institutioner. Det skulle emellertid ha räckt med ett enda organ på en enda plats, i stället för tre organ i tre olika städer, med de merkostnader för dubbla strukturer som det innebär. En tillsyn på EU-nivå bör bland annat omfatta samordning av medlemsstaternas nationella tillsynsmyndigheter. Det kommer att bli svårt med den nuvarande ansvarsfördelningen. Dessutom behövs det ett effektivt system för tidig varning, ett lämpligt finansiellt stöd från investerare och en förutsättningslös diskussion. Eftersom jag anser att det är slöseri med pengar att inrätta tre europeiska finansiella tillsynsmyndigheter stöder jag betänkandet där det tydligt anges att man motsätter sig utnämningen av en namngiven kandidat till ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten.
Alfredo Pallone: Eftersom jag röstade nej är jag mycket nöjd med resultatet av förmiddagens omröstning, då parlamentet gav klartecken till utnämningen av ordföranden för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (ESMA). Den senaste finansiella krisen har visat att det finns ett stort behov av en strikt och noggrann tillsyn inom sektorer där man tidigare har lyckats kringgå bestämmelserna. Många av de lagstiftningsförslag vi nu behandlar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, från derivatinstrument till blankning, ger ESMA avsevärda befogenheter att utöva tillsyn och kontroll, och det är därför av stor vikt att myndigheten ges möjlighet att så snart som möjligt få full överblick över verksamheten.
Maria do Céu Patrão Neves: I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den irländske kandidaten till ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten, som enligt föreskrifterna ska vara föremål för strikta regler om oberoende.
Catherine Grèze: Under de omröstningar om utnämningen av ordförandena för de europeiska tillsynsmyndigheterna som hölls i kammaren i dag torsdagen den 3 februari 2011 rådde det total förvirring. Vare sig när det gällde Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (resolutionsförslag, Europeiska bankmyndigheten (resolutionsförslag eller Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (resolutionsförslag var någon av de nominerade kandidaterna kvinnor. Jämställdhet är en grundläggande värdering som försvaras av Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och ur ett jämställdhetsperspektiv kan jag omöjligt rösta ja till dessa utnämningar.
Arlene McCarthy: skriftlig. - (EN) Finanskrisen 2008 visade tydligt att det finns ett behov av europeiska tillsynsmyndigheter för att samordna regleringen och kontrollen av finanssektorn i Europeiska unionen. I och med dagens omröstning om att godkänna de tre ordförandena för dessa nya myndigheter ger vi dem klartecken att börja arbeta. Under de två senaste åren har vi också sett att delar av sektorn för finansiella tjänster är inställda på att motsätta sig de nya regler och regleringar som krävs. Under utfrågningsprocessen har jag därför uppmanat kandidaterna att förbinda sig att tillämpa de högsta normerna för öppenhet och offentlighet. För att upprätthålla allmänhetens förtroende för dessa nya myndigheter måste de kunna sköta sitt arbete på ett självständigt, rättvist och objektivt sätt. Det är av största vikt att se till att dessa nya institutioner inte pressas till att försvaga eller undergräva grundläggande bestämmelser om översynen av finanssektorn. Jag välkomnar därför kandidaternas löften om att tillämpa de högsta principerna för öppenhet, vilket även innebär att man avslöjar resultatet av möten med lobbyister och branschföreträdare om regelverket.
Alexander Mirsky: Jag röstade mot av det enkla skälet att jag inte visste namnet på kandidaten till denna höga post. Det jag särskilt ”gillade” var att Europeiska kommissionens företrädare inte ville röja kandidatens efternamn. Kanske har något förändrats i vår värld när ledamöter i Europaparlamentet inte har rätt att få veta namnet på en person som vill inneha en hög post i Europeiska unionen eller informeras om dennes meriter.
Andreas Mölzer: Om det ska inrättas tre nya EU-organ baserade i London, Paris och Frankfurt, samt en systemrisknämnd under Europeiska centralbanken (ECB), kommer sannolikt förvirring angående ansvarsfördelningen mellan dessa organ att uppstå. Det är möjligt att de finansiella tillsynsmyndigheterna kan göra större nytta än många andra EU-institutioner, exempelvis Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter. Det skulle emellertid ha räckt med ett enda organ. De tre nya finansiella tillsynsmyndigheterna är bara en del av den övergripande lösningen. Dessutom måste medlemsstaterna ändra sin inställning. Deras nuvarande motto ”om du inte skadar mig så skadar jag inte dig”, som gör att medlemsstaterna kan hjälpa varandra att slippa böter enligt förfarandet vid underskott har lett till en katastrof. Jag har därför röstat ja till betänkandet och mot kandidaten till posten som ordförande för Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten.
Maria do Céu Patrão Neves: I november 2010 antog Europaparlamentet och rådet vid första behandlingen en ambitiös rad av lagstiftningsförslag för att förstärka tillsynen på Europas finansmarknader. Förslagen innebar att det skulle inrättas tre nya europeiska tillsynsmyndigheter inom områdena försäkring, värdepapper och bank. Europaparlamentet har en viktig roll vid utnämningen av ordförandena för dessa institutioner. Kammaren är behörig att hålla utfrågningar med de kandidater som nominerats av de nationella tillsynsmyndigheterna på grundval av en slutlista som sammanställts av kommissionen, och vi har rätt att invända mot utnämningarna. Kandidaterna har deltagit i utfrågningar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har godkänt dem. Utifrån de förutsättningarna röstade jag ja till den nederländske kandidaten till ordförande för Europeiska bankmyndigheten, som enligt föreskrifterna ska vara föremål för strikta regler om oberoende.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) Hela urvalsförfarandet var en otillfredsställande röra som ledde till en olycksbådande början för de nya finansiella tillsynsmyndigheterna. Kommissionen och rådet delar ansvaret för situationen och det är viktigt att man drar lärdomar inför nästa omgång utnämningar. De nya myndigheterna måste utöva en strikt och effektiv tillsyn över finanssektorn för att undvika tidigare misstag och det är beklagligt att kandidaterna inte höll högre klass. De gröna var särskilt missnöjda med kandidaten till ordförande för den nya försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten, Gabriel Bernardino. Det finns en stor oro för att Gabriel Bernardino inte har det engagemang som krävs för att utöva en viktig tillsyn på EU-nivå, utan att han i stället kommer att gå i de nationella myndigheternas ledband. Det förefaller också som om han tonar ner de potentiella risker som försäkringssektorn utgör för den finansiella stabiliteten. Av det skälet röstade De gröna ja till att invända mot hans kandidatur. Det är av största vikt att de nya myndigheterna och deras ordförande sköter sitt arbete på ett sätt som gagnar EU-medborgarnas intressen. De gröna har därför förordat ökad öppenhet i förbindelserna mellan branschföreträdare och myndigheter och deras ordförande, och det gläder oss att samtliga tre kandidater skriftligen har förbundit sig att göra detta.
Peter Skinner: skriftlig. - (EN) Jag röstade ja till att godkänna utnämningen av ordförandena för EBA, EIOPA och ESMA eftersom dessa under sina utfrågningar visat sig vara kompetenta och insatta i de frågor de ska hantera. Även jag anser att det är olyckligt att det inte finns någon kvinnlig kandidat till poster på den här nivån och hoppas att kandidaterna till tjänsten som verkställande direktör kommer att avspegla ett bättre urval. Det är också olyckligt att två politiska grupper, nämligen De gröna och ALDE (en del ledamöter, inte alla), har lyckats rikta sitt missnöje över frågor som inte har något att göra med de frågor ordförandena ska hantera mot just ordförandena. Man kan därför lätt föreställa sig att andra frågor har avgjort deras ställningstagande, något som visar deras brist för förståelse för det europeiska projektet. När allt kommer omkring kräver vi att de åtgärder som vidtas av dessa tillsynsmyndigheter på EU-nivå ska vara oberoende, men genom att obefogat rösta för att avslå den utnämnde kandidaten och underkänna resultatet av det oberoende valet motsätter man sig just detta oberoende.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för det gemensamma förslaget till resolution om avfallskrisen i Kampanien eftersom jag anser att det mot bakgrund av denna kris är viktigt att göra undantag från bestämmelser och kontroller, vilket bland annat omfattar beviljande av undantag från miljökonsekvensbedömningar och underlåtenhet att tillämpa lagstiftningen om offentlig upphandling. Jag anser det också vara viktigt att påpeka att efterlevnad av EU:s avfallslagstiftning i Kampanien och andra regioner kräver stora ansträngningar för att minska avfallsmängderna och att få förebyggande åtgärder, minskning, återanvändning och återvinning av avfall att öka rejält i betydelse genom att tillhandahålla lämplig infrastruktur. Dessutom måste större vikt läggas vid återvinning av organiskt avfall, i synnerhet i denna utpräglade jordbruksregion.
Roberta Angelilli: Vi förstår kommissionens skäl, men avfallskrisen i Kampanien kommer inte att lösas genom att man tilldömer böter, och inte heller genom att man håller inne utbetalningen av 135 miljoner euro i bidrag för perioden 2006-2013, plus ytterligare 10,5 miljoner för perioden 2000-2006, pengar som skulle gå till finansiering av avfallsrelaterade projekt.
Lösningen på krisen ligger i stället i en välgörande förnyelse av den politiska och operativa situationen. Det nya regionala styret, som tillträdde så sent som i juni förra året, har tyvärr ärvt femton år av försumlighet och förseningar. Trots det har man redan inlett en integrerad plan för insamling och behandling av avfall, som även inbegriper åtgärder för att inrätta nödvändiga anordningar och ingå avtal med fem italienska regioner om tillfällig förflyttning av avfall tills planen är fullt operativ. Framtida åtgärder måste inriktas på öppenhet och dialog mellan befolkning och lokala myndigheter, och på att få medborgarna att ta sitt ansvar för behandlingen av hushållsavfall, samt på en bättre användning av organiskt avfall.
Jag hoppas att kommissionen kommer att uppskatta det nya regionala styrets vilja och engagemang och snart anse det lämpligt att frigöra de EU-medel som avsatts till regionen för att kunna stimulera dess tillväxt, självklart under förutsättning att strikta och noggranna kontroller genomförs och att EU:s lagstiftning följs.
Jean-Luc Bennahmias: Medan omröstningen om direktivet om avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter var tämligen teknisk, är omröstningen om resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien i huvudsak politisk. Parlamentet har avvisat de ändringsförslag som lagts fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och som skulle ha förvanskat texten, och därmed har en majoritet i parlamentet röstat för att Italien ska följa EU:s bestämmelser om avfallshantering. I det här gemensamma resolutionsförslaget som lagts fram av gruppen Progressiva förbundet av socialdemokrater i Europaparlamentet, gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa, gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen och gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster, uppmanar vi Italien att omedelbart vidta åtgärder för att följa bestämmelserna, och det innebär att den organiserade brottslighetens inblandning på en marknad som ses som mycket lönsam ska bekämpas. Hälso- och miljösituationen i regionen är redan nu mycket alarmerande. Därför anser vi att inga EU-medel bör frigöras förrän något har gjorts för att förbättra situationen. Det är omöjligt att föreställa sig ett EU där man å ena sidan inför allt striktare hälso- och miljöbestämmelser och å andra sidan beviljar undantag från all lagstiftning.
Sergio Berlato: Under den senaste sammanträdesperioden i Strasbourg deltog kommissionen i debatten och besvarade de muntliga frågorna från kammaren om avfallskrisen i Kampanien. Jag uppskattade diskussionen med EU-kommissionären för miljö, Janez Potočnik, som visade sig vara särskilt lyhörd när det gällde krisen i Kampanien.
Avfallskrisens inverkan på turismen är ytterst negativ, vilket framgår av de alarmerande siffror som nyligen offentliggjordes av turistorganisationer. Situationen har skadat såväl transportföretag som små och medelstora företag samt hotell och storkök i regionen. Effekterna på sysselsättningen riskerar att förvärras än mer om inte lämpliga åtgärder snarast vidtas. De italienska myndigheterna har redan försett kommissionen med en plan för att garantera laglighet. Syftet med den politik som nu genomförs är att städa upp i regionens huvudstad samt organisera ett integrerat avfallssystem som omfattar sopsortering, minskade avfallsmängder, byggandet av moderna avfallshanteringsanläggningar och återställande av tidigare deponier. Jag ser fram emot en snabb och slutgiltig lösning på problemet med avfallshanteringen för att skydda både Italiens rykte och turistekonomin.
Vilija Blinkevičiūt: skriftlig. - (LT) Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien. Efterlevnad av EU:s lagstiftning om avfall i Kampanien kräver mycket kraftfulla åtgärder för att reducera avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse. Man måste lägga större vikt vid återvinning av organiskt avfall, i synnerhet i denna utpräglade jordbruksregion. Dessutom rekommenderar man att informationen kontrolleras och att ett system för utbyte av bästa praxis inrättas. Europaparlamentet anser att de undantagsåtgärder som de italienska myndigheterna tillämpat under lång tid, inbegripet att man utnämnt särskilda kommissarier och förklarat avfallsanläggningar vara platser av ”strategiskt intresse” under militär kontroll, har varit kontraproduktiva. Man kräver därför betydligt mer insyn i de ansvariga myndigheternas verksamhet. Det är även viktigt att bygga upp förtroendet genom en strukturerad dialog mellan allmänheten och de olika myndigheterna samt styrelseorgan på olika nivåer.
Maria Da Graça Carvalho: Avfallshantering har varit ett stort problem i många italienska regioner, i synnerhet Kampanien. Det är viktigt att man ser till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att förfaranden eller metoder skadar miljön. Man behöver omdelbart hitta en hållbar lösning genom tillämpning av en avfallshanteringsplan. Det är vikigt att minska avfallsvolymerna och och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse. Större vikt måste ges till återvinning av organiskt avfall, särskilt i detta i stor uträckning lantliga område, och jag efterlyser kontroll av information och inrättning av ett system för utbyte av bästa praxis.
Edite Estrela: Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien eftersom det lyfter fram de miljömässiga aspekterna av problemet, i synnerhet när det gäller skyddet av Natura 2000-områden.
Diogo Feio: Det krävs en hållbar lösning på avfallskrisen i Kampanien, som är det mest komplicerade problemet med avfallshantering som man haft i italienska regioner. Det är viktigt att man uppfyller EU:s kriterier, i synnerhet genomförandet av en avfallshanteringsplan i enlighet med direktiv 2008/98/EG. Man måste genast försöka reducera avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse genom att tillhandahålla tillräcklig infrastruktur. Det är av högsta vikt att de italienska myndigheterna följer unionens regelverk och de senaste två domarna från EU-domstolen på alla nivåer.
José Manuel Fernandes: EU har åtagit sig rollen att vara en förebild i kampen mot klimatförändringar och främjande av miljökvalitet. Alla vet att det krävs betydligt större ansträngningar när det gäller insamling och behandling av avfall för att skapa en bättre livskvalitet och ekonomisk utveckling genom bättre hantering och deponering av avfallet. Det är anledningen till att jag stöder åtgärder som främjar bästa praxis när det gäller miljö i den problematiska regionen Kampanien i Italien. Jag vill understryka att de lokala riskerna, i form av oriktig behandling och lagring av avfall, kommer att ha en skadlig inverkan och påverka allmänhetens livskvalitet. Vi måste informera allmänheten om att korrekt avfallshantering är en avgörande faktor när det gäller skyddet av miljön och främjandet av livskvaliteten för både denna generation och kommande generationer. De lokala myndigheternas ansträngningar och framgångar måste dock lyftas fram: de vidtog särskilda åtgärder när den förra urbana avfallskrisen inträffade, hösten 2010, för att följa domen av den 4 mars 2010 från Europeiska unionens domstol.
João Ferreira: En anledning till att det är så bråttom att hitta en lösning på problemet med avfallskrisen i italienska Kampanien anges i resolutionen, nämligen behovet att ”minska avfallsvolymerna och få förebyggande och minskning av avfall, återanvändning och materialåtervinning att öka rejält i betydelse”. Avfallskrisen i Kampanien visar hur riskabelt det är att låta miljöförvaltning - i all dess komplexitet - styras av rent vinsttänkande.
Avfallsfrågans beskaffenhet och faror samt dess uppenbara och nära koppling till angelägna folkhälso- och miljöfrågor innebär att den är paradigmatisk i det att förvaltningen måste säkras genom effektiva och kvalitativa offentliga tjänster, då det inte går att låta marknaden styra. Det är fullt föreståligt att människor är upprörda och att de gett uttryck för detta. Vi måste ifrågasätta de misstankar som riktats mot medborgare som demonstrerat fredligt och det våld som säkerhetsstyrkorna använt mot dem.
Carlo Fidanza: Jag är förfärad över hur ledamöterna från den italienska vänstern beter sig. Dagens omröstning är ännu ett exempel på hur den italienska vänstern, som trots att den endast är en skugga av sitt forna jag, försöker smutskasta Italien i EU för att komma åt Berlusconis regering.
Syftet med våra 17 ändringsförslag var att mildra vissa punkter i resolutionsförslaget, som var för stränga mot Italien, utan att man beaktat de många utlösande faktorer som ledde fram till krisen eller de insatser som nationellt och regionalt styre har genomfört de senaste månaderna för att avhjälpa krisen en gång för alla. I resolutionen tar man upp och kritiserar öppet åtgärder som det nuvarande styret har genomfört. Man glömmer emellertid bort att Neapels borgmästare Rosa Russo Iervolino tillhör vänstern och, vilket är ännu allvarligare, att Antonio Bassolino styrde under många år, först som borgmästare i Neapel mellan 1993 och 2000, därefter som guvernör i Kampanien mellan 2000 och 2010 samt slutligen som särskild kommissarie för avfallskrisen.
Jag beklagar även att vissa högerledamöter från andra länder inte har förstått att det finns en dold agenda bakom denna resolution och att de låtit sig vilseledas. Vi kommer att komma ihåg det när vi ombeds visa gruppsolidaritet i frågor som ligger dem varmt om hjärtat och som är mindre berättigade än detta fall som rör Italien.
Lorenzo Fontana: Syftet med resolutionsförslaget som tagits fram av gruppen Frihet och demokrati i Europa är att se till att myndigheterna i Kampanien ställs till svars för deras handlingar. Systemet för avfallshantering och de problem som är förknippade med det är de lokala myndigheternas ansvar, enligt gällande lagstiftning. Resolutionen har mitt fulla stöd, eftersom det är en markering mot dem som försöker ge andra skulden för sin egen nonchalans.
Elisabetta Gardini: Bilderna på ett Neapel badande i skräp har spritts världen över. Alla är medvetna om hur allvarligt problemet är. Den ton man använder i resolutionen är dock oacceptabel, och strider mot subsidiaritetsprincipen, i synnerhet då kommissionsledamot Janez Potočnik har sagt att det inte finns anledning att straffa Italien ytterligare.
Den italienska vänstern har gjort samma misstag igen och röstat mot Italien, och manipulerat parlamentet för egen vinning. Det är oacceptabelt. Det är en ren förolämpning mot Italien. Deras attityd har lurat många kollegor från andra länder som inte kan föreställa sig att någon motarbetar sitt eget land. Det är en paradox att denna vänster som har styrt Kampanien i decennier och fortfarande styr Neapel, och föraktar hela Kampanien, ska läxa upp och angripa de som kämpar för att hitta lösningar på denna allvarliga situation. Med stöd från våra kollegor i Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) har vi därför röstat mot denna polemiska, politiserande och aggressiva resolution.
Louis Grech: skriftlig. - Jag röstade för resolutionen om Kampanien, där man uppmanar den italienska regeringen att ta itu med regionens avfallskris snarast och på ett effektivt sätt, såsom situationen kräver. Kommissionen hade tyvärr inget annat val än att neka Kampanien tillgång till EU:s strukturfonder. Medlen kommer att tilldelas Kampanien när regionens avfallshanteringsplan är förenlig med EU:s lagstiftning. Parlamentet har även uppmanat de italienska myndigheterna att undersöka och avlägsna de sju miljoner ton s.k. ekobalar som samlats på lager och ta itu med ”den illegala dumpningen av blandat och oidentifierat avfall” i regionen. Nu är det viktigt att vi inte underskattar den berättigade oron som medborgarna i Kampanien känner och de klagomål som de har.
Giovanni La Via: Dagens omröstning ifrågasattes starkt av Italien och majoriteten av representanterna från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), som stödde protesterna mot det resolutionsförslag om avfallskrisen i Kampanien som tagits fram av vänstergrupper. Vi har tvingats bevittna hur krisen utnyttjats i en subjektiv text som innehåller oriktig information och vars huvudsyfte är att mörklägga de insatser som genomförts av landets regering och de lokala myndigheterna, som har hamnat i denna olyckliga situation på grund av att regionen misskötts tidigare. I denna text som lagts fram inför plenum utelämnas extremt viktig information, t.ex. de pågående samtalen mellan de styrande myndigheterna och Europeiska kommissionen, som inom loppet av några månader har mottagit inte mindre än tre utkast till anpassnings- och åtgärdsplaner. Mycket har redan gjorts, och fler stora ansträngningar kommer att göras för att folket i Neapel och övriga Kampanien återigen ska få uppleva den hälsosamma miljö och drägliga livskvalitet de har rätt till.
David Martin: skriftlig. - Jag välkomnar denna resolution som belyser både miljökonsekvenser och behovet av att bekämpa korruption. Jag ansluter mig till dem som uppmanar italienska myndigheter att fullt ut genomföra EU:s lagstiftning.
Marisa Matias: Avfallskrisen i Kampanien och andra italienska regioner visar tydligt hur riskabelt det är att överlämna miljöförvaltning åt privata företag, vars enda strävan är vinst. Det är även ett exempel på ett fall där regeringen värnat om privata interessen och inte det allmänna bästa. EU:s institutioner har varit tysta medbrottslingar i detta angrepp mot medborgare och ekosystem. Jag röstade därför för resolutionsförslaget, i hopp om att den italienska regeringen och Silvio Berlusconi denna gång ska följa EU:s lagstiftning och värna om allmänhetens bästa.
Jean-Luc Mélenchon: Avfallskrisen som drabbat Kampanien och andra italienska regioner visar hur farligt det är att låta företag som styrs helt av vinsttänkande ta hand om vår miljö. Än värre är det när dessa företag stöds av regeringar som skyddar sina egna intressen. Den undre världen, i all sin förkastlighet, utnyttjar luckorna i systemet utan att någon hindrar den. Samtidigt tvingas medborgarna och vårt ekosystem betala priset för eurokraternas tysta medgivande.
Nuno Melo: Avfallskrisen i Kampanien har pågått i flera år och strider mot de bestämmelser som samtliga medlemsstater antagit. Därför måste man snarast genomföra en avfallshanteringsplan i enlighet med direktiv 2008/98/EG och respektera avfallshierarkin. Europaparlamentet måste hållas underrättad om hur situationen utvecklas, i synnerhet när det gäller genomförandet av avfallshanteringsplanen, i enlighet med Europeiska unionens domstols dom av den 4 mars 2010 samt EU-lagstiftningen.
Alajos Mészáros: skriftlig.- (HU) Den senaste tiden har avfallskrisen orsakat stora problem i Italien. EU-lagstiftningen för avfallshantering måste tillämpas på ett mer korrekt sätt i regionen. Det är beklagligt att myndigheterna har vidtagit våldsamma åtgärder mot människor som demonstrerat fredligt mot anläggandet av nya avfallsdeponier. De italienska myndigheterna måste se till att nödvändiga åtgärder vidtas för att avfall ska samlas in på ett korrekt sätt samt sorteras och behandlas. Jag tycker inte att skattebetalarna ska behöva betala för saneringen av det förorenade området, utan att de som orsakat föroreningen ska betala, enligt principen om att förorenaren betalar. För att hitta en hållbar lösning på problemet måste dock medborgarna delta aktivt i hela processen. Det får emellertid inte bli en politisk kamp där man använder problemet som en ursäkt för att angripa den italienska regeringen.
Willy Meyer: Jag röstade för resolutionsförslaget eftersom jag instämmer i att man omedelbart bör besluta om en lösning som är hållbar och förenlig med EU:s bestämmelser, med ett genomförande av en avfallshanteringsplan i vilken en central utgångspunkt är att avfallshierarkin respekteras. Som ledamot i utskottet för framställningar har jag behandlat många framställningar om avfallskrisen och de italienska myndigheternas kontraproduktiva åtgärder. Det gläder mig att parlamentet har antagit denna resolution, som dels utgör ett viktigt steg mot en lösning på problemet i Italien, dels är en mekanism för att stärka EU-lagstiftningen och förhindra att liknande situationer uppstår i framtiden. Jag välkomnar det faktum att man i resolutionen beklagar hur de italienska myndigheterna behandlat medborgare som nyttjat sin rätt att demonstrera fredligt, och att de till och med brukat våld mot dem i vissa fall. Det är även mycket positivt att man uppmanar kommissionen att ändra nödvändiga direktiv för att förbjuda uppförande av nya avfallsdeponier eller utökning av befintliga sådana i skyddade naturområden, nationalparker, Natura 2000-områden och de världsarvsområden som utsetts av Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur.
Alexander Mirsky: skriftlig. - (EN) Jag avstod från att rösta. Jag vill tillägga att detta inte är någon politisk eller teknisk fråga. Det är märkligt att ledamöterna i Europaparlamentet ska behöva vädja om en lösning på enkla hushållsproblem. Om det fortsätter på samma sätt kanske EU uppmanar allmänheten att sluta svära, röka, sola, äta ohälsosam mat och sova länge. Man kommer att be brandkåren att släcka bränder snabbare, vårdpersonal att behandla patienter bättre, poliser att anhålla brottslingar på ett effektivare sätt och lärare att ge barnen bättre undervisning. Om vi fortsätter att ställa sådana krav kommer EU-medborgarna undra vad Europarlamentet har för funktion - att säga åt medborgarna att göra det ena eller det andra? Eller finns det riktiga problem att lösa?
Andreas Mölzer: Avfallskrisen i Italien, och framför allt i Kampanien, har pågått i flera år. Ingenting görs för att minska soporna eller se till att avfall bortskaffas på ett korrekt sätt eller återvinns. Det har skapats enorma sopberg som bortskaffas på olaglig väg, till exempel genom dumpning i havet, vilket skapar rubriker. Nya undersökningar visar att obearbetat hushållsavfall har dumpats överallt i Medelhavet utanför Neapel. Jag har inte röstat för resolutionsförslaget, eftersom jag anser att det i första hand är ett uttryck för motsättningar gentemot högerregeringen och att problemet inte bemöts på ett opartiskt sätt.
Tiziano Motti: Jag röstade för resolutionsförslaget om avfallskrisen i Kampanien, som har varit ett problem länge nu. Jag gjorde det eftersom jag inte tycker att man kan lägga ansvaret för problemet på en enda regering. Det är en skam att man inte kunnat hitta en lösning på problemet. Jag ber att man bortser från de politiska meningsskiljaktigheter och motsättningar som hindrar människorna i Kampanien från att andas frisk luft och äta hälsosam mat utan att alltid riskera sin hälsa. Problemet måste lösas, och att exploatera det i medierna eller använda det för politiska ändamål kommer bara förvärra en situation som redan är ohållbar. För medborgare, små och medelstora företag inom turistnäringen samt de som vill konsumera produkter från Kampanien är det viktigaste inte att få reda på vem som bär ansvaret för situationen, utan att problemet åtgärdas. Därför stöder jag resolutionen om avfallskrisen i Kampanien som tagits fram av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), och jag stöder begäran till kommissionen att frigöra de EU-medel som avsatts för att hantera och deponera avfall, och som frystes i samband med överträdelseförfarandet mot Italien. Samtidigt hoppas jag att Italien äntligen lyckas vidta långsiktiga strategiska åtgärder i överensstämmelse med EU-lagstiftningen, för medborgarnas bästa och Italiens rykte i övriga världen.
Alfredo Pallone: Än en gång har tyvärr Europaparlamentet använts som plattform för nationella frågor. Dessa professionella manipulatörer, den italienska och europeiska vänstern, har startat ett angrepp mot Italien med hjälp av ett resolutionsförslag fullt av lögner och propaganda om avfallssituationen i Kampanien. Den allvarliga situation som i dag råder i Kampanien på grund av avfallsproblemen har ett starkt samband med tre namn: Antonio Bassolino, Romano Prodi och Rosa Iervolino. I dag försöker den italienska vänstern här i EU, genom att manipulera EU:s institutioner, dölja sina 15 år av usel förvaltning, som ledde till den katastrof som vi nu bevittnar, och lägga ansvaret på det nationella och regionala politiska styret i mitten och till höger, som arbetar hårt för att avhjälpa deras misslyckanden och dåliga förvaltning.
Maria do Céu Patrão Neves: I domen från Europeiska unionens domstol den 4 mars 2010, fall C-297/08, fastställs det att Italien har brutit mot EU:s lagstiftning genom att man underlåtit att upprätta ett gemensamt, ändamålsenligt utformat nätverk av anläggningar för bortskaffande av avfall i Kampanien för att se till att avfall återvinns eller bortskaffas utan fara för människors hälsa och utan att skada miljön. Detta resolutionsförslag motiveras av att Italien ännu inte har vidtagit de åtgärder som är nödvändiga för att rätta sig efter EU-domstolens dom, och jag röstade för resolutionen, eftersom jag instämmer i de argument som lämnades av Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater).
Rovana Plumb: skriftlig. - (RO) Jag röstade för detta betänkande, eftersom de framsteg som hittills har gjorts när det gäller avfallshanteringen är minimala. Därför uppmanar jag den italienska regeringen att rätta sig efter EU:s bestämmelser och de tidsfrister som kommissionen har ställt upp. Den bör noga övervaka detta och om det behövs utfärda sanktioner för att se till att de lokala myndigheterna i Kampanien rättar sig efter EU:s bestämmelser om avfallshantering. Strukturfonderna, som för närvarande är spärrade av kommissionen, måste frigöras så snart man har lagt fram en regional strategi som överensstämmer med EU:s lagstiftning och en pålitlig avfallsplan. När det gäller placeringen av nya insamlingsplatser för avfall/deponier måste tätare kontroller genomföras för att förhindra att avfallsstationer placeras i skyddade områden, såsom är fallet med de stationer som placerats inom Vesuvius nationalpark (deponin i Terzigno). Jag vill betona att det är viktigt att återupprätta vanliga medborgares tillit genom dialog med lokalbefolkningen, eftersom de protester från allmänheten som hittills har förekommit vid ett antal avfallsstationer inte har tagits på allvar av de italienska myndigheterna.
Paulo Rangel: Under senare år har den italienska regionen Kampanien kämpat med svåra problem när det gäller insamling och bortskaffande av avfall, vilket får allvarliga konsekvenser för lokalbefolkningens välbefinnande och leder till stora risker för miljön och folkhälsan. Det är därför av avgörande betydelse att de italienska myndigheterna i enlighet med domstolens dom av den 14 maj 2010 vidtar de åtgärder som är nödvändiga för att slutgiltigt på ett tillfredsställande sätt lösa krisen med avfallshanteringen i denna region genom att se till att EU:s lagstiftning genomförs fullt ut.
Robert Rochefort: Trots medborgarnas protester har det inte skett någon utveckling i fråga om den förfärliga situationen när det gäller avfallshanteringen i Kampanien - enligt min uppfattning har det i själva verket knappast gjorts några framsteg alls. Med tanke på den nuvarande krisens omfattning uppmanar jag de italienska myndigheterna att försöka finna en verklig lösning på situationen i enlighet med gällande EU-bestämmelser. När det gäller beslutet att placera deponier i skyddade områden delar jag uppfattningen att EU:s regionala fonder inte ska frigöras under dessa förhållanden. Ökad öppenhet för att bekämpa inblandning av organiserad brottslighet och återupprätta förtroendet hos lokalbefolkningarna är också mycket viktigt för att kunna lösa denna allvarliga kris. Tiden är knapp, vi måste handla snabbt. Jag stöder därför Europaparlamentets resolutionsförslag om avfallskrisen i Kampanien.
Raül Romeva i Rueda: skriftlig. - (EN) En stor majoritet i Europaparlamentet var överens om att man skulle kräva att en hållbar lösning som överensstämmer med EU:s kriterier, nämligen införandet av en avfallsplan där respekten för avfallskretsloppets hierarki har en nyckelroll i enlighet med direktiv 2008/98/EG, snabbt ska utformas. Parlamentet begärde att bli fortlöpande informerat av kommissionen om utvecklingen, bland annat om upprättandet av en avfallsplan och om efterlevnaden av domstolens beslut av den 4 mars 2010 samt EU:s bestämmelser. Parlamentet framhöll även att man för att uppfylla EU:s lagstiftning om avfall i Kampanien måste göra mycket stora ansträngningar för att minska avfallsvolymen och få förebyggande, minskning, återanvändning och återvinning av avfall att öka i betydelse genom att tillhandahålla tillräcklig infrastruktur. Parlamentet poängterade att större vikt måste läggas vid återvinning av organiskt avfall, särskilt i denna region som i huvudsak domineras av jordbruk. Parlamentet rekommenderade att uppgifterna verifieras och att ett system för utbyte av bästa praxis upprättas.
Licia Ronzulli: I Neapels tätortsområde har man under många år levt i en ständig avfallskris, vilken i stor utsträckning är resultatet av 20 års vänsterstyre.
I den undersökning om avfallshanteringen som genomfördes år 2003 uppdagades oegentligheter hos det tidigare regionala styret på inte mindre än åtta punkter, däribland bedrägeri vid offentlig upphandling, medhjälp och medverkan till överträdelser av miljölagstiftningen och missbruk av tjänsteställning. När Silvio Berlusconis regering 2008 konfronterades med 35 000 ton avfall som lämnats vid vägarna lyckades den hantera detta akuta läge på bara 58 dagar. Sedan dess har myndigheterna lyckats öka andelen separat sophämtning från 15 procent till 22 procent, iordningställa fem deponier som uppfyller EU:s normer och upprätta sju anläggningar för separering och behandling av avfall. Sedan 2010 styrs regionen äntligen en företrädare för mitten/högern och man är nu i färd med att lägga fram en ny plan för bortskaffande av avfall, som har upprättats i överenskommelse med det regionala miljöombudet. Inom kort väntas en kraftfull reaktion från hela området: Det var precis ett sådant lokalt initiativ som saknades under årtiondena av usel förvaltning under vänsterstyret, något som endast har avhjälpts genom de initiativ som Silvio Berlusconis regering har genomfört.
Vilja Savisaar-Toomast: Vid dagens omröstning stödde jag det gemensamma resolutionsförslaget från fyra grupper om avfallskrisen i Kampanien. Jag gjorde det av följande skäl: För det första är det oacceptabelt att en sådan situation har uppstått, och att de italienska nationella och regionala myndigheterna har misslyckats med att få ordning på situationen. Denna mängd avfall samlas inte på ett par dagar; det tar betydligt längre tid än så. För det andra anser jag inte att Europaparlamentet ska vara den myndighet som tvingas att ta hand om medlemsstaternas avfall. För det tredje måste EU:s direktiv om avfall, farligt avfall och deponier gälla i hela EU, oberoende av vilken medlemsstat vi talar om. Jag förväntar mig en snabb och effektiv lösning på problemet, främst från de italienska myndigheternas sida, men också från EU-myndigheternas sida. Tack.
Viktor Uspaskich: skriftlig. - (LT) Mina damer och herrar! Avfallskrisen i Kampanien har vållat politikerna stora bekymmer i flera årtionden. Den har fördärvat vardagen för många italienare. Det är viktigt att vi prioriterar rätt; det finns ingen mening med att söka syndabockar. Det viktigaste nu är att upprätta en integrerad avfallsplan där företräde ges för avfallsminskning, återanvändning eller återvinning. Jag anser att krisen i Kampanien innebär en viktig lärdom när det gäller avfallshantering för alla européer, inbegripet litauerna. Jag anser också att en minskning av avfallsmängden och förståndig hantering av avfallet är viktiga prioriteringar på miljöområdet för Litauen. I den rapport som offentliggjordes av Europeiska miljöbyrån i december 2010 framhåller man att den totala mängden avfall i Litauen har vuxit i jämförelse med 2004 och att särskilt kommunalt avfall ökar konstant utan exponentiell variation. Ett problem, i såväl Kampanien som Litauen, är den totala bristen på samarbete mellan medborgare och myndigheter. Det är mycket viktigt att blåsa nytt liv i denna dialog. Vi behöver nyktert tänkande och kreativa beslut. Vid Kariotiškės avfallsdeponi i närheten av Vilnius öppnades till exempel en kraftstation i december. Där alstras elektricitet från metangas. Sådana anläggningar har redan tagits i bruk i Utena, Marijampoloch Panevėžys. Detta är ett positivt exempel, men vi behöver fler. Nu mer än någonsin tidigare finns det ett akut behov av att ta itu med byggande och finansiering av återvinningsanläggningar för avfall (samfinansiering från medlemsstaternas budget, EU och privata källor), eftersom det endast på detta sätt är möjligt att påtagligt minska den skada som nu åsamkas miljön och samhällets intressen.
| sv |
Datum för nästa sammanträdesperiod: se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 14 mars 2002.
Jag måste meddela er att jag sitter i talmansstolen eftersom Europaparlamentets talman Cox är på väg till Strasbourg från Storbritannien, där han tidigt i dag infann sig för att överlämna sina kondoleanser till Storbritanniens kungafamilj med anledning av drottningmoderns frånfälle.
På grund av denna händelse kommer en tyst minut att hållas i morgon till minne av drottningmodern.
Kära kolleger! Natten till tisdagen den 26 mars inträffade tragiska händelser i staden Nanterre i Frankrike. Under kommunfullmäktiges sammanträde sköt en beväpnad person en mängd skott mot kommunfullmäktiges ledamöter, vilket fick till följd att åtta kommunalråd dödades och fjorton skadades mycket allvarligt.
Jag skulle vilja uttrycka mitt djupaste deltagande och medlidande å Europaparlamentets vägnar till staden Nanterre, kommunfullmäktige och offrens familjer. Jag skulle också vilja lovorda modet hos de ledamöter av kommunfullmäktige som lyckades övermanna angriparen.
Vidare mördades den 21 mars Juán Priede Pérez, det enda socialistiska kommunalrådet i byn Orio i Baskien, av två terrorister. Samma dag uttryckte vi å parlamentets vägnar våra kondoleanser och vårt deltagande till Priedes familj och till det spanska socialistpartiets presidium. Dessutom skickade vi ett stödbudskap till de spanska myndigheterna. Genom mordet på Juán Priede Pérez, visade terroristerna ännu en gång att de inte bara förnekar rätten till liv utan det till och med i ett fall som detta då det gäller en människa som var djupt engagerad i medborgarnas bästa. Tillika förnekar de rätten att delta i lokala politiska skeenden och rätten att utöva demokratiska rättigheter.
Mina damer och herrar kolleger! Med anledning av dessa två händelser uppmanar jag er att hålla en tyst minut.
(Parlamentet höll en tyst minut.)
Herr talman! Jag vet att det skall antas en resolution om problemet Israel-Palestina under denna sammanträdesperiod, men jag anser att vi inte kan börja utan att minnas att det begåtts 200 mord på palestinskt territorium och att det palestinska folket kränks av en stats armé.
Jag tror därför att vi också behöver börja denna sammanträdesperiod med ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr Nogueira Roman, får jag be er att upprepa anmärkningen då vi kommer till punkten om Mellanöstern.
Herr talman! En ordningsfråga. Jag skulle, genom er, vilja tacka talman Cox för hans besök till Förenade kungariket i dag. Låt mig i detta sammanhang, å PPE-DE-gruppens vägnar, säga att ett antal brittiska kolleger önskar delta på åtminstone något sätt i statsbegravningen av drottningmodern i morgon. Den skall äga rum klockan 12.30. Jag har tagit upp frågan i min grupp, som stöder min begäran om att omröstningen i morgon skall flyttas fram till 11.30, så att alla brittiska ledamöter som så önskar åtminstone kan följa statsbegravningen klockan 12.30.
Herr talman! Jag vill tacka för ert inlägg nyss och helt kort säga till de folkvalda som vi tillhör och till de medborgare som hör oss att när terrorister blir galningar och galningar blir terrorister och dödar folkvalda, samtidigt som det blir allt vanligare med populistiska och allt grövre angrepp som syftar till att kränka politiker och folkvalda, då är det bra att komma ihåg att dessa människor, dessa folkvalda, står i främsta ledet bland dem som modigt försvarar det allmänna bästa.
Herr talman! Med all respekt vill jag påpeka att det mycket ofta är så att publiken på läktaren sitter kvar på sina bekväma stolar när vi reser oss upp för att avhålla en tyst minut. Eftersom även de är europeiska medborgare tycker jag att de borde resa sig upp och genomföra den tysta minuten tillsammans med oss.
Herr talman! En ordningsfråga i anslutning till den punkt som Evans tog upp. Även jag skulle vilja tacka talman Cox för hans besök i London i dag för att på Europaparlamentets vägnar betyga sin vördnad med anledning av drottningmoderns död. Jag hoppas att talmanskonferensen kan bifalla Evans begäran om att flytta fram omröstningarna i morgon förmiddag, så att de brittiska ledamöter - och andra ledamöter - som vill följa begravningen på TV kan göra det.
Tack, herr Murphy.
Nästa punkt på föredragningslistan är det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen i enlighet med artikel 110 i arbetsordningen.
Angående tisdagen:
Beträffande den gemensamma debatten om budgetkontrollutskottets sex betänkanden om beviljande av ansvarsfrihet har Europeiska socialdemokratiska partiets grupp begärt att omröstningen om dessa betänkanden skall äga rum på onsdag kl. 12.00.
Ordet går till ordföranden för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Barón Crespo, som också har skrivit ansökan om att omröstningen skall flyttas.
Herr talman! Senareläggning av omröstningen har föreslagits just i förhållande till Morgans betänkande om övriga institutioner. Men naturligtvis är beviljandet av ansvarsfrihet en gemensam omröstning. Och anledningen är att rådet måste ta ett steg framåt i förhållande till parlamentet i den konkreta frågan att utveckla utrikes- och säkerhetspolitiken och dess beskattning.
Rådet har en positiv inställning och i morgon skall rådet svara kommissionen. Vi anser att det är viktigt att ta detta steg och att en senareläggning av omröstningen till onsdagen skulle hjälpa oss att bedöma denna positiva inställning å rådets sida. Därför har vi begärt senareläggningen, som dessutom kommer att bidra till att tiden för omröstningar i morgon kommer att vara kortare.
Herr Barón Crespo, med er tillåtelse anser jag att ert inlägg stöder att omröstningen flyttas till onsdag kl. 12.00.
Inga kolleger vill yttra sig däremot.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Angående tisdagen:
När det gäller rådets och kommissionens uttalanden om situationen i Mellanöstern, vilket kommer att vara den första punkten på onsdagen, har Solana, rådets höge representant för utrikespolitiken, meddelat oss att han kan närvara och göra sitt uttalande på tisdag efter kl. 17.00.
Under dessa omständigheter skulle föredragningslistan för tisdag eftermiddag kunna se ut på följande sätt: från kl. 15.00 till 17.00 gemensam debatt om försvaret och frågan om försvarsmateriel, från kl. 17.00 till 19.00 gemensam debatt om situationen i Mellanöstern med uttalanden av Solana och av kommissionen.
Jag måste informera parlamentet om att om nämnda ändring godtas kommer vi på grund av debatten om situationen i Mellanöstern att tvingas inställa den gängse frågestunden med kommissionen.
Herr talman, kära kolleger! Vår grupp stöder förslaget att vi skall förlägga Solanas uttalande till i morgon eftermiddag kl. 17.00 och hålla en anslutande debatt, så att tiden från kl. 17.00 till 19.00 kan användas för detta. Man måste också informera kollegerna om att Solana inte kan vara här på onsdag - det måste vi visa förståelse för - eftersom han reser till Madrid för att träffa den amerikanske utrikesministern. Det skälet måste vi som parlament godta.
Men jag vädjar om en sak, och jag vore tacksam om de andra grupperna kunde ansluta sig till detta. Kollega Baron Crespo, jag vänder mig särskilt till er eftersom jag inte ville knyta något villkor till vårt godkännande av att man skjuter upp omröstningen om budgetkontrollen. Men vi har godkänt ert argument, och jag ber om att ni godkänner att vi, när vi förbereder en resolution om Mellanöstern, inte röstar på onsdag, utan på torsdag. Vår grupp är egentligen inte positiv till en resolution, men talmanskonferensen hade en annan åsikt, nämligen att det skall läggas fram en resolution. Vi är demokrater, och vi godtar detta.
Vi kommer också att delta i förhandlingarna om en resolution, fastän vi just under den senaste sammanträdesveckan hade en resolution som var mycket välunderbyggd, men vi kommer att delta så som det föreskrivs i de parlamentariska spelreglerna. Men om man på onsdag i Madrid förhandlar mellan Europeiska unionen - alltså Solana och Piquet - å ena sidan, och Powell å andra sidan, då måste det ändå vara möjligt att även ta med resultatet av detta samråd i texten. Det blir formellt förmodligen inte så lätt, men i varje fall bör grupperna få möjlighet att muntligt kommentera resultatet i Madrid.
Därför vädjar jag enträget om att vi inte röstar om resolutionstexten på onsdag - det skulle hur som helst vara för sent för förhandlingarna i Madrid - utan att vi röstar på torsdag, när vi känner till resultaten från Madrid. Jag vore tacksam om ni kunde godta detta, ty vi tillmötesgår ju också er, när ni här ibland lägger fram befogade intressen.
(Applåder)
Herr talman! Kära kollega Poettering, tillåt mig att göra en rättelse i er information.
Det kommer inte att hållas ett bilateralt möte mellan Europa och USA på onsdag i Madrid utan ett toppmöte som leds av rådets ordförande, Aznar, er partikamrat. Till mötet kommer Förenta nationernas generalsekreterare Kofi Annan, som då befinner sig i Madrid, den ryska utrikesministern Ivanov, Powell, Piqué och Solana.
Det är ett svar på något som redan röstats om här i parlamentet. Vi tror att det är mycket viktigt att alla är där, om så är möjligt även en representant för Arabförbundet, men det är inte ännu bekräftat. Därför är mötet på onsdag i Madrid särskilt viktigt. Jag kommer inte att påbörja den debatt vi skall hålla i morgon, men jag tror att det är viktigt och absolut nödvändigt att parlamentet med kraft uttalar sig för att försvara Europas roll och att det försöker bidra med en smula ljus och något hopp i denna tragiska tid vi genomlever. Därför tror jag att det är politiskt lämpligt att vi lägger fram en färsk, levande resolution till toppmötet i Madrid, vilket är helt möjligt.
Jag tillägger något mer. Natos parlamentariska församling, som inte är känd för sin anslutning till socialismen har i sin ständiga kommitté den 6 april lagt fram en resolution som jag tror överensstämmer med den vi skulle kunna lägga fram. Jag tror och hoppas att vi kan nå en resolution med en liknande riktning. Jag tänker på något som är mycket kärt för PPE-DE-gruppen, Natos parlamentariska församling. Därför insisterar jag i enlighet med talman Cox doktrin - talman Cox som för närvarande inte är här men som tycker så - att det är nödvändigt att inte halka efter i händelseförloppet. Jag anser därför att det är särskilt lämpligt att rösta på onsdagen, och att man i Madrid får reda på omröstningens resultat i tid.
Herr talman! Vi bör inte utan vidare flytta frågestunden med frågor till kommissionen. Självfallet måste det finnas plats för storpolitik i denna kammare, men för många av våra ledamöter är frågestunden med frågor till kommissionen ytterst viktig. I själva verket sker en stor del av vår granskning av kommissionen genom frågestunden.
Jag godtar argumenten den här gången, eftersom vi vill att företrädare för rådet och kommissionen skall närvara under debatten. Jag skulle dock vilja vädja till mina kolleger i de andra grupperna och säga att vi inte bör göra det till en vana att flytta frågestunden med frågor till kommissionen. Den är en viktig del av vårt arbete.
Vår syn på frågan om omröstningen är att det rör sig om en situation som förändras mycket snabbt. Vi kommer helt säkert att veta mer på torsdag än på onsdag. Det finns i det här fallet goda skäl att genomföra omröstningen på torsdag vid lunchtid och inte på onsdag.
Herr Watson, ni kan vara säker på att era anmärkningar angående ärendet om frågorna till kommissionen har noterats.
Herr talman! Jag är nyss hemkommen från Jerusalem och Ramallah och jag vill framför allt stödja principen för morgondagens debatt, oavsett vilka arrangemang som krävs för att ställa frågor till kommissionen, även om det i övrigt är en viktig fråga.
Debatten måste äga rum i Solanas närvaro och vad jag och min grupp framför allt anser vara viktigt är att vi i vår gemensamma resolution bemöter den israeliska regeringens oacceptabla och nonchalanta agerande gentemot Solana och Piqué, det vill säga Europeiska unionens företrädare. Om omröstningen sedan äger rum på onsdag eller torsdag tycker jag är av underordnad betydelse. Om jag måste välja föredrar jag onsdag, av de skäl som Barón Crespo angav. Men huvudsaken är att vi intar en tydlig ståndpunkt, oberoende av vad som sägs i Madrid och av den kompromiss som olika parter kan enas om där.
Herr talman! Jag kan fatta mig mycket kort, för jag håller helt med om det som ordförande Wurtz just sade. Jag skulle särskilt vilja betona vikten av att vårt parlament den här gången antar en resolution med verkligt bred uppslutning - jag vänder mig framför allt till ordförande Barón Crespo och ordförande Poettering. Jag tror att i alla fall vi har alla instrument som fordras för att kunna tala med en enda röst, och jag tycker att det är viktigt att göra det. Som ordförande Wurtz sade föredrar också vår grupp att omröstningen om resolutionen äger rum på onsdag.
Herr talman! Även om jag, som det stora flertalet ledamöter här i kammaren, försvarar att det är en första prioritering att hantera det tragiska problemet i Främre orienten, ansluter jag mig som vice talman ansvarig för frågor till kommissionen och rådet och som representant för alla de som frågat och vill få reda på kommissionens uppfattning, till det som den liberala gruppens ordförande, Watson, just sagt.
Jag anser att man inte kan ta bort frågestunden till kommissionen. Byt tid, finn en bra lösning, men frågestunden kan inte vara en joker som parlamentet kan hoppa över, utifrån kommissionens och rådets möjlighet att komma hit. Jag anser att det är en brist på respekt att ta bort den och jag litar på er och kammaren att frågestunden kommer att behållas, även om det skulle vara vid en annan tidpunkt.
Herr Puerta, jag vill försäkra er att det inte finns några avsikter att utelämna frågestunden med kommissionen. Emellertid finns i föreliggande fall vissa svårigheter, vilket jag tror alla förstår. I alla händelser noterar vi era anmärkningar liksom vi noterade Watsons anmärkningar.
Herr talman! Det är första gången ni befinner er i denna situation. Därför riktar sig min förebråelse inte heller mot er, men jag har under de senaste åren här upplevt många vice talmän, som i samband med denna diskussion om frågestunden har sagt att de skall bemöda sig om att det inte skall upprepas, att det är ett undantag. Men det blir allt mer till regel. Det är ett faktum, som jag kan bevisa statistiskt, och därför vädjar jag enträget om att man återigen förlägger frågestunden till en tidpunkt när den absolut säkert kan äga rum. Tidigare ägde den alltid rum i början av kvällssammanträdet under tisdagen, och alltid punktligt. Efter att man förlagt den till eftermiddagen, har den regelbundet saboterats varannan eller var tredje gång. På torsdag kommer vi nu att sluta redan kl. 17.30, eftersom vi uppenbarligen inte har något att diskutera fram till 18.30 eller 19.00. På fredagarna sammanträder vi inte, och ändå har vi inte tid för parlamentsledamöternas elementära, enligt fördraget garanterade rätt att ställa frågor - det är absolut oacceptabelt, och jag vädjar inte bara om att man ändrar detta, utan också om att man så snart som möjligt tar igen denna frågestund med kommissionär Busquin och andra, där många av oss har förberett oss noggrant. Vi vill inte få skriftliga svar från tjänstemännen, utan vi vill kunna höra oss för om hur det parlamentariskt är brukligt.
(Applåder)
Herr Posselt, jag förklarade även tidigare att särskilt den här gången står vi inför en mycket besvärlig situation. Vi noterar även era anmärkningar, jag försäkrar er emellertid att det inte finns några avsikter att ta bort frågestunden.
Vi fortsätter nu med två omröstningar:
Den första gäller om det godtas att debatten om Mellanöstern äger rum på tisdag som tidigare anförts.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Den andra omröstningen gäller huruvida omröstningen om de aktuella resolutionerna skall äga rum på onsdag eller torsdag.
(Parlamentet röstade för onsdag.)
Herr talman! Jag skulle vilja be er klargöra en tidigare punkt. Ni sade att vi kommer att stryka frågestunden, men kommer vi även att stryka kommissionens meddelande kl. 17.30?
Herr Provan, ni har rätt. Även kommissionens uttalande kl. 17.30 måste utgå.
Angående onsdagen:
Jag måste påminna er om att efter de beslut vi har fattat kommer debatten samt rådets och kommissionens meddelanden om Mellanöstern enligt vad nu gäller att äga rum på tisdag eftermiddag.
Jag har en begäran från Leinen om att debatten skall äga rum på onsdag.
Herr talman! Osedvanliga situationer kräver ju ibland också osedvanliga åtgärder. Jag skulle ha önskat att parlamentets talman på onsdag efter omröstningen under lunchpausen vädjar om en demonstration för fred i Mellanöstern. Vi har ett underbart inre rum, där annars alltid fester äger rum. Vi har en underbar plats framför huset. Alla våra assistenter, alla personer som är här skulle kunna medverka. Det enda som behövs är en mikrofon. Om detta är ett hinder skulle jag rentav kunna hjälpa till att skaffa fram en.
Jag tror att en sådan osedvanlig åtgärd skulle ge en stark signal om att Europa inte är villigt att godta denna våldsspiral i Mellanöstern. Det skulle ge starka bilder, just på onsdag, den viktiga dagen för en fredlig lösning i Mellanöstern. Jag vädjar om att ni diskuterar detta med era medarbetare under talmanskonferensen.
(Applåder)
Jag tackar så mycket, ledamot Leinen, för er anmärkning. Jag kommer att överlämna den oförändrad till parlamentets talman.
Angående torsdagen:
Beträffande debatten om aktuella och brådskande frågor har vi fått en begäran från Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna samt även från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp om att det under rubriken ?Mänskliga rättigheter? skall tillföras en ny punkt med rubriken ?EU:s ståndpunkt vid FN:s generalförsamlings extra session om barn?
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Vidare har Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna samt Europeiska socialdemokratiska partiets grupp begärt att rubriken på punkt fem skall formuleras på följande sätt: ?Skyfallen på Teneriffa och i östra delen av Spanien samt klimatförändringar?.
(Parlamentet gav sitt samtycke.)
Vår arbetsplan har således fastställts.
Inlägg i procedurfrågor
Herr talman! En ordningsfråga. Kammaren skulle kanske vilja veta att vi antog en mycket skarp resolution vid den gemensamma parlamentariska församlingens möte i Kapstaden, ett möte som leddes skickligt av bland andra Kinnock. Det är de goda nyheterna.
De dåliga nyheterna är att redaktören för den dagstidning som publicerade resolutionen, i dess helhet och exakt återgiven, med stöd av de nya drakoniska lagar som införts av president Mugabe har hotats och dömts till böter på 2 000 US dollar - eller två års fängelse, om han inte betalar böterna. Han har förklarat att han hellre hamnar i fängelse än låter bli att berätta sanningen.
Med tanke på att yttrandefriheten är denna kammares grundval, skulle ordförandeskapet kunna skriva till Mugabe och säga att vi räknar med att denne man inte kommer att skadas och att vi stöder yttrandefriheten?
Herr talman! Jag stöder naturligtvis vad min kollega, Corrie, har sagt. Detta skulle vara den första tillämpningen av lagen om tillträde till information, som nyligen antogs av parlamentet i Zimbabwe. Vi får inte underskatta det allvarliga i hoten mot journalisterna på The Daily News.
Vi bör följaktligen vara mycket försiktiga, så att vi inte förvärrar situationen på något sätt. Jag skulle vilja föreslå att vi kanske skulle överväga att skriva till justitieministern i stället för till president Mugabe, liksom att vi skulle säga att vi endast bekräftar händelserna i Kapstaden. I den rådande situationen vill vi inte säga någonting som inte låter neutralt. Jag skulle bara vilja be alla komma ihåg det när brevet skickas.
Herr talman! Ni sade att en person hade dödats i Baskien, men i själva verket dödades i förra veckan ytterligare en person av Guardia Civil. Hans namn var Joseba Andoni Urdaniz. Ni kan ha fått oriktig information från de spanska myndigheterna. Två människor dödades.
(Talmannen avbröt talaren.)
Som ni vet har vi hållit en tyst minut till minnet av människor som blev offer för terrorismen. Jag vill verkligen be er om att respektera minnet av dessa människor som vi har hedrat.
Herr talman! En ordningsfråga. Jag vill framföra ett klagomål mot min kollega Helmer. Han sammanställer ett elektroniskt nyhetsbrev med namnet ?Straight Talking?, i vilket han har skrivit saker som i mina ögon är mycket kränkande för Nicole Fontaine. Han beskriver hennes åsikter som socialistiska med en dragning åt det marxistiska - en beskrivning som jag tror överraskar såväl Fontaine som andra i denna kammare -, men det som är allvarligast är att han säger att titeln på hennes memoarer bör vara ?Mein Kampf?. Detta är allvarligt, och jag skulle vilja be Helmer, genom er, herr talman, att antingen be om ursäkt och ta tillbaka dessa ord eller, alternativt, att förklara dem.
Herr talman! Jag tackar fru Read för att hon gör så bra reklam för mitt elektroniska nyhetsbrev. Om det finns kolleger som vill sättas upp på distributionslistan, låt mig veta det, så skall jag gladeligen notera deras namn.
Inför toppmötet i Lissabon höll Fontaine ett tal i vilket hon kritiserade kapitalismen. Jag tycker därför att jag är i min fulla rätt att beskriva dessa åsikter som socialistiska med en dragning åt det marxistiska. Det jag skrev om Fontaines bok Mes combats var, som jag kommer ihåg det, att skämtare i parlamentet hade sagt att den tyska utgåvan bör ges titeln ?Mein Kampf?, vilket jag tror är tyska för Mes combats. Jag återgav alltså bara skvaller, vilket jag anser att jag har rätt att göra. Jag skulle vilja säga till min regionala kollega Read att frågan om Fontaines tal inför toppmötet i Lissabon luftades i denna kammare för nästan två år sedan. Hon är följaktligen lite sent ute.
Herr talman! Jag vill bara påminna om det brev jag sände till Cox förra veckan för att berätta om en katastrof som drabbade ön Teneriffa, i synnerhet huvudstaden Santa Cruz de Tenerife, där tyvärr sju personer dog, förutom de materiella skadorna. Jag skulle vara tacksam om ni förmedlade att vi beklagar sorgen till borgmästaren i staden och också om denna kammare på torsdag stöder det förslag till resolution som några kanariska kolleger lagt fram.
Herr talman! Rådet har begärt att brådskande förfarande skall tillämpas när det gäller särskilda restriktiva åtgärder riktade mot vissa personer, den så kallade terroristbekämpningen. Utskottet LIBE har ett extra sammanträde i kväll.
Jag hoppas att man också kommer att beakta att några av oss i GUE/NGL-gruppen har bett några offer för denna terroristlagstiftning i Europeiska unionen att komma hit till Europaparlamentet på onsdag, både för en presskonferens och för ett rundabordssamtal. Det gäller tre personer som är svenska medborgare och som har hamnat i en råttfälla. Det är en mycket stor rättslig skandal, åtminstone enligt min och många andras uppfattning.
I detta sammanhang vill jag också verkligen beklaga att man från rådet inte är villig att med någon representation delta i detta rundabordssamtal. Jag tycker att det är oerhört skamligt med tanke på att det faktiskt gäller medborgare som inte har möjlighet att försvara sig. De blir inte ens anklagade, men däremot fryses alla deras möjligheter att försörja sig ekonomiskt.
Herr talman! Jag skulle vilja informera parlamentet om att den internationella konferens för solidaritet med det palestinska folket som ägde rum i Nicosia den 5 och 6 mars med 43 vänsterpartier samt andra partier och organisationer från 22 länder antog en resolution i vilken man fördömer Israels attack på alla fronter mot det palestinska folket, den palestinska myndigheten och mot den palestinska ledningen.
I resolutionen uttrycks också konferensens solidaritet med Israels fredsälskande krafter samt uppmanas världssamfundet, och särskilt FN:s säkerhetsråds ständiga medlemmar, Europeiska unionen och Arabförbundet, att utöva påtryckningar på Israel att rätta sig efter Förenta nationernas resolutioner, både nyligen och tidigare antagna sådana.
Man kan fråga sig, herr talman, hur det är möjligt för Israel att genomföra sådana grymheter mot civilbefolkningen, till och med mot barn, medan världens makthavare passivt ser på.
Man kan fråga sig hur Israel kan ta sig friheten att gå handgripligt tillväga mot grekiska parlamentsledamöter, att förbjuda en delegation från Cyperns parlament inträde och till och med att förbjuda höga befattningshavare från Europeiska unionen att träffa ordförande Arafat.
Man kan fråga sig varför inte Europeiska unionen använder de medel man har till sitt förfogande för att stoppa den israeliska aggressionen, vidtar ekonomiska åtgärder och stoppar vapenexporten till Israel.
Att inte fördöma Israel utan i stället tiga innebär under dessa tragiska förhållanden att man blir medskyldig till det brott som det innebär att begå folkmord på det palestinska folket och att göra slut på freden.
Herr talman! Jag kommer än en gång tillbaka till kollegan Reads kommentar och Helmers uttalanden. Helmer får mig att påpeka en sak som jag aldrig hade trott att jag någonsin måste göra. Jag har ju här i kammaren ofta starkt kritiserat talman Fontaine under hennes ämbetstid. Men nu måste jag konstatera följande: När Helmer i sitt nyhetsbrev skriver att kollegan Fontaine med sina yttranden tangerar marxismen eller socialismen, måste jag verkligen beslutsamt motsäga honom. Nicole Fontaine har gjort sig förtjänt av en hel del, men att säga att hon tangerar marxismen eller socialismen, är fel. Det, herr Helmer, skulle vara ungefär som om man sade att ni tangerar kloka påpekanden. Det är lika fel.
Jag måste konstatera att vi inte kan tillåta att ledamöter och företrädare för denna kammare förolämpas på detta sätt, ty förutom att det är ett skämtsamt påpekande är det ju så att rekommendationen till en företrädare för Europaparlamentet att kalla sin bok ?Min kamp?, verkligen inte på något sätt tål en historisk jämförelse. Jag anser att man i denna kammare har rätt att klandra detta.
Jag vill än en gång fråga kollegerna i PPE-gruppen följande: I denna kammare är det så att politiker av samma politiska riktning tillsammans skall ansluta sig till en grupp - hur kan egentligen PPE-folket sitta tillsammans med en sådan man i en gemensam grupp?
(Applåder)
Herr talman! När det gäller Israel och Palestina skulle jag vilja fästa er och ledamöternas uppmärksamhet på att vår kollega Morgantini, som har begett sig till de ockuperade territorierna med en delegation italienska parlamentsledamöter och fackföreningsföreträdare, har gripits och använts som en mänsklig sköld av den israeliska armén. Jag vet mycket väl att frågan är väldigt allvarlig och att detta kan tyckas vara en irrelevant detalj, men jag anser att en sådan behandling av en modig kvinna som företräder vårt parlament måste fördömas. Jag vore tacksam om kammarens talman ville skicka en protestnot till den israeliska regeringen angående behandlingen av Morgantini.
Herr talman! Mitt inlägg gäller samma sak som Bigliardos, men vinklingen är en annan. Jag - liksom förmodligen alla - känner solidaritet med Morgantini, men inte för att hon är ledamot av Europaparlamentet utan för att hon är europeisk medborgare: jag skulle alltså vara solidarisk med vilken annan europeisk medborgare som helst.
Redan före Bigliardos inlägg hade jag emellertid tänkt be att kommissionen i morgon under debatten om Israel och Palestina lägger in en rekommendation till alla europeiska medborgare som inte innehar uppdrag för Förenta nationerna, Nato eller Europeiska unionen att avstå ifrån att utöva en makaber turism som kännetecknas av nyfikenhet och falsk solidaritet. Den som beger sig till ett territorium där det pågår ett regelrätt krig gör det på egen risk och kan inte vänta sig att det internationella samfundet skall dras in i detta. Jag tror inte att de behöver några dylika besökare där: solidariteten skall vi visa i våra städer, i våra länder och i våra parlament. Två eller tre delegationer med italienska parlamentsledamöter från vänsterkanten har avvisats på flygplatsen i Tel Aviv: de gick omkring på flygplatsen och ställde till med mer störningar och skapade ytterligare orosmoment. Jag tror inte att det finns något behov av detta. Därför ber jag kommissionen att göra en uttrycklig rekommendation till de europeiska medborgarna att avstå från denna slags turism.
Herr talman! Jag skulle bara vilja svara Schultz. Han säger två saker. För det första ger han en politisk syn på Fontaines hållning i hennes tal i Lissabon. Hon höll där ett tal i vilket hon angrep kapitalismen mycket tydligt.
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr Helmer, jag anser att frågan har diskuterats på ett uttömmande sätt. Dels har ni haft möjlighet att uttrycka era åsikter och dels har kollegerna haft möjlighet att bedöma vissa saker. Låt oss nu inte börja en hel debatt om en fråga som, anser jag, har uttömts.
Herr talman! Jag vill bara komma med ett kort påpekande: Situationen med Helmer är en sak, angreppet på en grupp är en annan. För det första: Den som känner till de europeiska socialdemokraternas bandbredd och deras historiska bakgrund under de senaste tio - femton åren, bör inte yttra sig om en sådan mångfald, som Schulz just har gjort. För det andra: Tycke och smak skall man inte diskutera, och i den frågan är vi återigen ense.
Herr talman! En ordningsfråga. Jag har begärt ordet för att be er kontakta de colombianska myndigheterna och be dem klargöra situationen och garantera säkerheten för de två officiellt godkända människorättsarbetare som befinner sig i Bolivarprovinsen i Colombia på uppdrag av Corporation of Professional Community Services (Sembrar; organisationen för yrkesmässig volontärverksamhet).
Det rör sig om två EU-medborgare. Den ena är irländare, Gearóid Ó Loinsigh, och den andra är en tysk kvinna, Gudrun Christa Kern. Båda är officiellt godkända människorättsarbetare. De reste till regionen den 13 mars för ett avtalat möte med styrelsen för South Bolivar Agri-Mining Federation (förbundet för jordbruk och gruvdrift i södra Bolivar). De stötte på betydande svårigheter, först med den nationella arméns femte brigad i området, och sedan blev deras hotell genomsökt. Jag ber er genom parlamentets ordförandeskap att kontakta de colombianska myndigheterna och se till att dessa två personer på ett säkert sätt kan utföra det arbete som de har ombetts utföra av den irländska regeringen och av den irländska icke-statliga organisationen, när det gäller irländaren, och jag är säker på att detsamma gäller för den tyska kvinnan.
Herr talman! Jag vill vidareutveckla det som Doyle har sagt. Gearóid Ó Loinsigh är en personlig vän till mig, och för två år sedan reste jag med honom till Colombia. Dessa människor, som arbetar för en människorättsorganisation, bjöds in av ett lokalt jordbruks- och gruvsamhälle för att undersöka brott mot de mänskliga rättigheterna i ett särskilt område. Så snart de hade anlänt till området möttes de av armén, som frågade dem varför de var där och så vidare. De blev därefter rekommenderade att bo på ett bestämt hotell, som var ett välkänt mål för dödspatruller. Lyckligtvis tog de inte in där, för vid midnatt den natten blev just det hotellet utsatt för en räd av dödspatruller. Parlamentet är skyldigt att sända ett tydligt budskap till de colombianska myndigheterna. Något måste göras i fråga om dödspatrullerna, de paramilitära grupperna och de colombianska myndigheternas stöd till dessa.
FN:s kontor i Bogotá, som samfinansieras av EU, har vid ungefär 100 tillfällen utfärdat rekommendationer om att avväpna dessa paramilitära grupper. De colombianska myndigheterna gör i stort sett ingenting förutom att låtsas stödja dessa rekommendationer. Såväl FN som Amnesty International har bekräftat att de paramilitära grupperna står för omkring 75-80 procent av kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Colombia. Det är hög tid att de colombianska myndigheterna lever upp till internationella normer och parlamentet bör sända ett tydligt budskap om att de kommer att ställas till svars om någonting händer de två människorättsarbetarna.
Herr talman! Jag hade fått den uppfattningen att sessionstjänsten hade underrättats om min avsikt att ta upp frågan om irländaren Gealóid Ó Loinsigh, som för närvarande är på flykt undan paramilitära högergrupper. Verkligheten i Colombia är just nu tyvärr att många människorättsarbetare, både EU-medborgare och colombianska medborgare, hotas av paramilitära grupper - och i vissa fall faktiskt av statliga säkerhetsstyrkor. Vi har hört att en ung kvinna, Blanca Valencia, har varit tvungen att gå i landsflykt i Spanien efter att ha utsatts för över 50 dödshot på grund av sitt arbete för Colombias folk.
Jag anser att parlamentets talman bör ta upp saken med de statliga myndigheterna i Colombia så snart som möjligt och undersöka vad vi som parlament kan göra för att lägga in en så kraftig protest som möjligt. Vi bör undersöka vilka åtgärder vi kan vidta till stöd för vår protest. Det är inte godtagbart att colombianska medborgare och andra personer som åker till Colombia för att hjälpa till i människorättsliga undersökningar antingen mördas eller arbetar under hotet att mördas.
De Rossa (PSE). -
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0047/2002) av Deprez, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om säkerhet i samband med fotbollsmatcher med en internationell dimension (12175/1/2001 - C5-0067/2002 - 2001/0824(CNS)).
. (FR) Herr talman, mina damer och herrar! Sport i allmänhet och fotboll i synnerhet intar en helt speciell plats i vårt samhälle, såväl i medborgarnas praktiska utövning som i det allmänna medvetandet. De folkmassor som regelbundet tar sig till stora matcher - framför allt större internationella matcher - är helt enkelt häpnadsväckande, precis som antalet TV-tittare.
Professionell fotboll är i dag på samma gång en viktig idrottsverksamhet, ett stort sällskapsspel, ett stort underhållningsföretag och även - det kan inte förnekas - ?big business?. Tyvärr är de större matcherna - och framför allt större internationella matcher - också alltför ofta ett forum för aggressiva uppträden, oroligheter och våldshandlingar, som är oacceptabla såväl i förhållande till idrottens etiska dimension som när det gäller den nödvändiga respekten för människor och egendom.
För övrigt finns det ingen medlemsstat som helt undgår risken för oroligheter, även om vissa internationella matcher är mindre utsatta än andra och även om vissa klubbars och landslags supportrar givetvis är lättare att kontrollera än andra. Det är just för att hjälpa till att bättre förebygga och kontrollera risken för oroligheter som kan uppstå i samband med internationella matcher som Belgien har tagit initiativ till det förslag till rådets beslut som vi i morgon kommer att få tillfälle att yttra oss om.
Herr talman och kära kolleger! Detta förslag till beslut utgår från tre konstateranden. För det första blir de internationella fotbollsmatcherna allt fler, vare sig det gäller olika europeiska ligor, Europamästerskap eller andra turneringar, och detta medför ett ökat antal resor för supportrarna och därmed ökade risker för oroligheter före, under och efter matcherna.
Det andra konstaterandet är att bästa sättet att förebygga oroligheter och upprätthålla ordningen vid matcherna är att i första hand förfoga över ett organiserat och effektivt system för informationsutbyte om de generella risker som vissa matcher utgör - och i synnerhet vissa typer av supportrar som reser runt för att följa dessa matcher - och därmed i andra hand förbättra samordningen mellan säkerhetsansvariga myndigheter. I detta avseende måste man erkänna att det nuvarande systemet för samarbete mellan polisstyrkorna, som enbart grundas på frivilliga överenskommelser och tillfälliga kontakter i samband med varje match, har visat sig vara bristfälligt, för att inte säga ineffektivt. Systemet är varken tillräckligt tillförlitligt, snabbt eller systematiskt.
Kära kolleger! I förslaget till beslut föreslås därför uttryckligen att det i varje medlemsstat blir obligatoriskt att inrätta eller utse ett nationellt informationsställe för fotboll, vilket skall vara det enda, direkta och centrala kontaktstället för de av medlemsstaternas polismyndigheter och -tjänster som ansvarar för säkerheten vid en internationell match eller tävling. Varje sådant nationellt informationsställe skall följaktligen förses med lämplig utrustning och kvalificerad personal. Det säger sig självt att insatsbehoven inte är desamma i Finland, Österrike, Frankrike, Tyskland, Förenade kungariket och Nederländerna. De olika nationella kontaktställen som härigenom inrättas eller utses skall alltså fungera som en sorts informationsnätverk för såväl uppgifter av allmän karaktär (antal supportrar som förflyttar sig, riskgrupper, eventuella ?kärntrupper?) som personuppgifter, det vill säga supportrar som utgör en särskild risk för den allmänna ordningen och säkerheten.
Genom att godkänna det föreslagna betänkandet har utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor uttryckt sitt stöd för huvuddragen i detta förslag till rådets beslut. Utskottet har även godkänt nitton ändringsförslag, som alla syftar till att göra nätverket mer operativt, eller med andra ord, fru Buitenweg, att förbättra skyddet av medborgarna vid utväxling av personuppgifter.
Genom att anta betänkandet markerar parlamentet sin vilja att mer effektivt bekämpa huliganism och kommer härigenom att hjälpa den professionella fotbollen att slå vakt om sin främsta uppgift, som är att erbjuda entusiastiska supportrar underhållning av hög kvalitet, utan att låta några vildar förvandla de arenor och städer som tar emot dem till träningsläger för ligister och slagfält för rivaliserande ligor.
Fru talman, herr kommissionär, kolleger! Jag skulle vilja börja med att framföra mina hjärtliga gratulationer till herr Deprez för hans betänkande. Det var ingen lätt uppgift eftersom rådet ständigt kom med en justerad version. Trots detta har han lyckats att komma med ett grundligt betänkande i denna viktiga fråga som medborgaren känner sig mycket engagerad i.
Så länge det handlar om ett gott informationsutbyte och en bättre samordning med de funktionärer som ansvarar för säkerheten vid fotbollsmatcher instämmer jag helt i hans förslag. Det skulle säkert vara mer effektivt om man centraliserade informationen för varje medlemsstat hos en enda institution som då kunde fungera som kontaktpunkt för alla berörda. Det är verkligen nödvändigt. I till exempel Nederländerna fungerar detta mycket bra.
Jag skulle emellertid vilja varna för att privatlivet och den enskilda supporterns individuella rättigheter i detta sammanhang inte får kränkas. Artikel 4.3 är av avgörande betydelse. Den nationella och internationella lagstiftningen ligger till grund för insamling, utbyte och användande av informationen. Agerande mot verkligt fotbollsvåld hör hemma i rättsväsendet och inte i idrottsorgan som organiserar fotbollsmatcher.
Kampen mot fotbollsvandalism är dock inte enbart en fråga om mer effektivt agerande från polisens sida. Jag tycker att det är mycket viktigare att förändra supporterns mentalitet. Idrott och såväl professionell fotboll som amatörfotboll har en bred social funktion. Experter har påpekat att fotbollsrelaterat våld bland annat bottnar i ett strävande efter manlighet, status och kamp om territorium. Detta måste förändras, och här finns en självklar uppgift för klubbarna, supporterföreningarna och spelarna själva. Även UEFA spelar en viktig roll i detta sammanhang. Genom sina intensiva kontakter med de nationella fotbollsorganen och en stor erfarenhet av att organisera fotbollsmatcher känner de bättre än någon annan till de problem som kan uppträda. Och jag vill uppmana dem att medverka. Jag vill även uppmana de nationella informationscentren att i hög grad involvera idrottsklubbar, supporterföreningar och UEFA i sina verksamheter för att dessa skall kunna utföras så bra och effektivt som möjligt för att öka säkerheten vid fotbollsmatcher med internationell dimension.
Fru talman! Jag skulle först vilja svara på Cashmans vägnar. Cashman är socialistgruppens skugga för detta betänkande, men kan inte närvara i kväll. Han skulle vilja upplysa kammaren om att PSE-gruppen välkomnar betänkandet och de åtgärder i detta som syftar till att förhindra huliganers och organiserade ligisters framfart på matcher. Vi kommer dock att behöva övervaka det sätt på vilket dessa övervakningscentrum utför sina uppgifter, för att se till att alla aktörer inom fotbollen deltar till fullo i utbytet av information. Viktigast av allt är behovet av att säkerställa tillräckliga resurser, såväl när det gäller pengar som personal. Det skulle vara fel att väcka förväntningarna som inte kan infrias. Naturligtvis kan vi besegra huliganismen. Förslagen visar att vi har viljan att göra jobbet, men resurserna måste motsvara uppgiften.
Jag skulle dessutom vilja göra ett personligt inlägg i debatten. Även jag skulle vilja uttala mitt stöd för Deprez betänkande och för ändringsförslagen i detta, särskilt för ändringsförslag 10, i vilket han efterlyser fördjupat samarbete och organiserat utbyte av information. Om det europeiska nätverket av nationella informationscentrum för fotboll skall bli effektivt, måste vi ta itu med de nuvarande bristerna i systemet för informationsutbyte och ad hoc-kontakter.
I fredags besökte jag underrättelseenheten för fotboll inom Stor-Manchesters poliskår. Tyvärr har vi stor erfarenhet och sakkunskap när det gäller att tackla fotbollsrelaterat våld i min hemstad. Den biträdande polismästaren för Stor-Manchesters polis har läst betänkandet och välkomnar personligen initiativet mot bakgrund av vad han kallar ?olika sätt att förfara vid, till exempel, Manchester Uniteds bortamatcher och Englands bortamatcher?. I fredags förberedde sig enheten för två nyckelmatcher på lördagen. En av dessa var Oldham mot Stoke City - senast de två lagen möttes härjade kända huliganer omkring i staden och förstörde egendom och attackerade människor. I Förenade kungariket har vi förebyggande fotbollslagstiftning för att ta itu med våra huliganproblem. Det gör att vi kan utfärda närvaroförbud, så när ett hundratal av dessa fans anlände till Oldham, arresterades de omedelbart, eftersom de inte får närvara vid några matcher. Närvaroförbuden gäller även vid internationella matcher.
Underrättelseenheten för fotboll har en sofistikerad databas över ?fotbollsprominenser?, vilken använder den senaste digitala bildtekniken för att uppdatera och registrera ärenden. Låt mig berätta för er på vilka punkter enheten anser att EU:s system för informationsutbyte måste förbättras: I juni 2000 förvisades 150 fans från Charleroi. Bland de personer som anlände till Manchesters flygplats fanns belgiska medborgare, av vilka några kanske inte alls hade deltagit i någon huliganverksamhet. Att samla ihop och förvisa utan att åtala hjälper inte underrättelsenätverket mot huliganism på något sätt. En förteckning över, och en rapport om, de förvisade personerna skickades i det följande till underrättelseenheten: förvisso mycket användbar, men rapporten innehöll ingen information. Poliserna kunde inte läsa förteckningen eftersom den inte var på engelska, och de kunde inte handla på grundval av den, eftersom informationen inte medgav några ytterligare åtgärder på grund av åtal eller fällande. Under EM 1996 anlände tyska fans till Manchester. Som en följd av tyska lagar om skydd av uppgifter och skydd för privatlivet kunde inga förteckningar över kända huliganer vidarebefordras till de lokala underrättelsegrupperna, och de poliser som arbetade inom enheten hade därför inte tillgång till någon information i ett användbart format för att gripa sig an huliganerna. Detta visar, herr kommissionär, att vi måste standardisera våra informationsformat och samtidigt erkänna att det finns olika kulturer för övervakning och informationsinsamling runtom i EU. Kanske måste vi överväga någon form av informationsprotokoll. Den idén framkastades av polismännen på den underrättelseenhet för fotboll som jag besökte.
Vi måste förebygga, inte reagera på, huliganismen. När det gäller kostnadsfrågan, som tas upp i ett ändringsförslag som har lagts fram av Sanders-Ten Holte, skulle det utan tvekan vara bra med en studie om huruvida klubbarna bör betala mer för övervakningen av huliganerna. Svårigheten är emellertid vem som skall betala de kostnader som uppstår när fotbollshuliganerna härjar i städerna flera timmar efter matchens slut.
År 2004 kommer vi att stå som värd för Europamästerskapsfinalen på Old Trafford i Manchester. Vår prioritering måste vara att skydda den laglydige supportern och att slå ned på huliganer som förstör matchen. Det behövs ett ändamålsenligt och förebyggande synsätt på informationsutbyte mellan nationella övervakningscentrum. Det faktum att de finns till, herr kommissionär, kommer inte i sig självt att garantera att huliganerna försvinner.
Förslaget att upprätta ett europeiskt nätverk av nationella informationsställen för fotboll, med andra ord att förbättra samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller att upprätthålla den allmänna ordningen vid internationella fotbollsmatcher, är ett belgiskt initiativ som baseras på erfarenheterna från Euro 2000, Europeiska mästerskapen för landslag, vilket som ni vet organiserades gemensamt av Belgien och Nederländerna i juni 2000. Förslaget är ett bra förslag. Det är ett bra förslag, och jag tycker att initiativet är utmärkt. Jag skulle bara vilja påpeka två saker.
För det första, förslaget gäller, naturligtvis, endast Europeiska unionens medlemsstater. Man skulle kunna ställa frågan: vad skall gälla för länderna utanför Europeiska unionen? Många klubbar därifrån deltar också i internationella tävlingar. Turkiet, Rumänien och Kroatien spelar också mot lag från EU-medlemsstater. Ni kommer att säga: kandidatländer borde naturligtvis överta gemenskapens regelverk, och det stämmer. Men det gäller inte i dag; det gäller inte ens i morgon. För somliga av dem gäller det tidigast 2004. Och sedan, vad händer med de övriga? Med icke-kandidatländerna? Möjligtvis kan ett samarbete med UEFA och med de nationella fotbollsförbunden komma till stånd för att hitta en lösning.
Kommentar nummer två: ett större engagemang och samarbete från klubbarnas och supporterföreningarnas sida är viktigt för att förbättra klimatet, för att förbättra kvaliteten. Och jag tror att man måste arbeta på detta.
Fru talman, kolleger! Stora internationella fotbollsmatcher är en höjdpunkt för supportrar, men ofta en dyr mardröm för ordningsmakten och lokala myndigheter och ofta en källa till lidande, mycket elände till följd av förstörelse, exempelvis av trädgårdar, bilar, altaner osv., för människor som bor i området runt idrottsarenorna.
Detta beslut av rådet är i första hand riktat mot en hård kärna som hittills har kunnat utnyttja luckor i informationsutbytet mellan de olika polismyndigheterna. En effektiv samordning av uppgiftsutbytet är heller ingen överflödig lyx. Det måste stå klart att det i första hand handlar om ett förebyggande instrument här som skall möjliggöra en tillförlitlig bedömning av riskerna.
Deprez betänkande är i övrigt mycket bra. Han har lyckats med att förtydliga och skärpa den ursprungliga texten, bland annat genom att rikta större uppmärksamhet mot perioderna före och efter matcherna.
Ett väl fungerande nätverk av informationsställen för fotboll måste vara i stånd att sätta in styrkor på ett målinriktat och effektivt sätt. De internationella fotbollstävlingarna slukar mycket energi och medel från de berörda polismyndigheterna, vilket medför risken att andra uppgifter utförs på ett mindre bra sätt.
Nyckelfrågan när det gäller instrument av den här typen är emellertid hur själva kontrollen skall kunna kontrolleras. Ett första, nästan självklart steg i detta sammanhang är att de berörda personerna blir upplysta om det faktum att de hamnar i denna databank och får insyn i den. Mot detta skulle man kunna invända att det hindrar polismyndigheternas kontrollerande funktion och ger de åsyftade personerna en taktisk fördel. Men detta är, tror jag, en missuppfattning av tillvägagångssättet.
Det handlar inte bara om en självklar rättighet, nämligen att man vet om man förekommer i en databank eller inte; det handlar lika mycket om en tydlig varning, och det har även en motverkande effekt.
Fru talman! Kära kolleger! Ärligt talat kan jag inte bli särskilt entusiastisk över couch potatoes , som sitter framför dumburken eller på fotbollsstadion under nittio minuter och tittar på en liten rund lädergrej och knappt två dussin trikåklädda personer, och emellanåt reser sig från sina platser och ibland vrålar begeistrat, ibland vrider sina händer i förtvivlan.
Men det är ju inte det som det handlar om här, ty skyddet av de grundläggande rättigheterna - och det är detta som enligt min åsikt hotas av förslaget - är bara meningsfullt om det kan tillämpas på alla människor i en stat, och inte enbart på dem vars tankar och gärningar godkänns av staten.
I det så kallade området för frihet, säkerhet och rättvisa syftar Deprez betänkande till ett konkret insamlande av mer information om fotbollshuliganer. I diskussionen om förslaget bestred föredraganden hela tiden att det här långsiktigt handlar om utreseförbud, förebyggande anhållanden och kränkningar av de grundläggande rättigheterna, eftersom ju inga som helst åtgärder har planerats utöver insamlandet av uppgifter.
Jag faller tillbaka på ett exempel från det land där jag valdes, för att förtydliga att jag anser att det på lång sikt överhuvud taget inte kommer att stanna vid att man bara samlar in uppgifter. I Tyskland kom det till exempel ett lagförslag, enligt vilket utresor kan begränsas för misstänkta huliganer. För ett år sedan tillämpades det dock inte på huliganer, utan på människor som ville resa till Genua för att demonstrera! Några personer, som ursprungligen röstat för denna lag, uttalade sig då via medierna och sade att detta hade de ju alls inte velat. De hade bara röstat för lagen eftersom de antog att den verkligen bara skulle gälla för fotbollshuliganer, och inte för personer som ville yttra sin politiska åsikt.
Här menar jag att man mycket väl ser vad som kan ske med sådana förslag. Jag skulle bli förvånad om det bara handlar om att samla in uppgifter. Ty vad skall man ha insamlade data till, om man sedan inte gör någonting med dem? Den bakomliggande politiska manövern är mycket lätt att genomskåda. I huliganerna har man återigen funnit en målgrupp som från borgerlig synpunkt är mycket väl lämpad för att legitimera polisåtgärder, och därigenom motiverar man sedan åtgärder, som inskränker skyddet av de grundläggande rättigheterna och sedan utvidgas till andra personer. På lång sikt innebär det alltså att det inte kommer att stanna vid att samla in uppgifter, utan att utresebegränsningar, förebyggande anhållanden osv. säkert kommer att vinna inträde i Fästning Europas politik, och även kommer att tillämpas på andra kretsar av personer.
Om ni vill godkänna detta, om det motsvarar er syn på området med frihet, säkerhet och rättvisa, då bör ni faktiskt rösta för Deprez betänkande.
Fru talman! Rådets initiativ och Deprez betänkande kommer att fylla ett stort tomrum som finns när det gäller att förebygga och bemästra huliganism och våld på fotbollsarenorna, vilket har antagit explosionsartade dimensioner under de senaste åren, också på grund av medlemsstaternas oförmåga att vidta effektiva åtgärder.
Utan tvivel är kommersialiseringen av fotbollen och strävan efter vinst den bakomliggande orsaken till de svåra oroligheterna på fotbollsarenorna. Ogärningarna begås inte längre av våldsamma massor av upphetsade supportrar utan av organiserade maffior som använder fanatismen och våldet för att tjäna vissa olagliga syften som inte har det minsta med sportsmannamässig anda att göra. Kort sagt, vissa har bedömt att våldet på fotbollsarenorna säljer, att det ger vinst. Våldet på fotbollsarenorna är organiserat och styrt och med idrotten som fasad döljs ofta - även enligt en brittisk undersökning i frågan - vanliga straffrättsliga brott såsom narkotikahandel och penningtvätt.
Under de senaste åren har till och med de olika grupperna av huliganer i mycket stor utsträckning använt ny teknik, mobiltelefoner och Internet för att bättre organisera sin verksamhet och naturligtvis för att vilseleda polisen. Ur denna aspekt anser jag att skapandet av ett nätverk av informationscentra och en förstärkning av de 15 medlemsstaternas polisiära och rättsliga samarbete för bemästrande av våldet på fotbollsarenorna utgör ett villkor för skapandet av ett europeiskt område med frihet och säkerhet.
Avgörande förblir naturligtvis även idrottsklubbarnas roll vilka måste hålla avstånd till huliganismen och undervisa sina supportrar om idealen för ädel tävlan, samarbete, dialog och respekt för alla eventuella olikheter samt om fredlig samexistens.
Avslutningsvis, fru talman, skulle jag vilja betona att Olympiska spelen 2004 i Aten utgör en betydande möjlighet för återupplivande av den olympiska andan och tankarna om den olympiska vapenvilan och freden, som ett alternativt politiskt förslag till våldets filosofi och innebörd.
Fru talman! Även jag skulle vilja tacka herr Deprez, och förvisso den belgiska staten, för detta utomordentliga betänkande och utmärkta initiativ. Det är sant att gisslet med våld, ofta organiserat våld, har plågat den internationella idrotten, särskilt den internationella fotbollen, alltför länge. Vi stöder helhjärtat initiativ som syftar till att öka samarbetet mellan myndigheter i olika medlemsstater. De är ett livsviktigt instrument i kampen för att hålla idrotten ren och bevara den i dess rätta form.
Vi vill be er överväga en liten, men viktig, textändring. Det föreslagna beslutet är bristfälligt i ett avseende: det tycks förutsätta att varje medlemsstat företräds av endast ett landslag. Så är inte fallet, som ni mycket väl vet. Till exempel företräds mitt eget hemland av ett självständigt skotskt lag, trots det faktum att Skottland inte är - åtminstone inte för tillfället - en självständig medlemsstat. Vi har en lång fotbollstradition, och den första internationella fotbollsmatchen någonsin var faktiskt matchen mellan Skottland och England 1872. Skottlands supportrar - den så kallade Tartan Army (Skotskrutiga armén), som är skotskrutig, men ingen armé - har nu under ganska många år haft ett enastående rykte om sig att uppföra sig väl och ha ett gott humör.
Av denna anledning har jag och mina kolleger i Europeiska fria alliansen lagt fram tre ändringsförslag till rådets text. De kommer inte att ändra innehållet, men väl ge ett erkännande till Skottlands, Wales, Nordirlands och Englands skilda fotbollshistoria och, förvisso, rättsliga historia. Tala inte om landslaget, utan om landslagen. Jag ser att Deprez godtar punkten, och jag tackar honom för det.
Fru talman! Tre talare för Gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, det är anmärkningsvärt, och jag tror att det i varje fall bevisar två saker. För det första att vi, till skillnad från Ilka Schröder, har stort intresse för 22 män i kortbyxor som springer efter en boll. Och för det andra, att vår grupp även vill ta itu med problemen runt dessa matcher på ett seriöst sätt.
Det finns ett ändringsförslag - det har i någon mån redan nämnts av min kollega - som jag också vill uppmärksamma er på eftersom jag hoppas att ni kommer att stödja det. Det handlar om det ändringsförslag där det står att när uppgifter registreras om personer som utgör en fara för den allmänna ordningen måste dessa personer upplysas om det faktum att deras uppgifter har registrerats. Det är en annorlunda situation än när det gäller exempelvis kriminella. När det gäller kriminella kan jag tänka mig att man inte vill att de skall veta att man är på jakt efter dem, eftersom man fortfarande ägnar sig åt ett undersökningsförfarande. Men när det gäller dessa personer har det snarare en kraftigt förebyggande effekt. De vet att man håller ögonen på dem. Det är alltså inte bara så att människor som felaktigt har registrerats skall kunna bli avregistrerade, utan det har även en kraftigt förebyggande effekt. Personerna vet att man håller ögonen på dem, och då borde de tänka sig för två gånger innan de missköter sig igen. Ändringsförslag 22, jag hoppas att ni kan stödja det.
Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen anser att detta initiativ om huliganism är ett viktigt initiativ och att det i viss mån illustrerar det samarbete som redan finns på detta område. Jag kan för övrigt säga att detta exempel kommer att tjäna som en inspirationskälla som kan tillämpas på andra områden. Initiativet från Belgien utgår ifrån en detaljerad utvärdering av Europamästerskapen i fotboll 2000, vilken fick stöd och finansiering från kommissionens Oisinprogram, och i vilken kommissionen deltog. Vår åsikt är att inrättandet av nationella informationsställen för fotboll och ett tätt samarbete kan vara ett effektivt sätt att förebygga och bekämpa uttryck av huliganism inom fotbollen.
Det huvudsakliga målet är att medlemsstaterna skall kunna utbyta information om fotbollslagens supportergrupper och deras rörelser till andra länder, samt om klassificering av dessa grupper som fredliga eller våldsamma. Syftet med detta informationsutbyte är framför allt att hjälpa länder som organiserar fotbollsmatcher att förebygga eventuella våldsamma uttryck och garantera säkerheten för alla dem som älskar denna sport och som i lugn och ro vill delta och gå på matcherna.
Det nya med detta beslut är att det, förutom att det gör det möjligt att fortsätta det redan befintliga informationsutbytet, är juridiskt bindande, vilket innebär att det handlar om ett steg för att stärka den rättsliga säkerheten i behandlingen av denna information. Då det handlar om informationsutbyte om personuppgifter gäller det att skydda dessa, och framför allt ta hänsyn till att inte enbart gällande internationella rättsregler för att skydda privatlivet tillämpas på dessa informationsutbyten, utan att vi enligt kommissionens mening också bör integrera detta informationsutbyte i ett rättsligt instrument som kan reglera personuppgiftsskyddet i alla frågor som gäller den tredje pelaren, det vill säga, i alla frågor som gäller det rättsliga samarbetet.
Jag avslutar med att tacka ledamot Deprez för den sportsliga anda med vilken han överlämnat detta betänkande och jag vill också rikta ett särskilt tack till ledamot MacCormick för den historiska informationen om att den första fotbollsmatchen ägde rum 1872 mellan Skottland och England, även om jag beklagar att ni inte berättade vem som vann ...
Tack, herr kommissionär Vitorino.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0036/2002) av Kirkhope, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om Konungariket Nederländernas initiativ inför antagandet av rådets beslut om inrättande av ett europeiskt nätverk av kontaktpunkter med avseende på personer som har gjort sig skyldiga till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser (11658/2001 - C5-0499/2001 - 2001/0826 (CNS)).
. (EN) Fru talman! Efter Deprez utmärkta betänkande tycker jag att det är ganska tragiskt att jag måste tala inför kammaren om frågor som vi uppriktigt sagt, här i det 21:a århundradet, inte borde behöva debattera, än mindre arbeta med: folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. För bara några år sedan var jag minister i Förenade kungariket, och jag ansvarade för en lagstiftning som upprättade lämpliga mekanismer för att ta itu med krigsförbrytare från en svunnen tid. Det är därför särskilt tråkigt att det i dag råder en situation där det fortfarande finns många oerhört ondskefulla personer i världen som uppför sig på ett sätt som är fullständigt oacceptabelt för varje anständig människa som tror på demokrati och individens frihet, som jag gör.
Jag vill säga några ord om betänkandet, eftersom somliga personer har uttryckt åsikten att det är onödigt att ha ett system av kontaktpunkter i Europa för att behandla dessa frågor, att ett omfattande samarbete redan äger rum på till exempel polisiär nivå och justitieministerienivå. Så är tyvärr inte fallet. Fastän stadgan för den internationella brottmålsdomstolen antogs i juli 1998, är detta i sista hand en fråga som fortfarande först och främst är nationella regeringars ansvar och faller inom ramen för nationell straffrättslig jurisdiktion. Till exempel är samarbetet mellan nationella regeringar och nationella polismyndigheter helt avgörande om vi skall ställa några av de mycket obehagliga personer som vi måste ta itu med till ansvar, på grund av deras brotts internationella och fasansfulla natur.
Jag kommer ihåg hur jag som minister talade med min polske kollega, Miller, som av en tillfällighet nu är Polens premiärminister, om vissa krigsförbrytare. Fastän Polen för närvarande inte är medlem i EU, men hoppas bli det inom en inte alltför avlägsen framtid, stod det klart att mycket fortfarande återstod att göra för att försöka förbättra samverkan mellan de olika brottsbekämpande myndigheterna.
En möjlighet som föreslås i mitt betänkande är att ha kontaktpunkter som är lätt identifierbara i de olika nationalstaterna. I ett ändringsförslag som vi har lagt fram till betänkandet klargör vi faktiskt att vi anser att detta inte bör lämnas som ett vagt förslag att precisera vid någon tidpunkt i framtiden, utan att det tydligt bör anges att kontaktpunkterna bör vara en uppgift för medlemsstaternas polis- eller justitiedepartement. Det är den första punkten.
Det är också viktigt, vilket framhölls under den föregående debatten, att vi undersöker de senaste metoderna och ser till att dessa metoder samordnas så att vi får till stånd de nödvändiga åtalen och fällande domarna. Frågan om personuppgifter, till exempel, är mycket viktig. Några personer har uttryckt oro över att enskildas privatliv och svarandes rättigheter skulle kunna påverkas av mångfaldigande eller av ett annat synsätt i frågor som rör personuppgifter. Jag försöker i betänkandet åstadkomma konsekvens. Jag är övertygad om att kommissionär Vitorino skulle hålla med om att en samverkan måste präglas av ökad konsekvens. Jag instämmer inte i allt som sker på europeisk grund, men det rör sig här om en situation i vilken det finns ett tydligt behov av samarbete på en nivå där vi är konsekventa i vårt synsätt. Det är också nödvändigt att våra system är lätta att känna igen och lätta att överföra mellan berörda nationalstater.
Samarbete är nyckeln till framgång. Det är nyckeln till framgång på de områden som Deprez har talat om. Det är nyckeln till framgång på de områden som jag här åsyftar. Det är en nödvändighet. I betänkandet understryks detta behov och framhävs, framför allt annat, den beslutsamhet som finns i Europas olika stater att gå samman för att ta itu med de mycket obehagliga personer som tyvärr fortfarande finns på vår jord.
Fru talman! Föreliggande nederländska initiativ bör principiellt välkomnas. Ett sådant initiativ för ett europeiskt samarbete för effektivare rättsliga åtgärder mot förbrytelser bör stödjas, i synnerhet när det handlar om så avskyvärda gärningar som folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Mitt syfte var att hålla initiativet med avseende på förfarandet för informationsutbyte mellan kontaktpunkterna så enkelt som möjligt. Denna avsikt stöds också från tysk och nederländsk sida i rådet. Därför ansåg jag att det var riktigt att i artikel 2.2 hänvisa till den aktuella gällande lagen om rättshjälp mellan medlemsstaterna, som fastslagits i bi- och multilaterala fördrag. Tvärtemot vad föredraganden anser finns det faktiskt mellan alla medlemsstater ett sådant avtal, nämligen det som godkändes av Europarådet den 20 april 1959. Dessutom finns det ett nytt avtal om rättshjälp från maj 2000, som är anpassat till mer aktuella förhållanden, men som ännu inte ratificerats av alla medlemsstater. Detta nya avtal om rättshjälp vore redan en tydlig förenkling, som alltså skulle göra det överflödigt att skapa ett nytt förfarande. Nu var visserligen föredraganden införstådd med hänvisningen till de befintliga avtalen, men han ville inte stödja att man strök det nya förfarande som skulle införas i artiklarna 3-6.
Eftersom jag inte ville ta risken att utskottet godkände ett sådant motsägelsefullt betänkande, avstod jag till slut från att lämna in de förutnämnda ändringsförslagen. Men jag hyser fortfarande starka betänkligheter. Likaså vill jag betona att jag anser att det är utomordentligt viktigt att skapa ett europeiskt nätverk av kontaktpunkter. Jag hoppas också att framgången för detta nätverk och detta viktiga initiativ inte påverkas negativt av tvister om förfarandet.
Jag gratulerar herr Kirkhope till hans betänkande.
Fru talman! Min grupp stöder Kirkhopes betänkande varmt. Betänkandet är mycket viktigt i det att det inte påverkar andan i det nederländska initiativet, och vi kommer att rösta för det.
Det är oerhört viktigt att inrätta nätverk eller kontaktpunkter för krigsförbrytelser i varje medlemsstat. Det är viktigt att det finns förbindelser med de polisiära och rättsliga myndigheterna för att underlätta samarbetet i medlemsstaterna när det gäller krigsförbrytelser. Detta exemplifieras av den senaste utvecklingen på det folkrättsliga området, och särskilt framgångarna för FN-tribunalerna för före detta Jugoslavien och för Rwanda med att spåra och åtala personer som har gjort sig skyldiga till krigsförbrytelser, brott mot mänskligheten och folkmord. Dessa åtal väcker större intresse, och har starkare stöd, bland allmänheten än någonsin tidigare.
Det finns fall där personer som har gjort sig skyldiga till brott mot mänskligheten har kommit undan i stort sett ostraffade - till exempel fallet Pinochet - och det finns andra fall där man blundar för krigsförbrytelser och för grova internationella kränkningar av de mänskliga rättigheterna tills den stund kommer då det är politiskt korrekt att protestera mot dem. Vi måste protestera mot dessa brott från allra första början. Det är viktigt att betänkandet inte syftar till att inrätta ett centralt samordningsdepartement. Initiativet lämnar på det hela taget genomförandet till medlemsstaterna, vilka sedan måste lämna information om de platser som har upprättats. Initiativet belyser också ett av de viktiga problem - skyddet av uppgifter - som kan uppstå i samband med överföring av uppgifter och information. Vi får inte glömma bort att frågan om uppgiftsskydd är en oerhört viktig fråga, som aldrig får utelämnas i någon av dessa debatter.
Fru talman, mina damer och herrar! Kommissionen stöder det nederländska förslaget om att inrätta dessa kontaktpunkter för folkmordsbrott, eftersom vi anser att det är ett rimligt förslag som pekar mot en enkel och billig uppbyggnad. Detta förslag påverkar inte de befintliga rättsliga mekanismerna för rättshjälp utan utgör ett viktigt komplement i de nödvändiga åtgärder som gör det möjligt för Europeiska unionens medlemsstater att uppfylla sina skyldigheter enligt stadgan för den internationella brottmålsdomstolen, som inrättades genom avtalet 1998 och som snart kommer att träda i kraft genom ratificeringen av det nödvändiga antalet medlemsstater.
Samarbetet mellan Europeiska unionens medlemsstater på detta område, för att förebygga denna typ av brott, har redan tagits upp i en gemensam ståndpunkt från rådet den 11 juni 2001. Därför anser vi att det nederländska initiativet följer en konsekvent och bestående linje angående dess särskilt avskyvärda brott på internationell nivå. Kommissionen delar den emfas föredraganden Kirkhope, vilken jag också vill gratulera till det utmärkta betänkandet, lägger vid att denna typ av samarbetsmekanismer inte får påverka skyddsgarantierna för personuppgifter eller äventyra de åtalades rätt till försvar. Här gäller gemensamma tillämpningsbestämmelser, dessa är Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och Europarådets konventioner i frågan, och detta är ännu ett exempel på frågor som vi, tillsammans med de som togs upp i Deprez betänkande, diskuterar när det gäller den rättsliga ställningen för att garantera personuppgiftsskyddet i Europeiska unionens rättsliga samarbete.
Tack, herr kommissionär Vitorino.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0082/2002) av Coelho, för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om förslaget till rådets beslut om inrättande av ett ramprogram enligt avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen - Polissamarbete och straffrättsligt samarbete (KOM(2001) 646 - C5-0694/2001 - 2001/0262(CNS)).
Fru talman, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att gratulera kommissionen, här personifierad av António Vitorino, till det utmärkta initiativ man lägger fram. Vi kritiserar ofta med rätta kommissionen, men i dag är det riktigt att gratulera den till det initiativ som läggs fram och som på ett positivt sätt svarar på Europaparlamentets rekommendationer i Kesslers betänkande om att slå ihop de fem programmen under avdelning VI till ett gemensamt ramprogram.
Som vi alla vet skall unionen enligt artikel 29 i unionsfördraget fortsätta mot målet att ge medborgarna en hög skyddsnivå i ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, genom att inrätta gemensamma åtgärder för medlemsstaterna på det polisiära och rättsliga samarbetet också när det gäller brottmål. Det var inom denna ram som de fem tvååriga finansieringsprogrammen skapades under avdelning VI vilka avslutas i december 2002 och var - och fortfarande är - Grotius II, riktat till rättstillämpare, Oisin II, till medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter, Stop II, till de ansvariga för åtgärder mot människohandel och sexuellt utnyttjande av barn, Hippocrates, till det brottsförebyggande området, och Falcone, till personer med ansvar för kampen mot organiserad brottslighet.
Det förslag vi debatterar här i dag handlar om att skapa ett gemensamt ramprogram för att slå samman alla åtgärder under avdelning VI i fördraget om Europeiska unionen, vilket återspeglar utvecklingen av gemenskapsprogrammen i allmänhet och de fem års erfarenheterna på området. Vi lyckas därigenom, enligt vår mening, försäkra oss om en mer sammanhållen helhet och en ännu större effekt av de åtgärder som stöds, göra det möjligt att på ett effektivare sätt utnyttja de ekonomiska medlen, undvika eventuella överlappningar mellan de olika programmen samt fylla de existerande luckorna.
Även om jag anser att kommissionens inriktning är ganska positiv tycker jag det är lämpligt och förnuftigt att lägga fram några ändringsförslag med följande mål:
För det första att bättre klargöra programmets handlingslinje, och formulera det tydligare (också för att de presenterade projekten bör behandlas i ljuset av deras överensstämmelse med programmets mål) och på det sättet avvisa vaga eller oprecisa begrepp.
För det andra, ge vårt samtycke till att ta med gränsöverskridande projekt om brottsofferhjälp i programmet, samtidigt som det politiska och rättsliga samarbetet främjas. Vi främjar härigenom ett effektivt försvar av brottsoffrens intressen i medlemsstaterna, främst genom inrättandet av ett nätverk av kontaktpunkter. Det kan också visa sig lämpligt att genomföra en oberoende studie om genomförandestadiet när det gäller rambeslutet, följt av förbättringsförslag för varje land.
För det tredje, erkänna att det är viktigt och lämpligt att kandidatländerna associeras, men att det är lämpligt att klargöra att deras medverkan bör ske både i utformningen och utförandet av projektet. En ren medverkan i projektet, nästan som enkla konsumenter kan inte anses tillräckligt.
För det fjärde, precisera att initiativrätten för att utforma förslag inte kan begränsas enbart till medlemsstaternas och kandidatländernas offentliga sektor utan också bör utsträckas till icke-statliga organisationer, universitet och andra intresserade organ.
För det femte, när det gäller finansieringen finns det en planerad medfinansiering på högst 70 procent som i vissa fall kan uppgå till 100 procent. Det handlar om specifika projekt och kompletterande åtgärder. Den 100-procentiga finansieringen som gemenskapens motprestation är bara försvarlig när det gäller projekt med större intresse för själva Europeiska unionen och som inte kan genomföras med ett mindre ekonomiskt stöd som grund. Men det är också lämpligt att understryka här, och jag är säker på att detta också är António Vitorinos inställning, att den bakomliggande tanken är att försöka finansiera ett så stort antal projekt som möjligt med tillgängliga medel.
För det sjätte, kommissionens förslag sammanfaller med parlamentets vilja att öka stödet till projekten för att främja inrättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, men det är litet svårt att godta ett förslag som överskrider den befintliga budgetplanen. Därav förslaget om att detta ramprogram skall gälla för perioden 2003 till 2006, efter vilken avtalet för förnyas i enlighet med den nya budgetplanen.
Och för att avsluta tycker jag att det är beklagligt att Europaparlamentets ståndpunkt inte är tillräckligt beaktad. Därför föreslog jag att parlamentet skall ges tillfälle att medverka, vilket säkert skulle ge det möjlighet att på bästa sätt utöva sitt ansvar som budgetmyndighet. Skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa utgör ett av de viktigaste målen för parlamentet, varför det är av yttersta vikt att vara associerad.
. (DA) Fru talman! Jag vill å budgetutskottets vägnar tacka föredraganden Carlos Coelho och utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor för att ha inkluderat större delen av budgetutskottets ändringsförslag i betänkandet. Det förslag som kommissionen har lagt fram samlar ju fem befintliga program - Grotius II, Oisin II, Stop II, Hippocrates och Falcone - under ett enda, och jag anser att förslaget i stora drag ligger i linje med parlamentets önskan att garantera mer stöd till projekt som kan ge Europeiska unionens medborgare en union med större säkerhet. Inre säkerhet är ju en av de prioriteringar som parlamentet framhäver i riktlinjerna för budgetförfarandet för 2003 (det kommande året) som antogs vid det senaste mötet här i Strasbourg. Ett av syftena med programsammanslagningen är att det i framtiden skall bli en närmare koppling mellan polissamarbetet och det rättsliga samarbetet, och för budgetutskottet finns det ett syfte i den icke oväsentliga effekten som innebär ett bättre utnyttjande av de finansiella resurserna. Det är glädjande att se att även kandidatländerna får möjlighet att delta i de projekt som finansieras under programmet, men det måste stå klart att parlamentet som budgetmyndighet inte kan godta att budgetplanen överskrids. Programmet bör därför först begränsas till perioden 2003-2006, dvs. kortas ned med ett år. Detta innebär naturligtvis en motsvarande nedskärning av budgetanslaget. Sedan kan man längre fram förlänga denna period. Slutligen anser jag att det är viktigt att budgetmyndigheten tillfrågas om det trots allt skulle visa sig nödvändigt att öka anslagen till programmet. En ökning av anslagen till detta program får nämligen inte resultera i en sänkning av anslagen till andra program som också finansieras under kategori 3 i budgetplanen.
Fru talman! Genom unionsfördraget är vi ålagda att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa för de europeiska medborgarna. Rådets förslag är ett viktigt steg på denna väg. Det är visserligen bara fem redan befintliga program som sammanfattas, men denna sammanfattning skapar enhetlighet och översiktlighet. Detta är särskilt nödvändigt på detta ömtåliga område med det rättsliga samarbetet i brottmål.
Genom sammanfattningen av programmen kan man nu förhindra överlappningar och sluta de gap som finns. Skapandet av ett enda ramprogram kommer också att ytterligare förbättra utnyttjandet av de ekonomiska medlen. Bara genom gränsöverskridande rättsliga åtgärder och verkställighet kan dagens brottslighet bekämpas, ty brottslingarna drar i stor omfattning nytta av friheterna i Europeiska unionen. Unionens medborgare kommer också att känna sig mer säkra. De vet att det inte finns någon straffrättslig fristad för brottslingar. De rättsliga åtgärderna mot dem är likadana i hela unionen.
I detta sammanhang kan man särskilt välkomna ändringsförslaget om att på Internet offentliggöra resultaten av de samfinansierade undersökningarna inom ramen för detta program. Detta är ytterligare ett steg mot mer öppenhet, som vi behöver för att än en gång visa medborgarna på fördelarna med ett europeiskt samarbete.
Det bör särskilt framhävas och välkomnas att man stärker skyddet för offren. Det är offren som blir mest lidande, men inte alls tas om hand på bästa sätt eller får det bästa skyddet. Man måste därför se till att det garanteras ett effektivt skydd av offrens intressen i strafförfarandet. Med tanke på EU:s utvidgning är det särskilt positivt att man tar hänsyn till kandidatländerna i rådets förslag och att de kan tas med i olika projekt.
Däremot kan man inte acceptera att Europaparlamentet inte beaktas i rådets förslag; särskilt med tanke på parlamentets budgetsuveränitet krävs det att man åtminstone informeras om hur programmet löper, och inte får en rapport om det först år 2005. Därför bör vi stödja föredraganden i hans strävan att åstadkomma en ändring här.
Avslutningsvis vill jag gratulera herr Coelho till hans betänkande och särskilt till att han lyckats att genomföra de erforderliga språkliga preciseringarna.
Fru talman! I de stora politiska sammanhangen utgör detta betänkande en bagatell. Ekonomiskt sett handlar det om mindre än en promille av Europeiska unionens årsbudget och de omedelbara politiska konsekvenserna inspirerar varken till bifall eller protester. Det handlar om ett program som har stöd i avdelning VI i Fördraget om Europeiska unionen. Det är klart att jag som jurist och demokrat får säga att det alltid är bra med samarbete och utveckling, och att det kan vara nyttigt och lärorikt, men det är mycket farligt att ta retoriken på allvar. I betänkandets motivering står följande: ?Om man vill garantera de europeiska medborgarna ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, måste man se till att brottsutredningar och rättsförfaranden och deras genomförande kan skötas ordentligt även över nationsgränserna.? Det verkar som om frihet, säkerhet och rättvisa uppfinns i och med dessa beslut, men i själva verket är det ju så att den allra största delen av det rättsliga kriminalpolitiska och polisiära arbetet försiggår på nationell och lokal nivå. Det är frågan om en retorisk bluff, som bidrar till eller bör ses som ett led i en utveckling mot en likriktning av de polisiära, rättsliga och kriminalpolitiska besluten. Vad ekonomin beträffar skulle man kunna säga att 65 miljoner euro trots allt utgör en del pengar, och detta är ännu en punkt när det gäller den långa raden av program som införlivas i Europeiska unionens förvaltningsförfarande. Jag skall inte uppehålla mig längre kring detta utan slutligen bara påpeka det egendomliga i kommissionens upplysning om att dessa program har utgjort föremål för en utvärdering. De har nämligen utvärderats år 2000 trots att de allra flesta av dem först antagits 2001. Detta är en imponerande klärvoajans som lovar gott inför projekten.
Herr talman, ärade ledamöter! Jag vill börja med att tacka Carlos Coelho och gratulera honom till hans utmärkta betänkande. Jag vill understryka att målet med detta ramprogram är att rationalisera och förenkla genomförandet av samarbetsprogrammen mellan medlemsstaterna på det politiska och straffrättsliga området, och detta är i överensstämmelse med en uttrycklig begäran från Europaparlamentet i Kesslers betänkande.
När det gäller innehållet i detta ramprogram så omfattar det de fem tidigare programmen i sin helhet och täcker även genomförandet av åtgärder som är knutna till planen för drogbekämpande för vilket Europaparlamentet har skapat en specifik budgetrubrik som avslutas under innevarande år. Programmet omfattar alla områden som är och bör vara föremål för en europeisk åtgärd, vilket visar de offentliga myndigheternas och projektmottagarnas engagemang, vilka vi står i nära förbindelse med, och det återspeglar också resultaten av den externa utvärdering som för två år sedan genomfördes av, vilket är uppenbart, programmen som föregick utvärderingen. Ibland anklagas kommissionen för att vara en institution som lider av schizofreni, men ännu har vi inte kommit till den punkten att vi utvärderar det som ännu inte genomförts?
Med denna inriktning begränsades den rättsliga grunden frivilligt för att formulera de stora inriktningarna, och kommissionen anser att man bör lämna till de årliga programmen att på ett mer precist sätt definiera varje års prioriteringar utifrån den politiska situationens utveckling och de egna behoven i när det gäller brottsläget. Med denna inställning är det enligt min mening svårt att godta de ändringsförslag som är föreslagna till artikel 2, eftersom de betonar en annan specifik fråga. Kommissionen anser att målen skall definieras generellt inom ramprogrammet och att definitionen av prioriteringarna sker inom varje årligt program. Alla frågor som tas upp i ändringsförslag täcks emellertid enligt min mening väl av den allmänna formuleringen i kommissionens förslag och det är möjligt att det kommer att vara möjligt att inkludera dem i varje årsprogram.
Ramprogrammet betonar också tanken om partnerskap. Detta är ett grundläggande element, för projekten bör bedrivas inte bara genom ett brett europeiskt deltagande utan även - och detta redan från början - inom ramen för en tät förbindelse mellan de viktigaste inblandade i de olika länderna. Det ändringsförslag som föredraganden ingivit och som bättre preciserar denna uppfattning om partnerskap är alltså helt godtagbar för kommissionen. Som Carlos Coelho sade kan kandidatländerna redan nu delta i projekten. Kommissionen vill gå längre och inom ramen för Europaavtalen utveckla ett system med finansiella protokoll som gör det möjligt för organisationer etablerade i kandidatländerna att ha samma rätt att lägga fram förslag och på samma villkor och enligt samma bestämmelser som organisationer i medlemsstaterna. Därför är jag glad över det ändringsförslag som föredraganden ingivit på denna punkt, vilket föreslår en formulering jag tycker är lyckad, och som ännu tydligare pekar på kandidatländernas möjlighet att medverka.
När det gäller övriga ändringsförslag godtar kommissionen de som behandlar skälen och som berikar texten, eller innehåller vissa preciseringar, som till exempel den mer explicita referensen till att inkludera universiteten, icke-statliga organisationer och skolor bland de bidragsberättigade organisationerna.
När det gäller kraven på en tidigareläggning av interimsbetänkandet till juni 2004 vill kommissionen föreslå att datumet juni 2005 bibehålls. Däremot skulle vi föreslå att årsrapporten tidigarelades till juni 2004 så att Europaparlamentet informeras så snabbt som möjligt om de första resultaten av genomförandet av programmet vilka då redan skall ha gett effekter som kan utvärderas. Slutligen, angående programmets varaktighet måste jag medge att när det gäller andra existerande program i Europeiska unionen, har inte argumentet om att ?den rättsliga grunden förutser dess genomförande efter 2006?, det vill säga efter budgetplanens utgång, använts, och därför skulle vi vilja be parlamentet att givetvis med hänsyn till att anslagsbeloppet för perioden efter 2006 hela tiden kommer att vara beroende av den budgetplan som skall antas efter 2006, att begränsningen för den rättsliga grunden trots allt inte skall kvarstå efter 2006 och att det kunde omfatta planerade åtgärder till år 2007, givetvis med reservation för att det konkreta ekonomiska anslaget alltid beror på den nya budgetplanen. För att avsluta vill jag tacka föredraganden och Europaparlamentet för det stödet och den uppmuntran och stimulans ni har gett till denna viktiga uppgift att rationalisera programmen på ett särskilt känsligt område, det politiska och straffrättsliga samarbetet på europeisk nivå.
Tack, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
betänkandet (A5-0080/2002) av Di Lello Finuoli för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets rambeslut om skydd för miljön genom strafflagstiftning (nytt samråd) (15525/2001 - C5-0022/2002 - 2000/0801(CNS)), och
betänkandet (A5-0099/2002) av Oomen-Ruijten för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om skydd för miljön genom strafflagstiftning (KOM(2001) 139 - C5-0116/2001 - 2001/0076(COD)).
. (IT) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Bakgrunden till detta rambeslut är välkänd. Vi rådfrågas för andra gången eftersom det rambeslut som vi uttalade oss om för två år sedan har setts över. Under tiden har dock kommissionen framfört generella betänkligheter mot rambeslutet och påpekar att miljöskyddet täcks av åtskilliga gemenskapstexter, av vilka de flesta föreskriver bötesstraff. Följaktligen anser kommissionen att frågan skall handläggas med instrument från den första pelaren.
Kommissionen insisterar på att de befintliga sanktionerna har visat sig otillräckliga, vilket bevisas av miljösituationen i Europa. Det förslag till direktiv som skall diskuteras i samband med betänkandet från Oomen-Ruijten skall därför ses som ett komplement till förslaget till rambeslut. Enligt kommissionen måste vi använda ett instrument ur den första pelaren och detta instrument skall ha företräde framför ett instrument ur den tredje pelaren. Detta innebär att när en fråga faller inom gemenskapens behörighet är det inte möjligt för unionen att anta gemensamma regler med hjälp av ett instrument ur den tredje pelaren utan att överskrida gemenskapens befogenheter.
Jag vill påminna om att parlamentet håller med kommissionen om detta: vid sammanträdet 15 november 2001 antog vi med ett förfarande utan debatt en rekommendation om straffrättsliga påföljder och gemenskapslagstiftning i vilken, närmare bestämt i punkt 6, vi uppmanade rådet att inte vidta några åtgärder rörande straff på miljöområdet innan förslaget till direktiv om skydd för miljön med strafflagstiftning hade antagits. Dessa båda dokument - rambeslutet och direktivet - kompletterar varandra och är tänkta att fungera tillsammans, för att undvika den schizofrena situationen att ha två dokument som säger olika saker om samma ämne. Som ni ser i ändringsförslagen hänvisar vi just till direktivet i rambeslutet när det gäller definitioner och straffrättsliga påföljder, eftersom vi är övertygade om att direktivet är ett nödvändigt och användbart instrument för att skydda oss mot miljöförstöring, just på grund av att det är ett gemenskapsinstrument.
Jag måste lägga till en mycket viktig aspekt: i direktivet tycks man ha filosofin att skydda miljön i förväg, det vill säga att skyddet skall komma innan miljön är fullständigt förstörd, medan man i rambeslutet - som rådet har tagit fram - i realiteten vill införa straff som skall utmätas när miljön redan är förstörd, eller åtminstone har irreparabla skador. Här har vi naturligtvis inte den tid som fordras, men i utskottet har vi redan benat ut dessa skilda filosofier på ett väldigt tydligt sätt. Jag insisterar alltså på att vi bör rösta för både rambeslutet, som redan har antagits i utskottet, och direktivet eftersom dessa båda dokument är tänkta att komplettera varandra. Om vi i stället fattar ett beslut som bygger på en ologisk filosofi eller rent av antar ändringsförslag 28 i Oomen-Ruijtens betänkande, som innebär ett totalt avslag, kommer vi tillbaka till ett fullständigt schizofrent tillstånd. Vi måste alltså inse att dessa båda instrument kompletterar varandra och anta båda i den form de föreligger.
. (NL) Herr talman, ärade kommissionär, kolleger! Miljöbrottsdirektivet kommer att erbjuda ett nytt europeiskt rättsligt instrument som skall bidra till ett bättre upprätthållande av de europeiska miljölagarna som genomförs och utförs i medlemsstater. Ämnet är spännande. Spännande, eftersom den rättsliga systematik som väljs är förträfflig, men även kommer att ge europeiska jurister väldigt mycket att tänka på under flera års tid. Uppfattningen att medlemsstaterna som tillämpningsinstrument för den europeiska miljölagstiftningen måste förfoga över möjligheter till straffrättsliga påföljder delas till fullo av kommissionen, parlamentet och rådet. Vi är splittrade när det gäller på vilket sätt ett sådant system för straffrättsliga påföljder vid allvarliga miljööverträdelser skall formuleras och initieras samt när det gäller frågan om vem som skall få vara med och besluta.
I likhet med föredragande Di Lello från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor ställer jag mig här på Europeiska kommissionens sida och förespråkar ett miljöbrottsdirektiv under den första pelaren. Rådet valde med det så kallade danska förslaget åtgärder inom ramen för den tredje pelaren. Ledamöterna av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor avvisar med rätta dessa. Det som förenar rådet, parlamentet och kommissionen är att vi alla vill hörsamma den mycket uttryckliga begäran som framfördes av Europeiska rådet i Tammerfors i oktober 1999 om gemensamma definitioner, gemensam rättsskipning och gemensamma straff inriktade mot ett begränsat antal sektorer av särskild betydelse, men där i synnerhet miljöbrott nämns.
Eftersom valet av den rättsliga grunden i den första pelaren fortfarande väcker frågor hos rådet - och som jag just fick höra även hos några av kollegerna i min grupp - skulle jag vilja framföra några upplysande kommentarer som jag hoppas att jag för övrigt även kan övertyga tvivlare med. Jag kommer att göra detta på grundval av ett antal punkter. Varför satsar vi på den första pelaren, och varför råder jag till att välja den första pelaren?
För det första: rådet, med det danska förslaget, baserar sig på artikel 31, inledning och punkt e) i EU-fördraget, där befogenhet ges till gemensamt agerande i fråga om rättsligt samarbete vid brottmål, och där e) gör det möjligt att etappvis anta åtgärder som syftar till att utarbeta minimiföreskrifter som avser beståndsdelarna i fråga om brottsliga handlingar och som avser straff på sådana områden som organiserad brottslighet, terrorism och illegal narkotikahandel. Denna bestämmelse tas upp i avdelning VI. Enligt artikel 29 i EU-fördraget gäller bestämmelserna i denna avdelning emellertid, jag citerar, ?utan att det påverkar Europeiska gemenskapens befogenheter?. Men även i artikel 47 i EU-fördraget står det att EU-fördraget inte inverkar på fördragen om upprättandet av Europeiska gemenskaperna. Herr talman! Det innebär alltså att straffrätten inte uteslutande hör till Europeiska unionens område. EG-domstolens rättspraxis, som jag för övrigt även hänvisar till i betänkandet, bekräftar att EU-fördraget inte kan resa några hinder.
En andra punkt: frågan som därefter uppstår, nu när det inte finns några allmänna hinder för att få till stånd straffrättsliga åtgärder under EG-fördraget, är: vad kan, vad får EG göra mer specifikt? Om vi sedan ser på artikel 280.4 i EG-fördraget, som ansluter till artikel 5 där subsidiaritetsprincipen fastställs, då konstaterar jag att man även på det miljöstraffrättsliga området måste ha i åtanke att EG-lagstiftningen inte stör organiseringen av nationell rättsskipning.
En tredje punkt: det är alltså avgörande att det inte handlar om specifika bestämmelser i fråga om straffrätt i detta direktiv, utan att straffrätten kommer till användning för att göra miljöpolitiken effektiv. Användandet av straffrätten är ju på många områden en viktig slutartikel för tillämpningen av regler där, således med hänsyn till subsidiaritetsprincipen, en viss grad av samordning i fråga om användandet av den straffrättsliga tillämpningen kan vara till nytta för att gemenskapsbestämmelser skall kunna genomföras fullständigt.
För det fjärde: miljöbrottsförslaget baseras på artikel 175.1 i EG-fördraget som föreskriver att rådet enligt medbeslutandeförfarandet i artikel 251 skall vidta alla åtgärder som tjänar till att förverkliga miljömålen i artikel 174, förutsatt att subsidiaritetsprincipen inte står i vägen för detta.
En femte punkt: förslaget till ett direktiv ansluter till miljödirektiv och förordningar som är fastställda på grundval av artikel 175.1 och tillfogar endast en straffrättslig aspekt till denna lagstiftning. Härigenom fortsätter man alltså på samma linje, varigenom direktivet förpliktigar medlemsstaterna att fastställa straffrättsliga påföljder för aktiviteter som förorsakar betydande skada på miljön.
Herr talman, kolleger! När jag har bedömt förslaget och lagt fram ändringsförslag har jag låtit mig vägledas av de kriterier jag just nämnt.
Artikel 1 i direktivet, som syftar till att fastställa miniminormer i fråga om brottsliga handlingar, har jag lämnat oförändrad. På det sättet har medlemsstaterna själva möjlighet att fastställa påföljdssatsen. I artikel 2 har jag bland definitionerna även nämnt framkallande av ett miljöbrott, varvid jag för övrigt baserat mig på det så kallade danska förslaget. För det tredje, brottsliga handlingar som nu nämns i bilagan har jag tagit upp under artikel 3, med ett par små ändringar. Ändringsförslag 22 avvisar jag bestämt eftersom det enligt min uppfattning inte finns någon rättslig grund för det. Den fjärde punkten: i artikel 4 förtydligar jag begreppet ?ram?. I stället för att låta medlemsstaterna fastställa straffen är det bättre att använda begreppet straffrättsliga påföljder. Ändringsförslag 25 har jag anpassat eftersom subsidiaritetsprincipen spelar en roll även här.
Vi kan bara uppmana medlemsstaterna att införa åtgärder som beslagtagande om detta element också nämns uttryckligen i det egna rättssystemet.
Herr talman! Det är med detta direktiv som att gå på lina. Som Europaparlament måste vi vara mycket noggranna eftersom jag utgår ifrån att EG-domstolen kommer att pröva detta, och det är inte omöjligt att vi kommer dit på grund av Europeiska kommissionen.
Slutligen vill jag tacka mina kolleger, inte enbart de från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och föredraganden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, utan även kollegerna från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden samt alla medföredragande. Herr talman! Vi har samarbetat enigt, och även om insatsen nu verkar vara mycket teknisk ligger det mycket politik bakom som inte är av vikt enbart för kommissionen, utan helt klart även för Europaparlamentet. Vi tjänar ett gott syfte: ett bättre miljöskydd.
Herr talman! Jag vill bara säga att ett extra möte i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor börjar kl. 19.30 på grund av en brådskande fråga från rådet. Jag har begärt ordet om de följande två betänkandena och jag tror att så är fallet för flera av de ledamöter i nämnda utskott som är här just nu.
Jag begär ordet för att det i protokollet skall stå varför jag lämnar kammaren och för att säga att jag som samordnare i Europeiska socialdemokratiska gruppen i utskottet måste gå ut för att också uttrycka att vi borde undvika detta slag av situationer.
Vi förstår helt er situation och kommer att föra det till protokollet.
Herr talman! Antalet miljönormer har under de senaste trettio åren ökat så enormt, att deras antal i protokollen till internationella konventioner och motsvarande instrument är över femtiofaldigt. Inom ramen för FN-systemet har vi över femhundra sådana konventioner och inom gemenskapsrätten över etthundra direktiv. Dessa har ofta den nackdelen att de inte är tillräckligt specifika och verkställandet av dem är otillåtligt ineffektivt.
Vi behöver i sista hand straffrättsliga påföljder och därför är det nu viktigt att vi stöder kommissionens förslag till direktiv. Det är betydligt mera täckande, konsekvent och effektivt än rådets ramavtal, vilket belastas av de allmänna svagheterna i miljölagstiftningen och vars rättsliga grund dessutom är klart felaktig. Förslaget till direktiv, vilket grundar sig på punkt 1 i artikel 175 i EG-fördraget, är det rätta instrumentet i det här fallet. Utgående från artikel 47 i fördraget om Europeiska unionen, det vill säga gemenskapsrättsinstrumentet i den första pelaren, måste man ge det klart företräde, såsom man på ett mera detaljerat sätt framfört i yttrandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Herr talman! Jag vill börja med att gratulera Di Lello Finuoli och Oomen-Ruijten till det utmärkta arbete de har bedrivit för att sammanlänka ansträngningarna med målet att skapa instrument för att bekämpa de allt större och vanligare effekterna av den gränsöverskridande miljöbrottsligheten. Jag vill också påminna om en av de senaste Eurobarometer-undersökningarna som bekräftar att miljön, tillsammans med säkerheten, hälsan och arbetslösheten, är en av de stora frågorna som oroar medborgarna i Europeiska unionen. Vi är alltså skyldiga att hjälpa till att finna lösningar som kan ge svar på denna oro och som kan garantera ett skydd av miljön och medborgarnas hälsa, så att vi höjer allas livskvalitet.
Vi har nu å ena sidan ett initiativ från Danmark (från 2000) som syftar till att anta ett rambeslut i rådet för allvarliga miljöbrott i vilket föreslås att medlemsstaterna vidtar enhetliga miljöskyddsåtgärder inom den straffrättsliga ramen, och effektiva straffrättsliga undersökningar och åtgärder, liksom ett effektivt samarbete på det polisiära, straffrättsliga och administrativa området, det vill säga, fastställa ett regelverk med straffrättsliga sanktioner mot miljöbrott. Å andra sidan har vi ett initiativ från kommissionen (2001) som syftar till att utforma ett straffrättsligt direktiv för miljöskydd med artikel 175 i gemenskapsfördraget som grund. Detta förslag är avsett att tillämpas för verksamhet som bryter mot gemenskapens miljölagstiftning och/eller bestämmelser antagna av Europeiska unionen för att uppfylla denna.
Jag anser att vi bör berömma den strategi som de båda föredragandena, Di Lello Finuoli och Oomen-Ruijten, har följt med att försöka få de båda betänkandena att stämma överens så mycket som möjligt, vilket gör Europaparlamentets ståndpunkt klar och konsekvent inför de två initiativen. Man försöker ge klara indikationer på parlamentets otvetydiga preferenser när det gäller kommissionens inställning, det vill säga, antagandet av ett instrument i första pelaren, för att lagstifta i frågor om miljö och gemenskapskonkurrens. Det är dock lämpligt att här betona att straffrätten inte är enbart Europeiska unionens behörighet, det vill säga, här handlar det om att det aktuella sanktionssystemet inte är tillräckligt för att garantera tillämpningen av gemenskapsrätten, och därigenom är det nödvändigt med minimibestämmelser som innebär effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, men det är ändå i de oreglerade medlemsstaterna som man bör anta strängare bestämmelser och sanktioner inom ramen för detta område.
Herr talman! De två utmärkta betänkanden vi diskuterar är ytterst tydliga bevis på behovet av en seriös institutionell reform som leder till en samordning av unionens befogenheter i fråga om rättsligt och polisiärt samarbete inom gemenskapen. Dessa frågor tillhör i dag den så kallade tredje pelaren. Detta är någonting som Europaparlamentet har föreslagit upprepade gånger och som jag hoppas att konventet om Europas framtid och sedermera regeringskonferensen som skall reformera fördragen kommer att göra. Det är enda sättet att undvika framtida kontraproduktiva institutionella dispyter och konflikter och framför allt är det enda sättet att göra arbetet till skydd för medborgarnas rättigheter effektivt.
Det är lätt att konstatera att somliga av dessa rättigheter - såsom rätten till ett gott miljöskydd och förbättrad miljö, en rättighet som framgår av artikel 37 i unionens stadga om de grundläggande rättigheterna - inte värnas tillräckligt av medlemsstaterna om inte gemenskapen ingriper på ett verkningsfullt sätt. Ingen av medlemsstaterna har ratificerat Europarådets konvention från 1998 om skydd för miljön genom strafflagstiftning. De många gemenskapsdirektiven på miljöområdet utgör inte ett tillräckligt skydd eftersom de tillämpas dåligt och ofta inte följs, vilket i sin tur beror på att det saknas effektiva sanktioner.
Därför förtjänar kommissionens förslag till direktiv, enligt vilket medlemsstaterna åläggs att införa straffrättsliga sanktioner, att antas i sin helhet, med de vettiga ändringsförslag som framgår av Oomen-Ruijtens betänkande. Kommissionen, parlamentet och till och med rådets rättstjänst har flera gånger understrukit att miljöskyddet är ett av gemenskapens grundläggande mål, enligt artiklarna 3 och 6 i gemenskapsfördraget, att den korrekta rättsliga grunden för skydd av miljön via strafflagstiftningen är artikel 175 i fördraget och att gemenskapsrätten gäller före unionens rätt. Trots detta vill rådet anta ett rambeslut om detta ämne som inte begränsar sig till att integrera utan går på tvärs mot direktivförslaget, begränsar dess tillämpningsområde, dess omfattning och avför frågan från medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet. Di Lello hävdar med all rätt i sitt betänkande att detta rambeslut måste vara konsekvent med direktivet, att vi bör avvakta att det utfärdas och hänvisa till det utan att upprepa det som redan täcks av direktivet utan i stället vid behov komplettera det.
Jag hoppas att parlamentet kommer att anta båda betänkandena och att alla tänker över det lämpliga i att i framtiden undvika liknande skadliga motsättningar genom att till fullo införliva den tredje pelaren i gemenskapen.
Herr talman! Den liberala gruppen gläder sig också åt detta förslag till direktiv från kommissionen, precis som den välkomnar det förslag till ramdirektiv som utarbetades av rådet i december 2001. Den vill naturligtvis också tacka våra båda föredragande, Oomen-Ruijten och Di Lello. Dessa båda initiativ är ett konkret svar på en av befolkningens hjärtefrågor - 88 procent av unionens medborgare vill att unionen vidtar konkreta åtgärder för att skydda miljön. Det är ett av resultaten i en Eurobarometer som genomfördes för knappt ett år sedan och som min kollega Coelho nyss nämnde.
För att bemöta miljöbrottslig verksamhet stöder den liberala gruppen den ståndpunkt som företräds av Oomen-Ruijten, nämligen att den första pelarens gemenskapsram är den som lämpar sig bäst. Vi anser att ett direktiv är det lämpligaste verktyget för att upprätta en europeisk förteckning över miljöbrott och fastställa en gemensam straffrättslig grund.
När det gäller närmare detaljer i detta förslag anser jag i likhet med de flesta av mina kolleger att anstiftan till brott mot den europeiska miljölagstiftningen skall bestraffas, såväl som själva den brottsliga handlingen. På samma sätt är det bättre att hänvisa till lagbrott i generella termer, för att undvika att miljöbrottslingar hamnar i ett juridiskt vakuum.
Därutöver och bortsett från att parlamentet och kommissionen har en annan uppfattning än rådet om den rättsliga grunden, tycker jag att det är viktigt att agera snabbt och lugna våra medborgare genom att vidta straffåtgärder mot dessa den moderna tidens förorenare. I dag skulle jag nämligen vilja påstå att det i synnerhet på miljöområdet är oviljan att tillämpa lagarna som undergräver lagarna och gynnar skrupelfria personer. Låt mig som ett exempel nämna att de flesta av våra medlemsstater har förstärkt sin uppsättning straffåtgärder. Det är bra. Samtidigt är det allvarligt att konstatera att miljöbrottmålen endast utgör två procent av alla brottmål. Därför måste man på gemenskapsnivå använda avskräckande åtgärder för att se till att gällande lagstiftning tillämpas, men även för att effektivt angripa de organiserade nätverk som avsiktligt har gjort miljöföroreningar till sitt nya vapen.
Herr talman! Straffrätten i fråga om miljöbrott är fortfarande rena skämtet i medlemsstaterna. Det avsiktliga förorenandet av vår miljö kan på grund därav inte bekämpas på erforderligt sätt. En av orsakerna är att de europeiska direktiven inte genomförs, respekteras och tillämpas. Erfarenheten visar att de nuvarande påföljderna för överträdelse av europeisk och nationell miljölagstiftning är minst sagt otillräckliga. Tydligen är straffrättsliga påföljder det enda som är tillräckligt avskräckande för att miljölagstiftningen skall följas.
Det är inte för inte som den europeiska miljölagstiftningen finns, med tanke på att vi har att göra med gränsöverskridande effekter vid bland annat luftförorening och vattenförorening. Vid sidan av detta har avfallstransporter till platser där det inte förekommer någon miljöansvarig hantering många negativa konsekvenser. Detta kan samtidigt leda till störningar på den inre marknaden. Dessa orsaker föranleder mig att stödja en internationell strategi mot miljöbrott. Jag är av den åsikten att det aktuella direktivet är ett lämpligt och effektivt medel i detta sammanhang. I Oomen-Ruijtens betänkande underbyggs detta på ett övertygande sätt. Frågan kvarstår om vi behöver ett rambeslut från rådet för detta.
Slutligen, herr talman, jag kommer att rösta för direktivet, men är benägen att rösta emot förslaget till rambeslut, såvida inte kommissionär Vitorino kan lyckas övertyga mig om att rambeslutet är absolut nödvändigt för att direktivet skall kunna träda i kraft.
Herr talman! Kommissionen lägger i dag fram ett förslag till direktiv som ålägger medlemsstaterna att tillämpa straffåtgärder för ett antal synnerligen allvarliga brott mot gemenskapens miljölagstiftning.
Ingen förnekar att det är nödvändigt att förstärka skyddet av en allt mer hotad miljö och att stränga straffåtgärder ofrånkomligen måste införas. Men vad som i våra ögon är problematiskt är att kommissionen för detta ändamål vill använda sig av direktivet som gemenskapsinstrument, i detta fall på grundval av artikel 175.1 i EG-fördraget. I denna artikel föreskrivs mycket riktigt att gemensamma åtgärder skall vidtas på miljöområdet, men i enlighet med den allmänna filosofi som präglar fördragen respekterar man helt medlemsstaternas självständighet på det straffrättsliga området. Att hävda att rätten att föreskriva straffåtgärder implicit ryms i gemenskapens befogenheter på miljöskyddsområdet, för att denna rätt är nödvändig för att genomföra gemenskapens miljöpolitik och därmed inte kan särskiljas från den, vore helt förledande. Om straffåtgärderna implicit ryms i artikel 175.1, kan de väl i så fall lika gärna rymmas i alla övriga artiklar i fördraget som godkänner att gemenskapsnormer ställs upp inom ett eller annat område? Man skulle då undan för undan komma därhän att man förnekar en grundläggande princip i fördraget: den nationella behörigheten på det straffrättsliga området. Och genom att förneka denna princip skulle man närma sig idén med en centraliserad union, som inte är den union vi vill ha.
Det betyder inte att vi skall förhålla oss passiva. Tvärtom! Det danska ordförandeskapet lade fram ett förslag till ramdirektiv om miljöskydd med hjälp av straffrättsliga åtgärder, som uppmuntrade till skärpta sanktioner samtidigt som man visade större respekt för medlemsstaternas frihet genom att lägga förslagets rättsliga grund inom den tredje pelaren, det vill säga fördragets rent mellanstatliga del. Denna väg är klart att föredra. Herr talman! Det är den vägen vi måste följa.
Herr talman, kära kolleger! Varför är de förslag, som nu läggs fram för oss, så viktiga? I själva verket har några medlemsstater hittills försummat att i tillräcklig utsträckning hota med påföljder vid överträdelser av miljöskyddsföreskrifterna. Därför växte antalet överträdelser på miljöområdet, som fastställdes av kommissionen, från 612 överträdelser år 1999 till 755 överträdelser år 2000. Som ledamot av utskottet för framställningar vill jag tillägga att också allt fler av dessa fastställs till följd av inlämnade framställningar. Ty det är just medborgarna i unionen som har utvecklat en känsla för miljöintressen och som visar på allt fler av dessa miljöbrott, respektive vänder sig till oss för att få hjälp, då de ofta inte får något skydd från medlemsstaterna. Det vore alltså bra om miljömedvetandet i regeringarna kunde ligga på ungefär samma nivå som hos medborgarna.
I 39 fall har kommissionen under år 2000 här väckt talan mot medlemsstaterna hos EG-domstolen. Det är alltså på tiden att vi reagerar som union. Vi vill därigenom inte urholka den nationella straffrätten; direktivet gäller ju bara för den verksamhet som skyddar gemenskapens miljörätt, och de föreskrifter, med vars hjälp medlemsstaterna hittills har genomfört denna gemenskapsrätt. Vi fastslår bara minimikrav för strafflagstiftningen som skydd för miljön, så att man överlåter på medlemsstaterna att bibehålla dessa åtgärder respektive skapa skärpta skyddsåtgärder. Det som framför allt bekämpas genom detta direktiv är den miljöförorening som kan tillskrivas enskilda eller juridiska personer. Därvid måste, vid sidan av det aktiva agerandet och försummelser att uppfylla plikterna, även anstiftandet vara straffbart.
Fortfarande verkar miljöbrott i vissa medlemsstater betraktas som gentlemannaförseelser. Det måste det bli slut på. Direktivet, men även rambeslutet är det nödvändiga, lämpliga och rimliga medlet för detta.
Herr talman, kära kolleger! Det finns i själva verket ett stort antal gemenskapsdirektiv och gemenskapsförordningar avsedda att skydda miljön i dess mest skiftande former. Men vi vet alla att många av dessa texter förblir kraftlösa skrivbordsprodukter så länge effektiva sanktioner saknas.
När finansiella och materiella sanktioner utdelas genom tillämpning av principen att förorenaren skall betala bedöms detta oftast som otillräckligt av en allmän opinion som är fullt medveten om hur föga avskräckande verkan dessa straff har, med tanke på de stora vinster som genereras av de verksamheter som ligger bakom de största miljöföroreningarna.
Vidare vet vi också att vissa miljöskador till sin natur är oåterkalleliga, och därför inte möjliga att materiellt återställa. Dessa överväganden gör det därför motiverat för medlemsstaterna att anta bestämmelser som gör det möjligt att utdöma straffåtgärder för underlåtenhet att följa gemenskapens miljöföreskrifter. Därför stöder jag och mina kamrater i det europeiska socialdemokratiska partiets grupp helhjärtat kommissionens initiativ.
Vi bör dock inte underskatta den främsta svårighet som vi i detta fall har att göra med, nämligen problemet med den rättsliga grunden. Jag för min del försvarar ståndpunkten att denna fråga tveklöst faller inom ramen för de befogenheter unionen tilldelats inom ramen för den första pelaren och därför kräver att vi antar ett ramdirektiv som skall godkännas av parlamentet.
Det var för övrigt innebörden i den rekommendation som parlamentet antog i november 2001. Det finns skäl att påminna rådet om att det skulle ha agerat i strid mot Europaparlamentets politiska vilja, om det hade gått vidare med sitt förslag till ramdirektiv inom ramen för den tredje pelaren.
På grund av att vi är måna om att stärka miljölagstiftningen genom att tillämpa effektiva, proportionerliga och avskräckande straffåtgärder är det vidare vår absoluta skyldighet att anta en solid och juridiskt vattentät text som inte riskerar att bli föremål för EG-domstolens sanktioner. Det betyder att vi måste vara extra uppmärksamma på subsidiaritetsprincipen och de behörighetsregler som föreskrivs i fördraget.
Även om gemenskapen har befogenhet att ålägga medlemsstaterna att tillämpa straffåtgärder om gemenskapens materiella normer kränks, saknar den i gengäld behörighet att fastställa vilken typ och grad av sanktioner som skall tillämpas. Vi måste därför vara synnerligen försiktiga med att hänvisa till begrepp som utlämning för brott, som för tankarna till en gradering av lagbrott och straff. Jag känner mig dock lugnad av den formulering som föredraganden Oomen-Ruijten senare har använt sig av.
På samma sätt saknar gemenskapen behörighet att anta bestämmelser som innebär en tillnärmning mellan de nationella straffrättsliga bestämmelserna. Att därför nämna begreppet anstiftan - som inte existerar i alla medlemsstaters lagstiftning - är detsamma som att vilja åstadkomma en tillnärmning mellan nationella bestämmelser, något som jag tycker avsevärt försvagar textens juridiska giltighet.
Det är med förbehåll för dessa synpunkter som jag vill upprepa mitt fulla stöd för ett godkännande av denna text och mina gratulationer till föredraganden Oomen-Ruijten. Denna text utgör för oss en kraftfull politisk signal mot en form av brottslighet som våra medborgare har allt svårare att tolerera.
Herr talman! Efter händelserna den 11 september fanns det en verklig internationell vilja att effektivisera och förbättra systemen för utlämning med anledning av terroristbrott. På samma gång som det är sant att terrorism kan påverka miljön, till exempel genom utsläpp av sjukdomsalstrande organismer eller genom avsiktlig förgiftning av vattentäkter, går man i detta betänkande mycket längre än till terrorism.
Jag håller med Berthu om att vi måste motstå frestelsen att utvidga EU:s intressesfär till det rättsliga området, vare sig det gäller miljön eller någonting annat. Jag är särskilt oroad över de ändringsförslag i vilka man talar om utlämning eller om överlämnande eller konfiskering av vinster som befogenheter inom ramen för den första pelaren. Rådet från parlamentets rättstjänst är att det inte finns någon rättslig grund enligt artikel 175 för detta förslag. Varför betalar vi dessa jurister för att ge oss råd som vi sedan struntar i?
Jag ser gärna att medlemsstaterna samarbetar för att anta förslag inom ramen för den tredje pelaren för att bekämpa miljöbrott, till exempel med gemensamma definitioner av lagbrott; de brittiska konservativa kommer dock att rösta emot betänkandet i dess ändrade form eftersom det saknar rättslig grund. I skälen talas det mycket om subsidiaritet, men själva artiklarna strider mot subsidiaritetsprincipen.
Europeiska unionen skulle göra klokare i att avleda sin energi till ett område där det verkligen har rättsliga befogenheter att dra trilskande medlemsstater inför EG-domstolen för vägran att foga sig efter befintliga direktiv, som von Boetticher föreslog tidigare.
Herr talman! Om gemenskapen vill se seriöst på uppdraget att skydda miljön, kan och får den inte inskränka sig till att uteslutande utfärda skyddsnormer. Den måste också se till att ifrågavarande föreskrifter iakttas. Om enkla sanktionsmekanismer inte räcker till, måste man också kunna ta till storsläggan med straffrätten - naturligtvis bara i viktiga undantagsfall och med respekt för den subsidiära uppgiftsfördelningen, när det gäller miljöskydd och framför allt när det gäller straffrätt.
Så långt röstar nästan alla grupper i kammaren för föreliggande förslag från kommissionen och för ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som vi tackar kammarens föredragande, fru Oomen-Ruijten, så hjärtligt för.
Några av oss befarar att man med detta förslag lämnar dörren alltför öppen för en enhetlig europeisk miljöstrafflagstiftning och i fortsättningen eventuellt rentav en europeisk miljöbyrå med FBI-befogenheter. Denna oro är obefogad. Ingenting sådant är planerat. Man har valt rätt medel - ett direktiv, som skall genomföras av medlemsstaterna - och med en rad ändringsförslag har man sörjt för att man inte ingriper i kärnområdena för den statliga, rättsliga och straffrättsliga befogenheten. Detta till exempel i ändringsförslag 30, där det uttryckligen påpekas att exempelvis utlämning bara föreskrivs när den finns med i medlemsstatens bestämmelser.
Med ett sådant förfarande vill vi uppnå ett viktigt gemenskapssyfte med hjälp av rätt instrument. Därför bör vi rösta för förslagen från kollegan Oomen-Ruijten och utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor.
. (EN) Herr talman! Jag vill tacka Oomen-Ruijten och Di Lello Finuoli för deras utmärkta arbete med två texter som behandlar samma ämne: förslaget till direktiv och förslaget till rambeslut om skydd för miljön genom strafflagstiftning. Båda betänkanden bidrar avsevärt till en viktig debatt på EU-nivå.
Vid Europeiska rådets extra möte i Tammerfors 1999 enades man om att gemensamma definitioner, gemensamma anklagelser och gemensamma påföljder skulle fastställas i ett begränsat antal sektorer av särskild betydelse, och bland dessa sektorer lyfte man fram frågan om miljöbrott.
Som kammaren säkert kommer ihåg - och flera ledamöter har nämnt detta - lade Danmark år 2000 fram ett initiativ till rambeslut om bekämpning av grova miljöbrott. Detta rambeslut är baserat på bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen och hör därför till den tredje pelaren.
År 2001 antog kommissionen ett förslag till direktiv om samma ämne, ett förslag baserat på artikel 175 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen. Båda förslagen har samma syfte. De avser att förbättra genomförandet av gemenskapens miljölagstiftning och har samma utgångspunkt: att vi alla inser att miljöskyddet i våra medlemsstater skulle kunna vara effektivare.
Kommissionen har trots det valt en ambitiösare strategi genom att föreslå ett direktiv. Kommissionen har följt denna linje av ett antal skäl. Gemenskapen har, inom givna behörighetsramar, befogenhet att styra beteenden för att uppnå ett gemenskapsmål. När det gäller konkreta straffrättsliga påföljder har kommissionen aldrig bestridit att gemenskapen ensam inte kan ge sig ut för att handla på det straffrättsliga området. I den mån som det är nödvändigt för att uppnå gemenskapens mål, är kommissionen dock övertygad om att gemenskapen kan ålägga medlemsstater att föreskriva straffrättsliga påföljder då strafflagstiftningen garanterar att gemenskapslagstiftningen vederbörligen följs.
Kommissionen anser att de påföljder som för närvarande föreskrivs av medlemsstaterna inte är tillräckliga och att de inte garanterar att Europeiska unionens lagstiftning följs till punkt och pricka.
Kommissionen eftersträvar inte en konflikt mellan institutionerna. Huvudsyftet med vårt förslag är att skapa en ytterligare garanti för opartiskhet och att ge myndigheterna större utrymme för gränsöverskridande utredningar av miljöbrott.
Herr Blokland! Detta är anledningen till att direktivet måste åtföljas av ett rambeslut. I direktivet kan vi föreskriva bestämmelser för straffrättsliga påföljder, men den konkreta räckvidden för de straffrättsliga påföljderna måste anges i rambeslutet. På grundval av rambeslutet kan de rättsliga myndigheterna i medlemsstaterna genomföra gränsöverskridande utredningar av miljöbrott.
Frågan om huruvida förslag som rör strafflagstiftningen bör vara baserade på bestämmelserna i Fördraget om Europeiska unionen eller i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen är inte bara en intressant rättslig fråga för europeiska jurister, den är av grundläggande institutionell betydelse, särskilt när det gäller Europaparlamentets uppgift och befogenheter, domstolens jurisdiktion och den europeiska lagstiftningens rättsliga följder på detta område. Jag kan ansluta mig helt och hållet till de argument som framförts av Oomen-Ruijten. Jag skulle vilja upplysa er om att kommissionen aldrig har ifrågasatt det faktum att frågor om rättsligt samarbete hör till den tredje pelaren.
Förslaget till rambeslut bör därför ses som en text som kompletterar direktivet. Alla de ändringsförslag som har lagts fram syftar till att omvandla förslaget till rambeslut till ett instrument som kompletterar kommissionens förslag till direktiv. Alla grundläggande aspekter på frågan omfattas av kommissionens förslag till direktiv. Rådets rambeslut kommer att behandla tre saker av betydelse: juridiska personers ansvar, behörighet i fråga om jurisdiktion samt frågor rörande utlämning och åtal.
Vi respekterar subsidiariteten eftersom det rambeslut som lades fram av Danmark följer Europarådets konvention om skydd för miljön genom strafflagstiftning mycket nära. Hittills har ingen beskyllt Europarådets konvention för att strida mot subsidiaritetsprincipen.
Oomen-Ruijtens och Di Lello Finuolis betänkanden följer exakt just denna linje.
För kommissionens räkning välkomnar jag därför yttrandet om förslaget till rambeslut från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
När det gäller de specifika ändringsförslagen till förslaget till direktiv gläder det mig att kunna upplysa er om att kommissionen kan godta alla de framlagda ändringsförslagen med följande undantag: ändringsförslagen 8 och 9, 10, 11 och 13, 19, 20 och 27, 21, 24, 25, 28 och 29. Jag är på det hela taget mycket tacksam för parlamentets betydande insats, som förbättrar de två texter som kammaren kommer att rösta om.
Jag skulle än en gång vilja tacka föredragandena, liksom Wuori, föredraganden av yttrandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, för deras värdefulla arbete och stöd, särskilt med tanke på att de har varit tvungna att arbeta inom mycket snäva tidsramar med en mycket komplicerad fråga. Jag hoppas att betänkandena kommer att få allmänt stöd av kammaren i morgon.
Tack, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
. (NL) Jag skulle vilja ställa en fråga till kommissionären. Jag har under utskottssammanträdena förstått att Europeiska kommissionen skulle kunna godta alla antagna ändringsförslag. Jag skulle gärna vilja veta av Europeiska kommissionen i morgon bitti varför de inte övertar vissa saker.
Vi går lite utanför protokollet, men med tanke på att frågan är intressant ger jag kommissionären ordet, om han vill ha vänligheten att svara.
. (EN) Herr talman! Jag skulle kunna gå igenom vart och ett av de ändringsförslag som kommissionen inte kan godta, men om den ärade ledamoten samtycker, kommer jag skriftligen att förklara skälen till att vi inte kan godta de ändringsförslag som jag just räknade upp. Det finns åtminstone ett ändringsförslag för vilket skälet är lätt att förstå: ändringsförslag 28, som förkastar kommissionens förslag i dess helhet. Det är ett ändringsförslag som jag är säker på att kommissionen aldrig kommer att godta!
Så får det också bli. Vi tackar er, herr kommissionär.
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
betänkandet (A5-0085/2002) av Oostlander för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets beslut om förslaget till rådets beslut om antagande av ett handlingsprogram för administrativt samarbete när det gäller yttre gränser, visering, asyl och invandring (Argo) (KOM(2001) 567 - C5-0553/2001 - 2001/0230(CNS)), och
betänkandet (A5-0078/2002) av von Boetticher för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om initiativet från Konungariket Belgien, Konungariket Spanien och Republiken Frankrike inför antagandet av rådets beslut om ändring av artikel 40.1 och 40.7 i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet av den 14 juni 1985 om gradvis avskaffande av kontroller vid de gemensamma gränserna (11896/2001 - C5-0563/2001 - 2001/0820(CNS)).
. (NL) Herr talman! Ämnet för Argo-förslaget är mycket intressant. Men vid behandlingen av kommissionens förslag lade jag märke till att författarna redan på förhand hade garderat sig ganska ordentligt mot all sorts motstånd som skulle kunna förväntas från rådet. Det vill säga, enligt min uppfattning ger man direkt efter för tekniken alltför mycket, jag skulle vilja kalla det för hokuspokus, genom att organisera det hela så att vid överförandet av uppgifter från den tredje pelaren till den första pelaren kan rådets byråkrati fortsätta att hålla i tyglarna medan Europaparlamentets och Europeiska kommissionens befogenheter förblir en ren formsak.
Det är en för timid hållning som enligt min uppfattning passar bättre i ett rådssekretariat än i en blivande federal regering. Kommissionen är beskyddare av fördragen och av de europeiska värdena, och det måste den enligt min åsikt proklamera på ett självsäkert sätt.
På diverse punkter har jag med hjälp av parlamentsutskottet försökt att förstärka gemenskapsdimensionen i förslaget. Vi vill alltså ge kommissionen en knuff i ryggen, i synnerhet där det handlar om kommissionens initiativrätt.
Genomförandet av Argo kan inte enbart vara något för de nationella offentliga förvaltningsorganen. Det är exempelvis mycket underligt att icke-statliga organisationer osv. fick en chans i det så framgångsrika Odysseus men inte i uppföljaren Argo. Det är orsaken till att jag sätter värde på en förstärkning av kommissionens initiativrätt. Detta måste betonas starkt, för via kommissionen kan även andra kopplas in för att Argo skall bli lyckat. Argo kan inte heller enbart vara ett samarbete mellan nationella byråkratier. Här är det nödvändigt med vägledning från gemenskapens sida för att direktivens syften skall bevakas så objektivt som möjligt. Även här är kommissionen således beskyddare av fördragen och av allt som den har framfört i direktiv.
Jag har också blivit lite irriterad på det sätt som man avhänder sig såväl genomförande som kontroll och då framför allt genom att hänvisa till begreppet öppenhet. Enligt min uppfattning har öppenhet nästan aldrig något att göra med klubbar som består av tjänstemän, utan det avser alltid folkrepresentationer. En annan användning av ordet urvattnar det helt och hållet. Det får vi absolut inte göra. På grundval av öppenhet kan vi alltså inte bagatellisera kontrollen av förfaringssättet med hjälp av klubbar sammansatta av de nationella byråkratierna, medan de nationella parlamenten och Europaparlamentet stannar utanför. Jag syftar i synnerhet på artikel 3.e.
Enligt normala parlamentariska och rättsstatliga principer skall huvudlinjerna inom politiken anges och utformas av den verkställande makten, kommissionen, och godkännas och kontrolleras av folkrepresentationen, Europaparlamentet. Vi har för övrigt även befogenheterna på budgetområdet. Detaljerna i fråga om genomförandet kan sedan utformas med hjälp av nationella yttranden, vilket även föreskrivs i förslaget.
Det finns dessutom behov av en tydlig rollfördelning, en ansvarsfördelning, i fråga om vem som egentligen kontrollerar vad. Jag tror att kommissionen och Europaparlamentet är behöriga i fråga om de aspekter som avser gemenskapen och de nationella myndigheterna och parlamenten i fråga om de nationella aspekterna.
Slutligen skulle jag även vilja säga något om Europeiska unionens yttre gränser som inom mycket kort tid kommer att ligga på ett helt annat ställe; de kommer nämligen att sammanfalla med de fattiga kandidatländernas yttre gränser. Jag tycker att Argo borde föregripa detta och förbereda för att en överföring av ansvar, ett gemensamt ansvar för de yttre gränserna, kommer till stånd, och helst i tid, för det är dags redan om ett par år.
Herr talman! Jag har också sett ett ändringsförslag som vi har problem med. Det är ändringsförslaget från den liberala sidan, som behandlar personer som inte är förföljda av statliga aktörer. För det mesta talar vi bara om politisk förföljelse som utövas av den egna statsmakten. Jag tycker att det är korrekt i sin allmänhet. Om någon förföljs i sitt eget land av icke-statliga organ och kan leva tryggt någon annanstans i landet, då behöver han inte nödvändigtvis komma till Amsterdam. Då kan han helt enkelt stanna i Turkiet, eller i Ryssland. Vi pläderar också alltid för hjälp i regionen, och om man nu i ett ändringsförslag av Ludford pläderar för hjälp via asyllagstiftningen i Europeiska unionen för dem som även skulle kunna komma tillrätta på en annan plats i sitt eget land, då förefaller det mig vara fel, och vi anser att det är viktigt att tydligt påpeka detta.
Herr talman! Slutligen, Europaparlamentet uppmanar Europeiska kommissionen att inta ett självsäkert förhållningssätt, och jag hoppas att den också skall se det som en knuff i ryggen. Om rådet inte vill finns det fortfarande tillräckligt med tid för att basunera ut det på hemmaplan.
Herr talman, kära kolleger! Avvecklingen av våra inre gränser och det därmed förbundna polissamarbetet, liksom säkrandet av våra yttre gränser, kommer att vara en av de största utmaningarna för Europeiska unionen i det nya århundradet. Min kollega Oostlander har i sitt betänkande tacknämligt påpekat nödvändigheten av ett gemensamt system för de yttre gränserna. Innehållet i mitt betänkande gäller den fortsatta utvecklingen av tillämpningen av Schengenavtalet när det gäller gränsöverskridande övervakning.
Där de inre gränserna redan avskaffats har den nationella polisen möjlighet att efter överenskommelse med polisen i ett grannland bevaka misstänkta som passerar gränserna. Tillsammans med förföljandet är instrumentet med den gränsöverskridande övervakningen den hittills effektivaste möjligheten bland de gränsöverskridande rättsliga åtgärderna. Hur nödvändiga sådana bestämmelser är märktes i Tyskland under den senaste veckan, när gisslan togs vid ett bankrån och förövarna flydde över gränsen till Polen och sedan vidare till Ukraina. Trots att samarbetet här var bra, skulle bestämmelser i likhet med konventionen om tillämpning av Schengenavtalet säkert ha underlättat förföljandet i det här fallet.
Genom rådets förslag skall nu listan på de brott, där det är möjligt med gränsöverskridande övervakning, utvidgas med organiserade bedrägerier, brott som sammanhänger med organisationer för människosmuggling, tvätt av pengar som härrör från organiserad brottslighet och handel med radioaktivt material. Jag undrar varför vi inte också tar med den lista med terrordåd, som vi antog bara för några månader sedan. Jag tror att det var ett mycket viktigt beslut, och det bör vi då också infoga i detta förslag. Därför betraktar jag förslaget från kollegan Buitenweg och andra som en positiv komplettering.
I annat fall trasslar vi alltmer in oss i en snårskog av otaliga varierande bestämmelser om straffrättsligt samarbete. I framtiden måste vi bemöda oss om att i väsentligt högre utsträckning än tidigare ha enhetliga straffrättsliga ramar. Samtidigt förbiser man tyvärr också att konventionen om tillämpning av Schengenavtalet hittills inte bara är negativt präglat av ett snävt tillämpningsområde, utan framför allt av byråkratiska hinder. Jag har därför föreslagit några systematiska klargöranden, vilka fick ett brett stöd i utskottet. Därför bör vi våga utveckla denna konvention om tillämpning av Schengenavtalet och åstadkomma verkliga framsteg.
Sedan den gränsöverskridande övervakningen infördes har tillämpningen tredubblats. Det vanligaste hindret som nämns av de verkställande tjänstemännen är ofta att det saknas befogenhet att gripa personerna. Hittills har tjänstemän som utför övervakning på främmande territorium tvingats att maktlöst se på när brott begås. De får inte ingripa, utan kan uteslutande informera sina oftast redan helt överbelastade nationellt ansvariga kolleger. Innan dessa har ingripit har förövarna i regel hunnit försvinna. Mitt förslag är därför att man även ger en utländsk polisstyrka, som genomför en gränsöverskridande övervakning, möjlighet att beröva förövarna friheten tills den nationella polisstyrkan kommer fram, när förövarna för det första har begått ett brott där det kan bli aktuellt med utlämning, och när för det andra den nationella polisen inte själv kan förhindra detta brott.
Det går väl knappast att få våra europeiska medborgare att förstå varför utländsk polis visserligen utför övervakning, men inte får ingripa i det akuta brottsfallet. Här bör vi anpassa våra lagar betydligt bättre till verkligheten i vårt sammanväxande Europa.
Men vid all vidareutveckling av denna konvention om tillämpning av Schengenavtalet är jag fast övertygad om att Europeiska unionen i detta sammanväxande Europa också behöver verkliga polisbefogenheter. Inom ramen för konventet, där det som bekant planeras en omarbetning av fördragen, kommer vi inte bara att diskutera vilka befogenheter som vi kanske måste lägga tillbaka på medlemsstaterna, utan vi måste också ta upp de områden där vi i Europa behöver ytterligare självständiga befogenheter. Bekämpningen av organiserad brottslighet, nämligen den gränsöverskridande, är ett sådant område, där vi som parlament också eftertryckligen måste påpeka att det med tanke på parlamentarisk kontroll och kontroll från åklagarmyndighetens sida också krävs en självständig, verkställande makt för polisen inom ett snävt tillämpningsområde.
(Applåder)
Herr talman! Programmen för administrativt samarbete i invandrings- och därtill hörande frågor har enligt min bedömning stor vikt.
I dag talar vi om programmet Argo vars slutgiltiga syfte är att en enhetlig behandling av tredje landsmedborgare skall garanteras. Och jag vill påminna om att på de områden, som helt eller delvis, täcks av detta program är antalet direktiv, förordningar och andra gällande eller tillämpliga instrument mycket högt samt att denna gemenskapsrättsliga regelsamling bör tillämpas på ett sammanhängande sätt som på ett likvärdigt sätt garanterar tredje landsmedborgares rättigheter.
Det finns mycket relevanta aspekter som bör beaktas i programmet. Det är av grundläggande vikt att det genomförs olika insatser för att förebygga den olagliga invandringen, insatser mot förfalskning av dokument och insatser som är nödvändiga i det konsulära samarbetet.
Målet med att fastställa en gemensam politik inom detta område är en stor utmaning och dess framgång beror till stor del på om unionen utgör ett verkligt område av säkerhet och frihet.
Mitt land har under få år gått från att vara ett utvandringsland till ett land som tar emot ett stort antal invandrare och som samtidigt har problem beroende på sitt läge som yttre gräns i unionen.
Även om det inte är en nyhet - eftersom det är en fortsättning med nya vinklingar på det tidigare programmet Odysseus - är programmet Argo en nyckelfaktor. Ökningen av anslagna medel är tecken på att vi tar det arbete som måste göras för att de nationella förvaltningarna skall agera på ett enhetligt sätt och tillämpa bästa praxis på allvar.
Jag håller med om vår kollega föredraganden Oostlanders vinkling. Jag gratulerar honom till att i sitt betänkande ha speglat förslag som förbättrar texten och som låter det stå klart att kommissionen och parlamentet bör spela en huvudroll i utvecklingen av programmet.
Herr talman! Vi har gjort framsteg i detta område i kommissionär Vitorinos regi, men den väg som vi har kvar är fortfarande lång. Därför är det lyckat att åtagandena från Tammerfors och Laeken om asyl, invandring och gränskontroll finns bland det nuvarande ordförandeskapets mål att arbeta vidare med. Det är ett krav som inte bara härleds från den nuvarande invandringsverkligheten i unionen utan också från medborgarnas längtan efter en verklig politisk union.
Herr talman! Jag välkomnar handlingsprogrammet Argo. Jag är fast övertygad om att man endast genom ett ökat samarbete mellan de nationella myndigheterna kan minska på de befintliga skillnaderna i tillämpningen av gemenskapens föreskrifter. Att man måste harmonisera behandlingen från medlemsstaternas sida bevisas framför allt av det stora antalet framställningar som riktas till Europaparlamentet. Under de senaste åren kom 468 framställningar som rörde skillnaderna i behandling på detta område. Det är alltså verkligen på tiden att man reglerar denna fråga ytterligare.
En förbättring i jämförelse med det nuvarande programmet Odysseus är också det uttryckliga införlivandet av viseringsområdet. Även i denna fråga har det lämnats in många framställningar.
Inom det europeiska samarbetet är det elektroniska datautbytet av särskild betydelse. Här kräver jag att det skapas en gemensam databas över hela Europa. Denna databas måste vara tillgänglig för de ansvariga myndigheterna i medlemsstaterna - vid behov även i tredje land - samt för de ansvariga förvaltningarna inom de europeiska organen. Härvid måste dock absolut skyddet av den privata sfären och av konfidentiell information garanteras i full utsträckning.
Dessutom måste det garanteras att de nationella myndigheterna på förfrågan från utskottet för framställningar lämnar uppgifterna inom rimlig tid. Endast genom detta krav kan rättssäkerheten för framställaren skyddas. Hittillsvarande förseningar i samband med informationslämnandet orsakar hinder för framställarna, som inte kan godtas. Detta kan enligt min åsikt bara förhindras genom att man gör det möjligt för utskottet för framställningar att, om så är nödvändigt, offentliggöra ett negativt förhållande från myndigheternas sida. Ingen myndighet vill väl få dålig publicitet.
Herr talman, herr kommissionär, värderade kolleger! Dessa betänkanden och handlingsprogrammet visar att unionen är på god väg, nämligen i riktning mot en säkerhetsunion, och den visar därmed att säkerheten börjar vid gränsen. Om vi vill ha öppna inre gränser, behöver vi fungerande övervakningssystem för de yttre gränserna, och vi behöver också kompenserande delar, exempelvis gränsöverskridande övervakning. Det understryks kraftigt här.
För detta ändamål behöver vi det nya handlingsprogrammet Argo. Inte bara därför att pengarna från Odysseus är förbrukade, utan också därför att vårt mål måste vara att bygga upp en likvärdig säkerhetsnivå vid alla yttre gränser, också de framtida, nämligen för att å ena sidan säkra oss mot olaglig invandring, organisationer för människosmuggling och internationell organiserad brottslighet, och å andra sidan ha möjligheter till kontroll, stöd och legal invandring samt för att förbereda asylbeviljanden.
Jag anser att det är särskilt viktigt att framhäva vissa åtgärder, exempelvis enhetliga normer vid tillämpning av informationsteknik, eller att vi när allt kommer omkring försöker skapa en gemensam grundläggande utbildning, dvs. uppnå en gemensam utbildnings- och kvalificeringsnivå. Vi bör också försöka ta itu med det som vi behöver i framtiden, nämligen att blandade team, som utgörs av experter från flera medlemsstater, på lämpligt sätt skall arbeta operativt med att säkra gränserna.
Jag anser att det är en viktig punkt att man försäkrar sig om möjligheten - liksom tidigare för Odysseus - att även kandidatländerna kan delta i programmet, ty därigenom garanterar vi en optimal uppbyggnad av kandidatländerna i riktning mot mer säkerhet för vår gemensamma större europeiska union.
(Applåder)
Herr talman! Jag skulle vilja gratulera Oostlander och von Boetticher till deras betänkanden. Jag kommer att inrikta mina kommentarer på Oostlanders betänkande och Argosystemet. Vi inser att det är nödvändigt med ett gemensamt synsätt på invandring och på frågan om visering, asyl och våra yttre gränser. Jag anser inte att Europeiska unionen fungerar väl utan ett sådant gemensamt synsätt. Vi går i den här riktningen och vi är i behov av ett realistiskt och modernt förhållningssätt som innebär att vi ser situationen i Europa och i övriga världen som den är, och inte låtsas att situationen är annorlunda eller föreställer oss den som vi skulle vilja att den var.
Jag vill inrikta mig på ändringsförslagen 41 och 42, som Oostlander nämnde och som han och jag har diskuterat, eftersom de är mycket viktiga. Jag är tacksam mot Schmidt och Baroness Ludford i den liberala gruppen för att de har lagt fram ändringsförslag 42, för detta ändringsförslag blev föremål för en häftig diskussion i vårt utskott, och det var på grund av ett mindre administrativt missförstånd som det inte - med en rösts marginal - antogs i utskottet. Skillnaden mellan ändringsförslag 42 och ändringsförslag 41 är att man i ändringsförslag 42 talar om att erbjuda asyl och skydd till människor som flyr från statlig och icke-statlig förföljelse. Det är den icke-statliga förföljelsen som vi måste ägna vår uppmärksamhet.
Vi kan alla komma på länder där makten innehas av regimer som vi ogillar och där människor flyr för att undkomma trakasserier, förföljelser och angrepp från statens sida, men här måste vi emellertid ta i betraktande de fall då dessa människor flyr från icke-statliga organisationer eller organ.
Jag har tidigare anfört exempel hämtade från Afghanistan, där talibanernas statsbildning aldrig erkändes.
Om vi inte tog med detta, skulle vi inte ha godtagit förföljelse av talibanerna som tillräcklig grund för att erbjuda människor asyl. Det finns dessutom andra länder runtom i världen - till exempel Somalia, som jag inte är någon expert på - där det är svårt att säga vad som är staten och vad som inte är staten. Det finns även människor som flyr från krigshärjade länder och som är i behov av skydd. Vi skulle kunna upprätta en lång förteckning över dessa länder.
Det finns följaktligen många länder som är delade av krafter tillhörande en eller annan fraktion, några statliga och några icke-statliga. Det rör sig kanske bara om ett litet antal människor, men min grupp är av den åsikten att vi bör erbjuda dem skydd. Det är anledningen till att vi kommer att stödja ändringsförslag 42, och jag anser att vi bör rösta om det ändringsförslaget före ändringsförslag 41, eftersom det är kraftfullare och har en annan inriktning. Om orden ?och rådande praxis? stryks i ändringsförslag 41, skulle vi inte ha fullt lika svårt att stödja ändringsförslaget, eftersom det innehåller formuleringen ?i enlighet med Genèvekonventionen?, och det finns få personer i denna kammare som skulle motsätta sig något som står i samband med Genèvekonventionen, som vi stöder.
Några ord om utvidgningen. Den innebär en verklig utmaning. Vi måste reda ut frågan om asyl, visering och invandring innan utvidgningen äger rum, men vi kan inte förvänta oss att kandidatländerna efter utvidgningen skall ha högre standarder än dem som vi själva väljer. Många kandidatländer gör bra ifrån sig, och ekonomin och levnadsstandarden i de länderna närmar sig nivån i EU:s länder. Utvidgningen handlar inte om att bygga en ny, skarpare och mer svårforcerad yttre gräns. Om vår europeiska union blir framgångsrik, får vi inte låta det leda till att en ytterligare skiljelinje dras mellan oss och de länder som kommer att befinna sig utanför en ny, utvidgad union med 25 eller 27 stater.
Det handlar om att dela på ansvaret, att se till att människor kommer i åtnjutande av möjligheter och rättigheter, och vi kommer att stödja den tanken.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill koncentrera mig på Argoprogrammet och börja med att tacka Oostlander för ett bra betänkande. Vid utskottets behandling gick ett antal förslag igenom som ytterligare stärkte programmets gemensamma dimension.
Det kan inte, herr talman, nog poängteras hur viktigt det är att EU får ett gemensamt synsätt när det gäller asylfrågorna. Då är det viktigt att de administrativa rutinerna fungerar på ett likartat sätt överallt. De människor som söker sig till Europa skall behandlas på ett respektfullt, humant och likvärdigt sätt. Dessa människor får inte skeppas mellan de olika medlemsländerna som varor, såsom tyvärr ofta sker idag.
De senaste åren visar med all tydlighet på behovet av gemensamma program och gemensam finansiering inom asylområdet. Det behövs, precis som övriga kolleger har sagt, utbildning, utbyte av erfarenheter och utveckling av gemensam praxis. Kandidatländerna, som kommer att bilda EU:s nya yttre gränser, är självfallet också viktiga i detta sammanhang.
Tyvärr, och det tycker jag förtjänar att påpekas, har EU:s flykting- och asylpolitik under de senaste åren mest präglats av rakt motsatta tendenser. Medlemsländerna har ofta agerat kortsiktigt och oövertänkt, med katastrofala mänskliga lidanden som följd. Ibland kan man undra om vissa medlemsländer har tävlat i att åsidosätta humanism och rättssäkerhet.
Den liberala gruppen har, som Oostlander påpekade, lagt fram ett ändringsförslag som handlar om en vidare definition av flyktingbegreppet i Genèvekonventionen. Genèvekonventionen utgör förvisso den grundpelare som asyl- och flyktingpolitiken måste utgå ifrån, men det finns anledning att anpassa praxis efter förändringarna i verkligheten. Såsom Robert Evans påpekade har de senaste årens erfarenheter visat på detta. Flyktingar måste kunna söka skydd såväl från staten som från trakasserier i hemlandet, och därför behövs en vidare definition. Vi föreslår således en vidare definition, och vi hoppas att kammaren också kan acceptera vårt förslag.
Herr talman, ärade kolleger! Genom Argoprogrammet skall man se till att EU:s yttre gränser även i fortsättningen säkras mot inkräktare. Som förebild för EU:s gränsförstärkning tjänar här det tyska avskärmningssystemet vid den polska gränsen. Delarna i denna strategi utgörs av välutbildade poliser, hightech-anläggningar och effektivt samarbete mellan de olika myndigheterna och - jag vet att ni tycker att det är fantastiskt, jag skall genast också säga min åsikt om det - och med ökande deltagande från privat säkerhetstjänst och angivare bland befolkningen.
Genom Argoprogrammet skall man se till att samma isoleringsnivå upprättas vid EU:s nya ostgräns, innan kontrollerna vid de nya inre gränserna avvecklas i enlighet med Schengenavtalet. Det är inte någon hemlighet att de som försvarar en europeisk repressionspolitik i detta ser kärnan till en europeisk gränspolis.
Målet för handlingsprogrammet är att effektivt isolera sig mot att oönskade flyktingar kommer in i EU. Dessa kan sedan nästan enbart komma in med hjälp av människosmugglare. Ökad avskärmning kommer - och detta önskar man - att leda till ökade priser för denna marknadsanpassade hjälp och göra den farligare. Samtliga yttringar som är för flyktingar, men mot människosmugglare, är i bästa fall hyckleri, i värsta fall ett stöd för en dödlig gränsavskärmning. De planerade ändringarna i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet motsvarar också målen i handlingsprogrammet Argo. För att upprusta gränspolisen vid de yttre gränserna ges de allt fler befogenheter från inrikespolisen.
När det som här handlar om samarbete mellan repressionsmyndigheterna, träder intressant nog gränsernas roll i bakgrunden. Den planerade ändringen av Schengenavtalet föreskriver i princip inget annat än att i händelse av gränsöverskridande övervakning också fixa ytterligare befogenheter åt utländsk polis. I framtiden kommer inte bara misstänkta att bevakas, utan också deras vänner och väninnor. Initiativet är därmed i linje med målet för det europeiska styret, nämligen att primärt genomföra repressiva säkerhetsåtgärder, i stället för att garantera människornas rättigheter och friheter. Därigenom ger föredraganden von Boetticher och kommissionen ytterligare ett exempel på villfarelsen att man kan skapa säkerhet genom ökade repressionsåtgärder från polisens sida.
Båda initiativen bidrar därmed till en utveckling som leder den nationella konkurrensstaten med nyliberal prägling direkt in i den auktoritära polisiära säkerhetsstaten. På den vägen utgör de ytterligare ett steg i riktning mot ett europeiskt panoptikum.
Herr talman! Några påpekanden angående Oostlanders betänkande. Jag instämmer i tacket till föredraganden, men jag kan inte förtiga några synpunkter på asylrätten, en humanitär princip som ingen civiliserad människa kan annat än instämma i. Dock måste det finnas mycket tydliga regler för asylrätten om vi vill undvika den allvarliga och påtagliga risken att den utnyttjas för att underlätta för olagliga flyktingar att ta sig in på Europeiska unionens territorium. Det önskar vi oss verkligen inte.
I det dokument vi diskuterar hävdar man att man vill undvika att flytta asylsökande från en stat i unionen till en annan, men vi hyser vissa tvivel på att detta mål kan uppfyllas med hjälp av så minimala regler som i förslaget, bland annat med tanke på att staterna får möjlighet att ge de asylsökande bättre och mer omfattade stöd.
Vad detta anbelangar skulle jag vilja påtala två begränsningar hos förslaget. För det första förutser man att många kommer att hänvända sig till rättsliga myndigheter angående beviljade eller nekade bidrag, bostäder, vård etc. Detta innebär att det sociala kommer att få ett oändligt antal nya kunder med en rättslig ställning i värdlandet som detta i många fall inte ens ger sina medborgare. För det andra har principen om fri rörlighet för den sökande och medföljande familjemedlemmar inom territoriet en klar konsekvens: ju mindre möjligheter den asylsökande har att få asyl, desto större sannolikhet att han försöker sopa igen spåren efter sig och därmed bidrar till att öka antalet olagliga invandrare som är svåra att spåra.
Detta handlar om allvarliga och konkreta problem. Det finns många regler som behandlar den asylsökande som om han redan hade beviljats asyl, till exempel de som handlar om tillgång till långvarig verksamhet som yrkesutbildning.
Avslutningsvis måste det till ändringar i dokumentet för att det inte skall bli ett hindrande instrument i stället för ett direktiv som på ett konkret och effektivt sätt försvarar de människor som har rätt till asyl. Det är detta vi är rädda för, att det kan bli till hinder för kampen mot olaglig invandring som är en allvarlig och oroande företeelse.
Herr talman! Förslaget om handlingsprogrammet Argo räcker inte till på de avgörande punkterna. Det är visserligen positivt att man i förslaget till Odysseus efterföljare bland annat ställer pengar till förfogande för en bättre utbildning av tjänstemän, men vad är det för nytta med ett utbildnings-, utbytes- och samarbetsprogram, när de hittills gällande ramvillkoren kvarstår oförändrade!
Det går inte an att asylsökande, så som hittills skett, återförvisas till EU:s yttre gränser av respektive gränsmyndigheter. Det går inte an att de löper risk att genom en kedjereaktion återförvisas till den stat där de förföljts. Deras asylansökningar måste granskas av en oberoende myndighet i ifrågavarande medlemsstat - så som det föreskrivs i kommissionens förslag till direktiv från rådet om fastställande av miniminormer för upptagande av asylsökande i medlemsstaterna. Asylsökande måste kunna vidta rättsliga åtgärder mot negativa beslut från förvaltande myndigheter. Det är det minimum av rättsprinciper som vi kan begära av oss själva.
Låt oss inte glömma bort att gränstjänstemän kan vara väl så bra utbildade, men när de råkar ut för uppgifter där det ställs för höga krav på dem, exempelvis att besluta om asylsökandes väl och ve, då tjänar hela den bra utbildningen ingenting till.
Herr talman! Gränsöverskridande övervakning är ett noga reglerat förfarande som ger polistjänstemän i en medlemsstat möjlighet att fullfölja sitt arbete när de spårar en misstänkt genom att vid behov passera en gräns till en annan medlemsstat, efter att till denna ha gjort en framställan om rättsligt samarbete.
Det förslag till beslut vi i dag behandlar på förslag av Belgien, Spanien och Frankrike förbättrar detta förfarande, bland annat genom att komplettera listan över brott som får motivera att det används. Europaparlamentets behöriga utskott föreslår vidare att även terrorism skall höra dit, vilket förefaller klokt.
Likväl känner vi oss ganska förbryllade över andra ändringsförslag i parlamentets betänkande. Man utsträcker exempelvis övervakningsrätten till att omfatta vissa privata platser och ger i vissa fall möjlighet att gå längre än till ren övervakning och att genomföra arresteringar av misstänkta. Det behöriga utskottet tycks ge intryck av att vilja göra gränsöverskridande övervakning till inledningen på en multilateral interventionsrätt inom ramen för en union utan inre gränser. Herr talman! En sådan utveckling måste givetvis avvisas, eftersom den på sikt skulle medföra förvirring i fråga om ansvarsfrågan och leda till nackdelar som skulle vara långt större än de förväntade fördelarna.
. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Först av allt vill jag tacka de båda föredragande, Oostlander och von Boetticher, för deras utmärkta betänkanden.
Det första förslag som vi i dag diskuterar är ett förslag till finansieringsprogram för att främja samarbetet mellan de nationella myndigheter som ansvarar för genomförandet av gemenskapens regler inom de områden som omfattas av artiklarna 62 och 63 i fördraget. Detta Argoprogram kommer att komplettera de lagstiftningsinitiativ som redan har inletts, eller som kommer att inledas på grundval av artiklarna 62 och 63 i fördraget. Jag instämmer med Kaufmann och erkänner att programmet måste ses i nära anslutning till regelverket, och jag hoppas att vi kommer att få ett regelverk. Men man måste också erkänna att gemenskapens lagstiftning och dess införlivande i medlemsstaternas nationella lagstiftning inte räcker för att harmonisera bruket inom områden som detta. Det finns ett mycket viktigt område och det är de metoder som de nationella myndigheterna tillämpar för att kontrollera de yttre gränserna, utfärda viseringar och hantera asylansökningar och situationer som rör invandring.
Som flera av er har framhållit kommer Argoprogrammet att ersätta Odysseusprogrammet. Men det finns väsentliga skillnader som man klart och tydligt bör slå fast. För det första är Argo ett program för administrativt samarbete. Därför inriktar det sig särskilt på nationella förvaltningar och myndigheter med behörighet att tillämpa gemenskapens regelverk på grundval av artiklarna 62 och 63 i fördraget. Det stämmer inte att det enbart handlar om samarbetsprogram mellan polisstyrkor, eftersom det finns mycket viktiga uppgifter på asyl- och invandringsområdet som sköts av enheter inom medlemsstaternas civila förvaltning.
I det aktuella fallet är programmets huvudaktörer de nationella förvaltningarna. Det måste jag understryka, eftersom detta kanske är en punkt där jag är av annan åsikt än Oostlander. När vi får ett regelverk kommer den första uppgiften för tillämpningen av gemenskapens regelverk att ligga på medlemsstaternas nationella förvaltningar. Vad detta program inte utesluter är att nationella förvaltningar som får finansiellt stöd genom Argoprogrammet får delegera uppgifter rörande genomförandet av de berörda programmen till frivilligorganisationer, som kan föreslå projekt och tillämpningsprogram med beaktande av programmets mål.
Utöver de allmänna mål som fastställs i den rättsliga grunden för Argoprogrammet anges även mer detaljerade mål inom vart och ett av följande områden: yttre gränser, visering, asyl, emigration. I Argo förutses nya typer av åtgärder, såsom bättre metoder, tekniker för insamling, analys och spridning av information, åtgärder i tredje land.
När det gäller kontrollen av de yttre gränserna vill jag uppmärksamma er på att Schengenregelverket har diskuterats inom ramen för Europeiska unionen, tillsammans med viktiga frågor som hör till den första pelaren och även tillsammans med viktiga frågor som hör till den tredje pelaren. Svårigheten ligger här i att ordentligt skilja mellan gemenskapsaspekten och den aspekt som rör det mellanstatliga samarbetet, för att kunna avgränsa dem korrekt. Jag vill i alla händelser tacka Oostlander för hans stöd till kommissionens förslag och lova honom att vi kan dela andemeningen i många av de ändringsförslag som har lagts fram, i synnerhet de som syftar till att stärka gemenskapens roll och de som syftar till att komplettera och stärka målsättningarna för det administrativa arbetet. Vi är angelägna om att programmet så snart som möjligt antas av rådet, så att kommissionen under återstoden av detta år kan inleda de förfaranden som krävs för att genomföra programmet och i vederbörlig ordning utnyttja de budgetmedel som beviljats för detta år.
När det gäller det andra förslaget, som gäller förslaget om ändring av artikel 40 i konventionen om tillämpning av Schengen, ett ändringsförslag som lagts fram av Belgien, Spanien och Frankrike, syftar det som von Boetticher påpekar till att under vissa förhållanden ge polisen i medlemsstaterna rätt att utöva en diskret övervakning av en person som misstänks för inblandning i ett brott som kan bestraffas med utlämning, när denna person passerar en gräns. Jag vill framhålla att en sådan ändring i min mening utgör en väsentlig och konkret förbättring av polisens möjligheter att tillämpa lagen i sitt arbete.
Som föredraganden påpekade är gränsöverskridande övervakning ett instrument för att upprätthålla allmän ordning och säkerhet, något som är särskilt viktigt sedan de gemensamma gränserna slopades mellan de medlemsstater som deltar i Schengensamarbetet. Jag vill också understryka att den föreslagna ändringen underlättar utredningar, men inte kommer att förändra den rättsliga ram som dessa omfattas av, eftersom de nationella myndigheterna självklart endast får handla i enlighet med sin egen nationella lagstiftning, enligt vad som föreskrivs i Schengenkonventionen. Jag är ledsen, men vi har mycket långt kvar till den totalitära staten.
Sammanfattningsvis ligger två initiativ och förslag på bordet, vilka har föregåtts av ett omfattande arbete av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor. Dessa initiativ och förslag bör möjliggöra högst konkreta framsteg inom områden som jag menar är grundläggande för det område för frihet, säkerhet och rättvisa som gradvis håller på att upprättas.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0081/2002) av Luís Marinho för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor om förslaget till rådets förordning om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (KOM(2001) 447 - C5-0403/2001 - 2001/0182(CNS)).
Herr talman! När någon knackar på Europas dörr för att komma ifrån våldet i ett krig, ett inbördeskrig så är det en flykting enligt Genèvekonventionen, en flykting som kommer för att begära asyl enligt de grundläggande mänskliga rättigheterna. Man kan inte naivt svara denna person att han har tagit fel på gata eller nummer på hus och säga att det inte är där man behandlar sådant, att det är på ett annat ställe, ett annat land, att någon kommer att säga vilket om han insisterar, insisterar och frågar ...
Det var för att komma ifrån denna och andra situationer som vi ofta möter i Europa, som kommissionen vid en läglig tidpunkt utformade detta förslag till förordning, en slags vägvisare för asylrätten, som för varje konkret situation och fall säger vem och var man skall lämna ett svar och vilket land som skall behandla en asylansökan. När allt kommer omkring är det en dörr som öppnas för en ångestfylld flykting som bara hoppas kunna prata med någon.
Av problemets natur ser man initiativets omfattning. Vi håller inte på att lösa hela flyktingfrågan, men vi håller på att ta ett steg. Som föredragande är jag stolt över att ha gjort allt för att få detta initiativ godkänt, och därför har jag ett lugnt samvete, och för att ge kommissionen styrka i den kamp som fortfarande kommer att möta hinder från några medlemsstater, men jag hoppas de inte blir många. Därför vill jag tacka medlemmarna och mina kamrater i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och alldeles särskilt och innerligt föredraganden Eva Klamt, utan vars ansträngningar och förståelse vi svårligen hade haft förutsättningarna i dag för att kunna rikta in oss på godkännandet av kommissionens initiativ. Tack så mycket fru Eva Klamt.
Vi har, herr talman, levt laglöst i en uppsjö av goda intentioner. Bestämmelser finns det och vissa ratificerar dem, de gäller här men inte där, vissa dörrar öppnas och andra stängs, och det är i detta gungfly där de få bestämmelserna blandas ihop med noll rättigheter, som knepen, påhittigheten, listen och flykten undan myndigheterna skapas. På det sättet blir resultatet att de som går under jord, nätverken, maffian och brottsligheten ökar, något som inte går att förlåta dem som utför det, men som bara är möjligt för att länderna, med rika personer, aldrig har kommit överens om minimibestämmelser för att objektivt ta ansvaret för behandlingen av en asylansökan.
Kommissionens förslag är modigt. Det garanterar att en ansökan verkligen behandlas och stoppar förvirringen genom mängder med ansökningar och förekomsten av omkringkretsande flyktingar, och anförtror dessa bestämmelser och dess kontroll till EG-domstolen. Det grundas främst på principen om att varje medlemsstat är ansvarig för att människor olagligen tar sig in i landet eller att en asylsökande uppehåller sig i landet, vilket tvingar varje land till förbättringar av sina mekanismer för att bekämpa den olagliga invandringen. Detta ansvar kan bara, utifrån objektiva fakta, upphöra genom tilläggskriterier som handlar om värdering av familjeåterförening. Därigenom följer de minderåriga med vid den vuxnes asylansökan och de som inte åtföljs förs, enligt den formulering jag föreslår, till den stat där det finns någon släkting som vill och kan ta hand om dem. På samma sätt kan man komma ifrån kriterierna för ankomst eller uppehälle när det finns garantier om familjeåterförening när en av dem redan har ansökt om asyl i någon medlemsstat.
Slutligen, herr talman, har vi framför oss, genom det ursprungliga förslaget och dess möjliga ändringsförslag och oavsett resultaten av omröstningarna om dessa, det längsta möjliga familjebegreppet: det innefattar gifta och ogifta par, när varje land erkänner detta rättsligt. Stoppandet i detta fall av diskriminering på grund av kön, skyddat släktskap i uppåtstigande led och för makars minderåriga barn, vilket utsträcks till övriga barn och andra släktingar när man bevisar sammanlevnad och beroende av dessa släktingar i ursprungslandet. Även när det gäller humanitära skäl, hälsoskäl och andra, kan den asylsökande enligt den godkända formuleringen i mitt betänkande, närma sig en annan släkting såvitt det land där ansökan är gjord accepterar detta.
Herr talman! Det viktiga är att se till att asylansökan och flyktingen som ansöker får ett svar och att det europeiska rättsliga nätverket tjänar de ansökandes rättigheter, ländernas skyldigheter och hindrar att avsaknaden av lag leder till en förstärkt rasism och främlingsfientlighet. Detta initiativ garanterar oss dessa tre mål och därför tror jag naturligtvis att det kommer att godkännas.
. (IT) Herr talman! Först och främst skulle jag vilja gratulera föredraganden, och sedan vill jag i sanningens namn påminna om att medlemsstaterna allt som oftast har bortsett ifrån någonting mycket enkelt och uppenbart: under historiens lopp har inga avspärrningar, oavsett de geografiska förhållandena, någonsin varit så verkningsfulla att människor på flykt inte har kunnat hitta sätt att ta sig över gränsen eller spärren i fråga. Därför tycker jag att man i detta betänkande gör problemet rättvisa och framför allt försöker finna en lösning som är rätt övertygande, också genom att man på ett positivt sätt kommer vidare ifrån Dublinkonventionen. Det handlar alltså om en viktig åtgärd och om en odiskutabel förbättring av förordningen.
När det gäller själva sakfrågan måste jag säga att man i detta betänkande siktar på att hitta en balans mellan två motstridiga krav: å ena sidan försöker man förhindra att asylförfarandet missbrukas och å den andra försöker man göra det möjligt för dem som verkligen behöver det att ansöka om flyktingstatus. I sammanhanget finns det nya kriterier och nya undantag som vi är positiva till, framför allt de som syftar att hålla samman familjegrupperna inom en enda medlemsstat. Detsamma gäller också medlemsstaternas ansvar om de inte vidtar verkningsfulla åtgärder mot medborgare i tredje land som olagligen uppehåller sig inom deras territorier, vilket anses vara detsamma som för medlemsstater som inte gör tillräckliga kontroller.
Vi anser alltså att rådet bör införa ett rättvist och effektivt asylförfarande, ett enkelt och praktiskt tillvägagångssätt som kan inrymma dessa nya bestämmelser om mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som skall handlägga asylansökan.
Herr talman! Avslutningsvis är vi verkligen glada över innehållet i artikel 27 i förordningen, enligt vilken all diskriminering på grund av kön, ras, hudfärg och till och med ålder skall förbjudas. Detta är ett kriterium som vi anser vara progressivt och övertygande.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill tacka kommissionen för dess balanserade och pragmatiska förslag och herr Marinho för hans betänkande och hans beredvillighet till konstruktivt samarbete. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor har med stor majoritet antagit detta betänkande, och därmed stärkt föredraganden i hans åsikt. Kommissionens förslag utgör ett märkbart framsteg gentemot Dublinkonventionen och är därmed ett viktigt steg i riktning mot uppbyggnaden av ett gemensamt europeiskt asylsystem.
De viktigaste nyheterna är:
För det första, betoningen på de enskilda medlemsstaternas ansvar, när dessa medlemsstater medger olagligt inresta personer fortsatt uppehåll på sitt territorium.
För det andra, anpassningen av fristerna för förfarandet till dem som gäller för erkännande eller frånkännande av flyktingstatus, så att en snabb bearbetning av asylansökningarna kan garanteras.
För det tredje, införandet av bestämmelser som syftar till att skydda de asylsökandes familjeenheter.
Förfarandena för att bestämma vilken medlemsstat som är ansvarig bör också åstadkomma en rättvis fördelning av kostnaderna. Därför får ansökan i en viss medlemsstat inte skapa fullbordade faktum, alltså inte utgöra något ansvarskriterium. Det tas samma hänsyn till detta krav i de föreskrivna åtgärderna för att förenkla förfarandet, där man samtidigt påskyndar förfarandet och skyddar ansvarsprincipen, som i det planerade underlättandet av bevis vid bestämmandet av vilken medlemsstat som är ansvarig.
Tack vare en kompromiss med föredraganden kunde vi i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor anta ett betänkande, där ogenomförbara och oacceptabla ändringsförslag inte beaktades. Därigenom blev det möjligt för kommissionen, parlamentet och rådet att gemensamt komma fram till en förnuftig lösning för att reglera medlemsstaternas ansvarsområde i fråga om asylärenden. De avvisade ändringsförslagen, som syftade till att utvidga familjebegreppet och stryka väsentliga delar av förordningen, har nu lämnats in på nytt. Dessa ändringsförslag avvisas av Europeiska folkpartiets grupp. Särskilt gäller detta en odifferentierad utvidgning av familjebegreppet, till exempel till underhållsberättigade familjemedlemmar utanför kärnfamiljen.
Likaså bör vi under morgondagens omröstning klart avvisa att väsentliga delar i förordningen stryks. Än en gång: Kommissionens förslag är realistiskt och balanserat. Det erbjuder en rad förbättringar gentemot Dublinkonventionen. Det finns ingen anledning att försöka ändra detta förslag på ett sätt som till slut varken är till nytta för de asylsökande eller medlemsstaterna. Jag tackar för det goda samarbetet.
Herr talman! För det första vill jag lyckönska föredraganden för innehållet i betänkandet och för det sätt han arbetat på och etablerat en dialog med de andra grupperna i kammaren, som jag tror varit positiv. Jag vill också lyckönska kommissionen till det inledande förslaget.
Jag tror att man här i dag bör påminna sig om att vi till flyktingarna säger att endast ett land i Europeiska unionen kommer att bedöma asylansökan. Det är detsamma som att säga att fjorton av de femton europeiska länderna inte kommer att finnas kvar på den relativt korta lista på demokratiska och framgångsrika länder där en förföljd medborgare på lagligt sätt kan begära asyl.
Jag tror att det ger EU-länderna och unionen det stora ansvaret att i gengäld erbjuda dessa personer fasta säkerhetsgarantier på olika sätt. Dessa bör ta sig uttryck i respekt för dennes person och familj, antagandet av ett snabbt beslut som är gynnsamt för de personer som söker asyl, förbud för alla former av diskriminering och garanterad tillgång till rättvisa, i syfte att överklaga beslut till berörd stat som då åter granskar ärendet.
Jag förstår också att detta förslag är ett nödvändigt steg, som kräver andra för att bli meningsfullt. Jag tror att vi kan bekräfta att denna kammare i morgon bör stödja detta förslag för att vi skall kunna gå vidare i den tidigare riktningen. Vi ser hur rådet har problem att göra framsteg i att sätta samman denna harmoniserade och europeiska asylpolitik och hur svårt rådet har att ta dessa steg. Jag tror att det skulle vara mycket viktigt att denna kammare ger ett starkt stöd till förslaget till inriktning på det sätt jag nu angett, så att vi alla tillsammans skall sporra rådet att leva upp till det ansvar det åtog sig i Tammerfors.
Därför kommer min grupp och jag, precis som föredraganden sagt, att begära att detta betänkande antas med de ändringsförslag som redan gått igenom i utskottet och med några av dem som kommer att läggas fram i kammaren.
Herr talman, herr kommissionär! Förra veckan besökte jag Bosnien och Hercegovina och Republika Serbska. Kolleger, det är bara tio år sedan ett ohyggligt mördande och massakrerande av oskyldiga människor inleddes mitt i det Europa som vi alla försäkrat aldrig mer skulle få se några massgravar med skändade lik. Så blev det inte. Massgravar hittas idag och likrester identifieras. Jag såg själv rester av 500 människor ligga uppradade i en industrilokal.
Herr talman, aldrig förr har EU:s tillkortakommande varit mera uppenbart. När flyktingströmmarna började komma agerade EU långsamt och var handlingsförlamat. Det saknades ett gemensamt synsätt. Betänkandet av Marinho liksom kommissionens förslag är därför ytterst viktiga. Jag vill ge föredraganden en eloge för det arbete han har lagt ned och för den lyhördhet han har visat.
Vi i den liberala gruppen accepterar grundprincipen i förslaget om hur man skall se på asylsökande, hur man skall hantera detta och även de undantag som finns. Vi vill emellertid göra reglerna mer förutsägbara och öka hänsynen till individens önskemål. En del av förslagen accepterades också mycket vällovligt av utskottet.
Låt mig nämna några viktiga punkter. Ökade hänsyn skall tas till individuella önskemål om asylland. Det är människor vi har att göra med! Reglerna som avgör ansvarigt land måste präglas av rättssäkerhet och förutsägbarhet. Även en annan person, än en släkting, med nära band till en minderårig asylsökande skall kunna få vårdnaden om det är i barnets intresse. Ansvarigt asylland kan således avgöras av sådana faktorer. Asylsökande som har en familjemedlem i ett visst medlemsland skall kunna få sin ansökan behandlad där.
Överklaganden om vilket land som är ansvarigt för ansökan måste ha uppskjutande effekt, så att asylsökanden inte förflyttas till annat medlemsland under väntetiden. Personuppgifter om asylsökande skall bara kunna lämnas ut till berörda medlemsländer och inte till alla medlemsländer, som kommissionen föreslår.
Låt mig särskilt lyfta fram ändringsförslag 12, som Klamt också var inne på. Det är vår uppfattning att en partner och en sambo oberoende av kön skall räknas som familjemedlem i medlemsländer som behandlar ogifta och gifta par på ett likvärdigt sätt. Kommissionen är otydlig på denna punkt, och här behövs ett klarläggande. Det är min förhoppning att kammaren i morgon kan stödja detta förslag.
Avslutningsvis vill jag ställa en direkt fråga till kommissionär Vitorino. Det förslag som ni har kommit med skulle enligt min uppfattning omöjliggöra den typ av skändligheter som pågår vid Sangatte vid kanaltunneln med ett bollande av människor och ansvar mellan olika medlemsländer. Vad gör ni för att redan nu se till att händelserna vid Sangatte omöjliggörs? Vad gör ni för att i kontakt med London och Paris se till att detta förslag kan bli verklighet redan nu?
Herr talman! En del av svaret på den sista frågan skulle vara att många av problemen i Sangatte skulle lösas om det fanns ett lagligt sätt att resa in i Förenade kungariket för att ansöka om asyl. När det gäller det föreliggande betänkandet av Marinho har min grupp dock under mycket lång tid kritiserat Dublinkonventionen av ett antal anledningar, inte minst för att den enligt vår mening blandar ihop invandringskontroll och asylsökande, som inte alls nödvändigtvis är samma sak.
Vi är väl medvetna om att människor väljer en viss medlemsstat som sitt bestämmelseland av ett stort antal anledningar. Det kan vara ett land som de har hört talas om. De kan ha familjeband till landet. Det kanske redan finns ett större antal människor från deras egen hemregion i området. Landet har kanske rykte om sig att behandla asylsökande rättvist snarare än att behandla dem som potentiella brottslingar och hålla dem instängda. Det erbjuder kanske möjligheter till arbete. Det kan bero på tidigare koloniala band. Det kan finnas en språkkoppling. Det finns alla möjliga typer av anledningar.
Omfattande forskning visar att asylsökande kommer bättre till rätta, åtnjuter bättre psykisk hälsa, lär sig bosättningslandets språk snabbare - särskilt när det gäller barn - om ett antal av de ovanstående förutsättningarna gäller. Men vi vet att asylsökande i allmänhet vill medverka i de samhällen som tar emot dem och inte känna sig som oönskade lösdrivare dömda till att leva på nåder och tolerans. Positiv motivering är följaktligen oerhört viktigt för en lyckad asylpolitik.
I våra ögon tycktes Dublinkonventionen bygga på antagandet att det första ?säkra? landet är bra nog. Den byggde även på antagandet att regeringen i det landet hade en skyldighet att handlägga asylärendena och att se till att de asylsökande stannade där. Vi vet att Dublinkonventionen har gett upphov till alla möjliga sorters problem, både administrativa och människorättsliga.
I de nya förslagen erkänns åtminstone familjens betydelse, även om kriterierna för definitionen av ?familj? inte är tillräckligt långtgående; min grupp har lagt fram ändringsförslag eftersom vi inte anser att kärnfamiljen är den enda fungerande modellen. Förslagen bygger dock fortfarande på antagandet att en medlemsstat av någon anledning är ansvarig gentemot övriga medlemsstater för sina misslyckanden i fråga om inrese- och gränskontroll. Inte helt överraskande kommer länder med långa sjö- eller landgränser nära ursprungsländer att utgöra de främsta inresevägarna, och de förväntas således bära huvudansvaret för asylsökande, antagligen utlösta av flyktingfonden.
Min grupp instämmer inte i detta synsätt, vilket är anledningen till att vi har lagt fram ändringsförslag som syftar till att skilja invandringskontrollen från prövningen av asylansökningar. Om vi verkligen fullgör den skyldighet som Terrón i Cusí talade om och inrättar en effektiv och rättvis asylpolitik av hög standard - något som jag ibland tvivlar på - så kan de positiva faktorer som avgör i vilket land ansökan lämnas in endast verka och bidra på ett positivt sätt. Om vi inte lyckas med det, så bör människor ha rätt att välja var de söker asyl.
Herr talman, herr kommissionär! Jag välkomnar kommissionens förslag, och jag stöder också föredraganden och betänkandet så som det förelåg till omröstning i utskottet. Jag anser dock att de ändringsförslag som lämnats in av De gröna med flera är absolut oacceptabla och kontraproduktiva. Om de antogs skulle det leda till att hela betänkandet avvisas, och jag hoppas därför att det ursprungliga betänkandet och kommissionens förslag kommer att stödjas.
Jag vill också på några punkter säga varför: De gröna vill tänja ut familjebegreppet så långt som möjligt, långt utöver kärnfamiljen, ända fram till släktingar och vänner. Därmed skulle ni uteslutande främja invandringen. Men här handlar det om att hjälpa flyktingar.
Ni vill också införa en valmöjlighet för de asylsökande, som så att säga själva skall kunna avgöra i vilken medlemsstat förfarandet skulle förlöpa. Ni kränker därigenom principen om första inreseland och den fördelning av kostnaderna som vi indirekt kan uppnå, och som en sista konsekvens skulle ni skärpa situationen i de länder som redan måste kämpa med de största problemen när det gäller integrationen. Ni vill också stryka de instrument som kommissionen och föredraganden planerar för att bekämpa missbruk när det handlar om förfalskade eller ogiltiga dokument, visa som har gått ut eller liknande. Därmed skulle ni inte bara godta missbruket, utan rentav främja det och därmed också stödja att man bryter mot befintliga rättsnormer. Det skulle vi inte i något fall kunna godta.
Om ni sedan också vill förse alla rättsmedel med en uppskjutande verkan, då skulle ni därmed förhindra snabba och säkra beslut samt bra lösningar. Jag kan här, liksom i utskottet, än en gång definitivt säga er att vi, PPE-gruppen, stöder kommissionens och föredragandens förslag. Men om era ändringsförslag eller bara ett av dem får majoritet, då kommer vi att avvisa hela betänkandet.
Herr talman! Först vill jag uttrycka min uppskattning för föredragandens arbete; han har verkligen ansträngt sig för att innehållet skall motsvara idén med att optimera unionens asylpolitik. Hans önskan visade entydigt vägen för att skapa ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Han har tagit det uppdrag som är förankrat i Amsterdamfördraget på stort allvar. Det kan jag bara önska att vi alla gör.
Jag anser att det är riktigt att utförligt diskutera medlemsstaternas ansvar när det gäller att ta emot flyktingar och ansvaret för en asylansökan. Allt detta är till fördel inte bara för unionens medborgare, utan också för flyktingarna, som då exakt vet hur läget är. På grund av det ökade terrorhotet och den allmänna ökningen av flyktingströmmarna över hela världen måste vi äntligen skapa klarhet för människorna om deras möjligheter i Europeiska unionen. Därför är det rätt att man i detta förslag till förordning noggrant funderar över en definition för hur familjemedlemmar får följa efter, och att man här skapar klarhet.
Mycket riktigt och viktigt är här också att man stöder familjeåterföreningen. Båda sakerna tjänar till en sammanhållen asylpolitik. Vi vill att varje stat skall ha rätt att förfara i enlighet med sin nationella lagstiftning. Men det bör inte hindra någon från att lära av andra medlemsstater. Vi vill gemensamt garantera asyl och förhindra missbruk. Allting måste då inte vara identiskt i länderna, men man bör lära av varandra hur man kan skydda flyktingar och förhindra missbruk.
Ytterligare en anledning till att vi nu diskuterar bestämmelserna om ansvarsområde för respektive medlemsstat är att vi inom överskådlig tid kommer att ansluta de första kandidatländerna till unionen. En sak är klar: Innan nya medlemmar ansluts måste unionen så långt som möjligt ha kontroll över sin inrikespolitik, sin asylpolitik och sin emigrationspolitik. Vi kan inte konfrontera de nya medlemmarna med en ofärdig asylpolitik. Mycket kommer att vara tillräckligt svårt för dem i anslutningsprocessen. Bestämmelserna i EU om det exakta ansvarsområdet för medlemsstaterna gentemot flyktingarna skall därför skapas nu, innan de första nya staterna kommer till.
Projektet med en utvidgad europeisk union och ett gemensamt rättsområde blir säkrare och mer framgångsrikt genom vårt arbete med detta betänkande, om vi klarar av att få alla medlemsstater att stå bakom en gemensam reglering. Detta förslag till en förordning från rådet erbjuder en möjlighet att utvärdera de erfarenheter som man gjort med Dublinkonventionen och införliva dem i en ny lagstiftning. Jag hoppas att vi alla lyckas med det!
Herr talman! Det är sannerligen nödvändigt att förbättra Dublinkonventionens genomförande och att införliva den i Europeiska gemenskapens lagstiftning, under EG-domstolen och parlamentets tillsyn. Vi måste sätta stopp för problemet med flyktingar ?i kretsgång?. Asylsökande är inte paket som skall skickas runt; de är människor av kött och ben som antingen har eller inte har rätt till humanitärt skydd, men som i alla händelser måste behandlas med respekt och värdighet. De flesta är utmattade, många är vilsna, rädda eller svaga.
Det tål att upprepas gång på gång att medlemsstaternas främsta skyldighet är att behandla asylansökningar raskt, att snabbt integrera de personer som godtas och att avvisa dem som inte godtas. Det betyder inte att man skall ta genvägar, eftersom ärenden som avgörs hafsigt eller orättvist riskerar att ta längre tid i slutändan på grund av överklaganden. Detta innebär i sin tur inte att sökandenas rätt att överklaga bestrids. Ett av min grupps ändringsförslag skulle medföra att överklaganden fick en suspensiv verkan. Om de inte får det, och sökanden överförs, kommer han eller hon inte att kunna följa proceduren eller hålla kontakt med sin advokat, vilket är orättvist.
Vår grupp vill även stärka bestämmelserna om familjesammanhållning ytterligare. Ett av våra ändringsförslag skulle ge ogifta par, inklusive par där båda partner är av samma kön, utökade rättigheter till återförening. Vi är också välvilligt inställda till ändringsförslaget från Gruppen De gröna, även om jag är rädd för att det har mindre chans än vårt. Det måste göras ytterligare framsteg, genom en konvergens mellan den familjerättsliga utvecklingen på nationell nivå och EU:s bestämmelser för invandring och fri rörlighet, i fråga om att erkänna ogifta partner som familj, särskilt - men inte bara - dem i registrerade partnerskap. Jag hoppas verkligen att socialistgruppen kommer att stödja ELDR:s mycket rimliga ståndpunkt.
Jag förstår de argument som framförs av dem som vill att sökandens personliga önskemål skall vara den faktor som avgör var en asylansökan behandlas, snarare än den stat som bär ansvaret för inresan. Men det är tyvärr inte möjligt förrän det finns ett fullt fungerande gemensamt asyl- och invandringssystem som är fritt från konstgjorda snedvridningar som påverkar detta val.
Man förväxlar också asyl med invandring. Asylsystemet bygger på ett trängande behov av skydd. Om det uteslutande är önskemål om bestämmelseort som avgör, riskerar vi att i slutändan undergräva systemets integritet.
Det nya förslaget innehåller en klausul som skulle tvinga en medlemsstat att ta på sig ansvaret om den under längre tid än två månader har känt till och tolererat att människor vistas olagligen på dess territorium. Detta skulle gälla för Sangattelägret nära Calais. Jag uppmanar den franska regeringen att erkänna att detta är logiskt och absolut nödvändigt, fastän jag förstår att de motsätter sig tanken i rådet. Vi kommer förr snarare än senare att bli tvungna att såväl ta itu med behovet av att ha både en invandringsrutt och en asylrutt in i EU, som att ge oss i kast med smugglarna. Men situationen i Sangatte kan inte tillåtas att fortsätta att orsaka irritation. Lägret kan inte stängas; det skulle vara omänskligt och bara leda till att problemet flyttades någon annanstans. Men situationen är splittrande och farlig, och Förenade kungariket måste inse att det även är deras problem. Det krävs en omedelbar bilateral lösning som stöds av den nya Dublinkonventionen II men som är resultatet av en pragmatisk bilateral överenskommelse.
Herr talman! Vi måste komma ihåg att detta är ett förslag till direktiv som bara fastställer minimikriterier för tillämpningen, det vill säga att dess största förtjänst säkerligen är det stora handlingsutrymme det ger medlemsstaterna att tillämpa en del av de nationella reglerna och en del av de gemensamma. Vi kan emellertid säga att detta direktiv är litet av en lösning på jakt efter ett problem. I många länder, däribland Italien, vidtas åtgärder av detta slag nämligen sedan lång tid tillbaka som svar på den invandringskris som råder.
Vad detta anbelangar tycker jag att det verkar som om än en gång i den här typen av debatter alla inte har helt klart för sig skillnaden mellan de tre sorternas asylansökningar och därmed mellan de personer som lämnar in dem: det finns politiska flyktingar, de som flyr från krigsskådeplatser och vanliga invandrare som söker arbete. Det är klart att detta är tre mycket olika kategorier och att de lösningar man kan hitta för att reglera deras ställning också blir mycket skilda.
I detta direktiv talas det också om Argo och Odysseus: två program med samma syfte, far och son, program som lyckligtvis på ett mycket bra sätt förenar laglighet med stränghet.
Under debatten har jag hört en del klart överdrivna farhågor framföras. Någon sade till och med att vi kanske är på väg mot en polisstat. Uppriktigt sagt tycker jag inte det finns fog för detta: jag har aldrig hört uttryck för någon liknande rädsla under den tidigare debatten. Det skall dock sägas att om stränghet nu inte betyder en polisstat utan framför allt garantier för att asylansökningarna handläggs enligt reglerna, om stränghet framför allt innebär att skilja mellan invandrare som inte uppfyller reglerna och olagliga invandrare och brottslingar, att skilja mellan hederliga invandrare och narkotikakurirer och slavhandlare, då är det välkommet med stränghet i dagens läge, en väl avvägd stränghet. Detta bland annat eftersom ärliga människor inte har någonting att frukta av denna stränghet och de asylsökande blir emottagna och får förståelse och hjälp.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Asylfrågan har fått en framträdande plats på Europeiska unionens politiska dagordning och i dess medlemsstater, framför allt efter Amsterdamfördragets ikraftträdande, vilket gav gemenskapen nya behörigheter vilket öppnade nya handlingsmöjligheter på europeisk nivå. Det förslag vi debatterar i dag placerar sig inom ett europeiskt gemensamt asylsystem som grundas på en fullständig och omfattande tillämpning av Genèvekonventionen. Man försöker med detta skapa en tydlig, enklare och hanterlig metod, för att avgöra vilket land som är ansvarigt för en asylansökan som har lämnats in i en medlemsstat av en medborgare från ett tredje land i ett asylförfarande som man försöker göra jämlikt och effektivt.
Förslaget innehåller nya bestämmelser som avser att innestänga det förfarande som har visat sig vara mycket mödosamt genom att det förutsätter kortare förfaranden och ökar deras effektivitet genom att ett samarbete mellan medlemsstaterna skapas och man därigenom försöka skapa ett rättvist och humant system för de asylsökande. Det är av yttersta vikt inte bara för de asylsökande utan också för själva medlemsstaterna genom att man skapar en enhetlig reglering, direkt tillämplig i hela Europeiska unionen, och som garanterar att alla asylsökningar faktiskt behandlas och samtidigt undviker att en mängd ansökningar lämnas in i flera olika länder.
Jag välkomnar ansträngningarna från föredraganden Luís Marinhos och ledamoten Eva Klamt, vilka har försökt få fram en behärskad text anpassad till det eftersträvade målet. Det är nu angeläget att vi alla samarbetar för att undvika att lösryckta ändringsförslag godkänns som kan störa balansen i den text som togs i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Herr talman! Det är mycket lätt att känna vanmakt inför den asylsituation som vi har i Europa. Det är lätt att känna vanmakt inför det faktum att så många människor behöver detta skydd, men också inför den oförmåga vi har på många håll när det gäller att integrera asylsökande och invandrare i våra medlemsstater.
Detta är en mycket viktig fråga, och jag vill därför börja med att tacka min kollega Marinho för allt arbete han har lagt ned på detta betänkande. Jag vill naturligtvis också tacka kommissionen för förslaget. Jag vill understryka vad Marinho sade om hur viktigt det är att medlemsstaterna nu tar denna fråga på allvar och går från ord till handling.
Förslaget om ansvaret för asylansökningar är ett litet, men mycket viktigt, steg för att skapa en gemensam asylpolitik i EU. Trots Schengenavtalet och borttagandet av gränser inom detta område, finns det stora skillnader mellan medlemsstaternas flyktingmottagande och asylsökandenas möjligheter att få uppehållstillstånd. Ett solidariskt flyktingmottagande och en solidarisk hantering av ansökningar är alltså framför allt viktigt för de asylsökande själva. Det är därför glädjande att EU nu kan gå ett steg längre än vad Dublin-konventionen har gjort. Med förkortade handläggningstider minskar risken för utdragna väntetider med allt vad det innebär av osäkerhet för de asylsökande.
Förslagen om att stärka barnens rättigheter när det gäller den egna familjen är särskilt viktiga. De barn som lämnas ensamma för att fly från krig och förtryck måste få allt stöd som vi kan ge dem. Ett viktigt bidrag till detta är det vidgade familjebegrepp som vi nu har möjlighet att fatta beslut om.
Till sist vill jag påpeka att det är viktigt att vi har respekt för människors sätt att välja familjeförhållanden, så att vi även här försöker jämställa olika former av samboförhållanden och partnerskap.
Herr talman! Det är viktigt att den utomordentliga Dublinkonventionen som ligger till grund för förslaget till förordning uppdateras i enlighet med Amsterdamfördraget. Det finns dock en risk att vi i stället för att utveckla, snarare förstör. Det måste finnas klara spelregler för vilken medlemsstat som har ansvaret för respektive asylansökan. Det är viktigt att behandlingstiden för asylansökningarna är så kort som möjligt. Ju effektivare det europeiska systemet är, desto bättre är det för alla parter. Det är inte rätt att en person som ansöker om asyl är tvungen att gå sysslolös och vänta långa tider enbart på grund av byråkrati. Medlemsstaterna måste kunna effektivera handläggningen av asylansökningar och framställningar om övertagande. Ur ett mänskligt perspektiv är en månad absolut maximum.
Frågan beträffande vårdnaden om underåriga är inte alltid entydig, om de biologiska föräldrarna inte kan handha vårdnaden. Det är heller inte nödvändigtvis bra för barnet, att vilken frivillig släkting som helst kan fungera som vårdnadshavare. Detta kan även utnyttjas till olaglig inresa i ett land, varvid de personers intresse som verkligen söker asyl äventyras. Begreppet vårdnad måste definieras klart och tydligt. Uppfattningen av begreppet familj skiljer sig mycket mellan länderna i söder och norr. Vad är en kärnfamilj? Inbegriper den föräldrarna och barnen eller alla tänkbara släktingar inklusive sysslingar? Behandlingen av direktivet om familjeåterförening är ännu inte avslutad, varför det är orimligt att i varje direktiv för sig definiera vad en familj är. Direktivet om familjeåterförening måste snabbt träda i kraft.
. (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Förslaget till förordning om att ersätta Dublinkonventionen med ett gemenskapsrättsligt instrument ingår, enligt vad som föreskrivs i artikel 63 i fördraget, i det åtgärdspaket som krävdes i Tammerfors och som utöver denna förordning omfattar tre förslag till direktiv om följande frågor: gemensamma miniminormer för asylförfaranden, gemensamma miniminormer för villkor för mottagande av asylsökande, och kriterier för att få flyktingstatus eller subsidiär skyddsstatus samt dessa personers rättsliga ställning. Förslaget har på grundval av ett arbetsdokument från kommissionens enheter föregåtts av ett omfattande samråd med medlemsstaterna, FN:s flyktingkommissariat och de icke-statliga organisationerna. Tack vare det utmärkta arbete som utförts av föredraganden Marinho, som jag vill gratulera, kommer även Europaparlamentet att kunna lämna sitt bidrag till detta ärende.
Om vi arbetade inom ramen för ett enhetligt asylsystem som till alla delar var harmoniserat, är det förvisso så att den mest praktiska lösningen kanske skulle vara att erkänna ansvaret hos den stat där ansökan har inlämnats. Så är nu inte fallet. Vi bedriver vårt arbete i en verklighet där harmoniseringen gäller gemensamma miniminormer. Det är nödvändigt att erkänna att den mest pragmatiska och effektiva lösningen i nuläget, då harmoniseringen är mycket begränsad, är att erkänna att den stat som bär ansvaret för att flyktingarna kommer in på unionens territorium skall vara det land som yttrar sig om asylansökan, i en anda av solidaritet och lojalt samarbete. Följaktligen bygger kommissionens förslag på samma princip som Dublinkonventionen. Det åligger den medlemsstat som är mest delaktig i att den asylsökande anlänt till eller vistas på Europeiska unionens territorium att handlägga en asylansökan, med vissa noga angivna undantag som syftar till att värna om familjegruppers sammanhållning.
Man måste dock erkänna att Dublinkonventionen inte har haft avsedd effekt. Vi måste dra lärdom av det förflutna. Därför har vi föreslagit flera nya åtgärder: nya bestämmelser som lägger tonvikten vid det ansvar en medlemsstat ådrar sig gentemot övriga medlemsstater när man låter olagliga invandrare fortsätta att uppehålla sig i landet, kraftigt förkortade tidsfrister för förfaranden i syfte att uppfylla målet med en snabb handläggning av asylansökningar, till förmån för äkta asylsökande, att man undviker att alltför länge lämna de sökande i ovisshet om utgången av asylärendet, längre tidsfrister för att förflytta berörda personer till det ansvariga medlemslandet, i syfte att beakta de praktiska svårigheterna vid verkställandet, och nya bestämmelser i syfte att bevara sammanhållningen i de asylsökandes familjegrupper, i den mån detta är förenligt med målet om en snabb handläggning av asylansökningar.
Svaret på frågan från Olle Schmidt lyder som följer. För det första finns det tydliga regler om medlemsstatens ansvar, för det andra har vårt förslag kompletterats med grad av bevisning som krävs för att fastställa vilka medlemsstater som bär ansvaret, och till sist finns det regler om extra ansvar för den medlemsstat som visar prov på släpphänthet.
Kommissionen är medveten om att inget system för att fastställa ansvaret i asylfrågor kan göra anspråk på att vara perfekt. Precis som Sarbati påpekar i sitt betänkande för utskottet för framställningar, har vi försökt hitta en medelväg (inte helt lätt, det skall erkännas) mellan å ena sidan medlemsstaternas legitima intresse av att bekämpa fenomenet med asylum shopping och det stora antal ansökningar en och samma individ kan lämna in för att få uppehålla sig en längre tid på Europeiska unionens territorium och å andra sidan de asylsökandes intresse av att få sin ansökan behandlad inom rimlig tid och inte varaktigt skiljas från sina familjemedlemmar, när det inte finns något rimligt skäl som motsäger att deras ansökan behandlas i samma medlemsstat.
Kommissionen kan godta de ändringsförslag som har föreslagits av föredraganden och som enligt vår mening förbättrar texten och klargör de intentioner som har väglett kommissionen vid utarbetandet av denna text. Jag är säker på att det inte kommer som någon överraskning om kommissionen inte godkänner de ändringsförslag som har inspirerats av andra tankegångar, som hur aktningsvärda de än är förvanskar förslaget och går emot kommissionens tydligt aviserade föresats att få fram en pragmatisk, rimlig, effektiv text så snart som möjligt.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Tack så mycket herr Di Lello Finuoli. Jag har noterat er anmärkning.
| sv |
Högtidligt möte - Östtimor
Talmannen: Välkommen till Europaparlamentet, herr president! Välkommen tillbaka efter 18 år.
José Ramos-Horta: Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill börja med kommentarer på engelska, sedan övergå till portugisiska och därefter återgå till engelska.
Jag skulle kunna tala till er på fem av de europeiska språken, men det kommer jag inte att göra eftersom jag själv kommer att bli förvirrad och därför ska jag hålla mig till två språk: engelska och portugisiska.
Jag är tacksam för förmånen att få tala till denna vördnadsvärda institution, som är ett uttryck för Europas rika kulturella mångfald och dess demokratiska politiska kultur och institutioner. Min beundran för EU och för de institutioner ni har skapat, för den väg ni har gått från oenighet, rivalitet och krig till enhet, partnerskap och fred, demokrati, sammanhållning och välstånd samt för er djupa tro på solidaritet mellan olika folk gjorde att jag, som Nobelpristagare 2008, nominerade EU och Europeiska kommissionen till mottagare av Nobels fredspris.
I enda änden av jordklotet finns det överväldigande inflytandet och skuggan av den enda överlevande stormakten. I andra änden finns Asien med skuggan av två framväxande asiatiska jättar som reser sig över resten av regionen. Mellan dem kan den europeiska bron finnas - en bro som skulle kunna förena alla i ett nytt partnerskap för fred och välstånd. Detta sammanhållningens Europa sträcker sig från den vackra Atlantkusten, där Portugal är beläget, till utkanten av den gamla kontinenten där Asien börjar.
När jag står här och talar är jag särskilt tacksam mot denna vördnadsvärda institution, mot många av dess ärade ledamöter, mot Europeiska kommissionen och framför mot dess ordförande, vår vän José Manuel Durão Barroso, som i över tre årtionden har stött oss i vår långa strävan efter frihet.
Som ung politiker och diplomat, först som statssekreterare, sedan som utrikesminister och senare som Portugals premiärminister, var han en klok och lidelsefull förespråkare för Östtimor, liksom även för Afrika, Asien och Latinamerika.
Men jag får inte underlåta att tacka de många övriga ledamöterna av Europaparlamentet, av vilka några inte längre är här på grund av den oåterkalleliga åldersprocess som ingen av oss undgår.
I denna institution fann vi, från alla åsiktsinriktningar, från vänster till höger, att ni gav oss ett forum när man ingen annanstans gav oss möjlighet att göra vår röst hörd.
Det var t.ex. de portugisiska ledamöterna från alla partier i Europaparlamentet som på 1990-talet gav en del av sina egna löner till den person som i dag är vår utrikesminister, dr Zacarias da Costa. Han var här för fem år sedan som företrädare för motståndsrörelsen i Östtimor och det var de portugisiska ledamöterna i Europaparlamentet från vänster till höger som varje månad gav oss ett visst ekonomiskt stöd så att vi kunde ha ett kontor här i Bryssel.
Det var också denna institution som för första gången någonstans i världen gav oss ett pass, ett identitetskort för att företräda Östtimor i parlamentet för att kunna tala för Östtimors sak.
När jag kommer tillbaka hit kommer jag därför med en enorm känsla av tacksamhet till er alla.
Tillåt mig nu att övergå till portugisiska. Jag kommer att ta upp frågan om millennieutvecklingsmålen, hur vi har det i mitt land och vad vi förväntar oss att världssamfundet ska göra för att hjälpa oss och andra.
(PT) Östtimor var inget självständigt land 2000 och först när vi lade fram vår första rapport om millennieutvecklingsmålen 2004 fastställde vi de första mål som skulle uppnås.
Under de senaste tre åren har Östtimor levt i fred, vilket har gjort det möjligt för oss att få en kraftig ekonomisk tillväxt på mer än 12 procent per år, en minskning av fattigdomen med 9 procent under de senaste två åren, en minskning av barnadödligheten och dödligheten för barn som är yngre än fem år då de mål som fastställdes för 2015 redan har nåtts. Antalet barn som går i skola ökade från 65 procent 2007 till 83 procent 2009-2010 och analfabetismen bland vuxna försvinner gradvis tack vare ett samarbetsprogram mellan Östtimor och Kuba.
Vi förväntar oss att analfabetismen i Östtimor ska vara utrotad inom två eller tre år. Omkring 30 procent av landets budget anslås till folkhälsa och utbildning. Denna totala förändring är ett resultat av offensiv offentlig finansiering av sociala program, bland dem direkta överföringar av pengar till gamla, änkor, funktionshindrade och veteraner, samt beslutsamma ansträngningar att utvidga odlade områden och öka livsmedelsproduktionen.
Vi slutför färdplanen för vår strategiska utvecklingsplan 2010-2030. Genom den blir det möjligt för oss att befria vårt folk från århundraden av fattigdom och att öka deras levnadsstandard så att den når upp till övre medelklassnivå fram till 2030.
När det gäller förvaltningen av våra oljeresurser gläder det mig att notera att initiativet för öppenhet i utvinningsindustrin (Extractive Industries Transparency Initiative) i sin rapport av den 1 juli 2010 rankade Östtimor som nummer ett i Asien och nummer tre i världen, när det gäller styrka, öppenhet och effektivitet att förvalta vinsterna från gas och olja.
Omkring 30 procent av ledamöterna i vårt parlament är kvinnor. Inom den verkställande makten har vi kvinnliga chefer för viktiga departement som finans, rättsliga frågor, social solidaritet och en kvinnlig allmän åklagare för republiken. Vi har ett permanent ungdomsparlament med 130 ledamöter som nyligen har valts över hela landet. De ungdomar som valdes in i detta parlament är mellan 12 och 17 år. Vi har alltid velat att det ska vara en jämn könsfördelning i ungdomsparlamentet. Ändå har våra förväntningar överträffats: Ungdomsparlamentet har 68 kvinnliga ledamöter och 62 manliga.
Östtimor är stolt över att ha antagit en av världens humanistiska konstitutioner, där dödsstraffet är bannlyst och det längsta fängelsestraffet är på 25 år: Vi har inga livstidsstraff. Vi har ratificerat alla viktiga internationella fördrag om mänskliga rättigheter. Vi har redan lagt fram två rapporter om fördragen till de relevanta institutionerna och vi kommer att fortsätta att ägna ansträngningar åt att ytterligare stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, för friheten och för värdighet för alla. I vår konstitution erkänner vi den internationella rättens företräde framför den nationella lagstiftningen. Med andra ord måste vår lagstiftning vara i linje med den internationella rätten.
Med er tillåtelse kommer jag nu att övergå till engelska.
(EN) Jag kommer nu att ta upp frågan om klimatförändringarna - naturligtvis mycket ytligt på grund av tidsbegränsningen här i parlamentet.
Trots att det är ett faktum att de rika och mäktiga har bidragit mest till att försämra miljön i världen erkänner vi att vetenskapens, teknikens och industriernas framsteg under de senaste 200 åren har inneburit enorma fördelar för alla, även om dessa fördelar har fördelats på ett ojämlikt sätt.
Men vi som lever i utvecklingsländerna får inte beskylla bara de rika och mäktiga för den skada som har tillfogats vår jord. Vi måste erkänna att vi bär en del av ansvaret för förstörelsen av våra skogar, sjöar, floder och hav. Asien har inte mindre ansvar än Förenta staterna och Europa att dämpa klimatkatastrofen. Vi utgör nästan hälften av jordens invånare. Bara detta innebär att vi utövar ett enormt tryck på marken, mineralerna, skogarna och vattnet. För att modernisera våra ekonomier och förbättra livet för hundratals miljoner av de fattiga i Asien använder vi alltmer energi som utvinns från vår planet. Många av de växande stormakterna i Asien beger sig nu över haven och söker efter energi på annat håll - i Afrika och Latinamerika.
Därför efterlyser Östtimor - i samarbete med Maldiverna, två av de minsta länderna i Asien - en gemensam asiatisk agenda om en hållbar utveckling som bygger på miljöskydd och återvinning, på mark- och vattenförvaltning, hälsovård och utbildning för alla och på avskaffandet av fattigdom och analfabetism.
Jag har en vädjan till de rika och mäktiga. De rika och mäktiga bör fråga sig själva om de har uppfyllt de löften de gav framför TV-kamerorna och om den tidigare politiken har varit effektiv, när det gäller att ta itu med underutveckling och extrem fattigdom.
Alltför ofta klandras utvecklingsländernas ledare för bristen på förbättringar i våra människors liv, trots det generösa utvecklingsstöd vi sägs ha mottagit från de rika.
Men givarna bör också göra en ärlig och kritisk analys av politiken. Vi vet att det finns en genuin solidaritetskänsla hos vanliga män och kvinnor - i Förenta staterna, Europa och Japan - för deras medmänniskor i värdens fattigare regioner, men givarna måste också effektivisera det långdragna, betungande, överflödiga, bortkastade, onödiga och byråkratiska pappersarbete som dränker och avskräcker var och en i våra länder.
(Applåder)
Givarna måste investera mer av varje dollar de utlovar på landsbygdsutveckling, jordbruk, livsmedelssäkerhet, vatten och sanitet, vägar, hälsovård och utbildning. För att stärka de nationella institutionerna och de demokratiskt valda ledarna måste givarna ge mer direkt sektorsuppdelat budgetstöd för att göra det möjligt för dem att tillhandahålla tjänster och utveckling till människorna.
Det är nedslående att bara en handfull rika länder har uppfyllt målet på 0,7 procent av bruttonationalprodukten för utvecklingsstöd. Samtidigt glömmer man i stor utsträckning de generösa åtaganden som har gjorts i de internationella konferensernas strålkastarljus - sida vid sida med filmstjärnor och rocksångare - där Hollywoodridåerna faller och strålkastarbelysningen släcks.
Det är ännu mer nedslående att se hur snabbt man utan svårighet hittar tiotals miljarder dollar för att rädda konkursdrabbande banker, försäkringsbolag, bedrägliga fastighetsbyråer och föråldrade bilindustrier och hur tiotals miljoner dollar betalas ut i bonus till inkompetenta personer och skurkar som bär ansvaret för finanskrisen - och ändå har decennier av vädjanden till de rika att öka utvecklingsstödet till främmande länder mött stort motstånd.
Vi anser att ett klokt och rättvist sätt att bistå länder som lider av följderna av den ekonomiska härdsmältan är att skriva av skulden för de minst utvecklade länderna och för små östater under utveckling och att omstrukturera skulden för de skuldländer som står inför enorma inre och yttre utmaningar - t.ex. instabilitet, klimatförändringar och extremism - i många delar av världen, framför allt i Sydasien och området kring de stora sjöarna i Afrika.
Östtimor är privilegierat eftersom vi inte har ett enda öre i utlandsskuld och därför är inte vår vädjan till er motiverad av egenintresse. Om ni öppnar den ekonomiska årsboken för 2010 - pocketupplagan - kommer ni att hitta några intressanta uppgifter där. Östtimor har i dag det största överskottet i världen som andel av sin bruttonationalprodukt och inte ett öre i utlandsskuld. Ändå känner vi oss solidariska med de länder som i årtionden har dragit på sig skulder som de i dag inte kan betala och som bakbinder hundratals miljoner människor i världen. Om det har varit möjligt att nästan över en natt mobilisera miljarder dollar för att rädda konkursdrabbade banker och försäkringsbolag måste det också finnas en moralisk skyldighet och politisk klokhet som gör det möjligt att hitta ett mycket mindre belopp för att fullgöra de utvecklade ländernas förpliktelser mot de fattiga i tredje världen, och för att ratificera några av de obalanser som är utmärkande för dagens värld.
När jag i dag talar till er med en djup känsla av tacksamhet - till Europaparlamentet, till de europeiska ledarna och till alla våra utvecklingspartner - vill jag ödmjukt även erkänna våra egna misslyckanden och begränsningar. Vi i Östtimor och i en stor del av utvecklingsländerna bör inte byta roller genom att predika för västvärlden - som vedergällning för att västvärlden har predikat för oss i årtionden. Vi bör också se oss själva i spegeln och samvetsgrant besvara våra egna frågor. Vad har vi själva gjort för att lyfta de hundratals miljonerna av vårt folk från extrem fattigdom? Vi kan göra det. Vi kan alla göra bättre i Östtimor och på andra platser.
Vi har gjort väldiga framsteg under de senaste tre åren. Vårt land har bara varit självständigt i åtta år. Jag har delgett er några av siffrorna, men det finns många andra framstegsområden som inte kan mätas. De kan inte mätas, men de är lika viktiga. Vi har kunnat läka såren i vårt samhälle, försona delade samhällen och läka såren mellan oss och Indonesien, med vilket vi delar en 24-årig tragisk historia. I dag har Östtimor och Indonesien det bästa förhållande två grannar kan ha. Vi har kunnat bygga broar med hela regionen. Vi har upprättat diplomatiska förbindelser med över 100 länder. Detta är framsteg som inte kan beräknas eller mätas. Trots de djupa såren efter 24 års ockupation hyser vårt folk ingen fientlighet mot någon.
Det är vår tro och vår övertygelse. Vi är beslutna att leva upp till vårt folks förväntningar och leda människorna mot en fredlig och blomstrande framtid.
Må Gud, den allsmäktige och barmhärtige välsigna oss alla.
(Applåder)
Talmannen: Tack så mycket, herr president!
För 18 år sedan visade du, som ledare för oppositionen i Östtimor, stort mod och stor klarsyn. I dag är du president för ett fritt, demokratiskt och oberoende land.
Jag gratulerar dig, president José Ramos-Horta, och önskar ditt land och ditt folk allt gott. Tack för ditt tal.
(Applåder)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
12. Ukraina (
Michael Gahler: (DE) Herr talman! En sak har förändrats sedan resolutionen utarbetades. Ukraina hade inte vid denna tidpunkt officiellt utsetts till ordförandeland i OSSE för 2013. Detta är nu officiellt, och därför föreslår jag följande ändring. Jag ska läsa upp det:
- (EN) ”Europaparlamentet uppmanar de ukrainska myndigheterna att anpassa lagstiftningen om mediefrihet till OSSE:s normer”. Denna del kvarstår oförändrad. Nästa del ska ha följande lydelse: ”beslutsamma insatser i detta avseende skulle stärka Ukrainas trovärdighet som ordförande för OSSE 2013”.
| sv |
10. Livsmedelshygien (
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Öppnande av sammanträdet
(Sammanträdet öppnades kl. 9.05.)
| sv |
7. Passagerarnas rättigheter vid busstransporter (
Beträffande ändringsförslagen 81 och 12:
Georg Jarzembowski: (DE) Herr talman! Jag tror att vi fick en stor majoritet för ändringsförslag 81, med resultatet att ändringsförslag 12 faller bort. Kan ni vara snäll och åter bekräfta detta?
Talmannen: Ja, ni har rätt herr Jarzembowski: ändringsförslag 12 faller bort.
Eva Lichtenberger: (DE) Herr talman! Detta andra ändringsförslag kan absolut ses som kompletterande. Det finns ingen motsättning. De två ändringsförslagen utesluter inte varandra.
(Tumult i kammaren)
Talmannen: Skulle föredraganden Albertini kunna säga vad han tycker?
Gabriele Albertini: Herr talman, mina damer och herrar! Jag håller med om vad vår samordnare Georg Jarzembowski sa: ändringsförslag 12 faller bort.
| sv |
13. Europeiska flyktingfonden (omröstning)
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Jag skulle vilja hänvisa till sidorna 20 och 21 i den engelska versionen rörande frågestunden och ledandet av frågestunden. I synnerhet skulle jag vilja höra er åsikt om det senaste påbudet som har utgått från högt håll angående bestämmelserna för frågestunden. För mig verkar det alldeles för byråkratiskt, för mig verkar det alldeles för odemokratiskt, och det verkar för mig som om det lägger censur på ledamöterna och deras frågor. Så jag skulle vilja veta vilka som är skälen bakom det, med tanke på att de politiska grupperna inte har diskuterat det. Och jag skulle vilja be er, som den person som ansvarar för organisationen här, att göra ett klart och kategoriskt uttalande om varför ni har kommit fram till det här beslutet och huruvida det kommer att fortsätta att granskas.
Det är mycket tydligt, herr McMahon. På förslag av vice ordföranden som leder frågestunden antogs vissa bestämmelser - ingen ny arbetsordning, utan åtgärder för att organisera frågestunden bättre - av presidiet. Syftet var helt enkelt att undvika att frågor ställs månader i förväg, för då har de förlorat all aktualitet. Den period som bestäms i bestämmelserna löper från slutet av en sammanträdesperiods frågestund till några timmar före nästa sammanträdesperiod. Och jag vill bara påminna om att det är den period som är bestämd, inte några månader i förväg. Detta är inga nya regler.
Om någon tror att arbetsordningen ändrats, vilket naturligtvis inte är fallet, kommer jag att överlämna frågan till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet. Det är mycket enkelt: presidiets syfte var inte alls att ändra arbetsordningen, det var bara att få ett bättre sätt att hantera frågestunden, på förslag av den ansvarige vice ordföranden, nämligen Gutiérrez.
Herr ordförande! Naturligtvis ifrågasätter jag inte presidiets goda vilja. Men det är lite konstigt att presidiet ger ut anvisningar för frågestunden.
Jag skrev ett betänkande för utskottet för arbetsordningen, som har legat hos utskottet i fyra månader och som inte har tagits med på föredragningslistan för plenarsammanträdet. Ändå ändrar ni två uppsättningar bestämmelser, samtidigt som ledamöterna inte har möjlighet att diskutera dessa nya förslag från utskottet för arbetsordningen.
(Applåder)
Herr Wijsenbeek. Ni är expert på arbetsordningen. Ni borde veta att det inte är presidiet som sätter upp betänkandena på arbetsordningen, utan ordförandekonferensen. Det fanns många betänkanden från utskottet för arbetsordningen och två av dem har satts på föredragningslistan för den här sammanträdesperioden särskilt för att kompensera för den fördröjning som beror på att det här parlamentet har många frågor att behandla. Så ert betänkande kommer att komma upp så snart som ordförandekonferensen kan hitta en plats för det på föredragningslistan. Det förekommer ingen diskriminering mot något betänkande och i eftermiddag kommer jag att träffa ordföranden för utskottet på hans begäran, just precis för att bedöma vilken tid som skulle vara bäst för ordförandekonferensen att föra upp det på föredragningslistan.
Herr ordförande! Jag var intresserad av ert svar till McMahon när ni sade att om det var något ändring av arbetsordningen eller av förfarandena, skulle ni naturligtvis hänvisa dem till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöternas immunitet. Med tanke på mitt intresse för omröstningen i det här parlamentet under lunchtid, så är det kanske för sent för frågan att hänvisas till utskottet för arbetsordningen. Eftersom det emellertid är den sista månaden som detta äger rum, kan ni ge mig och denna kammare en försäkran om att eventuella ändringar som kommer att äga rum vad gäller ledamöters intressen kommer att läggas fram för ledamöterna av denna kammare på det sätt som ändringen av ledamöternas omröstningsförfaranden borde ha lagts fram inför denna kammare i januari?
Om det finns minsta tvivel kan ni vara försäkrad om att vi kommer att hänvisa det till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöternas immunitet, och vi kommer att vänta på utskottets beslut innan vi inför några förändringar.
Herr ordförande! Jag vill behandla en annan fråga, men det berör ordförandekonferensens roll. Det handlar om Pexbetänkandet om informationspolitik, som vi försökte få upp på föredragningslistan för den här sammanträdesperioden och som sedan skulle finnas på föredragningslistan för sammanträdesperioden vid slutet av nästa månad. Jag har dock förstått, att ni som ordförande har lyft bort det betänkandet från föredragningslistan och har vägrat att låta det cirkulera för översättning så att ledamöterna kan läsa vad utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media har beslutat. Vi i budgetutskottet är oroade, eftersom vi behöver det betänkandet för att frigöra medel för att se till att informationspolitiken fortsätter att fungera. Jag skulle vilja att ni hjälpte mig och talade om vad som händer, för återigen verkar det som om ni undertrycker parlamentsledamöternas intressen.
Herr Elles, ni har blivit felinformerad. Jag har inte lyft någonting från föredragningslistan eftersom jag inte kan göra det. Det här betänkandet, precis som alla andra betänkanden, granskas helt enkelt efter det att det skrivits av parlamentets enheter. Eftersom det förelåg en del tvivel om dess antagbarhet - mot bakgrund av att det lämnades in ganska sent - beslöt ordförandekonferensen, det organ som har befogenhet att fatta ett beslut, att vänta till nästa månad, maj, så att de kunde granska och se huruvida det var antagbart eller inte. Min åsikt är att det här betänkandet strider mot kammarens arbetsordning och mot fördragen. Ordförandekonferensen kommer att granska det i morgon och fatta det beslut som det anser lämpligt.
Ni vet att inget betänkande cirkuleras förrän det satts upp på föredragningslistan. Innan frågorna om antagbarhet har avgjorts, cirkuleras betänkanden inte. Så det här betänkandet har inte särbehandlas på något sätt.
Herr ordförande! Jag har den här veckan inte sagt något i detta ärende av hänsyn till er, men nu när denna fråga tas upp vill jag ändå ge min kommentar, för annars skulle ni tro att jag instämmer med det som ni säger. Först och främst har betänkandet behandlats helt offentligt; ett antal av era tjänstemän har närvarat vid alla behandlingar. Det är således ytterst märkligt att tillåtligheten måste undersökas bara ett par dagar före detta sammanträde. Vidare fick jag förra veckan per telefon veta av er generalsekreterare att det inte var några problem med detta betänkande. Det var före utskottsordförandenas sammanträde.
För det tredje opponerar jag mig mot att just detta betänkande har blockerats av er, så att jag inte kan försvara mig som föredragande. Om ni nu inför detta sammanträde säger att betänkandet står i strid med fördragen, då vill jag låta ledamöterna läsa detta betänkande så att de själva kan se att det som ni säger går att betvivla.
Blockeringen av mitt betänkande gör det omöjligt för mig att försvara mig, och jag anser att det är en procedur som inte passar i en demokratisk organisation. Jag anser att det är censur, herr ordförande.
Till sist, det handlar här om kommunikation. Jag har konstaterat att presidiets externa kommunikation är mycket dålig. Mitt betänkande handlar om att förbättra den situationen. Jag förstår att somliga kan ta det mycket hårt att få veta detta, men jag konstaterar att den interna kommunikationen är ännu sämre. För allt som ni nu har sagt har jag fått höra av er först i dag. Ingen av era tjänstemän har konfererat med mig under de gångna två veckorna, och det tycker jag är obehagligt.
Herr Pex, jag påstår kategoriskt att jag själv, i närvaro av andra personer, för flera månader sedan, varnade er för dessa omständigheter. Ni har fortsatt med ert betänkande utan att ta hänsyn till vare sig arbetsordningen eller fördragen. Precis som alla andra i denna kammare bör ni känna till dem och arbetsordningen. Men detta är inte en sak som jag beslutar om, herr Pex. Det är en sak som ordförandekonferensen beslutar om och den kommer att fatta beslut i morgon. Det är inte ett problem för mig personligen. Jag har inget mer med det att göra än att påpeka för ordförandekonferensen att, enligt min mening, innebär det ett brott mot fördragen och arbetsordningen. Vi kommer att ta upp det, och inget mer med det.
Ert betänkande har behandlats, herr Pex, och jag tänker inte fortsätta denna diskussion, för det är inte en sak för kammaren att besluta om i detta ögonblick, då det inte finns med på föredragningslistan. Ert betänkande har behandlats precis som andra betänkanden. Varken bättre eller sämre. Och, vad gäller förfarandet i ert, eller andra, utskott, har inget betänkande några privilegier. Betänkandet behandlas, och om det föreligger några regelmässiga problem, undersöks de och löses av vederbörligt organ, vilket inte är ordföranden utan ordförandekonferensen, och om det finns några motsättningar vidarebefordras det till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet. Det är allt. Om ni anser att detta är fel, får ni inge ett förslag till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet, för att ändra det som står i vår arbetsordning. Det kan ni göra likväl som alla andra.
(Applåder) Herr Pex, jag skall ge er ordet för jag vill inte att man säger att jag, i denna fråga, framhärdar i att få sista ordet.
Herr ordförande! Tack för er förklaring. En kommentar till det som ni sagt. Ni berättade för mig för ett par månader sedan om era invändningar. Jag har verkligen beaktat dessa. Dokumentet som då förelåg och som vi diskuterade tillsammans går inte längre att återfinna. Jag ändrade betänkandet och därefter har dessutom 162 ändringsförslag lagts fram. Det är därför mycket beklagligt att texten inte är offentlig eftersom det betänkande som nu föreligger är en helt annan text än den som vi diskuterade för ett par månader sedan. Det är således inte rätt att ni förebrår mig för att jag inte skulle ha lyssnat på er.
Herr Pex, jag förebrår er inte för någonting. Jag förebrår ingen ledamot av denna kammare för att han eller hon bibehåller sin övertygelse. Jag försöker bara att se om ert betänkande är tillåtligt eller ej. Om det är det, kommer det att publiceras; om det inte är det, kommer det att hänvisas till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet för att det skall informera om saken. I vilket fall som helst har ledamoterna i kammaren tillräckliga medel för att känna till vilka ändringsförslag som har accepterats, eller inte, angående texten i ert betänkande.
Herr ordförande! Jag skulle vilja göra en anmärkning i samband med omröstningen om betänkandet av Theato. Omröstningen ägde rum under fullt acceptabla förhållanden; betänkandet röstades igenom med en mycket bred majoritet - om inte enhälligt. Det handlar alltså för allt i världen inte om att återkomma till det som röstades igenom. Samtidigt skall man inte blunda för att omständigheterna kring omröstningen skapar framtida tolkningsproblem.
Eftersom det förekom en tvist om de språkliga rättelserna önskade sammanträdesordföranden, Cot, av förståeliga skäl, att låta rättelserna gå till omröstning, med bedömningen att det handlade om ett innehållsligt problem. Det stämmer att det utan tvivel finns ett innehållsligt problem, och följaktligen hade ett muntligt ändringsförslag tveklöst varit att föredra, det hade möjliggjort en harmonisering av språkversionerna. Nu lät man den åsyftade rättelsen gå till omröstning, och rättelserna avslogs. Resultatet är - på en punkt som visserligen inte är avgörande, men inte heller försumbar - att det finns en avsevärd skillnad mellan flera språkversioner.
Ordföranden använde sig inte av de befogenheter som artikel 102 i arbetsordningen ger honom. Han kan faktiskt, ifall det förekommer skillnader mellan språkversionerna, välja vilken version som skall betraktas som antagen, mellan versionen på originalspråket, i det här fallet tyska, och ett antal andra versioner. Det här är alltså ett problem för framtiden.
Jag skulle vilja be er om två saker, herr ordförande. För det första, att utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet skall hänvisas frågan huruvida en sammanträdesordförande kan låta en teknisk språklig rättelse gå till omröstning. För det andra, att be utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet att klargöra för oss vilken språkversion som skall gälla, när de texter vi har framför oss uppvisar skillnader. Vi kan inte gå ut med texter i olika versioner.
Herr Bourlanges, i protokollet står det att läsa: " föredraganden, som drar tillbaka sin rättelse." Så om föredraganden drog tillbaka sin rättelse finns det ingen anledning att rådfråga utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet, vad det än gäller, eftersom rättelsen inte gick till omröstning.
Herr ordförande! Jag tror att ni har täckt den fråga som jag tänkte ta upp, men Bourlanges är lömsk, avsiktligt eller ej, i den ordningsfråga som han ställde. Det var jag som framförde en invändning mot att hantera grundläggande frågor genom en rättelse. Att ändra orden " europeisk allmän åklagare" till " europeisk rättslig myndighet" är inte bara en teknisk fråga, och jag är säker på att ni ordförande, som jurist, förstår betydelsen av dessa förändringar. Om orden inte gick att förstå på något språk annat än tyska, visar det hur dåligt förberedd debatten var i utskottet eftersom vi hela tiden har debatterat användningen av orden " europeisk allmän åklagare" . Men därefter, även vad gäller grundfrågan, har Bourlanges också fel eftersom samtliga som följde det minns att Theato drog tillbaka rättelse.
Frågan är färdigbehandlad. Jag tänker inte lägga mer tid på den. Vi har en lång föredragningslista framför oss och jag tänker inte fortsätta med någonting som färdigbehandlades i går av den då sittande ordföranden.
(Protokollet justerades.)
Aktuell och brådskande debatt (invändningar)
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen om invändningar i frågorna för den aktuella och brådskande debatten.
Efter omröstningen om punkt II: Mänskliga rättigheter
Herr ordförande! Jag tar ordet snarare av anekdotiska skäl, eftersom omröstningen har ägt rum. Men jag förvånades över att punkten " Uppförandekodex vid vapenexport" togs upp under rubriken " Mänskliga rättigheter" . Detta är inte en fråga om mänskliga rättigheter. Det hade kunnat vara en extra punkt inom ramen för en aktuell och brådskande debatt, men absolut inte en punkt i samband med de mänskliga rättigheterna.
Jag skulle alltså vilja att man i framtiden ser till att enbart de frågor som verkligen handlar om kränkningar av mänskliga rättigheter förekommer under rubriken " Mänskliga rättigheter" .
Tack så mycket, herr Pasty.
Utvecklingspolitiken - Samarbetsavtalet med AVS-länderna- Decentraliserat samarbete
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om:
rådets uttalande om utvecklings- och samarbetspolitiken, -betänkande (A4-0085/98) av Rocard för utskottet för utveckling och samarbete om kommissionens meddelande om riktlinjer inför förhandlingarna om nya samarbetsavtal med länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) (KOM(97)0537 - C4-0581/97), -andrabehandlingsrekommendation (A4-0096/98) för utskottet för utveckling och samarbete om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets förordning om decentraliserat samarbete (C4-0008/98-95/0159(SYN)) (föredragande: Vecchi).
Herr ordförande! Jag är mycket glad över att vara här i dag för att rapportera för ordförandeskapet om framstegen inom den internationella utvecklingspolitiken. Jag träffade utskottet för utveckling och samarbete för en diskussion i januari, och jag hoppas att få träffa den igen för att rapportera om resultaten från rådet för utvecklingsfrågor som snart skall sammanträda.
En av de främsta prioriteringarna för oss som ordförandeland är att bestämma mandatet för omförhandlingarna av Lomé. Som ni alla vet är Lomé ett av Europeiska unionens viktigaste utrikespolitiska instrument. Det är grundvalen för handel, utveckling och politiska förbindelser mellan unionen och 71 länder i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet. Den nuvarande konventionen löper ut år 2000 och omförhandlingarna planeras starta i september 1998. Det har förekommit en process med betydande och mycket nyttigt samråd som har börjat att bygga upp ett ökat samförstånd om vad nästa fas i Lomé skall handla om. Kommissionen lade fram några mycket användbara förslag i slutet av januari.
Rådet för allmänna frågor har två gånger diskuterat omförhandlingen av Lomé och har enats om att det finns ett behov av att stärka och revitalisera förbindelserna, att man i större utsträckning - och detta föreligger det inga delade meningar om - bör koncentrera sig på ett systematiskt utrotande av fattigdomen. Det finns ett behov för att stärka och revitalisera de politiska förbindelserna för att man skall kunna arbeta med att skapa en ny partnerskapsanda, och ett behov av att förenkla avtalet och inte ha så många komplicerade finansieringskällor utan kunna programplanera resurser, prioritera mycket fattiga länder och belöna framgångsrik utveckling. Detta är vad som krävs för att förenkla vad som nu är ett mycket komplicerat avtal.
Man är också enig om behovet för mer stöd till bra framsteg i frågor om mänskliga rättigheter, god statsledning och en större tyngdvikt lagd vid förhindrande och lösande av konflikter. Det mesta av detta är föremål för en bred enighet över samtliga medlemsstater. Som parlamentet vet är handel det mest komplicerade området och det område där det är svårast att komma överens.
Vid rådet för allmänna frågor i måndags enades dock samtliga medlemsstater om att vi samtliga vill hjälpa till att integrera AVS-länderna i den globala världsekonomin så att fördelarna med globaliseringen kan delas över hela planeten. Man enades också om att vi måste åtminstone behålla den nuvarande åtkomsten för AVS-länderna till den europeiska marknaden och att avtalet om möjligt skall vara kompatibelt med världshandelsorganisationens regler, att ytterligare arbete krävs för ömsesidiga frihandelsavtal på antingen regional eller nationell bas, men att vi också kommer att överväga möjligheten till en ökad GSP-tillgång för de länder som inte kan eller vill enas om ömsesidiga frihandelsavtal.
Man enades också om att tillgången för de minst utvecklade länderna måste förbättras på det sätt som rådet tidigare enades om. Som parlamentet vet finns det olika åsikter bland medlemsstaterna, men förhoppningsvis har vi nu en bred enighet om vad som kommer att innebära betydande handelsfördelar för AVS-länderna. Nästa steg i de här diskussionerna kommer att bli den gemensamma församlingen AVS-EU i april och min viceminister, George Foulkes, kommer att representera ordförandeskapet där. I maj är det dags för ett AVS-EU-råd och jag kommer att vara där för att representera ordförandeskapet och diskutera med ministrarna som representerar AVS-länderna. Jag påminde rådet för allmänna frågor i måndags om att mandatet bara är en grund för förhandlingarna och att vi behöver beakta AVS-ländernas åsikter innan vi fattar det avgörande beslutet om mandatet.
Den andra stora prioriteringen för vårt ordförandeskap är att försöka övertala unionen att skapa vår utvecklingsstrategi kring den internationella strategin för utrotning av fattigdom. Ledamöterna känner säkert till att det som ett resultat av de stora FN-konferenserna under de senaste 15 åren nu finns internationellt överenskomna mål och strategier för att göra mycket betydande och mätbara framsteg vad gäller utrotande av fattigdom. Det övergripande målet är att halvera antalet människor som lever i absolut fattigdom till år 2015. Alla är eniga om att detta är någonting vi har råd med och kan klara om vi mobiliserar tillräcklig internationell politisk vilja att göra ordentliga framsteg. Om Europeiska unionen tar åt sig den här strategin helt och hållet blir naturligtvis möjligheterna att mobilisera den internationella politiska viljan mycket större.
Vi höll ett seminarium med kommissionär Pinheiro och mig själv som ordförande den 17 mars, och där även kommissionär Marín, ministrar eller representanter på hög nivå från de flesta länder också deltog, och vi kom fram till slutsatser som kommer att läggas fram för nästa sammanträde i rådet för utveckling som kommer att leda vidare mot en överenskommelse om ramarna för att forma Europeiska unionens ansträngningar i utvecklingssamarbetet.
Vår tredje prioritet rör resolutionen som tidigare antagits om att göra utrotning av fattigdom och främjande av jämlikhet för kvinnor centrala för Europeiska unionens utvecklingsansträngningar. I bägge frågor, som bägge är absoluta nyckelfaktorer för en framgångsrik utveckling, finns det en bra politik och problemet är genomförandet. Vid nästa sammanträde i utvecklingsrådet skall vi granska framstegen för genomförandet. Förberedelser för detta pågår. Som ni vet är det naturligtvis en sak att få politiken rätt, men om vi inte följer upp genomförandet, kommer inga framsteg att ske.
Utöver det, och vad gäller humanitärt bistånd, håller en gemensam konferens på att organiseras av kommissionär Bonino och Overseas Development Institute i London, där jag skall tala om den etik som ligger till grund för vårt humanitära bistånd. Efter Bosnien och Rwanda vet ni ju alla att vi noga behöver se över de etiska principerna för utdelande av humanitärt bistånd. Annars kommer ytterligare misstag att göras.
Vad gäller mikrofinansiering, vet jag att det finns mycket starka åsikter och stöd i parlamentet. Under det luxemburgska ordförandeskapet stakade utvecklingsrådet ut vägen för vidare arbete och ett detaljerat arbete sker nu i arbetsgruppen. Jag hoppas att det snart kommer att komma fram interna riktlinjer så att vi kan göra framsteg i den frågan.
Sammanfattningsvis är det andra ämnet för viktigt arbete i utvecklingsrådet för vårt ordförandeskap att stärka utvärderingen av Europeiska unionens utvecklingsansträngningar. Utan en stark utvärdering kan man inte få högkvalitativa program. Vi försöker också föra det arbetet vidare. Jag är optimistisk om att vi kommer att kunna få se betydande framsteg och att vi under vårt ordförandeskap kommer att enas om ett användbart mandat för omförhandlingarna av Lomé och få en bred enighet bland medlemsstaterna och inom kommissionen för att göra den internationella strategin för utrotning av fattigdom ramen för all vår utvecklingsansträngning. Det kommer att göra det möjligt för oss att förbättra kvaliteten både vad gäller att prioritera utrotning av fattigdom och att förbättra genomförandet av dessa prioriteringar i praktiken.
(Applåder)
Herr ordförande, fru minister, herr kommissionär, mina kära kolleger! Fem-sex minuter för att lägga fram ett betänkande om ett så pass viktigt ämne - det gör det knappast möjligt för oss att gå in på innehållet. Jag säger inte detta för att klaga på våra förfaranden, utan för att konstatera att vårt ämne är starkt. Men jag måste säga, herr ordförande, fru minister, herr kommissionär, att det betänkande som jag har äran att lägga fram för er inte är verkligt nydanande, även om jag tror att det är mycket viktigt. Det tar upp problem som har att göra med grundläggande val.
Skall ett samarbete mellan Europeiska unionen och länderna i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet fortsätta? Vårt förslag till svar är " ja" . Skall samarbetet fortsätta utan att man ändrar den geografiska ramen, men i stället genom att tillåta att isolerade länder inom samma område får ansöka om medlemskap? Jag tänker här på Sydafrika, för vilket anslutningsförfarandet pågår, och på Kuba, som just har lämnat in sin ansökan om medlemskap. Detta hör inte till parlaments ansvarsområde, men på denna andra fråga är vårt förslag till svar också jakande. De fyra första konventionerna, som för övrigt förhandlades fram av Europeiska ekonomiska gemenskapen, begränsades huvudsakligen till det ekonomiska och finansiella området. Skall man till det tillfoga en politisk del, till följd av att Europeiska unionen upprättades genom Maastrichtfördraget, som anger att unionen omfattar utrikesoch säkerhetspolitiska delar? Det föreslagna svaret är också här " ja" .
Men, herr ordförande, det var när betänkandet av Martens - som är här och som jag vill hedra - röstades igenom i juni förra året som de här svaren gavs. Till följd av de debatter som kommissionens grönbok gav upphov till i många länder, och till följd av parlamentets egna arbeten, bl.a. betänkandet av Martens, gick kommissionen oss till mötes genom att överlämna ett nytt meddelande till ministerrådet och parlamentet, innan den tog itu med att utforma ett utkast till förhandlingsmandat, för att belysa den väg som har gjort det möjligt för ministern att hävda en allt större samsyn om de här riktlinjerna. Det är i den andan som utskottet för utveckling och samarbete gav mig i uppdrag att utarbeta ett nytt betänkande för yttrande om nämnda meddelande. Herr ordförande, jag kan avstå från att gå tillbaka till det som är kärnan och det väsentliga i betänkandet, för att i stället insistera på några nya beståndsdelar. Eller så fäster jag er uppmärksamhet, fru minister, på följande punkt - herr kommissionär - på några element som redan fanns i betänkandet Martens, men som utkastet till kommissionens meddelande till rådet i viss mån lämnade därhän, och som parlamentet brukar insistera på.
Först en blygsam punkt, som inte togs upp av kommissionen, men som parlamentet är mycket uppmärksamt på: vi föreslår att förhandlingsmandatet skall inbegripa idén att man steg för steg försöker utnyttja Lomé-förhandlingarna, för att Europeiska unionens utomeuropeiska och perifera besittningar skall bli alltmer integrerade i den regionala ekonomiska helhet som de är beroende av. Vi är måna om denna nya idé. Den syftar till att säkra en bättre framtid för våra perifera besittningar.
Det stora problemet, herr ordförande, det är vår uppfattning om partnerskapet. Jag kommer att dröja mig kvar vid den här punkten, även om jag då kommer att tala mycket lite om det centrala i frågan, dvs. det ekonomiska, finansiella och handelsmässiga. När det handlar om partnerskapet står vi inför följande problem. Förra året genomfördes ett trettiotal regelmässiga val i Afrika. Jag tror att det är ett historiskt rekord. Afrika mår bättre. Dess bruttonationalprodukt växer med 5, 5 procent sedan fyra-fem år tillbaka. Halva den siffran förklaras självklart av ett ekonomiskt uppsving, och andra halvan förklaras av att man på många håll har uppnått fred, att inbördeskrig har tagit slut och att man har börjat återgå till arbete, inte riktigt överallt, men nästan. De afrikanska ledarna blir alltmer medvetna och klara över det faktum att de allvarligaste hindren mot utveckling är inbördeskrig, missbruk av offentliga medel, dålig styrning, brist på respekt för mänskliga rättigheter. De vet om det, de säger det, de skriver det. Det finns en afrikansk stadga för mänskliga rättigheter.
Men vi själva, vi här i parlamentet, representerar väljare. Våra ministerråd blir mer och mer krävande i fråga om stödets kvalitet och effektivitet, och insisterar alltmer på villkor om god styrning och respekt för mänskliga rättigheter hos de som tar emot stödet. Det finns all anledning till att sträva efter en större samsyn, för att den politiska delen skall kunna få ett mer kraftfullt innehåll, inom de tre områdena säkerhet, förebyggande av konflikter och kriser; respekt för mänskliga rättigheter samt god styrning.
Jag vill, fru minister, herr kommissionär, fästa er uppmärksamhet på risken att allt intensivare europeiska krav inom de här områdena åter gör oss till forna kolonisatörer och moralpredikanter, som omvandlar metoden att få se demokrati hos andra till brutala villkor. Vårt problem är alltså på vilket sätt förhandlingarna förs. När det gäller insatser och innehåll, är vi överens och har samma mål.
Det här betänkandet ger er ett klart och tydligt förslag: att ni, så gott ni förmår, försöker uppmuntra länderna i Afrika, Västindien och Stillhavsområdet, särskilt de afrikanska länderna i Afrikanska enhetsorganisationen, att själva inleda en intern debatt. De mänskliga rättigheterna är okränkbara och tar inte skada av någon diskussion - man dödar inte, yttrandefrihet, fängelsesystem som respekterar människan, osv. Det som ställer till med problem, det är överföringen av våra demokratiska modeller till dem. Och här handlar det om att skapa mer jämbördiga partnerskap.
Jag hade också velat ta upp problemet med fattigdomen, herr ordförande, genom att säga att ... Nåväl, det är bra, herr ordförande, jag stannar här. Det kan inte hjälpas!
Herr Rocard, i framtiden skulle det vara bra om ni begärde lite talartid för er grupp också.
Herr ordförande! Som ni säkert vet, så gör jag den här presentationen som ersättare för Vecchi, som har blivit tvungen att lämna oss på grund av familjeskäl.
Vi har fått vänta i två år innan rådet formulerade sin gemensamma ståndpunkt om förslaget till förordning som skall ge en rättslig grund till den budgetpost som, på parlamentets initiativ, inrättades 1992, och som avser att stödja det decentraliserade samarbetet.
Trots detta har rådet inte kommit till ett positivt resultat, man formulerar en inskränkt vision av det decentraliserade samarbetets funktion och man har i väsentliga stycken försämrat det förslag till förordning, som lades fram av kommissionen och som delvis ändrades av parlamentet vid förstabehandlingen. Därför har utskottet för utveckling och samarbete enhälligt röstat för det paket på 17 ändringsförslag som vi nu presenterar i kammaren för omröstning, för att kunna återställa den ståndpunkt som parlamentet formulerade för mer än två år sedan.
I enlighet med vad Europaparlamentet hävdat och även i enlighet med vad Rocard sade nyligen så är inte det decentraliserade samarbetet bara ytterligare en åtgärd inom ramen för utvecklingssamarbetet och får inte heller betraktas på det viset. Det decentraliserade samarbetet är ett helt nytt sätt att se på hela samarbetsproblematiken. Med detta vill vi utöka antalet aktörer inom samarbetet och syftet är att få med andra aktörer än de centrala regeringarna så att de projekt som genomförs ligger närmare lokalbefolkningen och kan bidra till att förstärka samhällsstrukturerna. Detta är den springande punkten. Det är med andra ord ett bidrag till den kulturella dialogen, mellan olika verkligheter, och även till demokratiseringsprocessen.
Det decentraliserade samarbetet skiljer sig, på grund av sin karaktär, mycket från de vanliga metoderna när det gäller den offentliga utvecklingshjälpen och det är dessutom just de otillfredsställande resultat som uppnåtts inom detta område som har lett till utvecklingen av nya samarbetsformer. Rådet verkar inte ha uppfattat denna strategiska utmaning, det måste påpekas. Det handlar om att gå från ett system som centreras kring enskilda projekt till ett system där aktörerna ställs i centrum, för att möjliggöra en tillfredsställande utveckling av humanresurser och organisationsförmåga i de länder som befinner sig under utveckling. Samarbetets målsättning måste tydligare bygga på en strävan mot mänsklig utveckling, deltagande och hållbarhet.
Avgörande för samarbetsviljan är att man får med de olika decentraliserade organ som berörs, som till exempel lokala myndigheter, föreningar, folkrörelser, icke-statliga organisationer, etc. Detta borde leda fram till att man utvecklar ett effektivt och allmänt spritt partnerskap mellan Nord och Syd. Vi tänker framför allt på samarbetet mellan olika städer och regioner, men även på en mer omfattande tekniköverföring mellan företag, kooperativ och servicecentra.
Låt mig avslutningsvis säga att det decentraliserade samarbetet är ett instrument som enligt oss är särskilt väl lämpat att möta de nya utmaningar som utvecklingen står inför, framför allt kampen mot fattigdomen, utvecklingen av den privata sektorn, men även försvaret av mänskliga rättigheter, som är så viktigt.
I motsats till vad rådet hävdar, så är detta en strategi som redan har provats tillräckligt mycket. Vi anser, med andra ord, att vi måste gå över från experimentstadiet när det gäller det decentraliserade samarbetet till att ge det högre prioritet, såväl inom ramen för det externa samarbetet - Lomékonventionen, Meda-programmet etc. som när det gäller de direkta åtgärderna från Europeiska unionens sida. I det sammanhanget är det mycket viktigt att man återupplivar Med-programmen om vi vill att även Europa-Medelhavssamarbetet skall skjuta fart.
Det är dessa reflexioner som ligger bakom våra ändringsförslag, som vill ge det decentraliserade samarbete en central placering inom utvecklingssamarbetet. Det är detta som är avsikten med betänkandet och med de ändringsförslag som presenteras.
Herr ordförande! Kvinnoutskottet är glada över att kunna konstatera att kommissionens insikt kan växa snabbt. Om könsrollsproblematiken bara tas upp parentetiskt i grönboken om förbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-staterna, så föreskrivs i det nuvarande meddelandet som vi i dag diskuterar att könsrollsfrågor måste tas upp i allt makroekonomiskt och sektoriellt stöd eller projektstöd.
Kommissionen erkänner att det finns en direkt relation mellan att förbättra kvinnans ställning och kampen mot fattigdomen, att en varaktig, ekonomisk och social utveckling inte går att förverkliga utan jämställdhet mellan män och kvinnor och att mänskliga rättigheter också är kvinnans rättigheter.
Men föresatsen att ta upp könsrollsfrågor på alla politiska områden genomförs inte. Just på de områden som i grönboken har fått den högsta prioriteringen, nämligen ekonomiskt, finansiellt och tekniskt samarbete, sägs inte ett ord om könsrollsproblematiken. Det är oacceptabelt och till och med ett steg tillbaka i jämförelse med rådets resolution om könsroller och utvecklingssamarbete från december 1995, där mainstreaming var utgångspunkten.
De nya samarbetsavtalen bör främja jämlikhet mellan män och kvinnor på alla områden, inte bara politiskt och socialt, utan även ekonomiskt. Det skall dock stå klart för alla att ekonomisk jämlikhet kommer att ha stort inflytande på de sociala strukturerna och maktförhållandena i ett land.
Ett rimligare partnerskap måste då inte bara syfta på förhållandena mellan Europeiska unionen och AVS-staterna, utan också på maktfördelningen inom ett samhälle. Det borde således föras en samordnad och konsekvent politik för att främja jämställdhet mellan män och kvinnor. Därför har kvinnoutskottet också pläderat för att inrätta en permanent kvinnoutskott under AVS-församlingen.
Herr ordförande! Låt mig först välkomna ministern och tacka för hennes utmärkta genomgång och dessutom, naturligtvis, tacka Michel Rocard för hans betänkande.
Det här betänkandet innehåller mycket allvarliga och tydliga budskap. Även om de politiska riktlinjer som kommissionen föreslagit för förhandlandet kring nya samarbetsavtal med AVS utgör utgångspunkten för diskussionerna om förnyandet av våra förbindelser, är jag rädd för att det på många området inte är mycket mer än just det. Jag hoppas att kommissionen och rådet särskilt noterar de allvarliga reservationer som uttrycks i betänkandet om handelsförslagen som de ser ut nu. Vi har använt mycket starka ord, " oroar sig över att kommissionens förslag om att förhandla om regionala frihandelsområden kan vara förhastat, opraktiskt samt leda till ökad fattigdom och ökade sociala motsättningar inom AVS-staterna" . Dessa reservationer uttrycks av AVS-länderna själva. Jag fruktar att målen för allvarlig fattigdom som tydligt satts upp av ministern skulle kunna undermineras av svagheten i det aktuella handelsförslaget. Utrotning av fattigdom, som hon säger, är det övergripande målet och bör naturligtvis genomsyra hela avtalet, även handelsavsnittet. Vi har inte råd att glömma bort att en liberaliserad handel och ekonomisk tillväxt ensamt inte räcker för att minska fattigdomen. Därför är det avgörande att vårt engagemang för att utrota fattigdomen, skapa jämlikhet mellan män och kvinnor och förhindra konflikter helt och fullt integreras i handelsförslagen, i synnerhet när det gäller medelinkomstländerna.
Det är ju lätt för oss att sitta här och argumentera som vi gör för en integration i världsekonomin. Naturligtvis är vi eniga om att det bör ske, men vi bör också inse att det sätt som man föreslår att göra det på, nämligen WTO-kompatibla utrikeshandelsavtal kommer att innebära mycket betydande anpassningskostnader i mycket fattiga och sårbara länder och ekonomier. Enligt min mening räcker det helt enkelt inte med att argumentera att utrikeshandelsavtal på sikt kommer att stimulera ekonomisk tillväxt. Fattiga människor lever kortsiktigt, i en daglig kamp för att få mat på bordet. Därför får vi inte främja en lösning som hotar deras försörjning. Om vi gör det genom att respektera det så kallade åtagandet, kommer vi inte att respektera vårt åtagande att slå mot fattigdomen, att förhindra konflikter, som Michel Rocard säger, eller att främja jämlikhet mellan könen. Det är därför jag ständigt föreslagit idén med ett tioårigt undantag för att täcka de nuvarande handelsavtalen, så jag är mycket nöjd med att Rocard-betänkandet har tagit med den punkten. Rocard är också mycket tydlig när han säger att den bästa lösningen är att de alternativ som nu erbjuds förbättras så att AVS kan få tillgång till verkliga alternativ när det WTO-undantag som täcker de nuvarande handelsavtalsalternativen går ur. Jag uppmanar rådet och kommissionen att ta åt sig de frågor som tas upp i Rocard-betänkandet.
Jag skulle vilja att parlamentet lät mig påminna om att det i dag är den 1 april och eftersom det redan har kommit in texter till presidiet som framkallar många frågetecken, skulle jag vilja be kollegerna att inte börja ställa ordningsfrågor beträffande texter som uppenbarligen utgör dagens skämt i enlighet med traditionen.
Herr ordförande! Detta mycket långa och detaljerade betänkande följer på Martens betänkande. För första gången tillåter kommissionens meddelande parlamentet att uttala sin åsikt om de riktlinjer som lagts fram av kommissionen för förhandlingarna om de nya samarbetsavtalen med AVS.
Rocard förtjänar mycket beröm för detta fantastiska och detaljerade betänkande. Ännu mer glädjande är det faktum att kommissionens åsikter ligger mycket nära kommissionens tankar. Parlamentet har att granska två viktiga frågor: Skall samarbetet mellan AVS och EU fortsätta efter år 2000 och i så fall i vilken form? Svaret på det första är ett rungande ja. Det bör finnas en ny och annorlunda förbindelse som anpassar sig till den nya världens utmaningar och som bygger på ett verkligt partnerskap. Ett antal områden måste beaktas. För det första har rådet enats om att den politiska omfattningen av AVS-EU-partnerskapet bör förstärkas. Detta underströk det faktum att utvecklingen i AVS-länderna först och främst var någonting som folket i dessa länder ansvarar för. Detta bör bygga på en hållbar mänsklig utveckling med sund makroekonomisk politik, social rättvisa och en rättsstatsprincip. Den politiska enighet som åstadkommits på bägge sidor är ett förståeligt politiskt val inför de globala utmaningarna som 2000-talet innebär.
En allt snabbare globalisering kommer att förstärka ekonomiskt, politiskt och kulturellt beroende, men samtidigt kommer det att förekomma en rörelse mot regionalt samarbete och integrering, i synnerhet på den afrikanska kontinenten. Bara detta borde leda till nya former av ekonomiskt partnerskap. Kamp mot fattigdom, en folklig ekonomi, mikrokrediter och jämlikhetsfrågor: allt leder till förebyggande av konflikter inom regionerna. Det är upp till AVS-länderna själva att besluta om hur snabbt förändringen skall ske och vilka kriterier som skall ligga till grund för den förändringen. En av de ursprungliga aspekterna av Lomékonventionen var att å ena sidan inbegripa handel och å den andra ange bestämmelser på det området avsedda att uppmuntra diversifiering och utveckling av AVS-länderna.
WTO-reglerna skapades med fullständigt förakt för behoven i utvecklingsländerna, särskilt de svagaste, och det här måste behandlas ordentligt av bägge sidor i förhandlingarna. Tråkigt nog har ansträngningarna att förbättra handeln inte varit framgångsrika och många utvecklingsländer har snarast minskat.exporthandeln jämfört med för 10 år sedan. Regionalt samarbete bör ge dem styrka att förbättra den situationen.
Jag gläds över att den gemensamma församlingen nu skall kallas den parlamentariska gemensamma församlingen, eftersom det kommer att stärka demokratin, och min grupp stöder detta betänkande fullt ut.
Jag skulle vilja börja med att välkomna det här betänkandet av Rocard. Bortsett från de normala strävandena för det oss dock inte närmare Lomés framtid efter år 2000. Jag stöder en stark politisk dimension för de nya samarbetsavtalen med AVS-länderna, särskilt inom området för mänskliga rättigheter, god statsledning och rättsstatsprincipen. Jag är helt för att kampen mot fattigdom skall vara det bärande temat för ordningen efter Lomé IV. Jag stöder också arbetet med jämlikhet mellan könen och miljöfrågorna i samtliga förhandlingar.
Irland har hela tiden understrukit betydelsen med semiintegreringen av AVS-länderna i världsekonomin och överensstämmelsen hos de nya handelsavtalen med Världshandelsorganisationen. Irland anser att tillgång till marknaden har särskild betydelse och kommer, t.ex. att stödja avlägsnandet av återstående tullhinder i största möjliga utsträckning.
Vid förhandlingen av EU-AVS-avtalen är det avgörande att understryka behovet för förenkling och rationalisering av hjälpinstrumentet med syfte att gradvis utvecklas mot ett direkt budgetstöd för AVS-länderna.
Det finns en oerhört viktig fråga som måste behandlas inom ramen för det nya samarbetsavtalet och det är frågan om vapenförsäljning. I Europeiska unionen har vi fri rörelse för varor, tjänster, människor och kapital med full reglerings- och konkurrenskontroll. Jämför det med bristen på gemenskapslagstiftning eller konkurrenskontroller när det gäller vapenrörelser från EU till tredje land. Det syns mig och många andra människor i mitt land vara en tystnadens sammansvärjning i den frågan. Man bör skapa ett vapenexportkontrollkontor för Europeiska unionen för att skydda de mänskliga rättigheterna för befolkningen i AVS-länderna.
Vi måste erkänna ekonomisk utveckling, social utveckling, miljöskydd och mänskliga rättigheter som ömsesidigt förstärkande komponenter i en hållbar utveckling. Jag beklagar att frågan om vapenexport inte på ett seriöst sätt behandlats i Rocard-betänkandet.
Herr ordförande! Rocards föreliggande betänkande är ett bra betänkande om riktlinjerna inför framtida samarbetsavtal. Det är mer än ett betänkande om AVS-länderna. Det handlar om tiden efter Lomé, och jag tror att vi borde förorda en tioårig övergångsperiod. Det handlar i grund och botten om ett betänkande om den nya ramen för nord-syd politikens utseende. Martens antydde det här i sitt betänkande. Pinheiro har här fört in något nytt, något mycket bra tycker jag, när han lät en bred dialog äga rum i medlemsstaterna inför grönboken. Om det nu skall bli en bra politik av det här goda betänkandet, då hoppas jag att vi tillsammans med kommissionen kan övertyga rådet om att det här innehållet också måste omsättas politiskt. Fru Short, ni har här en stor uppgift.
I utvecklingpolitiken kan man i Europeiska unionen och även i denna kammare fastställa en grundläggande motsägelse, och den består i att vi å ena sidan försöker att integrera oss och även AVS-länderna på världsmarknaden. Detta har vi accepterat i och med WTO. Vi ser för tillfället följderna med banandebatten. Å andra sidan vill vi ta hänsyn till den regionala situationen och här driva utvecklingen framåt. Den regionala utvecklingen står också i förgrunden i det här betänkandet, och jag tror att det är rätt och riktigt. De bilaterala frizonerna är inte det som vi skall förorda.
Därför tycker jag att punkterna 59 och 77 i resolutionsförslaget är viktiga. I punkt 59 går man in på, och det borde vi också omsätta i praktiken, att förlängningen av undantagsreglerna för AVS-länderna är nödvändig, eftersom det bara på det sättet kan bli en utveckling i de här länderna - de fattigaste bland de fattiga. I punkt 77 står målen för utvecklingpolitiken, målen för utvecklingen, som vi gemensamt måste kundgöra gentemot WTO. Jag anser att WTO absolut inte är någon demokratisk institution.
Koherens i handelsförbindelserna är viktigt och hör också till detta. Det borde vi lägga märke till på områdena fiskeripolitik, ekologi och mänskliga rättigheter. Det borde vi och AVS-länderna lägga märke till. Regionaliseringen är en viktig angreppspunkt. Här gäller det att utveckla nya instrument. Jag tror att stödet till processen för afrikansk enhet är viktig. Men där skapar vi också egna motsägelser: Meda-programmet till exempel. Även här behövs koherens. Jag gläder mig åt att ändringarna har tagits upp i det här förslaget, att den gemensamma församlingen uttryckligen nämns, och jag tror att den också måste bevaras för att gestalta den politiska processen.
Alltför lite sägs om rustningspolitiken, begränsningen av vapenköp och den effektiva kontrollen av vapenhandeln. Kommissionen har här förberett konkreta förslag. Detta måste välkomnas. Att fastställa ett samband mellan riktlinjerna för rustningsbegränsning och utvecklingen på hälsoområdet såväl som utvecklingen på utbildningsområdet är något mycket viktigt. Ländernas trovärdighet kan också mätas med detta.
Med tanke på att code of conduct har misslyckats skulle jag vilja hänvisa till att vi med ändringsförslag 18 har förberett många konkreta förslag, och jag ber er att stödja detta ändringsförslag, likaså ändringsförslag 17. Där handlar det om förbud av truppminor. Det är en ståndpunkt som den här kammaren har intagit och hör hemma i fördraget. Min kollega Van Dijk har hänvisat till kvinnornas problem, kvinnans roll i utvecklingsprocessen. Även här måste mer göras. Det står redan mer än i grönboken. Kvinnans roll måste närmare konkretiseras, för hon bidrar till utvecklingsprocessen. Partnerskap är en viktig förutsättning, även partnerskap med icke-statliga organisationer. Till sist skulle jag än en gång vilja betona att vi alltid har varit av den åsikten att Europeiska utvecklingsfonden måste föras in i budgeten. Även det måste omsättas i praktiken. Det hade jag gärna fått ett svar på av Short från rådet om hon har tagit något initiativ, antingen i dag, eller senast vid ...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande! På det här stadiet i debatten vill jag inte hänge mig åt en sammanfattande parafras för de två betänkandena Vecchi och Rocard, som uppenbarligen är utmärkta, eftersom utskottet för utveckling och samarbete har röstat igenom dem enhälligt.
Jag vill bara återkomma till en aspekt i betänkandet av M. Rocard, för att understryka det intresse radikalerna tillmäter punkt 25 i resolutionsförslaget. Det gäller att vi i framtiden föreskriver att mottagarländerna själva skall fastställa kriterier som avser demokrati och mänskliga rättigheter, kriterier som måste uppfyllas för att de skall få stöd från Europeiska unionen.
Detta mycket nydanande förslag tycker vi verkar vara mycket lämpligt. Dels för att det stämmer överens med alla våra principer om intervention, dels för att det bör visa sig vara effektivare än den nuvarande bestämmelsen. I dag ser vi att partnerskapet mellan unionen och AVS-länderna inte helt undslipper anklagelsen om neokolonialism, eftersom de praktiska reglerna och de demokratiska villkoren fortfarande, till största delen, formuleras ensidigt av de europeiska länderna.
Betänkandet Rocard föreslår att vi skall bryta med den logiken, och vi kan inte annat än hålla med om det. Men framför allt är idén om att ge AVS-länderna ansvaret för att fastställa partnerskapets demokratiska minimiinnehåll finurligt, i det att den kommer att effektivisera reglerna. I dag tvekar de europeiska givarna självklart att straffa förseelser, just för att inte utsätta sig för anklagelser om neokolonialism. Och då ser man genast hur demokratins relativism breder ut sig. En sådan princip skulle betraktas som en sanning hitom Medelhavet, ett misstag bortom det.
Ur AVS-ländernas synpunkt skulle förmånen också vara viktig. Vad är det egentligen som sker i dag? Att en AVS-stat bryter mot reglerna om demokratiska villkor och genast får ett tyst stöd, ja t.o.m. ett rutinerat samförstånd, från de flesta andra AVS-stater. Man skjuter rygg helt enkelt, och väntar på att den europeiska kritiken passerar i allmän likgiltighet.
Om de demokratiska villkoren för bistånd i framtiden fastställs av våra partner, skulle dessa bli skyldiga att påtala förseelser och tillämpa sanktioner. Det skulle hädanefter bli en fråga för dem. Kanske kommer vi här att finna ett tillfälle till, med respekt för olikheter, att fördjupa dialogen om grundläggande värden, som tas upp i punkt 29 i förslaget.
Radikalerna anser att en del av dessa värden har en universell räckvidd, och vi stöder därför utan förbehåll betänkandet av Rocard.
(Applåder)
Herr ordförande, kära kolleger! Man skulle inte kunna förneka detta: resultatet av politiken för samarbetet mellan AVS-länderna och Europeiska unionen lever inte upp till de ambitioner man vanligen ger uttryck för, och framför allt inte de summor man lägger ut.
Man kan fråga sig om det åttonde EUF, vars belopp för perioden 1995-2000 ligger på 13 miljarder ecu, eller 85 miljarder franc, används eller kommer att användas på ett bättre sätt än de sju föregående. För det här ekonomiska stödet har till stor del gjorts ineffektivt, och det av tre skäl: den socialistiska utvecklingsmodellen, som de flesta AVS-länder har antagit och som grundas på kollektivisering av mark och överdriven industrialisering; korruptionen av ledarna och nomenklaturerna, som har konfiskerat en stor del av biståndet; komplexen hos de europeiska ledarna, som är oförmögna att konstatera detta, av rädsla för att bli beskyllda för neokolonialism. Men han själv, Michel Rocard, som långt ifrån beaktar de här tre punkterna och drar lärdomar av dem, och som, låt oss erkänna det, är trogen sin socialistiska ideologi, han föreslår en politik som bara kan vara till nackdel för de europeiska nationerna, liksom för folken i AVS-länderna.
Låt oss gå över till - må han förlåta mig - banaliteterna, de demagogiska förslagen och de fromma önskningar som fyller hans betänkande, för det är betänkandets grunder som framför allt oroar oss, dvs. den uttryckliga viljan att kullkasta en utvecklingspolitik som fortfarande kontrolleras av staterna.
Vad är det vår kollega vill? Att låta EU: s budget omfatta Europeiska utvecklingsfonden, som därmed inte skulle kontrolleras av staterna längre; diplomatiska och politiska band mellan överstatliga enheter som Europeiska unionen å ena sidan, och å andra sidan Afrikanska ekonomiska gemenskapen, som upprättades 1994; att tillmäta de icke-statliga organisationerna en större betydelse, som det i och för sig skulle kunna sägas mycket om; att våra utomeuropeiska besittningar skall integreras i regionala enheter, vilket skulle bereda vägen för en separation mellan dessa besittningar och deras moderländer.
Låt oss notera att Michel Rocard med rätta oroar sig över frihandelssystemets skadliga logik för AVS-ländernas ekonomiska utveckling. Men i realiteten föreslår han endast en reglering av den globala logiken. Den enda positiva punkten är hans förslag om ett " produktivt återvändande" för invandrare från AVS-staterna, vilket helt och hållet stämmer överens med våra ståndpunkter.
Men tyvärr, och detta kort sagt på grund av tidsbrist: Betänkandet Rocard sällar sig till de som, till Bryssels fördel, önskar montera ned en utvecklingspolitik som visserligen är ofullständig, men som innebär att medlemsstaterna fortfarande spelar en avgörande roll. Men det är inte genom att vilja återupprätta alltfler förbindelser block emellan, det är inte genom att internationalisera, det är inte genom att byråkratisera, som man kommer att förbättra vad det än vara må. Det upprörande är att Michel Rocard, misslyckande efter misslyckande, aldrig blir utled på sina utopier.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Betänkandena av Rocard och Vecci måste bifallas av full övertygelse. Tillåt mig att göra några kommentarer. Målet i artikel 130u i Maastrichtfördraget är allmänt. Utvecklingssamarbetet skall syfta till en hållbar utveckling, särskilt i de fattigaste länderna, till fattigdomsbekämpning såväl som till ett harmoniskt och stegvist inlemmande i världsekonomin. Betoningen ligger här på stegvist.
I Rocards betänkande hänvisas det också till att liberalisering av handeln och ekonomisk tillväxt inte räcker för att lindra nöden, om det inte också finns tillgång till resurser och deltagande i beslutsprocesserna. Det gäller i synnerhet kvinnors deltagande, men jag kan med glädje konstatera att vi som kvinnor inte längre måste betona detta, detta konstaterande är numera parlamentets allmängods.
Jag skulle vilja framhäva att det under Lomésamarbetets lopp har utvecklats något av en Lomékultur, som består av partnerskap, likaberättigande, upprätthållande av dialog, ömsesidig hållande av avtal och pålitlighet, och detta betyder mer än åsikter om effektivitet enligt kostnad-nytta-modell.
Ett kännetecken för Lomékulturen består i att man inte bara förelägger avtalspartnerna villkor, utan man bemödar sig om att landet i fråga deltar i de förutsedda åtgärderna, dvs. att den följer i överensstämmelse med regeringarna och med befolkningen. Det civila samhällets deltagande lämnar visserligen en del i övrigt att önska, framför allt saknas likaberättigat deltagande av kvinnor - det har vi nämnt -, men trots det går man i rätt riktning.
Det är desto viktigare, eftersom det inte uteslutande handlar om ekonomiska, utan också om politiska reformer, som måste eller borde stå i samklang med varandra. I ett vuxet förhållande måste man också kunna säga kritiska saker, och i nödfall måste man kunna tillgripa sanktioner, till ett avbrytande av samarbetet. Loméavtalet inbegriper den hör möjligheten, men den används bara restriktivt, och det på goda grunder, för det är alltid bättre att fortsätta prata i stället för att kapa förbindelserna.
Jag tror att en viss aspekt av samarbetet inom ramen för avtalet i framtiden måste utvecklas vidare, och det är de nära samarbetet med icke-statliga organisationer, i synnerhet sådana som är verksamma i AVS-länderna, inte bara med våra organisationer i de europeiska medlemsländerna. För den rådande situationen måste en skräddarsydd samarbetsstratgei utvecklas, som tar itu med varje enskild regions speciella villkor, oberoende om den sker nationellt, privat eller offentligt.
Utvecklingspolitikens huvudmän kan i högre grad än hittills vara element av ett framtidskoncept som lovar framgång. En av specialiteterna med Lomésamarbetet är det regionala samarbetet som alltsedan början har varit inriktat på en ramövergripande utveckling. Detta gäller också för kravet på den dynamisk utveckling av den privata sektorn, som har ägnats ökade ansträngningar under de senaste åren.
Jag skulle vilja avsluta med ett citat ur mitt eget allmänna betänkande från den senaste AVS-församlingen, som antogs med stor majoritet: " I gemensamma ansträngningar skall specifika, sociala, tidsmässigt begränsade, sammanhållna, regionalt differentierade utvecklingsplaner uppställas, vilka är anpassade för det rådande utvecklingstillståndet och den rådade problemsituationen, med de svar som de stora FN-konferenserna ger Lomésamarbetet." Detta borde vara vårt mål.
Herr ordförande, fru rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Först och främst ett hjärtligt tack till de båda föredragandena. Dessvärre kan vi inte rikta det här tacket till Vecchi personligen. Vi har äntligen en debatt om utvecklingssamarbete, och det är inte ofta skall gudarna veta.
För Vecchis betänkande finns det ett hinder, att det befinner sig praktiskt taget i slutet av förfarandet, och eftersom Amsterdamfördraget ännu inte har ratificerats, har vi inte heller några möjligheter att se till att en rad av de förslag som hittills inte har accepterats kommer att tas upp.
Fru rådsordförande! Jag välkomnar verkligen att ni på ett dedicerat sätt ägnar er åt fattigdomsbekämpning. Jag skulle emellertid vilja be er om att med detta så att säga som en väsentlig pelare ta hänsyn till frågan om hälsopolitik och här framför allt frågan om kvinnors och barns hälsa. Det får egentligen inte vara så att år för år - man kan nästan säga dag för dag - att för tusentals kvinnor i utvecklingsländerna är en graviditet nästan att jämställa med en dödsdom, eftersom man inte kan bekämpa risker som skulle kunna undvikas. Vi har här i parlamentet en arbetsgrupp om reproduktiv hälsa med deltagare från alla grupper. Det är alltså en speciell hjärtefråga för oss.
En ytterligare punkt, som vi säkert borde beakta är frågan om den stabila valutan. Vi har i Rocards betänkande en speciell passus om detta. Herr kommissionär, det vore en stor önskan från min sida att vi med de lämpliga strukturerna sörjer för att det i utvecklingsländerna i ökande grad skapas stabila och framför allt konvertibla valutor. Jag vill i den här frågan rikta er uppmärksamhet på frågan om frihandelszoner inom ramen för den europeiska valutaunionen. Det har i det avseendet smugit sig in ett litet fel i betänkandet, som jag ber skall korrigeras. Punkt 69 passar inte in i sammanhanget där det står. Man måste sätta den efter artikel 80. Där vore den på rätt plats. Därmed vill jag avsluta.
Herr ordförande! För det första skulle jag vilja gratulera vår kollega Rocard för den utmärkta kvaliteten i hans betänkande, liksom Vecchi. Liksom vi redan har gjort när det gäller betänkandet Martens och vad gäller kampen mot eller för det åttonde EUF, vill vi på nytt uttala vår ihärdighet för partnerskapet mellan AVS-länderna och Europeiska unionen.
Faktiskt anser vi att det är nödvändigt, när 2000-talet inleds, att definiera en ny exemplarisk modell, för den privilegierade relation som de europeiska länderna har haft sedan inledningen av det europeiska bygget. UPE-gruppen anser att de stora riktlinjerna som kommissionen föreslår, i allmänhet går i rätt riktning. Jag säger i allmänhet, för det finns ett område där vi anser att förslagen inte är tillfredsställande. Det är inom handeln. UPE-gruppen anser det vara absolut nödvändigt att man för att underlätta anpassningsprocessen och integreringen av de regionala marknaderna och föreslår utskottet för utveckling och samarbete - vilket accepterat det - att bibehålla det nuvarande handelssystemet under en övergångsperiod som längst kan sträcka sig fram till 2010.
Kommissionen har redan medgivit en förlängning av tiden från tre till fem år. Vi hoppas att man, kommer att försvara övergångsperioden fram till 2010, inför rådet och Världshandelsorganisationen. Förutom denna aspekt, stöder vår grupp kommissionens riktlinjer och, liksom föredraganden, gratulerar vi till den betydelse som givits den regionala och subregionala integrationsprocessen, med reservation för att AVS-gruppens integritet och sammanhållning inte påverkas. Inom detta området påminner vi om förslagen från vår grupp om att associera de utomeuropeiska länderna och territorierna samt de yttersta randområdena.
Vi välkomnar målet att bekämpa fattigdomen med en välgörande och lämplig ansträngning. Vi anser att det är nödvändigt att gå ifrån en strikt villkorad logik och gynna en mer fruktbar dialog, i syfte att bedöma regeringarnas ansträngningar angående mänskliga rättigheter, demokrati och gott regerande.
För att avsluta, herr ordförande, väntar vi oss en ansträngning från den gemensamma församlingen, ett förmånligt instrument i den politiska dialogen mellan Europeiska unionen och AVS-länderna.
Herr ordförande! Allra först vill jag gärna framföra mina komplimanger till Rocard och Vecchi för deras betänkanden, och också kommissionen för dess riktlinjer inför förhandlingarna om de nya samarbetsavtalen. Det är bra att vi otvetydigt har kunnat bekräfta att vi vill fortsätta avtalet med de berörda länderna, och det är bra att vi kommit i gång med några av de viktigaste diskussionerna om de reformer som är nödvändiga om vi skall komma bort från postkolonialismens beroendeförhållande mellan givar- och mottagarländer, om kvinnornas situation skall förbättras, etc. Det är också bra att vi har en diskussion om detta avtal i de olika medlemsländerna.
Jag måste icke desto mindre beklaga att vi inte fått listan över de länder som omfattas av Lomé-konventionen reviderad. Det bör vara ländernas behov, inte deras geografiska placering eller deras historiska förhållanden till unionens medlemsländer som bestämmer deras andel stöd från EU. Vi bör i Europaparlamentet stå som garanter för att de fattiga länderna i framtiden har samma utgångspunkt när det gäller fördelning av EU-stöd och tillgång till EU: s marknad. Det bör helst ske genom en revidering av listan över länder som omfattas av Lomé-konventionen, men kan till nöds ske genom att de länder som inte omfattas av Lomé V-konventionen ändå tillförsäkras samma villkor vad gäller fördelning av EU-stöd och tillgång till EU: s marknad.
Herr ordförande! Kan jag få hälsa rådets ordförande välkommen här? Vi är mycket glada över att se henne som en ofta förekommande besökare i parlamentets utskott för utveckling och samarbete. Vi uppskattar hennes engagemang.
Hon inledde sitt inlägg med att säga att vi även måste mobilisera den internationella politiska viljan. Jag tror att det är precis den uppgift som ligger framför oss för nu förekommer det mycket prat och ändå måste vi mobilisera den politiska viljan. Jag skulle i synnerhet vilja använda millenieskiftet 2000, som jag anser har fångat många människors fantasi och med det säga, med ett nytt årtusende, låt oss stryka skulderna för de fattigaste länderna. Den frågan göms undan i punkt 74 i Rocards utmärkta betänkande, men den borde finnas redan i början som ett av de viktigaste kriterierna för att underlätta fattigdomen, något som hans betänkande i stora stycken ägnas åt.
Det här är ett utmärkt betänkande av Rocard, eftersom det innehåller så många aspekter, som var och en skulle göra en betydande skillnad för politiska områden och områden i världen. Vi har t.ex. punkt 45 om monokulturer, ett av de verkligt allvarliga problemen för de västindiska öarna, t.ex., med deras historiska beroende av bananer. Vi har problemet med de små östaterna, inte bara i Västindien utan även i Stilla havet, som är helt i händerna på global uppvärmning. Det är ett mycket viktigt engagemang som vi åtar oss. Det finns en utmärkt punkt om personminor som är en sådan plåga för Afrika och andra delar av världen. Vapenförsäljning nämns, återigen en mycket viktig ingrediens i utvecklingspolitiken. Punkt 77 tar upp behovet av att utveckla fiskeriavtal med en utvecklingskomponent i stället för en rent kommersiell sådan. Om vi kan åstadkomma detta, skulle det innebära en stor skillnad för kustländerna utanför vilka unionen fiskar.
Till slut men inte minst har vi FN: s biståndsmål på 0, 7 procent. Om vi kunde åstadkomma det för varenda medlemsstat i stället för bara ett eller två hedervärda undantag, då skulle vi ju verkligen göra någonting hedervärt.
Jag yrkar bifall för det här betänkandet och kanske jag kan få lov att avsluta med att säga att " Nous sommes tous des rocardiens maintenant" , vi är alla rocardianer nu.
Herr ordförande! Att utveckla och verkställa effektiva metoder för att bekämpa fattigdomen är Europeiska unionens viktigaste uppgift i de framtida relationerna med AVS-länderna. Den allmänna strategi som föreslogs av kommissionen inom ramen för förhandlingarna om att förnya samarbetsavtalen med AVS-länderna och som diskuterades i Bryssel av utskottet för utveckling och samarbete, skall presenteras nästa månad under sammanträdet med den gemensamma församlingen som planeras äga rum på Mauritius.
Vid sidan om det beslutade stödet till en mikroekonomisk strategi som skall uppmuntra de fattigaste länderna att investera i den egna framtiden så hoppas unionen på att man bibehåller handelslättnaderna för de fattigaste och ekonomiskt mest sårbara länderna. Redan diskuterade inom ramen för Loméavtalen, så förnyas nu handelslättnaderna för en period om tio år och de infogas i ett tydligt politiskt perspektiv som skall uppmuntra till geografisk differentiering, just för att understryka den regionala mångfalden.
Principen om respekt för de mänskliga rättigheterna och demokratin kommer dessutom att vara ett viktigt inslag i samarbetsavtalen. På det viset bidrar Europeiska unionen, via regionala övervakningsenheter som har till uppgift att följa de olika etniska, ekonomiska, sociala och religiösa spänningar som uppkommer, till att bevara freden och förhindra kriser och konflikter.
Herr ordförande! På basis av det arbete som utförts av Rocard och Vecchi driver den socialistiska gruppen ett projekt sedan mer än ett år, en arbetsgrupp som bildats tillsammans med representanter för AVS-länderna, som har studerat denna fråga och som sedan har diskuterat sina förslag i Afrika med olika afrikanska ledare. Ett nytt sätt att förbereda revideringen av avtalen som inte bör ifrågasättas. Denna speciella relation är viktig och bör fortsätta men den måste fördjupas avsevärt.
I betänkandena från Rocard och Vecchi finns det flera element som kan förnya avtalen, en ny och global vision som omfattar alla frågor - från demokratin och de mänskliga rättigheterna till konfliktförebyggande - viktiga frågor som jag inte tänker gå vidare in på.
Det finns en vilja att definiera samarbete och partnerskap på ett effektivare sätt, genom att man återupplivar de operativa inslagen men även genom att man undersöker felen och bristerna i det som varit hittills. Man ser kritiskt på den kamouflerade utsugning som bedrevs av de stora europeiska företagen, stora projekt som inte alltid var förnuftiga som borde bytts ut mot en vision som innebar mer närhet till arbetet, till människors liv och till en demokratisk samhällsutveckling. Man tittar på nya områden där insatser kan göras, kvinnorna, samhället, sjukvården, utbildningen, och, som jag redan påpekat, verksammare och mer effektiva mekanismer.
Om jag skulle våga mig på att definiera den, denna nya strategi, så är den ett försök att lansera den europeiska modellen och att ställa den i kontrast till det som Clinton föreslog i Afrika och som jag inte tror togs särskilt väl emot av Mandela, just därför att det är en modell för extrem avreglering, samtidigt som alla undrar över den internationella valutafondens roll - som även har lett till katastrofer - och hur man skall kunna hantera de enorma skuldproblemen med hjälp av nya tekniska lösningar och nya målsättningar.
Det är med andra ord en modell som borde stödjas av Europeiska unionen. När det sedan gäller AVS-ländernas sammansättning, listan över deltagarländer så är den förnuftigaste inriktningen - med tanke på de nya problemen som till exempel Sydafrika - att inom ramen för den nuvarande regionala indelningen diskutera om eventuellt nya länder skall tas med, samtidigt som man bibehåller de nuvarande relationerna som nu har funnits i flera år och som i sig har ett stort politiskt värde men som behöver bli effektivare och reformeras i grunden.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Europeiska unionens samarbete med AVS-länderna måste reformeras. Det finns mycket positivt inom det här samarbetet, men det finns också mycket som inte fungerar. Blotta fortskridandet av status quo är säkerligen ingen modell för nästa årtusende. Den nuvarande bestämmelsen är framför allt diskriminerande. Länder som Bangladesh, Nepal, Bolivia och Nicaragua är uteslutna, trots att de är utvecklingsländer som behöver vår hjälp lika mycket som de nuvarande AVS-länderna. Jag anser att det är rätt schizofrent att det här parlamentet i mars röstade igenom ett brådskande ärende om Nicaraguas skuldbörda, och då hänvisade till den svåra situationen för människorna i Nicaragua, men Nicaraguas inträde i Loméavtalet inte ens diskuteras på allvar.
PPE krävde vid sin kongress i Toulouse förra året att det framtida samarbetet i framtiden skulle inrikta sig så starkt på koloniala bindningar, utan på per capita inkomster och dess fördelning och framför allt de styrandes vilja att verkligen bidra till utvecklingen för människorna i deras land. Jag välkomnar verkligen det som Dybkjaer sade om utvidgningen av AVS-länderna och om upptagandet av nya medlemmar. Det vore schizofrent om vi skulle begränsa upptagandet av nya medlemmar till just Kuba: där är förutättningarna verkligen inte uppfyllda.
Kommissionär Pinheiro! Ert förhandlingsmandat är ett tveksamt steg i rätt riktning för att göra samarbetet framtidsdugligt. Fortsätt! Vi borde stödja dessa tveksamma steg och uppmuntra er till vidare steg. Låt er inte vilseledas av protektionister i alla länder, utan gå in i det nya årtusendet med ett nytt koncept.
Herr ordförande, kära kolleger! För två eller tre år sedan var vi ganska skeptiska till Loméavtalens framtid, och det av många anledningar. Jag kan bl.a. nämna AVS-ländernas minskade geostrategiska intresse efter kalla krigets slut, nödvändigheten för Europeiska unionen att bidra till den ekonomiska utvecklingen och stärkta demokratier i de central- och östeuropeiska länderna, den ultraliberala våg som WTO har framkallat, och självklart också de minskade ekonomiska möjligheterna för länderna i Europeiska unionen, som är hårt drabbade av krisen.
Alla dessa faktorer bidrog tillsammans till att förmörka horisonten, som nu verkar klarna upp. Vi kan glädja oss åt att se en insikt utvecklas inom Europeiska unionen, om det allt större ömsesidiga beroendet som utvecklas mellan Europeiska unionen och AVS-länderna, och mer särskilt den afrikanska kontinenten, ett ömsesidigt beroende som rör ekonomisk utveckling, säkerhet, demokrati och flyktingströmmar.
Kommissionens grönbok ligger säkerligen till grund för denna insikt, men vi kan vara stolta, mina kära kolleger, över det aktiva bidraget från Europaparlamentet, och i synnerhet från utskottet för utveckling och samarbete, till reflektionsarbetet om förnyelsen av Lomé-avtalen.
Betänkandet Martens och betänkandet Rocard, som man med rätta har sagt det bästa om, har tecknat en ram och fastställt ambitioner för ett förnyat och fördjupat samarbete, genom att lägga tonvikt vid avtalens nödvändiga politiska dimensioner, på främjandet av demokratins värden och på stödet till den regionala integrationsprocessen.
Jag gläder mig mycket åt den plats som tillerkänns det decentraliserade samarbetet, vilket betänkandet Vecchi ägnar sig åt, eftersom det mera direkt bemöter de behov och förväntningar som folken i AVS-länderna har, och för att det, genom lokala myndigheter och föreningar, engagerar medborgarna i samarbetsprocessen. Det decentraliserade samarbetet är ett tillskott för effektiviteten och demokratin.
Mina kära kolleger, vi har ännu inte tagit hem spelet när det gäller Loméavtalen för år 2000, men vi har nu, tack vare Rocardbetänkandet, intellektuella instrument som gör det möjligt för oss att lyckas med det. Vi måste också strida för att erhålla nödvändiga finansiella medel. Mycket kommer att bero på den politiska vilja parlamentet demonstrerar.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Behovet av att fortsätta med samarbetet AVS-Europeiska unionen fortsätter genom en förvandling av detta samarbete genom ett nytt partnerskap, förnyat, verkligt och mer rättvist.
Den postkoloniala tiden bör avslutas. Det handlar om att befria oss från de gamla relationerna givare-mottagare och att göra slut på infantiliseringen av den som tar emot. Villkorets logik måste ersättas med samarbetskontrakt. Det nya partnerskapet skall kännetecknas av att de egna befolkningarna tillägnar sig samarbetet, och bör huvudsakligen syfta till att utplåna fattigdomen, förebygga konflikter, försvara de mänskliga rättigheterna och ett gott statsstyre.
Man måste alltså förläna det nya partnerskapet en kraftig politisk dimension, och öppna samarbetet för det ekonomiska, finansiella och tekniska partnerskapet. Decentralisera det till nya aktörer som inte är regeringar. Det är viktigt att inte glömma, i detta ögonblick, att demokratiseringen och det goda statsstyret framför allt är resultatet av en kultur som endast tiden kan hjälpa till att stärka.
Jag vill, i detta ögonblick, uttrycka mitt uppriktiga stöd till kommissionär Pinheiro för den intelligens han visat i presentationen och infallsvinkeln av den nya strategiska vision som erbjuds oss till en viktig fråga. Jag skulle också vilja gratulera kollegerna Rocard och Vecchi för de briljanta betänkanden de har presenterat.
Herr ordförande! Jag kommer att fatta mig mycket kort i denna debatt eftersom jag helhjärtat är överens med Rocards betänkande, och jag uppskattade också hans inlägg mycket. Det finns en punkt som jag särskilt skulle vilja fästa uppmärksamheten på, och den punkten är jämförbar med det som Liese sade. Jag vill ta upp relationen mellan AVS-staterna och utomeuropeiska länder och territorier. Vid sidan av de drygt 70 AVS-staterna har vi ju dessa 20 utomeuropeiska länder och territorier av vilka väldigt många ligger i tredje världen, ofta mellan AVS-staterna. Deras position i förhållande till Europeiska unionen är mycket obeständig, mycket otydlig och är också beroende av deras specifika relation till de medlemsstater de tillhör. Denna relation är, det känner vi också till, även den mycket varierande. Sedan 1957 utlovas i Romfördraget att de skall behandlas likvärdigt med medlemsstaterna själva. Men det har aldrig inträffat. Det långtgående likställandet från 1991 har ju delvis återigen upphävts.
Herr ordförande! Vad är det som måste ske? Det är att i samband med den nya Lomékonventionen måste också den definitiva regleringen för utomeuropeiska länder och territorier komma till stånd. Det är rättvist och ärligt gentemot de utvecklingsområden det beträffar. Vidare skulle det vara bra om bandet mellan de utomeuropeiska länderna och territorierna och AVS-församlingen kunde förstärkas genom att låta dessa länder vara med som observatörer i församlingen. Jag är mycket glad över att Rocard har tagit upp den punkten i sitt betänkande.
Herr ordförande! Jag skulle gärna på nytt vilja höra av kommissionen när den planerar att komma med en ny reglering för utomeuropeiska länder och territorier, och kanske kan också rådets ordförande säga något om detta. Jag är för övrigt glad över att utskottet för utvecklingssamarbete kommer med ett initiativbetänkande för att än en gång understryka denna fråga. Herr ordförande, det var det jag hade att tillägga till debatten, och för övrigt vill jag ge allt stöd till kollega Rocards betänkande.
Ett statement , herr ordförande, det är allt jag har tid till. Förslaget är att upprätthålla den allmänna strukturen, fördragets struktur. Det är den unika och enda relation som vi har, framför allt till våra sydliga grannar. Vad handeln beträffar, låt uppgåendet av handelsregimen i WTO ske successivt, varvid en övergångsregim utvecklas för vanskliga marknader som fortfarande befinner sig under utveckling. Frågan är om inte fem år är alldeles för kort tid. En effektstudie om detta är absolut nödvändig. Handelshinder, i enlighet med de ursprungliga reglerna, bör avskaffas. Det behövs således skyddande politik för handelsåtgärderna. Dessutom är det verkligen frågan om inte de föreslagna frihandelszonerna helt enkelt innebär en fara för AVS och inte medför något annat än tillträde för europeiska produkter till marknaderna. Den faran måste vi vara mycket medvetna om.
Till sist, herr ordförande, skulle jag vilja komma in på det som ännu inte varit uppe i debatten, det som enligt mig saknas. Det handlar om att de invecklade procedurerna inte har blivit tillräckligt belysta. Grönboken går absolut in för detta, och det är riktigt. Men jag tror att vi måste lägga ned ännu mer arbete på detta. Om vi vill ge civilsamhället tillgång till fonderna, då skulle det vittna om mod om kommissionen och rådet kunde ta en titt på ett förslag som tidigare lagts fram av den gemensamma församlingen AVS-EU om att i Stilla havet, i Västindien, i en franskspråkig och en engelskspråkig AVS-stat till att börja med, ta ett initiativ till en sorts ombudsman, så att kvinnoorgansationer, miljörörelser, fackföreningar, press och handelskammare åtminstone har tillgång till EU: s regelverk. Det är en absolut nödvändighet att inrätta något sådant, men hittills har ingen hörsammat vårt förslag. Det var allt jag hade för tillfället.
Herr ordförande! Den absurda fördelningen av tid som ordförandekonferensen har givit denna debatt - bara två timmar för ett ämne som i ett nationellt parlamentet skulle ha varat i flera dagar - gör att jag varken kommer att kommentera det inledande anförandet av rådets ordförande eller de utmärkta betänkandena av Rocard och Vecchi.
Jag tänker ägna dessa få sekunder till att uppmärksamma en sak: vi lever inte i en luftbubbla eller i en glaskupa, hur stor denna kupa eller bubbla, skapad av Lomékonventionen, än må vara. Tillsammans med vår bubbla eller kupa har det dykt upp en meteor, vilken är USA: s president i Afrika, efter tjugo års tystnad från de nordamerikanska presidenterna. Och jag hoppas att kommissionären och rådets ordförande vill ge oss någon intelligent kommentar om detta fenomen. Ett fenomen där president Clinton har talat om att ta upp arvet efter Kennedy, att inleda ett nytt partnerskap i Afrika, även om han inte nämner vilken typ; att öka stödet till tidigare nivåer, även om vi inte vet om han kan uppfylla det; att framför allt öppna handeln, vilken förvisso har framkallat några betydelsefulla reservationer, hos exempelvis president Mandela; att skapa eller stödja skapandet av en interafrikansk styrka för förebyggande av konflikter och, dessutom, har han bett om förlåtelse för det avlägsna förflutna - slaveriet - och för det nyligen inträffade - västvärldens likgiltighet inför det fruktansvärda folkmordet i Rwanda, vilket föranledde den mest stränga, otroliga, förvånande och smärtsamma tystnad från det internationella samfundet. Jag tror att uppdykandet av denna nordamerikanska meteor inom rymden för våra relationer med AVS-länderna, nu berättigar till en första kommentar från rådet och kommissionen och kanske en mer komplett förklaring inför parlamentets utskott för utveckling och samarbete.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag skulle vilja ägna mitt bidrag till den här morgonens debatt åt betänkandet om decentraliserat samarbete som skrivits av den utmärkta föredraganden Vecchi. Vi hävdar att EU: s utvecklingssamarbete skall bygga på samma principer om partnerskap, subsidiaritet och decentralisering som vi har lagt till grund för själva det sätt som vi organiserar oss inom Europeiska unionen och som vi därför anser måste gälla även för förbindelserna med utvecklingsvärlden.
Det passar väl in i det synsätt som beskrevs av Förenade kungarikets minister i morse att den största stimulansen för att åstadkomma ett högkvalitativt bistånd, som hon själv eftersträvar, är att mottagarna själva deltar i planering, genomförande och utvärdering av de utvecklingsprojekt som vi vill ge dem.
Det är decentraliserade civila organisationer inom utvecklingsländerna som har förmåga att anpassa samarbetspolitiken till lokala förhållanden. Det är decentralisering som gör vårt bistånd mer synligt, och därmed ställs större krav på redogörelserna för det. Det är decentralisering som leder till en bättre identifiering av behov och stöd för små projekt, och ger snabbare finansiering än med traditionella program. Det är decentralisering som uppmuntrar samarbete snarare än konkurrens mellan aktörer och rättvisa överenskommelser på lokal nivå om lämplig ansvarsfördelning för de ideella organisationerna och lokala och centrala myndigheter. Det är decentralisering som bygger upp kapaciteten hos ett civilt samhälle att övervaka och garantera demokratiska normer, vilket främjar principen om gott styrelseskick och respekt för mänskliga rättigheter.
Dagens betänkande vill skapa en rättslig grund för decentraliserat samarbete för den budgetrubrik som särskilt skapades av parlamentet så långt tillbaka som 1992. Ändå säger jag till minister att rådets ståndpunkt innebär två steg tillbaka snarare än ett steg framåt. Rådet försöker begränsa snarare än uppmuntra detta synsätt genom att föreslå en förordning som kommer att var i kraft i bara tre år. Den avser att lägga program under byråkratin hos de restriktiva IIb-kommittéförfarandet och att begränsa den finansiering som är tillgänglig till bara 18 miljoner ecu över en treårsperiod.
När vi nu återigen lägger fram våra ändringsförslag vid den andra behandlingen, uppmanar vid därför rådet att radikalt ompröva sin ståndpunkt. Parlamentet vill att den rättsliga grunden för pilotinitiativ för decentraliserat samarbete skall vara starka, inte svaga, instrument och utgöra en utgångspunkt för att denna filosofi som ett definierande element skall genomsyra allt EU: s arbete vad gäller utvecklingssamarbete.
Under hela min politiska karriär har jag varit för decentralisering, vare sig det handlat om lokala myndigheter i Förenade kungariket eller att försöka öppna Europeiska unionens arbete. Jag tror att rådets ordförande delar denna övertygelse och hoppas att hon kommer att göra så återigen i dag.
Herr ordförande, fru rådsordförande, kommissionär Pinheiro! Jag välkomnar detta utmärkta betänkande från Michel Rocard om ett nytt samarbetsavtal som skall ersätta Lomé IV. EU och AVS måste bekräfta sitt partnerskap genom att förstärka demokratin och respekten för mänskliga rättigheter, särskilt kvinnors rättigheter. Kampen mot fattigdom och analfabetism måste utgöra grundvalen för varje ny överenskommelse och man måste bygga på den samlade gemenskapsrätten i politiska, ekonomiska och finansiella termer. För att garantera största möjliga utveckling i AVS-regionerna är det avgörande att arbeta med frågan om fred och säkerhet. Försäljningen och distributionen av farliga vapen t.ex., och i synnerhet, landminor, måste upphöra. Fred är en förutsättning för utveckling - utan fred är alla ansträngningar förgäves. Det är också lika viktigt att utvecklingsländerna ges rättvis tillgång till världsmarknaden inom Världshandelsorganisationen, vilket kommer att hjälpa dem att uppnå de mål som de har framför sig, vilket är att utrota misären och fattigdomen i dessa regioner. GATT och WTO har hittills gjort lite eller ingenting för att göra ökad handel till en realitet för dessa mycket fattiga ekonomier.
Herr ordförande, kära kolleger! Redan har flera talare prisat det betänkande som presenterades av Rocard om kommissionens meddelande om riktlinjer för förhandlingarna om ett nytt samarbetsavtal med Afrika, Västindien och Stilla havet. Många prisvärda punkter, såsom viljan att fortsätta samarbetet eller emfasen på kvinnornas rättigheter, har redan understrukits. Detta berättigar även det ovanligt omfattande formatet när det gäller det här betänkandet, men kanske hade en högre grad av stringens när det gäller detaljerna på ett ännu bättre sätt kunnat lyfta fram de principer som skall vara vägledande för de nya partnerskapsavtalen mellan dessa länder och Europeiska unionen.
Men på samma sätt som vi har understrukit fördelarna, så kan vi inte heller undvika att lyfta fram vissa punkter som, enligt Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp, delvis borde ändras. Jag tänker framför allt på punkterna 18 och 25. I punkt 18 bekräftas viljan att sluta ömsesidiga avtal snarare än att rada upp ett stort antal villkor. Vi begär att man tar med en klausul om att de berörda länderna skall respektera de demokratiska och mänskliga rättigheterna. Vi kan inte undvara detta grundläggande villkor, som är så viktigt för våra traditioner. Samma sak gäller punkt 25, där man föreslår att det skall vara AVS-länderna som bestämmer, efter förslag från kommissionen, de villkor som skall gälla för partnerskapsavtalen.
Vi anser att det är riktigare att etablera ett fullständigt jämställt förhållande mellan kommissionen och dessa länder och det är detta som vårt ändringsförslag syftar till.
Herr ordförande! Jag vill säga att jag tycker att detta är ett mycket bra betänkande. Kommissionens förslag och detta betänkande är bra och ett viktigt steg framåt. Jag tycker också att det är bra att det tydligt pekas på en ökad regionalisering och därmed också decentralisering, eftersom det naturligtvis är svårt att se hur man annars skulle kunna få ett effektivt samarbete med 70 så heterogena stater som vi har i AVS-avtalet.
Jag tycker att det är bra med fokuseringen på bland annat fattigdom, miljö och kvinnor. För egen del tror jag att det är alldeles nödvändigt att vi också ytterligare uppmärksammar befolkningsfrågan som är mycket viktig. Det har med reproduktiv hälsa att göra, det har med kvinnors levnadsvillkor att göra, men det har också med hela staters möjlighet att kunna utvecklas i framtiden att göra om vi kan komma till rätta med den kraftiga befolkningstillväxten.
Vad jag emellertid saknar i betänkandet och som jag skulle ha önskat att det hade funnits med är en tydligare markering av att vi på sikt är beredda att anpassa de handelspreferenser som i dag finns i Lomékonventionen till WTO: s regler. Jag tror att det på sikt är den enda hållbara lösningen. Jag tycker inte heller att ett långfristigt skydd för det europeiska jordbruket på sikt är en varaktig lösning. Vi måste göra detsamma med handels- och jordbrukspolitiken som vi gör med biståndspolitiken i övrigt.
Herr ordförande! Tillåt mig att, i mina första ord, understryka inlägget från minister Clare Short och, ännu mer, understryka den avgörande roll som ordförandeskapet, och i allra högsta grad, minister Clare Short, har haft för att återuppliva och uppamma en politisk vilja och entusiasm för samarbetspolitiken för utveckling. Jag skulle vilja vittna om detta inför parlamentet.
Tillåt mig också, herr ordförande, att alldeles särskilt, och ännu en gång, gratulera Europaparlamentet, denna gång Michel Rocard, efter att för bara några veckor sedan ha gratulerat Wilfried Martens. Jag sade då att de politiska riktlinjerna i Martens betänkandesäkerligen skulle följas av kommissionen. I dag kan jag säga, om Rocards betänkande som inte bara förstärker denna parlamentets inriktning, utan också förnyar och föreslår vissa åtgärder som kommissionen - och jag måste säga det än en gång - kommer att följa med mycket tillfredsställelse.
Och detta gör vi av olika skäl: för det första, för att det sätt som den politiska dimensionen i den nya konventionen presenteras på, i betänkande Rocard, förmedlar idén om att det, de facto, inte bara är ord, utan en ny period som vi vill skapa i våra relationer med AVS-länderna. För det andra, för att frågan om fattigdom, en grundläggande fråga i nästa konvention, inte bör ses enbart som en isolerad fråga, utan som något som är närvarande i all politik, från socialpolitiken, naturligtvis, till den ekonomiska politiken, såväl makro som mikro, i förhållande till den folkliga ekonomin.
Det är uppenbart att det vi föresätter oss att göra, ligger i linje med, till exempel, OECD: s riktlinjer för att utrota fattigdomen. Det är inte lätt! Men en sak är säker: om vi följer den linje vi har följt hittills, kommer inte målen att uppnås. När vi har konstaterat detta måste vi söka andra alternativ. Och det är det vi alla - Europaparlamentet, kommissionen och rådet - försöker att finna: det bästa sättet att bekämpa fattigdomen, närma AVS-länderna till världsekonomin och göra slut på den isolering som AVS-ländernas marginalisering i dag innebär i världsekonomin.
Kommissionens svar bör inte ses som något annat än ett debattförslag. Vi föreslår, genom att utesluta vissa delar och nästan genom en reduktionsmetod in absurdum, att vi, på längre sikt, skall försöka uppnå frihandelsavtal. Vi är fullt medvetna om att det inte är lätt, vi är fullt medvetna om att övergångsperioden är väsentlig, vi är fullt medvetna om att vi, innan övergångsperioden till ett frihandelsområde inleds, återigen måste debattera om alla villkor är uppfyllda för att det skall kunna genomföras, eller ej.
Vi kan inte försöka bota den sjuke genom att döda honom med själva den medicinska behandlingen. Det är denna realism som vi måste ge prov på, det är denna realism jag förnimmer i betänkande Rocard, och som jag förnam tidigare i betänkande Martens. Och det är denna realism som i dag rådets ordförandeskap garanterar oss när det lägger fram en politisk inriktning för debatten och för att utveckla den genom hela denna process, som jag anser är unik i Europeiska unionens historia vad gäller avstämning med parlamentet och kommissionen.
Herr ordförande! Som ni kan förstå av mina ord, anser jag att, Europaparlamentet än en gång står för en banbrytande linje vad gäller vissa idéer och att det är viktigt att vi alla, och särskilt kommissionen, i detalj analyserar sensibiliteten, målet, det subtila i de olika förslagen, därför att - jag tvekar inte att säga det - den absoluta majoriteten av dem bör införlivas i våra förslag.
Slutligen, herr ordförande, skulle jag här uttala min uppskattning också för betänkandet av Vecchi. Det är ett extremt viktig betänkande, det är ett betänkande som jag anser förtjänar enhällighet och jag beklagar bara att på grund av politiska sammanhållningsskäl - och jag upprepar detta - på grund av politiska sammanhållningsskäl, måste kommissionen säga att den inte kan följa parlamentets ändringsförslag nr 11 och 12. De som har följt utvecklingen av denna diskussion, framför allt i första behandlingen, kan förstå med vilken sorg jag säger det.
Herr ordförande! Precis som kommissionär Pinheiro anser jag att det mest imponerande i den här debatten är den stora samstämmigheten i uppfattningarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet - och i hela parlamentet. Naturligtvis finns det en del åsiktsnyanser som vi behöver diskutera vidare och lösa. Det här är en mycket kraftfull allians och det bådar väl för nästa fas av Lomé, att man har tänkt igenom det hela mycket noga och att det finns stor enighet om den riktning i vilken vi måste gå.
Rocard skall gratuleras för sitt betänkande, och det har också berömts och vunnit respekt från alla delar av parlamentet. Mycket i betänkandet stämmer överens med rådets uppfattningar. Det finns en del detaljer som vi behöver diskutera vidare - t.ex. det bästa sättet att hantera AIDS i några av de fattigaste länderna i världen - men vi kan komma tillbaka till det senare.
Jag håller med om det som har betonats från alla sidor om stöd för gott styrelseskick och mänskliga rättigheter som en förutsättning för utradering av fattigdomen. Vi behöver bara titta på Asienkrisen för att veta att det är rätt: man kan inte främja och bibehålla en utveckling utan demokrati och mänskliga rättigheter. Asienkrisen visar det och därför är det inte någonting som utgör ett alternativ, det är en oupplöslig del av en hållbar utveckling.
Jag är säker på att vi alla beklagar att Vecchi inte kan vara här och vi skickar våra bästa hälsningar till hans familj och hoppas att allt går väl.
Jag vill göra det mycket klart att det föreligger en absolut enighet om önskvärdheten i att decentralisera samarbetet. Oenigheten ligger i kommittéförfarandet, inte i principen. Så vi kan åtminstone enas om färdriktningen, även om vi inte håller med varandra helt och hållet om allting.
Jag skulle vilja säga till Van Dijk att det nu också finns en allmän enighet om att man inte kan ha utveckling utan att utbilda kvinnor och främja makt till kvinnor, eftersom kvinnor och barn är en överväldigande majoritet av de fattiga. Återigen är det någonting som man är enig om och som inte bara är ett alternativ.
Jag skulle vilja säga till Glenys Kinnock, som var mycket oroad över betonandet av regionala frihandelsavtal, att vad vi fick ut av det sista sammanträdet i rådet för allmänna frågor var enighet om att regionala frihandelsavtal är ett alternativ men att förstärkta generella preferenssystem är ett annat alternativ som måste vara minst lika bra som den existerande Lométillgången. Det måste bli en bättre behandling av de sämst utvecklade länderna innanför och utanför AVS-alliansen. Inom en sådan ram - detta är naturligtvis ett oerhört komplext område som behöver diskuteras mer - finns det rum för olika länder att välja det sätt på vilka de vill gå vidare. Om vi kan behålla dessa alternativ, kommer det att bli möjligt att gå framåt på det sätt som de länderna önskar.
John Corrie lade stor tyngdpunkt vid regionalisering och vi respekterar alla det arbete som han har gjort i det avseendet. Jag håller med om att det är den väg som världen är på väg men att det är upp till AVS-länderna själva att besluta hur fort man skall röra sig och inte ha någon sorts rigid formel som kräver dem att röra sig på ett sätt som de inte vill.
Andrews underströk behovet av förenkling av instrumentet, och vi är alla ense om det. De existerande strukturerna är alldeles för komplicerade, avtalet är alldeles för komplext och gör flödena av utvecklingsbistånd stelbenta och så vidare och så vidare. När det gäller att budgetera bistånd föreligger ingen enighet. Som ni alla vet föreskriver Maastrichtfördraget en separat europeisk utvecklingsfond, och den ståndpunkten har fortfarande en del av medlemsländerna. Så vi respekterar alla parlamentets beslut men den frågan kommer inte att omedelbart föras vidare.
Telkämper, för den Gröna gruppen, underströk att Världshandelsorganisationen och WTO-kompatibilitet inte är demokratiska. I själva verket är WTO en organisation av medlemsstater med en stat, en röst och är potentiellt demokratisk. Problemet på det här området är att förändringen är så komplicerad att inte alla stater är likvärdiga vid förhandlingsbordet och att vad vi måste göra är att sprida analysen och dela med oss av den så att utvecklingsländerna kan komma till WTO-bordet med en klar uppfattning om vad som ligger i deras eget intresse. Vi behöver arbeta tillsammans för att garantera detta.
Hory talade om ett stycke i Rocards betänkande om mänskliga rättigheter såsom det definierats av OAU. Jag vill bara påminna parlamentet om att alla våra länder har undertecknat den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter är inte regionala, de är universella för alla människor, de omfattar civila, politiska, sociala och ekonomiska rättigheter och vår strävan är att förverkliga dessa rättigheter för alla människor överallt. Metoden för att genomföra och stärka OAU är en bra idé, men mänskliga rättigheterna är inte annorlunda i söder än i norr.
Antony sade att en del av framstegen inom förbindelserna mellan AVS och EU i det förgångna inte hade varit så effektiva som vi hade hoppats. Det ligger någonting i det och vi måste arbeta med den frågan för att åstadkomma förbättringar i framtiden. Han underströk att man hade lagt för stor vikt vid statens roll i det förflutna. Vi har gått igenom två tidsåldrar, en som kanske gav alltför stor roll åt staten och minimerade marknadernas roll. Vi är nu på väg ut ur en tidsålder som maximerade marknadens roll och minimerade statens roll, och vad vi nu behöver är en ny syntes som ger staten och marknaden deras rätta platser för en rätt reglerad, internationell och nationell ordning som kan främja en hållbar ekonomisk tillväxt. Det är det som är utmaningen för nästa tidsålder.
Junker sade att vi måste understryka hållbar utveckling. Jag vill bara säga att i den internationella strategin för utrotning av fattigdomen finns ett engagemang om att varje land bör ha sin egen plan för en hållbar utveckling så att de kan främja utveckling som inte använder deras naturresurser på ett icke hållbart sätt.
Günther talade om framsteg inom hälsovården som en del av utrotning av fattigdomen. Det är absolut rätt, och den mörka statistiken med en hemsk spädbarnsdödlighet, låg medellivslängd och mödradödlighet är en del av den stora fattigdomen i världen. Återigen är en av de stora målen för utrotning av fattigdomen att ge grundläggande hälsovård till alla i världen vid år 2015, och tillgång till mödravård för alla och en minskad mödradödlighet och spädbarnsdödlighet. Så jag är mycket enig i den delen av processen av utrotning av fattigdomen.
Dybkjær underströk att de minst utvecklade länderna bör ha lika rättigheter, oavsett om de är med i AVS eller inte. Det är absolut rätt. Det var ett av de engagemang som ingick i den tidigare överenskommelsen i rådet för allmänna frågor. Vi måste se till att det genomförs. Jag håller med de som säger att logiskt sett bör de fattigaste länderna bli en del av AVS. Men i själva verket håller AVS emot och många av de fattigaste länderna försöker inte gå med. Vad vi behöver göra är att se till att de behandlas likvärdigt både vad gäller tillgång till handel och utvecklingsbistånd. Först då får vi effektivt en jämlik behandling, även om vi inte har det i teorin.
Jag tackar Macartney för hans anmärkningar. Han tog upp frågan om jubileet 2000 och skulder. Rådet stöder helhjärtat HIPC-initiativet. Vad vi alla måste göra är att påskynda dess genomförande och försöka se till att varje svårt skuldsatt land är på rätt väg för att få ned skulden till en hållbar nivå vid år 2000.
Amadeo sade att vi måste ge mer bistånd till de mest sårbara. Det är en del av den breda överenskommelsen av utvecklingsbistånd - att man skall differentiera mellan investeringsbehoven hos de allra fattigaste och de tekniska samarbetsbehoven hos medelinkomstländerna samt ge mer resurser till investeringar i hälsovård, utbildning osv. i de allra fattigaste länderna.
Baldi sade att man inte lade tillräcklig vikt vid miljöresurser. Återigen vill jag hänvisa till åtagandet i strategin för utrotande av fattigdom om en hållbar biståndsstrategi, som beaktar miljöresurserna i varje utvecklingland. Vi måste genomföra det.
Det finns en stark enighet om att vi skall förstärka partnerskapet. Ett partnerskap betyder ett förhållande mellan jämlikar och ändå föreslog vissa ledamöter att vi skulle villkora mänskliga rättigheter. Erfarenhet av bistånd har lärt oss att om villkor ställs upp blir biståndet aldrig effektivt. Grunden för partnerskapet måste vara det man kom överens om om behovet att utrota fattigdomen och att detta kräver respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och ett gott styresskick. Inom den ramen kan vi enas som jämlikar om detaljerna i genomförandet.
Jag delar Howitts förhoppningar om decentralisering. Det finns en stor enighet i kommissionen och rådet om att det är i den riktningen som våra ansträngningar skall röra sig. Jag har dock en reservation: vi kan inte låta alla medlemsstater, och kommissionen, arbeta med ideella organisationer överallt. Vi måste decentralisera våra ansträngningar och då besluta inom vilka områden som medlemsstaterna skall leda och inom vilka områden som kommissionen skall gå före. Vi får inte snubbla över varandra kring detaljerna i vårt samarbete.
Den sista frågan, som togs upp Lööw, är befolkningstillväxten. 1945 fanns de 2, 6 miljarder människor, nu är det 5, 7 miljarder och år 2015 kommer jordens befolkning att uppgå till minst 10 miljarder. Om vi utrotar fattigdomen och förbättrar tillgången till sjukvård och utbildning, kommer befolkningen att stiga till ca 15 miljoner och sedan vara hållbar. Om vi inte utvecklar världsekonomin kommer den att stiga mycket mer än så och börja använda resurserna i världen på ett sätt som inte är hållbart. Det är en del av utmaningen med biståndet: att vi lämnar över en hållbar värld till nästa generation, och för det är det absolut nödvändigt att vi lyckat med vår föresats.
Jag är mycket optimistisk att vi skall göra framsteg med att göra vårt biståndssamarbete mer effektivt. Enigheten mellan parlamentet, rådet och kommissionen bådar mycket gott för vårt framtida arbete.
Herr ordförande! Jag är imponerad över bredden och tydligheten i rådsordförandens svar, men det var en punkt som jag saknade och det är komplexiteten i förfarandena. Förfarandena håller på att bli så komplicerade att de är en allvarlig avskräckande faktor. Det var ett av skälen till att Lomé inte fullt ut kunde utnyttja sina medel och att handelskamrar, kvinnogrupper och miljögrupper i AVS-länderna inte hade tillgång till Lomé. Skulle ni, och kanske även kommissionären, kunna behandla den frågan?
Kan jag bara helt snabbt få prata lite om förfarandenas komplexitet? Om man tittar på Loméavtalet, är det enormt komplext, med mycket komplicerade finansieringskanaler, och vi är alla eniga om att de måste förenklas. Administrationen måste decentraliseras så att den blir mindre långsam, mindre komplex och mer effektiv. Det finns enighet mellan kommissionen och rådet om att vi måste göra dessa förbättringar. För närvarande, som ni vet, har vi inom alla områden av EU: s verksamhet svårigheter med att dela ut de medel som vi har till vårt förfogande. Vi måste förbättra vår kapacitet att göra det. Därom är vi eniga.
Herr ordförande! Det enda jag vill veta är om kommissionären och rådets ordförande tänker säga något om USA: s presidents resa nu eller inför utskottet för utveckling och samarbete i framtiden.
Herr Robles, jag skulle kanske kunna be dem att svara skriftligt eftersom vi inte har mer tid för den här debatten. Ledamöterna känner till förfarandet. Vi har en debatt och en separat tid för frågor. Jag måste gå vidare. Jag skulle vilja tacka alla som deltagit i debatten, i synnerhet rådets ordförande.
Förbindelserna EU - Ryssland
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0060/98) av Lalumière för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om meddelande från kommissionen om Europeiska unionen och Ryssland: framtida förhållande och handlingsplanen Framtida förbindelser med Ryssland (KOM(95)0223 - C4-0217/95-6440/96 - C4-0415/96).
Herr ordförande! Att ge sig i kast med frågan om Ryssland, och som här, frågan om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland, förpliktar till stor försiktighet. Ämnet är oändligt, i likhet med landet självt. Det är svårt, eftersom situationen är så pass föränderlig och oförutsägbar. Jag vill tillägga att ämnet är originellt, i bemärkelsen att Ryssland har en unik plats i våra internationella relationer. Ryssland, inom Sovjetunionen, är en viktig beståndsdel av Europas historia som blev en hotande och fruktad internationell stormakt, för att i dag erfara omstörtningar som kan leda till det bästa eller det värsta. Men den utvecklingen, som vi knappast har någon kontroll över, kommer oavsett utgången att få viktiga konsekvenser för oss.
Sedan det här betänkandet skrevs har politiska händelser nyligen utspelat sig. Jag syftar på premiärminister Tjernomyrdins avgång, och utnämningen av den unge reformanhängaren Kirienko till regeringschef. Hur spektakulär den här händelsen och Jeltsins föregående sjukdom än är, så påverkar de inte analyserna och förslagen som finns i betänkandet. Utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, föredragandena för yttrande, och jag själv, vi har ansträngt oss för att se bortom konjunkturer och enstaka anekdoter, genom att försöka få fram - för i dag och för framtiden - de huvudpunkter som skulle kunna utgöra Europeiska unionens politik gentemot Ryssland. Vi följer den metod som upprättades av kommissionen, särskilt i dess meddelande från 1995: " Europeiska unionen och Ryssland: Framtida förbindelser" , men vi går utan tvivel längre än kommissionens text.
Vissa skulle kanske säga att det är oförståndigt att försöka fastställa huvudpunkterna för en framtida politik, eftersom situationen i Ryssland är så pass oförutsägbar. Tillåt mig att insistera på den punkten. Det skulle vara ett allvarligt politiskt misstag att nöja sig med att observera Ryssland, att hjälpa det på distans, genom att vänta på att saker och ting skall ordna sig, innan vi kan engagera oss mer. Vare sig man vill det eller inte: Ryssland är där, vid våra dörrar, och vi kan inte nöja oss med att reagera på de händelser som inträffar där. Vi måste agera, i vetskap om vart vi vill gå.
Självklart skulle en sådan politik gentemot Ryssland innebära att Europeiska unionen måste ha en enda verklig utrikespolitik och utrikespolitiska målsättningar, och att EU förfogar över instrument för att utveckla den politiken. Tyvärr befinner vi oss fortfarande vid de första trevande försöken. Europeiska unionen agerar fortfarande bara stötvis, och ger tillfällig hjälp till Ryssland, eftersom Europeiska unionen inte är en politisk enhet; den är ännu inte den politiska enhet som skulle vara den enda med förmåga att utgöra en motvikt till Rysslands betydelse.
Kort sagt, jag skall sammanfatta de huvudpunkter som skulle kunna utgöra vår politik gentemot Ryssland. Ni kommer kanske att bli förvånade över att se förstärkningen av det ryska samhället som en första prioritering. Det verkar nämligen som om inga starka, varaktiga band kan skapas med Ryssland, så länge landet inte har övervunnit den samhällskris det går igenom. Detta förutsätter en framgång för de ekonomiska reformer, politiska reformer, juridiska reformer som i dag har satts i gång. Låt oss inte glömma att Ryssland för bara ett litet tag sedan inte hade någon erfarenhet av rättsstaten. En förutsättning är också att ett mer homogent och mer jämlikt samhälle upprättas, där dagens enorma sociala problem har funnit en lösning. För att hjälpa Ryssland på de här områdena har Europeiska unionen redan gjort mycket, även om det är lite, med tanke på detta lands oändliga behov. Europeiska unionen bör fortsätta ge den här hjälpen inom ramen för Tacis och andra program.
På samma sätt bör Europeiska unionen fortsätta att utveckla ett omfattande partnerskap, på grundval av ett avtal som trädde i kraft i december förra året. Men i mina ögon är det partnerskaps- och samarbetsavtalet bara en startpunkt. Det vi borde utveckla med Ryssland, det är mångfaldiga och intensiva band på alla områden: ekonomi, kultur, vetenskap, forskning, miljöskydd, osv.
Men vårt partnerskap och vårt samarbete bör sträcka sig längre än så, och även gälla mer politiska områden. Det gäller främst säkerheten, vår säkerhet på den europeiska kontinenten. Visst har vår generation fortfarande uppfattningen att Sovjetunionen utgjorde det hot som riskerade vår säkerhet. Vi har svårt att föreställa oss ett system, i vilket Ryssland fullt ut skulle bidra till vår säkerhet, men trots det är det just detta vi bör arbeta mot i dag. På samma sätt bör vi arbeta på att utforma en ny politisk struktur för hela Europa, som associerar Europeiska unionen med Ryssland.
Hur kommer dessa nya strukturer, denna nya form att se ut? Än så länge har vi bara hypoteser: gemensamt hus, europeisk konfederation. Idéer har förts fram. Vi måste fortsätta att reflektera och lägga fram förslag, för Ryssland kommer med säkerhet att bli en fullvärdig partner i det nya Europa.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar! Först och främst tack till föredragande för hennes betänkande. Som föredragande för det antagna partnerskapsavtalet följer jag naturligtvis med stort intresse hur den ekonomiska och politiska situationen mellan EU och Ryssland vidareutvecklas. För Europeiska folkpartiets grupp förblir Ryssland en betydande partner i internationell politik. Mina kolleger kommer att gå närmare in på detta.
Vi vet alla att vi behöver tålamod med utvecklingen i Ryssland, vi måste hjälpa till, och vi måste ha förståelse för många av utvecklingarna i Ryssland. Just när det är speciellt svårt måste man påminna om att det finns ett ömsesidigt intresse, inte bara av Rysslands utveckling och dess framgång, utan också av integrationen av vår politik. Ryssland är visserligen en faktor i världspolitiken, men ibland klampar landet omkring som en elefant bland problemen. Då vore det bra - Lalumière sade det -, om vi hade en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Men så länge det inte är möjligt, måste det välkomnas att Ryssland är medlem av G7. Det måste välkomnas att Jacques Chirac och Förbundskansleer Kohl nu försöker att bygga upp ett triangelförhållande, för att stärka den ryska politikens självmedvetenhet och självförtroende, vilket ju inte är utomordentligt stort.
Tankeutbytet med Ryssland borde tjäna till att skapa självförtroende genom inlemmande i Världshandelsorganisationen, när villkoren väl är uppfyllda; vidare måste Rysslands roll i FN mötas med förståelse. Dock måste man också göra uppmärksam på att Ryssland har större erfarenheter än att på vissa politikområden helt enkelt svara med veto.
Vi har i vårt avtal förpliktat oss att ge ekonomiskt stöd, och vi vet att den hjälp som vi ger är en droppe i havet. Det är i vårt intresse att inte äventyra reformprocessen i Ryssland, så att inte radikala extremiströrelser, som framför allt delvis ställer till med bråk utanför Ryssland. Demokratin i Ryssland är också i vårt intresse. Vi borde göra allt för att utveckla den.
(Applåder)
Herr ordförande! I likhet med tidigare önskar jag som föredragande för utskottet för regionalpolitik Ryssland som partner till Europeiska unionen. På områdena politik, handel och kultur finns det mellan medlemsstaterna och Ryssland sekelgamla bindningar. Sedan murens fall och Sovjetunionens sammanbrott, genomförs i Ryssland en politisk och ekonomisk omvandling av stora mått. Den avgörande frågan är som tidigare: Kommer Ryssland att isolera sig eller kommer landet att lyckas att hävda eller till och med utöka sin ställning på den internationella arenan och inom världsekonomin?
Världsmakten Ryssland spelar en nyckelroll för stabiliteten på hela den europeiska kontinenten. EU slöt, inte minst på grund av detta, ett partnerskaps- och samarbetsavtal med Ryssland, och den 13 maj 1996 beslutade ministerrådet om en handlingsplan. Förhandlingarna om en frihandelszon kommer väl att tas upp 1998. Detta partnerskap kan dock bara utvecklas om ett minimimått av politiska och ekonomiska villkor är uppfyllda. Framför allt är partnerskap bara möjligt om Ryssland beaktar demokratin, de mänskliga rättigheterna och minoriteternas rättigheter.
De senaste presidentvalen förlöpte rätt så tillfredsställande. Men som tidigare finns det - som avskedandet av hela regeringen visar - många osäkerhetsfaktorer. Europeiska unionen måste vara vaksam, och varje svårt brott mot de demokratiska principerna måste snabbt bestraffas med indragning av gemenskapsstöd. Den inledda liberaliseringsprocessen är svår och måste leda till framgång med vårt stöd; det står klart för oss. Därtill är interregionalt och gränsöverskridande samarbete absolut nödvändigt. Programmen Interreg och Tacis måste i synnerhet sättas in vid den rysk-finska gränsen. De regioner i EU: s medlemsstater och den Ryska federationen som gränsar till Barents hav och Östersjön måste återuppta sina sekelgamla ekonomiska och kulturella förbindelser.
Slutligen så måste man arbeta hårt för att skapa en baltisk-europeisk-arktisk ekonomisk zon, som omfattar de skandinaviska länderna, de baltiska länderna och Ryssland. Så skulle ett bra partnerskap kunna uppstå, som bidrar till en konsilidering av det ryska samhället och som på ett avgörande sätt bidrar till stabilitet på hela den europeiska kontinenten. På detta hoppas jag, för på så vis kan i längden freden säkras på vår kontinent.
Herr ordförande! Å kulturutskottets vägnar vill jag gratulera Lalumière till ett utmärkt betänkande.
De band som förenar Ryssland och Europeiska unionens medlemsländer är sekelgamla. Ryssland spelar också en roll som brobyggare mellan europeiska och asiatiska länder. Då Europeiska unionen definierar sitt förhållande till Ryssland är det centrala målet för samarbetspolitiken att befrämja de västerländska demokratiska principerna.
Ryssland går dock sin egen särartade utvecklingsväg som en stormakt vad gäller geografi, naturtillgångar, befolkning och kultur. Utvecklingen i Ryssland sker ofta på ett oförutsett, till och med kaotiskt sätt, inte enligt en västerländsk modell eller tidtabell. Att förstå Rysslands särdrag är därför en nyckelfaktor om samarbetet mellan Europeiska unionen och Ryssland skall lyckas.
Utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media betonar också utökningen av den ömsesidiga förståelsen genom att effektivisera kulturkunskapen, utbildnings- och forskningssamarbetet samt utbytesprogrammen. Rysslands rika kulturarv måste göras känt med sina många minoritetskulturer, vars livskraft speciellt måste stödjas.
Rysslands kulturarv är dock hotat under trycket av ekonomiska svårigheter och på grund av likgiltighet. Europeiska unionen borde hjälpa Ryssland att göra en systematisk utredning om sitt kulturarv, främja informationsutbytet och utbildningen av proffs inom kulturens område samt uppmuntra till lagstiftningsåtgärder för att stödja kulturområdet. Samarbetets utmaning är framför allt att stödja utvecklingen av medborgarnas samhälle och närdemokratin i Ryssland.
De gemensamma gränserna mot Ryssland erbjuder nya möjligheter att utveckla samarbete speciellt mellan staterna inom regioner som gränsar till Östersjön och Barents hav. Tacis-Interreg-cross-border -samarbetet liksom Tacis-Phare-samarbetet måste förstärkas. Men det egentliga utbildningssamarbetet kan inte enbart ske genom Tacis-projekten, utan där behövs en förstärkning av Europeiska utbildningsfonden eller en alldeles egen fond. I vilket fall som helst måste resurserna ökas och samarbetet bedrivas på basis av ett ömsesidigt utbyte mellan jämlika partner.
Herr ordförande! På den socialistiska gruppens vägnar skulle jag första vilja säga att vår grupp välkomnar Lalumières lägliga betänkande om Ryssland. Det är dock beklagansvärt att ytterligare 62 ändringsförslag lades fram för plenarsammanträdet efter de över 90 som redan hade behandlats på utskottsnivå. Hur som helst befinner vi oss vid en avgörande tid i utvecklingen av Rysslands ekonomiska och demokratiska reformprocess, och EU: s framtida förbindelser med Ryssland kan spela en avgörande roll i att stödja och främja reformansträngningen i Ryssland.
För många människor i Ryssland ledde inte slutet på Sovjetunionen och början av ekonomisk omvandling från kommando- till marknadsekonomi till uppenbara förbättringar av deras levnadsstandard. Man kan hoppas att utnämnandet av en ny premiärminister kommer att leda till en återbalansering av den ryska regeringen med en tydligare tyngdvikt vid den demokratiska och ekonomiska reformprocessen. EU och Europaparlamentet måste utöva sitt inflytandet genom Tacis och demokratiseringsprogrammet, partnerskaps- och samarbetsavtalet samt det nyligen skapade parlamentariska samarbetsrådet. Mänskliga rättigheter kommer alltid att stå högt på dagordningen och parlamentet måste fortsätta att övervaka lagen om religionsfrihet i Ryssland. Parlamentet måste stödja initiativ för att bekämpa internationell brottslighet, lagliga reformer, kvinnohandel, kamp mot fattigdom och dålig hälsa och uppmuntra Rysslands medlemskap i Världshandelsorganisationen.
På säkerhetsfronten är det viktigt att undvika en delning av Europa ännu en gång i två läger. Ryssland, utifrån den gemensamma grundakten mellan Nato och Ryssland, får inte uteslutas från diskussioner om den framtida säkerhetsarkitekturen för Europa på 2000-talet. OSSE och Europarådet har också en roll att spela, precis som förbättrade förbindelser mellan Ryssland och dess grannar har. Rådet måste spela sin roll - och jag hoppas att kommissionär Van den Broek stöder detta, när det gäller att bygga upp nya förbindelser med ett nytt Ryssland.
Herr ordförande! Det har gått ett årtionde från den kanske största " tektoniska jordbävningen" i historien. Sammanstörtningen utan våld och blodutgjutelse av de auktoritära regimer som såg kommunismen inrättas med Moskva i centrum. Den välkomnades med rätta då, såsom en ideologisk seger för demokratin, en sensationell förändring som innebar slutet på det kalla kriget, på motståndet mellan två stormakter, en livgivande injektion av frihet för folken som utstod dogmernas tyranni.
Efter den första euforin hade de fria staterna inte tillräckligt mod att ställa upp när de såg storleken och intensiteten i de problem som uppstod. Man utarbetade inte i tid och på ett fullständigt sätt och framför allt utan baktanke en klarsynt strategi för att effektivt uttrycka den internationella solidariteten. Rysslands upprepade äventyr under denna tidsperiod gav ofta anledning till oro angående faran av en återgång till mörka tider och till blodutgjutelse. Och trots att de extrema fenomenen undveks, fortsatte den nya regimens funktionsrubbningar att visa sig på alla områden. Från den ekonomiska och sociala obalansen till den inre säkerheten, från folkhälsan till brottsligheten och undervärderingen av miljön. De visade sig återigen i förrgår i omvälvningarna på högsta nivå. Det finns ingenting att glädjas åt i de fruktansvärda svårigheter som Ryssland konfronteras med tio år efter förändringen, detta stora land med ett heroiskt folk, med en rik historisk bakgrund och ett intellektuellt arv. Tvärtom ligger det i allas intresse att bidra till en konsolidering av demokratin, till en utveckling av samhället så att Ryssland kan spela den roll som tillkommer landet på och utanför den europeiska kontinenten.
Vi är skyldiga stort tack till Lalumière för ett träffsäkert och fullständigt betänkande om den strategi som måste följas. Det finns emellertid så många aspekter beträffande Rysslands problem som berättigar de ändringsförslag som går i riktning mot ett stärkande av det globala godkännandet och en konkret tillämpning av strategin. För det mest betydelsefulla är att börja tillämpa denna strategi parallellt med utvidgningsförfarandet som redan har startat.
Herr ordförande! Ryssland, som vi diskuterar, är inte, i jämförelse med Ungern, en modell för övergång till demokrati, varje felaktig jämförelse skulle vara ett politiskt misstag.
Ryssland var underkastat kommunismen under 75 år, dvs. under tre generationer. Det betyder att det inte har några minnen av sin korta erfarenhet av demokratisering under åren 1905-1914, inte heller av den fantastiska ekonomiska utvecklingen och entreprenörsandan från början av seklet. Det är ett unikt fall i historien att minnen elimineras, och att de under ett tre fjärdedels sekel ersätts av en enda erfarenhet; erfarenheten av ett enpartisystem och en styrd ekonomi.
Dessutom erfar det ryska samhället en ojämförlig demografisk tragedi. Sedan 1970, och inte sedan 1990 som man säger, är medellivslängden ständigt sjunkande. Det är ett uttryck för ett samhälles förtvivlan. Det är ett fenomen som saknar motstycke.
Det är mot den bakgrunden som man bör bedöma de ryska insatserna för att upprätta en rättsstat och en marknadsekonomi. Rättsstaten är ännu inte fullständig, men låt oss inte glömma att alla val sedan 1993, trots alla olycksbådande profetior, har ägt rum på föreskrivet datum, och att de har varit korrekta, enligt experterna. Alla centrala och regionala institutioner fungerar. Allvarliga kriser har brutit ut, bl.a. kriget i Tjetjenien. De hör nu till det förgångna.
Marknadsekonomin stöter på stora svårigheter, framför allt den korruption som ärvdes av den sovjetiska regimen, och ekonomins allmänna sammanbrott, som inte heller den kan dateras till 1991. Sovjetiska experter analyserade det redan 1982, i Novossibirsk-rapporten som konstaterade ett misslyckande.
I ett sådant sammanhang är det svårt att reformera ekonomin, men de första tecknen på sanering är uppenbara. Reformerna har medfört att samhället har differentierats, men låt oss inte reducera det fenomenet till kontrasten mellan den stora fattigdomen och den stormrika maffian. De som verkligen kände till Sovjetunionen vet att alla var fattiga under de åren, med undantag för den styrande klassen. I dag drabbar fattigdomen hälften av befolkningen - det är sant - men den andra hälften ser sin levnadsstandard successivt höjas, och en medelklass framträder redan.
Ryssland, herr ordförande, mina kära kolleger, har betydande naturtillgångar och en befolkning med en mycket hög utbildningsnivå, i bland högre än den i våra gamla demokratier. Detta innebär att Ryssland under alla omständigheter kommer att ta igen sin politiska och ekonomiska eftersläpning inom en snar framtid, vilket det var på väg att göra i början av seklet, innan revolutionen satte stopp för den moderniserande ansatsen.
Detta är ett land som delar vår historia och som i dag gör betydande insatser för att anpassa sig efter oss. Om vi erkänner de här insatserna, om vi har förmågan att mäta de framsteg som har uppnåtts, genom att ta hänsyn till den katastrof landet just har lämnat bakom sig, så kommer vi att erbjuda Europa - vårt Europa - ett samarbetsområde som stärker det i termer av säkerhet, välstånd och andligt berikande. Om vi vägrar att erkänna vidden av den pågående omvandlingen, om vi inte verkligen engagerar oss för att hjälpa Ryssland, är risken stor att vi ser detta land naturligt vända sig mot vad andra länder erbjuder det. Det kommer att vända sig mot Förenta staterna, eller mot Asien, eller mot den muslimska världen, och vår del av kontinenten kommer att försvagas av det.
Detta är vad det utmärkta betänkandet av Lalumière lär oss. Min grupp stöder det och hoppas att det inte kommer att förvanskas.
(Applåder)
Herr ordförande! Å liberala gruppens vägnar ber jag att få tacka och gratulera Lalumière till hennes betänkande. Betänkandet visar hur pass stor sakkunnighet hon skaffat sig bland annat genom sitt arbete som Europarådets generalsekreterare.
Ryssland skall ha en central ställning i Europeiska unionens externa förbindelser. Ryssland är fortfarande en stormakt och dess utveckling har en avgörande betydelse för säkerheten och välståndet i unionens medlemsländer. Efter den senast genomförda utvidgningen har unionen en lång gemensam gräns med Ryssland och nästa utvidgning som snart startar kommer att ytterligare förlänga denna gemensamma gräns. Unionens förstärker de gemensamma fördelarna mellan EU och Ryssland.
Utvidgningen mot öst kommer att bli mycket mera omfattande än vad man i allmänhet har förstått. Samtliga östeuropeiska länder, inklusive Ryssland, är på väg mot demokrati och marknadsekonomi. Inom kort kommer de alla att uppfylla Köpenhamnskriterierna som är en förutsättning för medlemskapet. Trots detta borde inte parlamentet enligt liberala gruppens mening nu på något sätt ta ställning till Rysslands medlemskap i unionen.
Lalumières förtjänstfulla betänkande hade ursprungligen, och har fortfarande, några formuleringar som kan skapa ett intryck av Europas nya tudelning, där den ena delen bildades av Ryssland och den andra av hela det övriga Europa. För att undvika det här intrycket föreslår vi en ny formulering av stycke 57, som handlar om Europarådet och OSSE, där ordalydelsen " fungera som en förbindelse mellan kontinentens två delar" ersätts med orden " befrämja äkta alleuropeiskt samarbete" .
Liberala gruppen föreslår att man inför i betänkandet ett nytt stycke där man betonar betydelsen av EU: s nordliga dimension och förutsätter att man inleder ett intimt samarbete med Ryssland inom ramen för Östersjöstaternas råd, Barents euroarktiska råd och arktiska rådet. Vi hoppas att detta stycke blir antaget.
Herr ordförande! Europeiska unionen bör satsa på en maximal utveckling av förbindelserna och samarbetet med Ryska federationen. Det skulle vara omöjligt att skapa ett stabilt Europa med ryggen mot Ryssland eller genom att försöka isolera det. Därför bör utvidgningen av Europeiska unionen till Central- och Östeuropa, eller Natos utvidgning österut, kompletteras med en proportionell ökning av förbindelserna med Moskva. Handlingsplanen och förslagen bör få den inriktning som presenterats av rådet respektive kommissionen, och självklart, den riktiga tillämpningen av det undertecknade avtalet med Ryska federationen 1994, som nyligen har trätt i kraft.
Ryssland genomgår en svår övergångsperiod - i politiska termer - med en demokrati som kännetecknas av Boris Jeltsins auktoritära presidentstyre. Exempel på det var överfallet på parlamentet - för några år sedan - kriget i Tjetjenien och den senaste regeringskrisen, för att inte nämna den generella avsaknaden av respekt för många mänskliga rättigheter.
I Ryssland finns en del institutioner som är svaga på grund av just detta auktoritära styre. Landet visar upp en djup ekonomisk kris, framkallad av ultraliberala idéer och, givetvis, finns det en mycket allvarlig social kris som tar sig uttryck i fattigdom, outbetalda löner för de offentliganställda och till och med, även om det verkar otroligt, en sänkt levnadsstandard för folket och även livsförhoppningar för detsamma.
Det handlar om att samarbeta med Ryssland på jämlik fot och bidra till att Europeiska unionen kan räkna med en demokratisk och socioekonomiskt konsoliderad partner. En oumbärlig partner för Europas säkerhet, säkerhet och samarbete med Ryssland som inte kan grundas enbart på den grundläggande akten, som undertecknats mellan Moskva och Nato, utan också i stärkandet av instanser som OSSE. Det handlar om att räkna med en partner på den internationella scenen som man inte kan bortse ifrån, vilket den senaste Irakkrisen och situationen i Kosovo har visat.
Jag vill avsluta med att uttrycka min oro för att länder som Frankrike och Tyskland visar tydliga frestelser att inleda nationella förbindelser med Ryska federationen vid sidan om Europeiska unionens agerande. Slutligen vill jag visa vårt allmänna stöd till Lalumières utmärkta betänkande.
Herr ordförande! Västs känsliga reaktioner på den riskabla regeringsombildningen, som Kremlbasen Jeltsin överraskade sina europeiska grannar med de senaste dagarna, visar återigen tydligt hur tätt knuten den västliga delen av Europa är förbunden med Ryssland. Därför kan det inte ifrågasättas: utmaningen för Europa efter murens fall ligger att reda ut och omforma förhållandet till Ryssland. Säkerhetsfrågan i Europa avgörs av om utjämningen med Ryssland lyckas. Med tanke på detta verkar det, som kommissionen betecknar som handlingsplan för de framtida förbindelserna med Ryssland, som ett sammelsurium av enskilda åtgärder, det verkar mållöst, inskränkt och oproffsigt. Det är än en gång ett fattigdomsbevis för den gemensamma utrikespolitken, som varken uppvisar en användbar totalstrategi eller ett omfattande koncept för denna centrala fråga för vår kontinent.
Jag tror att jag därmed har gjort det tydligt och klart: För oss Gröna är det står det utan tvivel att Ryssland, om det så vill, också kan bli medlem av unionen. Den som nekar detta, upphäver inte bara EU-fördraget, utan den ställer sig dessutom utanför denna uppgift för Europas gestaltning. En sådan vägran präglas av samma anda som den provokation som det militära maktsystemets utbredning under det kalla kriget. Det tjänar inte den utjämning, freden och stabiliteten på den här kontinenten. Vi behöver en investering i partnerskapprocessen med Ryssland, och det betyder en investering i freden för Europa.
Herr ordförande, kära kolleger! Ledamöterna från Alleanza Nazionale ser positivt på Europeiska unionens handlingsplan för Ryssland som antogs av rådet i maj 1996 under italienskt ordförandeskap.
Planen syftar till att garantera största möjliga samordning mellan de olika åtgärder, bilaterala och i gemenskapens regi, som tas för att stödja Rysslands omvandling. I planen beskrivs fem olika samarbetsområden: demokratiska reformer, ekonomiskt samarbete, rättssystemet, säkerheten och utrikespolitiken. Alleanza Nazionale ser mycket hoppfullt på de ryska ansträngningarna när det gäller politisk frihet, utveckling av demokratin och skyddet av mänskliga rättigheter. Men vi är oroliga för den osäkerhet och de bakslag som vi har kunnat notera inom detta område och vi hoppas på kraftiga och betydande framsteg. Vi måste med andra ord uppmärksamt följa utvecklingen och hjälpa och stödja Ryssland på alla sätt och aldrig glömma bort att tills för bara ett par år sedan lydde Ryssland under en kommunistisk, totalitär regim som förkvävde all frihet.
Vi kräver emellertid att den ryska regeringen ägnar större uppmärksamhet åt att kontrollera och bekämpa den lokala organiserade kriminaliteten som på ett farligt sätt breder ut sig mot Europa samt att man gör kraftiga insatser på miljöområdet för att förebygga nya ekologiska katastrofer och reparera de allvarliga skador som de tidigare kommunistiska regimerna åsamkat landet, totalt okänsliga inför detta problem.
Vi hoppas därför, för att kunna garantera en hållbar fred i Europa och världen, att man förstärker det politiska, ekonomiska och kulturella partnerskapet med Ryssland som i dag, utan tvekan, är en viktig global maktfaktor.
Herr ordförande! Låt mig i den här debatten i synnerhet gå in på partnerskaps- och samarbetsavtalet. Med det här avtalet finns det nu ett effektivt instrument för att ha en ständig dialog i alla frågor av politisk och ekonomisk natur, som står i förgrunden i de ömsesidiga relationerna. Låt oss inte glömma att det var parlamenten - Europaparlamentet och den ryska duman - som initierade det första tillämpningsorganet i partnerskaps- och samarbetsavtalet, nämligen det parlamentariska samarbetsutskottet, som jag sitter ordförande för tillsammans med min ryska kollega, Rysjkov. I den här egenskapen skulle jag här i synnerhet vilja betona hur framgångsrikt det här arbetet var redan förra december.
Jag kan försäkra er om att vi mycket öppet diskuterar de enskilda problemen i relationerna mellan EU och Ryssland och att vi inte heller är rädda för att nämna problemen vid dess rätta namn. Särskilt viktigt är kontinuiteten i kontakterna och reglebundenheten i de ömsesidiga besöken, genom vilka det uppstår förtroende på båda sidor, även om samtalspartnerna från rysk sida ständigt ändras.
Jag anser, och jag säger inte för mycket, om jag betecknar formen på samarbete som vi utvecklar som en framtida modell för det rysk-europeiska samarbetet. Relationerna med våra ryska partner låter sig därigenom gestaltas på ett kontruktivt sätt och det utan att vi diskuterar EU-medlemskap för Ryssland. Detta har båda sidor inget behov av att diskutera.
Låt mig i det här sammanhanget hänvisa till betydelsen av Tacis-programmet. Lalumière uppmanar i sitt betänkande kommissionen till ökat stöd för det här projektet och fordrar att Tacis-stödets prioriteringar skall sättas in för att förbättra de dagliga livsvillkoren vid uppbyggnaden av rättsstatliga strukturer. Jag skulle uttryckligen vilja understryka detta. Vi vet att vi måste förbättra det här Tacis-programmet ytterligare, vi vet också att arbetet på den grundvalen också är mycket viktigt för vårt framtida arbete mellan Ryssland och Europeiska unionen.
Herr ordförande! Jag skulle först vilja gratulera Lalumière till hennes briljans, för hon påminner mig om en kollega, som jag tidigare hade, Vergès, som var en av världens bästa advokater, och om honom sade jag en gång: Om man skulle hitta mig med en blodig kniv bredvid ett lik, skulle jag absolut anlita honom som advokat.
Fru Lalumière, om det skulle hända mig skulle jag gärna anlita er som advokat, för man måste påminna om något som inte nämnts här i debatten, och som min kollega Carnero understrukit, nämligen att vi måste låta oss leda av försiktighet i våra förbindelser med Ryssland: jag skulle här främst vilja visa på följande: Ryssland är i dag, i avkoloniseringens tidsålder, den sista stora kolonialmakten på jorden. Kriget i Tjetjenien har entydigt visat detta, och det kommer att bli fler kolonialkrig. Jag vill i alla fall inte att något av mina arton barnbarn skall stupa i ett krig för att försvara Ryssland. Därför behöver vi inte Ryssland i Europeiska unionen förrän avkoloniseringen ägt rum, efter ja, men inte före.
Jag skulle emellertid vilja peka på det ytterligare faktum att Jeltsins senaste presskonferens visade hur farligt det är att man lämnar atomvapen i en sådan hand. Naturligtvis vill vi inte ha något krig med Ryssland, ingen konflikt, men vi måste också klart se hur situationen ser ut. Därför hyser jag vissa betänkligheter mot en alltför optimistisk presentation av en situation, som man helt enkelt måste se sådan som den är. Faran ligger fortfarande framför oss.
Herr ordförande! Europeiska unionens Rysslandspolitik har som mål att stärka demokratin, freden, handeln med och den ekonomiska utvecklingen i detta stora och betydelsefulla land med 140 miljoner invånare. Blir Rysslands utveckling framgångsrik, bör ett naturligt fortsatt steg vara att Ryssland blir medlem av den demokratiska unionen, vårt EU. I denna fråga darrar Lalumière på manschetten i sitt i övrigt utmärkta betänkande.
EU grundades av sex stater med ca 200 miljoner invånare. Nu är vi femton länder med 370 miljoner invånare. När vi har tagit upp de tolv nya länder som nu vill komma med, blir vi bortåt en halv miljard. En väl fungerande union av den storleken kan säkert också en dag öppna dörren för och ge plats åt en lyckosam rysk demokrati.
Herr ordförande! I Ryssland minskar befolkningen och fattigdomen ökar. Kärnmaterialen och miljöförstöringen är ett hot mot hela Europa. EU kommer i framtiden att vara beroende av de ryska naturresurserna, i synnerhet av gasen. EU borde inte skapa sådana militära hotbilder som i Ryssland upplevs som ett nationellt hot. Ett land som Finland borde behålla sin alliansfrihet även om EU fick en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Motiveringarna till Lalumières betänkande påminner om Karl Marx bok om 1800-talsdiplomatins historia. Den publicerades aldrig i Sovjetunionen eftersom den avslöjade Rysslands euroasiatiska grund.
I förhållanden till Rysslands angelägenheter fick man ändå inte följa dubbelstandarder. På president Jeltsins diktatur eller på medias totala indoktrinering borde man i väst tillämpa samma kriterier som om de förekom i våra egna länder. Ryssarna behöver fred, hälsa, mänskliga rättigheter, ren natur och hopp precis som vi. För en jämlik växelverkan och ett jämlikt samarbete behöver EU en specifik nordliga dimensionens politik.
Herr ordförande! Jag stöder betänkandet av Lalumière med stor entusiasm, och jag vill hedra hennes kompetens och klarsynthet.
Jag har ett flertal gånger här i kammaren beklagat att Europeiska unionen bestämde sig för att öppna sig mot väst, till den högre finansen på andra sidan Atlanten, och mot söder, för okontrollerade flyktingströmmar, och fruktat att unionen stänger sig mot öst, just på den enda plats där Europas gräns ännu återstår att spåra, eftersom Ryssland överlappar två kontinenter.
Om utvidgningen av unionen till alla länder i Central- och Östeuropa skall föras i hamn, får det inte göras till nackdel för de broderländer som finns i det forna Sovjetunionen, för risken är att vi bygger upp en ny skammur, bara något längre österut. Att planera för ett ryskt medlemskap i den Europeiska union vi önskar bygga upp är utan tvekan orealistiskt. I gengäld har jag alltid arbetat för att föra fram idén om att förena den utvidgade unionen och de tolv medlemsländerna i Oberoende staters samvälde, i en struktur som skulle kunna ta formen av en konfederation. De båda sidorna skulle bli två poler i en framtida enhet, som slutligen skulle befria våra folk från det amerikanska protektoratet.
Endast detta Europa med en kontinental dimension kan göra oss till vinnare i det globala ekonomiska kriget, under vilket vi redan har förlorat alltför många slag.
Herr ordförande! Betänkandet om framtida förbindelser med Ryssland är ett viktigt betänkande. Jag blir därför förvånad och finner det mycket beklagligt att en del underliga brister finns med i det i övrigt genomarbetade förslaget.
Låt mig först nämna punkt 54, där föredraganden tydligt gör klart att Ryssland varken är lämplig eller önskvärd som medlem i EU, med " hänsyn till Rysslands storlek och landets euroasiatiska intressen samt med hänsyn till Europeiska unionens i högsta grad integrerade karaktär" . Att Europaparlamentet ensidigt uttalar sig om Rysslands eventuella framtida medlemskap är direkt olämpligt, inte minst med tanke på att Ryssland faktiskt inte har ansökt om medlemskap. Det vore direkt olämpligt att anta punkt 54 i nuvarande form. Om en sådan principiell motivering skulle antas för Ryssland, kan det mycket väl också anföras för andra länder som skulle kunna tänka sig att söka medlemskap, t.ex. Vitryssland, Ukraina, Turkiet osv. Oavsett om man i dag anser att Ryssland bör eller inte bör bli medlem i EU, så hör en sådan ståndpunkt inte hemma i betänkandet. Det måste snarare vara i EU: s intresse att etablera starka band till Ryssland som kan utvecklas till ett närmare samarbete för att stärka och garantera fred och säkerhet internationellt. Europas fredssamarbete bör naturligtvis omfatta området från Atlanten till Ural.
Den andra bristen som jag vill nämna är punkt 46, där föredraganden ger uttryck för att säkerhetsförbindelserna först är möjliga att utveckla med Ryssland sedan beslut har tagits för att integrera VEU i EU. Man måsta ha i åtanke att Natos utvidgning, enligt hela det ryska etablissemanget, innebär ökad säkerhetspolitisk oro för Ryssland. Den ryska militären kräver nu också en ökad satsning på ryska kärnvapen som en följd av Natoutvidgningen. EU har därför en mycket viktig uppgift i att bidra till att minska den oro som Natos utvidgning innebär för Ryssland, snarare än att öka den.
Slutligen vill jag bara påtala den obegripliga formulering som finns i punkt 1 a, nämligen att EU skall " främja bildandet av en medelklass som demokratin kan grundas på" . Det är en formulering som hör hemma i 1800-talets tänkande, och inte år 1998!
Herr ordförande! Även jag skulle först och främst vilja gratulera Lalumière till hennes svåra betänkande. Även om jag har lagt fram en rad ändringsförslag, vet jag att vi är eniga vad gäller den grundläggande tendensen. För några dagar sedan yttrade ledamoten i duman, Kowaljow, sin oro för de bestående antidemokratiska tendenserna i hans land. Det är en man som älskar sitt land och som den som läser hans bok " Den vita korpens flykt" , den förstår också varför han har suttit i fängelse i sju år.
Jag skulle emellertid dock vilja peka på en sak, som inte nämnts så mycket. Han anklagar också de nya och de gamla ledande eliterna för att inte bry sig om demokratin och rätten. För att skapa ett stort Europa där fred, frihet, rättsstatlighet och demokrati skall råda, är de grundläggande principer som de kräver. Europeiska unionen måste ge akt på de här frågorna. Den står inför stora utmaningar, för de här relationerna kommer att ha vittgående konsekvenser på de nyligen inledda förhandlingarna med alla länder.
Ryssland har gått med i Europarådet, som alla medlemsstater i Europeiska unionen tillhör. Därmed har landet sagt ja till rättsstaten, demokratin och mänskliga rättigheter. Det har också sagt ja till den rättsgemenskap som håller på att växa fram sedan flera år tillbaka. Vi i Europaparlamentet vill bejaka relationerna med Ryssland, vi vill ha ett nära samarbete, men vi kommer också att vara uppmärksamma på vidareutvecklingen av refomrprocessen i Ryssland mot rättsstat, som respekterar de mänskliga rättigheterna, förbunden med uppbyggnaden av ett demokratiskt agerande civilt samhälle, och mana på landet när så är nödvändigt.
(Applåder)
Herr ordförande, mina damer och herrar! Låt mig med anledning av debatten om det här betänkandet säga något om utvecklingen av samarbetet inom delegationen eller det gemensamma utskottet som vi ju har med den ryska duman och federationsrådet. När jag tittar närmare på utvecklingen under de senaste åren, kan jag se att det har skett väsentliga förbättringar. Även om vi i begynnelsefasen efter 1994 i de gemensamma sammanträdena mycket ofta ägnade oss åt att ömsesidiga uttalanden - ibland mycket forcerat från rysk sida om vissa frågor, som t.ex. Nato-medlemskap för vissa östeuropeiska stater, frågor som egentligen inte hade något att göra med de bilaterala förhållandena mellan Europeiska unionen och Ryssland och som förhindrade en förnuftig dialog -, så har det här ändrats avsevärt.
Sedan dess har det blivit så att vi diskuterar många olika frågor av ömsesidigt intresse och därmed också uppnått konsensus på många punkter eller åtminstone kunnat utövat ett effektivt utbyte av erfarenheter. Vi kan bara ta debatten om Tacis, partnerskapsavtalets utveckling, inre ryska och europeiska angelägenheter, som utvecklingen av den internationella kriminaliteten, rättsstaten, eller det ryska skattesystemet.
Jag tror att det är Europeiska unionens uppgift att främja utvecklingen till en stabil demokrati i Ryssland. Ryssland är fortfarande ingen stabil demokrati, eftersom alla element för detta fortfarande inte förenas på ett stabilt sätt. Inrikespolitiska kontroverser och rörelser tydliggör detta, som vi har sett på senare tid. Trots det tror jag att Ryssland sammantaget är på god väg, och att vi som européer kritiskt skall följa landet.
Herr ordförande! Trots betänkandets till och med alltför stora optimism vill jag tacka föredraganden. Det centrala problemet i betänkandet är avsaknaden av praktiska exempel. Som ett centralt mål listar Lalumière förstärkningen av säkerheten i Europa och dess närområden på basis av balanserat samarbete. Vad betyder detta månne i praktiken?
Finlands regerings mål är att lyfta unionens nordliga dimension på föredragningslistan under sitt ordförandeskap i slutet av 1999. Den nordliga dimensionen är ett omfattande säkerhetsprojekt som koncentrerar sig på att binda Ryssland till regionala samarbetsstrukturer, till exempel via Tacis-programmets miljö- och kärnkraftsäkerhetssamarbete samt via Östersjöregionens mångsidiga samarbete.
Samarbetet med Ryssland kan lyckas bara med hjälp av ämnesområdesvis definierade små stegens politik. Rysslands stabilitet befrämjas inte med bombastiskt högtidligt lovprisande ens i denna kammare.
Herr ordförande! Får jag börja med att hjärtligt lyckönska föredraganden, Lalumière, till detta utomordentligt värdefulla betänkande, som kommer i en tid då det är särdeles meningsfullt att tänka igenom vår relation med Ryssland på djupet. Inte en process som vi kommer att avsluta i dag eller i morgon, men som under den kommande tiden kommer att kräva allt mer av vår uppmärksamhet. Och som nu möjligen på kort sikt har blivit ännu mer aktuell med tanke på den nuvarande situationen med regeringsskiftet i Ryssland som, hur det än kommer att sluta, självfallet innebär att de sedvanliga osäkerheterna kvarstår under den närmaste framtiden. Vad som kommer att förbli viktigt är att vi bedömer politiken mer än individerna. Jag tror att vi kan utgå ifrån att president Jeltsin i vilket fall som helst, oavsett vilka åtgärder han kommer att vidta i fortsättningen, inte kommer att se någon anledning att ägna mindre uppmärksamhet åt den reformpolitik som är så oumbärlig i Ryska federationen.
Vad våra förbindelser beträffar kan jag vara ganska kortfattad, eftersom Lalumière i själva verket åskådliggjort det nuvarande tillståndet beträffande våra förbindelser med Ryssland mycket utförligt. Jag skulle vilja ägna några ord framför allt åt Europeiska unionens handlingsprogram som kommit efter rådets godkännande, som godkänt handlingsprogrammet som beslutats i Samarbetsrådet EU-Ryssland. Ett samarbetsråd som blev möjligt sedan samarbetsavtalet med Ryssland verkligen trätt i kraft i slutet av förra året, äntligen, tre år efter ratifikationen av partnerskapet.
En av de utomordentligt viktiga delarna i det gemensamma handlingsprogrammet är att ge ett bidrag till integrationen av den ryska ekonomin i världsekonomin genom att förbereda Ryska federationen för tillträde till Världshandelsorganisationen. Vikten av detta får inte underskattas. Det är av politisk betydelse, det är av ekonomisk betydelse, och det har säkert också säkerhetspolitiska aspekter eftersom det ekonomiska ömsesidiga beroendet, även vad Ryssland beträffar, därigenom kan utvidgas, vilket säkert också har en stabiliserande effekt, inte minst på inrikesområdet.
Vid sidan av detta finns det ett stort antal nya områden kartlagda som lämpar sig för intensivt samarbete med Ryska federationen. Jag nämner dem i stora drag. Den inbördes anpassningen av lagstiftning, framför allt på området intellektuell egendom, som är av primär betydelse för hela investeringsklimatet i Ryska federationen. Jag tänker på tullväsendet och gränsöverskridande samarbete på områden där nya program har utarbetats som är av stor betydelse för angränsande länder och även våra egna gränser till Ryssland - vi tänker på Finland, vi tänker på våra framtida medlemsstater, de baltiska staterna.
Jag tänker på det industriella samarbetet som via en andra rundabordskonferens i månaden maj med industrier från Europeiska unionen och Ryssland på nytt kommer att ge en impuls bland annat till de formulerade målsättningarna att låta företag knyta kontakt med varandra och därigenom också fördjupa det industriella samarbetet.
Jag tänker i det sammanhanget också på utbildningen av ett stort antal unga ryska företagsledare i väst. Jag nämner vidare starten av förhandlingar om ett avtal rörande vetenskap och teknologi samt inledningen av en dialog och samarbete angående kampen mot den organiserade brottsligheten, droghandeln och tvättandet av svarta pengar.
Det var bara ett antal exempel som visar på att samarbetsområdena mellan EU och Ryska federationen successivt utökas.
De fem huvudspåren som Lalumière angivit i sitt betänkande för fördjupning av samarbetet med Ryssland stämmer i hög grad överens med de strategier som även vidareutvecklas utifrån Europeiska unionen. Det gäller också för det som hon har sagt om stödet till konsolideringen av det ryska samhället, civil society -aspekterna. Jag nämner i det sammanhanget vårt program Tacis-demokrati.
Vad de starka handelsförbindelserna beträffar hänvisar jag till det som jag sade om anslutningen till Världshandelsorganisationen och det stärkta samarbetet på området säkerhet i Europa. Naturligtvis spelar här samarbetet med Nato en viktig roll, men även vad gäller VEU söker man kontakter, även från rysk sida, för att komma fram till formerna för förhandlingar och samarbete. Jag bortser nu från det europeiska samarbete som löper med Ryssland via säkerhetsrådet och samarbetet i OSSE, samarbetet i en kontaktgrupp, som exempelvis beträffande Jugoslavien. Detta visar också att den politiska dialogen breddas mer och mer.
Lalumières åsikt om förbindelserna mellan Ryssland och EU ger, tror jag, värdefullt stoff till vidare reflexioner över deras framtida utveckling. I detta sammanhang är Europeiska unionens synlighet, bland annat via vår delegation i Moskva, men även via medlemsstaternas ambassader i Moskva och via de olika antennerna av mycket stort intresse, vilket med rätta även konstateras i betänkandet.
Kommissionen är väldigt tacksam för det arbete som föredraganden har utfört. Det ger en god grund för de fortsatta diskussionerna som vi kommer att ha med varandra i utrikesutskottet, i utskottet för externa ekonomiska förbindelser eller i andra utskott som särskilt ägnar sig åt förbindelserna med Ryssland. Jag vill i det sammanhanget framför allt nämna den grupp i Europaparlamentet som bland annat under Krehls ledning för det mesta har fört mycket fruktbara diskussioner med kommissionen om detta ämne.
Jag beklagar att tiden är för kort för att kunna tala längre om ett så omfångsrikt ämne och diskutera det med parlamentet, men vi ser gärna fram emot nästföljande möjlighet till detta. Återigen ett stort tack till föredraganden, Lalumière.
Herr kommissionär, tack för att ni kämpade mot oljudet. Jag måste säga att det aldrig upphör att förvåna och bedröva mig hur okunnigt det här parlamentet kan vara när människor talar. Det är samma människor som sammanträde efter sammanträde står upp och talar om parlamentets värdighet och betydelse och som sedan behandlar det som om det vore en gatumarknad. Det är verkligen en skam.
(Applåder) Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum vid omröstningstiden.
Fru ordförande! Jag åberopar artikel 48 i arbetsordningen. Den 9 mars gav vi startskottet. Europaparlamentet ville utnämna 1999 till Europeiska året mot våld mot kvinnor, och starta en kampanj i det avseendet. Initiativet från utskottet för kvinnors rättigheter har i dag överskridit det nödvändiga antalet 314. Vi har 323 röster.
(Applåder) Inte någon gång tidigare i Europaparlamentets historia har det gått så fort. På bara sex och en halv sammanträdesdagar har det lyckats att uppnå den här siffran. Jag uppmanar nu kommissionen och rådet att så snabbt som möjligt sätta i gång med förberedelser, så att kvinnoorganisationerna, kyrkorna, fackföreningarna kan börja förbereda för det här Europeiska året. Kvinnorna i våra länder väntar på stödet. Än en gång har Europaparlamentet utmärkt sig som förridare för kvinnors rättigheter. Hjärtligt tack alla kolleger som har skrivit under uttalandet. Fler kan fortfarande skriva under!
(Applåder)
Jag gläder mig med er över att den resolutionen har haft stor framgång.
Fru ordförande! Jag skulle också vilja gratulera vår kollega Gröner för att ha fått in de 323 underskrifterna.
Jag tar dock till orda som vanligt rörande omröstningsförfarandet. Jag vill nu tala om att jag kommer att vara närvarande och rösta så att ni inte kommer att få några problem. Jag noterar dock att omröstningslistan som delats ut till ledamöterna talar om för ledamöterna när det kommer att vara en omröstning genom upprop. Det finns tio omröstningar genom upprop för det här specifika sammanträdet. Två eller tre skulle kunna läggas till för att få upp det till kanske tolv till tretton. Om jag därför stannar här för sju stycken omröstningar genom upprop skulle jag sedan kunna gå härifrån och ha fullgjort de 50 procenten. Dessa bestämmelser är absurda. Det sätt som presidiet behandlar dem är absurt, och ju snabbare de tas bort desto bättre.
Det finns ett femtontal omröstningar med namnupprop, herr Falconer. Jag vill påpeka det för alla eventualiteter.
Fru ordförande! En ordningsfråga. Jag påpekade detta för sammanträdestjänsten i förväg i morse, men det togs inte upp även om det borde ha gjort det under artikel 19.4. Förra månaden antog det här parlamentet en resolution till förmån för mänskliga rättigheter i Nigeria. Vid debatten vädjade jag om säkerhet för den fängslade människorättsaktivisten Batom Mitee, från Ogoni, broder till ordföranden i deras rörelse. Då kände man inte till var Batom befann sig, men en frisläppt fånge bekräftade i tisdags att Batom hålls fängslad vid Delta Rubber Plantation och efter att ha undergått tortyr med daglig misshandel, fruktar man starkt för hans liv.
Jag vill ber er, fru ordförande, att på parlamentets vägnar brådskande skriva till de nigerianska myndigheterna och kräva respekt för det här parlamentets vilja i enlighet med mänskliga rättigheter och vår resolution från februari 1998. Batom Mitees familj får fortfarande inte besöka honom och han får ingen sjukvård trots att han är förlamad på vänster sida, inte kan stå eller äta utan hjälp och har levt i samma smutsiga kläder i över tre månader.
Jag skulle vara tacksam om ni kunde meddela presidenten att jag har diskuterat frågan med fru Kinnock som också vill uttrycka sin oro. Om ordförandeskapet vänligen går med på att skriva det brev som jag bad om, kan Kinnock lägga fram det tillsammans med hennes andra kolleger vid EU-AVS-församlingen som skall äga rum nästa vecka. Tack för ert samarbete.
Jag tackar er, herr Howitt. Naturligtvis skall jag meddela ordföranden om ert inlägg och er önskan.
Fru ordförande! Det gäller alltså dokumentet till Schaffners betänkande som bara finns på franska. Fru ordförande, ni lovade att återkomma med besked om hur vi skulle göra med Schaffners betänkande. Jag skulle gärna vilja ha det beskedet.
Först tog vi reda på hur det verkligen låg till. Och det stämde att rapporten som ligger till grund för betänkandet av Schaffner bara finns på franska. Det är ett verkligt problem.
Det finns en möjlig lösning, som består i att genomföra debatten som planerat, men att inte rösta om betänkandet förrän denna rapport har översatts till alla språk. Schaffner ger tecken till att hon är med på det förslaget. Kära kolleger, är det någon av er som motsätter sig detta? Så är inte fallet.
Jag tackar er, fru Lindholm, ni har fått svar på er fråga och ni ser att vi har gjort vad som krävs.
Fru Berès, gäller det en ordningsfråga?
Jag skulle vilja rikta er uppmärksamhet mot ett meddelande som vi fick i morse, signerat av vår generalsekreterare, Julian Priestley.
Det här meddelandet informerar oss ...
(Skratt. Tillrop: " April, April" )
Kära kolleger, ursäkta mig, ordningsfrågor är ett uttryck för demokratin. Ni vet mycket väl att varje kollega har rätt att uttala sig, Berès I likhet med alla andra.
Jag är glad över att vara ett offer för brittisk humor, och jag tackar kammaren för dess förståelse.
Omröstning
Vi skall nu genomföra omröstningen.
Förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om buller från utrustning som används utomhus (KOM(98)0046 - C4-0122/98-98/0029(COD))
(Parlamentet godkände kommissionens förslag.)
Fru ordförande! I dag vill jag inte propagera för underskrifter mot kriminaliteten i Bryssel, trots att det fram till fredag fortfarande finns tid till det, utan jag skulle i enlighet med artikel 129 begära att Murphys betänkande återförvisas till det ansvariga utskottet, eftersom det finns över 100 ändringsförslag, som i första hand är av rent teknisk natur, och här själv genomföra ett SLIM-initiativ. Det tillkommer nämligen också två ytterligare direktiv om mått, dimensioner och tekniska byggnadsspecifikationer för bussar. Vi borde alltså enas i en arbetsgrupp om hur vi skall få de här tre direktiven vederbörligen godkända.
Fru ordförande, ärade kolleger! Som ordförande för det ansvariga utskottet skulle jag först vilja meddela att utskottet med knapp majoritet har beslutat att lägga fram Murphys betänkande för plenum i den här formen. Jag talar alltså inte som utskottsordförande, utan som ledamot av Europeiska folkpartiets grupp, och som sådan så stöder jag yrkandet om att återförvisa det här betänkandet till utskottet.
Varför? Jag har i flera år ansett att vi som Europaparlamentet i framtiden inte kan klara av att ägna oss åt teknisk lagstiftning när vi har hundratals ändringsförslag.
(Applåder) Sedan Maastricht har vi medbestämmande i de här frågorna. De nya direktiven är inte längre ministerrådets direktiv, utan direktiv från Europaparlamentet och ministerrådet. Vi kan i den här lagstiftningen som parlament bidra till att man tar hänsyn till skyddet för medborgarnas hälsa och säkerhet och skyddet av missgynnade personer. Detta är utomordentligt viktigt. Vi har i det förflutna också gjort detta på ett framgångsrikt sätt.
Vad vi här behöver är inte 112 tekniska ändringsförslag som ingen av de närvarande förstår och som ingen vet vilka intressenter som står bakom de enskilda ändringsförslagen, utan ett ändringsförslag där det fastställs att bussar måste tillverkas på ett sätt som uppfyller funktionshindrades krav. Genomförandet av de här lagstiftande föreskrifterna från Europaparlamentets sida åligger sedan de tekniska kommittéerna.
(Applåder) Det kallar man lagstiftningsförfarande genom hänvisning till tekniska normer, något som jag alltid har varit för och som måste vara den väg som vi skall göra det på i framtiden. Av den här anledningen skulle jag personligen vara glad om det vore möjligt att än en gång diskutera förslaget i utskottet, så att vi i den här frågan kan finna en förnuftig lösning. Nu gör jag ett personligt uttalande: Om det här yrkandet inte återförvisas till utskottet kommer jag att stanna kvar här. Jag kommer emellertid inte att delta i omröstningen. Jag ber om att man tar detta till protokollet, för jag som parlamentariker är inte beredd att medverka till den här vansinniga formen av lagstiftning.
(Applåder)
Fru ordförande! Jag hoppas att jag inte skall behöva ta så mycket tid på mig som von Wogau. Jag hyser en viss sympati med honom när han säger att vi har haft att göra med en teknisk fråga här, men jag skulle vilja be parlamentet betänka detta: säger vi till Europas medborgare att vi inte är kompetenta att lagstifta om någonting som faktiskt påverkar människors liv? Jag skulle vilja påstå att utskottet hade varje möjlighet i världen att debattera det här betänkandet. Det hade också varje möjlighet att diskutera med mig de ändringsförslag som jag framställde.
Jag accepterar att det har varit många ändringsförslag, men många av dem är absolut nödvändiga. Om det är så tekniskt för ledamöterna på andra sidan att de inte förstår vad som händer, varför har då faktiskt 20 ändringsförslag lagts fram från ledamöter från andra sidan av parlamentet? Jag anser att de förstod vilka frågor som stod på spel här och jag skulle vilja återgå till vad kommissionen sade i går kväll. Kommissionär Bangemann, när man ställde frågan till honom, sade att han inte kunde se några skäl till varför parlamentet inte skulle kunna ta ställning till betänkandet och gav faktiskt en indikation om att kommissionen var beredd att acceptera 22 av våra ändringsförslag.
Så jag skulle vilja säga till ledamöterna på andra sidan av parlamentet att vi har haft varje möjlighet att debattera den här frågan. Ja, den är komplicerad, ja, den är teknisk, men låt oss inte frånhända oss vårt ansvar. Vi har ett viktigt jobb att göra här, så låt oss sätta i gång och göra det.
Fru ordförande! Jag har bara en fråga till ordföranden för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som talade här i personlig egenskap. Han har deltagit i diskussionerna tre eller fyra gånger, han har haft möjligheten att lägga fram ett ändringsförslag i den form som han nu formulerat. Jag skulle gärna vilja veta varför han inte har tagit sitt ansvar.
Fru ordförande! Jag skulle vilja svara på detta personligen. Jag har som ordförande för utskottet bett föredraganden att göra som jag sagt, nämligen att göra ett ändringsförslag om de funktionshindrade, och i övrigt hänvisa det hela till tekniska kommittéer. Då visade det sig att det fanns svårigheter med detta. Därför föreslog jag att man skulle sätta in en arbetsgrupp, som skulle söka efter en vettig lösning. Jag lade fram den här lösningen innan omröstningen i utskottet. Sedan röstade vi om detta, men majoriteten i parlamentet röstade annorlunda. Till följd av detta är det så att Murphys betänkande, som enligt min mening inte är moget att läggas fram för plenum, kom till plenum mot min vilja som utskottsordförande. Därför tar jag nu till orda, inte som utskottsordförande, utan som ledamot av PPE-gruppen. Det är mitt svar på det som Metten just sade.
(Applåder och tillrop)
Fru ordförande! Jag vill särskilt svara på de anmärkningar som gjordes av von Wogau. Jag blev ledamot av det här parlamentet 1989 och under hans företrädare Beumer hanterade vi ett berg av teknisk lagstiftning som gick igenom det här parlamentet för att fullborda den inre marknaden, och det är rent nonsens när ordföranden i ekonomiutskottet säger att vi inte är kompetenta att hantera den här lagstiftningen i parlamentet.
Skälet att de inte vill att vi skall avgöra den här frågan i dag är att de röstade emot ändringsförslagen om att hjälpa de funktionshindrade i konstruktionen av bussar och tågvagnar. Det är därför de inte vill att den lagstiftningen skall behandlas av parlamentet i dag. Jag vill säga till er att funktionshindrade personer över hela Europa nu granskar hur kristdemokraterna röstar i den här frågan. För vi har lagt fram ändringsförslag i utskottet för att stödja de handikappade och de vill lyfta bort betänkandet från föredragningslistan.
(Parlamentet beslutade om återförvisning till ansvarigt utskott.)
Fru ordförande! Det uppstod en del förvirring i går angående svaret från kommissionen med anledning av ändringsförslag 3. Skulle det vara möjligt för kommissionen att ge ytterligare närmare information om detta? Det är den första punkten, fru ordförande.
Den andra punkten är en förfrågan till er. Är det möjligt att rösta om ändringsförslag 20 före ändringsförslag 7? Det är samma text, det är bara det att det handlar om platsen där. Det är en förfrågan till er.
Och i tredje hand, fru ordförande, i ändringsförslag 19 används på engelska ordet evaluation . Det är inte korrekt. Det borde vara assessment . Skulle det kunna ändras, och skulle de andra språken också kunna anpassas till detta? Det var mina frågor.
Kommissionen kan acceptera den andra delen av det tredje ändringsförslaget med följande lydelse: " programmet kommer att vara öppet för små och medelstora företag inom alla sektorer inklusive små och stora företag i det tredje systemet" .
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Fru ordförande! Skulle ordföranden för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik kunna lugna oss genom att förklara att samtliga ändringsförslag är icke-tekniska.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Fru ordförande! Det gäller ett muntligt ändringsförslag, ett ord. Det handlar om att ersätta ordet - jag utgår ifrån den engelska texten - integration med inclusion . De som har skrivit ändringsförslaget, Wim van Velzen och Barbara Schmidbauer, är eniga med mig om att vi skulle lägga fram detta ändringsförslag också.
(Ordföranden konstaterade att ingen motsatte sig det muntliga ändringsförslaget.)
(Parlamentet antog resolutionen.)
Fru ordförande! Jag ber kollegerna om ursäkt för att jag också måste begära ordet. Jag tror att vi borde ha förberett en del saker bättre i utskottet och inte belastat kollegerna med så många särskilda omröstningar och muntliga ändringsförslag. Vi har ett problem, vilket nu också lett till ett översättningstekniskt problem i punkt 60. Vi hade nämligen inte den tyska översättningen för omröstningen i utskottet. Därigenom har ett, som jag tycker, allvarligt fel smugit sig in i punkt 60, för den här punkten är mycket viktig, eftersom det handlar om att utvidga handelspreferenserna till least developed countries som hittills inte är AVS-länder.
Ändringsförslaget som jag lagt fram tillsammans med Corrie talade om att handelspreferenserna undanröjs genom denna utvidgning. I den tyska versionen, som jag fick först efter omröstningen i utskottet, står det nu: " vilket undanröjer alla former av diskriminering" . Jag ber alltså om att man tar den engelska versionen av ändringsförslaget från Corrie och Liese som grundval för översättning till andra språk och anpassa det i motsvarande grad.
Fru ordförande! Jag skulle vilja säga att Liese har rätt och att den synpunkten också gäller för den franska versionen. Det är alltså bra att det är den engelska versionen som skall vara gällande den här gången.
Om ändringsförslag nr 1
Fru ordförande, kära kolleger! Vi befinner oss vid en helt och hållet avgörande punkt. Det har inte undkommit er att det här betänkandet avstår från att anspela på samarbetets budgetära kostnad. Styrkeförhållandena, att bedöma situationer, det är inte vårt område, inte mer än sakkunskapen. Det har funnits anledning till att visa tvehågsenhet för budgetutskottet. Vi respekterar verkligen den stora befogenhet parlamentet har. Men budgetutskottet har mycket väl förstått varför vi inte tar itu med problemet att ange hur stor den övergripande biståndsvolymen skall vara: det skulle handla om en symbolisk siffra, som skulle uppröra alla justitiedepartement och få en betydelse på hela planeten, åtminstone för ett år, och ha en nyckelroll i alla debatter om nord och syd. Följaktligen har vi velat visa för budgetutskottet, att vi accepterar att den är så mån om förfarandet.
För min del accepterar jag alltså sex av de sju strecksatserna i ändringsförslaget, för det finns bara en som ställer till problem, det är 80c. Den uttrycker klart och tydligt att de nya avtalens finansiella organisation bör styras av återhållsamhet och en omsorg om budgetens effektivitet, osv., något som får en att anta att européerna, inom samarbetet med AVS-länderna, kommer att göra större insatser för finansiell återhållsamhet än vad andra kommer att göra. Det kommer att bli ett föremål för en politisk debatt. Det skulle vara oacceptabelt att avgöra den frågan här.
Detta förklarar min begäran om delad omröstning. Mitt förslag är att vi röstar mot artikel 80 ter och att vi accepterar alla de andra, för vi är också måna om finansiell återhållsamhet.
(Parlamentet antog resolutionen.)
I-EDN-gruppen stöder förbehållslöst alla förslag som syftar till att lätta företagens administrativa bördor, i synnerhet för de små och medelstora företagen. I det här fallet föreslår kommissionen både en förenkling av deklarationerna för företag som står för minst 100 000 ecu av handeln inom gemenskapen per år, och av den kombinerade nomenklaturen, som ligger till grund för statistiska data om handeln inom gemenskapen.
Inrättandet av den inre marknaden och avskaffandet av gränskontroller har lett till att man har avskaffat överensstämmande momsdeklarationer och statistik, vars tillförlitlighet garanterades av tulltjänsterna. Men informationsbehoven har inte försvunnit för det, vilket gäller såväl för förvaltningen som för företag och yrkesorganisationer.
Men det deklarationssystem som inrättades av Europeiska unionen har svagheter, som vi vill klarlägga. Intrastats huvudsakliga svaghet, förutom systemets kostnad, ligger i den omfattande osäkerheten i resultaten, en hög osäkerhetsfaktor när det gäller en bestämd stats verkliga handelsresultat. Siffran för en medlemsstats importer borde normalt sett vara densamma som summan av andra medlemsstaters exporter till den staten. Det visar sig att den totala skillnaden ligger på 4, 6 procent. Genom att hellre använda en siffra än en annan, sänks Tysklands handelsöverskott, som gränsar till 19 miljarder ecu, till 4 miljarder, medan det franska underskottet på 6, 4 miljarder ecu mer än fördubblas.
När det handlar om deklarationer om varuhandel har medlemsstaterna möjlighet att begära tilläggsuppgifter om ursprungslandet, om ursprungs- eller destinationsregionen, hamnen eller flygplatsen där avlastning sker samt om det statistiska systemet.
När det gäller förenklingen av den kombinerade nomenklaturen, har vår grupp ingivit ett ändringsförslag. Det är nödvändigt att den specifika informationen för regionala produkter bevaras, och det gäller särskilt för produkter med kontrollerad beteckning. När det t.ex. gäller vin är det absolut nödvändigt att yrkes- och branschorganisationer bevarar goda kunskaper om handeln inom gemenskapen. Bordeaux, côtes du rhône, bourgogne, champagne: de är produkter som både kräver en särskild kunskap och en särskild marknadshantering, vilket bevarar specifika produktionsregioner, och därigenom landsbygden. Gemenskapslagstiftningen bör alltså inte jämna ut medlemsstaternas och regionernas särdrag.
Betänkande: Pronk (A4-0114/98)
Till följd av det extra Europeiska rådet i Luxemburg i november förra året, och i det nya Amsterdamfördragets kölvatten, krävde Europaparlamentet en förstärkning och en utsträckning av åtgärderna till förmån för små och medelstora företag. De har under de senaste tio åren blivit de enda som skapar stabila och effektiva arbetstillfällen.
Under dessa ekonomiska förhållanden finns det just nu en kategori företag som i synnerhet ger upphov till en nettotillväxt av arbetstillfällen: anpassningsföretag, som fortfarande kallas " små och medelstora företag för icke vinstdrivande verksamheter" . Eftersom de utgör ett utmärkt redskap för att få icke kvalificerade ungdomar och långstidsarbetslösa i arbete igen, har de ett behov av ett särskilt stöd för att utvecklas.
Den icke vinstdrivande sektor som de utgör är inte alltid lätt att fastställa. Att skapa vinster enbart för att skapa och vidmakthålla arbetstillfällen förtjänar ett originellt stöd på EU-nivå, som skulle komplettera redan befintliga nationella bestämmelser: finansiellt stöd, sänkta avgifter, ny beräkning av den fackföreningsavgift som är mest gynnsam, osv.
Betänkandet Pronk har väl analyserat detta nya villkor för ekonomin och sysselsättningen. Dess lösning på problemet med att få banklån och med kapitalförädling har man väntat på länge inom det här området, som befinner sig mittemellan den privata och den offentliga sektorn.
Jag röstar alltså för det här betänkandet, eftersom det skaffar fram ytterligare finansiella resurser som är anpassade till specifika behov inom den här speciella kategorin av företag, företag som är synnerligen löftesrika vad gäller nya arbetstillfällen och som har en stark tillväxtpotential.
Jag vill gratulera vår kollega Pronk för kvaliteten på hans arbete, och jag gläder mig åt den insats som har gjorts för innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag.
Inrättandet av en " riskkapitaltjänst" är i sig ett nödvändigt redskap, och det kan visa sig vara lönsamt på sikt, både när det gäller skapandet av nya företag och nya arbetstillfällen. I den bemärkelsen verkar begreppet gränsöverskridande företag vara intressant, eftersom man i det också kan se en ny aspekt på idén om ett europeiskt medborgarskap. Förutom starka symboler som formar den europeiska identiteten, är det nödvändigt att den konkretiseras i alla européers vardag.
Man kan beklaga att det budgetära åtagandet inte når upp till de önskemål som Europaparlamentet har framfört, men jag vågar tro på att kommissionen kommer att göra ytterligare insatser för nyskapande åtgärder och projekt på arbetsmarknaden, genom att leva upp till deklarationerna från toppmötet i Luxemburg.
Även om jag skriver under på att stödet bör koncentreras till företag som har minst hundra anställda, så är jag mycket mer betänksam vad gäller utvärderingsförfarandet, som verkar vara alltför långt, framför allt om man vill göra justeringar som bättre motsvarar de uttryckta förfrågningarna. Till sist ansluter jag mig till idén om en utomstående granskning av programmet, och särskilt av dessa arbetstillfällens nydanande egenskaper.
Förutom några förbehåll, som mer rör formen än innehållet, stöder jag det här betänkandet, och jag vill erinra om mitt engagemang för att man skall pröva alla vägar som kan förbättra medborgarnas situation, långt ifrån alla ideologiska premisser.
De små och medelstora företagen (SMF) utgör grundstommen i näringslivet i Europeiska unionen, där mer än 90 procent av företagen har färre än 150 anställda. Enligt Eurostats femte rapport om näringslivet, står SMF för 66 procent av den totala sysselsättningen i Europeiska unionen, och de skapade nästan alla nya arbetstillfällen under perioden 1988-1995.
Den här situationen kan verka paradoxal. Företagen, och mer särskilt de små och medelstora företagen, får regelbundet utstå tyngre administrativa bördor och normativa krav, vilket huvudsakligen orsakas av gemenskapslagstiftningen. Men man skall inte underskatta de nationella lagstiftningarnas inverkan, som t.ex. 35-timmarslagen i Frankrike.
Vilket stöd bör man ge de små och medelstora företagen?
Först och främst bör man betona dessa företags finansiella behov. De har väldigt ofta problem, som både har att göra med deras utveckling, och följaktligen kapitalbehov, men också, och det skall man inte försumma, likviditetsproblem som har att göra med sena betalningar från deras kunder. Alla myndigheter bör föregå med gott exempel. Väldigt ofta är det de som betalar med längst dröjsmål, och vi måste råda bot på den situationen.
När det gäller kapitalbehoven behöver vi utveckla principen om " riskkapital" . Det systemet, som är mycket utvecklat i Förenta staterna och i Japan, bör absolut utvecklas i Europeiska unionens medlemsstater. Den som grundar ett företag satsar ofta alla sina ekonomiska tillgångar på att starta upp, och får brist på likvida tillgångar då han skall finansiera utvecklingen av sitt företag.
När det gäller Europeiska unionens finansiella bidrag, är det helt logiskt att dessa medel inte uteslutande skall användas av de stora företagen. Olika subventioner är en sak, men jag vill påminna om att de små och medelstora företagen lider av omfattningen på och kostnaderna för de administrativa och normativa krav man ålägger dem. Hur många normer, skenbart hälsofrämjande, har bromsat utvecklingen av små och medelstora företag? Det är omöjligt att hålla reda på dem, men alla som lyssnar till företagsledarna vet hur mycket de tyngs av dem.
Eftersom vår grupp slutligen är för principen om jämställdhet, har vi röstat mot ändringsförslaget som föreskriver att företag som styrs av kvinnliga företagsledare skall gynnas. Det är samtliga små och medelstora företag vi skall hjälpa. Det viktigaste är att sänka arbetslösheten genom att skapa nya arbetstillfällen, och detta oavsett om företagsledaren är man eller kvinna.
Förslaget till ett tillväxt- och sysselsättningsinitiativ för finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande små och medelstora företag måste stödjas kraftigt.
I vår grupp har vi alltid understrukit den viktiga roll som små företag kan spela och spelar i att skapa sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Därför välkomnar jag Pronk-betänkandet.
Små och medelstora företag inom Europeiska unionen kan ha upp till 250 anställda. I Irland har små och medelstora företag i allmänhet mindre än 50 anställda. Under det tredje elementet av initiativet, nämligen bidrag för att täcka garantikostnader för att främja en ökning av tillgängligheten av lån till små och medelstora företag som stöds av garantiordningarna i de olika medlemsstaterna, skall prioritet ges åt företag med mindre än 100 anställda. Jag skulle vilja att samma prioritet ges till sådana företag under det första elementet av initiativet.
Alla ansträngningar måste göras för att stärka tillväxtpotentialen hos små och medelstora företag. Det betyder att nya och nyss startade små företag skall ges tillgång till riskkapital genom investeringar i relevanta specialiserade riskkapitalfonder.
Jag uppmanar rådet att godkänna förslaget så snart som möjligt så att vi fort kan skapa nya möjligheter för sysselsättning, särskilt för företag som sysselsätter under 50 personer. Det är lika viktigt att information om det nya initiativet för små och medelstora företag sprids i Irland och de andra medlemsstaterna.
Gruppen De gröna i Europaparlamentet stöder förslaget om finansiellt stöd till innovativa och sysselsättningsskapande SMF. Bristen på riskvilligt kapital har länge varit ett problem för SMF.
Särskilt viktigt anser vi att det är att riskkapitalfonden inriktas på företag verksamma i den tredje sektorn, dvs. folkhälsa, utbildning och kultur, samt att information om stöden når fram till kvinnliga SMF som utgör ca 30 procent av alla verksamma företagare inom små och medelstora företag.
Förslaget som debatteras integreras i den allmänna ram som Europeiska unionen utformar för sysselsättningen och det grundar sig på främjandet av den s.k. företagsandan och på en omvälvning av de fram till i dag gällande reglerna för arbetsrätt och säkerhet med ett främjande av " energiska" åtgärder för sysselsättningen.
Vi skulle stödja varje åtgärd, om än isolerad, som kunde bidra till att bekämpa de akuta problem som de små och medelstora företagen står inför, särskilt de minsta av dem, och som vidare skall integreras i inrättandet av EMU och den gemensamma valutan.
Vi gör oss naturligtvis inga illusioner om omfattningen av de resultat som sådana åtgärder skulle kunna få, för det första på grund av den begränsade räckvidd som de objektivt har och för det andra med anledning av att den politik som Europeiska unionen och medlemsstaterna globalt utövar varje år leder till konkurs för hundratusentals små och medelstora företag som inte klarar av den hejdlösa konkurrensen. Och de arbetstillfällen som går förlorade kan inte i något fall ersättas av de i regel begränsade och kortsiktiga arbetstillfällen som hänger samman med tillfälliga subventioner. För övrigt, som det så karakteristiskt fastslås i kommissionens förslag, försöker detta konkreta program att stödja ramen för den allmänna politik som fastställs av riktlinjerna för sysselsättningen och den ekonomiska politikens allmänna inriktningar, med sina välkända, dramatiska konsekvenser för sysselsättningen och arbetslösheten.
Även om den budget på 420 miljoner ecu som föreskrivs för de tre åren mellan 1998 och 2000 utgör en mycket liten summa för ett konkret stöd till de små och medelstora företagen, skulle den kunna bidra, i huvudsak genom prestationsmekanismen för företagskapital och mekanismen för lånegarantier med hänsyn till att det är särskilt svårt att finna externa finansieringskällor och att få tillgång till finanslånesystemet. Detta faktum avslöjar, enligt vår åsikt, det mer allmänna problem som har uppstått på grund av den fullständiga avregleringen av banksystemet och låneinstituten som fungerar efter rena finanskriterier och marknadskriterier, på bekostnad av deras roll som språngbräda för utvecklingen och stödet till den produktiva basen och den ekonomiska verksamheten. Samma problem avslöjas genom de allmänna begränsningarna som avser de statliga stöden vilka skärs ned, om de inte nollställs helt, med kommissionens godkännande. Förslaget om undantag per kategori för de statliga stöden till de små och medelstora företagen skulle kunna bidra till att stödja dem, naturligtvis utan att på ett globalt sätt kunna bekämpa problemet som är en följd av Europeiska unionens mer allmänna val.
Vad beträffar genomförandet av det konkreta programmet anser vi det nödvändigt att koncentrera finansieringsstödet till de små och medelstora företag som sysselsätter mindre än hundra anställda men även till de ännu mindre som, objektivt sett, står inför de största problemen vad gäller överlevnad och modernisering.
Vi samtycker dock till förslaget om att innefatta de små och medelstora företag som verkar på områden som avser hälovård, utbildning och kultur i de särskilda prioriteringsmålen.
Vi anser också att kontrollen av om stödet står i relation till skapandet av verkliga arbetstillfällen för en full sysselsättning är nödvändig. Vi anser att kravet på sanktioner mot de som överträder bestämmelserna är oumbärligt.
I samband med de konsekvenser den här sortens program kan få på sysselsättningen, är vi skyldiga att betona att vi redan har liknande mekanismer, antingen genom EIB: s lånegaranti och hjälp till de små och medelstora företagen att erhålla räntesubventioner eller genom delåtgärder som föreskrivs i de fleråriga programmen för små och medelstora företag som emellertid har visat sig ur stånd att konkret förbättra den ojämlika miljö i vilken de små och medelstora företagen verkar. Vi fruktar dock att från det ögonblick då Europeiska unionen via sin gemenskapsbudget inte anslår summor som är tillräckliga för att leda till effektiva, vertikala och horisontella ingripanden, långt från måttlighetens logik, den fulla konkurrensen och den globala avregleringen av marknaderna, kommer den här sortens ingripanden hur som helst att vara resultatlösa.
Betänkande: Berès (A4-0100/98)
Jag vill välkomna Berès arbete, både vad gäller formen och innehållet. Om man inte tar itu med den här typen av ämnen med hjälp av överläggningar, är risken att man hamnar i en diskussion, där konfrontationen mellan vitt skilda och varierade nationella uppfattningar och idéströmningar kan blockera allting.
Jag röstar alltså för föredragandens rekommendationer och jag delar kommissionens strävan efter att minska tiden för handläggning av övergripande statligt stöd.
Därför stöder jag vår kollega Pervenche Berès ändringsförslag, vilka försöker förena parlamentet och kommissionen - inom den institutionella ramen - i handläggningen av beviljade undantag.
Även om en del dysterkvistar kan kritisera det faktum att denna begäran om delaktighet är något blygsam, vill jag påminna dem, om att en sådan begäran helt enkelt inte hade varit möjlig för bara några år sedan.
Jag tycker också att man bör införa en skyldighet för medlemsstaterna att offentliggöra beviljade stöd som ligger under det fastställda tröskelvärdet, i Europeiska gemenskapernas officiella tidning.
Denna vilja till öppenhet är inte bara lovvärd, utan också nödvändig för att undanröja all misstänksamhet mot utnyttjandet av allmänna medel.
Till sist anser jag att den här texten är ett viktigt steg mot en administrativ förenkling, och den bör möjliggöra ett effektivare stöd till de insatser som görs för vad som är prioritering nummer ett: kampen mot arbetslösheten!
I egenskap av ledamot i parlamentets utskott för regionalpolitik håller jag helt och hållet med föredraganden, Berès, trots att vi ännu inte har uttalat oss om frågan.
Eftersom de statliga stöden representerar stora, ständigt växande summor, är det bra att kommissionen försöker underlätta handläggningen av de enklaste ärendena, som inte skapar några särskilda problem i fråga om konkurrens, problem som långt ifrån är de vanligast förekommande. Det är bra att undantagsreglerna är tydliga, och att man gör stora insatser för att de skall offentliggöras inom medlemsstaterna. Därför är jag positiv till föredragandens ändringsförslag 3.
Samtidigt skulle jag önska att Europeiska kommissionen ger Europaparlamentet utförlig information om gruppundantagen, bl.a. när det gäller stöd med regionala ändamål. Det är enligt min mening oacceptabelt att utskottet för regionalpolitik inte informerades om avtalet om regional- och konkurrenspolitiken, som undertecknades av kommissionärerna Wulf-Mathies och Van Miert, förrän efter alla lobbyister och pressen informerats.
Jag delar också till fullo föredragandens uppfattning om att lokal offentlig verksamhet måste föras upp på listan över stöd som kan komma i fråga för gruppundantag. Det är faktiskt så, vilket jag kan se i mitt län Pas-de-Calais, att den typen av stöd är en viktig del av den ekonomiska och sociala sammanhållningspolitiken inom en region. Det finns alltså ingen som helst anledning till att misstänka att de framkallar snedvridningar i konkurrensen.
Betänkande: Sindal (A4-0101/98)
Vi vill tacka föredraganden för ett väl genomarbetat betänkande om stödet till varvsindustrin. Vi vill understryka att det är av största betydelse för en fungerande global konkurrens inom varvssektorn att denna sektor också kan verka utan statliga subventioner. Fram till den tidpunkt då ett nödvändigt OECD-avtal träder i kraft måste betydande vaksamhet råda över de stöd som kommer att tillåtas av Europeiska unionen i syfte att undvika snedvridningar i konkurrensen. Därför är det särskilt angeläget att ändringsförslagen 25, 26, 27 och 29 får Europaparlamentets stöd. Gemenskapens agerande måste vara att sträva efter en sund global konkurrenssituation för varvsnäringen.
Varvsindustrin är sedan många år tillbaka ett aktuellt problem. I dag står vi vid en vändpunkt i dess historia.
Jag vill påminna om att varje arbetsplats som har försvunnit från den europeiska varvsindustrin under de senaste fem åren motsvaras av en ny arbetsplats inom den koreanska varvsindustrin. Det är varken låga löner eller den industriella organisationen som har bidragit till Koreas dominans inom den här sektorn, utan konglomeratens korsvisa garantier, med stöd från den koreanska regeringen.
Varenda bidrag till ett europeiskt varv i svårigheter leder till att Europeiska kommissionen föreskriver produktionsstopp, vilket inte är fallet i Korea, och inte heller i Japan eller i Förenta staterna.
Resultatet av detta kan sammanfattas i fyra punkter: Europa ålägger sig självt regler som konkurrenterna inte ålägger sig själva; tiotusentals arbetstillfällen har försvunnit; Europa har förlorat stora marknadsandelar; men trots det, i motsats till vad som hände för järn- och stålindustrin, garanterar man inte att produktionsnivån upprätthålls.
I dag föreslår man att Europeiska unionen ensidigt skall ålägga sig de principer som OECD-avtalet föreskriver. Vi måste vara pragmatiska!
Om vi år 2000 konstaterar att marknaden är tillräckligt sanerad för att man skall kunna klara sig utan kontraktsstöd, skulle jag gå med på att avskaffa dem. Men i dag kan ingen säga att det kommer att bli så. Även kommissionen erkänner att det krävs lämpliga åtgärder.
Också jag kräver alltså att marknadernas utveckling skall studeras noggrant, innan man fastställer tidsgränser och vidtar definitiva åtgärder. Varvsindustrin är inte vilken industri som helst!
Och det är skälet till att jag ber kommissionen att acceptera de ändringsförslag som ger oss ett tillräckligt handlingsutrymme fram till år 2000. Låt oss en gång för alla - inom den här sektorn liksom inom många andra - upphöra med att vara masochister.
Jag är självklart inte rojalist, men i Frankrike finns det ett ordspråk som säger att man inte får vara mer rojalistisk än kungen själv. Det verkar som om Europeiska kommissionen behöver hänvisas till det.
Om det nu är så att det nuvarande statliga systemet till förmån för den europeiska varvsindustrin gick ut 1997, och att man fortfarande väntar på att OECD-avtalet om den frågan skall ratificeras (eftersom Förenta staterna ännu inte har ratificerat det!), verkar det för mig oacceptabelt att Europeiska kommissionen i ett meddelande föreslår att unionen ensidigt " föregriper" de principer som avtalet i fråga föreskriver.
Varför vilja införa ett strängare stödsystem, samtidigt som våra konkurrenter ännu inte har accepterat det, och då varvsindustrin fortfarande är en väldigt känslig sektor i europeisk ekonomi? Varför på så sätt oroa de anställda i den här sektorn, som verkligen inte behöver det just nu?
Om man vill få medborgarna att sluta upp kring den europeiska idén måste man kanske lyssna på dem, och ta hänsyn till deras vardagliga livsvillkor. Det är åtminstone min uppfattning som vänsterkvinna, och jag hoppas att den kommer att delas av en majoritet av mina kolleger.
Jag hoppas alltså att kommissionen kommer att omvärdera sitt tillvägagångssätt på ett något mindre " liberalt" sätt, och bättre överensstämmande med de intressen som unionens arbetare och medborgarna i allmänhet har.
Herr ordförande! I ett panorama där det blir allt tydligare att OECD-avtalet för varvsindustrin, fastställt 1994, inte har blivit, och säkerligen inte kommer att bli, ratificerat av viktiga undertecknare (där de mest flagranta exemplen är USA och Sydkorea), i ett panorama där dessa ökar sina statsstöd till respektive varv, borde det vara avgörande om kommissionen, på ett tydligt sätt, kunde, stödja varvsindustrin i varje medlemsstat där den fortfarande finns kvar, för att den på det sättet skulle kunna motstå, och ges liknande villkor som sina konkurrenter på världsmarknaden.
Det är dock inte detta politiska perspektiv som den nya förordningen, kommissionen och ännu mindre betänkandet, eftersträvar med sina ändringsförslag.
Att, med dessa bestämmelser, sträva efter att, alla riktlinjer i OECD-avtalet skall tillämpas på de europeiska varven, på mer eller mindre kort tid, i en situation där ett sådant avtal inte respekteras av världsmarknaden, är säkert inte ett sätt att försvara den europeiska varvsindustrin.
Att tidsbegränsa de fortsatta statliga, nationella och regionala stöden, och dessutom, diskriminera varvens respektive betydelse, genom att privilegiera de stora till förfång för de små varven, införa villkor för stöden (miljökrav, nedläggning, modernisering, men alltid utelämna kapacitetsökningen), vilka emellertid ligger långt efter de som tredje länder beviljar och kommer att fortsätta att bevilj, utgör inte ett sätt att försvara den europeiska varvsindustrin.
Därför kan vi inte rösta för betänkandet, även om vi har stött några av Sainjons positiva ändringsförslag.
Därför, genom att inta denna ståndpunkt, passar vi på att påminna om alla negativa konsekvenser som tillämpningen, om än partiell, av ett avtal som aldrig ratificerats, har haft på den portugisiska varvsindustrins kapacitet, till förfång för annan varvsindustri i andra länder, även några inom EU.
Därför, genom att inta denna ståndpunkt, avser vi också att uppmärksamma den portugisiska regeringen och berörda varv på möjligheterna att, inom den nuvarande ramen, skapa mer positiva förutsättningar för finansiell och ekonomisk stabilitet för den portugisiska varvskapaciteten.
De senaste årens begivenheter inom den europeiska varvsindustrin har visat att det finns ett behov av tydliga regler för statligt stöd. Men ett EG-direktiv på området är bara nödvändigt om man inte antar regler i OECD. Därför kommer det också att falla bort när OECD: s regler träder i kraft. En fortsatt minskning av högsta tillåtna statsstöd till varven är nödvändig för att säkerställa fria marknadsvillkor. Utskottets betänkande strävar efter att göra direktivets regler klarare och stramare, och det förtjänar därför vårt fulla stöd.
Betänkande: Schörling (A4-0105/98)
Fru ordförande! Vad gäller Schörlings betänkande, så tar åberopar det vår omröstning den 2 mars 1995, där vänstern i den här kammaren röstade nej till ett yrkande från vår grupp, om att också ta upp familjepolitiken i målen för det sociala toppmötet. Jag beklagar detta och beklagar vidare att det sociala toppmötet heller såg denna prioritering, och att detta också slår ned i kommissionens följdåtgärder. Jag anser att vi här måste bättra till detta, vilket vi tyvärr inte gjort genom Schörlings betänkande, där det talas om kvinnor, män och barn i termer av extrem individualisering. Jag tror emellertid att en effektiv socialpolitik inte är möjlig utan att stärka familjen och stöd av denna. Därför anser jag att vi måste bättra till detta med tanke på den särskilda generalförsamling i FN år 2000 som nämns i Schörlings betänkande. Det kan låta långt fram i tiden för många, men till år 2000 är det inte så långt längre. Vi borde som parlamentet här lägga en tyngdpunkt, för att bättra på detta och uppnå att FN: s generalförsamling år 2000 behandlar denna fråga.
Fru ordförande! Tack för att jag ändå fick ett tillfälle att avge en muntlig röstförklaring. Jag råkade ju av misstag trycka på den röda knappen i samband med slutomröstningen om Schörlings betänkande, och jag beklagar verkligen detta eftersom betänkandet är utmärkt. Jag stöder helhjärtat hennes betänkande och beklagar djupt att det i debatten i går kväll här i salen gjordes osakliga inlägg. Man hävdade att Schörlings betänkande skulle innehålla någonting som är förknippat med motståndet mot Europeiska unionen. Det stämmer minsann inte. Jag är ledsen på Schörlings vägnar, och jag beklagar förstås för egen del att jag i slutomröstningen av misstag röstade emot, trots att jag verkligen stöder hennes betänkande.
De danska socialdemokraterna i Europaparlamentet har i dag röstat för en uppföljning av toppmötet i Köpenhamn om social utveckling. Köpenhamntoppmötet underströk det förhållandet att man nu, 50 år efter den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter från 1948, bara gjort föga framsteg vad beträffar avskaffandet av fattigdom. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit stadigt större sedan 1960, och långt ifrån alla är garanterade en tillfredsställande levnadsstandard. En stor del av jordens befolkning är avskuren från det goda vi normalt uppfattar som en mänsklig rättighet, nämligen mat, bostad, utbildning, hälsa, arbete och social trygghet.
Det primära ansvaret för genomförandet av förpliktelserna från toppmötet vilar på nationalstaterna. Men EU kan och skall också ta ett ansvar, bland annat genom att använda klausulerna för mänskliga rättigheter i handelsavtalen med tredje land, genom att lägga vikt vid en aktiv sysselsättningspolitik, och inte minst genom att föra in den sociala dimensionen i all gemenskapspolitik.
Vi avstod från att rösta om Schörlings betänkande, huvudsakligen på grund av att ändringsförslag 2 blev antaget. Betänkandet är generellt sett bra, men vi kan inte acceptera ett avsnitt där kommissionen uppmanas att komma med förslag till " beskattning och system för social trygghet i medlemsstaterna" . Det bör vara medlemsstaternas suveräna rättighet att utarbeta och anta sådan politik. Vi vill dessutom återigen understryka det danska problemet i samband med " föreningsfrihet" , där vårt fackliga system - oförtjänt - kritiseras för att stå i strid med internationella konventioner.
Betänkandet Schörling om uppföljningen av världstoppmötet om social utveckling påminner oss om att ekonomisk utveckling och social utveckling inte kan särskiljas.
Världsmarknadens sätt att fungera, som är ett resultat av att eliterna har trätt tillbaka, leder till " att de fattiga i de rika länderna berikar de rika i de fattiga länderna" , enligt Jimmy Goldsmiths klarsynta analys i hans bok " Fällan" . Den individualistiska ultraliberalismen kan inte, inte mer än den kommunistiska kollektivismen, ge upphov till en tillfredsställande ekonomisk och social utveckling; " välfärdsmarknaden" är en lögnaktighet, liksom " välfärdsstaten" var och fortfarande är i vissa länder.
För att de ädla målen från toppmötet i Köpenhamn skall kunna uppnås, måste vi alltså se över våra ekonomiska begrepps principer och ändamål, och komma ihåg att ekonomin är en humanvetenskap, som tjänar människan och hennes utveckling. Etymologin lär oss att ekonomi betyder " hushållning" . Ekonomin skall alltså i första hand tillfredsställa människans grundläggande behov (föda, bostad, hälsa, arbete, osv.), under hela livet.
Välbefinnandet för människan och för den grundläggande enhet som familjen utgör, det är ett konkret kriterium för verkliga ekonomiska och sociala framsteg, snarare än BNP- och BNI-siffror, och det internationella kapitalets delaktighet i Browns rörelser.
I våra europeiska länder, liksom i resten av världen, drabbar fattigdomen framför allt ensamma kvinnor med barn. Det sociala sönderfallet, och den utslagning som det resulterar i, är därför ofta en konsekvens av familjens sönderfall, vilken isolerar och försvagar individen. Man kan inte bemöta krisen i våra samhällen utan att utforma en politik som främjar familjen, den viktigaste aktören i social utveckling; en politik som främjar familjens stabilitet och dess förmåga att forma det sociala livet, genom uppfostran för det allmänna bästa, för en känsla för andra, för generositeten.
En verklig social utveckling, för hela den mänskliga familjen, måste ge sig själv den brännande förpliktelsen som består i, enligt påven Paulus VI vackra formulering i Populorum progressio , att främja " varje människas och alla människors utveckling" .
Kommissionen fastställer i sitt meddelande fem verksamhetsområden på vilka Europeiska unionens ingripanden skulle koncentreras efter världstoppmötet om den sociala utvecklingen i Köpenhamn 1995. Utvecklingen av den sociala dimensionen inom den internationella institutionella ramen, den sociala klausulen i EU: s bilaterala avtal, bekämpandet av fattigdomen och den sociala utslagningen inom EU, upprätthållandet av sysselsättningen som prioritering i den ekonomiska och sociala politiken, bekämpandet av rasismen och skyddet av invandrarna i deklarationerna verkar positivt. Men verkligheten slår fullständigt omkull dessa stora ord.
När EU och medlemmarna i G7-gruppen talar om utveckling av den sociala dimensionen inom ramarna för en globaliserad ekonomi, menar de sina ålägganden av impopulära val på global nivå, liksom de som preciserades under mötena i Halifax, Lyon och Lille. Sakernas nya ordning har nått den punkt där de åtgärder som skall vidtas fastställs vid några slutna sammanträden, långt från all demokratisk kontroll, och sedan genomför de regionala organisationerna och staterna dem. Det är karakteristiskt att kommissionen, då den som exempel på ett fullständigt närmande av relationerna mellan den ekonomiska och sociala utvecklingen refererar till den politik som minskar det offentliga underskottet och de åtgärder som inryms i vitboken vilken karakteriseras såsom " ledande" , kräver stöd för samarbetet mellan ILO och IMF, Världsbanken och WTO, med syfte att komplettera de inriktningar som man kom överens om i Halifax och som fortsattes i Lyon.
Kommissionen stöder helt riktigt den sociala klausulen i de bilaterala avtal som sluts med de länder som är förmånstagare till finansiellt stöd eller handelspreferenser. Frågan är varför man inte i godkännandet framhöll klausulen om respekten för de sociala och de andra mänskliga rättigheterna under Uruguay-rundan av GATT. Varför anpassar den inte sitt beteende till denna princip även på bilateral nivå? Exempelvis anser den kanske att Turkiet respekterar de mänskliga rättigheterna när det diskuterar minskade åtaganden beträffande de ekonomiska protokollen som ingår i associationsavtalet eller då detta avtal slöts? Det är en provokation att tala om respekten för arbetstagarnas grundläggande rättigheter och om tillämpningen av ILO-avtalen är en provokation, då den genom den politik som förs inom EU konkret tillintetgör grundläggande överenskommelser, t.ex. de som avser föreningsfriheten och förhandlingarna om kollektivavtalen.
Kommissionen talar om bekämpandet av fattigdomen. De femtio miljoner eller fler människor i EU som lever under existensminimum och vars antal hela tiden ökar, utgör ett obestridligt bevis för att receptet som har följts är ett misslyckande. Den vidgade klyftan mellan utvecklade länder och utvecklingsländer bevisar också hur olämpliga de medel är som så att säga används till utvecklingen av tredje världen. Varken den berömda företagsrelationen eller lånen från världsbanken och IMF, som följs av konkreta villkor för den ekonomiska politiken och drakoniska förpliktelser, utgör naturligtvis någon lösning på problemet, eller det otillräckliga kapitalet som disponeras inom ramarna för det berömda utvecklingsstödet från gemenskapsbudgeten och medlemsstaterna och som i verkligheten följs av andra kommersiella och ekonomiska förpliktelser för att introducera kapital från dessa länder i de förmånstagande ländernas ekonomier och plundra deras rikedom.
Kommissionen refererar till bevarandet av sysselsättningen som en prioritering för den ekonomiska och sociala politiken och föreslår som modell att imitera den " energiska sysselsättningspolitik" som den främjar. I stället för att anse att målet är en expansion av den europeiska mellankrigsmodellen för socialskydd även för andra länder försöker den uppenbarligen att undergräva den.
Betänkandet innehåller vissa positiva påpekanden men det är inte tillräckligt. För det första accepterar det helt den ram som utformas av G7: s resolutioner, den gällande institutionella ramen för internationella ekonomiska organisationer, kommissionens inriktningar beträffande innehållet i den sociala dimensionen och sysselsättningspolitiken. Fattigdom och arbetslöshet kan inte bekämpas med rättsliga medel utan med politiska som kan främja investeringar, skapa arbetstillfällen, stödja debatten och öppna vägar för nya arbetstillfällen och en absorption av arbetslösheten. Arbetslösheten bekämpas inte med pengar från socialfonden som för övrigt har en tendens att minska och som konkret inte gör något förutom att ge en viss utbildning till arbetslösa som sedan skickas tillbaka in i arbetslösheten på grund av brist på arbetstillfällen. Problemet med arbetslösheten kan inte lösas med åtgärder som innefattas i riktlinjerna för sysselsättningen och med grundval i nya villkor för sysselsättning och anpassningsförmåga. Vi fruktar att de när de talar om ett mer intensivt samarbete med ILO, med IMF, med OECD och med WTO menar anknytningen till ILO och förbereder en revidering av de grundläggande avtal som slöts vid tidpunkter då den globala korrelationen mellan makterna privilegierade arbetarrörelsens ståndpunkter och utarbetandet av nya avtal som skulle legalisera dagens urval. Vi samtycker till förslaget om inrättandet av en allmän skatt på internationell valutaväxling och uppmanar EU att anta ståndpunkten och ignorera finanskapitalets reaktioner.
Vi anser att utan en ny internationell ekonomisk ordning som respekterar alla folks rätt till självbestämmande, utveckling och socialt välstånd, som garanterar staternas politiska valfrihet, som har som inriktning att utplåna hungersnöd, fattigdom och arbetslöshet och inte att avreglera marknaderna för varor och tjänster och att maximera vinsten, är det en illusion att tro att situationen konkret kan förändras. Tendenserna bekräftar det. Det internationella kapitalet tenderar att avskaffa staternas och folkens grundläggande rättigheter, liksom det framgår av OECD: s avtalsplan för MAI och av hyckleriet hos de som talar om sociala rättigheter medan vilken reglering som helst av social karaktär eller till skydd för allmänhetens intresse skulle kunna drabbas. Samma sak framgår av regionala avtal av typen NAFTA eller av planerna för skapandet av en global frizon. Inför sådana val är den enda återstående lösningen för folken att stärka sin kamp för en omvälvning av dagens ordning, att skapa sig en ny uppfattning om de internationella relationerna och att förändra dagens korrelation mellan krafterna i de stora industriländerna.
Betänkande: Rocard (A4-0085/98)
Vi anser att betänkandet är mycket bra, då utskottet helt ställer sig bakom kommissionens riktlinjer vad gäller integreringen av jämställdhetsaspekten i allt arbete, utrotande av fattigdom samt miljökonsekvensbedömningarna. Det är vidare utmärkt att det pekas på vikten av ett jämlikt partnerskap som bör grundas på demokratiska värden och mänskliga rättigheter.
Vi instämmer dock inte i punkterna 57 och 67, då vi anser att det nuvarande handelsystemet inte kan behållas. Enligt vår mening är en anpassning till WTO: s regler den enda på sikt hållbara lösningen. Vi anser inte heller att ett långfristigt skydd för jordbruket är en på sikt varaktig lösning. Europeiska unionen borde i stället ha en större samstämmighet mellan biståndspolitiken, jordbrukspolitiken och fiskeripolitiken, vilket påpekas i punkt 77. Emellertid borde man i punkt 77 ha pekat på den direkta kopplingen mellan samordning av dessa politiska ämnesområden till målet om ekonomiskt partnerskap.
Jag vill först och främst gratulera Michel Rocard till hans utmärkta arbete och hans djupt progressiva övertygelse som har väglett de politiska riktlinjerna i hans dokument. Följaktligen nöjer jag mig inte med de räddhågsna ståndpunkter som försvaras av konservativa och liberaler av alla de slag.
Även om man kan glädja sig åt att ett avtal har uppnåtts, bör man också peka på det här avtalets svagheter.
Men den ram som föreslås motsvarar en märkbar och intressant utveckling, som rör sig mot ett " moget" partnerskap med AVS-länderna, och den kommer både från AVS-ländernas och från Europeiska unionens sida.
Hur kan man inte stödja förslaget om en skuldlättnad, en ståndpunkt en del har försvarat i många år, och som i dag äntligen hörsammas av andra?
Vissa länder, särskilt afrikanska, kan hoppas på en påtaglig ekonomisk och social utveckling, men fram tills nu har den utvecklingen tillintetgjorts av tyngden av en alltför stor skuld.
En annan väg som leder till ett mer effektivt samarbete består i tekniköverföring. Den metoden, som stöds av de flesta icke-statliga organisationerna och ansvariga politiker, verkar få en konkret form i det här dokumentet, och det desto bättre.
Jag kommer alltså att stödja Michel Rocards text, och trots en del reservationer som har framförts tidigare, är jag säker på att ordföranden i utskottet för AVS-länderna kommer att kunna göra sina ståndpunkter gällande, gentemot kommissionen och de kommissionärer som har ansvar för den här frågan, och få dem att respektera dessa.
Vi gläder oss åt att vi än en gång får tillfälle att bevisa vårt engagemang för partnerskapet mellan Afrikas stater, Västindien, Stillahavsområdet och Europeiska unionen. För Europa är fortfarande AVS-ländernas främsta partner. Unionen och dess medlemsstater är, om man nu måste påminna om det, dessa länders främsta biståndsgivare, och vi ligger långt före andra västerländska givare. Mer än 60 procent av det allmänna utvecklingsstöd som uppbådas varje år i världen, kommer från Europa.
UPE-gruppen stöder också de riktlinjer som kommissionen föreslår för att de förutsätter relevansen i AVS-EU: s partnerskap, och för att de följaktligen uttrycker en vilja till att vidmakthålla och ge kraft åt det här samarbetet, som är unikt i sitt slag. Vi gläder oss för övrigt åt att rådet har kommit fram till samma slutsatser, trots att en del av dess ledamöter var betänksamma till en början.
Vi som är styrkta av den privilegierade förbindelse som vi har haft sedan det europeiska bygget påbörjades, vi som är medvetna om nästa sekels utmaningar och vårt gemensamma intresse, det är vi som nu skall utveckla en verklig modell för partnerskap, som den femte Lomé-konventionen har i uppdrag att bekräfta.
I likhet med kommissionen anser UPE att den politiska dimensionen behöver stärkas i nästa konvention, och att vi skall ingå ett verkligt politiskt kontrakt med våra partner, vilket grundas på främjandet av demokratiska principer, respekt för mänskliga rättigheter och gott ledarskap. Självklart är dessa grundprinciper nära förbundna med varandra. Följaktligen kan t.ex. goda ekonomiska resultat varken ursäkta eller kompensera för frånvaron av ett flerpartisystem, eller andra demokratiska brister.
Liksom kommissionen är vi övertygade om vikten av att främja investeringar, liberaliseringen av handeln och AVS-ländernas delaktighet i den internationaliserade ekonomin. Men vi har stora reservationer i förhållande till avsnittet om handeln, som har utformats av kommissionen, eftersom den föregriper utvecklingen så pass mycket. UPE-gruppen förespråkar också att man inrättar en tillräckligt lång övergångsperiod för att AVS-länderna skall kunna integreras i världshandeln på ett harmoniskt sätt.
På samma sätt kommer vi att varna för frestelsen till att anse att " allt är business" , som tillåter en del givare att avsäga sig sina solidariska skyldigheter. Mitt bevis för det är en rapport som nyligen kom från OECD. Där avslöjar organisationen, att trots att dess medlemmar för nästan 20 år sedan åtog sig att anslå 0, 7 procent av sin BNP till utvecklingshjälp, så nådde det genomsnittliga biståndet sin lägsta nivå under 1996, med den allra lägsta andelen, 0, 12 procent, vad gäller Förenta staternas bidrag. Under de här förhållandena kan man inte påstå att man vill göra kampen mot fattigdomen i utvecklingsländerna till en verklig prioritering.
Dessa rader sammanfattar de allmänna riktlinjer utifrån vilka UPE önskar se att den femte Lomé-konventionen byggs upp, och de blindskär som vår grupp önskar att den undviker. Vi vill till sist försäkra våra AVS-vänner om vår framtida tilltro till den särskilda förbindelse som förenar oss. Denna tilltro härrör från den djupa övertygelsen om att det inte bara ligger i Afrikas, Västindiens och Stillahavsområdets länders intresse, men också i Europas intresse att få det här partnerskapet att bära frukt och nå framgång.
Och det är andan i betänkandet Rocard. Därför ger vår grupp betänkandet det stöd som krävs.
Gruppen Oberoende för Nationernas Europa har givit sitt stöd till betänkandet av Michel Rocard, eftersom det utan omsvep bekräftar ett mycket utpräglat engagemang för fullföljandet och förnyelsen av ett privilegierat samarbete mellan AVS-staterna och länderna i Europeiska unionen, inom ramen för den gemensamma Lomé-processen som startades för trettio år sedan.
Lomé-dynamiken har långt ifrån uttömt sina effekter, för oss verkar det tvärtom som om den - under perioden som inleds med förhandlingen om den femte Lomé-konventionen - kommer att mynna ut i ett varaktigt geopolitiskt partnerskap och i en verklig gemensam utveckling, i synnerhet euro-afrikansk.
Under den här förhandlingen måste vi verkligen se till att engagemanget för Lomé som Frankrikes europeiska partner visar inte bara är formellt, att det inte döljer en önskan om urvattning eller minskade åtaganden, och att det verkligen stämmer överens med en vilja att ge de nya samarbetsförbindelserna ett substantiellt innehåll. Vi måste till varje pris undvika att Lomé blir ett " tomt skal" , och därför är det nödvändigt att förlänga och förnya dess bestämmelser.
I det avseendet är utveckling av handel inte detsamma som utveckling: den är bara en del, även om det är en mycket viktig del.
Vi gläder oss alltså åt att betänkandet Rocard lägger tonvikt vid det nödvändiga stödet till utvecklingen av familjeekonomin, särskilt i landsbygdsregioner, till utvecklingen av mikrolån, förstklassig teknik och reklam till förmån för lokal produktion. Vi är också mycket måna om utvecklingen av det decentraliserade samarbetet. Men vi måste avlägsna tre osäkerheter.
Den första gäller summan på de medel som Europeiska unionen kommer att besluta sig för att anslå till samarbetet med AVS-staterna. Här handlar det naturligtvis om val av politisk karaktär, som faller under medlemsstaternas suveränitet. Men instrumenten är inte neutrala. Det är skälet till att vi är emot att EUF integreras i EU: s budget; risken är att det skulle urvattna varje stats ansvarstaganden, en risk som ökar med utvidgningen, och att det leder till en minskning av de medel som det har beslutats om inom ramen för Lomékonventionen. Det är skälet till att vi har ingivit ett ändringsförslag som säger nej till EUF: s integration i EU: s budget, och dess upplösning i den allmänna budgetens massa.
Den andra osäkerheten att avlägsna rör de framtida handelsförbindelserna mellan Europeiska unionen och AVS-länderna. Den frågan har blivit svårare på grund av att Europeiska unionen, under förhandlingarna om WTO-avtalen, inte har haft förmågan att på ett lämpligt sätt beakta behoven i utvecklingsländerna, och den specifika karaktären i det nära samarbetet mellan länder med olika utvecklingsnivåer. Vi måste alltså använda vår " list" i förhållande till WTO: s regler och tolkningen av dem, och i samverkan med AVS-länderna ha en beslutsam och sofistikerad strategi, för att undvika att det som har uppnåtts efter trettio års samarbete på handelsområdet, även om resultaten är mer blygsamma än vad vi hade hoppats på, inte sopas undan av att AVS-staterna, på ett tvingat, plötsligt, brutalt och odifferentierat sätt, öppnas för den globalisering av frihandeln som vissa önskar se.
Den tredje osäkerheten att avlägsna rör de AVS-länder som tillhör franc-området och deras framtida förbindelser, när francen kommer att ha ersatts av euron. Trots de franska myndigheternas systematiskt lugnande uttalanden, råder det en stor oro om den frågan bland ansvariga afrikanska ekonomer. Gemenskapens instanser har aldrig offentligt diskuterat CFA-francens öde. På grund av dessa frågetecken har många investeringar i dag frusits, och mycket kapital har placerats i banker utanför franc-området.
De berörda länderna, som fortfarande är chockade efter 1994 års devalvering, undrar över de olika tolkningar som verkar framträda i den frågan mellan Frankrike och Tyskland, vad beträffar artikel 109 i Maastrichtfördraget. För Tyskland och länderna i D-marksområdet skall euron förenas med franc-området i enlighet med den artikeln, och området skall alltså europaanpassas. Däremot anser de franska myndigheterna att förbindelsena mellan de afrikanska centralbankerna och Frankrike endast lyder under den franska finansförvaltningen och inte under Frankrikes centralbank, och därmed inte under den framtida europeiska centralbanken. Men skulle inte Frankrike därmed tvingas ge garantier om en process som det inte längre kommer att kontroll över? Vi måste reda ut de här tveksamheterna så snart som möjligt, eftersom franc-området utgör en viktig faktor för stabiliteten i Afrika.
Det är skälet till att vi har ingivit ett ändringsförslag, vilket antogs med överväldigande majoritet och med föredragandens stöd, som begär att Europeiska kommissionen skall färdigställa en objektiv studie för att uppskatta vilka ekonomiska och sociala konsekvenser den europeiska gemensamma valutan ikraftträdande får för AVS-länderna, och i synnerhet de som tillhör franc-området.
Samarbetet mellan 15 europeiska länder och de 70 länder som tillhör AVS-gruppen omfattar en viktig ekonomisk lucka.
Under perioden 1995 till 2000 rör det sig om ungefär 13 miljarder ecu, vilket grovt uppskattat är omkring 520 miljarder belgiska franc, som är avsedda att användas framför allt för att hjälpa de afrikanska AVS-staterna ur ett tillstånd av underutveckling.
Man måste i ärlighetens namn våga säga att effekten av denna penningström förblir undermålig på grund av tre viktiga orsaker: det faktum att de flesta AVS-staterna har en ekonomi stöpt i den socialistiska formen, det faktum att makthavarna framför allt fyllde och fyller sina egna fickor och det faktum att de europeiska länderna inte vågar att ställa dem till svars för detta tillstånd av rädsla för att bli kallade för neokolonialister.
Rocardbetänkandet ägnar inte någon uppmärksamhet åt detta tillstånd, utan pläderar bara blint för den beryktade 0, 7 procent-normen för utvecklingssamarbete. Jag kommer då inte heller att kunna godkänna betänkandet som sådant.
Ändå gläder det mig att jag här för första gången - i punkterna 94 och 95 - ser en relativt öppen plädering för en politik som syftar till att få immigranter, gästarbetare och gästarbetslösa från AVS-staterna att återvända till sina ursprungsländer. En sådan politik som främjar beledsagat och understött återvändande, i allas intresse, har föreslagits av mitt parti i två decennier. Hittills har det bara resulterat i, med orätt för övrigt, förebråelse för rasism.
Det är bra att vi från och med nu kan hänvisa till den trovärdiga källan Rocardbetänkandet.
(Sammanträdet avbröts kl.13.22 och återupptogs kl. 15.00.)
Demokratisk insyn i den tredje etappen av EMU
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0110/98) av Randzio-Plath för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om demokratisk insyn i den tredje etappen av EMU.
Herr ordförande! Jag skulle vilja åberopa artikel 102 i arbetsordningen om brist på samstämmighet mellan de olika språkversionerna, det gäller titeln på just det här betänkandet.
Den franska titeln är " Le contrôle démocratique dans la troisième phase de l'UEM" . I arbetsdokumenten stod det för övrigt " la responsabilité démocratique" . På spanska blir det " responsabilidad democrática " . Det finns en skillnad mellan ansvar och kontroll. På engelska är det fråga om " democratic accountability" , vilket jag för egen del översätter med skyldigheten att stå till svars för, ett begrepp som jag tycker verkar befinna sig mellan kontroll och ansvar. Dessa ungefärligheter, herr ordförande, är inte ytliga. De vittnar om på ett negativt sätt om en osäkerhet om det mycket viktiga begreppet om centralbankens oberoende.
Det finns faktiskt två olika former av oberoende: en strikt version, enligt vilken centralbanken kan välja instrumenten för att föra den penningpolitik som skall stödja medlemsländernas allmänna ekonomiska politik, och en vidare version, enligt vilken oberoendet inte bara rör instrumenten, utan också vissa mål, och allt detta utan vare sig kontroll eller möjlighet till att reformera institutionen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja att man satte punkt för alla tveksamheter om den här frågan. Jag anser att det är mycket skadligt att detta inte görs när Ekonomiska och monetära unionen sätts i gång, och det skulle i sig motiva en återförvisning av betänkandet till det ansvariga utskottet.
Tack, herr Berthu, för att ni riktar uppmärksamheten på dessa språkförbistringar. Jag är helt säker på att den debatt vi nu får kommer att klara upp vad som kan finnas av oklarheter, så därför lämnar jag nu med förtröstan ordet till Randzio-Plath.
Herr ordförande! Frågan om demokratisk insyn handlar om att skapa öppenhet och trovärdighet. Det handlar om frågan om kontroll av den framtida Europeiska centralbanken, för Maastrichtfördraget reglerar mycket noggrant den framtida Europeiska centralbankens oavhängighet. Europaparlamentet har i sina resolutioner och betänkanden inte lämnat något tvivel om att det framtida Europeiska centralbanken med sin oavhängighet också blir en konstituerande beståndsdel av den europeiska valutaunionen som kommer att statrta den 1 januari 1999.
Utifrån detta måste man konstatera att den ena sidan av myntet är Europeiska centralbankens oavhängighet, men att den andra sidan av myntet är insynen i besluten och bakgrunden till besluten, som måste komma till uttryck i en rapporteringsskyldighet från Europeiska centralbanken. För övrigt så förutses det redan i Maastrichtfördraget och också i Europeiska centralbankens stadga, att det finns en redovisningsskyldighet för den framtida Europeiska centralbanken.
Den plats där denna redoivsningsplikt som uttryck för insyn måste efterkommas är parlamentet. Insynen är också en förpliktelse i ett demokratiskt system för alla institutioner och inrättningar, alltså även för en överstatlig, federal europeisk institution, nämligen Europeiska centralbanken. Denna insyn måste komma till uttryck inför det enda legitimerade europeiska organet, Europaparlamentet. Därför handlar det i dag om att fastställa hur det här Europaparlamentet vill att den här monetära dialogen med Europeiska centralbanken skall se ut.
Vi ställer krav, även på grundval av erfarenheterna från debatterna med centralbankschefernas kommitté, med Europeiska monetära instituet i underutskottet för monetära frågor och även i detta parlamentets plenum, som visar hur viktigt det är med en regelbunden monetär dialog, som lugnt och sansat faktiskt diskuterar de monetära frågor som är på tapeten, och som också gör detta i framtiden. Därvid måste vi också gå in på idéerna i fördraget, som ju mycket tydligt säger att Europeiska centralbanken måste uppfylla målet om prisstabilitet, och även måste stödja Europeiska gemenskapens ekonomiska politik, såvida inte målet om prisstabilitet rörs. Därför är det viktigt att vi får besked om definitionen av prisstabilitet, om besluten och deras grunder, om de monetära målen och även om hur de här instrumenten sätts in.
Allt detta hör till Europaparlamentets dialog med Europeiska centralbanken, lika väl som offentliggörandet av rapporterna från Europeiska centralbanken. Genom detta offentliggörande och genom denna dialog kommer insyn att skapas, inte bara i Europaparlamentets intresse och i intresse av det demokratiska systemet fungerar och i den europeiska befolkningens intresse, Nej, jag anser att denna insyn också är i Europeiska centralbankens eget intresse, som genom denna insyn bara kan vinna i trovärdighet och även i acceptans och förtroende. Vi vet alla att just nu så förses i våra medlemsstater valutaunionens start med stora frågetecken. Alltså kommer det att bli särskilt viktigt att denna Europeiska centralbank vinner i förtroende, trovärdighet och acceptans.
Därför är det också viktigt att vi som Europaparlament deltar i nomineringsförfarandet. Vi kommer att höras. Jag utgår från, och det är väl Europaparlamentets åsikt, att ingen kandidat kommer att bli ledamot av centralbanksrådet i den framtida Europeiska centralbanken som inte får Europaparlamentets godkännande, även om detta inte är reglerat i fördraget. För kandidaterna kommer säkert att genom sin kompetens och sina tidigare erfarenheter att få trovärdighet och vikt först framför Europaparlamentet.
Denna nya Europeiska centralbank ger oss möjligheten att träda in i en dialog med de europeiska centralbanksscheferna. Samtidigt kommer det dock i alla medlemsstater att krävas att de nationella parlamenteten träder in i en dialog med sina nationella centralbankschefer. Det kommer alltså att beror på att man använder sig av den här rätten, så att parlamentet är offentlighetens plats och att just det här Europaparlamentet är platsen för den europeiska offentligheten, som vi fortfarande saknar. Detta är i befolkningens intresse, och även marknadens, för den stora ekonomen Schumpeter sade en gång att i penningväsendet återspeglas allt vad ett folk vill, gör, lider under och är. Jag hoppas att den europeiska valutaunionens stabilitetsgemenskap faktiskt också erbjuder möjligheter att skapa de gemenskapsekonomiska ramvillkoren inom Europeiska unionen, att euron bidrar till att bekämpa arbetslösheten.
Herr ordförande, kära kolleger! Makten att prägla eller utfärda pengar är en betydelsefull makt, och historien visar att de som besitter den sällan har avstått från frestelsen att missbruka den.
De folk som har fallit offer för den typen av missbruk har därför velat inrätta skyddsanordningar. Fransmännen, som fick utstå assignaten, kastade sig mot guldet, och gjorde det till en myt, som t.o.m. general de Gaulle satte sin tilltro till. Tyskarna, som chockades av två valutasammanbrott, har i oavhängigheten för Bundesbank, vilket påtvingades dem utifrån, funnit det högst stående skyddet mot politiska övertramp, som de med all rätt fruktade. Man förstår alltså att regeringarna ville erhålla tillräckliga garantier, då de skulle avstå från den nationella monetära suveräniteten för att i stället utöva den gemensamt. Och de erhöll de här garantierna, över all förväntan. Den framtida centralbankens oberoende kommer att vara större än för någon annan liknande institution, vilket jag visar i det yttrande jag lägger fram för er.
Men oavhängighet medför inte oansvarighet. I en demokrati står varje makthavare till svars inför de som den har sin makt att tacka för, och i vilkas namn den utövar denna makt, i det här fallet Europas folk, som vi representerar här. Betänkandet Randzio-Plath, i dess slutliga version, har kommit fram till en acceptabel balans mellan oberoende och ansvar. I dagens värld kommer den framtida centralbankens trovärdighet att bero på om dess analyser är korrekta och hur den förklarar sina beslut. Det var vad Lamfalussy och Duisenberg var de första att inse, och det är därför som de så enkelt gick med på att höra och diskutera med parlamentet, eftersom de rätteligen bedömde att de på så sätt fick en ytterligare legitimitet än den som fördraget ger dem.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera Randzio-Plath till ett utmärkt betänkande och även tacka mina kolleger i de andra politiska grupperna för det mycket stora samarbete som vi har haft i utarbetandet av det här betänkandet.
EMU är, som vi vet, den mest historiska utvecklingen som sker i Europeiska unionen sedan skapandet av den Europeiska ekonomiska gemenskapen. Därför måste vi se till att vi gör det rätt. Vi måste se till att den blir ytterst medborgarvänlig. Jag skulle vilja säga till i synnerhet mina tyska kolleger, som verkar anse att de som vill att centralbanken på något sätt skall kunna ställas till ansvar, vill förhindra dess verksamhet, att medborgarna i resten av Europeiska unionen inte hyser samma förtroende och varma känslor för ECB som ni förmodligen har för Bundesbank. Bundesbank har varit enormt framgångsrik. Europeiska centralbanken är en ny institution som måste förtjäna allmänhetens förtroende. Sättet att göra det på är att se till att den är ansvarig inför det enda demokratiskt valda organ som vi har bland Europeiska unionens institutioner.
Det finns ingenting som strider mot att försvara bankens oavhängighet. Socialistiska gruppen kommer att försvara bankens självständighet helhjärtat. Men vi vill se till att den valuta som vi skapar är en medborgarnas valuta, någonting som befolkningen i Europeiska unionen känner förtroende för och känner agerar för dem. Det är inte bara en valuta för de stora finansinstituten och de multinationella företagen, den är en valuta också för de 370 miljoner människor som lever i Europeiska unionen. Så vi behöver införa system som kommer att garantera allmänhetens förtroende. De av oss som har haft möjlighet att prata privat med Alexandre Lamfalussy och andra som kan komma att sitta i styrelsen för Europeiska centralbanken har alltid sagt att det är viktigt att Europeiska centralbanken inte bara agerar som en samling kamrerer utan verkligen agerar som en institution i Europeiska unionen för sina medborgares räkning.
Jag säger till alla ledamöter av det här parlamentet, till kommissionen och de potentiella kandidaterna till ECB: s styrelse: ni måste inse att bankens framgång kommer att bero på allmänhetens godkännande och dess ansvarsskyldighet mot allmänheten.
Det finns en annan fråga som är viktig utifrån ansvarsskyldigheten sett: vi kommer att få en central monetär myndighet men samtidigt ha en decentraliserad skattepolitik i Europeiska unionen. Vi måste se till att när de nationella parlamenten bestämmer sina nationella budgetar måste de känna att det finns ett demokratiskt organ på gemenskapsnivå som övervakar den monetära politiken som fastställas i medborgarnas i Europeiska unionen namn och detta för hela Europeiska unionen. Vi måste se till att det finns en koppling mellan de nationella parlamentens arbete och Europaparlamentet när det gäller att se till att vi har en demokratisk ansvarsskyldighet från centralbankens sida. Om vi misslyckas med det här projektet tror jag att det kommer att förhindra varje framtida utveckling vi vill se med EU.
Herr ordförande! Efter viss irritation om fördragsändringar, misstroendevotum osv. föreligger nu Randzio-Plaths i en version som man i stor utsträckning kan rösta för. Europaparlamentet visar i dag med en överväldigande majoritet - vid omröstningen i alla fall -, att det är medvetet om dess stora ansvar för centralbankens oavhängighet och för eurons stabilitet. Min kristdemokratiska grupp har i dag givit en signal. Den lyder: Vi vill ha en europeisk valuta som inom Europa och globalt sett bidrar till att medborgarna i längden kan lita på politisk och ekonomisk stabilitet. En sådan signal måste dock nu också krävas av stats- och regeringscheferna. Deras uppgift är att så snabbt som möjligt utnämna centralbankens ordförande. Förtroendet för euron och den europeiska valutaunionen är också beroende av tidpunkten och på förloppet hos detta beslut.
Den som dock - och det måste jag säga öppet -fortfarande i dag, som SPD: s kanslerkandidat Gerhard Schröder, betecknar euron som en vanställd för tidig födsel, diskvalificerar sig själv som en samtalspartner att ta på allvar. Hur skall en sådan man på ett framgångsrikt sätt kunna genomföra en långsiktig Europapolitik, när han ger efter för stämningar och diffusa rädslor och mot bättre vetande medvetet talar illa om efterkrigstidens största projekt.
Jag vädjar här till socialdemokraterna i denna kammare: Använd lite mer hjärnsubstans för att lära er egen kanslerkandidat lite grundläggande saker om den europeiska politiken. Schröder kanske klarar av att köpa ett stålverk på skattebetalarnas bekostnad och att sitta i Volkswagens styrelse, men för en strategisk valutapolitik och för att köpa Rolls Royce röcker det inte till. Därtill behövs politiska tungviktare som Kohl, Waigel och Stoiber, och inga SPD-lättmatroser som Schröder och Lafontaine.
Om inte socialisterna i denna kammare klarar av att ställa sin kanslerkandidat på benen vad gäller europapolitiken, förbli de en papperstiger som mannen från Hannover kommer att duka upp även andra skräckhistorier om Europa för. Vi, de europeiska kristdemokraterna, vill komma med vårt bidrag för att euron jämte dollarn skall bli den viktigaste och stabilaste valutan i världen. Det är vi skyldiga våra medborgare!
Herr ordförande! Som föredragande skulle jag dock vilja be om att man i denna kammare utelämnar valkampanjen i vissa medlemsstater vid så viktiga beslut om den europeiska demokratins framtid och för det historiska projektet valutaunionen.
(Applåder) Jag är upprörd att denna historiska tidpunkt använts på det här sättet, att vi ger bort den tid som är avsatt för denna viktiga demokratiskt-politiska debatt, som egentligen skulle ge värdighet åt det här parlamentet. Herr ordförande, jag ber er om att ni också skall sörja för detta.
Jag vill gärna säga till Randzio-Plath att detta inte var i enlighet med arbetsordningen.
Herr ordförande! Vad beträffar valkampanjer, så har vi i Frankrike redan gått igenom en, och jag skulle föredra att vi uteslutande håller oss till det ämne som berör oss.
Parlamentet, som representerar unionens medborgare, kommer naturligt att ha en roll att spela inom ramen för Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp, som nödvändigtvis kommer att innebära ökad makt för vissa institutioner. Uppenbarligen kommer den europeiska centralbankens oberoende att bli större än vad som gäller för alla andra nationella centralbanker, och om man kan tänka sig att den demokratiska kontrollen av ECB görs på EU-nivå, är jag inte alls säker på att banken kommer att kunna få sin legitimitet av en alltför pedantisk kontroll. Den legitimiteten kommer den snarare att få om den visar sig vara framgångsrik i förvaltningen av Europeiska unionens penningpolitik.
Bland betänkandets intressanta förslag kan man nämna det som uppmanar ECB: s ordförande att delta i den allmänna debatten om den ekonomiska och monetära utvecklingen, tillsammans med den behörige kommissionären och ordföranden i Ekofinrådet, med utgångspunkt i ECB: s årsrapport och kommissionens årliga ekonomiska rapport. Man kan också nämna det förslag som begär att centralbanken skall ge en förklaring till tidigare fattade penningpolitiska beslut, och det förslag som begär en beskrivning av hur penningpolitiken kommer att ge sitt stöd till medlemsländernas ekonomiska politik.
Jag skulle bara vilja erinra om att vissa av föredragandens ursprungliga förslag inte var acceptabla och att de inte överensstämde med fördragets bestämmelser. T.ex. stod idén om att begära att ECB skall offentliggöra en sammanfattning av debatterna i direktionen i direkt strid med artikel 10.4 i ECBS-stadgan, som anger att sammanträdena skall vara konfidentiella, men att direktionsledamöterna kan besluta att offentliggöra resultaten av överläggningarna.
Detsamma gäller för idén att ge Europaparlamentet rätt att censurera och att delta i utnämningen av direktionen, vilket förutsätter ytterligare en revidering av fördraget, i synnerhet av artikel 109.4.
Den 18 mars ändrades det ursprungliga betänkandet väsentligt i utskottet, och vår grupp gläder sig åt det. Jag skulle vilja säga att alla dessa ändringar av innehållet är bra saker, som har gjort det möjligt att göra betänkandet tydligare. Med de här ändringarna är betänkandet av Randzio-Plath acceptabelt för oss.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Det är ett nöje för mig att få uttrycka den liberala gruppens stöd till betänkande Randzio-Plath, vilket behandlar ett särskilt viktigt ämne när Ekonomiska och monetära unionen träder i kraft och, därigenom, den gemensamma valutan. Denna process bör, givetvis, genomföras i respekt för den demokratiska insynen som på engelska kallas democratic accountability .
Randzio-Plaths betänkande ger uttryck för den mycket breda majoritet som det fick i debatten i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Jag skulle vilja gratulera föredraganden för hennes ansträngningar i utarbetandet av betänkandet och för den breda enhällighet det har i presentationen här i kammaren. Allt detta leder oss till att stödja det utan några som helst invändningar eller svårigheter. Jag skulle bara vilja utveckla och framhäva några punkter jag anser vara av särskild betydelse.
För det första försöker vi med detta betänkande garantera den demokratiska insynen och Europaparlamentets medverkan utan att ifrågasätta Europeiska centralbankens oavhängighet eller genomförandet av dess huvudmål, fastställd i fördraget, nämligen prisstabiliteten.
För det andra är vi mycket medvetna om behovet av att etablera ett interinstitutionellt avtal som gör det möjligt för oss att medverka i den ekonomiska och monetära politikens inriktning som, de facto, kommer att inrama eurons förvaltning och som fixeras i tre grundläggande element: Europeiska centralbankens årsrapport, Europeiska monetära institutets årsrapport och givetvis, när det krävs, rapporten vid alltför stora underskott. I allt detta måste den demokratiska insynen garanteras och därigenom parlamentets roll.
Herr ordförande! Detta betänkande försöker definiera regler för det " demokratiska spelet" efter eurons införande. Det gestaltar den möjliga verkligheten med en gemensam valuta och en Europeisk centralbank och definierar, med dessa förutsättningar, den demokratiska kontrollen av den tredje etappen av EMU.
Man kan inte säga att uppgiften är uppmuntrande i perspektiven om effektiv demokratisk kontroll av det som kommer att vara bankens verksamhet vilken, central och europeisk, skapas med antagandet att den kommer att vara mer oavhängig än någon annan existerande. Enligt betänkandet, skall denna kontroll utövas på europeisk nivå, när Europeiska centralbanken leder den gemensamma monetära politiken för alla medlemsstater inom EMU. För detta, ges Europaparlamentet, genom att åberopa de i fördraget inskrivna befogenheterna, det exklusiva ansvaret, skulle man kunna säga, i denna kontroll.
I ljuset av ett kriterium om verklig och effektiv kontroll, som stöder sig på öppen information och med möjlighet att ingripa, är förslagen otillräckliga. De framhåller framför allt ett formellt tillvägagångssätt, för syns skull, kanske för massmedia.
En institution med ECB: s styrka och befogenhet som kontrolleras av ett parlament som eftersträvar en roll och en verklig uttolkning av sin egenskap av demokratiskt organ, framkallar synen av ett allsmäktigt spädbarn, fullt av styrka och oberoende, som skall kontrolleras av en mycket svag yngling, och instrueras i sina första stapplande och blyga steg, vad gäller den demokratiska strukturen.
Därför, men också för att vi förstår det " demokratiska europeiska bygget" som en mosaik av suveräna medlemsstater, accepterar vi inte att de existerande nationella demokratiska strukturerna, i sin mångfald, praktiskt taget skall ignoreras, även om de omnämns i yttrandet från utskottet för institutionella frågor.
Slutligen, och för att jag inte hinner med mer, en gemensam monetär politik som definieras genom en så oavhängig institution, förutom alla krav om insyn och omsorg om en demokratisk kontroll, får inte, i prisstabilitetens namn, bli en politik som ignorerar eller är likgiltig för all övrig ekonomisk politik. Den demokratiska kontrollen måste också undvika diktaturen från en monetär politik som definieras vid sidan om den allmänna ekonomiska politiken, inom varje ekonomiskt nationellt område eller i gemenskapens område, med dess sociala konsekvenser.
Parlamentet har en central roll i den demokratiska kontrollen, men inför centralbanken, får parlamentet inte vara, varken i filosofin om en integrationsprocess för medlemsstater, eller i det verkliga förhållandet till de institutionella krafterna, den enda ansvariga för denna kontroll.
Herr ordförande! Enligt min mening finns det en klar risk att världens mest oavhängiga centralbank, Europeiska centralbanken, blir ett slags elfenbenstorn i Frankfurt. Risken är att banken och dess direktion isolerar sig från samhället och att en överdriven prisstabilitet till slut äventyrar samhällsfreden inom Europeiska unionen.
Detta kan förhindras bara på det sättet att centralbankens direktion för en institutionell dialog med andra politiska organ. Direktionens beslut måste vara öppna. De skall kunna motiveras offentligt, och jag är helt övertygad om att den allmänna opinionen kommer en dag att acceptera att Europaparlamentet spelar en nyckelroll i denna dialog och i den demokratiska kontrollen.
Det är givetvis inte fråga om att centralbanken skulle vara tvungen att ta emot bindande råd av politiska organ. De snabbt försvinnande kapitalen möjliggör helt enkelt inte den sortens gammaldags politik. Men det är helt klart att Europaparlamentet till och med djärvt borde föreslå ändringar i stadgan om bankens instiftelse.
I Christa Randzio-Plaths mycket förtjänstfulla betänkande finns nu tyvärr bara litet kvar av denna djärvhet, av de förslag hon ursprungligen gjorde. De Grönas ståndpunkt är att centralbankens direktion skulle utnämnas genom samma förfarande som Europeiska kommissionen, där parlamentet spelar en viktig roll. Enligt min mening är det också viktigt att någon kunde påminna centralbankens direktion om dess dödlighet. Detta kunde ske på det sättet att parlamentet, låt oss säga med absolut majoritet, i yttersta fall kunde föreslå Ekofinrådet till och med avsättande av centralbankschefen.
Herr ordförande, kära kolleger! Vår grupp delar och stöder betänkandet Randzio-Plath. Jag tycker att det är en utmärkt text, som försöker visa hur dialogen mellan centralbanken, den mest oavhängiga centralbanken i världen, och övriga institutioner skulle kunna se ut, i synnerhet parlamentet.
Jag vänder mig till Randzio-Plath för att be henne beakta de ändringsförslag vi har fört fram. De har samma inriktning som betänkandet, samtidigt som de försöker förstärka det något för att ytterligare främja dialogen. Vi måste förstärka möjligheten för Europaparlamentet att bli den plats där centralbanken kan höras; den plats där man, i full öppenhet, håller regelbundna diskussioner, med jämnare mellanrum enligt min mening; den plats där centralbankschefen kan komma för att yttra sig, och där vi, i våra folks namn, kan fråga ut honom, samtidigt som hans oberoende bevaras. Jag tror att den dialogen är mycket viktig för att visa den allmänna opinionen att vi inte har skapat ett elfenbenstorn, utan ett organ som är skyldig att redogöra inför en institution som Europaparlamentet.
Det förslag jag har gjort å min grupps vägnar, syftar alltså till att det skall hållas ett möte varje månad, för våra kontakter och vår dialog med den framtida centralbankschefen. Jag lämnar det till er bedömning. Jag tror att det skulle kunna stärka dialogen, om så bara mentalt sett. Jag tror mig veta att ordföranden i Federal Reserve inställer sig var fjortonde dag inför den amerikanska kongressen. Vårt andra förslag syftar till att den utnämnde centralbankschefen, som regelbundet kommer att höras av parlamentet, på något sätt skall kunna yttra sig om den resolution som vi skall anta i morgon, på grundval av ert betänkande.
Det är de här två förslagen som jag lämnar till kollegernas bedömning, med förhoppning om att de kommer att få positiva röster i morgon.
Herr ordförande! Knappt en månad innan man skall välja de länder som oåterkalleligt - enligt det uttryck som kommissionär de Silguy fortsätter att banka in - skall smälta ihop i Europeiska monetära unionen, då bekymrar sig parlamentet äntligen för frågan, som ändå är avgörande, om den demokratiska kontrollen av denna valutaunion.
Ett antal goda sinnen, också i de federalistiska leden, och även inom det här parlamentet, börjar visa sig allvarligt oroade för detta allvarliga fel i EU: s institutionella system. Men det räcker inte med att konstatera detta demokratiska tomrum, man måste undersöka om det är möjligt att åtgärda det.
Det är vad bl.a. betänkandet Herman försökte göra, genom att inte kringgå tabubelagda problem, bl.a. frånvaron av politiska instrument för att hindra ECB från att missbruka sin monetära makt, till nackdel för det allmänna intresset, och risken att vi får se ECB, och inte Ekofinrådet, dag för dag fatta beslut om eurons externa värde, i strid med fördragets bestämmelser.
Det hade alltså varit önskvärt om man hade accepterat att betänkandet Herman på nytt fördes upp på sammanträdesperiodens föredragningslista, vilket mina kolleger Berthu och van Dam föreslog å gruppen Nationernas Europas vägnar, för att ge den här debatten sin verkliga dimension. Det blev inte så, och betänkandet Randzio-Plath är alltså det enda vi har framför oss. Det begränsar sig till några relevanta anmärkningar, det medger att ECB kommer att utgöra den första överstatliga monetära myndigheten i historien, och att den följaktligen kommer att besitta en makt utan motstycke i historien, en makt som är vida överlägsen den som det tyska Bundesbank har, eller det amerikanska Federal Reserve , och att det därmed för första gången i Europeiska unionen kommer att framträda ett område som präglas av federala politiska beslut.
Men även om betänkandet medger att denna grad av oavhängighet kräver en demokratisk kontroll på samma höga nivå, så finns det inget förslag om hur man skall uppnå den nivån. Betänkandet förblir tyst i fråga om den avgörande kontrollfunktion som de nationella parlamenten utövar. Det begränsar sig huvudsakligen till att erinra om några av de samrådsbefogenheter som parlamentet har fått, vilka framstod som rätt löjliga inför den centrala fråga som ställdes av Herman: inför vem skall de som innehar denna nästan absoluta makt vara ansvariga inför?
Under de här omständigheterna, herr ordförande, kan vi alltså inte stödja det här betänkandet, och vi fruktar att inrättandet av Europeiska unionens första verkliga överstatliga institution blir synonymt med en tillbakagång för demokratin.
Herr ordförande! Det problem vi griper oss an är både en fråga om teologi och teleologi, dvs. en fråga om ändamål. En teologisk fråga för att det är en fråga om tro, om dogm. Centralbankernas oavhängighet skulle vara en faktor för effektivitet. Storbritanniens centralbank var modellen för en beroende bank. Likaså Japans. Och alla vet att de här två länderna har varit ineffektiva. Men den ekonomiska litteraturen gör det inte möjligt att fälla ett avgörande.
T.ex. har Frankrike inte haft någon inflation under 90-talet, och centralbanken är ändå beroende. Låt oss titta på Tysklands historia: tyskarna vill lösa sina neuroser, Weimar, oavhängigheten. Man säger oss att: tyskarna har varit mycket framgångsrika och de har haft en oavhängig centralbank. Men tyskarna är också blonda. Är det en faktor för framgång? I så fall blonderar vi alla spanjorer, så att det spanska ekonomiska problemet försvinner. Måste alla européer sluta äta socker, eftersom den tyska mormodern är diabetiker? Är det inte så att den tyska situationen förklaras av att Tyskland inte har fört krig i Indokina, och inte heller i Algeriet. Tyskland förlorade andra världskriget, och har haft hushållselektronik i stället för militär elektronik. Har inte den faktorn varit viktig?
Det finns inga andra val än ideologiska val, som t.ex. de Vincent Auriol gjorde: " bankerna, de stänger jag, och bankmännen, de spärrar jag in" . Sedan dess har man gått en lång väg. Det är för övrigt avslöjande att Randzio-Plath oupphörligen talade om ECB, som man talar om BSE. Efter den galna kon, den galna gemensamma valutan!
Den teleologiska frågan: vilket mål är det som eftersträvas? Det monetära Europa, för att göra vad? Centralbankens oavhängighet, för att göra vad? För att uppnå penningvärdesstabilitet? Livets mål, människans framtid, är det centralbankens oavhängighet? Livets mysterium på jorden, den gemensamma valutan, är det penningvärdesstabilitet? Jag trodde att Europa var den lilla eurasiatiska kontinenten, en modell för demokratin.
Herr ordförande, när en ledningsgrupp inte tar emot order från någon och består av ett litet antal personer, vad kallas det? När fåtalet regerar kallas det oligarki, och däri ligger den europeiska kontinentens tragedi, den demokratiska modellen som slutar i en monetär, eller åtminstone preussisk, oligarki.
Herr ordförande! Vår kollega Randzio-Plath citerade, med all rätt, Joseph Schumpeters yttrande, enligt vilket ett folks penningväsendet återspeglar allt vad ett folk vill, gör, lider under och är. Det finns alltså inget viktigare än den demokratiska kontrollen av penningpolitiken. Vi tvingas konstatera att det nu gällande fördraget ger Europeiska centralbanken en makt och ett oberoende utan demokratisk kontroll, och detta inom ramen för vår institutionella ram, som har ratificerats av våra folk, våra parlament och våra instanser.
I det här allmänt sett otillfredsställande sammanhanget, har betänkandet av Randzio-Plath den förtjänsten att det försöker se hur parlamentet skulle kunna göra sin röst hörd på ett bättre sätt, och hur vi skulle kunna utnyttja fördragets bestämmelser för att gå så långt som möjligt - inte för att kunna utöva kontroll över centralbanken, för det kommer inte att vara tal om någon kontroll så länge det inte finns några straffåtgärder - utan för att det skall finnas en dialog med parlamentet och möjlighet till insyn.
Jag röstar alltså för de förslag som har gjorts. Det är i det här sammanhanget, utöver betänkandet Randzio-Plath, som det är viktigt att kammaren främjar ett mer jämbördigt demokratiskt funktionssätt i Europa. Jag tror att en centralbank - om den nu är oberoende - har behov av motvikter inom flera områden. Det är ovanligt att den enbart får sitt oberoende av ett fördrag. Som Randzio-Plath säger i sitt betänkande, vare sig det är den amerikanska federala banken eller den tyska banken, så kontrolleras centralbankerna vanligtvis av parlamenten, eftersom bankernas befogenheter fastställs av lagar, som när som helst kan ändras och ombildas. Detta gäller tyvärr inte för Europeiska centralbanken. Det är alltså nödvändigt att i framtiden förse sig med medel som gör det möjligt för de nationella parlamenten, och framför allt för Europaparlamentet, att påverka utvecklingen i den riktningen.
I andra hand skall det framhållas att Ekofinrådet i dag befinner sig i en situation där det har förmåga att ingripa i växlingen med andra valutor som dollarn eller yenen, dock med en begränsad makt.
Det finns en sak som jag i viss mån beklagar i betänkandet av Randzio-Plath, när hon förklarar, med all rätt, att begreppet penningvärdesstabilitet är ett begrepp som skall få sin definitiva innebörd i förhållande till omständigheterna, så ger hon centralbanken uppgiften att fastställa kriterierna för stabilitet, snarare än till Ekofinrådet, som inom ramen för den aktuella dialogen åtminstone skulle kunna återupprätta en del av jämvikten.
Men på ett mer grundläggande plan behöver Europa en ekonomisk regering, en politisk regering, som, lite som den tyska regeringen i dag är i förhållande till den oberoende tyska centralbanken, kan göra en annan logik gällande än penningvärdesstabiliteten. Jag skulle vilja ta upp sysselsättning, välstånd och social rättvisa, och man kan vara missnöjd med att se att ECB-rådet bara är ett vagt instrument för samverkan.
För att avsluta mitt yttrande vill jag säga att det man mest kan beklaga, det är att Amsterdam inte möjliggjorde en bättre institutionell jämvikt. Eftersom vi inte lyckades med det i Amsterdam, låt oss snabbt gå vidare till en ny etapp, som är helt och hållet nödvändig, och som parlamentet vill se, eftersom vi vill att en betydelsefull reform kan äga rum innan utvidgningen.
Herr ordförande! Måste centralbanken redogöra för sin politik och stå till svars inför parlamentet? Svar: ja. Måste banken också verkligen kunna klandras av parlamentet? Svaret på det är: bestämt nej. Jag kommer från en nederländsk tradition med en oavhängig bank. Den nederländska politiken har, såvitt det är känt måste jag säga, hittills aldrig försökt att utöva formellt inflytande över banken, låt vara att det nederländska parlamentet har gjort detta. Det är min fasta övertygelse att den europeiska befolkningen inte har något att vinna på politiskt inflytande över den monetära politiken. Ekonomisk forskning har visat att oberoende centralbanker åstadkommer lägre inflation än banker som står under politiskt inflytande.
Politiker väljs på nytt vart fjärde eller femte år. Det medför definitionsmässigt ändå en ganska kortsiktig syn. För valutan är medborgarens och marknadens förtroende avgörande. Därför måste man vaka över valutan med ett långsiktigt perspektiv i bakhuvudet. Därför utnämns chefen för ECB på åtta år. Eftersom han inte kan bli omvald är han inte beroende av någon. Med prisstabiliteten som viktigaste uppgift står han för kontinuitet och stabilitet i den europeiska monetära politiken. Naturligtvis skall inte ECB operera utifrån ett elfenbenstorn, till Donnelly skulle jag vilja säga: att vara oavhängig och stå mitt i samhället behöver inte vara motstridigt. Detta tillgodoses i en intensiv diskussion mellan å ena sidan chefen och hans medarbetare och parlamentet å den andra om årsberättelsen eller kvartalsberättelserna. Även de nationella bankernas chefer kommer att inleda en dialog med sina parlament. Till sist, banken skall inte kunna få några politiska anvisningar, men den skall inte vara blind och döv för det europeiska samhällets behov eftersom den kommer att stå i dialog med alla viktiga strömningar i samhället. Utifrån den positionen kommer dess monetära politik att få stöd.
Herr ordförande! Allteftersom man inrättar strukturer som har att göra med den gemensamma valutan, kommer grundläggande frågor upp till ytan. En del av dem kan inte lösas på ett tillfredsställande sätt utan att man ger en ny inriktning åt en del bestämmelser i de nu gällande fördragen. Dagens debatt om den demokratiska kontrollen av ECB ger oss ett betecknande exempel på det.
Resolutionen tar det för självklart att målet för den ekonomiska och monetära politiken i Europa skall vara att garantera en hög nivå på tillväxt och sysselsättning. Och det är en bra inriktning. Den tillägger att ECB: s penningpolitik bör vara möjlig att kontrollera, eftersom det stämmer överens med den demokratiska andan. Detta är odiskutabelt. Men den ställning som de nu gällande fördragen ger ECB har inte alls den innebörden. Å ena sidan är dess oberoende, vilket saknar motstycke i världen, så pass stort, att avståndet till medborgarna och deras förtroendevalda gör att en effektiv kontroll av dess verksamhet närmast framstår som skenbar. Å andra sidan ger fördragen banken i uppdrag att upprätthålla, inte en hög nivå på sysselsättningen, utan prisstabilitet, vilket är något helt annat.
Rapporterna om konvergensen från kommissionen, Europeiska monetära institutet och Bundesbank erinrar om att denna stabilitet uppnås med hjälp av måttliga löner och sänkta kostnader för arbete. ECB är, i själva sin konstruktion, därmed mer ultraliberal är Förenta staternas centralbank, vars främsta mål är en hög nivå på sysselsättningen, vilket det officiellt har ställt upp för sig själv. Om ni en dag kommer att kritisera ordföranden för ECB för att bara ägna sig åt sin starka euro och för att försumma alla sociala hänsynstaganden, kommer han att svara er: " Jag gör bara mitt jobb." Det är därför jag ansluter mig till de som anser, att om man verkligen vill ha en penningpolitisk institution som inte ransonerar, utan förser sysselsättningen och tillväxten med nödvändiga medel, och att medborgarnas representanter effektivt kan kontrollera att den målsättningen uppfylls, då kan vi inte klara oss utan en ny inriktning för det europeiska bygget.
En slump i tidsplanen gör att samma dag som vi diskuterar den här frågan, publiceras en alarmerande officiell rapport om omfattningen av fattigdomen och osäkerheten i Frankrike. Problemet ser likadant ut i hela Europa. Inför högaktuella problem som berör grundläggande värden i våra samhällen, låt då inte finansmarknaderna fastställa reglerna. Vi nöjer oss inte med en virtuell kontroll över en allsmäktig ECB. För att bygga Europa måste man ha helt andra ambitioner!
Herr ordförande! Vi börjar nu närma oss tidpunkten för att inrätta det system med europeiska centralbanker som planerats till första hälften av 1998, efter beslut om vilka länder som skall delta i den tredje etappen av Ekonomiska och monetära unionen.
Den europeiska centralbanken kommer att få de mest omfattande juridiska befogenheter och så snart den inrättats kommer den att överta vad som återstår av det Europeiska monetära institutets uppgifter. Som mycket riktigt påpekas av föredraganden kommer den Europeiska centralbankens uppgifter att vara kontroll av prisstabiliteten, som skall bibehållas genom en fokuserad och opartisk valutapolitik, samt att utföra växelkursoperationer genom att hantera medlemsstaternas reserver i utländska valutor, främja de olika betalningssystemens funktion och, slutligen, godkänna utgivningen av sedlar och mynt.
Prisstabilitet över hela det europeiska territoriet och den Europeiska centralbankens oberoende ställning kommer att vinna marknadernas förtroende och, som en följd av detta bör man kunna uppnå lägre räntenivåer, framför allt när det gäller de långsiktiga räntorna. Denna utveckling kommer utan tvekan att vara positiv för de små och medelstora företagen, som utgör den procentuellt största delen av företagen i Europa, framför allt inom de ekonomiskt svagare sektorerna.
Jag delar föredragandens oro när hon i sitt betänkande påpekar att, i enlighet med vad man bestämt i fördraget, så skall den Europeiska centralbanken, när den fullgör sina åligganden och uppfyller de plikter som åläggs den, vara fullständigt oberoende, dvs. att inget av den Europeiska centralbankens organ får acceptera eller följa instruktioner eller påpekanden från någon regering eller annat organ.
I enlighet med instruktionerna i artikel 7 i föreskrifterna är detta utan tvekan den mest självständiga centralbanken i världen. Men denna självständiga status måste emellertid garantera en rättvis valutapolitik för samtliga medlemsstater, så att man utesluter risken för att, befriad från all demokratisk kontroll, den Europeiska centralbanken skulle på eget initiativ blanda sig i samtliga frågor som har att göra med medlemsstaternas pengar.
Jag anser därför att det är av absolut avgörande betydelse att man, på grund av detta nödvändiga operativa oberoende för den Europeiska centralbanken, utarbetar lämpliga mekanismer för att konsultera Europaparlamentet, det organ som tillsatts i demokratiska val.
Herr ordförande! Europeiska centralbanken, som kommer att grundas inom tre månader, kommer att bli mer oavhängig än någon annan bank i världen. Det skulle dock vara ett missförstånd att tro att den inte behöver bry sig om någon. Den opererar inte i ett vakuum, och den måste också förvärva trovärdighet och auktoritet. Det kommer ECB lättast att kunna göra när den kan visa upp resultat. Det kommer dock att dröja ett tag. Dessutom, även om ECB föds i en tid med historiskt låg inflation vet ingen ännu hur de monetära instrument som på nationell nivå visat vad de går för kommer att utfalla på europeisk nivå.
ECB: s politik kommer under den första tiden säkert också att kännetecknas av en försiktigt sökande taktik. Det kommer att bli extremt svårt att därigenom vinna trovärdighet hos den breda allmänheten. Det går egentligen bara på ett sätt, nämligen genom att konstant stå till svars och redogöra för vad ECB gör och varför. Det är ECB: s paradox: den blir den mest oberoende banken, men har också det allra största intresset av öppenhet och av att stå till svars för verksamheten. Där kommer ECB: s och Europaparlamentets intressen i beröring med varandra. För Europaparlamentet är det enda offentliga forum som ECB enligt fördraget är förpliktat att stå till svars inför.
Det förefaller oss därför vara förnuftigt att nå en överenskommelse med ECB om hur denna öppenhet och redogörelse för verksamheten i bredare bemärkelse kan ske så meningsfullt som möjligt. Det handlar då i sammanhanget om såväl muntlig som skriftlig, regelbunden rapportering om bland annat vilka monetära målsättningar som valts och varför, om i vilken grad målsättningarna har realiserats och orsakerna till avvikelser och följderna av den monetära politiken för ekonomin och sysselsättningen.
Viljan hos ECB till maximal öppenhet och att på ett meningsfullt sätt stå till svars kommer säkert att vara avgörande under inledningsfasen. Om inte detta finns kan man allvarligt frukta att ECB kommer att göra en tjuvstart och inte lyckas att bygga upp trovärdighet och auktoritet.
Därför kommer Europaparlamentet under utfrågningarna av kandidaterna till Europeiska centralbankens styrelse att låta bedömningen av den demokratiska inställningen och viljan att stå till svars spel en viktig roll. Vi kommer inte bara att be de kandidater som eventuellt inte får förtroende av en majoritet i parlamentet att själva dra tillbaka sin kandidatur, utan vi uppmanar också medlemsstaternas regeringar att inte utse några kandidater som inte kan räkna med parlamentets stöd.
Med tanke på den extrema graden av oberoende för ECB är de individuella kandidaternas demokratiska inställning av mycket stor betydelse. Det begränsar sig inte bara till kandidaturen till ordförandeskapet. Därför kommer utfrågningarna av kandidaterna nästa månad vad oss beträffar inte att vara någon ren formalitet. Om ECB skall kunna få en demokratisk inramning, då måste det ske nu. Det är vad som för närvarande står på spel.
Herr ordförande! Införandet av den gemensamma valutan utgör ett historiskt fenomen som inte har någon tidigare motsvarighet. För första gången i världshistorien har oberoende stater, demokratiska samhällen, beslutat att överlåta en viktig del av sitt nationella oberoende, sin valuta, till ett gemensamt organ för att det skall sköta administrationen för allas bästa.
De diskussioner som alltså äger rum om insynen eller om det exakta sätt på vilket administrationen sköts eller om den oro som finns angående om Europeiska centralbanken eventuellt kommer att agera godtyckligt eller inte agera på bästa sätt för det samfund som den representerar, är enligt min åsikt mer eller mindre överflödiga. I demokratiska samhällen som våra är folkopinionen, den demokratiska processen något som vi tar för givet och eftersom centralbankerna överallt och särskilt den Europeiska centralbanken förmodas arbeta - och detta är anledningen till att de existerar, annars skulle de inte existera - för ekonomiernas och folkens bästa i Europa, kommer allmänheten att kräva insyn i dess funktioner och att tillämpningen av det som faller under dess befogenheter sker på bästa sätt.
Jag tycker således att den diskussion som sedan en tid existerar om bristen på insyn och den oro som uttrycks från ena eller andra sidan om att allt måste tillkännages och att centralbanken inte kan göra sitt arbete är överflödig och ju snabbare den stannar upp desto bättre är det.
Randzio-Plaths mycket goda betänkande föreslår just en balans mellan dessa två element och jag tycker att den uttrycker en mycket riktig uppfattning och jag hoppas att den skall antas av parlamentet på ett sådant sätt att den kan beskydda de europeiska folkens intressen och även den bästa möjliga funktionen för det nya systemet.
Herr ordförande! På goda grunder har ECB: s fullkomliga oavhängighet förankrats i fördraget. Det främsta målet för dess valutapolitik är att bevara prisstabiliteten. Beslutet om huruvida ECB stöder gemenskapen allmänna ekonomiska politik, beror alltså på dess uppskattning av en möjlig negativ inverkan på målet om prisstabilitet.
Prisstabilitet till varje pris, också till priset av stigande arbetslöshet! Det är på den punkten den offentliga debatten som till sist förtydligar en sak: Penning- och valutapolitiken är inte neutral. Därför är ECB: s införande i en dialog med politiken nödvändig. Därför tror jag inte att ECB: s oberoende å ena sidan och den begärda demokratiska insynen å andra sidan absolut måste stå i motsatsförhållande till varandra. Jag är emellertid inte säker på att valutaunionen behöver medborgarnas acceptans för sin framgång. Denna kan emellertid bara uppnås genom insyn i ECB: s beslut och genom dess demokratiska legitimering.
Herr ordförande! Randzio-Plaths betänkande handlar om en av de mest intressanta frågor som läggs fram för oss nu när vi står i begrepp att gå in i den monetära unionen, vars centrala pelare kommer att vara, just Europeiska centralbankens oavhängighet enligt det som fastställts i fördraget och i bankens stadgar.
Det utfärdande institutets oavhängighet är ingen dogm eller något axiom i den ekonomiska vetenskapen; det härrör inte från ett abstrakt resonemang, utan är ett funktionssätt vars främsta garanti är den historiska erfarenheten. Denna har visat de praktiska fördelarna, med oavhängigheten för den monetära myndigheten, för att säkra prisstabiliteten i det två bäst kända exemplen på båda sidor Atlanten.
Nåväl, oavhängighet - som det har sagts här i kväll - betyder inte på något sätt, oansvarighet. I en demokrati måste all makt - och Europeiska centralbanken kommer att vara just en makt - även om den är oavhängig den politiska makten - som i fallet med Europeiska centralbanken eller, inom ett annat området, den rättsliga makten - vara i stånd att inför den allmänna opinionen, inför medborgarna, försvara de skäl som förklarar dess agerande, som förklarar hur målen fastställs och vilka åtgärder som vidtas för att uppnå dessa mål. Och detta såväl innan som efteråt.
Den demokratiska kontrollen kräver således, i första hand, en dialog med den parlamentariska institutionen - med detta parlament och med de nationella parlamenten - och även en öppen information. Randzio-Plaths betänkande är, på flera sätt, ett realistiskt och balanserat betänkande.
Jag avslutar, herr ordförande, med att säga att vi måste vara medvetna om att vi befinner oss i början på en väg där detta parlament måste visa att det är i fas med den nya uppgiften, att vara Europeiska centralbankens främsta samtalspartner. Samtidigt måste vi också betona att vi befinner oss i början på en väg under vilken vi inte kan utesluta ytterligare reformer, inklusive av själva fördraget - såsom man har krävt här i kväll - för att just fördjupa den demokratiska kontrollen av Europeiska centralbanken.
Herr ordförande! Som redan påpekats är den Europeiska centralbankens oberoende ställning något mycket värdefullt och därmed ställd utom all diskussion. I ett federalt system är detta den grundläggande garantin för de deltagande staterna och det ger dessutom banken trovärdighet och auktoritet på finansmarknaderna. Accountability , som vi talade om tidigare i dag, är inte bara en demokratisk nödvändighet, utan också en nödvändig förutsättning för att kunna bibehålla bankens trovärdighet och auktoritet. Det ligger med andra ord i bankens eget intresse att gentemot allmänheten kunna klart redovisa sin verksamhet, samtidigt som man naturligtvis måste tänka på den enorma skillnaden mellan planerade handlingsprogram, som bara kan redovisas i stora drag, och de redovisningar som görs av redan genomförda budgetposter, som måste ges en mer analytisk utformning.
Det handlar därför enligt min mening inte så mycket om att etablera regler, utan snarare om att främja vissa beteenden gentemot, i första hand, Europaparlamentet, rutiner som kan etablera det förtroendefulla klimat som skapas av öppenhet och beredvillighet att förklara och diskutera det egna beteendet - dvs. det som vi, i våra debatter, kallar accountability - och som dessutom främjar, jag upprepar detta, den Europeiska centralbankens auktoritet och trovärdighet.
Herr ordförande! I motsats till alla andra kolleger som deltar i den här debatten kommer jag från ett land där det inte har förekommit någon politisk debatt om valutan innan euron. Luxemburg, som är förenat med Belgien i en valutaunion sedan 1922, har verkligen aldrig haft rätt att uttala sig i den unionen. Ekonomiska och monetära unionen ger oss den rätten.
Med valutaunionen upptäcker medborgarna i mitt land betydelsen av allt det som omger valutan. Det är därför som syftet med dialogen mellan Europaparlamentet och centralbanken är att väcka den allmänna opinionens medvetande, om vilken betydelse penningpolitiken har i den generella ekonomiska och sociala politiken. Centralbankens uppgift är att mer särskilt ägna sig åt prisstabilitet. Vilka konsekvenser kan det få för medlemsstaternas politik? Jag skall ge ett exempel i det avseendet. I Luxemburg indexeras inkomsterna i stor omfattning efter prisutvecklingen. Det är en viktig beståndsdel i omfördelnings- och socialpolitiken i mitt land. Om centralbanken skall uttala sig i den frågan t.ex., borde det vara möjligt att offentligt utfråga centralbanken såväl om den frågan som om dess val. Jag anser alltså att den allmänna uppslutningen kring centralbankens penningpolitik kommer att vara avgörande för den nya valuta som håller på att skapas, lika viktig som centralbankens offentliga redogörelse för sina val och interventioner.
För att avsluta, herr ordförande, skulle jag vilja gratulera Randzio-Plath till hennes betänkande, och framför allt för det arbete hon har fullgjort under de senaste åren, i ledningen för underutskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, för att sätta i gång valutaunionen och för att göra den till en fråga för Europaparlamentet. Med tanke på den framtida europeiska centralbankens betydelse, anser jag att Europaparlamentet allvarligt borde reflektera över att inrätta ett valutautskott, inom vilket en dialog med centralbanken skulle kunna utvecklas.
Herr ordförande! Alla talare har upprepat att vi står inför en historisk händelse sedan undertecknandet av Romfördraget. Det är sant, och detta parlament, som från början utgjort motorn i den europeiska integration, bör göra allt som är möjligt och nödvändigt för att euron skall bli en framgång. Och för att euron skall bli en framgång, är vi alla överens om att det är nödvändigt att garantera prisstabiliteten. Jag skall inte ifrågasätta detta, men jag hälsar med glädje att man i Randzio-Plaths betänkande också talar om andra mål och, speciellt, om målet att skapa sysselsättning.
Vi är också överens om att den monetära politiken måste utformas och utföras av en Europeisk centralbank som åtnjuter oavhängighet. Och jag ifrågasätter inte det, men hälsar också med glädje att man i Randzio-Plaths betänkande talar om den nödvändiga samordningen av den monetära politiken med övrig politik, för att uppnå Europeiska unionens stora mål. Jag tycker att det institutionella avtalet, föreslaget av Herman, är intelligent, och jag menar att det utgör ett första steg, som vi troligen måste utvärdera i framtiden, och då se över fördragen om det skulle bli nödvändigt. Europas ekonomiska regering utgör, vilket påtalas i detta betänkande, en nödvändig motvikt.
För att avsluta tycker jag att det är viktigt att Europeiska centralbanken inte blir en luftbubbla, en slags aristokratisk nyplatonism, och här måste Europaparlamentet utöva sin roll.
Herr ordförande! Om några få veckor kommer Europeiska unionen att välja chefen för den europeiska centralbanken och Förenade kungarikets framtida riksbankchef. Glöm absolut inte det. ECB-chefen och hans eller hennes styrelse med fem direktionsledamöter kommer att på ett grundläggande sätt påverka Förenade kungarikets räntor, inflationsnivåer och styrkan på pundet. Så det är bäst att vi parlamentsledamöter gör rätt när vi hjälper till att bekräfta valet av Europas bankchef, särskilt när vi håller de unika utfrågningarna i parlamentet i Bryssel i maj. Att granska kandidaterna för ECB innebär på inget sätt att vi utmanar ECB: s självständighet. I stället definieras dess självständighet, såsom den garanteras av Maastrichtfördraget ännu skarpare och åtskiljs från Bundesbank, som är den modell som den utgår ifrån.
Men Europa och dess folk kräver att vi avkräver ECB ett legitimt demokratiskt ansvar, att vi kontrollerar att det som görs i den självständiga bankens namn görs för folket av folket och är av folket, att det centrala målet med prisstabilitet leder till välstånd och sysselsättning, inte till deflation och lågkonjunktur. Ett sådant ansvar är befogat, inte bara för att tillfredsställa de demokratiska behoven i Europa utan också och viktigare för att stärka banken själv. Det argumentet lades fram till mig av kandidat Duisenberg i förra veckan i Europaparlamentets monetära underutskott och detta utskott måste också anpassa sig och förändra sig. Dess nykläckta roll som bankutskott för Europas medborgare måste utvecklas och i grunden måste ECB-chefen inte bara lägga fram bankens årsrapport utan även regelbundna, om möjligt kvartalsvisa, förklaringar av dess räntebeslut, och själva protokollet bör publiceras i sammanfattning där de fattade besluten framgår med en förklarande kommentar.
Bara på det sättet kan Europaparlamentet fullgöra sin uppgift som oberoende väktare av den oavhängiga banken såsom anges i det exemplariska och nydanande betänkande som så fint skulpterats av min kollega Christa Randzio-Plath.
Herr ordförande! När Europeiska centralbanken startar sin verksamhet koncentreras en mycket stor ekonomisk makt till den. Den kommer att sakligt sett fatta beslut om hela den ekonomiska politiken, ty exempelvis händerna på finanspolitiken är bundna av konvergenskriterierna.
Europas konjunkturer är i hög grad beroende av att centralbankens direktion under sin åttaåriga mandattid förmår att fatta riktiga beslut och undvika misstag. Om man hittar sex män och kvinnor med sådana här nästan övernaturliga gåvor till bankens direktion är en så kallad tiotusenkronorsfråga.
Oavhängighet är på sin plats, men även en parlamentarisk dialog behövs. Makt utan ansvar leder lätt till att makten missuppfattas och missbrukas. Direktionen skall ha samarbete i första hand med utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik. Direktionen måste också kunna koordinera penningvärdespolitiken samt tillväxt- och sysselsättningspolitiken. En mycket ortodox penningpolitik kan lätt leda till rent av stagnation, att tillväxten stannar.
Ärade kolleger, euron måste skapa stabilitet i medlemsländerna. Euron måste göras till en tredje reservvaluta jämte dollarn och yenen. Vitsordet för ECB: s direktion för sin del är beroende av hur man lyckas härvid.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Med kommissionens och det Europeiska monetära institutets rapporter har vi kommit ut på den slutliga raksträckan mot inrättandet av den gemensamma valutan, en historisk händelse i uppbyggnaden av ett enat Europa.
För förvaltningen av den gemensamma valutan inrättar Europa som befinner sig i en högkonjunktur slutligen en centralbank, en bank som kommer att utöva Europas valutapolitik på ett enhetligt sätt och ta hänsyn till alla medlemsstaters behov och intressen vad gäller den gemensamma valutan och jag hoppas även för de stater som inte är medlemmar i den gemensamma valutan men som har ambitionen att gå med inom en kort tid.
Det skulle vara ett misstag att tro att vi fram tills nu inte har haft någon enhetlig valutapolitik i Europa. En sådan politik har utövats sedan lång tid men inte med någon samarbetsanda. Den utövades i en anda av ålägganden från den ena eller den andra ledande centralbanken i Europa eller från någon annan ledande bank utanför Europa. Men för att kunna utöva en valutapolitik på ett rättvist och balanserat sätt måste den europeiska centralbanken kunna garantera sin oavhängighet. Denna oavhängighet får inte hotas utan måste säkras genom ett inrättande av en demokratisk redovisning av information som eftersträvas i Randzio-Plaths betänkande. En ansvarsfull information till parlamentet skulle grundlägga bankens anseende hos Europas folk och det skulle ge den tillfälle att utvidga sitt arbete i enlighet med allmänna intressen och utan att påverkas av särskilda intressen.
Genom denna redovisningsprocess som betänkandet eftersträvar skulle parlamentet få möjlighet att framhäva det allmänna intresset i enlighet med konjunkturen och på detta sätt skapa ett klimat som skulle ge centralbanken en ram för att på ett utmärkt sätt bredda sina funktioner.
Herr ordförande! Även om det inte på något sätt är tal om att ifrågasätta centralbankens oavhängighet, i varje fall inte från min sida, så uppstår ändå problemet med att ta reda på hur man skall kontrollera de som verkställer penningpolitiken, eftersom deras makt att göra gott såväl som ont - självklart bara i ekonomiska frågor, för det handlar inte om moralpredikan - är avgörande. Det är självklart att demokratin kräver att de som har ansvar för penningpolitiken inte agerar som fria elektroner, utan att aldrig behöva motivera sina handlingar. Det är lämpligt att ledarna redogör för sin politik och att den diskuteras ingående, bl.a. i parlamentet, som är den enda valda instansen på EU-nivå. Betänkandet av Randzio-Plath respekterar ganska väl balansen mellan oberoende och demokratisk kontroll. I min grupp, inbegripet mig själv, är vi generellt sett positiva till betänkandet.
Men jag skulle ändå vilja formulera en reservation. Den rör artikel 3 som låter notera att penningpolitiken påverkar tillväxten och sysselsättningen. Jag bestrider inte den ståndpunkten, men jag anser att den inte är tillräckligt tydlig. Visst har valutan ett inflytande på tillväxten och sysselsättningen, men detta inflytande är tillfälligt och inte varaktigt. Att tro att valutan varaktigt påverkar tillväxten och sysselsättningen, vilket var fallet i det preliminära betänkandet, har förödande konsekvenser för penningpolitiken. Då skulle det inte finnas någon anledning till att föra en penningpolitik för prisstabilitet. Tvärtom skulle man ständigt behöva tillämpa en penningpolitik för stimulans. Man skulle bara behöva be ordföranden i centralbanken att ta sin helikopter - jag tvivlar inte på att han kommer att ha en - och slänga ut tonvis med 500-eurosedlar över häpna och förtjusta européers huvuden. Det är för att undvika den här sortens missförstånd som jag tycker att det är nödvändigt att förtydliga den här punkten, för det gäller att inte missförstås av kommissionen, rådet och den allmänna opinionen på en och samma gång.
Herr ordförande! Detta är ett betänkande som är grundläggande för Europaparlamentets framtid. Europeiska centralbanken är en totalt oavhängig bank och det är så vi förstår den. Men legitimiteten i dess funktion och möjligheten att utöva demokratisk kontroll över den är två ämnen som måste diskuteras mer i de olika länderna.
I Portugal har avsaknaden av demokratisk kontroll över Europeiska centralbanken varit en av de mest kontroversiella, och systematiskt diskuterade, frågorna. Europaparlamentet, som granskar kandidaterna till Europeiska centralbankens ledning, har rätt att regelbundet höra dess ordförande och respektive ledning. När vi i Europaparlamentet röstar och godkänner Europeiska centralbankens ledning, påtar sig dessa ansvaret hos varje utsedd: det att redovisa.
Europaparlamentet kommer inte att ingripa i Europeiska centralbankens beslut, utan det är Europeiska centralbanken själv som måste ha intresse av att förklara dem regelbundet och systematiskt för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och för underutskottet för monetära frågor, såsom tidigare de ansvariga för Europeiska monetära institutet har gjort.
I Portugal brukar man säga " quem não deve, não teme" (den som vilar på skulder har ett hårt läger). Låt således Europeiska centralbanken komma regelbundet till Europaparlamentet och diskutera med oss om sina val. På så sätt får de europeiska medborgarna veta att Europeiska centralbanken kommer att lyssna och redovisa inför dem som är deras legitima representanter i Europa.
Herr ordförande, ärade damer och herrar! Debatten hittills har visat att det i den här kammaren finns en bred majoritet för Europeiska centralbankens oavhängighet. Men å andra sidan är också en sak klar: Europeiska centralbanken får inte leva i ett elfenbenstorn. För de beslut som tas där kommer att ha ett omedelbart inflytande på livet för många medborgare i Europeiska unionen. Den som bygger ett hus, tecknar en kredit eller vill köpa en bil på kredit, kommer i framtiden att direkt vara beroende av ett beslut av Europeiska centralbanken. Därför måste centralbankschefen kunna stå till svars, avge räkenskaper, förklara för medborgarna varför han tar vissa beslut till förmån för valutans stabilitet, och han måste ställa sig till förfogande för dialog.
Nu har vi emellertid problemet med att det fortfarande inte finns någon europeisk offentlighet, inte på det sätt som det finns en tysk, en fransk, en italiensk och en brittisk offentlighet. Till följd av detta är Europaparlamentet den plats där denna diskussion med medborgarna måste koncentreras. Av den här anledningen kräver vi en konstruktiv dialog med ordföranden för Europeiska centralbanken, som skall äga rum här i Europaparlamentet när han en gång om året lägger fram sin rapport och förklarar hur han tänker utforma den Europeiska centralbankens politik i framtiden, och å andra sidan i det ansvariga utskottet i enskilda samtal med ordföranden för Europeiska centralbanken, varvid det inte får vara något fackspråk. Vi behöver en bred dialog med ordföranden för centralbanken, inte bara om fackfrågor som har med valutapolitiken att göra, utan också om den ekonomiska politiken, om Europeiska gemenskapens skattepolitik, om budgetpolitiken, om konkurrenspolitiken, så långt de här politikområdena har ett inflytande på valutans stabilitet. Det vi vill ha är en bred dialog. Den egentliga utmaningen som vi står inför är också denna, att å ena sidan föra denna dialog med ordföranden i centralbanken, men å andra sidan också med Europeiska kommissionen, som vi redan gör, såväl som med rådets ordförande och finansministrarna i medlemsländerna, som ju har fått som vana att med jämna mellanrum rapportera om sina stabilitetsprogram i utskottet för ekonomi, valuta- och industrifrågor. För den egentliga utmaningen som vi står inför är det ju nödvändigt att, nu när vi står inför en gemensam europeisk valutapolitik, ockå formulera en gemensam europeisk ekonomisk politik. Europeiska centralbankens ordförande behöver en stark partner när han formulerar en gemensam europeisk ekonomisk politik. Vem skall den här partners vara? Jag tror inte på idén med en europeisk ekonomisk regering, för vi har europeiska institutioner. Vi har Europeiska kommissionen som måste vara en viktig samtalspartner. Vi har Europeiska rådet, stats- och regeringscheferna som träffas två gånger om året och kan ge riktlinjer för den ekonomiska politiken. Europeiska rådet är utan tvivel Europeiska unionens starkaste institution. Vi har Ekofinrådet och vi har Europaparlamentet, där den här debatten måste samlas ihop och där man måste förklara för medborgarna varför vissa beslut tas på europeisk nivå. Jag tror att det är viktigt att vi är på det klara med, när vi i dag diskuterar Randzio-Plaths betänkande, som jag röstar för i dess nuvarande form, att det inte bara är fråga om Europeiska unionens ekonomiska politik, som vissa säger, utan att det handlar om en bred dialog om Europeiska unionens framtida valuta- och ekonomiska politik.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Det ämne vi tar upp i dag, tack vare ett mycket bra betänkande av Randzio-Plath, bör enligt min mening ta all vår uppmärksamhet i anspråk.
Om det finns ett grundläggande problem, så är det den demokratiska kontrollen av Ekonomiska och monetära unionen. Vi skall, som Friedrich sade, genomföra ett av efterkrigstidens största projekt. Vi lever i en demokratisk värld, och följaktligen anser jag att vi måste vidta alla slags försiktighetsåtgärder för att det här projektet sätts i gång med och får stöd av alla nödvändiga garantier. Och det gäller i ännu större utsträckning för att Ekonomiska och monetära unionens skall kunna fungera.
I dag har jag närvarat vid en i grunden ganska klassisk debatt, mellan två typer av kulturer: en mer rhensk kultur, kring Friedrich, Peij, von Wogau, och en något fransk kultur, som gick från Lienemann till Souchet, om Europeiska centralbankens roll. Jag skulle vilja skingra alla missförstånd. Det finns ett allmänt samförstånd i ministerrådet, och för övrigt i kommissionen, vilket föredraganden pekade på, om att centralbankens roll är av yttersta vikt, och att man inte i något fall bör ifrågasätta dess oavhängighet. Jag vill dessutom svara Lienemann, att detta verkar vara den franska regeringens ståndpunkt, åtminstone i enlighet med vad dess minister har redogjort för ett flertal gånger under de senaste månaderna.
Även om Europeiska centralbanken spelar en mycket viktig roll, så begränsas dess uppgift till penningpolitiken. Jag beklagar att Souchet inte längre är här, annars hade jag förklarat för honom att Europeiska centralbankens roll inte är att föra all politik inom alla områden, utan endast att se till att det inte finns någon inflation och att prisstatbiliteten uppnås i Europeiska unionen. Man kan inte begära att Europeiska centralbanken skall göra något den inte har inrättats för.
Samtidigt, och Metten har rätt i det, bör Europeiska centralbankens politik förklaras på ett öppet sätt, och som är möjligt att kontrollera. Det är den allmänna opinionens förtroende det handlar om. Om man vill att den europeiska allmänna opinionen sluter upp kring den gemensamma penningpolitiken, som centralbanken kommer att verkställa fr.o.m. den 1 januari 1999, så måste man förklara och redogöra för den på ett bra sätt.
När det gäller kommentarerna efter debatten, skulle jag först vilja säga till Hautala, Ribeiro och Wurtz, att jag håller mig inom fördragets ramar. Jag kommer inte att öppna Pandoras ask och kräva omförhandlingar, eller ändringar som kanske kan tillföras. Låt oss börja med att tillämpa det fördrag som kommer att tillämpas operativt fr.o.m. den 1 januari 1999. Kanske kommer vi en dag att öppna Pandoras ask, men låt oss först uttömma charmen med innehållet i den ask jag just nämnde.
Jag skulle vilja framföra tre olika synpunkter om det här betänkandet: den första om Europeiska centralbankens oberoende, den andra om förhållandet mellan Europeiska centralbanken och gemenskapens institutioner, och den tredje om samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik.
På den första punkten vill jag påminna er om att artikel 105 fastställer målet för det europeiska centralbankssystemet; att upprätthålla prisstabiliteten. Jag gläder mig, å kommissionens vägnar, att kammaren erinrar om att centralbankens oberoende är ett villkor för att det målet skall kunna uppnås. Likaså klargör artikel 105 att ECBS skall ge sitt stöd till medlemsländernas allmänna ekonomiska politik, utan att detta inverkar på prisstabilitetsmålet, för att därigenom bidra till att gemenskapens mål förverkligas, så som de definieras i artikel 2. Tillväxten och sysselsättningen är självklart en del av de målen.
Men penningpolitiken kan inte mer än budgetpolitiken isoleras från den ekonomiska politiken i sin helhet. Självklart kan ingen bestrida att Europeiska centralbankens oberoende förutsätter att den handlar med trovärdighet, och att den därmed är effektiv i sin kamp mot inflationen. Men, och detta är mycket viktigt, det oberoende som anförtros banken genom artikel 107 i fördraget innebär inte att den isoleras. Herman talade mycket riktigt om oansvarighet, von Wogau och Hautala talade om ett elfenbenstorn; men Europeiska centralbanken skall inte stänga in sig i ett elfenbenstorn. Dess oavhängighet måste gå hand i hand med insatser för att förklara den politik den för, och endast en uppriktig, ständig och grundlig dialog mellan institutionerna kan ha förmåga att befästa den dialogen och att underlätta strävan efter en tillfredsställande balans mellan de olika beståndsdelarna i den ekonomiska poltiken, och detta för att uppnå en större tillväxt och för att skapa fler arbetstillfällen. Jag vill påminna Wurtz och Lienemann om att budgetunderskott aldrig har gynnat sysselsättningen i Europa, möjligtvis bara arbetsförmedlingarna, och jag tror inte att det är det bästa sättet för att skapa arbetstillfällen. På den punkten ansluter jag mig till Fourcans tankar.
Den andra synpunkten avser förhållandena mellan centralbanken och gemenskapens institutioner. Först och främst kommer kammaren, i enlighet med artikel 109a, att rådfrågas om utnämningen av ordföranden och övriga ledamöter i direktionen, eftersom de inte kan utnämnas förrän parlamentet har rådfrågats. I övrigt ålägger artikel 109b centralbanken att till Europaparlamentet överlämna en årsrapport om verksamheten inom ECBS och om penningpolitiken under det föregående och det innevarande året. Den beståndsdelen är viktig. När det särskilt gäller kammaren, klargör artikel 109b att ordföranden i Europeiska centralbanken skall lägga fram denna rapport för Europaparlamentet, som kan hålla en allmän debatt på grundval av rapporten.
Innehållet i er debatt visar att det finns anledning att ta itu med en djupare diskussion mellan kammaren och Europeiska centralbanken, bl.a. om målet att upprätthålla prisstabilitet och de instrument som kommer att användas för att uppnå det målet. Ordföranden, och även direktionens övriga ledamöter, kan höras av Europaparlamentets behöriga utskott, med kongressens hörande av ordföranden i USA: s centralbank, FED, som förebild. Dell'Alba tog upp den punkten, men jag vill påminna er om att FED överlämnar en rapport till kongressen två gånger om året, en gång om tillståndet i ekonomin, och en gång om penningpolitiken; att FED varje år i februari överlämnar en skriftlig rapport till kongressen; att FED besvarar kongressens punktvisa förfrågningar, bl.a. om frågor om banköverinseende (i det här fallet hör den typen av frågor till FED: s befogenheter, däremot inte till Europeiska centralbankens). Fördragets bestämmelser visar att oberoendet och dialogen kan och bör gå hand i hand. Skyldigheten att redogöra är inte oförenlig med oberoendet, von Wogau.
Den demokratiska kontrollen är önskvärd och hälsosam - Giansily och Gasóliba insisterade på den punkten - men den måste respektera fördragets villkor. Här skulle jag också vilja framföra en synpunkt om de krav som föredraganden ställer på Europeiska centralbanken. För kommissionens del bör de närmare bestämmelserna för dialogen mellan Europeiska centralbanken och gemenskapens institutioner i alla händelser fullt ut respektera oberoendet för ECB: s direktionsledamöter. Jag tillåter mig att fästa er uppmärksamhet på den här punkten, eftersom skyldigheten att offentliggöra fullständiga och detaljerade protokoll under en period när direktionsledamöterna fortfarande är i tjänst, kan ställa till med problem i förhållande till kriteriet om oberoende.
När det gäller det övriga, kan jag försäkra er om att kommissionen skall se till att den ekonomiska politiken blir så sammanhållen som möjligt. Även jag skulle vilja framföra ett förslag, herr von Wogau. Skulle det inte vara bra, och önskvärt, om ordföranden i Europeiska centralbanken kunde bjudas in till Europeiska rådet i juni varje år, till det möte som ägnas åt antagandet av den ekonomiska politikens allmänna riktlinjer, grunddokumentet för den ekonomiska politiken i Europa, för att presentera sin penningpolitik. Jag tror att de eventuella debatterna i den frågan, som då skulle kunna utspela sig i Europaparlamentet, är önskvärda, eftersom det är den tidpunkt då de allmänna riktlinjerna för den europeiska ekonomiska potitiken fastställs, för de följande tolv månaderna. Denna dialog, på allra högsta nivå, skulle vara en garanti för att åtgärderna blir sammanhängande och att de vidtas i respekt för alla institutioners och regeringars oberoende och ansvar. Jag tror att öppenheten och de här redogörelsernas offentliggörande inför parlamentet och Europeiska rådet också skulle utgöra ett effektivt medel för att informera den allmänna opinionen.
Den sista synpunkten rör samordningen av medlemsländernas ekonomiska politik. Fru föredraganden, ni har än en gång tagit upp kammarens önskan om att ingå ett interinstitutionellt avtal. Jag vill minnas att det var er första fråga till mig vid mitt hörande för tre år sedan. Det handlar om ett interinstitutionellt avtal för att samordningen mellan medlemsländernas ekonomiska politik skall kunna genomföras, vilket också Garcia-Margallo tog upp. Jag kan bekräfta att kommissionen, inom ramen för fördragets bestämmelser, är redo att diskutera de närmare bestämmelserna i ett sådant avtal, men det handlar inte om ett äktenskap, man måste vara tre för att sluta ett sådant avtal. Det krävs att den tredje myndigheten, dvs. rådet, accepterar att gå med.
I vilket fall som helst vet ni, oavsett väntan på att ett sådant avtal skall slutas, att jag verkligen har ansträngt mig för att bemöta er önskan, bl.a. vad gäller utvecklingen av den ekonomiska politikens allmänna riktlinjer. Hur som helst kan jag försäkra er, att vad beträffar kommissionen, så kommer den att fortsätta med att göra Europaparlamentet fullt delaktigt i ett väl fungerande EMU.
Sammanfattningsvis skulle jag bara vilja betona det faktum, att utöver upprättade principer och deklarerade ambitioner, så kommer praktiken att vara avgörande för om våra institutioners trovärdighet och erkännande skall kunna garanteras. Jag är övertygad om att alla instituitoner kommer att kunna bevara sin roll och sin plats, i enlighet med de uppdrag som fördraget anförtror dem.
Ert betänkande, frun, ärade parlamentsledamöter, är ett användbart bidrag för att starten av Ekonomiska och monetära unionen skall få en bra drivkraft. En oersättlig förtjänst hos betänkandet är också att det betonar den parlamentariska myndighetens roll för att Ekonomiska och monetära unionen skall fungera bra. Jag gratulerar er till det och tackar för er uppmärksamhet.
Tackar mjukast, herr kommissionär. Jag är ledsen att de många talare som lämnat salen inte fick höra det strålande svar ni gav.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Resultaten från Europeiska konferensen i London
Nästa punkt på dagordningen är uttalande från rådet om resultaten från Europeiska konferensen i London.
Jag säger välkommen till herr Henderson, som kommer att föredra rådets uttalande.
Herr ordförande! Framsteg på vägen mot den europeiska utvidgningen har varit en av ordförandeskapets nyckelprioriteter. Vi är beslutna att Europeiska unionen skall utnyttja denna historiska möjlighet att för alltid undanröja de delningar som så ledsamt ärrat vår kontinent under alltför många år. Därför kan jag med glädje bekräfta att hänskjutningen från Europeiska rådet i Luxemburg om utvidgningen har fullbordats framgångsrikt.
Vi inledde Europeiska konferensen den 12 mars. Vi åstadkom godkännande från Europeiska unionen om villkoren för partnerskap inför anslutningen. Vi inledde framgångsrikt anslutningsprocessen den 30 mars och vi inledde anslutningsförhandlingar med de sex den 31 mars. Var och en av de här punkterna representerar ett viktigt element i våra ansträngningar för att säkra en framgångsrik utvidgning. Jag skulle vilja behandla dem en och en.
För det första Europeiska konferensen. Konferensens första sammanträde den 12 mars var en historisk samling. Det var en tydlig demonstration att alla deltagarna var en del av den europeiska familjen. Dagen var full av symbolik. Vi välkomnade det viktiga bidraget från ordförande Gil-Robles den dagen. Den 12 mars visade hur en konferens kan var värdefull. De 26 länderna enades om ordförandens slutsatser som slog fast den breda ramen för konferensen. Konferensen kommer göra det möjligt för deltagarna att beakta frågor av gemensamt intresse och att bli mer effektiva i sitt samarbete i det internationella samfundet. Diskussionerna kommer att koncentreras på narkotiska och brottslighet, miljö, utrikes och säkerhetspolitik, regionalt samarbete samt ekonomiska frågor.
De 26 länderna enades också om ett uttalande om Kosovo och de beslutade att skapa en expertgrupp om narkotika och brottslighet som vi skyndsamt skall gå vidare med. Nästa sammanträde kommer nu att äga rum på utrikesministernivå under det österrikiska ordförandeskapet. Vi är nöjda med att ha skapat en konferens som ett organ som arbetar med frågor som har direkt betydelse för människors liv och som gör det möjligt för alla deltagare att beakta frågor på jämlik nivå. Vi beklagar men respekterar Turkiets beslut att inte delta den 12 mars i London. Konferensen skickade dock en tydlig signal om att dörren förblir öppen för Turkiet.
För det andra är vi nöjda med att partnerskapen för anslutning kunde antas den 24 mars. De är ett viktigt element i den förstärkta föranslutningsstrategin. Vi var tacksamma för Europaparlamentets samarbete det senaste tillfället som jag var tillsammans med er i plenum. Nu måste vi se till ansökarländerna får den hjälp som de behöver snabbt och att de använder den effektivt.
För det tredje avslutade vi hänskjutningen från Europeiska rådet i Luxemburg genom att inleda anslutningsförfarandet. Förfarandet inleddes framgångsrikt på utrikesministernivå den 30 mars i Bryssel. Den kommer att visa att utvidgningen är allomfattande. Nästa ministermöte kommer att äga rum den 29 och 30 maj på justitie- och inrikesministernivå. Vi hoppas att de 26 länderna vid det sammanträdet kan ingå en pakt inför anslutningen om organiserad brottslighet.
För det fjärde och sista har vi inlett anslutningsförhandlingar med de sex: Estland, Polen, Tjeckien, Ungern, Slovenien och Cypern. Förhandlingarna inleddes den 31 mars av utrikesministrarna. Nu handlar det om detaljerade affärer. Det arbete som ligger framför oss är ett mycket stort arbete. Vi måste se till att vi har allmänhetens stöd allt eftersom processen går vidare. Det kommer att bli särskilt viktigt att förklara fördelarna med utvidgningen för våra medborgare och vinna deras stöd för detta historiska projekt som slutligen kommer att göra det möjligt för oss att sprida fördelarna med Europeiska unionen till ett vidare Europa. Vi vänder oss till Europaparlamentet för att få hjälp med detta arbete.
Herr rådsordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag tror faktiskt att detta, på grund av Europeiska konferensen, samtalen om anslutningspartnerskapet och på grund av den första förhandlingsrundan, har varit en historisk månad för Europa. Herr rådsordförande, ni talade om symboliken, om symbolerna, och vi har också sett många foton, som har dokumenterat starten. Men ni talade, tack och lov, också om att det finns viktiga innehåll. Det var det här parlamentet, och framför allt också den här gruppen, som påpekade att den Europeiska konferensen kommer att bli en fars, om det bara är en samhällelig ram, om det bara kommer an på foton då och då.
Jag är mycket glad över att man genast har börjat med innehållet, och att kanske några, som såg på det som öppet och löst, ändå har ändrat uppfattning, att vi verkligen pratar om frågor, som är mycket viktiga för Europa och framtiden. Jag skulle på den här korta tiden bara vilja nämna några få saker: För det första måste vi också inom den här ramen, i de här samtalen inom Europeiska konferensen förmedla att vi vill ha ett större, men också ett starkare Europa. Utvidgningen och det större Europa får inte ske på bekostnad av detta Europas styrka. Vi ser dagligen hur många brister vi fortfarande har när det gäller den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken, och också på andra områden. Det är därför också viktigt, eftersom vissa av de här länderna, som vill gå med, har fått sitt oberoende först på senare tid, att de frågar sig om det är förenligt med deras strävan efter oberoende att nu gå med i en ny gemenskap. De kanske är angelägna om att gå med i gemenskapen, men de kanske föreställer sig att den är lösare och mindre förpliktande är vad som är viktigt för oss.
För det andra: Om förhandlingarna och anslutningssamtalen skulle dra ut på tiden, kommer vi också i framtiden att behöva ge signaler. Signaler, med vilka vi måste säga till de här länderna: Anslutningens ögonblick har fortfarande inte kommit, men ni är snart förberedda, ni är på rätt väg. Sådana signaler förväntar man. Jag säger det, eftersom jag nyligen tillsammans med Pauline Green var i de tre baltiska länderna och såg, hur man hungrade efter signaler från Europa. Samtidigt införde det här Europa delvis för kort tid sedan visumplikt eller visumavgifter. Det är - tillämpat på det här exemplet - groteskt, att vi på grund av Schengenregler väntar på länder och människor i det här Europa, och samtidigt tvingar några länder - däribland Österrike, att införa visumplikt eller visumavgifter. Detta är obegripligt och oacceptabelt, och jag tror att vi borde ändra på det.
För det tredje skulle jag vilja peka på att samtalen med Slovakien är mycket viktiga. Vi är mycket ledsna över att Mecirs regim bedriver en politik för att skada det egna folket, och jag tror att just Europeiska konferensen är ramen för att tvinga in Slovakien till ett proeuropeiskt beteende. Dessutom är det avgörande att man redan i dag tänker på hur Europeiska konferensen skall vidareutvecklas, hur förhållandet till Ryssland, till Ukraina och i synnerhet till Turkiet är.
Herr rådsordförande! Jag tackar för er rapport. Jag tror att det var en god början. Det kommer att bero just på Österrike att fortsätta på den här starten.
Herr ordförande, herr rådsordförande, kära kolleger! Jag tror att den här första Europeiska konferensen är ett viktigt bidrag till utvidgnings- och enandeprocessen i Europa. Den är en förberedelse, del och ett bindemedel i en ny europeisk ordning. Den utvecklades för att föra in ett land, men jag tror att vi borde tydliggöra, att en sådan Europeisk konferens i längden bara är meningsfull om den är öppen för alla dem som, enligt sin egen eller Europeiska unionens åsikt fortfarande inte vill föra några anslutningsförhandlingar, i längden känner att de räknas till Europeiska unionen. Om länder som Schweiz och andra här kan hitta en anknytningspunkt, så skulle det säkert bli lättare för ett annat land som Turkiet att göra motsvarande resa och åter ansluta sig till den här processen.
Jag anser att man med de fem punkter som man diskuterade i London valt ut viktiga frågor. Jag hoppas verkligen att expertgruppen som det brittiska ordförandeskapet har sammanställt i samband med bekämpandet av den gränsöverskridande organiserade brottsligheten, på de tolv månaderna kommer att komma med resultat, som kommer också har praktiska effekter som resultat: Frågorna om miljöskydd, konkurrenskraftig ekonomi, utrikes- och säkerhetspolitiken och regionalt samarbete ligger i vårt gemensamma intresse, oberoende av om man är medlem av Europeiska unionen, om man för omedelbara anslutningsförhandlingar eller inom vilket område i närheten av Europeiska unionen man än må befinna sig, jag tror att det säger sig självt.
Jag anser verkligen att den här Europeiska konferensen erbjuder en möjlighet till brobygge även utöver Europeiska unionens framtida gränser. Jag hoppas att utrikesministrarna vid sin första konferens under det österrikiska ordförandeskapet kommer att fortsätta det här initiativet. Jag tror att om man ser det på här bredare och mer innehållsrika sättet, kommer man att kunna bygga upp broarna mot Turkiet igen som, av orsaker som vi i dag inte behöver analysera, rivits, och som förhoppningsvis snart kommer att finnas igen och som man kan slå in på igen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga ett eller två uppskattande ord och tacka rådets ordförande för hans värdefulla bidrag i Europaparlamentet nu i eftermiddag och ta tillfället i akt att önska honom och hans kolleger som ansvarar för Förenade kungarikets ordförandeskaps fortsatta framgång under resten av deras mandatperiod.
Inledandet av förhandlingar med sex ansökarländer den här veckan i Bryssel utgör ett historiskt steg i Europeiska unionens utveckling. Jag välkomnar detta första steg i processen med att utvidga unionen till Central- och Östeuropa och jag ser fram emot att inleda förhandlingar med resten av de länder som har ansökt om medlemskap. Unionens utvidgningsprocess kommer att bli svår både för ansökarländerna och för de existerande medlemsstaterna.
Det nyligen publicerade Santerpaketet med förslag har tydligt visat att de existerande medlemsstaterna kommer att tvingas att fatta svåra beslut rörande storleken på den europeiska budgeten och den framtida verksamheten både för strukturfonderna och den gemensamma jordbrukspolitiken för att förbereda utvidgningen. Ansökarländerna kommer också att ställas inför en svår anpassningsprocess på många områden: t.ex. rättsliga och inrikes frågor som är centrala för utvidgningsprocessen.
Det är mycket viktigt att ansökarländerna inför gemenskapsrätten vad avser kampen mot organiserad brottslighet över hela Europa. Eftersom den här delen av EU-rätten kontinuerligt utvecklas, anser jag att de måste ge den högsta prioritet och för att göra det måste de omedelbart vidta åtgärder för att se till att de i deras länder som ansvarar för kampen mot organiserad brottslighet, såsom domare, polis, tull och skattemyndigheter, har tillgång till de nödvändiga programmen för att förbättra sina färdigheter och arbetsmetoder i vad som allt mer måste bli en gemensam ansträngning i kampen mot organiserad brottslighet.
Internationella kriminella grupper har enorma resurser till sitt förfogande vad gäller finansiering, teknologi, nätverk och kunskap och Europeiska unionen måste fortsätta att finna metoder för att sätta brottslingar som nu ostraffat opererar över alla gränser bakom lås och bom. Vi förväntar och begär ingenting mindre av våra framtida partners.
Rådet har just uppnått en politisk överenskommelse om att göra det till ett brott att delta i kriminella organisationer i EU: s medlemsstater. Detta kommer att stärka oss i kampen mot den organiserade brottsligheten och jag hoppas att ansökarländerna kommer att hålla jämna steg med oss i det avseendet, inte minst på området av avskräckande straff. I framtiden skulle jag vilja se fler gemensamma övervakningsövningar från EU: s sida såsom Pegasusoperationen som syftar till att avslöja smuggling av kokain och andra förbjudna eller på annat sätt begränsade varor av passagerare som anländer med flyg från vissa sydamerikanska och västindiska länder och fortsätter i transit till andra EU-destinationer. Att utvidga sådana gemensamma övervakningsövningar till ansökarländerna bör vara ett tidigt mål.
Slutligen vill jag uppmana de tre medlemsstaterna som ännu inte ratificerat Europolkonventionen att göra så utan dröjsmål. Europolkonventionen kan inte genomföras till fullo om inte det här förfarandet fullbordas och det är ett dåligt exempel för ansökarstaterna om vi själva inte klarar av att fullborda ratificieringsprocessen.
Herr ordförande! Utanför kammaren hänger foton från tiden för 30-40 år sedan som symboliserar den framgång som vi hade vid den tiden med Europeiska unionen. Nu har återigen symboliska foton tagits, och jag hoppas att de om 20 år i lika hög grad kan illustrera framgång. Det kommer till en stor del att vara beroende av det som vi gör under de kommande åren. Mycket hemarbete för kandidaterna, men även för EU.
EU måste nu äntligen för en gångs skull agera unisont, och jag måste säga att den splittring som EU har visat, exempelvis i fråga om Cypern, med ett ord är skandalös, och för att uttrycka det starkare, skadlig för våra relationer med såväl Cypern som Turkiet. De franska hoten om att utesluta Cypern är taktiskt sett mycket oförståndiga, för vilken god förhandlare yppar sin bottom line redan innan förhandlingsprocessen som sådan har börjat?
EU bör hålla fast vid sina tidigare uttalanden, vilket det brittiska ordförandeskapet äntligen gjorde vid förhandlingsstarten. Arbetet kan nu börja. Jag kan naturligtvis också bli upprörd över turkiska varningar om att ett nytt krig kan börja. Jag kan också bli upprörd över turkcyprioternas vägran att delta i de fortsatta förhandlingarna och över Turkiets fortskridande annektering av norra Cypern, i alla fall i ord. Men låt oss se detta som ingenting annat än försök att blockera förhandlingsprocessen. EU måste lära sig sin läxa och våga uppträda unisont i fråga om Cypern.
EU måste till sist tänka över sin Turkiet-politik. Vi får inte bara föra en påtryckningspolitik utan att tänka på att gå till roten. Turkiet är också en kandidat som förtjänar detta intensiva samarbete. Jag välkomnar därför det nya meddelandet från kommissionen om detta. Vilken politik står rådet för, herr rådsordförande? Den sista frågan: kommer våra grekiska vänner att släppa sitt motstånd mot det ekonomiska samarbetet?
Herr ordförande! Jag tycker att rådets ordförande intog en väl övervägd hållning angående Londonkonferensen och det måste den vara med tanke på att vi inte får glömma att Londonkonferensen i hög grad hade planerats för att Turkiet skulle vara närvarande. Också vi beklagar att Turkiet inte var närvarande, vi tror att det kommer att ta de steg som behövs beträffande demokratin och respekten för grannarna, för att möjliggöra ett snabbt fördjupande av relationer med Europeiska unionen. Vi måste säga att det är viktigt att integrationsförfarandet för republiken Cypern har påbörjats, att diskussionerna om integrationen av republiken Cypern måste förutse en början men också ett slut på förfarandet. Det finns många hinder och en stor risk för att ön delas upp, något som vi ser i de extrema uttalandena från Ankara som behandlar Cypern som om det vore en av dess provinser. På samma sätt som det behandlar de kurdiska provinserna behandlas också den del av republiken Cypern som har ockuperats av den turkiska armén. Jag tycker att Europeiska unionen har ett samarbetsansvar med republiken Cypern i dess helhet och detta måste förtydligas gentemot Ankara, samtidigt naturligtvis med en önskan från Europeiska unionens och republiken Cyperns sida att den turkcypriotiska folkgruppens representanter med till fullo skall integreras i delegationen och att de speciella kraven och problemen skall respekteras men inom ramarna för ett enat och odelbart Cypern.
Herr rådsordförande, kolleger! Med en minuts talartid ser jag mig nödsakad att begränsa mig till en punkt: Cypern. Enbart anslutningsförhandlingarna kommer under inga omständigheter att automatiskt leda till lösningen på den politiska konflikt som splittrar och delar Cypern. Tvärtom, utan en lösning på denna konflikt blir en framgångsrik anslutning svårt handikappad. Därför måste Europeiska unionen samtidigt investera i förhandlingar med Cypern, men även i sökandet efter en utväg ur det politiska dödläge man befinner sig i. I förhandlingsprocessen är det uppenbart att den turkiska gemenskapen också måste kunna delta med ett tydligt statut, så att den inte drabbas av känslan att vara femte hjulet under vagnen. Två falluckor bör undvikas. EU får inte ge efter för hotelser från Turkiet, men måste erbjuda Turkiet ett bättre och konkretare perspektiv för anslutning.
För det andra, EU måste i samarbete med Förenta staterna se till att stubintråden rycks bort från raketärendet med Nicosia. För om inte det görs hamnar vi i en ny fas av militär build-up , och det kan i vilket fall som helst inte vara något bidrag till en lösning.
Herr ordförande, herr rådsordförande! Det finns ett talesätt som säger att när man är på bal, så skall man dansa. Jag tror att det verkligen är den situation vi befinner oss i, och när jag hör kollegan Brok säga att allt går bra, tycker jag mig höra " allt går mycket bra, fru markisinnan" .
Jag tror att det Europa vi nu förbereder, Europa med 15 medlemsländer, med 19, med 25, med all säkerhet inte är det Europa som grundarna önskade se. Detta Europa har inga ambitioner. Det skulle vilja innesluta länderna i Östeuropa med 1, 27 procent av budgeten, samtidigt som vi känner till det amerikanska projektets uppoffringar och ambitioner när Marshallplanen genomfördes. Den planen, den måste vi hålla klart i minnet. Jag anser att vi snabbt måste planera för en federal union med några stater och fortsätta att arbeta på den stora marknaden. Det är nu brådskande att ett antal medlemsstater (med all säkerhet inte den rådsordföranden kommer från) kommer överens om att så snabbt som möjligt övergå till ett federalt Europa.
Jag skulle vilja säga ännu en sak till Brok. Det är sannerligen att ge prov på stor optimism, att anse att man kommer att kunna lösa drogproblemet inom tolv månader efter konferensen i London, samtidigt som trettio års förbud bara har förvärrat fenomenet. Det är dags att ta avstånd från denna något saliga optimism.
Herr ordförande! Låt mig först säga att jag välkomnade talet som rådets ordförande höll i eftermiddag där han underströk det brittiska ordförandeskapets engagemang för att utvidgningsprocessen skall bli framgångsrik.
När jag senast talade om utvidgningen i det är parlamentet sade jag att jag förstod den besvikelse som de länder kände som inte lyckats komma med på listan över nya medlemsstater. Det var därför med glädje som jag såg hur Londonkonferensen förde samman existerande medlemsstater, ansökarstater som ligger närmare en anslutning och de som det går lite långsammare för. Konferensen själv kan ha synts vara mer kosmetisk än ha åstadkommit verkliga resultat, men jag tror att värdet av konferensen kommer att framstå tydligare med tiden. Utifrån ansökarländernas sätt att se det måste det vara uppmuntrande att se sina regeringschefer och utrikesministrar nu ha hög profil och möjlighet att arbeta direkt med regeringscheferna och utrikesministrarna i de existerande 15 medlemsstaterna.
Jag tror inte att det avslutande uttalandet från konferensen, som hävdar att en ny tidsålder hade inletts för europeiskt samarbete, var en överdrift. Ju mer representanter för ansökarländerna arbetar med oss, desto troligare är det att vi uppnår målet med stabil demokrati och respekt för mänskliga rättigheter och ekonomisk utveckling över hela Europa.
De flesta av oss i parlamentet stöder utvidgningen. De svårare frågorna är hur mycket vi är beredda att betala för att åstadkomma den. Vi har fått höra i veckan att tio öst- och centraleuropeiska länder skall erbjudas 1, 8 miljarder per år i nya bidrag för att hjälpa dem förbereda sig för medlemskap i unionen. Jag välkomnar det faktum att detta erbjudande skall villkoras så att mottagarländerna måste hålla sig till den överenskomna tidtabellen för politisk och ekonomisk reform. Vi måste naturligtvis komma ihåg att demokratin är ny i några av dessa länder och att tidtabellen bör avspegla behovet av att gå vidare med försiktighet. Det kan komma att kosta mer i bistånd på kort sikt om vi skall åstadkomma permanent stabilitet i Europa på lång sikt och man måste anta ett försiktigt synsätt.
Vi har nu kommit halvvägs genom ordförandeskapet, ett ordförandeskap som har antagit ett extremt ambitiöst projekt genom att ha sjösatt Europeiska konferensen, och jag tror att det är rättvist att säga att dessa ambitioner har lyckats. Jag har bara en liten reservation och det är Cyperns position. Jag måste ifrågasätta det kloka i angreppssättet och jag är oroad över era åtgärder. Det kan mycket väl vara att ni har gjort ett utdraget problem ännu svårare att lösa.
Herr ordförande! Den uppmärksamhet som här ges åt resultaten från Europeiska konferensen i London verkar stå i omvänd proportion till den uppmärksamhet som allmänheten ägnat åt det evenemang som rådet betecknat som historiskt.
Beslutet att inleda utvidgningsprocessen kan naturligtvis anses vara en historisk tilldragelse eftersom en försoning mellan stater som tidigare varit fiender och en konsolidering av den fredliga samexistensen är faktorer som är av stor betydelse för det europeiska samarbetets framtid och fortsättning.
Men varför upplever inte de europeiska medborgarna detta som lika viktigt? Beror det på medias oförmåga att förmedla ett positivt budskap eller beror denna känsla av likgiltighet på den svåra situationen vad gäller sysselsättningen och den rädsla som den förestående monetära unionen väcker hos medborgarna på grund av de restriktiva åtgärder som regeringarna tvingats införa?
Hur som helst är det ett faktum att utvidgningen, snarare än att uppfattas som en historisk tilldragelse, inte väcker någon entusiasm utan skapar rädsla på grund av flera skäl, bland annat att medellönen i unionens nya medlemsstater, i bästa fall, är en tredjedel eller faktiskt en sjättedel av den medellön som förekommer i de 15 stater som för närvarande är medlemmar i unionen och att detta utan tvekan kommer att få betydelse för problemen i samband med sysselsättning/arbetslöshet och företagslokalisering.
Genomförandet av unionen med 15 stater, som ännu inte har förverkligats, kommer att bli ännu svårare med 21 medlemmar, med tanke på det, ännu ouppfyllda, behovet att definiera de nya institutionernas ställning i unionen och de problem som hänger samman med en gemensam försvars- och utrikespolitik.
Det uttalande som den slovenska ambassadören nyligen gjorde i Rom visar hur, i det landet, åtminstone en del visar prov på en mentalitet som fullständig skiljer sig från den anda som borde inspirera de regeringar och folk som är medlemmar i Europeiska unionen. Alleanza Nazionale hävdar därför nödvändigheten av att definiera, innan Slovenien släpps in i unionen, problemet med ersättning till italienska medborgare för de tillgångar som konfiskerats samt ett otvetydigt fördömande, med de konsekvenser detta kan få, av den famösa utrotning som ägt rum.
Anslutningen av Cypern, vars territorium fortfarande är delat och problemet med den islamiska fundamentalismen tvingar unionen att arbeta intensivt och verkligen visa god vilja att återknyta kontakterna med Turkiet, en nödvändig fas för att komma fram till ett bättre skydd av de mänskliga rättigheterna och för att Turkiet skall kunna bli medlem i unionen, en unionen som har som en nödvändig förutsättning en förbättrad balans mellan nordväst och syd.
Problemet med kurderna, slutligen, kan inte betraktas som ett problem för enskilda medlemsstater när det gäller att kontrollera invandringen, utan ett gemenskapsproblem. Därför vill Alleanza Nazionale påminna alla om att den politiska unionen måste bli verklighet.
Herr ordförande! Först och främst har rådets ordförande avgivit en rapport om konferensen i London som visar att Europeiska rådet - och det är inget som inträffat förut - i viss mån har tagit upp några av de förslag som parlamentet tidigare har lagt fram. Det har genomfört en gemensam akt med alla länder, med en viss högtidlig karaktär och detta har betydelse, framför allt vid en tidpunkt med en historisk dimension. Det har accepterat att ge en övergripande karaktär, en karaktär av delaktighet, åt alla länder i denna process, och har i viss mån brutit ned den uppdelning i två grupper som hade etablerats, och har accepterat att detta är en process som också är öppen för tävlan och konkurrens mellan länderna.
Min reflexion, utifrån detta som grund, använder den erfarenhet som jag fick som medlem av den parlamentariska delegationen, ledd av ordföranden Gil-Robles, på den konferens vi genomförde i Bukarest med ordförandena från parlamentet i kandidatländerna. För vi talade mycket om den allmänna opinionen och deltagande från det civila samhället, men framför allt måste det börja med ett avgörande deltagande från parlamentens sida.
Och jag måste påpeka, herr ordförande, att i dessa länder finns en djup historisk vilja - som jag anser att vi skall fånga upp - att ansluta sig till en process som de brutalt avbröts ifrån, till följd av Europas delning och detta kräver av oss, för vår del, en drivkraft och en politisk vision som går längre än räkenskapsdebatten och vad man skulle kunna kalla " butiksägarräkenskaper" . Det vill säga, det är viktigt att vi beräknar de uppoffringar vi måste göra, men vi måste också vara medvetna om de fördelar som vi åtnjuter just nu.
Jag skulle också, i relation till denna händelse, vilja peka på den oro man märker i några av dessa länder, för att se sig förvisade till en " andra division" . Jag anser att det är viktigt att vi, för vår del, kan medge, även med denna politiska drivkraft, att många av dessa länder till och med kan skynda på sin process inom detta maraton som anslutningen kommer att bli.
Slutligen, herr ordförande, en reflexion om fallet Turkiet. Jag tror att man gör ansträngningar, från det brittiska ordförandeskapet och kommissionen, för att återinföra Turkiet i denna process, men jag anser också att vi måste påminna oss själva och våra turkiska partners och vänner, om att det i detta ögonblick finns en tullunion med dem och att en upptrappning av ordkriget, framför allt med några av medlemsstaterna, inte är det bästa sättet att skapa goda relationer med oss. Jag anser att det är ett budskap som - jag upprepar det - våra turkiska partners och allierade kan och bör acceptera.
Herr ordförande! Det brittiska ordförandeskapet har börjat bra med en mångsidig politik som under denna månad har fått uppleva symboliska händelser. Den ena i form av det förstärkta partnerskapet för anslutning, som behandlas på ett mycket dominerande sätt, och den andra, som mentalt tydligt sammanhänger med detta utan att vara en del av anslutningsprocessen, är de multilaterala överläggningarna och Europakonferensen där man träffas på lika villkor. Detta är positivt, och man har också tagit sig an det på ett bra sätt i inledningsskedet.
Ordförandeskapet har betonat sådana prioriteringar som ett gott styrelseskick, demokrati och mänskliga rättigheter. Det har inte begränsat sig enbart till det ekonomiska. Det har också talat om miljöfrågor och liknande. Jag tror att det är en viktig sak. Den tredje pelaren är allt viktigare för Europeiska unionen eftersom vi kännetecknas av att vi är en sammanslutning av demokratiska rättsstater. Jag tror att just den kulturella omställningen som är nödvändig i ansökarländerna är av stor vikt för att uppnå även detta.
I det sammanhanget är jag något förvånad över det som ibland sägs om Turkiet. Min fråga till rådets ordförande är: har Turkiet redan tagit några tydliga steg vad beträffar konkret politik så att landet gör klart att vi har begått ett misstag? Eller är det så att Turkiet inte alls behöver ta några steg och kommer att bli mottaget med fler lagrar allteftersom landet på ett arrogant sätt inträder till förhandlingarna kring Europiska konferensen? Jag tycker att det ändå är en smula egendomligt att låtsas som om nyttan och värdet av Europeiska konferensen står och faller med närvaron av en stat som inte är någon rättsstat. Det är faktiskt enklare att tala om tredje pelaren med länder som är rättsstater och fullständiga demokratier. Jag skulle vilja fråga ordföranden vad han tror om detta, och om han ser att Turkiet tar konkreta steg i vår riktning i stället för att vi skulle vara tvungna att ta steg i Turkiets riktning.
En andra punkt är konvergensen i utrikespolitiken som ordföranden talar om. Kommer det också att utvecklas en handlingsplan under det brittiska ordförandeskapet för att uppnå denna konvergens i utrikespolitiken? Det är väl ändå så att man inte bara väcker förtroende som europeisk politiker i sitt eget land utan bland alla europeiska medborgare, så att man kan se att de europeiska makthavarna också tar sitt europeiska ansvar på ett verkligt bra sätt.
Herr ordförande! Det var viktigt att Europeiska konferensen kunde starta och att Europas integration kom ett steg närmare.
Miljöfrågorna och frågorna om regionalt samarbete fanns på Europeiska konferensens föredragningslista. Det är viktigt att ända från början ta upp miljöfrågorna med samtliga ansökarländer. Om miljöfrågorna inte får en tillräcklig specifik uppmärksamhet finns det risk att de vid unionens snabba utvidgning hamnar under den ekonomiska och kommersiella integrationen. Miljö är en sak som måste beaktas i alla sina sammanhang, trafiken och lantbruket inte att förglömma.
Europeiska unionens i sin totalitet unika utvidgningsprocess aktualiserar allt mera inbegripandet av ett omfattande säkerhetsbegrepp i Europeiska unionens beslutsfattande och verksamhetsområden. Europeiska unionens utvidgning måste ske med betoning på en hållbar utveckling såväl inom miljöns som det sociala skyddets område. Samarbetet i miljöfrågorna måste inbegripas som en central fråga även i den före utvidgning tillämpade strategin. I det här sammanhanget måste det nya finansieringsinstrumentet ISPA utnyttjas helt ut och formas till ett redskap som kan användas till att lösa miljöproblem så långt som möjligt redan under medlemskapsförhandlingarna, så att övergångsperioderna kan göras så korta som möjligt.
En annan sak som var med i konferensen var frågan om regionalt samarbete, och att infoga det i miljöfrågorna är betydelsefullt. Låt oss tänka bara på det att Östersjön kommer efter utvidgningen att bli Europeiska unionens innanhav. Vi vet vilka problem som är förknippade med skyddande av Östersjön. Utan att Ryssland är med i detta arbete kan vi inte åstadkomma en hållbar utveckling och en hållbar miljöförbättring inom Östersjöregionen.
Herr ordförande! Alla talare här har sagt att konferensen var mycket viktig och en framgång, trots att Turkiet inte deltog i den. Egentligen skapades den här konferensen för att inlemma Turkiet. Jag skulle uttryckligen vilja ansluta mig till den här bedömningen och förstår inte att Socialdemokratiska gruppen uppenbarligen är splittrad i frågan, för den tidigare ordföranden och nu vice ordföranden, Hänsch, har i en intervju sagt att man skulle kunna upplösa Europeiska konferensen och måste en gång för alla göra klart för Turkiet att landet inte kan gå med. Därmed kan Europeiska konferensens syfte inte uppfyllas. Detta kommer inte till uttryck här, och jag förvånas över att tidigare ordföranden inte företräder den hör åsikten i plenum, utan i pressuttalanden.
Sedan beslutet vid EU-toppmötet i Luxemburg befinner sig relationerna mellan Europa och Turkiet i en svår fas, likaså de mellan Tyskland och Turkiet. Jag vill inte här nämna anledningarna till detta, men när man diskuterar hur man skall komma ur den här situationen, så måste man diskutera villkoren, som formulerades vid toppmötet i Luxemburg. Jag anser att de här villkoren delvis var sådana att Turkiet inte skulle kunna bli medlem från början utan att förlora ansiktet, för man gjorde gränsfrågan, som är en tvistefråga, till måttstock, och inte, herr Oostlander, frågan om rättsstaten eller mänskliga rättigheter. Jag skulle dessutom å det bestämdaste vilja tillbakavisa ert påstående om att man förnekar Turkiet varje form av rättsstatlighet. Det här inte hit, men det sprider de här felaktiga åsikterna vidare. Jag måste uttryckligen hänvisa till att Turkiet har haft kvinnlig rösträtt sedan 1923, och att det finns många andra aspekter på den demokratiska författningen.
Jag kräver att kommissionen, rådet och även parlamentet övervinner mållösheten med Turkiet och att vi formulerar villkor som gör det möjligt för Turkiet att vara med vid nästa Europeiska konferens. Det är faktiskt så att vi måste ha stort intresse av att hitta en förnuftig bas med Turkiet. Det är inte det kristna västerlandets försvarare, som Yilmaz sagt, som nekar Turkiet anslutning, utan det är i första hand de ouppfyllda villkoren för en anslutning. Men just för att de inte ör uppfyllda har man skapat Europeiska konferensen, och det vore fullkomligt felaktigt att nu för Europeiska konferensen skapa så svåra hinder att det blir omöjligt för Turkiet att delta. Därför har jag en vädjan till kommissionen om att han förhandlar om rådet och Turkiet för att ändra detta!
Herr ordförande! Det har varit mycket tal om anslutningen i dag, trots att Europeiska konferensen egentligen uttryckligen inte skall ses som ett instrument för föranslutningsstrategin. Därför har man ju också tagit upp Turkiet i den här konferensen, ett land som jag inte anser vara kandidat för medlemskap, trots att jag i alla punkter delar kollega Langens politiska värderingar. Jag anser emellertid att den här Europeiska konferensen har en mycket viktig uppgift att fylla på andra sidan anslutningen och att man därför - som Elmar Brok sade - skall öppna den för andra länder. För länder som för närvarande inte står för dörren som medlemskandidater, antingen för att de förtalas internationellt sett - som Kroatien, som åtminstone är lika moget för medlemskap som exempelvis Slovakien eller Cypern - eller eftersom de fortfarande inte är i stånd till det, som exempelvis Ukraina, som fortfarande har en svår tid framför sig och som vi måste hjälpa med att närma sig Europa och Europeiska unionen.
Londonkonferensen gjorde trots de svåra oklara läge i vilken den befann sig, gjort ett konkret uttalande. Det var dess uttalande inom området rättsliga och inrikes frågor. I morgon kommer mitt betänkande om östutvidgningen och inre säkerhet att läggas fram. Europeiska konferensen kan emellertid bortom detta förverkliga ett Europa med rättssäkerhet och inre säkerhet, innan de sista jordbruksproblemen i Europeiska unionen löses.
Människorna kommer bara att acceptera ett större Europa om det leder till mer säkerhet och inte mindre. Därför skall ansatsen att ställa inre säkerhet i centrum för den här konferensen välkomnas. Det är också att välkomna att man tagit itu med Kosovo, som är en av de viktigaste alleuropeiska problemen för de kommande åren, och där är det också viktigt att just också Turkiet, som delvis europeiskt land och muslimskt land att knytas till den här regionen på grund av deras speciella historiska förbindelser med denna region. Vi måste återupprätta Kosovos autonomi under internationell kontroll med internationella fredsbevarande trupper. Det är i elfte timmen. Därför är jag glad att Europeiska konferensen tog itu med den här frågan, trots att den vad innehållet beträffar inte gjorde det i tillräckligt hög grad.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag kl. 12.00.
Stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, federala republiken Jugoslavienoch den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien- Uppföljningsstrategi efter stabiliseringsstyrkan Sfor
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A4-0123/98 av Schwaiger för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om ändring av rådets förordning (EG) nr 1628/96 av den 25 juli 1996 om stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Federala republiken Jugoslavien och den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien (KOM(98)0018 - C4-0105/98-98/0023(CNS)), -A4-0106/98 av Daskalaki för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om en strategi efter stabiliseringsstyrkan Sfor i Bosnien och Hercegovina med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Med alla program och budgetposter sammantagna, står mer än 350 miljoner ecu från Europeiska unionens sida till förfogande för återuppbyggandet av Bosnien-Hercegovina och de andra länderna som var inblandade i kriget. Vårt engagemang är alltså inte bara ett moraliskt och politiskt, utan också i hög grad ett ekonomiskt. Om man emellertid bara lägger de medel som faktiskt satts in till grund, så har under åren 1996 och 1997 inte ens 100 miljoner ecu strömmat ut.
Förenta staterna med sitt briljant utrustade team på plats för in 95 procent av de 200 miljoner dollar som varje år står till förfogande. Vilka är nu anledningarna till den stora klyftan mellan våra avsikter och verkligheten, som uttrycks i siffror? Europeiska unionens agerande syns knappt på plats, med undantag av ett par begagnade spårvagnar med texten Europeiska unionen påtryckt. Anledningarna till detta är flera, och fördelar sig på objektiva svårigheter på plats och på kommissionens och ministerrådets agerande.
Så över till svårigheterna på plats. Visst har vapnen tystnat efter Dayton-avtalet, men i Bosnien-Hercegovina har freden fortfarande inte infunnit sig. De politiska konflikterna fortsätter att pyra, de olika befolkningsgrupperna har hetsat upp sig mot varandra. För detta är i synnerhet folk som bland annat Karadzic och Mladic ansvariga. Skrämseln och hoten mot flyktingarna som vill återvända kvarstår fortfarande på många platser, i synnerhet där de utgör en minoritet efter sitt återvändande. Bosniens centralregering är fortfarande inte handlingskraftig. Även institutionerna i delrepublikerna, som regeringen i federationen Bosnien-Hercegovina och i Republika Srpska, börjar bara fungera så långsamt. 1996 fanns de inte eller var ineffektiva. Trots det går den resoluta processen med landets pacifiering vidare, under den höge representanten Carlos Westendorps och hans ställföreträdare Jacques Kleins beslutsamma ledning, med hjälp av Sfor-trupper. De upplever jämte ett flertal hjälpfunktioner för uppbyggandet av myndigheterna på platsen naturligtvis också fredsbevarande uppgifter, och det gör de riktigt bra. Valen i slutet av året skulle kunna skapa en vidare stabilisering i betydelsen koncentration på återuppbyggnaden och ett större samarbete mellan delrepublikerna.
Regeringen Dodik i Republika Srpska får handlingförmåga så sakteliga. Den är beredd att låta sina flyktingar komma tillbaka och arbeta tätt tillsammans med Europeiska unionen. Den tidigare vittgående administrativa och ekonomiska förlamningen hos kommissionen och ministerrådet kan emellertid genom ändringen av förordning 1628/96, som nu är fastställd, ändras på några viktiga punkter. Vi stöder alltså kommissionen i princip. Den går emellertid inte långt nog för oss.
En nystart, där Europeiska unionens institutioner, rådet, kommissionen, och Europaparlamentet arbetar tätt tillsammans är möjlig. En djupgående förändring av förordningen är emellertid förutsättningen för detta. Detta är vår uppfattning i utskottet för utrikes-, säkerhets och försvarsfrågor, men också i ad hoc-delegationen, som besökte Bosnien den 21-24 februari. Om rådets och kommissionens beteende - jag måste tyvärr säga felaktiga beteende: Varken rådet eller kommissionen har i den nödvändiga samverkan skapat lämpliga instrument eller rättsliga grundvalar för att möta den speciella utmaningen i återuppbyggnaden och inrikta sig på svårigheterna på ort och ställe.
Sammanfattat i en mening: Återuppbyggnadsstöd till Bosnien, med en lands- eller delstatsförvaltning i som inte finns eller inte fungerar, är något annat än europeiska lagstiftningsförfarande eller klassiskt utvecklingsbistånd med partner som kan agera och fungera normalt i administrativt hänseende. Rådet och kommissionen har inte ställt in sig på detta. Därför har en målorienterade samordnade insatsen av finansiella, tekniska och materiella medel på platsen saknats i stor utsträckning. En framgångsrik förvaltning på platsen kan fortfarande inte skönjas.
Ministerrådet har sjösatt en komplicerad och ineffektiv förordning. Det tvingade kommissionen att jonglera med tre olika budgetposter: " Återuppbyggnad" , " Flyktingåtervändande" , " Europa för Sarajevo" . De är kända under den bosniska beteckningen OBNOVA, och bara sammanfattade i formellt hänseende. Rådet lurade in sig själv i en fälla med självblockering, genom att det underkastade alla projekt över 2 miljoner - det är artikel 12 i förordningen - ett komplicerat förfarande med en förvaltningskommitté, vilket nästan försenade de nödvändiga besluten med ytterligare en månad. Kommissionen måste ha en effektiv handlings- och beslutsmässig ledning på platsen som har ansvaret, som är utrustad med de mest vittgående handlingsoch beslutsbefogenheterna och som har en stark förvaltning till sitt förfogande. Detta torde kosta 10 procent av de operativa utgifterna. Amerikanerna behöver 15 procent. Om Europeiska unionens samarbete med medlemsstaterna och hjälporganisationerna skall bli bättre, måste regelmässiga, om möjligt månadsvisa samordningsträffar vara möjliga. Jag skulle därför vilja fråga er, herr rådsordförande, om ni är beredda att anta våra ändringsförslag, som de sammanfattas i punkterna 1-23. Om ni för tillfället inte anser er beredd att göra det, vilket förfarande kan ni förutse? Vi har ett samrådsförfarande från 1975, och det finns också andra förfaranden som ger oss möjlighet att vilket redan skett med kommissionen, kommissionen har stött våra ändringsförslag - förbereda och räkna med rådets samarbete.
Herr ordförande! Två år har gått sedan Dayton-avtalet och allt visar på att trots det faktum att vissa viktiga steg har tagits så är likväl tillämpningen av avtalet på många punkter försenad. Förseningar har observerats t.ex. i de politiska institutionernas funktion, det finns också problem vad gäller den fria rörligheten och repatrieringen av flyktingar. I början av 1998 fanns det förvisso positiva antydningar om en återuppbyggnad, som skulle kunna vara mer intensiv. Konsulatets representant är särskilt inriktad på tillämpningen av avtalet, det finns en moderat premiärminister i Republika Srpska som vi redan har haft tillfälle att ta emot i Europaparlamentet inom ramarna för det ansvariga blandade parlamentariska utskottet och generellt så finns det ett mer grundläggande hopp om en acceleration av återuppbyggnadsprocessen och ett hemvändande för de deporterade inför de stundande valen i september.
Detta är de positiva punkterna. Det är emellertid välkänt och uppenbart att freden fortfarande är skör och till och med inom ett större område där spänningarna finns kvar, vilket händelserna i Kosovo visar. I Bosnien-Hercegovina kan man observera en brist på förtroende mellan de olika sidorna. Speciellt finns överallt problemet med de gemensamma institutionerna. Det finns på vissa punkter såsom i Mostar t.ex. viktiga lokala problem med administrationen. I vissa län är andan tvärtemot vad den var vid de allmänna valen. Det finns ingen lagstiftning om minorna och frågan om beväpningen är inte löst, det finns frågor om mänskliga rättigheter, det finns ett rättsligt ekonomiskt problem i en mycket känslig, om inte skör ekonomi.
Man konstaterar allmänt att en stabil och säker omgivning måste garanteras för att fredsavtalet helt skall kunna tillämpas och landet byggas upp på nytt. Rådet för återupprättande av freden erkände och gav sitt stöd till den existerande överenskommelsen för att den militära närvaron skall fortsätta även efter 1998. Denna önskan och överenskommelse kunde vi konstatera på plats när vi åkte till Bosnien som Europaparlamentets observatörer vid valen som hölls där.
Närvaron ansågs nödvändig för att kunna upprätthålla en stabil säkerhet i omgivningen och för att förutsättningarna för en verksamhet skulle existera, både för konsulatets representant och för de internationella organisationerna och för att fredsavtalet skulle kunna tillämpas. Nato undersöker sedan i december alternativa lösningar för att sända en multinationell styrka efter Sfor vars mandat upphör i juni. Europeiska unionen applåderar. Men då unionens politiska och ekonomiska åtaganden i Bosnien-Hercegovina är enorma, liksom medlemsstaternas militära åtagande, skulle det vara bättre om det fanns mer konsekventa och synliga åtgärder för ett energiskt gemensamt deltagande i den multinationella styrka som skall följa efter Sfor. Av denna anledning anser utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor med detta betänkande att det är VEU: s roll att samordna åtgärderna för unionens medlemsstater, inom ramarna för Natos insatser och under Natos beskydd, något som även skulle känneteckna åtgärderna för uppbyggnaden av GUSP.
Ett sådant europeiskt åtagande skulle även förbättra ett icke-militärt samarbete i området med syfte att minska den militära närvaron gradvis ju längre återuppbyggandet fortskrider. Gemenskapens deltagande måste sammanfogas med att alla parter lever upp till att en strävan efter en överenskommelse och en kontroll av beväpningen och Europeiska unionen måste insistera på att det inte sker någon upprustning från de stridande parternas sida. Likaledes måste man sätta stopp för produktionen och exporten av minor till landet.
Parallellt med det som redan har rapporterats skulle det vara bra om medlemsstaterna ålades att bevara och stödja ECMM, som det heter. Dess medlemmar, som har bidragit mycket, är de enda som åtminstone tidigare har gjort Europeiska unionens närvaro synlig och Schwaiger betonade att närvaron i området inte är stark. Därför att detta är en av de många paradoxer som existerar. Trots den summa pengar som unionen har betalat, trots alla de sanna och mänskliga offer som har gjorts från unionens sida, så ser det ut som om Europa inte är närvarande.
Med dessa åsikter kräver vi en gemensam aktion för det europeiska deltagandet i den styrka som kommer efter Sfor, tillsammans med andra initiativ som redan har tagits, t.ex. för utbildning av lokala polisstyrkor inom ramarna för FN.
Betänkandet har som mål, såsom rekommendation till rådet, att bidra med dessa ståndpunkter för att betona den europeiska inblandningen och närvaron för freden och för en återuppbyggnad av Bosnien-Hercegovina grundad på Dayton-avtalet.
Herr ordförande, kära kolleger! Vid debatten om budgeten för återuppbyggnaden av det forna Jugoslavien, den 19 juni 1996, fick jag tillfälle att understryka hur dåligt anpassad Phare-förordningen är för det problemet. Under samma sammanträde krävde jag - och jag ber er ursäkta mig för att jag citerar mig själv - en " förordning som är helt och hållet anpassad efter den extrema situationen i det forna Jugoslavien" . Det krävdes 21 månader för att inse att budgetutskottet, som uttryckte sig genom min röst, hade rätt.
Jag skulle här vilja påminna om en elementär princip i förvaltningspolitik, som varje kommunfullmäktigeledamot lär sig under sitt första mandatår: skall man förvalta bra måste man vara nära. I ett sammanhang då man skulle hantera utgången av en kris, då det var nödvändigt att många och kvalificerade personer befann sig på plats och var måna om de f.d. krigförandenas intressen, då valde kommissionen en förvaltning på avstånd, som inte var anpassad efter rådande förhållanden och som var insnärjd av sina egna förordningar. Dessa förordningar är säkerligen användbara när det handlar om att få alla Europas länder att vara delaktiga i överenskommelser som skall genomföras med största säkerhet, men de är helt olämpliga när det handlar om att skaffa fram bostäder och ge vård åt offren för den senaste konflikten på vår kontinent, för att de skall kunna lämna osäkerheten och utestängningen bakom sig, så att de åter kan integreras i Europa, ett Europa som skäms för att det under sex år har låtit konflikten förvärras, tills 200 000 människor dött och mer än en och en halv miljon människor flytt eller förflyttats.
Nej, herr kommissionär, återuppbyggnaden av det forna Jugoslavien är inte vilket ärende som helst. Jag tror inte, eftersom ingen kan vara överallt, att ni kan vara en noggrann och uppmärksam granskare av de som kandiderar för ett EU-medlemskap, och samtidigt effektivt återuppbygga det forna Jugoslavien. Dessa två aktiviteter tar all tid i anspråk, om man vill genomföra dem båda minutiöst, och i går, när betänkandet Elles granskades, fanns det inte en enda röst i den här församlingen som försökte finna ursäkter för en organisation, som för de allra flesta närvarande ledamöter framstår som helt obegriplig.
Det utmärkta betänkandet av Konrad Schwaiger, som kom efter er begäran om ändring av bestämmelserna, och efter att delegationen ledd av Tom Spencer hade besökt Sarajevo den 21 februari, kommer säkerligen att kunna påskynda återuppbyggnadsprocessen, men i min ögon är den fortfarande ytterst otillräcklig. Herr kommissionär, acceptera att lyssna till rösten hos de ledamöter som ofta är lokala förtroendevalda, och som med säkerhet vet, att om det inte kommer att installeras en " herr återuppbyggare" i Sarajevo, som är ansvarig inför rådet, kommissionen och kammaren, så kommer många problem som vi har stött på under de senaste två åren att bestå.
Herr kommissionär, visa en verklig gest av välvilja i förhållande till parlamentet: acceptera utnämningen av en " herr återuppbyggare" , vars roll skall vara att förse européerna med förmågan att utnyttja de finansiella medel som röstades igenom enhälligt den 20 juni 1996.
I egenskap av föredragande för budgetutskottet har jag ännu inte bestämt mig, för om mitt råd skall vara att man skall frigöra de medel som har parlamentet har fryst. Jag vill vända mig till rådet och säga: ni har ett möte i rådet för allmänna frågor den 27 och 28 april. Dra fördel av det mötet för att seriöst granska den frågan. Lyssna till det sunda förnuftets röst, dvs. rösten hos de som talar till er å de europeiska folkens vägnar, och som inte låter sig styras av strikt nationella intressen. Utnyttja det tillfället för att uppskatta de svårigheter som har orsakats av rådets tillägg till bilaga VII till förordning 1628 från 1996. Jag vill tro att det inte representerade något annat än en kaka att dela på, för några högre tjänstemän som har bearbetats av ultraliberalismen, samtidigt som det handlade om att ge prov på intelligens och generositet efter tårar och blod. Man säger ofta att utrikespolitikens Europa inte har några ansikten. Till Sarajevo, herrarna rådsordförande och kommissionär, ge det ett ansikte!
(Applåder)
Herr ordförande! Detta är en mycket viktig debatt och människor över hela Europa och även utifrån kommer att granska oss och se hur vi sköter oss i den här frågan. De kommer att se efter om vi är allvarliga i våra avsikter och att vi på de områden där vi anser att vi kan förbättra vårt arbete vidtar lämpliga åtgärder vid en lämplig tidpunkt för att se till att sådana förändringar kan göras.
Vi har investerat mycket tid och pengar i Bosnien, men de unika omständigheterna på fältet har tydligt visat att Europeiska gemenskapens biståndsansträngningar inte är särskilt väl lämpade för att ge bistånd så effektivt och så snabbt som behövs för att hjälpa till att stödja fred och försoning. Jag håller verkligen med Schwaiger om att vi behöver maximalt med samarbete mellan kommissionen, rådet och parlamentet för att lösa de problem vi står inför.
I oktober förra året uppmanade rådet kommissionen att granska Europeiska gemenskapens arbete i Bosnien. Som ett resultat av det har kommissionen lagt fram ett förslag som syftar till att skapa de verktyg som krävs för att snabbt få ut hjälpen till de som behöver den mest. Rådet stöder kommissionens förslag. Sedan kommissionen lade fram sitt förslag i januari har rådet arbetat snabbt så att åtgärderna kan sättas in där de mest behövs i början av den bosniska återuppbyggnadsperioden i april, som jag är säker på att var och en av er som kan någonting om Bosniens geografi förstår.
Med tanke på den snäva tidtabellen ville rådet för allmänna frågor i februari göra en första granskning i väntan på parlamentets yttrande. Ministrarna indikerade enhälligt en politisk vilja att stödja kommissionens tankesätt. Rådet kommer naturligtvis att se över förslaget igen i ljuset av det viktiga betänkandet från Schwaiger och hans utskott som belyser vissa områden där effektiviteten kan förbättras. Rådet kommer konstruktivt att titta på de framlagda ändringsförslagen och jag kan säga till Schwaiger, som svar på den fråga han ställde om förlikningsförfarandet, att jag inte kan låsa rådet till en sådan formell metod. Vad jag kan säga är att ordförandeskapet skall se till att vi håller en nära kontakt med honom, som föredragande för utskottet, vad gäller våra funderingar om tidtabeller och utveckling.
Rådet delar parlamentets önskan att förbättra Europeiska gemenskapens biståndsansträngningar i Bosnien för att bättre uppfylla det bosniska folkets behov. Kommissionens förslag erkänner och behandlar redan många av de nyckelområden som identifierats av parlamentets delegation som besökte Bosnien i februari. I synnerhet har rådet och kommissionen redan enats om behovet för en bättre samordning på fältet på ett reglerat och strukturerat sätt, där man drar största möjliga nytta av förenad expertis.
Ordförandeskapet och kommissionen kommer att vidta åtgärder för att förverkliga detta så snart som möjligt. Det decentraliserade kommissionsarbetet och förmågan att arbeta med lokala myndigheter på plats kommer att åstadkomma den större flexibilitet som behövs för att bättre tillfredsställa de verkliga behoven i Bosnien. Direkt kontakt med lokala myndigheter kommer också att ge det bosniska folket självt en mer direkt inblandning i biståndsprojekten och hur de levereras.
Jag skulle nu vilja säga några ord om de ändringsförslag som finns i Schwaigers betänkande jag tror inte att rådet kommer att ha särskilt svårt med ett antal av dessa ändringsförslag om vi t.ex. tar ändringsförslag 6, där parlamentet föreslår att kommissionen arbetar med den höga representanten, ser jag inget större problem med det förslaget. Ändringsförslag 11: Parlamentet definierar områden där en selektiv anbudsinfodran skall gälla. Återigen ser jag inga större svårigheter med den frågan.
Ändringsförslag 15: Parlamentet föreslår regelbundna sammanträden mellan cheferna för uppdraget och kommissionen. Återigen kan jag inte se några svårigheter med den frågan.
Jag går nu vidare till ändringsförslag 12 där parlamentet begär att man anställer personal med expertkompetens. Man säger att ett av de viktigaste skälen till varför biståndet inte kan delas ut effektivt är att den nuvarande personalnivån är otillräcklig. Jag kan förstår att det föreligger särskilda omständigheter i ett område som Bosnien och personalnivån som krävs för en sådan situation är inte nödvändigtvis densamma som i andra situationer.
Jag kan också förstå att så snart en budget har beslutats måste utgifterna fördelas inom den budgeten och avsättas för olika ändamål som kräver resurser, inklusive personalresurser som krävs för att dela ut den största delen av biståndet. Så jag känner mycket sympati för utskottets åsikt om ett behov av förändring. Revisionsrätten har för övrigt gjort samma iakttagelse.
Allmänheten vill naturligtvis inte se biståndet gå förlorat på grund av överdrivna byråkratiska kostnader och man måste åstadkomma en balans mellan att distribuera biståndet effektivt och samtidigt ha ett effektivt styrsystem.
Om kommissionen återigen skulle titta på detta i en reviderad rapport vid ett senare tillfälle, då skulle rådet vilja svara. Så jag känner stor sympati i den frågan. Jag skulle vilja påminna er om att parlamentet i slutändan kan ha mer att säga i den här frågan eftersom det är parlamentet som fastställer budgetförfarandet för på varandra följande perioder.
När det gäller ändringsförslag 14 hyser jag inte samma sympati eller förhoppning. Projekt överstigande 2 miljoner ecu måste för närvarande godkännas av medlemsstaternas kommitté. Förslaget som ligger framför oss föreslår att detta skall ökas till 5 miljoner ecu och rådet har gått med på det. Svårigheter skulle uppstå om parlamentet fortsatte att höja nivån till 10 miljoner ecu, eftersom jag har förstått att det skulle ha mycket stor effekt på antalet projekt om vilka medlemsstaternas kommitté skulle yttra sig. Många medlemsstater kommer att ha en bestämd åsikt att de anser att de bör ha någonting att säga till om i processen.
Ändringsförslag 13 och 18 är egentligen frågor för kommissionen snarare än rådet och de bör riktas till kollegerna i kommissionen.
Det är rimligt att fråga varför rådet kom fram till en ståndpunkt innan parlamentet tillfrågades om ett yttrande. Det var inget ideologiskt beslut om att undvika en diskussion med parlamentet som låg bakom. Rådet fattade beslutet av mycket praktiska skäl: situationen var brådskande. Fred och stabilitet i Bosnien är nära förknippade med framgång och återuppbyggnad av samhället. Det är ju det som hela biståndsprogrammet handlar om. Vi erkänner alla att våren är nyckelperioden för att inleda arbetet och om vi missar den perioden innebär det en betydande fördröjning i återuppbyggnadsprocessen som inbegriper byggnadsindustrin. Vi har inte råd med ytterligare förseningar och jag hoppas att parlamentet inser att detta är en viktig politisk och praktisk fråga. Om parlamentet inser detta, kan parlamentet spela en viktig roll i att åstadkomma vad jag tror är våra gemensamma mål. Parlamentet inser att jag måste ta med mig ändringsförslagen tillbaka till rådet - jag har inte befogenhet att fatta beslut här i dag. Under tiden kan parlamentet godkänna kommissionens förslag och kommissionen skulle sedan kunna komma tillbaka på ett senare stadium, vid behov, med förändringar som bygger på parlamentets iakttagelser som angivits i dokumentet.
Vad jag vill säga till parlamentet är att om vi inte klarar av att enas om detta angreppssätt kommer det att innebära förseningar, det kommer att skada återuppbyggnadsprocessen i Bosnien, det kommer att försena återvändandet för flyktingar och det kommer att underminera stabilitet, fred och försoning.
Efter dessa ord från rådets ordförande tänker jag fatta mig kort.
För det första tackar jag helhjärtat parlamentet och de inblandade utskotten för att de har behandlat våra förslag så snabbt, i synnerhet det faktum att en särskild parlamentsdelegation under ledning av Spencer åkte till Sarajevo för att bekanta sig med situationen på fältet. Mer specifikt skulle jag vilja tacka Schwaiger för den stora ansträngning han gjort för att utarbeta vad vi anser vara ett mycket balanserat betänkande som tydligt visar att han har förståelse för situationen på fältet.
Vi behöver inte prata för mycket om det förgångna. En sak är klar: saker och ting kan förbättras från vår sida. Under de senaste två åren har vi ställts inför situationer som ingen kunde ha förutsett: om det så beror på brist på samordning i de centrala myndigheterna, ickeuppfyllande av Dayton, som i Republika Srpska har lett till att endast 2 procent av det totala biståndet går till den regionen, eller andra typer av infrastruktur som saknar insyn på mottagarändan som har gjort att distributionen av bistånd och pengar ofta har varit en farlig och omöjlig affär.
Detta har också lett till en strikt centralisering i Bryssel under de senaste två åren av det enkla skälet att decentralisering och delegering under dessa omständigheter inte var möjligt. Schwaigers betänkande, i kombination med de åtgärder vi förberedde för ett antal månader sedan och som i mångt och mycket kompletterar varandra - Schwaigers betänkande och de åtgärder som förbereds - visar att det finns en tydlig gemensam samsyn mellan parlamentet, kommissionen och rådet om vad som behöver göras. Vi har börjat med att förstärka vår personal i Sarajevo. Omplaceringar sker från Bryssel. Vi håller på att avkoncentrera och decentralisera. Allt detta tillmötesgår parlamentets önskemål, i enlighet med rekommendationerna i Schwaigers betänkande.
Vad avser förslagen om att ändra förordningarna, skulle jag vilja säga samma sak: mer flexibilitet, särskilt genom att höja trösklarna över vilka medlemsstaterna måste ge sitt godkännande för projekt från 2, 5 till 5 miljoner. Jag håller med rådets ordförande om att chansen är mycket liten - jag talar av erfarenhet - att rådet skulle gå med på att ytterligare öka detta från 5 miljoner till 10 miljoner. Att eliminera allt inflytande från medlemsstaternas sida i projekt upp till 10 miljoner är ett för långt steg att ta för närvarande.
Vad gäller de berörda driftskostnaderna - den famösa 10-procentfrågan - för ordförandeskapet, är det i parlamentet i slutändan som beslutar detta. Jag föreslår att jag pratar med min kollega, Liikanen, och att vi åtar oss att lägga fram ett förslag för rådet om en betydande ökning av den nuvarande procentandelen, vilket är 3, 5 procent. Jag måste ha hans godkännande i den frågan. Återigen är det parlamentet som i slutändan beslutar detta. Detta tillfredsställer parlamentets önskemål.
I våra mycket konstruktiva förberedande diskussioner inför den här debatten i dag enades vi om att grundvalen för framtida utvärderingar av kommissionen har förberetts, under detta år, för att lägga fram ytterligare förslag som kan öka flexibiliteten och effektiviteten i vår totala verksamhet. Vi kan diskutera detta med utgångspunkt från att parlamentet är berett att acceptera att vi inte ingriper i de nuvarande förordningarnas förlopp, som räcker fram till 1999, så att vi inte riskerar att skapa någon typ av rättsligt vakuum.
Vi är beredda att behålla kontakten för att se huruvida ytterligare förslag kan läggas fram vid ett senare tillfälle. Till rådets ordförande skulle jag vilja säga att låt inte detta på något sätt fördröja de förslag som nu ligger framför oss. Om det hänvisas tillbaka till kommissionen i slutet av april - jag säger detta med full respekt för Spencer - skulle detta vara bortom där nästa råd för allmänna frågor skulle kunna formalisera denna ändrade förordning. Vi skulle förlora mer tid, när det vi håller på att pratar om är ett mycket brådskande ärende. I det avseendet finns det inga skillnader mellan parlament och kommissionen.
Samtliga tre institutioner står mycket nära varandra i sina förslag och i insikten om vad som måste göras. Jag hoppas att återuppbyggnaden och inte minst återvändandet för flyktingarna i Bosnien och Hercegovina i slutändan kommer att dra nytta av resultatet av den här debatten.
Tack så mycket, herr kommissionär.
Ärade ledamöter, jag förklarar debatten för avbruten. Den återupptas kl. 21.00.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B4-0272/98). Vi skall behandla frågor till rådet.
Vi börjar frågestunden med frågor till rådet 15 minuter försent, varför vi kommer att förlänga den med den tiden och jag ber om sammanträdestjänstens välvilja, och framför allt tolkarna så att de kan vidta lämpliga åtgärder, för vi kommer att avsluta dagens frågestund kl. 19.15.
Truscott begär ordet för en ordningsfråga. Arbetsordningen förpliktar mig att bevilja honom det men samtidigt måste jag säga er, herr Truscott, att ni håller er till den minut ni har till förfogande, för vi måste inleda frågestunden.
Herr ordförande! Jag är mycket medveten om tiden, men jag har en ordningsfråga i enlighet med artikel 41 som behandlar frågestunden. Problemet är att de första tio frågorna behandlar en fråga som inte är ett ärende för rådet, dvs. Elginmarmorstatyerna, och därför ber jag er förklara de första tio frågorna otillåtliga eftersom de så tydligt är en fråga för bilaterala diskussioner mellan de berörda medlemsstaterna och inte ett ärende för rådet.
Herr Truscott, er åsikt är mycket respektabel, men denna fråga har tillåtits i enlighet med alla fastställda bestämmelser, och det är rådet som nu har möjligheten att svara eller inte.
Jag beviljar inte ordet för fler ordningsfrågor. Henderson har begärt ordet. Ni har ordet, herr Henderson. Jag hälsar er välkommen. God kväll. Ni får ordet innan vi inleder frågestunden, just med anledning av detta block på tio frågor som Truscott tog upp.
Herr ordförande! Kan jag bara få ta upp en ordningsfråga innan jag behandlar fråga nummer ett? Jag är rädd att jag måste åka klockan sju. Jag kan med glädje utöka frågestunden någon annan gång. Jag är inte ansvarig för fördröjningen i dag. Om ni vid nästa tillfälle skulle vilja utöka frågestunden över lunchtiden ett litet tag, samarbetar jag gärna genom att skjuta fram föredragningslistan till att inledas kanske klockan halv tre, men i dag kan jag inte stanna. Jag måste åka klockan sju.
Herr Henderson, er närvaro här är mycket angenäm för mig, men jag tänker inte hålla er kvar, jag tänker inte precis göra er till gisslan, nej, nej. Ni får i full frihet lämna kammaren när ni anser det lämpligt, detta är ett fritt område. Nå, som ordförande för detta sammanträde har jag föredragningslistan som fastställer att det finns en och en halv timme för frågor. Om vi inte kan räkna med den oskattbara och värdefulla närvaron från rådet, kan vi inte genomföra denna en och en halv timma, men min vilja är att göra det. Ni kan gå när ni anser det lämpligt. Men jag måste i vilket fall säga, att eftersom vi började senare skulle min vilja, som ordförande för detta sammanträde, vara att avsluta så att vi har haft en och en halv timma. I vilket fall som helst tycks er inbjudan att flytta oss till lunchtid oerhört frestande, framför allt om man gör det med en medelhavsk fasta. Men jag föredrar luncherna till att tala avslappnat och lugnt och inte för att ställa frågor till rådet, vilket inte är lika avslappnat; ibland, som i detta fall, är det ganska spänt.
David har ordet för en ordningsfråga. Men snälla herr David, hjälp mig så att vi kan inleda frågestunden i egentlig mening. Om ni begär ordet i en ordningsfråga, vägrar jag inte ge ordet till någon, allra minst till er. Ni har ordet för en ordningsfråga men det är dags att vi bollar över till Henderson och till hans ovärderliga svar.
Herr ordförande! Jag skall fatta mig mycket kort. Jag vill bara säga att jag anser att vi bör anta ministerns mycket vänliga erbjudande - att ge upp en del av hans lunchtid vid ett framtida plenarsammanträde. Jag är säker på att många av mina kolleger i parlamentet uppskattar och, om det inte kan göras formellt, kanske några av oss skulle kunna träffa honom informellt för en frågestund.
Vi skall titta på det. Men åtminstone vill jag, som god gourmet, först veta menyn.
Ärade ledamöter, vi skall nu behandla 10 frågor tillsammans, varav Alavanos, Lomas, Sanz Fernández, Gillis, Castellina och Bertens är närvarande. Således är det dessa parlamentsledamöter och frågeställare jag kommer att ge möjligheten att ställa följdfrågor.
Ni har möjligheten, herr Henderson, att besvara detta block på tio frågor och sju frågeställare.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna nr 1 till 10 att tas upp tillsammans.
Fråga nr 1 från Alexandros Alavanos (H-0251/98):
Angående: Samarbete mellan Europeiska unionen och Unesco
I artikel 128.3 i Fördraget om Europeiska unionen heter det att " gemenskapen och medlemsstaterna skall främja samarbetet med tredje land och behöriga internationella organisationer på kulturområdet, särskilt Europarådet" . Inom ramen för Förenta nationerna verkar Unesco, en av alla respekterad och erkänd internationell organisation för samarbete på kulturens, utbildningens och vetenskapens område. Under kulturministrarnas möte i Mexiko i augusti 1982 tog Unesco ställning för att den antika marmor från Parthenon i Athen som nu förvaras i Brittiska muséet bör återlämnas till Grekland. Denna marmor utgör, enligt Unesco, en del av vårt världskulturarv.
Vilka initiativ kommer det brittiska ordförandeskapet att ta för att förverkliga Unescos beslut i denna fråga och detta uttryckligen inom ramen för artikel 128.3 i Fördraget om Europeiska unionen som stipulerar om samarbete mellan EU och internationella kulturorganisationer? Fråga nr 2 från Alfred Lomas (H-0327/98):
Angående: Återlämnande av Elginmarmorstatyerna till Grekland
År 2001 är det 200 år sedan statyerna i Parthenon lämnade Aten. Det blir också det första året på det nya seklet.
Håller rådet med om att Storbritanniens återlämnande av Elginmarmorstatyerna till Grekland skulle vara en slagkraftig symbol för Europas kulturella enande som kommer att hyllas över hela Europa och världen?Fråga nr 3 från Francisco Sanz Fernández (H-0334/98):
Angående: Överensstämmelse mellan EU: s kulturpolitik och Unescos resolutioner om Parthenonfrisen
Det finns ett stort gap mellan den verklighet som gäller för EU respektive Unesco vad gäller Parthenonfrisen.
Vad avser rådet att göra för att EU: s kulturpolitik skall vara förenlig med Unescos resolutioner?Fråga nr 4 från Jan Bertens (H-0336/98):
Angående: Återlämnande av marmorskulpturerna från Parthenon
Kulturministrarnas konferens i Mexiko röstade med klar majoritet för återlämnandet av samtliga marmorskulpturer som bortförts från Parthenon på Akropolis i Aten och som utgör en oskiljaktig del av denna unika byggnad - den viktigaste symbolen för det grekiska kulturarvet.
Hur ämnar rådets ordförandeskap reagera på detta?Fråga nr 5 från Hélène Carrère d'Encausse (H-0337/98):
Angående: Återlämnande av Parthenons marmorskulpturer är inte till skada för muséerna i Europa
Grekland har officiellt tillkännagett att dess krav på återlämnande endast gäller de marmorskulpturer som en gång smyckade Partenon, och Erechteionkaryatiden och -kolonnen, och att det inte har några andra krav på återlämnande av gamla konstföremål som befinner sig i andra muséer eller samlingar i Förenade kungariket eller i något annat europeiskt land.
Håller rådet med om att återlämnande av Parthenons marmorskulpturer skulle vara ett viktigt uttryck för europeisk enhet och vänskap som inte skulle skada muséerna i Europa?Fråga nr 6 från Friedrich Wolf (H-0338/98):
Angående: Samordning mellan EU och Unesco om återlämnande av Parthenons marmorskulpturer
Samordnas vetenskaplig utbildning och kultur mellan EU och Unesco, i synnerhet i frågan om återlämnande av Parthenons marmorskulpturer enligt Unesco-resolutionen från 1982?Fråga nr 7 från Fernand Herman (H-0345/98):
Angående: Det nya Acropolismuseet för marmorstatyer från Parthenon
Anser rådet att Europeiska unionen skall stödja uppförandet av det nya Acropolismuseet i Athen, så att en lämplig och teknologiskt riktig förvaring kan ordnas för de marmorstatyer från Parthenon, som för närvarande förvaras i the British Museum?Fråga nr 8 från Alan Gillis (H-0350/98):
Angående: Beaktande av det europeiska folkets åsikter i EU: s kulturpolitik
Allmänheten anser att Parthenons marmorskulpturer bör återlämnas. Även i Förenade kungariket är den allmänna opinionen för ett återlämnande, något som uttrycktes i en sändning i TV-kanal 4 den 16 april 1996 då 91 822 tittare stödde förslaget att återlämna marmorskulpturerna och endast 7 516 röstade emot.
Är rådet överens om att EU: s kulturpolitik måste återspegla det europeiska folkets åsikter?Fråga nr 9 från Joaquim Miranda (H-0360/98):
Angående: Problem med Parthenonfrisen och andra skulpturer
Problemet med Parthenonfrisen och andra skulpturer som finns i British Museum, trots att de tillhör Akropolis i Aten, håller på att förgifta relationerna mellan de två EU-staterna, Förenade kungariket och Grekland.
Kommer rådet att vidta åtgärder för att nå en lösning på frågan om Parthenonfrisen - en fråga som även är av europeiskt intresse?Fråga nr 10 från Luciana Castellina (H-0361/98):
Angående: Återställande av Parthenon
Greklands kulturminister Melina Mercouri konstaterade i samband med omröstningen om Unescos resolution om Parthenons marmorskulpturer: Vi begär inte att få tillbaka alla våra skatter, vi vill bara ha de bortförda delarna av vårt mest vördade nationalmonument, Parthenon.
Anser inte rådet att återställande av Parthenon skulle vara ett viktigt psykologiskt steg mot Europas enande?
Som jag sade i mitt tidigare inlägg måste jag åka klockan sju och jag skulle vilja göra det med parlamentets goda minne. Jag förlänger med glädje min närvaro vid ett framtida tillfället genom att starta tidigare på dagen om det kan vara till hjälp.
Vad gäller den första frågan så känner de ärande ledamöterna säkert till att även om Unescos rekommendation från 1982 säger att skulpturerna bör återlämnas till Grekland, fortsätter rekommendationen med att säga att de bör återlämnas för att återinsättas i Parthenon. Parthenonskulpturerna är inte en fråga för rådet, eftersom Europeiska gemenskapen inte har någon behörighet i frågan. Det är helt och hållet en fråga mellan Förenade kungariket och Grekland.
Herr ordförande! Europa enas, valutan enas, Berlin har enats för flera år sedan och Parthenon som utgör den kulturella identiteten i ett av Europas länder och som är ett unikt universellt kulturmonument avskiljs genom en " skammens mur" .
Ministerns svar är inte korrekt.
På den första punkten, ja till denna grund: att Europeiska unionen skall samarbeta för en konkretisering av Unescos beslut.-På den andra punkten som säger att det inte är en fråga som faller under Europeiska unionens befogenheter säger artikel 128.2, tredje strecksatsen i fördraget att " gemenskapens insatser skall syfta till att främja samarbetet mellan medlemsstaterna" - i vårt fall Grekland och Förenade kungariket - " och vid behov stödja och komplettera deras verksamhet när det gäller att bevara och skydda det kulturarv som har europeisk betydelse" .Med denna betydelse och då det svar som gavs av ministern inte gäller och då fördraget kräver ett samarbete, vill jag fråga i vilken riktning ministerrådet kommer att röra sig och vilka initiativ den regering som i dag innehar ordförandeskapet slutligen kommer att ta?
Jag måste säga till Alavanos att jag inte accepterar hans argument om rådets behörighet. Även om jag gjorde det, har såvitt jag vet ingen framställan gjorts till rådet vare sig från Förenade kungarikets regering eller den grekiska regeringen om bistånd för en förlikning. Därför anser jag fortfarande att detta är en fråga för de två nationernas regeringar att besluta.
Herr ordförande! En ordningsfråga. Man sade oss att ministern skulle svara på alla tio frågorna på en gång. Han har bara besvarat första frågan. Innan jag får min minut skulle ni kunna tala om för mig om ministern avser att besvara alla frågorna separat eller om det var det fullständiga svaret på alla tio.
Jag trodde, herr Lomas, att detta ordförandeskap hade förklarat sig med all tydlighet. Henderson svarar övergripande på de tio frågorna, det vill säga, hans inledande anförande var ett svar på de tio frågorna.
Med detta svar, herr Lomas, har ni nu, med denna förklaring, högst 60 sekunder.
Om rådet skulle avstå från att kommentera frågor som den inte hade någon behörighet i, skulle det vara mycket få frågor i världen som den skulle kunna kommentera. Anser inte rådet att, mot bakgrund av att dessa skulpturer togs från Grekland under turkisk ockupation, att de inte är någonting isolerat som en målning, utan en del av Parthenon, en byggnad, och att de borde återlämnas dit? Dessutom, med tanke på att det finns ett sådant överväldigande massivt stöd i Förenade kungariket, vilket våra undersökningar visar, inklusive en TV-undersökning som gav 94 procent stöd för deras återlämnande, skulle rådet vilja yttra sig om huruvida det skulle vara en praktisk och bra åtgärd, eftersom den kommenterar frågor över hela världen i vilka den inte har det minsta inflytande?
Som jag sade är den konstitutionella ståndpunkten den att rådet inte har någon behörighet i frågan. Om Lomas vill ta upp frågan med den brittiska regeringen är jag säker på att den behöriga ministern med glädje kan svara honom.
Då jag inte har tillfälle att som Lomas, ställa frågan i det brittiska underhuset, måste jag passa på detta utomordentliga tillfälle, då rådets ordförandeskap är i händerna på just den brittiska regeringen, för att påminna om att detta är ett ämne där parlamentet har uttryckt sig med extrem försiktighet. Jag minns, med anledning av yttrandet om Raphael-programmet för vilket jag var föredragande, att jag förkastade de ändringsförslag som ville föra in problematiken med återlämnandet av Parthenonskulpturerna i texten om Raphael-programmet. Emellertid är jag helt och hållet överens om att vi skall göra allt som står i vår makt för att detta bilaterala problem rör på sig och löses upp. Och jag anser att, som parlamentariker har vi rätten att ställa frågor och rådets ordförandeskap, medan det är brittiskt, skulle kunna ge oss några hoppfulla tecken vad gäller att vidta någon åtgärd för att detta ämne skall röra på sig i en rimlig riktning och med en inriktning på den europeiska civilisationen.
Återigen måste jag säga till Sanz Férnandez att om han verkligen önskar kan han kommunicera med den brittiska regeringen. Han kan inte göra det i det brittiska parlamentet, men han kan kontakta den brittiska regeringen och uttrycka sin åsikt och be om ett svar från den och, som jag sade till Lomas, om han gjorde det är jag säker på att den ansvariga ministern skulle kunna svara honom.
Jag håller fullständigt med om de frågor som ställts om återförandet av konstskatterna från Parthenon till Aten, men jag vill ändå sätta det i ett bredare sammanhang. Det är naturligtvis inte det enda plundringståg som ägt rum. Jag tänkte att det kanske är mödan värt att utöka denna frågestund till något mer övergripande. Det innebär att flera länder har bilaterala problem. Exempelvis tog fransmännen under Napoleon med sig det första maasödlehuvudet, och det finns nu i Paris. Vi har försökt att få det tillbaka till Limburg, till Maastricht. Den staden är bekant för er. Hittills har fransmännen inte hört av sig. Jag tror att den äkta europeiska integrationen, det äkta europeiska samarbetet, bara kan ta form om den här typen av kulturell orättvisa rättas till. Kan rådets ordförande och hans efterträdare kanske hjälpa till med detta i framtiden? Men jag hoppas också att i varje fall Parthenons friser kommer tillbaka.
Jag vill säga Bertens att en del av de frågorna diskuterades i teorin när vi behandlade Amsterdamfördraget. Rådet har en tydlig återförvisning som för närvarande utgår från tidigare fördrag. Det finns befogenheter i Amsterdamfördraget. Men om min tolkning är korrekt tror jag inte att när fördraget väl är ratificerat att det kommer att göra någon skillnad i behörigheten i den här frågan eller i frågor till vilka han hänvisar, och jag kan faktiskt inte gå längre än så. Det är upp till varje stat att yttra sig i frågan och ni bör rikta era frågor till dem.
Jag är mer än lite missnöjd med rådets ordförandes svar, men det kan väl vara att det ligger utanför EU: s behörighet som han sade. Jag ställde dock en något annorlunda fråga och jag anser att det fortfarande finns möjlighet att få den besvarad. Anser rådet att EU: s kulturpolitik måste eller bör avspegla det europeiska folkets åsikter? Jag anser att det är en något annorlunda fråga än den som ni har besvarat.
Jag tackar Gillis för hans följdfråga, men han ställer faktiskt samma fråga som Bertens, om än från en annan vinkel. Frågan om kulturella normer och kulturpolitik inom Europeiska unionen är i mångt och mycket en fråga för medlemsstaterna. När det är en fråga för rådet, är detta redan fastlagt i fördraget och föremål för vissa ändringar i Amsterdamfördraget. Men som jag sade till Bertens, och om min tolkning är korrekt, anser jag inte att Amsterdamfördraget skulle ge rådet behörighet att behandla en sådan här fråga.
Herr ordförande! Jag skall vara extremt kortfattad. Det handlar om en situation som berör två medlemsstater och den konkreta frågan jag vill ställa till rådets ordförande är följande: Det är nödvändigt med en politisk vilja för att lösa detta problem som berör dessa två medlemsstater. Har eller har inte det brittiska ordförandeskapet någon politisk vilja för att medverka till att denna fråga slutgiltigt får en effektiv lösning?
Återigen vill jag säga till Miranda att jag inte är här för att uttrycka åsikter för den brittiska regeringen. Jag är här för att prata för rådet, och om han önskar ställa en fråga till den brittiska regeringen, som jag redan sagt till två av hans kolleger, är jag säker på att den ansvariga ministern kan ge honom ett svar på de frågor som han tar upp.
Herr ordförande! Låt mig påminna det brittiska ordförandeskapet om att Amsterdamfördraget, i en paragraf där man säger att kulturen skall vara en dimension som är närvarande i alla delar av unionens politik, i viss mån har utvidgat Europeiska unionens befogenheter inom kulturen.
Det är uppenbart att när det gäller Europeiska unionens harmoniserings- och sammanhållningspolitik så får det inte saknas en kulturell dimension och det faktum att det existerar en så känslig fråga på kulturens område när det gäller unionens inre relationer, jag talar här om vägran att återlämna Parthenonfrisen, kan inte undvika att negativt påverka resten av den europeiska politiken. Anser rådet därför inte att Amsterdamfördraget medför något nytt även i detta avseende?
Jag vill säga Castellina att detta återigen är en tolkningsfråga om vad Amsterdamfördraget säger i frågan. Min tolkning är att det inte skulle göra någon skillnad vad gäller behörigheten i den här frågan, och alla frågor som hon vill ta upp i ämnet bör hon ta upp med den brittiska regeringen eller den grekiska regeringen.
Som ledamot för Elgin - där vi skäms mycket för Lord Elgins bakgrund - skulle jag vilja säga till rådets ordförande som en uppföljning till Castellina, som är ordförande för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media, att jag var ordförande i det utskottet 1985 när det lade fram ett betänkande som omfattade återställandet av konstverk i den vidare mening som Bertens lade fram. Betänkandet antogs av det här parlamentet. Ingen ifrågasatte vår behörighet då.
Den dagen som Grekland blev medlem lade jag fram en resolution om återställandet av Elginmarmorstatyerna. Jag skulle vilja påminna alla om de utmärkta prejudikat som nyligen skapades av England när det återlämnade Skottlands ödessten till Skottland.
Jag är glad att Ewing tog upp den frågan för den stad i hennes valkrets som bär samma namn som diplomaten efter vilken marmorstatyerna fått sitt namn. Hon vet inte om det, men jag var valombud i hennes valkrets 1970 efter att blivit skickad dit av Glasgows labourparti för att hjälpa till. Så jag känner till åsikterna hos folket i Elgin i dessa viktiga frågor. Jag måste säga till deras representant att om hon har mycket starka åsikter som hon återigen vill framföra bör hon ta upp frågan med den brittiska regeringen.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna nr 11 och 12 att tas upp tillsammans.
Fråga nr 11 från John Cushnahan (H-0273/98):
Angående: Konsekvenser av att avskaffa tax free-försäljningen
Vilka åtgärder tänker medlemsstaterna vidta för att ta itu med de sociala och ekonomiska konsekvenserna av att den skatteoch tullfria försäljningen inom EU avskaffas i enlighet med villkoren i trettonde stycket i ingressen i direktiv 91/680/EEG och tjugotredje stycket i ingressen i direktiv 92/12/EEG ? Fråga nr 12 från Pat Gallagher (H-0368/98):
Angående: Rådets (transportministrarna) begäran om en utredning av de sociala följderna av avskaffandet av taxfreeförsäljningen
Med tanke på att rådet (transportministrarna) vid sitt möte den 17 mars beslutade att uppmana finansministrarna att be kommissionen undersöka vilka sociala följder avskaffandet av taxfreeförsäljningen kommer att få, kan ordförandelandet bekräfta att denna fråga kommer att tas upp på föredragningslistan vid nästa möte med ekofinrådet.
I de direktiv som Cushnahan hänvisar till gick rådet med på att skatte- och tullfri försäljning skulle få lov att fortsätta på resor inom gemenskapen under en övergångsperiod fram till den 30 juni 1999. Avsikten var att minimera de sociala och regionala svårigheter som skulle kunna uppstå i och med avskaffandet genom att ge operatörer tid att anpassa sig. Det är upp till de individuella medlemsstaterna att besluta huruvida ytterligare åtgärder krävs för att hantera särskilda sociala eller ekonomiska konsekvenser.
Vad gäller Gallaghers fråga har ordföranden i transportrådet skrivit till ordföranden i Ekofin om transportministrarnas åsikter rörande behovet av en studie utförd av kommissionen. Inget beslut har ännu fattats huruvida den frågan skall sättas upp på Ekofins framtida dagordning.
Svaret är återigen mer eller mindre vad jag förväntade mig, för vi har lyssnat på det här länge nu. Det behandlar dock inte arbetslöshetsfrågan eller avigsidorna med avskaffandet av taxfree-försäljningen för flygplatser, flygbolag och i synnerhet rederier som redan står under svårt tryck. Det skulle vara bra om den här studien kunde inledas så snart som möjligt, kanske med ett öppnare sinnelag, för att se om det är möjligt att behålla taxfree-försäljningen.
Jag har mycket lite att lägga till mitt ursprungliga svar på frågorna. Som jag sade har frågan tagits upp av transportministrarna, men Ekofin har ändå inte beslutat om de skall föra upp frågan på sin dagordning. Det är ett beslut av gammalt datum. Att ändra beslutet kräver enhällighet. Det är upp till kommissionen att besluta om den vill ta fram en rapport. Som jag sade vid det senaste plenarsammanträdet, när jag behandlade den här frågan, föreligger många spekulationer om vad betydelsen av avskaffandet av taxfree-försäljningen inom Europeiska unionen kommer att bli. Man spekulerar om att arbetstillfällen kommer att förloras och att arbetstillfällen kommer att skapas, man spekulerar kring att konsumenterna kommer att tjäna på det totalt, och att vissa konsumenter kommer att förlora. Individuella medlemsstater måste göra sina egna beräkningar. De har haft en betydande tidsperiod på sig för att göra den bedömningen. För närvarande har jag ingenting mer att tillägga.
Jag är nöjd över att transportrådet har kommunicerat med Ekofinrådet. Jag hoppas verkligen att Ekofinministrarna kommer att respektera transportrådets önskemål och beställa en studie.
Jag är dock mycket nedstämd över att höra rådets ordförande tala om spekulationer. Det borde inte förekomma några hänvisningar till spekulationer. Det borde handla om fakta. Det enda sätt som vi kan slå fast detta är genom att genomföra en studie om de socioekonomiska effekterna. Därefter kommer det inte att finnas fler spekulationer, utan bara fakta. Utifrån de studier som utförts i mitt eget land har det slagits fast - och inte spekulerats - att tiotusentals jobb kommer att förloras över hela unionen, utan alternativa möjligheter till sysselsättning för dessa människor. Det kommer att läggas på 17 pund per resa för många redan hårt pressade medborgare över hela unionen.
Jag skulle vilja att rådets ordförande bekräftade att det inte krävs enhällighet för att rådet skall be kommissionen genomföra en studie om socioekonomiska konsekvenser av det föreslagna avskaffandet. Skulle han vilja bekräfta det för mig?
Jag kan bekräfta att rådet kan begära en studie utan att fatta ett enhälligt beslut, men att förändra det beslut som redan tidigare fattats skulle kräva enhällighet. Det skulle vara intressant om varenda studie som togs fram garanterade att det var fakta som den presenterade. Jag är inte säker på att det är så. Det måste alltid ingå en massa bedömningar om vad effekterna skulle bli. Jag säger detta som en som har en flygplats i sin valkrets och därmed ett eget intresse i frågan. Men det finns också bredare hänsynstaganden som Ekofinrådet och ministerrådet måste göra. Jag hoppas att Gallagher kan förstå det.
Jag skulle vilja gratulera rådets ordförande och uppmuntra honom att hålla fast vid sin åsikt inför alla dessa löjligheter som kommer ifrån dem som säger sig måna om taxfree-försäljningen. De har svalt taxfree-industrins alla argument. Rådets ordförande har helt rätt när han betvivlar en del av prognoserna om förlorade jobb, där även jag är extremt skeptisk. Dock är jag lite oroad, eftersom hans svar på den tidigare frågan verkade vara en aning mer rak och bestämd än senaste gången han kom till parlamentet, då han repeterade - och jag stödde honom - att Ekofin hade inga planer på att återvända till det här ämnet. Han var inte riktigt lika bestämd den här gången. Kan vi få ett bestämt åtagande att det inte finns några - jag repeterar några - planer på att återuppta hela debatten?
Cassidys kommentarer visar att det finns många olika åsikter i frågan som går tvärs över det politiska spektrumet i parlamentet och utan tvivel genom andra politiska institutioner över hela Europeiska unionen. Jag sade vid sista plenarsammanträdet att det inte fanns några planer att Ekofinrådet skulle sätta upp en fråga av den här karaktären på sin dagordning. Det var inställningen då. Sedan dess har ett beslut fattats av transportrådet och de formuleringar som jag har valt i dag, att inget beslut har fattats om huruvida frågan skall föras upp på dagordningen eller inte, är ett bättre sätt att uttrycka den typen av svar som Ekofin kan ge på en förfrågan från ett systerråd.
Jag skall vara mycket kortfattad. Jag skulle vilja tacka rådets ordförande för hans tydliga svar, men frågan hänvisar också till sociala konsekvenser och social nytta i frågan, och jag undrar om han skulle vilja hålla med mig om att avskaffandet av taxfree-försäljning också skulle minska konsumtionen av både alkohol och tobak och att konsekvenserna av det bara kan vara goda för folkhälsan i Europa. Skulle han kunna hålla med om att avskaffandet av taxfree-försäljning, som han säger är ett beslut som fattades för länge sedan, skulle göra det möjligt för hamnar och flygplatser att återuppta sin huvudsakliga roll, nämligen att transportera människor från ett ställe till ett annat.
Jag tror att min ekonomiprofessor skulle ha talat om för mig att marginalbenägenheten att konsumera skulle kunna vara priskänslig och därför borde man genomföra en del undersökningar för att se om så var fallet för att kunna ge ett svar på frågan.
Bara en kommentar om sista anmärkningen från rådets ordförande, jag anser att han har besvarat den poäng som Ekofin bör rikta till transportministrarnas råd: Det krävs fler objektiva studier. Känner ordföranden till att det här parlamentet hade en strid tidigare med rådet och kommissionen i en liknande fråga, då vi insisterade på att en objektiv studie genomfördes om säkerheten för användare av tunga motorcyklar. När vi var framgångsrika, trodde de som var emot parlamentets åsikt att slutsatserna trotsade tyngdlagen och att de tunga motorcyklarna i själva verket visade sig säkrare än andra maskiner som kommissionen och rådet inte hade några invändningar mot. I den situationen fattades beslutet av Europeiska unionen - eller Europeiska gemenskapen som det då hette - enligt ett mycket annorlunda förfarande, som inte omfattade medbeslutande. Accepterar rådet att det kan ligga någonting i argumentet för en undersökning huruvida lagstiftningen är tillfredsställande eller huruvida ett alltför snabbt beslut fattades enligt det gamla förfarandet och accepterar rådet också att en studie skulle hjälpa oss att komma fram till ett riktigt beslut nu?
På ytan är det lockande att tillstå att lagstiftning som godkänts vid ett tidigare tillfälle inte skulle ha godkänts inför en politisk institution i dag. Jag ifrågasätter inte Bartons anmärkningar i allmänhet. Men det innebär inte att vi kan ändra all lagstiftning som har införts tidigare. Det var inte länge sedan ett beslut fattades i det här frågan men det är ändå sju eller åtta år sedan och det har givit de verksamheter som tjänar på taxfree-försäljning möjlighet att bedöma effekten på deras verksamhet och att vidta alternativa åtgärder. Den möjligheten har funnits tidigare. Inget beslut har ännu fattats av Ekofin. Jag kan inte säga mer än så i det här läget.
Jag tror inte att det är mycket att hoppas på att finansministrarna skall ändra sig. Däremot borde det vara möjligt att tillgodose det som transportministrarna har efterfrågat, nämligen en konsekvensanalys dels för sysselsättningen, dels när det gäller skatterna, eftersom tanken var att skatterna skulle ha harmoniserats under denna tid, vilket inte har gjorts, och vilket i sin tur kan få konsekvenser för resorna mellan olika länder samt konsekvenser för perifera länder. Detta borde alltså vara möjligt att tillgodose.
Det är inte så som Cassidy sade, att det bara är industrin som har gjort utredningar på detta område. Det gjorde man först i Sverige, och där har det nu kommit en statlig utredning som understryker precis det som industrins utredningar tidigare har gjort, nämligen att detta får sysselsättningsmässiga konsekvenser i mitt land med ungefär 2 000 arbetstillfällen.
Jag hänvisar till mina tidigare svar om att man bara kan spekulera om vad en studie skulle visa och faktiskt hur exakt en studie måste vara för att förutse konsekvenserna. Även om transportrådet har fattat ett beslut så har Ekofinrådet ännu inte kommit fram till ett beslut om huruvida det skall gå vidare med ämnet eller inte.
Fråga nr 13 från Jens-Peter Bonde (H-0275/98):
Angående: Lika behandling för homosexuella och lesbiska
Kommer rådet att ändra lagstiftningen så att det införs fullständig lika behandling för homosexuella och lesbiska, och kommer därmed följderna av den diskriminerande domen i målet Lisa Grant att de facto upphävas?
Den ärade ledamoten som ursprungligen ställde frågan och Sandbæk känner till att Romfördraget för närvarande inte ger rådet behörighet inom området för sexuell läggning. När Amsterdamfördraget väl ratificerats kommer det dock att ge kommissionen en rättslig grund för vidare åtgärder. Rådet skall fortsätta att arbeta tillsammans med kommissionen för att lägga fram åtgärder som alla medborgare i Europeiska unionen kan dra nytta av.
Jag är naturligtvis helt klar över att Romfördraget inte ger dessa befogenheter, men jag är ändå mycket glad över svaret och vill gärna säga tack för det. Men kunde ni inte fördjupa er och göra det en aning mera specifikt? Ert svar gick ut på att ni ville försöka göra något. Detta förefaller mig vara lite för brett formulerat. Jag skulle gärna vilja veta vad ni konkret hade tänkt er att göra.
Jag tror att Sandbæk ber mig göra det omöjliga. Om den ärade ledamoten hade ställt en specifik fråga skulle jag ha gjort mitt bästa för att besvara den. Men det är ju inte vara meningen att jag skall förutse ett spektrum av specifika frågor som jag kan komma att vilja besvara. Därför kan jag faktiskt inte hjälpa den ärade ledamoten.
Herr ordförande! Jag förstår fullkomligt att ni har svårigheter med att förutse framtiden. Jag skulle bara vilja fråga er om ni kanske vid det här förberedandet av framtiden, som ni är ansvarig för, vore beredda att komma ihåg en sak, och det är att vid genomförandet av den här jämlikheten så skulle en absolut ekonomisk ojämställdhet skulle infinna sig, där par utan barn skulle ha avsevärda ekonomiska fördelar jämfört med de som har barn. Detta är bortsett från att de skulle bidra till att vår världsdel långsamt dör ut!
Det här är mycket känsliga frågor och jag förstår det, men jag förstår inte vart den ärade ledamoten vill komma. Säger han att där diskriminering är förbjuden bland människor som inte har barn har de en fördel gentemot människor som har barn och inte är diskriminerade i en speciell situation? Jag inser inte logiken.
Fråga nr 14 från Ioannis Theonas (H-0278/98):
Angående: Allvarliga sidoeffekter för de svagare ekonomierna på grund av införandet av euron
Oppositionen ökar bland arbetstagarna och bland många experter på ekonomiska frågor vad gäller det kommande införandet av euron. Särskilt viktiga frågor i detta sammanhang är vilken status de valutor som står utanför eurozonen kommer att ha, konsekvenserna för ekonomierna i dessa länder, hur man skall hantera spekulation och andra påtryckningar samt följderna för arbetstagarnas levnadsstandard och sociala rättigheter.
Har rådet utrett denna fråga, och i så fall på grundval av vilka studier eller meddelanden från kommissionen - som inte har meddelat Europaparlamentet någonting i denna fråga? Vilka politiska beslut avser rådet att ta för att häva den inteckning av arbetstagarnas framtid som gjorts i eurons namn och för att hantera de allvarliga sidoeffekter som särskilt kommer att påverka de svagare ekonomierna?
Snarare än att visa på ett intensifierat motstånd mot införandet av euron visar den senaste Eurobarometerundersökningen på ett ökat stöd, även om jag är medveten om att det är inte var fallet i den ärade ledamotens hemland, vilket är en källa till oro. Rådet har varit mycket medvetet om behovet av att garantera en social dimension av sitt arbete. Europeiska rådet i Amsterdam underströk att frihet från ekonomisk och social utslagning är kompletterande aspekter av det mer sammanhållna europeiska samhälle som vi alla söker. De politiska förändringar som förberedelserna för euron har krävt är förnuftiga som sådana och arbetarna kommer att dra nytta av det. Det bidrar till att garantera ett korrekt makroekonomiskt klimat för stabilitet och tillväxt. I många delar av unionen letar vi nu efter fördelarna av denna politik. Dessa fördelar har inte köpts på bekostnad av arbetare i andra delar av unionen. Tillväxt över hela unionen ligger i alla medborgares i samtliga länder intresse.
Herr ordförande! Jag skulle vilja tacka ordföranden, men han gav mig ett mycket allmänt svar och jag skulle vilja hjälpa honom med några konkreta fakta så att vi kan se de reaktioner som har skapats. Nyligen beslöt Grekland att introducera drachman i den gemensamma växelkursen. Och denna introduktion följdes av en devalvering av den nationella valutan med 14 procent. Redan denna devalvering försämrar alla Maastricht-kriterier för ett ekonomiskt och monetärt enande. För att tjäna statsskulden krävs det en ytterligare summa på 1 procent av BNP, dvs. ett underskott motsvarande 4 procent av BNP och då kommer vi fram till 5 procent. Nationalekonomerna säger att en devalvering på tre procentenheter motsvarar en ökning av inflationen med en procentenhet. Här är till och med 3 mycket, om vi har en devalvering på 4 eller 5 procentenheter, motsvarande en inflation på en procentenhet, då skulle vi ha en ökning av inflationen med 2 eller 3 procentenheter i Grekland. Statsskulden ökar med 5 procent av BNP. Det är inte rätt att arbetarna skall vänta på att avtalet mellan rådet och den grekiska regeringen spricker då de hoppas på att Grekland under 1999 skall ha tillfredsställt konvergenskriterierna.
Jag vill säga till Theonas att det är en bedömningsfråga för de olika länderna inom Europeiska unionen hur de bäst skall sköta sin ekonomier. Det verkar som om elva av dem vill sköta den monetära delen av den genom medlemskap i euron. Grekland har indikerat att de avser att sluta sig till de elva. Landet har gått med i ERM. Dessa beslut får konsekvenser och timingen av frågorna är en fråga för de berörda regeringarna.
Den allmänna principen är att det ligger i alla Europeiska unionens medborgares intresse att ha stabila ekonomiska förhållanden. Rådet anser att för att åstadkomma stabila ekonomiska förhållanden måste det finnas en stabil monetär situation och det är därför många av medlemsstaterna inom Europeiska unionen har försökt få sina ekonomier till ett läge där de kan bidra till den stabila monetära situationen och dra nytta av den.
Varningarna på lång sikt för oss alla är att om vi har instabilitet och monetär åtskillnad, då är sannolikheten stor att det kan få betydande inflationskonsekvenser på kort, medellång och lång sikt. Det är konsekvenser som en ekonomi som konkurrerar på den globala marknaden inte har råd med och det är därför som unionens politik riktas mot att åstadkomma monetär stabilitet. Det kan mycket väl vara så att även om den grekiska ekonomin lider på kort sikt, så kommer det fram större fördelar på längre sikt när ekonomin börjar omstrukturera sig själv.
Jag skulle vilja gratulera rådets ordförande till det sista svaret. Jag höll med om mycket, och därför förstärker det problemet för de länder som inte är med i euron. Jag väljer här ut den brittiska ekonomin och Förenade kungariket. Skulle han inte kunna hålla med om att det faktum att Förenade kungariket inte är en del av euron skadar den brittiska industrin. Vi har höga räntenivåer i Förenade kungariket, som har en skadlig effekt, vi ser ett övervärderat pund, som sannolikt kommer att leda till att hundratusentals jobb går förlorade i den brittiska ekonomin nästa år. Skulle det inte vara bättre för rådets ordförande att råda den brittiska regeringen att det bästa sättet att åstadkomma stabilitet i Europa och stabilitet i Förenade kungariket är att deklarera en tidig anslutning till ERM och ett tidigt datum för att ansluta sig till euron? Kanske han borde säga till Blair att motsätta sig Murdoch och The Sun och ställa sig bakom detta. Det skulle vara det bästa för att hjälpa den brittiska ekonomin och för att hjälpa till att stabilisera Europa.
Jag måste säga att Kerr mycket sällan missar en möjlighet att angripa den brittiska regeringen. Jag är dock här för att svara för rådet och rådet ser helheten i den brittiska regeringens inställning till euron.
Rådet känner till att finansministern i ett tal i underhuset sade att mellan november 1997 och någon gång efter nästa allmänna val en skulle konvergensprocess äga rum och den brittiska regeringen skulle sedan besluta huruvida det låg i landets ekonomiska intressen eller inte att söka medlemskap i euron vid den tiden. Rådet har erkänt att andra partner i Europeiska unionen och industri och handel i Förenade kungariket och på andra ställen samt verkligen arbetar åt deras organisationer i dessa länder - har en bättre förståelse för den brittiska inställningen. Den stabilitet som den brittiska ekonomin fått genom sina förbindelser med den europeiska ekonomin och euron har erkänts. Jag kan därför inte hålla med om att rådet bör närma sig den brittiska regeringen för att ge det råd som Kerr vill, även om han vet om att om han så skulle önska så kan han ge det rådet till finansministern själv.
Skulle rådets ordförande vilja kommentera det faktum att även om det inte handlade om en gemensam valuta finns det behov av konsolidering av de europeiska ekonomierna, med tanke på att vi nu konkurrerar på en global marknad, särskilt i de länder som har svagare ekonomier och som löper störst risk som ett resultat av globaliseringen? För det andra skulle han vilja kommentera det faktum att vi måste se till att alla länder i Europeiska unionen, inte bara de som skall gå med den 1 januari 1999, inleder förberedelserna, eftersom allt deras näringsliv kommer att påverkas? Utifrån Theonas fråga, är det inte så att de svagare ekonomierna måste se till att de är helt beredda för den gemensamma valutan, så att deras små och medelstora företag kan dra full nytta av det stabila och mycket stora euroområde som kommer att skapas nästa år?
Donnelly tar upp en viktig fråga, nämligen att alla ekonomier i Europa behöver genomföra de förändringar som krävs för att åstadkomma en mer konkurrenskraftig ställning inom en global ekonomi. Det finns starka åsikter om att, vilket också rådet har erkänt, skapandet av euron kommer att bidra starkt till att åstadkomma detta. Ett antal länder som vill gå med i euron på ett tidigt stadium kommer inse att de behöver vidta ytterligare åtgärder för att förstärka det beslutet så att de kan få så mycket som möjligt ut ur sina ekonomier konkurrensmässigt sett.
Andra ekonomier som väljer att inte gå med i euron eller som kanske inte har kvalificerat sig för att gå med i euron vid inledningen kommer också att inse att de behöver göra förändringar av sina ekonomier, vare sig de går med i euron eller inte vid ett senare tillfälle.
För de som vill gå med är frågan om konvergens och förberedelse av största betydelse för deras ekonomier. Men även om ett land inom unionen inte söker ansluta sig till euron vid ett tidigt skede, kommer säkert företag inom deras ekonomier att vilja koppla sina verksamheter till euron. Det finns redan tecken på att detta är fallet. Det är mycket viktigt för regeringarna i dessa länder att göra vad de kan för att hjälpa sin industri och handel att göra de förändringar som krävs.
Fråga nr 15 från María Izquierdo Rojo (H-0279/98):
Angående: Förbindelserna mellan EU och Algeriet
I hur hög grad har rådets önskemål om en associering med Algeriet inom ramen för Europa-Medelhavspartnerskapet förverkligats? Vilka program och projekt har igångsatts under de senaste åren? Vilka är planerna inför den närmaste tiden? På vad sätt kan en ung algerier ha nytta av EU? Når våra stödintentioner fram till den algeriska kvinnan? Kommer man att starta aktioner och program för att bekämpa korruption?
Europeiska unionen utvecklar sitt samarbete med samtliga 12 Medelhavspartners, däribland Algeriet, inom processen Europa-Medelhavet, som inleddes i Barcelona i november 1995. Ett brett spektrum av initiativ har tagits inom så skilda områden som miljö, investering, kulturarv och industri. Behoven hos kvinnor och unga, liksom behovet av att bekämpa korruption, beaktas när man utarbetar initiativ enligt den process som stöddes av 4, 7 miljarder ecu i finansiellt bistånd från Europeiska gemenskaperna för ekonomisk genomgång under Medaprogrammet.
Förhandlingar pågår också för ett nytt associationsavtal med Algeriet. Ordförandeskapet hoppas att man kan göra goda framsteg i dessa förhandlingar under året.
Rådets ordförande svarar på denna fråga utan att konkretisera någonting; ert svar är nästan som en kompromiss och alltför undvikande. Emellertid vill jag påminna er om att européerna just nu vill bli delaktiga och agera till stöd för det algeriska folket. Var vänlig att konkretisera svaret tack, för ni har inte sagt absolut någonting, enbart vagheter.
Anser ni inte, herr rådsordförande, att det skulle vara mycket lämpligt att i rådets verksamhet förbereda ett specifikt program för Algeriet, just nu, med en omedelbar karaktär och som föregår förhandlingarna om associationsavtalet? Med er ställning bör ni känna till att associationsavtalet, även om förhandlingarna har inletts, sträcker sig långt framåt, och verkligheten är att de algeriska ungdomarna inte har någon nytta, ingen som helst nytta, av Europeiska unionen. Inte heller de algeriska kvinnorna har någon nytta av unionen.
Jag kan inte lägga till mycket mer till vad jag sade i mitt ursprungliga svar. Vad jag kan säga till Izquierdo Rojo är att det kommer att hållas en konferens mellan Medelhavsländerna och EU i Palermo i juni. Det kommer att bli en ytterligare möjlighet att diskutera många av dessa frågor. Men unionens syfte är att försöka skapa kopplingar till Algeriet. Ekonomiska kopplingar är viktigt och måste åtföljas av ett engagemang i andra frågor som skulle finnas med i vilket annat associationsavtal som helst såsom demokratiska förfaranden och mänskliga rättigheter.
Fråga nr 16 från Jonas Sjöstedt (H-0285/98):
Angående: EIB: s informationspolicy
Den Europeiska Investeringsbanken lånar ut pengar till en rad projekt såväl inom EU som i ansökarländerna. Jämfört med andra banker, som EBRD och Världsbanken, som lånar ut pengar till liknande projekt ger EIB mycket lite information om projektens miljöpåverkan. Detta gäller såväl innan projektet godkänts som efter beslutet. Exempelvis så publicerar EBRD, till skillnad från EIB, en miljökonsekvensanalys innan beslut fattas om olika projekt. Även Världsbanken offentliggör flera dokument om projekts miljöpåverkan innan beslut fattas.
Anser rådet att EIB: s information om olika projekts miljöpåverkan är tillräcklig? Om inte, vad anser rådet att EIB bör förbättra på området?
Eftersom Europeiska investeringsbankens uppgift är att bidra till en balanserad och jämn utveckling av gemenskapen, måste den agera i enlighet med bestämmelserna i Fördraget om Europeiska gemenskapen rörande miljö, i synnerhet artikel 130r som anger att " miljöskyddskraven skall integreras i utformningen och genomförandet av gemenskapens övriga politik" .
Rådet har inte tagit ställning till huruvida den information som lämnas av Europeiska investeringsbanken om miljöpåverkan av särskilda projekt är tillräcklig. I allmänhet är detta någonting som kommissionen skall bedöma och den ärade ledamoten kan därför rikta sin fråga direkt till den källan.
Bakgrunden till att jag har ställt denna fråga är att jag har varit i kontakt med en rad östeuropeiska miljöorganisationer som är mycket negativa till det sätt som Europeiska investeringsbanken har agerat i vissa projekt i Östeuropa, dvs. när det inte görs miljökonsekvensbeskrivningar innan anslag beviljas till projekt som är ganska tveksamma ur miljösynpunkt.
Jag menar att även rådet måste ha ett helhetsansvar, eftersom detta påverkar miljösituationen i ansökarländerna. De väntar ganska stora omställningar som kan påverka exempelvis den biologiska mångfalden, vilken också påverkas av dessa projekt. Jag menar att även rådet måste ha en helhetssyn på hur Europeiska investeringsbanken agerar i Östeuropa, och på att man faktiskt har en betydligt sämre policy än t.ex. Världsbanken eller EBRD.
Jag undrar alltså om ni verkligen inte ser detta som en del av ert bord, eftersom det är en del av unionens helhetspolitik på miljöområdet gentemot ansökarländerna.
Jag håller med Sjöstedt om att miljöpolitiken är en mycket viktig politik inom unionen och att gemenskapens politik i allmänhet bör ta större hänsyn till miljöfrågor. I Amsterdamfördraget, som ju ännu inte har ratificerats, finns en ytterligare skyldighet för unionen att ge miljöhänsynen högre prioritet. Enligt nuvarande fördragsbestämmelser publicerar EIB ett miljöpolitiskt uttalande som anger dess allmänna angreppssätt. I förhållande till de länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen är miljöfrågor viktiga frågor för dem och utifrån mina diskussioner med dem kan jag säga att de alla har insett detta. En av de saker som kan utläsas ur partnerskapen före anslutning är behovet av att vidta miljöåtgärder. Jag är säker på att när dessa frågor har identifierats av länderna som vill ansluta sig till Europeiska unionen kommer kommissionen att svara på detta med lämpliga medel inom ramen för detta.
Jag tror att alla länder som vill vara med i förhandlingarna för medlemskap i Europeiska unionen - för närvarande är de sex - inser att de måste göra många miljöförändringar innan de kommer att kunna gå med, och att det omfattar väldigt många frågor. En av nyckelfrågorna är att ha nödvändig kunskap för att övervaka miljöfrågor och göra nödvändiga rekommendationer för förändring. Det kan röra frågor från kraftverk till miljönormer i offentliga parker, över ett brett spektrum av olika frågor. Jag håller med Sjöstedt om att man måste det ge högre prioritet och jag säker på att EIB känner till sina skyldigheter i det avseendet och jag kan säga att rådet kommer att göra allt det kan för att bidra till den processen.
Vi har precis i dag behandlat ett ärende i parlamentet som handlar om uppföljning av konferensen i Köpenhamn om social utveckling, framför allt i u-länder och i länder med svag utveckling. Det fanns då förslag som i dag har godkänts av parlamentet om att införa etiska regler i handelsavtal, regler som leder åt rätt håll, bl.a. när det gäller social utveckling och barnarbete, men också miljökrav. Det var mycket glädjande att parlamentet ställde sig bakom dessa krav.
Jag uppfattar rådets svar som mycket positivt och skulle bara vilja ställa en kompletterande följdfråga. Ni säger att reglerna är sådana att ni inte alltid kan uppfylla vårt önskemål om miljökonsekvensbeskrivningar. Är rådet då berett att medverka till att reglerna ändras för EIB och andra institutioner i EU åt rätt håll, för att miljökonsekvensbeskrivningar skall kunna göras?
EIB måste allmänt sett följa unionens politik, men den har sin egen struktur vad gäller beslutsfattande och styrelsen består av finansministrar från medlemsländerna med uppgift att genomföra unionens politik i fullgörandet av sina skyldigheter. I samband med avtal med länder i tredje världen anser jag att man måste försöka hitta en balans. Man kan inte förvänta sig att fattiga länder i tredje världen omedelbart skall uppfylla de miljökrav som man skulle förvänta sig gällde i rika länder inom Europeiska unionen, men det betyder inte att man ignorerar miljöfrågor. Jag är säker på att de första att erkänna detta skulle bli regeringarna och befolkningarna i dessa länder i tredje världen där de verkligen vill utveckla sina ekonomier, men vill göra det på ett förnuftigt sätt. De vill inte förstöra sin miljö och jag tror att det är klokt att godkänna program över en längre period, och att dessa med rätta bör innehålla miljöhänsyn, men inte enbart.
Herr ordförande! Mig skulle det intressera om modellen med best practice vore möjlig även för EIB: s informationspolitik, eftersom listandet av de projekt som är mest framgångsrika skulle har en stor effekt på framtiden för ytterligare projekt.
Jag vill säga till Rübig att det verkar förnuftigt. Jag hoppas att banken skulle anta den policyn.
Fråga nr 17 från Veronica Hardstaff (H-0288/98):
Angående: Hur skall det agrimonetära systemet organiseras för stater som inte är med i EU
Kommer rådet att lägga fram rekommendationer om ett agrimonetärt system för de länder som förblir utanför " eurozonen" då beslutet fattas i maj om vilka länder som kommer att utgöra de medlemmar som lägger grunden till EMU?
Kommissionen har antytt att den kommer att lägga fram preliminära förslag till rådet för agrimonetära system som skall tillämpas efter den 1 januari 1999, kort efter det att beslutet om vilka som skall gå med i den enda valutan har fattats i maj. Ordförandeskapet skall se till att rådet undersöker kommissionens förslag så snart som möjligt efter behörigt samråd med Europaparlamentet.
Jag tackar rådets ordförande för hans svar. Detta är en mycket oroande och brådskande fråga bland jordbrukarna i de länder som inte kommer att gå med i EMU i den första vågen, eftersom de inte bara utsätts för nyckfullheten i väder och vind och förändringar av den reviderade gemensamma jordbrukspolitiken, WTO och GATT, utan dessutom måste oroa sig för nyckfullheten i växelkurserna. Jag skulle vilja att våra jordbrukare får den här informationen så snabbt som möjligt så att de kan planera med vetskap om att i vilket fall ett område inte kommer att vara så osäkert som många andra under de kommande åren.
Jag kan ge Hardstaff det åtagande som hon vill ha: Ordförandeskapet inser betydelsen av frågan och ett snabbt svar skall ges så snart som möjligt efter det datum som jag tidigare nämnde.
Herr ordförande! Det intresserar länderna som är med i den gemensamma valutan men även de som kommer att stå utanför. Kan Henderson säga oss om det kommer att finnas en tendens till utjämning av de gröna växelkurserna i förhållande till handelns monetära växelkurser?
Tack för den tilläggsfrågan. Det är en fråga som kommissionen skulle behöva bedöma, och rådet skall samråda med kommissionen i frågan.
Tack så mycket, herr Henderson. Jag fruktar att ni vill lämna oss. När vi inledde frågestunden föreslog jag att vi skulle förlänga den till 19.15, och ni meddelade att ert flyg inte gick att uppskjuta och inte skulle invänta er och att ni därför var tvungen att ge er av kl. 19.00. Detta ordförandeskap tycker mycket om ert sällskap, man får tillfälle att berika sig genom de svar ni ger kammarens ledamöter, men jag kan inte hålla er kvar längre än er vilja eller möjligheter tillåter. Vi hoppas att i framtiden kunna uppfylla den exakta tid vi har fastställt genom att ömsesidigt organisera kammarens arbete bättre. Jag tackar er för er närvaro och era svar.
Frågorna nr 18-40 kommer att besvaras skriftligt.
Jag förklarar härmed frågestunden för avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.05 och återupptogs kl. 21.00.)
Stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, federala republiken Jugoslavienoch den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien- Uppföljningsstrategi efter stabiliseringsstyrkan Sfor (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på den gemensamma debatten om följande betänkanden:
A4-0123/98 av Schwaiger för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om ändring av rådets förordning (EG) nr 1628/96 av den 25 juli 1996 om stöd till Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Federala republiken Jugoslavien och den tidigare jugoslaviska republiken Makedonien (KOM(98)0018 - C4-0105/98-98/0023(CNS)), -A4-0106/98 av Daskalaki för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om en strategi efter stabiliseringsstyrkan Sfor i Bosnien och Hercegovina med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet.
Fru ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Jag skulle till att börja med vilja gratulera Daskalaki och Schwaiger till deras betänkanden. De är visserligen inte närvarande, men jag hoppas att de inte redan har givit upp hoppet om att vi skall behandla och även rösta om deras betänkanden.
Det är två mycket bra betänkanden, två korta, men pregnanta betänkanden, som också går i rätt politisk riktning. Till detta kommer att såväl Daskalaki och Schwaiger åstadkommit ett mycket konstruktivt arbete med de andra grupperna i utskottet.
Om vi i dag betraktar läget i Bosnien-Hercegovina, måste vi väga mellan de negativa, eller de " icke-utvecklingar" som sker där. Å ena sidan måste vi säga att utvecklingen i Republika Srpska har avlöpt fullkomligt positivt. Vi har där en president, som visserligen inte är någon ängel på den politiska arenan, men som emellertid har börjat att samarbeta med Europa och Förenta staterna.
Vi har en premiärminister som vi för inte så länge sedan kunde ta emot i Europaparlamentet, premiärminister Dodik, som arbetar mycket konstruktivt. Det är säkert en av de positiva utvecklingarna i Republika Srpska, som vi kan notera. Detta är dock inte slutet, och vi måste vara försiktiga, eftersom nationalisterna fortfarande kan få övertaget.
För det andra: Vi har framsteg i den ekonomiska och infrastrukturens utveckling. Jag var i Sarajevo för inte så länge sedan, och situationen där i dag är en annan, inte bara jämfört med kriget, då jag också besökte staden, utan även jämfört med tiden därefter, för ungefär tre kvartal sedan, när jag var där den senaste gången - och det gäller inte bara infrastrukutren, utan också människornas liv och deras livsglädje, som där kommer till uttryck igen.
Så över till det som är negativt: I likhet med tidigare stagnerar repatrieringen av flyktingar. Jag säger inte att ingenting händer, men det händer alldeles för lite. Det är en karusell som ingen verkligen sätter i gång, och alla väntar på varandra. Kroaterna väntar på bosnierna, bosnierna på serberna, serberna på kroaterna, eller i vilken ände ni nu vill börja. I alla fall är det i likhet med tidigare otillfredsställande, och jag tror att vi måste göra allt, och också stödja den höge representanten att här arbeta vidare.
Det andra som är mycket allvarligt är läget i Kosovo, i Albanien, i Makedonien och i Serbien som sådant. Man får en känsla, och bosnierna får åter känslan, av att de i likhet med tidigare är i ett mycket dåligt läge. De är de enda som inte har någon makt i deras närhet som stöder dem. Kroaterna har en, serberna har en, och så tillkommer Kosovo-problemet, som åtminstone tolkas som ett problem med en muslimsk minoritet i en kristen omgivning. Jag tror därför att det är nödvändigt att ha trupper på plats, även i mindre styrka, kanske också med ett starkare europeiskt engagemang på plats. Där kan jag, fru Daskalaki, som just kommer in, helt stödja ert och Schwaigers betänkande. Vi behöver mer effektivitet, mer decentralisering och mer samordning på platsen. Det är också några av de punkter som delegationen under ledning av Tom Spencer visat på. Den här bristen har jag under de senaste åren, vid givarkonferensen, i Sarajevo och även på andra ställen kunnat övertyga mig om.
Vi har givit ut mycket pengar, men inte effektivt nog. Det måste bli ett slut på det! Vi måste ge ut pengarna mer effektivt. De måste samordnas mer, och mer måste bestämmas på platsen. Jag tror att det inte är möjligt att i den här utsträckningen kontrollera det här centralt från Bryssel, eftersom vi tror att vi hade grepp om det. Vi hade inte grepp om det, eftersom det gjordes med denna starka centralisering. Därför är jag glad över att kommissionen har stött de här förslagen, och jag är glad över att även rådets ordförandeskap går i den här riktningen. Detta är inte minst tack vara ett initiativ från det här parlamentet. Förhoppningsvis står vi inför ett lyckligt slut, ju tidigare desto bättre.
Fru ordförande! Låt mig få gratulera både Schwaiger och Daskalaki till deras utmärkta betänkanden. Jag hade äran av att leda ad hoc-delegationen till Bosnien för några veckor sedan. Jag måste säga att jag kom tillbaka mycket arg och ganska skamsen över att Europeiska unionen skulle representeras på ett sådant sätt, skulle vara så ineffektivt i en kris av så oerhörda proportioner. Jag var arg på kommissionen, men i kväll skulle jag vilja ge min hyllning till det sätt som kommissionen under de senaste tre veckorna har svarat på påtryckningar från parlamentet och särskilt hylla Hans Van den Broek och alla andra involverade i kommissionen för den överenskommelse som de ingick med parlamentet i måndags vid omröstningen i utrikesutskottet.
Jag måste säga att fram till ca fem i halv sex i eftermiddag var jag också mycket arg på rådet eftersom parlamentet hade varit mycket kritiskt - delegationen hade varit mycket kritisk inte bara mot kommissionen utan också mot rådet, för dess underlåtenhet att samordna på plats i Bosnien, för dess insisterande på vansinnigt komplicerade upphandlingsförfaranden. Nu vill jag dock i en sällsynt känsla av öppenhet gratulera Doug Henderson, rådets ordförande, för vad som jag ansåg vara ett extremt konstruktivt tal tidigare i dag. Jag var imponerad över det sätt på vilket han kommenterade parlamentets ändringsförslag, och jag var imponerad över det sätt som han erbjöd sig att tala med parlamentet för att lösa den här frågan före slutet av april.
Därför har jag till kolleger här i kväll informellt föreslagit en tidtabell som skulle uppfylla hans krav och jag har cirkulerat tidtabellen till kollegerna så att grupperna kan diskutera den i morgon bitti. Den tidtabellen, som skulle kulminera i en omröstning i parlamentet i början av nästa plenum, skulle ge oss tid för diskussioner med rådet och med budgetutskottet så att vi kunde uppfylla vår del av avtalet genom att frigöra de 30 miljoner ecu som omedelbart kunde användas i Bosnien. Jag tror att vi är mycket nära en sådan lösning. Allt vad god vilja och intelligens och flexibilitet kan åstadkomma det lovar jag från mitt utskott. Det här är en fråga där samarbete mellan de tre institutionerna här i Bryssel och Strasbourg faktiskt, när allt kommer till kritan, kommer att bidra till samarbetet mellan alla tre institutionerna och en riktig representation för Europeiska unionen i Bosnien, där det verkligen behövs.
Fru ordförande, kära kolleger! Tillåt mig först av allt att beklaga det faktum att denna debatt genomförs i två delar - vilket tyvärr ofta sker i detta parlament - med en kommissionär, kommissionär Van den Brok, som deltog under den första delen och en annan kommissionär, en mycket värdig representant för kommissionen men mindre intresserad av händelserna i Bosnien-Hercegovina, dvs. kommissionär Flynn i den andra. Något som jag finner beklagligt. Dessutom är rådet inte längre närvarande, vilket innebär att det som de politiska grupperna säger inte längre intresserar någon.
Efter att ha sagt detta vill även jag gratulera Daskalaki och Schwaiger till det utmärkta arbete de utfört. Här är ett första faktum som vi måste hålla i åtanke. När det gäller Bosnien-Hercegovina har Europa gjort den slätaste figuren någonsin under de senaste 40 åren, dvs. sedan andra världskriget. Vi bevittnade ett blodbad, en massaker, ett stenkast från vår egen dörr, utan att Europeiska unionen kunde lyfta ett finger. Efter detta skändliga misslyckande - amerikanerna blev tvungna att ingripa för att hitta en lösning! - verkar det som om Europeiska unionen även i återuppbyggnadsfasen visar prov på hela sin ineffektivitet, hela sin oförmåga. Det är därför bra att uppmärksamheten riktas mot det som håller på att hända när det gäller rekonstruktionsarbetet.
Vad är det då som sker? Helt enkelt detta, att den politiska instabiliteten i Bosnien-Hercegovina består oförändrad, oavsett de summor som betalts ut från de europeiska länderna, av Europeiska unionen. De centrala institutionerna är så till den milda grand frånvarande att man inte ens har vetat vem som skall underteckna de olika avtalen. Centraliseringen till Bryssel, som önskats av Bryssel, som önskats av Europeiska kommissionen för att få en bättre kontroll och öppenhet, har givit motsatt resultat, har helt enkelt motverkat sina syften. Ju mer man krävde kontroll och öppenhet från Bryssels sida, desto mer ökade bedrägerierna och slöseriet.
Men avsättningarna är redan begränsade, vi har redan den europeiska allmänhetens ögon på oss på grund av de budgetnedskärningar som har måst genomföras i samtliga länder, därför kan vi inte längre tillåta oss denna typ av attityder. Vi måste lära oss läxan från Bosnien-Hercegovina, och det är att gemenskapsstödet måste reformeras. Inte längre subventioner utan krav, utan partnerskap och lån som skall betalas tillbaka.
Jag tror att det enda som kan hjälpa i den här situationen är ett sändebud med fullständiga befogenheter som kan agera självständigt och fatta egna beslut i specifika frågor. Europa har ögonen på oss!
Fru ordförande! Låt mig först understryka den vikt som min liberala grupp och som jag personligen fäster vid att hjälpen till ex-Jugoslavien blir effektiv, så att uppbyggnaden sker snabbt och människor kan återvända till sina hem. Mot den bakgrunden var vi ganska bekymrade när vi fick rapporten från den parlamentsgrupp som nyligen besökte ex-Jugoslavien, och som kom hem och sade att situationen där i fråga om hjälpen inte sköttes på ett bra och effektivt sätt. Man gav också ett stort antal förslag till hur hjälpinsatserna och administrationen skulle kunna förbättras, så att hjälpen verkligen nådde fram.
Jag har förstått det så, att kommissionen har slutit upp på den linje som parlamentet har föreslagit och är beredd att se till att det nu skapas en effektivare organisation än man tidigare hade, för att svara för dessa hjälpinsatser i ex-Jugoslavien. Det tycker vi är bra.
Jag tyckte också att det som Henderson sade i dag ger anledning till att tro att också rådet kommer att se till att det gör vad som står i dess makt för att insatserna skall bli effektiva. Mot bakgrund av detta har jag föreslagit min grupp i kväll att vi i morgon skall stödja förslaget från Schwaiger och rösta igenom betänkandet, vilket gruppen enhälligt har ställt sig bakom.
Låt mig avslutningsvis få säga att om någon slutsats kan dras av detta så är det att parlamentet har fyllt en väldigt viktig funktion, just den funktion som ankommer på parlamentet, nämligen att som en kontrollerande myndighet i efterhand se till att, när det finns skäl till kritik, att denna kritik riktas samt se till att åtgärder vidtas för att korrigera det som har gått fel.
Fru ordförande! Dayton-avtalet kom till genom ett imponerande militärt ingripande.
Två år efteråt gjorde våra föredraganden en utvärdering och konstaterade - båda två samt tillräckligt många kolleger - att rent militärt kanske något har uppnåtts, men ingenting icke-militärt. De fördrivna har inte återvänt, vapnen har tystnat men freden är bräcklig, miljoner ecu ligger oanvända, den centrala administrationen fungerar inte, systemet för demokratiska friheter och mänskliga rättigheter fungerar inte normalt, vilket är då resultatet av detta militärt framtvingade avtal? De gjorde en utvärdering och jag samtycker till den utvärderingen. Jag samtycker dock inte med vissa saker, för vad är det de kräver? En förlängning av den militära närvaron och inte bara detta, ett stöd till den, de lägger fram en rekommendation till Europeiska unionen för att deras närvaro skall bli kännbar, de gör en helomvändning och kräver rörliga militära styrkor, ett ingripande från VEU under Natos beskydd, hela tiden fler militära ingripanden för att uppnå vad? Samma resultat, man botar ingenting med militär närvaro och ingripanden, här har vi det självklara resultatet efter två års utvärdering av Dayton-avtalet.
Vilken fråga skall vi ställa? Låt folken i Bosnien, i Hercegovina, i Kosovo, i Serbien begrava sina döda efter de konflikter som ni skapade. Låt dem begrava sitt hat och sina passioner, låt dem själva komma fram till ett fredligt samarbete för att gå vidare med sin ekonomiska och sociala återuppbyggnad och utveckling och på detta sätt kan Europeiska unionen vara både närvarande och frånvarande. Lämna dessa folk i fred innan en mer allmän konflikt breder ut sig på Balkan.
Fru ordförande! Jag tycker ärligt sagt i likhet med Caccavale att den parlamentariska debatten blir en fars när grupperna får ordet vid en tidpunkt då ordförandeskapet inte längre är närvarande och att det i stället har kommit en annan kommissionär som nu följer upp dessa ärenden. Jag har suttit i parlamentet i tolv år, men detta är verkligen höjden av det jag tidigare varit med om, men det skall väl vara Europaparlamentet som kan göra något sådant.
Vad själva ärendet beträffar stöder Den Gröna gruppen de två betänkandena. Det gäller både för Schwaigers som Daskalakis betänkande. Jag skulle först vilja uppehålla mig vid Daskalakis betänkande eftersom det för närvarande är uppenbart att någon fortsättning för Sfor i Bosnien-Hercegovina inte kan garanteras, att allt på nytt kan bli möjligt. Det är väsentligt att dessa får fortsätta att vara närvarande där, och det är uppenbart att det redan har kommit så många signaler som tydliggör att Förenta staterna för närvarande kommer att minska sin andel i kontingenten, och jag anser övrigt att de europeiska länderna helt enkelt får ta sitt eget ansvar för att genomföra fredsbevarande operationer i ett europeiskt land, märk väl. Vad jag tycker är mycket viktigt i Daskalakis betänkande, det är att det med rätta uppmärksammar att man för den nya kontingenten måste se till att det inte bara kommer att bli en förskjutning i riktning Europa där Europa äntligen tar sitt ansvar, utan att det också blir ett annat förhållande mellan den militära närvaron och den polisiära närvaron. Gruppen från FN som kommer att sättas in för polisiära uppgifter kommer således att vara viktigare och kommer framför allt att behöva vara inriktad på utbildning av lokal polis, och alla som är i Bosnien-Hercegovina vet hur viktigt det är att den tendensen håller i sig.
Avslutningsvis några ord om vår kollega Schwaigers betänkande. Jag måste i ärlighetens namn säga, kollega Spencer, att jag inte är lika optimistisk som ni på grund av det faktum att parlamentet redan för över två år sedan gjorde exakt samma analys som nu i kollega Schwaigers betänkande. Man har således i två år känt till att det inte lyckas, att det inte går på det sättet. Man har också känt till vilka förändringar som borde vidtas, och dessa har inte genomförts. Vad det beträffar har varken kommissionen eller rådet rent mjöl i påsen, och jag anser att det måste sägas med skärpa här. Hopp inför framtiden vad mig beträffar. Jag är alltid optimist, så detta vill jag vara med på, och jag tror således att det i det sammanhanget är viktigt att parlamentet använder påtryckningsmedel. Påtryckningsmedel för att inte för snabbt säga ja till allt som man lovat oss, men att vi ser vad som kommer att beslutas på rådsnivå den 27-28 april, och att vi först därefter ger vårt slutgiltiga godkännande när vi har skaffat hem det som vi måste skaffa hem. Om vi kunde samverka för detta, kolleger, då skulle vi ha gjort något för Bosnien-Hercegovina.
Kolleger! Föredragningslistan fastställs av gruppordförandena, och den här gången gjordes det med vetskap om det faktum att varken kommissionen eller rådet kunde närvara på onsdag kväll. Jag skulle bara vilja meddela er detta. Det var fastställt så. Jag beklagar visserligen att det inte var möjligt att göra på något annat sätt, men det var inte överraskande. Det var alltså ingen ond avsikt från kommissionens sida, utan det var avtalat så.
Fru ordförande! Som ledamot av ad hoc-delegationen kunde jag göra mig en bild av hur svår situationen för tillfället är för människorna i Bosnien. Schwaigers betänkande har med många förslag visat på vilka åtgärder som måste vidtas för att uppnå förbättringar. För mig som ledamot av utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor är det dock viktigt att samordningen och utarbetandet av konkreta projekt inom ramen av ett omfattande repatrieringsprogram får högsta prioritet i år. Här måste icke-statliga organisationer och andra organisationer på ort och ställe starkare stödjas och samordnas av kommissionen.
Eftersom minröjningsarbetet ännu inte är avslutat dröjer också återuppbyggnaden. Vidare måste återställandet av den totala infrastrukturen som gas, vatten och elektricitet, trafikförbindelserna, skola och hälsa främjas på ett kraftigare sätt. Därför kan i vissa områden flyktingarna inte komma tillbaka i år, utan måste förberedas, så att flyktingarna också kan besluta sig för en återkomst. Om alltför många flyktingar skickas tillbaka för tidigt i dag, kan det inträffa en destabilisering i regionen, som i längden kommer att förhindra de slutgiltiga repatrieringsåtgärderna.
Fru ordförande! För en tid sedan var jag också i Sarajevo och hörde historien om parlamentsbyggnaden. Parlamentsbyggnaden skulle återuppbyggas med europeiskt stöd som symbol för effektivt beslutsförfarande och som en vacker gest. Sedan dess ligger den fortfarande i ruiner och är nu symbolen för Europeiska unionens ineffektiva beslutsförfarande. Det är egentligen särskilt beklagligt att även Europeiska unionens ambassadör vid den tiden berättade för mig: titta, här är strömmen av pengar från Europeiska unionen och där är USA: s beslut.
Fru ordförande! Strax efter kriget hade vi i Nederländerna ibland arroganta skämt om amerikanerna då vi sade: ni har pengarna, vi har hjärnorna. Men det är lite omvänt. För närvarande är det så här: Européerna har så att säga pengarna och amerikanerna tar de intelligenta och effektiva besluten. Det måste vi naturligtvis tillskriva det faktum att Europeiska unionen består av ett antal medlemsstater som hellre tänker på sin egen lilla vinning när det rör sig om uppbyggnadsprojekt, än att man har att göra med en union där de enskilda medlemmarna inte behöver tänka på sin framtoning och verkligen tar sitt ansvar. Det är den pinsamma skillnaden som gör att vi ligger efter amerikanerna och uppför oss lite som deras satellit. Mer är vi inte heller. Jag välkomnar helhjärtat Schwaigers betänkande. Jag anser att det är en förträfflig och genomarbetad berättelse. Det gäller i synnerhet där han säger: vi måste vara synligare genom decentraliserat beslutsförfarande, genom att vara närvarande där med en tydligare profil och en bra och bred stab med stor kompetens att fatta och samordna beslut. Jag tror att det är en mycket viktig sak, och jag välkomnar därför också helhjärtat att detta fått så stor uppmärksamhet i betänkandet. Det är verkligen av stort europeiskt intresse att flyktingarna kan återvända och att ordningen kan återställas i en strategiskt belägen enklav i Europa. Om det lyckas måste Sfor också stanna kvar, för om flyktingar börjar återvända till området, då behöver vi en Sfor som försöker att överbrygga klyftan mellan det civila och det militära och även har möjlighet att agera vid bekämpande av kravaller och eventuellt genomföra arresteringar. Jag anser också att det är en utomordentligt bra del i Daskalakis betänkade, och jag vill helhjärtat gratulera bägge föredragandena till det ytterst goda resultat som de har uppnått i parlamentets namn.
Fru ordförande! Jag skulle på den här minuten vilja koncentrera mig på Daskalakis betänkande, som jag tycker är alldeles utmärkt och ur vars innehåll jag skulle vilja betona ett par punkter. För det första står det fullständigt klart att det fredliga återbyggnadsarbetet naturligtvis står i centrum efter ett så fruktansvärt krig, men tyvärr också att det tyvärr också kan vara nödvändigt att militärt säkra en återuppbyggnad, som vi upplever det i fallet Bosnien. Det är, tror jag, mycket viktigt att detta sätts på pränt.
För det andra vädjar det här betänkandet ganska klart och tydligt om att Europa skall ta eget ansvar när det gäller säkrande av freden och återuppbyggnaden av den här krigsregionen. Detta tycker jag är viktigt eftersom konsekvensen av att aktivera Västeuropeiska unionen är en mycket utmärkt utveckling, för vi vet hur svårt det är att vidareutveckla Europeiska unionens säkerhetspolitik. För en sak glömmer man ju nästan alltid, och det är att det i grund och botten var Förenta staterna som övertog ansvaret när Europa misslyckades med säkerhetspolitiken, och jag vill inte alls måla upp för mig vad som skulle ha skett om Förenta staterna hade avslutat sitt engagemang och vi då förmodligen hade överlämnat landet till kaos. Därför är min vädjan att vi skall arbeta konsekvent med att bygga upp den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken i Europeiska unionen, en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som faktiskt är värd namnet.
Fru ordförande, herr kommissionär, ärade damer och herrar! Dayton-freden behöver i likhet med tidigare tyvärr ett militärt säkrande. Daskalakis betänkande om en strategi för tiden efter det att Sfor-mandadet löper ut i juni, kommer därför i rättan tid inför Nordatlantiska rådets beslut om den nya provisoriska operationsplanen, som kommer att beslutas av Natos utrikesministrar i maj 1998. Säkrandet av freden - kanske skulle man snarare säga icke-krigstillståndet - måste i allt högre grad bli ett europeiskt ansvar. Kravet om att Västeuropeiska unionen skall ta militära steg inom ramen för en Nato-ledd Sfor-anslutningsoperation, i vilken även Österrike skall medverka, skulle också markera en europeisk säkerhetspolitik på Balkan.
Tyvärr lämnar återuppbyggnaden av Bosnien mycket övrigt att önska. Inte för att Europeiska unionen har givit ut för lite pengar - tvärtom, med 408 miljoner ecu förra året är unionen den största bidragsgivaren -, utan för att de här medlen, vilket Schwaigers betänkande berättar om, inte förvaltas och fördelas på rätt sätt på platsen. En hög verkställande tjänsteman med motsvarande befogenheter, skulle och måste här kunna råda bot på detta. Bosnien-Hercegovina var och är ett pilotfall för EU: s inflytande inom det här området. Det är ett inflytande som i avsevärt högre grad måste komma att gälla, i synnerhet inför den nya krisen i Kosovo.
Fru ordförande, kära kolleger! De båda betänkanden som vi behandlar i dag stå i nära samband med varandra, och var och en som i likhet med mig och andra som i åratal har följt händelserna på ort och ställe, kan konstatera att utan Sfor-soldaterna har den civila fredsprocessen ingen chans. Jag skulle vilja rekommendera kollega Ephremidis att någon gång bege sig till Sarajevo och dess omgivning; han skulle komma tillbaka med samma insikt. Han skulle inte kunna ha någon annan. Men om man inte vill se, så strävar man alltid efter sitt gamla mål.
Soldaterna förhindrar öppna fientliga handlingar, ibland hjälper de till vid gripandet av krigsförbrytare, de stöder bokstavligen handgripligen återuppbyggandet, t.ex. vid brobygge. De är aktiva - åtminstone den fransk-tyska brigaden - i att repatriera flyktingar, eftersom de systematiskt, från samhälle till samhälle, samlar ihop data och fakta, som är nödvändiga förutsättningar för att flyktingarna skall kunna återvända, och de för sedan dessa vidare till de behöriga tyska myndigheterna. För att vårt ekonomiska stöd skall flyta och för att återuppbyggnaden verkligen skall kunna starta, behöver vi ett annat instrument än Phare-prgorammet, för vars genomförande det behövs strukturer på mottagarsidan som fortfarande inte finns, och som inte kommer att finnas på länge. Man kan föreställa sig om Marshallplanen efter andra världskriget hade måst fungera under de här omständigheterna. Vi väntar fortfarande i dag på välsignelserika effekter.
Kommissionen är tack och lov beredd att följa upp resultaten från delegationen som var i Bosnien, så att de ekonomiska medlen till sist når sina mål. Rådet har av egoistiska nationella orsaker varit medskyldigt till misskötseln hittills, men givit kommissionen ensam skulden. Rådet måste i Europas trovärdighets intresse acceptera kollega Schwaigers förslag. Vi behöver ett verkligt ansvarigt bemyndigande av Europa på plats, annars förlorar vi också den sista resten trovärdighet, inflytande och respekt till amerikanerna!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Metansutsläpp
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0120/98) av Marset Campos för utskottet för miljöfrågor, hälsa och konsumentskydd om kommissionens meddelande till rådet (KOM(96)0557 - C4-0001/97) och till Europaparlamentet: Strategidokument för minskning av metanutsläpp.
Fru ordförande, herr kommissionär! Kommissionens initiativ om minskning av metanutsläpp på europeisk nivå är i grunden riktigt och positivt. Emellertid kommer det, å ena sidan, litet sent i förhållande till de åtaganden vi förbundit oss till och till vår satsning, som uttrycktes i Maastricht och Amsterdam, på att leda in samhället mot en hållbar modell. Å andra sidan lider det av brister vad gäller detaljerade förstahandsstudier, om frågans nuläge i Europa, vilka kan ligga till grund för övergripande och konkreta förslag, anpassade till verkligheten. Slutligen - och på grund av detta - uppvisar det brister i samlingen med riktlinjer för att det skall uppfyllas.
Vi har, i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, godkänt detta betänkande med ett mycket positivt införlivande av bidragen från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi, liksom från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling. Vi anser att initiativet är riktigt och positivt eftersom metangasen är den viktigaste komponenten, efter koldioxid; eftersom den dessutom angriper ozonskiktet genom att den reagerar med hydroxylradikalerna (OH); eftersom dess ökningstakt för utsläppen ligger på 1 procent om året - nära 500 teragram om året - och för att den kombinerade kampen för att minska den är mer effektiv, antingen vad gäller minskningen av utsläpp eller dess förbränning, eftersom metanens genomsnittliga livslängd är relativt - kort, mellan 8 och 17 år.
Detta initiativ kommer litet sent, då andra industrialiserade länder - som USA, Australien, Kanada och andra - effektivt har antagit övergripande strategier för dess minskning.
Emellertid anser vi att initiativet också lider av brister för att vi inte har någon detaljstudie över Europa i denna fråga - det har gjorts studier baserade på nationella undersökningar men inte en specifik studie -, det uppvisar också brister i förslagen. Låt oss se på några av dessa.
Förslagen är i allmänhet korrekta, då de tar upp åtagandena i FN: s ramkonvention om klimatförändringar, Kyotokonferensen, det femte ramprogrammet om miljö, " Mot en hållbar utveckling" (1994), och, som påpekats, regeringsgruppen om klimatutvecklingen i enlighet med Berlinmandatet. Men man bör lägga till några punkter som vi anser vara av vikt:
För det första är det nödvändigt att snarast lägga fram en ambitiös rad rekommendationer på lagstiftningsmässig, ekonomisk och social nivå.
För det andra anser vi att det är lämpligt att skapa en europeisk klimatbyrå för att samordna alla typer av åtgärder, bland dem de som föreslås här.
För det tredje anser vi att det är lämpligt att underlätta tillgången till pipelines för betydelsefulla metankällor som redan har nämnts.
För det fjärde vore det lämpligt att införliva tre konkreta frågor i förslaget: Vad gäller jordbruket, att studera de europeiska risfälten väl; boskapen måste också studeras på ett sätt som ligger närmare verkligheten för att vår boskap inte skall lida skada i jämförelse med andras; detta innebär också en bättre studie av den gemensamma jordbrukspolitiken beträffande miljökonsekvenser. Vad gäller avfallsupplagen borde förslaget infogas i den europeiska energipolitiken. Och vad gäller energikonsumtionen, skulle man behöva förbättra kontrollen av utsläpp och läckage från alla slags gasledningar, liksom i kolgruvorna.
Det finns ytterligare en aspekt som förtjänar att omnämnas kort. Det är den som hänvisar till förbättring av forskningen, för vi anser att vi håller på att missa tåget när det gäller att komma med instrument och material i en växande marknad, just på grund av kontrollen av metangasen.
Vi skulle också behöva inleda ekonomiskt stöd, skattelättnader och alla slags komplement till de europeiska företag som, lyckas minska metangasen i utlandet.
Och slutligen skulle vi också behöva öka medvetandet hos befolkningen om dessa frågor för att den också skall samarbeta på ett aktivt och delaktigt sätt och det inte reduceras till enbart lagstiftningsåtgärder.
Fru ordförande! Jag skulle först och främst vilja tacka Marset Campos för hans verkligt utmärkta betänkande, och även för de rekommendationer som han har lagt fram för parlamentet. Jag skulle emellertid också vilja berömma kommissionen, för det meddelande som den har lagt fram för oss är utmärkt och en god hjälp för debatten. För det tredje, om ni tillåter mig, skulle jag vilja be om ursäkt för kollega Ulrich Stockmann, som för utskottet för forskning och energi har förberett ett yttrande. Jag talar i hans ställe. Han måste tyvärr genomgå en operation och kan inte vara här i dag.
Till själva saken: Vi lever i en tid av stora överraskningar, för vem hade för tio eller tjugo år sedan trott att en sådan enkel molekyl som metan skulle kunna bli föremål för ett kvällsammanträde i Europaparlamentet? Det får mig att tänka efter, för det skulle kunna vara så att vi i framtiden även upptäcker att andra banala saker är livsviktiga.
Forskningen är ju till för att upptäcka saker, som vi inte känner till. Vi kommer möjligtvis i framtiden också att göra obehagliga upptäckter som tvingar oss att tänka efter.
För det andra skulle jag vilja påpeka, när jag nu är inne på frågan om forskning, att vi verkligen också skulle bedriva forskning, inte bara med syftet att lösa problem, hur viktigt det nu än är, utan också för att upptäcka okända saker. Detta är något okänt som vi faktiskt har upptäckt. Problemet som vi står inför är att metan, i likhet med andra klimatgaser, har globala effekter, men vi har inget globalt beslutcentrum. Därför är jag särskilt tacksam för att idén om en klimatbyrå verkligen övervägs. Jag vet att något sådant väcker rädslan för en ny byråkrati. Jag frågar emellertid var i en värld där det inte finns något riktigt beslutsfattande organ, en global förvaltning kan genomföras, om inte i de institutioner som vi uppfinner? Vi måste genomföra mätningarna, vi måste lägga fram en global rapport, vi måste diskutera i parlamenten, i regeringarna, och vi måste även genomföra globala åtgärder.
Samtidigt, och det är det paradoxala i den här situationen, har vi inte bara att göra med en global fråga, utan även en decentraliserad, för de källor som metanen kommer från är diffust fördelade över hela världen. Marset Campos har ju visat på detta, vilka de här källorna är. Samtidigt behöver vi decentraliserade åtgärder, upplysning, utbildning av människorna, som direkt eller indirekt deltar i antropogent alstrande av metan.
Det finns många exempel, som också tas upp i kommissionens meddelande. Detta leder mig till frågan om hur de här exemplen kan genomföras. Vilket är motivet som föranleder männsikor att genomföra en sådan åtgärd eller investera pengar i sådana åtgärder? Inte alla läser kommissionens meddelanden. Inte alla läser besluten från Europaparlamentet, och även om de läses, är jag inte säker på att det ger impulser till personligt motivering. Vad rör människor? Det måste också ges en materiell simulans för att göra något sådant.
Det leder oss till frågan om hur det finansieras. Vilken är den personliga vinsten när man i jordbruket, vid deponier osv. agerar på ett annat sätt än man har gjort hittills? Jag skulle vilja att vi i framtiden vid klimatdiskussionen lägger tyngdpunkten vid detta. Hur kan de goda råd som vi ger, de goda analyserna, faktiskt genomföras i praktiken? Det är egentligen den centrala frågan, som vi hittills i grund och botten faktiskt inte har givit något svar på. Vi säger alltid att kommissionen måste komma med ett förslag till oss, kommissionen har rätt att lägga fram förslag. Det är en förnäm rätt, men ibland en oangenäm plikt, eftersom man inte alltid har svaren klara.
Trots det hoppas vi att kommissionen i framtiden inte bara lägger fram förslag till oss enligt mottot: Man skulle kunna, man borde, utan man måste, och att den också lägger fram hur man finansierar detta. Detta vore min vädjan till kommissionen. Det kommer till uttryck i resolutionen. Jag tackar er för att ni har lyssnat på mig.
Fru ordförande! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till hans betänkande och tacka honom för det arbete han har lagt ned på det. På min grupps vägnar välkomnar vi betänkandet, även om vi har reservationer när det gäller en eller två punkter, särskilt rekommendationen om en europeisk klimatbyrå samt punkt 5. Jag tror inte att vi kommer att stödja det. Vi ser inget behov för att skapa en separat byrå och jag kan inte föreställa mig att kommissionen gör det heller, även om vi kan notera att Bjerregaard inte hedrar oss med sin närvaro här i kväll.
De största metankällorna i miljön, såsom betänkandet och kommissionens rapport framställer det, är boskap och avfallsupplag. Dokumentet understryker möjligheterna med en betydande minskning av metannivåerna. Jag önskar att den som skrev det här i kommissionen också hade kunnat samtala med den som skrev direktivet om avfallsupplag.
När den här frågan togs upp i miljöutskottet, fick jag som föredragande veta av olika tjänstemän i kommissionen att 90-procentig eller i vilket fall en 100-procentig minskning av metanutsläppen via energiåtervinningssystem eller förbränning i princip var omöjlig. Genom förbränning skulle man kanske kunna åstadkomma mycket höga nivåer av metanförbränning men knappast, sade de, gå över 70 procent. De var extremt pessimistiska. Nu läser jag i kommissionens dokument - sidan 12 och 13 i den engelska texten - att flera olika alternativ kan minska metanutsläppen från avfallsupplag, vissa av dem med upp till 90 procent. Detta förnekade kommissionen om och om igen i miljöutskottet, och jag anser att det är mycket beklagligt.
Vad som nu kommer att hända är att vi har två gemenskapsinstrument som står emot varandra. Direktivet om avfallsupplag kommer att göra det mycket oekonomiskt för operatörer av avfallsupplag att investera i metanåtervinningssystem eftersom kommissionens eget instrument kräver av dem att de lägger mindre biologiskt nedbrytbart avfall i avfallsupplag gradvis över en period fram till år 2010. De mål som ställs upp i den här strategin motverkas alltså av ett förslag från kommissionen. Jag anser att detta är beklagligt och jag antar inte att Flynn kommer att ha någonting särskilt konstruktivt att säga om det, men jag tänkte att jag skulle få det till protokollet i vilket fall.
Jag skulle vilja tacka Marset Campos och alla de som bidragit till debatten.
Syftet med kommissionens meddelande är att undersöka de problem som har att göra med metanutsläpp i atmosfären och att identifiera de viktigaste utsläppskällorna, att granska några kostnadseffektiva mekanismer för att minska dessa utsläpp och att ta fram några alternativ som skulle kunna användas i gemenskapens strategi för minskning av utsläpp av växthusgaser.
Alternativen koncentrerar sig på tre sektorer: jordbruk, avfall samt energi. Meddelandet innehåller också ett första svar. I ljuset av Kyotoöverenskommelsen som syftade till att minska en korg av sex växthusgaser, däribland metan, med 8 procent till åren 2008 till 2012, kommer det att bli nödvändigt att ytterligare granska det bidrag som metanutsläppsminskningen kan göra till gemenskapens övergripande mål.
Betänkandet från Marset Campos och det därtill hörande förslaget till resolution visar att han ligger helt i linje med vad som sägs i kommissionens meddelande. Dessutom kunde inte debatten om detta meddelande ha kommit vid en lämpligare tidpunkt, eftersom kommissionen nu efter överenskommelsen om Kyotoprotokollet är mycket aktivt engagerad i ytterligare granskningar av hur man bäst kan genomföra de åtaganden som gjorts vad avser minskningen av utsläppen. Minskning av metan, som är den näst viktigaste växthusgasen, kommer helt säkert att vara en viktig del av gemenskapens strategi efter Kyoto.
Metan är den näst viktigaste växthusgasen efter koldioxid. Med tanke på att en stor del av metan är skapad av människan är det mycket viktigt att dessa utsläpp begränsas och minskas. Alla de som har bidragit i debatten har gjort detta mycket klart.
1990 stod jordbruket för 45 procent, avfall för 32 procent och energi för 23 procent av Europeiska unionens metanutsläpp. Beräkningar i meddelandet visar att vid år 2010 så skulle en minskning av upp till 15 procent, jämfört med 1990, vara möjligt utifrån den nuvarande politiken. Men en minskning på upp till ca 40 procent eller mer under samma tidsperiod beräknas vara vad som är maximalt tekniskt möjligt, om man antar att betydande ändringar i politiken vidtas. Kommissionen kan därför i stor del dela de åsikter som ni Marset Campos lägger fram i ert betänkande för att åtgärda utsläppen av metan.
När det gäller själva förslaget till resolution skulle jag vilja ta upp några specifika punkter. Vad gäller punkt 2: Kommissionen har gjort ytterligare studier, som syftar till att få mer detaljerad information om metanutsläpp. Vad som sedan särskilt avser metanhydrater kan jag informera er om att generaldirektören för forskning har ett projekt som pågår i denna särskilda fråga. Detta bör vara välkomna nyheter för er.
Vad gäller punkt 3: Kommissionen håller på att utarbeta en strategi för att uppfylla Kyotoåtagandet om att minska utsläppen av sex växthusgaser med 8 procent till 2008-2012 jämfört med 1990. Linkohr kommer att vara mycket angelägen att sådana siffror åstadkomms. Det är vårt mål. Minskningen av metanutsläppen kommer att vara en viktig del av den strategin. Det var det argumentet som ni lade fram.
Vad gäller punkt 5: Kommissionen noterar parlamentets önskan att få se en europeisk klimatbyrå som ett verktyg för att samordna offentligt och privat miljöskydd. Jag noterar åsiktsskillnaderna på bägge sidor i parlamentet vad gäller denna särskilda rekommendation. Det är en intressant idé. Jag skulle vilja säga till Jackson som lägger fram argumentet mycket väl, att det finns ett antal implikationer som behöver studeras vidare i det här avseendet.
Vad gäller punkt 9: Kommissionen inser att läckaget från gamla pipelinenät - en punkt som särskilt lades fram av föredraganden - i före detta Sovjetunionen utgör en stor källa för metanutsläppen. Användande av medel från Europeiska unionen för reparation av dessa pipelinenät skulle säkert innebära miljöfördelar. Sådana åtgärder måste bedömas inom en total ram både vad gäller övergripande prioriteringar och tillgången till pengar.
Vad gäller punkt 21: Kommissionen håller helt med om åsikten att en större allmän medvetenhet är viktig om man skall lyckas åstadkomma minskningar av utsläppen. Den här ansträngningen behöver göras inte bara på gemenskapsnivå utan även nationellt och lokalt om den skall bli verkligt effektiv.
Jag välkomnar de bidrag som har gjorts. Även om min kollega Bjerregaard inte är här, kan hon vara försäkrad om att jag kommer att ta upp de frågor som ni har riktat till henne.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Blodgivares lämplighet
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0112/98) av Cabrol för utskottet för miljöfrågor, folkhälsa och konsumentfrågor om förslag till rådets rekommendation om blod- och plasmagivares lämplighet och screening av donerat blod inom Europeiska gemenskapen (KOM(97)0605 - C4-0027/98-97/0315(CNS)).
Fru ordförande, mina kära kolleger! Den här rekommendationen från rådet avser huvudsakligen den första delen av ett meddelande från kommissionen, som rörde säkerheten vid blodtransfusioner och självförsörjning vad gäller blodtillgången inom unionen, för vilket jag var föredragande. Denna första del ägnas säkerheten vid blodtransfusioner, och mer särskilt åt denna säkerhets två främsta villkor: urvalet av givare och testen av det insamlade blodet. Självförsörjningen tas upp i andra hand, där det är fråga om vilka volymer testat blod det rör sig om.
När det först gäller urvalet av givare, önskar rådet en uttömmande information om givarna, deras donation är visserligen generös - något som skall betonas, eftersom vi, genom ändringsförslagen 14 och 18, kräver att principen om att donation av blod sker utan ersättning skall genomföras - men den är inte utan konsekvenser för givaren eller för framtida potentiella mottagare. Man måste uppmuntra den här informationen - det är syftet med ändringsförslag 1-5 - för en bättre förståelse och samarbete från potentiella givares sida.
För att kunna hitta en givare som är ansvarig för smittat blod, är det också viktigt att ett register upprättas, där blodgivarcentralens namn och en entydig identifiering av givaren finns med, i form av en numerisk kod som säkerställer att uppgifterna förblir konfidentiella. För oss är det ytterst viktigt att alla dessa uppgifter samlas i ett enda centralt EU-omfattande register, under en enda numerisk kod, som gör det möjligt att spåra en givare. Det är ändringsförslag 8 och 11.
För att i så hög grad som möjligt minska de skadliga konsekvenserna som en donation skulle kunna få för en givare eller för eventuella mottagare, föreslår rådet ett detaljerat frågeformulär med lämplighetskriterier för givare. Detta frågeformulär uppfyller de kriterier parlamentet definierade i sin förra resolution om säkerhet vid blodtransfusioner. Tre punkter i formuläret bör göra oss uppmärksamma. Den första avser de risker som är förknippade med resor utanför Europeiska unionen. Det stämmer att många sjukdomar bara existerar och endast kan överföras i vissa länder, t.ex. malaria. Men det skulle vara onödigt att göra åtskillnader i det avseendet och utesluta vissa tredje länder, som t.ex. Nordamerika, där vissa sjukdomar ändå är endemiska. Det är syftet med ändringsförslag 20, som därmed ändrar den ursprungliga texten.
Den andra punkten rör sexuellt umgänge. Sexuellt umgänge åtföljs överallt, precis överallt, i alla länder, även i Europeiska unionen, av risken för att drabbas av sexuellt överförbara sjukdomar. Det är därför vår rekommendation är att rösta emot de två frågorna i rådets formulär som tar upp sexuellt umgänge. Den första ringar in Afrika, den vill vi inte ha, och den andra inriktar sig på icke-afrikanska länder, och den vill vi inte ha av samma skäl. Denna indragning gör att ändringsförslag 21 förfaller.
Den tredje punkten rör homosexuellt umgänge mellan män. Den typen av umgänge medför alltid mycket stora risker, eftersom ändtarmen har ett mycket känsligare försvar mot vissa virus än vad andra slemhinnor har. Vi avslår alltså ändringsförslag 29, som begränsar riskfaran till homosexuella förbindelser mellan män, som om andra förbindelser inte skulle medföra någon risk. Jag upprepar, medicinskt sett medför alla homosexuella förbindelser mellan män risker, mycket stora risker. Att utesluta givare på grundval av den typen av kriterier kan vara, alltefter enskilda fall och sjukdomar, definitivt eller tillfälligt. Men i vilket fall som helst bör sekretessen vara absolut garanterad för att respektera givarnas rätt och för att upprätthålla befolkningens generositet. Det är innebörden i ändringsförslag 10.
Testerna av insamlat blod och plasma bör vara fullständiga och noggranna, och man bör regelbundet hålla sig underrättad om förekomsten av och värdet på nya virusmarkörer. Det är syftet med ändringsförslag 7, 9 och 13. Men dessa tester får inget positivt utslag förrän den smittade givaren har haft en viss vit period, en period under vilken han producerar antikroppar och då antikropparna inte är tillräckligt många för att upptäckas i ett test. Därav frågeformulärets intresse, vilket är det enda sättet för att föra givare åt sidan som bär på en risk under en vit period. Till sist gör rådet rekommendationer om hur mycket blod som varje givare får donera och hur ofta donationerna får ske. Vi tycker att de normer rådet förespråkar är något för stränga, och vi rekommenderar snarare Europarådets normer. Det är ändringsförslagen 24 och 25.
Sammanfattningsvis, fru ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger, förutom en del viktiga reservationer som vi formulerar, förordar vi att man röstar för den här rekommendationen och våra ändringsförslag. Den här texten kommer utan tvivel att bidra till en något större säkerhet vid blodtransfusioner, vilket inte gör att risken kommer att bli noll, men som kan göra det möjligt för patienter i Europeiska unionen som behöver det, att kunna komma i åtnjutande av en blodtransfusions räddande insats.
Fru ordförande! Jag stöder och till och med saluterar Cabrol för den breda erfarenhet, kunskap och inlevelse han alltid har skänkt åt detta ämne.
Jag talar för vår skuggföredragande för Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, Needle, som inte kan vara med oss, tack vare Air France, som den här veckan har gjort sitt bästa för att göra detta till ett skuggparlament.
Alla vi som är här vill se denna rådets rekommendation antas snabbt. Min grupp är orolig för att det förslag vi har framför oss inte har någon bindande kraft. Vi vänder oss till socialministerrådet den 30 april. I ändringsförslag 17 uppmanar vi medlemsstaterna att arbeta tillsammans och med kommissionen för bindande lagstiftning vid slutet av innevarande år, och definitivt inte senare än 1999.
Kommissionären känner till oron i mitt land, och antagligen också i hans eget, över faran, hur avlägsen den än må vara, av nya varianter av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom vad beträffar blodplasmaprodukter. Vi känner starkt att det bör finnas ett område av säkerhet och gemensam praxis i hela Europeiska unionen vad gäller blodprodukter och säkerheten för dessa. Min egen åsikt, och min grupps, är att vi - trots att den vikt som lagts vid val av donatorer och korrekt testning av donationerna är tämligen tillräcklig, vilket Cabrol framhöll i sitt inlägg - fortfarande mycket noggrant måste undersöka övervakningen av dem som mottar blodtransfusioner. Vi måste vara säkra på att samma åtgärder gäller i hela gemenskapen, och att samma kontaktpunkter är tillgängliga, och att informationen övervägs, utvärderas och delas på ett klokt sätt.
En sak som allvarligt oroar min grupp är frågan om frivilliga donationer, och här instämmer jag med Cabrol. Jag anser att det vore fel att lagstifta här, utifrån att det inte finns någon markant distinktion mellan frivilliga donationer och betalade donationer. Vi kanske är en enda marknad, men det finns inte en marknad i blod: Det finns en gemenskap i blod. Vi är i ordets bokstavliga betydelse blodsbröder och blodssystrar.
Den bok som mest har påverkat mitt liv är skriven av professor Richard Titmus och heter " The Gift Relationship" , och förklarar i hur hög grad den altruistiska principen hänger samman med att ge blod. Vi bör inom denna lagstiftning inte göra någonting som gör det svårare för människor att erbjuda denna den mest dyrbara gåva. Men vi bör inte heller göra något som gör det svårare för oss att spåra dem som, oavsett av vilken orsak, kan sprida en infektion och försätta andra i fara. Vi står helt och hållet bakom ändringsförslag 1, 3 och 18, framlagda av Cabrol, och dem som gäller frågan om frivillig donation, vilka framlagts av min grupp.
Ett sista ord om ändringsförslag 29: vi måste upprätta en distinktion mellan osäkra förbindelser mellan män och alla sexuella förbindelser mellan män. Det finns många osäkra sexuella förbindelser mellan könen, lika väl som mellan män, och vi skall inte brännmärka hela gaysamhället genom vad vi säger i kväll.
Fru ordförande! Jag tror att vi alla är överens om att detta förslag strävar till att skapa en gemenskapsstrategi för att förbättra förtroendet för säkerheten i blodtransfusionskedjan. Det är inte ett nytt förslag, eftersom vi redan har ett utmärkt direktiv från 1989, som har lett till kvalitet, säkerhet och effektivitet för läkemedel från plasma. Å andra sidan får vi inte glömma att man också hade ratificerat avtalet om europeisk läkemedelsförteckning, med en utmärkt teknisk monografi. Detta förslag ansluter sig således till processen för att göra hela kedjan säker; därför stöder vi helt betänkandet från professor Cabrol, som har bidragit med sitt allra bästa kunnande och sin yrkesauktoritet. Emellertid har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd antagit några ändringsförslag som jag vill uppmärksamma Europeiska kommissionen på därför att, om de godkänns, kommer de i verkligheten att förvränga förslaget och gällande gemenskapslagstiftning.
Jag skall först nämna referensen till Europeiska rådets rekommendation. Det är inte så att det står i motsats till den, men det finns en av domstolen accepterad doktrin, att man inte bör göra korsreferenser eftersom de härrör från två olika rättsområden, och vi därför skulle förlora i rättslig säkerhet.
För det andra, vad gäller ändringsförslag 14, talar man om att fastställa en rättsprincip om att donation av blod och plasma skall ske frivilligt och utan ersättning. Men att tala om en rättslig princip anser jag vara rent nonsens. Man kan, som en politisk målsättning, sträva mot självförsörjning, men att fastställa en rättsprincip, om vi vet vad vi talar om, är oacceptabelt. Kanske skulle det behöva förklaras, i detta parlament, att alla gemenskapsinstitutioner är överens om att inrikta alla politikområden mot full sysselsättning, men att fastställa en rättsprincip om full sysselsättning i Europeiska unionen skulle vara fullkomligt nonsens, även om vi alla skulle vilja uppnå detta mål. Att blanda ihop en politisk inriktning av etisk karaktär med en rättsprincip är ett rättsligt misstag som inte något betänkande i detta parlament borde begå. Jag uppmärksammar Europeiska kommissionen på denna fråga för att, även om det föreslås härifrån, den skall agera litet grand som filter, och göra ett rimligt arbete - så som Europeiska kommissionen brukar göra - och avskaffar denna referens.
Det går, likaledes, inte att acceptera att man försöker tillämpa samma principer och krav på basprodukter och förädlade produkter. Här borde man inte behöva ta något exempel men, råmaterialet kräver faktiskt en viss behandling, och de förädlade produkterna en annan som skiljer sig radikalt. Jag litar också på Europeiska kommissionens goda omdöme för att dessa ändringsförslag, som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd ingivit, blir tillräckligt åtgärdade, att inte ta hänsyn till dem, och på så sätt blir det ursprungliga förslaget mycket bättre, med ändringsförslagen, även de ursprungliga, från professor Cabrol.
Fru ordförande, kolleger, herr kommissionär! Säkerheten hos donerat blod är livsviktig. Därför stöder den liberala gruppen föredragandens yrkande på bindande lagstiftning för blodprodukter, donerat blod och plasma mot slutet av nästa år. För min grupps räkning och för kollega Eismas räkning, som inte kunde vara närvarande här i kväll, vill jag peka på följande punkter. I första hand vill vi understryka att blodgivning måste ske på frivillig grund och således inte heller får göras mot ersättning. Det är av stor vikt att de principer som rekommenderades av Världshälsoorganisationen, nämligen kostnadsfrihet, frivillighet och anonymitet, genomförs av medlemsstaterna vid ingrepp i den mänskliga kroppen. Detta uttrycks fortfarande otillräckligt i förslaget till rekommendation, och vi stöder därför till fullo ändringsförslagen 14 och 18 som går djupare in på detta.
Dessutom anser vi av hälsoskäl att det är av stor vikt att den maximala mängden blod som en person får ge per tillfälle sänks från 800 milliliter till 650 milliliter.
Till sist är vi inte för att neka människor att bli blodgivare enbart på grund av deras sexuella läggning. Vi anser att det är av yttersta vikt att alla blodgivarkandidater är fullkomligt medvetna om risken att donerat blod och plasma kan överföra smittosamma sjukdomar. Men det skulle vara diskriminerande att i förväg utesluta alla homosexuella. Homosexuella utgör bara en risk om de har oskyddat sexuellt umgänge. Jag vill därför uppmana er att stödja ändringsförslag 29 från liberalerna om detta och att följakligen inte betrakta dem som en utesluten grupp i bilaga 5.
Fru ordförande, herr kommissionär! Vår grupp är fullkomligt eniga med professor Cabrols betänkande, om rådets förslag om lämplighet vid blodgivning. Vi anser också att ändringsförslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd är adekvata och lämpliga.
Vi vill understryka tre frågor som har kommenterats tillräckligt: blodgivarnas konfidentialitet och respekt, utan några typer av brännmärkningar; behovet av att räkna med en central europeisk identifikationsservice - vilket redan har tagits upp i andra epidemilogiska betänkanden - och vidtagande av alla nödvändiga förebyggande åtgärder för att undvika överförande av sjukdomar eller nya risker.
Emellertid finns det också andra aspekter som vi skulle vilja betona: för det första att den högsta tappade mängden skall vara enhetlig, oberoende av vikt, eftersom blodvolymen är en sak och kroppsvolymen en annan, och det finns ingen direkt relation mellan de båda storheterna. För det andra anser vi det vara mycket viktigt att donationen är frivillig. Vi måste komma ihåg att AIDS startade i Nordamerika på grund av det missbruk som skedde i blodhandeln från Haiti.
Fru ordförande! Inför den fara som är förknippad med användandet av blod och blodprodukter, bör ett enda krav vägleda alla våra åtgärder och alla våra ställningstaganden: de sjukas och de skadades säkerhet. Den grundas på två beståndsdelar, kompetensen hos den läkare som utför transfusionen och kvaliteten på den produkt som överförs.
Att visa lättsinnighet, eller att nöja sig med kompromisser i den här frågan är en brottslig inställning, som redan har orsakat tiotals och åter tiotals döda, och inte bara i Frankrike, som man brukar framhålla.
Samtidigt finns det, utöver mycket kloka krav, en del orimliga påståenden i den text som kommissionen föreslår, och det förvånar mig något att de hittills har kunnat passera obemärkt. Det faktum att det anses vara mycket farligare att ha ett sexuellt förhållande i Pretoria än i Bangkok gör mig verkligen förvånad. Det är dessutom något löjeväckande att man inte alls talar om användningen av skydd i sexuella förhållanden, samtidigt som den manliga homosexualiteten generellt förkastas, hur den än utövas, i samband med bloddonationer.
Däremot tycker jag att det är olämpligt att tappa andan när man tar upp möjligheten att förbinda blodgivarcentralerna med varandra, eller att knyta dem till ett centralt organ, för i alla medlemsländer samlar de nationella blodgivarcentralerna in uppgifter som är strikt konfidentiella, fullständigt kodade, och som gör det möjligt att spåra upp givare.
Till sist vill jag ta tillfället i akt, fru ordförande, och påpeka att centraliseringen av den här typen av uppgifter på EU-nivå verkar vara åtminstone lika säker som på nationell nivå, jag säger detta med tanke på de räddhågsna, i synnerhet i mitt land, där fördärvliga politiska krafter utvecklas, vilket alla känner till.
Fru ordförande! Det går inte längre att tänka sig den nuvarande medicinska vården utan blodgivning. Man räddar liv med den. Ändå finns det fortfarande risker förknippade med transfusion. Dessa risker måste begränsas så mycket som möjligt, och det syftar denna rekommendation till. Nu är det lyckligtvis så att vi i Europa inte behöver uppfinna hjulet på nytt på området screening av donerat blod. Mycket viktigt arbete har redan utförts av Europarådet. En hänvisning till Europarådets rekommendationer är därför säkert på sin plats. Jag stöder således helhjärtat ändringsförslag 1 till detta betänkande. Jag skulle gärna vilja fästa uppmärksamheten på två saker. I första hand anser jag att utgångspunkten måste förbli att donationen skall vara frivillig. Den betalade donationen är i själva verket ingen donation längre eftersom det förväntas en motprestation i form av pengar. Det är en tillbakagång. Det är varken önskvärt för givaren eller för säkerheten att pengar ges för blodet eller blodprodukterna. Man ökar därmed risken för mindre säkra givare och inslaget av solidaritet med medmänniskan går därigenom förlorat.
I andra hand vill jag gärna ge en kort kommentar till de ändringsförslag som jag har lagt fram. I mina ändringsförslag pekar jag på ISBT 128-systemet för identifieringen av donerat blod. ISBT står för International Society for Blood Transfusion . Det är ett erkänt vetenskapligt sällskap i blodtransfusionsvärlden. Det nämnda systemet går ut på att varje bloddonation på ett standardiserat sätt tilldelas en egen identifieringskod. Detta system erkänns av Förenta staterna, Canada och ett antal europeiska länder. Det ligger nära till hands att välja detta som allmän standard för Europa.
Till sist något om säkerheten. Jag tror att det bifogade frågeformuläret är en mycket viktig urvalsmekanism för blodgivare. Frågorna om sexuellt umgänge skulle kunna uppfattas som något opassande, men vi vet alla att vissa former av sexuellt umgänge är farligare än andra. Så länge svaren på frågorna bara är ordentligt skyddade behöver det inte bli några problem här. Mottagarnas säkerhet är i detta fall ändå viktigare.
Till sist bara ett tackord till föredraganden, professor Cabrol. Det är ett mycket bra betänkande.
Fru ordförande, jag ber om ert överseende i förväg, eftersom jag skulle vilja ta lite längre tid i anspråk än jag planerat, eftersom jag skulle vilja ta upp många ändringsförslag som är synnerligen viktiga för blod och blodsäkerhet inom gemenskapen.
Parlamentet har uttalat sin oro i ett flertal rapporter och resolutioner rörande säkerheten för blod och blodprodukter och uppnåendet av självförsörjning inom gemenskapen, och kommissionen välkomnar utskottets betänkande i kväll. Parlamentet har påpekat att rekommendationen är en logisk följd av det meddelande kommissionen presenterat rörande blodsäkerhet och självförsörjning. Det påpekade helt korrekt att endast de två första aspekterna, det vill säga donatorers lämplighet och övervakning av donationer, behandlades. Det är de två första stegen i blodtransfusionskedjan. Kommissionen anser det förnuftigt att först fokusera på dem. Men jag kan försäkra de ärade medlemmarna att steg redan håller på att vidtas för att ta itu med de övriga identifierade aspekterna av utvecklingen av blodsstrategin.
Jag vill tacka Cabrol för hans inlägg, och även övriga som gjort inlägg här i kväll.
Vad beträffar de ändringsförslag parlamentet föreslagit är kommissionen beredd att till fullo acceptera ändringsförslag 5, del b av 13 samt 23, och att delvis acceptera ändringsförslag 2 - som kräver viss redigering, 9, vars syfte är acceptabelt, men vari man måste etablera gemensamma kriterier för insamling av parametrar som är jämförbara över hela gemenskapen, 10, vars formulering måste återspegla att stora delar av nu rådande praxis grundas på erfarenhet, snarare än på bevis, och här måste man satsa på att anskaffa giltiga vetenskapliga bevis, 11: Syftet här bör vara att sprida ett unikt kodsystem med relevant information till samtliga medlemsländer och till kommissionen, och inte en unik och gemensam kod, del av 15: även här bör redigeringen visa att även om riskerna fortfarande är teoretiska, måste lämpliga åtgärder vidtas för att minimera varje risk som har att göra med möjlig spridning av ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom via blodkomponenter och tillverkade plasmaderivat. Kommissionen föreslog sådana åtgärder i sina förslag till kriterier för avvisande av donatorer. Ändringsförslag 16 delvis: här måste vi återspegla behovet av gemensamma parametrar på gemenskapsnivå och för insamling av epidemiologiska data. Ändringsförslag 19 delvis: måste omformuleras på grund av potentiella problem med termen " partner" , som måste kopplas till rättsliga och administrativa förhållanden i medlemsstaterna. Ändringsförslag 20 delvis: ehuru acceptabel utifrån aspekten av resor utanför Europeiska unionen, går den utöver kommissionens avsikt att rekommendera medlemsstaterna att ställa vissa frågor och bör därför, anser jag, formuleras om. Ändringsförslag 21 delvis, som går utöver kommissionens avsikt att rekommendera medlemsstaterna att ställa vissa frågor, om de så önskar. Det finns ytterligare några ändringsförslag - 27 och 28 - och som behandlas under ändringsförslag 11, samt 29, som är acceptabla. Beträffande dessa skulle vi vilja fundera litet mer över den faktiska formuleringen.
Kommissionen anser följande ändringsförslag oacceptabla: Jag går igenom dem snabbt. Ändringsförslag nr 1: det är viktigt att komma ihåg att rådet, i och med antagandet av direktiv 89/381/EEG, som reglerar marknadsintroduktionen av medicinska produkter tillverkade av mänsklig blodplasma, instämde i att medlemsstaterna skulle uppmuntra frivilliga och icke betalade donationer av blod och plasma som utgångsmaterial för tillverkning av medicinska produkter. Det finns dock ingen definition av sådana donationer i direktivet, och det råder avsevärda åsiktsskillnader mellan medlemsstaterna om vad detta verkligen innebär i praktiken. Den definition av frivilliga, icke ekonomiskt ersatta donationer som Europeiska rådet antog är mycket mer restriktiv än den som tillämpas i de flesta medlemsländer och om gemenskapen strikt följer den kan det få en negativ effekt på tillgången.
Ändringsförslag nr 3. På grund av att kommissionen anser att åtgärder som skall införas på gemenskapsnivå, utöver Europeiska rådets riktlinjer, bör ta hänsyn till nationella och internationella standarder, riktlinjer och rekommendationer, inklusive dem från WHO och våra viktigare partners, som t.ex. Food and Drug Administration i USA. Ni måste komma ihåg att avsevärda mängder plasma och plasmaprodukter som används inom gemenskapen har sitt ursprung i USA. Kommissionen anser därför att varje hänvisning till internationella standarder bör vara så allmänt hållen som möjligt.
Ändringsförslag 4 är oacceptabelt i sin nuvarande form, eftersom oron inte gäller risken för ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom i blodprodukter, utan den fortfarande teoretiska risken, ännu inte vetenskapligt bevisad, att ny variant av Creutzfeldt-Jacobs sjukdom kan överföras via dem. Användningen av plasma som konstituens i medicinska produkter från länder som inte haft några bekräftade fall av ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom är en rekommenderad säkerhetsåtgärd och den använda formuleringen " importerat blod mellan medlemsstater" anser jag helt brista i tydlighet.
Ändringsförslag nr 6 skulle bara orsaka förvirring och medicinska slutprodukter som plasmaderivat, av blod och blodplasma, kan redan röra sig fritt inom den inre marknaden, under förutsättning att de uppfyller kraven på kvalitet, säkerhet och verksamhet, och därför kan delas med andra medlemsstater. Svårigheten uppstår när inte labila komponenter, som t.ex. röda blodkroppar, blodplättar eller plasma före fraktionering kan delas med andra medlemsstater.
Ändringsförslag 7 är oacceptabelt eftersom det antyder att det finns medlemsstater som inte är ansvariga för insamling av blod och plasma, vilket naturligtvis inte är fallet. Det andra ändringsförslaget är också oacceptabelt eftersom många donatorer inte vill bli registrerade, vilket vi måste komma ihåg.
Ändringsförslag 8 liknar ändringsförslag 7, och även om ett gemensamt system för att registrera och identifiera donatorer naturligtvis vore idealiskt, är donatorerna själva, på vilka hela blodtransfusionskedjan hänger, ovilliga att förekomma ens i nationella register, och ett gemensamt system för att registrera och identifiera donatorer för samtliga medlemsstater strider mot kommissionens förslag om ett ömsesidigt kompatibelt system.
Ändringsförlag nr 13 är oacceptabelt eftersom kommissionen använder ordet " blod" i dess generiska betydelse. I enlighet med 9c är det ett prov av donatorns blod som togs vid donationen som testas, inte plasman, oavsett om plasman tas ur en vanlig bloddonation, eller samlas in genom plasmaferes.
Vad beträffar ändringsförslag nr 14 kräver direktiv 89/381 att medlemsstaterna främjar frivilliga, icke ersatta donationer av plasma avsedd att användas som ursprungsmaterial för medicinska produkter. Här måste den exakta formuleringen bibehållas.
Ändringsförslag nr 17, främst är vi emot det för att det är nödvändigt att tydliggöra vad som menas med " blodprodukter" . De labila komponenter som inte faller under gemenskapens lagstiftning, samt produkter deriverade ur plasma, måste följa befintlig farmaceutisk lagstiftning vad beträffar kvalitet, säkerhet och verksamhet.
Vad nu gäller de labila komponenterna finns det ingen rättslig grund för gemenskapen att införa bindande lagstiftning, och artikel 129 lämnar bara utrymme för rekommendationer eller stimulerande åtgärder, men utesluter naturligtvis harmonisering. I framtiden kan harmonisering bli möjlig om och när Amsterdamfördraget ratificeras.
Ändringsförslag nr 18: Europeiska rådets definition frivillig donation utan ekonomisk ersättning är mer restriktiv än termen " obetald" , som använd i direktiv 89/381, och det råder avsevärda skillnader mellan medlemsstaterna rörande vad som är en sådan donation.
Ändringsförslag nr 24 om den föreslagna donationsfrekvensen härrör ur författarnas underförstådda antagande att varenda donation sker med uttag av största möjliga blodvolym.
I ändringsförslag nr 25 är hela syftet med automatiserad plasmaferes naturligtvis att få volymer som kan överskrida 15 liter, men på ett sätt som är säkert för donatorn.
Nu till sist vill jag ta tillfället i akt att ytterligare kommentera ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom, eftersom Whitehead särskilt tog upp det specifikt. För produkter deriverade ur plasma befinner sig frågan om riskutvärdering rörande ny variant av Creutzfeldt-Jakobs sjukdom under mycket noggrann granskning av kommittén för patentskyddade medicinalprodukter, som är rådgivande för Europeiska institutet för läkemedelsgranskning, tillsammans med rådgivande kommittén för spongiform encefalopati.
Frågan diskuteras också i vetenskapliga rådgivande kommittén för medicinalprodukter. Vi väntar nu på dessa organs inlägg.
Vad beträffar blodtransfusioner finns det ingen rättslig grund i enlighet med artikel 129 för att vidta några andra åtgärder än icke bindande rekommendationer. Som jag sade tidigare har vi redan gjort detta. Som medlemmarna vet är detta det första förslaget till en rådets rekommendation från kommissionen i enlighet med artikel 129 i fördraget. Kommissionen fattade beslutet att ni skulle konsulteras fullständigt, även om vissa av rådets medlemsländer var tveksamma till en början, med tanke på att det inte i enlighet med artikel 129 finns något formellt krav på att göra detta. Cabrols betänkande ger mig bekräftelse på att kommissionen gjorde rätt i detta. Jag vill ta till protokollet för er, Cabrol, och för era kolleger, att jag kommer att insistera på att ni i fortsättningen kommer att bli konsulterade i fråga om alla framtida rekommendationer i enlighet med artikel 129. Parlamentet måste ha möjlighet att aktivt bidra till rekommendationer som rör folkhälsan.
Kommissionen anser att denna rekommendation är ett viktigt steg mot att ge verkan åt den gemensamma blodsstrategi kommissionen, rådet och Europaparlamentet hjälptes åt att införa under åren 1994-1996.
Jag beklagar att mitt svar blev så långt, men det är en fråga av avgörande vikt för samtliga medborgare i Europeiska unionen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
1999 års budgetförfarande - Anpassning av budgetplanen
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande tre betänkanden:
A4-0103/98 av Dührkop Dührkop för budgetuskottet om riktlinjerna för 1999 års budgetförfarande - Avsnitt III - kommissionen, -A4-0099/98 av Viola för budgetutskottet om riktlinjerna för 1999 års budgetförfarandeAvsnitt I - Europaparlamentet - bilaga: ombudsmannenAvsnitt II - RådetAvsnitt IV - DomstolenAvsnitt V - RevisionsrättenAvsnitt VI - Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, -A4-0124/98 av Dührkop Dührkop för budgetutskottet om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om anpassning av budgetplanen till de faktiska genomförandeförhållandena (framlagt av kommissionen i enlighet med artikel 10 i det interinstitutionella avtalet av den 29 oktober 1993).
Fru ordförande! Eftersom det handlar om en gemensam debatt om tre betänkanden, och jag är föredragande för två av dem, skall vi först tala om resolutionsförslaget som, vid första anblicken, är av mer teknisk karaktär, det vill säga, det som tar upp anpassningen av budgetplanen, efter den tekniska justeringen, till villkoren för dess genomförande. Därefter skall vi tala om riktlinjerna för 1999 års budgetförfarande i en mer - tillåt mig säga så - lyrisk ton, för att försköna denna sena timma.
Anpassningsförfarandet av budgetplanen till villkoren för dess genomförande avser överförandet av outnyttjade åtagandebemyndiganden, under föregående år, i strukturfonderna och sammanhållningsfonderna, till det nya budgetåret och även till de totala betalningsbemyndigandena för att garantera, så som det interinstitutionella avtalet säger, ett ordnat framåtskridande i förhållande till åtagandebemyndigandena.
I år måste vi vara medvetna om att anpassningen skiljer sig från tidigare år, eftersom 1999 är sista året för budgetplanen och den aktuella planeringsperioden för strukturfonderna. Detta har fått kommissionen att överföra alla outnyttjade anslag för 1997 till 1999.
Med detta i åtanke och genom att analysera villkoren för genomförande, i enlighet med artikel 10 i det interinstitutionella avtalet, föreslår kommissionen en överföring till budgeten för 1999 av 1 433 miljoner ecu i strukturfonderna som inte utnyttjats, och 101 miljoner ecu av inställda åtagandebemyndiganden från sammanhållningsfonden för samma år. Det vill säga, en summa på 1 534 miljoner ecu.
Med tanke på tidigare beslut om justering, finner vi att taket för kategori 2 ökar med nära 18 procent jämfört med budgeten för 1998.
Fram till hit uppfyller kommissionens förslag strikt artikel 10 i det interinstitutionella avtalet. Det är dock inte fallet beträffande förslaget om anpassning av betalningsbemyndigandena, där kommissionen intar en motsatt inställning mot det strikta tillämpandet av budgetplanen, enligt artikel 10 i det interinstituionella avtalet, genom att inte föreslå någon höjning av taket för betalningsbemyndigandena, och anför att det är fullkomligt möjligt att möta behoven.
Väl medveten om att en anpassning av betalningsbemyndiganden inte begränsas till kategori 2, anser föredraganden ändå att taket för betalningsbemyndigandena är i underkant och att ökningen av kategori 2 för 1999, i ännu högre grad utvidgar disproportionen mellan åtagandebemyndiganden och betalningsbemyndiganden.
Kommissionen hänvisar upprepade gånger, i sin argumentation om betalningsbemyndigandena, till det interinstitutionella avtalet. Man konstaterar till och med, vid ett tillfälle, att man hade kunnat göra tilläggsbetalningar på 1 miljard ecu ovanpå betalningsbemyndigandena som budgeterats för budgeten 1997.
Det är åtminstone förvånande att kommissionen föreslår att inte höja taket för betalningsbemyndigandena.
Föredraganden anser att kommissionen blandar ihop två förfaranden: å ena sidan, budgetplanen, som är en ram i sig; och å andra sidan, budgeten för 1999, som uttrycker de uppskattade reella behoven.
Föredraganden insisterar på att de två förfarandena bör hållas åtskilda och, i konsekvens därmed, uppmanar till att höja det totala taket för betalningsbemyndiganden med 300 miljoner ecu. Det hänger på om rådet accepterar det. I annat fall, vidtar en ny trepartsdialog innan presentationen av det preliminära budgetförslaget.
Med detta går vi över till lyriken i riktlinjerna för budgeten 1999. Eftersom jag har varit ledamot av kulturutskottet tar jag mig denna poetiska frihet.
Jag tror mig inte vara särskilt originell om jag säger att politiken är det möjligas konst. Budgeten är faktiskt sammanväxten i praktiken av principerna för alla gemenskapens politikområden, som vi debatterar och godkänner i denna kammare. Att utöva politik är alltid att välja.
De riktlinjer vi skall godkänna, måste vi hålla oss till genom hela budgetförfarandet, vilket jag hoppas leder in - för att våren förpliktar - på en väg av rosor och inte, trots att vi befinner oss innan påskveckan, på en Golgatavandring.
Vi skall således godkänna några riktlinjer, utan att nu gå in på den finansiella delen. Längre fram, när första behandlingen i rådet är genomförd, tillkommer det att fastställa beloppen för varje kapitel och budgetpost.
Jag har försökt få detta betänkande tillräckligt kort för att de politiska prioriteringarna tydligt skall kunna bedömas. Jag förstår, och jag beklagar det, att vissa utskott inte kan se alla sina ståndpunkter reflekterade, men jag tackar alla för att ni har gjort det möjligt att presentera några klara och koncisa riktlinjer. I annat fall hade vi nu suttit med en telefonkatalog som hade hindrat oss att skilja agnarna från vetet. Som föredragande tar jag in alla kommissioners åsikter, utom, naturligtvis, de som skulle kunna motsäga resolutionen som skall antas.
Betänkandet vill presentera budgeten för 1999 som en brobyggande budget mellan en budgetplan som avslutas och en som vi debatterar. Eftersom nuvarande budgetplan avslutas det året, och debatten om den nya inleds, genom debatten om Agenda 2000, är denna budget inte enbart en avslutning av en epok utan måste också ses som en " brobudget" mot framtiden. Millenniet avslutas och vi får privilegiet att delta i en historisk förändring på vår kontinent. Detta kommer också att vara den första budgeten som görs i euro, vår gemensamma valuta, vilken kommer att förena européerna ännu mer och driva på den ekonomiska tillväxten. På medellång sikt kommer också utvidgningen av Europeiska unionen att sträcka sig till länder som alltid har varit européer.
Vidare måste unionen bibehålla målen om ekonomisk och social sammanhållning, därför att solidariteten mellan regionerna är nödvändig, så att den ekonomiska utvecklingen och de nya teknologierna inte innebär ökade klyftor mellan rika och fattiga.
Vi vill skapa en budget med egen innebörd för 1999. En budget för medborgarna, som kan svara mot vad de förväntar sig av Europeiska unionen. Det handlar inte bara om att få debet och kredit att gå ihop, utan den måste kunna ta pulsen på en politisk union i en värld stadd i förändring.
De europeiska medborgarna har, genom medlemsstaterna, överfört befogenheter till unionen, inklusive delar av sin suveränitet, för att vi därigenom bättre skall ombesörja deras behov.
Med denna inriktning påminner betänkandet om fördragets artikel F 3, som säger att " Unionen skall se till att den har de medel som den behöver för att nå sina mål och genomföra sin politik."
Unionens budget placeras sig alltså på ett annat och komplementärt plan gentemot medlemsstaternas budgetar. EU: s och medlemsstaternas budgetar är inte jämförbara eftersom uppgifterna och perspektiven i var och en är olika. Även sättet att möta de gemensamma utmaningarna och medborgarnas problem skiljer sig åt.
Unionen måste, för att genomföra sina uppgifter, påverka de aspekter där det finns en, vi kan kalla det för " europeisk moms" som rättfärdigar ett förstärkt agerande från unionen.
Vi måste å andra sidan påpeka, att Europaparlamentet har agerat och samarbetat på ett ansvarsfullt sätt i de senaste budgetarna för att underlätta vägen mot medlemsstaternas konvergens. Det kommer att fortsätta att göra det, men utan att förlora budgetens politiska dimension ur sikte.
Parlamentet försvarar strängheten, i betydelsen av ett effektivare och mer rationellt utnyttjande av de finansiella resurserna.
Jag skulle inte vilja ta upp pekpinnen, men jag måste göra det för att skälla på rådet och medlemsstaterna som inte har utfört sitt arbete, därför att för att uppfylla åtagandena från Edinburgh, angående strukturfondernas paket, och från Cannes, om Phare-programmet, tvingas denna budget för 1999 möta en ökning på 18 procent för anslagen till kategori 2 och 36 procent till kategori 4.
Dessutom, måste vi anmärka på att det bristfälliga genomförandet av strukturfonderna i vissa stater är skandalöst. Det är inte en besparing man gör för Europeiska unionen, utan ett bedrägeri mot medborgaren, vilken berövas ett europeiskt ingripande för att mildra hans problem.
Detta parlament bör dock ha klart för sig att rådet, i budgetförfarandet, varken är fiende, motståndare eller rival. Låt oss inte blanda ihop det med krig. Parlamentet och rådet delar piano och pianostol för att framföra ett stycke för fyra händer. Vi behöver lojalitet i en interinstitutionell dialog där båda grenarna i budgetmyndigheten får det att stämma i partituret.
Bland de viktigaste uppgifterna i uttolkningen av melodin är prioriteringarna som fastställs i betänkandets punkt tre: skapande av sysselsättning genom investeringar i infrastruktur, forskning och utveckling; stöd till små och medelstora företag; och åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten.
Vi vill också utveckla ett koncept om ett kunskapens Europa som omfattar allmän och yrkesinriktad utbildning, liksom forskning och utveckling. Den främsta potentialen i Europa - ingen tvivlar på det - ligger i dess befolkning, i det mänskliga värdet hos européerna som utgör en tusenårig civilisation.
Budgeten för 1999 måste likaledes övervaka miljön, enligt åtagandena från Kyotokonferensen.
Jag avslutar här, ärade ledamöter. Musiken har alltid förenat våra länder och överbryggat alla typer av gränser och barriärer. Låt geniet från våra stora kompositörer lysa över oss så kan parlamentet och rådet försöka överträffa Arthur Rubinstein i tolkningen av denna svit som nu tar sin inledning.
Fru ordförande! Låt mig inleda mitt anförande om de delar som rör de andra institutionerna med att uttrycka min tillfredsställelse över det beslut som fattades av presidiet när man i går godkände förslaget till budget. Detta gör det möjligt att följa den tidsplan som bestämdes för utskottets arbete, som gav oss en mycket snäv tidsmarginal i år för att, så som planerat, kunna inleda samrådsförfarandet med rådet den 17 juli.
Jag hoppas också att samrådsprocessen med rådet skall kunna genomföras i den anda av ömsesidigt samarbete som förra året ledde till att vi slapp andra behandlingen.
Låt mig så övergå till beloppen under budgetpost nr 5, administrativa utgifter. Prognoserna talar om en höjning med 4 procent, dvs. 182 miljoner ecu jämfört med föregående år. För Europaparlamentets räkning innebär detta till exempel, eftersom den andel som avsätts till parlamentet är 20 procent, en marginal på 36 miljoner ecu. Det är självklart att denna siffra för parlamentet likväl som för andra institutioner, inte är ett utgiftsmål, utan ett utgiftstak. Detta eftersom vi inte kan ålägga oss själva mindre disciplin än vad samtliga medlemsstater för närvarande ålägger sig.
En budgetpost som jag har pekat på, med stöd av budgetutskottet, är framför allt den som gäller ändringen av nomenklaturen. Detta är en skyldighet som åläggs oss av finansförordningen, artikel 19, som talar om harmonisering av nomenklaturen. En sådan förändring leder självklart till att det blir enklare att läsa budgeten och att vi får en större öppenhet när det gäller densamma. Även här måste jag ge parlamentets administration en eloge för att man rättat sig efter budgetutskottets beslut, som härrör från föregående budgetår: I den budget som antogs i går har man nämligen använt denna nya nomenklatur som vi rekommenderade.
En annan viktig fråga gäller den utökade tjänsteförteckningen, något som i princip bör styras av den stränghet som vi önskar och som gäller samtliga institutioner, naturligtvis under förutsättning att man inte måste ta hänsyn till befogade och absolut tvingande behov som kan dyka upp i de olika institutionerna, som till exempel de behov som följer med utvidgningsförhandlingarna.
Motsvarande motiveringar kräver vi för ändringar i antalet tjänster, och i det avseendet har jag begärt av samtliga institutioner att de skall lämna såväl utförlig information om de åtgärder som vidtas när det gäller omorganisering av arbetet och rörligheten, om tjänster som blivit lediga på grund av pensioneringar på grund av ålder, invaliditet eller sjukdom, om utnyttjandet av externa konsulter och om gemensamma anställningsförfaranden, som listor över de tjänster som blir lediga under 1999.
Jag har dessutom bekräftat de beslut som tagits av Europaparlamentet när det gäller fastighetsprogrammet och om utnyttjandet av köpoptionen, om överföringar som avser den beslutade asbestsaneringen av domstolens fastighet, samt lokalerna till Regionkommittén och Ekonomiska och sociala kommittén.
I sammanhanget vill jag gärna påpeka att det är absolut nödvändigt att vi, innan denna budget är genomförd, kommer fram till en definitiv lösning för dessa båda institutioner, som ger oss klarhet vad gäller tidsplaner, kostnader och definitivt säte. Jag måste ge en eloge till presidiet för dess beslut att inte acceptera kraven på att bygga en ny konferenslokal i fastigheten vid rue Belliard, som skulle ha kostat 16 miljoner ecu. Presidiet har i stället beslutat att i samband med kommittéernas flytt ställa en lokal inom parlamentet till deras förfogande som kan användas som konferenslokal.
Första behandlingen inriktas naturligtvis i första hand på genomförandet av föregående års budget. En ytterligare fingervisning för samtliga institutioner är slutligen att utarbeta detaljerade rapporter som åtföljs av konsekvensberäkningar för varje enskild institution av effekterna av eurons införande och de problem som hänger samman med övergången till ett nytt millennium.
Avslutningsvis, herr ordförande, hoppas jag att samtliga institutioner under arbetets gång visar prov på ansvarskänsla med tanke på den historiska situation som Europeiska unionen och dess medlemsstater befinner sig i, och att man därvid tar som exempel - tillåt mig att påpeka detta - detta parlaments presidium som lyckades hålla nere utgiftsökningen till 0, 64 procent i förhållande till föregående år, gott och väl under de mål för kostnadsökningarna på 2, 5 procent som kommissionen bestämde för de administrativa utgifterna.
Fru ordförande! Som föredragande av yttrandet från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling för budgeten 1999 uppskattade jag särskilt att huvudföredraganden, Dührkop, redan på ett tidigt stadium inledde överläggningar med de olika sektorerna, och framför allt jordbruket. Såväl budgetutskottet som utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling är fast beslutna att de procedurer som följts för budgeten 1998 blir bestående. Det är nu viktigt att denna procedur, som sedan dess har döpts till Tillich-Mulder, även accepteras av kommissionen och rådet i lika positiva ordalag. Den exakta beskrivningen av denna procedur återfinns i ett arbetsdokument från budgetutskottet, nämligen arbetsdokument 14 från den 2 februari i år.
Vad det föreliggande betänkandet beträffar har jag för utskottet för jordbruk och landsbygdens utvecklings räkning medverkat till en precisering av punkt 13 i vilken tre punkter betonas extra. Det totalbelopp som fastställts av kommissionen för kategori 1 i det preliminära budgetförslaget får inte börja fungera som ett tak. Detta belopp skall vara baserat på de bästa möjliga uppskattningarna, men dessa har som sådana ingen normativ karaktär. Slutbeloppet för denna budgetkategori bör så länge som möjligt kunna justeras på grundval av aktuellare uppskattningar av utgifterna, alltså till omedelbart före andra behandlingen. Därmed blir då en eventuell tilläggsproposition en tämligen tvingande norm för rådet och parlamentet. Skulle det under tiden ändå bli nödvändigt med minskningar, då bör dessa äga rum selektivt för vissa budgetposter som uppskattas på nytt och inte linjärt.
Till sist måste problemet med reserven förtydligas ytterligare något. Inom jordbrukssektorn, där tydligare uppskattningar kommer att göras i fortsättningen, är en reserv försedd med medel oumbärlig. Till en del kan man möjligen falla tillbaka på det allmänt utarbetade reservsystemet, men fullständig enhetlighet skulle vara orättfärdigt mot jordbruksbudgetens specifika karaktär. Detta tydliga tillvägagångssätt garanterar en god grund för en ändamålsenlig jordbruksbudgetpolitik och ger parlamentet större delaktighet i jordbruksutgifterna än vad som varit fallet på åratal; en erfarenhet som kommer att uppskattas till sitt värde av kommissionen och förhoppningsvis också av rådet.
Fru ordförande! Med budgeten för 1999 förbereder vi oss inte bara på ett nytt årtusende, vi lägger dessutom hörnstenen för de största utmaningarna för den europeiska integrationen på många år. Sedan kommissionens och Europeiska monetära institutets tillkännagivelse om deltagandet i valutaunionen känner vi rätt så precis till tidsplanen, chanserna och riskerna med en gemensam valuta.
Genomförandet av informationskampanjer för eurons införande förblir en viktig angelägenhet, för att på ett omfattande sätt förbereda Europas befolkning på omställningen, för på det här området kan vi på ett mycket positivt sätt blicka in i framtiden. Å andra sidan ställer vi redan nu in färdriktningen för det ambitiösa projektet med östutvidgningen i nästa årtusende. Därvid finns det också för oss mycket att göra. Vi måste sträva efter att ytterligare skynda på den inre marknadens fullbordande, för att röja kvarvarande hinder ur vägen. Därför måste vår speciella uppmärksammas läggas på passande åtgärder för handlingsplanen för den inre marknaden.
Vi måste också förstärka medborgarnas förtroende för Europeiska unionens problemlösningskompetens. Därtill hör framför allt det ambitiösa påskyndandet av sysselättningsinitiativet, som vi beslutade om förra året. Jag skulle än en gång vilja hänvisa till små och medelstora företags roll i skapandet av arbetsplatser. Vi har redan hört den här veckan att det har sammanställts ett nästan ofattbart antal åtgärder för att främja små och medelstora företag. Trots detta verkar uppenbarligen inte alla medel ha använts på alla områden.
Vi behöver därför en omfattande exakt utvärdering från kommissionens sida, för att inom ramen för nästa bugetplan kunna genomföra anpassade åtgärder och för att effektivt öka effektiviteten hos stödet till små och medelstora företag. En ytterligare sak måste stå klart i det här sammanhanget. Det effektivaste stödet till företag är det som låter företagen behålla sina medel. Därför borde vi även i budgetförfarandet ha en slimmad lagstiftning, alltså ett SLIM-initiatv, som vi redan i dag har röstat om i kammaren, eller noga ta hänsyn till en allmän benchmarking .
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Även utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi har naturligtvis varit intensivt sysselsatt med riktlinjerna för budgeten för 1999. Det är i synnerhet två frågor som naturligtvis brådskar för oss. Det är för det första övergången från det fjärde till det femte ramprogrammet och för det andra inom energipolitikens område, genomförandet av besluten från Kyoto i en klar politik i Europeiska unionen.
Jag skulle först och främst vilja tacka föredraganden, som förekommer dessa båda frågorna vid riktlinjerna. Vi är medvetna om denna ära, för det är inte varje utskott som klarar av att få med sina frågor i betänkandet. Å andra sidan har föredraganden lovat oss att, i någon form av Dührkop Dührkop-förfarande, ta med alla utskottens yttrande i resolutionen. Detta röstades tyvärr ned av budgetutskottet. Detta beklagar vi verkligen, kära fru Müller, eftersom vi redan är medvetna om problemen vad gäller de medel som står till förfogande för det femte ramprogrammet för forskning, och eftersom vi också vet att i synnerhet frågan om hur vi skall kunna slutföra 1999 i budgetmässigt hänseende helt enkelt inte kan besvaras. Därför hade det varit vettigt om budgetutskottet hade övertagit forskningsutskottets förslag, så att ett ordentligt förfarande kan verkställas nästa år. Vi hoppas att vi inom ramen för den första behandlingen förfogar över mer noggranna siffror även från rådets sida, så att vi kan göra framsteg vad gäller de medel som står till förfogande vid de specifika programmen.
Vad gäller energipolitiken finns det ett brådskande behov av handling på europeisk nivå. Jag anser att utsagorna i riktlinjerna inte rättar till de här problemen. Vi hoppas att det hos oss vid första behandlingen, som vi som utskott kommer att följa mycket engagerat, kommer att lyckas att få igenom våra angelägenheter också i budgetutskottet.
Herr ordförande! Budgetövningen för 1999 har kommit i gång i en atmosfär av fridfullhet och samarbete mellan institutionerna. Det finns uppmuntrande tecken på att den kommer att uppfylla unionens stora utmaningar: att skapa sysselsättning, Ekonomiska och monetära unionen, samt förberedelsen för utvidgning.
1999 kommer den Ekonomiska och monetära unionen att gå in i sin tredje etapp. Nyligen inkomna rapporter och reaktioner har understrukit medlemsstaternas fortsatta beslutsamhet att förbättra sina offentliga finanser. Detta klimat av budgetär stränghet kan inte ignoreras på gemenskapsnivå heller. Riktlinjerna rörande gemenskapsbudgeten 1999 visar att samtliga institutioner är redo att ta på sig sitt ansvar i detta avseende. Att lägga ökningen av ekonomiska anslag ungefär i nivå med de nationella budgetarnas tillväxt - vilket föreslogs av Barbara Dührkop Dührkop - tyder på en mycket ansvarskännande inställning hos Europaparlamentet.
Inom en rigorös ram måste 1999 års budget uppfylla unionens åligganden och fokusera på tillväxt och att skapa sysselsättning.
Vad beträffar jordbruksutgifterna förväntar sig kommissionen - för närvarande - kreditkrav i nivå med 1998 års budget. Om dessa prognoser skulle ändra sig markant under året kommer kommissionen att följa det framgångsrika förfarandet från förra året och inge ett sent kommande ändringsmeddelande. Jag noterar detta förfarande - det kallas Tillich-Mulder-förfarandet i ert betänkande.
Vad beträffar strukturella åtgärder utgör 1999 slutet av den innevarande programperioden. Den tveksamma överenskommelsen vid budgettrepartssammanträdet i går om att höja taket för kategori 2 med 1 534 miljoner euro i öronmärkta medel och det totala taket för utbetalningar på 300 miljoner euro bereder vägen för att avsluta detta program korrekt.
För internationell politik bör institutionerna gemensamt understryka strävandena att bidra till tillväxt och att skapa sysselsättning. Det femte ramprogrammet för forskning - för vilket man måste hitta en tillfredsställande överenskommelse i god tid före årets slut - stärkandet av transeuropeiska nätverk och " initiativet för sysselsättning och tillväxt" är de främsta prioriteterna i detta avseende. " Initiativet för sysselsättning och tillväxt" är en gemensam framgång för Europaparlamentet och rådet. Det är ett treårigt program och bör därför befinna sig i fokus även i 1999 och 2000 års budgetar.
Vad gäller externa åtgärder kommer den främsta tyngden att läggas vid omvandlingen av Phare till ett effektivt föranslutningsinstrument. Kommissionen kommer att föreslå att Phare förstärks med 150 miljoner ecu i en kompletterings- och ändringsbudget för 1998, för att placera dess fleråriga anslag i linje med beslutet från toppmötet i Cannes. Detta förslag måste naturligtvis åtföljas av en detaljerad utvärdering av genomförandets omfattning.
Beträffande dessa element förefaller det finnas enighet mellan institutionerna. Det är också uppmuntrande att gårdagens budgettrepartssammanträde enades om att åter ta upp diskussionerna om " rättsliga grunder" på teknisk nivå.
Det är inom denna ram kommissionen i slutet av denna månad kommer att diskutera och anta det preliminära budgetförslaget för 1999. Jag hyser gott hopp om att det stärkta samarbetet mellan institutionerna, som har gjort 1998 års budget framgångsrik, kommer att bära frukt igen nästa år. Detta skulle ange en perfekt ton för nästa interinstitutionella avtal, som vi bör diskutera under kommande månader.
Fru ordförande! Om Dührkop Dührkop kan bli lyrisk så här sent är jag säker på att ni förlåter mig mitt lättsinne om jag först av allt säger att kommissionär Liikanen praktiskt taget har stulit mitt tal. Han sade alla de saker som jag hade tänkt säga, och när han började med att säga att det här är en budget omgiven av fridfullhet, efter Barbara Dührkops analogi med att spela piano, kommer jag att tänka på Eric Morecambe, den store komikern från Storbritannien, som nu är död.
Det fanns en sketch där Eric Morecambe spelar och åstadkommer ett riktigt honky-tonk-ljud. Det låter alldeles gräsligt och André Previn säger " du spelar ju helt fel noter, " och Eric säger " jag spelar rätt noter, men inte nödvändigtvis i rätt ordning." Det har alltid förefallit vara så vi har gjort vår budget i det förgångna, och Barbaras analogi med att spela piano är inte så långsökt, för i år är det annorlunda.
Jag sade det när Helen Liddell först kom till budgetmötet. Vi bemöter inte kommissionen på det viset - vi hade till och med en skotsk tolk i det engelska tolkbåset som gjorde det med skotsk accent för Helen Liddell. Det ser ut som om allting går så bra, och det är gott. Jag tror att det visar på det partnerskap som håller på att utvecklas och en mogenhet gentemot budgeten från de tre berörda institutionerna.
Beträffande Violas betänkande tror jag att vi måste säga att det faktum att den är fri från ändringsförslag, och antogs i utskottet utan ändringsförslag, visar samtliga gruppers konsensus såvitt angår dessa riktlinjer, det vi väntar oss av övriga institutioners budgetar. Vi gratulerar Viola till det arbete han gjort och vi hoppas att samstämmigheten kommer att fortsätta under året.
Beträffande Dührkop-betänkandet rörande anpassning av det ekonomiska perspektivet har det trepartssammanträde som ägde rum tidigare i veckan, som kommissionär Liikanen sade, varit synnerligen fruktsam, genomförd i en atmosfär av samarbete, där de tre institutionerna vill komma till ett avgörande. Detta är inte en motståndssituation där vi försöker ta poäng gentemot varandra. I stället försöker vi faktiskt få en budget vi alla kan vara eniga om, samt denna anpassning av budgetplanen. Man hoppas att Liddell, när hon beger sig till rådet, kan komma tillbaka och rapportera till parlamentet att man slutgiltigt kan enas om de extra resurser man tillfälligt kommit överens om. Det skulle vara ett stort framsteg om vi fick se det.
Beträffande huvudbetänkandet stöder den politiska grupp jag representerar som samordnare det helt och fullt - i en sådan grad att vi ville att den skulle hållas, liksom Dührkops, så kort som möjligt. Vad beträffar de ändringsförslag som föreslagits enade vi oss förra veckan om att inte stödja några ändringsförslag, och jag säger detta huvudsakligen till kolleger som Brinkhorst. Vi finner inga fel med hans ändringsförslag 1, men vi tror faktiskt att det är bättre placerat inom den första behandlingen. I detta fall är vi inte benägna att stödja det. När jag nu sagt det ser flera av mina kolleger inget skäl till att vi skulle stödja det alls, och jag kan fortfarande övertygas om att vi borde stödja det från och med nu fram till omröstningen i morgon, så ge inte upp hoppet än, herr Brinkhorst! Om vi röstar mot vill jag göra det klart att det inte är för att vi inte instämmer med innehållet i rapporten, utan därför att vi beslöt oss för att hålla denna rapport så kort som möjligt. Vi kan tillämpa det på många andra ändringsförslag, men försök förstå att detta inte är av dogmatiska orsaker. Det är bara en fråga om enkelhet.
Det är, som kommissionär Liikanen sade, en försiktighetens budget: vi använder fraserna " en medborgarbudget" och " en skattebetalarbudget" i samma mening, och jag tror att det är vad vi försöker åstadkomma med dessa riktlinjer. När vi tittar på prioriteterna är den främsta prioriteten, såvitt vad vår grupp angår, att skapa arbetstillfällen, om att skapa sysselsättning, oavsett hur vi gör det, vare sig det sker genom infrastruktur, forskning och utveckling, eller genom stöd för små och medelstora företag. Det är kärnan i vår inställning till budgeten.
Vi stöder också frasen " Ett kunskapens Europa" som Dührkop introducerat - man kunde vänta sig att hon skulle prioritera teoretisk och praktisk utbildning, efter att ha känt henne under så många år, och vi skulle vilja se europeiska medel spenderas inom områdena teoretisk och praktisk utbildning samt forskning och utveckling. Tyngdpunkten i betänkandet hittar ni i punkt 8, och jag tror att vi kan ge vårt fulla stöd åt det som står där. Til syvende og sidst handlar det om att komma till enighet, om att säkerställa att de tre institutionerna arbetar tillsammans. Och vem vet, om vi fortsätter så här kanske vi klarar oss med en enda budgetbehandling. Ack att det bleve så!
Fru ordförande! Jag vill uttrycka mitt instämmande i riktlinjerna för budgeten som Dührkop Dührkops betänkande innehåller.
Detta instämmande innebär att, bortsett från meningsskiljaktigheter vad gäller nationalekonomi, finns det bland kammarens grupper en gemensam oro inför de europeiska problemen med kampen mot arbetslösheten och ett stärkande av den europeiska dimensionen i gemenskapsbudgeten.
Förhoppningsvis bibehålls fonden och förföringssättet i budgetförfarandet för 1999, i likhet med vad vi gjorde 1998, när Europaparlamentet, inför rådet, lyckades försvara sina egna prioriteringar, och på så sätt få i gång, såväl ett utökat ad hoc -förfarande, som förfarandet med den sent framlagda ändringsskrivelsen till det preliminära budgetförslaget; utan att nämna det nästan enhälliga åtagandet, från denna kammare, att försvara de anslag som fastslås i det preliminära budgetförslaget för kategori 2 - strukturfonder.
Det är sant att processen i år är ännu mer komplex genom att slutet på den gällande budgetplanen sammanfaller med inledningen av Agenda 2000 och problemet med utnyttjandegraden av de kvarvarande åtagandebemyndigandena. Vår åsikt är att anslagen som förutsågs i Edinburgh för 1999, strikt skall respekteras, och att man bland de befintliga alternativen skall välja det som garanterar att bevilja kategori 2 allt, ända till den sista tillgängliga ecun i strukturfonderna.
Och vi fortsätter att manifestera att den befintliga budgetplanen borde utgöra grunden för de kommande budgetplanerna vad gäller procenten egna resurser: att betrakta 1, 27 procent som grunden, och inte taket, borde vara det finansiella uttrycket för de europeiska ansträngningarna för utvidgningen.
Mina kära kolleger! Det finns ett samband mellan kvällens diskussion om Europaparlamentets budgetära riktlinjer för 1999 och gårdagens debatt om förfarandet för ansvarsfrihet för räkenskapsåret 1996, vilket säkert inte har undgått er. Detta samband ligger i den betydelse som tillmäts problemet med genomförandet av budgeten och kampen mot bedrägerier, genom förslaget att göra 1999 års budget till skattebetalarnas och medborgarnas budget.
När Europa nu har nått fram till ett avgörande och kritiskt skede i sin utveckling, med införandet av euron och inledningen av utvidgningsförhandlingarna, behöver Europa mer än någonsin förklaras för och förstås av medborgaren. Europa kan inte vara trovärdigt, och kan inte inspirera till förtroende, om inte skattebetalarnas pengar förvaltas på ett bra sätt.
Föredragandens andra strävan är att göra 1999 års budget till medborgarnas budget, och även på den här punkten gillar jag hennes lilla visa. Medborgaren måste övertygas om att Europa är skapat för henne eller honom, och för mig är det ytterst viktigt att den ekonomiska och sociala sammanhållningen stärks. Har inte medborgaren den förståelsen, leder det till att han bestraffar oss, och det behöver vi inte tvivla på.
1999 års budget är mer än en vanlig förvaltnings- och övergångsbudget, den skulle framför allt kunna utgöra en vändpunkt, som kommer att fastställa villkoren för Europeiska unionens finansiella framtid. Med en ny budgetplan och ett nytt interinstitutionellt avtal i början av Ekonomiska och monetära unionens tredje etapp, i samband med förhandlingarna om Agenda 2000, kommer budgeten för räkenskapsåret 1999 att läggas fram som en budget för förnyelse, samtidigt som den innehåller välkända prioriteringar som bör fullföljas: de finansiella åtgärderna för sysselsättningen, ett åtagande i budgeten för 1998 som stöddes av Europeiska rådet i Luxemburg i november 1997; det företräde som nya arbetstillfällen ges tack vare investeringar i infrastrukturer; forskning och utveckling; stöd till små och medelstora företag; åtgärder för att bekämpa ungdomsarbetslösheten; utbildning och vidareutbildning för ett kunskapens Europa.
En vändpunktens budget, en förnyelsens budget, men också en realismens budget, som medger att ökningen av betalningarna för 1999 inte får överskrida ökningen av medlemsstaternas finansiella medel i förhållande till budgeten för 1998, men under acceptabla förutsättningar, som t.ex. respekten för Edinburghmålen för strukturfonderna.
Fru ordförande, mina kära kolleger! UPE-gruppen och jag själv stöder föredragandens sätt att gå till väga, eftersom vi är övertygade om att budgetförfarandet inleds under gynnsamma omständigheter.
Fru ordförande! Det väsentliga med budgetdebatten på detta stadium är, som kommissionär Liikanen sade, att den ger gemensamma riktlinjer för kommissionen i dess kommande preliminära budgetutkast. När man lyssnat på debatten så här långt förefaller det som om vi kommer att få det mycket enkelt. Kommissionären har föregripit saken genom att hänvisa till ett antal punkter i Dührkops betänkande. Under den tid detta parlament har existerat har vi sett avsevärda framsteg. När parlamentet självt ger klara och koncisa riktlinjer kommer det att påverka kommissionens preliminära budgetutkast.
Jag gratulerar Dührkop till att ha varit mycket koncis och till ha haft modet att skjuta in användbara men begränsade riktlinjer rörande antalet platser. Hon har stått emot frestelsen att bli en telefonkatalog, som hon själv sade. ELDR delar i stort de prioriteringar som många andra uttryckt i kammaren.
Låt mig bara koncentrera mig på den punkt, som Wynn tog upp, när han var vänlig nog att säga att den socialdemokratiska gruppen, som inte spikat sin åsikt, ändå ansåg att den av principiella skäl inte skulle rösta för specifika ändringsförslag som vår grupp vill lägga fram. Jag hoppas att Wynn vill ta denna fråga under nytt övervägande. Det handlar om Amsterdamfördraget. Detta fördrag kommer att träda i kraft 1999. Det kommer att vara nyttigt för kommissionen att förstå signalerna från parlamentet, att detta redan anser att Informationssystemet Schengen och Eurodac, som är nyckelelement i omvandlingen av den första pelaren till ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, faktiskt kommer att inbegripas.
Vi hoppas därför att ni kan gå ett steg längre, så att vi kan lämna denna riktlinje till kommissionen för att presentera den i den preliminära budgeten.
Fru ordförande! Trots den fridfullhet som kommissionär Liikanen talar om, anser vi att den nuvarande budgetprocessen är särskilt viktig och komplex. Det är den sista inom den nuvarande finansiella ramen, den utgör ännu en slags bro till den följande och några strävar också efter att det skall vara slutet på en period. Vår kollega Bárbara Dührkop har därför ingen lätt uppgift. Jag hoppas samtidigt, uppriktigt, att detta inte blir inledningen på den Golgatavandring som hon talade om i sitt anförande.
Vad gäller betänkandet vill jag börja med att säga att vi skriver under på mycket av det som sägs i det. Vi identifierar oss givetvis med de prioriteringar som föreslås: sysselsättning, utbildning och yrkesutbildning, miljö, bättre kontroll av programmen och utvecklingspolitiken. Vi gratulerar till den otvetydiga form som används i respekten för Edinburgh vad gäller strukturfonderna och vi understryker den betydelse kontrollen av genomförandeförhållandena, och effektiviteten i användandet av resurserna, har beviljats.
Det finns emellertid några aspekter som vi på samma sätt anser vara betydelsefulla men som vi tar avstånd ifrån. För det första anser vi konkretiserandet av dessa prioriteringar oförenliga med den återhållsamma budget som man fortfarande försvarar. En återhållsamhet som är, även den, fastän i uttrycklig form, en verklig prioritering i denna liksom i tidigare budgetar.
Det är dessutom inte möjligt, enligt vår mening, att svara mot de ambitiösa prioriteringar, som uttryckts, med de begränsade medel som genom detta kommer att finnas kvar till förfogande för unionen. Vi är inte heller överens med det som i punkt nr 10 i betänkandet. Och det är så, trots det positiva ändringsförslag som redan införts på föredragandens förslag och genom vilket denna budget inte längre är grunden, utan blir en av grunderna, i de framtida budgetplanerna.
Inom detta område anser vi det som utskottet för regionalpolitik föreslår i ändringsförslaget som representerar denna punkt, vara mer rimligt. Vi förstår faktiskt inte hur denna budget kan vara ens en grund i de framtida budgetplanerna. Den kan vara, som det sägs i betänkandet, en punkt, inte en grund. En grund i de framtida budgetplanerna kan och bör bara de nuvarande budgetplanerna vara. Det är, för övrigt, detta som stämmer överens med det vi redan har godkänt när vi röstade om betänkande Colom i Naval, huvudsakligen, om taket på 1, 27 procent, eller mer korrekt, 1, 13 procent, av BNP för betalningar i slutet av perioden, så som kommissionen har föreslagit.
Emellertid, och fortfarande angående samma punkt, väcker även skapandet av en förebyggande reserv de största invändningar. Vi tvivlar inte på att man försöker hålla igen på utgifterna, eftersom skapandet av reserven visar sig uttryckligen förbunden med minskningen av den så kallade skattebördan. Men de är inte längre tydliga i texten, varken den mekanism man försöker införa för att uppnå detta mål, eller ens de praktiska konsekvenserna av denna. Vi fruktar i vart fall att det definitivt kommer att leda till en förhandling om uppfattningen om gemenskapens resurser så som vi i dag förstår den. Dessa skäl gör att vi röstar för detta betänkande om förslaget från utskottet för regionalpolitik godkänns.
Fru ordförande! Jag skulle först och främst vilja tacka fru Dührkop och herr Viola för betänkandena. Jag tror att det handlar om balanserade guidelines , och i synnerhet förefaller det mig viktigt att vi konstruerar en s.k. brobudget, som börjar att staka ut visionen för utvidgningen under åren 2000-2006.
Jag är särskilt glad över fastställandet av prioriteringar och över att föredraganden så konsekvent har försvarat alla prioriteringar för att ge dem ett särskilt uttryck, och i synnerhet gläder jag mig över prioriteringarna för post-Kyoto-processen, med den nya budgeten för 1999, för att ge ett betydande bidrag. Jag skulle här vilja annonsera ett fyrverkeri av goda förslag från min grupp, den här gången ett fyrverkeri utan att koldioxid skapas.
För min grupp skulle jag vilja lägga fram förslag, som riktar sig mot informationskampanjerna för användning av produkter som tas fram på ett energisnålt sätt. Jag skulle vilja propagera för en omfördelning i forskningsbudgeten, för moderna energibesparande teknologier som verkligen genomför ett genombrott. Jag skulle med budgetföredraganden vilja propagera för pilotprojekt för värmeisolering, för hem, för kontorsutrymmen och för energiintensiva industrier. Och jag vill i synnerhet naturligtvis med tanke på nykomlingarna i Europeiska unionen genomföra en nyinriktning av Save- och Altenerprogrammet.
Sist men inte minst, en miljon soltak, ett program för genomförande av fotovoltaik. Jag tror att om föredraganden, vilket hon tidigare visat, är öppen för att inte lämna något halvgjort, utan också låta prioriteringarna följas av gärningar, då kan man i nästa budget skapa ett ordentligt bidrag för post-Kyoto-processen. Jag hoppas på detta och i det här avseendet på ett fortsatt gott samarbete.
Fru ordförande! Budgetdiskussionerna fortsätter, och jag vill främst glädja mig åt att den här debatten äger rum i Strasbourg, och inte i Bryssel, som förra året. Jag vill tolka det som en vilja att respektera EG-domstolens beslut, mer än som en enkel slump i tidsplanen.
Men de här diskussionerna fullföljs på ett nästan karikatyrartat sätt, så till den grad att man frågar sig om inte en del vill fira den 1 april på sitt eget sätt. För 24 timmar sedan vägrade vi ge ansvarsfrihet, eftersom revisionsrätten inte kunde garantera den övergripande regelmässigheten för betalningarna i 1996 års budget. I dag kan vi än en gång konstatera den alltid lika oansvariga viljan att spendera mer. Ur parlamentets synvinkel bör man, vad som än händer, spendera mer, och spendera allt som man har planerat att spendera. Att till varje pris vägra att avstå från medel, eller t.o.m. ifrågasätta en del politikområden, skulle på något sätt vara en fråga om heder.
Det mest flagranta exemplet på detta fördärv rör strukturfonderna. Troget sig självt upprepar budgetutskottet kravet på att besluten om strukturfonderna som fattades i Edinburgh skall tillämpas bokstavligen, och att de anslag som då frigjordes utgör ett utgiftsmål. Men det är inte så att tidigare fattade beslut nödvändigtvis förbjuder all politisk reflexion i dag. Jag vägrar att finna mig i den mer än skandalösa situation, dit man vill få oss, och där vi blir tvingade att desperat söka efter ett sätt, en skenmanöver, en juridisk improvisation, för att kunna spendera pengarna från medlemsstaternas skattebetalare.
I övrigt slipper vi inte undan de extrema kravens klagovisa, som upprepas vid varje budgetförfarande. En av föredragandens främsta prioriteringar är att budgeten måste fortsätta att vara en budget för sysselsättningen. Men den kommer snarare att bli en budget för arkitekturen. Under 1998 spenderar parlamentet lika mycket pengar på förvärvet av den faraoniska byggnaden D3 i Bryssel, som på det beryktade " sysselsättnings" initiativet.
Till sist, Amsterdamfördraget är ännu inte ratificerat av medlemsstaterna, men man tillämpar redan dess finansiella bestämmelser, ett vackert exempel på respekt för demokratin, och ytterligare ett skäl för vår grupp att inte rösta för det här betänkandet.
Fru ordförande! Herr Fabre-Aubrespy, de nya byggnaderna i Bryssel har också skapat arbete, åtminstone i Bryssel. Men jag skulle egentligen vilja säga något om budgeten för 1999. Herr kommissionär, ert tal var inte dåligt, men det som ni höll om ansvarfriheten om budgeten var bättre eftersom ni höll det på franska! Ni betecknade ju själv det som mer sexigt.
Om budgeten för 1999 skulle jag vilja ta upp fem punkter. För det första: Budgeten för 1999 är, som Müller redan har sagt, en brobudget. För ingen kan längre få intrycket att vi skulle kunna diskutera 1999 års budget utan att ha för ögonen att de nya finansiella perspektiven för 2000-2006 så att säga behandlas parallellt.
För det andra: Det betyder att vi måste ta itu med de svårigheter som budgeten för 1999 bereder. Ingen kan diskutera bort att det handlar om en höjning med 18 procent vid förpliktigandena för strukturfonderna, som ligger bortom diskussionerna och om möjligheterna av en budgetdiskussion Jag skulle härtill vilja citera en mening: " Det är inte av denna världen" . Den passar på situationen om man tror att man helt enkelt skulle kunna förlänga det, så som det en gång gjordes i Edinburgh.
För det tredje: Vi har en utgiftssituation vad gäller utrikespolitiska program som också ligger bortom ont och gott. Om inte medel i storleksordningen 2, 3 miljarder ecu inte var bundna och 3, 2 miljarder ecu enbart inom ramen för Phare-programmet inte skulle utbetalas, då - det måste man säga tydligt - spelar det ingen roll om vi för 1999 skulle höga Phare-programmet med 36 procent, bara för att lägga pengar i hushållskassan, som dragits bort från andra utrikespolitiska program genom minskningar på 10 procent. Därav lider projekt i Sydafrika, Sydamerika och Asien, såväl som olika program som icke-statliga organisationer har, för att bara nämna något som inte kommer att äga rum i verkligheten i budgetåret. Detta är det problem som vi konfronteras med när vi diskuterar budgeten 1999.
Vi har, dvs. Dührkop Dührkop har, funnit en formulering i punkt 8 i sina guidelines , där hon, som aldrig tidigare i denna kammare - herr Fabre-Aubrespy - fastställer att parlamentet bara är berett att medverka till en höjning av budgeten 1999 som är i nivå med höjningen av budgeten i medlemsstaterna. Ett sådant villkor har vi aldrig tidigare förpliktat oss till. Om man vill det, måste man lösa de tidigare nämnda problemen. Och om man vill lösa dem måste man finna vägar, på vilka det redan anges hur de framtida budgetplanerna ser ut. Detta måste vara inriktat på mer flexibilitet och på att inga medlemsstater kan tvingas till att genomföra utgifter, alltså ta pengar ur gemenskapens budget, om landet inte själv är berett att ta dessa pengar.
I det informella trepartssammanträdet, liksom i trepartssammanträdet i tisdags sade jag att budgeten för 1999 bara kommer att komma till stånd - och det säger jag här med all tydlighet, framför allt till protokollet för rådet -, om det finns en interinstitutionella överenskommelse mellan de tre institutionerna över frågan om rättslig grund. Ingen får då gömma sig bakom det rättsliga förfarandet som anhängiggjorts EG-domstolen. Vi behöver en principiell lösning av det här problemet. Parlamentet är inte berett till detta, och jag har fått intrycket att de båda andra institutionerna inte heller är det. Men ställ in er på - det är inget skämt - att det inte blir någon budget 1999 om det här problemet inte blir löst.
Fru ordförande, mina damer och herrar, kära kolleger, herr kommissionär! 1998 års budgetförfarande började vi med inom ramen eller i kanten av Ajax Amsterdams fotbollsmatch. I kväll äger också en fotbollsmatch rum mellan Real Madrid och Borussia Dortmund. Jag kommer i slutet att prata om detta.
Herr Fabre-Aubrespy nämnde första april. Vi hade säkert heller tittat på fotbollsmatchen, men lägets allvar, nämligen diskussionen om budgeten 1999, håller oss kvar i den här kammare n vid den här tidpunkten.
För första gången är inte informationspolitiken fast för ankrad i riktlinjerna. Vi har utgått från att vi kommer att ha ett hållbart koncept mellan kommissionen och Europaparlamentet, för att till sist reglera informationspolitiken 1998. Detta är emellertid uppenbarligen inte fallet, och jag skulle åtminstone vilja uppmana dem som av denna kammare valts till representanter i presidiet eller i ordförandekonferensen, att än en gång titta på besluten från budgetbesluten från 1996, 1997 och 1998 i punkterna 18 i riktlinjerna för 1998, 30, 31, 32 i den första läsningen från 1998, och 11 från den andra läsningen från 1998, såväl som punkt 9 i riktlinjerna från 197, 17, 48, 49, 50, från första läsningen 1997, eftersom det med tanke på dagens förmiddagsdebatt säkert inte heller är så oviktigt för presidiet och för ordförandekonferensen.
Nu över till innehållet i de föreliggande ritktlinjerna, mina damer och herrar, fru Dührkop, fru föredragande, ni har i er punkt 2 gjort ett fel tror jag, som går tillbaka till den tyska versionen, för där talas det åter om en sysselsättningsbudget. Det torde vara ett problem för min grupp, men jag vet att ni pratar om en budget för mer sysselsättning, därför ber jag er att åtminstone ändra det före omröstningen i morgon.
I fjärde stjärnan i punkt 8 finns det återigen i åtminstone den tyska versionen en så olycklig formulering att jag inte alls förstår den. I punkt 9 anser jag att er personliga formulering är utmärkt, och jag tror att den precis träffar den springande punkten. Därför kommer vår grupp att begära en split vote , alltså en delad omröstning, för frågan om en omröstning om den kritiska massan och kommissionens politik, eftersom vi anser att i princip hör inte detta dit. Vi tycker att er personliga formulering är bättre.
I punkt 15, där det handlar om det i 1998 års förfarande fastställda och genomröstade sysselsättningsinitiativet, är den andra delen åtminstone oklar, om inte felaktig. Vi har bekantat oss med de tre huvudmålen i den här sysselsättningspolitiken och också röstat så. Vi har i eftermiddag slutligen röstat om Pronks betänkande om rätttslig grun, och vi har där också sagt att man även skall beakta små och medelstora företag inom området för det tredje systemet, men som det nu står, skall de beaktas först och främst. Så röstade vi inte.
Vad gäller de föreliggande ändringsförslagen, är vi vad gäller målsättningen fullständigt eniga med Brinkhorst, som lämnat in det första ändringsförslaget, men vi har fortfarande inte bildat oss någon slutgiltig uppfattning.
För att komma tillbaka till fotbollsmatchen; I dag har i Spanien, i Madrid, matchen försenats med en timme, eftersom målet ramlat omkull. Eftersom Dührkop kommer från trakten av Barcelona, och något sådant aldrig förekommer i Barcelona, önskar jag föredraganden, men också föredragande Viola, att de skall stå pall under budgetdiskussionerna 1999.
Fru ordförande! Jag vill börja med att gratulera de båda föredragandena, Dührkop Dührkop och Viola, till att ha skapat resolutioner om riktlinjerna som är just det. De är riktlinjer och de har tappert stått emot det som så ofta händer om man i förväg försöker omvandla riktlinjer till något slags första behandling. Vad vi har här är en mycket tydlig principöversikt.
Jag vill bara hänvisa till några stycken i Dührkop Dührkops utmärkta betänkande och understryka dem, i synnerhet stycke D i ingressen, där hon understryker att det vi måste koncentrera oss på i budgetförfarandet är hela frågan om insamling av skattemedel för att undvika slöseri. Vi tillbringar så mycket tid med att hantera utgifter att vi måste prioritera korrekt insamling av våra egna resurser som en stor, fundamental och integrerad del av budgetförfarandet.
Den andra punkten jag vill ge henne en eloge för är att hon i punkt 9 i sitt betänkande inkluderat en reaktion på den utmaning kommissionär Liikanen lade fram för ungefär två år sedan, rörande den kritiska massans politik. I dag har han fått parlamentets svar, i förslaget om riktlinjer, och vi hoppas att, när han fått parlamentets svar, vi får preliminära förslag till beräkningar som återspeglar detta svar på ett sätt som vi kan se. Om ni läser punkt 9 omsorgsfullt har Dührkop där antagit den utmaning det innebär att studera de politikområden som bör fortsättas och till och med stärkas, men även de som inte längre bör betraktas så. Så det har bitit i det sura äpplet, det är ett allvarligt svar, och ett som jag ger mitt stöd.
Under återstoden av min tid vill jag ta upp Violas betänkande, som även det är utmärkt. De punkter jag vill understryka i hans betänkande är följande: i punkt 4 tar han upp den mycket viktiga frågan om europeisk förvaltning. Jag hoppas att vi, när vi talar om den europeiska förvaltningen när vi går in mer i detalj i budgeten, kanske kommer att utöka en del av de tankar som förekommer där, och talar både om anställning och befordran som företeelser som endast skall ske utifrån meriter. Detta bör vara det enda kriteriet för anställning och befordran inom den europeiska förvaltningen. I punkt 5 noterar och välkomnar jag åsikten att inga nya poster bör skapas under 1999, och jag hoppas att det förbud som uttrycks här är ett som kommer att kunna släppas när vi går vidare i budgetförfarandet.
Jag stöder till fullo samtliga punkter som är angivna i tydlig kronologisk ordning i betänkandets punkt 8, där det finns en hel rad frågor denna kammare, som en del av budgetmyndigheten, behöver mer information om.
Jag vill särskilt ta upp punkt 9 - egendomspolitik. I dag är det, som redan anmärkts, den 1 april. Jag mottog vad jag antar är ett synnerligen komplicerat aprilskämt i form av något som ger sig ut för att vara en rapport till Europaparlamentet från Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén, en rapport som vill få oss att tro att någonting i stil med 36 miljoner ecu kommer att spenderas på att bygga om Belliard I- och II-byggnaderna för att passa deras syften. Till dem säger jag: Bra försök på första april, men vi ser fram emot att få det riktiga rapporten om vad som skall ställas till förfogande för ombyggnad av dessa byggnader.
Men vi har allvarliga utmaningar framför oss inom byggnadsområdet, och jag är säker på att Viola i den inställning han intagit kommer att fortsätta med samma nivå av seriös granskning vi har upplevt tidigare.
Det enda område jag ser där Violas betänkande uppvisar allvarliga brister - men jag tror att vi kan ta det för givet - är i fråga om kommunikationspolitik. Vi har många diskussioner om kommunikationspolitik framför oss. Jag vill bara lägga till en tanke, och jag säger det med den största respekt för er, fru ordförande, som något ni kan ta med er tillbaka till presidiet. Jag blir allt mer övertygad om att ni, för att kunna förstå var parlamentets presidium faktiskt gör och beslutar, måste vara kremlolog för att förstå deras protokoll och få ut någonting vettigt ur dem. Så den här gången kanske ni, när vi talar om kommunikationspolitik, kan översätta presidiets protokoll till samma grad av klarhet, tydlighet och insyn som vi i detta parlament försöker ingjuta i Europeiska centralbanken. Det skulle vara till stor hjälp för den parlamentariska demokratin.
Fru ordförande! Först av allt vill jag gratulera föredraganden, Dührkop, till en utmärkt rapport om riktlinjerna. Som ni kanske väntar er av budgetutskottets föredragande för de decentraliserade organen, vill jag gärna koncentrera mig i synnerhet på punkt 18 i hennes betänkande. Denna har dykt upp i riktlinjerna i år igen.
Frågan är varför vi har en punkt om de decentraliserade organen igen. Många ledamöter av denna kammare, och ledamöter av budgetutskottet, tror att i och med att parlamentet antog Kellett-Bowmans betänkande om frågor rörande de decentraliserade organen är frågan utagerad. Men så är det inte. Liikanen använde ordet " fridfullhet" , men som amerikanist skulle jag alltid hävda att " ständig vaksamhet" är nyckelordet. Vad gäller de decentraliserade organen är ständig vaksamhet sannerligen nyckelordet vad oss beträffar.
Även om vi vill vidhålla vår punkt i riktlinjerna finns ju frågan om annualitet i budgetförfarandet. Under de tre senaste åren har stora framsteg gjorts vad gäller att presentera budgetposterna för de decentralierade organen. Vi har insisterat på ett antal vägledande principer, som jag är glad över att organen har tagit till sig. Och Liikanen och hans kolleger vid kommissionen har hjälp till att sträva efter dem.
Vilka är dessa riktlinjer? Först är det information i förväg och utgiftsmönster i förväg. Vi tittar på hur resurser har använts under tidigare år, t.ex. utnyttjandet av varje organs budget. Detta måste inverka på framtida tilldelning av finansiering av organ inom Europeiska unionen. När vi tittar på årets Kellett-Bowman-betänkande om ansvarsfrihet ser vi att Dublin uppvisar ett underutnyttjande på 140 000 ecu, för Thessaloniki ett underutnyttjande på 1, 28 miljoner ecu. Det finns orsaker till detta, men dessa blir aktuella när vi tittar på framtida utgiftsmönster. Jag är övertygad om att kommissionären är medveten om dessa. Vi är dock, och det är det viktigaste, angelägna att studera arbetsprogrammet som är upprättat och korrekt kostnadssatt. Detta arbetsprogram måste godkännas av de olika politiska kommittéerna.
Den andra frågan är insyn. Vi har försökt säkerställa att organen kommer upp med organisationsprogram för personalen. Vi har lyckats övertala organen att göra detta, men arbetsprogrammen är kostnadssatta och man kan se horisontellt genom avsnitt I, avsnitt II och avsnitt III utgifter i organens rapport, vad varje projekt kommer att kosta. Detta är mycket viktigt för oss som budgetutskott, ännu viktigare för specialutskotten, och det kommer att vara viktigt för föredraganden för budgetkontrollutskottet när vi senare kommer att titta på frågan om ansvarsfrihet. Vi gör framsteg här.
Min sista punkt handlar om ansvarighet. Nyckelfrågan är hur vi skall fördela resurserna. Som Dührkop, Tomlinson och Wynn har sagt använder vi EU-medborgarnas pengar. Det måste vara tydligt att detta sker på ett sätt som ger insyn inte bara för palamentet, utan också för klientgruppen för organet, samt medborgarna själva. För att uppnå dessa målsättningar har vi instiftat, och kommer att fortsätta att hålla, regelbundna möten med organens ledare och föredragandena från de olika utskotten. Denna process kommer att fortsätta innevarande år.
Vad kan vi dra för slutsatser? Liikanen tog upp " fridfullheten" . Han sade att fred hade utbrutit. Det har den i sanning. Fred har brutit ut med organen. Vi har en process upprättad, men den omtalade vaksamheten kommer att bli viktig. Jag vet att en av hans kolleger, Bangemann, om Alicante sade att vi måste vara vaksamma. Budgetutskottet för Alicante spenderar 24 miljoner ecu på en ny byggnad, som kommissionen vet mycket litet om, och som parlamentet inte ens informerades om. Vaksamhet är nyckeln, herr Liikanen! Vi måste strama åt förfarandena och vi kommer att övervaka dem både genom budgetutskottet och budgetkontrollutskottet.
Fru ordförande! Låt även mig gratulera Dührkop till ett noggrant och viktigt betänkande och påminna om att, mot bakgrund av den stränghet som även i år unionen och dess medlemsstater har ålagt sig, så kommer budgeten för 1999, vilket också föredraganden påmint om, att bli den första budgeten som verkställer Amsterdamfördraget, och att den därför bör återspegla nyheter som finns i det fördraget. Detta innebär att det måste vara en budget som främjar sysselsättningen, vilket redan har sagts, genom investeringar i infrastrukturen, stöd till de små och medelstora företagen, investeringar i forskning och utveckling, men även stöd till lokala sysselsättningsinitiativ och territoriella överenskommelser om tredje marknader, i linje - till skillnad från vad som hävdas av Tillich - med de löften som gavs av Europaparlamentet i oktober förra året, vilket mycket riktigt Dührkop påpekar i sitt betänkande.
Utbildning och omskolning anses höra till de viktigaste instrumenten när det gäller att utveckla flexibiliteten och entreprenörsandan och när det gäller att ge framför allt de unga och kvinnorna en möjlighet att finna arbete. Detta är riktlinjerna, vilket också påpekades vid det extra toppmötet i Luxemburg. Det är därför nödvändigt att programmen Leonardo, Sokrates och utbildnings- och fortbildningsprogram i mer allmän bemärkelse får tillräckliga ekonomiska resurser.
Den sociala dialogen, som hela tiden får en allt viktigare funktion i fördraget, måste finna motsvarande stöd och hjälp i budgeten. Dührkop hävdar med all rätt att budgeten 1999 borde vara en medborgarnas budget, inriktad på att förstärka och förbättra den ekonomiska och sociala sammanhållningen. I det sammanhanget är det viktigt att den verksamhet som bedrivs och de nätverk som byggts upp bland de icke-statliga organisationerna, som lämnar ett viktigt bidrag till den europeiska politiska och sociala utvecklingen till förmån för de äldre, de handikappade och när det gäller kampen mot social utslagning och som utgör ett viktigt instrument när det gäller medborgarnas deltagande i det europeiska projektet, även fortsättningsvis måste få ett tillräckligt stöd.
Låt mig avsluta med att återvände till en punkt som ordföranden Samland påminde om, och som jag tycker är speciellt viktig. Ett omistligt villkor för att proceduren skall få ett positivt slut är att rådet undertecknar avtalet om den rättsliga grunden. Jag anser inte att rådet längre har något alibi i detta sammanhang och jag vill därför avsluta debatten - eftersom jag är den siste talaren - med denna uppmaning: protokollet från detta sammanträde bör lämnas till rådet så att det vet att parlamentet inte längre tänker acceptera att man inte träffar ett avtal i denna fråga.
Fru ordförande! Även om det kanske är litet emot vårt förfarande, skulle jag vilja säga till Tillich - för detta är viktigt - att jag är från San Sebastián och håller på Real Madrid eftersom jag, i annat fall, skulle ha problem med att få mina två barn att komma hem.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl.12.00.
Jag skulle emellertid vilja göra er uppmärksamma på en sak. Ni har fortfarande 24 minuter på er att lura eller luras på första april. Akta er!
(Sammanträdet avbröts kl. 23.35.)
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet
Marco Cappato: (IT) Herr talman! I artikel 28 i arbetsordningen anges att frågor som rör presidiets arbete ska besvaras inom 30 dagar från det att de lämnats in.
För ca tre månader sedan ställde jag en fråga om de uttalanden som kardinal Angelo Scola gjorde i närvaro av talmannen i vårt parlament. Han sa att det inte var lämpligt att det nuvarande Europaparlamentet fortsätter att uttala sig i frågor som rör till exempel äktenskap, familj och liv. Inför ett sådant angrepp mot parlamentet beslutade jag att lämna in den fråga jag nämnde. Jag anser att det är viktigt att parlamentets presidium försvarar kammaren och dess överläggningar mot angrepp från en främmande stat som Vatikanstaten.
Talmannen: Herr Cappato! Om det ni säger stämmer - och det tvivlar jag inte på - måste ni givetvis få ett svar. De duktiga kvinnor och män som sitter vid min sida kommer att titta närmare på saken och ni kommer sedan att få ett svar.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet
| sv |
8. Resultattavlan för den inre marknaden (
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Under gårdagens sammanträde begärdes ajournering av debatten i enlighet med artikel 131. Debatten handlade om asylrätt och ajourneringen begärdes av Schulz. Det kan naturligtvis inträffa att man någon gång måste begära ajournering, men vi har en känsla av att den här sortens trick från den socialdemokratiska gruppens sida egentligen förekommer varje gång. Vi upplevde detta förra veckan under sammanträdesperioden i Strasbourg i samband med debatten om drogpolitiken som på samma grunder blev ajournerad, och i går fick vi återigen vara med om detta trick vad gäller asylrätten.
Vi har fått ett intryck av att den socialdemokratiska gruppen gör detta när de inte kan klara en debatt. Det stod helt klart att när det gällde drogpolitiken skulle man förlora rejält i detta plenum. Det stod helt klart att den socialdemokratiska gruppens åsikt när det gällde asylpolitiken inte skulle komma att delas av en majoritet i parlamentet. Nassauer har upprepade gånger klargjort detta för den socialdemokratiska gruppen. Om sedan artikel 131 måste användas för att överfalla parlamentet, då hör det inte till parlamentets sedvanor. Efter debatten tog jag del av den socialdemokratiska gruppens ursäkter, men jag anser att vi på den här punkten måste ha avtal med varandra i förväg. Det är inte som det skall vara när man överfaller varandra här.
Fru Oomen-Ruijten, jag har låtit er tala längre än ni hade talartid. Jag måste be nästa talare som har anmält sig att hålla sig till talartiden. Jag förmodar att ni vill yttra er om samma ämne, fru Fontaine.
Fru ordförande! Jag skulle vilja kommentera samma ämne, nämligen hänvisningen till utskottet av frågorna om asylrätt vilket beslutades i går eftermiddag. Jag ifrågasätter naturligtvis inte begäran om hänvisning, den är fullständigt enligt reglerna, men däremot de förhållanden under vilka omröstningen ägde rum. Endast 51 ledamöter kunde delta i omröstningen och, fru ordförande, jag har en känsla av att det antalet inte är särskilt representantivt för vår kammare, särskilt när det gäller en så känslig fråga.
Det förefaller som om detta ändå haft något gott med sig, nämligen att vi kunnat genomföra en mycket lärorik praktisk övning, som bestod i att uppskatta tiden och avståndet mellan våra kontor och kammaren. Jag skulle vilja att den detaljen tas till protokollet.
(Applåder) Många av oss satt fast i hissar som stannade på varje våning för att ta upp tillskyndande kolleger, vilket är helt normalt, och vi var många som anlände bara en kort stund före omröstningen.
Fru ordförande! Jag skulle vilja be kvestorerna att införa regler som föreskriver att det skall förflyta 15 minuter mellan den första ringningen och omröstningen. Jag anser att det är ett fullt rimligt förslag och jag skall överlämna det till kvestorerna.
Fru ordförande! Jag kan bara instämma i vad Oomen-Ruijten och Fontaine just sagt. På sidan 15 i protokollet ser jag att sammanträdets ordförande svarat de talare som tagit upp de nyss nämnda argumenten att " två talare hade gjort inlägg, vilket lämnade tillräckligt med tid för att komma till kammaren" .
Jag instämmer inte i detta eftersom ett antal kolleger så snart de hörde ringningen lade på luren, ibland lite oartigt i den andres öra, men de hade inte någon praktisk möjlighet att rösta. Det är fullständigt skandalöst. Jag vill påpeka att i de nationella parlamenten har man inte bara en ringning - vissa av våra kolleger trodde dessutom att det var brandlarmet. Ledamöternas kontor borde också vara utrustade med en ljussignal, vilket begärts och är något som finns i ett antal nationella parlament. Den anger att en omröstning annonserats och ger ledamöterna tid att ta sig till kammaren.
Jag begär att presidiet och kvestorerna tar upp frågan.
Fru ordförande! Jag instämmer i vad Fontaine och Pasty säger, men jag skulle vilja bredda frågan i stället för att begränsa den. Vi accepterar vad som hände här i parlamentet i går beroende på att det inte strider mot den gällande arbetsordningen. Det olycksaliga var att ledamöterna inte fick tillräckligt med tid på sig för att hinna fram i tid. Det är artiklarna 126, 128, 129, 130, 131 och 132 i arbetsordningen som vi måste ta en titt på. Dessa artiklar säger uttryckligen att omröstning skall ske omedelbart. Vad menas egentligen med omedelbart? När klockorna ringer betyder det vanligtvis att vi har tio minuter på oss innan ett sammanträde påbörjas. I går ringde klockorna, men som Pasty helt riktigt påpekade, fanns det inga som helst tecken på vad som försiggick i kammaren.
Jag är väl medveten om att vi just flyttat in i denna nya byggnad och att vi ännu inte har fullständig överblick via våra TV-apparater, men det är en fråga som administrationen måste åtgärda. Kanske denna fråga bör hänvisas till utskottet för arbetsordning, valprövning och ledamöters immunitet så att arbetsordningen kan ändras till att omfatta den typ av situationer som uppstod här i går.
Fru ordförande! Även jag vill klaga över vad som hände här i går kväll. Förutom att jag inte hade möjlighet att ta mig till omröstningen i tid befann jag mig inte ens i byggnaden, utan var ute på ett tjänsteärende och kom tillbaka för att tala. Världen väntade på att få höra vad jag hade att säga om Sokrates men berövades denna möjlighet. Att med kort varsel ändra i föredragningslistan på det sätt man gjorde i går med en så liten röstmarginal strider mot alla demokratiska principer. Som representant för den gröna gruppen, fördömer jag starkt vad som hände här i går kväll.
(Blandade reaktioner)
Fru ordförande! För det första tillbakavisar jag förstås allt som Oomen-Ruijten sagt om socialisternas inställning. Och jag går ännu längre: på sidan 14 i protokollet står det att Díez de Rivera, det vill säga jag själv, uttryckte min protest över att vi ej haft tillräckligt med tid för att hinna till omröstningen, dessutom rörde sig om en extra omröstning, efter det att man kallat på oss genom ringklockan, just i det ögonblick då jag kom till plenisalen. Följaktligen, fru ordförande, instämmer jag i allt som Pasty, Fontaine och Provan sagt, med den enda skillnaden att jag kom försent trots att jag sprang från mitt kontor. Följaktligen tillbakavisar jag ännu en gång allt som Oomen-Ruijten sagt om den socialdemokratiska gruppen och det här är beviset för att vi alla försökte.
Fru ordförande! Som det så tydligt framgår har socialdemokraterna också haft svårigheter med att hinna till den omröstning, som det är fråga om här. Jag är naturligtvis också ledsen för de problem som andra grupper har haft, men vi försökte varna er i förväg om att vi kommer rösta i enlighet med artikel 131, för vi anser att vi, efter det att liberala gruppen drog tillbaka sin underskrift från det gemensamma förslaget, behöver mer tid för att utarbeta en gemensam text om asylrätten, som kan få brett stöd här i kammaren.
Mina damer och herrar, jag tror att vi är eniga om att artikel 131 i arbetsordningen var grundval för denna omröstning. Med detta konstaterar jag att förfarandet skedde i enlighet med arbetsordningen. Jag inser dock att de som just har påpekat att avstånden hit är för stora, inte har helt fel i sin invändning. Jag tror att inte att det är kvestorerna, utan i stället utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet som måste se över denna artikel och tänka efter hur man skall hantera detta, så att det inte upprepas i framtiden. Jag måste själv säga, att jag har mitt kontor på tolfte våningen och också kallades hit av ringandet. Jag kom in i samma ögonblick som omröstningen skedde. Det var precis att jag hann, och så kan man inte ha det i framtiden.
Jag konstaterar i dag att gårdagens förfarande var korrekt. Under nästa sammanträdesvecka måste ordförandekonferensen besluta om på vilken punkt på föredragningslistan detta skall tas upp. Jag kommer emellertid att vidarebefordra den kritik som yttrats i dag både till presidiet och till ordförandekonferersen, och sedan får vi se om vi för vidare detta till utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet, eller om redan vi i förtrupperna, som Fontaine föreslog, kan hitta en bestämmelse som på ett enkelt sätt kan reglera detta i framtiden.
Fru ordförande! Det är mycket allvarligt, det som Jensen säger. Jag har ingenting emot henne, men det kan ändå inte få vara så att när en annan grupp tar tillbaka en namnteckning under en resolution så röstar inte längre parlamentet om en text. Det händer nu för andra gången. Först var det drogerna, nu asylpolitiken. Den socialdemokratiska gruppen får inte majoritet, och då säger den helt enkelt: ja, då drar vi tillbaka det. Det är oparlamentariskt uppträdande. Det hör inte till parlamentets vanor.
Fru Oomen-Ruijten, det sades alldeles nyss - jag tror det var Provan som sade det - att man egentligen måste vara informerad om att en omröstning skall äga rum, och vad man skall rösta om. Jag kan bara säga, att var och en av oss är skyldiga att titta på föredragningslistan. Alla bör veta vad som står på föredragningslistan och alla måste därmed också räkna med att någon kan lägga fram ett förslag vid någon tidpunkt, när vi nu har en sådan här artikel i arbetsordningen. Jag tycker, att man då måste säga det ena men också allvarligt beakta det andra.
Fru ordförande! Jag skulle vilja föreslå en enkel lösning på problemet med de långa avstånden mellan ledamöters kontor och kammaren. Och det är en lösning som en av mina kolleger redan tagit i bruk. Det skulle helt enkelt vara för parlamentet att förse alla ledamöter med cyklar.
Tack så mycket, herr Watson!
Utbildning för sjöfolk
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A4-0411/97) från utskottet för transport och turism om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av rådets direktiv om ändring av direktiv 94/58/EG om minimikrav på utbildning för sjöfolk (C4-0563/97-96/0240(SYN))(föredragande: Parodi).
Fru ordförande, kära kolleger! Ändringen av direktivet om minimikrav för utbildningen för sjöfolk, vilket är syftet med denna rekommendation, har sitt ursprung i behovet att anpassa sjöfolkets utbildning till de verkliga förhållandena när det gäller sjötransporter, framför allt den nya teknologi som har införts ombord på fartygen och de nya metoderna för yrkesutbildning. Låt oss inte glömma att 80 procent av de olyckor som sker till sjöss i huvudsak beror på den mänskliga faktorn.
Revideringen av STCW-konventionen och motsvarande ändring av direktivet 94/58 ställer oss inför uppgiften att rätta till denna situation och, om möjligt, minska den mänskliga faktorns betydelse för olyckorna till sjöss. Detta mål skulle kunna uppnås genom att införa minimikrav för yrkesutbildning, certifiering av sjöfolket som garanterar en effektiv kontroll av att internationella regler följs och som undviker att, vilket har skett tidigare, själva trovärdigheten för certifikaten ifrågasätts på grund av den bristfälliga uppmärksamhet som ägnas åt konventionens regler.
Enligt min mening skall denna revidering ses som något positivt, den utgör ett framsteg i riktning mot en större säkerhet och förstärker IMO: s befogenheter när det gäller rutiner och kontroll av metoderna för utbildning och utfärdande av intyg.
Vid första behandlingen var den röda tråd jag följde när jag utarbetade mitt betänkande, med starkt stöd från utskottet för transport och turism, att såvitt möjligt försöka förbättra och konsolidera förslaget till direktiv genom att eliminera eventuella tredje partsintressen och rättsliga konflikter vad gäller skyldigheten från medlemsstaternas sida att utfärda och erkänna utbildningsintyg för sjöfolket, och att avskräcka från att utnyttja besättningar med bristfälliga kvalifikationer.
Jag hävdar att en förenkling och harmonisering av kriterierna för erkännande av yrkeskvalifikationer, tillsammans med respekt för seriösa kvalitetskriterier, skulle kunna bidra till att höja kompetensnivån för sjöfolket, förbättra säkerheten och konkurrenskraften för gemenskapens flotta och minska antalet undermåliga fartyg. Detta rör i högsta grad säkerheten, som jag redan har sagt. Jag måste dessutom tillägga, mot bakgrund av första behandlingen, att kommissionen har ändrat sitt ursprungliga förslag. Rådets gemensamma ståndpunkt har upptagit andan, idén, målsättningen och låtit dem ingå i de ändringar som gjorts i föreskrifterna i det ursprungliga förslaget.
Rådet har faktiskt formulerat om vissa punkter i det ursprungliga förslaget. Man har dessutom infört nya punkter som går i den av parlamentet önskade riktningen och som syftar till en bättre säkerhet. De nya artiklarna rör de principer som styr kustsjöfarten, sanktioner och disciplinära åtgärder, kvalitetsnormer, medicinska regler, utfärdande och registrering av intyg, redarnas ansvar, angöringsstatens ansvar: allt detta är artiklar som tillsammans med andra ändringar som genomförts kan eliminera osäkerheten och förenkla tolkningen.
Som avslutning vill jag hävda att den gemensamma ståndpunkt och de åsikter som uttryckts av Europaparlamentet, och som inspirerade till ändringsförslagen, i stor utsträckning har upptagits av rådet. Tack vare dessa ändringar och förbättringar kommer det att bli möjligt att göra framsteg mot en större säkerhet till sjöss, ett mål som detta parlament strävat efter under flera år och som vi kommer fortsätta sträva efter.
Fru ordförande! Å det socialdemokratiska partiets grupps vägnar skulle jag vilja börja med att ge mitt helhjärtade stöd till detta förslag om ändring av det ursprungliga direktivet gällande minimikrav på utbildning för sjöfolk. Det är ännu ett positivt steg i riktning mot en förbättring av både sjösäkerheten och vår mycket viktiga vattenmiljö. Med tanke på att vi under det senaste decenniet förlorat omkring 12 000 människoliv till havs runtom i världen - och, i synnerhet, fortsätter att förlora mer än 200 fartyg om året, måste vi inom den Europeiska unionen ständigt vara på vår vakt för att öka och förbättra säkerheten till sjöss.
Tyngdpunkten i detta direktiv ligger på den mänskliga faktorn. Som föredraganden, Parodi, mycket riktigt påpekade, beror omkring 80 procent av alla sjöolyckor på den mänskliga faktorn och därför bör denna viktiga aspekt spela en avgörande roll i vår strategi mot en ökad säkerhet till sjöss och bättre skydd för miljön. Det är av yttersta vikt att sjöfolk får den kvalificerade utbildning och certifiering som är nödvändig i syfte att erhålla den kompetens och yrkesskicklighet som krävs för att tjänstgöra till sjöss, för att kunna kommunicera utan problem, kunna följa instruktioner och råd, och när så krävs - alltför ofta är jag rädd - hantera krissituationer. Fartyg måste ha en besättning med nödvändiga praktiska och teoretiska kunskaper.
I det aktuella förslaget försöker man införliva bestämmelserna från 1995 års konvention om enhetlig standard för utbildning, certifiering och vakthållning för sjöfolk. Jag skulle vilja gratulera kommissionen, inte bara för att den håller jämna steg med internationella sjöfartslagar, utan även införlivar dem den i Europeiska gemenskapens lagstiftning för att försäkra sig om att de åtföljs runtom i hela Europa. Jag hoppas att kommissionen kommer att hålla samma takt i framtiden i sitt arbete för en ökad sjösäkerhet. Detta förslag till direktiv har som målsättning att inkludera de nya utbildnings- och certifieringskraven, inkluderande vakthållningsbestämmelserna samt introducera gemensamma kriterier för erkännande av certifikat utfärdade av tredje land.
I likhet med Parodi gladde jag mig åt att rådet, med stöd av kommissionen, införlivat de flesta av parlamentets idéer och synpunkter från den första behandlingen. Jag är glad att kunna säga att Parodi lyckats med att ytterligare förtydliga och förbättra kommissionens förslag, undanröja oklarheter och förenkla texten. Jag är särskilt imponerad av den vikt föredraganden lagt vid behovet att försöka locka unga människor till yrken inom sjöfarten och främjandet av arbetsmarknaden för sjöfolk. I sitt senaste förslag i ämnet antydde kommissionen att det fanns en världsomspännande brist på kvalificerat och kunnigt sjöfolk. Att utveckla en europeisk strategi för att locka unga människor till detta yrke är en viktig del i arbetet för en hög utbildningsnivå bland sjöfolk och ett sätt att lösa arbetslöshetsproblemet i Europa, i synnerhet i våra sjöfartsområden.
Jag skulle vilja ta tillfälle i akt till att ge föredraganden en eloge för den betoning han lagt på nödvändigheten av ett gemensamt arbetsspråk för sjöfolk för att arbetet ska kunna bedrivas effektivt och, i synnerhet, för att man ska kunna hantera krissituationer. Jag ser genomförandet av detta direktiv i samtliga medlemsländer som ett positivt steg i vårt arbete mot en ökad säkerhet till sjöss.
Avslutningsvis uppmanar jag kommissionen att försäkra sig om att denna ändring i direktivet tillämpas, överförs och förstärkts av medlemsländerna. Vi har nyligen fått veta att cirka 60 procent av alla transportdirektiv gällande den inhemska marknaden fortfarande inte har införlivats av medlemsländerna. Kanske kommissionen vill upplysa oss om hur vi på bästa sätt kan försäkra oss om att detta viktiga direktiv inte bara stöds här i kammaren, och genomförs av rådet utan också faktiskt tillämpas av medlemsländerna och deras stödorgan. Jag skulle verkligen vilja se någon typ av mekanism för regelbunden rapportering för att vi på så sätt skall kunna försäkra oss om att säkerhetsstandarden runtom i EU inte bara uppehålls utan också införlivas och förstärks på en hög nivå.
Fru ordförande! För Europeiska folkpartiets grupp måste jag betona att vi också stödjer den gemensamma ståndpunkten, såsom den har ändrats med de tre ändringsförslagen från utskottet för transport och turism och som vi röstade för i utskottet för transport och turism.
Jag måste säga att direktivet som behandlas i parlamentet utgör en ändring till ett annat direktiv, 94/58, som detta parlament röstade igenom och att det också är ett direktiv som i hög grad har införlivats i nationell lagstiftning. Följaktligen är jag optimistisk när det gäller att ändringarna till det första direktivet, vilket vår gemensamma ståndpunkt gäller, i samma takt kommer att införlivas i de nationella lagstiftningarna.
Naturligtvis utgör detta nya ändrade direktiv ett stort framsteg. Och den punkt som framför andra är betydelsefull, är den som introducerar åtgärder som kan komma att utgöra en drivkraft för att locka till sig nytt sjöfolk.
Å andra sidan rensade det nya direktivet upp, eftersom det gjorde en tydlig skillnad mellan frågor om utbildning och dragningskraft på sjöfolk och frågor om hur besättningarna fungerar på fartygen.
Jag måste emellertid säga att medan vi alla välkomnar detta framsteg som fullbordas med det nya kompletterande direktivet, måste det i samma stund påpekas att Europeiska kommissionen inte har kommit med några initiativ vad gäller positiva åtgärder till förmån för den europeiska sjöfarten.
Vi går vidare med säkerhetsfrågorna, vi utökar kontrollen av fartyg i europeiska hamnar och av kapaciteten för de besättningar som bemannar fartygen, vilka fartyg som helst, och som för dem till europeiska hamnar, men vi har ännu inte nått fram till att föreslå positiva åtgärder, så att vi kan avbryta flykten av fartyg från europeisk flagg. Där finns det en eftersläpning från kommissionens sida. Det verkar som om kommissionens idéer har sinat, att den inte har några förslag att komma med. Det finns naturligtvis ett förslag om en sjöfartsstrategi som på grund av de många problem som har skapats, på något sätt har fått hela bilden av den europeiska sjöfartspolitiken att hamna i en återvändsgränd.
Men jag skulle vilja säga att tiden har kommit då vi förväntar oss en ny anda, ett nytt närmande till frågorna om positiva åtgärder till förmån för sjöfarten, eftersom vi tyvärr fortsätter att gå antingen mot ett andra fartygsregister, och varje land skapar ett andra fartygsregister, eller mot en fortsatt minskning av de europeiska flaggorna till förmån för osannolika flaggor, och detta vill jag betona. Det finns små öar som har stora flottor. Det är inte rätt ögonblick att påpeka farorna, men jag uppmanar ännu en gång, från parlamentets talarstol, kommissionen att fundera över hur den skall hantera problemet som benämns positiva åtgärder för sjöfarten.
Fru ordförande! Jag tycker också att Parodis betänkande på ett betydande sätt bidrar till en förbättring av rådets direktiv som ändrar direktiv 94/58, och som har vår grupps stöd. Naturligtvis vill jag nämna två reservationer-frågetecken som utgår från den erfarenhet vi har från den grekiska marinen, som är en av de starkaste i Europeiska unionen.
Den första reservationen gäller iakttagelsen att 80 procent av olyckorna beror på den mänskliga faktorn. Den erfarenhet vi har i från Grekland säger entydigt att den mänskliga faktorn spelar en viktig roll, men att en stor del av olyckorna beror på användningen av mycket gamla båtar som med möda kan stå emot svårigheter beroende på väder och annat och jag skulle kunna acceptera Parodis klassificering om man i den mänskliga faktorn också inbegriper toleransen, den kriminella toleransen och det kriminella skyddet som många gånger ges för driften av dessa båtar.
Den andra reservationen som jag har gäller fartygens lockelse på ungdomar. Som inriktning är det mycket viktigt, men problemet som vi fortfarande har i Grekland är inte att ungdomarna inte lockas till utbildningen för att få en yrkeskarriär på båtarna. Situationen vi har i Grekland blir allt snävare, minskningar och indragningar av arbetstillfällen sker på fartygen, trots att Grekland har en mycket stark flotta. Och detta beror, enligt min mening, många gånger på att ägarna fortsätter att föra en politik som lockar till sig billig, outbildad arbetskraft från tredje land, från länder i Asien osv. något som inte bara resulterar i en åtstramning av arbetsmarknaden i gemenskapslandet, men i bristen på säkerhet för fartygsdriften.
De tre ändringsförslagen som Parodi insisterar på har vårt stöd beträffande de medicinska hälsokraven, beträffande vakthållningen på bryggan och beträffande begränsningen av de årliga viloperioderna. Men vi måste särskilt vara uppmärksamma på problemet med den verbala kommunikationen. Det finns många gånger ett mycket stort problem som gäller den muntliga kommunikationen inom besättningen och som många gånger leder till olyckor. Och jag vill tala om att hela Grekland just nu upplever sorgen efter två stora sjöfartsolyckor som ägde rum i slutet av året och där många människor omkom i havet.
Fru ordförande! Jag skulle vilja instämma i gratulationerna till Parodi för hans utmärkta arbete och jag välkomnar denna debatts konstruktiva inriktning. Jag skulle även vilja anknyta till det Watts sade angående sjöfartens riskfyllda natur. Vi stödjer helhjärtat de åtgärder som lagts fram i detta förslag. I likhet med Sarlis och Alavanos, emellertid, oroar jag mig för fartygsbesättningar från tredje land vilka kommit att bli ett alltmer vanligt förekommande fenomen inom europeisk sjöfart. Detta orsakar en rad problem, inte bara i mitt hemland Skottland, utan i en lång rad europeiska länder.
Det skulle vara till hjälp för hamnstaterna om de deltog i detta arbete. De kommer att ha en avgörande roll i arbetet för att tvinga fram en ökad standard, vilket vi med all rätt kan kräva av europeiska länder. Jag skulle vilja säga till kommissionär Bjerregaard att utmaningen i dag för Europas medborgare ligger i att försäkra oss om att den standard som vi förväntar oss även ska omfatta besättningar från tredje land. I annat fall finns det en stor risk för att bristen på språkkunskaper i det språk som talas, och oförmågan att kommunicera sätter liv på spel. Under ett år som detta när den stora publikmagneten inom filmvärlden handlar om Titanics undergång, behöver vi inte bli påminda om hur fruktansvärda sådana katastrofer är, och vi vill göra allt som står i vår makt att förhindra att sådant inträffar.
Fru ordförande, kära kolleger! På sjöfartsområdet förekommer omfattande olyckor som beror på den mänskliga faktorn och som får allvarliga konsekvenser för livet eller för faunan och floran. I alltför många fall handlar det om fartyg med bekvämlighetsflagg vars besättning kommer från ett land utanför gemenskapen, vilket ger billig arbetskraft.
Nationella fronten har alltid förkastat dessa omlokaliseringar som består i att utnyttja underkvalificerad icke-europeisk arbetskraft. Detta är inte bara skadligt för sysselsättningen utan också för fartygens säkerhet och för våra kuster. Vi bör därför motsätta oss denna sociala dumping, som består i att man betalar en polsk eller kinesisk sjöman 2 500 franc per månad medan en fransk sjöman tjänar över 10 000 franc.
Det är genom en systematisk politik med nationellt företräde vid anställning av sjömän, samt direkt eller indirekt finansiellt stöd till flottan från respektive stat som denna sektor kan få ett uppsving och skyddas. Vi gläds därför åt Parodis betänkande som syftar till att främja en tillräckligt hög och harmoniserad nivå på utbildning och yrkeskompetens, till förmån för en ökad säkerhet och för den europeiska sjöfarten.
Fru ordförande, kära kolleger, kära fru kommissionär! Jag tycker att det här är ett bra exempel på ett samarbete mellan ministerrådet och parlamentet. Efter ett bra förslag från kommissionen har vi enats om två betänkanden om hur vi skulle kunna tänka oss att skärpa kraven på utbildningen för sjöfolk, och detta till skydd för dem själva, andra medborgare och för miljön. För som flera ledamöter redan har nämnt - jag är inte helt säker på om jag skulle vilja skylla på gamla båtar, herr kollega från Grekland - så är det undermåliga båtar som är huvudfrågan. Båtar kan vara mycket gamla, men om de sköts ordentligt och har en bra besätttning, går det alldeles utmärkt att använda dem. Jag tror verkligen att den mänskliga faktorn ofta är den huvudsakliga orsaken till olyckor, och - och för den frågan har vi rätt kommissionär här denna morgon- olyckor till sjöss medför ofta en enorm förorening av haven, och är därför en stor miljöfara, både för naturen på land och till havs. På så vis är frågan om utbildning av sjöfolk för att förhindra olyckor, samtidigt ett indirekt bidrag för att undvika förorening av haven och för att skydda miljön.
Jag tycker att det är av särskild vikt att man har skärpt reglerna för vakthållning. Visserligen måste jag säga till mina kolleger att jag inte vet om fallet Titanic är ett bra exempel, för jag tror att de kände till alla fakta. De skulle bara ha reagerat rätt. Men det vetenskapliga intresset för företaget var större än omsorgen om medborgarna. Vi måste se till att detta aldrig händer igen. Så långt tror jag att dessa regler om vakthållning är bra. Tillåt mig att än en gång påpeka att vi naturligtvis inte nått vårt mål enbart genom vakthållning. Parodi har ännu en gång lagt fram ett utmärkt förslag utifrån det första betänkandet. Fru kommissionär, det skulle vara mycket bra om ni ville understödja detta parlamentets extra ändringsförslag, som strävar efter att ytterligare skärpa reglerna för vakthållning, för jag tror, att säkerheten på sjön kommer i första hand.
Beträffande den sista punkten ansluter jag mig till mina kollegers uppfattning. Det hjälper inte att vi, parlamentet och rådet tillsammans med kommissionen, åstadkommer den bästa lagstiftningen, om sedan medlemsländerna visserligen antar lagstiftningen för ändring av bestämmelserna om utbildningen, men utan att se till att man kontrollerar inom ramarna för hamnstatskontrollen att det verkligen bara finns välutbildat sjöfolk ombord. Jag anser att vi även här måste be kommissionen - subsidiaritet eller inte - att kontrollera om reglerna för utbildningen verkligen efterlevs inom ramarna för hamnstatskontrollen.
Fru ordförande! Jag är mycket glad åt att föredraganden Parodi är nöjd med huvudlinjen i rådets gemensamma ståndpunkt om utbildning för sjöfolk, precis som de flesta talarna har varit det. Därför hoppas jag att parlamentet också kommer att anta det i plenum. Kommissionen anser att den gemensamma ståndpunkten på alla sätt är acceptabel, i det att den överensstämmer med principerna i det ursprungliga förslaget, som ju parlamentet stödde. Dessutom innebär det en precisering och framförallt en större konsekvens jämfört med de internationellt erkända kraven, som återfinns i den reviderade STCW-konventionen från 1995. Till det kommer att det som Parodi anför i sitt yttrande om den gemensamma ståndpunkten utgår ifrån det väsentligaste i de ändringsförslag, som parlamentet antog under första behandlingen.
Jag vill gärna därför uppmana parlamentet att inte insistera på de ändringsförslag, som läggs fram i betänkandet, eftersom de de facto strider mot de tre grundläggande principerna i direktivet. Den gemensamma ståndpunkten är utformad så, att den i största möjliga utsträckning stämmer överens med STCW-konventionen från 1995. Ändringsförslag 1 rubbar detta eftersom det ändrar den ordalydelse, som exakt svarar mot regel 1/9 nr 1 i konventionen. Jag hoppas att parlamentet inser att det inte är meningsfullt att frångå denna princip.
En annan grundprincip går ut på, att det ändrade direktivet inte får göra den icke-bindande del B bindande i den STCW-kod, som fungerar som riktlinje för de nationella myndigheterna. Det tillägg som föreslås i ändringsförslag 2, motsvarar däremot ordalydelsen i den icke-bindande del B, medan den gemensamma ståndpunkten helt överensstämmer med den bindande del A. Parlamentet torde känna till att frågan om icke-bindande riktlinjer behandlas i det sjunde stycket i ingressen i den gemensamma ståndpunkten. Den tredje principen går ut på att bibehålla andan i direktiv 94/58, som berör standarder för utbildning för sjöfolk. Det var aldrig meningen, att direktivet skulle beröra vakthållning som sådan.
Inom ramarna för direktivet har faktiskt kommissionen och parlamentet lyckats övertala rådet att inlemma vissa bestämmelser om vakthållning i artikel 5 H, som behandlar lämplighet för tjänst, i den gemensamma ståndpunkten, nämligen bestämmelser om förebyggande av trötthet och därmed förbundna säkerhetsrisker. Det är frågan om minimivilotider, vilket flera av talarna också varit inne på. Jag hoppas att parlamentet mot denna bakgrund håller med om att bestämmelsen om vakthållning i ändringsförslag 3 inte lämpar sig för detta direktiv.
Fru ordförande! Jag har försökt att uttömmande och klart redogöra för varför kommissionen inte kan stödja de förelagda ändringsförslagen. Jag uppmanar härmed parlamentet att ompröva sin preliminära inställning till förslaget, så att vi kan få en lagstiftning så fort som möjligt.
Fru ordförande! Om kommissionären uppmanar oss att tänka över våra ändringsförslag efter dessa långa debatter, då skulle jag vilja säga att det skulle vara mycket bättre att vi stryker ett streck över de tre förslagen och ber kommissionen att tänka över sin inställning, eftersom det som hon har föredragit är inte genomförbart!
Fru ordförande! Ett antal ledamöter har tagit upp en viktig nyckelfråga, nämligen den att det går alldeles utmärkt för detta parlament, kommissionen och rådet att enas om en lagstiftning, men hur gör vi för att försäkra oss om att lagarna respekteras, inte bara av medlemsländer utan också av fartyg som går under bekvämlighetsflagg. Jag förstår att kommissionären inte kan ge ett omedelbart svar på denna fråga men vid ett framtida tillfälle skulle vi vilja ha besked från kommissionen om hur vi ska gå tillväga för att försäkra oss om att denna mycket viktiga lagstiftning efterlevs undantagslöst i de europeiska farvattnen oavsett vilken flagg fartygen seglar under.
Fru ordförande! Låt mig bara helt kort säga till kommissionen att jag har noterat en vis hårdhet i dess attityd. Låt mig förtydliga: samtidigt som vi förklarar oss beredvilliga att göra vad vi kan för att lösa ett mycket allvarligt problem, som sannerligen kräver mer uppmärksamhet, så bör man inte kräva av just oss att vi skall backa. I stället borde man kunna kräva av kommissionen att den blickar framåt i större utsträckning och försöker fatta beslut som stämmer bättre överens med viljan i de femton länder som kräver detta.
Fru ordförande! Naturligtvis kommer jag att vidarebefordra det besked som parlamentet givit här i dag, men som bekant är det ju inte kommissionen ensamt som avgör om det blir någon lagstiftning. Det jag gav uttryck för i mina avslutande ord, var, att jag hoppas att vi snart skall kunna genomföra den föreslagna lagstiftningen. Jag är helt övertygad om, att min kommissionärskollega, Neil Kinnock, kommer att vara mycket uppmärksam på att medlemsstaterna också efterlever den lagstiftning som antas, och också kommer att använda sig av de medel, som står oss till buds vad gäller genomförandet av den antagna lagstiftningen. Men uppmaningen var alltså, att vi mycket gärna ser, att vi snart får lagstiftningen antagen.
Tack så mycket, fru kommissonär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 11.00.
Transeuropeiska vattennät
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0411/97) av Izquierdo Collado för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om de transeuropeiska vattennätens tekniska genomförbarhet.
Fru ordförande! Det har i det här parlamentet förekommit mycket viktiga, jag skulle till och med säga vackra, tal om vatten, om vatten som tillgång och som grundläggande beståndsdel i kulturen, till och med som skiljelinje mellan olika folks kulturer. Den karaktären som grundläggande tillgång blir mer och mer påtaglig ju mer tiden går och nästa sekel kan redan ses som en tid då vattentillgångarna kommer att få ökad betydelse. Europeiska unionen bör vara mycket vaksam just vad gäller detta grundläggande kännetecken på en hållbar utveckling och vad gäller samlevnaden i Europa, för villken vi arbetar i detta parlament.
Vad har då den Europeiska unionen gjort vad gäller tillgången vatten? Den har gjort viktiga saker men alltid fokuserat på vattenkvaliteten. Det är uppenbart att i detta ögonblick då vi fokuserar mycket på luftföroreningarna och det hålls världstoppmöten för att skydda ozonlagret, behöver tillgången vatten ett skydd vad gäller kvaliteten, ett bestående och starkt skydd. Och jag tror att kommissionen har en tydlig idé i frågan. Just nu håller den på att utarbeta ett direktiv som, olyckligtvis, är att oavslutat direktiv. Vi har fått ett meddelande, såväl som en rättelse, och en ny rättelse - som kanske inte ger den bästa bilden av direktivet - är på väg, men den Europeiska unionen jobbar, otvetydigt, med vattenkvaliteten. Det kan man inte förneka. Och jag tror att skyddandet av våra vatten är mycket väsentligt och att det är den väg vi bör följa.
Nu är det emellertid så, fru ordförande, att förutom kvaliteten behöver man tala om vattenkvantiteten. När vi förberedde en undersökning i frågan, genom STOA, och med parlamentariskt initiativ, hade kommissionären som gör oss sällskap - och som just nu inte lyssnar på mitt anförande eftersom hon inte har hörlurarna på sig -, jag menar Bjerregaard, det goda initiativet att tala, nästan för första gången, om vattenkvantiteten i den Europeiska unionens namn. Det var efter hennes besök i Andalusien, i Sevilla, där hon kunde konstatera att man inte löser alla de problem som den Europeiska unionen har i vattenfrågan genom att enbart tala om vattenkvaliteten. Och visst är det så att den Europeiska unionen kan bidra med den där extra åtgärden för att den optimala användningen av vattenresursen, inom den Europeiska unionen, skall bli verklighet.
Det är uppenbart att staterna arbetar med flodområdesplanerna och dessa planer är nödvändiga för att rationalisera vattenresursen på de platser där det, geografiskt, är nödvändigt med en väsentlig åtgärd: att rationalisera de olika flodområdena. Men man måste gå ett steg längre och genomföra överföringar mellan olika flodområden om vi vill lösa de strukturella problem som uppstår i den Europeiska unionen, som översvämningar, torka och ökenutbredning.
Det är därför som mitt initiativbetänkande, i stor utsträckning, vill uppmärksamma behovet och nödvändigheten av att redan nu börja skissa på en europeisk vattenplan. En plan som beaktar den Europeiska unionens globala behov och som, följaktligen, administrerar vattenresursen strategiskt, kompetent och ständigt, samtidigt som man, självfallet, skall upprätthålla försvaret av miljön och möjliggöra för vattnet att vara just en reaktiverings resurs och en resurs för att förbättra miljön. Och inom den europeiska vattenplanen skulle man kunna genomföra en mängd åtgärder, såväl i områden som löper risk för översvämningar, som i områden som drabbas av torka. I betänkandet tar jag upp ett exempel, som kan tillämpas på andra områden, som handlar om hur man kan binda ihop flodområden från centrala och norra europa med flodområden i söder som har lite vatten, utan att detta innebär en märkbar försämring för flodområdena i centrala och norra Europa, därför att detta extra värde som vissa kvantitativa vatten-omtappningar kan bidra med kan vara lösningen för att förbättra de vattenplaner som är nödvändiga i länderna i söder och som inte sätts i verket därför att de långa torkperioderna på 6 och ibland 7 år hindrar överföringar från de flodområden i söder som har ett överflöd, till de flodområden som har ett underskott bland länderna i södra Europa.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att betänkandet visar stor förståelse för det faktum att vattenfrågan är oerhört känslig och uttrycker med all önskvärd tydlighet att man inte kommer att kunna genomföra någon omtappning från något land utan detta lands uttryckliga tillåtelse.
Fru kommissionär! Jag tror att vi har möjligheten att arbeta i den här riktningen och det finns många förväntningar på att kommissionen, om parlamentet antar detta betänkande, kan arbeta i linje med det.
I min egenskap av föredragande av yttrandet från miljöutskottet vill jag gratulera föredragande Collado för kvalitén på det betänkande han lagt fram för oss. Han har pekat på problemen med den obalans i vattenresurserna som länderna i Europeiska unionen upplever, bl.a. mellan norra och södra Europa. Det är därför viktigt att inte bortse från framtidsutsikten att genomföra en studie om teknisk genomförbarhet för ett givet nät som effektivt skulle kunna råda bot på vattenbristen i vissa av Europas regioner. En sådan studie måste naturligtvis visa att det finns en livskraftig lösning och det är anledningen till att jag vill säga att det är viktigt att Europeiska kommissionen förbinder sig att genomföra denna framåtblickande studie.
Vi har ingen erfarenhet i Europa. Vi känner bara till förslaget till studie mellan regionen Languedoc-Roussillon i södra Frankrike och Barcelonaregionen i Spanien. Därför är jag som fransyska särskilt intresserad av ämnet. En framåtblickande studie som möjliggör överföring av vatten mellan två europeiska regioner måste naturligtvis dels fastställa behoven och möjligheterna, dels de olika effekterna samt vilken potential som finns i Europa. Studien måste alltså ha en helhetssyn och beakta all inverkan som denna typ av nät kan ha på vattenhanteringen. Föredraganden förklarade det för övrigt tydligt.
När det gäller miljön måste studien naturligtvis åtföljas av särskilda studier som tar hänsyn till samtliga miljöaspekter: inverkan på landskapet, effekter på den naturliga miljön, på ekosystemen och på mänsklig verksamhet.
Jag vill också precisera för alla våra kolleger, såsom föredraganden gjorde och eftersom det är viktigt, att ett sådant projekt, om det över huvud taget är möjligt, bara kan genomföras med medgivande från det land som skulle föra över en del av sitt vatten till ett område som har brist på vatten.
Fru ordförande! Jag skulle vilja gratulera Izquierdo Collado till hans ihärdiga arbete och även till hans skarpsynthet i att fånga upp ett ämne av sådan vikt och för att ta sig an arbetsuppgiften i en anda av vetenskaplig och teknologisk vetgirighet. Han har använt en STOA-rapport vilket är exakt vad detta parlament borde göra för att undersöka vad vi har för uppfattning. STOA-rapporten visade tveklöst att detta är något som Europeiska unionen bör ta sig an. Naturligtvis, det är en oerhört viktigt ämne. Det kommer att bli den dominerande frågan under nästa sekel. Vi kan inte uteslutande tala om vattnets kvalitet utan måste även granska dess geografiska belägenhet, tillgänglighet och hur det hanteras. Vi behöver göra en europeisk vattenrevision.
Vatten identifierades vid Cressons tillsättande av arbetsgrupperna som ett av nyckelområdena. Vi behöver forska om nya metoder för nyplantering av skog. Vi måste lära oss av de misstag som under de två till tre senaste decennierna förvandlat stora områden till öknar. Vi behöver forska om hur vattenmassor kan hållas tillbaka. Vi behöver granska vattnets geografiska belägenhet och hur vi kan använda oss av infrastrukturer. Inom ramen för alla dessa studier måste vi även granska vilken inverkan detta har på miljön. Pilotprojektet i Izquierdo Collados betänkande vilket jag lovordar skulle vara ett utmärkt tillfälle för oss att se hur detta skulle kunna genomföras i praktiken. Inom en snar framtid kommer det bli nödvändigt för denna kontinent att börja forska om vatten. Låt oss inte invänta fler kriser. Vi behöver omfattande och uttömmande forskningsprojekt om miljöpåverkan innan några verkliga projekt kan påbörjas. Det är ett grundvillkor. Det andra, som Collado redan har påpekat, är det helhjärtade och välinformerade medgivandet från samtliga medlemsstater vilkas vattenförsörjning är involverade i ett sådant nätverk.
Fru ordförande! För det första vill jag säga att vi tycker att det här initiativbetänkandet av Izquierdo Collado är mycket bra, men att det än så länge bara handlar om en teknisk utvärdering om de transeuropeiska vattennätens möjligheter. Vi arbetar i det här parlamentet, i den Europeiska unionen, inom det femte ramprogrammet för forskning och utveckling och där har man lagt stor vikt vid ämnet vatten. Och det har fått stor vikt, ärade ledamöter, därför att majoriteten av parlamentsledamöterna är övertygade - andra är det inte men de kommer att inse det mycket snart - om att vattnet är mycket viktigare än olja, gas eller vilken annan energikälla som helst, därför att utan vatten finns det inget liv.
Men det är sant att allt som kan härledas från denna undersökning bör inbegripas i den Europeiska unionens sätt att förvalta vattnet, en fråga som ännu är i sin linda, som Izquierdo Collado har kunnat visa.
Den som gör denna undersökning bör, självfallet, ha i minnet och i första hand analysera alternativen och det första är ett bättre användande av vattnet. Vi kan spara mycket vatten om vi använder det på ett bättre sätt. I andra hand bör man ta ställning till andra källor, som till exempel avsaltningen av havsvatten, som är av yttersta vikt för den Europeiska unionen, skapandet av teknik som kan exporteras till andra länder, eftersom vattnet kommer att vara nästa sekels stora problem och det är möjligt, ärade ledamöter, att det till och med kommer att utbryta krig på grund av vatten. Vi talar alltså om en teknisk fråga som har en enorm betydelse. I tredje hand får man göra energibokslut. Jag tror att det stora problemet som dessa nät kommer att stöta på är energiboksluten. Om vi konsumerar för mycket energi, om energiresultaten inte är hållbara, kommer dessa nät inte att göra stor nytta. Men hur som helst så finns det många hydrologiska flodområden som redan är sammankopplade och där man överför vatten från det ena till det andra. Men det är naturligt att vi först gör dessa sammankopplingar och överföringar inom våra respektive länder.
Fru ordförande! Det land som Izqueirdo Collado och jag tillhör, Spanien, har massor av vatten men dåligt fördelat i både tid och rum. Vi har allt i norr, i Biscayabukten, och inget i söder. Följaktligen kommer vi att studera dessa åtgärder inom vårt land och, om det bedöms som lämpligt och den Europeiska unionen så beslutar, kommer vi att deltaga i vattennäten. Självfallet får man studera de ekonomiska aspekterna. Vattnet är dåligt skött, har dåligt anseende, har inte tillräckliga ekonomiska resurser, framförallt på kommunal nivå. Och jag tycker att den som gör det tekniska utvärderingsarbetet bör tänka på detta. Det är självklart att man måste göra en utvärdering av konsekvenserna för miljön, det är obligatoriskt enligt europeisk lagstiftning. Men man borde också göra en strategiutvärdering av själva planerna.
Jag vill säga föredraganden att Europeiska folkpartiets grupp kommer att stödja betänkandet, trots att några av våra medlemmar är lite tveksamma, kanske för att de ser denna viktiga fråga på ett annat sätt. Men jag gratulerar föredraganden under alla omständigheter.
Fru ordförande! Detta kan förefalla vara en litet udda fråga för oss i Europaparlamentet. Vatten är emellertid livsviktigt för alla. Det är en naturresurs som alla behöver för sin överlevnad. Därför är det naturligt att man diskuterar detta också här.
Två frågor måste dock ställas. Den första frågan är om detta är en fråga för Europeiska unionen. Eller är det en fråga som naturligt faller under subsidiaritetsprincipen, dvs. är det medlemsstaternas ansvar? Den andra frågan är om de förslag som läggs fram i detta betänkande är bra. De storskaliga förslagen om hopkopplingar av europeiska vattennät, är de bra? Dessa två frågor skall jag försöka besvara från den liberala gruppen.
För det första gäller i dag att regler som reglerar naturresurser är nationella. För t.ex. skog, mark och vatten har vi ju i alla länder nationella lagstiftningar. Det är naturligt, eftersom skogar och mark ligger i nationalstaterna. Även för vatten har vi nationell lagstiftning. Det finns emellertid en skillnad, nämligen att vattnet rinner mellan olika länder; floderna rinner genom olika länder, sjösystemen är gemensamma. Därför finns ett gemensamt intresse av att slå vakt om naturresursen vatten, både när det gäller vattnets kvalitet och att alla skall få del av det. Då är frågan: Är förslagen om en hopkoppling av vattensystemen bra? Man måste verkligen ifrågasätta om detta är rätt väg. Är det rätt att vi människor skall ingripa i naturliga vattensystem med storskaliga exploateringar och lösningar? Vi vet ingenting om vilka konsekvenser det kan få för grundvattnet, klimatet och miljön. Det är till och med så att många av de problem som finns på grund av bristen på vatten, på grund av torka samt översvämningar, och som vi försöker lösa här, har förorsakats av våra mänskliga ingrepp, t.ex. skogsavverkning, planteringar, tidigare vattenregleringar.
Om vi skall göra något, måste vi alltså i första hand optimera de anläggningar som redan finns för att på så sätt bättre utnyttja vattnet i Europa. Slutsats: Detta är i huvudsak en nationell angelägenhet, men det krävs ett visst gemensamt ansvar för att vattnet utnyttjas förnuftigt, och att alla får del av det. Liberala gruppen accepterar en studie, men i första hand bör den inriktas på befintliga anläggningar. Själv kommer jag att avstå från att rösta.
Herr ordförande! I detta betänkande av Izquierdo Collado framhävs att det inom EU-länderna finns olika förhållanden när det gäller tillgång till vatten. I en region kan det vara brist på vatten, medan det i en annan vid ett visst tillfälle råder stort överflöd av vatten. Det är helt enkelt naturens lagar som styr. Att då som föredraganden gör föreslå att vi skall ta initiativ till att försöka stävja naturlagarna och omfördela vattnet, så att det blir mer jämlikt fördelat i EU-länderna, är för mig helt främmande.
Sanningen är också den att det ofta är människan som till stor del ligger bakom de vattenproblem vi har, bland annat genom jordbruket eller genom byggande av diverse infrastrukturprojekt. Ett exempel på detta är Hallandsåsen i Sverige där grundvattennivån sänktes under de fastställda kriterierna för att det skulle byggas en tunnel genom åsen.
Det är genom människans sätt att leva som vi har en del av förklaringen till dagens problem med vattenbrist respektive överflöd av vatten. Det verkar som om man nu tror att lösningen är att manipulera vattendragen ytterligare. En sådan åtgärd innebär ingrepp i naturen. Den är i princip oåterkallelig och bör därför inte genomföras med tanke på försiktighetsprincipen.
Självklart skall vi behandla vattenfrågan här i parlamentet, eftersom det är livsviktigt vilken sorts vatten vi har. Det är då framför allt vattenkvaliteten som kan vara en EU-fråga, och där vi på EU-nivå skall försöka åstadkomma någonting. Det får inte ske några ingrepp i naturen i syfte att förändra eller manipulera vattengenomströmningarna.
V-gruppen kommer inte att stödja detta betänkande och kommer därför att rösta nej i slutomröstningen, precis som vi gjorde när det behandlades i utskottet.
Herr ordförande! För det första vill jag uttrycka vårt allra mest bestämda stöd för betänkandet av Izquierdo Collado och särskilt för det implicita budskap som framställs i betänkandet - och jag tror dessutom att alla har lagt märke till det - eftersom det effektiva genomförandet av de transeuropeiska vattennäten är en viktig kugge inom ramen för de ekonomiska och sociala förbindelserna. Jag tror inte att det handlar om att, som det sagts här, bemästra regnet, utan om att på sätt och vis återanvända eller vara perfekt förberedd för att inte låta en enda droppe av den livsnödvändiga vätskan gå till spillo och å andra sidan undvika de där översvämningarna som vi så ofta talat om här. Jag tror att Unesco också har uttalat sig i den här riktningen och påpekat att det i dag dör 12 miljoner människor om året på grund av vattenbrist och varnat för att det om 25 år kommer att vara mer än 50 länder som lider brist på denna livsnödvändiga vätska, vilket kan leda till potentiellt allvarliga situationer på grund av detta behov.
Vi bör vara medvetna om att den internationella lagstiftningen på området är otillräcklig och att det till och med är så att många länder är ovetande om sina vattentillgångar. På tal om detta skulle jag vilja nämna det förslag som Unesco för tillfället granskar och debatterar, vilket innebär att den tusenåriga Vattentribunalen i Valencia i framtiden skulle kunna tjäna som internationell referensram för att på så sätt undvika några av de möjliga konflikterna som skulle kunna uppstå nästa sekel.
Bristen på vatten i vissa regioner innebär ett extra naturligt problem och för att övervinna det bör vi alla tillsammans och från detta parlament vädja om hela Europas folks solidaritet för att skapa en verklig uthållig utveckling i alla de europeiska regionerna, en utveckling, herr ordförande, i vilken vattennäten spelar en stor roll.
Av denna anledning skulle ett bra sätt att bidra till dessa regioners utveckling vara skapandet av ett transeuropeiskt vattennät där en gemensam resurs, som vatten, skulle delta i ett gemensamt mål, som Europa.
Herr ordförande! Izquierdo Collados betänkande behandlar ett ämne vars betydelse vi kanske ännu inte riktigt förstått: vatten kommer sannolikt att bli en allt större geostrategisk utmaning under de kommande decennierna.
Vi får inte heller glömma bort att om vattenresurserna minskar starkt, bl.a. i södra Europa men inte bara där, är det i första hand på grund av människans verksamhet, vilken ofta bedrivs på ett oansvarigt sätt. Innan vi vet om det är möjligt att inrätta transeuropeiska vattennät måste vi först fråga oss om det är önskvärt. Alla nationer har förvisso inte samma tillgång på vatten. Men det skulle vara fel att tro att denna resurs för vissa länder är obegränsad på något sätt. Om man vill dela en rikedom riskerar man också att få dela fattigdomen.
Att transportera dricksvatten hundratals eller tusentals kilometer skulle kanske vara positivt för vissa industrier, men det skulle framförallt innebära att de importerande länderna avstår från att föra en verklig vattenpolitik. Denna politik kan bara vara lokal och bedrivas med hjälp av bevarade våtområden, bevarade flodmynningar, tack vare att jordbruk och industri bedrivs mer ekonomiskt, en konkurrenskraftig återvinning av avloppsvatten och vid behov sofistikerad teknik för avsaltning av havsvatten.
Denna resurs bör förvaltas så nära konsumtionsplatsen som möjligt. Regnvattnet bör regleras och hållas kvar och avrinningen mot grundvattnet bör underlättas. Det är den fullständiga motsatsen till vad de intensiva metoderna för produktion och regionalpolitik inneburit de senaste 50 åren. Vi måste sluta att rycka upp häckar, fylla igen dammar och lägga betong över vattendrag. Vi måste också återskapa Medelhavsområdets skogsmassiv som skadats av bränder - de har en roll att spela i återskapandet av vattenreserverna. Ett kontinentalt nät för vattentransport skulle i stället innebära slöseri, avsaknad av ansvar och på sikt brist om vi inte är försiktiga.
Jag är för övrigt förvånad över att man i betänkandet inte nämner att vattennäten kan användas för varutransport när det är möjligt, när nu vägar och järnvägar är överfyllda, eller för persontransport inom turistnäringen.
Avslutningsvis vill jag betona att för att råda bot på en verklig vattenbrist är det till att börja med viktigast att gripa sig an orsakerna till ökenutbredningen, något som är fullt möjligt eftersom de flesta orsakerna är mänskliga. Det är också viktigt att prioritera lokala lösningar snarare än att kasta sig ut i faraoniska konstruktioner. Det är på denna nivå gemenskapens solidaritet bör visa sig.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Hur viktigt vattnet är för oss kommer vi antagligen inte att få veta förrän vi inte längre har något. Det är därför ingen tillfällighet att vår spanske kollega tagit upp ämnet. Jag vill verkligen stödja honom i detta. Det fanns också i dag i parlamentet en viss upprördhet bland våra nordiska kollegor, som är rädda att sydlänningarna skall ta ifrån dem deras vatten. I själva verket är det precis tvärtom, för med varje tomat, med varje apelsin som vi i norr äter och som kommer söderifrån, tar vi egentligen vatten från söder.
Varje turist som åker till Spanien eller söderut förbrukar vatten. Om vi nu antar att var och en använder i genomsnitt två till tre liter vatten, då blir det med Spaniens turistsiffror en extra vattenkonsumtion på mellan 1 och 3 miljoner kubikmeter. Det betyder alltså, att vi redan i dag har en handel med vatten, men i maskerad form. Tänk på alla de flaskor mineralvatten, Perrier, Apolinaris, San Pellegrino, och allt vad de heter, som skickas över hela världen. Detta är också handel med vatten, men den går via flaskor, inte via pipelines.
Redan de gamla romarna hade i Köln en vattenledning som var över 70 km lång, medan de fortfarande regerade. De hade liknande ledningar i andra städer. Varför skulle vi i dag inte fundera på vattenledningar som går över gränserna? Jag tycker att det är något fullständigt naturligt. Det som Pinel sade förut är helt riktigt. Vi måste inte bara ägna oss åt vattenledningar, utan också åt att handskas förnuftigt med det vatten som finns. Men jag tror att det är så självklart att det inte bara är nödvändigt att påpeka det, utan att man måste framför allt handla.
I ett Europa utan gränser måste också vattnet spela en viktig roll, inte bara olja, gas och elektricitet, transeuropeiska nät som vi redan har. Varför skulle inte vattnet få spela en liknande roll? Jag tror utan vidare att det enligt EU-fördraget också är en vara eller en tjänst, som på samma sätt räknas till EU-fördraget och inte är ett undantag från andra varor.
Herr ordförande! I Europa finns det öar som saknar vatten och områden där det tidvis finns för mycket vatten. Även de övriga naturtillgångarna är ojämnt fördelade på samma sätt: skogarna, grustillgångarna, malmfyndigheterna, oljan och så vidare. Skulle det till exempel vara rätt att kräva en jämn fördelning av olivoljetillgångarna mot en formell ersättning? Här finns det ju en ansenlig ö utan olivolja.
Vattenregleringarna har alltid medfört radikala ändringar i ekosystemen. Hänvisningen till kanalerna i Provence och i Kalifornien saknar motiveringar och en kritisk granskning. På samma sätt borde man i jämlikhetens namn nämna den ekokatastrof som liknande vattenregleringar kring Aralsjön har orsakat. Innan man i det här ärendet tar beslut åt det ena eller det andra hållet och vidtar åtgärder, borde man globalt utreda vilka effekter vattenregleringar, kanaler och allt i samband med dessa har på ekosystemen och samtidigt utvärdera deras socioekonomiska och ekonomiska effekter.
I Europas fall kompliceras saken av att påverkningar sker på flera staters områden. Man har även från långa tidsperioder gott om erfarenheter som pekar än åt det ena än åt det andra hållet, men de har knappast blivit särskilt grundligt analyserade. Man borde låta ett opartiskt undersökningsinstitut eller en konsult göra utredningen. Dessutom finns det betydande skillnader i äganderätten mellan olika länder när det gäller vatten och markområden. Det finns länder där grundvattnet ingår i markområdet och således är helt i privat ägo. Det är inte rätt att Europeiska unionen befattar sig med nationella lagar om äganderätt.
Som ett positivt drag i resolutionen finns bland annat ett omnämnande av att skapa vattenmarknader. Det finns anledning att ta upp den här saken mera betonad och sträva efter att allting sker inom ramen för den fria marknadsekonomin. Även turisterna i Spanien köper sitt vatten. Vattentillgångarna borde i vilket fall som helst inventeras, och man borde sträva efter att skydda dem med hjälp av Europeiska unionens direktiv, samt framför allt att ta hänsyn till den nationella lagstiftningen.
Herr ordförande! En av dem som talade före mig, Linkohr, ställde frågan varför man inte skall tänka närmare på handel med vatten, och han påpekade även att vatten ju när allt kommer omkring också är en vara. Han uttryckte en viss förvåning över att denna fråga har väckt så starka känslor i de vattenrika länderna. Jag kommer från Österrike, och frågan har väckt mycket starka känslor i mitt land, därför kanske jag kan förklara ett och annat för honom i denna fråga.
Många människor i Europa löser i stort sett alla problem genom att säga att det bara handlar om varor. Allt är varor, som det finns en efterfrågan på. Så behandlas ämnet kloning, så talar man om regleringen av bokpriserna i Tyskland, allt är bara varor, allt kan man tänka närmare på. Min fråga är: Hur tänker man närmare på det? Varför tänker man inte närmare på orsakerna till vattenbristen? Varför tänker man inte ut en gemensam europreisk strategi för en europeisk lag om vatten, en rättslig, politisk och teknologisk strategi för sanering av de belastade vattenhushållen, för ekonomisering, för återanvändning? Varför ägnar man sig inte åt felutvecklingen inom jordbruket och monokulturer, som bidrar till denna vattenbrist?
Beträffande en jordbruksreform - jag tror att det är viktigt att behålla människornas förtroende i de vattenrika länderna, jag tror också att många politiker känner till värdet hos denna vara, herr Linkohr, att de anar hur till exempel en hundraårig vattenlag i Österrike har bidragit till att vattenreserverna än i dag håller den kvalitet de gör. På EU-nivå talar man över huvud taget inte om detta faktum. I stället resonerar man på följande sätt: Där det råder brist på vatten, där också alltid kvaliteten på vattnet är låg, dit bygger man lämpligen en vattenledning från en plats där det finns vatten, och så tror man att problemet därmed är löst. Detta skapar misstro, och det är denna misstro som är anledningen till oron och de starka känslorna. Vi måste hantera saken på ett helt annat sätt, om vi vill att vattnet inte bara skall betraktas som en vara, utan att människor också skall fortsätta vara medvetna om värdet på denna vara.
Herr ordförande! Jag kan naturligtvis förstå problemen för de länder som har hanterat sina vattentillgångar på ett annat sätt, och där det nu råder brist på vatten. Men som alltid när vi stöter på systematiska och strukturella problem försöker vi att korrigera dessa genom gigantiska ingrepp i naturen. Detta är helt säkert fel metod. Den fungerar inte i längden. Innan man börjar tänka på stora vattenledningssystem måste man fundera på hur man kan säkra de befintliga vattenreserverna. Vi skulle behöva undersöka vilken roll mikroklimatet och vegetationen i de omedelbara vattenområdena spelar i detta sammanhang. Jag är av den bestämda uppfattningen att vi inte bara kan kontrollera regnet, utan att vi redan kontrollerar det genom våra handlingar. Jag tror att vi här har gigantiska spelrum att göra något bra åt vattenresurserna, också i de länder som har problem i dag. Jag tror att vi med anledning av denna diskussion skall tänka över konkreta åtgärder för att lösa problemen. De kan inte se ut så, att vi organiserar ytterligare ett nätverk och tror att vi skall få grepp om de verkliga problemen genom en skenlösning.
Vi kan därför inte ansluta oss till detta betänkande som det ser ut i dag. Men vi vill på ett konstruktivt sätt påpeka att vi tar denna diskussion som ett tillfälle att tänka igenom decentraliserade vattenstrukturer och hur vi kan investera pengar i detta. För varje ecu, som går till detta ändamål, kommer att ge mycket god avkastning, sett i ett långt tidsperspektiv. Detta är jag övertygad om.
Herr ordförande! Ni märker säkert att detta är ett mycket österrikiskt ämne, vilket detta betänkande tydligt visar, och jag skulle ha varit mycket tacksam om talaren innen mig från FPÖ hade använt samma ord, som han använde i Österrike i denna fråga, nämligen att det just nu rasar en vattenslag inom EU. Då ser allt annorlunda ut, och då är man mycket långt från att bidra eller skenbarligen bidra till de konstruktiva ansatser som man bekvämar sig till i denna kammare.
Vi är medvetna om kvaliteten på detta betänkande. Vi vet att vi inte kan uppfinna en ny lag inom EU. Vi vet också, som vår föredragande redan har påpekat, att det finns en punkt 18 i detta betänkande, enligt vilken det inte kan äga rum en vattentransport i unionen utan medlemsländernas uttryckliga medgivande. Därmed har vi hamnat på nivån för europeiska fördrag, och jag tror att vi kommer att ha relativt lite problem med det.
Även om detta betänkande tycks mig en smula underligt så välkomnar jag i sammanhanget, som de som talade innan mig tog upp, såväl Linkohr som Voggenhuber, att vi här i parlamentet ägnar oss åt en av våra viktigaste varor, nämligen vatten. En konservativ kollega påpekade med rätta att det absolut finns möjligheter även i de sydliga länderna att använda och fördela vattnet på ett mera effektivt sätt. Det måste emellrtid stå klart att vi, om vi talar om rent vatten, talar om mycket stora summor pengar i framtiden. Vi måste tänka på, när vi tar i tu med vattenproblemet, att vi måste skissera en helt ny politik i Europa, en ny jordbrukspolitik, eftersom den nuvarande inte tar någon som helst hänsyn till vattenfrågan. Även trafikpolitiken, som över huvud taget inte tar upp vattnet som ett problem, måste omarbetas.
Herr ordförande! Jag har stor förståelse för alla bilaterala fördrag i detta sammanhang, och jag önskar Spanien och Frankrike allt gott. Jag är också mycket tacksam mot ledamöterna i min fraktion, framför allt Grossetête, för att de har röstat för ett ändringsförslag som jag sätter stort värde på, som entydligt fastställer att varje ingrepp i vattenreserverna hos ett medlemsland är uteslutet utan landets uttryckliga godkännande. Bara under förutsättning att detta yrkande antas kan vi rösta för.
Jag tror att det redan i dag i varje land finns stränga och precisa inomstatliga bestämmelser om hur vi kan gå tillväga med vattnet, och i hur mycket högre grad måste inte dessa gälla under bilaterala omständigheter? Tillåt mig dock att säga en sak till alla dessa länder som sneglar på sina grannländers vattenreserver: Handskas ni verkligen varsamt med ert vatten? Vad släpps ut från industrin, från fabrikerna, från hushållen? Vattnet töms orenat ut i våra floder och sjöar, i ett fruktansvärt, smutsigt, farligt tillstånd. Det går inte an! Var och en är skyldig att först och främst att hålla sitt eget grundvatten rent, först då har han moraliskt rätt att över huvud taget snegla på grannens resurser! Jag tror att först när alla länder handskas med sitt eget vatten med största omsorg, kan vi börja tänka på ett transeuropeiskt vattennät. En sak måste emellertid stå fullkomligt klart: Att föra krig, kära fru kollega McNally, med all respekt, det vill vi verkligen inte, och inte heller om vattnet. Därför skall vi titta mycket noga på egendomsrätten.
Herr ordförande! Nu har snart alla österrikare i denna kammare sagt något om detta ämne, men ännu har inte allt sagts. Jag skulle vilja säga till herr Bösch att jag säger likadant i Österrike som jag nu kommer att säga här, och det är inget panikmakeri, utan det är helt enkelt omsorg om och förståelse för problemen i andra medlemsländer i Europeiska unionen. Detta betänkande utgår i sin grundfilosofi från den farliga åsikten, att man inom de suveräna staterna i den Europeiska unionen kan omfördela de ojämnt fördelade naturresurserna supernationellt. Vatten är inte EU: s naturtillgång, som påstås i stycke D i ingressen, utan en naturtillgång som endast de människor har rätt att förfoga över som bor i de länder, där denna naturtillgång finns. Tanken på att göra en kvantitativ aspekt av den gemensamma vattenförvaltningspolitiken till prioriterad politik inom Europeiska unionen, avvisar vi med största beslutsamhet.
Betänkandet tar emellertid upp några punkter som kan utgöra det rätta sättet att närma sig en lösning av problemen i länderna med otillräcklig vattenförsörjning, exempelvis tekniska åtgärder för att förbättra vattenledningarnas dåliga tillstånd, nyplantering av skog eller avsaltning av havsvatten. Framför allt är det nödvändigt att förbättra befintliga lokala anläggningar, vilket skulle leda till en väsentlig förbättring av läget i de regioner som har ont om vatten. Ett ingripande av kommissionen i kvantitativa aspekter av vattenförvaltningspolitiken skulle däremot i princip strida emot subsidiaritetsprincipen och dessutom leda till onödig överstatlig kompetens, som bara skulle leda till spänningar inom medlemsländerna. Den kvantitativa vattenförvaltningspolitiken är och förblir en angelägenhet för de suveräna staterna.
Herr ordförande, ärade medlemmar! Allra först vill jag tacka för initiativet från utskottet. Det avspeglar medborgarnas ökande intresse för frågan om vattenresurser. Det rör sig inte bara om dricksvatten, utan på det hela taget om vatten som en knapp resurs, som vi måste göra en gemensam insats för att skydda. Jag instämmer helt i det föredraganden, Collado, sade om att det gjorde starkt intryck på alla ministrarna, då de besökte Andalusien och själva såg den stora vattenbristen. Lyckligtvis kan man ju säga att det nu senare - jag har själv precis besökt Doñana-området igen - har kommit vatten till området, så situationen är inte lika desperat, som den var då. Ni kan också vara säkra på att jag lägger stor vikt vid frågor om vattenförvaltning och skydd av vattenresurserna, och som ni vet godkände ju kommissionen i februari och november 1997 ett förslag till ramdirektiv om vattenresurser, som skall fungera som det centrala verkningsmedlet i den europeiska vattenpolitiken. Det var ju faktiskt parlamentets miljöutskott, som tillsammans med andra institutioner tog initiativ till en omläggning av den europeiska vattenpolitiken genom vattensymposiet i juni 1995.
Helt kort ett par kommentarer till förslaget till ramdirektiv om vattenresurser, eftersom det för närvarande behandlas både i parlamentet och rådet, och eftersom det innehåller en rad viktiga innovationer. För det första kommer det att utvidga skyddet till att omfatta alla vattenresurser och också främja hållbarhet i utnyttjandet av dessa resurser. För det andra kommer dess mål att vara att uppnå en god status för alla vattenresurser. Tillvägagångssättet är att kombinera gränsvärden för avledning med ett vattenkvalitetsmål. Där regioner eller medlemsstater delar vattensystem, skall de sätta upp gemensamma mål. För det tredje, frågan om vattenmängder och skydd av vattenresurser. Det tas det också ställning till. Vattenuttag underkastas en tillståndsprocess, och där uppställs det krav på att man säkerställer, att det råder jämvikt mellan uttag och naturlig nybildning av vatten.
Och sist men inte minst kommer det vattenpolitiska ramdirektivet att öka insynen och säkra involverandet av alla berörda medborgare och parter i utarbetandet av förvaltningsplaner eller vattennät. Det vill alltså säga, att en stor del av de frågor som tas upp i förslaget till resolution redan har behandlats i de förslagna ramdirektivet för vattenresurser. Och låt mig ge ett par exempel: skydd av både vattenkvalitet och vattenmängd, betalning av vattenutnyttjande med full kostnadstäckning, bedömning av befintliga anläggningar och bästa möjliga användning av dem, ökad insyn och involverande av medborgarna i förvaltningen av naturresursen vatten.
Däremot ser parlamentets miljöutskott med viss återhållsamhet, för att uttrycka det så, på en del av de frågor som tas upp i förslaget till resolution. Det gäller i synnerhet hopkopplingen av Europas vattensystem genom konstgjorda vattenströmningar. I miljöutskottets yttrande, och jag citerar " insisteras (det) på att Europeiska unionen för ögonblicket inte har det kunnande och de erfarenheter som krävs för att kunna genomföra ett sådant nät" . Jag vill tillstå att jag delar miljöutskottets skepsis på denna punkt.
Kommissionen är övertygad om att problem först och främst skall tacklas vid källan. Det är därför som förslaget till vattenpolitiskt ramdirektiv förpliktar medlemsstater och regioner till att gemensamt söka lösa sina vattenproblem inom gemensamma vattensystem, men inte motsäger stora omledningar av vatten i vattensystemen. För ögonblicket uppvisar - och det har också flera talare varit inne på under debatten - medlemsstaterna och deras regioner helt skilda typer av vattenrelaterade problem och också helt olika strategier för att lösa dessa problem. Det är enligt mitt förmenande ett av skälen till att både institutioner, medlemsstater och icke-statliga organisationer är överens om att det behövs en ny europeisk vattenpolitik, och jag håller med många av de uttalanden som gjorts under debatten om att detta blir en av de stora frågorna i framtiden. Om man i denna fas förpliktade gemenskapen till att upprätta ett vattennät, så skulle man enligt min åsikt inte följa de principer om hållbar utveckling och om bekämpande av miljöproblem där de uppstår, vilket föreskrivs i fördraget, och vilket också är en av grundpelarna i det föreslagna vattenpolitiska ramdirektivet. Dessutom - och här vill jag återigen hänvisa till miljöutskottets yttrande - är det nog för tidigt att utföra en studie som skulle omfatta hela gemenskapen. Först när ramdirektivet om vattenresurser har antagits och det ställts upp jämförbara mål, kommer nödvändiga data att föreligga.
Jag anser att jag har stöd för denna ståndpunkt i miljöutskottets yttrande och i punkt 8 i förslaget till resolution, där det refereras till möjligheterna för, och jag citerar, " ett bättre utnyttjande av redan existerande anläggningar" , och vikten av " att förvalta bättre, innan investeringar sker" . Men det föreslagna ramdirektivet kommer inte på något sätt att förbjuda sådan lösningar i bestämda regioner, där man är på det klara med fakta och bedömningar, följer de miljöpolitiska målsättningarna och där det råder samstämmighet mellan parterna.
Under utvecklingen av ev en ny europeisk vattenpolitik har det redan från första början varit min avsikt som miljökommissionär att rådfråga alla intresserade och berörda parter. När jag nu ser tillbaka på denna utfrågningsprocess, så måste jag anse den vara utomordentligt framgångsrikt, både för att vi fått mycket värdefull input, och för att alla slutit upp bakom åsikten, att vi behöver en ny vattenpolitik och bakom den struktur, som den fått i förslaget. Och det också mot denna bakgrund, som jag ser denna mycket spännande debatt, som har ägt rum här i parlamentet nu på morgonen, Jag är övertygad om att det föreslagna ramdirektivet för vattenresurser kommer att bli en god grund för ett samarbete om hållbar vattenförvaltning mellan EU-institutionerna, medlemsstaterna och deras regioner.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum med början kl. 11.00.
Samarbetsavtal med Yemen
Herr ordförande, herr kommissionär! Yemen är ett land som under de senaste åren har gjort viktiga ansatser inom områdena demokrati och ekonomiska reformer. Detta förtjänar stöd från Europeiska unionens sida. Om man ser på den politiska situationen på den arabiska halvön, så är Yemen ett föredöme, naturligtvis motsägelsefullt, men som innebär en uppmaning till stöd från Europeiska unionen vid sidan av myndigheterna i Sana. Jag rekommenderar därför att vi ratificerar det avtal om ekonomiskt samarbete och handelsutbyte som är ämnet för det betänkande som vi kommer att rösta om inom kort.
Sedan 1990 har Yemen genomgått en process som har enat norr och söder och som har förändrat landets geografiska och politiska förutsättningar. I och med segern över secessionisterna 1994 har den demokratiska processen i landet accelererat, vilket har lett till genomförandet av allmänna, fria och demokratiska val. Även en delegation från Europaparlamentet släpptes in som observatörer vid valen och den kunde bekräfta att valen genomfördes på rätt sätt. Yemen har i dag ett parlament som utgörs av 301 ledamöter, där de normala relationerna mellan majoritet/opposition har lett till att befolkningens demokratiska medvetenhet har stärkts.
För att man bättre skall kunna förstå mitt positiva omdöme är det nödvändigt att speciellt uppmärksamma det regionala sammanhang i vilket Yemen befinner sig: på den arabiska halvön är förmodligen den demokratiska yemenitiska erfarenheten den mest avancerade och den har växt fram under starkt negativt tryck utifrån, framför allt från Saudiarabien, som av uppenbara motiv, såväl politiska som ekonomiska, alltid har gjort sitt bästa för att sätta käppar i hjulet för den demokratiska utvecklingen i Yemen.
Yemens utrikespolitiska ställningstaganden under Gulfkriget har dessutom knappast bidragit till att skapa ett klimat som underlättar för Yemen att accepteras i det internationella samfundet. Det är först nu som landet börjar finna sin plats på den regionala och globala arenan. Låt mig framför allt peka på de ihärdiga ansträngningarna att skapa fredliga relationer med grannländerna. Detta är ett ytterligare bevis på landets demokratiska inställning, som jag anser att vi måste stödja: med Oman har man t.ex. slutit en vänskapspakt som har inneburit ett slut på fleråriga gränstvister i östra Yemen; när det gäller tvisten med Eritrea om Hanish-öarna så behandlas den i internationella domstolen i Haag för att man skall kunna nå en fredlig och diplomatisk lösning på en situation som inte i onödan skall få förstöra relationerna mellan två viktiga länder; slutligen har man också tagit nya kontakter med Saudiarabien för att lösa de territoriella tvisterna i norra Yemen.
Detta är enligt min mening viktiga och positiva politiska val som unionen bör stödja. Jag vet, vi vet naturligtvis alla mycket väl att det finns många problem i Yemen: det kan räcka att nämna de fullständigt oacceptabla kidnappningar som upprepade gånger har drabbat även turister från mitt eget land. Men Yemen är ett land statt i utveckling och det sammanhang som detta sker i kan även kritikerna förstå. I Sana diskuterade jag direkt med de viktigaste myndigheterna i landet om anklagelserna om kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som även detta parlament har påpekat, och jag fann en klar beredvillighet att föra en dialog och att lämna alla upplysningar som kan behövas. De yemenitiska myndigheterna är också medvetna om den annorlunda europeiska inställningen när det gäller kvinnans ställning, ett problem som emellertid inte får lösas genom bannlysning, utan genom fördjupade kulturella och sociala relationer, vilket även i Yemen med nödvändighet kommer att leda till kvinnornas frigörelse. Jag kan direkt vittna om en seriös och konkret vilja till dialog från de yemenitiska myndigheterna, som har begärt hjälp med att utveckla speciella program för att ytterligare förbättra situationen vad gäller mänskliga rättigheter och kvinnans situation i Yemen.
Det är min övertygelse att ett godkännande av samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Yemen kan bli ett tillfälle att fördjupa de politiska och ekonomiska relationerna mellan européer och araber i ett område som är av grundläggande betydelse för den internationella säkerheten. Europeiska unionen har ofta försummat arabvärlden och Medelhavsområdet och med tanke på de svårigheter som fredsprocessen i Mellanöstern för närvarande genomgår, så kan man lätt föreställa sig hur viktigt det är att upprätthålla goda relationer med arabvärlden.
Yemen är aktiv medlem av Arabförbundet och den demokratiska utveckling som landet genomgår borde göra det än naturligare att landet blir en politiska partner till Europeiska unionen. På grund av sin historia och sin ekonomiska struktur har Yemen naturliga förutsättningar för djupgående relationer med Europeiska unionen, förutsättningar som inte får motarbetas. I det avseendet kan samarbetsavtalet, som jag uppmanar kammaren att godkänna, inte undgå att bli utgångspunkten för fördjupade relationer mellan det landet och Europeiska unionen, något som enligt min mening skulle bli till fördel för såväl Yemen som Europa.
Herr ordförande! Jag vill först tacka Pettinari för hans betänkande och även gratulera honom till de slutsatser han kom fram till. Jag vet att han kan bidra med mycket genom sina personliga kunskaper om situationen i Yemen. Desto mera vill jag redan inledningsvis påpeka, att det gör mig ledsen när jag ser att avtalet undertecknades redan i september, och att allt det som Pettinari och de andra har bidragit med inte har haft det ringaste inflytande. Vi utför i dag egentligen bara något slags pliktövning när vi röstar för detta avtal.
Jag tycker att det i detta sammanhang är mycket viktigt att nämna att detta avtal utmärker sig speciellt genom sin evolutivklausul. Det betyder att avtalet bara framställer en bas, som man skall bygga vidare på i framtiden. Även om avtalet är väldigt mycket bredare än avtalet från 1984 är det viktigt att det framställer just en enda bas. Det är bra att det talas om utbyggnad av turismen, modernisering och omstrukturering av jordbruket och fisket, eftersom allt detta också är tecken på att mycket har förändrats i Yemen under de senaste åren.
Vi måste kort sammanfatta vad som har gjorts där på några få år. Ett land som tidigare var ett träningscentrum för terrorister, en sluss för de pengar som flödade inom den internationella terrorismen, har på några få år genomgått en otrolig inre förvandling och omstrukturering, som naturligtvis hänger samman med återföreningen mellan landets båda delar. Det är väl logiskt, att invånarna i Yemen också i detta sammanhang väntar sig helt klara tecken på att vi kommer att stötta dem, att vi kommer att ge stimulans, så att förhållandet mellan den Europeiska unionen och Yemen kan fortsätta att utvecklas i en positiv riktning även i framtiden.
Herr ordförande! Även jag vill gratulera Pettinari till hans betänkande. Jag och mina kollegor i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor välkomnade det särskilda avtal som ingicks med Yemen i december. Vi är alla väl medvetna om, och det har redan tidigare nämnts, att Yemen nyligen gjort stora framsteg i demokratiseringsprocessen och när det gäller respekterandet av mänskliga rättigheter. Det stöd vi ger i dag är oerhört betydelsefullt. Även om det är senkommet är det, om unionen ska kunna se sig själv som en sann kämpe för de grundläggande mänskliga rättigheterna och för den världsomspännande frihet som vi hyllar, viktigt att detta parlament utökar sitt stöd. Stödet utgör ett exempel och är ett budskap till andra länder i samma region som visar mycket ringa respekt för mänskliga rättigheter och ingen alls för demokratiska metoder.
Allmän rösträtt till valen i Yemens parlament är särskilt lovvärt med tanke på att man i grannländerna i samma region endast har manlig rösträtt. Under valet föregående år var jag en av parlamentets observatörer. Det fanns brister men vår bedömning var att valen var fria och rättvisa, bortsett från att vallokalerna var segregerade, och att jag blev bestört över att man hade separat rösträkning för kvinnliga röster. Det var också ett problem att vi av säkerhetsskäl inte kunde besöka vissa områden.
Det återstår en del problem varav några redan har diskuterats. Till exempel, dödsstraffet. Även om det inte har utdömts på flera år, kvarstår det i Yemens brottsbalk. Existerande minimilöner och bestämmelser avseende barnarbete borde förstärkas och förbättras. Läs- och skrivkunnigheten måste förbättras, speciellt med tanke på valet där bristen på läs- och skrivkunnighet var ett stort problem. Åtgärder måste vidtas mot det fortsatta utövandet av kvinnlig könsstympning.
Olika icke-statliga organisationer, både från Yemen och från andra länder, närmade sig mig och mina kolleger emellanåt med kritik angående vissa korrupta metoder och ineffektivitet i det juridiska systemet, angående enskilda brott mot mänskliga rättigheter ibland begådda av säkerhetsstyrkor, och den godtyckliga arresteringen av tusentals människor utan vederbörlig rättsprocess. Dessa människor fängslas utan ordentlig dokumentation och utan att ställas inför rätta. Det finns den typen av problem, men genom att införliva klausuler om mänskliga rättigheter i avtalet samt klausulen om rätten till liv får vi större kraft i våra krav på efterlevnaden av dessa mänskliga rättigheter.
Slutligen, bortsett från problemen, välkomnar jag den mycket positiva inställning föredraganden har visat. Jag är säker på att fördelarna med ett samarbetet kommer att uppmuntra till ytterligare samarbete och demokratisering. Jag anser att parlamentet måste fortsätta att utöva tryck på Yemen för ett bekännande av viktiga internationella konventioner om mänskliga rättigheter samt fortsätta att ta upp enskilda fall av brott mot mänskliga rättigheter allteftersom det blir aktuellt. Yemens regering lyssnar på oss och noterar vad parlamentet säger.
Herr ordförande! Även jag skulle vilja gratulera min kollega Pettinari till hans betänkande och jag beklagar i likhet med min kollega Habsburg-Lothringen, att det som vi nu debatterar redan är gammal skåpmat. Yemen är ju ett intressant land så tillvida att det är ett av världens delade länder och nu ett av de länder som försöker att övervinna följderna av en sådan delning. Återföreningsprocessen har ju i just Yemen inte förflutit utan bakslag och problem.
Avtalet som vi talar om i dag, är egentligen kronan på verket efter ett gott samarbete mellan Europeiska unionen och detta land som har pågått sedan 1979. Bistånden till Yemen för ekonomiska projekt och utvecklingsprojekt i en storleksordning på totalt 58 miljoner ecu har lett till att detta land såsmåningom har hamnat i ett ekonomiskt strategiskt läge, där en fortsatt positiv utveckling verkar garanterad. Till denna positiva utveckling skulle jag också vilja räkna det som min kollega Malone redan har tagit upp, nämligen den pluralistiska demokratin, som här verkar vara på god väg, trots de tidigare nämnda kritiska punkterna, som den försiktiga ekonomiska politiken, där man undviker att initiera sociala omstörtningar. Men alltsammans stabiliseras säkert först när förra årets donatorskonferens ger sitt samtycke till nästan 2 miljarder ecu för de kommande två åren för investeringar i detta land och snabbt förverkligar detta. Då har vi med denna överenskommelse en viss avrundning av avtalen i Medelhavsområdet. Dessutom tror jag att Yemen kommer att ta tillfället i akt att visa att religiösa traditioner och respekten för mänskliga rättigheter absolut kommer att fås att stämma överens..
Herr ordförande, kära kolleger! Omröstningen om Pettinaris betänkande om samarbetsavtalet mellan Europeiska gemenskapen och Yemen pekar på tre slags anledningar på det politiska, ekonomiska och mänskliga planet.
På det politiska planet bör tre grundläggande beståndsdelar noteras. För det första Yemens enande och strävan efter att minska interna brytningar mellan norr och söder. För det andra och fortfarande på samma plan, den demokratiska karaktären på regimen vilken kännetecknade valet den 27 april 1997 och som fortsatt sedan dess. Den tredje politiska anledningen är Europeiska unionens obligatoriska uppmuntran av det personliga och kollektiva ansvaret på detta område.
När det gäller det ekonomiska planet konstaterar vi att progressiva reformer genomförts i strävan efter att undvika interna störningar i en ekonomisk situation som fortfarande är svår. För det andra finns också här viljan till och genomförandet av en samstämmig ekonomisk politik. Slutligen en sista ekonomisk punkt, nämligen strävan efter balans i handeln, vilken för närvarande avbrutits, en balans till stor förmån för unionen och vilken också bör göra det möjligt för Yemen att få bättre avsättning för sin ursprungsproduktion.
På det mänskliga planet noterar vi att det är nödvändigt att beakta behoven hos Yemens folk, som jämfört med oss lever i ytterlig fattigdom, samt den satsning på utbildning och tekniskt bistånd som genomförs. Slutligen det nödvändiga bibehållandet av stödet för att bidra till att förbättra den lokala landsbygdsutvecklingen och levnadsstandarden för den minst gynnade befolkningen.
Samtliga dessa anledningar innebär att biståndet alltså måste vara fullständigt och UPE-gruppen kommer att rösta för Pettinaris betänkande om samarbetsavtalet mellan unionen och Yemen.
Herr ordförande! Republiken Yemen förtjänar ett uppmuntringspris. Den liberala gruppen kommer således att helhjärtat instämma med samarbetsavtalet mellan Yemen och EU.
Det nya avtalet är en viktig anpassning av avtalet från 1984. Denna anpassning återspeglar den förändrade verkligheten i Yemen. Medan avtalet från 1984 som bekant slöts med Nordyemen är det nya avtalet tillämpligt på det återförenade landet. Enandet 1990 lade grunden till en harmonisk utveckling i det landet. Hotet från kravallerna 1994 har, tack och lov, stärkt landet.
Av betänkandet framgår tydligt att politikerna nu äntligen är övertygade om nödvändigheten av demokrati och mänskliga rättigheter. Yemen fungerar som ett exempel i regionen. Det glöms bort ibland, för regionen domineras av Saudiarabien, i positiv bemärkelse säger man, och i negativ bemärkelse av Irak. Utrikespolitiken är inriktad på att lösa alla konflikter med grannländer. Flerpartidemokratin fungerar och parlamentet väljs med allmän rösträtt. Parlamentsvalet i april undanröjde mer än väl alla tvivelsmål. Även på det ekonomiska området rättas saker och ting till i samarbete med IMF. Men vi måste naturligtvis fortsätta att vara vaksamma inför framtiden.
Yemen är ett ytterst fattigt land där demokratin fortfarande uppvisar avsevärda brister. Därför stöder vi helhjärtat slutandet av detta avtal som skall bidraga till att intensifiera kontakterna med Yemen. Avtalet måste användas till att utveckla ekonomin och handeln mellan EU och Yemen.
Från vår sida måste vi också ägna stor uppmärksamhet åt förbättringar av rättssystemet, valsystemet och den statliga administrationen. Vidare förstärkning av demokratin måste fortsätta att utgöra en viktig punkt att uppmärksamma. Respekt för de mänskliga rättigheterna, bekämpande av korruption, utökade garantier för pressfrihet kräver ansträngningar från den yemenitiska regeringens sida. Som jag sa, samarbetsavtalet med Yemen är ett uppmuntringspris, och Yemens regering förtjänar vårt stöd för reformerna och förtjänar också en knuff i ryggen för vidare aktiviteter i denna riktning. EU måste ta tag i detta avtal, intensifiera och diversifiera sina ansträngningar i denna region. Vi får inte bara rikta in oss på Saudiarabien, utan också på andra länder, framför allt Yemen.
Jag skulle vilja tacka Pettinari och uttrycka min respekt för hans utmärkta betänkande. Jag hade inte väntat mig något annat av honom.
Herr ordförande! Under en lång rad år innan föreningen av Nord- och Sydyemen år 1990 hölls utvecklingen tillbaka av gränskonflikter mellan de två staterna och av bittra interna strider, vilka tidvis blossade upp i inbördeskrig. Sorgligt nog har Yemen, även efter föreningen, fallit offer för inbördeskriget i april 1994. Förhoppningsvis går det att förhindra att sådana händelser upprepas och att nivån på den ekonomiska tillväxten kommer att stiga i framtiden. Detta skulle kunna förbättra levnadsstandarden för hela Yemens befolkning, i synnerhet för dem som lever i fattigdom, smuts och elände, förutsatt att detta inte överlämnas helt i händerna på de fria marknadskrafterna.
Med detta i åtanke bör vi välkomna det samarbetsavtal som ligger framför oss här i dag. Det skulle kunna utgöra ett viktigt inslag för Yemens framtida utveckling. Det kommer också, emellertid, att kräva verkliga förbättringar inom området mänskliga rättigheter. Bortsett från det faktum att Yemen antagit vissa konventioner om mänskliga rättigheter och införlivat dem i sin lagstiftning, godkände denna kammare under föregående år en resolution som uppmärksammade allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Sedan april har det skett talrika arresteringar, även om många av dem som arresterats utan rättsliga grunder har frigetts. Ett av problemen är det fullkomligt godtyckliga agerandet av de politiska säkerhetsstyrkor som endast svarar inför presidenten.
Det finns även straff i brottsbalken från 1994 som är omfattande, hårda och grymma. Kvinnors rättigheter är begränsade även om situationen är mycket bättre än i en del andra arabländer. Denna kammare bör stödja överenskommelsen men kräva att mänskliga rättigheter hålls under noggrann bevakning. Förhoppningsvis kommer även de som stått anklagade för att ha deltagit i inbördeskriget 1994 att beviljas amnesti, eftersom det är ett viktigt steg mot nationell försoning. På grund av detta stöder jag detta betänkande och detta avtal.
Herr ordförande! Det nya samarbetsavtal som slutits mellan den Europeiska unionen och Yemen bör analyseras i sitt historiska sammanhang. Yemens förening stöddes av en majoritet av de båda staternas befolkning, men den nya regeringen ställdes mot de hinder som utgjordes av nationell försoning och den stora ekonomiska underutvecklingen till följd av inbördeskriget. Som ni vet har Yemen tagit sig an dessa utmaningar med framgång. Yemen är i dag ett land, ett förenat land, och regeringen gör allt för att försona sig med opinionen i söder, trots att vissa krafter, såväl i som utanför Yemen, fortsätter att motsätta sig detta. Ett förenat Yemen representerar en viktig strategisk pjäs och den Europeiska unionen stöder det helt och fullt.
Vi anser att demokratiseringsprocessen i Yemen är ohejdbar. Yemen höll allmänna demokratiska val 1993, dessa följdes av ytterligare ett val förra året. Som Malone påpekade ansågs båda valen, generellt, rättvisa och fria av de internationella observatörerna, oavsett det faktum att vissa brister kunde iakttagas.
Demokratiseringsprocessen är ännu ung och kommer att behöva stöd och jag vill poängtera att kommissionen gett sin hjälp till både statliga- och icke-statliga organisationer under båda valen och mer stöd planeras för att stärka denna unga demokrati. Yemens regering har inte bara påbörjat en liberaliseringsprocess från en tidigare hårt statskontrollerad ekonomi till en fri marknadsekonomi, utan håller på att genomföra viktiga reformer inom ramen för ett samarbete med Internationella valutafonden och Världsbanken. Under ett möte i Bryssel i juni 1997 lyckades man utlova 1 300 miljoner ecu på tre år i detta syfte och där uttryckte de internationella bidragsgivarna sitt stöd och uppskattning för regeringens ansträngningar.
Samtidigt med denna positiva utveckling har Yemens regering, under den sista tioårsperioden, utforskat möjligheterna att etablera nya, utvidgade och aktualiserade samarbetsavtal med den Europeiska unionen. Det nya avtalet utarbetades enligt den modell som fanns för samarbetsavtalen mellan gemenskapen och utvecklingsländerna, i februari 1997 godkände rådet förhandlingsdirektiven som kommissionen hade föreslagit och den 25 november undertecknades avtalet. Jag anser att detta avtal kan bidraga mycket i den moderniseringsprocess och ekonomiska utveckling som Yemen utlovat.
Avtalet innefattar utveckling av den privata sektorn och skapandet av en permanent ekonomisk dialog inom olika sektorer. Avtalet innefattar också, som några talare redan påpekat, den vanliga klausulen om respekt för demokratin och för de mänskliga rättigheterna som en grundval för vårt samarbete. Och vad gäller det sistnämnda, herr ordförande, skulle jag vilja understryka att Yemens regering accepterat detta till fullo och utan reservationer.
Jag vill tacka såväl utskottet för utveckling och samarbete som utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor och utskottet för ekonomiska och externa förbindelser för att de, i likhet med kommissionen, värderat vikten av detta avtal och följaktligen stött det och förhoppningsvis kommer att stödja det genom att rösta för det.
Jag tackar er, herr kommissionär, för ert inlägg.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.
Omröstning
Herr ordförande! Vid debatten i går om denna fråga visade det sig att en stor majoritet av grupperna har samma ståndpunkt. Det framgick för övrigt också av de olika resolutioner som ursprungligen lades fram av olika grupper representerade här. Tyvärr har en majoritet av grupperna beslutat att dra tillbaka resolutionerna, och vi vet att det på grund av bristen på flexibilitet inte längre var möjligt för några grupper att stödja vår resolution, trots det faktum att de till största delen är överens med oss om innehållet. Därför drar vi nu tillbaka vår resolution. Men vi vill mycket klart framhålla att detta, även om det är mänskligt, saknar stil, herr ordförande.
Resolutionen har alltså dragits tillbaka.
Den förlikning som ligger till grund för betänkandet nådde ett antal godtagbara kompromisser med Europaparlamentets krav avseende konceptet med rimliga priser, kostnaden för samhällsomfattande tjänster, konsumentskydd och servicekvalitet, skydd av handikappade användare samt nummerportabilitet.
Vi kan därför stödja betänkandet. Det bör emellertid påpekas att de öppna nätverken absolut måste vara i tillfredsställande skick för att telekommunikationsmarknaden skall kunna avregleras och utan parlamentets starka ingripande skulle de ha legat kvar långt under den standard som krävs. Komissionen och rådet skulle absolut behöva förbereda ytterligare åtgärder inom närliggande områden mer noggrant och med betydligt mer hänsyn till de samtidiga kraven på reglering.
Betänkande: Pack (A4-0012/98)
Det krävdes långa och svåra förhandlingar under 1994-1995 för att fastställa det finansiella bidraget till Sokratesprogrammet.
Europaparlamentet spelade en avgörande roll när det gällde att fastställa totalanslaget på den rimliga nivån 850 miljoner ecu och för att lägga till en klausul om halvtids-översyn av anslagen.
I dag har Sokratesprogrammet visat vad det duger till. Främjandet av livslångt lärande har organiserats kring detta unika program som sträcker sig från förskolan till den avslutande universitetsnivån.
Tack vare det stora utbudet av verksamhet har de möjligheter som erbjuds ungdomar och lärare mångdubblats, vilket medfört att en verklig känsla av europeisk identitet utvecklats.
Enhälligt erkända positiva resultat har uppnåtts bland en stor del av de 119 miljoner personer som är under 25 år och bland 4 miljoner lärare. Denna stora popularitet på det europeiska utbildningsområdet får inte äventyras två år innan programmet löper ut, även om elva nya länder nu knackar på Europeiska unionens dörr för vårt ömsesidiga berikande.
Det krävs alltså lämplig finansiering och största möjliga öppenhet där den senaste tekniska utvecklingen bör beaktas, särskilt på informationsområdet.
Jag röstar därför ja till Packs betänkande och den förstärkning av finansieringen i storleksordningen 70 miljoner ecu som förespråkas för Sokratesprogrammet under 1998 och 1999. Liksom flertalet av mina kolleger beklagar jag bara att den slutliga kompromissen inte kunnat göras på grundval av de extra 100 miljoner som Europaparlamentet föreslog i juni förra året.
Undervisning och utbildning har blivit den viktigaste punkten för Europas ekonomiska och sociala framtid. Att främja utbyte av studenter och idéer innebär också att verka till förmån för Europa, den gemensamma valutan och den Ekonomiska och monetära unionen. Vi får inte glömma det när vi måste göra prioriteringar i budgeten.
skriftlig. (FR) Om det finns något område där parlamentet är enigt om att utöka omfattningen är det just undervisningen och mer exakt rörlighet i undervisningen.
Pack och andra har med rätta betonat att Sokratesprogrammet är ett grundläggande instrument för europeiska ungdomar för deras undervisning, för deras " europeiska" synsätt på studierna och, mer allmänt, för ett mer öppen synsätt gentemot andra.
Programmet utgör t.o.m. en " referenspunkt" för medborgare som ofta bara känner till Europeiska gemenskapens verksamhet genom det som berör deras egen och barnens värld.
Det är anledningen till att jag röstar för betänkandet och den ökning av budgeten som beslutats av ministerrådet, inte av undervisningen, men av budgeten!!! Det är en ödets ironi, notera det, då budgetministrarna i allmänhet börjar med att skära just inom undervisnings- och kulturområdet!
Låt oss önska att detta " historiska" beslut upprepas inom andra områden och att det kan sätta stopp för det rådande hyckleriet i debatten.
Rådet och parlamentet har enats om att avsätta en kompletterande summa på 70 miljoner ecu till utbildningsprogrammet Sokrates, så att det kommer upp i 920 miljoner ecu. I dagens Europa är det viktigt att satsa på ungdomsutbyte, varför utbildningsprogrammet Sokrates är en meningsfull åtgärd. Det ger möjlighet för ungdomar från hela Europa att utbilda sig i andra länder och att möta andra ungdomar från övriga Europa. Jag ger därför betänkandet mitt fulla stöd.
Sokrates är ett föredömligt exempel på vilket mervärde en gemenskapsåtgärd kan medföra. Ett klokt politiskt beslut kan bara gå ut på att förstärka detta utytesprogram mellan studenter och lärare på alla undervisningsnivåer.
Emellertid, och trots denna självklarhet, tvekade medlemsstaterna mycket innan de bidrog med de nödvändiga ekonomiska medlen för att kunna genomföra det beslut de själva hade fattat: en utökning av programmen till unionens kandidatländer. Kommissionen föreslog en ökning med 50, parlamentet begärde 100 och rådet beslutade om 25. Resultatet av förlikningen var därför överraskande, eftersom rådet, då det stannade på 70, kom att besluta om en större ökning än själva kommissionen föreslagit.
Vad berodde denna ovanliga upplösning på? På två mycket viktiga saker: överenskommelsen mellan kulturutskottet och budgetutskottet vilka gjorde gemensam sak och överförde saken till 1998 års budget samt det idoga och initierade agerandet av en ledamot som inte tvekade att sätta ett direkt tryck på regeringarna och påverka allmänheten. Att bedriva politik kräver en personlig lidelse och ett välinriktat diplomatiskt agerande.
Därför röstar jag med stor tillfredsställelse för detta karaktäristiska betänkande.
Betänkande: Read (A4-0023/98) och Camison Asensio (A4-0027/98)
Kommissionen har utarbetat ett förslag till direktiv om telekommunikationsutrustning, som skall ersätta två rådets direktiv om teleterminalutrustning och markstationsutrustning förbunden med satelliter. Vidare föreslår kommissionen att tillämpningsområdet för direktivet utvidgas, så att också radiokommunikationsutrustning omfattas av reglerna. Emellertid är det av yttersta vikt att man är medveten om, att radioamatörer, som själva bygger sin sändningsutrustning, inte har någon chans att leva upp till de höga krav på tekniska standarder, som direktivet ställer. Detta är emellertid inte heller nödvändigt, eftersom amatörutrustning inte är avsedd för försäljning. Mot bakgrund av att jag i min egenskap av beskyddare för de danska radioamatörerna har fått garantier från kommissionen om att radioamatörernas utrustning inte kommer att omfattas av direktivet, ger jag betänkandet mitt fulla stöd
Andrabehandlingsrekommendation: Lehne (A4-0005/98)
Det bör påpekas i all korthet att detta betänkande - just mot bakgrund av den rådande asiatiska finanskrisen, som till stora delar beror på privata skulder - i grova drag hör till bankkontrollen, vars koordination respektive harmonisering med hänsyn till en inre marknad och gemensam marknad man omedelbart kommer att ta itu med.
Detta berör betänkandet av Lehne så tillvida att frågan kommer att infinna sig, vilket kommer att synas särskilt tydligt i ändringsförslag 2, i vilken mån det är nödvändigt med denna " kontroll- och tillståndsplikt" , som skall införas av medlemsländerna gentemot en europeisk rambestämmelse. Detta är dock ingen anledning att inte rösta ja till betänkandet, vilket i sin helhet är obestridligt.
Andrabehandlingsrekommendation: Parodi (A4-0411/97)
Kommissionen föreslår att vi skall uppdatera direktiv 94/58 på grundval av den internationella konventionen STCW om utbildningskrav för sjöfolk. Vid den första behandlingen i maj förra året bad vi rådet att beakta 35 ändringsförslag avsedda att förstärka det ursprungliga förslaget.
Av dessa ändringsförslag bifölls 20 och det kan vi glädja oss åt.
Vårt arbete har bestått i att lämna förslag om utbildning av sjöfolk.
Hur är det egentligen möjligt att avstå från att beakta den mänskliga faktorn vid sjöfartsolyckor (80 procent av olyckorna beror på mänskliga fel).
Jag glädjer mig åt min kollegas förslag om att inrätta ett Europeiskt utbildningsinstitut. Europeiska unionens sjöfolk har en högkvalificerad utbildning. Vi måste förlänga, bevara och vidarebefordra detta kunnande. Sjöfartsindustrin som utnyttjar denna arbetskraft kommer på så sätt att bli mer konkurrenskraftig.
Jag tänker slutligen på de tusentals ungdomar som eftersträvar det ädla arbetet på sjön. Vi måste erbjuda dem en framtid med seriös utbildning. Vår kollegas förslag går i rätt riktning.
Betänkande: White (A4-0010/98)
Vi måste komma bort ifrån idén om att när något är på tok i medlemsstaterna, då är det hög tid att Europa tar sig an detta. Naturligtvis erkänner jag att det står dåligt till med livsbetingelserna för många djur i djurparker. Jag delar den ståndpunkt som McKenna intog senast: " För många djur är en djurpark inte alls lämplig." Men det är en annan diskussion. I samband med kollega Whites betänkande handlar det om frågan om man skall utforma reglerna för djurparker på europeisk nivå. Enligt min uppfattning skall man absolut inte göra detta, och därför har jag röstat mot betänkandet.
Argumenten för att skapa en europeisk lagstiftning för djurparker är nämligen inte starka. Detta är en av de frågor där Europeiska kommissionen gått för snabbt fram. Kommissionen hejdades med rätta av rådet i Edinburgh. Men kollega White vill i sitt betänkande åter tillbaka till pre-Edinburgh-stadiet: han vill ha ett direktiv, ingen rekommendation, och då rentav ett direktiv med artiklarna 100a och 130s som rättslig grund. Nyligen lade jag fram detta exempel för en nederländsk besöksgrupp bestående av kommunfullmäktigeledamöter. De blev mycket snabbt eniga: " Det här har inte Bryssel något med att göra." Och den gruppen bestod inte av partikolleger till mig!
I rättsligt avseende är Europaparlamentet lika svagt. Enligt subsidiaritetsprincipen har EU inga befogenheter här och bör därför inte agera i detta konkreta fall. Diskussionen om det rättsliga instrumentet är således fullständigt överflödig. Det vi på sin höjd skulle kunna göra är att överväga en rekommendation. Med tanke på den allvarliga situationen i många djurparker förefaller mig en rekommendation vara på sin plats.
Det utförliga förslaget till rekommendation från kommissionen (nästan ett direktiv) är mer än tillräckligt. Det kommer medlemsstaterna och djurparkerna att ha fullt upp med, för att inte tala om prislappen. Jag tvivlar inte på de goda avsikter som många har, men ett direktiv om detta är verkligen för mycket av det goda.
Det nya protokollet om djurens välbefinnande som finns inkluderat i Amsterdamfördraget tvingar gemenskapen och medlemsstaterna att respektera detta krav, samtidigt som det upphäver beslutet om det felaktiga användandet av subsidiaritets-principen i den här frågan.
Alla känner till att villkoren för välbefinnande för djur som hålls på zoo är långt ifrån de mest lämpliga, det är till och med så att det inte heller finns tillräckliga garantier för nämnda villkor i ländernas egna lagstiftningar.
Det är inte heller lätt att tillhandahålla den rätta miljön för många djur: späckhuggare, delfiner, björnar, etc. utan att nämna den plåga och de ändrade vanor som man utsätter dessa arter för i denna fångenskap med klart lukrativa förtecken.
För en tid sedan uttryckte jag mig på liknande sätt med betänkandet av Scott-Hopkins, som jag hade äran att göra sällskap på Madrids djurpark, och i dag är det självklart att jag återigen stöder allt som White säger; för att en rekommendation i sig löser ingenting, som kommssionen är väl medveten om, och vad det handlar om är att finna ett svar på det här problemet.
Eftersom tiden är knapp delar jag föredragandens åsikt om att bara ett direktiv kan se till att djuren som hålls i fångenskap på unionens djurparker får det skydd de förtjänar, vilket dessutom skulle innebära att kommissionen anpassade ord till handling och på så sätt såg till att Amsterdamfördraget följdes.
Vi har valt att avstå i den slutliga omröstningen om betänkandet. Vi anser inte att EU bör utforma detaljerad lagstiftning på alla områden. Därför avvisar vi utskottets förslag till förändring av den rättsliga grunden och utformningen som direktiv. Däremot anser vi att det är av värde att det sker ett omfattande samarbete i djurskyddsfrågor. Det bästa vore dock om detta samarbete utformas genom rekommendationer och konventioner på alleuropeisk nivå.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för att det inrättas ett direktiv om hållande av vilda djur i zoo i stället för den rekommendation som har föreslagits av kommissionen, i det att vi anser, att det är viktigt att det skapas ordentliga bestämmelser över hela EU. Djurparker är antingen privat eller offentligt ägda, och standarden kan variera kraftigt. Ordentligt drivna djurparker uppfyller många funktioner, för t.ex. vetenskaplig forskning, utbildning, bevarande av arter. Djurparker, som enbart drivs för pengarnas skull, måste man hålla ett öga på. Det förekommer allt för många exempel på djurparker, där djuren lider och där det i hög grad finns skäl att hålla ett öga på att de internationella konventionerna om bevarande av och handel med vilda djur, som EU har undertecknat, respekteras fullt ut. Därför går vi in för regler och stöder betänkandet, även om vi mycket väl är medvetna om, att det finns många, som förfäktar hänsyn till subsidiaritetsprincipen och säger att EU inte har något att säga till om i detta ärende. Vi vill dock gärna få detta prövat. Handel och byteshandel med hotade eller utsatta djurarter är underkastade konventionen om internationell handel med utrotningshotade vilda djur och växter. Zoologiska trädgårdar har lov att importera, exportera och byta djur inom ramen för arbetet med arternas bevarande. EU-regler på området kan hjälpa till att kontrollera att de internationella avtalen efterlevs.
Att förhållandena i djurparker runtom i EU ofta lämnar mycket övrigt att önska är tyvärr sant. Kommissionen lägger därför fram ett förslag till rekommendation för att förbättra kvaliteten i unionens djurparker, vilket är mycket positivt.
I Whitebetänkandet vill man att rekommendationen görs om från icke-bindande till ett rättsligt bindande direktiv, vilket jag inte kan stödja.
Att uppmärksamma missförhållanden genom att utarbeta rekommendationer är mycket positivt. Det borde förekomma mycket oftare och skulle stödja den stora mängd lagar och direktiv som EU utarbetar, vilket jag tror skulle uppskattas av medborgarna.
Att det finns en samling inriktningar som strävar efter en systematisering och harmonisering av den rättsliga ramen i de olika medlemsstaterna, vad gäller hållande av vilda djur på zoo, är givetvis ett positivt steg. Så mycket mer som det också är sant att man redan för några år sedan väntade en konkretisering av normerna för denna rättsliga ram, vilken av olika orsaker successivt har uppskjutits.
Betänkandet försöker framför allt göra om den rekommenderande ramen som kommissionen föreslår, och ge den karaktär av direktiv, vilket är vad alla de många föreningar och organisationer i Europeiska unionen vars verksamhet rör sig kring bevarande och skydd för djur vill.
Betänkandet förtjänar vårt stöd även om det hade kunnat gå ännu längre. Det borde och kunde faktiskt också ha omfattat permanenta privata samlingar, även om allmänheten inte har tillgång till dem, eftersom villkoren för hållande av djur bör vara lika och allmängiltiga.
Likaså kunde det ha beaktat aspekter angående komponenter i utbildning och pedagogik för att avråda från hållande av vilda djur utanför deras respektive naturliga miljö, en aspekt som borde ha tagits i beaktande, på samma sätt som vid den licensiering som sker vid nya offentliga och privata anläggningar för visning.
Jag hoppas att vår röst för betänkandet bidrar till att det blir möjligt att fylla ett tomrum och förbättra texten så snart som förutsättningarna finns för dess översyn.
Jag röstar för Whitebetänkandet om hållande av vilda djur i fångenskap eftersom det är dags att avsluta en okontrollerad situation av lidande och bristande insyn.
Utan att ifrågasätta kärleken till djuren som ägarna och skötarna på många mindre djurparker visar, är det uppenbart att många av dessa inrättningar inte uppfyller de mininivillkoren och att inte lämplig medicinsk-veterinärvård, av den tekniska karaktär som krävs för exotiska djurarter, ges.
Det som Europaparlamentet har begärt, och som nu förstärks genom omröstning i kammaren om detta betänkande, är kravet på en samling obligatoriska regler inom hela unionen, och som inkluderar transporterna, och en förstärkning av kontrollmekanismer, insyn och djurens välfärd.
Alla förslag som förbättrar djurens livssituation i allmänhet och på zoologiska trädgårdar i synnerhet är värda att stödja. Vi är i grunden positivt inställda till de förslag som Whitebetänkandet innehåller. Vi anser däremot att det är en fråga som på grund av närhetsprincipen bör regleras av de enskilda medlemsstaterna.
Detta betänkandes intention är mycket vällovlig. Jag anser dock att detta är en fråga för medlemsstaterna. Demokratin och det nationella självbestämmandet är en överideologi. Man kan inte motivera inskränkningar i demokratin med att man tjänar en god sak. Därför har jag röstat mot betänkandets förslag (ändringsförslag nr 1) att det skall finnas ett direktiv på detta område.
Rekommendation om rasism (B4-0108/98)
Vi har röstat för resolutionen för att visa vår avsky för rasismen, men kan inte stödja formuleringar till fördel för Mer Union.
Mohamed Alís förslag till resolution behandlar ett allvarligt problem: rasim, främlingsfientlighet, antisemitism. Han har lagt till resultaten av det Europeiska året mot rasism, ett andra ämne som självfallet inte ligger på samma plan.
Ett sådant här ämne förtjänar klara och stränga moraliska valmöjligheter samt stort allvar vid framställningen av fakta och idéer. Men den föreslagna texten motsvarar knappast dessa krav.
Man har inte på något sätt erinrat om de moraliska och själsliga grunderna för att bestämt förkasta rasismen: alla människors lika värdighet, från tillblivelsen till den naturliga döden, oavsett ras och sociala villkor, som kan vara höga eller låga, religion, hälsotillstånd, ålder. Genom att inte erinra om dessa grundläggande principer begränsas resolutionens omfattning.
Texten blandar dessutom ihop förslag som man inte kan samtycka till, såsom t.ex. att kräva att lärare skall uppträda exemplariskt, med förslag som är ideologiskt oacceptabla, såsom idén med " positiv diskriminering" som uppenbarligen står i motsats till kampen mot diskrimineringen.
Vidare förväxlar föredraganden begrepp som inte har med varandra att göra, såsom rasism och nationalism.
Han manipulerar farliga begrepp såsom att spåra eventuella rasistiska, främlingsfientliga eller nationalistiska tendenser, vilket kan öppna dörren för en osannolik rannsakning av tanken.
Vissa beaktanden är dunkla såsom stycke H i ingressen som antingen visar på något självklart eller innehåller obegripliga baktankar.
Slutligen hänvisas till Amsterdamfördraget som, ända tills motsatsen har bevisats, inte ingår i gemenskapens rättsordning eftersom det ännu inte ratificerats av någon av medlemsstaterna.
Av dessa anledningar var det omöjligt att rösta för resolutionen.
Ingen blir förvånad över att jag som socialist och fransman förbehållslöst instämmer i vår kollega Alís frågeställningar och förslag. Jag vill gratulera honom till det!
Jag ansluter mig också till hans frågor som berör kommissionens avsikter om dels eventuella arrangemang i anslutning till det Europeiska året mot rasism, dels inrättandet av ett europeiskt observatorium mot rasism. Detta är grundläggande frågor. Jag vill tillägga att de inte är politiskt neutrala, de är i stället till stor del knutna till den fattigdom som berör allt fler av våra medborgare, vilket inte rättfärdigar någonting.
Jag anser att man inte i något fall kan ursäkta den europeiska minoritet som skyltar med sin sympati för en extremhöger som är uppfylld av den mest reaktionära främlingsfientlighet och nationalism, det är alltför allvarligt.
Jag vill också varna vissa minoriteter av konservativa högerrepresentanter som tror att de kan behålla sina positioner genom att alliera sig eller rätta sig efter dessa mest extrema partiers ståndpunkter. De får aldrig glömma att de spelar extremhögerns spel utan att för den skull återerövra de väljare som lämnat dem.
Historien har lärt oss att alla dessa extremhögerpartier bär ett frö till våld inom sig, och att detta våld alltid medför katastrofer.
Det återuppvaknande hatet i en majoritet av staterna visar att det " avskyvärda djur" som våra fäder och vissa av oss bekämpat inte är dött och att det bästa sättet att hedra dem som givit oss vår frihet... är att fortsätta kampen.
Vi har röstat för den aktuella resolutionen om rasism. Vi stöder fullständigt resolutionens grundläggande anda av antirasism och humanism. Trots detta har vi invändningar på tre punkter:
1.Vi anser inte att medlemsstaternas invandringspolitik skall harmoniseras.2.Vi anser inte att straffrättsliga frågor, exempelvis om kriminalisering av rasistiska organisationer, skall avgöras på EU-nivå.3.Vi vill betona att arbetet för mänskliga rättigheter främst sker inom ramen för Europarådet och att EU inte skall sträva efter att ta över frågorna från denna alleuropeiska institution.
Ledamöterna från FPÖ röstar visserligen i slutomröstningen ja till resolutionsförslaget, detta betyder dock inte ett reservationslöst godkännande av samtliga punkter.
Vi avböjer både en europeisk stadga för invandrarrättigheter och en europeisk samordning av straffrätten, eller ett avskaffande av grundsatsen om den ömsesidiga straffbarheten för bestämda brott.
Betänkande: Thors (A4-0008/98)
I betänkandet belyses en del brister vad gäller efterlevnaden av gemenskapsreglerna i enskilda medlemsländer. Där beskrivs också enskilda medlemsländers efterlevande av internationella avtal träffade av EU.
Mängden EU-regler ökar ständigt. De tidigare beskeden om färre men bättre regler har stannat vid ord. Mängden EU-regler gör regelsystemet svårt att överblicka och är en anledning till svårigheterna att omsätta och tillämpa reglerna i medlemsländerna. En annan orsak kan vara att regler som inte upplevs som viktiga, nödvändiga eller som klåfingriga inte införs, eller införs sist. Förslagen i betänkandet är ändå i huvudsak bra varför jag har röstat ja till det.
Betänkande: Izquierdo Collado (A4-0407/97)
Jag röstade emot betänkandet av Izquierdo Collado om transeuropeiska vattennät därför att, när man rekommenderar en vattenpolitik som baseras på överföringar, motsäger det, enligt min mening, inriktningen och omfattningen av de pågående diskussionerna om ramdirektivet om vatten, liksom gällande internationella rättsregler för vatten, konstant omnämnda i Helsingfors- och Espookonventionen, som skydd av flodstaternas ställning. Mer än något annat sätter ett sådant val, uteslutande inriktat på överföringar, frågetecken för själva den europeiska lagstiftningen om miljökonsekvenser. En politik för vattenkvantiteter, mycket betydelsefull för södra Europa, kan inte skiljas från kvalitets- och solidaritetssynpunkter, och framför allt när det gäller vattendrag som ligger i flera medlemsstater är förenandet av intressen nyckeln i den politik som bör tillämpas.
Vi behandlar ett initiativbetänkande. Härnäst kommer Europaparlamentet att få tillfälle att uttala sig om ramdirektivet i lagstiftningsprocess. Jag vill inte låta bli att understryka denna inledande vaksamhet för att därifrån markera skillnaderna.
Hur kan man rösta emot betänkandet av Izquierdo om de transeuropeiska vattennäten?
Vi som jobbat länge med miljöfrågor vet att alla stora verk kräver sina konsekvensanalyser och att man inte längre kan försöka undvika dem. Följaktligen är det fel att använda sig av det argumentet för att rösta emot betänkandet. Det som däremot är verklighet är att stora områden inom gemenskapen lider av långa perioder av torka och att utan vatten finns det varken liv, utveckling eller solidaritet.
Problemet med vattnet består inte enbart i dess kvalitet utan också i dess kvantitet, och på just det sistnämnda problemet finns det bara en lösning och det är de europeiska vattennäten.
Min röst för är alltså solidaritetens röst.
De danska socialdemokraterna följer PSE-gruppens omröstningslista för betänkandet av Izquierdo Collado om de transeuropeiska vattennätens teknologiska hållbarhet. men vi vill gärna understryka, att man måste vara ytterst varsam med att ge sig ut i projekt som har till syfte att bygga ut dessa vattennät. Det kommer alltid att vara nödvändigt att först företa grundliga studier av de konkreta fall, där ett sådant projekt skulle kunna vara relevant. Först och främst bör man säkerställa att problemet inte kan lösas genom att redan existerande resurser förvaltas under större hänsynstagande. Detta skall förstås brett och bör därför inkludera överväganden av möjligheter för att lägga om jordbruk och industriell produktion. Omläggning av jordbruket behövs bland annat i de fall, där det odlas särskilt vattenkrävande i områden, som plågas av torka, och där man därtill odlar dessa grödor mycket längre än deras naturliga säsong. Det är uttryck för en felaktig tankegång, och den bör ändras, innan man ger sig i kast med alternativa lösningar på problemet med brist på vatten.
Det är förvisso sant att vattenresursernas fördelning är olika inom Europeiska unionen. Så är också arealen bördig åkerjord, järn- och kolfyndigheter, antalet soltimmar liksom kyla och snö. Vid skapandet av Europas klimat och naturresurser fanns inga tankar på Europeiska unionen - och tur var kanske det. Tänk så enformigt Europa hade sett ut om fördelningen hade varit lika överallt.
Medlemsländerna, deras regeringar och skattebetalare har genom större eller mindre satsningar tillvaratagit resurser och utjämnat skillnader i medvetandet om att långsiktigt, ekologiskt hållbara investeringar lönar sig.
I betänkandet föreslås skapandet av en institutionell ram för transeuropeiska vattennät, vars mål skall vara en mer enhetlig fördelning av vattenresurserna inom unionen. Bara tanken är absurd. Ett lands naturresurser är och bör förbli en nationell fråga.
Fördelningen och ekonomiska satsningar i ett medlemsland eller en region bör beslutas av landets parlament och bekostas av skattebetalarna. Naturligtvis är, som alltid, samarbete, överenskommelser och ekonomiska satsningar mellan två eller flera länder, positivt. Men beslut och åtaganden skall, som brukligt, ske genom mellanstatliga avtal. Hanterandet av medelmsländernas naturresurser är inte något kompetensområde för EU - om inte EU har för avsikt att bli en stat.
Vi behandlar ett av Europas största strategiska ärenden. Vatten kommer att vara den grundläggande resursen under det tjugoförsta århundradet. Det kommer att befinna sig mitt i konflikterna mellan länder som lider av torka och länder som kan fortsätta sitt konstbevattnade jordbruk. Vi befinner oss med andra ord vid livets källa.
Hur skulle vi då kunna neka våra grannländer denna rika källa och särskilt Spanien som på Murcias berg och t.o.m. redan i Katalonien bär spår av en tilltagande ökenutbredning? Spanien med Huerta de Valencia, domstolen " de los Aguas" eller kontrollen av Sierra Nevadas vatten för att föra det till " Grenada" har en historia som kan sammanfattas som kampen för vatten.
Och spontant vill Frankrike, och närmare bestämt Languedoc-Roussillonregionen hjälpa, bistå, dela och erbjuda. Det finns vattenresurser i Rhône och det är frestande att leda om en del av dessa mot Ebro-området.
Det är hela tanken med projektet transeuropeiska vattennät, varifrån projektet i Languedoc-Roussillon härrör. Det innebär att vatten skall transporteras i 320 km från Rhône ända till Pyrenéerna, innan det med hjälp av tyngdkraften rinner fram till Barcelona.
Det är faraoniskt. Det handlar om investeringar på över 7 miljarder franc. Det är vackert, stort, förförande och ändå innehåller det alla faror.
En ekologisk fara för miraklet Camargue där man inte vet om det kommer att lida av ökad salthalt när vattentrycket i Rhône lättar.
Men framförallt faran med en casus belli som uppstår den dag Frankrike i sin tur drabbas av torka och stänger av vattentillförseln. Man säger för övrigt att " detta slag av vattenöverföring blir oåterkallelig" . Man kan inte ifrågasätta det på kort eller medellång sikt!
I morgon har Frankrike därför inget annat val än ett vattenkrig med Spanien, annars måste vi beröva våra grönsaksodlare, våra fruktodlare, våra lantbrukare och våra Languedocbor vatten som är nödvändigt, men som erbjuds andra.
För den nära framtidens skull och för våra goda förbindelser med vårt grannland föredrar vi att säga nej omedelbart. Vi är tvungna att tänka på de våra innan vi tänker på andra, även om de är våra bröder.
Jag förklarar debatten avslutad.
Avbrytande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session avbruten.
(Sammanträdet avslutades kl 12.10.)
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
Omröstning (fortsättning)
Talmannen: Nästa punkt är den fortsatta omröstningen.
| sv |
Översändande av texter som antagits under sammanträdesperioden: se protokollet
| sv |
Uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om
en muntlig fråga till rådet från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen - B6-0011/2008), och
en muntlig fråga till kommissionen från Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om uppföljning efter översynen av Lamfalussyprocessen - B6-0012/2008).
Pervenche Berès: frågeställare. - (FR) Herr talman, herr rådsordförande! Tack så mycket för att ni är här, herr kommissionsledamot. Vi förväntade oss emellertid att kommissionsledamot Charlie McCreevy skulle komma - vilket jag är säker på att ni vet eller misstänker. Ni kan hälsa honom att parlamentet faktiskt inte förstår varför han inte är här i dag för denna debatt. Jag har hört att han tyckte att det inte passade sig att diskutera dessa frågor med Europaparlamentet innan de diskuteras i Europeiska rådet, eller innan Europeiska rådet hade diskuterat dem. Och ändå fanns denna punkt med på Ekofinrådets dagordning, och förslaget till slutsatser har cirkulerat över hela Bryssel, och kanske även i andra europeiska huvudstäder.
Vi kommer att ha en debatt här i plenum i morgon för att förbereda för detta möte i Europeiska rådet, så varför kan vi inte förbereda dessa frågor med Europaparlamentet när det gäller finansmarknaderna? Vi förstår inte detta, om inte kommissionsledamoten deltar i kampanjarbetet för Lissabonfördraget på Irland för närvarande, men om han gör det kunde han åtminstone tala om det för oss. Om han förbereder sin framtid är vi intresserade även av detta. Om kommissionsledamot McCreevy förespråkar insyn på finansmarknaderna anser jag i alla händelser att han borde börja med att vara öppen om sin egen kalender!
Finansiell innovation är en viktig fråga. Jag anser även att det är dags att parlamentet agerar när det gäller behovet av reglering. Vi får ofta höra att kapitalet kommer att försvinna från EU-marknaden om man reglerar finansmarknaderna. I dag anser jag, som min amerikanska kollega säger, att det enda vi ser är att följderna av krisen med subprime-lånen håller på att tona ut, inte att kapitalet försvinner.
När vi inleder debatten gör vi det med tre saker i åtanke. För det första måste vi naturligtvis ha fungerande finansmarknader, men det krävs även en verklig kapacitet för att finansiera ekonomin och en förmåga att förutse finansmarknadernas behov av stabilitet och skydd mot systemrisker. Det är i den andan som vi i dag griper oss an förberedelserna för Europeiska rådets möte, med tanken att EU förmodligen agerade korrekt i sin penningpolitik när krisen började, men att EU:s tillsynsmyndigheter på sätt och vis har genomskådats i dag - och det är det som besvärar oss.
När vi ser på de punkter som ska diskuteras vid nästa möte i Europeiska rådet ställer vi oss följande fråga: Hur kapabla är vi egentligen på EU-nivå att förutse en kris? Man talar om ett system för tidig varning, men det vi ser är att den som verkligen har förmågan att slå larm på marknaderna är investeringsbanken Goldman Sachs. Kommer vi därför att dra några lärdomar av detta när det gäller EU:s funktionssätt?
Jag hör mycket tal om insyn överallt. Vi är alla för insyn, men vad har det blivit av de insynskrav som har framförts när alla de stora investeringsbankerna under de senaste åtta månaderna har uppmanats att lämna ut sina siffror och bedöma sin riskexponering? De kan inte göra detta eftersom det ligger en utmaning i det när det gäller deras anseende och utan tvivel även deras värdering, en utmaning som är ytterst svår att hantera.
När jag hör att man talar om ett alternativ, systemet för tidig varning - jag har redan sagt något om detta ... Som en rådgivare vid Internationella valutafonden (IMF) sa till mig häromdagen, systemet för tidig varning är lite som när det står ”Rökning dödar” på ett cigarettpaket. Hur mycket ändrar det ens beteende? Inte särskilt mycket.
IMF och Forumet för finansiell stabilitet (FSF) har naturligtvis en roll att spela i detta. Vem vet inte det? Detta bör emellertid vara ett alternativ till vår egen förmåga att kontrollera hur våra system fungerar. När det gäller denna fråga blir parlamentet bara alltmer överraskat. När vi antog Ehlerbetänkandet om system för insättningsgarantier den 13 december fick vi höra att det var en alldeles för komplicerad sak och att det ändå inte skulle utgöra någon garanti för hur systemen kommer att fungera.
I dag verkar det finnas ett sätt att undkomma krisen enligt de huvudsakliga slutsatserna från Ekofinrådet, eller att det under alla förhållanden är en fråga som man brådskande bör ta upp igen. Om ni tar upp denna fråga igen, herr kommissionsledamot, eller rättare sagt, om er kollega kommissionsledamot Charlie McCreevy gör det, kommer vi att stå näst på tur för att granska den. Någon gång bör ni nog lyssna lite noggrannare på vad parlamentet har att säga om frågor som denna.
Detta gäller även kreditvärderingsinstituten där vi bara kan hänvisa er - eller kommissionsledamot McCreevy - till det vi sa tidigare. Vi vet att kommissionen vill lägga fram förslag om en ändring av direktivet om kapitalkrav, eller ”CRD”. Vi kommer att granska dessa förslag noggrant, men tro inte att detta kommer att vara tillräckligt för att ge EU det tillsynssystem som vi behöver, om vi inte tar hänsyn till alla de förslag som har legat på bordet i flera månader vid det här laget.
Detsamma gäller situationen för tillsynskommittéerna - de tre ”nivå 3-kommittéerna” som vi brukar kalla dem. Vi behöver ett lagstiftningsförslag för dessa tre nivå 3-kommittéer för att ge dem en solid rättslig grund för att agera och stärka deras befogenheter, även i dialogen med de andra tillsynskommittéerna, eftersom tanken att vi ska sammanföra de andra tillsynsmyndigheterna utan att ha ett eget stabilt tillsynssystem inte är särskilt tillfredsställande för oss.
Vi skulle vilja att rådet och kommissionen tillsammans tittade på de förslag som har lagts fram, naturligtvis utan att förglömma de förslag som den italienske finansministern Tommaso Padoa-Schioppa lade fram vid Ekofinrådet i december. I samma anda vill vi även här att man funderar lite mer aktivt på att förbättra vårt regleringssystem med hänsyn till subsidiaritetsprincipen.
Vi tror inte att förslaget om en ”ledande” tillsynsmyndighet skulle tillfredsställa alla medlemsstater. Parlamentet bör begära att man tar fram en lösning för samtliga medlemsstater så att alla medlemsstater ska kunna känna att de är nöjda med tillsynssystemet.
Jag skulle bli tacksam om rådsordföranden och kommissionsledamoten kunde kommentera alla dessa frågor, men det är viktigt att komma ihåg att jag naturligtvis bara lägger fram frågor som har tagits upp i utskottet för ekonomi och valutafrågor, eftersom vi inte har behandlat ett formellt betänkande ännu.
Janez Lenarčič: rådets ordförande. - (SL) Jag vill betona rådets ståndpunkt, nämligen att nyckelfaktorn för att bemöta den rådande situationen på finansmarknaderna är konsekvent genomförande av de tre arbetsprogram som antogs av rådet redan under det portugisiska ordförandeskapet.
Som ni säkert minns antog Ekofinrådet en rapport och en rad beslut i oktober förra året, vilket nämns i den muntliga frågan från Pervenche Berès. Dessa beslut åtföljs även av en tidsplan.
Jag vill kort kommentera de principer som styr våra insatser. Den första riktlinjen rör förfarandena och principerna för att förbättra samarbetet och uppförandet vid internationella finanskriser. En av de centrala målsättningarna på detta område är att slutföra och underteckna det nya samförståndsavtalet där de gemensamma principerna och riktlinjerna för att stärka samarbetet på krishanteringsområdet kommer att fastställas. Ordförandeskapet räknar med att arbetet med samförståndsavtalet kommer att kunna slutföras vid Ekofinrådets informella möte som kommer att hållas i Slovenien nästa månad.
Den andra huvudsakliga riktlinjen för insatserna för att stärka åtgärderna för finansiell stabilitet rör verktygen för att förebygga, hantera och lösa kriser. Tidsplanen från oktober omfattar alla brister som har påträffats, särskilt bestämmelserna om statligt stöd, systemet för insättningsgarantier, reglerna om avvecklingsförfaranden och begränsningarna för överföringar av medel, allt på internationell nivå.
Jag vill kort nämna de beslut som nåddes efter översynen av Lamfalussyprocessen, som antogs vid Ekofinrådets decembermöte, och den åtföljande tidsplanen. Även om några aspekter av denna fråga rör insatserna för att nå finansiell stabilitet har inte de långsiktiga frågorna i samband med tillsynen av internationella finanskoncerner så mycket att göra med den rådande marknadssituationen. Dessa frågor rör främst de nationella tillsynsmyndigheterna, som måste anpassa sig till förhållandena på de ständigt utvecklande finansmarknaderna.
Jag vill betona att rådet anser att vi måste öka konvergensen i tillsynen för att garantera rättvis konkurrens. I detta sammanhang koncentrerar vi oss främst på konvergensen av tillsynsförfarandena, och inte nödvändigtvis på konvergensen av tillsynsmyndigheterna. När det gäller de ekonomiska aktörernas svar på den rådande situationen på finansmarknaderna vill jag förmedla rådets övertygelse om att huvudansvaret för att göra korrektioner ligger på den individuella sektorn. Vi bör endast ta till lagstiftningsinitiativ om sektorn visar sig vara oförmögen att vidta effektiva åtgärder.
Ekofinrådet diskuterade frågan om finansiell stabilitet vid sitt senaste möte den 4 mars. I slutet av denna vecka kommer Europeiska rådet att diskutera detta problem och, hoppas jag, instämma i de framsteg som har gjorts. Ekofinrådet kommer att fortsätta att nära följa situationen. Jag har redan nämnt Ekofinrådets informella aprilmöte som kommer att hållas i Slovenien. Vi kommer naturligtvis gärna att lyssna även till Europaparlamentets förslag.
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (EN) Fru talman! Den muntliga fråga som lagts fram av Pervenche Berès för utskottet för ekonomi och valutafrågor ger mig, på Charlie McCreevys och hela kommissionens vägnar, ett tillfälle att informera er om det pågående arbetet med översynen av Lamfalussyprocessen.
EU:s tillsynsmodell på området för finansiella tjänster granskades på högsta politiska nivå under hela förra året. Dessa diskussioner visade att det finns en stark politisk vilja att förstärka det nuvarande tillsynssystemet, som bygger på strukturen för Lamfalussykommittén. Förra året lade Europaparlamentet, rådet och kommissionen fram sina respektive utvärderingar av hur den nuvarande processen fungerar. Nu är det dags att gå vidare och lägga fram konkreta förslag.
Detta härrör från Ekofinrådets slutsatser och den åtföljande vägkartan som antogs i december förra året. Inom ramen för denna vägkarta stakar man ut det som behöver göras för att förbättra Lamfalussyprocessen, särskilt förbättringarna av kommittéerna av nationella tillsynsmyndigheter, de så kallade nivå 3-kommittéerna.
Kommissionens arbete koncentreras på tre huvudområden i enlighet med överenskommelsen om vägkartan som antogs i december förra året. För det första uppmanades kommissionen att överväga hur man kan klargöra och förstärka nivå 3-kommittéernas roll och lägga fram konkreta alternativ för det informella Ekofinrådet i april i Ljubljana.
Den huvudsakliga målsättningen här är att klargöra nivå 3-kommittéernas bidrag till tillsynssamarbetet, konvergensen av tillsynen och eventuellt även för förebyggande och hantering av kriser. Vid det informella Ekofinrådet kommer man för övrigt även att diskutera det arbete som utförs av en arbetsgrupp som inriktar sig på krishantering när det gäller koncerner med verksamhet i flera länder.
För det andra arbetar en arbetsgrupp i kommissionen med att se över tillsynsbefogenheter, frivillig delegering av uppgifter, tillsynssamarbete och informationsutbyte. Vi samarbetar om dessa uppgifter med nivå 3-kommittéerna för att lägga fram resultaten före årsslutet. Med tanke på den enorma omfattningen av dessa översyner är det emellertid fortfarande för tidigt att i dag säga vilka resultat detta arbete kommer att ge.
För det tredje undersöker kommissionen möjligheten till att bidra finansiellt till nivå 3-kommittéernas verksamhet. Detta är ett överhängande problem eftersom dessa kommittéer i allmänhet, och Europeiska värdepapperstillsynskommittén (EVTK) i synnerhet, har nått gränsen för sina budgetar. Kommissionen kommer att söka en stabil lagstiftningslösning som garanterar kontinuiteten i EU:s finansiering. Enligt vår uppfattning kan detta bäst åstadkommas genom att man enas om utformningen av EU:s finansiering i ett beslut som antas av Europaparlamentet och rådet.
Tiden tillåter inte att jag ger parlamentet närmare detaljer om den vägkarta som antogs av Ekofinrådet i december förra året, men låt mig på en halv minut bara nämna några av de åtaganden som kommissionen har fått i uppgift att infria. Vi arbetar med alla dessa frågor. Till april 2008 ska kommissionen utarbeta en bedömning av hur kommittéernas roll ska klargöras och överväga alla de olika alternativen för att stärka kommittéernas arbete.
Till mitten av 2008 ska nivå 3-kommittéerna för första gången lägga fram förslagen till sina arbetsprogram för kommissionen, parlamentet och rådet, och därefter ska de börja rapportera årligen om framstegen. Dessa kommittéer ska även undersöka möjligheterna till att stärka den nationella tillämpningen av riktlinjer, rekommendationer och normer, de ska se hur de kan ändra sina interna föreskrifter så att beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet kan tillämpas i kombination med ett förfarande för samtycke eller förklaring, de ska undersöka möjligheterna till att införa en gemensam uppsättning av operativa riktlinjer för den verksamhet som bedrivs av kollegierna av tillsynsmyndigheter och se till att de förfaranden som tillämpas av de olika kollegierna av tillsynsmyndigheter är sammanhängande. Nivå 3-kommittéerna ska föreslå - även det till mitten av 2008 - en tidtabell för att införa ett EU-omfattande rapporteringsformat för enhetliga uppgiftskrav och rapportdatum.
Till årsslutet 2008 har kommissionen även åtagit sig att genomföra en sektorsövergripande inventering av samstämmigheten, överensstämmelsen och den faktiska tillämpningen av befogenheten att utfärda sanktioner bland medlemsstaterna. Kommissionen ska överväga - även det till årsslutet 2008 - finansiellt stöd från EU-budgeten. Dessutom kommer kommissionen, som jag sa tidigare, även att undersöka möjligheten till finansiering från EU-budgeten för att utforma verktyg för att skapa en gemensam tillsynskultur bland nivå 3-kommittéerna. Kommissionen och kommittéerna ska se över direktiven om finansiella tjänster i syfte att inbegripa bestämmelser för att möjliggöra tillämpningen av frivillig delegering av uppgifter, analysera möjligheterna till frivillig delegering av befogenheter och så vidare. Vi arbetar alltså intensivt med detta och kommer så att göra under de kommande veckorna och månaderna fram till årsslutet.
Dessutom arbetar vi samtidigt med oron på finansmarknaderna genom att följa den vägkarta som antogs i oktober 2007 av Ekofin. En rapport om hur vi arbetar med denna vägkarta för att hantera konsekvenserna av denna oro har översänts till Europeiska rådet för diskussion om några dagar i Bryssel. Vi bidrog till denna rapport med ett meddelande. Ekonomiska och finansiella kommittén lade också fram sin egen rapport till Ekofinrådet häromdagen. Vi diskuterade båda rapporterna på Ekofinnivå, och de kommer att diskuteras av stats- och regeringscheferna nästa torsdag och fredag.
Dessa rapporter förmedlar ett enkelt budskap. Vi måste agera snabbt och konsekvent för att stilla våra medborgares och investerares oro. Vi måste återupprätta förtroendet och stabiliteten så snabbt som möjligt efter att noggrant ha övervägt alla alternativ och i linje med principerna om bättre lagstiftning.
Jag tror att alla erkänner att denna vägkarta, som antogs för några månader sedan av Ekofin, är det rätta svaret på de problem som har identifierats. Arbetet med vägkartans åtaganden har inletts. Under de närmaste månaderna kommer det att vara viktigt att vi håller tidtabellen och visar att EU reagerar effektivt på krisen.
Vår reglerings- och tillsynsram måste förbli stabil och måste hålla takten med marknadsutvecklingen. Även om Basel II-bestämmelserna började tillämpas fullt ut först från och med den 1 januari 2008 har ytterligare förbättringar av direktivet om kapitalkrav redan planerats in. Detta arbete har blivit ännu viktigare mot bakgrund av den senaste oron, och det kanske finns andra aspekter av Basel II som vi kommer att behöva diskutera under den närmaste tiden. Vi har för avsikt att anta ett nytt förslag till detta direktiv i oktober så att diskussionerna i parlamentet och rådet kan genomföras innan ett nytt direktiv antas i april 2009.
Vi uppskattar stort parlamentets deltagande i alla dessa diskussioner. Vi behöver parlamentets bidrag, och vi uppskattar detta engagemang och bidrag. Den 1 april - några dagar före nästa informella Ekofinmöte - kommer Charlie McCreevy att tala inför utskottet för ekonomi och valutafrågor. Och när det gäller den makrofinansiella stabiliteten är jag, som kommissionsledamot med ansvar för ekonomiska och monetära frågor, som ni vet alltid beredd att bidra till diskussionerna i utskottet för ekonomi och valutafrågor och här i parlamentet.
Avslutningsvis, och när det gäller de makrofinansiella frågorna, är det sant att vi måste förbättra tillsyns- och regleringsramen - och det stämmer i allra högsta grad på EU-nivå och global nivå - men vi kommer inte att kunna sätta stopp för dessa bubblor, detta överskott av likviditet, denna risk för den finansiella stabiliteten om vi inte tar itu med de globala obalanserna på allvar. Detta är det verkliga ursprunget till dessa obalanser. Vi kan inte lösa de nuvarande eller tidigare problemen eller de framtida utmaningarna för den globala ekonomins funktion utan att ta itu med de globala obalanser som fortfarande finns där.
Alexander Radwan: för PPE-DE-gruppen. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! År 1999 inledde vi projektet för att inrätta en europeisk inre finansiell marknad, och sedan dess har vi drivit fram arbetet. Vi är på väg att nå framgång.
Nu måste vi se till att marknadsutvecklingen inte springer om den politiska utvecklingen. Lamfalussyprocessen var ett steg i den riktningen. Nivå 3-kommittéerna kan vara ett sätt att föra EU:s tillsynsmyndigheter ett steg närmare varandra. Jag tar emellertid till mig det som kommissionsledamot Joaquín Almunia sa: agera snabbt och effektivt.
Vi går igenom en subprime-kris eller en subprime-oro. Amerikanerna - vare sig det handlar om den amerikanska tillsynsmyndigheten SEC, Vita huset, politikerna eller det allmänna åklagarämbetet i New York eller Washington - har sedan lång tid tillbaka utarbetat de relevanta slutsatserna och övervägt vilka åtgärder som krävs, medan finansministrarna i Europa fortfarande funderar vilken riktning de ska ta.
Finansministrarna vägrar att driva på arbetet med att inrätta en tillsynsstruktur på EU-nivå, så jag kommer inte att tala om en europeisk tillsynsmyndighet här. Det som finansministrarna redan måste ställas till svars för - och här vädjar jag särskilt till rådet - är att EU inte är närvarande i de internationella diskussionerna om hur man ska handskas med detta problem. Till sist blir det så att vi återigen bara kommer att införa andra nationers bestämmelser, till exempel Förenta staternas.
Jag vill bara påminna er om Katiforisbetänkandet. Efter Parmalat och Enron uppmanade vi kommissionen och rådet 2003-2006 att tala klarspråk om kreditvärderingsinstituten. Kommissionen analyserar allt i EU, men när det uppstår en kris analyseras ingenting. Frågan om hedgefonderna analyseras till exempel inte på EU-nivå. Därav min enträgna vädjan: ta er ur apatin, lägg den nationella egoismen åt sidan och fortsätt arbetet med att förvandla EU:s finansmarknad till en framgångshistoria, inte bara i EU, så att det som har bestått provet här även kan blir regel över hela världen.
Ieke van den Burg: för PSE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag har först två inledande kommentarer. För det första skulle jag ha velat diskutera dessa globala obalanser och penningpolitiska interventioner osv. med Joaquín Almunia, men vi kommer att göra det med Jean-Claude Trichet i ett annat sammanhang.
Jag vill emellertid betona att vi skulle ha varit mycket värre ute om vi inte hade haft denna ECB-struktur, detta system med europeiska banker som ingrep i den rådande oron. Jag anser att denna balans finns i penningpolitiken - vi har haft denna typ av verkställande av åtgärder på EU-nivå, men vi har det inte när det gäller tillsynsaspekterna. Detta är emellertid nödvändigt för att förebygga i förväg i stället för att bara vidta interventionsåtgärder.
Min andra inledande kommentar rör Charlie McCreevys frånvaro. Jag anser att det är oacceptabelt att han inte vill diskutera detta med oss. Han kanske är upptagen med sin personliga framtid, men till 2009 års kommission skulle jag vilja säga att det nog är lämpligt att överväga att ha en särskild kommissionsledamot med ansvar för finansmarknaderna som endast kommer att koncentrera sig på detta, eftersom jag anser att detta är en verkligt viktig fråga för EU och för kommissionen.
När det gäller tillsynsfrågan - den vägkarta som ni har beskrivit - tror jag inte att vi är oeniga om åtgärderna, men jag förväntade mig - och jag förklarade detta mycket tydligt i nivå 3-kommittén vid det årliga gemensamma möte som hölls i november - att dessa åtgärder även borde ha ingått i ett tydligt förslag om lagstiftningsåtgärder från kommissionen. Kommissionen har initiativrätt, den kan lägga fram förslag, och vi skulle ha kunnat agera snabbt och konsekvent om vi hade haft ett konkret förslag. Som det är nu är ju många av dessa åtgärder endast frivilliga. De är rekommendationer till kommittéer som faktiskt inte har befogenheten, mandatet, behörigheten eller verktygen för att göra det som vi skulle ha velat, eftersom de är organiserade på nationell nivå och inte har detta mandat på EU-nivå. Detta skulle kunna vara ett ämne för ett förslag från kommissionen i detta avseende.
Varför agerar kommissionen så långsamt? En av orsakerna till detta är enligt min mening att de vill att dessa nivå 3-kommittéer endast ska ha en rådgivande funktion och att de inte ska vara det centrala verktyget för EU:s översyn. Jag anser att vi måste erkänna att nivå 3-kommittéerna spelar denna viktiga roll och att de, precis som Europeiska centralbanken, måste ha en verklig och oberoende tillsynsstruktur för att behandla dessa frågor. Det är inte kommissionen - dvs. Generaldirektoratet för konkurrens - som ska gripa sig an dessa frågor eftersom kommissionen är för svag i denna aspekt.
När det gäller rådet hoppas jag verkligen att ni betraktar detta som en brådskande fråga och diskuterar ytterligare åtgärder inom ramen för tillsynssystemet.
Josu Ortuondo Larrea: för ALDE-gruppen. - (ES) Fru talman, herr minister! En dynamisk och sund finanssektor är avgörande för EU-ekonomins stabilitet och för den globala konkurrenskraften. Detta är ytterst viktigt för såväl konsumenterna som företagen.
Med tanke på detta håller vi alla med om att finansinstituten måste vara väl förvaltade och övervakade. Det var därför vi inledde det som kallas Lamfalussyprocessen 2001, med målsättningen att inrätta en effektiv mekanism för att skapa konvergens mellan de olika medlemsstaterna och våra partner när det gäller tillsynsförfaranden och finansiell reglering. Nu vill kommissionen att vi ska godkänna en rad nya initiativ för antagande av lagstiftning, konvergens i tillsynen och stärkt samarbete mellan medlemsstaternas tillsynsmyndigheter.
Vi instämmer i allt detta eftersom vi behöver en stark och sund finanssektor som kan stödja vår ekonomi i turbulensen på de internationella marknaderna, men vi vill ha mer än så. Vi vill att direktivet om beskattning av inkomster från sparande, som har varit i kraft sedan 2005, granskas så att vi kan sätta stopp för skandaler som Liechtenstein, som verkar gömma skattesmitare.
Det får inte vara så att medlemsstaterna, relaterade territorier eller länder som är associerade med Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES), genom att hänvisa till banksekretessen, inte utbyter information om personer som är bosatta i andra EES-länder som de har intresserat sig för.
Statligt stöd för att främja den privata ekonomin är förbjudet enligt bestämmelserna om fri konkurrens, och beskattningen av inkomster från sparande får inte bli en inkörsport för att snedvrida den rättvisa konkurrensen. Spelreglerna måste vara desamma för alla, och vi måste därför bekämpa skatteparadisen, eftersom de är konkurrenshämmande och antisociala.
Piia-Noora Kauppi: (EN) Fru talman! Två minuter räcker inte för att jag ska hinna ta upp alla punkter. Jag kommer därför att fatta mig mycket kort. Jag instämmer i mycket av det som mina kolleger har nämnt, särskilt det som Ieke van den Burg sa om kommissionens motvillighet att ge nivå 3-kommittéerna en ökad roll.
Jag anser att det är naturligt att nivå 3-kommittéerna har två olika roller. De har lyckats väl med rådgivningen om nya direktiv. Den rådgivande rollen har de alltså lyckats mycket väl med, men vi har fortfarande inte funnit något sätt att åstadkomma sann konvergens inom EU. Det finns en verklig asymmetri mellan konvergensen på EU-nivå och den nationella ansvarsskyldigheten. Även om vi helhjärtat stöder Ekofinrådets förslag, vägkartan och allt som har utarbetats, tvivlar vi på att detta kommer att bidra till att lösa de problem som vi har i EU. Är det verkligen möjligt att åstadkomma fullt integrerad styrning inom ramen för det nuvarande tillsynssystemet? Enligt min mening är svaret nej. Vi anser även att konsolideringen av tillsynsmodellen för direktivet om kapitalkrav måste förbättras mycket mer än det som föreslås i vägkartan. Det är inte tillräckligt att ha bra delegerande befogenheter, bra informationskrav och att lösa vissa frågor om värdländer. Vi måste ge nivå 3-kommittéerna ökade beslutsbefogenheter. De måste vara mer oberoende gentemot kommissionen och vara kärnan i EU:s nya nätverksbaserade tillsynssystem.
Avslutningsvis vill jag ta upp en fråga som även min kollega Alexander Radwan nämnde, som rör den amerikanska konvergensen och de globala konsekvenserna. Jag anser att vi förlorar tid i EU. Om vi inte rycker upp oss kan vi inte förvänta oss att våra internationella kolleger ska ta oss på allvar. Även om dialogen om finansiella tjänster har utvecklats väl måste vi ytterligare förbättra våra insatser för att nå konvergens för att visa amerikanerna att vi har ett likvärdigt system och kan förlita oss på ömsesidigt erkännande och även ömsesidig överensstämmelse. Det är alltså mycket viktigt att vi tar till oss denna globala aspekt.
Elisa Ferreira: (PT) Fru talman! Den senaste tidens turbulens på finansmarknaderna har visat att den tendens som gav upphov till ökad effektivitet även kan medföra större risker, vilket påverkar sundheten i det finansiella systemet och i den reala ekonomin. Den översyn som planerades för 2007 blev följaktligen mer brådskande och fick ökad politisk relevans. I dag uppmanas EU att komma med väl övervägda och effektiva svar som är anpassade till marknadens ökade komplexitet.
Man vet också att det är möjligt att göra framsteg utan att ändra den centrala strukturen i Lamfalussymetoden, men, som många av mina kolleger har sagt här, ett av de mest självklara och viktigaste verktygen för att åstadkomma förbättringar är starkare och effektivare samordning mellan de olika nationella tillsynsorganen och myndigheterna genom att öka effektiviteten på nivå 3, dvs. att öka dessa kommittéers befogenheter och behörighet, stärka mekanismerna för att hantera turbulenta situationer och kriser och se till att principerna och förfarandena är konsekventa.
Detta slags samordning är komplex och uppstår inte av sig själv; det krävs särskilda och kompetenta initiativ från kommissionen till svar på de rekommendationer som helt riktigt har nämnts här i dag, som parlamentet och Ekofinrådet har lämnat vid flera tillfällen och som finns med i den vägkarta som också har nämnts upprepade gånger.
När nu nästa möte i Europeiska rådet närmar sig är den uppenbara bristen på öppenhet när det gäller de initiativ som planeras av kommissionen minst sagt förvånande. Att inte kommissionsledamot Charlie McCreevy har kommit är ännu mer förvånande när parlamentet uttryckligen har bett honom att informera om framstegen i arbetet.
Avslutningsvis vill jag återigen tacka kommissionsledamot Joaquín Almunia för att han har kommit hit, även om jag fortfarande anser att vi bör ha en klargörande debatt med den ansvarige kommissionsledamoten med tanke på ämnets specifika och tekniska natur och att kommissionen är skyldig att lägga fram ett särskilt initiativ i den här frågan.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Fru talman! Lamfalussyprocessen inrättades för att gemenskapen snabbt och flexibelt skulle kunna bemöta marknadsutvecklingen med hjälp av lagstiftning om finansiella frågor och främja konvergens i tillsynsförfarandena. Verksamheten inom ramen för denna process, på alla fyra nivåerna, har gjort det möjligt att förbättra samordningen mellan institutionerna och tillsynsmyndigheterna i EU.
Vi måste emellertid gå längre än så.
För att öka processens legitimitet, kvalitet och samstämmighet måste vi fortsätta att förstärka principerna om bättre lagstiftning och demokratisk kontroll, förbättra integrationen av de olika nivåerna och främja ökad intersektoriell konvergens för att undvika arbitrage. För att tillgodose dessa behov krävs ett EU-perspektiv och nya åtgärder, särskilt för att handskas med översynen av koncerner med verksamhet i flera länder på lämpligt sätt och göra framsteg med hanteringen av internationella kriser.
Harald Ettl: (DE) Fru talman! Finansiell stabilitet genom krishantering måste vara standard när lagstiftningen harmoniseras. Det handlar om att dra lärdom av finanskriserna och utvecklingen inom finansbranschen när man tappar kontrollen och den inte längre överensstämmer med kraven på en lämplig marknadsekonomi. Detta innebär att det fortfarande återstår att inrätta en hållbar grund för Lamfalussyprocessen 2008. Marknadsaktörerna kräver ett flexibelt lagstiftningsförfarande. Kravet i det här sammanhanget måste vara att tillsynsverksamheten genomförs med parlamentarisk kontroll och att parlamentets rättigheter skyddas. Kontrollen kan inte ske öppet utan parlamentarism.
Den väg vi har slagit in på leder direkt in i ett system med europeiska tillsynsmyndigheter via den ”ledande” tillsynsmyndigheten. Det enda sättet att skapa jämvikt mellan Europas finanscentrum och samtidigt beakta alla politiska och ekonomiska intressen är genom ett EU-system med tillsynsmyndigheter. Kommissionen måste vara en aktör, inte bara en medlare, i övergångsstadierna i detta sammanhang.
Reinhard Rack: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Under årens lopp har Lamfalussyprocessen på ett berömvärt sätt hjälpt oss fram till denna speciella brännpunkt i de finansiella mekanismerna. Samtidigt har vi dock kontinuerligt arbetat med demokratiskt lagstiftande på detta område, som en del av de normala diskussionerna om konstitutionen, där lagstiftandet delegeras från EU-institutionerna. Vi har alltid samma problem i båda fallen, nämligen att se till att vi å ena sidan kan garantera ett minimum av insyn och å andra sidan försäkra oss om att parlamentet är tillräckligt delaktigt i kontrollen av detta.
Görs praktiska insatser för att centrera diskussionerna inom ramen för kommittéförfarandet i allmänhet och inom Lamfalussyprocessen i synnerhet, så att vi inte fortsätter att ha denna uppsättning av olika processer och ytterligare en komponent i tillsynen tas ifrån oss?
Joaquín Almunia: ledamot av kommissionen. - (ES) Fru talman! Jag ska försöka att fatta mig mycket kort, men jag vill gärna snabbt kommentera några av inläggen.
För det första står det klart att det finns en asymmetri mellan den nationella strukturen av tillsynsmyndigheter, de finansiella tillsynsstrukturerna, de överstatliga institutionernas ökade vikt och den globala, snarare än europeiska dimensionen av finansmarknaderna och den finansiella verksamheten. Denna brist på symmetri ger upphov till spänningar och kräver ett svar från EU-institutionerna, från kommissionen och från rådet och parlamentet. Jag tror inte att vi behöver diskutera det vidare, eftersom vi alla säkert är överens på den punkten.
För det andra kan jag inte riktigt hålla med om några av inläggen, där man föreslog att tillsynsstrukturerna och förfarandena för att reagera på händelser i det finansiella systemet i Förenta staterna skulle vara bättre än de som vi har i EU. Jag anser uppriktigt sagt att det inte finns några fakta som tyder på detta, utan att det snarare finns argument som talar för de europeiska reglerings- och tillsynsstrukturerna och finansmarknadernas funktion i EU på en hel rad områden jämfört med vad som sker i Förenta staterna.
För det tredje är nivå 3-kommittéerna inom ramen för Lamfalussyprocessen ytterst viktiga. Två av de tre nivå 3-kommittéerna, Europeiska banktillsynskommittén och Europeiska försäkrings- och tjänstepensionskommittén, inrättades så sent som 2005, även om Lamfalussyprocessen inleddes 1999. Vi måste ta igen den förlorade tiden, men en massa tid hann gå till spillo innan kommissionen kom in i bilden.
För det fjärde, hur går vi vidare? Det framgår av några av inläggen att en del av er anser att det är kommissionens ansvar att fatta beslut om hur vi ska gå framåt i rätt takt. Jag förnekar inte att kommissionen har ansvar för detta, för det har den, precis som parlamentet och rådet och naturligtvis medlemsstaterna har.
Efter att ha deltagit i många diskussioner i Ekofinrådet den senaste tiden, och även i Eurogruppen, är min erfarenhet av utvecklingen av tillsynen och regleringen när det gäller frågan om hur man ska hantera turbulens på finansmarknaderna och bemöta de problem med osäkerhet, bristande förtroende och marknadsmisslyckanden som vi ser i systemet, som jag gärna delar med mig av till er och som ni kan välja att tro på eller inte, att de största hindren för att göra framsteg på detta område är några av medlemsstaternas synpunkter. Detta gäller dock inte medlemsstater som inte lider av konsekvenserna av turbulensen på finansmarknaderna.
Det pågår mycket arbete. Jag förstår varför parlamentet vill att arbetet ska gå snabbare, men ni har säkert samma information som kommissionen och rådet, och vet därför att en massa arbete utförs i flera riktningar samtidigt. Vi befinner oss i en situation där improvisationer tenderar att leda till misstag, och att då försöka agera innan vi vet vad som behöver göras kan motverka sitt eget syfte. Det finns erfarenheter i Europa och Förenta staterna från tidigare tillsyns- och regleringsproblem, tidigare finansiella problem, som visar att det är bättre att vänta i några månader och agera på lämpligt sätt än att påskynda eventuella åtgärder, vilket kan leda till att vi förvärrar de problem som vi vill lösa ännu mer.
En sista synpunkt: kommissionen har rätt att ta lagstiftningsinitiativ i EU. Kommissionen kommer aldrig att lämna ifrån sig denna initiativrätt; den kommer aldrig att överlåta denna initiativrätt till Lamfalussykommittéerna. Kommissionen tar hänsyn till kommittéerna, men kommer aldrig att anse att initiativrätten bör överlämnas till Lamfalussykommittéerna, och jag tror inte att parlamentet eller rådet anser det heller. Däremot är vi nog alla som sagt överens om, inte minst kommissionen, att samordning mellan nivå 3-kommittéerna inom ramen för Lamfalussyprocessen och befogenheter för att fastställa kriterier och anta beslut genom omröstning med kvalificerad majoritet, befogenheter för att reagera med nästan bindande beslut, är något som blir alltmer uppenbart och nödvändigt med tanke på de ytterst viktiga uppgifter som dessa kommittéer har. Detta får emellertid inte leda till att vi blandar ihop dessa behov med vilken institution som har rätten att ta lagstiftningsinitiativ i EU.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
- Före omröstningen:
Sajjad Karim: (EN) Herr talman! I morse rapporterade tidningen Figaro att en journalist i förra veckan lyckades ta sig in i Europaparlamentet med en låtsaspistol och dessutom kunde komma mycket nära prins Charles, Storbritanniens nästa statsöverhuvud.
Kan du i dag, med tanke på den rådande oron kring säkerheten i parlamentet, försäkra oss om att ni tar de här frågorna på allvar, och att den så kallade översyn som parlamentets presidium i hemlighet genomför inte bara blir ett lappverk utan en genomgripande säkerhetsreform?
Talmannen: Herr Karim! Jag kan försäkra dig om att frågan tas på största allvar. Enligt de uppgifter jag har diskuteras frågan i talmanskonferensen, så du kan vara säker på att parlamentet fäster stor vikt vid problemet. Det är en mycket allvarlig fråga.
Talmannen: I ljuset av den senaste tidens utveckling måste texten om Ungerns nya medielag, som vi skulle rösta om i dag, ses över. Jag föreslår därför att omröstningen skjuts upp i enlighet med artikel 177.4. Beslutet om ytterligare åtgärder i denna fråga och om de nödvändiga nya tidsfristerna kommer att fattas vid talmanskonferensens sammanträde torsdagen den 3 mars 2011.
Vem vill uttala sig för detta förslag? Vem vill uttala sig mot detta förslag?
Renate Weber: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Efter den senaste tidens utveckling, som har tagits upp i kommissionen men inte i parlamentet, anser jag att vi måste skjuta upp omröstningen om resolutionen, eftersom den måste anpassas till denna nya utveckling.
Talmannen: Det var alltså ett förslag om att skjuta upp omröstningen. Vem vill uttala sig mot detta? Ingen? Då går vi vidare med omröstningen. Vem är för att omröstningen skjuts upp? Emot? Nedlagda röster? Förslaget antas. Omröstningen om denna punkt skjuts upp.
| sv |
Beslut om brådskande förfarande
Ärade kolleger! Innan vi diskuterar betänkandet från Manders skall vi rösta om en begäran om brådskande förfarande avseende förslaget till rådets beslut om slutande av ett avtal i form av skriftväxling mellan Europeiska gemenskapen och Republiken Kroatien om ett system för miljöpoäng som skall tillämpas på den kroatiska transittrafiken genom Österrike.
Ordet går till ordföranden för utskottet för regionalpolitik, transport och turism som är behörigt i frågan.
Herr talman! Jag hade i första hand tänkt göra en kort kommentar när det gäller tillämpningen av artikel 112 i arbetsordningen, och påminna parlamentet om att det handlar om ett mycket ovanligt förfarande. Jag är uppriktigt sagt förvånad över att rådet har velat tillämpa artikel 112 på en sådan här fråga. I vanliga fall hade vi kunnat behandla den på ett par veckor, utan att det skulle påverka förslaget, som redan trädde i kraft den 1 januari, som bekant.
Oavsett vilken ståndpunkt den kommer fram till i dag vill jag också informera kammaren om att det behöriga utskottet, i det extra ordinarie sammanträde som ägde rum i går eftermiddag, inte lyckades samla tillräckligt många ledamöter för att bli beslutsmässigt. De närvarande samordnarna var förvånade över tillämpningen av artikel 112, just därför att - jag ber att få understryka detta, herr talman - det handlar om ett instrument som skall utnyttjas i undantagsfall. Vi är verkligen häpna över att man har velat tillämpa det brådskande förfarandet - jag upprepar - för ett ärende som när det gäller innehållet verkligen är av ringa betydelse.
Herr talman! Ordföranden för utskottet för regionalpolitik, transport och turism har i denna fråga redan betonat att förfarandet självklart är ovanligt. Å andra sidan lever vi med mycket korta frister, och mot bakgrund av detta krävs det ett brådskande förfarande. Jag föreslår därför att vi godkänner det brådskande förfarandet.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0145/2003) av Manders för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador (KOM(2002) 17 - C5-0088/2002 - 2002/0021(COD)).
Herr talman! Jag vill börja med att välkomna våra nya kolleger från de nya medlemsstaterna. Det är verkligen glädjande att se dem här i Europaparlamentet och jag välkomnar dem till EU-familjen.
Låt mig först och främst tacka föredraganden, Manders, för hans betänkande angående kommissionens förslag om miljöansvar. Miljöansvar är en viktig fråga som under många år har fått välförtjänt uppmärksamhet och givit upphov till en intensiv diskussion. Kommissionen har under en längre tid arbetat med detta ärende i nära samarbete med de berörda parterna och det civila samhället.
Denna process har än en gång framhävt den strategiska betydelsen av de bakomliggande principerna, samtidigt som den har pekat på de olika uppfattningar som finns vad gäller detaljerna i genomförandet. Man frestas att påstå att det nära nog finns lika många olika uppfattningar angående de huvudsakliga frågorna som det finns parter i processen.
Jag är sålunda väl medveten om att detta förslag är både komplext och känsligt. Man måste fatta svåra beslut om många aspekter och även finna en riktig balans mellan olika motstridiga intressen. Vi anser att kommissionen lyckades skapa en sådan balans när man antog förslaget i januari 2002. Kommissionen kommer att beakta de ändringsförslag som antagits av parlamentet med syfte att bibehålla eller ytterligare förbättra denna balans.
Låt mig i korthet redogöra för huvuddragen i kommissionens förslag. Förslaget syftar till att inrätta en gemenskapsram där miljöskador - definierade som skador på den biologiska mångfalden, skador på vatten och jord - kan förebyggas och avhjälpas genom ett system för miljöansvar. Enligt principen att förorenaren skall betala bör en verksamhetsutövare som har orsakat en miljöskada eller ett överhängande hot om en sådan skada i princip bära kostnaderna för de åtgärder som är nödvändiga för att förebygga eller avhjälpa skadan. I de fall där ingen verksamhetsutövare kan hållas ansvarig eller där en ansvarig verksamhetsutövare inte har möjlighet att betala, skall medlemsstaterna bära ansvaret för att finna en alternativ källa för att finansiera de aktuella åtgärderna.
Åtskilliga huvudfrågor förtjänar särskild uppmärksamhet. Dessa frågor ger anledning till mer detaljerade kommentarer, men i dag kommer jag att vara så kortfattad som möjligt. Till att börja med förslagets tillämpningsområde och frågan om vilken verksamhet och biologiska mångfald som skall omfattas: kommissionen anser att ett strikt ansvar skall gälla för de verksamheter som anges i bilaga I, och även för yrkesverksamhet annan än den som förtecknas i bilaga I, under förutsättning att denna andra ansvarsnivå bygger på en culparegel. Kommissionen kan inte gå med på att stryka denna del av ansvarsordningen eftersom det skulle urvattna förslaget. Omvänt anser kommissionen det inte vara vare sig försvarligt eller genomförbart att utöka tillämpningen av strikt ansvar till all yrkesverksamhet inom EU.
Jag vill avsluta mina kommentarer om tillämpningsområdet med att säga att debatten om ändringsförslagen kommer att bli ytterst betydelsefull och att jag är övertygad om att vi under denna debatt kommer att få ta del av nya argument.
Herr talman! Jag vill också hälsa alla nya kolleger välkomna och jag hoppas att de också blir engagerade i det här komplexa betänkandet. Jag vill tacka alla kolleger som varit engagerade i den här frågan och som fortfarande kommer att vara det i framtiden. Särskilt de kolleger som deltagit i arbetsgruppen för att komma fram till en kompromiss. Jag vil särskilt tacka Mihail Papayannakis för de trevliga samarbetet. Kommissionen och rådet vill jag också tacka för deras myckna information och samarbete.
Herr talman! Både juridiskt och politiskt sett är det här det allra mest komplexa ämnet med sammanlagt - om jag räknar alla ändringsförslag från utskotten - nästan 900 ändringsförslag som sedan minskats ned till cirka 75 stycken i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Det har vi röstat om. Nu har vi i plenum återigen 108 ändringsförslag med de delade omröstningar som krävs. Det betyder att vi i eftermiddag har en lång, tung sittning men jag tror att det är värt det.
Jag skall ge en kort beskrivning av bakgrunden. Jag tycker att det här betänkandet är späckat med prestige. Först hade vi Exxon Valdes och Erika och därefter fartyget Prestige men betänkandet är också späckat med politisk prestige och det sedan 1976. Om man vill gå hårdare fram än man verkligen kan så kommer man ingen vart. Det är min inställning. Man måste alltså försöka få fram regler som fungerar och som är realistiska. Behörighetskonflikten mellan utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor och utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden var inledningen på något som främst rört sig om politiska känslor. Jag anser att om inte ens ansvarsregler längre kan behandlas i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden så vore det bättre om vi offrade det utskottet och helt enkelt inrättade ett enda utskott och det skulle då bli utskottet för ?alla frågor?. I det utskottet kan vi då sitta med 626 och nästa år antagligen med 735 ledamöter och då vet jag med säkerhet att vi inte kommer någon vart längre.
På grund av behörighetskonflikten har ämnet blivit en kontroversiell och laddad fråga i vilken alla ville ställa upp sina egna politiska gränspålar med sikte på en politisk profilering. Det var synd, herr talman, för det har lett till att det hittills varit nästan omöjligt att göra kompromisser och skapa ett bredare stöd. Jag har till sist valt ett tillvägagångssätt som grundar sig på en avvägning av alla inlämnade ändringsförslag och som inte specifikt inriktar sig på näringslivet och inte specifikt på miljön. Jag har försökt hitta en jämvikt som möjliggör en fungerande och genomförbar ny lagstiftning - det är nämligen det vi talar om - som i framtiden till sist kan växa till fungerande regler som i sin tur skall leda till förebyggande åtgärder för miljön och som till slut skall skydda miljön.
Jag tror också att det är viktigt att det skapas lika villkor, eftersom jag tycker att miljölagstiftningen även är en del av vår ekonomi. Mina första kompromissförslag grundade sig på det. Jag har till exempel sagt att artikel 175 borde vara den rättsliga grunden. Varje medlemsstat utarbetar sina egna system och kommissionen lägger, på grundval av de bästa exemplen på marknaden, efter fem år fram ett harmoniserat lagförslag för miljöskydd i hela Europa. På det sättet får vi lika villkor, förebygger vi miljödumpning och förebygger vi att det uppstår 25 olika rättssystem, vilket absolut inte kommer att främja den inre marknaden och lika lite miljöskyddet. Jag förstår att det finns några länder, däribland mitt eget land Nederländerna, som alltid vill gå lite längre. Det är utmärkt. Det måste också gå, tycker jag. Jag tycker dock att det är bättre om ett antal länder som inte går så långt flyttas upp en nivå, vilket i absoluta tal även är bättre för miljön. Om vi tillämpar artikel 95 så är det dessutom lättare för Europeiska kommissionen att som fördragets väktare förvisa parter som inte uppfyller reglerna till EG-domstolen och därmed även se till att miljön verkligen drar nytta av de här reglerna.
I mina första förslag har jag valt förmildrande faktorer i stället för undantag och jag tror att det var bra. Jag har kopplat ett riskansvar till den vetenskapliga nivån, försvar som förmildrande omständighet; 100 procents mildrande skulle betyda att domaren kan besluta att inte ställa någon till svars. Tyvärr gick det inte att komma så långt.
Vad gäller scope, räckvidden: jag har tagit upp skyddsområden inom gemenskapen, livsmiljöer och species och nationella skyddsområden. Jag har sagt att det borde vara ett komplement till alla internationella avtal för att se till att det även där uppstår lika villkor och ett liknande ansvarssystem. Herr talman! Det gick tyvärr inte igenom. Jag var isolerad i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Ingen ville stödja mig, varken från vänster eller höger.
För att vi skulle kunna ta upp det här till behandling här i dag sökte jag stöd i utskottet för rättsliga frågor och jag fann det. Det betyder att jag var tvungen att försvaga mina ursprungliga förslag något men när allt kommer omkring är jag mycket nöjd med det som antagits i utskottet för rättsliga frågor och det skall jag ge mitt stöd. Jag stöder vidare även de ändringsförslag som lagts fram och som grundar sig på mina första kompromissändringsförslag. Jag hoppas att vi får en trevlig omröstning och jag ser det som en utmaning att i andrabehandlingen få fortsätta spela en framträdande roll i det här svåra ämnet.
(Applåder)
Herr talman, kära kolleger! I dag diskuterar vi ett förslag till direktiv som vi har väntat på i 20 år. Den praktiska tillämpningen av principen att ?förorenaren skall betala? förefaller vara mer komplicerad än vad vi hade föreställt oss. Detta är positivt eftersom vi givetvis måste komma på det klara med var ansvaret ligger för att avhjälpa skadorna på miljön. Vi måste förvisso finna ett sätt för att inte skattebetalarna skall tvingas stå för ansvaret och kostnaderna, men å andra sidan även vidta åtgärder för att förebygga föroreningar och inte bara tillämpa tvångsåtgärder. Vi talar följaktligen om ett objektivt ansvar hos förorenaren och om en uppsättning åtgärder som kommer att beröra verksamhetsutövarens uppförande.
Detta förslag till direktiv väcker motstridiga känslor hos mig: både tillfredsställelse eftersom detta kan öppna vägen för reformer - men endast öppna vägen, och reservation eftersom de åtgärder som föreslås är alltför vaga, fru kommissionär.
Den biologiska mångfalden, som den definieras i förslaget, är begränsad till de livsmiljöer och arter som omfattas av livsmiljö- och fågeldirektiven, dvs. endast 13 procent av Europeiska unionens territorium.
För det andra, definitionen av miljöskada måste vidgas till att även omfatta radioaktivitet, skador på luftkvaliteten samt skador på den biologiska mångfalden som har orsakats av genetiskt modifierade organismer.
För det tredje, föroreningar från sjötransporter och kärnkraftsolyckor omfattas inte. Man säger att det finns internationella konventioner. Men dessa gäller vanligtvis traditionella skador och inte miljöskador. Dessutom har inte tillräckligt många medlemsstater inom Europeiska unionen undertecknat dessa internationella konventioner. Likväl innehåller de bestämmelser som ovillkorligen förbjuder att man inför regler om ett utökat miljömässigt ansvar. Därför bör man vara tydlig i direktivet och uttryckligen redogöra för rådande ansvarsordning och dessutom bör det finnas åtgärder som gör det möjligt att ändra dessa internationella konventioner. Vi bör således invänta kommissionens relevanta förslag.
Vidare innehåller förslaget till direktiv undantag från miljöansvaret när det gäller utsläpp och verksamheter för vilka verksamhetsutövaren har tillstånd eller om dessa utsläpp inte ansågs skadliga vid den tidpunkt då tillståndet utfärdades. Det är den så kallade ?permit and state of the art defences?. Jag anser att dessa undantag underminerar direktivets målsättningar, begränsar tillämpningsområdet för ansvarsordningen och urholkar principen att ?förorenaren skall betala?. Det finns en undersökning som själva kommissionen har genomfört, fru kommissionär, och som visar att 10 av 15 medlemsstater i unionen inte räknar med sådana undantag. Det är således inte möjligt att det nya direktivet kommer att förmå många av medlemsstaterna att tillmötesgå reglerna vad beträffar stringensen i deras miljölagstiftning.
Vidare skapas genom förslaget ett offentligrättsligt system, i vilket den behöriga myndigheten ansvarar för att fastställa och vidta lämpliga åtgärder för förebyggande eller avhjälpande. Detta bör emellertid inte betyda att det blir skattebetalaren som får bära bördan. Det finns nämligen en risk att vi hamnar just där. Huvudansvaret för förebyggande och avhjälpande bör således ligga hos verksamhetsutövaren. Den behöriga offentliga myndigheten bör ge akt på förfarandet när skadan fastställs och avhjälps.
Dessutom förekommer frågan om medborgarnas indirekta och allmänna tillgång till rättsväsendet. I direktivet har man inte förutsett möjligheten att medborgarna skulle kunna vidta direkta rättsliga åtgärder. Jag anser att man där bryter mot Århuskonventionen. Jag anser dessutom att det borde finnas ett obligatoriskt försäkringssystem för verksamhetsutövarna med gemensamma regler för ekonomisk säkerhet. Om det finns ett sådant hindrar man att konkurrensen snedvrids. Om det däremot inte finns ett sådant kan konkurrensen snedvridas. Dessutom kommer inte systemet för förebyggande att bli hållbart, och jag tror inte att vi kommer att få de gynnsamma effekterna på ekonomin som vi hade förväntat oss.
Utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, för vilket jag hade äran att vara föredragande, godkände ett yttrande med dessa anmärkningar. Nu lägger vi fram i plenum, tillsammans med åtskilliga andra kolleger från flera politiska grupper, en rad förslag med lägre ambitioner som emellertid utgör en kompromiss mellan flera ställningstaganden. Vi försöker även närma oss rådets ståndpunkter för att kunna erfara att det grekiska ordförandeskapet når en politisk överenskommelse vid rådets (miljö) möte den 13 juni.
Herr talman, kära kolleger! Ekosystemet och materiens och energins flöde har förutsebara och definierbara förlopp. Den mänskliga verksamheten bör anpassas efter dessa förlopp. Vi kan inte skydda naturen genom att inhägna den. För att skydda Europas livskraft krävs det att man inom industrins och ekonomins områden gör en grön omvändning. Vi kan inte säga att vi varken är för det ena eller det andra.
Jag hoppas att resultatet från vår omröstning kommer att sända ett tydligt politiskt budskap till hela Europa: att vi är fast beslutna att dra upp konturerna till en stabil politik som skall garantera ett bättre miljöskydd och som är förenlig med unionens sociala och ekonomiska målsättningar. Vi kommer inte omedelbart efter vår omröstning att kunna genomföra några förändringar, men om vi röstar för de ändringsförslag som vi har äran att lägga fram så tror jag, herr talman och kolleger, att vi kan öppna en ny väg som på sikt kommer att skapa en hållbar och pålitlig modell.
Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Parlamentet kommer i morgon att rösta om miljöansvarsdirektivet och därmed avsluta en lång och som ni vet mycket kontroversiellt förd diskussion. Låt mig först alldeles särskilt tacka vår föredragande Toine Manders. Föredraganden har under flera månader kämpat outtröttligt med betänkandet. Han har verkligen försökt att ta hänsyn till alla berörda och alltid letat kompromisser. Återigen ett hjärtligt tack för den konstruktiva dialogen.
Mina damer och herrar! Låt mig inledningsvis också vara tydlig med att PPE-DE-gruppen stöder direktivet och kommissionens förslag. Vi vill ha ett skärpt miljöansvar. Den som inom ramen för sin yrkesverksamhet orsakar miljöskador skall också stå till svars för detta. Det skall också utkrävas ersättning för skador på den biologiska mångfalden, dvs. för så kallade ekologiska skador. Något sådant finns ännu inte i medlemsstaterna, utan detta är för oss nybruten mark. Även jag menar dock att det är bra att vi går in på nya områden, och min grupp stöder miljöskadeansvaret, även om vi alla vet att det kommer att bli svårt att fördela ansvaret konkret när det väl gäller.
Jag förstår att det inte alltid går att nå ett brett samförstånd i fråga om miljöansvar. Men just därför vill jag i dag också vädja alldeles särskilt till utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om ett godkännande av betänkandet, eftersom utskottet har avgett ett tydligt, sansat och praktiskt orienterat yttrande. Betänkandet innebär ett stort steg i riktning mot ett förbättrat miljöskydd och bör därför också ges ett starkt stöd av plenum i morgondagens omröstning.
Mina damer och herrar! Det börjar redan med de talrika definitioner som direktivet omfattar och som utstakar direktivets användningsområde, t.ex. definitionen av den biologiska mångfalden. Detta är - som jag redan har sagt - nybruten mark. Ur min synvinkel är det klokt att inrikta sig på miljöområden och arter som redan skyddas av europeisk rätt. Det bör också stå medlemsstaterna fritt att utlysa ytterligare nationella skyddsområden. En ytterligare utvidgning skulle dock spränga ramarna för direktivet i alla avseenden.
Ett ytterligare exempel är direktivets tillämpningsområde. Även här tycker jag att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har funnit en kompromiss som tar fasta på systemet med de internationella konventionerna och drar meningsfulla referenser till dessa. Miljöansvarsdirektivet bör inte i första hand gälla de områden som redan omfattas av ett effektivt internationellt ansvarssystem. Jag menar att den kompromiss som har träffats är förnuftig.
Slutligen stöder min partigrupp beslutsamt även de undantag från ansvar som nämns i kommissionens förslag. Detta rör uteslutande två frågor, dels permit defence (undantag från ansvar vid normal verksamhet som har myndigheters godkännande), dels state of the art defence (undantag från ansvar vid utsläpp eller verksamheter som tekniskt och vetenskapligt inte ansågs vara skadliga vid den tidpunkt då de ägde rum). Vi menar att det är riktigt att dessa undantag infogas i direktivet. Vi menar också att det är riktigt att verksamhet som motsvarar god jord- och skogsbrukssed undantas.
Mina damer och herrar! Låt mig avslutningsvis säga att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har funnit en god kompromiss och jag ber därför om majoritetens stöd för denna kompromiss här i parlamentet i morgon.
(Applåder)
Herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Vi begär väldigt mycket av vår miljö, ofta alltför mycket. Det är därför hög tid att EU inför stränga regler för att skydda miljön, t.ex. enhetliga bestämmelser om miljöansvar. Efter ett långt och intensivt förarbete, inte minst i de ansvariga utskotten, kan vi nu äntligen ge oss i kast med dessa enhetliga bestämmelser här i plenum i dag.
När det gäller miljöansvar räcker det inte med att bestraffa gamla damer som inte flitigt nog samlar upp hundbajset efter sina små älsklingar när de är ute och går. Vi behöver ansvarsbestämmelser som ställer alla förorenare till svars för sina miljöskador, utan undantag. Den som verkligen tvingas betala för att åtgärda skadorna kommer snabbt att börja intressera sig för att behandla vår miljö varsamt och agera utefter detta när han väl står där med börsen i hand. Detta är skälet till att den socialdemokratiska gruppen har föreslagit en rad ändringar av kommissionens dokument. Det är obegripligt varför principen om att förorenaren betalar inte skulle omfatta även föroreningar på områden som oljehantering, kärnkraftsindustri eller genmodifierade organismer. Står inte just namnen Erika och Prestige för oerhört omfattande och ännu inte avhjälpta miljöproblem? Är det försvarbart att offentligheten och därmed skattebetalarna får stå för andras misstag bara för att risken är svårbedömd eller svår att försäkra sig mot? Skall vi rentav uppmuntra till en vårdslös hantering av miljön bara för att vissa förorenare är mycket svåra att nå när skadorna skall åtgärdas? Nej, verkligen inte! Det är inte mer än logiskt att parlamentet ser till att de som driver miljöfarliga företag garderar sig inför reparationer och saneringar genom att teckna försäkringar eller vidta andra försiktighetsåtgärder.
Slutligen vill jag ta upp ännu en punkt som är av särskild vikt för oss socialdemokrater. Ansvaret eller kostnaderna för att åtgärda skador och sanera miljön får inte bakvägen hamna hos allmänheten och därmed hos skattebetalarna. Aldrig! Principen om att förorenaren betalar skall gälla allt och alla. Vi har därför infogat ett stycke som en kompletterande och förtydligande ändring i artiklarna 4 och 5. Ändringen syftar till att ge ansvariga myndigheter möjlighet att besluta om de nödvändiga åtgärderna utan att själva behöva agera eller lägga ut ibland enorma summor som sedan kan bli svåra att driva in. Om plenum följer förslagen från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp m.fl. i stället för förslagen från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, får vi en miljöansvarsrätt som fördelar ansvaret korrekt och som samtidigt har en förebyggande effekt. I förslagen kräver vi ett minimum av det som medborgarna med all rätt förväntar sig av en reglerad europeisk miljöansvarslag. Detta minimum måste uppnås. Om denna förutsättning inte uppfylls genom resultatet av de enskilda omröstningarna tvingas vi avvisa detta viktiga direktiv i sin helhet, vilket jag djupt skulle beklaga.
(Applåder)
Herr talman! Med det här förslaget från Europeiska kommissionen försöker man för första gången anta ett allomfattande system i Europeiska unionen med avseende på förebyggande och avhjälpande av miljöskador. Alla är antagligen överens om att det verkligen behövs en sådan reglering.
Hur eniga vi än är om principen, desto mer splittrade verkar dock parlamentet vara med avseende på räckvidden. Hur långt måste vi gå i miljöskyddet och skyldigheten att avhjälpa skador? Det finns många konkreta tvistefrågor: den exakta definitionen av miljöskadan, uteslutningen av vissa industrisektorer, räckvidden av principen ?förorenaren betalar?, fastställandet av ekonomiska garantier, möjligheten till försäkring mot risker och fastställandet av maximibelopp för avhjälpande av skador.
Vår föredragande Toine Manders, som jag gärna gratulerar, har försökt att försona ofta vitt skilda ståndpunkter med varandra och resultatet tycker jag är ett balanserat betänkande där hänsyn tas till de många olika intressen och ekonomiska sektorer som är inblandade i de här frågorna. Det är ju ändå det vi alla vill: en bra, väldefinierad och enhetlig europeisk ram som ger möjlighet till ett allomfattande handlingssätt vid miljöskador, med tydliga europeiska normer, samma regler för hela Europeiska unionen och varvid var och en vet vad man har att hålla sig till.
Jag är övertygad om att många, bland annat våra gröna fundamentalister, vill gå mycket längre. Frågan är dock inte om det här är nödvändigt eller behövligt utan om det här är uppnåeligt just nu. Frågan är ju om det här är betalbart, försäkringsbart och beräkningsbart för de ekonomiska sektorerna. De som nu vill gå mycket längre måste inse att de antagligen strävar efter något ouppnåeligt och att vi riskerar att stå med tomma händer efter slutomröstningen. Det får inte ske. Vad som nu är viktigast är en bra, allmän reglering för den närmaste framtiden där de som verkligen bär ansvaret åtgärdas. Det finns inte längre någon tid att förlora.
Herr talman! Med detta förslag till direktiv har Europeiska kommissionen äntligen - i januari 2002 - kommit till slutet av en process som har varat i tio år. För det måste medges att det fanns en grönbok om miljöansvar redan 1993. Europaparlamentet har sedan, genom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, flera gånger insisterat på ett snabbt initiativ från kommissionen i den här frågan. Vi har således väntat mycket länge på den dag då ett konsekvent förslag läggs på bordet.
Hur ser då förslaget ut? Detta förslag från kommissionen ligger uppenbarligen inte i nivå med de aviserade ambitionerna. Jag anser att kommissionens ursprungliga ambitioner var storslagna, men slutprodukten är nedslående, och man måste enligt min mening lyfta fram de faktorer som berättigar till besvikelse.
En av dessa faktorer är en alltför snäv definition av miljö. När det gäller biologisk mångfald skulle en andel som enligt bedömningar endast motsvarar 20 procent av den biologiska mångfalden skyddas, vilket innebär att 13 procent av det europeiska territoriet skulle beröras.
Den andra faktorn är tillämpningsområdet. I bilaga I anges de olika ekonomiska verksamheter som garanterat faller under ansvarsprincipen. Denna verksamhetsförteckning är mycket restriktiv. Man utesluter bland annat allt som rör kärnenergi och allt som rör oljetransporter, utan någon egentlig motivering. Man hänvisar till internationella konventioner, som visserligen existerar men som inte avser ersättning för miljöskador. Jag vill påminna om vad en av våra kolleger i PPE-DE-gruppen, Bébéar, sade i går i sitt inlägg, då han med rätta klagade över den låga ersättningsnivå som fonden IOPC avser att ge dem som drabbats av Prestigeolyckan. Man måste följaktligen vara konsekvent och anta ett mycket strängt ändringsförslag som kräver att olyckor av detta slag - som inte omfattas av den internationella konventionen - täcks av detta direktiv. Men så är inte fallet i kommissionens förslag.
Tredje faktorn att ta under övervägande är de undantag som medges med hänvisning till ett verksamhetstillstånd eller den befintliga vetenskapliga kunskapsnivån, dvs. att kunskapen vid olyckstillfället inte är tillräcklig för att lägga ansvaret på den ekonomiska verksamheten i fråga. Tänk till exempel på genmodifierade organismer eller bekämpningsmedel, som bland annat är endokrinologiska störande faktorer. Med en sådan princip kommer praktiskt taget alla verksamheter som rör dessa ämnen att uteslutas från direktivets tillämpningsområde, vilket är oacceptabelt.
Herr talman! Jag skulle vilja avsluta med att säga att vår grupp stöder en rad ändringsförslag som går i linje med förslagen från Papayannakis i miljöutskottet och som har godtagits av Gebhardt. Enligt min mening är dessa viktiga förändringar nödvändiga för att ge detta direktiv ett verkligt innehåll.
(Applåder)
Herr talman! Miljö är tydligen ute. Det verkar vara svårt att längre uppbåda förståelse för miljösynpunkter. Det här betänkandet lider också av det. Vi har hållit på med det i flera år och gång på gång verkar det saknas tillräcklig övertygelse för att verkligen göra något av det. Nu råder återigen stor oenighet om hur ansvarsskyldigheten skall utformas. Näringslivet har utfört hård lobbyverksamhet, för övrigt med begripliga men för mig oacceptabla argument. Särskilt försäkringstekniska aspekter har spelats ut hårt. Det har dock inte övertygat mig om att instämma med en försvagning av det nuvarande förslaget.
Tvärtom. Jag tror att en kraftfull lagstiftning om miljöansvar skall fungera förebyggande med avseende på miljöskador och skall främja avhjälpandet av skador. ?Förorenaren betalar? borde i det här sammanhanget vara det logiska ordstävet. I Nederländerna har det sedan länge funnits en begränsad form av miljöansvar som grundat sig på den principen. Det fungerar bra och det är kostnadsbesparande.
För min del sviktade kommissionens förslag alltså allt för mycket för näringslivet. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden förvärrade det ännu mer. Jag hoppas att direktivets inriktning kan förändras i positivt avseende genom ett antagande av de ändringsförslag som lagts fram bland annat av mig. De kommande åren kan de praktiska erfarenheterna då utvisa om det här direktivet kan fungera inom EU. Vi behöver inte i förväg komma fram till minsta gemensamma nämnare. Om det inte fungerar så kan vi alltid justera direktivet. Det skulle vittna om mod om vi som lagstiftande organ för en gångs skull kunde ta den risken för att förebygga risken för miljöskador.
Herr talman! Förslaget till direktiv om miljöansvar som läggs fram för oss i dag gör oss mycket besvikna. Visst vill vi ha en europeisk harmonisering på området miljöskador, som ofta är gränsöverskridande, men det krävs också att en sådan harmonisering medför seriösa framsteg.
Denna text kännetecknas av överväldigande många brister, lättnader, uteslutningar och ansvarsbegränsningar som skulle göra den nya förordningen till en illusion, och i många fall också en källa till förvirring och tillbakasteg i fråga om medborgarskydd, om man nu inte vänder sig till skattebetalarna för att fylla igen hålen. Jag har två exempel på detta. Första exemplet: i artikel 3 upptäcker man att direktivet inte skall tillämpas på sjötransport av farliga ämnen, skador som beror på oljeförorening och skador orsakade av atomenergi. Motivet är att det redan finns internationella konventioner som avser det civila ansvaret på alla dessa punkter. Men dessa konventioner är begränsade, ger otillräckligt skydd eller är helt bristfälliga - vilket vi kan konstatera i dessa dagar med de löjeväckande ersättningar som IOPC har beviljat med anledning av Prestigekatastrofen. Vi kräver därför att direktivet inte får innebära en flykt undan problemen, utan att man tar ett grepp om problemet och ger ett verkligt skydd.
Andra exemplet: genetiskt modifierade organismer (GMO). I samband med diskussionen om direktivet om avsiktlig utsättning av GMO hade kommissionen lovat oss att frågorna om ansvar och försäkring skulle behandlas i det allmänna direktivet om miljöansvar, dvs. det vi diskuterar i dag. Vi bedrog oss. GMO täcks visserligen i teorin av denna text men undantas genast tack vare artikel 9, där de verksamheter som har myndighetstillstånd befrias från kraven. GMO omfattas av detta undantag, just med anledning av direktivet om avsiktlig utsättning.
Allt detta är oacceptabelt, särskilt med tanke på att kommissionen försöker lägga över ansvaret på medlemsstaterna för problemet med genmodifierade grödors samexistens med grödor som inte är genmodifierade, något kommissionen vill tillåta. Under dessa förhållanden ber vi rådet att vänta med att häva moratoriet tills frågorna om ansvar och försäkring i fråga om GMO har fått en klar lösning för bästa möjliga skydd av medborgarna och miljön.
Herr talman! Låt mig först av allt uttrycka min djupt kända tacksamhet - och det är uppriktigt menat - för det enorma arbete som utförts av såväl föredraganden Manders som av Niebler.
Sedan skulle jag vilja göra två kommentarer: den ena gäller ett speciellt område, den andra är av mer allmän natur. Kommentaren som gäller det speciella området blir också ett svar på några av de inlägg som har föregått mitt. Det verkar som om de personer som är verksamma inom jordbruksbranschen har mottagit förslaget till direktiv om miljöansvar positivt, framför allt eftersom kommissionen valde en övergripande strategi. Under det parlamentariska arbetets gång har det inom utskottet framkommit andra synpunkter som gör att det i detta ögonblick verkar mycket svårt att acceptera idén om att jordbrukarna skulle vara ansvariga för miljöskador, vilkas orsaker måste sökas utanför det område som de har möjlighet att påverka. En utvidgning av direktivets tillämpningsområde, oavsett vad det gäller, till exempel skyldighet att lämna ekonomiska garantier, omvänd bevisbörda och framför allt avskaffandet av vissa undantagsregler, skulle göra att jordbrukarna hamnade i en mycket svår situation när det gäller att bedriva sin verksamhet. En jordbrukare skulle med andra ord kunna tvingas betala för en miljöskada som orsakats av en aktivitet som han har fått tillstånd till, även om han respekterat samtliga de lagar och förordningar som reglerar den aktuella verksamheten. Jag är övertygad om att jordbrukarna skulle vara villiga att ta sitt ansvar, men inte när de inte har någon möjlighet att påverka orsaken till skadan. Av den anledningen och i den andan har vi arbetat i utskottet för rättsliga frågor för att utarbeta riktlinjer som undviker dessa allvarliga effekter på jordbrukssektorn och landsbygdsmiljön i allmänhet. Jag hoppas att föredraganden instämmer i vår ståndpunkt och att Europaparlamentet godkänner den.
När det gällde den allmänna synpunkten så återspeglar även den en viss oro. Den utvidgning som gjorts när det gäller direktivets tillämpningsområde jämfört med kommissionens ursprungliga förslag, riskerar enligt min bedömning att göra såväl den rättsliga ramen som de medföljande försäkringsgarantierna osäkra. Detta gör i sin tur att det blir svårt att tillämpa en idé som skulle kunna vara till nytta för det europeiska samhället i stort.
Herr talman! Kommissionens förslag till direktiv är ett försynt förslag. Försynt i en tid då skador på miljön oupphörligt sker -det senaste exemplet är Prestige - som ger upphov till indignerade reaktioner hos befolkningen, med massdemonstrationer -t.ex. i mitt land där man kräver att dessa skador aldrig mer skall upprepa sig. Och inför detta försynta direktiv har Europeiska folkpartiets grupp med hjälp av sin majoritet i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden, fastställt ännu fler restriktioner och på så sätt i praktiken förhindrat att miljöansvar skall kunna utkrävas av den som orsakar skadorna. Principen att förorenaren betalar skulle helt kullkastas om man antar de ändringsförslag som antogs på förslag av Europeiska folkpartiets grupp i utskottet för rättsliga frågor.
Europeiska socialdemokratiska partiets grupp lade fram ett antal ändringsförslag i syfte att stärka innehållet i detta direktiv. Som jag sade tidigare avslogs de i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden genom denna mekaniska majoritet som högern har. Eftersom denna majoritet inte föreligger i kammaren har den socialdemokratiska gruppen åter lagt fram denna grupp av ändringsförslag -från nr 98 och framåt - som syftar till att återställa principen att förorenaren betalar och göra det möjligt för alla drabbade att kunna begära skadeersättning.
Vi hoppas att dessa ändringsförslag, som lagts fram av Europeiska socialdemokratiska partiets grupp, skall antas i kammaren. De syftar som jag tidigare sade till att å ena sidan återställa direktivet som helhet och å den andra att stärka det som helhet så att uppkomna skador, t.ex. vid sjötransporter, kärnenergiolyckor, skador på grund av uppkomst av genetiskt modifierade organismer eller på grund av bioteknik, skall kunna ersättas på ett effektivt sätt.
Jag hoppas att Europaparlamentets kammare antar denna grupp av ändringsförslag så att vi kan rätta till det ensidiga sätt som gynnar skadegörarna, vilket blir resultatet med den text som antogs i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. Jag anser att det handlar om ett rättfärdigat krav som Europeiska unionens medborgare förväntar sig av oss och jag hoppas därför att den ändrade texten skall antas.
Jag antar att kommissionen kommer att precisera kommissionsledamot Wallströms uttalanden lite bättre. Vi skulle vilja veta mer i detalj vad kommissionen tycker om såväl de ändringsförslag som antogs i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden som de ändringsförslag vi hoppas kommer att antas då kammaren uttalar sig om alla de ändringsförslag som lagts fram.
Herr talman! Liksom övriga ledamöter här i dag har även jag bedrivit en omfattande lobbyverksamhet för detta direktiv, och jag är imponerad över det stöd som - åtminstone i princip - har uttalats för direktivet. Miljövännerna betraktar det som den heliga Graal, ett sätt att ge konkret form åt principen om att förorenaren skall betala. Företrädare för näringslivet har berättat för mig att även de stöder principen och från försäkringsbranschen har man sagt att principen kan genomföras, förutsatt att den införs stegvis och att branschen får tid på sig att kostnadsberäkna den ordentligt.
Varför är då denna kammare och min egen grupp så oense om en fråga som alla verkar vara överens om? Det förefaller som om principen kan godtas så länge den inte tillämpas i praktiken. I detta hänseende betraktar jag mig som en pragmatiker. Jag vill se till att lagstiftningen är praktiskt genomförbar och inte pålägger näringslivet eller jordbruksproducenterna förlamande bördor. Detta är ett av skälen till att jag motsätter mig införandet av solidariskt ersättningsansvar. Någon måste betala om miljöfara föreligger och om förorenaren kan identifieras är det först och främst denna som skall bära ansvaret.
Alla organisationer bör framför allt vara väl medvetna om behovet av att vidta åtgärder för att förhindra att en skada över huvud taget uppkommer. Jag anser att utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden inte har gjort kammaren rättvisa. Man har intagit ståndpunkter som inte bara är minimalistiska utan rentav bakåtsträvande, och som urvattnar kommissionens förslag. Denna kammare måste åstadkomma förändringar. Jag kan inte gå med på att ändra den rättsliga grunden. Vi bör utvidga definitionen av begreppet miljöskada för att skydda särskilda livsmiljöer och arter. Vi bör utnyttja tillfället att utöva påtryckningar på de medlemsstater som inte har ratificerat de internationella havskonventionerna. Vi bör ge medborgarna rätten att vända sig direkt till domstol för att förhindra miljöskada eller för att erhålla gottgörelse.
Ingenting av detta är särskild radikalt. Vi har alla uttryckt farhågor över den skada som mänsklig verksamhet ger upphov till på miljön. Denna åtgärd är ett sätt för oss att vidta praktiska åtgärder för att skydda miljön och omsätta alla våra vackra ord i konkreta resultat.
(Applåder från vänster)
Herr talman! Liksom alla övriga ledamöter i min grupp välkomnar även jag i huvudsak detta förslag och det tillfälle som givits mig att tala till förmån för förslaget. Som min vän Lannoye sade är det, om inte ?för lite och för sent?, så åtminstone ?inte särskilt mycket och ganska sent?. Men det är ett steg i rätt riktning och det är mycket viktigt att slå fast principen om att förorenaren skall betala. När allt kommer omkring har all mänsklig verksamhet någon form av inverkan på miljön. Frågan är vem som skall städa upp efteråt - den person som orsakat skadan eller någon annan? Liksom många andra av kammarens ledamöter har även jag fått besök av mäktiga företrädare för de lokala myndigheterna i min egen valkrets i Skottland. Dessa har framfört budskapet att om detta förslag inte antas kommer de lokala myndigheterna och andra offentliga organ även fortsättningsvis att vara tvungna att utnyttja de allmänna skattemedlen för att ägna sig åt problem som andra skulle ha förhindrat eller borde gripa sig an.
Vi borde påminna oss själva om att principen om att förorenaren skall betala inte utgör hela sanningen. Det förhåller sig så att de som förorenar ägnar sig åt ekonomiska verksamheter genom att man producerar varor och tjänster som andra vill köpa, troligen för det pris till vilket de utbjuds till försäljning. Om förorenaren inte betalar uppstår problemet att priset är för lågt och att konsumenterna får en gratislunch som de tvingas betala för senare i egenskap av skattebetalare. Därför måste vi försöka att se till att vi har ett system som är inriktat på de producenter och verksamheter som kan vidta bättre försiktighetsåtgärder och ta försäkringar mot ersättningsansvar, så att försäkringspremieansvaret och kostnaderna för försäkringspremier gynnar de som är mest försiktiga och driver upp priserna för dem som är minst försiktiga. På så vis skapas en god cirkel.
Under debattens gång har jag hyst stora tvivel angående bestämmelserna om tillstånd och den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån, eftersom det finns en motivering som säger att man skall kunna verka inom ramen för de villkor som fastställs genom ett noggrant utarbetat tillstånd och därigenom skydda sig mot ansvar.
På det hela taget har jag emellertid kommit fram till den åsikt som återges i ändringsförslag 104 att dessa frågor skall behandlas som rättstvister snarare än undantag. Detta är en rimlig kompromiss och därför stöder vi i högsta grad förslaget på villkor att de hithörande ändringsförslagen antas.
Herr talman! Att lagstifta om miljöansvar är att öppna Pandoras ask, eftersom miljöskador är så dåligt definierade i direktivet och direktivets tillämpningsområde så oklart, framför allt när det gäller biologisk mångfald, som redan regleras av de internationella Bern- och Bonnkonventionerna.
Ersättningsansvaret bör begränsa sig till Natura 2000-områden och utesluta ideella verksamheter - såsom rekreation - som direktivet likställer med yrkesverksamheter, med tanke på att direktivet varken avser oljetransporter eller genmodifierade organismer. Ersättningen bör grundas på objektiva och kvantifierbara kriterier, skadans art och konsekvenser, skadetillståndet i miljön och lokala omständigheter.
Tillståndet att förorena och begreppet vetenskaplig och teknisk kunskapsnivå bör inte bibehållas, så att man effektivt kan tillämpa principen om att förorenaren skall betala och inte låta den ersättas av principen att det är skattebetalarna som skall betala. Ansvaret bör även omfatta GMO, framför allt i ett skede när Förenta staterna trycker på för att häva importmoratoriet i samband med förhandlingarna inom WTO.
Mer allmänt kan man undra vilket intresse det finns i att överföra ansvarsordningen till gemenskapens behörighetsområde, med tanke på att det danska initiativet från rådet om att införa straffrättsligt ansvar för miljöbrott går inom ramen för det rättsliga samarbetet? Man skulle dessutom kunna använda sig av andra rättsliga instrument, till exempel Luganokonventionen.
Herr talman, fru kommissionär! Vi har länge väntat på en ordning för miljöansvar, en ordning som är tillräckligt strikt men objektiv och möjlig att förverkliga, så att den kan skydda miljön utan att skada ekonomin, oavsett om det handlar om industrin eller jordbruket. När bestämmelserna om miljöansvar tillämpas måste man dessutom undvika all snedvridning av konkurrensen. Men jag måste säga att denna text är ganska nedslående och svag och att den inte helt motsvarar våra förväntningar.
Principen om att förorenaren skall betala är en grundläggande princip, men den måste åtföljas av finansiella garantier. I denna text talas det inte om sjötransporter av olja, vilket jag beklagar. När vi ser hur IOPC har agerat i den sorgliga Prestigeaffären och när vi ser hur fartygen ständigt rengör sina tankar till havs, konstaterar vi att det finns mycket att göra för att lägga ansvaret på vissa yrkesgrupper. Vår ilska är lika stor som omfattningen av skadorna på den biologiska mångfalden. Förslagen på det här området är inte tillräckliga. I övrigt skulle jag vilja att kommissionsledamoten sade något om vad hon anser om IOPC:s beslut.
Ansvaret måste slutligen stå i förhållande till erkända fel. Man måste undvika alla former av solidariskt ansvar som gör att en del av ansvaret läggs på andra. Skattebetalarna skall inte betala för skador som orsakats av andra.
Sammanfattningsvis är ersättningsansvar inte den enda lösningen. Det krävs fler förebyggande åtgärder. Jag vill förresten välkomna de insatser som företag kan göra genom frivilliga avtal, vilket vi kommer att tala om inom kort. Men jag vill insistera på vikten av att man inför ett effektivt system för finansiella garantier.
Detta var vad jag hade att säga er. Jag är avslutningsvis övertygad om att vi kommer att behöva tala mer om denna miljöansvarsordning.
Herr talman! Det direktiv som vi står i begrepp att rösta om kunde och borde medföra en tydlig förändring för alla europeiska medborgare. Från Seveso till ökända katastrofer som den i naturparken Doñana, haveriet för oljetankern Prestige och till de katastrofer som upptäckts på senare tid, såsom de förödande effekterna för kommande generationers hälsa som miljöförstörelsen från den kemiska anläggningen i Priolo leder till - detta är fall som visar att det krävs ett europeiskt system för civilrättsligt ansvar för miljöskador.
Det krävs en stark politisk signal, även för att blockera vissa regressiva tendenser som man kan märka här och var. Wallström vet till exempel mycket väl att den italienska regeringen är i färd med att genomföra en revidering av straffrätten där man, bl.a., planerar att ta bort påföljderna för miljöbrott. Desto viktigare blir det därför att införa ett system som strikt tillämpar principen ?förorenaren betalar? och som skapar starka drivkrafter för att förebygga och undvika att sådana situationer upprepas i framtiden. Slutmålet är i själva verket att förebygga, inte att sanera skadorna.
Som en följd av denna målsättning har vi inom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor arbetat för att man skall ta bort vissa farliga undantag som medger omfattande och generella försvarsmekanismer. I själva verket skulle de mekanismerna jämställa miljötillstånden med ett slags licenser att förorena, vilket skulle innebära en allvarlig risk för att man avskaffar effektiviteten för det regelverk som föreslås. Vi har arbetat för att operatören, och inte skattebetalaren, skall bli ansvarig för att betala miljösaneringen.
Det är också nödvändigt att alla ekonomiska verksamheter som skulle kunna orsaka miljöskador tas med i och omfattas av ansvarssystemet. I systemet borde som en generell regel ingå ett objektivt ansvar för miljöskadorna, oavsett om de orsakats av en aktivitet som bedömts som farlig eller inte.
Detta direktiv är oerhört viktigt. Det är efterlängtat sedan länge och det blir en grundsten i den europeiska lagstiftningen på miljöområdet, men bara under förutsättning att man upptar de förslag till förstärkningar som vi har utarbetat i de 16 kompromissändringsförslag som jag vill uppmana kammaren att rösta för och som åter för fram kärnan i det som antogs i miljöutskottet och som sedan avslogs av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden. I annat fall kan min grupp inte godkänna Manders betänkande, som Gebhardt redan har påpekat, framför allt inte om ändringsförslagen 99, 103 och 107 inte skulle godkännas.
Herr talman, fru kommissionär! Kollega Davies talade om den heliga graalen inom miljöområdet. Jag måste säga att jag också är glad att det nu skapas lika villkor för alla aktörer som har att göra med miljöskador. Det betyder att det kommer att bli lättare för näringslivet att uppfylla det här direktivet. Det finns dock två saker som jag gärna skulle vilja uppmärksamma litet extra. Det ena är kärnenergifrågan och de frågor som inte reglerats. Det andra gäller transport på vatten.
Herr talman! Jag bor i närheten av två kärnkraftverk, nämligen det enda kommersiella kärnkraftverket i mitt land och även det i den belgiska orten Doel. Hur är det här då reglerat? Ägarna till kärnkraftverken har ett mycket begränsat ansvar och staten står för resten. I Belgien är det till exempel upp till 300 miljoner euro per kraftverk och i mitt land är det upp till 2,26 miljarder euro. Det verkar vara mycket men egentligen är det mycket lite om man tänker på att de här kraftverken ligger i ett industriområde. Jag tycker inte att det går att motivera, herr talman, att medborgare och företag kommer att ställas ansvariga och att statsavhängiga företag friställs från den sortens ansvar. Jag tycker att det ändringsförslag som i det avseendet kräver fem år för utvärdering är mycket smidigt och jag tycker att kommissionen borde ta till sig det och att det måste röstas om det också.
Samma sak gäller för ansvarsskyldigheten med avseende på transport på vatten. För två månader sedan ställde jag några frågor om ansvarsskyldigheten i samband med katastrofen med fartyget Tricolor och jag har fortfarande inte fått något svar på de frågorna. Även här ber jag om att en utvärdering av de internationella avtalen och en tätning av tomrummen tas upp i direktivet.
Herr talman! Jag vill slutligen återkomma litet till kärnkraften. Kärnkraft ses fortfarande som en billig energisort men om alla kostnader skulle medräknas, alltså även de kostnader som har att göra med miljöskador, så är frågan om inte vindkraft och andra miljövänliga energiformer helt skulle klara den konkurrensen. Därför uppmanar jag kommissionsledamoten att skapa lika villkor även för det här området.
Herr talman, ärade kolleger! Många talare har betonat hur viktigt miljödirektivet är. Vi borde har varit ambitiösare och gjort det till den centrala punkten i våra miljöbestämmelser. Desto mer beklagar jag att industrin har lyckats infoga en rad undantag i bestämmelserna. Förorenaren bör egentligen alltid står till svars för de skador han orsaker och också vara skyldig att vidta försiktighetsåtgärder.
Med alla dessa undantag och det ringa antal olyckor som täcks av direktivet är jag rädd att vi inte når vårt ursprungliga mål. Olyckorna skall ju endast ha orsakats av slarv eller av egen förskyllan för att omfattas av direktivet, och därför täcks inte skador på den biologiska mångfalden som uppstår till följd av tillåtna gentekniskt modifierade grödor. Detta är högst beklagligt. Dessutom är det ju så att hela riskpotentialer såsom gruvdrift, oljeindustri och gasborrning precis som huvuddelen av konsumtionsvaruindustrin undantas på grund av att listan över riskfyllda verksamheter vägs mot ett ansvar som inte står i relation till själva vållandet.
Ett annat misstag, menar jag, är att skyldigheten att införa en generell försäkring för miljöskador saknas, för vi måste komma dithän att ansvaret för skador på egendom och hälsa inte är begränsat till Natura 2000-områden, utan gäller även utanför detta. Om kommissionen visar insikt hoppas jag ändå att vi lyckas göra direktivet till en central fråga så att det inte förblir en schweizerost full av hål som faktiskt endast gäller i ett fåtal fall, för då lyckas vi inte nå det vi vill, nämligen att stimulera industrin att vidta försiktighetsåtgärder och verkligen fokusera på principen att förorenaren betalar.
(Applåder)
Herr talman! i Danmark har det under helgen kommit fram att glyfosat har trängt ned i de övre grundvattenmagasinen. Det har stor betydelse i ett land som Danmark, där vi dricker vattnet direkt ur kranen. Besprutningsmedlet heter Roundup och tillverkas av Monsanto. Roundup används och är godkänt i resten av Europeiska unionen.
För mig är det ingen överraskning att en systematisk spridning av gift når vårt dyrbara grundvatten. I ett fall som detta måste Monsanto kunna tillskrivas ett tydligt ansvar för det danska grundvattnet. Monsanto ligger även bakom genmodifiering av växter i stor skala. Man genmodifierar så att växterna blir resistenta mot bl a Roundup, så att ogräset kan besprutas kraftigare utan att det går ut över grödan. Monsanto måste därför också kunna hållas ansvarigt för den spridning och varaktiga skada som blir följden av en användning av genmodifierade grödor.
I Danmark har vi förbjudit en stor del av de bekämpningsmedel som finns ute på marknaden i resten av Europeiska unionen. Europeiska unionen håller nu på att tvinga Danmark att upphäva förbudet mot en del av bekämpningsmedlen. Europeiska unionen har tvingat Danmark att använda de genmodifierade växterna utan att tydliggöra ansvarsfördelningen när det gäller den förorening det medför av naturen. Detta är helt oacceptabelt.
Herr talman! Så länge människan har funnits här på jorden har hon förorenat. Ju fler människor det finns och ju mer sofistikerade de blir, desto värre riskerar föroreningarna att bli.
Vissa typer av skador är oundvikliga på grund av den mänskliga naturen och den fallna värld vi lever i. Givetvis är förebyggande arbete den främsta prioriteringen och föroreningarna skall under alla omständigheter begränsas till ett minimum. Men när föroreningar uppstår bör de ansvariga se till att reparera skadan. Vi måste emellertid vara medvetna om att mycket av det som utgör ett hot mot vår miljö kanske inte bara hjälper mänskligheten på andra sätt utan faktiskt kan hjälpa miljön.
Denna lagstiftning faller inom ramen för civilrätten och inte straffrätten. Det handlar inte om att straffa lagbrytare utan om att fördela och bestämma ansvaret för miljöskador. Bestraffningar bör utmätas genom straffrättsliga påföljder och inte genom civilrättsligt ansvar. Det finns andra som betraktar detta som en sammandrabbning i någon form av manikeisk kamp mellan den offentliga sektorn, som är god, och den privata sektorn, som är ond. Ett sådant klasskrig från 1900-talet hör inte hemma i dagens värld. De båda sektorerna kompletterar varandra. De är beroende av varandra och ansvaret för föroreningarnas konsekvenser bör delas och fördelas mellan dessa sektorer. Den privata sektorn varken kan eller bör undandra sig ansvaret för de konsekvenser som dess handlingar ger upphov till och den offentliga sektorn, och naturligtvis även samhället och allmänheten, kan inte två sina händer och privatisera det ansvar man ådrar sig när man reglerar den privata sektorn samtidigt som man vinner fördel av den verksamhet som bedrivs inom denna sektor.
Eftersom föroreningen är ett praktiskt problem måste även de avhjälpande åtgärderna vara praktiska. Fantasilösningar är lika skadliga som föroreningar.
Av dessa skäl stöder de brittiska konservativa ledamöterna de ändringsförslag som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har lagt fram till förslaget till direktiv. De är inte fullkomliga och vi förväntar oss att se förbättringar i samband med den andra behandlingen när rådet ytterligare finslipar den europeiska uppfattningen i detta viktiga ärende. Men de utgör ytterligare ett ansvarsfullt steg på vägen mot att hantera konsekvenserna av föroreningar runtom i Europa och den övriga världen.
Herr talman! Målsättningarna i förslaget till direktiv är mycket ambitiösa och syftar till att minimera skadorna på miljön, såväl genom förebyggande åtgärder som genom fördelning av kostnader för att avhjälpa skadorna.
De ändringsförslag som vi stöder utgör nödvändiga kompromisser, inte bara för att direktivet skall kunna antas utan också för att hela skyddssystemet skall bli livskraftigt och att en snedvridning på marknaden skall undvikas. Jag gratulerar kollegerna Manders och Papayannakis till att de lyckades nå de nödvändiga kompromisserna. Ett förverkligande av principen att ?förorenaren skall betala? är av grundläggande betydelse. Det krävs emellertid att man inför nya begrepp och nyskapande institutioner som är svåra att genomföra med detsamma, hur gärna vi än vill. En obligatorisk tillgång till ekonomisk säkerhet för att avhjälpa miljöskador är en nödvändig förutsättning för ett effektivt miljöskydd. Vårt långsiktiga mål bör obestridligen vara att fastställa ett obligatoriskt försäkringssystem som skall ha avskräckande verkan. Införandet av en obligatorisk försäkring bör emellertid ske successivt i samverkan med de berörda parterna. Man måste ta hänsyn till att försäkringsbolagen behöver viss tid för att förbereda sig. Under alla omständigheter är det dock nödvändigt att det obligatoriska försäkringssystemets genomförandefaser fastställs redan nu i direktivets text, med en motsvarande definition av den typ av skada som kommer att omfattas och den verksamhet som kommer att beröras.
När det gäller att avhjälpa miljöskador kan vi inte acceptera vittomfattande undantag beträffande verksamhetsutövarnas ansvar, eftersom det skulle innebära att de slutliga ekonomiska utgifterna flyttades över på skattebetalarna. Utförandet av den verksamhet där tillstånd utfärdats samt den verksamhet som vid utförandet inte anses skadlig bör inte utesluta verksamhetsutövarens ansvar, men det befintliga tillståndet eller den omtvistade verksamhet som man fastställt ej ha skadliga följder borde kunna medföra förmildrande omständigheter då man till verksamhetsutövaren tilldelar de kostnader som skall avhjälpa miljöskadorna. Detta förutsätter att den siste som utförde verksamheten gjorde det i fullständig överensstämmelse med de bestämmelser som fastslås i rådande lagstiftning eller i verksamhetsutövarens tillstånd. Det är rätt att man godtar kriterierna för åtskillnad vad gäller ersättningens storlek. Härigenom framgår även indirekt verksamhetens omfattning vilket medger att de små företagens livskraft inte riskeras.
Det som nämnts ovan visar även att för att miljöskyddet skall vara effektivt och de ekologiska katastroferna kunna förhindras så måste den verksamhet som innefattas i direktivets tillämpningsområde ses över regelbundet och hänsyn tas till de senaste forskningsresultat som man under mellantiden har förvärvat.
Herr talman, fru kommissionär, kära kolleger! Den felande länken i en effektiv miljöpolitik var direktivet om miljöansvar. Med ett kraftfullt och djärvt direktiv skulle vi kunna minska föroreningarna och miljöskadorna och få förorenarna att betala. Kan vi anta denna utmaning med det här direktivet?
Efter 20 års mognad har vi fått en nedslående text, även om ändringsförslagen från De gröna och vänstern i hög grad kan förbättra den. För hur kan man skydda miljön genom att utesluta atomenergi och genmodifierade organismer? Det är oacceptabelt att vilja skydda och återställa den biologiska mångfalden med ett direktiv som innebär att ansvaret gäller inom 13 procent av territoriet. Men det värsta är vissa medlemsstaters hycklande i frågan om miljöansvar. De franska konservativa, som tar anstöt av nivån på ersättningarna från IOPC, skulle kunna be Chirac - som yvas över en miljöstadga - att åstadkomma en ändring av den franska regeringens val att verka för undantag med hänvisning till tillstånd och arbeta mot obligatoriska försäkringar. Detta står helt i strid med en verklig miljöpolitik. Med tillstånd och utan obligatoriska försäkringar måste vi nämligen räkna med ytterligare ett tiotal Prestige och Erika. Detta vägrar vi. Därför ber vi alla att rösta för våra ändringsförslag.
Herr talman! Den skärpning av miljöansvarslagen som vi behandlar i dag är en mycket viktig fråga. Den behövs för att avhjälpa och hantera miljöskador men behövs också som påtryckningsmedel för att förhindra att skador uppstår.
Det betänkande som nu lagts fram tycker jag verkar vara en mycket väl fungerande kompromiss som borde få en majoritet bakom sig. Föredraganden har - och det är jag honom tacksam för - svalt ett och annat, bland annat sin trädfond, och skuggföredragandena Angelika Niebler och Markus Ferber har tillsammans med föredraganden gjort allt för att få fram en fungerande kompromiss.
Det betyder inte att jag är helt nöjd med det som nu lagts fram. Jag har dock i vårt utskott lovat Niebler mitt stöd eftersom jag hellre vill fria än fälla det här förslaget. Varför är jag då inte nöjd?
Jag undrar om uteslutandet av vissa sektorer, oljeindustrin, kärnenergiindustrin, är tillräckligt bra täckt genom de internationella avtal som finns. Det har jag mina tvivel kring.
Det andra är - och det är egentligen motstridigt - att man skapar ett nytt sätt att föra in de genmodifierade organismerna, som också är tillåtna, under den här lagstiftningen. Det har jag mina tvivel kring. Sedan definitionen av livsmiljö. Vad skall det kosta om två europeiska hamstrar måste flyttas för att ett industriområde skall anläggas, vem kan betala det? Jag har fortfarande litet problem med det sätt på vilket livsmiljön har definierats.
Det tredje är den som jag ser det för stora tvångslösheten med avseende på försäkringen. Jag hade helst sett - eftersom det särskilt skulle vara viktigt för små och medelstora företag - att en försäkring skulle vara obligatorisk. Det kommer nu att utvärderas efter fem år. Om det räcker för att det skall fungera vet jag inte.
Herr talman! Liksom alla andra här i kammaren välkomnar även jag detta direktiv. Vi har alltför länge arbetar med principen om att förorenaren skall betala, men vad har förorenaren betalat tidigare? Förorenaren har betalat ett mindre bötesbelopp som inte på något sätt motsvarar de verkliga kostnaderna för sanering. Det är hög tid att vi nu kommer oss för att ersätta principen om att förorenaren skall betala med att förorenaren skall återställa. Detta är syftet med direktivet.
Såsom det ändrats av utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden är direktivet emellertid för närvarande uddlöst. Vi har skapat ett oklart och vagt direktiv. Jag kommer att peka på några områden där så har skett. Definitionen av biologisk mångfald är en mycket svag och vag beskrivning. Den skapar ingen trygghet för verksamhetsutövarna, miljöorganisationerna och allmänheten. Av denna anledning stöder jag det kompromissförslag som har lagts fram av min egen grupp, GUE/NGL och Verts/ALE.
En annan fråga som direktivet, efter att ha ändrats av utskottet för rättsliga frågor, inte behandlar är frågan om en obligatorisk finansiell försäkring. Som det formuleras för närvarande kommer det att skapa utrymme för osunda verksamhetsutövare att fortsätta att vara osunda verksamhetsutövare. Om de bryter mot lagen kommer de att komma på obestånd. Vem skall att stå för kostnaderna för detta? Det kommer att bli allmänheten. Allmänheten kommer att få betala för saneringarna och verksamhetsutövarna kommer än en gång att komma undan. Vi kan inte tillåta att så sker. Jag vill återigen uppmana alla att titta närmare på den kompromiss som lagts fram av de tre grupper jag tidigare nämnde.
Vad gäller bestämmelsen om tillstånd vill jag upprepa att en heltäckande ansvarsfrihetsgrund för tillstånd kan uppfattas som ett tillstånd att förorena. Detta kan vi inte tillåta. Vi måste se över möjligheten att ge medlemsstaterna och domstolarna befogenhet att ingripa om de anser att någon med ansvarsfrihet i samband med efterlevnad av tillstånd har gjort sig skyldig till förorening.
Min grupp och Europaparlamentets labourparti har vissa problem med frågan om genetiskt modifierade organismer, inte på grund av att vi är emot genetiskt modifierade organismer utan på grund av att denna lagstiftning skulle kunna urvattna den befintliga lagstiftningen på området. Därför kommer vi att begära en delad omröstning om ett av ändringsförslagen.
Herr talman! Miljöansvar måste bli en av kronjuvelerna i den europeiska miljölagstiftningen men hittills har det bara varit en tragedi. Kommissionen har behövt 20 år för att omsätta principen ?förorenaren betalar? i lagstiftning. Kommissionen låter dock inte näringslivet betala utan de nationella myndigheterna. Kommissionen har våldfört sig på principen ?förorenaren betalar?. Tyvärr har kollega Manders gjort röran ännu värre och klätt av det svaga förslaget ännu mer. Det är inget under att hela näringslivet ställer sig bakom Manders. Om industrin har en miljölicens så är den aldrig ansvarsskyldig. En bilist behöver ett körkort för att delta i trafiken men om den bilisten orsakar en olycka så är han i alla fall ansvarig. Där kommer den obligatoriska bilförsäkringen in i bilden.
För industrin måste vi införa precis samma ansvar. Det är kärnan i principen ?förorenaren betalar?. Olyckor som de med Prestige, Erika och även olyckor med kärnkraft och förorening genom genetiskt modifierade livsmedel måste de som orsakat dessa kunna ställas till svars för. Förhoppningsvis kan vänsterliberaler, socialdemokrater, gröna, regionalister, kommunister och enskilda personer från högerblocket skapa en majoritet i morgon.
Herr talman! Jag skulle till att börja med vilja gratulera föredraganden, Manders, och också min grupps rådgivande utskotts föredragande, Niebler, för den kraft de lagt ned på att arbeta tillsammans och stå emot påtryckningarna från industrin och regeringsorganisationerna.
Jag tror att vi i dessa tider då många olyckor hänt i Europa, bl.a. Prestige, bör insistera på principen att förorenaren betalar. Jag kommer att hålla mig till två konkreta punkter i detta viktiga direktiv.
När det gäller artikel 9, som handlar om undantag, anser jag att man inte skall tänka att alla undantag eller tillstånd ger utrymme för föroreningar. Att fastställa undantag, som verksamheter som täcks av tillstånd och verksamheter som täcks av den befintliga tekniska kunskapsnivån, är del i principen om rättssäkerhet och förtroendet för lag och rätt som finns i många domar enligt EG-domstolens praxis. Undantaget friar endast för skador som orsakats av utsläpp eller händelser inom beviljade parametrar och man bör påminna om principen i IPPC-direktivet om ett integrerat förebyggande och kontroll av utsläppen. Därför anser jag att ändringsförslag 37 fullständigt täcker de aktiviteter som specifikt och uttryckligen tillåts i lagarna.
När det gäller den ekonomiska garantin anser jag att den är en av nyckelfrågorna i betänkandet och att vi bör försöka upprätta ett obligatoriskt system för ekonomiska garantier av verksamhetsutövarna, för att täcka de ansvar som uppkommer genom detta direktiv. Med tanke på rädslan i vissa länder att försäkringsbolagen inte skall kunna ta detta ansvar, ?step by step approach?, skulle ett skynda långsamt utan tvivel göra det möjligt att säkra den ekonomiska garantin och möjligheten att försäkra miljöskador. Rädslan att de små företagarna skulle kunna missgynnas av denna åtgärd kan lösas genom att inrätta en minimitröskel eller en minimiförsäkring. Det är en viktig del i detta direktiv och jag anser att det återfinns på ett bra sätt i ändringsförslag 92 som vår grupp lagt fram.
Herr talman! Jag tycker att det är mycket viktigt att vi nu får en gemensam lagstiftning om miljöansvar. Vi har väntat på detta i många år. Jag anser inte att kommissionens direktivutspel riktigt räcker till, utan att ett antagande utan ändringar av Manders betänkande i stället skulle innebära en total underminering av miljöskyddet inom Europeiska unionen. Det skulle innebära en underminering till och med av kommissionens förslag.
Det finns behov av viktiga ändringar. Först och främst måste man se till att principen om att förorenaren skall betala tillämpas utan undantag, och samtidigt, som flera andra också har varit inne på, att det finns ekonomiska garantier för att förorenaren kan betala genom obligatoriska försäkringssystem eller på annat sätt. Det bör finnas ett strikt eller objektivt ansvar för miljökatastrofer som resulterar ur näringsverksamhet.
I fråga om skador när det gäller den biologiska mångfalden anser jag att det är viktigt att vi får en så bred definition som möjligt, så att alla livsmiljöer och arter som skyddas genom gemenskapslagstiftningen och motsvarande nationell lagstiftning faktiskt också omfattas.
Slutligen anser jag att direktivet även bör omfatta förorening av naturen med genetiskt modifierade organismer. Jag kan inte förstå varför man inte vill ta med denna fråga i direktivet.
Till sist en kommentar när det gäller möjligheten till rättslig prövning. Jag tror att vi även här bör försöka täcka in så mycket som möjligt, så att medborgarna verkligen får möjlighet till rättslig prövning när det gäller miljöföroreningar, och det samma skall naturligtvis gälla de icke-statliga organisationerna liksom andra organisationer.
Allra sist ett par kommentarer beträffande den rättsliga grunden. Jag har förstått att en del om några år gärna vill föra över den rättsliga grunden från miljöskyddslagstiftningen till den inre marknaden. Det skulle enligt min uppfattning vara ett stort misstag och i själva verket innebära ett ödeläggande av de bestämmelser om ersättningsansvar för miljöskador som man redan har upprättat i många medlemsstater. Jag kommer därför att mycket starkt motsätta mig detta, och kan säga att jag endast om ändringar genomförs med avseende på de punkter som jag har nämnt, kommer att kunna rösta ja till Manders betänkande.
Herr talman! Ärade kolleger! Det är nu som vi har chansen att rösta för ett förslag som sätter stopp för att de som förorenar kan slippa undan sitt ansvar. Jag tror att både politiker och medborgare verkligen förundrar sig över att det har kunnat pågå så länge och kräver att det nu blir ett stopp på det. Samtidigt måste vi då också vara konsekventa och får inte tillåta alltför stora undantag såsom GMO, kärnkraft och sjötransporter. Vill vi vara det, då måste vi också rösta för ändringsförslag 93 och efterföljande ändringsförslag från PSE-gruppen, gruppen De gröna, GUE/NGL-gruppen och progressiva personer från andra grupper.
Som många andra redan har påpekat är ändringsförslag 107 mycket viktigt. Om principen om att förorenaren betalar verkligen skall fungera i praktiken, måste det nämligen finnas ekonomisk säkerhet, även om ett företag går i konkurs. Det krävs således också att ett försäkringssystem utvecklas.
Det är vidare mycket viktigt att artikel 175 utgör den rättsliga grunden, så att de system som redan finns inte undermineras, vilket även föregående talare påpekade.
Herr talman! En rättslig ram för miljöansvaret är nödvändig, eftersom det är rätt att förorenaren betalar. Men direktivet måste balanseras, så att det även tar hänsyn till de krav som framförs från den europeiska industrins sida.
Den ståndpunkt som intagits av utskottet för rättsliga frågor, och som sammanfattats i betänkandet från Manders - som jag vill tacka för ett gott arbete - utgör en acceptabel kompromiss, även om den kräver vissa uppoffringar. Vissa av de ändringsförslag som lagts fram här är särskilt farliga, eftersom de skulle göra det omöjligt att beräkna omfattningen av operatörernas försäkringsskydd. Definitionen av vad som menas med miljöskada spelar en central roll i direktivets struktur, liksom definitionen av biologisk mångfald och av skador på den biologiska mångfalden.
Som jag ser det är ändringsförslagen 23, 84 och 98 oacceptabla. Om själva händelsen inte får negativa effekter kan man inte tala om skador, utan om risker. Inte heller ändringsförslag 95 är acceptabelt, eftersom det strider mot principen ?förorenaren betalar?. I själva verket är ansvarsbegreppet oberoende av de faktiska rättsliga förhållandena på platsen. Definitionen av markförorening från GMO är olämplig, eftersom den införs i en allmän definition som inte på ett uttömmande sätt anger de förorenande källorna. Man måste hänvisa till ett proportionellt ansvar. Inte till ett solidariskt ansvar, som skulle skapa ett system grundat på misstankar. Preventionen måste även i fortsättningen vara huvudmålet för aktiviteter som skulle kunna ha effekter på miljön.
Slutligen ett par ord om de finansiella garantierna. För att medge en konsolidering av försäkringsmarknaden måste man medge maximal flexibilitet, även efter de första fem årens tillämpning av den nya lagen.
Avslutningsvis vill jag uppmana mina kolleger att stödja kompromissen från utskottet för rättsliga frågor som utgör en tydlig och stark signal om miljöskydd, men som samtidigt inte skadar den europeiska industrin.
Herr talman! Det är nödvändigt med en strikt tillämpning av principen om att förorenaren skall betala. Det finns i alla medlemsstater exempel på hur företag har förorenat ett område och sedan flyttat vidare eller gått i konkurs. I grevskapet Tipperary på Irland har giftigt damm under de senaste 20 åren blåst över landsbygden från ett 147 tunnland stort nedlagt dagbrott. Det är inte rätt att företaget, som har tjänat stora belopp - varav den största delen skattefritt - skall komma undan och låta skattebetalarna bära kostnaderna för att sanera anläggningen.
Jag vill även på det bestämdaste hävda att även principen om att omfatta strålning bör inbegripas. Eftersom Sellafield är ett av de allvarligaste enskilda hoten mot den irländska miljön kommer befolkningen på Irland att uppfatta detta direktiv som ett sjukt skämt om strålning inte inbegrips. Om denna fråga inte omfattas av direktivet kommer det helt enkelt att vara obegripligt för många människor på Irland.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill börja med att gratulera föredraganden, Manders, och även Papayannakis, till deras arbete. Det skulle vara enormt värdefullt om vi antar ett direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador. Det skulle ge trovärdighet åt miljölagstiftarna, medborgarnas skydd skulle ökas och vi skulle sända ett tydligt budskap till de ekonomiska verksamhetsutövarna om att det inte lönar sig att förorena.
Jag välkomnade därför förslaget till direktiv och hade stora förväntningar, men även om det är ett steg i rätt riktning, anser jag att det inte är tillräckligt jämfört med vad som behövs på det här området. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har försökt lösa eventuella rättsliga oklarheter, vilket dock bara har lett till att miljömålen har försvagats ytterligare. När det gäller direktivets tillämpningsområde skulle jag följaktligen först och främst lämna rum för att frågan om skador på den biologiska mångfalden skall kunna klargöras, men lösningen ligger enligt min åsikt inte i att undanta denna punkt från direktivet. Förluster av biologisk mångfald i Europeiska unionen är ett en realitet och de åtaganden som gjordes i Johannesburg och Göteborg måste uppfyllas.
För det andra anser jag att direktivet, förutom skador som påverkar vattens ekologiska eller kemiska status, även bör täcka vattenkvantiteter, vilket fastställs i ramdirektivet om vatten.
För det tredje anser jag att det är oacceptabelt att oljeföroreningar i sjötransporten och radioaktiva föroreningar som orsakas av kärnreaktorer inte skall omfattas av direktivets tillämpningsområde. Dessa verksamheter är bland de mest skadliga för miljön och det finns inga internationella instrument för att på lämpligt sätt förebygga och avhjälpa den skada som denna verksamhet orsakar.
Herr talman! Slutligen uppmanar jag till att direktivet skall innehålla tydligare bestämmelser om att göra försäkringar obligatoriska, särskilt för verksamhetsutövare som sysslar med extra farlig verksamhet, för att undvika att skattebetalarna skall behöva betala för skador i händelse av att dessa företag blir insolventa.
Herr talman! Jag insisterar på att gratulera kollega Manders för jag tycker att han fullgjort sin uppgift väl. Han har inte bara försatt ett berg av arbete och förhandlat väldigt mycket. I utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden lyckades han även få till en välavvägd kompromiss, och det hundratals ändringsförslag och många kontroverser till trots. Herr talman! Den här debatten visar tydligt att motsättningarna är långt ifrån lösta men det som kollega Manders lagt fram är välavvägt, genomförbart och rimligt och möjliggör kompletteringar inom fem år.
Herr talman, kolleger! Det är viktigt att återställa miljörikedomen, mer än viktigt och ännu viktigare är det att förebygga skador. En sträng ansvarsordning kan i det avseendet naturligtvis till stor del bidra till det. Med det här betänkandet, fast det inte innebär att lagstiftningen är helt slutförd, tar vi ett rejält steg mot ett bättre skydd. Vi får nämligen inte glömma att vi förutom skyldigheten att avhjälpa även inför objektiv ansvarsskyldighet. Objektiv ansvarsskyldighet innebär att det inte är relevant om det rör sig om ett fel eller om en försummelse. Vi är naturligtvis vana vid att hantera det här inom andra sektorer men det är i alla fall en långtgående princip. Jag tycker att vi måste acceptera den här långtgående ansvarsordningen men jag är samtidigt övertygad om att ordningen måste vara rättssäker, genomförbar, verkningsfull och rimlig och därför kan jag instämma i betänkandet som det gick igenom omröstningen i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har som jag ser det skapat ett fullt dugligt underlag. Rådet bör följa parlamentets exempel och fatta beslut i stället för att förhala direktivet. Europaparlamentet bör anta beslutsunderlaget och utvidga direktivet till att gälla även miljöskador som har med kärnkraft att göra. Jag menar att direktivet är viktigt eftersom det gör principen att förorenaren betalar till en europeisk princip som blir möjlig att genomföra och eftersom det stärker den europeiska organisationsmodellen för den ekosociala marknadsekonomin.
Flemming och jag har från Österrikes sida lämnat in 35 ändringsförslag. Elva av dessa har infogats ordagrant, och sju finns med bland kompromissändringsförslagen. För mig känns det särskilt positivt att nämna följande fem punkter: För det första kommer direktivet att gälla all verksamhet som finns med i bilaga 1 och som definieras tydligare genom vår ändring. För det andra gäller undantag från ansvar vid normal verksamhet som har myndigheters godkännande och vid utsläpp eller verksamheter som tekniskt och vetenskapligt inte ansågs vara skadliga vid den tidpunkt då de ägde rum. Detta skapar rättssäkerhet. För det tredje har principen om ansvarsfördelning vunnit över principen om ett solidariskt ansvar, och därmed får vi en kostnadsuppdelning i fall där flera förorenare är inblandade. För det fjärde är direktivets mål att sanera miljöskador, och därför har rätten till kompensation strukits för förluster som uppstått under tiden. För det femte stöder utskottet frivilliga försäkringar och maxgränser för ansvaret och motsätter sig obligatoriska försäkringar. Därmed har man funnit en balans mellan olika intressen.
Herr talman, bästa kolleger! Ett flertal miljöolyckor, liksom den senaste olyckan där oljetankern Prestige förliste vid Spaniens kust, har satt fart på utvecklingen av miljöansvarslagstiftningen inom EU. Även i mitt eget hemland Finland följer medborgarna bekymrat med de oljetankers som tidvis i skrämmande dåligt skick seglar längs vår kust. Människans hälsa är oskiljaktigt bunden till den miljö som omger henne. Miljövårdsfrågorna ligger därför på ett naturligt sätt medborgarna varmt om hjärtat och härigenom även tyngdpunkterna i vår politik. En tredjedel av framställningarna som kom in till Europaparlamentet i fjol, ca 1 700 stycken, gällde just miljöproblem.
Kommissionens förslag till direktiv har som syfte att säkra att förorenaren i framtiden betalar kostnaderna i samband med åtgärdandet av miljöskador. Målet är att utveckla enhetliga ramar för hela Europeiska unionen, för att vi skall kunna undvika att företagen väljer en lokaliseringsort där lagstiftningen är fördelaktigast. För att förhindra snedvridningar i konkurrensen på den inre marknaden är det viktigt att direktivet på ett så harmoniserat sätt som möjligt verkställs i medlemsstaterna. Det är även viktigt att bevara den rättsliga grunden för den inre marknaden, det vill säga artikel 95, efter en övergångsperiod på fem år.
Vi behandlade kommissionens förslag i utskottet för rättsliga ärenden, och lägger fram ett flertal nödvändiga ändringsförslag till det. Den generella målsättningen med våra ändringsförslag är att klarlägga direktivens rättsliga tolkning och hitta den nödvändiga jämvikten mellan aktörerna inom industrin och miljöområdet. För att undvika rättslig osäkerhet föreslog vi att kärnsäkerhetssektorn, som redan nu regleras genom internationella konventioner, skall lämnas utanför direktivet. Som bäst förnyar man internationella multilaterala avtal som gäller kärnsäkerhet, och de skall innehålla motsvarande miljöansvarsbestämmelser. Det vore oklokt av EU att försvaga de internationella konventionernas betydelse just nu när avtalen förnyas och utvidgas att gälla även nya medlemsstater.
Herr talman, ärade kolleger! I förslaget till direktiv om ansvar för att förebygga och avhjälpa miljöskador har man valt en balanserad strategi som sätter press på operatörerna att förebygga föroreningar och avhjälpa skador och som enbart föreslår ett fåtal regler för att förverkliga de målen. Alla radikala ändringar av förslaget till direktiv skulle ha lett till en ogenomförbar och opraktisk lösning på en situation som redan i sig är komplex. Jag hävdar att det arbete som utförts av Manders och andra kolleger i utskottet utgör den enda möjliga syntesen med tanke på detta behov.
Utskottet för rättsliga frågor har i själva verket inte ändrat substansen i kommissionens förslag, men det har preciserat och förtydligat vissa grundläggande principer. Direktivet får ingen retroaktiv verkan. Undantag som grundas på respekten för ett tillstånd som beviljats utifrån befintliga kunskaper bör behållas; om ansvaret är obligatoriskt bör det inte krävas någon försäkring. Den vägledande principen för direktivet är att den som förorenar skall betala för att återställa den miljöskada som hans handlingar har orsakat. Medvetenheten om de ekonomiska konsekvenserna av en sådan skada leder till att man gör större ansträngningar för att förhindra att skadorna uppkommer. Principen ?förorenaren betalar? syftar därför till att reglera frågan om att avhjälpa miljöskador och att uppmuntra till förebyggande åtgärder. Ett obligatoriskt försäkringssystem skulle kunna störa den relationen, eftersom operatörerna skulle vara mindre motiverade att förebygga skador om de visste att deras ekonomiska ansvar täcks av en försäkring, en skatt eller en fond. Ett system med obligatoriska försäkringar skulle kunna beskrivas som en princip enligt vilken försäkringsgivaren betalar, med risken för en överföring av ansvaret från operatören till den som garanterar den finansiella säkerheten.
Vi är alla ansvariga för att skydda miljön, eftersom den till sin natur är en begränsad resurs. Operatörerna borde inse att deras aktiviteter kan få återverkningar och att de måste ersätta alla eventuella skador som kan ha åsamkats avsiktligt eller genom underlåtenhet.
Med en sådan tolkning blir principen ?förorenaren betalar? acceptabel. Tack vare den förnuftiga strategi som utskottet för rättsliga frågor har valt, kommer resultatet att bli ett direktiv som återspeglar såväl behovet av industriell utveckling som behovet av att skydda miljön.
Herr talman! Jag vill tacka ledamöterna för alla värdefulla anföranden och konstruktiva förslag om hur man kan förbättra detta förslag.
Låt mig börja med att kommentera två saker: principen om att förorenaren skall betala och direktivets tillämpningsområde. Många ledamöter nämnde detta direktivs långa historia. Debatten återspeglade de olika åsikterna och behovet av att i slutändan finna ett balanserat tillvägagångssätt. Jag har även förstått att många ledamöter gärna ser ett mer ambitiöst förslag: man vill överbelasta detta förslag med många fler element. Jag har förståelse för detta, men det är viktigt att man betraktar förslaget som en metod med flera steg. Vi ser nämligen praktiskt på denna fråga. Vi vill inte överbelasta förslaget med aspekter som på samma gång är föremål för förhandlingar inom internationella forum. Jag är övertygad om att risken för att hela förslaget går i stöpet ökar om vi skulle försöka att belasta det med dessa aspekter.
Principen om att förorenaren skall betala är den princip som ligger till grund för detta förslag och det är av det skälet som den nämns i första artikeln. Syftet är att skapa ansvar och därigenom åstadkomma förebyggande arbete. Detta är ett mycket tydligt budskap. Vi nämner dessutom det faktum att det ofta inte är möjligt att finna förorenaren eller att förmå förorenaren att betala. Vid sådana tillfällen är det nödvändigt med efterbehandling av det förorenade området. Vi vill att det inrättas ett försäkringssystem. Vi anser emellertid att marknadskrafterna skall ges utrymme att skapa ett sådant system. Vi vill inte påtvinga systemet i dagens läge när vi inte vet om det skulle ge önskad effekt.
För att besvara Breyers kommentar: alla typer av olyckor omfattas. Jag vet inte vilka antaganden ledamöterna gör beträffande målet med denna lagstiftning, men våra antaganden bygger i hög grad på det faktum att det förekommer alltför många olyckor och alltför många fall av försumlighet, samt dessutom att kortsiktigt penningbegär ligger bakom många föroreningar. Av denna anledning har vi utformat förslaget på detta sätt. Därför omfattas alla typer av olyckor och fall av försumlighet. På så vis skapas en princip om att förorenaren skall betala, vilket i slutändan kommer att bana väg för förebyggande insatser.
Hur var det då med tillämpningsområdet? Det var mycket viktigt för oss att se till att skapa rättslig klarhet om vi ville införa ett nytt system som inbegriper biologisk mångfald, eftersom traditionella skadetyper - ekonomisk skada eller personskada - redan omfattas av samtliga medlemsstaters lagstiftning. Denna lagstiftning behöver vi inte överföra till gemenskapsnivån, men vi vill harmonisera de regler som omfattar skador på den biologiska mångfalden. Detta var vår utgångspunkt.
Om vi vill åstadkomma detta och skapa ett trovärdigt system, behöver vi rättslig klarhet och ett system som är hanterligt och tillämpbart. Om definitionen är alltför omfattande - enligt vissa av de föreliggande förslagen skulle hela biosfären omfattas - kommer det att bli ohanterligt. Vi skulle till exempel tvingas täcka in skador på ogräs! Är det något som försäkringsgivarna utan vidare kommer att försäkra? Skulle det vara ett hanterligt system? Man skadar maskarna om man gräver en husgrund. Vill vi att detta skall täckas in? Är det rimligt? Man måste vara på det klara över tillämpningsområdet och skapa en definition som tillhandahåller rättslig klarhet. Vi måste se det som ett tillvägagångssätt med flera olika steg. Jag är säker på att den rättsliga klarheten kommer att öka när vi börjar att tillämpa denna lagstiftning. Om vi däremot är alltför ambitiösa i början och tror att vi kan täcka in hela biosfären kommer det inte att vara till gagn för miljöintressena.
Angående genetiskt modifierade organismer, kärn- och havsföroreningar: även vi skulle vilja inta en mer ambitiös hållning på dessa områden. Det finns emellertid ett mycket praktiskt skäl till varför vi har valt att låta dessa områden falla utanför ramen för just detta förslag. Vi håller på att förhandla för att förbättra reglerna på dessa områden. Det finns internationella forum och konventioner som behandlar dessa frågor. Vi vill undvika överlappningar: vi vill vara praktiska. Vi vill inte överbelasta detta system genom att föra fram frågorna här. Vi behöver ytterligare några år på oss för att införliva dessa aspekter. Det bör finnas internationella regler för internationella verksamheter. Som jag redan har sagt omfattas traditionella skadetyper redan av medlemsstaternas lagstiftning.
Hur är läget vad gäller oljeföroreningar eller marina föroreningar? Förorenaren skall betala! Detta är den enda regel som kan gälla. Det är en skandal att vi har låtit det gå så här långt. Vi har upplevt olycka efter olycka. Men detta är som sagt en verkligt internationell verksamhet och vi måste arbeta för att få till stånd internationella regler som tillämpar principen om att förorenaren skall betala. Jag har fått veta att chefen för FIPOL har meddelat att ersättningsanspråken endast täcks med upp till 15 procent av detta belopp. Detta är inte acceptabelt. Kommissionen är väl medveten om situationen och därför har vi alltid givit vårt stöd åt försöken att höja de tillgängliga medlen till 1 miljard euro. Jag har förstått att det denna vecka i London äger rum en diplomatkonferens där man kommer att underteckna ett protokoll för att höja taket i de tillgängliga ersättningsfonderna. Jag hoppas att denna konferens kommer att bli en framgång. Vi är alla fast beslutna att arbeta vidare med frågan om marina föroreningar och vi kommer att anstränga oss till vårt yttersta.
Vi vill förebygga kryphål och undvika den absurda situation som uppstår när varken direktivet eller de internationella konventionerna är tillämpliga. Därför har kommissionen gått med på att direktivet skall gälla på samtliga områden där de hithörande konventionerna ännu inte har trätt i kraft. Av samma skäl, det vill säga att konventionerna ännu inte har trätt i kraft, kan inte kommissionen stödja tanken på att vänta fem år innan direktivet blir tillämpligt.
Ett annat förslag gick ut på att kommissionen efter en femårig övergångsperiod skulle utarbeta förslag så att direktivet kan tillämpas som ett komplement till de internationella konventionerna på de områden där ansvar eller ersättning inte har reglerats på ett tillfredsställande sätt genom dessa konventioner. Enligt kommissionens mening skulle det vara varken konstruktivt eller praktiskt genomförbart att använda direktivet för att täppa till eventuella luckor i de befintliga konventionerna. Konventionerna innehåller exklusivitetsklausuler som är bindande för de som är parter till konventionerna och förhindrar att de inför kompletterande rättsinstrument. Medlemsstaterna skulle sålunda tvingas säga upp konventioner som de redan har undertecknat för att kunna rätta sig efter gemenskapsbestämmelserna. Innan man låter det gå så långt vore det sannerligen att föredra att man omförhandlade dessa konventioner inom ett lämpligt internationellt sammanhang och på så vis försökte att åstadkomma en förbättring.
Hur ser situationen ut beträffande efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och utvecklingsrisker? Några av de ändringsförslag som har lagts fram syftar till att bibehålla ansvarsfrihetgrunderna i samband med efterlevnad av tillstånd och beroende på den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån eller utvecklingsrisker som verkliga grunder för ansvarsfrihet och, med avseende på ansvarsfrihet för efterlevnad av tillstånd, att finna en formulering som tydligare anger dess tillämpningsområde. Andra ändringsförslag syftar i stället till att införa efterlevnad av regler och bestämmelsen om den befintliga vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån som förmildrande omständigheter.
Kommissionen anser att verkliga ansvarsfrihetsgrunder, justerade enligt det förslag till förbättrad formulering som har lagts fram, utgör en mer gynnsam lösning vad gäller försäkringsbarhet och rättssäkerhet. Kommissionen menar emellertid att det kan vara värt att tydligare ange tillämpningsområdet för den så kallade ansvarsfrihetsgrunden i samband med efterlevnad av tillstånd för att undvika varje antydan om att detta skulle innebära fria händer att förorena, eftersom detta inte är avsikten.
Kommissionen anser det inte vara lämpligt att lägga ansvar på den behöriga myndigheten när skada uppstår till följd av en tillåten verksamhet. Inte heller är det lämpligt att det skall finnas en koppling mellan å ena sidan ansvarsfrihetsgrunden i samband med den existerande vetenskapliga och tekniska kunskapsnivån och å andra sidan system för miljörevision och miljöstyrning. Jag är säker på att dessa frågor kommer att dyka upp igen under det fortsatta beslutsfattandet om detta ärende.
Det har lagts fram ändringsförslag för att införa antingen proportionellt eller solidariskt ersättningsansvar. Kommissionen anser emellertid att medlemsstaterna bör behålla rätten att välja antingen solidariskt eller proportionellt ersättningsansvar, eller en kombination av dessa, beroende på ländernas nationella rättstraditioner. Jag vill påminna om att förslaget i detta hänseende skapar vissa garantier för verksamhetsutövarna, då det regleras att de verksamhetsutövare som kan fastställa i vilken utsträckning skadorna uppstått till följd av deras verksamhet, endast skall bära de kostnader som gäller denna del av skadan.
Det har föreslagits att kommissionen borde presentera ett förslag för att komplettera regelverket om ansvar för skador som orsakats av genetiskt modifierade organismer. Förutom att ett sådant krav i onödan skulle inkräkta på kommissionens initiativrätt, håller kommissionen för närvarande på att överväga frågan om ekonomiska skador på konventionella och ekologiska jordbruk inom ramen för den så kallade diskussionen om samexistens. Resultatet av denna debatt skall inte föregripas i detta sammanhang. Traditionella skador kommer sålunda att omfatta dessa element.
Beträffande ekonomisk säkerhet: det har lagts fram ändringsförslag där man antingen föreslår att ekonomisk säkerhet skall göras obligatoriskt när direktivet har trätt i kraft, eller att man skall bekämpa en utveckling mot obligatorisk ekonomisk säkerhet. Jag tror att vi kan vara överens om att frågan om ekonomisk säkerhet kommer att spela en viktig roll för att få till stånd ett korrekt genomförande av direktivet. Medlemsstater och marknadsaktörer kommer liksom kommissionen att spela en viktig roll för att främja en läglig utveckling av system, produkter och marknaden för ekonomisk säkerhet.
Mot denna bakgrund är jag övertygad om att medlemsstaterna bör ha möjlighet att utveckla försäkringslösningar i sin egen takt och finna lösningar som är väl anpassade till deras egna behov och institutionella förutsättningar. Dessutom bör finansmarknaderna ges tid och spelrum att utveckla marknadslösningar utifrån den efterfrågan på försäkringar som högst sannolikt kommer att göra sig gällande så snart en ny ansvarsordning har inrättats. Med dessa fakta för ögonen förefaller det vara alltför tidigt att inom loppet av ett par år införa fullskalig ekonomisk säkerhet för alla verksamhetsutövare som nämns i bilaga I.
Därför skulle det helt säkert vara givande att på nytt göra en bedömning av situationen när kommissionen genomför sin allmänna granskning av hur direktivet har genomförts.
Det råder allmän enighet om att principen om att förorenaren betalar borde innebära att den ansvarige verksamhetsutövare som orsakat föroreningen skall betala för alla skador som föroreningen orsakat på miljön. Dessutom krävs det att man inom gemenskapen är överens om att kostnaderna för miljöskador skall bäras av förorenaren. Förslagets regler innehåller vidare en fullständig förteckning över de avhjälpande åtgärder som skall vidtas av den ansvarige verksamhetsutövaren.
Det har nu lagts fram ändringsförslag om att begränsa tillämpningsområdet för att avhjälpa skador genom att dels stryka avhjälpande av tillfälliga förluster och dels stryka begreppet om naturresursers funktioner. Om man stryker dessa element från åtgärderna kommer det oundvikligen att leda till att förorenaren slipper bära kostnaderna för de skador som uppstått.
Inom ramen för denna besvärliga debatt om miljöansvar har kommissionen försökt att finna en övergripande jämvikt som redan bygger på kompromisslösningar. Kommissionen är i nuläget fortfarande av åsikten att förslaget på många sätt är rimligt och praktiskt genomförbart och bör stödjas. Jag är emellertid samtidigt medveten om att vi ännu befinner oss i lagstiftningsprocessen inledningsskede och att alla de institutioner som är involverade i denna process i sinom tid måste komma överens. Detta förutsätter med nödvändighet att alla parter är beredda att finna lämpliga och tillfredsställande kompromisser. Debatten har återspeglat detta behov av att se till att vi kan förlika de olika åsikterna med varandra och i slutändan finna en fungerande lösning.
Jag kommer att överlämna kommissionens ståndpunkter om alla ändringsförslagen till parlamentets tjänsteenheter för offentliggörande
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
SKRIFTLIG FÖRKLARING (ARTIKEL 120)
Förslaget till direktiv om ?miljöansvar? är mycket viktigt för att garantera ett bättre miljöskydd och bekämpa alla former av föroreningar.
Det kan handla om AZT år 2002 i Toulouse eller tankfartygen Erika och Prestige - sådana katastrofer kostar alltid människoliv och orsakar allvarliga och varaktiga miljöskador.
I betänkandet från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden föreslås en mer försonlig ståndpunkt i förhållande till företagens intressen, eftersom man försvagar det ursprungliga förslaget till direktiv. Bestämmelserna måste tvärtom stärkas med skyddsåtgärder: förorenarna skall stå för miljöskador, icke-statliga organisationer och enskilda medborgare skall ha möjlighet att vända sig till domstol och direktivet skall omfatta skador orsakade av GMO.
Nu när IOPC har aviserat en löjeväckande ersättningsnivå, 15 procent, för de skador som Prestige orsakade - vilket med rätta väcker bestörtning och ilska bland befolkningar och organisationer - har EU i dag ansvar för att göra en helt annan röst hörd. EU måste sända ett kraftfullt budskap som signalerar rättvisa och beslutsamhet.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0123/2003) av Sacconi för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om miljöavtal på gemenskapsnivå inom ramen för handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning (KOM(2002) 412 - 2002/2278(INI)).
Herr talman! Kommissionens meddelande om miljöavtal är ett led i processen att förenkla och förbättra lagstiftningen, något som vi alla stöder. Det är i själva verket nödvändigt att gemenskapens lagstiftning bättre anpassas till de befintliga problemen, utmaningen från utvidgningen, den lokala verkligheten och teknikens ständiga utveckling. Slutmålet är att bevara rättssäkerheten inom unionen, samtidigt som de ekonomiska och sociala aktörerna stimuleras till att bli mer dynamiska.
Mot denna bakgrund bör man betrakta frågan om miljöavtal. Jag instämmer i kommissionens strategi, som skiljer mellan två olika typer av avtal. Jag inser till fullo användbarheten för dessa instrument som komplement till regleringar, under förutsättning att man gör de ändringar som jag har föreslagit. Men miljöavtalen bör enbart tillgripas i syfte att genomdriva förbättringar på miljöområdet som motsvarar eller överträffar det som kan uppnås genom traditionell lagstiftning.
I fördraget nämns ingenting om just miljöavtal. Dessa instrument måste därför utnyttjas under hänsynstagande till och i enlighet med samtliga bestämmelser i fördraget och de internationella åtaganden som gemenskapen gjort. Ryggraden i gemenskapens politik på miljöområdet är och förblir lagstiftningen, som endast i vissa mycket speciella fall kan integreras med frivilliga avtal.
I arbetet med det yttrande som vi står i begrepp att rösta om och mot bakgrund av den diskussion som förevarit i frågan och de ståndpunkter som Europaparlamentet antagit, ansåg jag det vara lämpligt att införa vissa förtydliganden och garantier. Syftet har varit att se till att de instrument som anges i meddelandet blir acceptabla och praktiskt tillämpbara. Jag hänvisar särskilt till de tvingande villkor som måste garanteras preliminärt och som jag vill sammanfatta helt kort. För det första har jag försökt förtydliga begreppet frivilligt avtal, eftersom det är ett instrument som skall integreras i gemenskapslagstiftningen. För det andra har jag krävt att man i inledningen definierar de sektorer som skulle kunna bli föremål för frivilliga avtal, genom såväl gemensamma regler som frivilliga regler. De instrumenten borde i själva verket tillgripas på grundval av en gemensam referensram som redan i den preventiva fasen visar avsikten att tillgripa frivilliga avtal inom den sektor det gäller. Denna avsikt borde återges i kommissionens årliga planeringsdokument, i ett utförligare dokument som till exempel en vitbok eller ett tematiskt strategidokument. För det tredje har jag föreslagit en fördjupning av de bedömningskriterier som krävs för en korrekt användning av miljöavtal.
För att kunna garantera de frivilliga instrumentens öppenhet och effektivitet blir det nödvändigt att definiera tillämpningsvillkoren och att kontrollera att de uppfylls. Som jag redan framhållit måste avtalens mål, som definieras i en ramlagstiftning, under alla omständigheter förverkligas som skyldigheter för parterna. Underlåtenhet att respektera eller oförmåga att uppnå de mål som fastställts bör utlösa juridiska mekanismer som kompletterar eller ersätter avtalen.
Till syvende och sist handlar det här om skillnaden mellan gemensamma regler och självreglering: i det förra fallet skall instrumenten införas i en bindande rättslig ram som ger rådet och Europaparlamentet rätten att delta och att bestämma mål, som garanterar tillgång och deltagande från allmänhetens sida och som medför effektiva övervaknings- och sanktionsmöjligheter. I det senare fallet kan kommissionens roll vara att stimulera och uppmuntra genom rekommendationer, eller att godkänna genom ett utbyte av skrivelser med de berörda sektorernas företrädare. Oberoende av valet av instrument bevaras Europaparlamentets kontrollfunktion intakt vad gäller de resultat som uppnåtts, liksom möjligheten att när som helst tillgripa riktade lagstiftningsinstrument.
På denna grund, som utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor har förbättrat och godkänt, ger vi kommissionen grönt ljus att inom de sektorer som kommissionen angett, och framför allt när det gäller PVC, börja experimentera med denna blandning av lagstiftning och frivilliga åtaganden. Vi har berikat och sorterat verktygslådan. Låt oss nu börja använda verktygen på bästa tänkbara sätt!
Herr talman! Jag vill tacka Europaparlamentet och framför allt dess föredragande, Sacconi, för det arbete som ägnats åt betänkandet och resolutionsförslaget.
Jag välkomnar den allmänt positiva tonen i betänkandet och resolutionsförslaget. I betänkandet stöder man i stora drag det tillvägagångssätt som kommissionen beskriver i sitt meddelande. Jag är särskilt nöjd över att parlamentet uttryckligen erkänner miljöavtal som ett lämpligt komplement till lagstiftningsåtgärder. Jag bekräftar återigen att kommissionen har för avsikt att endast tillämpa ett selektiv urval från fall till fall när man använder sig av frivilliga avtal på gemenskapsnivå. Dessa avtal skall dessutom kontrolleras mot de kriterier som anges i meddelandet och kommissionen avser att respektera de förfarandemässiga krav som garanterar att Europaparlamentet involveras på ett riktigt sätt.
Det enda jag beklagar är att parlamentets befogade intresse av att utöva sin demokratiska kontrollfunktion i vissa fall har medfört en begäran om kontrollkrav som inte står i proportion till instrumentets frivilliga karaktär. Det är viktigt att tillfredsställa behovet av öppenhet och kontroll utan att samtidigt avskräcka de ekonomiska aktörerna från att tillägna sig instrumentet om miljöavtal genom att införa orimliga krav. Kommissionen kommer att välja mellan självreglering och samreglering på grundval av en särskild bedömning av det enskilda avtalet, den rättsliga ramen och den aktuella sakfrågan. Det vore inte rimligt att utarbeta allmänna abstrakta kriterier för detta ändamål.
Som jag redan har nämnt förefaller det vara både alltför betungande och allvarligt avskräckande för näringslivet att presentera avtal som är föremål för ambitiösa kontrollkrav vilka inte är formellt erkända av kommissionen. I sitt meddelande av den 5 juni 2002 föreslog kommissionen allmänna regler för konsekvensanalyser. Det är inte rimligt att ställa högre krav på miljöavtal än de som gäller för rättsakter.
Jag är glad över att ni har godkänt vår preliminära förteckning över politikområden där instrumentet kan användas. Jag uppskattar även förslaget om att miljöavtal skulle kunna användas inom de områden som anges i handlingsplanen från världstoppmötet i Johannesburg.
Avslutningsvis vill jag betona att jag uppfattar parlamentets resolution som en generellt positiv signal som kommer att bidra till att underlätta användningen av miljöavtal på tydliga och godtagbara villkor.
Herr talman! Jag är mycket glad åt kommissionsledamot Wallströms kommentarer. Jag är också ganska nöjd med betänkandet av Sacconi. Kritiken mot ert betänkande och ett antal av de ändringsförslag som kollega De Roo lagt fram ligger dock i samma linje som de kommentarer som kommissionsledamoten gjort.
Jag vill säga följande: det finns nu ett nytt instrument som omfattar två sorters frivilliga överenskommelser. Den ena grundar sig på lagstiftning som medreglering, det kan man bygga vidare på, det kan gå snabbare, vi behöver inte längre föreskriva allt på en gång. Det andra som nu står i det nya meddelandet är den helt frivilliga självregleringen som innebär att marknadsparter avtalar något mellan varandra som kan förelöpa det som någon gång kommer att avtalas. Där är det frivilligheten som ligger till grund.
Jag har känslan av - och det sade Wallström nyss också - att oro ofta är den sämsta rådgivaren i det här parlamentet, att vi utarbetar så många föreskrifter, blir så detaljerade att vi kastar ut barnet med badvattnet fast vi borde vara nöjda med flera överenskommelser så som de ser ut.
Får jag då kanske, kristdemokratin som personifierad mittfältsförsvarare i mitt land, säga att inte särskilt mycket skulle ha ordnats utan frivillighet. Jag nämner till exempel förpackningsavtalet. Det förpackningsavtalet, en frivillig överenskommelse, går flera gånger längre än det som de mest långtgående skulle vilja nå på europeisk nivå. Det är en frivillig överenskommelse. Bana nu väg, skulle jag vilja säga, för den frivilligheten. Låt det nu ersätta instrumentet om det behövs. Det, herr Sacconi, är också skälet till varför jag uppmanar till godkännande av det ändringsförslag som jag lämnat in för min partigrupps räkning.
Herr talman! Samma sak gäller för PVC-strategin. Vi hade kunnat nå mycket längre om parlamentet då, inbegripet liberalerna för övrigt, hade sagt: vi skall nu be kommissionen att tillsammans med industrin utveckla en ny politik som innebär att de med handlingskraft kan börja se till - och ni var också föredragande, herr Sacconi! - att man gör slut på PVC:n. Herr talman! Det gäller egentligen också för pedestrian safety. 2 000 förolyckade per år kan vi ?spara?, behöver inte dö, om vi gör något snabbt. Herr talman! Jag skulle vilja be er att ge litet mer till den andra partigruppen, ge förtroende så är jag för en bra miljöpolitik. Det är vi alla här, se till att det blir bra!
Herr talman, ärade kommissionär! Jag stöder till 100 procent föredragande Sacconis utgångspunkter i det här betänkandet som gäller frivilliga avtal, och speciellt det att utgångsläget i dessa frivilliga avtal bör vara det att de kompletterar den rådande lagstiftningen. Deras uppgift bör vara att så att säga leda fram till bättre lagstiftning. När man analyserar resultaten av dessa frivilliga avtal kan det hända att de leder ny lagstiftning som går längre beträffande miljöfrågor än den rådande lagstiftningen.
De aktörer som är beredda att delta i dessa frivilliga avtal kan fungera som ett slags testare. På företagsnivå fungerar detta även så att när det väl finns vilja att leta reda på bättre tillämpningar kan företagen också utnyttja detta i sin egen marknadsföring, vilket förhoppningsvis leder till att konsumenterna också i större utsträckning börjar kräva dessa bättre tillämpningar.
Men på det hela taget måste man se till att dessa frivilliga avtal verkligen ger resultat och att de inte enbart förblir en from förhoppning. Därför måste man verkligen se till att resultaten är mätbara och att det finns vissa tidsgränser inom vilka resultaten måste uppnås.
Det finns många regionala och lokala aktörer som förutom företagen har varit intresserade att ingå frivilliga avtal. Om den avtalsslutande parten finns på regional nivå måste man i dessa sammanhang se till att man även på central nivå vet vad som sker, för att undvika överlappningar och för att man så bra som möjligt skall kunna garantera fördelarna och även svara på frågor rörande finansiering.
På det hela taget ser jag dessa frivilliga avtal som ett värdefullt komplement, men med de förbehåll som även hänför sig till kommissionens förslag, det vill säga att vi måste förbättra lagstiftningen och inte ersätta den.
Herr talman, herr kommissionär! Jag vill först och främst gratulera Sacconi till hans utmärkta betänkande, som jag fullständigt instämmer i. Även om frivilliga miljöavtal bör välkomnas i teorin, har verkligheten visat att många av dessa avtal till slut inte följs, just för att de är frivilliga, och de har dessutom ofta använts som en förevändning för att inte införa mer ambitiösa och rättsligt bindande initiativ.
Vi minns alla vad som hände med direktivet om handel med utsläppsrätter: många försökte att förhindra det från att antas, eftersom många stater hade frivilliga avtal på plats med industrin. Jag anser därför att det är mycket välkommet att kommissionen har tagit det här initiativet för att fastställa tydliga regler för att erkänna frivilliga avtal på gemenskapsnivå.
Jag anser att det finns några bestämmelser som måste respekteras: först av allt skall de frivilliga avtalen endast ses som ett komplement till miljöpolitiken och inte som en grund för denna, för det andra skall de endast användas när det är bevisat att de har fördelar framför konventionella instrument, för det tredje bör de främjas endast i de fall där målsättningen är att gå längre än traditionell lagstiftning, för det fjärde måste de vara inriktade på teknisk forskning och grundas på riktmärkningskriterier; det är ingen mening att ha frivilliga avtal som inte främjar den bästa tekniken. Slutligen måste det finnas tidsgränser, tidsplaner, tydligt definierade mål och mekanismer för att följa upp resultaten och garantera att avtalen följs.
Herr talman! Jag vill också framföra ett tack från min sida till Sacconi för ett verkligt bra betänkande, i vilket man enligt min uppfattning mycket tydligt anger förutsättningarna och kraven för att ett miljöavtal skall kunna bli ett användbart rättsligt instrument. Jag vill säga till Oomen-Ruijten att jag anser att det är viktigt med frivilliga avtal, men att det också är viktigt att man tydliggör vilka villkor som skall vara uppfyllda för att avtalen - även ur miljösynpunkt - skall innebära vinster. Jag håller här fullständigt med om det de Silva nämnde om att miljöavtalen enbart kan utgöra komplement på områden där de kan användas för att åstadkomma förbättringar på miljöområdet och innebära ett mervärde ur miljösynpunkt, i stället för att enbart användas i syfte att undvika reglering av de miljömässiga förhållandena på ett område.
Dessutom är det viktigt att målsättningarna och tidsfristerna noga anges vid upprättandet av avtalen, och att man är säker på att de täcker ett representativt urval av företagen och tillverkningen på området i fråga, så att inte en grupp företag ges möjlighet att åka snålskjuts.
Jag anser även att det är viktigt med fullständig öppenhet inför allmänheten, Europaparlamentet, miljöorganisationerna, och det civila samhället. Det skall råda öppenhet beträffande planerna om att ingå miljöavtal, men i hög grad även finnas möjlighet att inge protest när det gäller tillämpningen av miljöavtal på ett visst område.
Slutligen är det viktigt att man - när det gäller avtalen - upprättar ett övervaknings- och sanktionssystem, så att man faktiskt kan följa om avtalen och de mål man har ställt upp i dessa verkligen uppfylls under avtalsperioden. Vi har även i mitt hemland Danmark försökt oss på miljöavtal på en del områden, bl.a. PVC-området, där man inte hade tillräckligt många övervaknings- och sanktionsbestämmelser. När perioden var till ända visade det sig att absolut ingenting hade skett i form av förbättring när det gäller användningen av PVC-material. Det är därför mycket viktigt att dessa aspekter klarläggs vid ingåendet av miljöavtal.
Herr talman, ärade kommissionär! Betänkandet som nu behandlas är ett viktigt bidrag till strävandena att förenkla och förbättra gemenskapslagstiftningen inom miljöområdet. Ett speciellt tack till föredraganden, kollegan Sacconi, för detta.
Responsen beträffande miljökonventionerna har hittills varit den att en betydande del av aktörerna inom miljösektorn och det civila samhället har förhållit sig skeptiska till frivilligt avtalande, till och med då avtalandet i sig har varit frivilligt med själva avtalet bindande. Å andra sidan har industrin velat öka antalet frivilliga avtal för att uppnå flexibilitet och på så sätt förhoppningsvis även positiva resultat för miljön. Såvitt jag kan se blir den här klyftan nu väl överbryggad.
I betänkandet utgår man från att frivilliga avtal kan tillämpas när effekterna kan värderas på ett enhetligt sätt och samhällets mervärde är mätbart enligt hållbarhetskriterierna. Dessutom måste man kunna definiera målen och klara tidsfrister för att uppnå dem. Därtill måste man kräva att avtalet är representativt. I praktiken innebär detta krav att dåligt organiserade branscher eller sektorer som på annat sätt tillåter fripassagerare inte lämpar sig för frivilliga avtal.
I de frivilliga avtalen måste man precis som vid lagstiftningsåtgärder ta hänsyn till allmänhetens deltagande och garantera avtalets öppenhet. Dessutom måste man garantera avtalets förpliktande karaktär, bedömning av resultaten samt eventuella följder.
Med ovannämnda förutsättningar finns det ingen risk med att använda frivilliga avtal. De ovannämnda villkoren garanterar att avtalet leder till ett bättre resultat för miljön och samhället än lagstiftningsinstrument. Därvid måste man också konstatera att kollega Oomen-Ruijtens ändringsförslag måste understödjas.
Avtalsförfarandet skapar ofta hos avtalsparterna ett genuint engagemang i målsättningen. Ofta är det viktigare än själva texten i avtalet eller lagen. På så sätt använder aktörerna inte sina resurser till att leta efter kryphål utan kan ta reda på sätt att effektivt realisera målsättningen.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0128/2003) av Corbett för utskottet för konstitutionella frågor om förslaget till rådets beslut om ändring av beslut 1999/468/EG om de förfaranden som skall tillämpas vid utövandet av kommissionens genomförandebefogenheter (KOM(2002) 719 - C5-0002/2003 - 2002/0298(CNS)).
Herr talman! Först och främst vill jag tacka föredraganden, Corbett, för det förträffliga arbete han har uträttat genom att utarbeta detta betänkande om kommissionens förslag för att ändra förfarandena för utövandet av genomförandebefogenheter.
Jag vill under dagens diskussion med några ord återge bakgrunden till och syftet med reformen. Kommissionen fullgör med detta förslag de åtaganden som gjordes i vitboken om styrelseformerna och handlingsplanen för bättre lagstiftning, nämligen, bl.a., att ge rådet och Europaparlamentet lika rättigheter att kontrollera och övervaka den verkställande myndigheten. De båda lagstiftande organen måste stå på jämlik fot med varandra som övervakare av hur kommissionen utövar sina genomförandebefogenheter i frågor som är föremål för medbeslutande.
Europaparlamentet bör som medlagstiftare ha rätt att inte bara motsätta sig omfattningen av de befogenheter som delegerats till kommissionen enligt medbeslutandet - den nuvarande rätten till insyn som tillerkänns genom rådets beslut 1999/468/EG - utan även innehållet i genomförandeåtgärder för rättsakter som antas inom medbeslutandeförfarandet.
Det är kommissionens förhoppning att en sådan reform till sist kommer att bana väg för en mer omfattande översyn som bygger på ändringar av fördragen. För detta ändamål lade kommissionen fram konkreta förslag med syfte att ändra fördragets artikel 202 inom ramen för Europeiska konventet, framför allt genom att föra in idén med delegering av genomförandebefogenheter i fördraget.
Jag vill betona att en tillfällig reformering av systemet är desto mera nödvändig med tanke på den tämligen omfattande osäkerhet som 25 medlemsländers ratificering av det nya konstitutionella fördraget är omgärdad med. Därför välkomnar kommissionen det stöd som utskottet för konstitutionella frågor har uttalat för förslaget och hoppas att man i kammaren kommer att bekräfta denna gynnsamma hållning.
Herr talman! Jag välkomnar varmt kommissionens förslag som, om det antas med vissa justeringar, skulle medföra en avsevärd förbättring av det nuvarande systemet och skulle kunna ligga till grund för att en gång för alla lösa problemet med det s.k. kommittéförfarandesystemet som har pågått under flera år.
Alla system, oavsett om de återfinns i de nationella parlamenten eller i Europaparlamentet, innehåller metoder för att delegera befogenheter till den verkställande myndigheten: genomförandebefogenheter, sekundärlagstiftning, eller vad man nu väljer att kalla dem. Jag tänker inte ge mig in i en teologisk diskussion om hur sådana befogenheter skall definieras. Hur som helst är det normal praxis. Det som inte är normalt är vårt arbetssätt inom Europeiska unionen där vi vid sidan om kommissionen inrättar kommittéer bestående av tjänstemän vilka i vissa fall har befogenhet att blockera kommissionens beslut. Det har inrättats så många kommittéer att man uppfann namnet kommittéförfarande för att beskriva ett system som var så svårt att förstå och så svårt att ges sig i kast med.
Systemet genomgick en avsevärd förbättring 1999 då det reviderade systemet antogs av rådet: förbättrad öppenhet och insyn, ökade garantier för att parlamentet får tillgång till alla förslag och dokument. Detta var mycket positivt, men två grundläggande problem återstår. För det första granskas kommissionens befogenheter endast av kommittéer bestående av tjänstemän, vilka ensamma har makt att blockera kommissionens beslut och återkalla beslutet till den lagstiftande myndigheten. För det andra återförs ett beslut i ett sådant läge endast till en del av den lagstiftande myndigheten, nämligen rådet, även om det gäller en rättsakt som inom medbeslutandeförfarandet har antagits gemensamt av parlamentet och rådet. Det är detta vi anser vara oacceptabelt.
Vi vill att parlamentet och rådet skall ha samma möjligheter att återkalla beslut - genom omröstning med absolut majoritet i parlamentet och med kvalificerad majoritet i rådet, såsom situationen egentligen ser ut för närvarande när ett ärende skickas tillbaka till rådet. Vi borde ha rätt att återkalla en genomförandeåtgärd. Om ett ärende återkallas borde rätten till insyn vara densamma för både parlamentet och rådet.
Kommissionens förslag leder nästan fram till detta resultat. Resultatet ligger mycket nära vårt mål. Smolket i glädjebägaren är ordet ?eventuella? som återfinns i kommissionens utkast. Om vi motsätter oss ett förslag kan kommissionen komma att ändra förslaget för att ta hänsyn till våra invändningar eller hänskjuta det till lagstiftningsförfarandet. Jag och utskottet anser att ordet ?eventuella? bör strykas eftersom vi först då kommer att skapa verkliga förutsättningar för att finna en definitiv lösning på denna fråga.
Varför insisterar kommissionen på att ordet ?eventuella? skall finnas med i texten? Man säger att den nuvarande rättsliga grunden i fördragen inte ger något utrymme att gå längre än så. Jag tillåter mig att ha en annan uppfattning. Med tanke på att lagstiftningen i första rummet ändå antas av parlamentet och rådet inom ramen för medbeslutandeförfarandet, är det parlamentets och rådets uppgift att inrätta det system, de vikter och motvikter som de själva vill. Om man anför argumentet att sådana vikter och motvikter måste rätta sig efter artikel 202, låt oss då ta en titt på den artikeln. Artikel lyder: ?Rådet får uppställa närmare villkor för utövandet av denna befogenhet?. ?Närmare villkor? är den formulering som hela kommittéförfarandesystemet bygger på. Om ett sådant komplext system kan inrättas på grundval av denna klausul i fördraget, finns det absolut ingenting som hindrar att rådet inrättar ett annat system - det system som vi förespråkar - som ger rådet och parlamentet samma rättigheter att återkalla och granska förslag. Artikel 202 är med andra ord mycket mer flexibel än kommissionens rättstjänst tycks tro.
Jag uppmanar därför kommissionen att godta vårt ändringsförslag beträffande ordet ?eventuella?. Om kommissionen inte godtar detta ändringsförslag före slutomröstningen tillkännager jag härmed att jag som föredragande kommer att yrka på att ärendet återförvisas till utskottet för vidare förhandlingar med kommissionen.
Vi har även försökt att ändra kommissionens förslag för att göra det något mer flexibelt. Jag hoppas att kommissionen välkomnar detta. Vi föreslår att kommissionen skall ges rätten att utan vidare dra tillbaka en genomförandeåtgärd om parlamentet eller rådet motsätter sig åtgärden. Detta är sunt förnuft. Vissa genomförandeåtgärder är godtyckliga och inte obligatoriska. Om vi menar att det vid en viss tidpunkt inte är nödvändigt att kommissionen antar en genomförandeåtgärd eller om vi motsätter oss dess framställningssätt, borde kommissionen har möjlighet att dra tillbaka sin åtgärd. En sådan möjlighet föreskrivs redan genom vår arbetsordning.
Jag har förstått att PPE-DE-gruppen motsätter sig ändringsförslaget. Jag ser fram emot att få höra deras argument för detta, men det överensstämmer med det som parlamentet antog i Bourlanges betänkande för bara några månader sedan. På samma sätt föreslår vi att kommissionen skall erhålla rätten att tillfälligt stå fast vid en genomförandeåtgärd som parlamentet har motsatt sig medan ett ordinarie lagstiftningsförfarande pågår för att granska, ändra eller återkalla genomförandeåtgärden. Även detta är ett element för att öka flexibiliteten som jag utgår från att kommissionen välkomnar.
Slutligen föreslår vi att man skall behålla de särskilda förfaranden som man enades om inom ramen för de s.k. Lamfalussyförfarandena.
Jag är glad över att kunna säga att övriga utskott, som t.ex. utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor, som besitter stor erfarenhet av kommittéförfaranden, och utskottet för ekonomi och valutafrågor, som har börjat arbeta med Lamfalussyförfarandena, helt och fullt stöder den hållning som utskottet för konstitutionella frågor har i denna fråga. Om vi lyckas finna en lösning på denna fråga nu, kommer vi att ha undanröjt ett problem som har trasslat till och fördröjt ett otal lagstiftningsförfaranden, och vi kommer dessutom att ha avlägsnat ett av de hinder som finns för att parlamentet skall gå med på att delegera långt fler genomförandebefogenheter till kommissionen än vad som är aktuellt enligt dessa förfaranden. Om vi får rätt att återkalla förslag på det sätt som är planerat, kommer vi att kunna delegera mycket mer än vi kan i nuläget, med vetskap om att vi har möjlighet att granska och återkalla förslaget om så skulle bli nödvändigt. Detta är något som alla borde välkomna.
. (DE) Herr talman, mina damer och herrar! För utskottet för ekonomi och valutafrågor avger jag i dag mitt yttrande om kommittéförfarandet, och då särskilt med tanke på Lamfalussyprocessen och Lamfalussyförfarandena i lagstiftningen för att skapa en inre marknad för finansiella tjänster - detta togs ju upp i slutet.
Precis som Lamfalussygruppen har ju även vi som mål att stifta marknadsnära och praktiskt orienterade lagar på området, vilket är vad vi alla önskar och eftersträvar. Givetvis måste vi dock noga överväga vad som skall bli det framtida arbetssättet. I parlamentet måste vi särskilt fråga oss om det framtida arbetssättet verkligen är tillräckligt demokratiskt legitimerat, eftersom vi självklart får allt fler så kallade soft laws, dvs. mer lagstiftning på internationell nivå. Låt mig bara nämna Basel II som ett exempel, låt mig bara nämna de internationella redovisningsstandarderna som ett exempel, som genom Europeiska kommissionen och därefter genom beslut i rådet och parlamentet kommer att bli europeisk lag. Om allt detta i framtiden skall gå via ett kommittéförfarande, eftersom ett ramdirektiv endast ger generella anvisningar, då får vi ett grundläggande legitimitetsproblem och parlamentet avstår från möjligheten att i framtiden utöva inflytande i mycket viktiga frågor på området. Därför stöder jag föredraganden Corbett.
Det mest grundläggande för oss i Europaparlamentet är att behålla inflytandet på europeisk nivå. Detta betyder inte att vi även vill diskutera de tekniska detaljerna här i plenum eller i utskottet. Detta är inte vår sak. Men för oss är det grundläggande att behålla inflytandet när det går åt fel håll, och därför är det mycket viktigt att vi får en så kallad call back i det kommande författningskonventet, dvs. en möjlighet att återkalla, diskutera och korrigera något som löper i fel riktning. Därför är det av grundläggande vikt att kommissionen och konventet stöder oss i detta så att vi också kan infoga motsvarande bestämmelser.
Herr talman! Syftet med betänkandet av Corbett är att stärka parlamentets befogenheter att kontrollera åtgärderna för genomförandet av rättsakter, vilka utarbetats av kommissionen inom ramen för det man mystiskt nog benämner kommittéförfarandet.
PPE-DE-gruppen godtar riktlinjerna i detta betänkande och stöder särskilt tanken att kommissionen inte får gå vidare om parlamentet och kommissionen är oeniga om en genomförandetext. Om kommissionen inte följer parlamentet på denna punkt ansluter sig PPE-DE-gruppen gärna till begäran om återförvisning till utskottet, som föredraganden kanske kommer att lägga fram.
På två punkter godtar vi dock inte Corbetts betänkande. För det första: om parlamentet inte godtar den text som föreslagits av kommissionen kan denna rakt upp och ner dra tillbaka sin text utan att förbereda den på nytt och utan att ta ett lagstiftningsinitiativ. Detta framstår helt klart som en orimligt stor befogenhet. Den kan likställas med att det faktiskt blir tillåtet att avstå från att lägga fram genomförandeakter, vilket vi inte kan stödja. Anledningen till att vi begär separata omröstningar är att vi vill säga nej till denna möjlighet.
I betänkandet av Corbett föreslås dessutom följande: om kommissionen måste ta ett nytt lagstiftningsinitiativ på grund av att den anser det omöjligt att lösa oenigheten med parlamentet genom att ändra texten, skall den text som utarbetats av kommissionen tillämpas provisoriskt tills en ny lagstiftningstext har antagits.
Detta är inte acceptabelt. Enligt vår mening är det orimligt att kommissionen skall kunna bortse från parlamentets invändningar under en så lång tid, med tanke på att oenigheten mellan dessa två institutioner då är så allvarlig och så djup att den inte kan övervinnas med en ändring av förslaget utan kräver ett lagstiftningsförfarande.
Att ge kommissionen befogenhet att driva igenom en omtvistad text, om så bara för några månader eller år, skulle vara detsamma som att ge kommissionen officiell befogenhet att bortse från eller bryta mot lagen.
Detta är våra två invändningar. Vi har inte lämnat in några ändringsförslag, utan endast begärt separata omröstningar för att korrigera betänkandet på denna punkt, som vi i övrigt godtar och gratulerar föredraganden till, då det är ett arbete som utmärks av kvalitet.
Herr talman! Även jag vill gärna gratulera kollegan Corbett. Detta är ju inte den allra enklaste fråga. Eftersom vi alltid har besökare här vid den här tidpunkten kanske man bör förtydliga sig och förklara att vi har att göra med ett brobygge. Corbetts betänkande är nämligen ett försök att komma ifrån det europeiska virrvarret, alla dessa icke-ansvar och ouppklarade klansystemsansvar som gör att de bestämmelser som direkt rör miljontals människors liv egentligen fattas på låg nivå, precis som kollega Radwan beskrev, utan någon egentlig demokratisk legitimering.
Detta har i stor utsträckning med Europeiska unionens historia att göra och den brist på tydlig maktfördelning som vi brottas med och som innebär att mycket delegeras och försvinner ned i ett grumligt hål där tjänstemän fortfarande stiftar lagar till viss del, på vissa områden i allt större utsträckning.
Att Europaparlamentet värjer sig mot detta ser jag som en historisk förtjänst och en legitimering av parlamentet. En förutsättning är helt klart att konventet, som vi ju alla är mycket engagerade i just nu, mycket mer entydigt och ännu klarare reglerar vilken riktning saker och ting skall ta. Hit hör alldeles avgjort även vilka befogenheter Europaparlamentet, denna form av folkrepresentation, skall ha när det gäller att dra tillbaka genomförandebefogenheter som delegeras. Detta är helt klart en förutsättning, men en förutsättning är det också att vi genom Corbetts brobygge lyckas hitta formuleringar och beskrivningar som faktiskt också blir begripliga för medborgarna och väljarna och som ger klarhet och insyn på vägen så att ingen längre kan gömma sig med sina trick. Därmed står jag fast vid mitt envist fasthållna krav, dvs. utan insyn, ingen demokrati.
Herr talman! Jag känner mig klart olustig över detta förslag, men det tycks inte finns några enkla svar. Å ena sidan vill Corbett att parlamentet skall stå på jämlik fot med rådet, och han hävdar att detta medför att insynen i systemet och därmed även dess demokratiska legitimitet förbättras. Å andra sidan återspeglar rådet nationalstaternas företräde och bör därför åtminstone i teorin fatta avgörande beslut om huruvida ett rättsinstrument skall vinna laga kraft eller inte.
Problemet består å ena sidan av att det hemlighetsfulla och komplexa system som antagits av rådet knappast underlättar en extern granskning, och att det därför inte kan sägas vara präglat av insyn och därmed inte heller kan betecknas som demokratiskt. Trots sina anspråk företräder parlamentet å andra sidan inte de breda folklagren och kan därför inte påstå sig vara en demokratisk institution. Den rådande situationen är mot denna bakgrund inte tillfredsställande, men det är heller inte det föreliggande förslaget.
Herr talman, mina damer och herrar! Kommissionens genomförandebefogenheter låter harmlöst men innebär ändå många problem som alla utskott som arbetar med europeisk lagstiftning brottas med, och det sedan 20 år tillbaka. Det babyloniska virrvarret av drygt 20 kommittévarianter inom kommissionen reducerades efter rådets beslut 1999 till tre förfaranden, nämligen förvaltningsförfarandet, avtalsförfarandet och det rådgivande förfarandet. Dessutom fastslogs kriterierna för val av kommittéförfarande i beslutet. EU:s hela tillämpliga lagstiftning, flera hundra direktiv och förordningar, anpassades efter detta. Detta arbete avlutades i och med vår kollega Frassonis betänkande i mars 2003, dvs. för bara några veckor sedan.
Följden av våra överläggningar i dag skulle bli att EU:s hela lagstiftning, alltså flera hundra rättsakter återigen måste anpassas till de nya dokumenten. Om konventet skulle komma fram till ett annat lösningsförslag än vad vi diskuterar i dag - jag talar om artikel 202 - skulle hela proceduren behöva göras om ännu en gång - en anpassning av hela den europeiska lagstiftningen. Vi diskuterar, precis som i Lamfalussyförfarandet återigen bara en övergångslösning. Detta kommer tydligt till uttryck i ändringsförslag 1 från utskottet för konstitutionella frågor.
Enligt min bedömning leder inte kommissionens förslag till att vi når målen, som är insyn och en förbättrad lagstiftningskontroll av kommissionen när man utfärdar föreskrifter för genomförandet. De föreslagna ändringarna tenderar tvärtom att förvandla de kontrollrättigheter som Europaparlamentet hittills har haft till ett rent samrådsförfarande. Kommissionens förslag innebär i praktiken att förvaltningsförfarandet avskaffas, vilket även innebär att rådets och medlemsstaternas möjlighet att påverka och utöva kontroll kringskärs väsentligt. Detta skulle Europaparlamentet ha kunnat blunda för om Europaparlamentets möjligheter att påverka och utöva kontroll hade förstärkts i motsvarande mån. Parlamentets ändringsförslag syftar till detta. Kommissionen vill dock inte stryka en viktig formulering, nämligen ?eventuellt?, vilket Corbett redan har pekat på. Detta innebär att kommissionen i fortsättningen bara eventuellt kommer att respektera Europaparlamentets innehållsmässiga krav som rör genomförandelagstiftningen. Detta kan parlamentet inte stödja utan ställer sig helt bakom föredraganden.
Herr talman! Författningskonventet diskuterar mycket ingående avskaffandet av det gamla kommittéförfarandet - detta har redan nämnts flera gånger i dag. Jag tror också att resultaten kommer att gå i den riktningen. Varför gör vi då detta? Även det har redan berörts. Vi gör detta därför att det gamla kommittéförfarandet till väsentliga delar har skapat en bakgrundsrätt på ett odemokratiskt och framför allt insynsskyddat sätt. Allmänheten har ingen aning om vad som görs, hur det görs, och varför det görs. Framför allt har allmänheten ingen aning om vem som har företrätt vilka ståndpunkter och varför. Detta måste vi ändra på. I författningskonventet kommer vi därför att avskaffa det gamla kommittéförfarandet, men - vilket likaledes redan har nämnts - detta måste ersättas med något annat. Vi behöver en delegerad lagstiftning, men detta skall åtföljas av en tydlig ansvarsfördelning, tydliga regler för delegeringen, mandat som är begripliga och framför allt möjligheten till recall, och då menar jag jämlika recall-möjligheter för både rådet och parlamentet.
Jag har i sammanhanget redan flera gånger hänvisat till vår diskussion i konventet. För oss handlar det om att Europas folk skall kunna förstå vem som tar lagstiftande befogenheter i anspråk, varför detta görs och på vilka grunder, och de resultat som tydligt avtecknar sig på denna punkt kommer inom kort att läggas fram som konventsrätt. Detta gör dock inte arbetet i Corbetts betänkande överflödigt, tvärtom. Tills vi har slagit fast resultatet på författningsnivå och genomfört detta behöver vi Corbetts betänkande som till största del går i samma riktning som konventet gör i sina diskussioner. Därför gratulerar vi inte bara föredraganden, utan vi önskar att resultatet så snart som möjligt antas enhälligt och kan ersätta det gamla, odemokratiska kommittéförfarandet under kommande år efter en förnuftig reform av hur denna viktiga fråga skall behandlas.
Herr talman! Tillåt mig att besvara några av de kommentarer som har framförts. Först och främst frågan om huruvida detta är en provisorisk lösning. Enligt min mening kan kommissionens förslag tillsammans med våra ändringsförslag ligga till grund för en lösning på problemet med kommittéförfarandet som är förenligt både med det nuvarande fördraget och med det som sannolikt blir resultatet av Europeiska konventet.
Konventet måste naturligtvis fullgöra sin uppgift och avlägsna den uppenbara motsägelsen mellan artiklarna 202 och 251 i fördraget, samt eventuellt skriva in några av de principer som reglerar delegeringen av genomförandebefogenheter i fördraget och konstitutionen, men enligt mitt förmenande kan vårt arbete vara helt och fullt sammanlöpande med det arbete som pågår inom konventet.
Trots att vi har uppnått en allmän samsyn vill jag ändå nämna de två punkter som PPE-DE-gruppen enligt Bourlanges har för avsikt att rösta mot.
Jag måste säga att jag inte kan hålla med PPE-DE-gruppen på den punkten och jag vill påpeka att den ståndpunkt jag företräder bygger på innehållet i Bourlanges eget betänkande som har antagits av parlamentet. Mina åsikter stämmer sålunda överens med parlamentets ståndpunkter till dags dato, och med vår arbetsordning, där vi har uppmanat parlamentets talman att be kommissionen att dra tillbaka eller ändra alla genomförandeåtgärder som parlamentet motsätter sig, eller att lägga fram ett förslag till rättsakt. Jag kan alltså luta mig mot det som parlamentet hela tiden har argumenterat för och jag hoppas att PPE-DE-gruppen kommer att ompröva sin ståndpunkt före omröstningen om en halvtimme.
Vad gäller frågan om ett provisoriskt antagande av en text medan lagstiftningsförfarandet pågår kan jag säga att detta under vissa omständigheter är viktigt för att undvika att det uppstår ett rättsligt tomrum. Åtgärden gäller tills vidare medan parlamentet och rådet genomför ett lagstiftningsförfarande för att granska, ändra eller återkalla förslaget, beroende på vilket beslut vi fattar. Men det kan även vara viktigt att ha en övergångslösning utan ett rättsligt tomrum medan detta lagstiftningsförfarande pågår.
Med andra ord är jag ute efter att skapa alternativ. Om parlamentet eller rådet motsätter sig en genomförandeåtgärd som kommissionen har lagt fram, kan kommissionen antingen dra tillbaka den - jag tror att man enligt fördraget redan besitter den rätten, men låt oss göra det mer uttryckligt - ändra den för att ta hänsyn till våra invändningar, eller lägga fram ett förslag till rättsakt. Om man väljer det senare alternativet kan man tillämpa åtgärden provisoriskt, om så är nödvändigt för att undvika ett rättsligt tomrum, eller välja att inte utnyttja den möjligheten om så inte är nödvändigt. Denna skala av möjligheter anser jag vara på sin plats. Vi bör bibehålla den fullständiga förteckningen och jag hoppas att PPE-DE-gruppen kommer att ompröva sin ståndpunkt och sedan rösta i enlighet därmed.
Herr talman! Först och främst vill jag betona att ändringsförslagen och de anföranden som har hållits tyder på att många tankar och mycken möda har ägnats åt att granska detta förslag som syftar till att stärka Europaparlamentets roll inom den institutionella triangeln.
Kommissionen kommer så långt det är möjligt att beakta de detaljerade ändringsförslag som har framförts av utskottet för konstitutionella frågor. Kommissionen kan helt eller delvis godta ändringsförslagen 1, 2 (delvis), 4, 7, 8, 11 (delvis), 13, 14, 18 och 19. Kommissionen kan däremot inte godta ändringsförslagen 3, 10 och 11 (delvis), eftersom de skulle kunna försvåra kommissionens förhandlingar med rådet.
Kommissionens förslag syftar till att ge Europaparlamentet och rådet samma rättigheter som medlagstiftare vad gäller att utöva kontroll över kommissionen. Men förslaget kan sträcka sig längre än räckvidden för det nuvarande fördraget, som inte innehållet någon uttrycklig delegering av lagstiftande befogenheter till kommissionen. Kommissionen bör som enda verkställande myndighet ha rätt att bibehålla ett fullständigt ansvar för antagandet av verkställande instrument. Detta politiska ansvar går hand i hand med kommissionens rätt att anta ett beslut, godta eller inte godta de invändningar som framförts av lagstiftaren. En strykning av ordet ?eventuella? skulle begränsa kommissionens frihet och hindra den från att fullgöra sina förpliktelser som verkställande myndighet.
Möjligheten att dra tillbaka ett förslag, såsom den formuleras i Corbetts ändringsförslag 3, 10 och 11, skulle i själva verket medföra att kommissionens rätt att anta en åtgärd skulle ersättas med ett uttryckligt tillbakadragande eller inga åtgärder från kommissionens sida. Om kommissionens åsikter inte stämmer överens med lagstiftarens skulle kommissionen tvingas avstå från att anta en genomförandeåtgärd. Att ersätta kommissionens ansvar och rätt att anta en genomförandeåtgärd med alternativet att man skulle avstå från åtgärder, vore att skicka felaktiga politiska signaler till berörda parter.
Fördraget bygger tvärtom på antagandet att det krävs åtgärder och att kommissionen kommer att se till att sådana vidtas. Med tanke på det tillämpningsområde som skapas genom det nuvarande fördraget är dessa ändringsförslag inte godtagbara för kommissionen. Förslaget sträcker sig faktiskt så långt det bara är möjligt för att ge Europaparlamentet de kontrollrättigheter som det bör inneha i egenskap av medlagstiftare.
Som jag tidigare nämnde kan reformen inte vara av den mer grundliga form som kommer till stånd genom en ändring av fördraget. Kommissionen har inom Europeiska konventet uttryckligen föreslagit att rådet och Europaparlamentet inom systemet för delegering av lagstiftande befogenheter bör ha möjlighet att motsätta sig en text som kommissionen har föreslagit. I detta scenario skulle kommissionen antingen dra tillbaka sin text, ändra den eller lägga fram ett förslag till rättsakt.
Till sist kan jag försäkra er om att kommissionen kommer att bemöda sig om att göra framsteg i rådet i denna fråga. Jag räknar med att kommissionen behöver Europaparlamentets stöd under förhandlingarna om att stärka Europaparlamentets prerogativ tillsammans med rådet. Jag är övertygad om att kommissionen kan räkna med parlamentets fortsatta stöd under den process som syftar till att förtydliga den verkställande och den lagstiftande myndighetens roller och befogenheter.
Herr talman! Med utgångspunkt i kommissionsledamotens synpunkter skulle jag vilja veta vilken ståndpunkt föredraganden har, eftersom det är ganska viktigt. Jag anser att kommissionsledamoten har fel. När vi framför invändningar här i parlamentet måste våra invändningar beaktas. Annars förvägrar man oss befogenheten att invända, vilket jag i och för sig skulle förstå helt och hållet. Men tanken att vi kan invända men att dessa invändningar kan förbigås framstår som allvarlig. Jag skulle vilja veta vilken inställning föredraganden har, om han har för avsikt att återförvisa frågan till utskottet eller inte.
Kollega Bourlanges! Detta var ingen ordningsfråga.
Herr talman! Kommissionen gör fel i att insistera på att behålla ordet ?eventuella?, särskilt om vi erbjuder en meny med flera olika alternativ. Kommissionen borde vara tvungen att välja ett av dessa alternativ och antingen ändra sitt förslag för att beakta våra invändningar, eller dra tillbaka det - jag vill understryka att vi inte tvingar kommissionen att dra tillbaka förslaget, det är endast ett av alternativen - eller lägga fram ett förslag inom ramen för lagstiftningsförfarandet. Eftersom kommissionen har möjlighet att välja bland dessa alternativ anser jag verkligen att ordet ?eventuella? borde utgå. Annars skulle man få rätt att inte välja något av alternativen och helt och hållet bortse från parlamentets invändningar, vilket vore fullständigt odemokratiskt.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.51 och återupptogs kl. 12.00.)
(Applåder) Herr talman! Ja, tack för uppskattningen! Jag kan också meddela att rådet i sin gemensamma ståndpunkt till stora delar lät sig övertygas av våra kloka förslag från första behandlingen! Som ni känner till syftar förslaget till förordning till att förbättra kvaliteten på det statistiska arbetet, för det första genom att tidsfristerna för sändningen av huvudaggregaten i de kvartalsvisa nationalräkenskaperna kortas från fyra månader till 70 dagar och för det andra genom att de undantagsregler som har beviljats medlemsstaterna hävs - andra kommer tyvärr att bli kvar - och för det tredje genom att uppgifterna om sysselsättningen nu kommer att översändas i enhetlig form, nämligen angivet i antal arbetade timmar.
Ändringarna är nödvändiga för en snabb tillgång till en noggrann BNP-statistik. Bankernas nationalekonomer har ju i flera år varnat för att brister i den nationalekonomiska statistiken leder till misstag i den ekonomiska politiken, vilket vi alla sedan känner av i plånboken. Javier Solana, direktionsledamot i Europeiska centralbanken, uttalade sig till och med för en mer relevant statistik för det europeiska området i Frankfurter Allgemeine Zeitung förra året. Detta ligger som ni vet i allas vårt intresse. Dock återstår mycket att göra. T.ex. är kommissionen i dag tvungen att göra de första beräkningarna av BNP för EMU-området på grundval av ofullständiga uppgifter, vilket underminerar indikatorernas tillförlitlighet och kan få negativa effekter för finansmarknaderna och inte minst för ECB:s åtgärder. Kommissionens uppskattade värden för BNP inom EMU fastslås i nuläget 70 dagar efter en avslutad referensperiod. Detta skall jämföras med Förenta staterna, där siffrorna läggs fram efter 45 dagar. Detta är alltså alldeles för sent och hindrar ECB från att utöva sin styrande funktion. Ni beklagar ju ofta att Duisenbergs penningpolitiska reaktioner är långsammare än Greenspans. Om ni antar detta i dag kommer det inte längre att vara så i samma utsträckning. Jag hoppas därför att ni stöder den gemensamma ståndpunkten och tackar er för ert fantastiska intresse för detta betänkande.
(Skratt och applåder)
Detta bifall, kära kollega, visar er hur upplysta vi nu är om sändning av huvudaggregat i nationalräkenskaperna.
Herr talman! Vår grupp har begärt fyra delade omröstningar. Tre av dem har samma syfte, eftersom det handlar om att på tre olika ställen ta bort meningsslutet ?eller dra tillbaka sitt förslag helt och hållet?. Detta gäller för begäran om delad omröstning för ändringsförslag 3 och för ändringsförslag 10 samt den andra begäran om delad omröstning för ändringsförslag 11. Vilket beslut ni än fattar, mina kära kolleger, kommer det att framstå som logiskt, men jag vet inte om det är förenligt med arbetsordningen att ett enda omröstningsresultat medför två andra med syftet att garantera en konsekvent text.
Goda nyheter: logiken är också förenlig med reglerna. Vi kommer alltså att genomföra en enda omröstning och då även vara säkra på allt är i sin ordning.
Herr talman! Bourlanges har helt rätt beträffande förfarandet: det vore rimligt att använda sig av en enda omröstning i stället för tre omröstningar. Jag vill emellertid påpeka att om vi skulle rätta oss efter innehållet i hans förslag skulle parlamentet handla stick i stäv med hans egna betänkanden och mitt eget betänkande om en revidering av arbetsordningen som vi antog nyligen.
Jag tror att alla har förstått. Vi kommer att genomföra en enda omröstning, med hänsyn till de grundläggande förklaringar som föredraganden nyss gav oss.
Före omröstningen om förslaget till lagstiftningsresolution
Jag skulle vilja att kommissionen berättade om man kan godta de ändringsförslag som parlamentet har föreslagit.
Herr talman! Kommissionen kan godta ändringsförslag 1 och delvis ändringsförslag 2, på grund av att vi inte vill ha med orden ?fullständig information? ...
(Skratt och applåder)
... det är inte så illa som det låter! Ändringsförslagen 4, 7 och 8 kan godtas, ändringsförslag 11 kan vi delvis godta på grund av ordet ?eventuella?, och även ändringsförslagen 13, 14, 18 och 19 kan godtas. Vi kan inte godta ändringsförslagen 3, 10 och 11 (delvis).
På dessa grunder, herr Corbett, vill ni då åberopa artikel 69.2 i arbetsordningen?
Herr talman! Jag vill uppmana parlamentet att begagna sig av artikel 69.2 i arbetsordningen och återförvisa betänkandet till utskottet för vidare förhandlingar med kommissionen. Det som kommissionsledamoten just sade innebär att ordet ?eventuella? kommer att stå kvar i texten. Med andra ord kommer kommissionen eventuellt att ändra sin text för att ta hänsyn till våra åsikter. Detta vore oacceptabelt för parlamentet och därför begär jag att betänkandet skickas tillbaka till utskottet.
(Applåder)
I enlighet med vår arbetsordning lägger jag därmed fram föredragandens förslag om att skjuta upp den slutliga omröstningen om förslaget till lagstiftningsresolution.
(Parlamentet beslutade att skjuta upp omröstningen.)
Betänkande (A5-0123/2003) av Sacconi för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentfrågor om miljöavtal på gemenskapsnivå inom ramen för handlingsplanen för en bättre och enklare lagstiftning (KOM(2002) 412 - C5-0622/2002 - 2002/2278(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
Betänkande (A5-0124/2003) av Miranda för utskottet för utveckling och samarbete om arbetet i den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingen under 2002 (2002/2018(INI))
(Parlamentet antog resolutionen.)
RÖSTFÖRKLARINGAR
. (PT) Jag gratulerar föredraganden till de utmärkta förslag han kommer med i sitt betänkande. Dessa förslag är lämpliga, vilket har bekräftats av att Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén stöder dem. Det står också klart vilka mål man har med förslagen i detta direktiv. Syftet med direktivet är att fastställa och reglera ett formellt system för rapportering av händelser inom civil luftfart för att se till att alla berörda aktörer har tillgång till uppgifter om dessa händelser och att de är medvetna om dem. Syftet är alltså att se till att alla aktörer som är verksamma inom det här området drar lärdom av varandras misstag, och därmed använder exempel på dålig praktik i utbildningen och vänder dessa händelser till något positivt. Detta kommer att bidra till att vi kan inrätta ett system som är säkrare för alla användare.
Detta direktiv kompletterar direktivet från 1994, vilket innehåller en rad åtgärder om utredningar av olyckor inom civilflyget. Eftersom antalet olyckor lyckligtvis är väldigt lågt, är tillfällena att lära sig från dem begränsade. Det rapporteringssystem som detta förslag till nytt direktiv grundas på är mer omfattande när det gäller den mängd uppgifter som kan tillhandahållas.
Bestämmelsen om att medlemsstaterna skall inrätta ett system för att avlägsna personuppgifter om de beslutar att inrätta ett system med frivillig rapportering av uppgifter som kan vara användbara för att öka luftfartssäkerheten bör också välkomnas ...
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) När det gäller att nå målen för Lissabonstrategin - som syftar till att öka sysselsättningen och stärka ekonomisk reform och social sammanhållning i en kunskapsbaserad ekonomi - och som grundas på den öppna samordningsmetoden på området för social sammanhållning, är det nödvändigt att inrätta ett gemensamt system för systematiskt framtagande av statistik. Syftet med detta är att möjliggöra noggranna och lägliga jämförelser mellan medlemsstaternas situation i fråga om inkomstfördelning, fattigdomsnivåer och social uteslutning.
Detta är ett ytterst viktigt instrument, som har saknats hittills. Jag röstade därför för den här rekommendationen att godta den gemensamma ståndpunkt som rådet har godkänt om antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv. Inom detta system används gemensamma indikatorer, vilka gör uppgiftskällorna mer flexibla, och medlemsstaterna kan införa nya uppgiftskällor i de nationella statistiksystemen, vilket kommer göra det möjligt att övervaka situationen på lämpligt sätt och det kommer också att leda till nya utvecklingar i medlemsstaterna.
Från 2004 kommer medlemsstaterna årligen att sända in sina uppgifter till Eurostat och Eurostat kommer att genomföra metodiska undersökningar för att utvärdera inverkan på jämförbarheten av nationella uppgiftskällor och fastställa god praxis att följa på det här området.
. (PT) Jag instämmer i föredragandens beslut att inte utarbeta ett betänkande för andra behandlingen, och att han har valt att godta rådets gemensamma ståndpunkt om gemenskapsstatistik över inkomst- och levnadsvillkor utan ändringar. Den enhällighet som har nåtts i utskottet för sysselsättning och sociala frågor bekräftar också lämpligheten av rådets gemensamma ståndpunkt. Om syftet är att utarbeta en årlig sammanfattande rapport om gemenskapens statistik är det nödvändigt att använda harmoniserade definitioner och metoder i insamlingen av uppgifterna från medlemsstaterna. Om det inte görs på det sättet riskerar vi till slut att få en undersökning där det används olika variabler, som varierar mellan medlemsstaterna, vilket gör att det blir svårt att jämföra uppgifterna. Europeiska unionen kommer att ge medlemsstaterna bidrag i fyra år för de kostnader som detta arbete medför, vilket garanterar att den första rapporten kommer att ges ut 2007. Detta är ett senkommet initiativ, vilket blir ännu tydligare på grund av de metoder som används inom EU för att ta itu med triviala frågor.
. (PT) Jag stöder det här betänkandet, i vilket ett förslag till förordning som utgör en nödvändig del av ?handlingsplanen avseende den statistik som krävs i samband med den ekonomiska och monetära unionen?, undersöks. För att vara konsekvent i främjandet av målen i den europeiska sysselsättningsstrategin är harmonisering av nationalräkenskaperna för uppgifter om sysselsättning och sändning av uppgifter om sysselsättning angivna i arbetade timmar helt klart av avgörande vikt för att klargöra arbetsförhållanden och se till att åtgärderna blir konsekventa och målen blir genomförbara. I Europeiska kommissionens initiativ: den europeiska sysselsättningsstrategin i framtiden, ?en strategi för full sysselsättning och bättre arbeten för alla (KOM(2003) 6 slutlig), fastställs huvudsakligen tre vittomfattande mål: full sysselsättning, kvalitet och produktivitet i arbetet och en arbetsmarknad för alla. Målen från Lissabon och Stockholm för de övergripande sysselsättningsnivåerna (genomsnittet i EU ligger på 67 procent för 2005 och 70 procent för 2010), för kvinnors sysselsättning (57 respektive 60 procent) och för sysselsättningen för äldre arbetstagare (50 procent 2010), kan därför bara uppnås om både den särskilda naturen av arbetsförhållandena och de kvantitativa indikatorerna, särskilt ?antal arbetade timmar? fastställs genom enhetliga metoder.
. (PT) Detta betänkande bör ses som en del av en process för att skapa en inre energimarknad för EU och är ett gensvar på Europeiska rådets begäran vid sitt möte i Lissabon den 23-24 mars 2000, vilket på nytt bekräftades vid rådets vårmöten i Barcelona och Bryssel, om att man skulle skynda på avregleringen av marknaderna för elektricitet och gas och öka den gränsöverskridande handeln mellan medlemsstaterna. Syftet är vidare att påskynda privatiseringen av stats-ägda företag, mot bakgrund av den dominerande ställning som de statsägda företagen historiskt har haft inom denna sektor och att påskynda utvecklingen av koncentrationer och sammanslagningar på gemenskapsnivå.
Jag har alltid opponerat mig mot denna process, inte bara av socioekonomiska skäl, kvalitetsskäl och för att jag är oroad för den offentliga sektorns tillträde, men även för att denna sektor har strategisk betydelse för utvecklingen, vilket påverkar energins oberoende, suveränitet och säkerhet.
Syftet med kommissionens förslag är därför att anpassa momsreglerna på området för gas och elektricitet till de avreglerade marknadernas behov. De ändringsförslag som har lagts fram kommer i huvudsak att innebära att skatten tillfaller den medlemsstat där den slutliga förbrukningen har ägt rum och därmed skulle gränsöverdrivande handel med energi underlättas. Det slutliga målet är därför fortfarande att bemöta energisektorns behov inom EU:s gemensamma marknad.
. Vi moderata ledamöter av Europaparlamentet har röstat emot ovanstående betänkande. Det är beklagligt att den sydkoreanska varvsindustrin uppbär betydande statliga subventioner, men det utgör inte ett skäl för att subventionera även europeisk varvsindustri.
Ärendet bör med kraft drivas av EU inom WTO. Inrättandet av ett europeiskt konsortium för att till viss del styra och påverka marknadssituationen löser inte den europeiska varvsindustrins problem, utan riskerar på längre sikt att förvärra situationen.
Situationen inom varvsindustrin blir allt mer oroande med hänsyn till att den globala efterfrågan inom varvsindustrin föll kraftigt under 2002. Den nya orderingången är 60 procent lägre än under år 2000 och för Europeiska unionens del innebär detta en ordernedgång på cirka 77 procent, och samtidigt har priserna fallit.
Europeiska unionens ensidiga tillämpning av de principer som fastställdes i OECD-avtalet från 1994, som syftar till att avskaffa stöden till varvsindustrin, var en av de huvudsakliga orsakerna, eftersom det nuvarande tillfälliga försvarsmekanismen visade sig vara olämplig för att motverka den sydkoreanska varvens illojala konkurrens och dumpning, vilka tillämpar lägre prismarginaler som varierar från 20-40 procent, och dessutom får statliga stöd. Europeiska unionens marknadsandel inom varvsindustrin sjunkit från 19 procent år 2000 till 10 procent under det första kvartalet 2002, vilket ledde till stängning av flera europeiska varv, arbetslöshet och de alltid närvarande hoten om ytterligare nedskärningar, något som jag själv fick tillfälle att se under mitt besök på varven i Viana do Castelo.
Europeiska unionen måste därför föreslå nya mekanismer för att bevara och utveckla den strategiska varvssektorn genom ett verkligt gemenskapsprogram för att främja forskning och yrkesutbildning och där hänsyn tas till prioriteringen att modernisera gemenskapsflottan, fartygsreparationer, sjötransporten och fisket.
. Vi svenska socialdemokrater anser inte att gemenskapen bör förlänga eller inrätta nya varvstöd för att kunna skydda sin varvsindustri gentemot Sydkorea.
Europeiska unionens varvsindustri befinner sig i ett allvarligt läge, då tillverkningen av vissa fartyg allvarligt har skadats på grund av illojal konkurrens från Sydkorea. Sydkoreanska varv har dumpat tillverkningen av gastankers genom att ha olika priser på den inhemska marknaden och exportmarknaden. Priserna på exportmarknaden har varit 25-30 procent lägre. EU har däremot sanerat sin varvsindustri från stöd, med begränsad produktionskapacitet och sociala problem som följd.
Sverige har sedan några år tillbaka avskaffat dessa stödformer. Vi ställer oss därför tveksamma till om de skall återinföras! Vi är generellt emot denna typ av statsstöd men förstår den oro som Sydkoreas illojala konkurrens skapar. Vi anser att denna typ av frågor skall hanteras inom WTO och dess tvistlösningsmekanism. Det hjälper inte att unionen återupprättar eller förlänger statliga stöd till vissa fartyg, utan det riskerar enbart att snedvrida marknadsmekanismerna ytterligare.
Med anledning av detta röstar vi socialdemokrater i Europaparlamentet emot samtliga former av statsstöd till varvsindustrin. Vi anser inte att detta skall främjas och röstar därför mot hela betänkandet.
Omstruktureringspolitiken inom varvsindustrin och dess åtföljande nedskärningar har lett till att tiotusentals anställda blivit arbetslösa. Förlusten av EU:s halva del på världsmarknaden inom loppet av endast två år beror på EU:s och medlemsstaternas hållning, där man i stället för att förstärka och uppvärdera denna strategiska industrigren har förstärkt och flerdubblat vinsterna hos monopolföretagen, särskilt i Tyskland och Danmark.
Denna en gång så utvecklade industrigren har fått utstå särskilt svåra motgångar i Grekland, ett land som historiskt sett har haft en stor varvsindustri och som förfogar över en av världens största flottor. Varvsindustrin skulle med hjälp av en annan politik kunna utgöra en betydande näringsgren i stället för att vara på gränsen att försvinna.
De små företagen håller i dag på att fördrivas, medan de större varven har sålts ut för en spottstyver till det privata kapitalet som i sin tur krymper verksamheten. Tusentals arbetstagare inom denna gren lever under verkliga svältförhållanden och hela områden är dömda till undergång eftersom arbetslösheten överstiger 80 procent. Alldeles nyligen lade man ned ännu ett trä- och varvsföretag, Ippokambos, och ytterligare 300 arbetstagare ställdes på gatan.
Näringsgrenens arbetstagare inser mer och mer att de inte kan räkna med några lösningar från EU, politikerna eller från de internationella imperialistiska avtal som de lägger fram. Därför har de gått samman och kämpar för en annan politik som är både antimonopolistisk och antiimperialistisk.
. (PT) Den europeiska strategin för hållbar utveckling som antogs vid toppmötet i Göteborg måste inbegripa företagens sociala ansvar. Företagen har skyldigheter utöver det legitima målet att maximera vinsterna. Små och medelstora företag och multinationella företag måste i dag inse att deras framgång beror på ett ansvarfullt uppförande när det gäller miljöfrågor och hänsynen till de grundläggande rättigheterna för att främja den social sammanhållningen.
Det är ett vedertaget faktum att socialt ansvar och miljöansvar bidrar till att öka konkurrenskraften. Följaktligen är det nödvändigt att stödja och uppmuntra företagens sociala ansvar och sprida god praxis genom att se till att företagen, arbetsmarknadens parter och utbildningsinstitutioner blir delaktiga i processen.
Jag vill betona vikten av följande aspekter:
Att inbegripa könsrelaterade frågor i principerna för företagens sociala ansvar, särskilt främjande av entreprenörskap bland kvinnor och att hjälpa kvinnor att kombinera yrkes- och privatlivet.
Den roll som EU:s flerpartsforum om företagens sociala ansvar kan spela, vilket kommer att ge oss möjlighet att höra alla parter, och även kommer att hjälpa oss att fastställa företagens begränsningar och utmaningar och att dela god praxis.
Vikten av det europeiska märkningssystemet som en som en garanti för kvalitet för konsumenter och företag, eftersom konsumenter i allt högre grad värdesätter företagens sociala ansvar i sina köpbeslut.
Europaparlamentet måste delta i denna process, särskilt vid forumets slutliga möte och i informationsutbytet mellan institutionerna.
. (PT) Detta betänkande är helt enkelt en enorm förskönande marknadsföringsstrategi som är utformad för att gynna arbetsgivare på europeisk nivå, vilket är ett resultat av både de avsiktliga syftena med hela processen och Europeiska unionens ekonomiska och sociala riktlinjer, vars syfte är att främja avreglering av ekonomin, särskilt arbetsmarknaden, genom flexibla löner och osäkra anställningsförhållanden.
Om vi tar Portugal som ett exempel kan vi faktiskt tala om företagens sociala oansvarighet; vi har multinationella företag som avvecklar verksamheten och flyttar den till länder där lönerna är lägre och social- och miljövårdslagstiftningen är mer flexibel när det gäller vinster, vilket medför att tusentals arbetstagare friställs och att utvecklingen av de mindre gynnade regionerna ifrågasätts, och företagen bryter avtal med lokala myndigheter och stater som har garanterat dem avsevärda belopp i statligt stöd och skattelättnader.
Verkligheten visar att många av de företag som vill lansera sig internationellt inte har någon social ansvarskänsla över huvud taget. Vad de gör är att utnyttja osäkerheten på arbetsmarknaden, kortfristiga anställningsavtal, innestående löner och otrygga arbetsförhållanden. De friställer anställda orättvist och olagligt, inför godtyckligt flexibel arbetstid, uppmuntrar till barnarbete och tar inte ansvar för föroreningar. Det råder en atmosfär av straffrihet och att man inte behöver följa den lagstiftning som är i kraft, och detta måste vi få slut på.
. (PT) Resolutionen om programmet ?Intelligent energi för Europa? (2003-2006) förtjänar vårt breda stöd av följande skäl:
Syftet är att garantera kontinuitet genom ett program på energiområdet som följer efter det nuvarande ramprogrammet (1998-2002) på det här området när det gäller hållbar utveckling, försörjningstrygghet, energieffektivitet, el från förnybara energikällor, bland andra aspekter.
Det innehåller en rekommendation om ökade budgetanslag för detta program, även om beloppen fortfarande är alldeles för låga (en höjning från 190 miljoner euro till 200 miljoner euro) med tanke på de områden som programmet omfattar: energieffektivitet och rationell energianvändning, ökad användning av förnybara energikällor, energiaspekterna inom transporten och internationellt samarbete, särskilt med utvecklingsländer.
Föredraganden påpekar att det är nödvändigt att hitta en lämplig balans mellan översynen av programmets genomförande och behovet av att se till att budgetanslagen utnyttjas fullt ut och föreslår att tillträdet bör göras enklare för potentiella sökande.
När det gäller frågan om att inrätta en europeisk byrå för intelligent energi, anser vi att den frågan i huvudsak är politisk och att den är beroende av vilket beslut vi fattar, om vi skall ha effektiv politik för forskning och främjande av energi som ger miljömässiga och ekonomiska fördelar, eller inte.
. (PT) Jag instämmer i stort sett med detta betänkande, även om jag anser att frågan om att inrätta en europeisk byrå för intelligent energi - en av de lösningar som föredraganden föreslår för att öka energieffektiviteten och användningen av förnybara energikällor - inte är helt klar. Att bara inrätta ännu ett byråkratiskt organ är inte någon garanti för att resurserna kommer att användas på bästa sätt, eftersom vi enligt subsidiaritetsprincipen först bör överväga möjligheten att främja informationsutbyte mellan medlemsstaterna och införa god praxis, utan att åsidosätta den nationella lagstiftningen eller inrätta konstgjorda strukturer som är oförenliga med lagstiftningen på nationell nivå.
Trots dessa meningsskiljaktigheter när det gäller metoden, instämmer jag i föredragandens oro över miljö- och effektivitetsfrågorna och delar hennes övertygelse om att de åtgärder som rekommenderas inte kommer att kunna genomföras på lämpligt sätt utan deltagande av lokala och nationella organisationer.
Av samma skäl anser jag att det intresse som föredraganden visar för de nya medlemsstaterna och de förändringar som de måste genomföra när de ansluter sig till unionen är mycket klarsynta.
De ändringsförslag som antogs av utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi den 23 april förbättrar inte kommissionens text. Ändringsförslagen har resulterat i ett ytterst komplicerat förslag som för de i allmänhet stora kraftvärmeverk som är Förenade kungarikets huvudsakliga intresse vore ännu skadligare än kommissionens ursprungliga förslag.
Dessa ändringsförslag bygger sammantaget på antagandet att all kraftvärme ?vars effektivitet uppgår till minst 80 procent alltid leder till väsentliga energibesparingar i jämförelse med separat produktion av energi och värme och därför kan betraktas som effektiv?. Det stämmer inte att en 80-procentig effektivitetsgrad automatiskt medför väsentliga energibesparingar. System med samma sammantagna effektivitet leder inte nödvändigtvis till maximala bränslebesparingar och koldioxidutsläpp. Det är viktigt att man värderar eleffektivitet högre än värmeeffektivitet och så sker för närvarande inte i det framlagda betänkandet.
Metoden är överlag alltför akademisk och tar lite hänsyn till de praktiska svårigheter som finns med att genomföra metoden vid industrianläggningar, varav vissa kan vara ytterst komplexa. Om förslaget antogs skulle kraftvärmens framtidsperspektiv i Förenade kungariket skadas allvarligt.
(Röstförklaringen kortades ned i enlighet med artikel 137.1 i arbetsordningen.)
. (PT) Jag instämmer i huvudsak i föredragandens åsikter när det gäller behovet av att främja rationell energianvändning och att ren energi skall gynnas strategiskt. Förutom de minskade utsläpp av koldioxid som detta kommer att leda till, inverkar den decentraliserade karaktären av kraftvärme vanligtvis hämmande på byggandet av större energiproducerande enheter, och därmed minskas miljöeffekterna av deras infrastrukturer och elöverföringsledningar.
Det har klart framgått av diskussionerna att den här frågan inte främst är politisk, utan snarare teknisk. Det är därför vi, i stället för den förväntade splittringen mellan höger och vänster, har sett flera olika infallsvinklar, eftersom norra och södra Europa naturligtvis ser olika på problemet på grund av klimatskillnaderna. Det är nödvändigt att ta hänsyn till dessa skillnader, och det är också viktigt att vi tittar på om kravet att medlemsstaterna skall lägga fram nationella rapporter om sin nationella potential är genomförbart.
Trots att åsikterna om några förfaranden och tekniska definitioner när det gäller användning av kraftvärme fortfarande är motstridiga, anser jag att de principer som har styrt utarbetandet av detta betänkande i stort sett är riktiga och jag instämmer i den kompromisstaktik som till sist till slut blev resultatet av det arbete som genomfördes i kommissionen.
Jag har därför röstat för det här betänkandet.
Även om det inte finns några bevis som visar att flygbolagen saknar tillräckliga försäkringar, håller vi med om att det är ett steg i rätt riktning att kraven blir tydligare.
Vårt fortsatta stöd till förslaget till förordning beror emellertid på hur kommissionen tar itu med de huvudsakliga problem som föredraganden redogjorde för i sitt anförande i går kväll.
Kommissionen måste framför allt förtydliga hur reglerna om överflygningar kommer att tillämpas i praktiken. De svar som har givits till utskottet på denna fråga tyder på att ärendet inte är riktigt genomtänkt. Vi kan inte stödja förslag till lagstiftning som inte kan tillämpas på ett riktigt och konsekvent sätt och såvida inte kommissionen kan ge ett tillfredsställande svar på frågan om hur lagstiftningen kommer att tillämpas på flygplan som under oförutsebara omständigheter omdirigeras till det europeiska luftrummet eller hur sektorn skall få försäkringsskydd för krig och terrorism kan vi inte fortsätta att stödja förslagen.
Slutligen måste vi insistera på att kommissionen tillhandahåller en fullständig konsekvensanalys för näringslivet innan detta betänkande skall genomgå en andra behandling. Parlamentet kan inte lagstifta utan att känna till vilka konsekvenser åtgärderna medför för det europeiska näringslivet och en känslig flygindustri.
. (PT) Jag instämmer i föredragandens åsikt om behovet att anta en förordning om försäkringskrav för lufttrafikföretag och luftfartygsoperatörer, för att öka skyddet för användarna av detta transportsätt och utvidga det till att omfatta alla användare. Jag delar också föredragandens oro om tillämpningen av principen om lika behandling, och välkomnar den lösning som han föreslår - att små och stora lufttrafikföretag skall behandlas olika -annars skulle dessa åtgärder i praktiken bädda för att denna särskilda marknad blir ett monopol i smyg på grund av de överdrivna försäkringskraven.
Trots att jag håller med i princip, vilket har gjort att jag har röstat för det här betänkandet, kan jag inte dölja mina farhågor när det gäller genomförbarheten av några av de åtgärder som förespråkas, till exempel frågan om att kontrollera att lufttrafikföretagen har giltiga operativa licenser eller certifikat, eftersom detta skulle göra det nödvändigt att fortgående övervaka att de fastställda kraven följs.
Förslaget till beslut om de genomförandebefogenheter som rådet beviljat kommissionen - och som utarbetats av kommissionen själv - uppfyller Europaparlamentets vilja, som just har godkänt förslaget med entusiasm. Parlamentet har länge velat få rätt att kontrollera genomförandeåtgärder, i likhet med rådet, åtminstone i fråga om de texter som antas genom medbeslutandeförfarandet.
Denna ambition kan överraska, eftersom det i många parlamentariska demokratier, bland annat Frankrike, inte är så att den valda kammaren i detalj kontrollerar åtgärderna för lagarnas genomförande, utan endast förbehåller sig rätten att i förekommande fall ifrågasätta regeringens ansvar. Men Europaparlamentets inställning - som framför allt dikteras av strävan att konkurrera med rådet - avslöjar kanske trots denna strävan en helt annan sak: att kommissionen inte är en riktig regering och att parlamentet inte är ett riktigt parlament.
Efter ett antal framsteg, bland annat under 1999, vill kommissionen i dag slutföra processen och förmå rådet att göra parlamentet fullständigt likställt i fråga om kontroll. Men den glömmer en sak: denna likställdhet föreskrivs inte av artikel 202 i fördraget, som ger rådet den huvudsakliga befogenheten. Därför har vi röstat emot förslaget.
Vi har, med ett antal reservationer, röstat för betänkandet av Sacconi om miljöavtal på gemenskapsnivå, där man föreskriver ett nytt instrument för att förenkla och påskynda lagstiftningsarbetet på EU-nivå: frivilliga avtal.
Dessa avtal, som går inom ramen för gemenskapens sjätte handlingsprogram för miljön, kommer att kunna ha två former: självreglering och samreglering. Enligt vår mening vore det inte lämpligt att prioritera samreglering, vilket föredraganden förordar. Den har inte ett högre värde än självreglering. Kommissionen bör inte upphöja sig till domare och part när det gäller att uppställa villkor som måste vara uppfyllda för att avtalen skall kunna ingås.
De frivilliga avtalen får dessutom inte anses vara instrument som kompletterar gemenskapens nuvarande lagstiftningsarsenal. Frivilliga avtal är flexibla instrument som är lika mycket värda som andra lagstiftningsinstrument. Vi gläder oss åt att kommissionens initiativ har formen av ett icke-bindande meddelande. Vi önskar att kommissionen fortsätter den här vägen.
. (PT) Jag har röstat för detta betänkande, eftersom jag anser att det är balanserat och att det leder till att miljöskyddet ökar. Jag välkomnar särskilt att ?tillämpligheten? av de mekanismer som finns har uppmärksammats. Sedan Maastrichtfördraget har unionen i själva verket förbundit sig att inbegripa miljöskydd i all sin politik.
För att verkligen skydda miljön och säkra den biologiska mångfalden måste alla ekonomiska aktörer samarbeta, en slutsats som även dras i betänkandet, i dag är ?föroreningskällorna inte längre koncentrerade till enskilda industrianläggningar utan kan härledas till många typer av ekonomisk verksamhet och till konsumenternas beteende?, vilket innebär att det krävs ett nytt, mer nyskapande tillvägagångssätt för att nå målen för en hög nivå av miljöskydd, mål som är lika ambitiösa som viktiga. Europeiska kommissionen har gått i den riktningen med sitt förslag, och det har också föredraganden gjort i de förslag som han kommer med. Mekanismerna för självreglering för operatörerna och samreglering, i något slags samordning med de statliga myndigheterna, är naturligtvis lösningar som är värda att utforska.
Dessutom är det viktigt att ställa upp mål och praktiska riktmärken och prova en mer förenklad och funktionsduglig lagstiftningsram som är omedelbart förståelig för alla berörda aktörer. Detta kommer säkerligen leda till att medvetandet ökar och till ett mer effektivt miljöskydd.
. (PT) Detta betänkande kommer vid en avgörande, för att inte säga mycket svår tidpunkt i den gemensamma parlamentariska AVS-EG-församlingens historia: resultatet av den session som skulle hållas i Bryssel i november 2002, vilken ställdes in på grund av en tvist mellan AVS-ledamöterna och Europaparlamentets ledamöter om vad man skulle göra med de företrädare som Zimbabwes regering sände, trots att de hade förbjudits att delta. I den text som slutligen antogs i utskottet föredrar man att betona att krisen i vissa avseenden gick utöver den gemensamma parlamentariska församlingens befogenheter (och att den särskilt rör beslut som har fattats av rådet och Europaparlamentet och sammanhängandet och rangordningen av dessa beslut), och välkomnar att förbindelserna mellan de två parterna har normaliserats, vilket åskådliggörs av det faktum att marsmötet ägde rum i Brazzaville i en positiv anda och av de positiva resultat som nåddes under mötet. Jag instämmer i den tolkningen och hade därför tänkt rösta för det här betänkandet. Det faktum att plenum förkastade de ändringsförslag som UEN-gruppen hade lagt fram, vilka syftade till att rätta till en allvarlig och diskriminering när det gäller sammansättningen av permanenta organ inom den gemensamma parlamentariska församlingen och hur verksamheten bedrivs, ledde till att jag beslutade att lägga ned min röst i den slutliga omröstningen.
Omröstningen är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 12.35 och återupptogs kl. 15.00.)
Nästa punkt på föredragningslistan är ett uttalande av rådet om svår akut respiratorisk sjukdom (sars).
Herr talman, ärade ledamöter! Det är med stor glädje som jag befinner mig här i dag för att presentera de hittills uppnådda resultaten från rådets överläggningar när det gäller svår akut respiratorisk sjukdom (sars).
Som ni vet sammankallade ordförandeskapet till ett extra rådsmöte den 6 maj för att undersöka denna allvarliga fråga som, förutom dess påtagliga och väsentliga konsekvenser för folkhälsan och ekonomin, vållar befogad oro hos medborgarna, en oro som många gånger intensifieras till följd av det sätt på vilket medierna framställer frågan.
Innan jag redogör för rådets resultat skulle jag vilja ta upp en inledande fråga. Fallet med sars visar än en gång att de smittsamma sjukdomarna - såsom många andra problem som berör folkhälsans område, till exempel terrorismen - vida överstiger medlemsstaternas nivåer och framhåller behovet av institutionella förändringar för att framhäva hälsoskyddet som det enade Europas huvudsakliga prioritet. Med denna utgångspunkt kommer man att ytterligare underlätta samordningen vad beträffar förebyggande, kontroll och lämpliga åtgärder för att bekämpa dessa sjukdomar, både inom gemenskapen och internationellt.
Låt mig erinra om att folkhälsan ännu inte har intagit den position som den enligt gemenskapens standard är avpassad för. Jag är övertygad, herr talman, om att Europa har den bästa förutsättningen att driva fram en ambitiös politik inom folkhälsoområdet i vart och ett av EU:s länder, i synnerhet när det gäller att förebygga och kontrollera sjukdomar. I dagens Europa, men i synnerhet i det Europa som framträder i och med utvidgningen, bör frågor som rör folkhälsan ges en stadig och stark rättslig grund som genast kommer att möjliggöra gemensamma, vetenskapligt tillförlitliga och effektiva åtgärder.
Jag skulle nu vilja redogöra för resultaten från rådets extra möte. Jag vill erinra er om att kandidatländernas hälsovårdsministrar för första gången deltog under mötet den 6 maj, såväl som WHO:s generaldirektör Brundtland som kunde upplysa oss om den senaste utvecklingen kring denna världsomfattande atypiska lunginflammation.
När det gäller problemets vetenskapliga epidemiologiska karaktär vet vi enligt experter från internationella organisationer att orsaken till denna epidemi är ett tidigare okänt coronavirus. Virusets molekylära identifiering har genomförts på mycket kort tid om man betänker den tid som krävdes för att identifiera hiv/aids-viruset. Förutom virusets identifiering känner vi ännu inte exakt till dess naturhistoria, vi förfogar inte över några antibiotiska läkemedel för behandling och vi befinner oss inte heller i närheten av att ha framställt ett vaccin i förebyggande syfte.
När det gäller smittspridning förekommer det starka bevis för att viruset smittar vid nära kontakt, med största sannolikhet genom små droppar. Det finns inga belägg för att de varor som förs in i Europeiska unionen från de områden där viruset förekommer utgör någon fara för folkhälsan.
Beträffande epidemiologin förekommer det ett begränsat antal bekräftade eller förmodade sjukdomsfall inom EU och de individer som har drabbats har isolerats och vårdas på ett effektfullt sätt. Sålunda har vi hittills kunnat undvika att smittan spridits ytterligare och, vad viktigare är, vi har inte haft något fall som lett till döden. Rådet hade ett fullständigt och konstruktivt meningsutbyte med Brundtland och påpekade att Världshälsoorganisationens allmänna sammanträde som hålls i nästa vecka kommer att utgöra ett utomordentligt tillfälle att omvärdera den rådande situationen i världen och att värdesätta de försök som gjorts för att bekämpa denna situation.
När det gäller gemenskapens åtgärder för att bemöta problemet vill jag först erinra om att det är medlemsstaternas regeringar som har behörighet att vidta åtgärder för att skydda folkhälsan. På gemenskapsnivå finns redan ett nätverk för epidemiologisk övervakning och kontroll av smittsamma sjukdomar som även är behörigt att samordna åtgärder. Detta nätverk har visat sig vara ett effektivt redskap för utbyte av information, där även kandidatländerna har deltagit till fullo. Rådet fastställde riktlinjerna från övervakningsnätverkets kommitté som man enats om den 10 april 2003 och dessa kan sammanfattas enligt följande:
Snabb lokalisering av alla förmodade sjukdomsfall genom effektiv övervakning.
Skydd för alla de personer som utsatts för smittrisker genom att de effektivt isoleras på sjukhusen, med särskild tonvikt på åtgärder som bör vidtas för att skydda sjukvårdspersonalen.
Särskild fokusering på åtgärder i samband med flygresor, som anses vara en bidragande orsak till sjukdomsspridningen, huvudsakligen genom standardiserade undersökningar av resenärer som avreser från något katastrofområde, rådgivning till resenärerna i flygplanet och slutligen genom upplysningar som ges på flygplatsen vid ankomst. Dessa åtgärder bör tillämpas i samtliga medlemsstater.
När det gäller den framtida verksamheten beslöt rådet att gemenskapens åtgärder och de ansträngningar som görs inom nätverket för övervakning av smittsamma sjukdomar och det nya programmet inom folkhälsoområdet skall fortsätta. Dessutom bör även samarbetet fortsätta mellan medlemsstaterna, kommissionen och Världshälsoorganisationen för att begränsa och slutligen hindra spridningen av denna atypiska lunginflammation.
Detta samarbete bör framför allt syfta till att bistå katastrofområden och att utveckla kvalificerade diagnoser för att främja forskningen kring framställningen av ett vaccin och att vaccinet framställs i tillräckliga mängder.
Rådet uppmanade även medlemsstaterna och kandidatländerna att till fullo tillämpa alla riktlinjer från nätverket för övervakning, att aktivt bidra till inrättandet av en särskild expertgrupp för sars i enlighet med övervakningsnätverkets kommitté, och att senast den 15 maj överlämna information till kommissionen angånde de åtgärder som vidtagits för att bekämpa denna sjukdom. Slutligen vill jag påpeka att vi uppmanat kommissionen fortsätta att samordna åtgärder för medlemsstaterna och att regelbundet se över riktlinjerna från nätverket för övervakning.
Rådet kommer återigen att undersöka situationen och utvecklingsprocessen vid mötet den 2 juni, då kommissionen skall lägga fram en rapport angående de åtgärder som medlemsstaterna vidtagit. På grundval av denna rapport kommer rådet, om så anses nödvändigt, att utfärda ytterligare åtgärder. Vi stöder dessutom kommissionens föresats att lägga fram det första utkastet till förslag om inrättandet av ett europeiskt centrum för förebyggande och kontroll av sjukdomar.
Herr talman, mina damer och herrar! Detta var en begränsad sammanfattning av rådets överläggningar och nu står jag till ert förfogande för att svara på era frågor.
Herr talman! Dagens andra debatt om sars är ytterst aktuell, eftersom vi dagligen får kännedom om nya sjukdomsfall och om individer som avlidit till följd av denna sjukdom. Vad som är av intresse, och som även ministern nämnde, är de direkta åtgärder som vi måste vidta för att skydda befolkningen. Han nämnde vissa av de direkta åtgärderna, men vad som är viktigare är att bestämma vilka steg vi bör ta härnäst för att bekämpa denna sjukdom. Dessa steg kommer att ha betydande sociala och ekonomiska effekter, för med den rörlighet som vi har i dag reser miljontals människor till platser över hela världen och detta har gett en oerhörd dynamik åt de smittsamma sjukdomarna. Ett talande exempel på detta är sars vars sjukdomsfall har spritt sig från Kina, där sjukdomshärden uppkom, och ända till fjärran platser i förhållande till sjukdomshärdens ursprungsplats.
Den andra frågan av intresse är att plötsliga epidemier av nya sjukdomar har uppstått. De senaste 20 åren har man rapporterat om 30 nya smittsamma sjukdomar eller nya former av äldre sjukdomar till följd av förändrade virus. Vi har fortfarande kvar gamla sjukdomar som har återuppstått, som t.ex. tuberkulos. Man talar även om en väntad pandemi som är en intensivare form av influensa. Följaktligen behövs det fortsatt beredskap och övervakning, men det krävs också att man kommer underfund med ett gemensamt tillvägagångssätt för att bemöta hoten mot folkhälsan.
Med rätta betonade ministern förekomsten av detta nätverk för övervakning av smittsamma sjukdomar, som vi förordnade om år 1998 genom beslut 2119. Men tyvärr, herr talman, är detta nätverk inte tillräckligt för att organisera och samordna en bekämpning av hoten mot folkhälsan. Jag håller med er om att ni kommer att få utöva påtryckningar för att man enligt kommissionens förslag skall inrätta ett centrum för övervakning, något som även förekommer i Förenta staterna. Detta centrum bör inrättas på EU-nivå och samordna de olika nationella centrumen, eftersom ansvaret givetvis ligger hos medlemsstaterna, men det bör dessutom även samordna referenslaboratorierna så att vi kan få ett mycket snabbt, gemensamt svar på de frågor som gäller de smittsamma sjukdomarna, men även bioterrorismen, såsom virus- eller bakteriehot.
Med rätta påpekade ni även att folkhälsan bör inta den position som den förtjänar i unionens nya fördrag. Jag beklagar att behöva säga att konventet hittills inte har gett oss detta budskap eller denna position. Ni hade alldeles rätt i detta. Liksom miljön bör även folkhälsan ha en framträdande position inom fördragen. Hälsovårdsmyndigheterna är en sak, och det är en kompletterande fråga, och folkhälsoskyddet är något annat, för som ni vet så känner inte virus, diverse sjukdomar och terrorismen några gränser. De kan sprida sig från land till land, från medlemsstat till medlemsstat och vi måste vara i stånd att samfällt bemöta detta. För att kunna göra det måste folkhälsan ha en framträdande ställning i fördraget om Europeiska unionen. Jag håller således med er, och jag vill be er att trycka på de andra ministrarna så att man godkänner att detta centrum för spridning av smittsamma sjukdomar och kontroll inrättas på EU-nivå. Vi bör även utöva påtryckningar mot konventet och rådet så att folkhälsan får inta en framträdande ställning i Europas nya konstitution.
Herr talman, ärade kolleger, ärade herr rådsordförande! Tack för era redogörelser från rådet. Jag är fullt medveten om att man inte skall skjuta budbäraren som kommer med de dåliga nyheterna, och därför vore detta också främmande för mig. Jag medger dock att resultatet av det extra rådssammanträdet i mina ögon var mycket nedslående med tanke på att det enda som finns kring sars är frågetecken. Det handlar om ett okänt virus. Vi känner egentligen inte till infektionsvägarna. Vi vet inget om behandlingen och vi vet egentligen inget om dödligheten. Frågorna är så många att diskussionen om ett centrum bara är en förevändning. Jag skall gärna diskutera detta om ett halvår, men i nuläget är det bara en sorts undanmanöver som förskönar och döljer det som verkligen är nödvändigt.
Samma sak känner jag när jag hör att medlemsstaterna konstruktivt har ändrat åsikt och tar över det förebyggande ansvaret. Detta måste vi ändra på, ärade kolleger! Det är hög tid att vi får ett hälsopolitiskt ansvar på gemenskapsnivå, närmare bestämt i fördraget. Om vi inte inser detta nu, då vet inte jag när vi kommer att inse det! Detta borde vi ha insett redan när BSE var aktuellt. Mycket av det jag har hört i dag och tidigare verkar bekant, nämligen de ekonomiska effekterna - det sade vi redan när vi diskuterade BSE. I protokollen står: låt oss tala tyst om riskerna med BSE, för vem vet vad det kan få för ekonomiska konsekvenser! Hur påverkade detta resultatet? Jag hade önskat att rådet för en gångs skull hade gjort något konkret. Detsamma hade jag förresten önskat av kommissionen!
Fru Schreyer! Jag är ledsen att jag säger detta till er, för jag vet att ni inte bär ansvaret för detta. Jag kommer att säga det till Byrne igen, det har jag redan gjort en gång här i kammaren. Det är oacceptabelt att Byrne säger: ?Ja, forskningsmedel är ju lite speciella, de är ju bundna för så lång tid?. Han borde omedelbart ha gått till kommissionen och sagt: ?Okej hörni, sätt fart, frigör medel ur ramprogrammet för forskning, och det ögonaböj?! Vi behöver omedelbart pengar till forskningen för att få allt i rörelse och mobilisera alla forskare för att ta reda på vad detta är för slags virus, om det finns behandlingsmöjligheter och vilka vaccin som finns. Samma sak borde ha gjorts i medlemsstaterna. Jag hade trott att ni förra veckan efter det extra rådssammanträdet skulle skingra er med orden: Var och en av oss lovar att omedelbart ge så och så många procent eller så och så många hundratusen euro till forskningen.
Ytterligare en sak som inte är så populär: Varför talar vi inte om att inskränka resmöjligheterna? Andra länder gör det. Det finns länder som har infört begränsningar i inresorna. Varför gör inte vi detta? Varför kan flygplan från mitt tyska flygbolag och andra flygbolag fortfarande resa omkring som de behagar? Vi har ingen aning om hur lång inkubationstiden är. Är detta i sin ordning? Varför diskuterar vi inte i ärlighetens namn en eventuell karantän? Jag tycker att detta vore försvarbart, men det som medlemsstaterna har gjort och även det som kommissionen har gjort finner jag otillräckligt och rentav oansvarigt. Jag ville påpeka detta och be er, ni som bär ansvaret, att också försvara detta inför den europeiska allmänheten.
(Applåder)
Herr talman! Jag tackar ministern för hans uttalande. Rådets sammanträde ägde naturligtvis rum vid en tidpunkt då rykten och spekulationer kring sars fick enormt stora proportioner. Risken för förvirring och missförstånd om den här mycket smittsamma sjukdomen ökar också mycket alarmerande. För närvarande ser vi dock fortfarande att enskilda medlemsstater i EU ger motstridiga råd om resor till så kallde smittade områden. Här har nu unionen en uppgift att förebygga den sortens förvirring och missförstånd. Mitt land avråder till exempel endast från resor till Peking, Hongkong och provinsen Wangdong. Andra medlemsstater gör det för alla smittade områden. Varför finns det ingen tydlig europeisk linje i den här frågan? Europeiska unionen, inte bara medlemsstaterna, borde vidta åtgärder i den här frågan. Det räcker dock inte. Sars är ett riktigt gränsöverskridande problem och visar oss att den här sortens problem även kan uppstå vid andra smittsamma sjukdomar. Om vi ser hur snabbt sars spridit sig, kanske inte i Europa än men på annat håll, så måste vi dra lärdom av det, inte bara nu för sars.
Rådet av den 6 maj uppmanade kommissionen att fortsätta samordna EU:s åtgärder mot sars och överväga att utarbeta en plan om allmän beredskap för smittsamma sjukdomar och hot mot folkhälsan. Ett europeiskt centrum har återigen nämnts i det sammanhanget. Det kanske räcker just nu. Kanske är sars något som ännu inte spridit sig så långt att det krävs strängare åtgärder.
Vad hade vi däremot gjort om något sådant hade spårat ur? Det hade också kunnat ske. Det hade redan kunnat vara ett faktum. Se bara på situationen i Toronto, vilket ju inte är ett land i tredje världen utan en stad med mycket goda medicinska möjligheter, som plötsligt hamnat i händerna på sars. Det hade kunnat hända oss också. Vad skulle vi gjort då? Skulle vi då ha uppmanat kommissionen att fundera lite och samordna? Skulle vi då ha samlats för att se efter vad vi skall göra? Nej, vad som saknas är en möjlighet för Europeiska kommissionen att vidta krishanteringsåtgärder i en sådan situation. Jag tror att Europeiska kommissionen borde införa en katastrofplan för den här sortens situationer, en plan som innebär att vi kan reagera konkret på katastrofer på samma sätt som de åtgärder som våra amerikanska och kanadensiska kolleger vidtar nu: karantän för personer där det finns misstanke om smitta, anslå extra finansiella medel för att förebygga att viruset sprids, stöd till personer som sitter i frivillig eller påtvingad karantän.
Problemet är bredare. Det handlar inte bara om sars. Kommissionsledamot Byrne informerade redan den 7 april parlamentet om möjligheten att sars-viruset överförts från djur till människor. Se på Hongkonginfluensan under förra seklet, Spanska sjukan under förra seklet, virus som muterar, fågelpesten just nu i Nederländerna där Världshälsoorganisationen också uttryckt sin oro över vad som håller på att hända. Vad skall vi göra åt det?
Just i sådana här situationer är det nödvändigt att Europeiska kommissionen vidtar konkreta och snabba krishanteringsåtgärder. Jag välkomnar också det som ministern sagt i det avseendet. Folkhälsans roll i fördraget måste nu verkligen bli fastställd och förstärkas.
Herr talman! Människor kan inte skyddas i förväg mot nya sjukdomar med hjälp av vaccinering. De kan inte heller botas efteråt med läkemedel. Det finns bara tre möjligheter att begränsa konsekvenserna. Den första är att avgränsa smittoriskerna. Den andra är att förstärka och påskynda den vetenskapliga forskningen för förebyggande och bekämpande av en sådan sjukdom. Den tredje är att erbjuda hjälp till sjuka som ökar deras chanser till överlevnad. I kampen mot en ökning av sars är det nu bara den tredje av dessa möjligheter som får fullständig uppmärksamhet. Sjukhus förbereds på att tillhandahålla karantänutrymmen och andningsapparater. Det är bra att vi redan nu tar hänsyn till möjligheten att den här smittan slår till i stor utsträckning i Europa men det verkar som om vi inskränker oss till det.
När det gäller utnyttjandet av den andra möjligheten ligger det mindre bra till. De senaste åren har det i flera av Europeiska unionens medlemsstater gjorts besparingar på den vetenskapliga forskningen om nya sjukdomar. Dagens experter är intresserade frivilliga som dras bort från annan medicinsk och biologisk forskning. Det måste förändras för att på kort sikt effektivt kunna bekämpa och utrota nya sjukdomar.
De största bristerna förekommer när det gäller den första möjligheten, att avgränsa spridningen på världsnivå. Tack vare den internationella luftfarten kan människor snabbt från Sydostasien föra ut sars över stora områden. Kontrollen på inkommande trafik visar sig vara minimal på den nederländska flygplatsen Schiphol, den femte största flygplatsen i Europa. Passagerare som kommer från Sydostasien kan bara gå rakt igenom. Det är egentligen ett under att inte fler människor blivit smittade i Europa.
Den 7 april uppmanade jag, med anledning av ett uttalande av Europeiska kommissionen, till åtgärder mot risker med inkommande flygtrafik och det med på förhand kungjord karantänplikt för personer med smittorisk. Jag är förvånad att man i rådet den 6 maj efter förhandling med Världshälsoorganisationen beslutade att inte införa det och i stället lita till kontrollerna i avreselandet och till intresserade parters skriftliga förklaringar. Låt oss förhindra att vi efteråt måste konstatera att vi allvarligt misslyckats med att hålla den här sjukdomen borta så mycket som möjligt och låt oss glädjas över vår fria press som, tvärtom mot i Kina, informerat oss i tid.
Herr talman, herr minister, ärade kommissionsledamöter, ärade kolleger! Den 7 april diskuterade vi frågan hur vi kunde minska risken för en spridning av sars, något som oroade praktiskt taget samtliga medlemsstater, och inte bara dem.
Låt mig understryka att praktiskt taget samtliga de förslag som lagts fram av UEN-gruppen i kommissionens särskilda kommitté har antagits av vissa medlemsstater, bland annat Italien. I det inlägg som citeras påpekade jag att viruset även kunde överföras via varor och djur som kommer från smittade länder och som, vid den tidpunkten, ännu inte bedömdes som smittkällor. Efter den svåra och omdebatterade period när optimismen och pessimismen när det gällde möjligheten och nödvändigheten av att bromsa spridningen av viruset konfronterades, har de europeiska ländernas uppmärksamhet skärpts, liksom de förebyggande insatserna. Nu har det emellertid blivit dags att oroa sig över en annan aspekt: det problem som gradvis växer fram i många av medlemsstaterna är det sociosanitära problemet, det som gäller tillgången på personal, utrustning och strukturer för att vårda de patienter som drabbas av sars. Det är dags att fråga sig om samtliga medlemsstater har de resurser som krävs och lämpliga centra för behandling av smittsamma infektioner som sars. Om det inte skulle vara så, skulle alla de insatser som görs för att hindra viruset från att komma in i Europa vara verkningslösa.
I dag är de prioriterade frågor som vi måste ta itu med följande: bristen på, för att inte säga den totala frånvaron av, isoleringsrum med undertryck i de viktigaste sjukhusen i Europeiska unionens medlemsstater, något som behövs för att undvika att smittan sprids i sjukhuset; omöjligheten att hålla en misstänkt patient i karantän som vägrar att låta sig isoleras, eftersom det inte finns någon lag om tvångsvård, om det inte gäller mentala sjukdomar. Det skulle dessutom vara dags att börja tänka på utbildning, på att upprätta nationella grupper av sjukvårdare som är specialiserade på behandling av sjukdomar som sars, som inte kan behandlas med specifika metoder utan bara med stödjande behandlingar och som kräver ingripande från många olika specialister - lungspecialister, virologer, narkosläkare, specialister inom intensivvård och internmedicin, dietologer - och sjukvårdare som kan hantera och hjälpa patienter som drabbats av sars.
Jag vill be er betrakta denna virusepidemi som ett bevis för Europa när det gäller risken att drabbas av sjukdomar som vi i dag inte känner till eller som vi besegrat, men som globaliseringen skulle kunna föra till Europa, något som jag förklarade i mitt inlägg den 14 november 2001. Europaparlamentet och i det specifika fallet kommissionen - som jag vänder mig till - bör dra lärdom av denna erfarenhet genom att prioritera folkhälsovården.
Herr talman, ärade kolleger! Den 7 maj förklarade en kommissionsledamot som inte är närvarande i kammaren i dag - och det tycker jag är synd, därför att jag en gångs skull hade kunnat gratulera en kommissionsledamot: ?När det gäller att förebygga epidemier bland djuren har vi byggt upp ett avancerat system genom att skapa en kommitté av experter på veterinära sjukdomar som - och jag citerar - dikterar lagen för samtliga medlemsstater, medan vi inte har något att säga till om när det gäller människors hälsa?. Jag upprepar, vi har inget att säga till om. Och hittills har kommissionen inte haft något att säga ens i denna kammare.
Denna paradox beskriver emellertid en verklighet som vi i dag lever med. Jag håller med om en del av det sades nyligen av Mussa. Men vi får inte glömma att du, Antonio, kräver - som för övrigt många av oss - strukturella reformer, reformer av sjukhusen men också av de vetenskapliga strukturerna. När det gäller strukturella reformer måste vi först och främst rösta om dem, vilja ha dem, och därefter genomföra dem. Och sedan har vi frågan om mutor och allt det andra. Men vi måste under alla omständigheter ha inriktningen klar för oss.
I dag finns det en aspekt när det gäller vårt område som är knuten till kommersiella privilegier, som här ibland fungerar som i kommuniststaterna, de totalitära staterna, men låt oss kalla dem kommunistiska, stater som har politiska intressen och systemintressen. Det finns en liten fascistisk och nazistisk parentes, men det är som sagt bara parenteser. Vi står i själva verket inför en situation av zoonos som sprider sig och som finns överallt: sjukdomarna kan med andra ord överföras från djur till människa. Folkhälsan i Europa - här hos oss - löper stora och hela tiden ökande risker, eftersom världen blir alltmer globaliserad och zonerna med hög demografisk täthet hela tiden ökar i antal. Jag citerar: ?Sedan flera månader har Europa drabbats av stammar av ortomyxovirus som skapar - jag upprepar, som skapar i dag, dvs. de är aktiva just nu, herr rådsordförande - mycket allvarliga influensahärdar bland fåglar.? Här i Europa, i dag, förekommer det en serie allvarliga influensahärdar bland fåglar, vars farlighet ofta undervärderas. Varför? För att inte hindra de stora exportflödena av olika livsmedelsprodukter. Om vi skulle införa en profylaktisk vaccinering så skulle det naturligtvis påverka exporten av dessa livsmedel. Man har därför föredragit att tillgripa metoden att stampa ut sjukdomarna, genom att slakta ut hela djurbesättningar: 25 miljoner djur destruerades enbart i Nederländerna och Belgien! Det är sant att de djuren kostar oss en dollar om dan - pengar som vi inte ger till världen och inte ens till våra arbetslösa - men det är också sant att även utslaktningen är subventionerad.
Vi står med andra ord inför en situation där vi egentligen inte vet så mycket i detalj - observera att jag, efter många år fortfarande inte alls är övertygad om sambandet mellan hiv och aids - låt oss bara säga att smittskyddsläkarna fruktar en explosion till hösten, oavsett den säsongsmässiga utvecklingen. Kom ihåg att vi hade 600 000 döda i Italien - som i ett stort världskrig - enbart på grund av spanska sjukan. Var försiktiga! Detta är inte Europa, det är frånvaron av Europa!
Herr talman, ärade kolleger! Det är bara två månader sedan vi fick veta att denna sjukdom sprider sig och det finns redan över 7 000 rapporterade fall, över 500 döda och över 20 smittade personer i unionens medlemsstater.
Herr minister! Det extra rådsmöte som den italienske sjukvårdsministern, professor Sirchia, begärde har inte gett några minimiresultat, utan minimala och otillfredsställande resultat. Det man har uppnått är ett förslag om att inom två månader upprätta medicinska avdelningar på flygplatserna för att kontrollera passagerarna som avreser till dessa länder, dvs. de personer som reser tillbalka till Kina, Hongkong och andra områden där det redan föreligger en klart epidemisk situation. Det extra rådsmötet har dessutom beslutat att skapa ett europeiskt samordningscentrum för nödsituationer på hälsoområdet, ett centrum som är avsett att träda i funktion först 2005.
Trots de krav som framförts av i första hand Italien och Spanien, så har man, enligt min mening, gett upp inför rent ekonomiska skäl. Det var ni, herr minister, som sade att det skulle ha uppkommit ett svårt klimat för ekonomin och samhället. Vi anser att medborgarnas hälsa är betydligt viktigare än kortsiktiga, rent ekonomiska värden, som i och för sig är en faktor att ta hänsyn till, men som inte får ta överhanden jämfört med medborgarnas hälsa.
Roth-Behrendt hävdade med all rätt att vi inte vet något om denna sjukdom, vilket i och för sig är sant, men vi har inte skapat det enhetliga och effektiva filter på europeisk nivå som vi hade kunnat göra. Pannella påminde oss också om en paradox: vi har byggt upp ett avancerat system när det gäller att förebygga djursjukdomar, men ingenting när det gäller människan. Detta ligger fortfarande helt och hållet i händerna på medlemsstaterna, som låter de ekonomiska intressena gå före medborgarnas hälsa.
Vi fick höra att spanska sjukan orsakade hundratusentals offer. Men nej, kära vänner! Den orsakade över 20 miljoner offer! Och på senare tid, 1957, dödade ?asiaten? över en miljon människor, medan ?Hongkong? skördade 700 000 offer 1968. Jag frågar mig vad vi gör för att övervaka risken av en epidemi som skulle kunna uppkomma i länder som de i Afrika eller Indien, vilkas hälsovårdssystem absolut inte skulle klara av att kontrollera den, om man betänker att redan systemet i Toronto hamnade i kris.
Jag tror med andra ord, herr minister, att rådet och kommissionen borde lägga in en högre växel och börja fatta snabba beslut och utforma en politik till skydd för medborgarnas hälsa.
Herr talman, herr ordförande i rådet! Svår akut respiratorisk sjukdom är ännu en anledning som påminner om behovet av samordnade åtgärder inom folkhälsoområdet.
Vi kan inte tala om förebyggande verksamhet, kontroll och lämpliga åtgärder mot smittsamma och andra sjukdomar om vi inte först tillgodoser de nödvändiga förutsättningarna för ett gemensamt samarbete, i synnerhet i dag, inför utvidgningen och när medborgarna på ett enkelt och snabbt sätt förflyttar sig.
Jag gläds åt att alla kolleger som har talat enhälligt har hänvisat till detta behov i sina anföranden, något som inte tidigare har förekommit. Liksom de miljömässiga problemen känner inte heller de smittsamma sjukdomarna några gränser. Epidemier såsom denna atypiska lunginflammation kräver genomblickbarhet och omedelbar information, välfungerande övervakningsmetoder, hälsosystem som överträffar de byråkratiska dysfunktionerna och som erbjuder bästa tänkbara tjänster i allmänhetens intresse.
Världshälsoorganisationen har en väsentlig roll, och därför har även samarbetet mellan WHO, Europeiska unionen och medlemsstaterna varit verkningsfullt. Det är viktigt att betona att de åtgärder som har vidtagits på EU-nivå har inneburit att sjukdomsspridningen har begränsats och vad viktigare är: hittills har vi inte haft något dödsfall i något av medlemsstaterna.
Vad beträffar rådets extra möte som hölls i förra veckan anser jag att rådets uppmaning var viktig när det gäller inrättandet av en expertgrupp för denna sjukdom i syfte att utarbeta gemensamma program och yttranden för hälsoåtgärder inom hela Europa såväl som att tillhandahålla information om de åtgärder som hittills har vidtagits och dess resultat. Det är även viktigt att bistå katastrofområden med varje form av hjälp. Dessutom måste gränsövergångar övervakas, både vid inresa och vid utresa, med hjälp av såväl administrativa som vetenskapliga medel.
Tillåt mig, herr talman, att uttrycka min oro över att tillämpningen av de beslutade åtgärderna hittills varit mycket bristfällig. Det skulle därför vara lämpligt att kommissionen i största möjliga utsträckning försöker utöva inflytande i denna riktning. Slutligen skulle jag vilja gratulera det grekiska ordförandeskapet till den känslighet och beredskap som man uppvisat genom att sammankalla till ett extra möte med rådet.
Herr rådsordförande, fru kommissionär, ärade kolleger! Sars oroar. Det råder mycket stor osäkerhet, det har sagts flera gånger, och detta gör givetvis saken mycket komplicerad. Låt mig ta följande exempel från min närmaste krets: en del av min familj skall inom kort resa till Kina i yrket. Detta är en situation som många familjer i Europa konfronteras med, och vi kan egentligen inte ge några råd, vilket är mycket problematiskt.
En annan sak om Kina. Vi skall fördöma det faktum att den kinesiska regeringen har handlat helt bakvänt i frågan. Först bagatelliserade man frågan och gömde undan den, och sedan överreagerade man - åtminstone delvis - och vidtog rent polisstatliga åtgärder. Detta är för mig ytterligare ett bevis på att utmaningarna från det moderna samhället inte behandlas adekvat i en diktatur. Detta är ett av flera skäl till att vi bör fortsätta kampen för mänskliga rättigheter och demokrati även i Kina.
Vad gör vi nu i Europa? Jag känner stor tacksamhet gentemot Stéfanis, rådets ordförande, men även Sirchia och Mattei för det aktiva stödet för initiativet och för att frågan har kommit upp på dagordningen i ministerrådet. Resultaten är givetvis inte vad vi hade önskat, men det är viktigt att ha en början, och kanske når vi större framgångar i nästa råd.
Europa har en inre marknad. Även detta är ett tillfälle att påpeka att en inre marknad med fritt spelrum för dess fördelar förutsätter att man även tar hänsyn till aspekter utanför den snävare ekonomiska ramen. Det finns många exempel på detta - hälsan är ytterligare ett. Det finns personer i mitt hemland som säger att Europa inte skall ha befogenheter på hälsoskyddsområdet. Jag tillhör inte dem. Jag menar att det krävs ytterligare befogenheter på EU-nivå, åtminstone när det gäller att stävja infektionssjukdomar och bioterrorism. Jag har redan diskuterat saken med kommissionsledamot Byrne och medlemmarna i konventet. Elmar Brok, ordförande för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokrater och ledamot i konventet, har ju följt debatten och håller med mig om att vi behöver ytterligare befogenheter på dessa områden.
Detta är dock inget universalmedel. Vi kan inte flytta över denna aktuella kris till en konventsdebatt, utan vi måste noga undersöka vilka åtgärder som är lämpliga och som vi faktiskt kan vidta redan nu. Exempelvis är det rätt att, som Roth-Behrendt sade, snabbt mobilisera forskningsmedel. Det är rätt, som Maaten påpekade, att ge enhetliga rekommendationer för in- och utresor. Jag menar att detta bör göras snabbt, samtidigt som vi även bör ge rätt signal till konventet!
Herr talman! Sars utgör en enorm utmaning för EU och ansökarländerna och som ministern sade vet vi inte vart viruset kommer ifrån. Samtidigt som antalet dödsoffer runtom i världen stiger och smittan växer i Kina, har det även förekommit fall i EU, även om sjukdomen här förefaller att vara under kontroll. Men sex procent av dem som ådrar sig sars kommer att dö. En av dem som överlevt sjukdomen, dr Henry Likyuen Chan, var endast 34 år gammal, men drabbades av hög feber, plågades av hosta och upplevde det som om han höll på att springa ett maratonlopp när han tog en dusch.
Förslaget om att inrätta ett EU-centrum för kontroll och förebyggande av sjukdomar enligt den amerikanska förebilden i Atlanta, vilket är ett gammalt förslag som nu lanseras genom folkhälsoprogrammet, är ett steg på vägen mot samordning. Det kommer emellertid att dröja fram till 2005 innan en sådan byrå kan bli operativ. Är detta alltför lite och alltför sent? Detta skulle kunna vara rätt åtgärd att vidta inför framtiden, men det är mycket viktigt att rådet intar en öppen hållning angående de extra medel som skall avsättas för centrumet, inte bara för att ta itu med sars, utan även för att gripa sig an frågor som har att göra med tbc, smittkoppor och biologisk terrorism.
Mervärdet med samarbete är Europeiska unionens hörnsten på området folkhälsopolitik, men allting har sitt pris och detta är något som vi bör ha en öppen inställning till. Roth-Behrendt och Liese har talat om forskningsaspekten och även jag har det förstått det som att pengarna görs tillgängliga genom GD Forskning. Det är viktigt att detta utreds, och det vore bra om ministern kunde informera oss något ytterligare om saken. Som vi känner till och som även ministern påpekade har man ännu inte fastställt ursprunget till detta muterade virus och vi måste förbättra våra kunskaper om vad som orsakar det.
Tyvärr existerar sars och sjukdomen har kommit för att stanna. Vi kan göra allt upptänkligt genom forskning, förvarningssystem, centrum för sjukdomskontroll, utbildning och information, men detta borde fungera som en väckarklocka för alla som arbetar med folkhälsofrågor. Vi måste samarbeta runtom i EU och i världen för att skydda folkhälsan i framtiden och vi måste på allvar fundera över på vilket sätt detta skall ske.
Herr talman! Sars kanske inte är orsak till en upphaussning i politiken, men för våra medborgare är den det. Jag tycker att rådet och Europeiska kommissionen reagerat på ett lämpligt sätt den senaste veckan. Vi, som vet vad som möjligtvis borde ha hänt, var dock mycket riktigt besvikna. Det är sant, på vår europeiska kontinent har ännu ingen person dött av sars. Det betyder dock inte - och verkade det lite som - att allt bara är bra och det har även mina kolleger Roth-Behrendt, Maaten och Liese sagt. Vi vet nämligen alldeles för lite om hur sjukdomen uppstått och hur den sprids. Vi har ingen kunskap om vacciner. Allt det är sådant som blev kvar efter rådets sammanträde då. Det beklagar jag.
Det andra som jag beklagar är att man kommit överens om att inte vidta några extra åtgärder för att kontrollera alla personer som kommer från ett flygplan, eftersom det skulle vara en skenbar säkerhet. Vad ser jag? Dagen därpå håller den italienska regeringen på att utfärda sådana åtgärder. Vilken säkerhet kan jag då ge medborgarna? Jag tror att det också är bakgrunden till mycket kritik från mina kolleger.
Som andra punkt vill jag ta upp det sjätte handlingsprogrammet om folkhälsa. Det programmet vilade på två saker, nämligen förvarning och förebyggande. Vad måste jag nu egentligen konstatera? Att kommissionen för oss pekar på att den för första gången gjort något inom folkhälsoområdet även om det egentligen inte är dess befogenhet. I det avseendet vill jag påpeka att kommissionen egentligen redan hade den befogenheten genom det sjätte handlingsprogrammet.
Sedan kommer jag till kommentarerna från kollega Jules Maatens, Roth-Behrendts och Trakatellis som säger: varför anslås det inte omedelbart pengar för att spåra upp samband, för att framställa vacciner, för att göra något. Herr talman! Det betyder att vi nu enligt min åsikt ändå kommit till korta och att vi nu omedelbart måste försöka att bättre handlägga och spåra upp problemen och de okända aspekterna, inte bara med avseende på sars utan på allt som kommer till oss och att reagera mer alert, som vi fastställt i det sjätte handlingsprogrammet. Herr talman, tänk dock också på befogenheterna inom folkhälsoområdet. De behövs mer än någonsin.
Herr talman, minister Stefanis! Två nederländska sjukhusmedarbetare som var verksamma i Kina gick frivilligt i karantän när de kom tillbaka till Nederländerna. Deras ansvarskänsla borde vara en förebild för de nederländska myndigheterna men även för de europeiska myndigheterna. Åtgärderna mot sars är inte tillräckliga. Tyvärr finns det inga andra slutsatser att dra just nu. sars är en sjukdom vars risker och faror till största delen fortfarande är okända. Dödssiffran uppskattades i början till 4 procent men nu finns det redan uppskattningar på 19 procent. Nedsmittning skulle inledningsvis bara ske via luften. Nu visar det sig att viruset kan tränga in i människokroppen på diverse andra sätt. Vi måste umgås så försiktigt som möjligt med sars.
För det första, och det har sagts ofta, måste det till gemensamma åtgärder. Det är viktigt med förtroende för myndigheterna. Det får inte vara så att det ena landet står fast vid att det egentligen inte är någon fara och att det andra landet inför karantänplikt, det skapar inget förtroende. Det måste också till gemensamma resråd för det är verkligen fara å färde.
För det andra måste åtgärderna naturligtvis vara övertygande. Sjukdomen visade sig vara allvarligare och mer smittsam än vad man trott. Det är bra att spåra upp personer som kan vara smittohärdar. Naturligtvis är vår första uppgift att förhindra att smittan börjar spridas inom Europeiska unionen. Italien har helt rätt i att införa karantänplikt för personer som kommer från riskområden. Naturligtvis har också alla rätt som säger att drakoniska åtgärder inte ger något definitivt skydd men därmed är det ingen skenbar säkerhet, vilket har påståtts. De här åtgärderna hjälper till att minska antalet smittohärdar. Panik förebygger man med lämpliga åtgärder och inte genom att låtsas som om inget har hänt.
Herr talman! Europeiska unionen och medlemsstaterna måste nu ta sitt ansvar. I Grekland och Finland har också fall av sars meddelats. Det får inte vara så att karantän är ett enskilt beslut av ansvarsfulla personer. Låt vissa sjukhusmedarbetares ansvarskänsla bli en förebild.
Slutligen, minister Stefanis, så har ni i den här debatten hört att det finns en mycket stor enighet kring ett strängare och tydligare tillvägagångssätt. Vad skall ni göra med resultatet av den här debatten?
Herr talman! Alla tecken pekar på att sars har kommit för att stanna. Som det ser ut nu hålls läget i den utvecklade västvärlden under kontroll, men för de fattiga utvecklingsländerna kan det utvecklas till ett nytt stort gissel. Ett gissel som direkt och genom ekonomiska konsekvenser ökar fattigdomen, eländet och dödsfallen. Epidemin hotar redan nu den sedan tidigare dåliga ekonomiska tillväxten i Asien, vilket återspeglas på hela världsekonomin. Vi måste också förbereda oss på ett stort behov av humanitär hjälp.
Epidemin har endast pågått i åtta veckor, men en sak är säker: beslutsfattarna har en central ställning. Man måste garantera att det råder stabilitet och ordning i världen, eftersom det är avgörande vad beträffar hälsovårdssystemen och förebyggande åtgärder.
I Finland har man konstaterat endast ett smittofall: det är fråga om en person som blev sjuk efter en resa i Toronto. Kanadas högsta hälsovårdsmyndighet har dock skyndat sig att förneka möjligheten att smittas. I ett uttalande i tidningen Toronto Star konstateras bland annat: ?såvida ingen har lyckats smita in i sjukhuset till en sars-patient i karantän, är påståendet om nedsmittning i Kanada fullständigt befängt?. Sådana uttalanden påminner en påtagligen om attityden bland ledarna i de forna östblocksländerna: ?hos oss smittar inte sjukdomarna?. Det är ofattbart att Kanadas hälsomyndigheter gör sig skyldiga till en barnslig prestigetvist om varifrån sjukdomen härstammar.
Ingen gynnas av en sådan inställning. Om en gång smittofall konstateras, borde hälsomyndigheterna ha annat att göra än att skydda sitt lands näringsliv och turism. Allmänt sett visar det hur dåligt västvärldens myndigheter mentalt har förberett sig på en spridning av nya farliga smittosamma sjukdomar. Det extra toppmötet för medlemsstaternas hälsoministrar samt dess åtgärdsrekommendationer var dock ett viktigt första steg, men vi väntar oss mer. När det gäller smittosamma sjukdomar behöver EU ökade befogenheter.
Ännu en detalj i sars-situationen förtjänar en kommentar: Italien var missnöjt med ministerrådets beslut beträffande förebyggande åtgärder när det gäller sars, och beslutade att tillfälligt lösgöra sig från Schengenavtalet för att själv kunna kontrollera hälsotillståndet hos inresande. Italiens beslut må vara nödvändigt eller överdrivet, men det visar i vilket fall som helst hur flexibla de centrala EU-avtalen kan vara vid exceptionella tillfällen, om en medlemsstat på goda grunder kan förklara att man inte tänker följa dem. I det här avseendet har EU klarat det praktiska provet med gott betyg.
Herr talman! Det är för närvarande två saker som ger upphov till rädsla: avsaknaden av ett vaccin mot det virus som har upptäckts och en rädsla för att myndigheterna, både de nationella och de europeiska, inte är tillräckligt rustade för att handskas med ett virus som inte känner några gränser. Inget virus har förmågan att förstå begrepp som subsidiaritet, proportionalitet och territorialitet. De kommer och går som de vill. Därför bör medlemsstaterna göra sig av med uppfattningen att de på något sätt skyddar sina befolkningar genom att försvara suveräniteten, eller att de skyddar sina ekonomier genom att tala för subsidiaritet och proportionalitet.
Det är viktigt att vi stöder kommissionens förslag om att inrätta ett centrum för smittsamma sjukdomar, men vi bör insistera på att alla medlemsstater skall tillskjuta pengar för detta centrum i förskott. Det är meningslöst att försöka att se till att det finns ett organ som på längre sikt skall handskas med smittsamma sjukdomar om detta organ saknar resurser för att utföra sina uppgifter på ett effektivt sätt.
En sak som jag inte har hört någonting om i dag - det är möjligt att jag missade det på grund av att jag var något försenad till det anförande som rådets sittande ordförande höll inledningsvis - är vilka framsteg som har gjorts när det gäller att finna ett vaccin. Jag vet att man har gjort vissa framsteg vad gäller att identifiera viruset, men vilka framsteg har gjorts i fråga om att finna ett användbart vaccin?
Jag vet att man i Grekland är bekymrade över de olympiska spel som kommer att hållas i Aten 2004, och att det förs olika diskussioner i denna fråga. Mitt eget hemland, Irland, kommer i juni i år att arrangera Special Olympics. Omkring 7 000 idrottsmän från 166 stater runtom i världen kommer att resa till Irland. Av dessa 7 000 kommer 500 att resa från områden som är drabbade av sars. Man är allvarligt oroad på Irland, särskilt i de städer som skall inhysa just dessa idrottsmän. Jag för min del kräver inget förbud mot Special Olympics. Jag vill att evenemanget skall gå av stapeln som planerat, men jag vill ge befolkningen garantier för att man på europeisk och nationell nivå vidtar adekvata åtgärder för att se till att sars-viruset inte kan spridas.
Jag vill tacka ledamöterna för de mycket intressanta frågor som de har ställt och som jag skall försöka att besvara. Jag kan inte ge detaljerade svar på alla frågor eftersom tiden, av vad jag förstår, är begränsad men jag skall göra mitt bästa.
För det första, när det gäller var vi befinner oss i frågan om den atypiska pneumonin sars. Såsom har sagts och som även har konstaterats av kommissionen och av Brundtland, som hade en världsomspännande syn i denna fråga, så har man å ena sidan identifierat denna sjukdom - vilket sannerligen skett rekordsnabbt i jämförelse med tidigare - virusets molekylära identifiering är fastställd. Å andra sidan har man inte nått någon egentlig framgång på sjukdomens eget historiska område, dvs. hur viruset smittar, och i denna stund finns det inte några uppenbara utsikter att finna ett effektivt vaccin i förebyggande syfte. Man har inte heller framställt något antibiotiskt läkemedel för att bekämpa denna sjukdom. Sålunda är behandlingen endast understödjande och något som under alla omständigheter är nödvändigt, åtminstone för de insjuknade personerna, är att de isoleras så att inte viruset sprids och vi får sjukdomssmittor. Detta är absolut nödvändigt i alla länder, och det finns en rekommendation att länder som ännu inte förfogar över tryckkammare med negativt tryck skall inrätta sådana. Det är en mycket grundläggande åtgärd för att begränsa att viruset smittar och att förhindra sjukhussmittor.
Ett förtydligande angående fallen i Nederländerna och i Grekland. I Grekland finns sedan i går ett misstänkt symptom - det rör sig ännu inte om ett fall - som håller på att undersökas. Men faktum är att det i alla händelser förekommer sjukdomsfall även i Europa. Såsom sagts har det lyckligtvis hittills inte förekommit något fall som har lett till döden. Jag gläds särskilt åt att det finns ett bredd samförstånd vad gäller nödvändigheten att folkhälsan ges högsta prioritet inom Europeiska unionens stadga och allmänt inom all verksamhet i EU. Jag lyssnade till Panella som talade om det motsägelsefulla - och i sanning är det en motsägelse - i att det finns skyddsåtgärder mot zoonoser men att det inte finns skyddsåtgärder för den mänskliga hälsan. Det är något som absolut måste ske under konventet, men eventuellt skulle man redan nu kunna vidta gemensamma åtgärder i detta syfte. En sådan möjlighet finns och vi som ordförandeland samtycker till, och inte bara samtycker till utan vi stöder, kommissionens försök att påskynda inrättandet av ett centrum för övervakning och kontroll av sjukdomar i allmänhet och inte bara smittsamma sjukdomar. Det finns sjukdomar som är lika viktiga och skadliga som de smittsamma sjukdomarna. Detta centrum skulle vara något liknande Center of Disease Control i Förenta staterna.
Jag skulle vilja nämna något om vad man kan ha förväntat sig av detta extra rådsmöte och vad det slutligen resulterade i. För det första anser jag att det var mycket positivt att detta rådsmöte hölls, och till följd av sjukdomen sars var ministrarnas uppmärksamhet, och även EU:s gemensamma ståndpunkt, fokuserad på folkhälsan.
För det andra, eftersom man i alla händelser var tvungen att lägga fram en text som sammanfattade vad som gemensamt hade antagits var det högst naturligt att man inte omfattade den text med de ståndpunkter som var oförenliga. Texten utgjordes till största delen av en kompromiss. Det förekom emellertid rekommendationer om nödvändiga åtgärder, t.ex. i fråga om flygresor. Man betonade, vilket även Världshälsoorganisationen gör, kontrollen vid avresa, vid gränsövergångar. Det innebär emellertid inte att det inte borde förekomma kontroller. Kommissionen och rådet rekommenderade att det bör finnas viss kontroll, åtminstone administrativ kontroll - inte hälsokontroll eller läkarundersökning, vilket den italienska ministern Sirchia insisterade på.
Hur många kontroller vi än genomför vid gränsövergångarna är det fullständigt naturligt att vi endast får en begränsad verkan när vi har att göra med ett virus som har en inkubationstid av tio dagar, eftersom de människor som reser in i landet ännu är friska. Nästan alla sjukdomsfall som förekommer i andra länder än de huvudsakliga, dvs. Kina, Hongkong och Singapore, handlar om individer som rest in i ett annat land i friskt tillstånd och som senare insjuknat. Följaktligen kommer varje kontroll vid inresa i ett land att väsentligen begränsa, men inte utplåna, risken att viruset skall komma in i landet. Många frågor har tagits upp. Men alla dessa har pekat i riktning mot nödvändigheten av att vi får en gemensam europeisk politik, både i denna fråga och när det gäller hälsofrågor i allmänhet.
Ordförandeskapet anser att alla medlemsstater, på grundval av ett lands särskilda förhållanden och hur man uppfattar och värderar de risker som kommer utifrån, har möjlighet att vidta motsvarande åtgärder. Det finns emellertid vissa åtgärder som borde vara gemensamma för alla länder i Europeiska unionen, och det finns framför allt ett behov av samordning, åtminstone när det gäller information. Jag anser att ett gemensamt centrum med mandat att sprida information, såsom nu har skett med nätverket med uppdrag att registrera alla eventuella och presumtiva fall, skulle utgöra ett betydande steg eftersom det kan möjliggöra att vi får en epidemiologisk bild som kan hjälpa oss att vidta vissa åtgärder för att bemöta denna situation.
När det gäller forskning samtycker ordförandeskapet till att man på europeisk nivå skall stödja forskningsverksamheten så mycket som möjligt. Det borde finnas en gemensam fond, förutom den som redan finns inom GD XII, som är särskilt avsedd för sådana beredskapsåtgärder. Vi bör emellertid inte glömma bort att forskning huvudsakligen sker inom universiteten och vid de stora internationella läkemedelsföretagen. Å andra sidan råder inga tvivel om att det även borde finnas en EU-centrerad forskningsverksamhet.
Ännu en fråga har uppkommit som handlar om att hjälpa de virusdrabbade områdena att vidta åtgärder. Liese sade att vi inte bör ignorera det faktum att om det hade förekommit en pålitlig redogörelse om fallen i Kina så kanske vi inte skulle ha nått denna punkt. Något som vi alla hädanefter bör ta lärdom av är att det inte förekommer några gränser när det gäller smittspridning och att vad som än händer i världen bör rapporteras. Det måste finnas ett underrättelsecentrum, och ett sådant är förvisso Världshälsoorganisationen, men det bör även finnas motsvarande centrum på regional nivå, som t.ex. EU:s nätverk för övervakning, vilket bör nämnas.
Jag skulle vilja avsluta med att säga att rådets extra möte den 6 maj var en mycket positiv inledning. Den 2 juni hålls ministerrådets reguljära möte. Till dess kommer fler fakta att ha insamlats, och man kommer att ta hänsyn till alla de kommentarer som gjorts av ledamöterna i Europaparlamentet. Jag tror också att Europeiska unionens medlemsstater kommer att vara beredda på att mer samordnade och konkreta åtgärder vidtas på europeisk nivå.
Tack, rådsordförande Stéfanis!
Debatten är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0140/2003) av Gill för budgetutskottet om parlamentets beräknade inkomster och utgifter för budgetåret 2004 (2003/2016(BUD)).
Herr talman! Jag vill börja med att utnyttja detta tillfälle för att välkomna observatörerna. Det gläder mig att se dem här i Strasbourg. Vi har ägnat många sammanträden åt att diskutera observatörernas anländande hit till budgetutskottet. Det känns bra att ha dem här så att de kan lyssna till denna viktiga debatt. Detta är ett av de första budgetärendena som kommer att påverka dem direkt. Jag vill även tacka alla mina kolleger och budgetsekretariatet för deras arbete och samarbete för att utarbeta dessa beräkningar.
År 2004 är ett år som präglas av utvidgningen och det faktum att det är ett valår och om man skall gå efter valresultaten från 1999 kommer 56 procent av ledamöterna dessutom att avsluta sina mandatperioder under detta år. Alla dessa faktorer kommer att medföra betydande politiska, strukturella och budgetmässiga konsekvenser. Dessa beräkningar för 2004 omfattar vissa ingående förändringar som gör budgetplaneringen till en något större utmaning.
Utöver de utmaningar som utvidgningen och valet utgör, kommer parlamentet dessutom att ställas inför avsevärda förändringar under 2004, som t.ex. det eventuella antagandet av ledamotsstadgan, en ökning av det totala antalet ledamöter, en översyn av tjänsteföreskrifterna och en reformering av dess administrativa struktur med syfte att förbättra servicen för ledamöterna. De exakta budgetmässiga konsekvenserna av dessa förändringar har ännu inte fastslagits och dessa omfattas därför inte fullt ut i dessa beräkningar, utan kommer att beaktas under den första behandlingen av budgeten för 2004 under hösten.
Vissa av de frågor jag just berörde skulle jag emellertid vilja behandla mera utförligt. Först och främst ledamotsstadgan: jag hoppas verkligen att en ledamotsstadga kommer att träda i kraft under loppet av nästa år. Bristen på öppenhet och insyn i reglerna för resor och traktamenten undergräver denna kammares trovärdighet mer än någon annan faktor. Därför vill jag uppmana parlamentet att anstränga sig till det yttersta för att se till att anslagsbeloppen i reserven faktiskt utnyttjas till detta ändamål.
När jag ändå är inne på extraförmåner och privilegier skulle jag vilja nämna PPE-DE-gruppens ändringsförslag om att utvidga sjukförsäkringssystemet till att omfatta tidigare ledamöter. Jag är förbluffad över att den brittiska konservativa högern har lagt fram detta förslag. De säger sig alltid vara förkämpar för kampen mot ett generöst förmånssystem och nu agerar de stick i stäv med sina egna principer och lägger ett fullständigt oacceptabelt förslag om att systemet skall utvidgas, vilket endast kommer att gynna vissa ledamöter samtidigt som det kostar skattebetalarna enorma summor och ger upphov till administrativa komplikationer. En ännu större besvikelse är det faktum att kvestorerna har skickat ut ett e-brev till alla ledamöter där man uppmanar dem att rösta för detta förslag. Detta är en skandal. Jag vet inte hur Balfe och andra kan rättfärdiga denna utgift för sina väljare. Presidiet hade allvarliga betänkligheter mot förslaget, anslog inga medel och återförvisade förslaget av rättsliga skäl.
Det finns även viktiga budgetmässiga överväganden. Vi kan inte bara se till de omedelbara konsekvenserna av en sådan åtgärd, utan vi måste även överväga vilka kostnader som detta kan ge upphov till på lång sikt. Kostnaderna kan bli mycket höga. Det är inte bara en fråga om huruvida det är klokt att enas om ett särskilt avtal för de avgående ledamöterna i parlamentet, vilket på alla möjliga sätt kan ifrågasättas rättsligt av alla tidigare ledamöter, utan det handlar även om att det vore moraliskt fel av oss att förfara på detta sätt. Jag råder därför kammaren att rösta emot punkt 3 i mitt betänkande, eller att stödja det ändringsförslag som har lagts fram av Verts/ALE-gruppen. Låt oss inte göra bort oss. Dessa två frågor är inte bara interna frågor av teknisk natur. De kommer om och om igen att dryftas i pressen i många länder, inte bara inför nästa års val, utan under många år därefter.
Förutom att det kommer att medföra en enorm omorganisering av kammarens ledamöter samtidigt som antalet ledamöter ökar med en femtedel, kommer nästa års val att innebära en av de mest omvälvande förändringarna i detta parlaments historia. Även om vi har gjort förberedelser med avseende på den fysiska omgivningen och språkordningen, bland annat i plenisalen, så finns det många viktiga frågor gällande information, kommunikation och IT-strategier som vi inte har behandlat i tillräcklig omfattning. Vi måste se till att bemöta de argument som handlar om det demokratiska underskottet i fråga om vårt inflytande över lagstiftningen. Därför är valdeltagandet av största betydelse för oss.
Vi måste anstränga oss mer för att göra medborgarna medvetna om parlamentets arbete, öka deras intresse för vårt arbete och garantera ökad delaktighet. Som jag ser det är informationspolitiken avgörande. Jag vet att presidiet nu har antagit en verksamhetsberättelse med anledning av Europavalen. Här saknas emellertid ambitioner och nytänkande. Tydliga strategier och planer måste vara på plats nu om de skall få någon verkan. Detta är inte bara parlamentets uppgift.
Jag måste helt öppet säga till kommissionen att jag är besviken över avsaknaden av resultat från den interinstitutionella arbetsgruppen. Gruppen har misslyckats med att framföra våra huvudsakliga prioriteringar och budskap till medborgarna. Kommissionen och medlemsstaterna har svikit oss. Jag uppmanar dem att uppträda gemensamt och göra större framsteg på detta område.
Även om ett av våra främsta mål under de senaste åren har varit att komma närmare medborgarna, har vi använt oss av en teknik från 1900-talet. Vår informations- och kommunikationspolitik tycks utvecklas i snigelfart, samtidigt som våra kostnader skjuter i höjden. Med tanke på att parlamentets utgifter för IT är höga i jämförelse med andra institutioner, skulle jag gärna vilja få en förklaring till varför Europaparlamentets webbplats inte är toppmodern eller särskilt användarvänlig, och varför vi endast har begränsad tillgång till hjälpmedel för teknik och redigering av videomaterial. Vart har dessa pengar tagit vägen?
Med detta sagt är jag glad över att kunna konstatera att vi äntligen gör framsteg med våra sändningar över Internet. Jag tror att våra förehavanden här i kammaren i dag sänds direkt. Runtom i parlamentets byggnader finns det tillfälliga informationstavlor på flera språk. Detta är ett viktigt steg framåt inför den förestående utvidgningen i maj nästa år. På andra områden, såsom matsalarna, miljön i Bryssel, tillgång till byggnader och bilförmåner, måste vi vara betydligt mer ambitiösa.
Mot bakgrund av allt detta välkomnar jag de ansträngningar som har gjorts av förvaltningen och presidiet för att modernisera, inte bara parlamentets personalpolitik, utan även det sätt på vilket vi handskas med personalfrågor. Vi måste gå från en rent administrativ syn på personalfrågor till en mer modern, strategisk och framsynt personalpolitik och samtidigt inse att informationstekniken har förändrat vårt sätt att arbeta och synen på vår förvaltning.
Även om detta inte i någon större omfattning kommer att påverka budgeten för 2004, skulle jag vilja uppmana generalsekreteraren att fortsätta sina ansträngningar på detta område. Jag vet att det måste fattas vissa mycket svåra beslut som kommer att påverka tjänsteförteckningarna, men det är viktigt att vi fortsätter att utvecklas och söker efter det bästa sättet att utnyttja vårt humankapital.
Därmed kommer jag in på frågan om budgetåtstramningar. Om detta skall få någon egentlig innebörd måste vi åstadkomma ökad rationalisering och flexiblare ledningsstrukturer och ta mångspråkighetens tjur vid hornen för att förbättra effektiviteten på en rad områden. Parlamentet måste fortsätta att tillämpa denna politik och ge bäst valuta för pengarna för de europeiska skattebetalarna samtidigt som vi fortsätter att använda de tillgängliga resurserna i den nuvarande budgeten på bästa sätt. Vi kan endast övertyga människor utanför parlamentet om att vi genomför budgetåtstramningar om vi kan uppvisa detta internt. Detta kan vi åstadkomma genom att förbättra budgetpresentationen och tydligheten. Ändå finns det mycket få bevis för att våra krav har tagits på allvar. Vi befinner oss här i en klassisk situation där förslag tillintetgörs genom att de ignoreras snarare än tystas ned.
Jag skulle i korthet vilja beröra två områden: vi måste förbättra budgetens presentation och förklarlighet på alla områden, och detta gäller i lika hög grad även de politiska grupperna.
Till sist vill jag innan vi inleder omröstningen meddela en teknisk justering, nämligen det faktum att vi har kommit överens med rådet om justeringen av budgetplanen. Denna mening behöver inte längre finnas med i texten.
Herr talman! Jag stöder det faktum att denna budget är en mycket viktig fråga både för parlamentet och de övriga institutionerna. Efter utvidgningen måste vi se till att pengarna gör största möjliga nytta. Jag skulle vilja gå igenom en eller ett par detaljer innan jag tar itu med frågan om sjukförsäkringar.
Bilförmånerna missbrukas ofta och vi måste se till att detta blir föremål för mycket noggranna kontroller. Vad gäller språken, tekniken och Internet måste vi utöka tjänsterna för att se till att bli ännu mer effektiva och vi måste alltid använda pengarna på bästa sätt. Beträffande personalfrågan har vi inom PPE-DE-gruppen redan hjälpt till att sänka vissa förväntningar. Frågan gäller vice ordförandenas assistenter och det faktum att det skulle bli fråga om avsevärt höjda kostnader uppgående till hundratusentals euro. Vi ser till att vi inte tillåter de genvägar som med nödvändighet skulle ha medfört enorma merkostnader under de kommande åren samtidigt som det kommer att förekomma uppgraderingar enligt ordinarie befordringar.
Vi kommer dessutom att se till att det inte finns några assistenter som kan hjälpa utskottsordförandena. Detta ser vi inget behov för. Vi kommer även noggrant att övervaka det antal assistenter som bistår kvestorerna.
Jag vill försäkra mig om att ändringsförslag 7 har antagits. På så sätt repareras en del av den skada som uppkom genom tidigare versioner av Neena Gills betänkande. Frågan handlar om föreningen för före detta ledamöter. De har utarbetat alla rapporter som krävs, men de måste hålla sammanträden under juni månad och det stämmer inte särskilt väl med vår budgetplanering. Det är inte vår sak att kritisera dem och därför hoppas jag att vi kan rösta igenom ändringsförslag 7, där man välkomnar presidiets beslut angående kostnaderna för denna förenings sammanträden. Föreningen utför ett utomordentligt arbete med att hålla tidigare ledamöter underrättade.
Jag vill dryfta den omtvistade fråga som har tagits upp och hänvisningen till de grönas ändringsförslag om sjukförsäkringar. Om vi som parlamentsledamöter inte skyddade våra ledamöter mot eventuella sjukdomar hos skulle vi inte göra vårt jobb. Vi måste se till att de besvärliga plikter vi har att ofta befinna oss på resa, delta i utdragna debatter och diskussioner samtidigt som vi skall delta i späckade program hemma i våra regioner och länder runtom i Europeiska unionen återspeglas i en adekvat sjukvårdsförsäkring som både är operativ och kostnadseffektiv. Jag skulle vilja läsa hela klausul 3 för att visa att detta inte är ett slutligt beslut, utan att det snarare handlar om en obunden hållning med syfte att fortsätta att ompröva denna fråga.
Jag citerar: ?... är villigt att överväga att anslå medel för att låta den nuvarande sjukförsäkringen även omfatta före detta ledamöter och förväntar sig att detaljerade förslag läggs fram i vederbörlig ordning.?
Jag vill även betona att om ledamotsstadgan blir verklighet kommer även detta, som jag tidigare påpekade, sannolikt att omfattas. Det slutliga beslutet skall fattas av parlamentets presidium. Allt jag försöker säga är att vi inom budgetutskottet bör vidta nödvändiga åtgärder för att se till att vi får någon form av ersättning och att de mer exakta beloppen kommer att diskuteras under de kommande månaderna.
(Applåder)
Herr talman! För det första vill jag framföra ett stort tack till Neena Gilli för en förträfflig förhandsberäkning av Europaparlamentets intäkter och utgifter för 2004.
Det är svårt att lägga fram en förhandskalkyl, eftersom det under ett år hålls parlamentsval och EU utvidgas. I parlamentsvalen byts i allmänhet hälften av ledamöterna ut, nästa gång kanske mer eftersom de gamla medlemsstaternas platser minskar med 56. Samtidigt får vi 162 nya ledamöter från de nya medlemsstaterna. Dessa båda faktorer ökar parlamentets utgifter och skapar samtidigt osäkerhet i beräkningarna.
Målet är att parlamentets andel av de administrativa utgifterna skall vara under 20 procent. Det är en ambitiös målsättning, eftersom avsikten ännu är att budgetera 46 miljoner euro för medlemmarnas stadga. Det är en ny utgiftspost. Därför kan det vara motiverat att spräcka utgiftstaket med den här summan, eftersom det i själva verket inte ändrar på den gamla kostnadsfördelningen mellan EU och medlemsstaterna, eftersom medlemsstaterna även hittills har ansvarat för avlöningen.
Föredraganden har som mål att utveckla tjänster för ledamöterna i kärnverksamheterna, det vill säga i uppgifter som hänför sig till lagstiftningen och budgeten. Tyngdpunkten är den rätta. Likaså kräver föredraganden att tiderna för sammanträdena borde planeras bättre för att undvika överlappande sammanträden. Detta skulle krympa kostnaderna bland annat genom att antalet tolkar som används samtidigt skulle minska, vilket skulle underlätta framför allt de nya medlemsstaternas tolkningsarrangemang. Samtidigt skulle ledamöterna ha bättre möjligheter att delta i alla sina utskotts arbete. Därför måste man i framtiden göra en mera exakt bedömning av ändamålsenligheten i de ?gula? veckorna.
Men i det här sammanhanget måste man förhålla sig avvaktande till beviljandet av nya förmåner för ledamöterna. Det finns till exempel inga möjligheter att utvidga transportservicen, i varje fall inte före man har fått slutlig erfarenhet av övriga nya utgifter.
Det känns inte motiverat att utvidga sjukförsäkringssystemet att gälla före detta ledamöter och min grupp stöder inte heller det. Medlemsstaterna har själva sörjt för sina före detta ledamöters socialskydd i samband med lönen. När parlamentet tillämpar sjukförsäkringssystemet på de nuvarande ledamöterna är det befogat, eftersom de nuvarande ledamöterna arbetar utanför sitt eget land och då är det fråga om personalhälsovård. Men det här skälet gäller inte före detta ledamöter, utan det är fråga om ett nytt, något dolt privilegium.
Flerspråkigheten kommer att öka i parlamentet när de officiella språken ökar från 11 till 20. Detta innebär de dubbla tolkningarna ökar. Man borde reda ut om man kunde ålägga de stora språken som engelska, franska och tyska att direkt översätta flera språk, varvid de flesta parlamentsledamöterna skulle ha en möjlighet att lyssna på talet genom en enda tolkning.
Herr talman! Även jag vill tacka Neena Gill väldigt mycket för allt arbete som hon lagt ned på det här betänkandet. Hon har gjort det till kärnan i sitt arbete att vilja ge skattebetalarna value for money och det vill jag verkligen stödja henne i.
En av de mest kontroversiella punkterna, vilket också visat sig i den här debatten, är sjukhuskostnaderna. Jag hoppas dock fortfarande att jag skall kunna övertala Den Dover att inte utvidga sjukförsäkringen till att även gälla före detta ledamöter. Varför är det helt fel? Nu kommer kostnaderna och det har Neena Gill redan sagt en del om att vara begränsade men under årens lopp kommer kostnaderna naturligtvis att öka enormt. Det är emellertid den ekonomiska sidan av saken.
Det finns en principiell sida av saken också, och den har Virrankoski redan tagit upp. Tills vi har en stadga för ledamöterna så är det så att Europaparlamentets ledamöter får samma lön som parlamentsledamöter i det land de kommer från. Domstolen har beslutat att pensioner och sjukförsäkringar skall hamna under rubriken lön. Jag håller inte ens med om att de nuvarande parlamentsledamöterna får en sjukförsäkring, det tycker jag nämligen är något extra utöver lönen. Att nu utöka den extraförmånen ytterligare är helt oacceptabelt, det är helt enkelt att på gammaldags vis gräva i den europeiska kassan och det får vi inte göra. När vi har en europeisk stadga har vi en annan situation och då kan vi ta upp det här igen. Tills dess kommer det helt enkelt inte på tal att vi skall kunna instämma med det.
Herr talman! Nu när vi ändå pratar om förspillning så måste jag plötsligt tänka på staden Strasbourg. Det påminner mig om att förra gången vi röstade om sammanträdeskalendern så beslutades det här i demokratisk ordning att det nästa år skall hållas tio sammanträden i Strasbourg. Nu vet jag att det skall till många tricks för att se till att det skall bli elva eller tolv men tills dess har vi ett demokratiskt beslut om att det skall planeras in tio stycken. Jag föreslår därför att talmannen eller föredraganden i morgon ändrar skäl G. Under G måste det nämligen stå att det inte är elva utan tio sammanträden som planerats här i Strasbourg, enligt beslut här i plenum.
Herr talman, ärade kolleger! Låt mig i första hand rikta en välkomsthälsning till våra kolleger från de stater som inte längre är kandidatländer, men som ännu inte är fullständiga medlemmar. Vi gläder oss över att ha er här, som avslutning på en process som har varit lång, många gånger svår, men som lyckligtvis har nått fram till det önskade målet.
Det preliminära förslag till budget som kommissionen i dag lagt fram är, med nödvändighet, ett ovanligt förslag, eftersom det sönderfaller i två olika delar: den första delen, som träder i kraft för de 15 nuvarande medlemsstaterna den 1 januari 2004, och den andra delen, som i stället avser en union bestående av 25 medlemsstater och som träder i kraft den 1 maj 2004. Följaktligen är det inte lätt att bedöma förslaget, och det finns vissa politiska aspekter som, enligt min åsikt, inte bör underskattas: för det första den ständiga frågan om utgiftsåtaganden. Med 100,6 miljarder euro uppvisar utgifternas volym en ökning på knappt 3,3 procent jämfört med budgeten för 2003, en budget som för övrigt enbart avsåg en union med 15 medlemsstater. Denna ökning, som är så blygsam, förklaras genom en minskning av utgiftsvolymen för unionen med 15 medlemsstater på motsvarande cirka 2 procent.
Allt detta tycker jag verkar absurt. Inte bara tänker kommissionen inte anstränga sig för att en gång för alla hitta en lösning när det gäller situationen med utestående åtaganden, något som under flera år har varit en av vårt parlaments prioriterade frågor, utan kommissionen tänker dessutom lägga fram ett förslag som innebär att man lägger grunden till exakt samma situation i de länder som blir medlemmar med början från 2004.
Sedan har vi frågan om rubrik 3. Den ökning av utgiftstaket som Europaparlamentet lyckades uppnå var ett viktigt resultat. Det gjorde det möjligt för oss att i lugn och ro finansiera vissa särskilt känsliga politiska program. Men enligt min mening räcker det fortfarande inte. Om vi verkligen vill ha en politisk union, en gemensam inriktning för samtliga politiska krafter som är närvarande i denna kammare - något som vi alla strävar mot - så måste vi också ge den unionen en möjlighet att arbeta, dvs. ge den de instrument som krävs för att vi skall kunna uppnå våra mål.
Herr talman! I stora drag kan vi stödja det grundliga betänkandet av kollega Gill. Yrkandet på en sträng budgetdisciplin i Europaparlamentet skriver vi gärna under.
Med tanke på den kommande utvidgningen kommer Europaparlamentet mer än någonsin att behöva inrikta sig på sin kärnverksamhet. Den här kammarens huvuduppgift, att kontrollera Europeiska kommissionen, behöver prioriteras i lika hög grad som ansvaret för den lagstiftning som parlamentet är med och beslutar om. Betänkanden och resolutioner som inte omfattas av det, borde ta mindre kalendertid och personalinsatser i anspråk.
Ett viktigt tema i det här betänkandet gäller flerspråkigheten i Europaparlamentet. Mångfalden som de europeiska kulturernas kännetecken kommer till uttryck i att det finns flera språk. Den europeiska politiska debattens tillgänglighet och begriplighet för medborgare från alla medlemsstater är avgörande för demokratins kvalitet. Självklart får vi inte underlåta att kritiskt granska utgifterna för den flerspråkigheten. Parlamentets presidium borde en gång ta reda på om översättnings- och tolktjänsterna per språk verkligen är anpassade efter det verkliga behovet. Arbetstrycket per språk måste vara jämnt fördelat. Jag har intrycket av att det kan variera en hel del mellan de olika språken och absolut inte motsvarar antalet ledamöter som talar ett visst språk. Jag har till exempel förstått att nederländska och italienska används i ungefär lika stor omfattning här i kammaren. Eventuell överkapacitet måste strykas eller omfördelas.
En annan sak, herr talman, gäller den mycket höga genomsnittliga lönenivån för tjänstemän som tjänstgör i parlamentet. I det sätt på vilket lönerna fastställs döljer sig saker som härrör från inledningsperioden och som inte längre gäller. Tjänstemännens löner bör stå i rimlig proportion till de ersättningar som parlamentsledamöterna får och i vilket sammanhang jag måste påpeka att ledamöternas stadga fortfarande inte är i sikte. En tavla, både av rådet och av parlamentet.
Resekostnaderna har också ett nära samband med detta. En fråga som intresserar många väljare. Vikten av strängare och så objektiva ersättningskriterier som möjligt är självklar. Med tanke på erfarenheterna från den här sammanträdesperioden borde kammaren göra en kritisk omprövning av sammanträdesveckorna i Strasbourg. Bland annat med tanke på de extra kostnader som det medför utan att det motsvaras av extra resultat.
Herr talman! Jag vill i min tur gratulera vår kollega, Gill, för det utmärkta betänkande hon har lagt fram. Jag delar till fullo det väsentliga i hennes synsätt och förslag om denna mellanfas för parlamentets budget. Jag vill särskilt gratulera henne till att hon var så beslutsam när det gällde att markera sin vilja att förstärka användningen av ny teknik inom vår institution, liksom institutionerna i allmänhet, bland annat med tanke på utvidgningen.
I det avseendet, kära kolleger, fru Gill, kära närvarande vänner, rekommenderar jag er varmt att i morgon anta det ändringsförslag som just rör den nya tekniken, ett ändringsförslag vi har lagt fram tillsammans med De gröna och Buitenweg, vilket blev nätt och jämnt antaget i utskottet.
Vad handlar det om? Vår institution respekterar principen om offentliga debatter och vår åhörarläktare är i dag fylld till hälften. Vi gläds åt detta, då vi känner oss mindre ensamma, men här rör det sig om 150, kanske 200 personer, samtidigt som det utvidgade Europa kommer att ha 300 till 350 miljoner invånare. Till vårt förfogande har vi Internet, som är ett fantastiskt redskap, inte för information i strikt mening eller offentliggörande, utan som arbetsinstrument för intresserade.
I dag - vilket vi inte visste, fru Gill - sänder parlamentet vårt plenarsammanträde via Internet. Vad är det vi begär? Vi begär - vilket ni också har gjort - att man uppmuntrar användningen av ny teknik, och därmed av Internet, för att ge alla som vill möjlighet att sitta hemma och följa vårt plenarsammanträde.
Men varför inte också våra utskottssammanträden? Vissa är intresserade av våra miljödebatter. På så sätt skulle de kunna följa dem. Det kostar inte mycket. Ni har redan önskat fastställa ett belopp för 2004 års budget. Med detta ändringsförslag begär vi att parlamentet redan i år skall kunna göra tester för att avgöra kostnaden - som enligt vår mening är mycket liten (andra parlament gör redan detta) - för att vidaresända utskottens sammanträden. Jag vill understryka att detta inte gäller mycket viktiga aktuella händelser, utan just vårt vardagliga arbete. För det finns alltid folk på universiteten och andra instanser som är intresserade av alla våra debatter, oavsett tema. Denna rekommendation riktar jag alltså till er inför i morgon, och jag vill än en gång gratulera Gill till hennes betänkande.
Herr talman! Låt mig först tacka Neena Gill för det arbete hon har lagt ner på budgeten för 2004. Det är ett stort, viktigt och tidsödande arbete, eftersom vi faktiskt har stora och viktiga uppgifter framför oss. Under min tid som budgetföredragande för ett år sedan konstaterade jag att det i praktiken handlade om tre prioriteringar. Det handlade för det första om förberedelserna inför den kommande utvidgningen, som var mera osäker då än vad den är nu. Det handlade för det andra om nödvändiga institutionella reformer. Dessa reformer är precis lika viktiga i dag som de var då. Det handlade för det tredje om att hantera allt detta inom de budgetmässiga ramarna.
För ett år sedan gav vi parlamentet och övriga institutioner en möjlighet att långsiktigt hantera detta ekonomiskt, inte minst genom den frontloading som genomfördes under hösten ifjol. Prioriteringarna skulle då omsättas i siffror och beräkningarna i euro och cents. Situationen är precis densamma nu ett år senare.
När Europeiska rådet vid sitt toppmöte i Köpenhamn i december ifjol beslutade att genomföra en big bang, så var vi nog många som tyckte att detta var ett av de allra finaste ögonblicken under hela EU:s historia, nämligen att ytterligare tio länder skulle bli medlemmar i tid för nästa val till Europaparlamentet år 2004. Detta har därefter följts upp med beslut här i parlamentet den 9 april, undertecknandet av anslutningsfördragen i Aten en vecka senare och ett antal framgångsrika folkomröstningar, nu senast i Litauen, vilket ställer utomordentligt stora krav inte minst på Europas folkvalda parlament. Ingen av våra utmaningar är större än just denna. Vi har just haft den stora glädjen att välkomna 162 observatörer från alla de kandidatländer som framgångsrikt har genomfört sina förhandlingar. Allt detta sker efter den tidtabell som vi diskuterade för ett år sedan.
Att EU och Europaparlamentet skall genomföra detta är naturligtvis självklart för alla oss som ser återförenandet av Europa som den allra viktigaste uppgiften. Det gäller förstås inte minst för den generation som är politiker i dag. Det var därför inga stora svårigheter att ställa upp på merparten av de förslag som Neena Gill har lagt fram. Jag har ett enda varnande ord: Det måste handla om våra prioriteringar! Vi ser ibland en tendens hos föredragande liksom hos andra ledamöter att också vilja lyfta in andra aspekter. I detta ligger en risk, att budgeten ändå kan bli svår att hantera inom sina ramar. Det är i det läget som det krävs fasthet och beslutsamhet från de båda budgetmyndigheternas sida. Det är åtminstone min förhoppning att parlamentet och rådet skall mötas i en gemensam tidig uppgörelse i år på samma sätt som vi gjorde för ett år sedan.
Herr talman! Som så riktigt påpekas i detta betänkande är det valår nästa år och våra väljare kommer åter att uppmanas att välja sina europaparlamentariker. De som önskar bli återvalda kommer säkert att motivera detta med vad de åstadkommit och nya kandidater kommer naturligtvis att framhäva att de är bättre alternativ. När man betraktar detta betänkande är satsen ?bäst valuta för pengarna? iögonenfallande. Hur många presumtiva parlamentariker kommer det att stämma in på? Vi räknar mellan tummen och pekfingret med att varje brittisk europaparlamentariker kostar de brittiska skattebetalarna ungefär 1,2 miljoner pund - pund sterling naturligtvis - eller knappt 100 miljoner pund per år för allihop.
Men om man talar om valuta för pengarna skall det inte bara ses i relativa termer, det vill säga om en europaparlamentariker innebär mer valuta än en annan, utan även i termer av en jämförelse av vad man annars kunde ha köpt. I Förenade kungariket diskuteras för närvarande hälso- och sjukvårdstjänster och därför skulle man kunna jämföra med tillhandahållande av dessa tjänster. Vi skulle kunna finansiera och utrusta ett större universitetssjukhus till priset av vår nationella representation - och få en slant över. En annan intressant jämförelse är att de pengar de brittiska skattebetalarna spenderar på sina europaparlamentariker skulle täcka driftskostnaderna för ett medelstort läns polisstyrka. Annars skulle vi kunna underhålla tio kompletta infanteribataljoner. Jag undrar vilket som skulle ge Förenade kungariket mest inflytande i världen. Vi skulle rentav kunna betala för tre Eurofighters per år, om de någonsin tas i drift.
Men om Europaparlamentet å andra sidan faktiskt hindrade några av dessa vansinniga förordningar från kommissionen att hitta in i lagböckerna och på så vis begränsa de ökande bördorna på företagen skulle det kanske finnas ett ekonomiskt argument för europaparlamentariker. Såvitt jag kan se är denna institutions främsta uppgift att schablonmässigt sätta sin stämpel på dokument. Men jag skulle också kunna skaffa mig en sådan stämpel i en pappershandel för tre pund eller fem euro vilket skulle bli lite billigare.
Sammanfattningsvis har jag mycket svårt att argumentera för att Europaparlamentet eller att den brittiska representationen skulle ge mest valuta för pengarna. Det är det budskap jag tänker sprida i min valkrets.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens presentation av det preliminära förslaget till den allmänna budgeten för budgetåret 2004.
Herr talman, ärade ledamöter, ärade herr föredragande, ärade observatörer från de blivande medlemsstaterna! Det är en mycket stor glädje att i dag få lägga fram budgetförslaget för 2004 i sin nya konstellation. Budget 2004 är i djupaste mening en historisk budget. För första gången omfattas 25 medlemsstater. Från den 1 maj 2004 kommer de nya medlemsstaterna att vara delaktiga i alla stödprogram ur den europeiska budgeten. Detta är också första gången som en utvidgning inte äger rum till den 1 januari, utan senare under året. Detta medför särskilda utmaningar för budgeten. Från den 1 januari till slutet av april kommer vi att ha en budget för ett EU med 15 medlemsstater och därefter sker en ökning till ett EU med 25 medlemmar. Budgetförslagen omfattar därför både sifferuppgifter för EU-15 och för den utvidgade unionen, men alla samråd kommer att hållas för EU med 25 medlemsstater redan från början.
Den tredje särskilda egenskapen är att budgetreformen för EU nu får effekter fullt ut, och för första gången är den officiella budgeten strukturerad efter de politiska områdena, dvs. enligt principen om en så kallad activity based budgeting (en verksamhetsbaserad budgetprocess). I informativt syfte har den traditionella varianten dock lagts fram för budgetmyndigheterna som ett komplement. Dessutom har ni till ert förfogande ett nytt arbetsdokument där nästa års mål formuleras för varje verksamhetsområde. Budgetprocess 2004 kommer således att vara innovativ i ordets rätta bemärkelse.
För kommissionens budgetförslag har vi tillämpat den ram som på nytt slogs fast för budgetplanen med avseende på utvidgningen enligt Europaparlamentets beslut den 9 april, och inom vilken resultaten från Köpenhamn ryms, dvs. resultatet av förhandlingarna mellan rådet och kandidatländerna precis som resultatet av förhandlingarna mellan rådet och Europaparlamentet.
Jag vill återigen passa på att tacka alla som har deltagit i förhandlingarna. Det känns mycket bra att så att säga alla frågor inom den finansiella ramen för utvidgningen efter långa förhandlingar nu har landat, innan anslutningsfördragen undertecknas och före budgetprocess 2004. Därmed har alltså alla beslut rörande ramen fattats.
Vilka är nu hörnsiffrorna i budgetförslag 2004? Budgetvolymen för åtagandebemyndigandena skall under 2004 öka till 112 miljarder euro. Därav 11,8 miljarder euro till åtagandena för de nya medlemsstaterna. EU-15 får enligt vårt förslag en ökning på endast 0,7 procent, och då har särskild hänsyn tagits till de politiska prioriteringarna stabilitet och hållbar tillväxt.
Utgifterna, dvs. betalningsvolymen, skall enligt kommissionens förslag uppgå till 100,6 miljarder euro 2004. Detta är en försiktig ökning på 3,3 procent jämfört med budget 2003. Denna relativt måttliga ökning är möjlig genom att budgetåtagandena, utgiftsvolymen för EU-15 sjunker med 2 procent. Bakgrunden till detta är att det nästa år kommer att krävas mindre betalningsmedel i strukturfonderna än i år eftersom betalningarna för att avsluta de gamla programmen belastar detta år.
Av den budgetvolym på 100 miljarder euro som vi föreslår är 5 miljarder euro avsedda för betalningar till de nya medlemsstaterna. Nästa år kommer dessutom betalningar ur förberedelseprogrammen att komma de nya medlemsstaterna till godo, varför det totalt sett garanteras att alla nya medlemsstater blir nettomottagare, vilket ju har varit riktlinjerna från början av förhandlingarna.
För jordbruksutgifterna - jag kommer nu till de enskilda kategorierna - anslås 48 miljarder euro. Jordbruksreformen kommer för övrigt endast att ge utslag på några få speciella områden, exempelvis mjölksektorn under 2004, medan övriga effekter blir kännbara först senare. Av den totala volymen på 48 miljarder euro går 6,5 miljarder euro till stöd för landsbygdens utveckling, varav 1,7 miljarder är avsedda för de nya medlemsstaterna. Det finns ju totalt sett två särskilda egenskaper för de nya medlemsstaterna när det gäller jordbruksbudgeten för nästa år, nämligen för det första det unika att direktstöden till bönderna i de nya medlemsstaterna träder i kraft först 2005 eftersom vi ju har en timelag, en tidsfördröjning, i regelverket vad gäller detta. Den andra specialiteten är att stödet för landsbygdens utveckling i de nya medlemsstaterna ju är väsentligt högre, så att säga oproportionerligt högt i jämförelse med EU-15. En annan särskild egenskap är att programmen för att stödja landsbygdens utveckling i de nya medlemsstaterna är så kallade fördelade utgifter. Detta är ett beslut som tar hänsyn till det faktum att förvaltningsförmågan för att klara av programmen ju först måste byggas upp.
När det gäller jordbruksbudgeten vill jag säga att kommissionen, precis som alla andra år, kommer att lägga fram ett tilläggsdokument i oktober även för budget 2004, som tar hänsyn till de senaste bedömningarna om utvecklingen av marknadssituationen och givetvis även till att vi för tillfället har en mycket stor rörlighet i euro/dollarkursen, vilket ju också är med och påverkar den totala jordbruksbudgeten.
Strukturfonderna spelar totalt sett en mycket framträdande roll i den utvidgade unionen. Dessa fonder är ju vårt huvudsakliga instrument när vi finansiellt skall påskynda och stödja den ekonomiska upphämtningsprocessen. Därför har vi föreslagit en ökning på totalt 20,8 procent för strukturfonderna i fråga om åtagandebemyndigandena. En stor del av detta faller inom ramen för sammanhållningsfonderna, som ju särskilt avsätter medel för samfinansiering av åtgärder för infrastrukturen på området transport och miljöskydd.
Den största ökningen rör de interna politiska områdena, dvs. det som kallas kategori 3. Här föreslås totalt en ökning på 27 procent för åtagandebemyndigandena. Detta beror ju bl.a. på att parlamentet har strävat särskilt efter ytterligare spelrum här. Tilldelningen i kategori 3 präglas ju av alla politiska prioriteringar, av utvidgningen, stabiliteten och en hållbar tillväxt.
För de nya medlemsstaterna har bl.a. medel avsatts för att de skall kunna delta i befintliga gemenskapsprogram, vilket ju delvis är fallet redan nu. I enlighet med Köpenhamnsbesluten kommer även medel att ställas till förfogande för helt nya program i de nya medlemsstaterna, nämligen 317 miljoner euro för att genomföra Schengenöverenskommelsen, dvs. uppbyggnaden av inrättningar för att skydda de yttre gränserna, 221 miljoner euro för att stärka förvaltningskapaciteten i anslutningsländerna och 138 miljoner euro för nedläggning av kärnkraftverk.
Totalt sett omfattar budgetförslaget mycket stora ökningar till stöd för ett område med säkerhet, frihet och rättvisa. Även forskningsutgifterna kan växa till 4,8 miljarder euro nästa år. Detta visar att Lissabonmålen, dvs. utvecklingen av ett kunskapsbaserat samhälle, har mycket hög prioritet i den europeiska budgeten även i den utvidgade unionen.
Många stödprogram, t.ex. för forskning, miljöskydd och ungdomsutbyte för att bara nämna några, är fleråriga program som har beslutats inom ramen för beslutsförfarandet. Därför måste den nya tilldelningen slås fast för utvidgningen för de kommande åren, dvs. för programmens löptid. Kommissionen har lagt fram förslag på en ökning av dessa program, och vi bör sikta på att snarast möjligt besluta om en anpassning till utvidgningen för att se till att all planering har detta som mål. Detta är ju av särskild vikt för anslutningsländerna.
Kommissionen har här tagit hänsyn till Europaparlamentets prioriteringar enligt de enskilda utskottens yttranden och betänkandet av Colom i Naval och Böge.
För de utrikespolitiska åtgärderna föreslår kommissionen åtaganden på närmare 5 miljarder euro, vilket motsvarar 2003 års nivå. För Balkan, för att bara nämna några punkter, skall stödnivån stabiliseras efter återuppbyggnadsåren. Medlen för detta står till förfogande. Detta vore också ett tydligt tecken på EU:s åtaganden i regionen. För en mer intensiv grannskapspolitik föreslår kommissionen dessutom en ökning av medlem för Medaprogrammet, närmare bestämt en ökning med 14 procent, och medlen för Afghanistan bör anslås i enlighet med de internationellt givna löftena. Bulgarien och Rumänien blir kvar i förberedelsekategorin och gruppen av länder som anslutningsförhandlingarna ännu inte har avslutats med. Alla institutioner har åtagit sig att ge ett ökat stöd till staterna för att de skall nå målet att anslutas till unionen 2007. En ökning med 20 procent har föreslagits som en ökning av stödet till Bulgarien och Rumänien nästa år. Även för Turkiets del kommer medlen att ökas väsentligt inom ramen för förberedelsestrategin, och jag hoppas verkligen att medlen för att stödja reformerna skall kunna utnyttjas. Slutligen vill jag också nämna nästa års så kallade obundna schablonsumma, eller cash facilities, på 1,4 miljarder euro till de nya medlemsstaterna.
Förvaltningsutgifterna behöver anpassas till de nya kraven. Kommissionens förslag omfattar 780 nya tjänster för kommissionen, vilket motsvarar den plan som vi lade fram för er förra året och som för det första syftar till att vi skall klara uppgifterna i samband med utvidgningen, för det andra till att nya medarbetare från de nya medlemsstaterna successivt skall kunna tas upp i förvaltningen och för det tredje till att bemästra den språkliga mångfalden.
Budgetförslaget ger totalt sett prov på mycket ambitiösa utgiftsprogram. Även budgetordningens principer skall dock värnas, vilket kommissionen gör i sitt förslag. Totalt sett hamnar budgetplanen enligt kommissionens förslag 3,4 miljarder euro under den övre gränsen för åtagandebemyndigandena och långt under den övre gränsen för betalningsbemyndigandena. Budgetförslaget lämnar marginaler, dvs. ett spelrum på alla områden utom strukturfonderna. Jämfört med i år kommer budgetvolymen till och med att sjunka uttryckt i procent av EU:s ekonomiska verksamhet, dvs. den europeiska BNP-kvoten, nämligen till under 1 procent. Detta visar att det går att förena dessa båda - nämligen å ena sidan ambitiösa utgiftsprogram och utvidgningen och å andra sidan budgetdisciplinen.
Mina damer och herrar! Framför oss har vi en budgetprocess som verkligen medför många nyheter. Detta kräver stora ansträngningar av alla, men de beslut vi tidigare har fattat utgör en god grund, och jag tror att bara det fantastiska faktum att detta kommer att bli den första budgeten för den utvidgade unionen kommer att sporra oss alla till att fatta bra beslut i december. Ett stort tack!
Herr talman! Jag skulle vilja tacka kommissionsledamoten för hennes anförande och jag vill också säga att det gläder mig att vi kan hålla denna första debatt om budgeten med avseende på de nya länderna, i närvaro av observatörer från dessa nya länder.
Budgetförfarandet, det har kommissionsledamoten redan sagt, kommer att gälla för 25 länder. Parlamentets målsättning är - och det har vi förklarat i riktlinjerna - att i december kunna rösta om en budget för 25 länder, underförstått att budgeten för de tio nya länderna börjar gälla först den 1 maj nästa år. Hur det skall gå till juridiskt kommer vi att behöva undersöka under årets gång.
Activity based budgeting, kommissionsledamoten har också tagit upp det, har många fördelar. Utskotten kommer enskilt att kunna se vilka budgetposter som gäller dem och hur de kan ändras. Jag tror att det är viktigt för parlamentet att veta, och det skall jag också peka på, hur det nya systemet förhåller sig till budgetplanen. Vi kommer ändå alltid att behöva spegla oss så mycket som möjligt i det som avtalats i Köpenhamn för alla rubriker.
En annan allmän fråga: vi som parlament tycker att det är viktigt att budgetbefogenheterna, budgetförfarandet, håller jämna steg med lagstiftningsförfarandet, såsom kommissionen utvecklar det under årets lopp.
Om jag ser till riktlinjerna såsom de antogs av parlamentet i mars vid omröstningen om parlamentets ståndpunkt så har parlamentet vid en första anblick handlat mycket väl i överensstämmelse med de riktlinjerna. Parlamentet hade begärt en sparsam budget. Kommissionsledamoten har också hänvisat dit: betalningsbemyndigandena ligger för närvarande på 0,99 procent av BNP för 25 länder, förra året var det också 0,99 procent men då för 15 medlemsstater. I det avseendet har de alltså inte ändrats. Hur det skall fungera på annat sätt får vi alla se under årets lopp.
Parlamentet har samma prioritering som kommissionen: att göra utvidgningen till en framgång. Parlamentet nämner i det sammanhanget ett antal punkter, bland annat främst höjningen av medlemsstaternas administrativa förmåga. De måste kunna fastställa planer för att ta tillvara pengarna, de måste kunna genomföra budgeten och revisionen måste vara ändamålsenlig. Vi kommer helt säkert att se om de 221 miljoner som kommissionen anslagit till det kommer att räcka.
Kommissionsledamoten har också redan sagt det: ett stort antal delar av rubrik III måste fastställas i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Om de 2,5 miljarder som kommissionen föreslagit kommer att räcka eller inte får vi se då.
En tredje sak, även från parlamentets sida, är att utarbeta Lissabonstrategin. Kommissionen ägnar en hel sida åt allt de kan göra. Det kommer vi också att få se vartefter.
Sedan kommer jag till budgetplanens enskilda avdelningar.
Jordbruk. Vi återfinner nu inte mycket av det som parlamentet föreslog i riktlinjerna i kommissionens förslag. Det skulle kunna komma längre fram. Utveckling av markörvaccin, försäkringssystem, den sortens saker, återfinner vi inte. Vi har redan fastställt: det finns 1,4 miljarder marginal i budgeten. Vi hoppas att det räcker, även om euron skulle öka mer gentemot dollarn.
Strukturpolitik. Mottot är att vi måste göra det vi lovat. Den stora frågan är om det går med betalningsbemyndigandenas nuvarande nivå. De höjs inte så värst mycket. Det finns fortfarande väldigt många utestående åtaganden. Hur förhåller sig det? Det är också en sak för parlamentet att uppmärksamma.
Den största ökningen sker, det har kommisionsledamoten också sagt, i avdelning III: inrikespolitiken. Förstärkning av gränskontrollerna, Kaliningrads ställning, uppmärksamhet för kärnsäkerhet och så vidare. En sak har vi ännu inte tagit upp sedan parlamentets riktlinjer och sedan budgeten tryckts, nämligen sjukdomen sars oroväckande spridning överallt i världen. Kanske måste Europa göra något åt det.
Avdelning IV: utrikespolitik. Kommissionsledamoten har sagt en hel del om det. När det gäller Afghanistan så måste vi antagligen hålla oss till de internationella avtalen. Ordet Irak har inte uttalats än. Vad förväntar sig kommissionsledamoten av det och vad förväntar vi oss? Det måste vi också diskutera.
Den sista punkten, herr talman, är de administrativa kostnaderna. En mycket kraftig ökning av personalen med 780 nya tjänster, och även en mycket kraftig ökning av kostnaderna för byggnaderna. I alla rubriker, på alla politikområden, ser vi en kraftig ökning för byggnaderna. Det kan inte endast komma sig av Berlaymont. Vad det verkligen beror på behöver vi också ta reda på under årets lopp.
Slutligen, rubrik 7, titeln har ändrats. Vi vet ännu inte precis vad det kommer att innebära, vilka möjligheter som kommer att öppnas. Jag vet inte om det kommer att ske redan nästa år men det skulle kunna tänkas. Vi har konstaterat höjningen för vissa länder; Turkiet, Rumänien och Bulgarien. Även det kommer vi att granska kritiskt. Herr talman! Jag kan bara hoppas, liksom kommissionsledamoten, att vi fram till december kommer att ha ett bra samarbete mellan kommissionen, rådet och parlamentet för att åstadkomma en bra budget för 25 länder.
Herr talman! Jag vill bara ta upp två saker. Den ena rör extra pengar i kategori 3 som vi förhandlade fram tillsammans med rådet vid det senaste mötet för förlikningskommittén om avtalet i Köpenhamn, i synnerhet med avseende på medbeslutandeförfarandena. Jag skulle vilja påminna de andra utskotten om att vad vi försöker göra - eller åtminstone försöker få kommissionen att göra - är att se till att det läggs fram ett lagstiftningsförslag för parlamentet och rådet i år, förhoppningsvis mellan juli och september, så att vi verkligen kan få lagstiftningen att omfatta de belopp som behövs från nu och fram till slutet av 2006. Det betyder förstås att de utskott som omfattas av medbeslutandeförfarandet skulle reagera ganska snabbt så att vi verkligen har den informationen och kan förvissa oss om att denna budget är fullständig. Detta eftersom vi vill ha ett trepartssamtal och ett förlikningsmöte med rådet i juli för att formalisera detta, inte bara för 2004 års budget utan även för de andra två budgetarna.
Det andra jag vill säga handlar om det format i vilket budgeten nu läggs fram. Detta är det nya ABB-formatet som parlamentet begärde och insisterade på och som kommissionen nu har lagt fram. Problemet är att vi inte vet hur vi skall använda det. För att informera alla fick vi en presentation förra året som vi nu lyckats glömma bort och nu är formatet här. Vi har nu sett hur formatet ser ut i verkligheten vilket betyder att vi inte vet hur vi skall göra ändringsförslag. Eftersom vi arbetar med budgetplaner inom olika kategorier eller med olika kategorier så vet vi inte vilka taken är inom de olika kategorierna om vi använder ABB-systemet. De kommande 20 minuterna när vi sammanträder inom budgetutskottet kommer ledamöterna att få den nya budgeten presenterad i två format, eftersom vi inte är mer än människor: ett i ABB-formatet som vi insisterat på och ett i det gamla formatet som vi förstår. Vi måste besluta om hur vi skall rösta när det är fråga om omröstningarna senare under året. Detta är en viktig fråga och jag vill tacka för att kommissionen presenterar budgeten i det nya formatet, oavsett vilka problem vi har med det. Jag är säker på att det kommer att innebära en hel del öppenhet och insyn och möjliggöra ökad förståelse på lång sikt. När vi har en ny budgetplan kanske den till och med är i linje med budgeteringens ABB-format - vem vet?
Jag förklarar denna punkt avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens meddelande om Euromed-samarbete i energisektorn.
Herr talman, ledamöter! I dag har kommissionsledamöterna antagit ett initiativ om en tredubbel utmaning på energiområdet. Det handlar om att upprätta ?transeuromediterrana? energinät.
Den tredubbla utmaningen består för det första i att använda energi som stabiliseringsvektor, av strategisk betydelse för våra förbindelser med grannländer, med våra partner -vi talar om den vänkrets, the ring of friends, som ordförande Prodi talar om - i länderna kring södra Medelhavet.
För det andra vill vi visa upp vår lagstiftning och de principer som styr vår inre marknad som modell att ta efter för våra vänner i regionen. Utgångspunkten är att vårt rättssystem och vårt sätt att fungera har visat sig vara en pådrivande kraft för ekonomisk utveckling, tillväxt och välfärd för befolkningen.
För det tredje måste vi fastställa ett antal projekt för gemensamma energinätverk som gör att vi konkret kan begränsa våra prioriteringar och på så sätt underlätta för Europeiska unionens olika aktörers och regeringars framtida investeringar, såväl offentliga som -framför allt - privata, i energisektorn.
Detta meddelande är det första konkreta steg vi tar sedan vårt meddelande, som inspirerats av ordföranden, om grannskapspolitiken med kretsen av vänner mottogs positivt. Man får inte glömma slutsatserna i grönboken om en trygg energiförsörjning som tydligt visar att Europa är beroende av sina grannar för att garantera energiförsörjningen.
Genom detta meddelande försöker kommissionen ge ett svar på dessa tre utmaningar och fyra konkreta mål tas upp. För det första att stärka försörjningssäkerheten för Europeiska unionen men också för våra grannar. För det andra att visa på att den inre marknaden för energi vinner på att unionen utvidgas till Europa även utanför våra gränser. För det tredje att stödja moderniseringen av energisystemen i de länder som omger oss och avslutningsvis för att underlätta genomförandet av energiinfrastrukturprojekt som överensstämmer med unionens strategiska intressen.
Jag vill kortfattat genomlysa ett antal viktiga frågor i detta meddelande. De kommer säkerligen att uppta den offentliga debatt som kommer senare, särskilt när parlamentet skall uttala sig i frågan.
För det första är det geografiska området ett område som innebär att vi inte begränsar oss till våra närmaste grannar - Medelhavet i söder, Ryssland, Ukraina, eller andra vänländer - utan att vi också i vissa fall omfattar partner som ligger något längre bort, även om det är med en territoriell kontinuitet genom våra vänländer. Jag talar om Iran eller området kring Kaspiska havet, som onekligen har strategisk betydelse ur energisynpunkt för försörjningen av Europeiska unionen.
För det andra är kapitlet som ägnas åt våra förbindelser med Ryssland komplett och det begränsar sig inte till aspekter som har med den pågående dialogen att göra. I detta sammanhang vill jag påminna om vikten av våra förslag som utarbetas kring Euratom och som bör leda till att rådet ger kommissionen i uppdrag att förhandla om alla aspekter av energiutbyten på ett ömsesidigt plan och för global balans, vilket är absolut nödvändigt när vi står inför utvidgningen med tio länder, varav sju har kärnkraftsanläggningar och nästan alla -förutom ett eller två undantag - med rysk teknik -sovjetisk på den tiden - och som därför försörjs med bränsle av ryskt ursprung.
Avslutningsvis när det gäller infrastrukturprojekt och energinät som beslutats tillsammans med dessa länder -jag insisterar på den frågan - vill jag understryka att dessas vikt fortfarande är avgörande, eftersom de gör det möjligt att arbeta med tydliga mål som beslutats tillsammans med länderna i fråga. Vårt samarbete bör undvika den slags framställningar -som vi kallar shopping list på engelska - där det inte finns ekonomiska eller planeringsmässiga prioriteringar.
Dock har alla dessa projekt en vägledande karaktär, de förpliktar inte kommissionen i denna etapp och dess mognad kommer att fastställas genom studier och genom den privata sektorns intresse, dvs. genom projektens ekonomiska bärkraft.
Det meddelande jag lägger fram i dag kommer att presenteras officiellt nästa vecka under ministerrådsmötet om energi, Euromed-Energi, som kommer att hållas i Aten.
Jag har för avsikt att utnyttja detta betydelsefulla initiativ till att stödja meddelandet, vars innehåll jag kortfattat förklarat och som jag hoppas att ledamöterna snart i lugn och ro skall kunna analysera och studera, med tanke på den vikt det har för leveranssäkerheten i Europeiska unionen, men också för att stödja och skynda på vår omgivning för att nå en plan för stabilitet och större samarbete. I detta större samarbete är den ekonomiska utvecklingen och de begrepp och modeller vi har, som energieffektivisering, respekt för miljön och andra frågor av denna art avgörande.
Herr talman, fru kommissionär! Idén verkar vara mycket intelligent. Man bör dock först läsa ert dokument och se vad som föreslås i detalj. Jag skulle kunna tänka mig att vi sluter avtal med staterna runt Europeiska unionen och att alla tekniska delar av Fördraget om Europeiska unionen eller vår kommande författning också gäller dessa stater, så att staterna t.ex. på energiområdet deltar i avregleringen av energimarknaden, deltar i projekt för transeuropeiska nät och så vidare. Om det blir så tycker jag att idén är mycket bra.
Det finns dock några frågetecken som ni själv har snuddat vid. För det första: Varför ett samarbete med Medelhavsområdet - frågan kallas ju Euromed - och varför inte med Ryssland och andra stater? Varför egentligen bara samarbete på energiområdet? Finns det inte andra fördragsdelar som också skulle kunna utnyttjas? Annars måste man ju dessvärre alltid skilja kärnkraftsrelaterad verksamhet från icke-kärnkraftsrelaterad i Euratomfördraget. Förmodligen behöver vi alltså två olika fördrag. En annan viktig fråga är om ett sådant samarbete inte måste kompletteras med gemensamma åtgärder på området forskning när det gäller konkurrensen - för det är ju konkurrens det handlar om - och om det förekommer ekonomiskt stöd för de olika projekten. Jag är alltså spänd på vad ni kommer att lägga fram för oss, eller så kanske ni redan i dag kan besvara en eller annan fråga. Jag ser detta som sagt som en briljant idé som behöver kompletteras med de enskilda elementen. Jag är säker på att vi kommer att diskutera detta även i parlamentet.
Herr Linkohr! Även om det inte var en fråga var ert uttalande till stor hjälp!
Herr talman! Jag vill säga att det bakom alla dessa delar finns en strategi, dvs. att utvidga verksamheten till en större marknad än bara den europeiska på energiområdet, som är ett område där vi tror att vi kan gå vidare, särskilt då vi har associeringsavtal med en stor del av dessa länder som, t.ex. med de tolv i medelhavsområdet och naturligtvis att garantera balansen och principerna för en lojal konkurrens mellan alla.
Det är inte bara energi. Det är första steget. Det andra steget är det jag kommer att lägga fram innan hösten -mycket troligt redan innan sommaren: transeuropeiska transportnät som innefattar höghastighetssjövägar, för medelhavsområdet, men också de länder som gränsar till den utvidgade unionen.
I vissa fall handlar det om att underlätta samfinansiering i redan befintliga program och i andra helt enkelt att genom samfinansiering sätta igång undersökningar om projekt som skall genomföras om man kan visa att de har ekonomisk bärkraft.
Jag vill inte tråka ut er, men ni sade ju att jag inte har ställt några frågor: vilket gensvar får vi i dessa länder? Är de intresserad av en sådan lösning? Ni har säkert talat med de enskilda länderna. Ni kanske vill uttala er om detta.
Visst är de av stort intresse. På onsdag i nästa vecka kommer jag -som jag sade - att lägga fram detta meddelande till alla länder i medelhavsområdet.
Som ni vet för vi en strukturerad dialog med Ryssland om energin. Med andra länder också, t.ex. Norge. När det gäller Balkanländerna har hela frågan om elmarknaden tagits upp. Just när det gäller balkanmarknaden för elektricitet hoppas vi uppnå att den skall gå vidare med en liknande integration för gas. Man kan dessutom nämna den dialog vi för med alla andra länder, som är särskilt intresserade av denna globala infallsvinkel. Den ger en bild av vad målet är och kommer att göra det lättare att rationalisera framtida investeringar.
Det finns ett tydligt intresse, inte bara från länderna kring Medelhavet -detta menar jag bestämt - utan också från alla andra länder, även de som vi redan för en strukturerad dialog med.
Denna punkt är avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 17.22 och återupptogs kl. 17.30.)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till kommissionen (B5-0089/2003).
Kommissionen föreslår att fråga nr 25 av Collins diskuteras efter frågorna 26 och 27. Jag antar att det inte ger upphov till några problem. På så sätt blir ordningen mer logisk.
Första delen
Fråga nr 26 av Paulo Casaca (H-0254/03):
Angående: Stormar på Azorerna den 11 och 12 april 2003
Den autonoma regionen Azorerna drabbades av kraftiga stormar den 11 och 12 april 2003. Stormarna orsakade stora skador på bostäder och offentlig infrastruktur på samtliga öar i denna arkipelag. Särskilt jordbruket drabbades mycket allvarligt.
Jag har personligen haft möjlighet att bevittna den allvarliga och allmänna förstörelsen av all växthusproduktion och särskilt växthusproduktionen av ananas på São Miguel. Frukt- och grönsaksproduktionen, och särskilt produktionen av bananer, apelsiner och maracuja, har skadats svårt. För vinodlingens del är förstörelsen total.
Eftersom den autonoma regionen Azorerna ofta drabbats av dessa oväder har man inom ramen för det regionala strukturfondsprogrammet Prodesa fastställt särskilda åtgärder som skall vidtas i händelse av naturkatastrofer. Trots detta finns det två obesvarade frågor som jag nu önskar ställa till kommissionen.
Den första gäller huruvida Europeiska kommissionen kommer att beakta följderna av dessa stormar då den fattar beslut om den regionala fördelningen av anslagen ur programplaneringsreserven och resultatreserven som ingår i gemenskapens stödramar.
Den andra frågan gäller huruvida Europeiska kommissionen, på samma sätt som för de jordbrukare i Mellaneuropa som drabbades av störtregnen förra sommaren, har för avsikt att vidta särskilda åtgärder till förmån för jordbrukarna på Azorerna för att minska de negativa effekterna på deras inkomster.
Herr talman! För det första vill jag beklaga den storm som drabbade Azorerna. Tyvärr har man under den senaste tiden registrerat olika klimatologiska olyckor på flera ställen i Europeiska unionen. Det gällande regionala strukturfondsprogrammet innefattar i vissa delar stöd som kan avhjälpa de skador som orsakats av de klimatologiska problem ledamoten hänvisar till.
Jag vill tala om att de problem som genomleds den 11 och 12 april på Azorerna -som ledamoten nämnde - inte i princip ger upphov till extra bidrag från resultatreserven. Den utgör -som ledamoten vet - ett instrument som är ägnat att stimulera effektiviteten i de pågående programmen. Tilldelning grundar sig i indikatorer som fastställs av medlemsstaten, i samråd med kommissionen, som speglar effektivitet, förvaltning och ekonomiskt genomförande av programmen, som gör det möjligt att mäta resultat i förhållande till de mål som fastställts i programmet. De är således tänkta att stimulera de olika europeiska regionerna, de olika länderna i Europeiska unionen, att med kvalitet och på ett så effektivt sätt som möjligt förvalta de strukturfonder de disponerar.
Då tilldelning däremot sker ur den programplaneringsreserv som medlemsstaten föreslagit under tiden för gemenskapens stödprogram kan man beakta extraordinära behov för jordbrukssektorn på Azorerna. Där skulle det kunna finnas en möjlighet att bevilja medel. Portugal kan således föreslå att man skall beakta de klimatproblem ledamoten hänvisar till, men jag insisterar på att det är genom programplaneringsreserven.
När det gäller möjligheten att ge stöd åt jordbrukarna kan man på berörd medlemstats begäran vidta vissa åtgärder inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken även om, som ledamoten vet, kommissionen ännu inte fått något meddelande eller begäran om hjälp från medlemstaten eller de regionala myndigheterna på grund av händelserna på Azorerna.
Om kommissionen får en sådan fråga kommer den naturligtvis att inom ramen för gällande lagstiftning studera de åtgärder som kan vidtas för att avhjälpa konsekvenserna av dessa klimatproblem.
Herr talman! Jag vill först och främst tacka kommissionsledamoten för hennes svar, i vilket hon naturligtvis uttrycker kommissionens ståndpunkt om de katastrofala följderna av de stormar som vi upplevde på Azorerna den 11-12 april.
Jag vill säga att det är oerhört svårt att sätta ord på de saker jag bevittnade under dessa få dagar, eftersom den här stormen bestod av otroligt starka cykloniska vindar, vilka orsakade mycket omfattande skador, såväl på byggnader som på fruktträd och skogsmarkerna i allmänhet. Framför allt beror det emellertid på att denna storm ledde till en översvämning av salt, vilket täckte hela nedre delen av alla öar i ögruppen Azorerna.
Detta salt täckte till exempel Graciosa fullständigt, vilket ledde till en kemisk destruktion av praktiskt taget allt som var levande där. Jordbrukets förluster som helhet är enorma, vinstockar och grönsaksodlingar är fullständigt förstörda. Jag vet, vilket kommissionsledamoten också sade, att de regionala myndigheterna ännu inte har sänt en rapport till kommissionen om denna katastrof och jag vet att denna rapport kommer att nå kommissionen inom kort, men jag ville redan nu notera vad som har sagts om programreserverna och jag ville också framhålla den beredvillighet som kommissionens har visat när det gäller att vidta åtgärder för jordbrukssektorn.
Jag vill bara säga att vi väntar på denna information och att vi naturligtvis kommer att ägna den all uppmärksamhet.
Av egen yrkesmässig erfarenhet vet jag mycket väl vad som kan hända med katastrofer i jordbrukssektorn och att det är en särskilt känslig sektor. Som jag sade innan visar jag min solidaritet och jag är säker på att man från kommissionens håll, då tiden är inne, kommer att göra allt man kan inom ramen för gällande lagstiftning.
Jag påminner mina kära kolleger att denna stund för konkreta frågor på en minut inte är till för uttalanden eller debatter även om jag förstår att detta allvarliga oväder var förtjänt av en ytterligare förklaring.
Fråga nr 27 av Cristina Gutiérrez-Cortines (H-0289/03):
Angående: Kolväteutsläpp utanför Gibraltar
I flera års tid har fartyg nära Gibraltar oavbrutet släppt ut kolväten i havet i samband med tankning, avlastning och pålastning. De miljömässiga och ekonomiska konsekvenserna på det näraliggande spanska området är enorma eftersom den ekonomiska verksamheten där domineras av fiske och turism.
Detta är endast ett av många exempel på utsläpp av mycket förorenande substanser. Dessa utsläpp får visuellt påtagliga effekter för medborgarna, stora ekonomiska konsekvenser och omätliga miljökonsekvenser, eftersom alla former av normal verksamhet omöjliggörs i det förorenade området under en längre tid. Kan kommissionen inför denna typ av katastrofer, och med hänsyn till kommissionens meddelande till Europaparlamentet och rådet om ökad sjösäkerhet med anledning av oljetankern Prestiges förlisning (KOM(2002)0681 slutlig), svara på följande fråga:
När kommer kommissionen att lägga fram en bedömning av behovet att ändra gällande lagstiftning och disponibla instrument för skydd av miljön i syfte att minimera risken för olyckor och de skador som olyckorna förorsakar?
Andra delen
Som ledamöterna vet -och ledamot Gutiérrez-Cortines - antog kommissionen den 13 december förra året ett meddelande om att öka sjösäkerheten efter oljetankern Prestiges förlisning. Texten påminner unionens stater om behovet att i förtid tillämpa och skynda på tillämpningen av lagstiftningspaketen Erika I och Erika II, förutom att föreslå nya åtgärder.
Dessa nya åtgärder fick ny fart vid det senaste ministerrådsmötet i mars eftersom kommissionen i förtid tillämpat några bestämmelser som föreslagits i meddelandet. På så sätt har nu alla nödvändiga åtgärder vidtagits för att bilda den nya europeiska sjösäkerhetsbyrån. Den 29 januari i år utsågs dess verkställande direktör och dess verksamheten har redan inletts i Bryssel, som temporärt säte, tills dess definitiva säte beslutas.
Kommissionen har också börjat upprätta ett gemenskapssystem för uppföljning av fartygstrafiken, SafeSeaNet, och uppmanat medlemsstaterna att de i förväg skall fastställa de nationella planerna för mottagande av tankbåtar i svårighet, i hamnar eller nödhamnar. De olika länderna i unionen måste utse nödhamnar innan denna sommar.
Två samordningsmöten har redan hållits och jag vill också påminna om att kommissionen, förutom att vända sig till grannländerna i medelhavsområdet, redan har talat med (inte bara per brev till alla dessa länder) också Ryssland och Norge för att betona vikten av sjösäkerheten och hamnmyndigheternas kontroll av oljefartygen. Dessutom har vi talat om dessa frågor med Ryssland, Norge, Algeriet och Marocko i bilaterala möten med berörda ministrar och när det gäller Ryssland och Norge ser vi en möjlighet att etablera ett kontrollsystem för sjöfarten i Östersjön och Nordsjön som gör det möjligt att öka säkerheten och undvika alla slags problem.
Man måste tillägga att kommissionsledamöterna den 20 december förra året antog en förordning som förbjuder transporter av tjock eldningsolja med enkelskroviga fartyg, till och från hamnar i Europeiska unionen. Enligt förordningen skall ersättandet av enkelskroviga fartyg till dubbelskroviga skyndas på. Förslaget har dessutom fått medhåll i rådet och i första behandlingen av utskottet för regionalpolitik, transport och turism i Europaparlamentet. Därför bör det kunna träda i kraft i juni om överenskommelserna i rådet håller.
Avslutningsvis vill jag säga att kommissionen till Europaparlamentet och rådet översänt ett förslag till direktiv den 5 mars i år om föroreningar från fartyg och införandet av sanktioner, även straffrättsliga, för föroreningsbrott. Förslaget handlar om olagliga utsläpp, oavsiktliga eller avsiktliga -det finns också avsiktliga: tankrengöring eller barlastlänsning som ledamoten nämner - för att fastställa ansvar i hela kedjan från skeppsredare, befraktare, klassificeringssällskap, etc. som kommer att göra det möjligt att mildra luckorna i gemenskapsrätten när det gäller uppsåtliga eller oavsiktliga föroreningar från fartyg och tvinga unionens stater att anta en överensstämmande lagstiftning.
Avslutningsvis är summan i IOCP-fonden, som vi sett i fallet med Erika, men också Prestige, alldeles otillräcklig. Den bör ökas till 1 miljard euro som maxtak för ansvar i enlighet med kommissionens förslag. Ministerrådet är överens om att om denna fond inte utökas inom ramen för Internationella sjöfartsorganisationen så kommer åtminstone Europeiska unionen att anta ett beslut att inrätta en extrafond som gör det möjligt att nå dessa ersättningsnivåer. Den 16:e denna månad hålls en diplomatkonferens i Internationella sjöfartsorganisationen och jag hoppas att den accepterar vårt förslag, dvs. att Europeiska unionen försvarar sig upp till nivåer som motsvarar länder som t.ex. Förenta staterna.
Fru kommissionär! Jag kan bara visa min tillfredsställelse med alla dessa kompletterande åtgärder eftersom bevarandet av miljön och undvikandet av risker i handeln med kolväten är en process med många kompletterande åtgärder. Mina frågor är dock: i vilken utsträckning är Gibraltars ansvar definierade? Och, i vilken utsträckning ansluter sig kommissionens generaldirektorat för miljö -jag vet inte om ni kan svara i denna stund - till dessa åtgärder så att det verkligen blir en tvärgående fråga om garanti där ansvaret för miljön innefattas i problembilden?
Jag håller med ledamoten om att detta är en process. Om vi t.ex. talar om barlastlänsning, kan vi kräva att det inte skall vara några utsläpp i havet eftersom vi antagit -parlamentet stödde oss - ett direktiv som innebär skyldighet för alla medlemsstater att i alla hamnar i en viss kategori inrätta nödvändiga anläggningar för tankrengöring och barlastlänsning utan att behöva göra detta ute på öppna havet. Det har varit det vanliga sättet under alla år och är orsaken till över 90 procent av föroreningarna av kolväten som sker år efter år. Föroreningen av bottnarna sker inte vid stora katastrofer som Erika, Prestige, Amoko Cádiz eller Mar Egeo. De får en lokal brutal påverkan, som vi sett, men dessutom släpps avsiktligt år efter år ton efter ton ut i öppna havet, vilket är nio till tio gånger mer än vad de stora katastroferna gör.
När det gäller Gibraltar vill jag tala om för ledamoten att det, i det antagna direktivet och i förordningen, när det gäller krav på dubbelskroviga fartyg, transporter av tjocka eldningsoljor, föryngringen av flottan med mera sägs mycket tydligt att det gäller i alla hamnar, kajer och ankarplatser i Europeiska unionen. Gibraltar ligger i Europeiska unionen och Gibraltar påverkas, precis som alla andra platser -som t.ex. Algeciras påverkas - för att nämna en hamn i närheten.
Naturligtvis stöder miljökommissionären fullständigt de åtgärder vi tänker föreslå även om vi håller på att upprätta en särskild sort för oljesektorn och föroreningen från kolväten. En särskild sort som har att göra med det faktum att IOCP-fonden ger en särskild och differentierad täckning och försäkring för föroreningar av kolväten -som andra slag av potentiella föroreningar inte har. På området för straffrättsliga sanktioner anser vi dessutom att föroreningen av kolväten och barlastlänsning har en komponent som kräver en särskild typ av sanktioner, eller åtminstone kan kräva att andra slag av miljöbrott kanske inte skall räknas som sådant miljöbrott, med straffrättslig påföljd i vissa länder. Men i detta fall där det föreligger ett tydligt uppsåt och oerhörda skador för befolkningen i området och i den marina miljön är det logiskt att välja denna brottsartsbestämning i det straffrättsliga området för detta slag av gärningar som absolut inte kan tolereras.
Herr talman! Jag bad om ordet för att gratulera kommissionsledamoten till de omfattande och förnuftiga åtgärder som vidtas med avseende på oljespill och samtidigt ställa en följdfråga om tankrengöring av fartyg, vilket håller på att bli ett verkligt gissel vid de portugisiska kusterna.
Alla länder som, likt Portugal, är lyckliga nog att ha långa kustlinjer, drabbas emellanåt av spill som dyker upp på stränderna utan att man vet var det kommer från eller vem som är ansvarig. Jag vet att de åtgärder som man för närvarande är i färd med att utarbeta och som sedan kommer att tillämpas kommer att avhjälpa det här problemet. Det finns emellertid en grundläggande fråga: kontroll och övervakning. Svårigheten ligger i att identifiera de personer som är ansvariga för att släppa ut dessa substanser.
Jag vill fråga kommissionsledamoten om kommissionen också överväger åtgärder på området för kontroll och övervakning.
Vi talar om att föreslå att unionens medlemsstater, och det är vad jag fört till diskussion i rådet och i parlamentet, skall fastställa förorening av havet genom utsläpp, bl.a. vid tankrengöring, då de -som ledamoten säger - sker uppsåtligen ute på öppna havet även straffrättsligt, med frihetsberövande i straffskalan,.
Vi talar om att det skall vara ett brott i ett område på 200 sjömil, i den ekonomiska exklusiva zonen. Det kompletteras, som jag sagt tidigare, med en ökning av kontrollen av sjöfarten. Jag tror att vi nu -vi kommer att studera det - skall kontrollera trafiken med vissa fartyg, just oljetankbåtarna, i vissa områden.
Det handlar som jag ser det om att ta ett steg till, att kontrollera alla slag av båtar som cirkulerar, förutom ?tráfico de bajura? -som vi säger på spanska - dvs. kustnära, på tre, fyra eller fem sjömil. Från en viss distans från kusten bör all trafik kontrolleras. Det kommer att innebära en bättre säkerhet på ett hav som för varje dag som går har fler sjötransporter och fritidsaktiviteter men också ett hav som blir mer och mer förorenat och som måste skyddas på ett konsekventare sätt.
Det vi gör i himlen med flygplanen kan vi med all tydlighet också utveckla på haven, med de skillnader och ändringar som behövs. Det är vad vi arbetar med. Jag upprepar att vi börjar med kontrollen av alla tankbåtar som kommer in på Europeiska unionens vatten och all trafik i vissa områden i Europeiska unionen.
Fråga nr 28 av Carlos Lage (H-0222/03):
Angående: Utnämning av en portugisisk tjänsteman till en befattning som generaldirektör för information och kommunikation
Vid en debatt i parlamentet den 26 mars 2003 i samband med ett misstroendevotum, tolkade den portugisiske statsministern utnämningen av en portugis till en befattning som generaldirektör inom Europeiska kommissionen som en diplomatisk seger för hans regering. Samtidigt kritiserade han den förra socialistiska regeringen för dess påstådda oförmåga på detta område.
Senare har Europeiska kommissionens representation i Portugal offentligt klargjort att utnämningarna till högre befattningar inom kommissionen grundas på kriterier som har att göra med meriter och kompetens, jämställdhetsprincipen och den geografiska balansen.
Naturligtvis kan en positiv uppfattning av meriterna fortfarande sägas ha legat till grund för valet av en portugis till denna befattning. Men statsministerns uttalanden kan leda till vissa tvivel. Jag vill därför fråga kommissionen: Var utnämningen av en portugis till befattningen som generaldirektör för information och kommunikation endast ett resultat av hur väl de angivna kriterierna uppfylldes, eller var den ett resultat av den portugisiska regeringens diplomatiska påtryckningar?
Kommissionen kan bekräfta att utnämnandet av en portugisisk tjänsteman som generaldirektör för GD Press och kommunikation var grundat på de principer som fastlades av Prodi-kommissionen när han tillträdde 1999. Det gäller särskilt de principer som kräver att meriterna väger tyngst i utnämningsbeslut och att varje ansträngning skall överensstämma med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna för att ta hänsyn till behovet av en balans mellan nationaliteter på högre tjänstemannaposter.
Efter en omplacering av en A1-tjänsteman från funktionen som generaldirektör till chef för kommissionsordförandens kansli i september 1999 hade Portugal två A1-tjänstemän vid kommissionen. Ingen av dessa innehade ställningen generaldirektör. Sedan dess har de portugisiska regeringarna varit av åsikten att det råder en geografisk obalans som borde rättas till och de portugisiska myndigheterna tog upp frågan med oss vid ett flertal tillfällen. Europaparlamentet är väl medvetet om att det inte är ovanligt eller felaktigt att medlemsstaterna tar upp denna typ av frågor med jämna mellanrum. Kommissionen lyssnar på sådana åsikter och tar dem under vederbörligt övervägande. Men kommissionen fattar oberoende beslut om utnämningar och enbart i institutionens intresse. Det vore fel att tro att åsikter som görs gällande för kommissionen skulle innebära påtryckningar på kommissionen. Kommissionen kan bekräfta att nominerandet och utnämnandet av den nya generaldirektören för GD Press och kommunikation var helt i enlighet med tjänsteföreskrifterna och kommissionens interna förfaranden för urval och utnämnande av högre tjänstemän grundat på meriter.
Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamot Kinnock för hans svar. Det var klart, exakt och noggrant och jag var redan övertygad om att denna överordnade tjänstemans utnämning enbart grundades på kriterier som har att göra med meriter och geografisk balans. Jag hade absolut inga avsikter att ifrågasätta denna utnämning, vilken jag är mycket nöjd med, eftersom den rör en mycket begåvad portugisisk medborgare som kommer att inneha en nyckelroll i kommissionens organisation. Efter kommissionsledamotens svar står det också helt klart att ingen regering eller statsminister kan ta åt sig äran for denna utnämning eller hävda att det handlar om nationell självbelåtenhet, som om det var en heroisk bedrift.
Jag vet mycket väl att regeringar och statsministrar ibland svävar ut i retoriska resonemang, att de tycker om att fästa europeiska medaljer på sin egen bröstkorg. Detta skadar ingen och jag anser att kommissionsledamotens svar var mycket upplysande och subtilt, både form- och innehållsmässigt sett.
Fråga nr 29 av Christopher Heaton-Harris (H-0267/03):
Angående: Kommissionens disciplinåtgärder
Kan kommissionen ange när Marta Andreasen avstängdes från sitt arbete på kommissionen? När påbörjades disciplinåtgärderna? Hur långt har man kommit med detta förfarande? Hur många kommissionsanställda har avstängts med full lön i mer än sex månader under de senaste fyra åren?
Frågor till Nielson
Ett disciplinförfarande gällande Marta Andreasen inleddes den 2 juli 2002. Andreasen avstängdes från sin tjänst genom ett kommissionsbeslut av den 28 augusti 2002. Kommissionen har nyligen mottagit en rapport av förhörsombudet som utsetts genom ett korrekt förfarande för att beakta all relevant information i fallet Andreasen. Nu när kommissionen fått rapporten kommer kommissionen som tillsättningsmyndighet att överväga lämpliga åtgärder i detta förfarande. Tillsättningsmyndigheten kommer i synnerhet att behöva besluta om att eventuellt hänskjuta ärendet till en disciplinnämnd. Under de senaste fyra åren har vi haft ett annat fall där en tjänsteman avstängts med full lön i mer än sex månader.
Kan kommissionsledamoten acceptera att kommissionen har mycket att lära i sin hantering av sina interna tvister mellan högre tjänstemän inom personalen om man blickar tillbaka på händelserna förra året?
Vi har godtagit att kommissionens redovisningssystem är i stort behov av snabb reform enligt de riktlinjer som dess tidigare räkenskapsförare Marta Andreasen dragit upp. Hon var i tjänst endast under fyra månader och arbetade i en förment ovänlig miljö. Eftersom ni som kommissionsledamot för reformer är medveten om att reformer oftast tar längre tid än tänkt att ta fram, formulera, planera och omsätta i handling borde ni nu kunna inse att det är tid att sluta göra Marta Andreasen till syndabock och upphöra med dessa absurda disciplinära åtgärder mot henne. Då kanske det sunda förnuftet åter kan få råda inom Europeiska kommissionen.
Jag tackar parlamentsledamoten. Även om kommissionen uppvisar den blygsamhet som anstår varje ansvarig myndighet kan jag inte gå med på parlamentsledamotens påstående om att vi har mycket att lära om interna dispyter. Han känner väl till bakgrunden i detta ärende och har varit god nog att godta detaljerna i den beskrivning som han fått i Europaparlamentet. Det som skedde under de sista veckorna i maj förra året var ett mycket tydligt och allvarligt sammanbrott i arbetsrelationerna. Det innebar att åtgärder måste vidtas skyndsamt helt enkelt eftersom dröjsmål skulle ha dragit ut på problemet utan någon försoning i sikte. Under dessa omständigheter var kommissionen, om vi underförstår att kommissionen ändå har ett ansvar, det vill säga jag - med portföljansvaret för personal - tyvärr tvungen att agera.
När dessa händelser utspelade sig gjordes Andreasen definitivt inte till syndabock. Jag vill klargöra en sak: Jag insisterade på - vilket mina kolleger inom kommissionen genast gick med på - att Andreasen under sin avstängning skulle få full lön för att ställa bortom varje tänkbart tvivel att kommissionen inte på något sätt hade avgjort hennes ärende på förhand. Det är ett ärende som fortfarande är under bedömning eftersom det finns prima facie-bevis på att hon allvarligt skall ha brutit mot tjänsteföreskrifterna. De disciplinåtgärder som vidtagits följer strängt gällande regler och slår vakt om Andreasens naturrättighet. Därför är det inträffade beklagligt, liksom alla disciplinförfaranden, men inte på något sätt absurt.
Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 30.
Om kommissionsledamoten inte har något emot det kommer vi att ägna frågorna lite mer än tjugo minuter för att utnyttja den tid vi sparat in med andra kommissionsledamöter. Lite mer än tjugo minuter. Fråga nr 31 av Michl Ebner (H-0219/03):
Angående: Dricksvatten i u-länderna och i-länderna
I många länder, särskilt i u-länder, är dricksvattenförsörjningen inte garanterad. Detta leder ofta till att sjukdomar sprids och är orsaken till att barnadödligheten är hög i länderna i tredje världen.
Vad gör Europeiska kommissionen när det gäller utvecklingsbistånd för att ge människor i länder i tredje världen större möjligheter att få tillgång till rent dricksvatten?
Ibland har även i-länder problem med dricksvatten. Man måste här lära medborgarna att bli mer sparsamma med de värdefulla dricksvattenkällorna. Vad gör Europeiska kommissionen på detta område? Vad har kommissionen gjort tidigare?
För det första, med avseende på dricksvatten i utvecklingsländer, har kommissionen i sitt meddelande om förvaltning av vatten i utvecklingsländer föreslagit att man bör prioritera en säker tillgång till vatten för alla människor - särskilt de fattigaste - i tillräcklig mängd av god kvalitet samt ändamålsenlig avfallshantering med det allmänna syftet att minska fattigdomen och förbättra människors hälsa och livskvalitet. Denna tonvikt på säker tillgång till vatten och sanitet förstärktes ytterligare i samband med världstoppmötet om hållbar utveckling genom att EU:s vatteninitiativ startades och att det strategiska partnerskapet mellan EU och Afrika om vattenfrågor och sanitet undertecknades.
Efter Johannesburg började vi koncentrera oss på en långsiktig ansträngning för att omsätta dessa politiska åtaganden i praktiken på marken och för avloppssyften även under marken. Vi är involverade i en dialog för att förankra denna process i länderna. Det centrala i denna åtgärd är att fungera som en katalysator och stödja medverkan från alla parter på lokal, nationell och regional nivå, från statliga och lokala regeringar till användarna i det civila samhället och de privata yrkesmässiga aktörerna där vatteninitiativets partnerskap mellan en mångfald intressenter återspeglas. Ett nyckelmål är att fokusera på millennieutvecklingsmålen och målsättningarna tillgång till vatten och sanitet för de fattiga. Detta förhandlade vi om i Johannesburg och nu försöker vi ta itu med problemen.
Kommissionen undersöker också möjligheterna att öka det ekonomiska stödet för dessa mål. I detta ingår att eventuellt inrätta en särskilt vattenfond och att använda utvecklingshjälp som en katalysator för att locka fram andra ekonomiska resurser som en reaktion på att länderna prioriterar vattnet i strävan att minska fattigdomen och främja hållbara utvecklingsstrategier. Detta kommissionsförslag presenteras i meddelandet om inrättandet av en EU-vattenfond.
För det andra, med avseende på dricksvatten i industriländer, började Europeiska unionen vidta mått och steg för över 20 år sedan för att garantera kvaliteten på dricksvattnet. I dricksvattendirektivet från 1980 fastlades kvalitetsnormer för dricksvatten och även skyldigheter för regelmässiga kontroller. Det syftade alltså till en hög skyddsnivå i hela unionen. Dricksvattendirektivet ändrades 1998 för att stämma av parametrar och tillhörande värden och vid behov strama upp dem och skapa öppenhet och insyn samt mer information för medborgarna.
För att skydda vattenresurserna på ett komplett sätt omstrukturerade Europeiska unionen nyligen sin politik för skydd av vatten fullständigt genom att anta ramdirektivet på vattenpolitikens område: Skydd av alla vatten, floder, grundvatten och kustnära vatten och fastslående av bindande skyldigheter att uppnå eller upprätthålla hög kvalitet för alla dessa vatten till senast 2015. Vidare avser det att garantera en bred medverkan från medborgarnas, intressenternas och de icke-statliga organisationernas sida vid utvecklandet av de nödvändiga skyddsåtgärderna samt att bekräfta miljömålet genom ekonomiska instrument som exempelvis ekonomisk analys och vattenprissättning där kostnadstäckningen beaktas och på så vis främja vettig användning av vatten och skydda våra vattenresurser.
Miljöpolitik på vattnets område är komplicerad och understöds av riktade åtgärder inom forskningspolitik där det inom sjätte ramprogrammet läggs ned stor energi och stora ekonomiska resurser på frågan om vattenresurser och skyddet av dessa. Det gäller både inom dagens medlemsstaters regionalpolitik genom instrument som struktur- och sammanhållningsfonderna och i kandidatländerna genom instrument som ISPA och Phare.
Herr talman! Låt mig tacka kommissionsledamot Nielson för hans informativa och utförliga yttrande. Tanken på att inrätta en vattenfond finner jag mycket positiv och vägvisande, och jag tror att utvecklingsländerna kan ges ett alldeles särskilt stöd på detta sätt eftersom det innebär ett direkt stöd på plats för konkreta projekt som delvis ger ett framtidsperspektiv åt mycket stora landsdelar.
Vad gäller läget i industriländerna för oss här i Europeiska unionen, så tror jag att det är absolut nödvändigt att vi vid sidan av det nya ramdirektivet för vattenskydd sätter fart på kontrollerna, så att alla aktörer inte bara kommer samman, utan att prestationerna också kontrolleras på vederbörligt sätt när alla beslutsfattare engageras och, som ni sade, miljöpolitiken, forskningspolitiken och regionalpolitiken samordnas.
Helt kort: fonden kommer inte att innebära att vi begär nya medel, extra pengar från medlemsstaterna. Den är främst en metod med vars hjälp vi hoppas kunna skynda på det faktiska utnyttjandet av medlen som redan fördelats till den nionde europeiska utvecklingsfonden. Men jag håller med och är glad för stödet för denna idé.
Beträffande kontrollerna tror jag att det framgår klart och tydligt att det inom Europeiska unionens ramverk är medlemsstaternas uppgift att komma med resultat när det gäller den viktiga frågan om att kontrollera det som beslutats på ett grundligt och mycket professionellt sätt.
Jag har en följdfråga till Ebners fråga som rör ert kärnområde, herr kommissionär, nämligen utvecklingsbiståndet: I vilken utsträckning spelar vattenpolitiken en central roll inte bara för dricksvattnet utan även för lantbruket på två viktiga och aktuella områden, nämligen för det första området kring Eufrat och Tigris - här är även Turkiet involverat - och för det andra övriga områden i den palestinska problematiken i stort? Jag undrar om ni för särskilda förhandlingar om detta, eftersom vattnet där antingen har en viktig fredsskapande funktion eller kan bli grunden för militära konflikter.
Posselt har alldeles rätt. Vi börjar i fråga om Afrika genomföra analyser på mycket bred grund i tio flodområden just till förmån för förebyggande och även fredsrelaterad verksamhet.
Beträffande Palestina har hela regionen i generationer försökt klara av detta problem. Det stämmer att det både är en del av problemet och en del av lösningen. Mycket av hur freden kommer att gestalta sig mellan Israel och dess grannar har att göra med en bättre och mer rationell användning av vattnet. Detta är inte en lika brännande fråga för irakierna jämfört med alla andra problem de står inför men ett bättre utnyttjande av vattnet och dess jordbruksmässiga potential får inte glömmas bort. Oljan är inte den enda tillgången i det landet.
Fråga nr 32 av Bernd Posselt (H-0224/03):
Angående: Reproduktiv hälsa
Vad gör kommissionen för att i samband med internationella befolknings- och hälsoprogram och därmed sammanhängande åtgärder, som berör området för den så kallade reproduktiva hälsan, aktivt förhindra att sådana medel även används för att genomföra aborter? Kan kommissionen lämna garantier för att det sistnämnda är uteslutet?
Kommissionens policy i abortfrågan är klar och tydlig. Vi står fast vid handlingsprogrammet som antogs vid Världskonferensen om befolkning och utveckling i Kairo 1994. Kapitel 8.25 i handlingsprogrammet säger: Abort får inte i något fall förespråkas som en metod för familjeplanering. Alla regeringar och relevanta mellanstatliga och icke-statliga organisationer uppmanas att stärka sina åtaganden för kvinnors hälsa, att ta itu med osäkra aborters betydelse för hälsan som en betydande folkhälsoangelägenhet och att minska behovet av abort som en utväg genom utökad och förbättrad service för familjeplanering.
Jag skrev till Europaparlamentet i januari i år som ett svar på ett brev från 47 europaparlamentariker i abortfrågan. I detta brev, som står att läsa på min webbplats, betonade jag att vi syftar till att förebygga behovet av abort genom vårt stöd till program för reproduktiv hälsa. Men vi är medvetna om att osäkra aborter är en del av vår verklighet och en orsak till att många kvinnor dör i onödan varje år. Kommissionen anser nationell lagstiftning vara av övervägande betydelse när det är fråga om abortingrepp inom ramen för den allmänna hälso- och sjukvården. Vidare bör abortingrepp vara säkra i de länder dessa av ovan angivna skäl är lagliga.
Gemenskapens program och åtgärder på området reproduktiv och sexuell hälsa och rättigheter i utvecklingsländer syftar till att minska mödrars dödlighet och bidra till att nå millennieutvecklingsmålet i fråga. Insatserna är höga. Dödligheten bland mödrar har förblivit oförändrad och ökar rentav i länder som Malawi och Afghanistan. Jag skulle vilja att gemenskapsbiståndet på området reproduktiv och sexuell hälsa bedöms på grundval av om det leder till färre onödiga dödsfall bland kvinnor i utvecklingsländer. Det anser jag vara det viktigaste.
Ytterligare två korta följdfrågor. För det första: Kontrollerar kommissionen att alla gynnade eller stödda organisationer verkligen inte finansierar aborter? För det andra: Respekterar man i utvecklingsbiståndet alltid utvecklingsländernas enskilda lagstiftning om aborter, eller försöker man påverka ländernas lagstiftning?
kommissionen. (EN) Herr talman! Vi övervakar dessa organisationer och med tanke på den typen av global debatt som förs i frågan framgår det klart att organisationer som UNFPA eller IPPF som kritiserats måste vara mycket försiktiga med hur de arbetar. Enligt vår bedömning fullgör de sina förpliktelser.
Med hänvisning till er andra fråga påverkar vi inte lagstiftningen i något land. Det tillhör inte våra uppgifter.
Jag välkomnar verkligen kommissionsledamotens kommentarer och det faktum att han säger att kommissionen gör allt som står i dess makt för att minska antalet osäkra aborter som äger rum i världen och absolut att minska behovet av aborter genom att ge och uppmuntra tillgång till familjeplanering och sådant som rör den reproduktiva hälsan. Jag håller med honom om att det finns ett stort antal icke-statliga organisationer som uträttar förstklassigt arbete. Håller han med mig om att kvinnor har rätt att välja hur de skall planera sitt liv? Abort skall förstås vara sista utvägen men jag tror att den katolska läran och dess vägran att uppmuntra familjeplanering i vissa fall har orsakat miljontals kvinnor i några av världens fattigaste länder oändligt lidande. Jag hoppas att vi kan komma framåt i denna och tillhörande frågor som ett resultat av kommissionens reaktion och bidra till att minska antalet aborter och ge kvinnor tillgång till dessa tjänster om de så önskar.
Jag tror inte att kommissionen - eller jag för den delen - behöver hänvisa till någon annan grund för politiken än den som Kairo-handlingsplanen ger. Det är vad vi står för, vad vi försvarar och genomför. Den överlåter faktiskt på varje lands lagstiftning att avgöra vad som är lagligt och vad som inte är det. Denna överläggning skall äga rum på nationell nivå och inuti varje individ, i synnerhet inuti varje kvinna.
Vi har den globala strukturen för denna debatt och jag inser inte behovet av att specificera vilken roll de olika parterna skall spela men jag ser ett allt större övermått av bigotteri som jag tycker vi måste ta vederbörlig hänsyn till.
Eftersom frågeställaren är frånvarande utgår fråga nr 33.
Fråga nr 34 av José Ribeiro e Castro (H-0244/03):
Angående: Angola - situationen idag och utsikterna för demokratin
Mot bakgrund av den nya situationen och landets strategiska betydelse i såväl regionalt som internationellt perspektiv är det av största betydelse att handlingsplaner utvecklas inom en rad olika politikområden i syfte att främja freden, utveckla demokratin och återuppbygga landet.
Vad är kommissionens bedömning av situationen i Angola idag och inför den närmaste framtiden? Hur tänker den förhålla sig till de allvarligaste humanitära problemen och till återintegrationen av demobiliserade soldater? Har kommissionen fört en omfattande och uppriktig dialog med alla de politiska partier som finns representerade i landets nationalförsamling, liksom med kyrkosamfunden och det civila samhället? Hur förhåller sig givarkonferensen? Vilka framsteg har gjorts i fråga om insyn i och öppenhet om de offentliga räkenskaperna och intäkterna från utvinningen av landets naturresurser? Har kommissionen följt den särskilda utvecklingen i Cabinda, och vilka är utsikterna att finna en grundval för den demokratiska dialogen även där? Vilka konkreta uppgifter har kommissionen om arbetet med att förbereda och övervaka demokratiska, fria och rättvisa val? Vilka är de viktigaste åtgärderna som kommissionen är i färd med att vidta inom ramen för samarbetet med Angola, med hänsyn till humanitärt bistånd, social utveckling, återuppbyggnad, utbildning i demokrati? Hur bedömer den framtidsutsikterna för dessa program?
Kommissionen anser att Angola har nått avsevärda framsteg mot en konsolidering av fredsprocessen sedan undertecknandet av fredsavtalet april 2002 och att det inte verkar sannolikt i det här skedet att kriget blossar upp igen.
Men det återstår ett flertal utmaningar som kan hota stabiliteten i landet. Det gäller den kritiska humanitära situationen, återintegreringen av soldater och vidarebosättningen för fördrivna personer inom landets gränser och återsändande av flyktingar. Vidare utgör demokratiseringsprocessen och återuppbyggnaden av landet, särskilt vägarna, stora problem.
Landminor fortsätter också att utgöra ett stort hot. När människor började förflytta sig efter fredsavtalets undertecknande såg vi faktiskt en beklaglig ökning av antal olyckor på grund av landminor, en fruktansvärd konsekvens. Kommissionen fortsätter att bistå regeringen och samhället i stort för att möta dessa utmaningar.
Vad beträffar situationen i Cabinda ber jag att få hänvisa till svaret på frågan från ledamoten, skriftlig fråga E-640/03 i detta ärende. Kommissionen följer noggrant utvecklingen i provinsen och det finns på senare tid vissa tecken i positiv riktning i konflikten.
Den humanitära situationen i stort är fortfarande allvarlig men fortsätter att stabiliseras. Det finns vissa isolerade krisområden i hela det inre av landet, särskilt där minor och skadad infrastruktur fortfarande begränsar tillgängligheten.
Kommissionen anser att det är av grundläggande betydelse för försoning inom landet att demobiliseringen och återintegreringen av tidigare Unita-soldater lyckas. Det har funnits problem men med tanke på hur svåra omständigheterna är kan man ändå beteckna demobiliseringsprocessen som lyckosam fastän återintegrering inte har uppnåtts fullt ut. Jag besökte Angola i mars i år och även ett av de största lägren för före detta Unita-soldater. Jag hade ett åsiktsutbyte med några av dem om utsikterna under rådande förutsättningar. Det hela förefaller vara relativt välorganiserat.
Kommissionen är i kontakt med de politiska partierna även om en regelrätt dialog inte är igång ännu och att skapa en sådan har som syfte att förstärka ansträngningarna. I fråga om kyrkor och det civila samhället pågår det en dialog och det sker även samarbete i ett antal specifika projekt.
Vad givarkonferensen anbelangar, som kommer att äga rum i Bryssel , är varken datum, modaliteter eller dagordning bekräftade ännu. Konferensens framgång är nära knuten till att regeringen fastslår en trovärdig plan för återhämtning och återuppbyggnad av landet, inklusive en strategi för minskning av fattigdomen och förbättring av förbindelserna mellan Angolas regering och IMF. Kommissionen har mer än en gång erbjudit sig att hjälpa till i förberedelserna och organiserandet av konferensen.
Öppenhet och insyn i statsbudgeten och intäkter från landets tillgångar, olja och diamanter skulle kunna förbättras slutgiltigt med hjälp av den nya ekonomiska ledning som verkar sedan ommöbleringen i regeringen i december även om inga påtagliga resultat kan skönjas ännu. Den diagnos av oljesektorn som regeringen för närvarande utför med KPMG bör vara en viktig komponent och kommissionen emotser offentliggörandet med stort intresse. Jag tog upp dessa frågor på ett mycket direkt sätt med regeringen under det möte jag just nämnde. Kommissionen och andra givare samarbetar för att uppmuntra regeringen till att öka öppenheten och insynen.
Nästa val av president och lagstiftande församling kommer att vara ett avgörande prov på regeringens åtagande att införa demokrati. Kommissionen kommer att nära följa utvecklingen och har erbjudit sig att medverka till att skapa förutsättningar för fria och rättvisa val.
Prioriteringarna för EU:s samarbete med Angola beskrivs i det strategidokument för landet som nyligen undertecknades. På kort till medellång sikt prioriteras finansiering av åtgärder nödvändiga för att stödja fredsprocessen och den nationella försoningen och skapa förutsättningar för fria och rättvisa val. På medellång till lång sikt kommer kommissionen gradvis att öka sitt bistånd för hälsa, utbildning och tryggad livsmedelsförsörjning, som de tre överordnade målområdena.
Angola har också upptagits som ett land som man särskilt inriktar sin verksamhet på inom det Europeiska initiativet för demokrati och skydd för mänskliga rättigheter (EIDHR).
Herr kommissionär! Jag tackar er för ert omfattande svar på min fråga. Jag vill uppmuntra kommissionen till att föra en mer omfattande och öppen dialog med alla de politiska krafter som är företrädda i det angolanska parlamentet och naturligtvis också med alla krafter i det civila samhället och inom kyrkosamfunden.
En öppen dialog är vår bästa möjlighet att bidra till att befästa pluralismen i Angola och är på lång sikt vår chans bästa att befästa demokratin och friheten i landet. Detta har nyligen visats i ett projekt med Inter-denominational Committee for Peace in Angola (COIEPA), och jag vill uppmuntra kommissionen att utveckla andra projekt som den finansierar.
Å andra sidan är situationen för f.d. Unitasoldater oerhört oroande. Jag ingick i en delegation från Europaparlamentet som besökte ett av lägren och vår uppfattning var att medan lägren fungerar är saker och ting mer eller mindre bra. Situationen är svår, men det klarar sig. Problemet är vad som kommer att ske när lägren stängs, eftersom läget är oerhört bräckligt och det tar mycket lång tid att genomföra åtgärder för återintegrera dessa personer i samhället. Jag undrar om kommissionen är villig att särskilt avsätta resurser till program för yrkesutbildning och social återintegrering av före detta Unitasoldater och om den går med på att dessa program skall kontrolleras från båda sidor. Detta skulle kunna vara ett sätt att följa upp avtalet från april förra året på ett praktiskt sätt och att stärka förtroendet och stabiliteten i Angola.
Till att börja med delar jag den åsikt som gjorts gällande om att denna breda, öppna dialog som kan lägga grunden för pluralism är viktig i det här skedet.
Tack vare fredsavtalets struktur och det sätt på vilket de två motsatta rörelserna generellt talar med varandra och uppnår resultat har vi nu lyckligtvis nått en punkt där det inte finns någon väg tillbaka från freden.
Men vi skall inte vila på våra lagrar. Demobiliseringen och återintegreringen av före detta soldater är ett enormt problem. De offer vi och andra kan ge måste vara anpassade till individen och det är ingen lätt sak. Många av dem bör återgå till verksamhet inom jordbruket och det är det väsentliga för de flesta av dessa människor: att göra det som måste göras. Den tyngdpunkt vi lagt på hälsa, utbildning och tryggad livsmedelsförsörjning i vårt program i Angola ser jag komma till nytta just i denna strävan.
Herr kommissionär! Ni blir säkert inte förvånad över att även jag gratulerar er till det svar ni har gett oss. De portugisiska ledamöterna följer allt som sker i Angola och det är nödvändigt att Europeiska unionen ägnar särskild uppmärksamhet åt detta land, eftersom andra länder, till exempel Förenta staterna, är mycket intresserade av Angolas naturrikedomar. Det skulle också vara ganska vårdslöst av Europeiska unionen att inte se solidariskt på Angola, vilket är av avgörande vikt, men också ha EU:s egna intressen i åtanke.
Herr kommissionär! Jag anser uppriktigt sagt att den viktigaste indikationen på hur läget ser ut i Angola kommer att bli presidentvalet och valet till den lagstiftande församlingen. Dessa val kommer att ge oss en exakt uppfattning om den demokratiska och civila situationen i Angola, och kommer att vara avgörande. Vi måste därför ägna ytterst stor uppmärksamhet åt dessa val.
Avslutningsvis, herr kommissionär, vill jag ställa en fråga om Angolas interventioner i grannländer - eftersom den angolanska regeringen och dess väpnade styrkor har varit involverade i flera konflikter i grannländerna. Har det skett någon utveckling? Har Angola dragit sig tillbaka till sina gränser och slutat att aktivt ingripa i sina grannländers angelägenheter?
Det är riktigt att ökningen av de kända oljereserverna i Angola ger en fingervisning om en mycket intressant framtid de närmaste åren och frågan om licenser och vem som skall få vad av denna avsevärda oljeproduktions potential i Angola behöver följas upp med stor vaksamhet. Kommissionen stöder Förenade kungarikets initiativ. Det finns även andra parter involverade men Förenade kungariket är den ledande när det kommer an på att specificera kostnaderna och skapa mer inblick i fråga om intäkter i industrier som t.ex. oljeindustrin. Detta måste absolut diskuteras med Angola och jag har själv tagit upp frågan i mycket tydliga ordalag.
Jag delar uppfattningen att valen är det stora provet. Det är där vi också behöver investera genom att bygga upp förmågan och förstärka systemet.
Fråga nr 35 av Glenys Kinnock (H-0250/03):
Angående: Konventet om EU:s framtid
Kan kommissionen ange om den anser att konventet om EU:s framtid tillräckligt betonar EU:s prioritering av utvecklingssamarbete?
Kommissionen anser att förslaget till text som presenterades den 23 april innehåller flera värdefulla delar. Vissa avsevärda förbättringar har gjorts i en ansträngning att omstrukturera, förenkla och strama upp texterna. Artikel 1 utgör en god grund för prioriteringarna för utvecklingssamarbete men samtidigt är vi välvilligt inställda till ändringsförslagen som lagts fram av utskotten för utveckling och samarbete. Det gäller särskilt förslaget om att införa hänvisningar till gott ledarskap, miljöaspekter och förebyggande av hiv och aids.
Kommissionen anser att texten behöver förbättras ytterligare. Kommissionen skickade förslag till konventet den 5 maj om att göra dessa förbättringar med avseende på följande viktiga punkter.
För det första: politisk sammanhållning (artikel 1.3), där vi önskar införa i texten att EU kommer att respektera - det är ordet som används - principerna och syftena med artikel 1 i utvecklandet och genomförandet av yttre aspekter från andra av unionens politikområden.
För det andra: fokus på fattigdom (artikel 25), där kommissionen har föreslagit en direkt hänvisning till det primära målet att utrota fattigdomen för EU:s politikområden inom fältet utvecklingssamarbete.
För det tredje: att låta EUF ingå i budgeten (artikel 26.4), där kommissionen vill upphäva AVS-ländernas exceptionella ställning genom att ta bort detta stycke och som en följd av detta föra in EUF i unionens budget.
Vi har framhållit tanken om att inrätta en europeisk frivilligkår för humanitärt bistånd. Det är i dagsläget inte klart hur denna skulle fungera. Vi skall inte glömma att det humanitära bistånd EU ger är allvarliga saker som kräver teknisk expertis, erfarenhet och en hög grad av professionalism. Vi arbetar i farliga delar av världen där även de bäst utbildade yrkesmännen utsätts för risker. Därför kommer det inte vara lätt att inrätta en fredsstyrka av sådant slag. Vi har förpliktat oss att ge ett effektivt stöd till människor som ofta befinner sig i desperata situationer och vi arbetar genom de organisationer vi finansierar. Vi kan göra detta bättre än de flesta givare. Det kräver stora ansträngningar att insätta en tänkt European voluntary Humanitarian Aid Corps att verka i ett lämpligt sammanhang. Jag är tillsvidare skeptisk till idén.
Jag välkomnar verkligen det ni säger om artikel 35. Jag har också lagt fram ett ändringsförslag där jag ger uttryck för min oro att oerfarna europeiska volontärer skall verka i ofta mycket komplexa humanitära sammanhang där det som ni påpekar krävs ett visst mått av medvetenhet som de inte besitter. Det skulle vara farligt både för dem själva och för andra som medverkar i sådana aktiviteter.
Frågan om införandet i budgeten är återigen någonting som utskottet för utveckling och samarbete förordar och har förordat sedan en tid tillbaka. Delar ni min åsikt att vi bör öronmärka EUF-medel när de omfattas av budgeten för att skydda Europeiska utvecklingsfonden? Då ser vi till att medlen verkligen kommer AVS-länderna till godo och inte hamnar någon annanstans i världen.
Kinnocks kommentar är viktig. Det är en av flera frågor i denna diskussion som vi uttryckligen måste ta upp. Det är ingen lätt frågeställning där allting löser sig bara det ingår i budgeten. Systemets exakta förutsägbarhet och stabilitet är delvis orsaken till att det blivit för stelbent. Vi måste varsamt väga för- och nackdelarna när vi bestämmer oss för hur vi skall gå till väga. Vi kan verka för att detta skall ingå i budgeten - inte minst för det parlamentariska inflytandets skull, och detta är en fråga om demokratisering, om hur vi arbetar - men vi måste ha de andra aspekterna av ägande i de sydliga länderna i realiteten klart markerade på dagordningen.
Jag ber att få ansluta mig till Kinnocks kommentarer och särskilt stödja det som sades om gott ledarskap i utvecklingsländerna.
Jag skulle vilja fråga om en annan prioritet för stadgan med avseende på utveckling. Det gäller orsakerna till utvandringen från utvecklingsländer och att vi fortsätter framhäva kommissionens åtgärder på området, att vi förstår orsakerna, den extrema fattigdomen och instabiliteten i utvandringen från utvecklingsländer och att vi kontinuerligt integrerar det i debatten om orsakerna till invandringen till Europeiska unionen, däribland asylansökningarna. Vi inser att detta är verkliga utvecklingskriterier som förtjänar närmare granskning och fortsatt fokus.
Min första kommentar till detta är att varna för att tala om migration i allmänna ordalag och sedan gå in på asylansökningar i detalj. Det är av yttersta vikt att vi fortsätter tala ett tydligt språk.
Det bästa vi gjort på många år för att ta itu med orsakerna till migration var beslutet och tillkännagivandet i Monterey för ett år sedan om att öka det officiella utvecklingsbiståndet från Europeiska unionens medlemsstater. Detta är ett faktum.
Det som sagts om ledarskap och demokrati är också riktigt. Folk vill inte bara lämna de länder som är fattiga utan - till och med som asylsökande - bege sig någonstans bort från de länder som inte har något ledarskap. Det är en annan aspekt vi behöver arbeta på. Det handlar om pengar men även om anständighet och trygghet.
Fråga nr 36 av Mihail Papayannakis (H-0253/03) kommer inte att besvaras eftersom den innefattats på föredragningslistan under denna sammanträdesperiod - i debatten om Irak som hålls i morgon.
Fråga nr 37 av Margrietus J. van den Berg (H-0260/03):
Angående: Förnyade åtaganden och stöd till programmet för snabbgenomförande (Fast Track Initiative)
Hur långt har kommissionen kommit i arbetet med att fastställa och förnya åtagandena för de medel i Europeiska utvecklingsfonden som skall gå till AVS-länder och som avser programmet för snabbgenomförande?
Har kommissionen prioriterat de länder vars planer inom ramen för programmet för snabbgenomförande redan har godkänts?
Avser kommissionen att genomföra denna åtgärd i alla AVS-länder nu när alla dessa länder ingår i det analytiska snabbgenomförandet?
Vad är tidsplanen för att fullgöra detta program, och när alla vilande åtaganden har fastställts, vilket är förfarandet för att förnya åtagandet och föra in dem under programmet för snabbgenomförande? Hur lång tid uppskattar kommissionen att en sådan åtgärd tar?
Frågor till Schreyer
kommissionen. (EN) Det går inte att lansera något nytt i världen i dag utan att göra det med en ny akronym. Detta är FTI - som för övrigt även stöds av IFI - men jag är medlem i Anonyma Akronymer liksom så många andra. Jag tror att jag skall tala om ?utbildning för alla? och ?snabbspårsinitiativet?.
Målen som sattes upp i Dakar och millennieutvecklingsmålen på detta område inom utbildning utgör grunden för vår politik i utvecklingsländer. Gemenskapen har fördelat sammanlagt cirka 1,3 miljarder euro till utbildning i utvecklingsländer de kommande fem åren. Det är den globala siffran. Gemenskapen bidrar även med avsevärda medel till AVS-länderna inom den nionde EUF i form av allmänt budgetstöd - 1,66 miljarder euro - varav en del kommer utbildningssektorn till del. Det är svårt att säga exakt hur mycket och exakt för vad, men en del av detta är helt visst relevant.
I detta sammanhang ägnar vi ?snabbspårsinitiativet? full uppmärksamhet som ett sätt att skynda på framstegen mot utbildning för alla. Hittills är det endast tio länder som har ett godkänt förslag för ?snabbspårsinitiativet?, varav sju är AVS-länder. Olyckligtvis har dessa sju AVS-länder inte valt att prioritera utbildningssektorn i deras samarbete med EU. Kommissionen undersöker därför möjligheten att använda gamla, vilande fonder för att stödja ?snabbspårsinitiativet? i dessa sju länder. Initiativet har prioriterats som en av flera så kallade snabbutbetalningsmekanismer för användning av vilande belopp inom tidigare EUF-medel. Detta förfarande diskuteras för närvarande med AVS-partnerländer.
Utöver de tio länder som har ett godkänt förslag för ?snabbspårsinitiativet? kan alla utvecklingsländer som uppfyller kvalifikationskraven för det, exempelvis en fullständig akt för minskning av fattigdomen och en trovärdig sektorsplan, förvänta sig fortsatt stöd för genomförande av deras planer. Där det är möjligt kommer kommissionen att delta genom befintliga mekanismer eller genom att återinsätta vilande medel. Detta är en pågående ansträngning.
Vad det analytiska snabbspåret anbelangar håller dess exakta roll fortfarande på att definieras. En särskild arbetsgrupp har inrättats för att vidareutveckla detta koncept.
Tidtabellen utgör också en del av sammanhanget. Vi vet att ytterligare ansträngningar krävs i år och nästa år för att se till att resurserna i Europeiska utvecklingsfonden hanteras så effektivt som möjligt. I detta syfte organiserades seminarier i februari och mars 2003 där olika aktörer inom projektledningsprocessen fördes samman - delegationer, GD Utveckling och AIDCO. Under seminarierna gjordes stora ansträngningar att identifiera vilande åtaganden inom tidigare EUF för att frigöra outnyttjade resurser. Man enades med alla delegationer om att uppnå mål för återtaganden vid slutet av året.
Återtaganden implicerar ett administrativt förfarande som även omfattar de centrala instanserna. Det samma gäller för återtagande av pengarna vilket kommer att ske inom ramen för den årliga översynen. Partnerländer har naturligtvis sista ordet om beslut om användning av dessa vilande medel för ?snabbspårsinitiativet?. Detta är inte den enda användningen av medel vi försöker frigöra och påskynda utnyttjandet av, men ?snabbspårsinitiativet? har klart setts som en av prioriteterna.
Herr talman, herr kommissionär! Tack för det intensiva försöket att anslå vilande medel till det här initiativet. Jag tror att initiativet Fast Track, även i sin tekniska form, i sin institutionella form, kan vara utomordentligt effektivt i samarbetet med Världsbanken och ett antal länder i Europa och den samordnande roll eller inledande roll som Europa kan spela i det sammanhanget. Kanske skulle kommissionsledamoten vilja säga något mer, utan att han tar upp vart och ett av de här länderna, om vilken roll han tycker att Europeiska unionen skall spela. Jag förstod också att han sade att vi är beredda att spela en samordnande roll så att vi också kan ge ett mervärde till förbindelserna med till exempel AVS-länderna. Jag är lite nyfiken på den mervärdesrollen, alltså inte bara i ekonomiska ordalag utan även med avseende på politiskt ledarskap och institutionellt stöd.
Jag vidhåller att budgetstödet som kommissionen och parlamentet diskuterade i detalj för ett par år sedan är ett ytterst viktigt verktyg när ett partnerland har nått en tillräcklig kvalitetsnivå i sin sektorspolitik för utbildning. Vi har en bas som är tillräckligt bra att investera pengar i genom budgetstöd jämfört med det mer detaljerade arbete medlemsstaterna eller andra givare uträttar direkt på teknisk nivå i landet i fråga. I fråga om pengar uträttar vi viktigt arbete.
Genom att ha organiserat detta initiativ så brett och kraftfullt som möjligt inspirerar - för att inte säga pressar - vi dessutom afrikanska länder och andra att placera utbildningen högre upp på stegen av prioriteringar. Vårt vatteninitiativ har samma effekt och vi erbjuder verkligt stöd till de regeringar som anstränger sig för detta.
Det är till stor hjälp men det är just framgångsrik samordning och ett förslag till problemlösning via sektorsprogrammen som detta initiativ kan accelerera.
Herr Nielson! Jag gratulerar er och tackar för ert samarbete. Det blev inte bara 20 minuter utan 48 som ni besvarat ledamöterna. Tack så mycket.
I enlighet med arbetsordningen kommer frågorna nr 38 och 39 att besvaras skriftligt.
Fråga nr 40 av Dana Rosemary Scallon (H-0286/03):
Angående: EU-förordning om reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna
Skulle kommissionen kunna klargöra sitt förslag om reproduktiv och sexuell hälsa och därtill hörande rättigheter i utvecklingsländerna enligt vilket anslagen till budgetpost B7-6312 ökats från 55,8 till 73,98 miljoner euro, vilket bekräftades vid rådets möte? Kan kommissionen uppge om det ovannämnda uppgifterna är korrekta? Hur skall denna ökning finansieras med tanke på att EU:s allmänna budget för 2003 redan har slagits fast och med hänsyn till budgetutskottets ståndpunkt?
Enligt det beslut som kommissionen nyligen fattade om sin årliga politiska strategi (KOM(2003) 83 slutlig) kan den ekonomiska ram som Europaparlamentet antagit för denna förordning inrymmas under rubrik 4 i budgetplanen och särskilt i det ökade anslag som fastställts för verksamhetsbaserad budgetering för politikområdet utveckling. Kommissionen skulle då till fullo kunna godta parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen. Är det rätt att godkänna en sådan finansiering genom nästa års budget innan Europaparlamentets normala förfarande slutförts?
Herr talman! Kommissionens förslag till rättsligt underlag i fråga om reproduktiv och sexuell hälsa och tillhörande rättigheter i utvecklingsländerna lades den 7 mars 2002 fram för de lagstiftande myndigheterna - i detta fall rådet och parlamentet i medbeslutandeförfarandet. De lagstiftande myndigheterna slår enligt punkt 33 i det interinstitutionella avtalet av den 6 maj 1999 fast den finansiella ramen för programmets hela löptid. Den summa som ledamoten nämner rör medel som avsatts för de fyra åren 2003 till 2006.
Den summa som parlamentet föreslog var högre än i kommissionens ursprungliga förslag. Därför ombads kommissionen att undersöka om detta högre belopp kan finansieras inom ramen för den reviderade programplaneringen för budgetrubrik 4 och utan att rubrikens övre gräns enligt budgetplanen överskrids. Kommissionen kunde försäkra budgetmyndigheterna om att finansieringen absolut kunde garanteras enligt de politiska prioriteringarna för kommande utgifter som omdefinierats i samband med det årliga beslutet om strategiplaneringen den 5 mars 2003.
Först vill jag tacka kommissionsledamoten för hennes svar. Jag skulle vilja hänföra mig speciellt till befolkningen i Irland. I Irland är det ju grundlagsstridigt och olagligt att finansiera varje typ av abort. Med tanke på att så kallade säkra aborter ingår i detta program för utvecklingsbistånd och att vi i Irland har minst antal fall i världen med mödrar som dör i barnsäng, två på 100 000 födslar, undrar jag vad kommissionen svarar den majoritet av irländska medborgare som är djupt oroade över denna grundlagsstridiga användning av skattebetalarnas pengar.
Herr talman, fru ledamot! Alla medel ur EU:s budget fördelas i överensstämmelse med de dokument som ligger till grund för fördraget. Detta handlar om ett program för särskilt hälsoskydd, skyddet för den reproduktiva och sexuella hälsan, och jag tror att min kollega Poul Nielson efter era ytterligare protester har förklarat skriftligt för er i sina brev att programmen i fråga motsvarar den samlade internationella programplaneringen i rapporten.
Tack så mycket, fru kommissionär.
Tiden för frågor till Schreyer är slut. Vi tackar för er medverkan.
I enlighet med arbetsordningen och de väletablerade sedvanorna i denna församling kommer övriga frågor att besvaras skriftligt.
Alavanos har ordet.
Herr talman! Detta är muntliga frågor. Vi har ännu tio minuter på oss. Den första frågan är min fråga. Dessa är inte andra klassens frågor och det finns inte heller någon sådan praxis. Det är bara så att vi vanligtvis inte hinner. Därav skulle jag vilja ställa min fråga och motta ett svar från komissionen, och sedan gå vidare till mitt genmäle i den utsträckning som arbetsordningen tillåter.
Jag skall ge en förklaring. Jag tror att jag sade ?i enlighet med arbetsordningen och sedvanan? eftersom man aldrig i detta parlament svarat på en fråga i den tredje delen. Det som sker i dag är att kommissionsledamoten bara hade en fråga att svara på. Jag tror att kommissionen inte kan ta sig an denna fråga i nuläget. Om kommissionen kan det ger jag Schreyer omedelbart ordet och vi kommer då att ha skapat ett prejudikat.
Fru Schreyer har ni från kommissionen tagit med svaret på den fråga Alavanos ställt, fråga nr 41, som är en mycket intressant fråga som handlar om stöd till turistnäringen via budgeten?
Jag säger också att det är första gången vi stått inför detta problem under alla dessa år.
Herr talman! Det var inte planerat att detta skulle komma upp under frågestunden. Vi kommer därför självklart att ge ett skriftligt svar.
Jag ger ordet åter till Alavanos så att han kan uttrycka sin uppfattning och till alla som ställt en ordningsfråga.
Herr talman! Jag kommer inte att insistera, trots att jag anser att denna del av frågorna borde tas med av principskäl då det finns tid, men jag kommer inte att insistera eftersom jag vet att ni alltid uppvisar flexibilitet i spörsmål som rör frågorna och ledamöterna. Men jag har trots allt en undran: i frågans själva rubrik hänvisar man till en fråga som är relaterad till budgeten. Varför infogades inte denna bland frågorna till kommissionsledamot Schreyer utan i stället hamnade i den tredje gruppen? Trots detta vill jag säga att jag generellt sett inte insisterar.
Ni som varit ledamot länge och är expert i denna kammare -jag tror t.o.m. att ni varit här längre än jag, och det säger en del - vet säkert att det inte är de vice talmännen som sätter namn på frågorna, utan att de redan kommer med ett namn, frågorna är redan döpta och därför kan jag bara anteckna temat och förklara att vi alltid lider brist på tid men att vi i dag har fem minuter över. Jag tycker inte heller med grund i erfarenhet att det är lämpligt att -ni får ursäkta att jag talar till er som ännu en kollega - ha alla debatter på fem minuter. Jag antecknar det som hänt och i dag skapas ett prejudikat så att det finns en lösning vid andra tillfällen.
Tre ledamöter kommer att få ordet. Först är det Rübig. I den ordning ordet begärts.
Herr talman! Jag har en fråga. Olika frågor lämnas ju in till frågestunden. Enligt vilken metod fastslås egentligen ordningsföljden för frågorna? Det vore intressant att veta.
Om kommissionen bestämmer att frågan skall besvaras utser den de kommissionsledamöter som skall komma och svara specifikt under sitt avsnitt, som ni ser. Tre kommissionsledamöter har utsetts att svara under tjugo minuter var. Först har kommissionen klassat några frågor som brådskande och som också besvaras för kommissionens räkning av de närvarande kommissionsledamöterna. Det är så det fungerar. Vi kan dock skicka en förklaring skriftligt för att ni skall vara bättre informerad.
Ahern har ordet.
Herr talman! Jag stöder Alavanos åsikt i en ordningsfråga. Om ni inte tänker låta honom ta till orda skulle jag vilja ställa en tilläggsfråga till kommissionsledamot Schreyer rörande Scallons fråga. Antingen ger ni ordet till Alavanos eller så ber jag att få ställa en fråga till kommissionsledamoten.
Ursäkta mig! Fru Ahern! Scallons fråga avslutades för flera minuter sedan. Ni hade all rätt att ställa en kompletterande fråga. Om ni nu vill ställa en kompletterande fråga till Schreyer och hon vill svara är det naturligtvis inget problem för min del.
Fru Schreyer?
Fru Ahern! Ställ er fråga.
Jag skulle vilja ta upp frågan om ?missbruk av budgeten för att finansiera aborter?. Det var en orättvis fråga för medlen går till reserven och används för syften som t.ex. hiv. Det gjordes en hänvisning till abortsiffror i Irland. Alla vet att om man vill göra abort är det bara att bege sig till London! Detta är ett helt oärligt återgivande av verkligheten.
Jag vill bara klargöra för Schreyer att om pengarna går till reserven - som jag har förstått det - är det full rimligt att de finansierar sådant som har att göra med hiv och aids i tredje världen, särskilt i Afrika. Så har jag förstått det. Kan Schreyer bekräfta att pengarna används till detta?
Fru Ahern! Även inför beslutet om budget 2003 var diskussionen intensiv om denna budgetrubrik. Programmet ligger ju nu under den lagstiftande myndigheten, diskussionerna fortsätter och jag tror att det råder bred enighet om att Europeiska unionen bör ge ytterligare stöd just på hälsoområdet. Vi har ju avsatt stora bidrag ur EU-budgeten för Globala hälsofonden, och det program som avses utgör ett viktigt bidrag för att stärka den hälsomässiga grunden i utvecklingsländerna.
Jag skall inte ställa en fråga till kommissionsledamoten. Det är en ordningsfråga av internt slag. Jag anser att det beslut talmannen tagit är mycket bra, men det jag då inte förstår är varför det efter de frågor som bestämts av var och en av kommissionsledamöterna finns ett kapitel med ?övriga frågor?. Jag frågar eftersom jag menar att om jag vetat att dessa frågor aldrig skulle besvaras hade jag inte suttit hela tiden här. Jag hade suttit på mitt kontor och arbetat. Därför anser jag att vi borde organisera vårt arbete bättre. Antingen har vi inte en avdelning för övriga frågor eller om vi har den så måste man förbereda kommissionen på att de skall vara beredda att svara på dem om det blir tid över.
Fru Ferrer! Jag skall ge er den förklaring jag i detta fall kan ge. Kommissionen är fullt informerad eftersom de fått frågorna och ordnat dem. Det har aldrig tidigare hänt i detta parlament att de frågor som inte är personliga och inte förutsedda har hunnit besvaras. Varför finns de då med i dokumentet? För att de skall kunna besvaras skriftligt. Därför är de med. I dag är det första gången som detta händer och vi noterar det.
Om jag gett ordet till kommissionsledamot Nielson fem eller sex minuter till -som jag planerat eller åtminstone tänkt mig - hade vi tagit slut på tiden men han talade 48 minuter istället för 20 och därefter har vi gett honom tillstånd att lämna kammaren. Han talade 28 minuter extra och vi hade begärt för mycket av honom.
I den fråga som ställts till Schreyer ställde ingen någon kompletterande fråga och därför blev det fem minuter över. Därefter sade en ledamot, som inte hade ställt en kompletterande fråga, efter debatten att hon då skulle ställa en kompletterande fråga. Ni såg det lika väl som jag.
Jag tror att jag gett er en förklaring. Enligt mitt förmenande fullständigt, men jag håller med er om att det måste finnas en planering för denna del av frågorna som skall besvaras skriftligt. Och ni och övriga ledamöter bör veta att det inte är planerat att dessa frågor skall besvaras muntligt.
Enligt arbetsordningen skall frågorna nr 41 till 74 besvaras skriftligt eftersom tiden för frågor till kommissionen är avslutad.
Nästa punkt på föredragningslistan är kommissionens uttalande om husrannsakan i den turkiska människorättsorganisationens huvudkontor i Ankara.
Herr talman, ärade damer och herrar ledamöter! Låt mig på kommissionens vägnar avge följande förklaring: Kommissionen är bestört över de turkiska myndigheternas senaste husrannsakan i den turkiska människorättsorganisationens kontor i Ankara då dokument och annat material beslagtogs. Efter den nyligen beslutade politiska reformen som lämnar större utrymme åt de grundläggande rättigheterna yttrandefrihet och föreningsfrihet är det svårt att förstå repressalierna mot dessa organisationer. Kommissionen har rapporterat om liknande fall i sina regelbundna rapporter. Kommissionen anser att dessa händelser står i strid med målen i det nuvarande reformarbetet. Detta bevisar på nytt hur stor klyftan är mellan å ena sidan de politiska reformerna och å andra sidan den verkställande maktens och rättsväsendets inställning till genomförandet i praktiken.
Jag vill också understryka att genomförandet av reformerna kommer att bli en avgörande faktor när vi skall utvärdera om de politiska Köpenhamnskriterierna har uppfyllts. Jag kommer att ta upp detta i mina samtal med den turkiske utrikesministern Abdullah Gül i Bryssel på torsdag senare denna vecka. Enligt den information jag har fått skall den turkiske justitieministern nu offentligt ha beklagat de turkiska myndigheternas tilltag i människorättsorganisationens kontor. Den turkiske justitieministern har samtidigt erkänt att ett omfattande genomförande av de politiska reformerna är av stor betydelse. Han har också förklarat att inga fler sådana incidenter skall få förekomma.
Jag vill uttryckligen påpekat att kommissionen aktivt stöder människorättsorganisationen i Turkiet. Under 1992-1999 avsattes 309 000 euro för detta. Ytterligare medel kommer att anslås som stöd för uppfyllandet av de politiska kriterierna. Kommissionen lade så sent som den 25 mars fram en reviderad förklaring om en förbättrad anslutningsstrategi för Turkiet.
Jag kan bara återigen understryka att det är av största vikt att alla lagreformer omsätts fullt ut och utan inskränkningar i det praktiska dagliga agerandet i Turkiet. Det är i slutändan detta som är måttstocken när det gäller att bedöma Turkiets anslutningsstatus. Människorättsorganisationer skall kunna arbeta ostört, och kommissionen kommer även fortsättningsvis att stödja deras verksamhet. Tack för ordet.
Herr talman, herr kommissionär! Återigen uppmanas Europaparlamentet att behandla det otvivelaktigt mest problematiska landet av alla de länder som på något sätt är förbundet med Europeiska unionen. I Turkiets fall gäller det ett ansökarland. Denna gång gäller det, även enligt turkiska mått och steg, ett uppenbart fall av samvetslöst ignorerande av rättsstatens och den demokratiska regeringens grundläggande normer. Detta sker under överinseende av åklagare/domare som med nöje har bekräftat denna statliga turkiska praxis; en verklighet där Turkiet systematiskt strider mot landets mest grundläggande skyldigheter som man förmodas ha förbundit sig till för att rättfärdiga och stödja landets begäran om anslutning till Europeiska unionen.
Den räd som polisens antiterroristgrupp genomförde mot den turkiska människorättsorganisationens huvudkontor i Ankara tillför ännu en mörk fläck till den tragiskt långa listan över brott mot folkets politiska och religiösa rättigheter, minoriteters rättigheter och mänskliga fri- och rättigheter i Turkiet. Detta står uttryckligen i strid med de generösa löften och garantier som varje turkisk regering utlovat om ett förment antagande och en tillämpning av erforderliga institutionella och andra åtgärder i enlighet med Köpenhamnskriterierna.
Dessa tillkännagivanden hade fått många att ivrigt och med förstärkt optimism berömma det turkiska systemet som uppfattades som vidsynt och öppet, men nu har man uppenbarligen med relativ besvikelse kunnat bekräfta att de fått det exakt motsatta resultatet, något som i verkligheten endast uppmuntrat dem i Turkiet som motsätter sig att landet anpassar sig till erkända etiska värderingar i enlighet med utrikes allmänna ordning och internationellt beteende.
Därför är det avgörande att Europeiska unionen, och i synnerhet Europaparlamentet som vald representant för dess folk, skarpt och villkorslöst fördömer dessa nya oacceptabla omständigheter, men också den allmänt kyliga, negativa turkiska hållningen inom området för mänskliga rättigheter och internationell rätt. Man bör göra det fullständigt klart för den turkiska regeringen att man under dessa förhållanden utesluter varje tanke på att Turkiet skulle tillåtas ta plats i den europeiska gemenskapen, vilket med rätta även betonas i kollegan Oostlanders utmärkta betänkande.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Låt mig först på min partigrupps vägnar förklara att vi inte accepterar denna husrannsakan och att vi självklart protesterar mot att poliserna och en åklagare från statssäkerhetsdomstolen i Ankara över huvud taget kunde genomföra detta. Vi utgår från att den turkiska regeringen kommer att agera förebildligt i fallet och klara upp frågan. Visst är det i sin ordning att vi diskuterar saken här i kväll, men jag menar att vi inte skall göra felet och agera som de politiska hökarna i Turkiet förväntar sig att vi skall göra.
För Turkiets del handlar det för närvarande egentligen om att EU-motståndarna, som tyvärr fortfarande spelar en mäktig roll i statsapparaten, fruktar att de inte längre skall kunna göra vad de alltid har gjort den dag Turkiet blir medlem i Europeiska unionen. Dessa krafter inom den turkiska statsapparaten vill givetvis ta varje tillfälle i akt för att genomföra så många provokationer som möjligt. Just den dagen, den 6 maj, skulle de icke-statliga organisationerna egentligen ha träffat den turkiske utrikesministern och ministern med ansvar för mänskliga rättigheter. Samma eftermiddag genomfördes alltså husrannsakan. Detta är ett bevis för att de krafter som egentligen inte skyr några medel för att skapa en annan stämning i Turkiet valde tidpunkten noggrant och genom sin oacceptabla operation försatte oss i ett läge som ger upphov till kvällens debatt där Turkiet återigen blir föremål för negativa uttalanden. Genom dessa uttalanden gör vi i själva verket de personer en tjänst som inte vill ha en europeisk demokrati i Turkiet.
Vi måste inse det faktum att Turkiet nu har en regering som vill genomföra de reformer som krävs. Regeringen anstränger sig, och regeringen reagerade direkt efter husrannsakan och sade att man kommer att göra allt för att klara ut frågan. Jag vill därför be mina kolleger i parlamentet att hjälpa och stödja dem som verkligen kämpar för demokrati och mänskliga rättigheter i Turkiet och agera mycket försiktigt vid sådana provokationer och inte låta sig provoceras och missbrukas av fel sida.
Herr talman! Jag vill på Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupps vägnar också ge uttryck för vår stora besvikelse över genomsökningen av kontoret för mänskliga rättigheter och kraftigt ta avstånd från denna händelse. Jag håller dock med Ceyhun om att vi måste vara försiktiga med vår tolkning i detta avseende.
Som kommissionsledamoten nämnde ser vi en uttalad reformvilja i Turkiet och en vilja att leva upp till de politiska kriterierna, vilket är ett krav för att förhandlingar om ett medlemskap i Europeiska unionen skall kunna inledas. Vi såg detta när det gäller ändringarna av författningen förra året i augusti, när dödsstraff under fredstid avskaffades, och en rad andra friheter upprättades. Fler reformer är dessutom på gång. Jag deltog själv i den turkiska nationalförsamlingens symposium i slutet av april, där man diskuterade vilka ändringar av det turkiska rättssystemet som krävs för att man skall leva upp till de politiska kriterierna. Det var en saklig och öppen diskussion jag blev vittne till, där bl.a. rättsliga experter och företrädare för domarkåren gav tydliga och kraftfulla förslag på reformer som skall garantera domstolarnas oberoende och garantera att de grundläggande mänskliga rättigheterna respekteras. Om nationalförsamlingen följer de goda råden och antar reformer som garanterar rättssystemets oberoende och garanterar ett rättssystem som är förenligt med de mänskliga rättigheterna så har Turkiet kommit ytterligare ett steg på vägen mot en förhandling om medlemskap i Europeiska unionen. Nog så viktigt är att den turkiska befolkningen då kommer att vara garanterad de grundläggande och demokratiska rättigheter som jag tror att de verkligen önskar sig.
Men det räcker naturligtvis inte med att ändra i lagstiftningen. Om det inte också sker ändringar i praxis så står vi kvar och stampar på samma ställe, som kommissionsledamoten underströk, och jag tycker att det är viktigt att betona detta. Det är därför mycket trist att vi fortfarande får rapporter om tortyr i de turkiska fängelserna, liksom om andra kränkningar av de mänskliga rättigheterna, som exempelvis brott mot yttrandefriheten. Händelserna den 6 maj visar tyvärr att det fortfarande finns krafter i det turkiska samhället som inte förstår nödvändigheten av att ändringar genomförs eller som inte accepterar dessa och som sedan handlar därefter. Detta är oacceptabelt.
Turkiet är ett väldigt sammansatt land med många olika kulturer. Det är också ett mycket dynamiskt land med stora resurser och stor kompetens, och ett fortsatt samarbete mellan Europeiska unionen och Turkiet ligger i båda parters intresse. Men ett medlemskap av Europeiska unionen kräver att man efterlever vissa principer. Vi hör ofta turkiska politiker säga att högre krav ställs på Turkiet för medlemskap i Europeiska unionen än på andra länder. Detta stämmer inte. De tio länder som ansluts i maj 2004 har fått genomföra svåra reformer som ofta inte haft så stort folkligt stöd och som också har motarbetats inifrån. Demokrati utgör en process för samtliga länder och man måste vara uppmärksam på brott mot de mänskliga rättigheterna och på obalans mellan olika institutioner.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! Återigen har man trampat på de mänskliga rättigheterna i Turkiet. I närvaro av en företrädare för den turkiska allmänna åklagarmyndigheten genomsökte myndigheterna människorättsorganisationen IHD:s kontor i Ankara och allt material beslagtogs. Återigen drabbades den största människorättsorganisationen i Turkiet, och återigen användes terrorismen som täckmantel.
Nu frågar jag er, mina damer och herrar: Hur länge skall detta få fortsätta? Är det så här Turkiets reformprocess ser ut? Kan man på allvar tro att Turkiet strävar efter Köpenhamnskriterierna? Gruppen Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster protesterar starkt mot de turkiska myndigheternas agerande. Denna husrannsakan i IHD:s kontor är bara den senaste i raden av övergrepp mot människorättsorganisationen.
Låt oss dra oss till minnes: Sedan 1991 har mer än tio medlemmar i IHD mördats, 1998 sköts IHD:s ordförande Akin Birdal ned i sitt kontor. Han liksom andra företrädare för Folkets demokratiska parti (HADEP) tilläts inte kandidera till de senaste parlamentsvalen. Enligt uppgift från Amnesty International har mer än 400 rättegångar inletts mot IHD bara de senaste två åren. Därtill kommer otaliga processer mot enskilda IHD-medlemmar. Advokat Eren Keskin, vice ordförande för IHD, belades nyligen med ett ettårigt yrkesförbud. Anklagelsen löd: upprepad separatistisk propaganda. Mina damer och herrar! Är detta Turkiets nya sätt att hantera de mänskliga rättigheterna?
Vi har alla följt Turkiet med stor sympati i inledningen av reformprocessen. Hoppet om att den turkiska regeringen skulle välja en ny politik var stort, både i EU och bland folket i Turkiet, men ännu har förhoppningarna inte infriats. Turkiet måste ändra sin politik på avgörande punkter, och då inte bara formellt, utan även i praktiken. Först då blir det realistiskt med ett anslutningsperspektiv.
Det finns många problemområden. Det framgår av de senaste månaderna. Nämnas bör dels förbudet mot HADEP, dels ytterligare ett förbud mot ett parti som särskilt kämpar för minoriteternas krav i Turkiet. Turkiet satsar fortfarande på att förbjuda partier för att tysta dem som är kritiska mot regeringens politik. Nu hotas även DEHAP av förbud, dvs. den koalition som HADEP anslöt sig till i de senaste parlamentsvalen. Jag fråga er, mina damer och herrar, är det så demokrati och åsiktsfrihet ser ut?
Sedan har vi processen mot före detta ledamoten Leyla Zana, vars parti DEP också förbjöds. Det är positivt att nya förhandlingar äntligen har inletts. Men hur går dessa till? Hittills tycks det vara en repris på processen från 1994 som Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna klassade som orättvis. Visserligen finns det inte längre en militärdomare, men militärens närvaro är massiv i rättssalen. Efter två förhandlingsdagar är ett frigivande heller inte inom synhåll. Låt oss friska upp minnet: Leyla Zanas brott, som gav henne en dom på drygt 15 års fängelse, var en på hennes kurdiska modersmål uttalad mening i det turkiska parlamentet.
Sedan har vi myndigheternas fortsatta godtycke gentemot kurderna: även efter de formella lagändringarna är de långt ifrån att behandlas jämlikt. Trakasserier och anklagelser om separatism som drar alla över en kam hör fortfarande till vanligheterna. Även användningen av det kurdiska språket är fortfarande klart inskränkt. Fortfarande syns det inget av ansträngningar från Turkiets sida för att få i gång en äkta demokratiseringsprocess och mobilisera alla samhällskrafter för att finna lösningar på de många problemen.
Sedan har vi läget på polisstationer och i fängelser: den som häktas i Turkiet kan fortfarande med stor sannolikhet räkna med att bli misshandlad, särskilt när det handlar om personer som tillhör en minoritet. Grundläggande rättigheter, såsom rätten till kontakt med familjemedlemmar och advokater medges oftast inte eller bara i begränsad utsträckning. Det mest kända exemplet på detta är Abdullah Öcalan, som sedan månader tillbaka i stort sett inte har några kontakter med omvärlden. Listan kan göras lång. Tänk bara på Cypern.
Mina damer och herrar! Allt detta gör att man kan konstatera att Turkiets väg mot Europa dessvärre fortfarande är lång. Det är en illusion att utgå från att Turkiet kan hoppas på anslutningsförhandlingar med Europeiska unionen utan att förändra sin politik på djupet. Anslutningsperspektivet blir verklighet för Turkiet först när landet har bevisat att man tar Köpenhamnskriterierna på allvar. Det är upp till Turkiet att genom sin politik bevisa hur allvarligt man ser på EU-inträdet.
Herr talman, kolleger! Om själva infallet hos människorättsorganisationen IHD kan jag fatta mig kort. Även min partigrupp fördömer det kraftigt eftersom det helt står i strid med de reformer som måste föra Turkiet närmare EU. Det som jag däremot tycker är mer intressant är bakgrunden till varför det här infallet ägde rum. Kollega Ceyhun har redan tagit upp det och jag ger honom mitt stöd. Jag är övertygad om att det just nu pågår en kamp både framför och bakom skärmarna mellan å ena sidan de reformvänliga, den nya regeringen, det nya parlamentet, många människorättsorganisationer och andra reformvänliga och å den andra sidan de konservativa som fortfarande är mycket starkt representerade, i militären, i byråkratin men även i rättsväsendet.
Kolleger! Det är ingen slump att precis på den dagen då den här människorättsorganisationen var inbjuden till utrikesministeriet för att diskutera Turkiets nya strategi för EU-anslutning så gör de konservativa ett motdrag, de går in i den människorättsorganisationens kontor. Det är heller ingen slump att det sker via domstolarna för statssäkerhet. En bastion av konservatism i Turkiets rätssystem. Det tycker jag också är ett skäl till att ännu en gång uppmana den turkiska regeringen att påskynda avskaffandet av dessa domstolar, vilket har tillkännagetts, det är nämligen orsaken till mycket elände. Om det pågår en kamp mellan de konservativa å ena sidan och de reformvänliga å den andra så är jag övertygad om att det är parlamentets uppgift att stödja de reformvänliga. Jag motsätter mig också den analys med avseende på Turkiet som ibland lyser igenom hos vissa kolleger, nämligen att det egentligen inte hände något, det är ingenting och det kommer heller inte att bli något.
Kolleger! Det är inte så det ser ut. Se till exempel på utrikesminister Güls och justitieminister Ciceks reaktioner. Man skäms för det som hänt vid det infallet och man har tillkännagett nya åtgärder för att omöjliggöra något sådant i framtiden. Det är vårt parlaments uppgift att vara kritisk om saker går fel i Turkiet och det gör vi i dag, det kommer vi att göra i Oostlanderbetänkandet men det är också parlamentets uppgift att stödja reformvänliga och reformer för att se till att sådana här infall kommer att höra till historien.
Herr talman! Först vill jag tacka min kollega Oostlander för att jag fick gå före honom på talarlistan så att jag kan återgå till min grupp besökare.
Denna debatt som präglas av relativt stor samsyn handlar inte om huruvida Turkiet skall bli medlem av EU utan om vilken sorts land Turkiet är. I den razzia som godkänts av den statliga säkerhetstjänsten skedde enligt organisationen för mänskliga rättigheter följande: man tog alla våra privata anteckningsblock, alla anteckningar, alla våra datorer, våra filer och rapporter, alla fax och e-brev skickades till deras kontor och lästes och en del material fråntogs oss.
Det är inte bara illa för Turkiet utan verkar också destabiliserande att en myndighet, nämligen den statliga säkerhetstjänsten, så uppenbart agerar i strid med Turkiets intressen. Detta skickar ut signaler om att man försöker undergräva den demokrati den turkiska regeringen försöker bygga upp.
Är det inte ironiskt att tjänstemännen sedan direkt begav sig för att träffa utrikesministern och ministern för mänskliga rättigheter? Det är vår uppgift som parlament att tydligt ställa oss bakom de personer i Turkiet som främjar demokrati. Det skall vi göra för att klargöra att vi stöder de av landets företrädare som säger att detta är fel sätt att styra landet och att vi stöder människor som Abdullah Gul som var märkbart upprörd över dessa handlingar.
Faktum är att det är den statliga säkerhetstjänsten och militären som skall vara underordnad den civila makten i en modern demokrati. Det är definitionen av en modern demokratisk stat. Många människor i Turkiet arbetar mot dessa mål och jag tror att detta parlament kan stödja dessa personer genom att anta denna resolution.
Vi säger inte ja eller nej till Turkiet i EU. Vi säger att vi vill hjälpa de turkiska medborgare att göra deras land till en anständig, bra plats där de alla med stolthet vill leva.
Herr talman! I samband med att Leila Zanas mål har tagits upp till ny prövning, något som har åstadkommits tack vare Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna, har denna Sacharovpristagare vädjat till Europeiska unionen om att uppmuntra reformer genom att omedelbart inleda anslutningsförhandlingar med Turkiet. Hon har hävdat att detta skulle påskynda demokratiseringsprocessen i Turkiet.
Ja, när kommer den turkiska makten äntligen att ta denna väg, i stället för att fortsätta att trakassera demokratiska aktivister? Ett exempel är att man gjorde en godtycklig husrannsakan av den turkiska människorättsorganisationens lokaler, en organisation som redan är van vid skrämsel och hot.
Det nya förbudet mot ADEP-partiet, vilket gäller sedan i mars i år, är också oacceptabelt, då detta parti vägrar att ha några som helst kopplingar till den väpnade kampen. Författningsdomstolen i Ankara förlänger därmed den mycket långa lista över sanktioner mot dem som kräver ett erkännande av den kurdiska befolkningens rättigheter. Den turkiska makten trasslar in sig i en logik som inte bara skadar förtryckets direkta offer, utan också hela det turkiska samhället och landets anseende utåt. För precis ett år sedan, den 10 maj 2002, konstaterade en ad hoc-delegation från parlamentet att förbudet mot ADEP var ett allvarligt tillbakasteg för demokratin i Turkiet. Så förhåller det sig tyvärr i dag.
Vilka slutsatser bör man dra?
Det gäller att inte falla i den fälla som gillrats av konservativa och andra extremister här i Europa, nämligen att de utan omsvep vill utesluta det turkiska folket från den kristna klubb som Europeiska unionen skulle vara. Det vore brottsligt att brännmärka och isolera denna nation genom att stänga dörren till unionen för den. Därför vill jag här upprepa min fulla solidaritet med dem i Turkiet som verkar för de mänskliga rättigheterna, ibland med fara för sina egna liv. De demokratiska krafterna skall veta att vi står på deras sida för att den tidpunkt skall närma sig då det är en självklarhet att leva och uttrycka sig fritt i Turkiet.
Rådet och kommissionen bör därför arbeta mycket mer med den turkiska regeringen, så att den uppfyller Köpenhamnskriterierna med avseende på mänskliga rättigheter och rättsstaten. Detta engagemang bör ta sig uttryck i ett ekonomiskt stöd till de organisationer som arbetar för demokrati.
Jag vill nu, några dagar innan man tar upp Leila Zanas och tre av hennes kollegers mål till ny prövning, framföra en önskan om att Europaparlamentet så snart som möjligt överlämnar hennes pris här i denna församling.
Herr talman! Det är inte första gången parlamentet har diskuterat den turkiska regeringens överträdelser av de mänskliga rättigheterna. Om vi inte försvarar de stadgar och fördrag vi själva formgivit såsom stadgan om grundläggande rättigheter i Europeiska unionen och lagstiftning om mänskliga rättigheter riskerar vi att bli till åtlöje inom världssamfundet.
Jag har själv haft tillfälle tidigare att fördöma den turkiska regeringen för att man fängslat ett antal kurder utan föregående rättegång och att Leyla Zana och tre av hennes kolleger dömdes till 14 års fängelse. De kämpade alla för kurdernas mänskliga rättigheter och 1995 tilldelades Leyla Zana vårt eget Sacharovpris. Det föreskrevs en ny rättegång efter en dom i Europadomstolen för mänskliga rättigheter här i Strasbourg, en domstol som världssamfundet själv konstituerat, eftersom Leyla Zana och hennes kollegers första rättegång inte ansågs rättvis.
Vi måste återigen ta upp ett fall i Europaparlamentet om överträdelser av normerna för de mänskliga rättigheterna efter undersökningen av den turkiska organisationen för mänskliga rättigheters huvudkontor i Ankara. Organisationen för mänskliga rättigheter utför internationellt erkänt arbete inom ramen för mänskliga rättigheter i Turkiet och ger ledamöterna av detta parlament ovärderlig information om skändningar av de mänskliga rättigheterna. Därför ser vi det som ett övergrepp mot skyddet av de mänskliga rättigheterna när arbetet till dessa normers fromma hindras. Är det konstigt att vissa av oss åter reser frågan om Turkiets ansökan om medlemskap i Europeiska unionen skall stödjas?
För att tala klartext har organisationen för mänskliga rättigheter kommit fram till att 183 människor utsatts för tortyr, misshandel och frihetsberövande bara under första kvartalet i år. Ett EU-ordförandeskap som är stolt över att själv värna om mänskliga rättigheter för minoriteter och förtryckta var dessa än befinner sig kan inte bara stå och se på och tillåta att sådana överträdelser fortsätter.
Herr talman! Det turkiska rättssystemet grundar sig på idén att kollektiv ordning och säkerhet dominerar de enskilda mänskliga rättigheterna mycket kraftigt. Vad den offentliga åklagaren i Ankara anser känner jag mycket väl till. Jag har hört den sortens ord ur hans egen mun. Inte så konstigt att en attack mot människorättskontoret i Ankara i ett sådant system betraktas som normalt av de som verkställer systemet. Det är en livsstil. Justitieministern har beklagat razzian. Det är naturligtvis utmärkt men problemet är om den här ministern verkligen har makten över den offentliga åklagaren så att den senare inte längre kan göra som han vill.
Är inte det här återigen den så kallade deep state, generalerna och paschorna, som bara ramlar på överallt, som till exempel vid premiärminister Erdogans försök att hitta en lösning med avseende på Cypern, återigen bannlysa HADEP, och fortfarande hålla Zana fängslad, som i egenskap av vinnare av Sacharovpriset ändå har ett väldigt speciellt symbolvärde för oss. Det är helt enkelt att vända sig mot Europeiska unionens värderingar och normer.
Det som deep state anser om god förvaltning skiljer sig mycket från Europeiska unionen. Det finns flera exempel på det i varje medlemsstats ambassad. Ceyhun påpekar nu att det är EU-motståndarna i Turkiet som vill ha sådana skadliga åtgärder. Jag tror inte att det finns personer i Turkiet, och absolut inte bland paschorna och generalerna, som inte vill höra till Europeiska unionen. Det hänger nämligen samman med status och diverse andra fördelar. De vill väl men de vill att Turkiet deltar i Europeiska unionen på deras villkor. Det måste vi förhindra till varje pris och vi måste göra det tydligt för medborgarna och alla som vill väl i Turkiet.
Jag tror att den turkiska allmänheten också måste få tydligt klart för sig var vi står, att det finns villkor för en anslutning och att det vid varje överträdelse alltid kommer att sägas att vi inte tolererar det, så att deep state vet att det inte finns någon framtid för dess sätt att tänka och handla i Europeiska unionen. Jag hoppas att ledamoten i Europeiska kommissionen, Verheugen, också kan tydliggöra det i Turkiet, eventuellt genom åtgärder med avseende på stödet till människorättsorganisationer i det landet.
Herr talman! Angreppet mot unionens kontor för skydd av de mänskliga rättigheterna i Turkiet är inte det första angreppet mot denna organisation som har spelat och som spelar en ledande roll när det gäller att bekämpa förtrycket av det turkiska folket, av såväl turkar och kurder som etniska minoriteter. Tidigare har vi vid upprepade tillfällen erfarit dylika angrepp som varit än våldsammare. Jag kan bland annat erinra om det beväpnade angreppet, med upprepad skottlossning, mot unionens tidigare ordförande, Akin Birdal. Detta angrepp fördömdes av den dåvarande justitieministern, men slutet på det hela blev att offret sattes i fängelse under några års tid. Detta för att vi skall inse vad de nuvarande ministrarnas fördömanden har för innebörd!
Detta angrepp har således en särskild betydelse eftersom det genomfördes vid en tidpunkt då Turkiets nya regering försöker rädda landets demokratiska anseende, vilket Erdogan och hans medarbetare sökt göra gällande både före och efter valet. För oss råder det inget tvivel om att islamisternas regering, utifrån motsvarande ideologiska grund, varken har kunnat eller kommer att kunna leda Turkiet mot demokrati. Regeringen var tvungen att vara flexibel med hänsyn till det turkiska folkets begär och strävanden, men man förändrade inte under några omständigheter den politiska ideologins inriktning. Det råder ingen tvekan om att den huvudsakliga orsaken till ovan angrepp är unionens modiga heroiska kamp för de mänskliga rättigheterna i Turkiet och för det kurdiska folkets rättigheter. Varken krigsmakten, som alltid har styrt det politiska livet i Turkiet, eller det islamistiska partiet hyser några som helst sympatier för sådana oanständigheter. Angreppet skedde med åberopande av artikel 169 och 312 i strafflagen respektive antiterroristlagen, enligt vilka varje stöd för de politiska fångarnas hungerstrejk och deras kamp i de vita cellerna bestraffas som terrorism. I samma anda beslöt man att förbjuda Turkiets kommunistiska parti och det demokratiska folkpartiet (DEHAP).
Vi vill uttrycka vår broderliga solidaritet med det turkiska folket och vi stöder dem i deras kamp för demokrati och fred, liksom de nyligen manifesterade sitt motstånd mot kriget i Irak.
Tack så mycket, herr Korakas.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen
Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om följande betänkanden:
A5-0146/2003 av Gebhardt för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om förslaget till rådets förordning om stadga för europeiska kooperativa föreningar (SCE-föreningar) (9923/2002 - C5-0485/2002 - 1991/0388(COD));
A5-0127/2003 av De Rossa för utskottet för sysselsättning och sociala frågor om förslaget till rådets direktiv om komplettering av stadgan för europeiska kooperativa föreningar med avseende på arbetstagarinflytande (nytt samråd) (9924/2002 - C5-0494/2002 - 1991/0389(CNS).
Herr talman, ärade ledamöter! Låt mig först på kommissionens vägnar tacka föredragandena för de båda ansvariga utskotten för det utmärkta arbetet både med förordningen om europeiska kooperativa föreningar och med det tillhörande direktivet om arbetstagarinflytande.
Det finns i Europeiska unionen minst 130 000 kooperativa föreningar med 2,3 miljoner anställda och långt över 80 miljoner medlemmar. Förordningen kommer att ge dessa föreningar ett liknande instrument för gränsöverskridande affärer på hela den inre marknaden som redan har beslutats för aktiebolag genom stadgan för europeiska aktiebolag.
De kooperativa förbunden i Europa som i flera år har krävt en sådan stadga är nöjda med de dokument som föreligger om förordningen. Stadgan gör det möjligt att bilda gränsöverskridande sammanslutningar som är uppbyggda kring kooperativa strukturer. På så sätt kommer företagen att utveckla gemensamma aktiviteter, öka sin konkurrenskraft och diversifiera sina marknader. Parlamentet uttalade sig i en första behandling den 20 januari 1993 för stadgan för europeiska kooperativa föreningar. Många förbättringar i kommissionens senare ändrade förslag hänför sig till parlamentets första yttrande. Parlamentet uttalade sig för det ändrade förslaget den 2 december 1993 och bekräftade detta den 27 oktober 1999.
Förordningen är inte fullkomlig. Den skisserar dock ett brett samförstånd kring vilka regler som skall gälla för dessa nya former av kooperativa företag. Den erhöll ett enhälligt godkännande av alla medlemsstater i rådet, och med tanke på skillnaderna mellan de olika medlemsstaternas lagstiftning för kooperativa företag är detta ett mycket stort framsteg. Kommissionens mål har från början varit att skapa ett instrument som å ena sidan är anpassningsbart och modernt, men som å andra sidan också gör rättvisa åt de särskilda egenskaperna i de kooperativa föreningarna, de kooperativa grundsatserna. Det är glädjande att förordningen behåller jämvikten i sin nuvarande form.
Artikel 79 ger möjlighet att åtgärda eventuella brister i förordningen utifrån de erfarenheter som de fem första åren av tillämpningen ger. Kommissionen kommer därför att följa tillämpningen av stadgan för att se om förordningen behöver ses över. Parlamentets ledamöter är förstås ytterst skeptiska till rådets ensidiga och enhälligt fattade beslut att ändra det rättsliga underlaget så att parlamentet berövas sin medbeslutanderätt. Kommissionen hänvisar till artikel 95 som rättsligt underlag för sitt förslag, eftersom denna artikel syftar till att fullända den inre marknaden. Vi menar, nu som förr, att artikel 95 är det enda rätta rättsliga underlaget.
De på nytt föreslagna ändringarna rör nästan uteslutande skyddet av de rättigheter som de anställda redan har. Kommissionen anser att dessa rättigheter skyddas fullt ut av direktivet. Detta skall finna sin motsvarighet i grundandet av en europeisk kooperation. Direktivet är rätt plats för dessa regler och vi kan därför inte stödja ändringsförslagen.
Så till det kompletterande direktivet om arbetstagarinflytande. Det föreslagna direktivet om en komplettering av förordningen utgör en mycket omfattande regelsamling som syftar till att på ett lämpligt sätt garantera arbetstagarnas rätt till utbildning, samråd och medbestämmande. Dokumentet grundar sig huvudsakligen på motsvarande direktiv som godkändes för de europeiska bolagen för ett och ett halvt år sedan och bör enligt kommissionens uppfattning finna ert stöd. Parlamentet vill nu genomföra några väsentliga ändringar. Många av ändringarna innebär entydiga förbättringar. Efter att ingående och objektivt ha prövat parlamentets alla ändringsförslag är kommissionen beredd att godkänna hälften av dem helt eller delvis och att stödja dessa i rådet. Ändringsförslag 5, 9, 10, 11, 12, 19 och 22 godkänner vi fullt ut.
Kommissionen är också införstådd med några andra ändringsförslag som dock kräver en eller annan liten formuleringsändring för att medlemsstaternas intressen skall värnas. Detta rör ändringsförslag 4, 14, 17, 20 och 21.
Vi tror att även rådet är öppet för de flesta av dessa ändringar oavsett diskussionerna om det rättsliga underlaget. Därmed hoppas vi att rådet skall kunna godkänna både förordningen och direktivet i juni så att det skapas en fördelaktig rättslig ram för de europeiska kooperationer som vill utvidga sin verksamhet på ett gränsöverskridande plan samtidigt som vi kan garantera ett lämpligt skydd för arbetstagarnas rättigheter.
Tusen tack herr talman, fru kommissionär, ärade kolleger! Det är ett mycket viktigt betänkande vi har framför oss, en mycket viktig lagstiftning för många människor i Europeiska unionen, människor som har gått samman i företag för att samla sina styrkor och föra dem vidare ut på marknaden. Det är mycket tydligt att detta samarbete är helt nödvändigt och värt allt stöd även över gränserna i en europeisk union där arbetsinsatserna blir allt mer gränsöverskridande.
Europaparlamentet antog redan den 13 april 1983 för första gången en resolution om europeiska kooperativa föreningar. Detta visar hur viktig lagstiftningen på detta område alltid har varit för Europaparlamentet. Europeiska kommissionen har varit tillmötesgående i frågan och som kommissionsledamoten just sade såg vi efter en viss tid faktiskt en början till lagstiftning.
Jag beklagar djupt att rådet - efter att Europaparlamentet 1993 avgav ett yttrande, ett mycket bra yttrande - tog hela elva år på sig för att fatta beslut och delvis lutade sig mot frågor som inte alls hade med saken att göra för att slippa agera. Detta är egentligen oacceptabelt, framför allt gentemot de människor som detta handlar om!
Jag vill i sammanhanget också säga att jag inte kan berömma rådet som helt enkelt ändrar den rättsliga grunden och i vidarebefordran av det nya dokumentet till parlamentet inte ens tycker sig behöva motivera varför den rättsliga grunden har ändrats, vilka argument som egentligen ligger till grund. Åtminstone står det ingenting om detta i de underlag som officiellt har överlämnats till oss. Detta är ingen bra form för ett samarbete mellan parlamentet och rådet.
Visst har utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden arbetat särskilt med den rättsliga grunden. Frågan är ju mycket viktig, den handlar ju om parlamentets rättigheter, och det vore väl märkligt om parlamentet bara skulle säga: Ja, vi avstår från medbeslutanderätten för här har vi ett enhälligt beslut i rådet som vi bör respektera. Detta kan inget parlament göra, inte heller detta parlament! Därför har utskottet återigen med en mycket klar och entydig majoritet bekräftat att artikel 95 skall utgöra den rättsliga grunden. Det finns mycket tydliga argument för detta som man inte bara kan sopa under bordet, vilket kommissionsledamoten just bekräftade.
Den föreslagna förordningen skapar en självständig gemenskapsrättslig struktur som existerar sida vid sida med de nationella föreningsformerna. Artikel 8 i förslaget förklarar att det inte bara är förordningen som fastslår strukturen, utan att detta görs tillsammans med stadgan för respektive kooperativ förening och associationsrätten i medlemsstaten där den europeiska kooperativa föreningen har sitt säte.
Det handlar därmed om att harmonisera, inte om att ersätta beslutanderätten från de 15 nationella modellerna med en europeisk modell, det handlar alltså om en tillnärmning av lagstiftningen, dvs. om att minska de rättsliga hindren för en fungerande inre marknad. Så bör det också vara, och detta bör respekteras!
Låt mig göra en personlig kommentar som rör detta, för som föredragande för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden måste jag nu förstås rekommendera kammaren att rösta emot alla ändringsförslag utom det första i morgon, eftersom det rakt igenom rör sig om på nytt inlämnade ändringsförslag som har avvisats i utskottet. Så är det, och som föredragande skall man givetvis spegla utskottets åsikter. Den personliga kommentaren är dock att ni väl också tillåter mig att i enlighet med min partigrupp rösta för dessa ändringsförslag eftersom de innebär att arbetstagarnas rättigheter stärks. Att stärka dessa rättigheter är egentligen ett måste för en socialdemokrat eftersom det därmed inte ges möjlighet att göra några undantag, och därför står det klart att jag kommer att rösta för förslagen, även om det i samband med omröstningen i morgon kommer att sägas att jag rekommenderar att man röstar emot. Herr talman! Jag vill också be om lov att få upprepa detta innan vi röstar i morgon.
. (EN) Herr talman! Ledamöterna känner väl till debatten i utskottet för sysselsättning och sociala frågor och särskilt i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden som präglades av de betänkligheter vi hade om den rättsliga grund som tillämpades vilken bara avser samråd med parlamentet. Liksom alla andra i Europaparlamentet delar jag dessa betänkligheter. Men jag tror också att vi har ett ansvar att försöka förbättra förslaget till direktiv som framlagts för oss. Det är en åsikt som enhälligt delas av utskottet för sysselsättning och sociala frågor.
Det vi har framför oss är ett rådets och kommissionens förslag om arbetstagarrepresentation i förvaltnings- eller tillsynsorgan i en SCE-förening och detta är en välkommen utveckling. Den kooperativa sektorn har väntat i 30 år på denna lagstiftning eftersom denna sektor i så extrem utsträckning präglas av mångfald. Trots detta är 30 år alldeles för länge för de uppskattningsvis åtta miljoner personer som är verksamma i den sociala ekonomin ute i medlemsstaterna. Jag vet att många av dem är måna om att vi avslutar vårt arbete i morgon och gör det möjligt för rådet att nå ett snabbt beslut.
Den sociala ekonomin är en viktig sektor i fråga om sysselsättning i unionen och i termer av BNP. Kooperativ utgör en viktig del av denna sociala ekonomi. Man uppskattar att kooperativen har över 78 miljoner medlemmar totalt i unionen bara på konsument- och produktionsområdet. Genom att långsiktigt underlätta bildandet av europeiska kooperativ och att garantera arbetarnas medverkan på nivån för förvaltnings- eller tillsynsorgan i sådana nya företag hoppas vi sända ut ett positivt budskap till den kooperativa rörelsen. Det här kommer förhoppningsvis att få särskild effekt på nystartade kooperativ i anslutningsländerna och tjänar också till att stärka den europeiska sociala modellen i hela den utvidgade unionen.
Det har antagits viktiga ändringsförslag i utskottet om jämlikhet mellan könen i valet av arbetarnas företrädare, fackliga rättigheter och kollektivt socialt ansvar. Jag är också glad att höra att det finns indikationer om att både kommissionen och rådet är positivt inställda till flera av dem. Vi beklagar att kommissionen inte kan ställa sig bakom de ändringsförslag till förordningen som min grupp lägger fram. Men med tanke på hur långt vi lyckats enas i förhållande till direktivet vill jag tacka rådet och kommissionen, personalen i utskottet för sysselsättning och socialfrågor och personalen i min egen grupp för deras bistånd. Vi hade aldrig lyckats fatta detta enhälliga beslut underbyggt av de ändringsförslag som skall gå till rådet om inte alla ledamöter av utskottet för sysselsättning och socialfrågor hade samarbetat.
Vi kan se fram emot ett nära samarbete med dem som verkar inom den sociala sektorn i hela unionen och att vidareutveckla den sociala ekonomin. Det krävs andra lagstiftningsinslag för att detta område skall täckas in helt och jag vill uppmana kommissionen och rådet att inte dröja längre med att fatta de beslut som krävs.
Jag kanske också kan föreslå att de överväger bestämmelsen i Nicefördraget som möjliggör beslut av detta slag genom kvalificerad majoritet i stället för med enhällighet. Det skulle bana väg för medbeslutandeförfarandet med parlamentets medverkan om det framöver kommer förslag till ytterligare lagstiftning.
. Herr talman! Jag och min fru har haft förmånen att ha våra tre barn i ett föräldrakooperativ i min hemstad i Dalarna. Ett föräldrakooperativ för barnomsorg är kanske inte sinnebilden för en europeisk kooperativ förening, men vi har mycket god erfarenhet av kooperativt arbete. Förordningen om stadga för europeiska kooperativa föreningar och direktivet om arbetstagarinflytande är oskiljaktiga. Stadgan handlar om hur de mekanismer som skall kunna säkra arbetstagarnas medbestämmande i europeiska kooperativa föreningar skall fungera i praktiken. I yttrandet från utskottet för sysselsättning och sociala frågor har vi valt att göra tre politiska prioriteringar. För det första: Europaparlamentet skall kräva en rättslig grund som garanterar parlamentet medbeslutanderätt. För det andra: Gällande bestämmelser om rätt till information och samråd skall respekteras fullt ut under förfarandet innan en europeisk kooperativ förening registreras eller omstruktureras. För det tredje: De rättigheter som arbetstagarna åtnjöt innan den europeiska kooperativa föreningen skapades skall garanteras.
Herr talman, parlamentet har varnat rådet att det inte skulle tolerera en upprepning av rådets ståndpunkt om stadga för europabolag. Rådet har ignorerat denna varning i detta fall. För att försvara parlamentets roll i lagstiftningsprocessen och med hänvisning till parlamentets rättstjänst, har vi från utskottet för sysselsättning och sociala frågor framhållit artikel 95 i fördraget som korrekt rättslig grund. Det handlar om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning, inte om överförande av beslutanderätt från nationell lagstiftning till EU.
Herr talman! Eftersom jag har ytterligare två minuter i anslutning till detta tillåter jag mig att sammanfatta mina inlägg dels om förordningen, dels om direktivet eftersom detsamma i allt väsentligt gäller för båda.
Samma sak har hänt i fråga om de europeiska kooperativa föreningarna som om de europeiska bolagen. Ministerrådet har överrumplat oss med att stryka medbeslutandet. Detta kan vi inte tolerera. Majoriteten i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden menar att vi denna gång bör gå till domstol på grund av valet av rättslig grund för de båda rättsakterna. Ursprungligen kom jag överens med föredraganden av förordningen att utskottet skulle begränsa sig till ändringsförslag som rör den rättsliga grunden.
Nu har det lagts fram en rad ändringsförslag för omröstning som rör både förordningen och direktivet. Jag har förstått att kommissionen vill stödja ändringsförslagen rörande direktivet och avvisa dem som rör förordningen. Jag är av samma åsikt. Likväl, den rättsliga frågan är av stor vikt också för framtiden, för det är inte uteslutet att ministerrådet kommer att agera likadant även på andra områden som rör associationsrätten - nästa bolag står på tur. I fråga om förordningen är vi införstådda med kommissionens uttalade åsikt att artikel 95 är korrekt rättslig grund. Detta har vi också hört vid ett flertal tillfällen, men låt mig gå närmare in på detaljerna kring direktivet om arbetstagarinflytande. Artikel 137.1 e utgör normen för arbetstagarnas rätt till information och samråd och föreskriver förfarandet enligt artikel 251, dvs. medbestämmande utan undantag. Artikel 137.1 f utgör emellertid normen för arbetstagarnas medbestämmanderätt. Här krävs enhällighet i rådet och innebär enbart samråd med parlamentet. Rådet kan dock i detta fall enhälligt besluta om att tillämpa medbeslutandeförfarandet. Båda målen, medbestämmande och samråd, är likvärdiga i direktivet. Jag anser att frivilligheten reduceras till något bindande i ett läge med två likvärdiga och parallella rättsliga grunder och att rådets bedömning därmed begränsas. I annat fall skulle kravet på enhällighet i rådet i fråga om den ena rättsliga grunden lyfta ut medbeslutandeförfarandet i den andra likvärdiga rättsliga grunden. Denna inskränkning av Europaparlamentets rättigheter som en demokratiskt legitimerad lagstiftare är oacceptabel.
En process hotar inte de europeiska kooperativa föreningarna. För det första är förordningens giltighet kopplat till genomförandefristen för direktivet. Denna period bör egentligen ge tillräckligt utrymme för att reda ut saken inom EG-domstolen. För det andra kan domstolen på begäran slå fast att förordningen och direktivet skall fortsätta att vara rättsligt verksamma. Målet är alltså bara att komma åt valet av rättslig grund och inte innehållet i förordningen och direktivet.
Herr talman! Jag vill passa på att tacka Gebhardt och De Rossa för deras arbete med dessa två betänkanden och för det grannlaga arbete de har lagt ned. Vi från PPE-DE-gruppen har här i plenum lagt fram ett antal ändringsförslag om stadgan om europeiska kooperativa föreningar. Vi menar att det så långt det går måste råda insyn och öppenhet under proceduren för att bilda en europeisk kooperativ förening. Gällande bestämmelser om arbetstagarnas rätt till information och samråd måste efterlevas fullt ut. En rad ändringsförslag innebär garantier för att man redan från start uttryckligen skall redovisa de konsekvenser som man förväntar sig att bildandet av en europeisk kooperativ förening kommer att ha på sysselsättningen. Arbetstagarnas representanter måste ges tid att lämna ett yttrande innan beslut fattas.
Eftersom förslaget till förordning berör de olika skedena i en europeisk kooperativ förenings livscykel, som bildande, flyttning av säte och avveckling, så krävs en rad olika ändringsförslag för att man skall kunna tillämpa dessa principer på de olika situationer som beskrivs i förslaget till förordning.
Utskottet för sysselsättning och sociala frågor, vars yttrande jag hade förmånen att vara föredragande av, anser också att bildandet av en europeisk kooperativ förening inte får leda till att arbetstagarna förlorar rättigheter som de åtnjöt före bildandet.
Herr talman, låt mig också säga mycket konkret om De Rossas betänkande, att det är viktigt att understryka att rätten till förhandlingar om arbetstagarinflytande bör finnas med i samband med bildandet av en europeisk kooperativ förening och vid omfattande strukturella förändringar. All medverkan måste utgöra en fortlöpande process. I i betänkandet yrkar vi dessutom på borttagande av den allmänna klausul enligt vilken medlemsstaterna kan undantas från bestämmelserna om arbetstagarinflytande när en europeisk kooperativ förening bildas genom fusion mellan två kooperativ. Jag vill också understryka att arbetstagarrepresentanterna i förvaltnings- och tillsynsorganen bör väljas eller utses i enlighet med nationell lagstiftning.
Herr talman! Vi kommer att vänta och se vad rådet gör med de frågor vi tar upp i kväll när det gäller den rättsliga grunden. Jag hoppas att kommissionen åter kommer att ta ställning till att godkänna ändringsförslag 14, 15, 17 och 19 om stadgan med avseende på att omfatta aspekter av effekter på sysselsättning till följd av en fusion, överföring eller ombildning som berör en europeisk SCE-förening. Jag anser dem nämligen vara fullt motiverade.
Under tiden skulle jag vilja ta tillfället i akt att se bortom argumenten om de institutionella aspekterna och om den rättsliga grunden och betrakta de följder som dessa förslag kan få för utvecklingen av den sociala ekonomin i en europeisk union som försöker ta itu med en rad djupgående förändringar. Globaliseringen av marknader och de traditionella sektorernas avtagande konkurrenskraft aktualiserar behovet av diversifiering av ekonomiska aktiviteter och att man undersöker nya sätt att skapa arbetstillfällen. Tekniska landvinningar kräver en välutbildad och flexibel arbetsstyrka som i sin tur förväntar sig en arbetsmiljö som de i ökad utsträckning kan påverka. Ökat deltagande bland kvinnor och en allt äldre befolkning med längre förväntad livslängd ökar efterfrågan på hushållstjänster och service inom omsorgen. Dessa ökande och mer mångfacetterade behov i kombination med minskade budgetar har tvingat offentliga myndigheter att decentralisera utbudet av tjänster för att dra ned på mängden i eller nivån på utbudet av den service de tillhandahåller.
Den sociala ekonomin kan spela en viktig roll i att möta dessa utmaningar och utnyttja de möjligheter dessa utmaningar och andra omvandlingsprocesser ger. De kan på ett sätt medverka till att utforma en ny modell för samhället och en ekonomi som bygger på solidaritet och människors känsla av tillhörighet och möjlighet till deltagande å ena sidan och innovationer och kunskaper å andra sidan.
Detta kan jag säga med visshet eftersom jag har blickat tillbaka på utvärderingen av initiativet för den tredje sektorn som löpte från 1997 till 1998 tack vare ett budgetinitiativ taget av Ghilardotti som är här i kväll. Den utvärderingen underströk det faktum att utvecklandet av den sociala ekonomin för att tillfredsställa utestående behov skulle kunna skapa så många som 120 000 arbetstillfällen i Förenade kungariket, 380 000 i Tyskland och 100 000 i Frankrike.
Men det är kanske ändå en statistisk uppgift från utvärderingen som bäst belyser hur många jobb som skulle kunna skapas i framtiden i sektorn för kollektiva tjänster: skillnaden i sysselsättningsgrad mellan Förenta staterna och EU är som störst inom de kollektiva tjänsterna som omfattar social service, rekreation, utbildning, hälsa och samhällsvård. Om man gör nivåerna jämförbara skulle det handla om upp till sju miljoner arbeten. Främjande av det tredje systemet skulle bidra till en ökad efterfrågan på och ett ökat utbud av dessa tjänster. Systemet skulle även bidra till att minska sysselsättningsklyftan för just de grupper där skillnaderna är som störst.
Vi har en mycket väl etablerad kooperativ sektor i den region av England jag kommer ifrån. Den finns representerad inom detaljhandel, produktion, tjänster, jordbruk, bostadssektorn, bankväsendet och på en mångfald andra områden. Denna sektor står i min egen region för 13 000 arbetstillfällen i nordöstra England. Jag vet att många kommer att välkomna dessa nya instrument som ett sätt att ge en kraftig knuff framåt för den sociala ekonomin och sysselsättningen genom utvecklingsimpulser över nationsgränserna. Detta skulle vara en stor fördel särskilt i samband med utvidgningen.
Jag anser också att kommissionen bör blicka tillbaka på utvärderingen av detta initiativ för den tredje sektorn. Det gav oss stöd då och det talades mycket om att tillämpa resultaten även på ESF, ERUF och andra relevanta program. Men bara fyra och ett halvt år senare blev jag mycket besviken över att den försiktiga hänvisningen till den sociala ekonomin inom pelaren för företag i de tidigare sysselsättningsriktlinjerna helt hade försvunnit under rubriken för utveckling av företag och främjande av skapandet av nya arbetstillfällen i de nya strömlinjeformade sysselsättningsriktlinjerna. I det här fallet betyder inte nytt och strömlinjeformat att det är bättre och detta måste rättas till på ett mycket skyndsamt sätt.
Herr talman! Det är tolv år sedan kommissionen lade fram detta förslag om stadga för europeiska kooperativa föreningar, och denna diskussion har, precis som De Rossa sade, faktiskt pågått i över trettio år. Europaparlamentet tog upp frågan i en första behandling 1993. Då var jag inte ledamot av Europaparlamentet utan arbetade som rådgivare till småföretag och kooperativa föreningar. Jag och mina dåvarande kollegor kunde inte drömma om att det skulle ta så lång tid att komma till skott när det gällde stadgan för europeiska kooperativa föreningar.
Detta har faktiskt lagt sordin på väldigt många förslag och samarbetsidéer för den sociala ekonomin i Europa. Kooperativ är en företagsform som borde få allt stöd, inte minst från politiskt håll, eftersom det i praktiken handlar om en deltagande demokrati. Nu kan vi inte vänta längre med denna stadga. Jag vill därför, på min grupps vägnar, vädja till Europaparlamentet och till mina kollegor att undvika ytterligare förseningar och inte ta strid med rådet om den rättsliga grunden och vår rätt till medbeslutande, även om jag i princip håller med om de skäl som har framförts om den rättsliga grunden. Jag är dock rädd för att en rättslig dispyt inte kommer att gynna de kooperativa företagen och den sociala ekonomin. Det finns så många uppgifter för den sociala ekonomin i det nya Europa, att vi behöver denna stadga. Låt den inte fastna på principer och dispyter om den rättsliga grunden!
Herr talman! Jag skulle vilja sälla mig till mina kolleger och tacka föredragandena för deras arbete i ett mycket besvärligt ämne. Det är ett bevis på deras förmåga och initiativkraft att den ståndpunkt de intagit åtnjuter ett så överväldigande stöd. Men liksom Schörling hoppas jag att vi inte hamnar i en strid som fördröjer oss i fråga om den rättsliga grunden. Som de Rossa så riktigt påpekade är 30 år är alldeles för lång tid för att vänta på ett lagstiftningsförslag. Samtidigt som vi måste försvara oss eller våra argument gentemot de andra institutionerna måste vi hålla ett öga på det större sammanhanget när det gäller att se till att vi får till stånd lagstiftning som underlättar och möjliggör utvecklandet av nya möjligheter inom den sociala ekonomin. Det är därför jag vill uttrycka största möjliga stöd för föredragandena och de betänkanden de lagt fram och inte minst några av de ändringsförslag som inkommit. Liksom Gebhardt tror jag att de förbättrar texten och inte innebär något avsteg från den.
Jag hoppas också att kommissionen kommer att förstå av kvällens debatt att parlamentet inte är villigt att låta sig trampas på av någon. Vi har i våra egna led tillräckligt med nytänkande, sinnrikhet och kompromissvilja för att föra fram positiva, nya initiativ för att se till att alla som lever i Europa i dag kan dra nytta av vad vi försöker skapa här i dag.
Det sista jag vill ta upp är att vår rättstjänst har utarbetat ett yttrande för utskottet för rättsliga frågor och inre marknaden om möjligheten att tillämpa artikel 95. Men det yttrandet är inte så helgjutet eller vattentätt som vi gärna vill tro. Men det är mycket riktigt så att om vi drar en parallell till vad som hände med den europeiska företagsstadgan så är den rättsliga grunden annorlunda trots att det finns likheter mellan de två förslagen som presenterats.
Det är av vital betydelse att vi stöder de Rossas yttrande med avseende på ökat arbetstagarinflytande och samråd på fusionernas och utvecklingens område.
Herr talman! Jag är väldigt glad åt att kunna vara här i dag. Jag var ledamot i parlamentet år 1993. Jag måste säga att vi då hade intrycket att det skulle dröja ett tag. På den tiden gick inte förslagen lika snabbt som nu. Kanske kunde vi inte tänka oss att det skulle dröja så länge som nu är fallet men det har i alla fall dröjt länge. Egentligen borde det här alltså vara en orsak till stor glädje. Alla har sagt hur viktiga kooperativen är i de olika europeiska länderna och det är naturligtvis också mycket bra att vi kan åstadkomma en europeisk stadga för dessa. Det har vi också alltid stått bakom. Jag vill också tacka de båda föredragandena så hjärtligt för deras insatser.
Helheten är naturligtvis inte helt utan problem. Det går inte att förneka. På grund av svårigheterna med Europabolaget har vi fortfarande en del gamla frustrationer att tampas med och de måste vi ändå göra oss av med någon gång. Problemet är att rådet aldrig lär sig. Om rådet skulle lära sig så vore det här naturligtvis en enkel debatt. När det gällde Europabolaget så friade vi hellre än att fälla och vad gör rådet nästa gång? Vid första bästa tillfälle missbrukar det återigen sin ställning!
Herr talman! Det finns naturligtvis väldigt många människor som då gärna vill ge efter, som säger att det är en viktig fråga. Det håller jag med om men jag tror ändå att vi inte får låta oss vilseledas av Gamla testamentets historia om Jakob som sålde sin förstfödslorätt för en tallrik bönor. Jag håller med Mayer som säger att vi måste vara litet stränga här. Jag är också utomordentligt förvånad över att De gröna nu plötsligt uppmanar oss att inte hålla oss till våra principer. Jag beskyller egentligen De gröna för att vara allt för principiella men jag är glad att vi som PPE-DE-grupp den här gången är mer principiella än De gröna.
Jag tror att det går och i utskottet för sociala frågor har vi gjort allt för att inte bara göra en principiell debatt av det här. Möjligheten finns att frågan kommer att utkämpas principiellt. Tack vare att vi lagt fram ändringsförslag så finns det en möjlighet att det inte blir nödvändigt. Rådet kan helt enkelt anta våra ändringsförslag. Jag beklagar att kommissionen egentligen förkastat alla ändringsförslag om förordningen. Jag tror att det inte är så förståndigt av kommissionen. Jag tror att vid ett senare tillfälle kommer att behöva ändra sig men nu är det rådet som har chansen. Det tycker jag alltså är mycket bra. De som orsakar dramat måste också lösa dramat. Det är det vi låter dem göra. Jag tror att det till slut kommer en lösning om rådet är förståndigt men jag vägrar personligen att alltid följa dem som alltid vill ge efter. Nästa gång måste vi då gå igenom samma strid igen för rådet lär sig tyvärr aldrig. Kommissionen har svårt att lära sig. Rådet lär sig aldrig. Det här parlamentet lär sig men inte heller alltid.
Mer än 10 år efter det att kommissionen försökt skapa en lämplig rättslig ram för att kunna reglera stadgan för europeiska kooperativa föreningar har nu rådet visat den politiska viljan att påskynda och avsluta frågan.
Även om man denna gång emellertid verkar ha tolkat det aktuella förslaget till kommissionens förordning på rätt sätt så kommer den valda rättsliga grunden att skapa oerhörda problem. I praktiken, såsom många kolleger har nämnt, underskattas Europaparlamentets roll då man tillämpar artikel 308, samrådsförfarandet. Man behåller samma taktik vid antagandet av direktivets förordning om europeiska föreningar.
Det argument som utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden förde fram till stöd för artikel 95 är korrekt, liksom att vi bör se över hur förbindelserna mellan Europaparlamentet och rådet utvecklar sig i framtiden. Dessa ofta förekommande motsättningar kan inte fortsätta, och frågan är: varför fruktar man från rådets sida Europaparlamentet? Det är emellertid inte riktigt att man i denna fas försenar eller upphäver upprättandet av kooperativa föreningar.
Vi bör således på alla tänkbara sätt påskynda ett godkännande av såväl förordningen som direktivet om stadgan för europeiska kooperativa föreningar genom att ta hänsyn till att de europeiska kooperativa föreningarna kommer att utgöra ett nödvändigt komplement till de europeiska aktiebolagen. I och med antagandet av dessa kommer vi att bidra till utvecklingen av föreningars gränsöverskridande verksamhet på ett område som social verksamhet, som i enlighet med den allmänna sysselsättningsstrategin i Europa kommer att utgöra en viktig sysselsättningskälla. De kooperativa organisationerna kommer att förfoga över ett kraftfullt rättsligt instrument som på gränsöverskridande nivå kommer att underlätta de kooperativa föreningarnas upprättande och funktion.
Liksom med de europeiska aktiebolagen bör vi för konsekvensens skull även här garantera arbetstagarna motsvarande villkor, att deras rättigheter garanteras och att skapandet av en europeisk social modell gynnas. I det här fallet skulle jag säga att detta bör ske i än större utsträckning än i fallet med de europeiska aktiebolagen. Mot denna bakgrund skulle jag vilja gratulera de två föredragandena från Europeiska socialdemokratiska partiets grupp som kom överens om att fortsätta tillsammans genom att anta en gemensam strategi.
I direktivet bör man i synnerhet ta hänsyn till de tre punkter som kollegan De Rossa hänvisar till i sitt betänkande. För det första, rätten till förhandlingar om arbetstagarinflytande får inte begränsas till den period då en europeisk kooperativ förening bildas. Detta måste kunna garanteras även vid andra kritiska faser i föreningens verksamhet, som t.ex. vid fusioner, överlåtelser osv. Av samma anledning bör hela förfarandet med arbetstagarnas medverkan inte utgöra en engångsföreteelse, utan det bör omdefinieras genom nya förhandlingar vid en eventuell strukturell förändring av de europeiska kooperativa föreningarna. Med rätta föreslås även att arbetstagarrepresentanter i förvaltnings- eller tillsynsorgan, liksom i aktiebolag, bör väljas i enlighet med nationell lagstiftning.
Sammanfattningsvis räcker det inte att vi varje gång sätter vår tillit till den europeiska sociala modellen. Vi måste dagligen ge prov på och bevisa att vi tror på den.
Herr talman! Även jag vill välkomna att det långt om länge har hänt något med dessa ärenden och de berörda föredragandenas arbete och även för dem som arbetat hårt för att lägga fram sina yttranden. Jag beklagar liksom andra valet av rättslig grund. De argument vi har hört hittills övertygar inte på något sätt.
En av de få saker vi kan säga om det vi har framför oss är att vi äntligen uppnått en sorts paritet med företagsstadgan. Denna jämställda status är av oerhört stor betydelse i en modern ekonomi när människor söker mervärde. Jag kan inte se varför vi skulle förorda eller gynna en viss typ av företagsorganisation och samtidigt sätta upp hinder för en annan organisationsform.
Det är viktigt att vi skyddar kooperativen och deras lika status, särskilt i tider då konkurrensen hårdnar och globaliseringen hotar underminera den kooperativa grundsynen och det kooperativa funktionssättet.
Vi har hört att detta är en betydelsefull sektor inte minst i fråga om arbetstillfällen som Hughes så föredömligt sammanfattade. Det är också en fråga om demokrati och deltagande och känslan av att ha kontroll antingen på den egna arbetsplatsen eller för den delen det företag man förhandlar med.
Kooperativ är särskilt viktiga när vi talar så mycket - eller i dag så lite - om det kooperativa sociala ansvaret när det handlar om företag som har mycket att lära ut inom stora kooperativ, som redan verkar gränsöverskridande, om sitt ansvar gentemot personalen.
Jag välkomnar många av ändringsförslagen som lagts fram om arbetstagarnas deltagande och bättre garantier för detta, ansvar gentemot kunder och samhället i ett större perspektiv och - något som ju gäller även för dem - de investeringar de gör i fråga om etiska finanser. Det är något som stora kooperativ återigen kan lära av.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar föredragande! Dagens debatt om europeiska kooperativa föreningar polariseras i någon mån kring den rättsliga grund som har valts för att lägga fram detta betänkande på nytt. Den rättsliga grunden har ifrågasatts i alla de parlamentariska utskottens arbeten, vilket främst framgår av ändringsförslag 1, som har lagts fram med särskild hänsyn till förordningens text.
Denna situation ställer än en gång ledamöterna inför ett omöjligt val: antingen att få fram ett erkännande av kammarens rättigheter i fråga om medbeslutande eller att åstadkomma en stadga som en sektor i den sociala ekonomin har väntat på i tre årtionden. Genom att vägra ge Europaparlamentet medbeslutande i denna fråga upprepas den olyckliga tidigare aktiebolagsfrågan, och situationen riskerar att återupprepas när vi skall ta itu med stadgan för europeiska ömsesidiga bolag och föreningar. Kommer rådet att förbigå parlamentets ståndpunkt länge till?
På denna första punkt har mina kolleger utvecklat många argument som rättfärdigar detta ifrågasättande, och dessa argument är starka. Men intresset av att anta en text om en stadga för kooperativa föreningar är trots allt inte mindre. Och trots att förslaget i viss mån är ett tillbakasteg i förhållande till texten från 1993 - samtidigt som ingen verklig debatt har ägt rum - är jag inte säker på att man bör ta risken att försena genomförandet av ett projekt som har drabbats av många motgångar. Argumenten för att anta denna text utan dröjsmål är många. Jag skall påminna om några av dem. Förslaget har godtagits av företrädarna för den kooperativa sektorn i sin helhet, något som har framhållits. Antalet berörda kooperativ i Europa är allt annat än försumbart. Av 200 000 företag - jag går något högre i statistiken än ni, fru kommissionär - i den europeiska sektorn för kooperativ, som står för 3 miljoner arbetstillfällen, har 10 till 12 procent ett verksamhetsområde som går utanför den lokala sfären, och detta verksamhetsområde täcker alla sektorer i ekonomin. Dessa kooperativ måste kunna utvidga sin verksamhet till europeisk nivå, och de skall kunna göra detta inom säkra rättsliga ramar som garanterar deras särdrag, både när det gäller människans och det sociala syftets företräde framför kapitalet och när det gäller bidraget till allmänintresset och den sociala sammanhållningen.
Slutligen - och detta argument är viktigast för mig - bör man låta denna ekonomiska sektor, som är uppbyggd på egna rättsliga grunder och som har visat vad den går för i fråga om lokal utveckling, få möjlighet att utvecklas, bland annat i de länder som nu genomgår en stundtals smärtsam ekonomisk övergång till marknadsekonomi. Detta gäller till exempel unionens framtida medlemmar. Att erkänna en mängd olika former av företagande och den sociala ekonomin är ett sätt att bemöta den i dag omtvistade liberala globaliseringen och en del i den europeiska sociala modellen, som vi vill försvara. Jag tror, fru kommissionär, att detta är ett gemensamt intresse.
Herr talman, ledamöter! Jag vill börja med att gratulera föredragandena till detta betänkande. Utan att ge mig in på den rättsliga grunden vill jag dessutom tacka för deras goda vilja att lösa problem utöver de rättsliga dissekeringarna och naturligtvis förväntar man sig också samma goda vilja i rådet.
Det är riktigt att Europaparlamentet i flera resolutioner behandlat det tema vi i dag diskuterar, de kooperativa föreningarna. Några av dessa resolutioner är mycket betydande. 1987 om kooperativens bidrag till den regionala utvecklingen, 1989 om kvinnornas roll i de lokala kooperativen och initiativ för att skapa sysselsättning och 1994 om kooperativens roll för att öka sysselsättningen bland kvinnor. Om vi ställer dessa uppräknade resolutioner mot åtagandet från toppmötet i Lissabon år 2000 som därefter ratificerades i Barcelona 2002, skulle man kunna tänka sig att innehållet till stor del sammanfaller, - politik för jämlikhet, skapande av sysselsättning etc. Förutom tillfredsställandet av några behov på det rent lokala planet för föreningar med tydligt lokalt innehåll kan alla slag av föreningar och föreningar av alla slag organisera sig och utveckla sin verksamhet på gemenskapsnivå.
Själva det europeiska fenomenet, med den dimension utvidgningen innebär fastställer och definierar nya territoriella ordningar, som uppkommit av sig själva eller genom regler. Dessa kräver en rättslig ram som tillämpas enhetligt. Bristen på enhetlighet kan försvåra eller hämma såväl konkurrenskraftiga grupperingar som krav på funktion och överlevnad.
I denna ram kan vi inte glömma att kooperativen utgörs av en grupp människor eller rättsliga enheter där personen, den personliga dimensionen alltid -och så är det - måste vara mycket närvarande. Vi påminner oss -det har här insisterats på det - att genom den kooperativa formen har man lyckats behålla arbetstillfällen där arbetstagarnas deltagande spelat en mycket stor roll. I denna roll vill jag särskilt framhäva rätten och möjligheten till för arbetstagarnas representanter att delta såväl vid bildandet av den europeiska kooperativa föreningen som under hela dess livstid. Särskilt vid nyckeltidpunkter som fusioner och omvandlingar.
För det andra måste man framhäva behovet att arbetstagarnas deltagande som begrepp kvarstår, med de egenheter som existensen och samlevnaden mellan behörigt organ i den kooperativa föreningen och det organ som representerar arbetstagarna innebär.
Jag tror också att det är nödvändigt att insistera på ett behov och lämplighet att horisontella politikområden, som parlamentet lägger stor vikt vid -jämlikhet mellan könen, hälsa på arbetet, icke-diskriminering etc. ges stark stimulans genom den kooperativa föreningen.
Avslutningsvis bör vi tänka på att arbetstagarnas representanter för att fullgöra sin uppgift, som består av både rättigheter och skyldigheter och har ett unikt innehåll, funktion eller offentlig service, skall ha samma skydd som arbetstagarnas representanter har på det nationella området.
Herr talman! Många har redan i sina inlägg kommenterat det faktum att rådet missat ett tillfälle att respektera och erkänna parlamentets fördragsenliga prerogativ och föreslå en rättslig grund som förutsätter parlamentets medbeslutande när det gäller reglerna för den europeiska stadgan för kooperativa föreningar.
Det är viktigt att påminna om att rådet redan 1991 angav denna rättsliga bas för de tre förslagen till förordning som det lade fram då, nämligen för europeiska kooperativa föreningar, europeiska föreningar och den europeiska försäkringskassan, liksom när det gäller det ursprungliga förslaget om ett europeiskt aktiebolag.
Mot bakgrund av dessa fakta blir rådets hållning än mer obegriplig. Jag hoppas därför att rådet skall ompröva sin ståndpunkt efter omröstningen i kammaren i morgon.
När det gäller sakfrågan - vilket föredraganden redan förklarat - är målet i detta förslag till förordning om en stadga för kooperativa föreningar att harmonisera, att genomföra en tillnärmning av lagstiftningen, dvs. att avlägsna allt det som hindrar den inre marknadens funktion. Förslaget reglerar inte frågor som avser skatter och konkurrens - även om de är viktiga och borde tacklas i framtiden - och frågor som avser upphovsmannarätten och konkurs, utan det reglerar föreningens struktur och hänvisar systematiskt till den nationella rätten i det land där den kooperativa föreningen har sitt säte.
Det är omöjligt att inte instämma i kravet på att nu skyndsamt komma fram till en lösning för att skapa en kooperativ förening. Detta ärende har legat stilla i decennier och först i december 2000 kom rådet äntligen fram till en politisk överenskommelse i frågan, en överenskommelse som gällde förordningens innehåll och direktivet om arbetarnas deltagande, som knöts till skapandet av en europeisk kooperativ förening.
Under alla dessa år, eller snarare decennier - har kooperationen i Europa vuxit kraftigt. Den har fått ekonomisk tyngd, den har visat att den även kan spela en grundläggande social roll, framför allt när det gäller sysselsättningen. Flera gånger under årens lopp har Europaparlamentet uttalat sig i frågan i olika betänkanden, till exempel om betydelsen av den tredje sektorn inom ekonomin, om den grundläggande roll som den sektorn spelar när det gäller den sociala sammanhållningen, om dess förmåga att skapa sysselsättning, och även sysselsättning av god kvalitet, något som stöds av många forskningsresultat. Hughes påminde oss om hur ett initiativ från Europaparlamentet haft framgång och lyckats visa kraften och förmågan hos den tredje sektorn och den kooperativa världen när det gäller att reagera på utmaningarna från sysselsättningen och den sociala sammanhållningen.
Genom de ändringsförslag som lagts fram, och som jag hoppas skall antas i morgon och upptas av kommissionen och rådet, förbättrar Europaparlamentet förslaget genom att tillföra förordningen de förändringar som är nödvändiga för att harmonisera stadgan med bestämmelserna i direktivet om de anställdas deltagande. Rätten till information och samråd preciseras, så att de respekteras fullt ut i den fas som föregår lagstiftningsfasen, liksom i samband med alla eventuella strukturella förändringar.
Avslutningsvis, herr talman, vill även jag tacka de båda föredragandena, som har arbetat tillsammans och som parallellt har lyckats föra dessa båda viktiga ärenden framåt.
Herr talman! Låt mig börja med att lyckönska vår kollega de Rossa till hans arbete med detta betänkande och välkomna både direktivet och den parallella stadgan för kooperativ.
Jag vill lämna debatten om den rättsliga grunden därhän så länge och tala om den mycket viktiga frågan om arbetstagarnas deltagande som bör stå i fokus i Europaparlamentet i kväll. Jag vill stödja föredraganden och ändringsförslagen han lagt fram, i synnerhet de som rör kooperativ som är involverade i fusioner och lika representation mellan könen. För egen del och med anledning av mitt arbete med kollektivt socialt ansvar i detta parlament så skall jag även tala inför en paraplyorganisation i Paris nästa måndag. Inget kan vara mera sant än att kooperativen går i bräschen för socialt ansvarsfulla affärsmetoder och att de förtjänar erkännande för detta.
Denna debatt handlar om stöd för arbetstagare som går samman för att äga och arbeta tillsammans i sitt företag för att få det bättre. De kooperativa principerna härstammar inte minst från verken av Robert Owens från min egen medlemsstat. Det är något vi högtidlighåller i denna debatt. Den handlar också om framgångsrik affärsverksamhet som utgör en central och vägledande aspekt i ekonomin. En färsk rapport framtagen av Work Foundation och Birkbeck College i Förenade kungariket åskådliggör grafiskt hur deltagande av arbetstagare faktiskt kan kombineras med framgångsrik affärsverksamhet och att de går hand i hand. Det stämmer in på min egen valkrets i östra England där vi inte bara talar om att kooperativens verksamhet utgör en signifikant del av ekonomin utan även socialt meningsfull sysselsättning på en och samma gång. Det finns till exempel ett ledande kooperativ som tillhandahåller omvårdnadstjänster på landsbygden i östra England så att äldre och funktionshindrade kan ta del av tjänster som de annars skulle nekas samtidigt som det skapas arbetstillfällen. Ett annat exempel finns i min valkrets Harlow i Essex där vi har fem olika kreditföreningar. Det är kooperativ som erbjuder penning- och lånefinansiering som annars skulle varit utom räckhåll för folk med låg inkomst och dålig soliditet. Dessa har över 1 000 medlemmar i ett samhälle med mindre än 76 000 invånare. Det ger i sanning upphov till värdefull sysselsättning.
Principerna för att stödja detta direktiv är uppenbara. Det kommer att ge rättssäkerhet och en positiv status på europeisk nivå till kooperativ vilket vi har förordat under lång tid. Det är helt frivilligt, ingen behöver skriva på något och ingen pådyvlas en europeisk bestämmelse. Detta är en definition som av nöden är en kompromiss av vad kooperativ handlar om och som den kooperativa rörelsen själv i Europa har ställt sig bakom.
Slutligen har vi hört en lång fantastisk historia i kväll om den europeiska företagsstadgan och vi firar upplösningen i historien om kooperativen. Men jag vill säga till kommissionsledamoten och alla andra här i kammaren: låt oss nu förflytta oss till stadgan om organisationer så att icke-statliga organisationer och frivilligorganisationer också kan komma i åtnjutande av rättslig status. Hela detta paket har tagit alldeles för lång tid. Vi tar ett viktigt steg i kväll men vi måste blicka framåt mot nästa steg som skall tas.
Nästa punkt på föredragningslistan är ett betänkande (A5-0119/2003) av Callanan för Europaparlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 94/25/EG om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar i fråga om fritidsbåtar PE - CONS (3615/2003 - C5-0109/2003 - 2000/0262(COD)).
Herr talman! Jag tackar kommissionen, alla ledamöter, industrin och användargrupperna som visat intresse för detta tema och som skickat mig värdefull information om deras problem och förslag till hur dessa skulle kunna lösas och svårigheterna med det ursprungliga förslaget.
Om kommissionen vore ärlig skulle den hålla med om att det ursprungliga förslaget som lades fram för Europaparlamentet innehöll många problem, i synnerhet de tillbakablickande aspekterna i förslagen. Jag kommer från ett land där den allmänna uppfattningen är att retrospektiv lagstiftning är dålig lagstiftning och att folk alltid skall kunna känna till vilka lagar och förordningar som gäller för deras göranden och låtanden. Det är inte bra att ta fram något som orienterar sig efter det förflutna och tillämpa det på sådant som hänt tidigare. Lyckligtvis har vi sinsemellan lyckats enas om att avlägsna i princip samtliga retrospektiva delar från denna lagstiftning. Det har varit nyttigt för många att ta sig igenom den.
Vi har förbättrat förslagen om kommittéförfarandet och förslagen om båtar som byggts för eget bruk. Vi har fört in förslag från Verts/ALE-gruppen om biologiskt nedbrytbara oljor och vi har gått användargrupper och industrin till mötes genom att föreslå bulleravvikelsen på 3 decibel. Resultatet har varit tillfredsställande för snart sagt alla parter. Jag har tagit emot e-post de gångna dagarna från användargrupperna som säger att de är relativt nöjda och industrin säger likadant. Så länge kommissionen är relativt nöjd är det verkligen ett otroligt resultat.
Kommissionen har uppmanats att utarbeta fler rapporter om lagstiftningen. Jag vill varna kommissionen för faran att överreglera denna sektor. Förslagen togs ursprungligen fram för att minska utsläppen för fritidsbåtar. Fritidsbåtar i Europeiska unionen står för 0,5 procent av alla utsläpp. Med detta förslag skulle vi nå en avsevärd minskning av denna lilla kategori utsläpp. Jag hoppas att kommissionen har i åtanke att man kommer att stöta på lagen om avtagande avkastning om man försöker reglera ytterligare i denna sektor. Det skulle vara mycket svårt att rättfärdiga den enorma kostnad och olägenhet det skulle medföra för användarna att åstadkomma ännu obetydligare förbättringar av miljöprestanda.
Kommissionen har också ombetts att ta fram förslag på området provning av att motorer överensstämmer med kraven. Jag hoppas att kommissionen är medveten om svårigheten att genomföra sådan provning av att motorer överensstämmer med kraven i medlemsstaterna när och om man lägger fram förslag till ett sådant system med tanke på att det i somliga medlemsstater - jag tänker i synnerhet på Finland - finns tusentals småbåtar på mycket avlägsna och svårtillgängliga sjöar. Jag hoppas att man också har i åtanke att de förbättringar av miljöprestanda man vill åstadkomma kommer att vara minimala och kanske inte kan motivera de höga kostnader och besvär det innebär för alla inblandade.
Efter dessa få, ganska negativa kommentarer vill jag tacka kommissionen för hjälpen med att lägga fram dessa förslag. Jag tackar alla de ledamöter - av vilka inga kommit hit - som inkommit med deras bidrag. Vi har nått ett tillfredsställande resultat för alla berörda. Jag överlämnar förslaget till Europaparlamentet.
Herr talman, ärade ledamöter, ärade herr föredragande! Låt mig först tacka Europaparlamentets delegation i förlikningskommittén och framför allt er, herr Callanan, för det utmärkta arbete som så snabbt ledde fram till det kompromissdokument vi i dag behandlar. Genom kommissionens förslag till ändring av direktivet för fritidsbåtar skall miljöfrågor beaktas i ett direktiv som rör den inre marknaden. Därmed är förslaget ett bra exempel på vilka synergier mellan miljöpolitik och industripolitik som krävs för en hållbar utveckling. Den kompromiss som nåddes vid trepartsmötet mellan företrädare för kammaren och rådet utgör en balans mellan de båda pelarna för en hållbar utveckling.
Kommissionen räknar med ett lyckat avslut på dokumentsamlingen, dvs. vi räknar med att kammaren och rådet antar det bifogade dokumentet. Detta är det sista steget i förfarandet på vägen mot ett sedan länge eftertraktat regelverk på gemenskapsnivå för att begränsa utsläpp av fritidsbåtar, och jag vill återigen tacka kammaren och särskilt föredraganden för deras bidrag till att nå målet.
Herr talman! Värderade kommissionär! Jag vill tacka föredraganden för hans goda arbete och liksom föredraganden beklaga att vi för debatten vid denna tidpunkt, men jag tror att det är vår gemensamma kärlek till båtar, båtliv och skeppskonstruktion som gör att vi är här i kväll. Man säger ju att Navigare necesse est, vivere non est necesse. Det är ändå något av det viktigaste i livet som vi sysslar med här.
Frågan är samtidigt också väldigt viktig för t.ex. de regioner som jag representerar, där båtbyggande är en viktig näring. Jag har följt detta direktivs tillkomst ända sedan Tyskland och Sverige föreslog att vi skulle införa enhetliga normer. Idag kan vi se att överenskommelsen om detta direktiv har hindrat en fragmentering av den europeiska marknaden. Likaså är jag nöjd med att vi till sist kommit överens om inbördes liknande normer för insjöar och hav. I detta sammanhang tror jag att föredraganden har varit mycket viktig. Han har även visat i sitt inlägg idag att han känner till förhållanden i olika delar av Europa. Jag är tacksam för att han hänvisade till mitt hemland.
Det är ett förnuftigt förslag vi har uppnått som är viktigt med tanke på miljön. Direktivet innebär även införande av något väsentligt: bullerregler för vattenskotrar. De nya vattenskotrar som släpps ut på marknaden från och med den 1 januari 2005 skall uppfylla direktivet. När kommissionen sedan före utgången av 2006 skall se över direktivet är det viktigt att vattenskotrarnas bullerfråga granskas ingående eftersom detta idag är den största bullerolägenheten i många områden i den känsliga skandinaviska skärgården.
Jag gläder mig även över att man har kunnat komma överens om en översyn av de olika båtkategorierna. Ni kan inte ana vilken oro man har känt i Finland över vad som skulle hända med de s.k. savolaxbåtarna. Man oroade sig för att de skulle komma i kläm genom direktivet, en frågeställning som den finländska kommissionsledamoten känner väl till. Även detta verkar dock nu vara åtgärdat. Jag hoppas att man vid översynen av direktivet kan använda sig av en New Approach. Det handlar nämligen här om en väl detaljerad reglering som kanske i framtiden borde ske på annat sätt.
Jag instämmer till slut med föredraganden om att det är en god lösning att inte kräva att kommissionen skall gå in för en in-use compliance testing. Det finns säkerligen många alternativ, inklusive frivilliga system, till att åstadkomma precis det vi eftersträvar till vettigare kostnader. På ELDR-gruppens vägnar vill jag rekommendera att vi med acklamation godkänner betänkandet från förlikningsdelegationen.
Herr talman, kära kolleger, herr kommissionär! I Portugal, och närmare bestämt i regionen Algarve som jag företräder här, är fritidsbåtar och jet-ski ett oförnekligt inslag i det dagliga livet, på grund av det stora antalet badorter och den verksamhet som är kopplad till dessa.
I syfte att uppdatera direktiv 94/25/EG (16.06.1994) har Europeiska kommissionen beslutat att hålla jämna steg med den tekniska utvecklingen av motorer och de senaste miljöskyddskraven.
Vi välkomnar Europeiska kommissionens ursprungliga initiativ för att se till att bestämmelserna för fritidsbåtar blir mer förenliga med den nu gällande miljölagstiftningen, särskilt med avseende på:
Avgas- och partikelutsläpp som försämrar kvaliteten på badvattnet
och även motorbuller, som skadar såväl miljön som lokalbefolkningarnas och semesterfirarnas hälsa.
Jag har därför ägnat särskild uppmärksamhet åt arbetet med det betänkande som vi nu behandlar. Jag vill passa på att gratulera Callanan till ett bra betänkande, som jag redan har haft tillfälle att uttrycka mina åsikter om vid andra behandlingen i Europaparlamentet i september 2002.
Jag välkomnar slutresultatet från förlikningsförfarandet, under vilket Europaparlamentet kunde göra sina åsikter hörda, till exempel när det gäller frågan om att en minsta avvikelse på 3 decibel skall tillåtas för alla motortyper.
Trots det måste jag säga att jag stöder förslaget om ett undantagssystem för fritidsbåtar som är avsedda för tävlingar och kommersiell passagerartransport, eftersom båda dessa verksamheter är viktiga inslag i utvecklingen av turismen, den huvudsakliga verksamheten i min region.
När det gäller tävlingar vill jag ta upp ett exempel, det formel 1-världsmästerskap för jet-ski som genomförs årligen i Algarve, och som lockar tusentals turister från Portugal och från utlandet till regionen.
Herr talman, fru kommissionär, mina damer och herrar! Fritidsbåtarna har en mycket viktig utveckling bakom sig. Ursprungligen drevs de av tvåtaktsmotorer som verkligen förorenade naturen och nådde mycket höga bullernivåer. I de moderna båtarna ser man att forskningen och utvecklingen har gått mycket långt på området, och denna utveckling kan ju fortsätta. Jag menar att vi har funnit en gemensam lösning som också innebär en sporre för de nya teknikerna att vidareutvecklas, och jag vill rikta ett stort tack till Callanan för initiativet. Till syvende och sist handlar det för oss om att säkra rörligheten för framtiden, inte bara för yrkesutövningen, där detta givetvis mycket ofta är en livsnödvändighet, utan även på fritidsområdet där jag menar att en hel del faktiskt har nåtts på senare tid. Det handlar i slutändan om att minimera utsläppen, att minimera bullret och att på ett lämpligt sätt tillämpa detta i respektive omgivning. Jag tror därför att vi har funnit en lösning som alla kan vara mycket nöjda med. Än en gång ett stort tack. Jag hoppas att vi härmed skall nå ett samstämmigt resultat i parlamentet.
Tack, herr Rübig.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 11.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är den muntliga frågan (O-0027/2003 - B5-0091/2003) till kommissionen för utskottet för regionalpolitik, transport och turism om turism.
Herr talman, ärade ledamöter! Den militära konflikten i Irak har fått mycket negativa konsekvenser för reseindustrin och turismen. Dessutom har sars medfört nya osäkerhetsmoment. De negativa konsekvenserna för turismen bör dock i allmänhet inte överdrivas. Vi kan med all rätt hoppas att turismen skall återhämta sig på de allra flesta resmålen. Turismen är en av de största industrigrenarna i EU, och det direkta bidraget till BNP och sysselsättningen ligger på cirka 5 procent och det indirekta på cirka 12 procent.
I kommissionens meddelande av den 13 november 2001 med titeln ?En samarbetsstrategi för den europeiska turismens framtid? föreslog kommissionen en handlingsplan och åtgärder för att få fart på den europeiska turismen. Kommissionen satsar här på ett nära samarbete mellan alla aktörer från det offentliga och det privata området. Kommissionens lagstiftnings- och arbetsprogram för 2003 omfattar ett nytt meddelande om den fortsatta tillämpningen av delar av meddelandet från 2001, särskilt i fråga om den europeiska turismens hållbarhet. Det kommer då att handla om ett konkret initiativ till ett gemensamt agerande för alla inblandade i syfte att få fart på den europeiska turismen. Om medlemsstaterna och turistnäringen är införstådda med att kommissionen tar initiativ till ett fortsatt gemensamt agerande för att hjälpa den europeiska turismen att återhämta sig från de starka negativa effekterna för branschen, är kommissionen beredd att göra detta inom ramen för de gemenskapsbehörigheter som definieras i fördraget.
Så ett ord om konventet i fråga om gemenskapsbehörigheterna: Konventet arbetar på breda områden för en kontinuitet i lagstiftningen. I det nuvarande EG-fördraget finns turismen med i artikel 3.1 u. I fråga om att ta upp turismen bland kompletterande behörigheter i den kommande författningen måste vi avvakta och se vilka förslag presidiet lägger fram och hur konventet reagerar på detta.
Med avseende på lagstiftningsprogram 2003 har kommissionen sammanställt drygt 40 lagförslag som alla sannolikt kommer att påverka turismen, 24 av dem mer eller mindre tydligt. Detta rör både förslag som motsvarar de politiska prioriteringarna för 2003 och andra lagförslag som förmodligen kommer att läggas fram under 2003. Förslagen täcker in ett stort antal politiska områden, oftast berörs transporterna, nämligen i 40 procent av alla förslag och hälften av de viktigaste förslagen, följt av frågor som rör beskattningen, nämligen 5 förslag. Låt oss hoppas att kommissionens initiativ får stöd i kammaren.
Herr talman, fru kommissionär! Det råder inga tvivel om att turismen i Europa, till följd av attacken mot Irak, har genomgått en allvarlig kris under den senaste tiden. Jag anser att man på europeisk nivå borde ta itu med detta problem. Vi hade väntat oss mer konkreta åtgärder i denna riktning, men givetvis är det huvudsakliga problemet att vi saknar en rättslig grund i fördraget. Och det är på detta jag vill fokusera mitt anförande. Jag vet att även kommissionsledamot Liikanen emellanåt gör vad han kan och vad han är berättigad till utifrån dagens rättsliga ram och det förekommer emellertid initiativ som inverkar på turismsektorn, men dessa kan inte integreras på ett logiskt sätt. Samtidigt förekommer det ett motsägelsefullt fenomen, för trots att vi har en industripolitik har vi ingen politik för industrins viktigaste gren, eller den gren som blir allt viktigare, dvs. turismen.
Jag anser att det också är paradoxalt att det finns en politik för vissa frågor som t.ex. fisket, vilket förvisso är positivt, men att man ignorerar turismsektorn som ger sysselsättning åt ett stort antal arbetstagare, ett antal som för varje år ökar. Ingen här i parlamentet, fru kommissionär, talar om att ersätta medlemsstaternas roll. Tvärtom! Vi talar om mervärde på EU-nivå. Vi talar om samordnade åtgärder, vi säger att vi skall kopiera det som i praktiken sker inom andra områden, och jag nämnde exemplet med industrin.
Konventet är ett gyllene tillfälle som inte bör gå förlorat. Jag måste säga att ert svar - eller kommissionens svar och inte ert personliga svar, för jag vet att ni inte är direkt behörig i denna fråga utan endast har den goda viljan att representera kommissionen - inte är tillfredsställande för parlamentet. Om ni granskar parlamentets ståndpunkter från tid till annan så kanske ert svar ter sig neutralt. Vi väntar oss ett starkare engagemang från kommissionens sida när det gäller konventet. Det finns ledamöter av konventet som sysslar med denna fråga. Vår kollega Lamassoure har lagt fram ett ändringsförslag om att turismen skall bli en kompletterande befogenhet för Europeiska unionen och vi väntar oss att Europeiska kommissionen vidtar erforderliga åtgärder och visar ett starkt engagemang i denna specifika fråga, för konventet kan och bör inte avslutas utan att man har dragit fördelar därav. Det är ett tillfälle att inleda en ny utveckling för turismen på europeisk nivå.
Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger! För ungefär ett år sedan antog Europaparlamentet en resolution om turismens framtid i Europa, vilket jag var föredragande för på utskottet för regionalpolitik, transport och turisms vägnar. I denna resolution föreslogs det uttryckligen att turistsektorn bör ha en fast rättslig grund i den europeiska författningen för att kommissionen skall kunna reagera effektivt på de problem som kan uppstå.
Eftersom turismen är en av de största sektorerna i Europa, som är världens främsta turistregion, och eftersom den är en av de sektorer där framtiden ser ljusast ut när det gäller arbetstillfällen och skapande av välstånd, är det svårt att förstå bristen på politiskt erkännande och resurser för ingripande i de nuvarande fördragen.
Eftersom den ökande trenden i vår tillverkningsindustri är att flytta verksamheten utanför Europa, framstår turismen som en arbetsintensiv verksamhet som omfattar en mängd tjänster som inte kan flyttas, tjänster som Europa har nu och som vi kan fortsätta att räkna med i framtiden. Är det verkligen vettigt att turismen, på grund av dess gränsöverskridande dimension, inte skall ingå i de europeiska institutionernas verksamhetsområden? Kan Europa verkligen avstå från att ingripa i en sektor som är en av de mest lovande för dess framtida utveckling? Kan Europeiska unionen verkligen fortsätta att vara oförberedd för att ta itu med och bemöta de behov som de industrier som arbetar inom denna verksamhet har, bara för att det inte finns någon rättslig grund som gör det möjligt för unionen att ingripa effektivt? Detta är ett problem som vi måste ta itu med omedelbart.
Bestämmelserna i det nya förslag till författning som presidiet har lagt fram innehåller i själva verket inte en enda hänvisning till turismen. Det finns inte ens några förslag för att bevara det som har uppnåtts i de fördrag som för närvarande är i kraft. Europaparlamentet vidhåller sin ståndpunkt om att vi vill att det skall finnas uttryckliga hänvisningar till turismen, och att befogenheterna skall delas mellan Europeiska unionen och medlemsstaterna samt att turismen tas upp uttryckligen i den första delen av författningsförslaget och i den del som handlar om de politikområden som skall ingå i den framtida europeiska författningen. Vår fråga är följande: Vad gör kommissionen för att uppnå detta? Jag vill därför också fråga kommissionen vilka förslag den har för att stärka den rättsliga grunden för turismen i den framtida europeiska författningen.
Herr talman, fru kommissionär! Jag är glad att som ledamot av utskottet för regionalpolitik, transport och turism äntligen kunna tala om turism. Jag ser tre konkreta saker att ta upp.
För det första miljöeffekterna. Väldigt många kolleger kommer från områden där turismen är viktig som ekonomisk sektor och där turismen kraftigt påverkar människor och miljö. Jag skulle därför vilja fråga kommissionen hur den vill hantera dessa effekter på människor och miljö. Vad gör kommissionen vidare för att göra turismen mer hållbar inom ramen för Agenda 21? Jag tänker också på betydelsen av artikel 6 i fördraget som förpliktar kommissionen att integrera miljöskydd i sina politikområden i syfte att främja en hållbar utveckling, alltså även inom turistsektorn.
En annan aspekt är kopplingen till regionalpolitiken. Det finns absolut en koppling mellan regional utveckling och turism. Det får dock inte vara så att de egna trumfkorten, nämligen natur och kulturarv, förstörs. Strukturfonderna måste i det avseendet bli mycket tydligare.
Den tredje kopplingen är transportpolitiken. Persontransporterna har naturligtvis ökat enormt. Inte bara flygresorna har ökat utan även biltrafiken. Här tycker jag det behövs ett specifikt handlingssätt till förmån för miljövänlig och säker trafik. Att de internationella nattågen nu försvinner bevisar att vi gör ett dåligt jobb i det avseendet. Det finns heller ingen europeisk ordning om att cyklar skall kunna tas med på tåget. Jag hoppas att kommissionen är villig att investera i bra praxis, nätverksbildning och kunskapsutvidgning kring problematiken med rörlighet och turism.
Herr talman, ärade fru kommissionär! Det jag nu kommer att säga riktar sig inte till er personligen, men ni företräder ju kommissionen, och jag hoppas att ni vidarebefordrar det vi diskuterar till er kollega Liikanen. Alltså: jag tycker att ert svar var lite förskönande.
På grund av Irakkriget och utbrottet av sars i Asien har turismen inom och till Europa, men även turismen till utlandet utanför Europa råkat i blåsväder, som vi brukar säga längs de tyska kusterna. Bara inom flyget har passagerarantalet sjunkit markant, 10 procent för flygresorna till Mellanöstern och drygt hela 25 procent till Asien. Flygbolagen och turistnäringen gör sitt bästa för att få grepp om situationen, men de behöver stöd från medlemsstaterna och unionen. Tyvärr ser man ännu inget av hur Europeiska unionen och medlemsstaterna tänker utveckla en gemensam strategi för att mildra och övervinna krisen.
Min första fråga till kommissionen är därför följande: Är kommissionen beredd att tillsätta en högre tillfällig arbetsgrupp i samarbete med turistnäringen för att utveckla en strategi som främst syftar till att avlasta turistnäringen ekonomiskt och att stimulera den internationella turismen? För det andra tror jag, fru kommissionär, att kommissionen oberoende av nuvarande kris grundligt måste se över läget för turismen och framför allt undersöka konkurrenssituationen i medlemsstaterna. Det kan faktiskt inte vara rätt att det tas ut olika momssatser i medlemsstaterna för jämförbara turistaktiviteter på en europeisk inre marknad. Detta är till men för den inbördes konkurrensen.
Ni vet - det underströk ni själv - att turistindustrin förtjänar vår särskilda uppmärksamhet i och med att det handlar om medelstora företag. Det är de medelstora företagen som skapar sysselsättning och utbildningstillfällen i stora delar av EU.
Slutligen vill jag upprepa vad alla talare har sagt före mig: Vi behöver rättssäkerhet och tydlighet för åtgärder till förmån för turismen, och därför måste turismen tas med i författningen som en självständig punkt med tydliga handlingsbefogenheter. Jag medger att även vi har problem med våra företrädare i konventet, fru kommissionär. Men även kommissionen har ju två företrädare i konventet och därför frågar jag er följande: Har kommissionens båda företrädare i konventet tydligt krävt att turismen skall tas upp som en punkt med handlingsbefogenheter i den nya författningen?
Tack, herr Jarzembowski.
Det verkar som om kommissionsledamoten vill svara, jag ger henne därför ordet.
Herr talman! Eftersom det har ställts så konkreta frågor vill jag ändå ta tillfället i akt och svara Dhaene. Jag förklarade att kommissionen i år kommer att lägga fram ett meddelande om turismens hållbarhet. I fråga om konventet kan jag här och nu endast säga följande: Självklart vill kommissionen att den befintliga statusen skall garanteras, men låt mig bolla tillbaka och säga, ni har rätt, vi har två företrädare i konventet och Europaparlamentet har 16 företrädare i konventet. Därmed bör det också med all säkerhet ges olika möjligheter.
Tack, fru kommissionär.
Debatten är avslutad.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.06.)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
Avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete EG/Israel
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0035/99) av Quisthoudt-Rowohl för utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi om förslag till rådets beslut om slutande av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Israel (KOM(98)0457 - C4-0555/98-98/0241(CNS)).
Herr ordförande, mina damer och herrar! Sedan 1996 deltar Israel som första och enda utomeuropeiska land fullt ut i ramprogrammet för forskning. Avtalet har kommit till stånd för att samarbete på forskningsområdet i grunden är av internationell karaktär. En begränsning till EU: s område är därför inte meningsfullt så länge avtalsparterna ömsesidigt tjänar på ett samarbete, och det inte finns några andra politiska betänkligheter. Israel betalar som andra medlemsstater och blir behandlat som dem. Bidragen från de övriga staterna minskar inte av detta, och det totala programmet utvidgas genom att Israel deltar.
Under det fjärde ramprogrammet som påbörjades redan 1994, var antalet utbetalningar för de olika programmen för 1995 och 1996 större än mot slutet av perioden. Israel började redan under 1996, innan avtalet träffats, att lämna finansiella bidrag och deltog med vissa förbehåll i utbetalningarna; detta skedde trots att en stor del av resurserna redan tillförts vissa av programmen. Från Israels sida har man därför stort intresse av att fullt ut delta i det femte ramprogrammet för forskning redan från början. Alla vet vi att startpunkten är viktig i fleråriga program, och på grund av tidsskäl lyder därför min första vädjan: Låt oss rösta igenom detta avtal i dag!
Det är givetvis nödvändigt att också när det gäller ett avtal med tekniskt innehåll ta hänsyn till det allmänpolitiska läget. Av den anledningen vill jag ta upp ett antal punkter. För det första: Israel och Europeiska unionen upprätthåller intensiva förbindelser med varandra. Handeln dem emellan är dubbelt så stor som den mellan Israel och Förenta staterna. Det är angeläget att Europeiska unionens förbindelser och inflytande i Mellanöstern också i fortsättningen förblir ihållande och intensivt. Det aktuella avtalet är därför ett som, tillsammans med många andra, reglerar dessa förbindelser, och parlamentet kommer att ägna sig ännu mer ingående åt det i mars. Jag bedömer att förbindelserna i stort mellan Europeiska unionen och Israel är så stabila att de kan tåla en - förvisso betydelsefull - ändrad bedömning av framstegen i fredsprocessen.
Punkt två: Vi arbetade redan under det fjärde ramprogrammet för ett samarbete med palestinska forskningsgrupper och företag samt för att de skall få delta i projekten. Så kan detta avtal på indirekt väg få betydelse för förståelsen mellan folken. Vi kommer att verka för en ytterligare intensifiering av samarbetet, liksom vi som parlament också i en senare fas kommer att granska genomförandet av programmet.
Punkt tre: I samband med genomförandet av avtalet skapas informationsnät i enlighet med artikel 6. Från israelisk sida önskar man alltmer delta i utvärderingsåtgärder. Europaparlamentet vill stödja denna strävan.
Punkt fyra: Som komplettering till samarbetet och för att inordna det bland de övriga avtalen och samarbetsprojekten, bör regelbundna kontakter mellan Europaparlamentet och Knesset upprättas; detta syftar till att på parlamentarisk nivå följa och främja det forskningspolitiska samarbetet.
Det finns vissa grupper i kammaren som menar att vi, om vi röstar för och därmed godkänner avtalet, ingriper i Israels inrikespolitiska debatt - vi vet ju att det stundar nyval. Till dem vill jag säga att om vi inte röstar för förslaget så blir vårt ingripande i det inrikespolitiska skeendet betydligt större, och det anstår inte oss att utöva massivt inflytande på andra regeringar och andra länders inrikespolitik.
Till slut vill jag som föredragande lägga till en anmärkning: För närvarande är relationerna mellan kommissionen och parlamentet tämligen spända. Jag har därför en begäran, fru kommissionär, som inte bara är en from önskan: Jag ber kommissionen att vid framtida förhandlingar redan från början lämna omfattande information till parlamentet och sedan fortlöpande hålla det underrättat om det aktuella läget i förhandlingarna.
Applåder
Herr ordförande, fru kommissionär, kära kolleger! Min grupp är för betänkandet och i stort även föredragandens, Quisthoudt-Rowohls, redogörelse. Avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och staten Israel möjliggör en fortsättning på den framgångshistoria som på nuvarande höga nivå inleddes 1996. Då kunde Israel delta i alla icke-nukleära program i det fjärde ramforskningsprogrammet i kraft av sin status som associerad stat.
Under en period av bara tre år har 369 gemensamma projekt till ett belopp av ca 53 miljoner ecu blivit framgångsrikt genomförda. Det mervärde som uppnåtts genom de samarbeten som överenskommits är dock betydligt större. Allt som allt har ca 1 000 gemensamma kampanjer realiserats. Det ligger i båda parters intresse att samarbetet kan fortsätta också i det femte ramprogrammet för forskning. Vårt intresse av saken är inte bara en återspegling av den höga nivån på israelisk forskning, utan beror även på att man för närvarande vill knyta sig till europeiska förfaranden och normer, liksom att ytterligare avsättningsmöjligheter i regionen kan öppnas upp.
Israel å sin sida har intresse av att delta i diskussionen om strategiska utvecklingslinjer i forskningen, som inte är genomförbara för Israel ensamt. Det är också endast genom att producera högteknologiska produkter som vårt, liksom Israels, underskott i handelsbalansen kan elimineras. Detta ömsesidigt fördelaktiga samarbete är sålunda ett långsiktigt projekt. Det är därför självklart att inte bara Israel utan också vårt utskott för forskning, teknologisk utveckling och energi samt det stora flertalet i min grupp röstar för en möjligast lindrig övergång från det fjärde till det femte ramprogrammet för forskning.
Som redan sagts skulle en fördröjning av vårt beslut - hur det än motiverades - göra att avtalet inte kan ratificeras på utrikesministrarnas möte den 22 februari; Israel skulle därigenom vara förhindrat att få del av de första utbetalningarna som görs i mars och hamna i ett sämre finansiellt läge avseende fjärde ramforskningsprogrammet.
Israel kommer, beroende på bruttonationalprodukten, att bidra med runt 30 miljoner euro årligen till det femte ramforskningsprogrammet. Flera medlemmar i utskottet har efterhand med åren blivit övertygade om den höga kvaliteten på samarbetet i den gemensamma forskningen. Det envetna yrkandet från vår sida på att även palestinska företag och forskningsinstitut skall få delta i de gemensamma projekten har tillmötesgåtts. På detta område kan i framtiden, som min kollega nämnde, ytterligare ansträngningar förväntas - ja, det är faktiskt ett krav från vår sida.
Det är min personliga uppfattning att ett fortsatt samarbete på forskningsområdet kan bidra till att på lång sikt stabilisera fredsprocessen, som förvisso för tillfället har avstannat. Vetenskapen syftar till en omfattande förståelse och framgångsrik kommunikation. Dess universella ansats erbjuder dessutom en mall för hur konflikter mellan partikulära intressen kan lösas. Samtidigt gäller det omvända att vetenskapligt samarbete på sikt endast kan ha framgång i en fredad miljö. Även om det i det här tillämpade förfarandet bara handlar om en av de enkla utfrågningarna, ber jag församlingen att godkänna betänkandet.
Herr ordförande! Även vår grupp kan stödja betänkandet, och vi vill se det genomfört snarast. Vi uttrycker glädje över Israels deltagande i gemenskapens forskningsprogram, och vi ser med förväntan fram emot resultaten av samarbetet mellan Europeiska unionen och Israel i samband med det femte ramprogrammet. Israel har ju till stor del skapats av tillresande och flyktingar, människor med mycket stark karaktär som har kunnat klara av diktaturer och förtryck, och som i många fall bidrar med en mycket hög utbildningsnivå. Detta har återspeglats i forskningsprogrammen. Det är därför en avsevärd mängd begåvningar med hög utbildning och arbetskapacitet som ställs till förfogande i och med samarbetet mellan Europeiska unionen och Israel.
Vi gläder oss över samarbetet och hoppas att betänkandet genomförs så snart som möjligt.
Herr ordförande! Vår grupp är mycket positivt inställd till Quisthoudt-Rowohls betänkande som är ett mycket allvarligt betänkande som belyser ämnet från flera håll. Vi anser emellertid inte att man vid denna tidpunkt skall anta det, eftersom vi skulle komma att utnyttjas - Europeiska unionen och Europaparlamentet skulle komma att utnyttjas - av en regeringschef som har visat ett totalt förakt för fredsavtalen och processen för fredlig sammanlevnad i regionen.
Det är p.g.a. detta, och enbart av denna anledning, för att inte låta oss manipuleras av en regeringschef som uppför sig på ett sådant sätt att det gränsar till nazifasoner, ett uppförande som kännetecknas av rasistiskt förakt gentemot ett annat folkslag, som gentemot det palestinska folket överlag, som vi anser att det skulle vara tillbörligt att skjuta upp genomförandet av denna överenskommelse och vänta tills efter valet då en ny regering som kan uppföra sig och som har en fördelaktig attityd med hänsyn till sammanlevnad, till FN-resolutionerna, till Oslo-avtalen och till Wye Plantation-avtalen, faktiskt kan visa upp att det finns garantier.
Å andra sidan anser vi också att det, för att behandla båda parterna lika, då vi inser vilken situation som råder i området, inte skulle vara tillbörligt att palestinska företag och universitet samarbetar i staten Israel, utan att själva Europaparlamentet får till stånd en överenskommelse med det palestinska folket vad beträffar forskning, universitet och de palestinska företagen, eftersom detta är ett oavslutat projekt sedan slutet av andra världskriget - då FN kom till -, och det påbörjades av det palestinska folket i enlighet med en FN-resolution. På detta sätt kommer Europeiska unionen att ge en likvärdig och jämlik behandling, med iakttagande av lika stor distans till båda parterna i konflikten och på så sätt visa att den inte låter sig dragas åt endera partens håll.
Av dessa skäl kommer vår grupp, vid tidpunkten för omröstningen, att begära att betänkandet återlämnas till kommissionen för att det skall kunna antas på ett tillfredställande sätt vid ett bättre tillfälle.
Herr ordförande! När det gäller detta betänkande om avtalet mellan EU och Israel om forskning är frågan inte helt enkel. Jag kan hålla med om en del av det som Marset Campos framförde här, att detta betänkande som vi hade tänkt skulle ge ett stöd i fredsprocessen lika gärna skulle kunna ses som ett hot mot fredsprocessen om dessa frågor används i fel syfte och används i det politiska spelet. När det sedan gäller innehållet i detta avtal är ju programmet exkluderat när det gäller nukleär säkerhet och fusion. Det finns inte med i detta avtal om forskning, vilket jag är glad över. Jag är dock samtidigt orolig, eftersom man måste vara medveten om att Israel har kärnvapen, även om landet förnekar det. Jag är litet rädd för att det, trots allt, smygs in medel från andra program till just forskning om kärnvapenfusion och nukleär verksamhet. Det är något som jag absolut inte kan stödja.
I detta sammanhang måste man också nämna Vanunu, den israeliske forskaren som avslöjade detaljer om kärnvapen och kärnkraftsforskning i Israel. Det är snart tio år sedan han fängslades. Det vore nu på sin plats att Israel frigav honom så fort som möjligt. Det fanns en begäran om att han skulle friges, men den har nu avslagits. Jag vill fråga kommissionär Cresson på vilket sätt kommissionen agerar för att försöka få Vanunu frisläppt. Öppenhet är kanske inte kommissionär Cressons starka sida, men jag vill ändå vädja om att man skall försöka påverka Israel så att Vanunu kan friges.
Det finns några andra delar i detta forskningsprojekt som jag kanske inte är lika positiv till som föredraganden är. Det gäller bland annat rymdforskningen. Vi gröna anser inte att EU skall hålla på med rymdforskning. Vi anser därför inte heller att EU och Israel skall ha samarbete när det gäller rymdforskning. Lika litet som vi vill att denna forskning sker i EU, lika litet vill vi att den sker inom ramen för avtal med andra länder.
Herr ordförande! Den fråga som upprör oss i dag innehåller en alldeles uppenbar politisk aspekt. Att förnya en förbindelse mellan Israel och Europeiska unionen mitt under en valrörelse kan åtminstone lokalt ses som ett stöd till den politiska makten och göra det lättare för upprorsmakare och katastrofuppviglare att väljas på nytt, något som hotar fredsprocessen. Det skulle faktiskt vara helt avskyvärt. Det är för övrigt av denna anledning som ett visst antal länder fortfarande inte har ratificerat associeringsavtalet med Israel. I det här fallet är situationen dock helt annorlunda.
En förlängning av ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete kräver att man tittar närmare på det, bland annat därför att flera palestinska företag eller universitet (jag tänker särskilt på Al Qods och universiteten i Jerusalem och Betlehem) är mottagare i detta avtal och kommer att dra fördel av detta deltagande - vi bör för övrigt övervaka det.
Att dessutom straffa universitetsmiljön eller högteknologisektorn - vilka på det hela taget är ganska ivriga fredsanhängare - betyder troligtvis att man tar fel på motståndare.
Slutligen är ett sådant avtal inte bara ett avtal, en allmosa. Det bör också sägas att det är en källa till ett uppsving för handelsutbytena. Allt detta gör att åsikterna går isär inom den radikala gruppen. Många av oss kanske lägger ner våra röster, eller ändå vill rösta ja, eller känner oss frestade att göra det.
Herr ordförande! Först och främst skulle jag vilja gratulera Quisthoudt till hennes goda betänkande och även till hennes anförande nyss. Jag håller med henne helt och hållet, och min grupp kommer också att stödja hennes ståndpunkt. I en ekonomi som blir alltmer global med ökande konkurrens räcker det inte längre att samarbeta med enbart europeiska partner på forsknings- och teknikområdet. Vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska unionen och tredje land och tredje lands deltagande i ramprogrammet bidrar till kunskap, tekniköverföring och innovation i Europeiska unionen. Det är bra för vår sysselsättning, och det förstärker också bandet mellan medborgare i partnerländerna och i unionen. Dessutom kan detta samarbete bidra till att man hittar lösningar till de handelskonflikter som EU ibland har med partnerländer.
Därför stöder också den liberala gruppen helhjärtat en fortsättning på det vetenskapliga och tekniska samarbetet med Israel. Men, herr ordförande, min grupp vill inte att Israel använder deltagandet i ramprogrammet som politiskt instrument i Mellanöstern. Det finns ingen anledning att blockera hjälp till grannländer. EU upprätthåller goda förbindelser även med dessa länder, och framför allt hjälpen till Palestina leder inte till den önskade ekonomiska utvecklingen i den regionen eftersom Israel ibland omintetgör europeiska hjälpprogram.
Min grupp hoppas och förväntar sig också att ett positivt yttrande från parlamentet i fråga om det vetenskapliga och tekniska samarbetet kommer att leda till att Israel förbättrar sitt uppträdande. Jag hoppas på ett bra resultat i Mellanöstern.
Herr ordförande! Mina kära kolleger! Man kan inte annat än glädja sig åt att Europeiska gemenskapen och Israel slutit ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete. Vi vill emellertid använda denna debatt till att delge vår oro.
Vi är oroliga över den militära sektorn, ty även om en stor del av Israels forskning ägnas åt den civila sektorn, gäller en annan del - vars storlek kanske inte är exakt - den militära sektorn. Hur kan man förresten låta bli att tänka på flygolyckan vilken skördade så många offer i Nederländerna med ett flygplan fullt av kemiska och biologiska vapen? Detta leder oss tillbaka till en fråga som jag tog upp just här - jag trodde att det handlade om ett skämt - om en artikel i Sunday Times enligt vilken israeliska forskare försökt isolera gener som var typiska för den arabiska befolkningen i syfte att sedan försöka använda dem som biologiska vapen mot dem.
Jag har inte fått något svar på denna fråga, men i den israeliska pressen har däremot även dagstidningarna Haretz och Maariv spridit ut information som fortfarande inte har dementerats. Vi skulle alltså här tangera den mest kompromisslösa och mest avskyvärda rasism som finns.
Vi skulle därför vilja försäkra oss om att dessa avtal om samarbete inte kommer att bidra till att man genomför särskilt farlig forskning. Vi är för Israels säkerhet; vi är medvetna om de hot som belastat denna unga nation, men den unga nationen måste förstå palestiniernas längtan efter att få tillbaka sin mark, sin suveränitet. Följaktligen skulle vi vilja att Europa gör allt för att ett slutgiltigt fredsavtal som bygger på ett erkännande av det palestinska folkets rättigheter äntligen ingås. Det är förutsättningen för att det skall bli fred i regionen.
Herr ordförande, fru kommissionär! Av debatten mellan grupptalesmännen har tydligt framgått att den här frågan inte bara handlar om ett avtal med tekniskt innehåll utan att det finns många politiska aspekter på den, vilket föredraganden också klart och tydligt sagt. I samtliga grupper - också i den grupp jag tillhör - har det faktiskt höjts röster mot att sluta ett avtal av det slaget vid denna tidpunkt. Trots det menar jag, som inriktad på utrikespolitik, att de skäl som talar emot det är betydligt svagare än de som talar för.
Det talas jämt och ständigt om att vi måste skaffa oss instrument för vår utrikespolitik och att avtal som det aktuella kan användas för det ändamålet - jag håller med om det. Men om vi nu vill att Europeiska unionen skall höras mer, om vi vill ha större inflytande på staten Israels agerande - och det är faktiskt vårt gemensamma mål i fråga om Israel - så måste vi först säga ja till denna överenskommelse. Om vi inte röstar för avtalet kommer våra ord att förlora sin trovärdighet och basen för vårt inflytande i Israel att försvinna.
Därmed är det inte så att vi automatiskt stöder någon regering. Israels folk bestämmer självt över regeringen. Det bestämmer över ministerpresidenten och det bestämmer med all säkerhet över sammansättningen av Knesset. Därvidlag kommer avtalet knappast att spela någon roll. Möjligen skulle den nuvarande regeringen kunna utnyttja ett avslående av avtalet för att visa att Europa principiellt är negativt eller fientligt inställt mot Israel, vilket vi ju inte är. Vi ger bara den nuvarande regeringen massiv kritik för att den inte har vidtagit några åtgärder för att främja freden respektive underlåtit att göra mycket som den kunde ha gjort.
Vi vet inte vem som kommer att bli nästa ministerpresident - det vet ingen i dag. Och framför allt vet vi inte vilken sammansättning Knesset kommer att få. En uppskjutning skulle därför inte ge mycket; samma situation kan uppstå igen och då kan den bli betydligt svårare att lösa. Hur som helst kommer det inte att bli något särskilt mycket lättare, så många partier och kandidater som det finns. Av den anledningen är det förnuftigt att fatta beslut nu. Till mina palestinska vänner - och det medges att jag har många palestinska vänner med vilka jag har mycket nära kontakt - vill jag härifrån säga: Just för att vi ägnar oss åt rådgivning i, med och för Israel och för att vi bygger upp samarbete som syftar till en ändrad inställning i fredsfrågan, måste och skall avtalet ratificeras här respektive beslutas av parlamentet; det sker med sikte på att upprätthålla basen för och förmågan till dialog med Israel. Det ligger därför i den palestinska befolkningens intresse att godkänna avtalet och jag vill därför särskilt såsom inriktad på utrikespolitik rekommendera det.
Herr ordförande! Jag skulle först vilja gratulera fru Quisthoudt-Rowohl, då hennes betänkande är alldeles enastående och hennes framställning är ett föredöme i fråga om jämvikt och sammanställning.
Vi måste naturligtvis ratificera detta avtal. Förslagen om att skjuta upp avtalet är fullständigt förbluffande, eftersom en senareläggning av avtalet naturligtvis skulle innebära att det förändrades helt. Ett uteslutande av Israel från den första delen av en anbudsinfordran skulle utgöra ett nästan oåterkalleligt straff och faktum är att det skulle göra Israel till en undervärderad partner i ett samarbete som i alla hänseenden måste vara föredömligt och samtidigt är mycket viktigt när det gäller vetenskapliga utbyten och utvecklingen av vårt samarbete med samtliga länder i regionen. Israels öppenhet gentemot de palestinska arabernas deltagande i detta företag är givetvis ett gott tecken.
Det är därför som jag avslutar med att säga att det är fullständigt uppskakande att se försök till en senareläggning, bakom vilka vi är tvungna att se att gammalt hat som man inte längre skulle vilja se här dyka upp igen - föreningen av extremhögern och extremvänstern är i detta avseende typisk.
Herr ordförande! Jag kommer inte att svara på de angrepp som just har gjorts. Israel ligger även mig varmt om hjärtat. Jag har till och med släkt i Israel.
Men jag anser nämligen att ett avtal om vetenskapligt samarbete med Israel vid första anblicken verkar vara en huvudsakligen ett tekniskt ärende som skulle kunna hindra en utveckling av samarbetet mellan universitet och forskningsinstitut på ömse sidor om Medelhavet. Det finns risk för att ett antagande av detta avtal uppfattas som ett valargument och ett positivt tecken till den israeliska regeringen som skulle känna sig uppmuntrade att fortsätta att frysa fredsprocessen. Palestinierna har redan fått många påtryckningar, varav också vissa kommer från vår kammare - något som man förresten hör - för att få dem att avstå från att utropa en palestinsk stat den 4 maj 1999.
Vi måste använda alla de medel som står till vårt förfogande för att sätta press på Israel, på Netanyahus regering, så att den fullföljer sina åtaganden. Vi har möjlighet att göra det just genom att skjuta upp omröstningen om detta avtal om vetenskapligt samarbete till efter valet i Israel. Det skulle för övrigt inte vara första gången, eftersom vår kammare redan i januari 1990 stoppade ett avtal om vetenskapligt samarbete för att då få palestinska universitet som varit stängda sedan mer än två år öppnade igen. Det är huvudsakligen tack vare denna omröstning som Israels regering beslutade att öppna dem igen. Varför inte upprepa detta tillvägagångssätt för att verkligen få fredsprocessen att gå framåt?
Herr ordförande! Jag gratulerar föredraganden till hennes arbete. Det finns två aspekter vad gäller detta betänkande. För det första har vi den tekniska aspekten, och här är avtalet bra: ömsesidig nytta för Europeiska unionen och Israel. Israel har ett teknologiskt försprång på en rad områden: bioteknik, optoelektronik, medicinsk informationsteknik och utveckling av programvara. Europeiska unionen kan dra nytta av den kunskap som blir tillgänglig här.
Israelerna har också kunskaper på rymdteknik- och kärnenergiområdena. Detta är områden som jag tycker är mycket tveksamma när det gäller samarbete. Detta gäller i synnerhet kärnenergisektorn: för tio år sedan vistades jag en viss tid utanför Mordechai Vanunus fängelse i Gaza, därför att jag ville besöka honom. Han är naturligtvis fortfarande i fängelse. Jag skulle välkomna om kommissionen satte litet press på Israel i denna fråga. Jag kan försäkra Antony, som nu har lämnat kammaren, att om någon i Israel eller, för den delen, i arabvärlden var dum nog att försöka utveckla etniska vapen, så skulle de vara självdestruktiva genom att arabernas och israelernas genbanker är så lika att det skulle vara mycket svårt att utveckla vapen som inte skulle skada folk på båda sidor.
Jag hoppas att detta kan ge bränsle till ytterligare framsteg. Jag kommer utan tvekan att stödja betänkandet, så länge som vi inte kommer att samarbeta på kärnenergiområdet. Jag vill sannerligen inte ha något samarbete på rymdteknikområdet, och jag håller fullständigt med om att vi bör uppmuntra Israel och sätta press på israelerna att samarbeta med palestinierna inom sina forskningsprogram.
Till sist vill jag säga att jag hoppas att vi kan se till att inga av dessa pengar går till verksamhet i den ockuperade delen av Palestina. Detta skulle vara en provokation, och Europeiska unionen skulle ha ett visst ansvar i detta fall.
Herr ordförande! Jag vill också tacka för detta betänkande, särskilt för de slutsatser som finns i betänkandet, framför allt att man vill stödja fredsprocessen genom samarbete mellan israeliska och palestinska forskningsenheter. Problemet med detta avtal är att det inte nämns något samarbete mellan palestinska forskningsenheter. Föredraganden säger i sin inledning att efter det att avtalet har trätt i kraft, efter det att avtalet har varit verksamt, då skall vi göra en utvärdering om huruvida olika palestinska centra har fått möjlighet att delta. För mig framstår det som en något bakvänd avtalsskrivning, om man vill uppnå ett mål; normalt sett skriver man ju in det som man vill uppnå i avtalet.
I övrigt vill jag verkligen ansluta mig till Holms begäran om att vi måste göra något för Vanunu. Jag tycker också att vi måste ta upp frågan om att Israel måste skriva under ett icke-spridningsavtal när det gäller kärnvapen.
Herr ordförande, fru kommissionär, fru föredragande, kära kolleger! I egenskap av ordförande för Europa-Israel-delegationen vill jag tala om att jag är nöjd med att se vår kollega Quisthoudt-Rowohl föreslå att det nya avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska unionen och Israel skall godkännas.
Faktum är att det först - många har sagt det denna förmiddag - är resultatet av ett gemensamt arbete som varit särskilt effektivt. Sedan 1996 har nämligen 369 gemensamma projekt på detta sätt fått bidrag till ett totalt belopp på mer än 59 miljoner ecu. Det är också ett bevis på ett faktiskt samarbete mellan Europeiska unionen och Israel som man vet båda två vinner stora tekniska och intellektuella fördelar av. Det är naturligtvis ett belysande exempel på hur ett väl avvägt partnerskap skall se ut.
Låt oss slutligen inte göra någon hemlighet av att det är en fredsfaktor i Mellanöstern, eftersom avtalet gör att det blir möjligt att utföra ännu mer arbete tillsammans med de palestinska forskarna, laboratorierna och universiteten. Ett aktivt intresse har tagits i denna riktning av de israeliska myndigheterna.
Jag vill verkligen gratulera föredraganden, tacka alla våra kollegor från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi och naturligtvis uttrycka mitt samtycke med Stockmanns mycket skickliga yttrande.
Några veckor före valet i Israel vill jag personligen i vårt beslut, vilket jag hoppas blir positivt, se en tydlig signal riktad till de intelligenta och intellektuella krafterna i regionen om en fred som vilar på utveckling, framsteg, ömsesidig respekt och partnerskap.
Herr ordförande, kära ledamöter! Jag skulle allra först vilja uttrycka mitt erkännande till föredraganden och till utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi som har tagit tag i frågan på mycket kort tid och som nästan enhälligt stöder att man ingår ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete mellan Europeiska gemenskapen och Israel.
Kommissionen gläder sig åt att Europaparlamentet redan i dag kan yttra sig i frågan. Unionen och Israel undertecknade 1996 ett avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete som skulle gälla under det fjärde ramprogrammet. Israel blev på så sätt det första och fortfarande det enda icke-europeiska landet som är helt delaktigt i unionens forskningsverksamhet.
Hur står det då till med detta samarbete i dag? Som just sagts har det tagit sig uttryck i många gemensamma projekt - ungefär 350 - som redan i dag gett upphov till påtagliga resultat. Nya produkter och metoder har utvecklats, till exempel en mycket effektiv kamera för medicinska bilder, eller en maskin för snabb bildtagning, bara för att ge ett par exempel. Alla dessa projekt vilar på partnerskap som samlat kompletterande befogenheter och de båda parternas institutioner har dragit stor nytta av dem i fråga om kunskap, men även beträffande ekonomi och handel.
Faktum är att associeringen mellan Israel och unionen tveklöst stöds på principen om ömsesidig nytta, vilken tillämpas inom varje projekt. Med sin befolkning som är bland den bäst utbildade i världen, med sitt ytterst avancerade tekniska kunnande, med dess små och medelstora företags dynamik och sin förnyelsepolitik som gör den till den andra staten i världen när det gäller antalet nystartade företag som skapats utifrån samarbete mellan universitet, laboratorier, företag och finansmän, tror jag att man kan anse att det här handlar om en modell som vi i stor utsträckning skulle kunna låta oss inspireras av. Jag har för övrigt varit där vid ett flertal tillfällen och iakttagit hur saker och ting förhåller sig. Israel har blivit en eftertraktad och mycket uppskattad partner av de europeiska konsortierna.
Det är tydligt att de israeliska institutionernas deltagande tillför mycket till våra program. Jag skulle vilja tillägga att i den mån avtalet garanterar ömsesidighet har europeiska forskare även tillgång till de israeliska programmen. Avtalet har uppfyllt alla löften. De två parterna har följaktligen uttryckt att de vill fortsätta och stärka samarbetet även under det femte ramprogrammet. De israeliska myndigheterna skulle vilja att detta avtal kom till stånd så fort som möjligt. Faktum är att ett sent ikraftträdande skulle straffa Israel, vilket för övrigt var fallet med det nuvarande avtalet.
Med detta i åtanke har kommissionen och de israeliska myndigheterna slutfört förhandlingarna på rekordtiden tre veckor. Vissa medlemsstater är dock tveksamma vid tanken på ett snabbt ingående och kopplar samman ett godkännande av avtalet med fredsprocessens utveckling i Mellanöstern. Jag anser tvärtom att en utveckling av det vetenskapliga och tekniska samarbetet kan bidra till fredsprocessen på ett betydelsefullt sätt. Som föredraganden framhåller är det ur denna synvinkel viktigt att de israeliska och palestinska forskningsinstitutionerna kan stärka sitt samarbete, och vissa talare har yttrat sig i denna fråga; Jag skulle vilja lugna dem. Man har redan nu vidtagit denna åtgärd. Detta samarbete kommer att särskilt främjas inom ramen för den internationella aspekten i det femte ramprogrammet som prioriterar åtgärder i Medelhavsområdet.
Förutom att själva samarbetet är intressant i sig, är unionens och Israels samarbete om forskning alltså intressant ur ett bredare politiskt perspektiv. Detta är ytterligare ett skäl till att så snart som möjligt sluta associeringsavtal med Israel i det femte ramprogrammet. Slutligen kommer kommissionen att fortsätta att regelbundet hålla de berörda utskotten underrättade om hur förhandlingarna fortskrider.
Jag skulle vilja svara vissa talare med att säga att kommissionen anser att en förlängning av avtalet om vetenskapligt och tekniskt samarbete - vilket långt ifrån utgör ett främjande av beklagansvärd orättvisa - syftar till att upprätthålla dialogen inom ett område och gentemot en befolkning som det handlar om att följa. Vi är inte tvungna att göra detta avtal till en politisk insats vars verkningar snarare skulle bli ofruktbara. Jag vill tillägga att avtalet inte gäller kärnenergiteknik, inte ens civil sådan och då naturligtvis inte heller militär kärnenergiteknik.
Kommissionen vill som jag redan sagt främja samarbetet mellan israeliska och palestinska forskningsinstitut och kommer i detta syfte att använda alla handlingsmöjligheter som föreskrivs i det femte ramprogrammet för länderna i Medelhavsregionen, till exempel inom ett konkret område som jag kommer att tänka på, nämligen vattenförvaltningen. Det är ett ytterst viktigt område som, eftersom det är nödvändigt, kan få folk i en konfliktsituation att närma sig varandra.
Även om den politik som Israel har fört nyligen i vissa avseenden utgör beklagliga avsteg och även om fredsprocessen stöter på vissa hinder, anser jag - med hänsyn till de åtgärder som vi vidtar med detta avtal - att vi inte kan göra dessa svårigheter större genom att ställa in samarbetet med ett vetenskapssamfund som är bland det mest lysande i världen och vars medlemmar - något som tidigare nämnts - snarare står på fredssträvarnas sida och några av dem engagerar sig för övrigt extremt mycket i fredsprocessen.
Vi får inte bestraffa dessa människor. Vi måste däremot försöka hjälpa och stödja dem samt fullfölja dialogen med dem för folkets bästa, som annars direkt skulle straffas genom vår tveksamhet.
Vi måste visa oss öppna och storsinta, något som inte hindrar oss från att vara klarsynta beträffande eventuella avvikelser i den israeliska politiken, men jag anser inte att vi behöver förena dessa två delar och använda detta avtal om vetenskapligt och tekniskt samarbete i utbyte, som är ett fint avtal med en viss symbolik och en stor politisk betydelse. Detta avtal försöker ta det bästa från de två vetenskapssamfunden och underlätta för detta folk med problem, som vi har så mycket gemensamt med och vars skicklighet, mod, sinnesstämning, stora förstånd vi borde försöka uppskatta mer.
Tack, fru kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0023/99) av Langendijk för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv om mottagningsanordningar i hamn för fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg (KOM(98)0452 - C4-0484/98-98/0249(SYN)).
Herr ordförande! Låt mig börja med att gratulera kommissionen till det förslag som den har lagt fram, eftersom det enligt min uppfattning är ett lyckat försök att motverka den nedsmutsning som fortfarande sker på grund av att fartyg dumpar sitt avfall i havet. Detta har i mina ögon och i transportutskottets ögon gjorts på ett balanserat sätt, eftersom såväl fartyg blir förpliktigade att lämna avfall som hamnar blir förpliktigade att bygga anordningar. So far, so good, skulle jag vilja säga. Det kommer nog inte att förvåna er att utskottet också fann anledning att förbättra eller skärpa förslaget på ett antal punkter.
Den första punkten, och då kommer jag till den viktigaste punkten som det har varit mest diskussion om och förmodligen också kommer att bli i framtiden, är betalningen. Kommissionen föreslår att en betydande del av kostnaderna för mottagande och hantering skall tas ut av alla som använder hamnen. Enligt min uppfattning är det ett något för vagt förslag, och det är anledningen till att det i ändringsförslaget föreslås att ersätta ordet betydande med 90 procent av kostnaderna. Vilken är anledningen till detta? Jag tror att det är ytterst viktigt att förebygga att det kan finnas en ekonomisk anledning för fartyg att ändå dumpa sin last eller rester av den utanför hamnen i havet. Om det är så att bara en liten del av kostnaderna tas ut via hamnavgifterna, då är och förblir det en anledning för fartyg att kanske ändå dumpa sitt avfall i havet. Det är anledningen till att vi är för att byta ut ordet betydande med minst 90 procent, för det handlar inte om det exakta talet. Vad oss beträffar handlar det om att tydliggöra att de kostnader som bundna med hanteringen tas ut av alla fartyg, oberoende av det faktum om de nu använder mottagningsanordningarna eller inte.
Den andra punkten där vi tror att förslaget skulle kunna skärpas är efterlevnadskontrollen. Det handlar om två nivåer. För det första kontrollen av mellanhamnarna. Det får inte vara så att ett fartyg som i en viss hamn av god anledning inte har tid eller möjlighet att lämna sitt avfall har frihet att kanske inte heller göra detta i nästa hamn. Det måste vara möjligt - och det är redan möjligt - att hamnar informera varandra sinsemellan om hur det ligger till med fartyg som går mellan dem eller som angör en påföljande hamn. Dessa system finns men behöver vidareutvecklas; det är anledningen till uppmaningen till kommissionen att stödja dessa försök.
En annan punkt när det handlar om kontrollen är kontrollen inom hamnarna. Även på det området fanns en viss otillfredsställelse med den litet vaga formulering som kommissionen använt där, att " tillräcklig" kontroll skall äga rum. Vi är för att i stället för " tillräcklig" i det fallet falla tillbaka på en gammal siffra som förts fram av kommissionen själv i tidigare bestämmelser, nämligen 25 procent av alla fartyg borde enligt vår uppfattning kontrolleras. Det står redan i ett antal bestämmelser. Kommissionen har sagt att det kanske kommer att försvinna. Det förefaller oss för närvarande inte finnas någon anledning att frångå detta, därför skall dessa 25 procent vad oss beträffar också vara med i direktivet.
Den tredje skärpningen av kommissionens förslag avser fiskefartygen. Kommissionen har själv sagt att det är ett litet misstag att alla fiskefartyg undantas i dess egna förslag. Vi är inte för att skapa en onödig byråkrati, och vi är inte heller för att låta alla fiskefartyg falla under direktivet, men det förefaller oss vara litet för galet att mycket stora fartyg, riktiga fiskfabriker som producerar enormt mycket eget avfall, skulle falla utanför dessa bestämmelser. Det är anledningen till förslaget om att göra undantag för fartyg under femton meter och att låta dem som är över femton meter falla under direktivet.
Slutligen den fjärde skärpningen beträffande belöningen av miljövänligt uppträdande. Det är vad oss beträffar ett viktigt inslag i all miljö- och transportpolitik. Vi borde vara för att fartyg som själva gör sitt bästa för att arbeta på ett miljövänligt sätt på fartyget eller vid avlämningen blir belönade. Därför är det nödvändigt att det framgår tydligare vad som är miljövänliga fartyg. Det är anledningen till att vi anmodar kommissionen att stödja försök att definiera detta bättre.
Min slutsats är att det - och det är kanske en något mer allmän kommentar om Europeiska unionens förslag - fortfarande alltför ofta kommer förslag från kommissionens och ibland också från parlamentets bord som i fråga om genomförbarhet är tvivelaktiga, eftersom de inte ansluter till den dagliga praktiken. Jag är övertygad om att förslaget från kommissionen själv, kompletterat med parlamentets ändringsförslag, resulterar i ett förslag som kommer att fungera i praktiken. Det finns hamnar som har dessa mottagningsanordningar eller som planerar att bygga dem. Just eftersom dessa planer finns och förslaget ansluter till dem tror jag att detta förslag från kommissionen är nödvändigt och meningsfullt och ett bra försök att förebygga dumpning av avfall i havet.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! När det brittiska ordförandeskapet satte de maritima föroreningarna på dagordningen - efter åtskilliga uppmaningar från bl.a. utskottet för transport och turism - var vi många som utropade: äntligen! Jag är helt uppriktig när jag säger detta. Vi har hört talas om många olyckor med olja i de europeiska farvattnen. I och med detta direktiv måste fartygsägarna ta sitt ansvar. Vi går ifrån en konvention, en IMO-konvention, som var en rekommendation, till lagstiftning, genom vilken fartygsägaren åläggs att redogöra för sina lager av avfallsolja.
Sedan åläggs de ansvariga för hamnarna, inte nödvändigtvis alla hamnansvariga, att i framtiden ta emot spillolja. För mig är det viktigt att detta direktiv görs så operativt som möjligt. Det skall inte vara komplicerat och byråkratiskt. Jag hoppas att kommissionen och rådet i den slutliga utformningen hittar en modell som gör detta direktiv användbart och attraktivt för de fartygs- och hamnansvariga.
Det finns två problem. Föredraganden har tagit upp det ena. Det är två problem som jag gärna vill ta upp. Man skall ju betala. Det är ju inte gratis. Jag hoppas inte att dessa omkostnader blir ännu en begränsning för sjöfarten. Shortsea-betänkandet visar ju tydligt att omkostnaderna i hamnen är en av de orsaker som bidrar till att man väljer andra transportformer. Så det lilla kustfartyget - eller det stora, för den delen - belastas ju med en kostnad i detta fall, och det ser jag som ett problem. Om man betraktade detta som infrastruktur, så hade man kunnat göra det gratis. Man kan också se på saken utifrån den spillolja man tar iland. Den kan ju egentligen återvinnas och användas. Om man undantar den från oljeavgifter och moms, osv., så kunde den faktiskt finansiera detta system. Jag tycker att man skall överföra några goda idéer till medlemsstaterna med hänsyn till denna finansiering.
En annan fråga är fartyg i transit på internationellt farvatten, som inte anlöper europeisk hamn. Dessa får vi ju inte tag i. Jag tycker att vi skall tänka tillbaka och se på vad som hände med Pallas Athene . Det börjar brinna på internationellt farvatten, driver igenom danskt territorialfarvatten och går på grund på tyskt farvatten, och samtidigt sitter vi alla och spelar någon slags tjänstemannamikado. Den som först rör sig förlorar. De får nämligen räkningen. Vi kunde - om vi hade haft ett övervakningssystem i Nordsjön - ha ingripit i gemenskapen, Danmark, Förenade kungariket och Tyskland, men det gjorde vi inte. Vi lät räkningen gå vidare till den plats fartyget hamnade. Så jag tror att vi har en uppgift i att också få medlemsstaterna till att ta fartyg i transit med i sina överväganden inför framtiden. Jag vet mycket väl att dessa inte omfattas av detta direktiv.
Herr ordförande! Låt mig tacka för rapporterna. Jag hälsar min ärade kollega kommissionären ansvarig för transport välkommen och gläder mig åt att vi kan diskutera nu på förmiddagen i stället för vid 23-tiden på tisdagkvällen.
Men nu till saken. Jag tycker att den ansats kommissionen valt i direktivet är utmärkt. Jag - som kommer från Hamburg - gläder mig åt att man tagit upp resultaten från den internationella europeiska konferensen som hölls i Hamburg och som behandlade frågan om uppsamlingsanläggningar i hamnar. Från verkligheten vet vi ju att Marpolkonventionen med dess åläggande om avfallshantering på fartyg inte är tillräckligt. Vi måste faktiskt ta itu med fartygens avfallshantering. Om vi nu kommer och säger att hamnarna måste tillhandahålla anläggningar för avfallshanteringen - och var och en måste i vart fall betala via ett no special fee -avgiftssystem så tror jag att många kaptener kommer att säga att om jag har betalat för det, så skall jag också få sköta min avfallshantering i hamnen. Detta är en mycket viktig uppgift, för på något annat sätt kommer vi inte att kunna få våra stränder i Nord- och Östersjön rena. Det återstår ännu mycket att göra härvidlag, men det gör det också i Medelhavet och i andra delar av Europeiska unionen.
Ansatsen är således fullt riktig. Jag vill också tacka kollegan Lagendijk, som är ny i utskottet för transport och turism, för det utmärkta samarbetet. Jag tror att transportutskottet enhälligt antog rekommendationen; det är bra och berömvärt att alla grupper i kammaren går i en och samma riktning, nämligen att betona miljöskyddet liksom att ta hänsyn till ekonomiska intressen.
Låt mig så i korthet gå in på två saker. Herr Kinnock, vi har lagt fram en rad ändringsförslag, som jag hoppas att kommissionen kommer att förespråka. Hur som helst vill jag särskilt lyfta fram två saker. Herr Kinnock, f örst måste kommissionen anmodas att se till att de avgiftssystem som håller på att införas inte leder till snedvridningar av konkurrensen mellan olika hamnar. Man kan förvänta sig att vissa hamnar kommer att försöka sig på att genom speciellt gynnsamma eller ogynnsamma avgifter bereda sig konkurrensfördelar i den normala konflikten om laster mellan hamnar. I det sammanhanget är det kommissionens uppgift att observera och i nödfall anpassa lagstiftningen. Jag tror också, som föredraganden har sagt, att vi bör ålägga medlemsstaterna och hamnarna att genomföra kontroller av 25 procent av alla fartyg årligen. Vi har erfarenhet av tillräcklig kontroll under viloperioder i lastbilstrafiken; där tvingades vi också till justeringar för att bestämmelserna inte följdes av medlemsstaterna.
Herr kommissionär, detta borde inte utgöra något stort problem, för i direktivet om kontroll av hamnstater har vi samma procentsats på 25 procent. Kanske kan det utföras av en och samma tjänsteman. Vi behöver en effektiv kontroll av avfallshanteringen för havets, djurens och människornas skull.
Herr ordförande, kära kolleger! Det förslag till direktiv som läggs fram för oss svarar mot ett alltigenom lovvärt mål, eftersom det handlar om att säkerställa ett bättre skydd för havsmiljön.
Visserligen finns det internationella bestämmelser, men var och en är ense om att medge att de inte alltid respekteras, långt därifrån. Bland dessa bestämmelser finner vi Marpolkonventionen, vars bestämmelser förslaget till direktiv överför till gemenskapsrätten, det vill säga att man skall minska utsläppen i haven, förbättra mottagningsstationerna på land, öka kontrollerna för att tvinga fartygen att överlämna sitt avfall och införa ett finansieringssystem för dessa anläggningar.
På det hela taget kan vi godta det, men villkoren för att införa dessa mål skapar en viss oro hos oss, vilket för övrigt skall läggas till den oro som vi redan har kunnat ge uttryck åt vid granskningen av grönboken om hamnar och sjötransportens infrastruktur. Jag vill här tala om subsidiaritetsprincipen. Jag påminner er om att Maastrichtfördraget inte ger Europeiska unionen särskild befogenhet på området för organisation av hamnsystemet och för förvaltningsbestämmelser för hamnar. Det skulle vara beklagligt om unionen försökte lägga sig i denna förvaltning med hjälp av ämnen som hör till miljön. Låt oss också se upp så att subsidiaritetsprincipen, som min grupp är särskilt fäst vid, inte ifrågasätts med hjälp av sådana knep.
Med dessa förbehåll godtar och stöder vi förslaget till direktiv såsom det har ändrats av utskottet för transport och turism.
Avslutningsvis skulle jag vilja hylla föredragandens utmärkta arbete och gratulera honom till kvaliteten på hans arbete.
Herr ordförande, kära kolleger! I civiliserade samhällen förrättar man inte sina naturbehov överallt. I den meningen är det en elementär sak att fartygen åläggs att lämna sitt avfall i hamnarna. Jag menar att Lagendijks betänkande gör detta mycket klart. Det får inte finnas några incitament att via avgifter kringgå det. En 50-procentig kontroll måste det finnas. Allt annat kan leda till uppkomsten av orimliga eller farliga situationer; miljövänliga fartyg måste få företräde.
I betänkandet tas indirekt i små steg upp tre väsentliga punkter. För det första frågan om en europeisk sjöfartslagstiftning. I USA finns det en sådan sedan länge. Europeiska unionen resonerar fortfarande som om den var en samling småstater som endast berördes av IMO-normerna. Det är ett tillstånd som inte är hållbart i längden.
För det andra nödvändigheten av kontroll av trafiken genom hamnstater. Med tanke på utvecklingen av utflaggnings- och andra register är det ett imperativ av högsta rang.
För det tredje gäller det miljöns företräde, ty att förstöra våra livsförutsättningar kan inte tjäna som bas för en näringslivsgren.
Herr ordförande! Handelsflödena till och från Europeiska unionen tilltar fortfarande. Till en väsentlig del sker denna transport över havet. Det är något att välkomna, eftersom transport över vattnet är ett av de renaste transportsätten per transporterad enhet. Men även detta transportsätt har nackdelar för miljön. Längs en hårt trafikerad vattenväg påträffar man regelbundet avfall som härstammar från fartyg.
Detta är bara en av följderna av utsläpp av fartygsavfall. Det är självklart att sådana utsläpp innebär ett övergrepp mot havsmiljön, som allvarligt skadar denna del av skapelsen.
Syftet med det föreslagna direktivet är att erbjuda en lösning på dessa och liknande problem. Det är långt ifrån enkelt. Å ena sidan, vilket föredraganden har angivit, är det viktigt att förorenaren betalar, precis som på andra områden. Å andra sidan får storleken på den avgift som skall betalas inte stimulera till att man försöker att komma undan lagstiftningen.
I den valda konstruktionen tas en väsentlig del av kostnaderna ut medan den övriga delen bara behöver betalas i speciella situationer. Detta gör utgångspunkterna rättvisa. Även möjligheten till nedsättning av avgiften för miljövänliga fartyg är en fördel som är värd att nämna.
För övrigt står och faller framgången för detta direktiv med i hur hög grad det efterlevs och upprätthålls. Det föreslagna informationssystemet och förpliktelsen att ta emot avfall förefaller mig vara en god metod att motverka försök att kringgå detta.
Avslutningsvis: Detta betänkande ger ett positivt bidrag till skyddet av vår miljö och kan därför också räkna med vårt stöd.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja lyckönska föredraganden, herr Lagendijk, till det stora arbete han utfört och som det är rättvist att påpeka, mycket riktigt förtjänade enhälligt godkännande i utskottet för transport och turism. Jag håller helt och hållet med om det som Jarzembovski här anförde och, förutom att jag stöder det han säger, skulle jag också bara vilja ta upp vissa mindre aspekter.
Som man redan sagt, är målet med detta förslag om hamninstallationer för att ta emot fartygsgenererat avfall och lastrester från fartyg, att minska föroreningarna och på så sätt skydda miljön, framför allt övervaka de tillåtna utsläppen och andra ämnen som är skadliga för havet. Sett ur detta perspektiv, var kommissionens förslag ett nödvändigt och mycket lämpligt komplement, herr kommissionär, till den nuvarande lagstiftningen till skydd för havsmiljön och för att skapa rättvisa villkor för konkurrens mellan Europeiska unionens hamnar. Därför, herr kommissionär, måste vi också visa belåtenhet över detta tillfälle, särskilt vad beträffar den principiella rättsliga skyldigheten för fartyg att avlämna avfall och lastrester i hamnarna.
Vi gläder oss också över antagandet av huvudlinjerna av det avgiftssystem som föreslagits som, vilket man också kommenterat, har vissa likheter med ett system utan särskilda avgifter men genom vilket man undviker att falla in i ett system som liknar budgivning på auktion.
I detta förslag förutses en behandling, som skulle ske i separata delar, av fartygsgenererade avfall och lastrester men även om fartygen är tvungna att släppa ut båda delarna i hamnarna, måste de i fråga om resterna se till att detta sker i överensstämmelse med bestämmelserna i Marpol 73/78, vilket innebär att behandling och avlägsnande av lastresterna inte täcks av hamnavgifterna utan är föremål för tilläggsavgifter.
Herr ordförande! Jag avslutar med att påpeka att det är naturligt att man undantar krigsfartyg från tillämpningen av direktivet och meddelar att vi, i stora drag, ansluter oss till förslaget.
Herr ordförande! Vi har alla sett bilder på fåglar och fiskar som utkämpar sin sista omöjliga kamp mot oljeutsläpp och andra lastrester från våra fartyg längs med våra kuster. Detta händer på grund av att de internationella konventioner som förbjuder dumpning i havet inte följs. Det kommer detta direktiv med utskottets ändringsförslag förhoppningsvis att råda bot på, när fartygen under alla omständigheter och oavsett avfallsmängden skall betala en hamnavgift för bortskaffande av deras avfall. Inom Junirörelsen prisar vi normalt - på samma sätt som föredraganden - principen om att förorenaren betalar. Men vi är också överens med föredraganden om att man i detta fall bör frångå principen, eftersom en avgift som motsvarar avfallsmängden kommer att göra det frestande att tömma avfallet i havet. Kontroll utgör hörnstenen i detta direktiv. Men för att denna skall bli effektiv uppmanar Junirörelsen till att man stöder föredragandens ändringsförslag i synnerhet på följande punkter: att det skapas en definition av begreppet " miljövänliga fartyg" , att kontrollen konkretiseras, att uttrycket " ett väsentligt bidrag" konkretiseras, så att det blir så stort att det inte betalar sig att tömma avfallet i havet, och, till sist, att lastrester omfattas av hamnavgiften.
Herr ordförande! Det är i många sammanhang ett mycket stort problem att avfall från båtar inte hanteras på rätt sätt. Trafiken genom Östersjön är i det sammanhanget ett särskilt problem, inte minst beroende på detta havs mycket stora känslighet. Varje år släpps mycket stora mängder olja ut direkt i Östersjön. Enbart på svenskt vatten handlar det om hundratals sådana utsläpp varje år. Det är nästan aldrig möjligt att fastställa från vilket fartyg som oljan har kommit.
Sverige har mot denna bakgrund en lag som ger varje förbipasserande fartyg möjligheten att gå in i praktiskt taget vilket hamn som helst och deponera sin överblivna olja där. Ett sådant system har självklart både för- och nackdelar. Naturligtvis är det utomordentligt positivt att ingen därmed av snäva ekonomiska skäl skall behöva dumpa oljerester direkt ut i havet. Samtidigt kostar ett system som detta stora pengar, framför allt när det bara är några få länder som tillämpar detta system.
Mot denna bakgrund är det en naturlig och självklar utveckling att genomföra samma typ av åtgärder i ett europeiskt perspektiv och, enligt min åsikt, att också rikta samma krav till samtliga EU: s kandidatländer. Det skulle innebära att inom en nära framtid praktiskt taget samtliga länder runt Östersjön skulle få samma villkor att ta emot bland annat oljerester.
Låt mig med utgångspunkt från detta få ställa en fråga till den ansvarige kommissionären, nämligen vilka initiativ han är beredd att ta för att inkludera även EU: s olika kandidatländer i dagens beslut.
Herr ordförande! Jag vill börja med att välkomna Langendijks betänkande, inte bara därför att det stöder kommissionens initiativ att säkerställa en betydande minskning av föroreningarna av havsmiljön, utan även därför att det är föredragandens första som ledamot av utskottet för transport och turism - jag gratulerar honom till detta. Det är ett förnämligt arbete, om jag får uttrycka mig så, och som svar på stödet och arbetets kvalitet är jag mycket glad att kunna säga att kommissionen kan godkänna många av de ändringsförslag som har lagts fram av föredraganden.
Rent specifikt kan kommissionen åtminstone godta de underliggande principerna i ändringsförslag 1, 3, 4, 5, 12, 16, 17 och 18 (England 0, Frankrike 2 - jag trodde jag skulle kunna klämma in det). Det finns emellertid en annan grupp ändringsförslag som kommissionen måste avvisa, huvudsakligen på grund av att den anser att den oro som uttrycks redan har behandlats i andra delar av den föreliggande texten. Jag är säker på att ledamöterna vid närmare granskning kommer att förstå och - hoppas jag - godta denna ståndpunkt. Jag avser i synnerhet ändringsförslag 6, 10, 14 och 15. Då återstår bara 6 av 18 ändringsförslag där det finns en mer betydande grad av meningsskiljaktigheter med parlamentet, men jag måste säga att till och med i dessa fall så är dessa inte oöverstigliga.
I ändringsförslag 2 och 7 föreslås en utvidgning av skyldigheten att meddela avfallssituationen ombord skriftligt, rörande fiskefartyg över 15 meter. Langendijk hänvisade särskilt till detta under sitt tal tidigare i dag. Kommissionen menar att detta lätt skulle kunna leda till ett överdrivet byråkratiskt system utan att det medför några betydande vinster för miljön. Vi bör naturligtvis tänka på att fiskefartyg inte är undantagna från kravet att leverera sitt avfall när de går in i hamn, eller att bidra till kostnaden för mottagningsanordningar. De är endast undantagna - jag betonar detta - från skyldigheten att inge ett skriftligt meddelande före varje hamnbesök. Skälet till detta är helt enkelt att de flesta fiskefartyg naturligtvis har en eller fler " standardhamnar" , där de normalt landar sina fångster. Förslaget till förhandsmeddelande har lagts fram för att detta skall göra det möjligt för hamnpersonalen att vidta nödvändiga åtgärder före mottagandet av avfall från fartyg. När det gäller fiskefartyg, så känner vanligtvis hamnpersonalen mycket väl till vilka behov som föreligger, även utan ett skriftligt meddelande.
Vi anser också att längdbegränsningen på 15 meter - precis som någon annan begränsning - måste bli aningen godtycklig och därför svår att försvara. Av dessa skäl - vi hoppas att kammaren kan acceptera praktiska skäl - kan vi inte heller godta ändringsförslag 13. Jag måste emellertid säga att jag delar parlamentets oro vad gäller ett möjligt undantag rörande stora " flytande fiskerifabriker" från den lagfästa skyldigheten; detta skulle vara mycket bakåtsträvande. Jag försäkrar kammaren om att sådana fartyg utan tvekan omfattas av de tvingande bestämmelserna om skriftligt meddelande och kontroll, eftersom " flytande fiskerifabriker" som inte sysslar med att fånga fisk, inte anses vara fiskefartyg i enlighet med detta förslag till direktiv.
Det mest kontroversiella ändringsförslaget, som också Langendijk nämnde, är förmodligen det åttonde, som behandlar avgiftssystemet för fartygsgenererat avfall. I detta fall är parlamentets och kommissionens mål absolut de samma: vi vill alla skapa ett avgiftssystem som inte ger fartygsbefälen några incitament till att dumpa sitt avfall till havs. Vi har emellertid olika meningar när det gäller metoderna genom vilka detta mål skall uppnås. I kommissionens förslag försöker man att hitta en balans mellan behovet att nå största möjliga framgång när det gäller behovet av att uppmuntra fartygsägarna att leverera sitt avfall vid hamnbesök, och den politiska verkligheten när det gäller att ta hänsyn till medlemsstaternas mycket olika ståndpunkter i denna fråga. Slutsatsen, både vad gäller parlamentets och kommissionens förhållningssätt, är att avgifterna inte bara kan grundas på faktiska leveranser. Ingen av oss anser att fartyg som inte levererar avfall skall slippa avgifter som har att göra med avfallshantering. Våra meningsskiljaktigheter har därför endast att göra med det faktum att kommissionen vill ge medlemsstaterna en större flexibilitet när det gäller att besluta om i vilken omfattning systemet utan särskilda avgifter skall tillämpas.
Vi bör dessutom komma ihåg att hamnar, småbåtshamnar och fiskehamnar i medlemsstaterna uppenbarligen är mycket olika, inte bara mellan utan även inom medlemsstaterna. Som jag sade, så är det grundläggande målet med kostnadsfördelning mellan användare och icke-användare avgörande, om vi vill uppmuntra till avfallsleveranser till hamnarna och förhindra förorening av havet.
Ändringsförslag 9 är icke godtagbart, eftersom kommissionen redan kan ta itu konkurrensfrågor på ett lämpligt sätt genom de maktbefogenheter den har enligt fördraget. Ändringsförslaget skulle resultera i en minskning av dessa nödvändiga maktbefogenheter, och bara göra det möjligt för kommissionen att lägga fram förslag, och detta kan uppenbarligen inte godtas. Jag hoppas att man vid närmare eftertanke kommer fram till att ändringsförslaget bör dras tillbaka.
Slutligen, så kan vi inte godta ändringsförslag 11, som behandlar det antal inspektioner som skall utföras i kontrollsyfte. Kommissionen bedömer att det behövs en viss flexibilitet, delvis på grund av det möjliga framtida införlivandet av avfallskontrollsystemet i det befintliga direktivet om kontroll av hamnstater, som uppenbarligen skulle få just den effekt som Jarzembowski nämner. Våra slutsatser grundas delvis på det faktum att de viktigaste elementen för att öka efterlevandet av detta direktiv inte bara fastställs i direktivets kontrolldel. Kommissionen bedömer därför att ett något mindre systematiskt kontrollsystem är lämpligt för att uppnå direktivets syften och åstadkomma en effektiv bekämpning av föroreningen till havs, åtminstone vad gäller kontrollerna utanför direktivet om kontroll av hamnstater. Det är uppenbart att - som Jarzembowski sagt och andra ledamöter också noterat - det under den normala kontrollen av hamnstater skulle vara häpnadsväckande om den inspektör som uppfyllt sin 25-procentiga kvot inte, så att säga, tog notis om avfallssituationen ombord på fartyget. Man kan lätt förvänta sig att denna kontroll utförs, eftersom den är ganska enkel att genomföra.
Det har ställts ett par frågor av ledamöterna, som jag skulle vilja svara kortfattat på. Sindal tog upp frågan om skeppsvrak på internationella vatten. Vi kan dra oss till minnes att han på ett idogt sätt velat ta upp de frågor som aktualiserades i och med den fruktansvärda händelsen med fartyget Pallas Athene på internationellt vatten. Som kammaren och Sindal känner till, så är det flaggstaten som har ansvaret för fartygen, men vi är alla medvetna om bristerna i detta system, och kuststaterna kan involveras på grund av att de vill skydda sin egen miljö. Det finns uppenbarligen mer att önska också när det gäller tillämpningen av dessa maktbefogenheter. Jag kanske kan glädja kammaren genom att säga att kommissionen stöder diskussioner i Internationella sjöfartsorganisationen, IMO, som handlar om lägga ett obligatoriskt ansvar på fartygsägaren vad gäller skydd mot föroreningar och annan påverkan från skeppsvrak. Jag anser att detta skulle vara ett mycket påtagligt genombrott för våra ansträngningar när det gäller att uppnå en god kvalitet hos fartygstransporterna i alla farvatten, i synnerhet i de europeiska farvattnen. Jag hoppas att det sker framsteg utan allt för stora förseningar i IMO. Vi önskar naturligtvis att standarderna skall tillämpas på det globala planet, om detta är möjligt att uppnå, och sedan följas upp av ett rättssystem inom vårt eget sjöfartsområde. Jag hoppas att vi kan sätta igång med detta utan allt för stora förseningar, när diskussionerna har slutförts i IMO.
Sindal tog dessutom upp mervärdesskattefrågan i samband med avgifter för avfallshantering. Detta är en fråga av stor betydelse, vilket förmodligen är skälet till att det fortfarande sker diskussioner på området. Jag kommer emellertid i och med utvecklingen av diskussionerna om lagstiftningen, att kunna ge ett mer specifikt svar längre fram.
Poängen i Jarzembowskis argumentation, som jag tagit till mig, att det är avgörande att de uttagna avgifterna inte resulterar i en snedvridning av konkurrensen mellan hamnarna, eftersom deras rivalitet är - minst sagt - mycket intressant. När jag har pensionerat mig har jag för avsikt att skriva en roman om detta för att göra dem rättvisa - det kanske blir en saga, vem vet! Det kommer att finnas skillnader i avgiftsnivåerna som uppkommer i huvudsak beroende på systemets relativa effektivitet eller ineffektivitet. Om en hamn, beroende på dess effektivitet när det gäller att hantera avfall, kan ta ut lägre avgifter, så måste jag önska denna all lycka och framgång. Vad det då handlar om är effektiv konkurrens, och inte någon snedvridning av densamma, vilket jag är säker på att Jarzembowski håller med om.
Jag vill sluta med att uttrycka min tacksamhet till utskottet för transport och turism, och särskilt till föredraganden, Langendijk, för hans snabba arbete och utmärkta betänkande om detta detaljerade och viktiga förslag.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum om några minuter.
Kombitransporter: dimensioner, tillåtna vikter för vissa vägfordon
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0031/99) av van Dam för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv om ändring av
I.rådets direktiv 92/106/EEG om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna (KOM(98)0414 -C4-0485/98-98/0226(SYN)), II.rådets direktiv 96/53/EG om största tillåtna dimensioner i nationell och internationell trafik och högsta tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon som framförs inom gemenskapen (KOM(98)0414 - C4-0486/98-98/0227(SYN)).
Herr ordförande! Kombinerad transport är ett av medlen för att minska de skadliga konsekvenserna av vägtransporter. Målet är att ersätta en ansenlig del av vägtransporterna med vatten- eller järnvägstransporter. Men situationen inom den kombinerade transporten är inte tillfredsställande. Andelen kombinerad transport i de totala godsflödena via väg uppgår till endast fem procent, detta trots stimulansen från parlamentet. Av detta måste vi dra slutsatsen att de ansträngningar som hittills gjorts inte har gett något eller för litet resultat. Därför är kommissionens initiativ att förbättra situationen för den kombinerade transporten verkligen välkommet. Kommissionen erkänner att den befintliga politiken inte har lett till det önskade resultatet. Därför föreslår den runt fyra åtgärder som skall förbättra den nuvarande situationen.
För det första vidgas definitionen av kombinerad transport. Nu talas det inte bara om kombinerad transport om den sker mellan medlemsstater, utan också om den äger rum inom en medlemsstat.
För det andra föreslår kommissionen en minskning av de fasta kostnaderna för väganvändning. Vad vägtransport beträffar gäller att vid denna används infrastrukturen i mindre utsträckning än övrig vägtrafik. Då är också en minskning av skatten realistisk.
För det tredje föreslår kommissionen en dispens för körförbuden under veckosluten för de inledande och avslutande vägsträckorna. Därigenom vill den korta den totala tidsåtgången för en kombinerad körning.
Slutligen föreslår kommissionen att den tillåtna fordonsvikten för lastbilar som deltar i kombinerad transport höjs till 44 ton. Därigenom kan ett maximalt utnyttjande av vissa transportenheter äga rum.
Utskottet för transport och turism sätter ett antal randanmärkningar vid detta kommissionsförslag. Först och främst kan vi finna oss i en vidare definition av kombinerad transport. Denna definition måste dock vara klarare och inte lämna något utrymme för tolkningsskillnader. Därför föreskriver transportutskottet en gräns för vägtransporten inom kombinerad transport till fyrtio procent av den totala sträckan.
I fråga om de övriga delarna i kommissionsförslaget vill jag göra följande kommentar. Problemen för den kombinerade transporten beror till en väsentlig del på järnvägarnas varierande prestationer och de höga omlastningskostnaderna som är olösligt förbundna med kombinerad transport. Det är verkligen frågan om det går att nå en hållbar lösning utan ett strukturellt tillvägagångssätt beträffande dessa två faktorer. Genom en ny politik måste då också dessa två punkter angripas. Därför stöder utskottet för transport och turism planerna på att kompensera de höga omlastningskostnaderna, åtminstone delvis, genom en minskning av eller kompensation via beskattningen av lastbilar.
Förslaget att undanta vägtransporterna som del av kombinerade transporter från körförbuden över veckosluten har inte fått transportutskottets samtycke. Denna åtgärd förfalskar konkurrensförhållandet mellan kombinerad transport och vägtransport. Med tanke på parlamentets försök att få en jämförbar situation till stånd för de olika kategorierna är detta inte önskvärt.
Denna åtgärd kommer också att få negativa följder för medborgarna eftersom lastbilstrafiken på huvudvägarna kommer att öka under veckosluten. Vidare kommer denna åtgärd att stöta på samma invändningar som också förekommer i fråga om harmoniseringen av körförbuden under veckosluten.
Lika litet kan förslaget om dispens från de högsta tillåtna måtten och vikterna få stöd från utskottet för transport och turism. Först och främst innebär denna åtgärd att den allmänt accepterade och gångbara storleken 40 ton undergrävs. Denna gräns har också fastställts med tanke på skadan på infrastrukturen. Att tillåta 44 tons lastbilar innebär att man ställer högre krav på infrastrukturens kvalitet. Med hänsyn till de höga kostnaderna är detta - i synnerhet med tanke på anslutningen av länderna i Central- och Östeuropa - inte godtagbart. Denna åtgärd skulle vara ett första steg i övergången till en allmän 44 tons-gräns, vilket i betraktande av nämnda invändningar inte är önskvärt. Dessutom kan det verkligen ifrågasättas om människan och miljön gynnas av att en högre fordonsvikt tillåts.
Som avslutning vill jag som nuvarande föredragande tacka kollega Wijsenbeek för det arbete som han har uträttat för detta betänkande som föredragande under de tidigare faserna. Jag anser att en kollektiv vilodag är nödvändig för att vårt samhälle skall fungera bra. Därför är jag glad över att upprätthållandet av körförbuden under veckosluten innebär att inte ännu en yrkesgrupp förlorar den oumbärliga söndagen som vilodag.
Herr ordförande! Jag vill därför helhjärtat yrka bifall för dessa ändringsförslag från utskottet för transport och turism.
Herr ordförande, kära kolleger! Först vill jag ännu en gång tacka kollegan van Dam för att han hoppade in i stället för Florenz Wijsenbeek, som av högst aktningsvärda skäl återlämnat betänkandet. Om jag gör en riktig bedömning kommer kammaren i omröstningen härefter eller senare att avslå detta betänkande, och det på goda grunder. Varför det? Vi är ense om målet att den kombinerade trafiken bör gynnas, eftersom vi önskar styra över transport- och fraktgodset till järn-och vattenvägarna. Vi är alltså eniga om målet. Frågan är då om det medel som här föreslås av kommissionen är funktionellt. Jag tror att det är ett föga funktionellt medel - i själva verket är det kontraproduktivt.
När kommissionen i artikel 9 a föreslår att från gällande vägtrafikbestämmelser undanta fordon för godstransport framför allt på veckoslut, på natten, på lagliga helgdagar och vid starka luftföroreningar, så länge det sker med kombinerade transporter enligt artikel 1 - då öppnar man ett fat utan botten, som man bara inte kan godkänna. Det vill säga, förutom kombinationen på 44 ton, som vi i parlamentet vid upprepade tillfällen har avslagit, tillåter man här en negativ utveckling som innebär att praktiskt taget alla vägtransporter tillåts så länge den sker i namn av kombinerade transporter. Det kan inte vara vår linje. Därför menar jag: Man kan diskutera de exakta tiderna och sträckorna även i det här parlamentet, men denna generalklausul, detta totaltillstånd, kan inte vinna vårt gillande. Det är fel sätt. Kommissionen måste därför tänka igenom detta en gång till och lägga fram ett bättre förslag.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Med hänsyn till den korta tiden vill jag bara peka på att vi i huvudsak är överens med socialisterna och framför allt med föredraganden. Vi vill inte främja de kombinerade transporterna. Vi förstärker stödet genom skattelättnader. Men att upphäva nattrafikförbud och veckoslutsförbud liksom att höja viktgränsen, det är undermåliga metoder som vi i medborgarnas intresse måste tillbakavisa.
Herr ordförande! Jag kan också fatta mig kort. Sällan har jag varit med om ett värre exempel på hyckleri än det som vi har fått lyssna till här under förmiddagen. Hur tänker man sig nu att få byten mellan olika transportsätt till stånd när den kombinerade transporten inte medges några fördelar? Hur skall man kunna låta järnvägarna konkurrera med vägtransporterna när inga stora containrar kan föras fram till tåget och 44 ton således måste tillåtas? Tågen, herr ordförande, avgår varje dag. Även under veckosluten och på helgerna. Då måste godset föras dit. Det innebär att det här absolut inte kan bli tal om att upprätthålla körförbudet under veckosluten.
Herr ordförande! Låt mig dessutom tillägga att en totalvikt på 44 ton eller 40 ton strukturellt sett absolut inte har något inflytande på infrastrukturen. Van Dam, föredraganden som övertagit detta, pratar således ingenting annat än strunt.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja på nytt vilja ta upp De Grönas ståndpunkt, som går emot det förslag som kommissionen lade fram. Vi upprepar det som redan närvarande kollegor hävdat så mycket, med undantag av parlamentsledamot Wijsenbeek, och anser att det är viktigt att ännu en gång påpeka att motortransporten på vägarna inte får överskrida 40 procent och att man inte kan acceptera varje enskilds villkor till förmån för vägtransporten, exempelvis den att kunna resa under helgerna. På sin höjd anser vi att man skulle kunna begränsa transporten inom ett område på 200 kilometer, men att det är oacceptabelt att föreskriva en höjning av den maximala vikten till 44 ton.
Samtliga dessa iakttagelser resulterar i att denna infallsvinkel, även om den uppenbarligen är för kombinerad transport, endast utgör ett medel för att särskilt underlätta för vägtransport.
Vi avbryter debatten på grund av omröstningen. Den återupptas i kväll.
Herr ordförande! I detta sammanhang skulle jag vilja göra ett inlägg i en fråga där Europaparlamentet har blivit vilselett. När chefen för Europeiska centralbanken Wim Duisenberg svarade på parlamentsledamoten Donellys fråga så berättade han att Europeiska centralbankens chefer får 10 procent högre lön än kommissionärerna. Nu har det i Finland i går kommit fram att Finlands Bank, som ingår i det europeiska centralbankssystemet, dessutom betalar cirka 10 000 euro per månad i pension till Sirkka Hämäläinen som tillhör Europeiska centralbankens direktion. Jag tycker att det finns anledning att misstänka att sådana här extra arvoden betalas även till de övriga ledamöterna i Europeiska centralbankens direktion. Jag hoppas att det ansvariga utskottet i parlamentet utreder den här frågan och inte godkänner en sådan här omoralisk verksamhet.
Ursäkta mig, herr Seppänen. Det är inte en fråga enligt arbetsordningen och därför kan jag inte låta er fortsätta.
Herr ordförande! Före fastställandet av föredragningslistan, när parlamentets ordförande hade tagit plats, tog jag i går upp en fråga som gäller jordbrukarnas belägring av parlamentet, och jag frågade om ordföranden, eftersom han haft kontakt med dem, skulle informera oss i går eller i dag. Jag frågade vidare om han skulle begära att Santer och den jordbruksansvariga kommissionsledamoten skulle komma hit för att informera oss om meningsutbytet mellan dem och de protesterande jordbrukarna.
Situationen är verkligen akut, och det förekommer protester också från jordbrukare i Grekland. Vi behöver veta var vi befinner oss. Jag frågar alltså: Kommer vi att få denna information i dag, ja eller nej?
Bra, vi noterar er anmärkning. Kommissionen har förmodligen också hört er anmärkning. Nu skall vi gå vidare till omröstning.
Omröstning
Herr ordförande! Angående lagstiftningsresolutionen så vill jag att man inte går till omröstning om den, utan rättar sig efter det förfarande som antagits för samtliga betänkanden som handlar om Agenda 2000.
Eftersom jag har litet taltid, tar jag tillfället i akt att tacka samtliga kollegor för omröstningen och informera dem om att jag har analyserat kommissionens ståndpunkt för vart och ett av de framlagda och antagna ändringsförslagen. Det var med stor tillfredsställelse som jag konstaterade att kommissionen ställer sig positiv till hälften av de ändringsförslag som antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Naturligtvis finns det likväl meningsskiljaktigheter på några punkter, som en majoritet av ledamöterna i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling ansett grundläggande. Jag kommer att försvara dem inom ramen för de möten vi kommer att ha med rådet och med kommissionen, som kommer att hålla på fram till omröstningen om lagstiftningsresolutionen.
Applåder
Jag tar alltså upp motionen om återförvisning till omröstning enligt artikel 60.2, vilket Martin just har föreslagit.
Parlamentet beslutade att återförvisa ärendet till det ansvariga utskottet.
Herr ordförande! Jag ville bara upplysa er om att det på läktaren finns en delegation från parlamentet i Taiwan under ledning av herr Lee och fru Song.
Livliga applåder
Då hälsar jag delegationen från Taiwan välkommen.
Herr ordförande! Det betänkande som i fortsättningen skall behandlas, Whites betänkande är, enligt min bedömning, det som har störst betydelse inom det materiella området för många av Europas sydliga länder och även för det europeiska jordbruket. Eftersom jag väntar mig ett lågt deltagande vid omröstningen i eftermiddag, ber jag er, herr ordförande, och även föredraganden och de bästa kollegerna, att skjuta upp omröstningen om detta betänkande till nästa sammanträdesperiod i Bryssel som kommer att äga rum om 12 dagar.
Herr ordförande! Jag är mycket medveten om de problem som finns på Iberiska halvön när det gäller frågan om vatten. Mot bakgrund av vad som just har sagts, så har jag inga invändningar emot det som har föreslagits.
Herr White och herr Aparicio! Beslutet skall fattas strax i början av omröstningen. Då kan ni eventuellt begära återförvisning, men så som det ser ut nu har omröstningen angivits till klockan 17.30.
Den svenska socialdemokatiska gruppen anser att vin, med tanke på hälsoaspekter, inte hör till de produkter som bör understödjas av unionens gemensamma jordbrukspolitik. Därför är vår principiella uppfattning att detta stöd bör stoppas.
Vi röstar emot den gemensamma organisationen av marknaden för vin eftersom den skiljer sig från hela den befintliga gemensamma jordbrukspolitiken. De finansiella medel som beviljas denna gemensamma organisation av marknaden är obetydlig i förhållande till bidragen till kött, spannmål, mjölk och tobak.
Produkterna kommer inte att ha rätt till något som helst direktstöd, tvärtemot vad som gäller för den gemensamma organisationen av marknaden som nämnts ovan.
De tillåtna områdena för plantering är otillräckliga för en självförsörjningspolitik i Europeiska unionen, där redan 14 procent av handeln ligger i händerna på tredje land.
Trots unionens arbete för att ge konsumenten insyn, tvingar inte den gemensamma organisationen av marknaden till urskiljning vid märkning av vilka produkter vinet innehåller, vilket leder till en illojal konkurrens mellan dem som innehåller socker och dem som framställs av druvor.
Man försöker skilja likörvinerna från dem som är naturligt söta för att skada dem genom beskattningen, och skapar således förutsättningar för en illojal konkurrens mellan portviner och Madeiraviner.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat emot betänkandet av P. Martin, eftersom föredraganden förkastar stora delar av kommissionens förslag till en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin. Vi stöder kommissionens förslag, eftersom det ligger i linje med tankarna i Agenda 2000.
Kommissionen har lagt fram förslag om hur man kan göra vinsektorn mer marknadsorienterad, så att utbud och efterfrågan stämmer bättre överens i framtiden. Åtgärderna innebär därför en marknadsanpassning som innebär omställning och förbud mot omplantering av vinodlingar i vissa områden, samt avskaffande av konstgjorda avsättningsmöjligheter för produkter som inte kan säljas på marknaden. Härigenom undviks en överproduktion som säljs till priser som ligger långt under kostnaderna för produktionen och destillationen.
Betänkandet innebär en urvattning av kommissionens förslag genom att man vill behålla en del av det destillationssystem som kommissionen vill avskaffa, och genom att ge de enskilda målen längre tidsfrister. Detta kan vi inte stödja.
Gruppen De oberoende för Nationernas Europa har röstat ja till nästan alla de ändringsförslag som har antagits i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, eftersom de tog upp vår ståndpunkt.
Under framläggandet av Martins betänkande i plenum gick kommissionär Fischler Durant emellan och tog ställning mot de franska och europeiska vinodlarnas intresse.
Beträffande förbudet mot att importera druvsaft från tredje land för vintillverkning, angav kommissionär Fischler noga att han var emot Europaparlamentets ståndpunkt och resonerade samtidigt om WTO-avtalen och preciserade att han skulle införa lämpliga regler för " märkning" . Men i ändringsförslaget, såsom det antagits i betänkandet, upprepas exakt de nuvarande reglerna som befästes i Gatt. Följaktligen förstår inte vår grupp kommissionär Fischlers ståndpunkt och är emot ett införande av en speciell märkning av de viner som tillverkats av importerad druvsaft från tredje land. Faktum är att en uppvärdering kommer att göras på vintillverkningsområdet i enlighet med Gatt-avtalen.
Angående rätten till tillväxt förtydligar kommissionären att han står fast vid sin ståndpunkt om en tillväxt för de europeiska vingårdarna på 1procent under perioden 2000-2010. Vad beträffar Europaparlamentet så ville det ha 3 procent för att göra det möjligt för vingårdar med strukturunderskott att anpassa sig till sin marknad utan att skapa en offshoremarknad i tillverkningsområden där produkten värderas lägre.
Beträffande förnyelsen av vingårdarna preciserade kommissionären att han var för denna åtgärd, eftersom den svarade mot kvalitetsmålet. Ändå är han fortfarande emot våra förslag om en föryngring av vingårdarna och en förbättring av verktygen vid vintillverkningen. Ännu en gång är kommissionens synsätt alltför snävt och passar inte in i vinsektorns ekonomiska verklighet. Vad tjänar det egentligen till att kvantitativt ändra på druvbeståndet i ett produktionsområde utan att ändra verktygen för vintillverkningen? Hur kan man inbilla sig att man skall kunna ändra på druvbeståndet i ett område med vin med kontrollerat ursprung? Kommissionens förslag kommer därför att begränsa de kvalitativa förbättringarna av kvalitetsvin från bestämda tillverkningsområden (VQPRD - vin de qualité produit dans des régions déterminées) och av lantvin som jag påminner er om är produkter som Europeiska unionen exporterar och som alltså samtidigt bidrar till utvecklingen av landsbygdsområdena och till jämvikten i handelsbalansen i de medlemsstater som producerar vin.
Angående säljfrämjande åtgärder preciserade kommissionären att de skulle bli föremål för en horisontell förordning, det vill säga som skulle gälla för alla så kallade kvalitetsjordbruksprodukter och kvalitetslivsmedelsprodukter. Jag vill dock gärna påminna honom om att endast åtta av femton medlemsländer producerar vin. Det är mycket troligt att samtliga finansiella medel som är avsedda för dessa horisontella regler företrädesvis kommer att beröra jordbruks- och livsmedelsprodukter som görs i Europeiska unionens samtliga medlemsstater (mjölkprodukter, köttprodukter och så vidare).
Det är ändå med belåtenhet som jag kunde konstatera att kommissionären beaktade samtliga ändringsförslag som föreslagits av Europaparlamentet rörande sektorsorganen. I Frankrike känner vi till hur viktigt det är med yrken som spänner över olika områden och det är nödvändigt att de får en speciell rättslig status i gemenskapsrätten så att man undviker att de ifrågasätts av icke-producerande medlemsländer i den inre marknadens och konkurrensens namn.
I egenskap av vald ledamot från Languedoc-Roussillon-regionen kan jag inte nöja mig med att vi kunnat återinföra en definition av naturligt söta viner i kommissionens förslag. I den frågan kan jag bara beklaga att vissa franska påtryckningsgrupper velat ta bort denna definition av rena skatteskäl.
Slutligen, herr ordförande, är det med belåtenhet jag kunnat konstatera att kommissionären upprepar vissa av våra förslag, men ännu en gång har alla de åtgärder som vi föreskrev om att revitalisera tillgång och efterfrågan lika mycket när det gäller den inre marknaden som tredje land, har försämrats av Europeiska kommissionen. Jag påminner er om att Europeiska unionen är störst i världen i fråga om vinodling, och den ombesörjer själv 80 procent av världshandelsutbytena i denna sektor. I stället för att upprätthålla denna dominerande ställning på världsmarknaden, har kommissionen ett hämmande synsätt beträffande den europeiska vinsektorn.
Med den nuvarande röstförklaringen skulle jag vilja fastslå mitt stöd till herr Martins betänkande om reformen av den gemensamma organisationen av marknaden för vin, en reform som var helt nödvändig för att anpassa sektorn till den rådande konjunkturen och till den starka konkurrens som råder på världsmarknaden.
Det är nödvändigt att utrusta oss med en bättre och mer fullkomlig förvaltning för bistånd och gemenskapsstöd för de vinodlingsområden som befinner sig i kris samtidigt som de håller på att expandera, framför allt med anledning av den allt större konkurrensen från tredje land.
I detta avseende bör kommissionen stärka skyddet för kvalitetsviner genom ursprungsbeteckning både inom själva EU och i samband med de internationella överenskommelserna med tredje land.
En omfattande bekämpningspolitik mot krisen i vinsektorn bör vara avsedd att förhindra att vinodlingarna förskjuts till de områden som subventioneras av EU. I detta avseende bör kommissionen tillåta en nationell samfinansiering av sektorn och inte behandla det vin som bearbetats med vinmust från tredje land som gemenskapsvin och som därför skall subventioneras, som kommissionen föreslår. Det tycks också vara nödvändigt att höja vinsten för de nya planteringarna med 3 procent till år 2010.
Regleringen av vinmarknaden är från början till slut en absurditet som skulle göra de sovjetiska planeringsmyndigheterna i Gosplan gröna av avund. Dessutom innebär vinstödet ett oansvarigt slöseri med skattebetalarnas pengar, som inte sällan direkt försnillas. Trots detta föreslås en ökning av stödet från ca 1, 1 miljarder euro/år till ca 1, 3 miljarder euro/år, alltså från omkring 10 till omkring 12 miljarder kronor om året!
Vi anser att denna form av organiserad svindel med EU-medel snarast bör avvecklas. Vin utgör inget livsmedel, utan det är en lyxvara som bör vara underställd marknadens lagar utan ytterligare interventioner från centrala myndigheter än sådana som kan vara motiverade av alkoholpolitiska skäl, men de måste i så fall ske på medlemsstatsnivå, inte på EU-nivå.
Om vinodlarländerna av sociala skäl vill stödja sina odlare har de naturligtvis all rätt att göra det, men att skattebetalare utöver vad de betalar för inköp av vin dessutom skall bidra på detta sätt är inget annat än groteskeri. Ett flagrantare exempel på missriktad kvasisolidaritet än vinstödet är svårt att fantisera fram. Vi är anhängare till seriös internationell solidaritet, bland annat höjt utlandsbistånd. Bland annat därför har vi röstat mot betänkandet som helhet.
Vinproducenter är jordbrukare och skall därför ha rätt till EU-stöd som andra jordbrukare. EU-stödet måste dock ändras och bli mer ett miljöstöd och mer riktas till mindre jordbruksföretag. På sikt måste stödet minska.
Det är fel att ta upp en sådan mängd detaljbestämmelser i betänkandet. Jag har avstått i slutomröstningen.
Europaparlamentets jordbruksutskott har inte följt kommissionens förslag. Utskottet har utarbetat något av ett motalternativ varigenom uppenbara brister i kommissionens text kunnat elimineras och ett kompromissförslag kunnat framläggas.
Det är av stor vikt att vinproduktionen i Europa vidmakthålls också i framtiden; därvid skall särskilt värde läggas vid produktion av kvalitetsprodukter. Speciellt angeläget framstår det att bevara mångfalden i de traditionella produktionsmetoderna (av vilka många har en tusenårig historia). Därför är det obegripligt att vissa parlamentskolleger ständigt söker underblåsa den nordsydliga konflikten om metoderna för vinproduktion. Nord förtalar inte syd; därför borde ledamöterna från sydliga regioner inte heller angripa de typiskt nordliga produktionsmetoderna.
Allt detta i enlighet med mottot: Leva och låta leva...
Vin är en naturprodukt som stärker hälsan - så länge det njuts regelbundet och i måttliga mängder. Det visar en rad av vetenskapliga analyser. I samband med det vill jag åberopa en nyligen gjord studie från Mainz universitet, som klart och tydligt ger belägg för att ett dagligt intag av ett till tre glas vin skyddar hjärtat och minskar risken för infarkter.
Men det är förstås, menar jag, inte lämpligt att slå upp detta faktum i stora europatäckande kampanjer för vindrickande. Sådana initiativ bör handhas av EU-kommissionen. Den skulle då också kunna argumentera emot den ständigt uppdykande vanföreställningen att kommissionen strävar efter att förbjuda marknadsföring av alkoholprodukter.
Gång efter annan drabbar oss Europeiska kommissionens regleringshysteri. På sin tid utfärdades 1962 en vinförordning som gällde till 1970. Sedan kom en ny vinmarknadsförordning som dock ursprungligen endast avsåg Tyskland, Frankrike, Italien och Luxemburg. Till följd av Greklands, Portugals och Spaniens anslutning blev svårigheterna större och efterhand uppstod ett överskott av bordsviner som det gällde att få bukt med.
Betänkandet av Martin är således även för de luxemburgska vinodlarna av stor betydelse. Vem kan inte erinra sig de heroiska diskussionerna om de båda vinbetänkandena av våra kolleger Mateo Sierra och Julio Fantuzzi. Här fann sig två olika världar ställda mot varandra - söderns vinodlingsområden och nordens. Fantuzzis betänkande blev antaget med knapp majoritet, men vann ingen majoritet i ministerrådet (jordbruk). Mosel-odlarna och våra vinodlare lyckades också denna gång komma lindrigt undan, ty kommissionens pessimistiska förutsägelser vad gäller vinproduktion och vinkonsumtion visade sig vara felaktiga.
Nu måste parlamentet återigen, uppemot fem år efter Fantuzzis betänkande, ta sig an ett förslag från kommissionen om en gemensam organisation av marknaden för vin. Jag vill här passa på att gratulera Martin som fackman för det välgjorda och framför allt rättvisa betänkande, som han har lagt fram. I väntan på att betänkandet den här gången skall få majoritet i parlament och ministerråd, tror jag att de av honom presenterade kompromissförslagen kommer att göra det möjligt för de nordliga vinodlingsregionernas odlare att producera sina kvalitetsviner så som de alltid har gjort.
I vilket fall som helst anser jag att produktionen av kvalitetsviner i Europeiska unionen faller under den nationella befogenheten i enlighet med subsidiaritetsprincipen; luxemburgarna hör fortfarande till de bästa på det området.
Vår målsättning måste dock vara att åstadkomma en minskning av mängden bordsvin liksom att förhindra införandet av druvsaft från tredje land. Men framför allt måste den destillation, dvs. den organiserade vinförstöring, som sker i stor skala minskas innan produkten når marknaden.
Således tänker jag rösta för Martins betänkande i förhoppning om att vinodlarna i alla vinodlingsregioner framdeles kommer att skonas från ytterligare föreskrifter.
Allra först skulle jag vilja hylla den utmärkta kvaliteten på det arbete som har gjorts inom ramen för dessa ingående reflexioner över betydelsen av de verksamheter som hänger samman med vin i vårt samhälle. Kvaliteten beror på föredragandens yrkeserfarenhet förenad med den bästa tänkbara sakkunskap i ämnet från Gruppen De oberoende för Nationernas Europa samt från den undersökning som gjorts på området av författarna, där man lyssnat på vinodlarna och haft ett nära samarbete med vår utredningsenhet.
Denna debatt belyser ett antal viktiga frågor som rör såväl den gemensamma jordbrukspolitikens karaktär som de europeiska institutionernas nuvarande verksamhet.
I centrum för vår oro står viljan att klart och tydligt göra gällande att vin är en jordbruksprodukt och inte en industriprodukt. Detta ställningstagande är viktigt, eftersom det avspeglar att det är nödvändigt att upprätthålla ett riktigt nära och strikt band (och inte bara i marknadsföringstermer) mellan område och produkt. Det innebär även att man vill främja produktens värdeökning på framställningsplatsen. Respekten för bandet mellan produkt och område är oundgänglig när det handlar om att garantera konsumentens säkerhet. Den påverkar framtiden för både vår livsmedelssäkerhet och möjligheten att upprätthålla en balanserad regionalpolitik. Den gör det möjligt att undvika destruktiva koncentrationer samt att fortsätta att utveckla ett lantkök som är en del av vår kultur.
För att upprätthålla detta band är det viktigt att undvika att en fruktansvärd avvikelse utvecklas, nämligen möjligheten att göra vin på importerad druvsaft från tredje land. Vår kollega Chesa, som kommer från ett av de största vindistrikten i Europa, har just betonat att risken finns att ett sådant beviljande skulle orsaka att kvaliteten försämrades och att bandet mellan produkt och jord bröts.
Parlamentet har föreslagit att man skall förbjuda vintillverkning med druvsaft från tredje land. Men kommissionär Fischler har ifrågasatt detta ställningstagandes rimlighet, då han anser att bestämmelserna i Marrakesh-avtalet som inrättade Världshandelsorganisationen (WTO) inte längre gör det möjligt för länderna i Europeiska unionen att besluta om ett sådant förbud. Vi protesterar i vår tur mot Fischlers tolkning. Förslagen i Martins betänkande återger endast noggrant de bestämmelser i den gemensamma organisationen av marknaden för vin som befästs i Gatt. Jag har för övrigt ställt en skriftlig fråga till kommissionen på denna viktiga punkt, som absolut måste klarläggas snabbt.
I stället för att klokt främja utvecklingen i en sektor där de europeiska länderna är världsledande, har kommissionen på många punkter antagit en hållning som är malthusiansk, restriktiv och överdrivet försiktig. Martins betänkande bryter som tur är medvetet med denna filosofi och föreslår på goda grunder en kontrollerad förnyelse och föryngring av vingårdarna, åtgärder för att förbättra kvaliteten på vindruvorna och på redskapen vid vintillverkning, samt en inriktning som skall prioritera strukturåtgärder till förmån för de unga för att ledsaga dem när de skall etablera sig och utöka sitt jordbruk.
Slutligen kräver Martins betänkande med rätta att rådets makt och rättigheter skall bevaras i sin helhet på detta viktiga område, trots att kommissionen i vanlig ordning föreslagit en enorm utökning av sina egna befogenheter och gjort anspråk på att ensam förfoga över samtliga befogenheter när det gäller regeländringar. Det återstår att hoppas att rådet, som själv förfogar över en riktig demokratisk legitimitet bland de europeiska institutionerna, kommer att kunna stå emot påtryckningarna från kommissionen.
Å Nationella alliansens vägnar röstar jag ja, även om jag anser mig endast vara nöjd till viss del. Vi anser nämligen att det är väsentligt att en reform av den gemensamma organisationen av marknaden för vin respekterar följande principer:
Även om vi håller med om att det är nödvändigt att tvinga fram mekanismer som reglerar marknaden när det gäller balansen mellan tillgång och efterfrågan, är inte kommissionens inställning motiverad, eftersom den samtycker till vinframställning med importerad druvsaft men däremot skjuter upp ett förbud mot nya anläggningar fram till år 2010. Sådana restriktioner som rör handlingsfriheten för andra vinproducenter i världen utgör ett allvarligt hot mot unionens dominerande ställning på världsmarknaden, där den europeiska andelen nu är mer än femtio procent av den totala produktionen.-Det är oacceptabelt att status quo upprätthålls vad beträffar tillsättningen av sackaros för att uppnå vinets slutliga alkoholhalt. Sådana bestämmelser skulle hindra utvecklingen av marknader, exempelvis den italienska, vilka ägnar sig åt alkoholtillverkning på vinodlingar och inte i vinkällare. De ansenliga besparingar som genomförs genom att man helt enkelt tillsätter socker skulle göra att kvalitetstillverkningen - till exempel den italienska - inte skulle bli tillräckligt lönsam och att den skulle få finna en plats på marknaden i form av enkla nischprodukter.-Jag anser vidare att det är viktigt att man garanterar en reglering av de italienska vinodlingarna, utan att man formellt respekterar gemenskapens regler, ratar den hypotes som föreskrivs av kommissionen och göra undantag för dem från förbehållet om nya anläggningar. Faktum är att om man accepterar den verkställande maktens inriktning, skulle Italien bli tydligt bestraffat i förhållande till Spanien, som för närvarande samtycker till det som föreskrivs i förslaget.-Slutligen hänvisar jag till Europeiska kommissionens beslut nr 94/173/EG av den 22 mars 1994 och menar att man även måste låta vinsektorn tillhöra dem som får stöd för att förbereda produkterna. Genom att man utesluter möjligheten till europeiskt stöd för investeringar i ny produktionsteknik i de italienska vinkällarna, blir det omöjligt att förbättra standarden på kvaliteten hos de produkter som erbjuds på marknaden, något som på ett orättvist sätt bestraffar de företagare som kan skryta med att ha en av de äldsta tillverkningstraditionerna i Europa och som genom marknadsföring riktar in sig på att förbättra produkten och på möjligheten att ta sig in på de delar av marknaden som rör hög kvalitet.Betänkande (A4-0030/99) av Barros Moura
Herr ordförande! I Barros Mouras betänkande tas äntligen frågan upp om de europeiska institutioner och den europeiska politik som är nödvändig för att komplettera den gemensamma valutan och få den att fungera. Det är inte för tidigt.
Denna fråga hade avsiktligt undanhållits vid tiden för Maastricht för att ratificeringen av fördraget skulle underlättas. Man undanhöll den även med flit i Amsterdamförhandlingarna för att inte man inte skulle sätta igång debatter som skulle kunnat få medborgarna att börja undra strax före den gemensamma valutans ikraftträdande. Men nu har vi kommit dit, och vi måste öppna ögonen ordentligt för det.
Barros Mouras betänkande, dock inte alla, startar vissa debatter. Han undviker till exempel att alltför mycket fördjupa sig i frågan om demokratisk kontroll av den gemensamma valutan, eftersom den verkar praktiskt taget olöslig. Han undviker även att ta upp frågan om vem som skall fatta de yttersta besluten i fråga om valutor utanför unionen, eftersom den verkligen är alltför känslig i det aktuella sammanhanget. Han tar upp att det är nödvändigt med ett federalistiskt inspirerat budgetsystem, men aktar sig för att närmare ange vad det betyder i fråga om nya skatter och nivån på dessa skatter.
Vad handlar egentligen detta betänkande om? I huvudsak om samordningen av den ekonomisk politik som han skulle vilja utvidga till att omfatta närbesläktade områden, till exempel strukturpolitiken som han skulle vilja centralisera ytterligare till förmån för kommissionen och som han slutligen skulle vilja göra tvingande med obligatoriska beslut antagna med kvalificerad majoritet. Här känner man naturligtvis föredragandens socialistiska påverkan, som ser alla lösningar i superstatstermer.
Denna synvinkel verkar ha skrämt våra liberala kolleger. Resultatet var dock förutsebart. Visserligen har valet ännu inte uttryckligen gjorts mellan eurons förvaltningsinstitutioner med en socialistisk modell och förvaltningsinstitutioner med en liberal modell, men när allt kommer omkring är detta val i stor utsträckning förutbestämt. Den gemensamma valutan är i sig själv en enande och stram princip. Det är litet sent för våra liberala vänner att inse detta.
Vi vill tacka föredraganden för ett seriöst arbete med ett väsentligt betänkande. Vi anser att det finns anledning att uppmärksamma behovet av en fungerande samstämmighet vad gäller politiken om EMU och andra politiska områden, såsom sysselsättnings- och socialpolitiken, den övergripande makroekonomiska politiken samt miljöpolitiken. Vi anser också att det finns anledning att uppmärksamma behovet av politisk kontroll över ECB inom ramen för det oberoende som påbjuder ECB: s verksamhet. Utvidgningen av EU driver fram en större uppmärksamhet på dessa frågor, vilket också framhålls i utskottets förslag.
Vi menar dock att utskottets förslag i flera fall riskerar att hantera frågorna från en felaktig utgångspunkt. Framväxten av en starkare samordning mellan politiken kring EMU, och framför allt sysselsättnings- och socialpolitiken, och den övergripande makroekonomiska politiken bör snarare utgå från aktivare insatser och tätare gemensamma målsättningar på dessa områden än från statiska krav på förändringar i rådets beslutsregler och införande av bindande regler. Det är enligt vår mening väsentligt att gemenskapen framför allt ökar sina ansträngningar för en aktivare sysselsättnings- och socialpolitik samt för en bättre samordning av den övergripande makroekonomiska politiken. Sådana ökade ansträngningar kan enligt vår åsikt inte i alla avseenden primärt framdrivas av institutionella förändringar på det sätt som utskottet föreslår. För oss är detta ett ställningstagande som vi anser vara giltigt även i perspektiv av utvidgningen.
Vidare anser vi att förändringar vad gäller beslutsreglerna för den ekonomiska politiken bör ske med utgångspunkt från klara definitioner av vilka områden inom medlemsländernas nuvarande ekonomiska politik som skulle beröras. Vi menar att delar av de förslag till institutionella förändringar som utskottet framlägger inte beaktar detta behov av tydliga definitioner. I fråga om väsentligt otydliga definitioner kan utskottets punkt 18 om budgetsystem " som inspireras av federalism" stå som exempel.
I fråga om utskottets förslag till en rättslig ställning i fördraget för eurorådet anser vi att detta förslag illa beaktar att EMU bör ses som en angelägenhet för alla EU-länder, även för dem som i dag står utanför euron. EMU och den gemensamma valutan har inverkan på stora delar av gemenskapens politik och bör således inte vara en fråga som exklusivt hanteras i eurorådet, enligt det förslag som utskottet framlägger.
Ovanstående beaktande har varit vägledande i vårt ställningstagande i fråga om enskilda punkter i betänkandet samt enskilda ändringsförslag. Att betänkandet som helhet innehåller en del svagheter har inte inneburit att vi anser att betänkandet helt bör förkastas. EMU-politikens relation till andra politiska områden samt utvidgningens konsekvenser för EMU är så pass viktiga att denna fråga förtjänar vidare uppmärksamhet.
I Mourabetänkandet visas på ett klart och tydligt sätt den utveckling som EU har gått igenom i samband med inrättandet av den inre marknaden, EMU och euron. Därför är nästa logiska och oundvikliga steg - om unionsprojektet inte skall bryta samman - att inrätta en faktisk federal struktur. Det kommer bland annat att innebära mer makt till kommissionen och Europaparlamentet, och mindre makt till först och främst de nationella parlamenten. Samtidigt skall majoritetsbeslut vara normen. Det skall vara en gemensam ekonomisk politik och en gemensam skattepolitik. Det skall också skapas ett budgetsystem " av federalt snitt" - en budget som skall användas för att avhjälpa krissituationer i de enskilda medlemsstaterna. Sagt på ett mer direkt sätt: i betänkandet agiterar man för att det skall inrättas en federal stat med en federal budget, i likhet med det federala system man har i förbundsstater som till exempel Tyskland och Förenta staterna.
Föredraganden vill, som motvikt till EMU, skapa en social och politisk union. Inrättandet av en social union kommer att betyda att det på EU-nivå kommer att skapas en ram för hur sociala utgifter/system skall fördelas. Unionen kommer att sätta upp ramar för vem som är berättigad att ta del av det sociala systemet, hur mycket de kan få och hur utgifterna/systemen skall finansieras. Vi delar inte föredragandens vision om ett federalt EU, och därför röstar vi emot betänkandet.
Övergången till euron är en framgång för den politiska viljan i unionen och för dess medlemsstater. Den var inte ett mål i sig utan bara en etapp på vägen i den europeiska integrationen. Lanseringen av euron förser unionen med en gemensam penningpolitik. Det gör det bland annat nödvändigt att återupprätta en ekonomisk balansering.
Bland annat använder Europeiska centralbanken från och med nu fullt ut sitt ansvar helt oberoende. Det är definitivt bra.
Man måste emellertid konstatera att frånvaron av en riktig politisk samtalspartner i ekonomiska frågor för Europeiska centralbanken utan tvivel åter sätter bristen på demokratisk legitimitet i den europeiska integrationen i debattens centrum.
Den gör även att en rädsla för en monetär prioritet uppstår som skulle råda över unionens strategiska val och skulle belasta möjligheterna till en sund ekonomisk tillväxt som skapar arbetstillfällen.
Att samordna den ekonomiska politiken blir absolut nödvändigt om vi vill främja en effektiv och konkurrenskraftig europeisk ekonomi som ändå - vilket sägs i vår resolution - skapar arbetstillfällen, solidaritet, ekonomisk och social sammanhållning samt lika rättigheter för medborgarna i alla medlemsstaterna.
Faktum är att vi nu för att uppnå detta alltså måste ta itu med att inrätta en ekonomisk och social union samt definiera ett nytt " socialt kontrakt" som fastställer gemensamma principer i sociala frågor. Detta kommer dock inte att bli möjligt om utvecklingen av en anpassad ekonomisk politik inte följs av en tillnärmning av skattesystemen i medlemsstaterna.
Kort sagt delar jag i mycket stor utsträckning de framförda slutsatserna i den resolution som vi granskar i dag. Jag kommer att stödja den ännu mer om den anför att det är nödvändigt med en förstärkning av parlamentets roll i alla frågor som rör den ekonomiska och monetära unionen.
Jag kan tyvärr bara konstatera att våra farhågor besannas om betänkandet antas, dvs. att EMU kommer att leda till krav på bland annat harmonisering av skatter, sysselsättningspolitik och socialpolitik, med andra ord en harmonisering av medlemsländernas ekonomiska politik. Bland annat därför har jag röstat nej till betänkandet.
EMU leder mot " mer union" . Ekonomisk politik, räntor och valuta beslutas i och av EU. På sikt kommer detta att gälla också skatte- och finanspolitiken. Detta bekräftas av mängder med betänkanden i Europaparlamentet som visar på denna inriktning.
EMU är ett ekonomiskt och politiskt projekt som är en hörnpelare i en statsbildning, en EU-stat. Det bekräftas också av detta betänkande, även om det är i en mjukare inramning. I betänkandet sägs att den ekonomiska politiken skall betraktas som " en fråga av gemensamt intresse" . Man talar också om ett närmande i skatte- och socialpolitiken, fler beslut med kvalificerad majoritet och en stärkt kommission.
Förslag framförs också om ett interinstitutionellt avtal mellan medlemsländerna om samordning av den nationella politiken liksom " övervakning" av stabilitets- och tillväxtpakten. Det är åtgärder som alla skulle öka EU: s makt och förstärka det demokratiska underskottet. Jag har därför röstat nej till betänkandet.
Föredraganden vill helt tydligt se EMU som en plattform för att utveckla EU i riktning mot en federal statsbildning. Detta visar sig bland annat i formuleringar i betänkandet som " anser att avsaknaden av en gemensam politik för ekonomi och skatter förefaller fullständigt oförenlig med en enhetlig ledning för den monetära politiken" samt " betonar att konstruktionen av en monetär union skulle behöva ett budgetsystem " som inspireras av federalismen'" .
EMU är en institution som är djupt odemokratisk. Lösningen på detta problem är emellertid inte att ge Europaparlamentet utökad makt och låta rådet besluta med kvalificerad majoritet om de allmänna riktlinjerna för gemenskapens och medlemsstaternas ekonomiska politik, som föredraganden önskar.
EU skall vara ett mellanstatligt samarbete. Således skall åtgärder på gemenskapsnivå beslutas med enhällighet, ECB: s ordförande skall utses av medlemsstaternas regeringar, och medlemsstaternas ekonomiska politik och skattepolitik skall utformas på nationell nivå.
Det är nödvändigt för Europeiska unionens fortsatt positiva utveckling, att Ekonomiska och monetära unionen blir en framgång. Om man ser på saken mot bakgrund av de kommande utvidgningarna, är det ännu viktigare att säkerställa att EMU: s struktur blir så sund och effektiv som möjligt, bland annat genom att se till att det sker en sträng kontroll av de deltagande ländernas ekonomier.
Enligt min mening är det viktigt att se till att det finns en sund balans mellan beslut på nationell och överstatlig nivå. En samordning av den makroekonomiska regleringen är mycket viktig, men det är viktigt att EU inte fråntar medlemsstaterna det ansvar de har åtagit sig som medlemmar av Ekonomiska och monetära unionen.
EPLP välkomnar stora delar av Barros Mourabetänkandet, och den uppmärksamhet föredraganden ger de politiska konsekvenserna av Ekonomiska och monetära unionen. Vi vill emellertid göra stora reservationer när det gäller vissa aspekter av betänkandet.
Vad gäller punkt 1, andra strecksatsen, så kan vi inte stödja avsikten att socialförsäkringssystemet måste harmoniseras för att EMU skall bli en framgång.
Om ordföranden för centralbanken vill erhålla förtroende från alla medlemsstater, bör han eller hon utses i samförstånd. Vi röstade därför emot punkt 8.
Vi hyser betänkligheter när det gäller att utvidga förfarandet med kvalificerade majoritetsbeslut till att omfatta styrningen av den ekonomiska politiken, och röstade emot punkterna 10, 16 och 20. Vi röstar också emot förslaget i punkt 18 till ett budgetsystem i " federal stil" .
Föredraganden uppmanar i punkt 14 till att Eurorådet bör få en rättslig ställning som erkänns i fördraget. Detta riskerar att skapa ett Europa med två skikt, i vilket medlemsstater som inte är medlemmar i EMU kommer att spela i en lägre division. Vi motsätter oss detta.
EPLP valde att avstå från att rösta om det slutliga betänkandet.
Kollegan Barros Moura tar till diskussion upp ett centralt problem i den europeiska integrationens nuvarande situation; det är ett problem som bara kan betecknas som ett snedvridet marknadsradikalt tillstånd. Vi har visserligen en europeisk inre marknad, en europeisk valuta och en europeisk penningpolitik, men det saknas motsvarande instrument i den politiska unionen. I dagens läge existerar inte ens en effektiv europeisk valutapolitik som strategiskt skulle kunna hävda eurons ställning bland världsvalutorna, särskilt gentemot dollarn - för att undvika missförstånd vill jag understryka att en sådan politik måste ha kooperativ karaktär och inte får leda till att den okontrollerade konkurrensen tillspetsas genom statliga ingripanden. Det är mycket angeläget och brådskande att det snedvridna marknadsradikala tillståndet i den europeiska integrationen åtgärdas. Det behövs en valutapolitik i gemenskapen som förtjänar namnet, det behövs också en nära " monetär dialog" mellan gemenskapsinstitutionerna och en europeisk ekonomisk regering " som kan fungera som bärare av en samlad ekonomisk gemenskapspolitik" ; dessa anordningar syftar till en effektiv uppbyggnad av gemenskapspolitiken och samordningsförfaranden av medlemsstaternas politik på så centrala områden som beskattningen av den inre marknaden, sysselsättningspolitiken och skapandet av sociala och ekologiska ramvillkor för en rättvis konkurrens på den inre marknaden; målet med detta är att utveckla en övergripande ekonomisk dynamik i riktning mot en hållbar ekonomi.
Med tanke på den nya karaktären i den globala ekonomins övernationella sammanvävning kommer EU som gemenskap tvingas att fortlöpande agera gentemot omvärlden. Men vi kan och måste börja på hemmaplan!
Betänkande (A4-0049/99) av Bourlanges
Herr ordförande! Vi anser att ministerrådet och ännu mer Europeiska rådet inom de europeiska institutionerna relativt sett förfogar över den största legitimiteten, eftersom människorna ser sina företrädares sammankomster som den högsta nivån.
Ingen annan europeisk institution har lyckats uppnå en sådan ställning, varken Europaparlamentet som fortfarande betraktas som en andra rangens församling eller kommissionen som betraktas som en vanlig samling tjänstemän. För Europas bästa måste man centrera den kring den mest behöriga institutionen. Det är alltså nödvändigt att ge rådet rätten att ta initiativ, till exempel kontrollera kommissionen, ja till och med kritisera den. Man måste också bevara beslutsfattande med enhällighet i alla stora frågor.
På denna sista punkt påstår man i Bourlanges betänkande att, jag citerar: " är kravet på enhällighet principiellt olämpligt för ett effektivt beslutsfattande" och i motiveringen lägger den fram, dystra beräkningar som visar att det med femton aktörer finns en chans på 32 769 att man når en överenskommelse. Det är uppenbart att det är fel, eftersom i dag ett mycket stort antal beslut varje dag fattas i Europa med allmän enhällighet. Faktum är att systemet med enhällighet tvingar varje part att respektera de andras åsikt och att försöka förstå den för att kunna förhandla bättre. De beslut detta resulterar i är mer solida, eftersom de grundas på ett ömsesidigt samtycke. Tydligen är detta system kanske långsammare än andra mer auktoritära system, men det ger goda resultat. Även i ett utvidgat Europa med 25 eller 30 medlemmar borde det kunna fungera. Vi har för övrigt med hjälp av ett ändringsförslag - som tyvärr förkastats - påmint om att man måste införa Luxemburgkompromissen i fördraget som en gemensam faktor i alla dess delar.
Vi kommer under alla förhållanden att bli tvungna att samtidigt erkänna att ett Europa med 25 medlemmar inte får vara osmidigt, och att det måste följa en förändringsmodell. Alla dessa åtgärder inklusive förändringsmodellen som tillåter att man på ett friare sätt väljer det europeiska samarbetet kommer att göra det möjligt att stärka bandet mellan Europa och dess nationer.
Den eftersträvade utvidgningen av unionen kräver reformering, inte bara av jordbruks- och strukturfonderna utan även av beslutsprocessen. Det egna initiativet med förslaget till nya beslutsformer är också välkommet.
Vi delar dock inte föredragandens förslag vad avser området gemensam utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP). Vi menar att rådet har och bör fortsätta att ha en för EU central roll vad gäller GUSP. Vi vill understryka den politiska vilja som kommer till uttryck i artikel J 7 i Amsterdamfördraget, som stipulerar att det är rådet som beslutar i alla frågor som gäller unionens säkerhet. I det perspektivet instämmer vi inte i de formuleringar som finns i artiklarna 10, 13 och 14.
Vi menar att det förfarande som kallas positiv röstnedläggelse är ett gott initiativ för att genomföra Petersbergsuppgifterna (humanitära insatser, fredsbevarande insatser och fredsfrämjande åtgärder), men vi menar att om EU skall kunna spela en starkare roll vad avser krishantering krävs snarare en politisk vilja, och med den bakgrunden är det viktigt att se hur denna nya beslutsform tillämpas först. Vi kan följaktligen inte stödja artikel 30 och artikel 31.
Vi stöder, i Bourlanges betänkande, övervägandena om angående rådets verksamhet i framtiden i ett utvidgat Europeiska unionen.
Vi stöder särskilt dess vädjan om bättre " samordning" , bättre " effektivitet" , genom en utökad användning av omröstning med kvalificerad majoritet och framför allt genom en oumbärlig " återgång till gemenskapsmetoden" genom ett " återställande av den institutionella balansen" med en stark kommissionen, och med verklig makt att ta initiativ och vara politiskt pådrivande.
Vi röstar emot flera aspekter:
Den " skattemässiga" definitionen som föredraganden ger frågor av konstitutionell art, för vilket enhälligheten skulle behållas.-Stycke 33, som skulle ge kvalificerade beslutsbefogenheter i budgetfrågor till de medlemsstater som är de största bidragsgivarna - vilket skulle bryta gemenskapsmetoden och den konstitutionella jämlikheten mellan medlemsstaterna.-Allt som, vad gäller röstviktningen i rådet, går bortom bibehållandet av den aktuella balansen och som därför skulle kunna underlätta tolkningar i riktning mot en " styrelse" i form av de största medlemsstaterna.-Allt som, liksom de tidigare punkterna, på förhand skulle kunna avgöra - innan inledningen av översynsförfarandet av fördragen - Europaparlamentets ståndpunkt om de politiskt-konstitutionella frågorna i grunden.-Allt som underlättar den anti-europeiska propagandan i nästa valrörelse.Vi beslutade om vår allmänna slutröstning efter omröstningsresultaten i kammaren om dessa frågor - enligt vilka, genom vårt initiativ och arbete, PSE-gruppen antog en identisk inriktning.
Då vi konstaterade att några av våra viktigaste angelägenheter - framför allt vad gäller röstviktningen i rådet - inte var tillräckligt noggrant medtagna, röstade vi " emot" .
Innan jag går närmare in på mitt syfte, vill jag gratulera Jean-Louis Bourlanges för kvaliteten på hans betänkande och träffsäkerhet i hans uttalande. Utan att göra avkall på gemenskapsinstitutionernas framtid är denna text en särskilt intressant utgångspunkt för en högklassig debatt. Den visar för övrigt vår kammares stora mognad, om den skulle behöva bevisas igen.
Beträffande rapporten om rådet delar jag föredragandens oro och jag kan inte låta bli att föreställa mig följderna av en utvidgning om man inte omstrukturerar den nuvarande beslutsprocessen. Jag är verkligen rädd för att få se en Europeisk union som är förlamad och ur stånd att få fart på en klar och tydlig politik. Inför det som står på spel nästa årtusende behöver vi ett råd som har förmåga att fastställa de viktigaste riktlinjerna för Europa. Jag anser också att denna förmåga i grund och botten är oförenlig med det nuvarande systemet där medlemsländerna turas om att ha ordförandeskapet. I detta hänseende är den fråga som Jean-Louis Bourlanges ställer om rådets befogenhet avgörande, även om svaret är svårt.
I fråga om ministerrådets nuvarande verksamhet kämpar jag i likhet med föredraganden aktivt för en återupprättelse av dess funktion, vilken enligt min åsikt skall vara att utgöra unionens motor. I motsats till vad som sägs i betänkandet skulle jag föredra en större samordning av de olika ministrarna när det gäller Europafrågor utifrån ett större samband mellan nationell och europeisk politik. Till detta system skulle det vara lämpligt att ansluta den behörige ministern beroende på dagordning.
Till sist när det gäller förfarandesystemet och i synnerhet den allmänna principen om röstning med kvalificerad majoritet, anser jag att man måste ge allmän spridning åt detta system. Slutligen är jag inte mot principen om dubbel majoritet som verkar mer rättvis och mer berättigad än det nuvarande viktningssystemet.
För övrigt tror jag även att det är nödvändigt att sätta igång en debatt om den framtida Europeiska kommissionens befogenheter inom ramen för en utvidgning av unionen.
Slutligen vill jag på nytt hävda att en utvidgning inte kan ske utan att man utvecklar den nuvarande institutionella ramen. Syftet med detta förbehåll är enligt min mening inte att hindra denna process, utan tvärtom att lägga grunden för ett politiskt Europa som kan ta på sig ansvaret för sina val.
Jean-Louis Bourlanges har med noggrannhet återgivit förhoppningarna i vårt utskott för institutionella frågor som sedan länge har krävt en radikal reform av rådets roll, struktur och verksamhetsförfarandena. Utan dessa reformer kommer en utvidgning till nya länder att förlama detta centrala beslutsorgan.
När vi diskuterade detta betänkande, var - med tanke på de europeiska medborgarna - mitt bekymmer att i beaktandena utveckla tydliga principer vilka återger det europeiska projekt som våra satsningar och våra förslag syftar till. Detta projekt är för mig starkt knutet till en ökad demokratisering grundad på principen om majoritet, myndigheternas politiska ansvar, parlamentsinstitutionernas kontroll och öppenhet i beslutsförfarandena. Unionen måste närma sig en modell som tydligt visar dess dubbla natur. Den utgör å ena sidan en union mellan medlemsstaterna, å andra sidan en union mellan folken. I denna modell kommer kommissionen att bli en riktig europeisk verkställande makt, parlamentet kommer att bli den allmänna opinionens röst och rådet kommer att företräda staterna. Ett sådant Europa kommer att kunna agera som en integrerad, enad och sammanhängande helhet som alltså är starkare på den internationella scenen.
När det handlar om ett initiativbetänkande från Europaparlamentet, har jag ett annat bekymmer som på samma gång rör detta betänkandes ursprung och det tillfälle som har valts för att anta det. Jag uppskattar i stort sett Jean-Louis Bourlanges insats där han vinnlagt sig om att gå in på detaljer i sina förslag. Jag anser emellertid för närvarande, att det då vi fortfarande väntar på att medlemsstaterna skall ratificera Amsterdamfördraget, och att det skall börja tillämpas i praktiken, ofta skulle vara lämpligt att lämna åt experterna att i kommande förhandlingar föreslå exakta regler, och att i detta skede nöja oss med att ange den allmänna inriktning som styr oss. På så sätt kan vi med rätta önska att dubbel majoritet antas på sikt. Det är nämligen en inriktning som större delen av vår kammare kan godta, men låt oss inte ännu gå in på detaljer om procentandelar, något som bör studeras i ett senare skede.
I väntan på att dubbel majoritet skall antas är det tur att föredraganden har preciserat att viktningssystemet kommer att behållas. Det är kanske mindre nödvändigt att tillsammans förtydliga att de nuvarande procentsatserna skall behållas. Det viktiga är att viktingsprincipen - huvudsakligen mellan stort och litet land - upprätthålls. Låt oss ge en tydlig inriktning - upprätthållandet av viktning - men låt oss inte bli oense genom att redan nu sätta igång en debatt om kvantifiering.
Angående omröstningar med kvalificerad majoritet i de flesta fall rör Jean-Louis Bourlanges vid en öm punkt när han vill stryka själva resurserna i de fall som inte omfattas av denna typ av majoritet. Parlamentet uttalade sig redan med anledning av Mendez De Vigo-Tsatsos betänkande, där man talade om viktade åsikter som godtas av en majoritet av ledamöterna genom att undantaga konstitutionella och nästan konstitutionella frågor från kvalificerad majoritet. Det verkar inte förståndigt att gå tillbaka till detta avtal i nuläget, även om orden " nästan konstitutionell" kan ställa till problem.
Låt oss när det gäller utrikespolitik invänta ratificeringen och tillämpningen av Amsterdamfördraget innan vi fördömer idén om " positiv röstnedläggning" . Det verkar som om åsikterna är delade, även inom grupperna.
Tillåt mig kortfattat få sammanfatta den hållning jag förespråkar. Låt oss i det nuvarande skedet uttrycka de principer som vi följer, och särskilt vårt bekymmer om viktning, men låt oss undvika att gå in på detaljer som riskerar att göra oss oense. Denna hållning ansluter sig till " minoritetskulturen" som styr med respekt för andra och fördömer att man missbrukar en dominerande ställning.
För alla dem av oss som är för en stark europeisk integration är det sedan länge tydligt att de gradvisa utvidgningarna lett till att de europeiska institutionerna nästan förlamats. All ny utvidgning kan framdeles stoppa ett system som på sin tid fungerade väl, men som inte är gjort för att fungera för femton, ännu mindre för tjugo eller tjugofem.
Före all ny anslutning är en reform av de europeiska institutionerna absolut nödvändig vad gäller reformen av ett råd som snärjt in sig i sina organs växande mångfald och som tar sig allt större frihet med förfaranden som fastställts i fördragen. Detta är givetvis inte godtagbart. Jag delar helt och hållet vår föredragandes slutsatser, i synnerhet när han hävdar att det är nödvändigt att göra en ingående omorganisation av strukturerna och rådets uppgifter samt att rationalisera och förstärka de förfaranden som syftar till att göra det effektivare och öppnare.
Jag ägnar särskilt intresse åt den roll vår föredragande vill ge kommissionens ordförande och den höga representanten för utrikes- och säkerhetspolitik i stället för ett rådsordförandeskap som tillkallas för att koncentrera sig på förlikningsuppgifter. Faktum är att det här finns en ny fördelning av uppgifterna som kan ge nytt liv åt unionen.
Jag samtycker fullständigt till idén att omröstning med kvalificerad majoritet skall bli den allmänna principen när rådet fattar beslut. Enhällighet skulle då vara ett undantag som skulle vara motiverat i några sällsynt allvarliga och viktiga beslut.
För övrigt skulle det även i mina ögon vara viktigt att all eventuell ändring av systemet med röstviktning bevarar den nuvarande principen om den relativa överrepresentationen för stater med liten eller medelstor befolkning.
Slutligen skulle jag vilja framhålla kvaliteten på och betydelsen av det arbete som vår föredragande försett oss med sett utifrån ett inrättande av en överensstämmelse mellan de europeiska institutionerna med de utmaningar som vi fortfarande måste anta och övervinna.
Detta mycket innehållsrika betänkande fordrar för min del flera kommentarer.
1.Jag anser att parlamentet skulle göra rätt i att inte blanda sig i rådets interna regler, eftersom det inte bryr sig om våra regler.2.Jag tror att det är farligt att, som föredraganden vill (punkt 1), skilja på ministrarnas lagstiftande funktion och nationella roll. Det kan leda somliga till att vilja uppfinna en ny institution, till exempel en senat som vi inte behöver.3.Jag godkänner inte den extremt stora roll som föredraganden ger Europeiska rådet, vilken verkar lyda under ett mycket centralistiskt och jakobinskt synsätt i fråga om politik.4.Jag delar inte föredragandens skepsis inför turordningen av ordförandeskapet. Jag kan inte samtycka till hans förslag att koncentrera unionens uppgift som drivkraft till kommissionens ordförande. Jag anser däremot att ordförandeskapet, som försetts med stort ansvar har en viktig inverkan på varje medlemsstats attityd till integrationsprocessen.5.Detta betänkande skapar ännu en gång problem med små och stora stater i EU inom ramen för hur rösterna skall viktas i rådet.Jag lägger med tillfredsställelse märke till föredragandens kloka och välbalanserade angreppssätt till ämnet och till hans underkännande av de stora medlemsstaternas agitation, som fötts ur en ogrundad rädsla att hamna i minoritet om de befolkningsfattiga staterna sluter sig samman.
Faktum är att om man måste finna ett sätt att hindra en blockering på den gällande lagstiftningens grundläggande områden och i större utsträckning tillgripa kvalificerad majoritet, är det dessutom nödvändigt att påminna om den grundläggande principen om partnerskapet mellan små, medelstora och stora stater grundat på ömsesidigt förtroende och jämställdhet, vilken är en princip som ofta glöms bort i våra dagar.
Slutligen undrar jag över denna texts ställning. Om man genom den har för avsikt att fastställa parlamentets ståndpunkt för de framtida förhandlingarna, är den för tidigt ute. Om avsikten med den är att få igång en diskussion, är den välkommen.
Jag lägger alltså för en gångs skull ner min röst. Jag är inte emot betänkandet, eftersom det är substantiellt och intressant. Om jag skulle rösta för, skulle jag ha en känsla av att jag redan nu tog ställning på ett område där diskussionen kommer att sätta igång och utvecklas.
Det är oroväckande att tre fjärdedelar av parlamentet stöder ett betänkande som klart förespråkar så grundläggande institutionella förändringar av EU - utan att frågorna har diskuterats ordentligt i t.ex. medlemsstaterna och bland medborgarna. Att i princip vilja avskaffa vetorätten och omforma kommissionen till en sorts regering m.m. är att ta stora steg i riktning mot en politisk federation och bort från det mellanstatliga samarbete som EU enligt fördragen säger sig vara. Detta är en utveckling som jag bestämt tar avstånd ifrån.
Betänkandet föreslår åtgärder som samtliga skulle innebära " mer union" : informella utskott som skulle centralisera makten till Coreper avskaffas, kommissionens makt, särskilt ordförandens, föreslås stärkas som " unionens ledare" och drivkraft, och utrikes- och säkerhetspolitiken bör handhas av den utrikespolitiske talesmannen.
Det är ett oacceptabelt förslag för en alliansfri stat. Utskottet kräver att rådet som allmän princip bör fatta alla beslut med kvalificerad majoritet och att detta också skall utsträckas till att gälla bidrag till EU-budgeten. Jag har därför röstat nej till betänkandet.
Jag anser att EU bör vara ett mellanstatligt samarbete. Därför kan jag inte ställa upp på formuleringar som beklagar att man fortfarande " måste" fatta beslut med enhällighet på vissa områden.
Jag ställer inte heller upp på åsikten att kommissionen skall vara den enda instans som har initiativrätt. Det är en allvarlig demokratisk brist att inga folkvalda kan lägga fram förslag för att ändra gällande lagar eller införa nya.
Slutligen menar jag att den höga representanten för GUSP bör förbli inom rådet och inte överföras till kommissionen, som föredraganden föreslår.
EPLP välkomnar stora delar av Bourlangesbetänkandet, som behandlar ett viktigt ämne och innehåller många användbara förslag.
EPLP måste emellertid göra allvarliga reservationer rörande vissa aspekter av betänkandet.
Vi röstade emot punkt 10, i vilken föreslås att EU: s ledarskap och beslut om utrikespolitikens inriktning måste överlämnas till kommissionens ordförande och de höga representanterna inom GUSP, medan EU: s ordförandeskap koncentrerar sig på sina förlikningsuppgifter.
Om de personer som erhåller högre poster skall åtnjuta alla medlemsstaters förtroende, bör de utses i samförstånd. Vi röstade därför emot punkt 23.
Vi godtar inte förslag som syftar till att förfarandet med kvalificerade majoritetsbeslut skall utökas till att omfatta skattefrågor, egna resurser, utrikespolitik och Förenade kungarikets rabatt. Vi röstade därför emot punkterna 28, 30, 32 och 33.
EPLP: s ståndpunkt var att avstå från att delta i slutomröstningen om betänkandet.
Betänkande (A4-0034/99) av Gutiérrez Díaz
Vi instämmer helt i den bedömning som föredraganden ger uttryck för i punkt 1 där det konstateras att Amsterdamfördraget i många avseenden innebär en ny fas för Europeiska unionen. Det är i detta sammanhang utmärkt att föredraganden pekar på icke-diskrimineringsprincipen.
Vi tycker att det är av största vikt att Amsterdamfördraget ratificeras så snart som möjligt, varför vi inte kan instämma i punkt 11.
Vad beträffar punkt 13 tycker vi att det i den nuvarande situationen inte är lämpligt att Europaparlamentet föreslår en " mer omfattande definition" av det straffrättsliga samarbetet. Vi kan därför inte instämma i punkt 13.
Gutiérrez-Díaz betänkande visar, utan att avsikten har varit att göra det, redan med sin titel den återvändsgränd som Europeiska unionen håller på att stänga in sig i. Det förklarar nämligen att det har som mål " förstärkning av EU: s institutioner inom ramen för målet att skapa en sfär av demokrati och frihet" . Hur skall man mer okonstlat kunna erkänna att den europeiska demokratin i dag för federalisterna i fråga om målen snarare befinner sig på den valda vägen för att lyckas med dem?
Det är just det man i konkreta termer konstaterar med Amsterdamfördraget, som skapar den europeiska superstaten på bekostnad av en ordentlig tillbakagång för demokratin: å ena sidan omintetgör det nationella demokratiska sfären, slår ut de nationella parlamenten och underordnar den nationella rätten (inklusive den konstitutionella) under gemenskapsrätten, å andra sidan visar det sig ur stånd att för ögonblicket skapa den minsta lilla demokrati på europeisk nivå, helt enkelt därför att det inte finns något europeiskt folk. Med omflyttningen av parlamentsförfaranden i våra parlamentsbänkar lyckas vi endast åstadkomma gemensamma ståndpunkter som alltför ofta är konstgjorda, och som våra folk aldrig ägnar mer än en underordnad rättmätighet.
Givetvis talar man om för oss att trots dessa undanflykter kommer den äkta demokratin att finnas i slutet av vägen. Tillåt mig tvivla på detta. När man inrättar odemokratiska institutioner och låter dem växa sig starka utan rättslig påföljd, kan inte sedan en återgång till medborgarkontroll ske av sig själv och utan smärta.
Gutiérrez-Díaz betänkande förvärrar sin sak - fortfarande med de bästa avsikter i världen - genom att öppet visa att det vill att man i en ny del i fördraget inför rättigheter som medborgarna skulle få direkt genom sin tillhörighet till Europeiska unionen. För övrigt konstaterar man i förbigående att detta mål även verkar vara det tyska ordförandeskapets mål som har förklarat att det vill ha " stadgar för de grundläggande rättigheterna" för tiden efter det att Amsterdamfördraget trätt i kraft.
Men det handlar här om en inriktning som skulle bidra till man ännu litet mer kringgick de nationella demokratierna, och till att man minskade deras rättmätiga roll som pelare i unionen. Tvärtom är det just denna roll som vi däremot vill bevara så att demokratin och respekten för våra folk hela tiden finns med i gemenskapslivet.
Den europeiska integrationen kommer endast att utvecklas på ett hållbart sätt i den mån människorna i medlemsstaterna ser fördelen med den för sig själva eller sina barn. Ur denna synvinkel är det nämligen nödvändigt att unionens medborgare i de olika etapperna inte uppfattar det europeiska enandet som ett samlande av tjusiga texter, utan att det tar sig uttryck i konkreta saker för var och en.
Vår föredragande gör rätt i att alldeles särskilt framhålla de praktiska bestämmelserna från antagandet av Amsterdamfördraget. Följaktligen är den fria rörligheten för personer mycket riktigt för var och en ett konkret sätt att verkligen få unionens verklighet bekräftad. Däremot ger den osäkerhet som hör samman med den stora kriminalitet, vilken på sätt och vis också är ett resultat av avskaffandet av de inre gränserna, vår befolkning en mycket negativ bild av den europeiska integrationen.
Det skulle därför i mina ögon vara ansvarslöst att låta våra medborgare tro - något som inte vår föredragande gör - att det utan skadlig verkan är möjligt att helt och hållet ta bort gränserna, även inom unionen.
Den fria rörligheten för personer går definitivt hand i hand med ett inrättande av ett område för säkerhet och rättvisa samt ett starkare polisiärt och rättsligt samarbete i fråga om öppenhet och rättssäkerhet.
Det är alltså de olika europeiska institutionernas sak att handla snabbt, var och en inom sina befogenhetsområden, för att göra alla dessa förhoppningar konkreta.
På detta området liksom på många andra är jag helt övertygad om att det skulle vara fördelaktigt för var och en om rådet och kommissionen visade sig öppnare för ett samarbete med Europaparlamentet. Särskilt på den här punkten delar jag helt och hållet utskottets för medborgerliga fri- och rättigheter och inrikesfrågor uppfattning.
Resolutionen som tyvärr antogs förespråkar bland annat ökade befogenheter för domstolen, att medlemsstaternas sysselsättningspolitik skall samordnas på EU-nivå, utarbetande av rättsliga grunder för sociallagstiftning, att gränsöverskridande politiska partier, s.k. europeiska partier, skall göras legitima och få rättslig status samt finansiella medel ur unionens budget.
Ovanstående frågor är förvisso viktiga, men de behöver diskuteras brett i medlemsländerna innan politikerna i parlamentet tar ställning. De frågor som bör lyftas och diskuteras på alla nivåer, i alla sammanhang och i alla länder är: Vart är EU på väg, vilken är organisationens målsättning samt vad vill medborgarna? Jag tror att det är dags att öppet diskutera frågor som dessa om vi vill behålla medborgarnas förtroende.
Jag kan inte ställa mig bakom detta betänkande i dess helhet. Jag anser i stället att:
Då EU bör vara ett mellanstatligt samarbete, bör de olika medlemsstaternas sysselsättningspolitik inte samordnas på gemenskapsnivå (vilket naturligtvis inte hindrar ett långtgående samarbete). Detta gäller även lagstiftning kring pensioner, civillagstiftning osv.-Rådet skall fatta beslut om asyl, visering, invandring och fri rörlighet med enhällighet.-Schengenregelverket skall avskaffas snarast.-Polissamarbetet likaså; Interpol finns och fungerar utmärkt.
EPLP röstade för Gutiérrez Díaz-betänkandet, men med vissa reservationer.
Vi avstod att rösta om punkt 6, i vilken kritik framförs rörande enhällighetsbesluten inom tredje pelaren, och punkt 8, i vilken föredraganden uppmanar till användning av medbeslutandeförfarandet rörande beslut inom tredje pelaren.
Vi avstod att rösta om punkterna 10 och 19 om EG-domstolen, och röstade emot punkt 11, i vilken man uppmanade till ett införlivande av Schengenavtalet i fördraget, och punkt 12, i vilken man kritiserar de danska, irländska och brittiska undantagen.
Amsterdamfördraget har inte ens trätt i kraft, och skulle kunna bedömas bättre när det tillämpats i praktiken.
I punkt 28 föreslås att Europeiska unionen skall finansiera transnationella politiska partier. Vi motsätter oss detta.
Betänkande (A4-0024/99) av Bowe
Herr ordförande! Gruppen De gröna röstade emot detta betänkande, eftersom vi inte anser att det är tillräckligt långtgående. Vi har nått framgång på vissa områden, som när det t.ex. gäller motståndskraft mot antibiotika - här har vi fått ett förbud - och också när det rör korsbefruktning av genetiskt modifierade organismer. Detta har också förbjudits. Det tillkommer möjligen andra kategorier senare.
Det råder en mycket stor förvirring rörande tidsbegränsningen på tolv år. Inledningsvis ville vi ha sju år, i enlighet med kommissionens förslag. Vi var sedan tvungna att föreslå tolv år, eftersom utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, som skall verka för att skydda folkhälsan och miljön, faktiskt försvagade förslaget och tog bort tidsbegränsningen. Så det var nödvändigt att lägga till vissa ändringar. Vi föreslog tolv år, eftersom vi kände att vi skulle få förståelse för detta, vilket vi också fick. Men det är fortfarande oacceptabelt att miljöutskottet faktiskt urvattnar ett förslag från kommissionen. Vi är här för att skydda folkhälsan. Detta är en fullständigt motsägelse.
Hela frågan om " snabb" marknadsföring är extremt oroande för Gruppen De gröna. Den kommer i princip att innebära att medlemsstater som har någon form av samvete när det gäller miljöskydd och folkhälsa, kommer att köras över, eftersom kommissionen kommer att fatta beslut och förhandla med Förenta staterna. De medlemsstater som tycker att det är viktigt att skydda miljön och folkhälsan kommer att köras över. Det finns redan nu medlemsstater i Europeiska unionen som har ett samvete i denna fråga, och som har allvarliga betänkligheter. Europeiska unionen kommer nu att ignorera dessa och förhandla som en helhet. Så de multinationella företag som kontrollerar EU och Förenta staterna kommer att kontrollera hela denna fråga.
Detta är två av skälen till varför vi röstade emot detta betänkande. När nu detta är sagt, så finns det också en del mycket positiva delar i det. Men till och med när det gäller tidsbegränsningarna, så är det ganska förvirrande. Inom vissa områden röstade vi för en tidsbegränsning på tolv år, men senare skedde det andra omröstningar som verkade förvirra hela frågan. Det är alltså inte särskilt tydligt.
En av de sorgligaste sakerna är det faktum att miljöutskottet och den socialdemokratiska gruppen, tillsammans med PPE i denna kammare, har beaktat industrins intressen i stället för de intressen som företräder folkhälsan, konsumentskyddet och miljön. Historien kommer att visa att de var oansvariga genom att inte ta till vara miljöns och folkhälsans intressen.
Herr ordförande! Genetiskt modifierade organismer (GMO) är ytterligare ett beroendemedel för nationer och folk, något som redan icke-reproduktiva sädeskorn av hybridsorter är och på ett allmänt sätt alla dessa patentskyddade levande organismer, eftersom också nu människors dåraktighet leder dem till att ta patent på det levande.
Detta är inget att ta miste på: allt detta finns med i en strategi för att styra världen, eftersom man tar bort människors förmåga att livnära sig själva. Låt oss i förbigående lägga märke till att dessa metoder i stor utsträckning förstör sysselsättningen, miljön, kvaliteten, smaken och även den biologiska mångfalden.
Då vi nu närmar oss nästa tusenårsskifte skulle den typiska meny som serveras av Europeiska kommissionen kunna se ut så här: skinka med mänskliga gener, hamburgare med hormonnötkött, ost som pastöriserats med somatotropina hormoner, GMO-äpplen från Chile. Kära parlamentskolleger, smaklig måltid!
Herr ordförande, jag har röstat mot förslaget, ty trots två stora framgångar - att de gener som kan korsas inte kommer att få föras in på marknaden samt att vi lyckats åstadkomma en försäkring inklusive försäkringsbrev - är det resultat församlingen kommit fram till mer än allvarligt. Det innebär en avveckling av miljö- och säkerhetsstandarder.
Faktum är att vi har fallit till föga för kommissionen. Det att vi är beredda att tidsbegränsa produkters existens på marknaden endast då det inte finns tillräcklig erfarenhet av dem innebär ju i klartext att människan likaväl som miljön görs till försöksobjekt. För när det inte finns tillräcklig erfarenhet får man ju föra ut produkterna på marknaden. Och man får inte heller säga att de skall tidsbegränsas. Detta betyder: När tolv år har gått ser vi efter vad som har hänt och först då drar vi konsekvenserna av det. Jag tycker att det är ett fullständigt oansvarigt förfaringssätt, liksom det förenklade förfaringssättet såsom flerstatsförfarandet och kategori 1, för alla organismer faller under kategori 1. Detta innebär i själva verket att en miljöprövning är så gott som utesluten.
Jag finner detta mer än beklagligt, liksom det faktum att man inte tillåter en mer preciserad märkning. Härav framgår att man lagt sig platt för industrins intressen. Återstår att se hur rådet agerar i saken och om vi gemensamt lyckas klara kurvan för att få till stånd verkliga framsteg. Jag hoppas att industrin för en gångs skull kan föra in riskmomentet i diskussionen samt att försäkringsbranschen står fast vid det den tidigare sagt, nämligen att riskerna är så stora att de inte kan åta sig att försäkra det.
Jag uppmanar alla irländska ledamöter av Europaparlamentet att skydda den irländska miljön och folkhälsan genom att rösta för en förstärkning av direktivet om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön. Detta är ett enastående tillfälle att skydda det framtida Irlands rena, gröna rykte när det gäller livsmedelsproduktion.
Jag uppmanar de irländska företrädarna att välja sida och, tillsammans med andra parlamentsledamöter, motstå genindustrins hotfulla lobbyverksamhet. Dessa företag håller på att drabbas av panik, eftersom deras plan att pådyvla konsumenterna sina bearbetade produkter har avslöjats. Olika regeringar och till och med företagen själva erkänner nu att det finns risker med genmodifierade grödor och livsmedel, så genindustrin visar nu atavistiska drag genom att pressa regeringarna att vara tysta, samtidigt som de offentligt försöker att lura konsumenterna.
Bowebetänkandet kommer så småningom att överföras till den lagstiftning som innehåller de bestämmelser som styr odlingen av grödor och det livsmedel som äts i Europa. Gruppen De gröna verkar för en fullständig och öppen märkning av genmodifierade livsmedel, en lämplig riskbedömning och ett moratorium vad gäller genmodifierade grödor och livsmedel, som skulle vara av oerhörd nytta för det irländska jordbruket. Jag uppmanar alla irländska ledamöter av Europaparlamentet att stödja socio-ekonomiska bestämmelser tillsammans med offentligt ansvar.
En av de viktigaste frågorna handlar om ansvarighet och vem som skall betala om det uppstår en kris som är jämförbar med BSE-krisen. Försäkringsbolagen säger att de inte kan befatta sig med saken om inte riskerna går att kvantifiera. Jag kräver att den irländska regeringen vidtar åtgärder för att se till att de biotekniska företagen kvantifierar riskerna för konsumenterna.
Såväl som att vi måste motstå försöken från de multinationella företagen att urvattna dessa förslag, så måste vi eliminera fast-tracking -mekanismer som skulle kunna göra genindustrin rättsligt oansvarig och okontrollerbar.
Genetiskt modifierade organismer, och inte minst användningen av dem i livsmedelsgrödor, har varit föremål för en intensiv offentlig debatt inom unionen. Många aspekter på gentekniken handlar om etiska grundläggande värderingar. Forskningen har på detta område kommit längre än både diskussionen och det politiska ramverket. Möjligheten till kunskapsöversikt är begränsad för medborgarna och därmed också deras och vår möjlighet till eftertanke och kritisk granskning. Detta direktiv utgör ett försök att strikt tillämpa den avsiktliga utsättningen av GMO. Det sätter människors och miljöns säkerhet i främsta rummet. Det är bra, och många av ändringsförslagen skärper kommissionens skrivning.
Vår uppfattning är trots detta att vi från början skulle ha visat större restriktivitet gentemot utvecklingen av GMO i vår livsmedelsproduktion och också haft en bredare diskussion om fördelarna med denna forskningsutveckling innan vi accepterade både forskningsutsättelse och användning av GMO i våra livsmedel.
Vi anser också att konsumenter har den absoluta rätten att få information och därmed också möjligheten att välja vad gäller produkter som innehåller genetiskt modifierade delar/ämnen.
Det nya direktiv som kommissionen föreslår angående ett införande på marknaden av genetiskt modifierade organismer (GMO) har en titel som gör att man skulle kunna tro att det är mycket strängt: " Direktiv om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön" . Trots denna litet skrämmande kungörelse, visar sig textens innehåll vara ganska släpphänt, så släpphänt att 177 parlamentsledamöter (från Gruppen De oberoende för Nationernas Europa) av 439 ansåg det bäst att motsätta sig det.
Allt är förvisso inte dåligt i denna text. Europaparlamentet har till exempel just röstat om intressanta ändringsförslag som erkänner ett medborgaransvar och påbjuder ett garantitvång för alla de skador som kan orsakas av personer som sprider genetiskt modifierade organismer.
Trots denna positiva punkt finns det fyra brister som har fått oss att säga nej till förslaget:
För det första stadfäster det ett förfarande för beviljande för genetiskt modifierade organismer som skall centraliseras till Bryssel i de flesta fall, utan någon säkerhetsklausul för de medlemsstater som skulle vilja vidta hårdare åtgärder. Följaktligen inför man på den inre marknaden ett vinklat förfarande som i morgon kan användas för att påtvinga de stater slappa val som vill säga nej till genetiskt modifierade organismer.
För det andra skapar det ett förenklat förfarande för beviljande för genetiskt modifierade organismer som innehåller vissa åberopanden. Detta påskyndade förfarande om gemensam rätt kommer att innebära en alltför lätt undersökning av ärendena. Detta kan vi inte heller samtycka till.
För det tredje har Europaparlamentet utökat varaktigheten för beviljandet om införande på marknaden till tolv år, medan kommissionen själv endast föreslog sju år. Här handlar det utan tvivel om en seger för påtryckningsgrupperna som har påverkat denna kammares stora partier, socialister och kristdemokrater.
För det fjärde har vissa genetiskt modifierade organismer som för med sig stora risker inte förbjudits med tillräcklig kraft. Vi ville, liksom Gruppen De gröna i Europaparlamentet att man klart och tydligt sade att tre kategorier av genetiskt modifierade organismer inte kunde införas på marknaden, det vill säga de genetiskt modifierade organismer som innehåller gener som är resistenta mot antibiotika, de genetiskt modifierade organismer som innehåller gifter som är skadliga för den nyttiga faunan och de genetiskt modifierade organismer som kan korsa sig med närbesläktade vilda eller odlade arter. I stället för att gå till omröstning om detta fullständiga förbud, har parlamentet röstat om mycket mildare ändringsförslag och menade att vi måste se till att åtgärder vidtas för att förhindra en överföring av gener från dessa genetiskt modifierade organismer.
På det hela taget illustrerar detta förslag till direktiv väl den allmänna tendensen i den europeiska integrationen just nu. Det tar nämligen makt från medlemsstaterna och koncentrerar den till Bryssel under förevändning att man bättre försvarar folk; men när folk väl berövats sina befogenheter gör de centrala beslutsfattarna som håller i alla trådarna och inte kontrolleras av någon vad som helst. Slutligen är vi värnlösa och utlämnade åt krafter som kan komma och gå som de vill i Bryssel ännu mer än någon annanstans.
Problemen med genetiskt modifierade produkter håller på att bli gigantiska. Varken politiker eller vetenskapsmän kan i dag säga vilka konsekvenserna kommer att bli för människor och natur. Att överhuvudtaget tillåta genetiskt modifierade produkter i dag är därför ett oförlåtligt misstag som kommande generationer kanske får betala dyrt för.
Miljöutskottet har gjort ett bra arbete och försökt att göra det bästa möjliga av situationen; det har man också gjort i många av ändringsförslagen. Tyvärr röstade inte parlamentet för några av de viktigaste ändringsförslagen, t.ex. förslagen om medlemsländers rätt att säga nej, en s.k. svart lista, skärpta krav på märkning m.fl. Därför röstade jag liksom hela gröna gruppen nej till betänkandet.
Europas framtida sysselsättning beror till en stor del på den framgångsrika utvecklingen för biotekniken. Därför är det viktigt att europeiska företag och forskningsinstitut kan agera på samma sätt som sina partner i Amerika och Japan. Det är bara på det sättet som de kan överleva i den världsomfattande konkurrensstriden. Industrin har behov av en klar och genomförbar lagstiftningsram. Naturligtvis krävs stor noggrannhet på detta nya område. Ett stort antal ändringsförslag som i dag föreligger till kommissionsförslaget om avsiktlig utsättning av genetiskt modifierade organismer i miljön kommer att leda till en trängd lagstiftning för biotekniksektorn, under vilken livsmedelsindustrin och EU: s konkurrensställning försämras i förhållande till USA. Även i Nederländerna, där bioteknik har gjorts till en av de tyngsta punkterna, kommer denna lagstiftning att få ett kännbart inflytande. Därför har VVD-delegationen till skillnad från ELDR-gruppen röstat mot ett antal ändringsförslag i dag, däribland även Dybkjaers och Eismas. VVD kommer att fortsätta att kämpa för en entydig, genomförbar och enkel europeisk lagstiftningsram med förenklade förfaranden för biotekniksektorn.
Inom ramen för kommissionens meddelande om bioteknik består vår grupps ställningstagande i att möjliggöra en viss utveckling av denna morgondagens industri alltmedan man mycket vaksamt ser till att man förhindra eventuella avvikelser.
Ur denna synpunkt verkar det för oss absolut nödvändigt att man inför en noggrann märkning som möjliggör en ordentlig uppföljning av genteknikens produkter.
I de olika debatter som vi har ägnat åt genetiskt modifierade organismer har industriidkarna gång på gång preciserat att de var i stånd att ha utsättningen av dem under kontroll. Det är av denna anledning som vår grupp stödde det angelägna kravet som riktades till kommissionen om att den skulle införa exakta regler för de olika aktörernas ansvar.
Frågorna kring BSE visade riskerna med en forskning som uteslutande inriktas på en hyperproduktivitet i jordbruket, och nödvändigheten av att föreskriva ett riktigt oberoende kontrollsystem. I detta syfte har vi stött ett projekt att skapa en central vetenskaplig kommitté. Men det kommer att bli nödvändigt att se till att man utarbetar lämpliga förfaranden så att de missöden som konstaterades i galna ko-frågan inte upprepas.
Sammanfattningsvis framhåller vår grupp att det är nödvändigt att bevara en försiktighetsprincip så att både konsumentskydd och miljöskydd garanteras. Biotekniken kommer bara att accepteras av medborgarna i våra stater om de får ordentliga säkerhetsgarantier.
Det tar femton år att testa läkemedel innan man släpper dem på marknaden. Men genetiskt modifierade organismer kan uppenbarligen släppas i naturen endast efter en treårig mer eller mindre fullständig analys utan att man stannar upp och uppskattar de direkta eller indirekta effekterna på miljön och på hälsan.
Apropå detta måste jag påminna om en kommissionärs svar till industrin, när man frågade honom om näringsidkarna och politikerna inte ännu en gång höll på att leka trollkarlens lärling. Bangemann svarade: " Vi skall inte skapa oss metafysiska problem med genetiskt modifierade organismer. Det är deras införande på marknaden som kommer att godkänna dem."
För kommissionen är med andra ord de bästa försökskaninerna fortfarande konsumenterna så mycket att man inte ens längre ger dem rätten att få korrekt information om vad de köper, då märkningen är släpphänt. Vi ger inte ens konsumenterna valfrihet.
I det aktuella betänkandet på sidan 33 nämns det att genetiskt modifierade odlingar skulle utgöra " liten risk" . Vad betyder detta föga vetenskapliga uttryck? Låt oss påminna om att kärnkraftverket i Tjernobyl ända fram till april 1986 hade rykte om sig att utgöra " liten risk" .
Enligt professor Cabrol skall vi inte hindra tillverkningen av genetiskt modifierade organismer i Europa och samtidigt låta amerikanerna få monopol på GMO-produkter. Denna anmärkning är intressant, men dess slutsatser är överraskande: om amerikanerna får tillstånd att exportera tvivelaktiga produkter till Europa är inte den bästa lösningen att själva framställa andra tvivelaktiga produkter. Den enda godtagbara lösningen för folkhälsan är att förbjuda importen av dessa produkter.
Detta är den logiska tillämpningen av en enkel men nödvändig princip, nämligen försiktighetsprincipen.
Hur skall man kunna förklara Europeiska kommissionens undergivenhet gentemot de amerikanska jordbruksindustrilobbyisterna? Genetiskt modifierade organismer (GMO), ofruktbart hybridutsäde, patentering av levande organismer och så vidare. Detta kanske är en del av en mer omfattande strategi, nämligen folks och nationers beroende av livsmedel. Som en amerikansk utrikesminister sade: " det bästa vapnet inför framtiden är livsmedelsvapnet" .
Herr ordförande! Eftersom jag stöder tekniska framsteg, så röstar jag för detta betänkande i dag. Jag tycker nämligen att mina väljare skall skyddas från de amerikanska bioteknikföretagens groteska beteende, t.ex. Monsanto - som bara är intresserat av snabba vinster. Alla genetiskt modifierade livsmedel måste märkas på ett tydligt sätt, så att konsumenterna kan göra ett val när de köper livsmedel till sina familjer och anhöriga.
Nyligen gjorda framsteg inom biotekniken är bland andra fåret Dolly - världens första genetiskt klonade får - som skapades av brittiska forskare. Med lämpliga bestämmelser så har biotekniken möjlighet att hjälpa mänskligheten att eliminera världssvält och sjukdomar. Utan lämpliga bestämmelser så blir emellertid konsekvenserna av att ändra på naturens ordning oöverskådliga. Säkerheten måste alltid sättas främst.
Labourregeringen har visat sin vilja att ta till vara konsumenternas intressen, genom att skapa FSA (Food Standards Agency). Den föregående toryregeringen var, som en jämförelse, bara intresserad av livsmedelsindustrins välbefinnande, och skapade BSE. Det är bara labour som kommer att ställa sig på den lille mannens sida mot Monsantos galenskap och se till att maten på våra bord är säker att äta.
Sammanträdet avbröts kl. 13.15 och återupptogs kl. 15.00.
Debatt om aktuella och brådskande frågor
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om aktuella och brådskande frågor.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0126/99 av André-Léonard för ELDR-gruppen om presidentvalen i Kazakstan.-B4-0161/99 av Lalumière för ARE-gruppen om presidentvalen i Kazakstan.-B4-0184/99 av Schroedter och Lagendijk för V-gruppen om brott mot internationella normer för mänskliga rättigheter i Kazakstan.-B4-0186/99 av Swoboda och Hoff för PSE-gruppen om presidentvalen i Kazakstan.-B4-0196/99 av Castellina och Sornosa Martínez för GUE/NGL-gruppen om presidentvalen i Kazakstan.-B4-0205/99 av von Habsburg för PPE-gruppen om presidentvalen i Kazakstan.
Fru ordförande! Presidentvalet i Kazakstan den 10 januari i år var ett slag i ansiktet på partnerskaps-och samarbetsavtalet som EU har slutit med det landet. Demokrati och mänskliga rättigheter utgör en gång för alla viktiga delar i ett sådant avtal. De omständigheter som valet har hållits under och det sätts om det har hållits på motsvarar inte den kazakstanska regeringens löften. OSSE har med rätta vägrat att ge ett sådant val en legitimitetsstämpel. EU måste också göra en tydlig koppling - och det kommer inte att vara första gången - mellan demokratisering och en fortsättning av detta samarbete. President Nazarbajev måste snabbt vidta rättelseåtgärder, och sedan får vi hoppas att han har den organisation som behövs för detta. Ett upphävande av samarbetet måste vara ett realistiskt alternativ om han inte garanterar att de kommande valen kommer att vara verkligt demokratiska. Jag inser att det är lätt att stå här i denna kammare och säga detta, men om man inte tar sig an ett sådant land, som vi har avtal med, på detta sätt tror jag att vi är i nowhere country .
Under tiden, fru ordförande, måste samarbetet med samhällsorganisationer och den fria pressen intensifieras för att främja demokratin i det fjärran Kazakstan. Än en gång, det är inte ett uppdrag som vi ger oss själva, utan en vädjan som vi riktar till den kazakstanska regeringen.
Fru ordförande! Det är av oerhört stor vikt att demokratiseringsprocessen i Kazakstan stärks och utvecklas i enlighet med de mänskliga fri- och rättigheterna. Det partnerskapsavtal som EU och Kazakstan har undertecknat föreskriver att landet skall följa de regler som OSSE har ställt upp när det gäller rättvisa val.
De allvarliga brott som nu har skett i samband med presidentvalet i januari måste fördömas med all kraft. Dessa brott och kränkningar av de medborgerliga rättigheterna får inte upprepas vid de val som skall hållas längre fram i år. Pressfrihet samt att kandidater har rätt att ställa upp är två grundläggande saker när det gäller demokratiseringen under valen.
Jag vill därför passa på att fråga kommissionen vad den avser att göra för att se till att det partnerskap och samarbetsavtal som finns mellan EU och Kazakstan tillämpas fullt ut samt på vilket sätt kommissionen avser att agera för att stärka den nu vacklande demokratiseringsprocessen i Kazakstan. Vi måste hjälpa till så att demokratin utvecklas på ett bättre sätt än det som tyvärr var fallet under presidentvalet i januari.
Fru ordförande! På min grupps vägnar vill jag säga hur djupt missnöjda vi var över hur det nyligen genomförda presidentvalet i Kazakstan sköttes. Det är tydligt att dessa val inte följde OSSE: s standarder för fria och rättvisa val, som är en del av de åtaganden som följer med undertecknandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan EU och Kazakstan. Detta parlament bör göra det fullständigt klart för president Nazarbajev, som både Bertens och Holm har sagt, att genomförandet av avtalet är beroende av framstegen rörande demokratiseringsprocessen och den fullständiga respekten för de mänskliga rättigheterna, särskilt under de kommande lokala valen och parlamentsvalen. Samtidigt måste kommissionen på nära håll övervaka situationen rörande de mänskliga rättigheterna i Kazakstan, och rapportera tillbaka till denna kammare om framstegen, eller om bristen på framsteg. Kazakstan är ett enormt vidsträckt land med stor ekonomisk och politisk potential. Man bör inte låta denna potential hindras genom att misslyckas med att garantera civila och mänskliga rättigheter.
Fru ordförande! När vi talar om Kazakstan tror jag att vi ofta tenderar att höja pekfingret och säga till dem att de omedelbart måste få demokratin att fungera perfekt. Vi glömmer då att landet fram till för bara tio år sedan inte hade ett system med frihet och att det egentligen är en stor prestation att ha kommit så långt som det faktiskt har gjort under en tioårsperiod. Detta helt oavsett att Kazakstan är en mycket viktig partner för oss i regionen, som gudskelov åtminstone delvis har gjort sig fri från rysk överhöghet. I det läget bör man visa kazakstanierna ett stort mått av förståelse och dessutom erinra sig att vi inte heller blev perfekt fungerande demokratier från en dag till en annan; för oss krävdes det också en lång utvecklingsprocess. Därför bör vi ha tålamod med kazakstanierna, samma tålamod som vi alltid kräver av oss själva.
Jag ville säga det här därför att vi bör komma ihåg vilken stor betydelse Kazakstan har för den framtida utvecklingen - inte bara för vår del utan för hela regionens. Vi bör därför anpassa vår hållning efter det, visa tålamod men förstås kontinuerligt ange hur det kan göras på ett bättre sätt; men den självsäkra, outhärdligt uppfostrande ton som vi alltför ofta anlägger bör vi avstå ifrån. Vi får ju inte nonchalera att kazakstanierna är ett folk med en storartad historia som de kan vara stolta över, och om vi kommer dit och beter oss som hela världens lärare kommer snart en reaktion som inte är fördelaktig för oss och för våra möjligheter att nå vårt mål.
Fru ordförande, mina damer och herrar! I egenskap av ordförande för parlamentets delegation för förbindelserna med Kazakstan och med andra länder i Centralasien har jag själv med stort intresse följt de nyheter som med jämna mellanrum nått oss med hänsyn till utvecklingen i det presidentval som ägde rum i Kazakstan den 10 januari. Och sanningen att säga var dessa nyheter inte alls uppmuntrande på det sätt vi hade önskat i fråga om iakttagandet av de oumbärliga och bindande demokratiska normerna.
Kazakstan är å andra sidan ett stort land som är omgivet av andra stora länder - Uzbekistan, Turkmenistan, Kirgisistan, Tadjikistan och t.o.m. Mongoliet-, alla dessa av enormt intresse för Europeiska unionen inte enbart för dess stora potential avseende naturtillgångar - naturgas, olja, guld, ull - utan därför att Europeiska unionen för tillfället är den världsmakt som till största del kan bidra till att avhjälpa de brister som är mest betungande för dessa länder efter nästan ett århundrade av sovjetisk dominans - en brist på demokrati, en brist vad beträffar respekten för mänskliga rättigheter, en otillräcklig läroperiod för att etablera sig i en fri marknadsekonomi. I detta ligger möjligheten för denna resolution vars funktion kort sagt är att den på ett enkelt sätt riktar uppmärksamheten på klausulen om skydd för demokratin i partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Kazakstan. Denna resolution är också läglig eftersom fria val i år kommer att hållas i landet.
Mina damer och herrar! Jag är dock överens med von Habsburg. Avslutningsvis skulle jag själv vilja påpeka att denna resolution bör ses mer som ett hjälpmedel och som en uppfattning snarare än beskyllning. Man kan inte begära omedelbar perfektion. Det som verkligen är önskvärt är att utvecklingen mot en högre demokratisk nivå inte avstannar, utan att den fortsätter. I vilken takt? I så snabb takt som möjligt bör den fortsätta och inte avstanna.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Jag håller med om det som har sagts om att man måste se Kazakstan i ett historiskt perspektiv, och om Kazakstans betydelse för oss och för regionen, och också om det faktum att vi måste uppmuntra Kazakstan till att gå vidare och att säga ifrån när saker och ting har blivit fel, men att göra det på rätt sätt.
Resolutionerna grundas delvis på det tal som ordförandeskapet höll den 20 januari på Europeiska unionens vägnar. Vad gäller presidentvalet fördes åsikten fram att det sätt på vilket valet utfördes inte följde OSSE: s standarder, och att detta var skälet till att OSSE inte skickade en fullständig övervakningsdelegation; inte heller EU deltog. Jag stöder också det preliminära uttalande som utarbetats av OSSE: s kontor för demokratiska institutioner och mänskliga rättigheter, att det finns grund för ett betydelsefullt ytterligare samarbete med Kazakstan på dessa områden.
I oktober förra året tillkännagav president Nazarbajev ett omfattande program som syftade till en gradvis demokratisering av det kazakstanska samhället. Den kazakstanska regeringen har försäkrat oss att den har för avsikt att samarbeta med OSSE och EU vid genomförandet av detta program, särskilt när det gäller lagen om parlamentariska val, vilka kommer att hållas under innevarande år. Jag förväntar mig att partnerskaps- och samarbetsavtalet med Kazakstan kommer att träda i kraft under de kommande månaderna. Det första samarbetsrådet har redan planerats ske i juli, och det är rådets avsikt att fortsätta meningsutbytet om demokratiseringsprocessen, och att införliva resultatet av detta i den politiska dialog som förutses i partnerskaps- och samarbetsavtalet.
Europaparlamentet kommer också att föra en direkt dialog om dessa frågor med ledamöter av det kazakstanska parlamentet genom Parlamentariska samarbetskommittén, som är en av de institutioner som kommer att övervaka partnerskaps- och samarbetsavtalet. Trots de fel och brister som påverkade presidentvalen, så är fortfarande atmosfären i Kazakstan ganska öppen. Dessa val var de första i landets historia där ett antal olika kandidater ställde upp. Jag är av den bestämda åsikten, att det enda sättet att förbättra situationen är genom ett ständigt tålmodigt arbete av EU och andra huvudmän och internationella organisationer. Partnerskaps- och samarbetsavtalet ger oss grunden för detta. Vi håller dessutom på att inleda ett större Tacis-projekt för att stödja ikraftträdandet av partnerskaps- och samarbetsavtalet, och ni kanske kan dra er till minnes att partnerskaps- och samarbetsavtalet genom hänvisningar införlivar de principer som fastställts i OSSE-dokumenten.
Kommissionsledamot van den Broek har för avsikt att snart besöka Kazakstan, och vi kommer att upprepa vår ståndpunkt att genomföra de principer vi gemensamt har undertecknat, och vår vilja att vara till hjälp under den kommande utvecklingen av demokratiska institutioner och rättsstatsprincipen. Kommissionen kommer att hålla parlamentet informerat om utvecklingen i Kazakstan och övriga länder i regionen, vad gäller genomförandet av våra avtal.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
B4-0165/99 av Fassa och Bertens för ELDR-gruppen om kriget mellan Etiopien och Eritrea.-B4-0182/99 av Telkämper, Aelvoet, Schörling och Tamino för V-gruppen om förnyat uppblossande av fientligheterna mellan Etiopien och Eritrea.-B4-0195/99 av Vecchi för PSE-gruppen om konflikten mellan Etiopien och Eritrea.-B4-0210/99 av Hory, Castagnède och Scarbonchi för ARE-gruppen om konflikten mellan Etiopien och Eritrea.
Fru ordförande! Efter vapenstilleståndet mellan Etiopien och Eritrea har det vanvettiga kriget brutit ut på nytt. Jag ställer mig frågan om vi någonsin kan få båda parter att förstå att det bara kommer att finnas förlorare här. Det handlar nu om vem som egentligen började denna strid - ett brödragräl mellan två tjurskalliga ledare som för sex år sedan fortfarande bodde i en och samma stat. Med gamla koloniala kartor i handen gör bägge parter anspråk på land, och båda är för tjurskalliga för att ens bara prata med fredsförhandlare och lyssna på dem. De beskyller varandra: Du började, nej, det var du som började.
Alla ansträngningar från FN, IGAD och OAU har ännu inte tjänat någonting till. Men jag hoppas att i varje fall dessa organisationer inte kommer att ge upp. Det internationella trycket på båda parter måste öka så att ett nytt vapenstillestånd kommer till stånd.
Eritrea och Etiopien måste inse att de i samband med ett eventuellt upphävande av Lomésamarbetet har mycket att förlora. I slutändan kommer båda parterna att hitta vägen tillbaka till Afrikanska enhetsorganisationens fredsförslag, åtminstone hoppas jag på det. Jag hoppas också att de snabbt kommer att inse detta. Ju längre det dröjer innan de båda kommer till insikten att ingen militär lösning är möjlig på denna konflikt, desto mer gigantiska kommer kostnaderna att bli. Tragedin, och det är det värsta, för befolkningen och ekonomin för bägge länderna är obeskrivlig. Det kan jag säga er eftersom jag har varit där en längre tid, just under den tid bägge länderna fortfarande var en enhet. Jag måste säga att denna situation i den delen av Afrika förtjänar all vår uppmärksamhet.
Fru ordförande! Först bara en kommentar utanför min talartid. Vid det förra tillfället sade vi att rådets ordförandeskap skulle närvara vid dessa debatter. Det vore bra om det var så, men tyvärr ser jag ingen här. Kanske kunde ni via presidiet söka åstadkomma det till nästa tillfälle.
I maj-juni i fjol förekom anmärkningsvärda konflikter i Etiopien, Eritrea och på gränsen mellan de båda länderna. Strider med tusentals döda ägde rum; i juni 1998 kom man överens om ett moratorium, men nu har stridigheterna blossat upp på nytt. Det handlar om en gränskonflikt som befolkningen absolut inte vill ha. De internationella medlingsförsök som har gjorts tycks ha misslyckats. Men vi får inte ge upp våra ansträngningar att skapa fred i området; med krigiska medel kommer det i alla fall inte att bli fred.
Det är rätt att sätta press på de båda länderna. Därför är det också rätt att hota med att ställa in biståndet via Lomékonventionen samt utvecklingsbiståndet från medlemsstaterna och Europeiska unionen. Emellertid är kanske inte heller en sådan press tillräcklig. Kanske är det bästa att vi lägger fram en utvecklingsplan med vissa villkor som måste uppfyllas: att båda sidors militära utrustning dras tillbaka, att båda sidor visar förhandlingsvilja samt att man från båda sidor är öppen för en demokratisk rättsutveckling och kontroll. Vi skulle då kunna lägga fram en utvecklingsplan för detta lilla gränsområde och som förberedelse för detta intensifiera det hittillsvarande utvecklingsbiståndet. När vi träffade båda ambassadörerna i utskottet för utveckling och samarbete samt i AVS-församlingens presidium fick vi förhoppningar om detta.
Fru ordförande! Tyvärr har det som alla fruktade och som på förhand meddelats i stor omfattning inträffat. Mellan Etiopien och Eritrea har nämligen den väpnade konflikten återupptagits med en våldsamhet utan motstycke.
Även om de nyheter som når oss är extremt partiska, är det tydligt att de militära och civila offren redan är flera tusen och att konflikten, som efter allt att döma började med ett litet gränsproblem, riskerar att omvandlas till ett av de blodigaste krigen i Afrikas historia.
Jag skulle vilja påminna om att vi i detta parlament sedan mycket länge intresserat oss för förbindelserna och spänningarna mellan Etiopien och Eritrea, och framhålla hur vårt parlaments utskott för utveckling och samarbete vid flera tillfällen har ordnat möten där vi lyckats med att - något som är unikt i världen - få ambassadörerna från båda länderna att delta.
I dag vädjar vi till regeringarna i Etiopien och Eritrea för att krigshandlingarna omedelbart skall upphöra. Vi ber även om ett totalt respekterande av moratoriet om flygräder, vilket man tyvärr redan har brutit mot.
Leadership i de två länderna på Afrikas horn har i dag det historiska ansvaret att välja mellan fred och de värsta tänkbara brott i sammandrabbningarna mellan deras folk.
Förslaget från Organisationen för Afrikas enighet om ett ramavtal mellan de två länderna borde godkännas av båda parterna utan ytterligare förseningar, innan utvecklingen av situationen på territoriet gör det definitivt icke tillämpligt.
Varje vapenleverans och tillhandahållande av militär hjälp till de två krigförande länderna måste omedelbart upphöra, något som Förenta nationernas säkerhetsråd i går krävde.
Europeiska unionen bör vid sidan av Organisationen för Afrikas enighet vara huvudaktören i ett intensivt påtryckningsarbete samt politiskt och diplomatiskt medlingsarbete; detta är ett arbete som de senaste månaderna varit alldeles för otillräckligt.
Tidigare månader har kanske någon tänkt att det borde vara USA som genomförde denna uppgift, men inför denna har de i stor utsträckning visat sig odugliga och olämpliga.
Vi ber därför rådet att det skall ta på sig sitt ansvar för ett tydligt och starkt politiskt initiativ i denna riktning, och kommissionen att den där det är möjligt skall garantera största möjliga humanitära bistånd till konfliktens tusentals flyktingar och offer.
Fru ordförande! Konflikten mellan Etiopien och Eritrea har tyvärr en lång historia, men det har också brott mot de mänskliga rättigheterna i Etiopien, som vi alla känner till allt för väl. Man kan bara fortsätta att beklaga det faktum att de internationella medlingsinitiativen har misslyckats med att säkerställa en fredlig lösning, och de två länderna har naturligtvis också en del i misslyckandet.
Det är en dubbel tragedi att befolkningen i de båda länderna är fattig och att den får lida på så många olika sätt. Detta gör det ännu svårare att fördela utvecklings- och Lomé-relaterat bistånd. Det kanske är så att EU måste ta i med hårdhandskarna. Det är tydligt att OAU och FN har en roll att spela även framöver, men är det uteslutet att även gemensamma församlingen för AVS-EU kan spela en nyckelroll när det gäller att försöka hitta en lösning på denna desperata situation?
Fru ordförande! I The International Herald Tribune från i går står följande under rubriken " Nyheter för 50 år sedan" . Jag citerar på engelska och hoppas att tolkarna kan följa mig. " 1949 Eritrea's fate. Rome, Foreign Minister Sforza said that the interests of three powers - Great Britain, Italy and Ethiopia - are involved in the problem of Eritrea, former Italian African colony. Count Sforza expressed the hope that Eritrea would not be annexed to Ethiopia. The attempt to reconcile these interests at the expense of Eritrea by territorial partition recalls the old scramble for Africa. Count Sforza said it was repugnant. He said Eritrea could achieve independence after a period of trusteeship administration." Slut citat.
I dag, den 11 februari 1999, femtio år senare, lyder rubriken i The International Herald Tribune " Addis Abeba ingår vapenstillestånd i gränskrig" . Slut! I artikeln uppges vidare att man i Washington är särskilt upprörd över att Antonov- och Mig-plan har använts för att bombardera eritreanskt territorium. Det är just det som Etiopien har gjort en längre tid och på ett arrogant sätt struntat i alla rekommendationer och alla avtal. Det beror på att landet har politiskt stöd i världen. Jag anser inte att vi kan fortsätta på det sättet. Vi måste vara litet mer kritiska. Den etiopiska diplomatin bombarderar oss visserligen med en pappersoffensiv för att försöka övertyga oss om att man har rätt, det har man full rätt till, men samtidigt försvinner ett och annat under bordet i fråga om detta gränskrig och även i fråga om anfallen mot oromo, den största minoriteten i det området som till en del är fängslade.
Vår brådskande resolution i dag är ett desperat försök från Europaparlamentets sida att förhindra att kriget i Afrikas horn trappas upp och leder till att regionen destabiliseras ytterligare och rentav kräver mer humanitärt bistånd. Jag anser i all rimlighet att det måste bli tal om att stoppa det ekonomiska stödet, för uppenbarligen ger vårt ekonomiska EU-stöd utrymme för att köpa Antonov- och Mig-plan. Vi vet alla att Ryssland inte levererar på kredit, för landet har behov av reda pengar.
Om det skulle visa sig att det inte heller går att tala Eritrea till rätta anser jag att det landet skall drabbas av samma öde. Även om vår resolution i dag slår an en mycket mild ton och inte nämner något om ett stopp för det ekonomiska stödet skulle jag ändå vilja fråga kommissionär Brittan vad han anser i detta sammanhang, för i likhet med Angola är det som att gå över ån efter vatten, bortkastade pengar.
Fru ordförande! Konflikten mellan Etiopien och Eritrea efter den röde diktatorn Menghistus galenskaper och Jemens stamhat sätter Afrikas horns nya historia i rampljuset, som med sin dramatiska karaktär, med sitt spända förhållande, ännu en gång lämnar Europa vid fönstret och på enkla ord-stadiet. Det handlar om en fiendeskap som borde ha kunnat redas ut med hjälp av diskussioner och demokratiska möten, men som i stället har förvärrats med dramatiska situationer med smak av etniska vedergällningar.
Av detta framgår att det är tydligt att afrikanerna måste befästa den regionala balansen - som fortfarande är mycket känslig - med hjälp av ett så stort samförstånd som möjligt mellan deras myndigheter, men framför allt genom att få med sig det civila samhället i syfte att utöva nödvändig press på respektive regeringar och uppnå en fredlig lösning på konflikterna.
Det är här som Europa borde ingripa och tala ett enda språk, det vill säga det som handlar om hjälp till en utveckling som leds av och beror på genomförandet av en politisk och social stabilitet - det enda medlet som återstår för att förekomma konflikter och minska antalet riskområden.
Fru ordförande! I den resolution vi talar om i dag finns det en viktig punkt som egentligen rymmer allt, nämligen punkt 6; där säger vi mycket tydligt vad som skall göras, närmare bestämt att vissa villkor finns knutna till betalningarna från Europeiska unionen till Etiopien och Eritrea. Detta är, tror jag, enormt viktigt, när man betänker att kriget mellan Etiopien och Eritrea dels var helt väntat och dels att konflikten inte, till följd av en verklig brist på demokrati i båda länderna, kan lösas. Jag ser det som ett stort problem när jag t.ex. ser att tidningar, naturligtvis statskontrollerade, i Etiopien fortfarande rapporterar om hur mycket pengar de redan har för nästa " valkampanj" . Jag befarar att delar av dessa pengar kommer från våra skattebetalare, medan oppositionen i utlandet med högst bristfälliga resurser krampaktigt måste försöka skaffa pengar för att kunna föra en valkampanj och etablera en förnuftig opposition. Detta är verkligen hemskt och jag hoppas innerligt att Europeiska unionen kan vidta lämpliga åtgärder samt använda pengarna på ett förnuftigt sätt. Jag är övertygad om att kommissionären instämmer i detta.
Vi måste uppmana båda sidor att inställa fientligheterna och sluta strida, eftersom det är tydligt att det bara är genom förhandlingar som man kan lösa problemet. Kommissionen har vid åtskilliga tillfällen för båda regeringarna betonat behovet av att lösa konflikten med fredliga medel. Ett militärt alternativ, eller så kallad lösning, kommer att resultera i - vilket redan sker - ett enormt mänskligt lidande och många döda. Vi kommer att fortsätta att stödja alla initiativ som syftar till att nå en fredlig lösning på konflikten, i synnerhet initiativ och förslag från OAU. Vi kommer att fortsätta med att utöva maximala påtryckningar på båda parter, och vi är villiga att vidta de åtgärder som krävs för att bidra till en lösning, och vi håller för närvarande på att undersöka vad som kan göras.
Jag tycker Moorhouses förslag om att gemensamma församlingen AVS-EU skulle kunna spela en roll var intressant, och jag kommer att nämna detta för mina kolleger som dagligen sysslar med denna fråga.
Vad gäller den humanitära situationen, så tillhandahåller kommissionen humanitärt bistånd till båda länderna, och har reagerat på vädjanden från båda parter vad gäller hjälp till den fördrivna befolkningen i konfliktområdet. Kommissionen har fördelat 1 790 000 euro till två icke-statliga organisationer: Norweigan Church Aid och the Lutheran World Foundation , för att användas till livsmedel och övrigt bistånd till personer som påverkas av konflikten i Eritrea. I Etiopien har kommissionen tilldelat 1 890 000 euro genom CISP, en italiensk icke-statlig organisation, som också skall användas till livsmedel och övrigt bistånd. Dessutom godkände man att 300 000 euro används till ICRC-verksamhet i Etiopien och Eritrea. Kommissionen kommer även framöver att noggrant övervaka situationen, och är redo att mobilisera kompletterande resurser, om detta blir nödvändigt.
Jag skulle vilja kommentera de mer allmänna frågor som har ställts. Kommissionen håller på att utarbeta ett meddelande till rådet om samarbete med AVS-stater som är inblandade i väpnade konflikter. Under tiden - i avsaknad av en ståndpunkt från Europeiska unionen i frågan - anser kommissionen att den inte bör vidta ensidiga och isolerade åtgärder när det gäller denna konflikt. Men kommissionen har beslutat att fördela medel från strukturanpassningsprogram i mindre portioner, och länka ytterligare utbetalningar till en periodisk granskning av konflikten och dess möjliga effekter på de offentliga utgifterna, särskilt inom de social sektorerna. När kommissionen delar ut ekonomiskt bistånd till länder som är inblandade i konflikter, kommer vi dessutom att skicka ett brev till berörd stats- eller regeringschef, i vilket vi kommer att utkräva garantier för att inga medel kommer att användas i militära syften.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande resolutionsförslag:
Greg Summers
B4-0188/99 av d'Ancona för PSE-gruppen om dödsstraffet för Greg Summers i Texas, USA.Léonard Peltier
B4-0169/99 av Bertens för ELDR-gruppen om fallet Peltier i Förenta staterna.-B4-0175/99 av Weber, Ewing och Maes för ARE-gruppen om fängslandet av Peltier i Förenta staterna samt förvägrandet av lämplig medicinsk behandling.-B4-0179/99 av Cohn-Bendit, Schroedter och Kerr för V-gruppen om Léonard Peltier.-B4-0199/99 av Pailler, Coates, Manisco, Vinci, Sierra González, Ojala, Eriksson, Alavanos, Novo och Ephremidis för GUE/NGL-gruppen om fallet Léonard Peltier.Religionsfrihet
B4-0131/99 av Lenz för PPE-gruppen om religionsförföljelse, främlingsfientlighet och rasism.-B4-0132/99 av Van Dam för I-EDN-gruppen om våldsdåd mot kristna i Indien.-B4-0189/99 av Hallam för PSE-gruppen om våldsdåd mot kristna i Indien.Greg Summers
Fru ordförande! Det är ledsamt för oss att Europaparlamentet återigen måste be om uppmärksamhet för en förskräcklig händelse i ett så kallat civiliserat land. Det handlar om tillämpning av dödsstraffet i Amerikas förenta stater. Trots vår avsky, som vi redan har gett uttryck för upprepade gånger via brådskande resolutioner, en avsky som vi delar med flera människorättsorganisationer över hela världen, med kyrkorna, med Amnesty International, fortsätter antalet dödsstraff i Förenta staterna att öka. Ofta beror detta också på att processförfarandet är slarvigt.
I dag ber vi om uppmärksamhet för fallet med den fyrtioårige Greg Summers som i åratal har suttit oskyldig i en dödscell i Alace-enheten i Texas i väntan på den dödliga injektion som inom kort kommer att göra slut på hans liv. Vi kräver i vår resolution att de rättsliga myndigheterna åtminstone hörsammar begäran om att på nytt se över processen mot Greg Summers.
Vidare kräver vi att Förenta staterna, och i synnerhet myndigheterna i staten Texas, omedelbart avskaffar dödsstraffet och undertecknar ett världsomfattande moratorium för fullbordandet av dödsdomar.
Slutligen vill jag också säga detta: Det finns ett antal ändringsförslag i vilka man ber om uppmärksamhet för ett antal liknande fall, och det är självklart att vi kommer att bifalla dessa ändringsförslag.
Fru ordförande! Europaparlamentet har av mänskliga skäl alltid principiellt varit emot dödsstraffet. Men återigen känner vi oss till följd av flera aktuella fall tvingade att vända oss till en civiliserad stat - USA - och ännu en gång kräva att dödsstraffet inte verkställs. Det handlar om fallet Greg Summers. Denne har hela tiden hävdat att han är oskyldig. Det råder också vissa tvivel huruvida processen har gått helt rätt till. Ett överklagande inlämnades den 30 september 1997 till ansvarig instans i Texas; hittills har det inte kommit något svar. Vi kräver därför av Förenta staterna och staten Texas; att för det första ta överklagandet i beaktande, för det andra att av princip inte verkställa utdömda dödsstraff utan i stället omvandla dem till livstids eller andra fängelsestraff, för det tredje kräver vi ett världsomfattande moratorium för verkställande av dödsstraff och vi uppmanar EU: s institutioner att förmedla detta vidare till berörda myndigheter.
I fråga om två fall med tyskar i vår grupps ändringsförslag: Bröderna Karl och Walter LaGrand står inför att bli dömda till döden i Arizona. Om det sker blir det första gången efter andra världskriget som tyskar döms till döden och domen verkställs i USA. Vi uppmanar USA att inte verkställa den och vi hoppas att ändringsförslagen tas med i dagens resolution. I de aktuella fallen föreslår vi i stället livstids fängelsestraff.
Léonard Peltier
I 23 år har Léonard Peltier suttit i fängelse medan de amerikanska myndigheterna nu medger att han dömts på falska uppgifter. Det är så man inte tror det är sant. Detta parlament skall inte anmärka mot detta, utan rikta en anklagelse. Jag hoppas att detta ärende snabbt kommer att undersökas på nytt. Benådning förefaller mig vara på sin plats. Mänskliga rättigheter måste försvaras överallt i världen, så enkelt är det. Under tiden försämras Peltiers hälsa märkbart, även på grund av hur han behandlas i fängelset. Han förvägras fortfarande adekvat medicinsk behandling och ingen förklarar varför. I likhet med alla andra förtjänar även denne man en riktig medicinsk behandling på en klinik, på en fängelseklinik om så skulle vara nödvändigt.
För några månader sedan ställde jag här i kammaren frågor i Peltier-ärendet till rådet. Rådsordföranden ansåg att det enligt hans uppfattning inte var nödvändigt att vidta åtgärder. Det låg utanför rådsordförandens befogenheter. Jag ber nu kommissionen att upp detta ärende, och jag tror att det minsta EU som helhet kan göra är att gå in i diskussion med Förenta staterna om en politik för mänskliga rättigheter och kanske inom ramen för det ta upp Peltier-ärendet till diskussion.
Fru ordförande! Under sammanträdesperioden i december förra året varskodde den amerikanska delegationen ledd av Angela Davis, som kommit för att stoppa avrättningen av Mumia Abu-Jamal, oss om Leonard Peltiers öde.
Jag kommer fortfarande ihåg de oroväckande orden från dess talesman Bobby Castillo, som själv varit med om de amerikanska fängelserna. I egenskap av ledare för rörelsen American Indian Movement har Leonard Peltier spelat en stor roll i försvaret av den infödda befolkningens rättigheter och han fortsätter att göra det.
Till följd av händelserna i juni 1975 på reservatet Pine Ridge i Syd-Dakota dömdes Leonard Peltier till två livstidsstraff efter att ha blivit olagligt utlämnad från Kanada, trots att det inte fanns några bevis på att han var skyldig. Efter fängelse i 23 år har hans hälsa allvarligt försämrats. Fast han ständigt lider av komplikationer från ett kirurgiskt ingrepp, vägrar fängelseledningen honom en lämplig behandling på ett specialistsjukhus. Amnesty International, FIDH och France libertés har på nytt startat en mobilisering till förmån för Leonard Peltier mot de alltför många kränkningarna mot de mänskliga rättigheterna i USA.
Mumia Abu-Jamal som fortfarande befinner sig i sin dödscell har meddelat honom sitt stöd. Vi måste på vår nivå ännu en gång delta i denna mobilisering och sprida den i hela Europa.
Genom att anta den resolution som även undertecknats av min grupp, ger vårt parlament en tydlig signal till de amerikanska myndigheterna och till de ansvariga för fängelserna. Leonard Peltier måste kunna få vård och lämplig medicinsk behandling på en klinik han själv väljer. Han måste friges så att han kan återuppta sin rättmätiga kamp och försvara ursprungsbefolkningens rättigheter, som USA fortsätter att kränka.
Fru ordförande! Jag har alltid stött principen om att Europeiska unionen först måste sopa rent framför egen dörr innan den tillrättavisar hela världen om de mänskliga rättigheterna. Det senaste betänkandet om de mänskliga rättigheterna i Europeiska unionen har visat att vi nämligen är långt ifrån oklanderliga på detta område.
I dag tar jag till orda om fallet Leonard Peltier därför att det inte längre finns några möjliga utvägar och att det börjar bli bråttom på grund av Peltiers mycket oroande hälsotillstånd. Det finns nämligen två aspekter på den interpellation som vi vill överlämna till USA. Den ena gäller det förfarande som resulterat i dömandet av Leonard Peltier, och den andra fängelsemyndigheternas vägran att ge honom lämplig medicinsk vård.
Låt oss ändå påminna oss om att Amnesty International uttryckligen reserverat sig gentemot det förfarande som ledde till att Peltier dömdes, att regeringsmyndigheterna själva medger att oklarheter omgav domen och att målet uppvisat de egendomliga metoder som användes under förundersökningen, något som mina kollegor tidigare har framhållit.
Dessa faktorer borde ha lett till att målet togs upp på nytt, men detta fall styrker att ingen domstol vare sig den är amerikansk eller europeisk lättvindigt accepterar att ta tillbaka en dom som vunnit laga kraft. Det finns här en allmän kamp att föra i framtiden.
Det som dock är mest obegripligt och oacceptabelt är de amerikanska myndigheternas vägran, som föregående talare påpekade, att ge Peltier - vars hälsotillstånd avsevärt försämrats - vård. Det faktum att utrustningen i fängelset inte gör det möjligt att behandla hans sjukdom är ett helt oacceptabelt argument. Lösningar finns och har föreslagits. Fängelsemyndigheternas vägran att se på dem, utgör en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna och av de åtaganden som USA gjort.
Det är därför som vår grupp kommer att stödja kravet på lämplig vård och kravet på nåd för Peltier.
Fru ordförande, en gång om året utspelas ett skådespel som alltid får mig att känna rysningar längs ryggraden och i varje fall gör mig förvånad - det är när den amerikanske presidenten skall avlämna sin rapport om läget i nationen och i världen. I den rapporten granskas alla stater och det delas ut plus- och minuspoäng hit och dit. Man avger goda och dåliga omdömen. Egentligen menar man att hela världen måste underordna sig amerikanska värderingar och föreställningar.
Jag tror att det kunde vara viktigt att - så som vi gör det i dag - för en gångs skull hålla spegeln framför amerikanerna själva och säga dem att även om de försöker tvinga på alla andra människor sina värderingar, så måste de erkänna att det i det egna landet finns befolkningsgrupper - delvis handlar det om de amerikanska urinvånarna - som på vissa områden har andra värderingar och en annan sorts bindning till det egna landet och den egna marken än de senare tillkomna amerikanerna. Den här gången är det särskilt bra att vi envisas med fallet Peltier.
Det är ett fall som rönt internationell uppmärksamhet. Således finns det en internationell Peltier-kommitté som arbetar med fallet sedan ett flertal år och som bland andra jag tillhör. Det är speciellt viktigt att även parlamentet fattar beslut och i resolutionen formulerar en begäran om att frågan principiellt sett skall tas upp på dagordningen under nästa gemensamma förhandlingar mellan Europaparlamentet och dess amerikanska partner; på detta sätt kan man påvisa det hyckleri som ligger dolt i argumentationen.
Sedan 23 år sitter Peltier fängslad, och det under utomordentligt dubiösa omständigheter. Hans hälsotillstånd är mycket dåligt. Vid åtskilliga tillfällen har han blivit förflyttad, alltid då trycket från offentligheten blivit alltför starkt och riktat sig mot det fängelse han för tillfället vistats i. Detta är ett tecken på den starka motviljan inte bara hos den amerikanska befolkningen utan även på internationell nivå mot att ett land som alltid predikar rättmätighet skall tolerera en sådan orättmätighet.
Fru ordförande! Det är med en känsla av bestörtning och djup smärta som vi återigen höjer våra röster på Léonard Peltiers vägnar, som håller på att tyna bort efter att ha vistats 23 år i ett amerikanskt fängelse, anklagad för brott som han inte har begått, efter ett brottmål som skapat allvarliga tvivel vad gäller rättvisans gång i Förenta staterna.
Joe Kennedy, ledamot av representanthuset och son till den martyrförklarade presidenten, sade nyligen: " Denna regering har en moralisk plikt att ta itu med denna orättfärdiga sak. Att se till att rättvisa skipas för Léonard Peltier skulle innebära en betydelsefull försonande handling för de gamla oförrätter som man begått mot den amerikanska ursprungsbefolkningen." Smärtan hos de miljoner människor som följer hans fall ökar dag för dag, i och med hans snabbt försämrade hälsa. Efter ett flagrant fall av medicinsk felbehandling i fängelsesjukhuset, så lider Peltier av vissa muskel- och ledbesvär som innebär att han inte kan äta, eftersom han inte kan öppna munnen.
Den amerikanska kriminalvårdsstyrelsen vägrar fortfarande att låta honom opereras av lämpliga kirurger. Nog är det nog. Vi vädjar i mänsklighetens namn till den amerikanska regeringen att omedelbart ta hand om denne son till ursprungsbefolkningen. Vi ber president Clinton att använda sina maktbefogenheter, och se till att Léonard genast släpps fri.
Fru ordförande! Jag sade för en halvtimme sedan i diskussionen om Kazakstan att vi inte skall gå runt med höjt pekfinger och undervisa världen. Men den här gången är det en helt annan sak, för nu står vi inför dem som - som von Habsburg-Lothringen just sagt - ständigt vill undervisa oss; dvs. nu har vi rätt att en gång för alla säga att det inte kan fortsätta så här. Själva processen, som jag verkligen har studerat ingående, uppvisar en mängd tveksamma punkter. Inte ett enda avgörande bevis har företetts mot Peltier. Det sätt som den amerikanska så kallade rättvisan uppvisat kan helt enkelt inte tolereras i ett verkligt civiliserat land. Därför bör vi upplysa våra amerikanska vänner - som vi ju har mycket att tacka för - att det inte kan fortsätta på det här viset.
Det är inte försvarligt att beröva en människa 23 år av hans liv, att kasta en indian i fängelse och inte ge honom några möjligheter att röra sig, att faktiskt inte bevilja honom ett ögonblick av frihet och lämna honom i total osäkerhet. Jag vågar nästan säga att när man följer Peltiers öde - t.o.m. om han hade begått något brott, vilket jag inte tror, men t.o.m. om han hade gjort det - så skulle han redan ha sonat det på grund av allt han har blivit utsatt för. Är man dessutom övertygad om att han är oskyldig så måste vi göra allt vi kan för att någon gång få amerikanerna att medge att rätten gäller också hos dem - och skulle det inte gälla rätt så i alla fall barmhärtighet.
Fru ordförande! Jag skulle vilja upprepa von Habsburgs ord. Detta är sannerligen ett partiöverskridande förhållningssätt som vi måste ta till de amerikanska myndigheterna och insistera på att de svarar på de många vädjanden om nåd som har gjorts för Léonard Peltier.
Det är verkligen ironiskt att vid en tidpunkt när den amerikanske presidenten själv är underkastad kongressens beslut - i ett fall som har mycket små likheter med Léonard Peltiers fall - varken han eller hans företrädare har svarat på de vädjanden om nåd som har gjorts, och som velat få ett svar under de senaste 6-7 åren. Vi i detta parlament bör därför verka för att president Clinton, när han återupptar sitt arbete - under förutsättning att han inte avsätts - tar itu med denna brådskande fråga. Det är en fråga som symboliserar behandlingen av den amerikanska ursprungsbefolkningen, en fråga som ligger detta parlament varmt om hjärtat, och jag hoppas att resolutionen blir antagen.
Religionsfrihet
Fru ordförande! Om Europaparlamentet i dag fattar beslut om att höja rösten mot de allt vanligare våldsdåden som kränker religionsfriheten, så är det ett uttryck för den stora oro vi för närvarande hyser. Religionsfriheten är nämligen inte bara ett uttryck för respekten för den innersta känsla som finns i varje människa utan även respekten för yttrande- och föreningsfriheten, dvs. en väsentlig del av de mänskliga rättigheterna. Vi är helt och fullt medvetna om att kränkningar av religionsfriheten kan ha en mängd olika orsaker. Vi vet också att det inte alltid är regeringarna som utlöser förföljelserna. Orsakerna skiljer sig åt från land till land. Det kan, som i Sudan, gälla maktkamper om råvaror och vatten, där man låter majoriteten begå övergrepp mot minoriteter i en krigisk konflikt; det kan vara fråga om hat, avund samt sociala och politiska spänningar riktade mot etniska grupper, som fallet är i Indien och Pakistan, numer även i Indonesien. Det finns vidare intoleranta statsreligioner som i Iran, Afghanistan och flera andra länder, men det förekommer också icke-statliga religioner som kan ta sig intoleranta uttryck. Det går inte att räkna upp alla de länder som är aktuella.
Att man på många håll tolererar förföljelserna liksom den form dessa förföljelser antar orsakar stor sorg hos oss. Det handlar om alltifrån grymma mord, som i fallet med den australiensiske missionären Graham Staines och hans två barn i Indien, över inspärrningar och tortyr till att enskilda personer försvinner och rättsliga processer grundas på påhittade skäl. Ofta låter regeringar företeelser som extremism, främlingsfientlighet och rasism få fritt utlopp, vare sig det beror på svaghet eller bristande vilja från deras sida. Å andra sidan skyddas religionsfriheten också i dessa länder av många författningar, och FN: s internationella överenskommelser och konventioner som syftar till att garantera religionsfriheten, ratificeras. Men samtidigt utfärdas många nya religionslagar vilka uppvisar en farlig närhet till intolerans; Europaparlamentet vill uppmärksamma farorna med det slaget av missbruk. Helt klart är att man i religionerna i sig å sin sida måste upprätthålla en tolerans gentemot oliktänkande liksom respektera samvetsfriheten, den enskildes frihet och lagarna.
När religionsfriheten missbrukas är det ett symtom på att de mänskliga rättigheterna missbrukas. Det måste ständigt upprepas. Respekt för minoriteters religion kan också ses som ett uttryck för en fungerande rättsstatlig författning, som garanterar tolerans och fredlig samexistens av skilda befolkningsgrupper. Vi européer kan här bidra med bittra erfarenheter från det förgångna. Vi har dock övervunnit dem och söker förmedla dem till andra.
Sedan länge har politiska och sociala spänningar utnyttjats för att med religiösa motiv företa grymma förföljelser. När vi nu står på tröskeln till det tredje årtusendet och upplever en växande internationell sammanvävning, måste vi uppmana regeringar och företrädare för de stora religionerna, som i sin tur utövar makt, att ge akt på varningssignalerna och agera. Europeiska unionen försöker att hävda de mänskliga rättigheterna i de länder som man samarbetar med, genom att kräva införande av klausuler om demokratiska och mänskliga rättigheter i fördragen med tredje land. Europaparlamentet kommer fortlöpande och manande att ställa frågor rörande utvecklingen på dessa områden.
Jag upprepar ännu en gång att när religionsfriheten undertrycks är det ett tydligt tecken på kränkningar av de mänskliga rättigheterna, vars orsaker står att finna i vissa förhållanden i landet som behöver förbättras; dessa förhållanden har knappast sin grund i religiösa förhållanden utan beror främst på sociala och politiska omständigheter. Kommissionen stöder i många länder organisationer som står över kyrkan; den kan därmed nå människorna och även söka att bekämpa själva orsakerna till problemen; vi skulle också vilja åstadkomma att dessa medel inte bara utnyttjas där utan att dessa vägar står öppna också för oss.
Allt detta är bakgrunden till det resolutionsförslag vi i dag har lämnat in.
Fru ordförande! Femtio år efter det att den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter kom till stånd tillfogas fortfarande nya rättigheter till denna förklaring. Det talas med rätta om en ohämmad spridning av dessa rättigheter. Ändå innebär inte denna utbredning att de gamla, sedan länge fastställda rättigheterna sedan dess respekteras överallt. Tvärtom, rentav.
Det är fortfarande så att det inte står riktigt rätt till med de religiösa minoriteternas rättigheter, vilket vi talar om i dag med anledning av en brådskande resolution i detta ämne. I otaliga länder har människor fortfarande inte friheten att offentligt ge uttryck för sin religiösa övertygelse, och de har inte friheten att uppleva sin tro på det sätt som de önskar. Förföljelse, förtryck och diskriminering är deras trista öde. Under den gångna tiden har vi ju bland annat talat om Pakistan och Iran, och nu utspelar sig tragiska situationer i Indien som kräver vår uppmärksamhet och omsorg.
I Indien har kristna i åratal drabbats av angrepp från hinduaktivister, men under de gångna veckorna har detta ökat. I själva verket har vi under det gångna året kunnat se en enorm ökning av attacker mot kristna skolor och kyrkor. Präster beskylls för att de omvänder människor till kristendomen under tvång genom att locka dem med pengar och arbete. Därför förtjänar de att straffas. Vid attackerna går det framför allt ut över missionärer, eftersom de betraktas som ett kvarvarande arv från det brittiska herraväldet. Konstigt nog förbiser man i sammanhanget att mission framför allt bedrivs av kristna av indiskt ursprung.
I en protestaktion som genomfördes nyligen protesterade en stor grupp kristna och muslimer mot myndigheterna, som inte gör någonting mot dessa former av aggression. I medierna har attentaten fördömts, och det står helt klart att en majoritet av befolkningen inte försvarar dessa attentat. Men det gör inte attentaten mindre oroväckande. En möjlig orsak till dessa händelser är ökningen av antalet kristna i Indien. Konstigt nog är det framför allt dem det har gått ut över den senaste tiden, medan det före den tiden framför allt var muslimer som var målet för aktionerna. Orsaken till denna förskjutning förefaller vara tydlig: Muslimerna i Indien bor koncentrerat i vissa områden där de vid valen är en viktig faktor. Den kristna minoriteten är av ett mindre antal och bor dessutom utspritt över landet. Vid valen utgör de ingen viktig faktor.
Lyckligtvis har den indiska regeringen under tiden lovat att tillsätta en kommission som kommer att undersöka det senaste attentatet mot en australisk missionär och dennes barn på sju och tio år. Ändå förefaller det som om regeringen i övrigt ställer sig likgiltig till dessa händelser. Det är inte svårt att se ett tydligt samband mellan händelserna i Indien och det extremistiska hinduisk-nationalistiska partiet BJP: s maktövertagande. Detta parti anser nämligen att man tar för mycket hänsyn till religiösa minoriteter i Indien. Dessa aktioner bidrar till deras försök att få förändring till stånd på detta område.
Med den föreliggande resolutionen riktar parlamentet en tydlig uppmaning till länder och regeringar att behandla de religiösa minoriteter som bor i deras land på ett ansvarsfullt sätt. I synnerhet uppmanas den indiska regeringen att undersöka attentaten under de gångna veckorna och försöka förebygga dessa i framtiden. Om det inte sker någon förändring på detta område bör Europaparlamentet och de europeiska medlemsstaterna överväga om inte händelserna i Indien bör få följder för deras förbindelser med detta land. Varje respekterad statsmakt måste bidra till att de minoriteter som bor i deras land kan leva i frihet och utöva sin tro på det sätt som de vill. Mänskliga rättigheter innehåller i det sammanhanget inte bara rättigheter för individuella medborgare, utan dessutom förpliktelser för statsmakter att ge de minoriteter som bor i deras land den frihet som varje människa fått av Gud.
Fru ordförande! I egenskap av någon som har en förälder som föddes i Indien, och som har många vänner från Indien från de olika och mångskiftande trossamfund som utgör Indiens rika mosaik av kulturer, så kan jag försäkra er om att det inte ger mig någon glädje att rekommendera denna resolution i dag.
Det har funnits kristna trossamfund i Indien ända sedan St. Thomas landsteg i Kerala år 52. De kristna har i stort sett levt sida vid sida med sina grannar under många år i fred. Men Graham Staines och hans två söners fruktansvärda död i januari, förde tragiskt nog fram den allt värre förföljelsen i ljuset.
Dessa mord blev en klimax på den alltmer upptrappade våldsspiral som har riktats mot alla typer av kristna. I ett modigt tal till sitt folk belyste Indiens premiärminister andra händelser som inte är godtagbara i en modern, tolerant demokrati. Dessa mord och andra angrepp har fördömts på ett oreserverat sätt av Hinduiska världsrådet. Förövarna av dessa grymheter företräder inte det indiska folket eller den vanliga typen av hinduism. Denna resolution kommer att utgöra ett viktigt budskap till de extremister som Europas folk solidariskt förkastar tillsammans med alla dem som förespråkar och försvarar religiös tolerans och tolerans mellan olika folkgrupper.
Låt mig till sist - inte som talesman för min grupp, utan som en individ som varje söndag går till en brittisk kyrka för att delta i en gudstjänst där vi har församlingsmedlemmar som ser Indien som sitt hemland - säga till det indiska folket att de kan vara säkra på att vi ber för dem, och att vi ber för både de förföljda och för förföljarna. Indien, vi betygar dig vår kärlek och vår respekt, och våra böner går till dig i denna svåra tid.
Fru ordförande! Jag fördömer religiös förföljelse, var den än sker. Jag tycker emellertid att denna resolution är mindre välbetänkt och orättvis, genom att ett enstaka land väljs ut när det i regionen och på andra håll finns många liknande fall. Vi bör inse att kristendomen har blomstrat i Indien över 2000 år - det är faktiskt längre än här i Europa.
Jag har fått tillåtelse att på min grupps vägnar lägga fram ett muntligt ändringsförslag, som skall läggas till under C. Ordalydelsen är: " och applåderar premiärministerns tal till nationen den 30 januari, då han stödde denna och fördömde sekteristiskt våld" . Vi kommer att stödja denna vid omröstningen, men jag kommer tyvärr inte att vara närvarande på grund av svårigheterna att hitta lämpliga flygturer från Strasburg. Jag måste alltså lämna kammaren före omröstningen. Tjänstemännen och företrädare för den socialdemokratiska gruppen kommer att ha kopior av denna text.
Fru ordförande! Den liberala gruppen har alltid verkat aktivt för mänskliga rättigheter i allmänhet; inom ramen för detta förtjänar naturligtvis också rätten till fri religionsutövning vår uppmärksamhet. Jag vet att jag ger mig ut på hal is, men i religionens och troslärornas namn har kränkningar av grövsta slag av de mänskliga rättigheterna förekommit sedan urminnes tider. Regelbundet har under historiens gång en religiös minoritet förvägrats rätten att ha och utöva samma rättigheter som en religiös majoritet. Det förekommer också ännu i dag. Religionsstrider och situationer i Indien, på Ambon, men även strukturellt förtryck i Iran och Afghanistan förtjänar att omnämnas. Vi står inte här, hoppas jag, för att bara skydda kristna. Vi måste skydda alla trosriktningar och ge plats för dem. Det innebär till exempel också att vi måste verka aktivt för Jehovas vittnen i Ryssland, mot vilka en rättegång pågår i Moskva för närvarande.
Den liberala gruppen uppmanar kommissionen och rådet att även fortsättningsvis vara vaksamma och också ta med religionsfrihet vid bedömningen av situationen för de mänskliga rättigheterna i tredje land. Jag hoppas att det kanske under kommande lagstifningsperiod kommer att ges möjlighet att skriva ett allomfattande betänkande om mänskliga rättigheter och religionens roll i det sammanhanget. Jag kommer tyvärr inte att vara med då.
Herr Bertens, det var fullt medvetet som jag lät er överskrida er tid, eftersom ni är en av de mest ordentliga här i parlamentet. Vi har visserligen en viss marginal, men jag skulle vilja be er att inte överskrida tiden.
Herr ordförande! Tyvärr kan ju listan över de attacker och våldshandlingar som sker mot religiösa minoriteter i Indien göras lång. Det sker tyvärr återkommande, trots att Indiens konstitution garanterar just religionsfrihet. Det finns också bestämmelser för de mänskliga rättigheterna.
Anledningen till denna resolution är mordet på en kristen missionär. Det får dock inte bara handla om våldsdåd mot kristna, eftersom religiös förföljelse sker i ännu större utsträckning av andra religiösa minoriteter i Indien, t.ex. muslimer och sikher.
Denna typ av attacker och uppvigling av människor sker inte på grund av någon naturlag. Nej, det handlar i stor utsträckning om att flera extremistgrupper i Indien agerar uppviglande, t.ex. VHP som uppenbarligen har förgreningar långt upp i den politiska ledningen.
Man skall inte heller glömma orsakerna till varför de olika religiösa grupperna ställs emot varandra. Det handlar om sociala spänningar, fattigdom och analfabetism i Indien. Dessa problem måste bekämpas. Jag tror att vi då också får mindre spänningar mellan olika religiösa grupper.
Det är emellertid inte bara i Indien som religiösa grupper ställs emot varandra. Det sker också i andra asiatiska länder, t.ex. i Pakistan, Bangladesh och Maldiverna. Vi måste naturligtvis alla ställa oss upp och ta ett ansvar för att säkerställa de mänskliga rättigheterna. Religionsfrihet är en av dessa viktiga saker, men också yttrandefrihet, rörelsefrihet och icke-diskriminering. Dessutom måste våldsdåd på grund av sexuell läggning bekämpas. Vi har mycket att göra och måste alla försvara dessa områden.
Herr ordförande! Jag tillhör själv ett politiskt parti som i sitt eget land får kännas vid vad det innebär när statsmakten vill upphäva yttrandefriheten för ett växande oppositionsparti, vilket gör att jag självfallet känner sympati för var och en vars religionsfrihet hotas. Vi kommer således självfallet att stödja den gemensamma resolutionen om religionsfrihet i synnerhet i Indien. Vi fördömer utan minsta förbehåll våldet mot de kristna i Indien. Vi kräver att den nationella regeringen och delstatsregeringarna, som bär ansvaret för upprätthållandet av ordningen, vidtar hårda åtgärder om det är nödvändigt, inte bara mot förövarna av våldsdåden för övrigt, utan också mot de ansvariga polistjänstemännen som agerar passiva åskådare.
Jag vill vad det beträffar återigen påminna om att BJP inte har makten i Orissa, där en missionär och hans två barn mördades på ett fruktansvärt sätt, tvärtemot vad många tror, utan faktiskt Kongresspartiet, och att den förmodade gärningsmannen likaså tillhör Kongresspartiet. Våldet mot kristna får inte leda till att vi glömmer bort att tusentals hinduer mördats systematiskt av muslimska fanatiker i Indien sedan tio år tillbaka under oroligheter och förföljelser som tråkigt nog var mycket värre än dagens våldsdåd mot kristna. Man bör till exempel komma ihåg att så gott som hela hindubefolkningen i delstaten Kashmir, ungefär en kvarts miljon människor, tog till flykten 1990 efter oavbrutna massakrer där mer än tusen människor omkom. Ändå mottogs anstiftaren till denna etniska rensning, ledaren för muslimerna i Kashmir, Amanula Khan, som en hjälte i olika europeiska länder, bland annat i mitt land. Litet mer konsekvens skulle således inte skada. I den bemärkelsen skulle den gemensamma resolutionen, som dock enligt mitt intryck tar sig detta uttryck på ett mycket allmänt sätt, också ha behövt innehålla en hänvisning till den systematiska och synnerligen brutala förföljelsen av kristna och för övrigt av alla icke-islamitiska religioner i grannlandet Pakistan. Det felet har då härmed rättats till. I övrigt kommer vi gärna att stödja denna resolution.
Herr ordförande! Den religiösa oförsonligheten verkar bli alltmer radikal i många delar av världen, trots stora bidrag från företrädare för olika trosinriktningar till humanitära organisationer, som ger hjälp och vård samt underlättar för de sämre lottade.
Vi har fått reda på att det var sammandrabbningar förra månaden i Djakarta, där hopar av traditionalistiska islamister roade sig med att bränna katolska kyrkor och att förfölja präster och troende inför ordningspolisens vanmakt.
Det våld som i dag fortgår i Indien i sammanstötningar mellan religiösa främjas av en kristendomsfientlig, men även muslimfientlig och sikfientlig retorik - vilken genomförs av traditionalistiska grupper som förklarar att de bestämt sig för att få ett slut på varje form av religiös omvändelse i landet före år 2000. Detta visar att det saknas ett effektivt skydd för religiösa minoriteter i Indien, men framför allt att den rasistiska traditionalismen faktiskt tenderar att begränsa utövandet av religionsfrihet och yttrandefrihet.
Allt detta borde driva Europa till att med eftertryck framhålla att det fäster stor vikt vid de grundläggande friheterna i den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna genom att ange de villkor för själva beskaffenheten hos de bilaterala förbindelser som medlemsstaterna upprätthåller med de länder som däremot nonchalerar dessa klausuler på ett mycket allvarligt sätt.
Herr ordförande! Jag börjar med resolutionerna om dödsstraffet. Kommissionen delar Europaparlamentets allmänna oro på denna punkt, särskilt när det gäller Förenta staterna. Vi anser att i alla de fall där dödsstraff utdöms, bör man respektera de garantier som fastställs i Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, och övriga internationella instrument.
Vi välkomnar ministerrådets antagande av allmänna riktlinjer om dödsstraffrågan i juni 1998. I dessa riktlinjer klargörs att Europeiska unionens mål är att arbeta för ett fullständigt avskaffande av dödsstraffet.
Vi välkomnar också det faktum att FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna den 2 april 1998 antog en resolution som uppmanar de länder som ännu inte har avskaffat dödsstraffet att tillämpa ett moratorium rörande verkställandet av dödsstraff, i syfte att få till stånd ett avskaffande. EU: s medlemsstater stödde också resolutionen, som hade lagts fram av Italien, och det är frapperande att konstatera att Förenta staterna röstade emot den.
Kommissionen är starkt oroad över det stigande antal avrättningar som sker i Förenta staterna. Europeiska unionen har tagit upp denna fråga med de amerikanska myndigheterna vid ett flertal tillfällen. I min egenskap av kommissionär med ansvar för förbindelserna med Förenta staterna, har jag aldrig några betänkligheter när det gäller att ta upp denna fråga med dem; det är lämpligt att man gör detta med ett land som vi har nära förbindelser med, och som vid åtskilliga tillfällen uttryckt sin oro rörande de mänskliga rättigheterna på andra håll i världen.
Europeiska unionen följer noggrant de enskilda fallen i Förenta staterna, och har överlämnat ett antal démarcher i vissa specifika fall. Om det skulle handla om en person som är medborgare i en av våra medlemsstater, kommer Europeiska unionen särskilt att se till att man följer Wienkonventionens bestämmelser om diplomatiska förbindelser från 1963. I artikel 36 fastställs att anhållna utlänningar har rätt till konsulär hjälp.
När det gäller Peltiers fall är det så att han inte blivit dömd till döden, utan han har fått ett långtidsstraff. Jag kan bara säga att ingen som har hört de tal som hölls i olika delar av kammaren, med olika politiska ståndpunkter, kan undgå att bli rörd av det som sades. Kommissionen håller för närvarande, genom sin delegation i Washington, på att granska Peltiers medicinska tillstånd, och kommer att göra sitt yttersta för att stödja Europaparlamentets åtgärder i detta avseende. Vi kommer noga att följa upp detta fall, och vi ser fram emot samtalen om denna fråga vid nästa sammanträde mellan Europaparlamentets delegation för förbindelserna med Förenta staterna och Förenta staternas kongress. Det är inte bara lämpligt att detta ämne diskuteras, utan under de rådande förhållandena är det oundvikligt och naturligt.
När det gäller fråga om religionsfrihet, så är jag glad att den utvidgats och inte bara koncentrerats på situationen i Indien, eftersom man med rätta kan säga att det finns problem - för att uttrycka sig milt - rörande religionsfriheten i många länder, och det skulle vara missledande att bara fokusera på Indien. Vi menar att religionsfriheten är en grundläggande mänsklig rättighet, och vi bör skydda den närhelst den angrips.
Det har likväl funnits en viss aktualitet vad gäller rapporterna om attacker mot kristna i Indien som är djupt oroande. Kommissionens delegation, som fortsätter att hålla oss fullständigt informerade om hur situationen utvecklas, samarbetar fullt ut med medlemsstaternas delegationer när det gäller övervakning av situationen.
Tråkigt nog så är etniskt och religiöst våld ingen nyhet i Indien, men våld mot kristna i den omfattning som rapporterats är däremot en nyhet. Frågan är mycket politiserad i Indien, och den kan påverka den politiska situationen där - hänvisningar har gjorts till premiärministerns tal, som vi naturligtvis har uppmärksammat. Frågan splittrar inte bara oppositionen och regeringen, utan är också kontroversiell inom BJP.
Det råder ingen tvekan om att principen om en sekulariserad regering och skydd av minoriteter är djupt rotad i den indiska demokratiska traditionen. Det kan inte heller råda några tvivel om att opinionsbildarna och det civila samhället i Indien är djupt chockade av händelserna och den skada som har skett när det gäller bilden av landet. Detta återspeglas mer än nog av det stora intresse som pressen har visat för dessa händelser redan från början.
Kommissionen är övertygad om att de ansvariga indiska politikerna, tillsammans med ett starkt samförstånd från det civila samhällets sida, kan lyckas med att mobilisera nödvändig politisk kraft för att kontrollera våldet. Vi stöder kraftfullt en fortsättning på det diskreta och ihärdiga arbete som görs av våra företrädare på platsen, våra ambassadörer, icke-statliga organisationer och berörda indiska medborgare. Vi anser att dessa är den bästa garantin för att det sker en kontroll av den nuvarande situationen, och av denna anledning mottog de nyligen ett tack från ärkebiskoparna i New Delhi, Mumbai och Bangalore.
Kommissionen stöder fullt ut målen rörande rasmässig tolerans, social harmoni och fullständig respekt för de mänskliga rättigheterna, som också ligger i linje med Europaparlamentets resolutionsförslag.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag, kl 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om följande resolutionsförslag om Guinea-Bissau:
B4-0136/99 från PSE-gruppen- B4-0168/99 från PPE-gruppen- B4-0173/99 från ELDR-gruppen- B4-0183/99 från GUE/NGL-gruppen- B4-0191/99 från Gruppen De Gröna- B4-0202/99 från ARE-gruppen- B4-0211/99 från Cardona
Herr ordförande! Situationen i Guinea Bissau i Västafrika gör oss mycket oroliga. Efter avtalet i november 1998 och det nya avtalet i början av det här året har våldsamheter på nytt brutit ut mellan president Vieiras och general Ansumane Manes trupper. Konflikten från juni 1998 är återigen tillbaka, och medborgarna har än en gång tagit till flykten i stor utsträckning. Återigen är civilbefolkningen offer för denna förödande konflikt.
Fredsavtalet från Abuja har satts ur funktion, och de utländska trupperna kränker de mänskliga rättigheterna på löpande band. Det är av stor vikt att Abuja-avtalet återigen tillämpas i sin helhet. Alla utländska trupper, utom de från Ecomog naturligtvis, måste lämna landet, och den nationella enhetsregeringen måste försöka att organisera rättvisa val. Det är lättare sagt än gjort.
Europa måste vara berett att lämna sitt bidrag till detta. I Västafrika krävs en rejäl insats för att förebygga att konflikter utvidgas till andra länder. I Afrika tvingas vi alltför ofta bevittna transnationella konflikter. Vi måste anstränga oss till det yttersta för att förebygga spridningen av lätta vapen. EU kommer att behöva erbjuda Ecomog tekniskt och ekonomiskt bistånd och humanitär hjälp åt befolkningen.
Herr ordförande, herr kommissionär! Kriget har kommit tillbaka till Guinea-Bissau. Europaparlamentet måste uttrycka sin solidaritet med Guinea-Bissaus befolkning som drabbas av detta inbördeskrig. Hundratals har dött, tusentals civila flyktingar har tvingats fly sitt land, sjukhusen har inga mediciner eller möjligheter att bemöta hungern och sjukdomarna sprider sig.
Det har skrivits ett avtal i Abuja om vapenvila och förutsättningar för att lösa konflikten. Trots detta, har de militära operationerna återupptagits, allt tyder på att det är president Nino Vieiras trupper som är ansvariga. Vi kan inte acceptera det politiska ansvar och den historiska blindhet hos de politiska och militära ledarna som sätter privata intressen framför befolkningens intressen.
Europaparlamentet måste trycka på för att man skall respektera avtalet från Abuja i vilket föreskrivs en nationell enhetsregering och anordnandet av presidentval och lagstiftningsval, med respekt för det oberoende och som gäller hela Guinea-Bissaus geografiska område.
Det finns en fara för en internationalisering av konflikten, med tanke på den aktuella situationen i Casamanceområdet. Närvaron av utländska trupper, främst i Senegal och Republiken Guinea, vilka anklagas av internationella människorättsorganisationer för brott mot de mänskliga rättigheterna för civila, förvärrar denna fara. Därför är ett tillbakadragande av de utländska trupperna ett grundläggande krav för att kunna återgå till fred. De enda trupper som bör stanna kvar som en garant för vapenvilan och uppfyllandet av avtalet är Ecomog-trupperna. Det är viktigt att hjälpa Guinea-Bissaus befolkning, och därför är det nödvändigt att förstärka det humanitära biståndet och garantera att detta stöd verkligen når fram till befolkningen. I detta sammanhang vill jag betona betydelsen av de icke-statliga organisationerna som arbetar på ett oegennyttigt sätt i området.
Jag slutar med en vädjan om att Europeiska unionen skall stödja den utnämnda premiärministern, Francisco Fabu, för att en nationell enhetsregering framför allt skall kunna tjäna den lidande befolkningens intressen i Guinea-Bissau.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade ledamöter! Det som sker i Guinea-Bissau är tragiskt: tusentals människor som har tvingats fly, hunger och misär som förorsakats av ett krig som ingen tycks vilja ha och som man inte kan se att någon tjänar på. Det är viktigt att återgå till freden och att vapnen i Guinea-Bissau tystnar. Det är viktigt att uppfylla Abuja-avtalet och göra det möjligt att etablera Ecomog, de västafrikanska staternas samarbetsorganisations insatsstyrka. President Bernardo Vieira och general Mané har ett stort ansvar i att möjliggöra och garantera uppfyllandet av det avtal som de har undertecknat, att stabilisera situationen i Guinea Bissau, att installera den nya nationella enhetsregeringen och att möjliggöra genomförandet av fria val och att utveckla landet.
Europa kan och måste bistå, vilket för övrigt sägs i det kompromissförslag vi har undertecknat, med humanitärt, tekniskt och ekonomiskt bistånd. Men stöd också i form av ett kraftfullt fördömande av det eskalerade kriget, och genom kravet på ett omedelbart tillbakadragande av de utländska militära styrkor som är indragna i konflikten. Utan ett sådant tillbakadragande kommer övergreppen på de mänskliga rättigheterna att fortsätta och freden blir inte möjlig. I detta syfte anser vi att rekommendationen från detta parlament är mycket lämplig för att rådet i denna fråga skall agera med en röst. Inför de många nyheter som har publicerats i massmedia skulle jag vilja fråga kommissionen om man kan ge någon information som garanterar parlamentet att inte några militära styrkor från någon av unionens medlemsstater är indragna i denna olyckliga konflikt, som vi vill se övervunnen så snart som möjligt?
Herr ordförande! Våldsamheterna i västafrikanska Guinea-Bissau bekymrar oss mycket. Den 1 november 1988 undertecknade president Jean Bernardo Vieira och general Mane ett fredsavtal i Abuja, vilket de ovillkorligen skall hålla. Rådet och kommissionen måste utöva påtryckningar för den skull. Avtalet föreskriver dett tillbakadragande av de utländska trupperna, särskilt de från Senegal och republiken Guinea. Också när det gäller detta menar jag att rådet och kommissionen bör använda sin makt och sätta press på dem.
Stationeringen av Ecomog är efterfrågad, den har också tillåtits och önskats. Västafrikanska ekonomiska gemenskapens fredsstridskrafter är här oundgängliga för att garantera freden. Sedan den 3 februari råder åter vapenstillestånd. Vi understöder - så tror jag - landets territoriella enhet. Vi uppfordrar regeringen att bilda en regering för nationell enhet. Om så sker bör kommissionen lämna motsvarande hjälpinsatser, då tusentals människor har flytt. Här produceras flyktingar likaväl som hunger. Det bör också nämnas att det i många fall sker med hjälp av vapen från Västeuropa.
Det åligger politikerna och militärerna att upprätthålla freden. Om de inte gör det är de ansvarslösa, blinda för historien och dessutom okänsliga. De skall värna folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Värnandet om folkrätten och de mänskliga rättigheterna är grundläggande för att vi skall kunna erbjuda humanitärt bistånd och understödja Ecomog via rådet och kommissionen.
Det här är alltså en ansats att främja freden. Bägge sidor uppfordras att följa den.
Herr ordförande, herr kommissionär! Först och främst vill vi gratulera till att detta förslag till gemensam resolution har lagts fram och vi vill understryka det gemensamma fördömandet av den nya våldsvågen i Guinea-Bissau och kravet på ett fullständigt vapenstillestånd enligt överenskommelsen den 3 februari.
De senaste händelserna har krossat förhoppningarna om Abuja-avtalet från den 1 november, förhoppningar om att konflikten skulle upphöra och att Guinea-Bissau, framför allt dess plågade befolkning, skulle få det oumbärliga lugn som krävs för att påbörja vägen mot en återhämtning från den så eftersläpade ekonomiska situationen, som förvärrats av den förstörelse och det kaos som konflikten i juni ledde till.
Det är bråttom att åter tända detta hopp, och framför allt tillsammans med guineanerna, som inte har någon annan utväg än förhandlingar, fred och respekt för avtalen. Vi vill också betona den destabiliserande roll som de utländska trupperna har haft redan från början av konflikten, en roll som är ännu allvarligare då den kan vara ett av skälen till att respekten för Abuja-avtalet har förhindrats. Tillbakadragandet av de utländska trupper som inte befinner sig på området för att strikt uppfylla avtalet, med styrkor som Senegals och Republiken Guineas trupper, är ett villkor för tillämpningen av avtalet och för att den nationella enhetsregering som är ett resultat av detta skall träda i funktion.
Den västafrikanska insatsstyrkan har till uppgift att bevara freden och får inte förhindras i sina uppgifter genom andra utländska styrkor som hindrar dess verksamhet eller tvingar den till andra mål. Denna konflikt får inte, under några omständigheter, bli ett slags " tuppslagsmål" om en enda plats på hönsstången. Det är nödvändigt att finna en politisk lösning som innebär att freden garanteras, som gör att det som har avtalats respekteras, som inte äventyrar självständigheten och Guinea-Bissaus territoriella integration och som innebär att den dramatiska situation stoppas som håller på att förstöra landet och dess befolkning.
Initiativen för humanitärt bistånd till befolkningen, huvudsakligen livsmedels- och hälsovårdsbistånd, är brådskande och måste välkomnas och uppmuntras.
Herr ordförande, herr kommissionär! Tyvärr är det så att man från flera ställen i Afrika tvingar oss att formulera denna fråga: hur långt kan absurditeten, galenskapen och irrationaliteten gå?
Guinea Bissau, som är ett av världens fattigaste länder, hade före det krig som inträffade nyligen, för bara åtta månader sedan, en inkomst per capita på ca 220 dollar, något mindre än en halv ecu per person och dag.
Situationen var på väg att förbättras, man började skönja en ökning av besparingarna, en minskning av inflationen och en årlig tillväxt på 5 procent. Allt detta har försvunnit på åtta månader. Tillväxten kommer att vara negativ, d.v.s. den kommer att ligga på -5 procent per år de kommande månaderna.
Och ett krig, som säkert har sitt ursprung i de ambitioner som finns hos en president som förevigat sin makt och en ambitiös general, håller på att dra in detta land i det vi redan sett prov på: flykt, politiska flyktingar, hungersnöd, och förstörelse av deras redan knappa reserver. Det håller t.o.m. på att utvecklas till en internationell konflikt, med en viss inblandning av styrkor från Senegal, bakom vilken ligger den befintliga konflikten i den sydliga regionen av Casmance, och säkerligen även i Republiken Guinea.
Det är utan tvekan nödvändigt att den internationella gemenskapen gör allt vad som står i dess makt för att bidra till att få ett slut på denna situation, för att man skall kunna återgå till att tillämpa den stödplan som de internationella organen hade planerat och som, ytterligare en gång, lamslagits, för att de utländska trupperna skall dra sig tillbaka och för att endast fredsstyrkorna från Ecomog skall stanna kvar och för att efter att man, för bara några dagar sedan, återgått till att införa vapenvilan från februari som har avbrutits, kan ge de befogenheter som är nödvändiga till den premiärminister som utnämns för att se till att befolkningen i Guinea-Bissau hittar en fredlig lösning för framtiden.
Herr ordförande! Jag kan vara ganska kortfattad, eftersom kommissionen delar ståndpunkten i parlamentets resolutionsförslag. Vi övervakar noga utvecklingen i Guinea-Bissau, och är medvetna om de oerhörda svårigheter som civilbefolkningen drabbats av. Genom ECHO tillhandahåller vi - hoppas jag - ett snabbt och effektivt humanitärt bistånd för att möta befolkningens behov. Vi stöder också de medlingsinitiativ som håller på att utformas, och uppmanar alla parter som är involverade i konflikten att följa Abuja-avtalet. Vi är redo att återuppta samarbetet med Guinea-Bissau, när demokratin väl har återupprättats. Vi är medvetna om den roll som Ecowas spelar för det internationella samfundets ansträngningar att bevara stabiliteten i regionen, och vi stöder Abuja-avtalet, inklusive användandet av Ecomog-trupper i Guinea-Bissau.
Man har nämnt antydningarna om att trupper från vissa medlemsstater deltar. Jag känner till dessa rykten, men jag kan varken bekräfta eller förneka dem. Vi samråder emellertid med medlemsstaterna om olika sätt att finansiera bistånd i form av förnödenheter och icke-militär utrustning till Ecomog-trupperna.
Jag förklarar den gemensamma debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum kl. 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om följande resolutionsförslag om naturkatastrofer:
Oväder på Kanarieöarna- B4-0128/99 av Medina för PSE-gruppen- B4-0163/99 av Fernandez Martin m.fl. för PPE-gruppen- B4-0193/99 av Sierra m.fl. för GUE/NGL-gruppen- B4-0207/99 av parlamentsledamöterna Escolá Hernando och Vallvé för ARE-gruppen
Jordbävningar i Colombia- B4-0192/99 av parlamentsledamöterna Newens, Miranda och Howitt för PSE-gruppen- B4-0203/99 av Puerta m.fl. för GUE/NGL-gruppen- B4-0206/99 av parlamantsledamöterna Kreissl-Dörfler och McKenna för Gruppen De grönaoch Escola m.fl. för ARE-gruppen
Oväder på Kanarieöarna
Herr ordförande! Det hade inte så stor betydelse i vilken ordning interventionerna gjordes. Vi talar om en konflikt som ödelade Kanarieöarna, och jag måste säga att det faktum att det är en mycket perifert belägen region nu förenas med denna katastrof som har påverkat hela landets hamn- och kustinfrastruktur, liksom jordbruket, d.v.s. tomater och bananer, som är grundläggande för Kanarieöarnas ekonomi.
Herr ordförande! På grund av detta vill vi, utan att behöva utnyttja hela den minut vi har till vårt förfogande, anhålla om att Europeiska kommissionen i samband med strukturprogrammen överväger en ytterligare insats för att hjälpa denna avlägset belägna region inom Europeiska unionen, att övervinna denna katastrof, som går under benämningen " naturkatastrof" ; fastän man måste börja fråga sig om dessa katastrofer kanske inte är så naturliga utan ibland framkallas av skador på miljön.
Herr ordförande, ärade ledamöter, herr kommissionär! De första dagarna i januari drog en våldsam storm fram över öarna Teneriffa, Gran Canaria, Palma och Hierro, vilken förorsakade ouppskattbara skador på hamnarnas infrastruktur, på strandavenyerna och andra kustanläggningar på dessa öar, liksom på alla odlingar inkluderande produktionen av tomater, bananer och andra trädgårdsprodukter. Eftersom det handlar om öar finns det ingen alternativ infrastruktur, vilket visar hur betydelsefullt det är för livet på öarna att denna infrastruktur fungerar på ett bra sätt.
Vi konstaterar att jordbruksproduktionen på öarna under 1997 uppgick till 105 495 miljoner pesetas och att förlusterna för jordbruksproduktionen utgör 14, 4 procent av förlusterna i infrastrukturen och nära 16, 7 procent av inkomsterna 1997. Dessutom måste vi peka på förlusterna för de viktigaste produkterna på Kanarieöarna, skadorna för tomatproduktionen uppgår till 5 664 miljoner pesetas, vilket motsvarar 19 procent av produktionen, och skadorna för banansektorn uppgår till 7 393 miljoner pesetas, vilket motsvarar 20, 5 procent av produktionen 1997. Medan skadorna på infrastrukturen uppgår till 2 470 miljoner pesetas.
Av dessa skäl ber vi kommissionen att snabbt undersöka omfattningen av skadorna och att Kanarieöarna tas med i unionens strukturprogram och i de specifika återuppbyggnadsprojekten för skador på kusternas infrastruktur. Vi vill också uttrycka vår oro angående stormens konsekvenser för jordbrukarnas inkomster år 1999 (och följaktligen för Kanarieöarnas ekonomi) och vi begär därför nödvändigt stöd för att mildra förlusterna inom denna sektor.
Kära kolleger! Jag vill ta tillfället i akt när jag nu har ordet, och uttrycka den press jag känner angående nyheterna om följderna av jordbävningen den 25 januari i Colombia, vilken betraktas som den värsta jordbävningen i detta land under detta sekel och som har förorsakat mer än tusen döda och ett oräkneligt antal skadade, de flesta i de fattigaste samhällena i regionen. Jag vill därför här uttrycka Gruppen Europeiska radikala alliansens solidaritet med offren och de dödas släktingar, liksom med Colombias befolkning. Som det ser ut, enligt nyheter från området, är de svårigheter som den colombianska armén har mött stora, trots att man har sänt tusentals soldater till regionen för att förhindra ett allmänt plundrande i staden Arménia, där plundrarna skjuter mot hjälparbetarna och där det allmänna kaoset försvårar hjälparbetet. Det finns också en risk för korruption, som också kan hindra att den internationella hjälpen når fram till mottagarna. Därför uppmanar jag president Pastrana och den colombianska regeringen att vidta kraftfulla åtgärder för att återställa ordningen i de områden som berörs av katastrofen, vad gäller de mänskliga rättigheterna, och att vidta nödvändiga åtgärder för att garantera att nödhjälpen kommer fram till mottagarna. Men jag hoppas framför allt att denna fruktansvärda händelse inte kommer att störa den redan i sig svåra fredsprocess som pågår i Colombia.
För att avsluta, herr ordförande, vill jag också här betyga vår tillfredsställelse över kommissionens snabba insatser på 1, 5 miljoner euro, inklusive en halv miljon euro som inte förbrukades förra året, och vi gratulerar till det konstruktiva samarbetet från Röda korset, Oxfam och andra icke-statliga organisationer som arbetar i regionen. Emellertid riktar jag här en vädjan till kommissionen och medlemsstaternas regeringar om att de, i samarbete med de viktiga icke-statliga organisationerna, skall uppbjuda så mycket krafter som möjligt för att lösa denna kris och sätta i gång ett speciellt utvecklingsprogram för att uppfylla jordbävningsområdets behov på medellång och lång sikt.
Jag tackar er så mycket, herr Posada, även om ni nämnde inte bara problemen på Kanarieöarna utan också problemen i Colombia, som är vårt nästa debattämne.
Herr ordförande! Jag anser att vi har tur som har kommissionär Brittan här hos oss i detta ögonblick. Jag säger detta för att i går natt gjorde sig kommissionär Brittan stort besvär för att vara med oss till midnatt för att diskutera ett ämne som har mycket att göra med de mycket perifert belägna regionerna och Kanarieöarna: nämligen bananerna.
Herr Brittan! Jag vänder mig direkt till er eftersom ni, om ni läser vårt förslag till resolution, kommer att se att det handlar om de stora skador som uppkommit i jordbruket på Kanarieöarna. Jag skall berätta för er att närmare bestämt, trots att man inte nämner detta i förslaget till resolution, har skadorna t.ex. inom bananproduktionen varit så omfattande att vi varken 1999 eller år 2000 kommer att närma oss den minimisiffra som garanterar 420 000 ton per år - eftersom inte bara de ursprungliga bananträden har dött, utan även de nya. Och detta berättar jag för att när man i Washington diskuterar med en regering som talar om att försvara den fria konkurrensen tror jag att man bör göra dem uppmärksamma på att vår bananproduktion befinner sig under förhållanden som är ganska ofördelaktiga ur ett klimatmässigt perspektiv, och det är mycket vanligt att denna typ av situation uppkommer i vissa regioner inom gemenskapen, både på Antillerna, på Kanarieöarna och på Madeira. Jag tror att det är ett viktigt argument.
Målet med den resolution som vi framlägger ligger dock i en annan riktning. Det finns en egendomlig detalj som jag tänker läsa upp för kommissionens företrädare eftersom jag tror det kan vara nyttigt. Det är en dagstidning från i dag, den 11 februari 1999, närmare bestämt La Provincia från Las Palmas, i vilken man säger att företrädaren för exportörsorganisationen för trädgårdsprodukter i Las Palmas, Roberto Góiriz, uttryckte sin tillfredställelse med den överenskommelse som den europeiska församlingen med säkerhet kommer att anta och påminde om att, i slutändan, kommer det att finnas en institution med säte i Strasbourg som skulle kunna påyrka en lösning på det problem som påverkar alla där. Eftersom man i denna stund, vilket är underligt, i vissa regioner som ligger så långt bort som vår, ser kommissionen som en inspirationskälla och en källa till hjälp. Kommissionen har alltid varit mycket lyhörd för problemen i dessa regioner. Och nu efterfrågar vi bl.a. att man utvecklar, så kortfattat som möjligt, den nya artikel 299.2 i Amsterdamfördraget som föreskriver en särskild styrelse för dessa regioner just p.g.a. dessa svåra ekonomiska förhållanden.
Herr ordförande! Jag tänker intervenera å Fernández Martíns vägnar, eftersom han just nu var tvungen att avlägsna sig. Som man redan har sagt här och som ni alla känner till, utsattes regionen kring Kanarieöarna under de första dagarna i januari för ett mycket allvarligt oväder som har givit upphov till mycket betydande ekonomiska förluster, både för infrastrukturen och för jordbruksproduktionen.
Jag bör påpeka att förlusterna inte bara inskränker sig till de höga siffror som presenteras i resolutionen, d.v.s. ca 90 miljoner euro för både bananodlingen och tomatodlingen som, som ni alla vet och som man här har framhävt, är de allra viktigaste grödorna som verkligen utgör det ekonomiska stödet för regionen, utan att även förlusterna för infrastrukturen har varit avsevärda och uppgår till ungefär 15 miljoner euro.
På grund av detta, herr ordförande, ber vi de behöriga institutionerna inom Europeiska unionen, och särskilt kommissionen, att de har i åtanke dessa skadors omfattning och inbegriper särskilda reparationsprojekt för de delar av infrastrukturen som skadats och att de också utser lämpliga mekanismer för att ge ett effektivt och omedelbart stöd till de medborgare som har drabbats av denna katastrof, och likaså till den regionala regeringen för att reparera de skador som har orsakats.
Jordbävningar i Colombia
Herr ordförande! Den tragedi som har uppkommit i samband med jordbävningar i de colombianska regionerna Pereira och Armenia ansluter sig till andra mycket elakartade katastrofer som har förstört och utplånat personer och egendom på det centralamerikanska näset och i vissa regioner i Karibien. Den europeiska reaktionen har, i alla dessa fall, varit snabb och solidarisk, vilket har gjort det möjligt att mildra skadorna och inge ett visst mått av hopp hos offren. Det råder inget tvivel om att omständigheter av så extrem karaktär som de i Colombia, förvärrades genom infrastrukturens försvinnande, och detta kom att fördröja hjälpens anländande och igångsättandet av nödplanerna. På grund av detta är det mycket beklagligt att skrupelfria personer kommer att dra nytta av tragedin för att råna, stjäla och bedriva handel med de fåtaliga resurser som fanns i området eller som kunde komma fram.
Dessa mycket beklagliga omständigheter bör inte medföra att vi glömmer vare sig de hjältedåd eller den storslagna uppvisning i medborgaranda som ådagalagts av icke-statliga organisationer, civilbefolkning, anonyma medborgare och den armé som är inblandad i återhämtnings- och räddningsaktioner. Därför måste man framhäva denna positiva inställning, liksom ECHO: s och Europeiska kommissionens snabba reaktion för att sätta igång den hjälp som är så nödvändig i detta ögonblick, och jag tackar er för detta.
Nu kommer man emellertid att behöva komplettera detta projekt, genom en utvärdering av skadorna, med en plan för rehabilitering av de områden som helt och hållet ödelagts. Tyvärr, kan vi inte göra någonting för dem som försvunnit förutom att ha medlidande med deras familjer, och vi kan göra mycket litet för att förutse framtida naturkatastrofer. Det är å andra sidan möjligt att använda det europeiska biståndet, och det som andra länder har givit, med största möjliga öppenhet och effektivitet, på ett sådant sätt att varje misstanke om försnillning eller olämplig användning undanröjs.
Herr ordförande! På grunda v detta och avslutningsvis vill man i och med denna resolution stödja president Pastranas kompromiss i arbetet mot korruption, där han ber sin förvaltning att göra allt vad som står i dess makt för att garantera säkerhet i området och respekten för mänskliga rättigheter.
Herr ordförande! Det finns inte mycket att tillägga till det vår kollega Ana Miranda de Lage just sade i fråga om detta ämne. Jag tror att samma sak som inträffade med orkanen Mitch, nu har inträffat i och med denna jordbävning i Colombia, nämligen att det som vanligt påverkar de fattigaste delarna av befolkningen. Mer än 1000 människor har dödats och ett stort antal skadats. Jag anser att man därför i första hand bör välkomna de omedelbara åtgärder Europeiska kommissionen har vidtagit genom att sända dem en och en halv miljon euro, vilket utgör ett ansenligt stöd och vilket man har gjort i samarbete med icke-statliga organisationer som Röda korset, Oxfam och andra.
Man skulle behöva insistera på nödvändigheten av att Europeiska kommissionen, på ett eller annat sätt, garanterar att den hjälp man sänder når dem som verkligen är drabbade. Det har nämligen, inte i detta fall, men vid andra tillfällen, inträffat antingen att en del av befolkningen har dragit nytta av oordningen och har använt eller sålt egendom som var avsedd för den hårdast drabbade delen av befolkningen, genom att utnyttja det kaos som råder, eller att hjälpen inte har delats ut på det sätt den borde och inte kommer fram till de personer som är hårdast drabbade. På grund av detta skulle Europeiska kommissionen kanske kunna spela en betydelsefull roll i detta sammanhang.
Man måste också välkomna det faktum att Pastrana har lovat att bekämpa korruptionen och även välkomna att man samtidigt som hjälpen kommer fram till den mest drabbade delen av befolkningen, respekterar de mänskliga rättigheterna i Colombia.
Herr ordförande! För min grupps räkning kan jag också helt och fullt instämma i de föregående talarnas ord. Det är inte första gången som Colombia drabbas av en sådan stor olycka; denna gång tycks det dessutom gälla en region där den colombianska världen hittills kunnat förbli relativt intakt. Desto värre är det att just denna region, där människorna visserligen varit hänvisade till hjälp men ändå kunnat leva ganska väl, också har drabbats av olyckan.
Vi vänder oss också till kommissionen med en önskan att den agerar på möjligast obyråkratiska sätt och att den i möjligaste mån ser till att hjälpen når människorna direkt. Det gläder oss att man handlat så snabbt, för här kritiserar vi ofta Colombia. Som ni vet, herr kommissionär, är Colombia i vissa avseenden vårt verkliga sorgebarn bland länderna. Jag tror att om vi lyckas visa för Colombia och president Pastrana att vi också kan ingripa positivt när människor behöver hjälp, då har vi uppnått mycket.
Herr ordförande! Samtidigt som vi deltar i sympatiyttringarna för offren för jordbävningen i Colombia, så låt oss se till att Europeiska unionen tillhandahåller det långsiktiga bistånd som krävs för att människorna skall kunna komma på fötter igen. Det råder fortfarande brist på lagringstankar för färskvatten, latriner eller vattentäta skydd, samt matlagningsutrustning eller verktyg för att röja eller återuppbygga de hus som blivit förstörda.
Barnen saknar skor när de klättrar i spillrorna efter sina forna hem, och många har fått se sin livssituation ödeläggas. Även om organisationer som Oxfam försöker att hjälpa 8 000 familjer i månaden, så är det över 400 000 personer som förlorat sina ägodelar eller sin inkomstkälla. Vi måste också ta lärdom, därför trots det tidiga tillkännagivandet om bistånd - som vi välkomnade - hade ingen internationell hjälp anlänt förrän 48 timmar efter jordbävningen.
Slutligen, i en situation som borde föra samman de olika grupperna i den colombianska konflikten av fullständigt tydliga humanitära skäl, så måste jag uttrycka misströstan när jag hör rapporter som säger att halvmilitära grupper kan ha utnyttjat situationen till att dölja morden på aktivister för de mänskliga rättigheterna inom de icke-statliga organisationerna i Colombia, och det kan ha utgjort grunden för att dra tillbaka ett lagförslag om ett fördömande av tvångsförsvinnanden vid ett extra sammanträde i det colombianska parlamentet förra veckan. Vi uppmanar president Pastrana att inte bara angripa bedrägeri och korruption, utan också att kungöra denna lag.
Den 25 januari är ett datum som kommer att etsas fast i det colombianska folkets minne, men tyvärr av fel orsaker. Det var en tragedi av enorma proportioner, som resulterade i över tusen dödsfall och ytterligare flera tusen skadade.
Jag måste gratulera kommissionen till den snabbhet man visade när det gällde att reagera på katastrofen, och särskilt det sätt på vilket man samarbetade med icke-statliga organisationer i regionen. Det bistånd som skickats från Europeiska unionen och andra givarländer är emellertid bara ett tecken på god vilja, givet omfattningen av katastrofen och det lidande den åsamkat, och i synnerhet mot bakgrund av en statistisk uppgift som Howitt nämnde: nästan en halv miljon människor har förlorat sina hem och sina ägodelar. Det behövs därför ett mycket omfattande bistånds- och utvecklingsprogram för att ta itu med landets och befolkningens långsiktiga behov. Det är mycket viktigt - om denna hjälp blir av - att den samordnas och på ett lämpligt sätt riktas till dem som bäst behöver den.
Det är rätt att i resolutionen peka på risken för korruption och behovet av att eliminera denna. Jag välkomnar, i likhet med i resolutionen, president Pastranas initiativ till att stävja korruptionen. Man gör också rätt när man genom resolutionen påpekar att det är viktigt att det inte sker några brott mot de mänskliga rättigheterna under försöken att återställa den allmänna ordningen.
Herr ordförande! Vardagen i Colombia är grym. Varje månad kan vi diskutera nya kränkningar av de mänskliga rättigheterna, paramilitären, övergrepp på indianer och svarta liksom fördrivningar av människor och att människor försvinner. Denna gång är anledningen emellertid en så kallad naturlig katastrof - jordbävningen i Armenia. Den har dragit oändligt lidande över befolkningen, och jag tänker inte upprepa vad mina kolleger redan har berättat; till det kan man lägga den egenhändigt orsakade katastrofen, den katastrof nämligen som delvis kan föras tillbaka på den colombianska staten, och som ligger i korruption och oförmåga att säkerställa att hjälpen snabbt och säkert når offren.
Särskilt oroande är de uppgifter enligt vilka Europeiska unionens påstått snabba hjälpsändningar inte har kommit fram till många orter. Det är absolut nödvändigt att kontrollera vad som är sant i dessa uppgifter. Att en redovisning företes är också absolut nödvändigt. I skydd av jordbävningen har paramilitären inlett en förintelsekampanj mot aktivisterna för mänskliga rättigheter. Politiker och andra på nationell liksom internationell nivå kräver nu att president Andrés Pastrana slutligen ingriper. Hittills har vi dock inte sett mycket av det. Också när det gäller detta är det helt nödvändigt att kommissionen uppfordrar den colombianska regeringen att bekämpa de kränkningar av de mänskliga rättigheterna som sker i skydd av jordbävningen.
Herr ordförande! Låt mig först ta upp situationen på Kanarieöarna. Kommissionen känner mycket väl till de fruktansvärda stormar som drabbade öarna mellan den 6 och 9 januari. Jag är tacksam över den ytterligare information som tillhandahållits av ledamöterna i deras resolution, och även i de tal som har hållits. Vad gäller bananfrågan, så är jag mycket väl medveten om den särskilda roll som denna näring spelar för Kanarieöarnas ekonomi, och jag har särskild förståelse för vad som har hänt, och de andra problem som vi behandlade i går kväll.
Jag vill uttrycka kommissionens sympati och stöd till den lokalbefolkning som drabbades av stormarna. Vi har mycket stor förståelse för de svårigheter som uppstått, och vi kommer noga att undersöka saken i ett helhetsperspektiv mot bakgrund av de instrument och bestämmelser som kan finnas tillgängliga för att bidra med hjälp.
För att de involverade skall kunna göra en korrekt undersökning i kommissionens regi, skulle vi vilja att de spanska myndigheterna så snart som möjligt överlämnar närmare information om stormens natur, dess påverkan på produktionen och produktionspotentialen i regionen, såväl som de skador som har skett på infrastrukturen. Om vi får en formell begäran från den spanska regeringen under nästa sammanträde mellan övervakningskommittéerna, som tar upp strukturellt bistånd till Kanarieöarna och gemenskapsstödramen för Spanien inom mål 1, så skall vi undersöka möjligheterna att omprogrammera det nuvarande strukturstödet tillsammans med de nationella och regionala myndigheterna, såväl som att tilldelning från andra tillgängliga medel för att bidra till reparationen av den infrastruktur som skadades av stormen i fråga.
Vad gäller situationen i Colombia, så visar preliminära siffror att antalet döda har stigit till över 900, av vilka 582 finns i Quindio-distriktet, och antalet skadade till omkring 3 400, och 200 000 personer är hemlösa. Den omedelbara prioriteringen är naturligtvis att ta itu med de akuta behoven hos den mest sårbara delen av befolkningen inom den region som har drabbats av katastrofen. En detaljerad behovsbedömning bekräftar att det är av yttersta vikt att snabbt tillhandahålla tillfälliga skydd, livsmedel, filtar, köksutrustning, mediciner och klor. I väntan på en mer uttömmande behovsanalys, har ett hjälpprogram uppgående till 1, 5 miljoner euro utarbetats av ECHO. Kommissionen kunde den 26 januari offentliggöra ett lämpligt bidrag till de internationella hjälpinitiativen, och jag är tacksam för de vänliga ord som har sagts i eftermiddag rörande de åtgärder som kommissionen har vidtagit.
Den första beredskapsplanen håller för närvarande på att genomföras av olika europeiska icke-statliga organisationer, i samarbete med colombianska Röda korset. ECHO överväger att anta ytterligare ett hjälpprogram för dem som drabbats av jordbävningen. I samband med besöket i Colombia nästa vecka, kommer kommissionens tjänsteenheter att börja undersöka vilka möjligheter det finns för ett återställande av jordbävningsområdet på lång sikt. Men jag skulle vilja tillägga att vi helt och fullt stöder Europaparlamentets ståndpunkt att president Pastranas regering måste vidta åtgärder för att återställa den allmänna ordningen och bekämpa korruptionen - samtidigt som man fullständigt respekterar de mänskliga rättigheterna - och bör se till att morden på och kidnappningarna av människorättsaktivister och lokalt anställda inom de icke-statliga organisationerna, undersöks på ett fullständigt sätt och att resultaten av varje sådan undersökning beaktas på ett bestämt och effektivt sätt.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger rum i dag, kl 17.30.
Eftersom debatten slutade tidigare och vi inte omedelbart kan övergå till omröstningen, är jag tvungen att avbryta sammanträdet fram till tidpunkten för omröstningarna.
Sammanträdet avbröts kl 17.00 och återupptogs kl 17.30.
Nästa punkt på föredragningslistan är omröstningen om brådskande och aktuella frågor av större vikt.
Efter omröstningen om det gemensamma förslaget om Kazakstan:
Herr ordförande! Mina gratulationer till kammaren för att den enhälligt röstat för resolutionen om Kazakstan. Framför mig har jag den tyska versionen. Den består endast av en mening - " ger sin ordförande i uppdrag att förmedla resolutionen till dem och dem" . I övrigt finns det bara två streck på det här papperet. Jag ville bara fråga om någon annan här har läst resolutionen och om denne har någon text i sin version.
Herr Posselt! Jag är säker på att alla ledamöter har läst den. Det måste vara ett fel i just den text ni har fått .
Efter omröstningen om brådskande och aktuella frågor av större vikt
Herr ordförande! Jag måste än en gång säga att min anmärkning tidigare inte var något skämt, utan en formell protest. Resolutionen om Kazakstan består, åtminstone i den tyska versionen, av två streck.
Skratt
Jag ber er att ogiltigförklara omröstningen. Enligt arbetsordningen är den inte giltig, om texten inte föreligger. Det är ett precedensfall.
Herr ordförande, det stämmer inte. Det finns en tysk version med fullständig text. Kanske har ni fel version, herr Posselt. Jag ger er gärna en kopia, så att ni vet exakt vad ni röstat om.
Herr Swoboda! Jag har också fått se en fullständig version. Jag sade till Posselt att det kunde vara ett tryckfel i den version han hade fått.
Herr ordförande, kan det vara så att det finns vissa blinda fläckar hos en kollega från CSU?
Skratt
Säkerligen inte.
Omröstning (fortsättning)
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga ett par saker rörande omröstningen. För det första ber jag om ursäkt för att det är fler än 200 ändringsförslag; vi försökte göra vårt bästa för att begränsa antalet.
Jag skulle vilja förklara innebörden av " kompromissändringsförslag" i samband med kvällens omröstning. De är inte kompromissändringsförslag i den mening som vi normalt är vana vid, det vill säga kompromissändringsförslag mellan olika politiska grupper. De utgör resultatet av ett informellt trepartssammanträde som hölls i Bryssel under de senaste dagarna och veckorna, och ett avsevärt arbete har lagts ned i detta sammanhang både av mig och de andra vattenföredragandena.
Det är av yttersta vikt att vi - nu när vi kommit överens om dessa kompromissändringsförslag mellan vattenföredragandena - kommer överens om att stödja dem, eftersom det tyska ordförandeskapet, som inte företräddes vid debatten i går kväll, har förklarat i ett brev: " Det tyska ordförandeskapet hoppas kunna nå en gemensam ståndpunkt om förslaget till direktiv vid rådets sammanträde i mars. De kommer att göra sitt yttersta för att i denna gemensamma ståndpunkt inkludera den text som blev resultatet av de informella samråden."
En förutsättning för detta är att denna text kommer att inkluderas i beslutet om förslaget som parlamentet kommer att fatta i kväll. Så vi måste uppfylla vår del av avtalet: stödja de så kallade kompromissändringsförslagen, och sedan har vi en början till något som vi kan ta itu med efter den andra behandlingen, när vi går över till medbeslutandeförfarandet.
Herr ordförande! I morse, då man höll på att avsluta omröstningen, begärde man att omröstningen om detta betänkande skulle ske vid plenarsammanträdet i Bryssel. Jag upprepar den begäran som gjordes i morse om att detta betänkande, med hänsyn till dess betydelse, underkastas omröstning vid plenarsammanträdet i Bryssel.
Ni har helt rätt i att frågan togs upp i förmiddags, men i arbetsordningen anges att det antingen måste vara en politisk grupp eller 29 ledamöter. Jag har inte fått någon formell begäran från någon av de politiska grupperna, eller några önskemål från 29 ledamöter. Så jag har för avsikt att genomföra omröstningen. Med bästa vilja tror jag inte att den kommer att föra oss särskilt långt.
Herr ordförande! Det ni just sade om begäran är korrekt, men problemet var att jag inte kunde få tillåtelse från min grupp att få denna fråga framförd förrän nästa vecka. Jag ber den spanska delegationen om ursäkt.
Efter omröstningen om ändringsförslag 165
Herr ordförande! Jag undrar om de politiska grupper som ber om så många omröstningar med namnupprop känner till att varje omröstning med namnupprop kostar de europeiska skattebetalarna 300 euro.
Herr ordförande, jag ville bara fråga frågeställaren om han är medveten om hur viktigt det är för medborgarna att veta vem som bär det politiska ansvaret och hur mycket det får kosta?
Herr ordförande! Det är odiskutabelt att medborgarna har rätt att veta och att vi är skyldiga att informera dem, dock inte om varje förslag och inte om varje grupp.
Kolleger! Vi har haft en lång vecka, och vi är alla trötta. Låt oss gå vidare.
Herr ordförande! Jag vill bara lugna Anastassopoulos. Alla är vi ju för en sparsam budget, och när jag ser på er grupp och hur tomt det är där innebär det att många kolleger bara kan få halvdagsersättning i dag - det kan säkert tillfredsställa er.
Skratt
Jag är frestad att ha en omröstning med namnupprop för att se om omröstningar med namnupprop är värda besväret, men det skulle vara absurt.
Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.
Herr ordförande! Detta har varit en mycket utdragen och komplicerad omröstning, men det blev en mycket tillfredsställande avslutning.
Jag vill emellertid göra kammaren uppmärksam på det faktum att det, för det första, var nödvändigt på grund av att rådet nådde en politisk överenskommelse i denna fråga på ett mycket tidigt stadium. Detta är ett exempel på rådets oförstånd när det gäller att nå dessa politiska överenskommelser. För det andra, detta tillfredsställande resultat skulle inte varit möjligt utan det enorma arbete som White har lagt ned i sammanhanget. Men jag vill betona att det inte hade varit möjligt utan ett samarbete med hans medföredragande, Eisma och Florenz; det skulle inte ha varit möjligt utan de politiska samordnarna från alla politiska grupper; det skulle inte ha varit möjligt utan ett nära samarbete med kommissionens tjänstemän, med ordföranden för det tyska ordförandeskapets arbetsgrupp om vatten och utan miljöutskottets sekretariat. Jag hoppas att man inser att dessa personer har varit ovärderliga, eftersom utan dem skulle inte White ha nått denna framgång.
Det gläder mig att höra att vattendirektivet " flödade över" av samarbete.
Herr ordförande! Jag vill veta det antal omröstningar med namnupprop som vi har haft om detta betänkande. Vid omröstningen om det föregående betänkandet identifierade ni alltid den grupp som ville ha en omröstning med namnupprop, vilket orsakade litet irritation för våra kolleger i Gruppen De Gröna. I detta fall så har ni inte en enda gång identifierat den grupp som bett om en omröstning med namnupprop. Vi borde naturligtvis få reda på vilka som bett om en omröstning med namnupprop.
Om ni verkligen vill så kan jag läsa upp det, men det kommer bara att ta upp ännu mer tid.
Ändringsförslag 44
Herr ordförande! Jag ville göra kammaren uppmärksam på att det i den tyska versionen av ändringsförslag 44 under punkt 2a andra stjärnan i stället för " entfernen pyrotechnische Komponenten" måste stå " neutralisieren pyrotechnische Komponenten" för att lagtexten skall bli begriplig.
Som ingenjörsarbete skulle den här texten vara mycket bra, men som lagtext är den fullständigt oanvändbar.
Eftersom föredraganden bekräftar detta, skall vi se till att den tyska texten ändras.
Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.
Jag har fått en begäran enligt artikel 129 från Gruppen Europeiska enade vänstern - Nordisk grön vänster, om att återförvisa detta betänkande till utskottet.
Herr ordförande! Å Gruppens Europeiska enade vänstern/Nordisk grön vänster vägnar begär vi med stöd av artikel 129 i arbetsordningen att Quisthoudt-Rowohls betänkande skall återförvisas till det ansvariga utskottet av följande skäl: vi anser att ett godkännande av betänkandet just nu trots dess fördelar och mål skulle kunna tolkas som en inblandning i valförfarandet i en suverän stat - som Israel är - och som ett uttryckligt stöd åt en av de mest omstridda delarna i valkampen, just kandidaten Benjamin Netanyahu.
Herr ordförande! Om vi skulle vara tvungna att återförvisa betänkanden varje gång det var val i berörda länder, skulle vi inte längre gå till omröstning om ett enda betänkande. Jag anser alltså inte att man kan återförvisa detta betänkande.
Applåder
Herr ordförande! Jag tycker att vi borde rösta om betänkandet nu. Varje fördröjning är till nackdel för Israel och palestinierna.
Parlamentet beslutade att inte återförvisa betänkandet till det ansvariga utskottet.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja lägga fram ett muntligt ändringsförslag, men på vederbörligt sätt.
Jag föreslår att man efter orden " regional integration" lägger till " genom att man i förväg avskaffar principen om icke-ömsesidighet i förbindelserna med de utomeuropeiska länderna och territorierna (ULT), AVS-länderna och regionerna i gemenskapens yttersta randområden, redan från ikraftträdandet av den nya allmänna Europeiska unionen/AVS-konventionen" för att man bättre skall förstå ändringsförslaget.
Herr ordförande! I stora drag stöder den socialdemokratiska gruppen Aldos resolutionsförslag, men det muntliga ändringsförslaget har ett ganska svårförståeligt innehåll och, p.g.a. detta, tror jag inte att vi kan anta det i detta ögonblick, d.v.s. att det inte är ett enkelt formellt ändringsförslag utan ett mycket innehållsrikt ändringsförslag. På grund av detta motsätter vi oss det muntliga ändringsförslaget.
Fler än tolv ledamöter opponerade sig emot det muntliga ändringsförslaget.
(Parlamentet antog resolutionen.)
Under 2000-talet kommer vatten av god kvalitet måhända att vara av ännu större strategiskt intresse än olja. Det ger tillräcklig anledning att tacka White för hans engagemang för en god ytvattenstatus fram emot 2010. Tillvägagångssättet med avrinningsområden ger medlemsstaterna möjlighet att föra en politik som är speciellt inriktad på avrinningsområden. Vi anser att det är en utmärkt idé. Om den specifika kunskap som finns på området, som exempelvis den som finns tillgänglig hos nederländska waterschap , används optimalt kommer detta att bidra till ett bättre resultat. Att involvera dem som har direkta intressen ökar användbarheten för den nya politiken.
Det kommer inte att bli så lätt att förverkliga ett nytt ramdirektiv: Diskussionen under den första behandlingen kan betecknas som mycket förvirrande. Behandlingen av förslaget till ramdirektiv har gång efter annan skjutits upp i parlamentet. Allt detta hade samband med rådets " förhastade ståndpunkt" som rådet kom fram till i juni förra året. Det gick till på ett underligt sätt. Därefter påbörjades, med Amsterdamfördraget i bakhuvudet, arbetet med att nå en politisk överenskommelse. Detta har bara varit framgångsrikt på ett begränsat antal områden, eftersom vissa medlemsstater inte har förhållit sig flexibla. Det är beklagligt, för på ett tidigt stadium är det för det mesta lättare att nå fram till ett avtal, eftersom man ännu inte har grävt ned sig så djupt i de egna formuleringarna.
De kompromissändringsförslag som jag varit inblandad i är ett magert resultat av något som började lovande. Ändringsförslagen 189 till och med 193 om " våtmarkerna" syftar till att bevara en buffertkapacitet för vattenmängden som är väsentlig för att motverka översvämningar och uttorkning.
Genom kompromissändringsförslagen 194 och 195 tas det hänsyn till att förvaltningen av havsvattnen är reglerad i internationella fördrag. Förslaget om att med jämna mellanrum anordna en konferens om vattenpolitik kan vi stödja. Att alla berörda parter, inklusive icke-statliga organisationer, kan delta är positivt, vilket föreslås i kompromissändringsförslag 198.
Återinjicering av vatten för de nödvändiga aktiviteterna kan möjligtvis få finnas kvar om detta utförs på ett ansvarigt sätt. Kompromissändringsförslag 201 ger tillräckliga garantier för detta.
I fråga om gränsvärdena för utsläpp måste man också se på de diffusa källorna och inte bara på de stora förorenarna. Möjligheten härtill förblir att hanteringen efterlevs från utgångspunkten att förorenaren betalar. Vi ställer oss därför frågan om ändringsförslagen 65, 67 och 68 kommer att vara möjliga att genomföra i praktiken.
Det förslag från kommissionen som upprättar en ram för gemenskapsåtgärder på området för vattenpolitik består i att formulera om och kombinera om olika gällande direktiv om kvaliteten på ytvatten och badvatten, vatten för fisk-, mussel- och ostronodling samt dricksvatten, om skyddet och skötseln av grundvattnen, om avloppsvattenrening i städerna, om kontrollen av soptippar samt om nitratföroreningen.
Förutom denna förenkling gäller huvudnyheten i detta förslag till direktiv det godtagna förhållningssätt som är grundat på begreppet om vattenbassänger, vilka med en god förvaltning gör det möjligt att skydda ytvattnen och grundvattnen, vare sig det tillhör en enda medlemsstat eller ligger i gränstrakter, när det gäller kvantitet och kvalitet.
Härifrån till slutet av året borde kommissionen föreslå tekniska specifikationer som all insamling och analys måste grundas på, bland annat vad beträffar definitionen av vattendistrikt och analysen av deras fysiska, demografiska och ekonomiska kännetecken, analysen och kontrollen av vattenkvaliteten samt slutligen den kvantitativa och kvalitativa utvärderingen av vattendragen.
Varje förvaltningsplan bör innehålla ett åtgärdsprogram som bör vara helt och hållet funktionsdugligt senast den 31 december 2007. Målet " gott tillstånd" måste ha uppnåtts 2010.
Slutligen har införandet av denna bestämmelse i stor utsträckning anförtrotts åt medlemsstaterna.
Inför detta förslag har jag å Gruppens Nationernas Europa vägnar lagt fram 17 ändringsförslag varav de flesta har antagits, antingen individuellt eller inom ramen för ett kompromissändringsförslag. Dessa ändringsförslag omfattade naturligtvis våtmarksområdena och deras speciella ekosystem inom ramen för denna gemenskapsåtgärd. Men vi har också påmint om jordbrukets betydelse och det speciella förhållande denna verksamhetssektor har till vatten. Det var nödvändigt att ta hänsyn till denna sektors specifika karaktär så att jordbrukarna inte omges av ett alltför byråkratiskt synsätt.
Slutligen har vi röstat nej till kompromissändringsförslaget 201 om underjordisk förvaring av naturgas och LPG (liquified petrolium gas). Faktum är att kommissionens förslag introducerar dispens för redan befintlig förvaring, men skulle förbjuda alla slags planer på utveckling av ny förvaring av naturgas eller LPG i stillastående vatten, eftersom den erfarenhet man har i Frankrike i fråga om underjordisk förvaring av gas (sedan 1957) och av LPG i sprängda hålrum (sedan 1965) gör det möjligt att ange att samtliga åtgärder i fråga om miljöskydd har vidtagits.
Följaktligen har vi röstat ja till ändringsförslag 160 som innebär att det är tillåtet med underjordisk förvaring när den inte strider mot detta direktivs miljömål.
Med hänsyn till betydelsen av de framsteg som har gjorts i vissa frågor, inriktas direktivet på vattenkvaliteten och problemets kvantitativa aspekter glöms bort.
I de sydliga staterna föreligger ett allvarligt problem med hänsyn till vattenbristen som gör detta grundämne till en tillgång som det råder brist på.
På grund av detta bör man begränsa den frestelse detta innebär för de rikaste, mest utvecklade och mäktigaste områdena att leda av vattnet från andra områden, vilket har skett med floden Ebro.
Whites betänkande sätter stopp för detta bruk, tack vare ändringsförslagen 16, 18 och 75, genom att begränsa denna vattenpolitik. Av detta skäl, har jag med stor tillfredställelse röstat för dessa och betänkandet i dess helhet.
För det första skall vi i dag glädja oss över att det ramdirektiv om vatten som vårt parlament krävt med eftertryck sedan länge har antagits vid den första behandlingen. Denna text kommer till sist att göra det möjligt att äntligen klarlägga och förenkla den befintliga gemenskapslagstiftningen som är otydlig och tilltrasslad.
För det andra är jag angelägen om att ännu en gång avslöja ett politisk avtal som kom till stånd i rådet långt innan vårt parlament hade uttalat sig. Dessutom förhandlade White som svar på antagandet av sitt betänkande i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd utanför allt slags officiellt förfarande med företrädare från rådet om tolv så kallade kompromissändringsförslag. Jag beklagar verkligen att han aldrig bemödade sig om att underrätta utskottet för miljö i varje skede av sitt förhandlande.
Men förutom det beklagar jag djupt att han på eget bevåg lade till ett trettonde ändringsförslag 201 som aldrig varit föremål för ett avtal med rådets delegation. Föredraganden gjorde detta tillägg utan att iaktta de grundläggande reglerna för öppenhet, utan att ens rådgöra med dem som gjort de ändringsförslag som hans kompromissförslag skulle ersätta. Vi röstade nej till ändringsförslag 201 därför att denna arbetsmetod inte är godtagbar, dels av principiella skäl, dels därför att dess innehåll inte motsvarade PPE: s önskningar,
Whites initiativ ledde trots hans ansträngningar med rådet att maximalt minska antalet ändringsförslag om denna text endast till resultat i fråga om punkter som visserligen var lämpliga, men som bedömdes som mindre betydelsefulla. Vi har i dag varit tvungna att i plenum uttala oss om närmare 200 ändringsförslag. Detta visar, herr ordförande, att parlamentet använder de befogenheter som fördraget ger det, trots ministerrådets diskutabla praxis.
En god miljö i floder och vattendrag är en viktig del av den totala miljökvaliteten i Europeiska unionen. Men de senaste 25 årens mycket intensiva utnyttjande av sötvattenresurserna har skapat stora problem för djur- och växtlivet i de europeiska floderna. Det är därför glädjande att kommissionen tagit initiativ till ett direktiv om en ram för gemenskapsåtgärder på området för vattenpolitik. Kommissionens förslag till en lösning i olika etapper rörande både förorenings- och tillförselproblem, vittnar om ett mycket väl genomarbetat förslag till rättsakt. Genom behandlingen i parlamentet och rådet hoppas jag att det blir möjligt att tillfredsställa såväl miljömässiga- som tillförselmässiga krav.
Betänkande (A4-0051/99) av Florenz
Denna röstförklaring rör främst de delar och förslag i betänkandet som behandlar PVC. Betänkandets huvudsakliga syfte är inte endast att behandla PVC, men ändå är vi beredda att stödja de ändringsförslag som vill förbjuda alternativt begränsa användningen av PVC. Vi stöder självklart en minskad användning av traditionell PVC, men samtidigt ser vi i dag möjligheter att alltmer minska de miljöfarliga och hälsofarliga ämnena i PVC. Vi vet också att inom industrin, t.ex. bilindustrin, arbetar man på många ställen aktivt med att hitta alternativ till PVC eller använda sig av mindre farlig PVC. Vi önskar dock att kommissionen snarast tar fram ett förslag till direktiv vad gäller PVC totalt sett, och inte bara inom enskilda områden.
När det gäller omhändertagandet av PVC, anser vi att bästa sättet i första hand är återanvändning och materialåtervinning, i andra hand förbränning med energiutvinning. I absolut sista hand skall PVC läggas på deponi.
Vi anser vidare att man genom ett antagande av ändringsförslag 25 missar den viktiga delen med producentansvaret. Vi röstar därför emot detta ändringsförslag.
Inom Europeiska unionen sköts avfallshanteringen i följande prioritetsordning: förebyggande, återanvändning, återvinning, förbränning och soptipp. Denna ordningsföljd måste därför också behållas då det gäller skrotning av bilar. I synnerhet om vi beaktar det faktum att det rör sig om en stor mängd bilvrak varje år som det finns farliga ämnen i, för vilka ett första krav är en adekvat återvinning.
När det gäller förebyggande av PVC anser vi att det bäst kan regleras genom ett horisontellt direktiv, vilket vi inom kort kan förvänta oss ett förslag från kommissionen om. Vi har därför röstat emot ändringsförslagen 8, 19, 21 och 56.
Det bästa sättet att sörja för en god insamling är att den sista användaren kostnadsfritt kan lämna in bilen till en auktoriserad hanteringsanläggning. Kostnaderna för hanteringen kan då räknas in i priset för nya bilar. I många länder förekommer det alltför ofta att bilar dumpas illegalt, till och med i ytvatten, med allt som det för med sig. Vi har därför röstat för ändringsförslagen 22 till och med 25, även om de ovannämnda problemen härigenom förebyggs på ett otillräckligt sätt.
Insamlingen av två- och trehjuliga fordon måste överlämnas till det befintliga kretsloppet. Därför är det bra att utesluta dessa från artikel 5. Vi har röstat för ändringsförslag 18, även om regleringen för förebyggande, återanvändning och återvinning har fallit bort fullständigt i detta.
Vad återvinningen beträffar har vi helhjärtat kunnat rösta för ändringsförslag 30. Detsamma gäller för ändringsförslag 34 beträffande procentsatserna för återanvändning och återvinning. Som alla känner till är det för närvarande möjligt och ekonomiskt försvarbart att montera ned ett bilvrak fullständigt. Det innebär att bruket av fordonssönderdelare för bilvrak måste minska. De uppställda målen i ändringsförslag 34 är helt klart möjliga att uppnå. I Nederländerna till exempel har för närvarande redan ett värde på 86 procent uppnåtts.
Vi förhåller oss positiva till att låta medlemsstaterna sluta avtal med de berörda ekonomiska aktörerna: På det sättet kan detta direktiv införas på ett flexibelt sätt.
Jag gläder mig åt att Europeiska kommissionen och vårt parlament äntligen tänker lagstifta om omställningen och det korrekta avlägsnandet av uttjänta fordon. Bilparken utgör en av de största spjutspetsarna i den kapitalistiska produktionen. I Europeiska unionen i början av år 2000 kommer det att vara nära 10 miljoner fordon som kasseras varje år. Bland andra talande siffror utgör resterna efter pressning av det som inte kan återvinnas 10 procent av den totala volymen farligt avfall.
När det handlar om fordon och andra stora förbrukningsvaror skulle det krävas att en grundprincip godtogs i stor omfattning. Det borde åligga tillverkaren att också garantera att hans produkter avlägsnades och återvanns. Inköpspriset skulle naturligtvis inkludera kostnaderna för detta ansvar. Man skulle på så sätt ta bort många olägenheter som ofta är skadliga för miljön och det skulle göra det möjligt att bättre lyckas med en rationalisering av återvinnings- och avlägsnandeprocessen. Europeiska regler borde skapas för att reglera insamlingen, behandlingen, återanvändningen, återvinningen och övervakningen av produkterna beroende på produktkategori.
Det verkar som om denna idé också kommer att göra det möjligt att ta bort många miljöhot redan i tillverkningsstadiet, eftersom tillverkaren själv måste förutse vilka återvinningsmöjligheter som kommer att vara de minst kostsamma och de minst farliga.
Allra först vill jag gärna gratulera Florenz till hans arbete. Denna text är mycket viktig för miljön. Faktum är att vi alla tyvärr har sett bilvrak som förfular i naturen. Detta förslag är även mycket viktigt för berörda näringsidkare.
De verksamhetssektorer som direkt omfattas av behandlingen av uttjänta fordon är många: biltillverkning, plast, metall, återvinnings- och värderingsansvar och så vidare.
Konsumenterna, som är eller kommer att bli fordonsägare, är naturligtvis de som först berörs. I vilket skick kommer deras fordon att återtas och behandlas? På det här området är det tillrådligt att inte agitera. Faktum är att ett gratis återtagande, såsom det planeras, enligt min mening är en villfarelse. Den verkliga kostnaden för ett gratis återtagande av ett gammalt fordon som alltså medför att de nya miljöreglerna inte följs, kommer oundvikligen att övervältras förr eller senare. Mitt ändringsförslag 54 syftade till att göra ett gratis återtagande obligatoriskt för fordon godkända efter dagen för ikraftträdandet av direktivbestämmelserna. Parallellt tillkom det medlemsstaterna att föreskriva ett införande av sådana åtgärder som gör det möjligt att göra kostnadsfriheten verklig för alla fordon.
Med samma avsikt har jag stött förslaget från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd som syftar till att införa en differentiering av de mål som skall uppnås beroende på om fordonet är gammalt eller överensstämmer med bestämmelserna i det aktuella direktivet.
För övrigt vill jag framhålla de ändringsförslag som gäller förbudet mot användning av PVC. För det första är det obegripligt att man i en horisontell text om uttjänta fordon föreslår ett förbud mot ett material. För det andra är det lämpligt att vara konsekvent; faktum är att vår kammare alltid visat sig energisk när det handlat om att försvara kampen mot luftföroreningar. I detta sammanhang uppmuntrar den användningen av lätta material i biltillverkningen för att minska deras bränsleförbrukning. I brist på ersättningsmaterial är det i dag varken seriöst eller realistiskt att vilja förbjuda användningen av PVC i biltillverkningen.
Jag välkomnar naturligtvis alla förslag som syftar till att förbättra avfallshanteringen i Europeiska unionen. Det är uppenbart att det avfall som uppstått på grund av bilindustrins bristande kontroll har nått en oacceptabel nivå, och att det behövs åtgärder för att ta itu med problemet. I denna utsträckning stöder jag betänkandet och de medel för att förbättra avfallshanteringen som finns i det.
Det bekymrar mig emellertid att man inte i lämplig omfattning uppmärksammat motorcyklar. Motorcyklister, om några, är miljövänligare än vi som åker omkring på fyra hjul. Det finns en stark tradition att återvinna motorcykeldelar. Jag blev därför bekymrad när det ursprungliga förslaget lades fram, därför att man verkade ignorera denna tradition genom att placera tvåhjuliga fordon i samma kategori som fyrhjuliga fordon. Min personliga uppfattning är att motorcyklar, såväl som äldre bilar, borde ha undantagits från lagstiftningen och att separat lagstiftning bör utarbetas som säkerställer ett beaktande av verkliga miljöhänsyn.
Uttjänta fordon utgör ett stort miljöproblem i Europeiska unionen. Det finns föroreningsproblem med de avfallstyper som isoleras från skrotbilar vid sönderdelning, men det är särskilt de fordon som lämnas i naturen som utgör en stor miljöbelastning. Det är därför nödvändigt att se till att det sker en lagfäst och sund hantering av uttjänta fordon. Gemensamma bestämmelser på detta område kommer att bidra till att avsevärt minska föroreningarna med farliga ämnen. Skrotningsföretagen kan dessutom bli mer lönsamma och skapa fler arbetstillfällen. Förslaget till direktiv är därför ett oerhört positivt initiativ.
Lämpliga förebyggande åtgärder mot användning av vissa farliga ämnen vid produktionen av nya bilar är ett viktigt inslag i det föreslagna direktivet. Men det är inte realistiskt att vid nuvarande tidpunkt införa ett totalförbud mot vissa ämnen, som - i små mängder - är nödvändiga i samband med vissa legeringar och rostskyddsprocesser. Ett krav på ett övergripande direktiv med totalförbud mot PVC i Europeiska unionen före år 2000 är också orealistiskt, och det kan därför inte få stöd från konservativt håll i Europaparlamentet.
Betänkande (A4-0035/99) av Quisthoudt-Rowohl
Antonys harang under förmiddagens debatt om vetenskapligt och tekniskt samarbete med Israel - under vilken han anklagade israel för att producera etniska vapen som kan välja ut sina offer på grundval av rastillhörighet - säger oss mer om Antonys åsikter än om Israels forskningspolitik.
Bara en rasist skulle ge trovärdighet till sådant nonsens. Bara någon som tror att världen består av tydligt åtskilda " raser" , som är arrangerade i en vacker hierarki med dem i toppen av näringskedjan, skulle kunna föreställa sig något så fasansfullt. Det är inte möjligt. Det finns fler likheter i den genetiska uppsättningen mellan så kallade " raser" , än mellan individer inom dessa s.k. raser. Den som påbörjar ett sådant program skulle omedelbart visa sina kunskapsbrister på det vetenskapliga området.
Som jag sade i förmiddags kommer jag att rösta för detta betänkande, med de få reservationer jag då nämnde. Antonys åsikter har bara gjort mig ännu mer övertygad om att mitt beslut är det rätta.
Staten Israel har lagar som leder till förföljelse och diskriminering av det palestinska grannfolket. Jag ställer mig positiv till avtalet, men vill betona vikten av att EU påpekar de brister på respekt för de mänskliga rättigheterna och den pågående fredsprocessen som staten Israel visar. Freden i Mellanöstern kan komma ett steg närmare genom samarbete med väst och med teknisk utveckling, men för stabil fred krävs respekt för alla människors rätt att leva och att ingångna fredsavtal följs.
Kosovo
Vår grupp har inte undertecknat förslaget till den så kallade gemensamma resolutionen om Kosovo. Faktum är att dess text fortfarande förblir alltför utmärkande i våra ögon genom osymmetriska anmärkningar, enkelspåriga och stela analyser, ett binärt synsätt som ärvts från öst-väst-tiden med sina " goda" och " onda" , samt en viss oförmåga att vara riktigt rädd för den komplexa historiska, kulturella och religiösa realitet som återuppstått efter det att den kommunistiska ideologin har gått tillbaka och som i dag utgör själva materialet för strävan efter ett avtal.
I en förnuftig resolution borde man glädja sig åt att dels anhängarna av en diplomatisk lösning för tillfället vunnit över de oansvariga som endast vill bli av med kriget, dels att två europeiska länder spelar en privilegierad roll för hela Europeiska unionens räkning i sökandet efter en lösning.
Rådet erkänner med klarsynthet att det mest effektiva sättet att bidra i sökandet efter en diplomatisk lösning inte på något vis var att vädja till GUSP: s komplexa och osäkra mekanismer, utan att beslutsamt stödja den " kontaktgrupps" åtgärd som består av europeiska och utomeuropeiska makter som är mest lämpade att spela en avgörande roll i strävan efter att finna en utväg i krisen.
Rambouilletprocessen godkänner den framstående roll som inom " kontaktgruppen" spelas av de två europeiska länder vilka engagerat sig mest och konkretast i strävan efter en fredlig lösning, det vill säga Frankrike och Storbritannien - de två europeiska medlemmarna från Förenta nationernas säkerhetsråd. Vårt parlament kan endast önska att de två europeiska medordförandena på konferensen i Rambouillet med hjälp av förhandlare från " kontaktgruppen" fogar en ofelbar politisk vilja till sin diplomatiska kompetens, vilken gör det möjligt för huvudpersonerna i sammandrabbningarna att trots Milosevics frånvaro - en svaghet i den försiktiga planen - sinsemellan komma fram till ett avtal, vilket gör att man så fredligt som möjligt kan hantera frågan om självständighet i Kosovo.
Betänkande (A4-0036/99) av Aldo
Vi behandlar nu ett dokument som i Europaparlamentet kallas initiativbetänkande och som därför i grunden handlar om Europaparlamentets synpunkt på frågor som direkt eller indirekt är knutna till Europeiska unionen och som kanske inte har behandlats i gemenskapens lagstiftning.
Det handlar alltså om en ensidig ståndpunkt från Europaparlamentet utan några omedelbara och konkreta effekter på de frågor som tas upp.
Detta betänkande har ändå de förtjänsten att man i det uppmärksammar befintliga problem vilket därigenom kan ge upphov till en giltig lagstiftnings- och beslutsprocess för Europeiska unionen, vilket kan göra det möjligt för kommissionen att förverkliga några av sina rekommendationer som kan vara mycket positiva för de ytterst avlägsna områdena, framför allt:
1.Skapandet av ett lokalt organ för kommissionen i de avlägset belägna regionerna, vilket skall bidra till att fysiskt stärka dessa regioners närvaro i gemenskapen.2.Konstituerande av utvidgade regionala marknader som tillåter ett handelsutbyte av produkter från regionerna i de yttersta randområden, utomeuropeiska länder och territorier och AVS-länderna inom samma geografiska område.3.Underlätta för utvecklingen av interregionalt handelsutbyte, med inriktning på utbildnings- och kulturområdena, båt- och flygkommunikationer, miljöskydd etc.Emellertid vill jag uttrycka en reservation angående detta betänkande, och som utgörs av möjligheten att öppna en känslig dörr och tillåta att andra intressen än regionerna i de yttersta randområdena till slut förvanskar begreppet yttersta randområden, vilket redan är upptaget i Amsterdamfördragets artikel 299.2, det vill säga deras särdrag och särskilda villkor.
Vi instämmer, utan några som helst reservationer, i att det är mycket viktigt att fördjupa de kulturella och handelsmässiga förbindelserna mellan utomeuropeiska länder och territorier, AVS-länderna och de så kallade regionerna i Europeiska unionens yttersta randområden, som Azorerna, Kanarieöarna och Madeira. Emellertid är det inte tillräckligt med att uttala det och institutionalisera det, genom att klargöra situationen som i fallet med det nya fördraget om Europeiska unionen - från Amsterdam -, i artikel 299.2 om statusen som region i de yttersta randområdena.
Det måste skapas politiska riktlinjer och beständiga medel som svarar mot särdragen och fördjupandet av de kulturella och handelsmässiga förbindelser som vi försvarar.
När det gäller regionerna i gemenskapens yttersta randområden, oroar vi oss också för - och accepterar inte - den uppvärdering och användning som de kan få om man grundar sig på ett geo-strategiskt perspektiv, då dessa uppvärderingar och användningar innebär en kompensation eller skulle associeras till de militärpolitiska blocken, som det för övrigt bara finns ett, Nato, och där man har påpekat i ett halvsekel att avsikten är att fortsätta existera och inte försöka finna förutsättningar för att det skall kunna upphöra att existera.
Bananexport
I går kväll poängterade jag att den tullmotåtgärd som USA meddelade mot europeiska produkter, innan ens den nya gemensamma organisationen av bananmarknaden undersökts av WTO, är oacceptabel.
Det faktum att man viftar med dessa hot om sanktioner är inte på något vis opartiskt, eftersom de innan de ens har använts kommer att ge verkningar på grund av ekonomiska aktörers föregripanden.
Men ingen medlem i WTO har rätt att unilateralt fastställa sådana åtgärder och måste tvunget vända sig till det regleringsförfarande som föreskrivs av WTO vid meningsskiljaktigheter.
Vad kan man konstatera när det gäller Europa? Först bedömer vi varje dag de mycket negativa följderna till följd av att de europeiska förhandlarna inte har kunnat få tillräckliga garantier i Gatt-avtalen för att bevara våra privilegierade förbindelser med AVS-länderna. Sedan beklagar vi att vissa medlemsstater verkar beredda att offra den europeiska solidariteten, om USA tar bort dem från det område sanktionerna skall tillämpas på. Slutligen verkar inte attityden hos det tyska ordförandeskapet utan tvetydighet, då det strävar efter att ingå en direkt uppgörelse med USA, utan att rådgöra med sina partner.
Vad oss beträffar är det för att uppmuntra kommissionen att visa prov på den största tänkbara bestämdhet som Gruppen Oberoende för Nationernas Europa - som inte har velat underteckna PPE-gruppens och PSE-gruppens kompromiss - en gång är ju ingen gång -, vars innehåll inte verkade tillräckligt välgrundat - i dag verkar inspirerad av, då den tillsammans med fyra andra politiska grupper har föreslagit en kraftfullare kompromisstext, även om detta är mycket sent. Vi ville på nytt synnerligen ordentligt bekräfta vårt stöd för våra AVS-partner som vi har slutit förbund med i en internationell konvention. Vi ville även markera vårt parlaments grundläggande oenighet i fråga om unilateral praxis och bestämt fördöma den tillämpning av avsnitt 301 och Super 301 som USA meddelat, om vilka man sagt oss att hindret för alltid var undanröjt tack vare Marrakesh-avtalen.
Vi vill även veta hur kommissionen utan det europeiska Super 301 tänker handla för att bevara våra intressen, om USA skulle använda de unilaterala åtgärderna som de meddelat.
Omröstningen är därmed genomförd.
Meddelande från ordföranden
Vid ett sammanträde i dag beslutade ordförandekonferensen, i enlighet med artikel 10.4 i arbetsordningen, att flytta den andra sammanträdesperioden i mars till den 22 och 23 mars. Sammanträdesperioden kommer att inledas måndagen den 22 mars kl. 17.00 och fortsätta tisdagen den 23 mars. Omröstningen kommer att äga rum kl. 15.00 på tisdagen.
Ordförandekonferensen har beslutat att tillfoga ett uttalande från kommissionen till föredragningslistan för måndagen den 22 mars, vilket kommer att följas av en debatt om de åtgärder som skall vidtas till följd av rapporten från kommittén med oberoende experter.
Tidsfristen för framläggande av resolutionsförslag löper ut torsdagen den 18 mars kl. 17.00. Tidsfristen för framläggande av ändringsförslag och gemensamma förslag löper ut måndagen den 22 mars kl. 22.00.
Vad gäller övriga punkter på föredragningslistan, så kommer ordförandekonferensen att fatta beslut om dessa vid dess sammanträde den 4 mars. Det bör noteras att det kommer att bli möjligt att hålla sammanträde för de politiska grupperna onsdagen den 17 mars kl. 18.00 och möjligen den 18 mars kl. 10.30, såväl som måndagen den 22 mars före kl. 17.00.
De utskottssammanträden som redan har schemalagts för den 22 och 23 mars kommer att uppskjutas till den 24 och 25 mars. Ytterligare information kommer att tillhandahållas genom de berörda utskotten.
Herr ordförande! Jag är ledsen, jag tänker inte gå in på kollegan Hänsch - som förmodligen inspirerats av karnevalen i Rhenlandet, valet i Hessen kan det ju inte vara som inspirerat honom - utan i stället vill jag ännu en gång ta upp frågan om resolutionen. Jag har av flera kolleger fått felaktiga exemplar, och här ligger 63 felaktiga exemplar av Kazakstan-resolutionen, som bara består av streck. Efter vår ordväxling lät jag kontrollera ute vid disken - det är inte alls lustigt, kära kolleger - om det fanns rätt texter där. Det finns inte en enda korrekt text. Jag tycker nog att vi borde ta vårt parlamentariska arbete på så pass stort allvar att vi kontrollerar vad som har hänt, och att ni ser till att något sådant inte upprepas!
Vi skall kontrollera igen, men jag har fått information om att en nytryckt bunt med korrekta resolutioner fanns tillgänglig vid utdelningsdisken.
Herr ordförande! Jag skulle vara mycket tacksam om ni talar om för mig om denna skrivelse som ni just har läst upp för oss har tryckts och med hjälp av något förfarande distribueras till parlamentsledamöterna. Vi har naturligtvis uppmärksammat den, men det finns alltför många ändringar i kalendariet och det skulle vara mycket önskvärt att denna delas ut till oss i skriftlig form under eftermiddagen, kanske rent av skickas ut med fax till våra ämbetsrum.
Herr ordförande! Jag skulle vilja fråga om och i så fall när man kommer att rösta om denna fördröjning i plenum; så vitt jag vet har tidsplanen redan antagits av oss i församlingen.
Jag har förstått att svaret är nej. Ordförandekonferensen har befogenhet att ändra datumet. Jag kan inte ge ett utförligare svar, eftersom jag inte har mer information om saken än vad ni har.
Herr ordförande! Jag är intresserad av ert meddelande rörande ändringarna av datumet för sammanträdesperioden i Bryssel. Jag är säker på att ni är medveten om att det planerats in besök av personer från många delar av världen, i syfte att dessa skall sammanfalla med nämnda sammanträdesperiod. Denna ändring kommer sannerligen att orsaka stora svårigheter för vissa av mina besökare. Kan ni ge mig en förklaring, som jag kan föra vidare, till varför datumet för sammanträdesperioden har ändrats? Jag är säker på att det måste finnas någon mycket uppenbar politisk orsak, men jag förstod inte riktigt vilken - jag uppfattade inte riktigt förklaringen till ändringen.
Som jag sade, så håller jag på att få mer och mer klarhet. Jag har förstått att det ursprungliga datumet sammanföll med Europeiska rådets sammanträde, och vi skulle vilja sammanträda före toppmötet.
Herr ordförande! Jag vill bara förklara för McGowan. Problemet är att vi måste hålla en debatt under nämnda sammanträdesperiod om de resultat som kommittén med oberoende experter har kommit fram till. Detta innebär att det måste ske när kommissionen är närvarande. Men samma dag sammanträder rådet i Berlin, och det är omöjligt för kommissionen att vara på två platser samtidigt. Den enda lösningen var därför att hitta ett annat datum för denna sammanträdesperiod. Eftersom det är en känslig fråga, så kan vi inte skjuta upp den till april. Detta är den faktiska politiska förklaringen. Normalt sett skulle vi naturligtvis hållit sammanträdesperioden den 24 och 25 mars, och utskottssammanträdena skulle ha skett den 22 och 23 mars. Så nu har ordningen blivit omvänd: sammanträdesperioden kommer att hållas den 22 och 23 mars, och utskottssammanträdena den 24 och 25 mars. Detta är hela förklaringen.
Det är utmärkt att det finns någon som deltog i sammanträdet, så att situationen kan förklaras. Plenum är emellertid inte rätt plats att diskutera denna sak. Det var ett beslut som fattades av ordförandekonferensen. Om ni har något problem med detta, så får ni tala med era gruppledare och ta upp frågan i era politiska grupper.
Kombitransporter: dimensioner, tillåtna vikter för vissa vägfordon (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är en fortsättning av debatten om betänkande (A4-0031/99) av van Dam för utskottet för transport och turism om förslag till rådets direktiv om ändring av
I.rådets direktiv 92/106/EEG om gemensamma regler för vissa former av kombinerad transport av gods mellan medlemsstaterna (KOM(98)0414 -C4-0485/98-98/0226(SYN)), II.rådets direktiv 96/53/EG om största tillåtna dimensioner i nationell och internationell trafik och högsta tillåtna vikter i internationell trafik för vissa vägfordon som framförs inom gemenskapen (KOM(98)0414 - C4-0486/98-98/0227(SYN)).
Herr ordförande, jag hoppas att jag på nytt kan ta upp den fråga som blev avbruten. Syftet med de kombinerade transporterna är att lägga över godstransporterna från vägarna till järnvägen. Det är möjligt att göra detta trots de strukturella nackdelarna, på grund av att den har fått vissa privilegier gentemot vägtrafiken. Men ändå har den inte utvecklats så som vi transportpolitiker trott och hoppats. Den huvudsakliga förklaringen till det är att järnvägsföretagens utveckling till moderna tjänsteföretag går mycket långsamt, om det alls sker någon utveckling.
Samtidigt förebådar de kombinerade transporterna en framtida transportmodell, nämligen den intermodala transporten. Med den kommer transportflödet att få en övergripande optimering genom flera olika transportmedel. För att utvecklingen genomgripande skall ändra inriktning mot ökad intermodal transport krävs det emellertid att de trafikpolitiska ramvillkoren underkastas en omfattande förändring. Vår frågeställning i dag är under vilka villkor en ny modell för framtiden kan utvecklas ur den föråldrade kombinerade transporten, utan att denna stannar kvar på dagens nivå eller t.o.m. distanseras av vägtransporterna.
Det första steget i det nya direktivförslaget visar i rätt riktning, nämligen mot en vidgning av vad som menas med kombinerad transport; denna åtgärd syftar till att komma närmare en intermodal transport. Men vi kräver också en noga fastlagd inskränkning av vägtransportens andel i transportkedjan.
Även det andra steget i kommissionens förslag går som jag ser det i rätt riktning, närmare bestämt mot en utjämning av privilegierna på området i Europa. Understödsproblematiken är i det sammanhanget det som är minst problematiskt. Vad som däremot förblir omstritt är de övre viktgränserna på 44 ton och undantagen från körförbuden. Personligen anser jag att de under en övergångsperiod är nödvändiga, tills lika konkurrensmöjligheter och konkurrensvillkor skapats för alla transportmedel och den intermodala transporten har etablerats. Jag delar emellertid mina kollegers farhågor för att det redan existerande missbruket kan tillta ytterligare och även för att vägen jämnas för ett eventuellt politiskt sammanbrott genom att fler undantag görs och de övre gränserna höjs också för de allmänna vägtransporterna. Vi påfordrar av den anledningen omförhandlingar.
Fru ordförande! Både parlamentet och kommissionen är överens om att det finns ett behov av att aktivt främja kombinerade transporter genom att höja effektiviteten vad gäller medel för att överföra godstransporter från vägtransport till mer miljövänliga, säkra och energieffektiva sätt, där det inte finns en benägenhet till att flaskhalsar uppstår. Jag välkomnar parlamentets stöd till detta förhållningssätt. Jag beklagar emellertid att man i föreliggande betänkande avvisar två av de tre huvudåtgärder som kommissionen föreslår för att främja kombinerade transporter, samt att man föreslår betydande ändringar i den tredje. De förslag som formuleras i betänkandet skulle inte uppnå det som våra båda institutioner och de flesta medlemsstater vill, dvs. en ytterligare utveckling av kombinerade transporter som ett effektivt och livskraftigt alternativ till det nuvarande beroendet av vägtransporter. Det skulle därför vara till nytta om vi kunde fortsätta diskussionen om denna text vid ett senare tillfälle, så att vi därmed också kan ta hänsyn till rådets åsikter om detta förslag.
Vad gäller Wijsenbeeks ändringsförslag, så är detta i huvudsak godtagbart, eftersom det utvecklar vissa av idéerna i vårt förslag och på samma gång inte går ifrån det befintliga direktivet. Men jag är medveten om att Wijsenbeeks kolleger i utskottet för transport och turism inte delar hans åsikter.
Låt mig helt kort kommentera två av förslagets tre delar: undantag för kombinerade transporter från körförbud och avvikelser från viktbegränsningarna.
Kommissionen föreslog gemenskapsomfattande undantag för kombinerade transporter - vid inledande och avslutande transportsträckor - från trafikbegränsningarna under veckoslut, nätter, semesterperioder och under perioder när det är höga utsläppsnivåer. Sådana undantag skulle förbättra de kombinerade transporternas konkurrenskraft i jämförelse med vägtransporter, och skulle säkerställa kombitransporttjänsternas pålitlighet och regelbundenhet utan att riskera att det sker överträdelser av sociala och miljömässiga standarder. Det är tydligt att kombinerade transporter skulle vara mer konkurrenskraftiga om kunderna kunde få sitt gods transporterat och levererat under den tid då icke-kombinerade transporter via landsväg var förbjudna. För närvarande tillämpas omkring 47 lastbilsförbud i gemenskapen, vilka har många detaljerade undantag för kombitransporttjänster. Man behöver göra stora förbättringar här, eftersom kombinerade transporter uppenbarligen omfattar åtskilliga länkar och om en av dessa inte är tillåten, t.ex. under söndagskvällar, så riskerar hela kedjan att brytas sönder. Om ett förbud upphör vid kl. 22.00, så finns det helt enkelt ingen tid efter det att lastbilarna anlänt till terminalen, att lasta över godset till ett järnvägståg som måste vara framme nästa morgon. Detta innebär att alla transporter som inleds kl. 22.00, enbart skulle gå via landsväg; och inom internationell vägcontainertrafik som innebär körsträckor på omkring 1 000 kilometer. Är det verkligen säkrare, eller mer socialt godtagbart eller effektivare att göra så, i stället för att transportera godset via landsväg omkring 100-150 kilometer till och från en järnvägsterminal på en söndag? Trafikstockningarnas miljöeffekter, samt sociala argument och effektivitetsargument talar sitt tydliga språk.
För det andra, så anser vi att transportoperatörerna bör ha möjlighet att använda en maximalt tillåten fordonsvikt på 44 ton för vägtransporter, när denna transport ingår som en del i en kombitransportkedja som omfattar olika transportenheter över hela gemenskapen. Detta utgör inte bara ett marginellt incitament. Det kan sänka kostnaderna med 10 procent och är, naturligtvis, bara tillgängligt vid kortare inledande eller avslutande körsträckor inom ramen för den kombinerade transporten. Det är ett effektivt sätt att göra kombinerade transporter mer attraktiva. Av dessa skäl kan jag bara vid denna tidpunkt godta två tekniska ändringsförslag förutom Wijsenbeeks, dvs. 3 och 6, och jag måste avvisa de övriga.
Det skulle vara mycket produktivt att återkomma till denna fråga vid en senare tidpunkt, mot bakgrund av rådets gemensamma ståndpunkt, och efter en ingående diskussion om argumenten. Jag hoppas att vi då kan nå ett gemensamt synsätt om hur vi skall kunna utveckla en tillfredsställande kompromiss, så att vi kan nå vårt gemensamma mål som syftar till att främja kombinerade transporter.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Genomförande av artikel 366a i fjärde AVS-EG-konventionen
Nästa punkt på föredragningslistan är debatt om rekommendation (A4-0013/99) av Aelvoet för utskottet för utveckling och samarbete om förslaget till rådets beslut om förfarandet för att genomföra artikel 366a i den fjärde AVS-EG-konventionen (5644/98 - C4-0156/98-96/0050(AVC)).
Fru ordförande, kolleger! För ungefär två år sedan inledde rådet ett samråd med Europaparlamentet om ett förfarande för genomförandet av artikel 366a i den fjärde AVS-EG-konventionen. Denna famösa artikel 366a handlar om det sätt som Europeiska unionen reagerar på vid grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller när demokratiseringsprocesser går helt snett och så vidare, på sådant sätt att EU vid sådana förhållanden kan upphäva sitt samarbete med ett land som berörs. Nu har hela ärendet släpat efter i två år, och detta för att det uppstått en väsentlig tvist mellan parlamentet och rådet i samband med den roll som parlamentet skall kunna komma att spela i den processen. Det egentliga, ursprungliga kravet på en kvalificerad majoritet, för att inte säga så gott som enhällig hållning från parlamentets sida, berodde på att man önskade införa samtyckesförfarandet. Det har bemötts med ett mycket avvisande och negativt svar. Vi har då fallit tillbaka på samrådsförfarandet.
Inom ramen för parlamentets önskemål om att kunna ta ett samrådsförfarande under övervägande togs det först ett slags informell kontakt - man kan knappast kalla det förhandlingar - mellan mig själv och det brittiska ordförandeskapet för rådets räkning. Det ledde inte till någonting. Till sist togs ärendet upp igen under det österrikiska ordförandeskapet, och de sörjde för att ett formellt samråd med rådet om detta ägde rum för att utröna om de kunde gå med på samrådsförfarandet.
Resultatet blev att endast två av de femton länderna var beredda att hörsamma parlamentets krav. Så även i det sammanhanget blev vårt utbyte mycket magert. Under tiden skedde också en liten utveckling i rådstexterna, där man tidigare hade pläderat för kvalificerad majoritet vid varje beslut som måste fattas i detta sammanhang. Överlag höll man sig kvar vid kvalificerad majoritet, men man har alltså fastställt att om hela AVS-EG-konventionen skulle upphävas, då skall enhällighet krävas. Det är viktigt att känna till att det hittills aldrig har inträffat, inte ens i så allvarliga situationer som Nigeria för ett antal år sedan. Det handlade hela tiden om en viktig del av artiklarna, men aldrig om hela paketet.
Den situation som vi befinner oss i i dag är som följer. Om vi som parlament skulle välja att säga: Vi ger inte vårt samtycke, då är det i varje fall så att för närvarande - och sedan en mycket kort tid tillbaka - att när Amsterdamfördraget träder i kraft då vi i vilket fall som helst enligt bestämmelserna i Amsterdamfördraget har rätt att bli informerade. Det är den enda rätten vi får i detta sammanhang. Således tjänar det inte mycket till att fortsätta att klamra sig fast vid detta, alltså att inte ge detta samtycke här i parlamentet med tanke på att det inte kan leda till något annat än att enhällighet skulle kunna vara tillämpligt under de månader som återstår i de fall där man vill upphäva samarbetet. Det gynnar absolut inte ett snabbt och lämpligt agerande från EU: s sida vid grava kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Därför, på grund av det faktum att vi alla har intresse av att det går att agera snabbt med kvalificerad majoritet om det behövs ansåg jag att det inte är försvarbart att här plädera för att stå på sig och inte samtycka till rådets förslag till beslut.
Mot min vilja, mot min övertygelse, men med tanke på de praktiska konsekvenserna pläderar jag för att beslutet skall godkännas, med vetskap om att det finns en liten tröst, nämligen att Europeiska kommissionen för närvarande, varje gång som en sådan åtgärd måste vidtas, informerar parlamentet omedelbart tillsammans med rådet på sådant sätt att parlamentet kan reagera om detta görs i tillräckligt god tid. Och det är - låt oss säga - tank vare det synnerligen goda samarbetet med kommissionen på detta område som vi med mindre sorg i hjärtat än vad som annars skulle varit fallet kan ge avkall på något som vi egentligen borde få, nämligen äkta samråd.
Fru ordförande! Vi har redan haft möjlighet att vid flera andra tillfällen diskutera olika sätt att tillämpa artikel 366 b i den fjärde Lomékonventionen vilken föreskriver upphävningsförfarande i samarbetet med de länder som bryter mot klausulen om huvuddelen vilken föreskrivs i artikel 5 i samma konvention.
Det handlar om, och det handlade på sin tid om, en av de viktigaste förnyelsepunkterna i den fjärde Lomékonventionen, vilka hindrar själva samarbetet beträffande de mänskliga rättigheterna, demokrati och principer för ett bra förvaltning.
Under föredragande Aelvoets - som jag även tackar å socialistgruppens vägnar - kloka och uppmärksamma ledsagning har Europaparlamentet i sina försök att demokratisera de förfaranden som föreslagits av kommissionen gått så långt att de föreskrivit ett obligatoriskt yttrande från själva parlamentet genom samtyckesförfarande.
Gentemot rådets omedgörlighet, men även gentemot objektiva rättsliga begränsningar som är utmärkande för Lomékonventionen har det dock varit nödvändigt att kompromissa.
Det uppnådda resultatet är som samma föredragande säger när allt kommer omkring bättre än inget.
Man föreskriver nämligen att beslut skall fattas i rådet med kvalificerad majoritet och inte längre med enhällighet, och kommissionen förbinder sig att på ett lämpligt sätt informera parlamentet om varje grundläggande förändring vid tillämpningen av upphävningsförfarandet. Parlamentet kommer naturligtvis angående detta att vara ytterst vaksamt och fordrande.
Detta är just bättre än ingenting och alltså kommer vår grupp att rösta ja till förslaget till beslut såsom föredraganden föreslår oss.
Fru ordförande! Som vanligt så har Aelvoet gjort ett utmärkt betänkande om ett mycket känsligt ämne. Det är emellertid ett dåligt tecken att vi över huvud taget måste infoga artikel 366a i den fjärde AVS-EG-konventionen.
Jag kom precis tillbaka från Afrika i går, och efter att ha tagit del av nyheterna om de senaste händelserna i Zimbabwe, så är det av yttersta vikt att kommissionen snabbt vidtar diplomatiska åtgärder. Det skulle naturligtvis vara bra om parlamentet - det vill säga utskottet för utveckling och samarbete - kunde höras före dess att åtgärderna vidtas. Men jag måste vara uppriktig och säga att vi lever i den verkliga världen. Det kommer att finnas tillfällen när kommissionen måste agera snabbt för att lämna sitt budskap till de nationer som begår överträdelser mot de mänskliga rättigheterna, innan den har möjlighet att höra parlamentet.
Betänkandets kärna utgörs av den mening i vilken kommissionen, när detta är möjligt, kommer att informera parlamentet i förtid om varje form av diplomatisk åtgärd, eller om ett återupptagande av samarbetet. Jag tycker att detta är en godtagbar kompromiss mellan kommissionen och parlamentet, och stöder därför förslaget om att parlamentet skall samtycka till förslaget till rådets beslut.
Det finns emellertid en intressant situation som uppkommer efter år 2000 enligt den nya Lomékonventionen, hur denna nu kommer att utformas. Som kommissionen känner till, så kan förslagen till en nytt AVS-EG-konvention att grundas på regionalt samarbete och integration, med en finansiering som fördelas genom de regionala organisationerna i stället för genom enskilda nationer och nationella vägledande program. Jag undrar hur artikel 366a skall kunna fungera i en situation när kommissionen har förlorat sin förmåga att införa sanktioner mot ett enskilt land inom en region. Det skulle vara orättvist att införa sanktioner mot hela regionen. Kommissionär Brittan skulle kanske kunna föra denna specifika fråga vidare till lämplig kommissionsavdelning, så att han kan svara vid ett senare tillfälle?
Eftersom det håller på att byggas upp en rad svåra situationer i olika afrikanska stater, så hoppas jag att kommissionen kommer att använda artikel 366a i så vid bemärkelse som möjligt. Jag tycker att de mänskliga rättigheterna bör omfatta pluralism, god förvaltningssed, oberoende domstolar och tryckfrihet, såväl som fria och rättvisa val.
Min grupp kommer att stödja detta betänkande. Jag gratulerar återigen Aelvoet till det arbete hon har utfört på detta parlaments vägnar.
Fru ordförande! Den liberala gruppen har alltid pläderat för öppenhet i politiken för de mänskliga rättigheterna. Förfarandena måste vara tydliga. Enligt artikel 5 i Lomékonventionen är politiken för de mänskliga rättigheterna en väsentlig del av vårt samarbete. Den aktuella artikeln 366a avser också förfarandena kring upphävande av samarbetet med Loméländerna. Förekomsten av en sådan operativ artikel är en vinst, men förfarandena borde ha varit mycket bättre. Den aktiva föredraganden har engagerat sig för att parlamentet skall få medinflytande och för en majoritetsbeslutsprocess i rådet.
Liberalerna har alltid ansett att parlamentets samtycke måste vara nödvändigt för att kunna upphäva Lomésamarbetet. Samtycke från Europaparlamentet är ju också nödvändigt för Lomékonventionens ikraftträdande. Det som vi nu har fått, information från kommissionen om det skulle bli aktuellt med ett upphävande, är då inte särskilt mycket. Men som pragmatiker förstår jag att det egentligen inte gick att uppnå mer. När allt kommer omkring måste förfarandet efter den interinstitutionella debatten sedan kommissionens förslag i februari 1996 avslutas. Vi måste så snabbt som möjligt ta detta instrument i bruk för vår politik för de mänskliga rättigheterna.
Slutligen vill jag, fast det egentligen är överflödigt, uttrycka mitt tack till och min respekt för Aelvoet för denna rekommendation.
Jag måste tacka och gratulera Aelvoet till allt arbete som hon har utfört för att göra det möjligt för parlamentet att ge sitt samtycke, och för det realistiska och förnuftiga förhållningssätt som hon har visat, i likhet med andra talare som till exempel Corrie och Vecchi. Jag skulle vilja upprepa vad vi betonade när interimsbetänkandet diskuterades här i juni förra året, dvs. att vi har för avsikt att hålla parlamentet fullständigt underrättat om alla de initiativ som vi kan tänkas ta, eller alla förslag som vi kan överlämna till rådet, rörande genomförandet av artikel 366a i fjärde Lomé-konventionen, som tråkigt nog, vilket har nämnts, inte är något som helt och hållet kan anses vara en teoretisk möjlighet. Jag vill tillägga att när det gäller det enda fall som hittills har inträffat då man har åberopat artikel 366a, mot Togo, informerade kommissionen omedelbart parlamentet om vilka avsikter man hade - just som föredraganden har uppmärksammat i sitt betänkande. Jag tackar henne för detta.
Vi kommer även i fortsättningen att noggrant beakta alla de yttranden eller resolutioner som parlamentet antar, som kan påverka tillämpningen av förfarandet rörande samråd och upphävande som fastställs i artikel 366a.
Vad gäller Corries fråga om hur detta skulle fungera i en situation där de regionala faktorerna kommer i förgrunden, skall jag gärna lämna över frågan till dem som sysslar med detta ämne dagligen. Kommissionen är glad över att rambeslutet, i och med parlamentets samtycke, kan träda i kraft. Detta ger oss ett lämpligt och öppet förfarande för vidtagande av passande åtgärder, om det sker överträdelser av bestämmelserna i den reviderade fjärde Lomékonventionen.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Makroekonomiskt stöd till Albanien
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0041/99) av van Bladel för utskottet för externa ekonomiska förbindelser om förslag till rådets beslut (EG) om makroekonomiskt stöd till Albanien (KOM(98)0507 - C4-0590/98-98/0273(CNS)).
Fru ordförande, herr kommissionär, kolleger! Nu när vi debatterar beviljandet av makroekonomiskt stöd till Albanien på 20 miljoner ecu anser jag det vara mycket viktigt att vi framför allt också tittar på i vilket ekonomiskt och politiskt sammanhang detta lån beviljas. Jag vill i det sammanhanget betona några punkter.
Albanien befriade sig från den marxistiska diktaturen mycket senare än andra länder i östblocket. Det innebär också att problemen i samband med utvecklingen av ett pluralistiskt samhälle dröjer längre än i alla de andra länderna, där detta redan har förverkligats något. De ekonomiska och sociala förhållandena rättfärdigar enligt min åsikt en definition av Albanien som ett utvecklingsland vid porten till EU.
Kollapsen för de så kallade pyramidfonderna, utplundringen av ammunitionsförråden - alla kommer fortfarande ihåg det, en kalasjnikov kostar nu fem till tio dollar på gatan - effekterna av konflikten i det angränsande Kosovo, allt detta tillsammans har lett till att en stor flyktingström har kommit igång. De ekonomiska flyktingarna kommer till EU och de politiska flyktingarna från Kosovo till Albanien.
Kort sagt, Albanien har inte bara stora interna problem att lösa. Landet kan på grund av det geografiska läget inte undandra sig det politiska inflytandet från omgivningen, Balkan. Kollega Imbeni sade det mycket tydligt i går under Kosovodebatten.
Det finns trots detta hoppingivande tecken. I november förra året antogs en ny grundlag med ett deltagande på 90 procent, och en ny ledare med oklanderlig bakgrund, Majko, förefaller vara på rätt väg för att garantera de olika rollerna för presidenten, regeringen och rättsväsendet. Men den politiska återhämtningen i Albanien hänger starkt samman med de prioriteringar som måste uppfyllas i fråga om den ekonomiska återhämtningen. I Tirana i oktober förra året försäkrade de albanska myndigheterna inför gruppen av biståndsgivare att de bland annat skall verka för att en handlingsplan för att bekämpa korruption utvecklas, och att man skall sträva efter en lämplig lagstiftning för att på så sätt främja det nödvändiga investeringsklimatet, vilket naturligtvis ligger på en mycket låg nivå - investeringar utifrån förekommer knappast -, så att investerare också kan få en bättre garanti för att de skall kunna förvänta sig sina pengar tillbaka i framtiden.
I det sammanhanget är det också viktigt att följa om den nya tullkoden verkligen konsolideras vid utarbetandet av principer för inkassering av tull- och skatteintäkter, och då återstår för oss huvudsakligen att sörja för att likvideringen av pyramidfonderna fortsätter, varvid det fortfarande är okänt om de albanska medborgarna kommer att kunna få tillbaka något av detta i framtiden. Men tyvärr kan vi inte verka för detta.
Europeiska unionen är i själva verket Albaniens största biståndsgivare sedan 1991, och med tanke på den ekonomiska och finansiella situationen i landet är det även fortsättningsvis ytterst nödvändigt med internationellt bistånd, även om det bara handlar om att täcka de löpande utgifterna. Därför är det angeläget att så fort som möjligt ge Ekofinrådets beslut från april förra året ett innehåll. Det är en utmärkt uppgift för kommissionen, som har ansenlig erfarenhet i Albanien. Hittills har det framför allt handlat om gåvor, nu handlar det om ett lån. I praktiken måste man dock enligt min åsikt undvika att Albanien hamnar i den beklämmande onda cirkeln med hjälp utifrån.
Därför har jag i ett mycket angenämt samarbete med kollega Brinkhorst från budgetutskottet, vilket jag härmed tackar honom för - tyvärr kunde han inte vara närvarande här i kväll - föreslagit att inriktningen och tillståndet för de politiska och institutionella reformerna i Albanien bedöms på ett sammanhängande sätt. Med det som mål uppmanas kommissionen att inte bara gå efter tekniska bedömningar från internationella finansiella institutioner som IMF, utan också involvera monetära kommittén och Phare-kommittén i sin bedömning.
Tanken är att parlamentet skall få fullständig information om reformerna inför utbetalningen av den andra delen av lånet. Syftet med detta är inte att lägga Albanien under ett speciellt förstoringsglas, utan att främja sund och effektiv förvaltning. Enligt min uppfattning vill EU-medborgaren det, men också den albanske medborgaren.
Jag vill tacka kollegerna i utskottet för externa ekonomiska förbindelser för deras kritiska och stödjande bidrag och uttalar hopp om att morgondagens plenum kan godkänna de ändringsförslag som ligger framför oss, för nu har det gått nästan ett år mellan beslutet i Ekofin och starten för genomförandet av det. I Albanien väntar de mycket ivrigt på pengarna.
Fru ordförande! Det är ett faktum att Albanien alltjämt plågas av många svårlösta problem, i synnerhet när det gäller inre säkerhet och allmän ordning. Det är problem som även påverkar alla andra områden.
Mitt uppe i alla dessa välkända problem lyckades detta lilla land, enligt min mening på ett beundransvärt sätt, genomföra det akuta sexmånadersprogrammet - från oktober 1997 till mars 1998 - och därför stod det rustat att ta itu med den samhälleliga krisen och inbördeskrigssituationen under våren 1997. Vi har alltså fått ett första bevis för att den albanska regeringen, genom strikt tillämpning av ett konkret program och genom tillgång till tillräckligt tekniskt bistånd, kan vara effektiv och framgångsrik.
Problemen bottnar emellertid inte i första hand i landets ekonomiska svårigheter. Det bakslag som inträffade i september i fjol visar att problemen snarare har sin orsak i bristen på kommunikation och dialog mellan de politiska krafterna i landet och deras oförmåga att komma överens om ett gemensamt minimiprogram för att slutgiltigt föra landet ut ur krisen.
Europeiska unionen och de internationella organisationerna bör generöst erbjuda detta land all tänkbar hjälp, för att det skall finna positiva lösningar på sina problem. Albanien tillhör Europa, det är delaktigt i den europeiska historien, och ur den synvinkeln och i kraft av detta kan landet göra anspråk på medlemskap i Europeiska unionen.
Det måste emellertid klargöras för alla de politiska krafterna i Albanien, att det först och främst är dessa krafter som har ansvaret för landets utveckling och framtidsutsikter. Unionen lämnar makroekonomiskt stöd för att stödja landets ansträngningar, men detta innebär ingalunda någon omfördelning av ansvaret. Den albanska regeringen bör intensifiera sina ansträngningar att lösa problemen och verka för politiska och ekonomiska reformer, som kan garantera att Albanien fungerar som en rättsstat med demokratiska institutioner.
Antagandet av författningen var förvisso ett stort steg i rätt riktning, men det bör också finnas garantier för att de mänskliga rättigheterna respekteras. Det måste finnas garantier för en ordnad övergång till marknadsekonomi, för budgetstabilitet, för ett stabilt och sunt kreditväsen, för bekämpning av korruptionen och den organiserade brottsligheten. Vidare måste statens ekonomiska politik vara öppen för insyn och skötas på ett hederligt sätt för att skapa ett tryggt investeringsklimat.
De tjugo miljonerna euro är naturligtvis en lägre summa än den albanska regeringen hade räknat med, men framför allt är det en alltför liten summa i förhållande till landets problem och behov. I takt med att landets trovärdighet och dess ekonomiska och politiska stabilitet ökar, kommer Albanien att få större möjligheter att ta lån, och framför allt kommer landet härigenom att kunna ta emot utländska investeringar, som det har så stort behov av.
Mitt land, Grekland, önskar som bekant uppriktigt att Albanien skall göra framsteg. Grekland stöder på alla tänkbara sätt den albanska regeringens ansträngningar att genomföra de politiska och institutionella reformer som kommer att föra Albanien närmare de europeiska förebilderna.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Jag vill börja med att tacka fru van Bladel för hennes utmärkta betänkande. Det har vårt fulla stöd. Som hon liksom min kollega Karamanou just har sagt, är Albanien inte bara ett av de ekonomiskt sett fattigaste länderna, det har också hamnat långt efter övriga länder i uppbyggnaden av demokratin. Landet befinner sig i en situation liknande den i Bosnien-Hercegovina och är med andra ord finansiellt beroende av Europeiska unionen. Vi svarar inte bara för livsmedelsbistånd och bistånd till återuppbyggnaden i allmänhet. Europeiska unionen bidrar också med pengar till de flyktingar från Kosovo som funnit en tillfällig uppehållsort i Albanien.
Men det är huvudsaken som här skall stå i centrum för vår uppmärksamhet: Med den nya regeringen i Albanien och utfärdandet av författningen har det skapats en första bas för uppbyggnaden av staten. Nu är det viktigt för oss att vi har en partner som vi kan hysa åtminstone ett visst mått av förtroende för, samtidigt som vi lämnar de finansiella medel som behövs för att de statliga strukturerna skall kunna stärkas. Polisen och militären måste återigen inta sin roll som demokratins tjänare och inte göra sig självständiga, vilket skulle medföra sådana problem som landet har lidit av under de senaste två-tre åren.
Det är också av väsentlig betydelse att Albanien gradvis vinner den internationella finansvärldens och investerarnas förtroende, så att landet på sikt kan bli aktuellt för investeringar på samma gång som det skapas ramvillkor för utvecklingen mot en välfärdsstat.
Då är vi redan på god väg. Vi måste bara se till att den nödvändiga kontrollen kan utvidgas till att omfatta en del av det ekonomiska biståndet på makronivå. Givetvis måste det makrofinansiella biståndet utformas så att man inte främjar enskilda projekt utan att man helt enkelt ställer medel till förfogande för staten, med vars hjälp den kan uppfylla och utvidga sina uppgifter som stat. För mig är det dock viktigt att vi finner den lämpliga blandning av förtroende och kontroll som kan få albanerna och den albanska regeringen att fortsätta på den rätta vägen.
Jag har intrycket av att vi genom det makroekonomiska stödet kan bidra med en liten byggsten i Albaniens framåtskridande, och jag hoppas att det kan göras under den närmaste framtiden genom att kommissionen vidtar lämpliga kontrollåtgärder.
Fru ordförande! I fråga om föredragandens betänkande och hennes ändringsförslag kan jag fatta mig kort. Dessa stöds fullständigt av vår grupp. När det handlar om biståndet, som vad oss beträffar skall förstärkas under så gynnsamma villkor som möjligt tills vidare, måste naturligtvis ett antal villkor knytas till den. Kommissionen föreslår detta, föredraganden likaså.
Jag nämner ett: Vi anser att undersökningen av pyramidfonderna äntligen måste avslutas. Det berör såväl att tillerkänna målsägarna indrivningsrätt som att faktiskt lägga fram en lag för att bekämpa penningtvätt. Det är exempel på nödvändigheten av en bättre finansiell kontroll av olika institutioner, däribland bankerna.
Men trots detta konfronteras vi naturligtvis även fortsättningsvis med den stora faran, och föredraganden pekade också på detta, att - för att uttrycka det så - det ena hålet fylls med det andra, att man begär det ena lånet för att betala av det andra lånet. Det skulle ju vara en mycket dålig utveckling för ett land som när allt kommer omkring inte har något behov av att kontinuerligt gå från det ena lånet till det andra, utan som behöver pengar, bland annat från Europeiska unionen, till produktiva investeringar, investeringar med vars hjälp landet kan genomgå en självständig ekonomisk utveckling. Det är det som Albanien har behov av på sikt.
Fru ordförande, herr kommissionär, kära kollegor! Jag anser att vi bör gratulera van Bladel till hennes betänkande. Det är tydligt att Europeiska unionen har misstagit sig mycket beträffande Albanien och att det inte är med detta lån på 20 miljoner euro som vi i grunden kommer att ändra situationen. Nu var det sagt. Detta lån kommer att ge Majako litet syre, som gör jättelika satsningar, men förfogar över en mycket begränsad manövreringsmarginal.
Det är Europeiska unionens allmänna attityd till Albanien som jag kritiserar. Vi hjälper till att sprida kriminella företeelser som när allt kommer omkring uppmuntras av Europeiska unionen. Den sistnämnda borde föra en mycket djärvare politik. Vi skulle behöva inrätta - som våra grekiska vänner på sätt och vis gör, men säkerligen inte de andra länderna, till att börja med Italien - mycket frikostiga immigrationskvoter för att slå sönder de maffior som lever på handel med arbetskraft och annan handel, till exempel narkotikahandeln. Vi måste generöst öppna våra universitet för albaner och samtidigt ge dem tusentals stipendier. Det är nödvändigt med bestämmelser för att undvika pyramidspel och situationer med allmän politisk instabilitet samt för att hindra att en motståndarmakt får ett ökat inflytande jämfört med de lagliga myndigheterna i Albanien, trots de nuvarande albanska ledarnas välvilja och skarpsinne. Utan sådana åtgärder kommer Albanien att ytterligare förlora många år.
Jag uppmanar alltså kommissionen, och i synnerhet kommissionens vice ordförande, att hos medlemsstaterna insistera på att regleringarna inte skall komma till stånd efteråt, som i dag i Italien där 250 000 människor har reglerats - under tiden har immigrationsmaffiorna fått sinekurer. Vi måste snarare ingripa tidigare och inrätta kvoter i Europeiska unionens alla länder. Jag anser att om insatsen delades upp i hela unionen, skulle det inte vara så betungande, och det är det man måste göra för att gå till grunden med problemet.
Fru ordförande! Jag vill förstås också börja mitt anförande med att varmt tacka föredraganden som jag menar verkligen gjort ett gott arbete. När vi talar om Albanien tror jag att vi bör komma ihåg sammanhanget, att det är fråga om ett land som på bara några års tid tvingats ta ett jättekliv i utvecklingen; det måste också fortsätta på samma bana. Under Enver Hoxhas tid fördes det så gott som tillbaka till stenåldern; det har nu att ta ett jättekliv framåt och det i en tid då situationen i hela den omgivande regionen är mycket labil.
Visserligen kan vårt stöd bara bli som en droppe på en upphettad sten, men kanske kan det ändå bidra till vissa förbättringar i landet t.ex. vad gäller att överskrida de befintliga gränserna. När det gäller Albanien skall man inte glömma bort att landet är indelat i två stora områden, den norra området och det södra. Det finns två olika folkgrupper, toskerna och gegerna, vilka av tradition alltid har bekämpat varandra, något de självklart fortsatte med under Enver Hoxha. Många av de konflikter vi i dag kan se har sin grund i detta. Konflikterna sträcker sig ända in i partistrukturen i dagens Albanien.
Den nya albanska författningen har förstås givit upphov till stora förhoppningar. Också jag hoppas starkt att man kommer att lyckas att på ett förnuftigt sätt integrera oppositionen i landets politiska struktur - och oppositionen agerar faktiskt på många områden mycket förnuftigt. Det är först då som problemen med omgivningen kan komma närmare en lösning.
Som man redan flera gånger har nämnt i kväll är det självklart nödvändigt att införa lämpliga kontrollsystem. Det är först när sådana kontrollsystem etablerats - framför allt handlar det om kontrollerande åtgärder inom Albaniens demokratiseringsprocess - som biståndet från Europeiska unionen verkligen kan få positiva återverkningar. Man har även fört andra kontrollåtgärder på tal, främst åtgärder riktade mot den korruption, vapenhandel och narkotikahandel som förekommer. Det är inte möjligt för oss att skaffa oss full överblick över situationen, det enda vi kan göra är att ge hjälp till självhjälp - men det bör vi också verkligen göra. van Bladels betänkande med dess idéer om effektiv stöd innebär ett steg i rätt riktning.
Fru ordförande! Jag vill börja med att gratulera föredraganden till hennes utmärkta betänkande, och även tacka henne för det stöd som parlamentet har gett till kommissionens förslag.
Syftet med det makroekonomiska stödet på maximalt 20 miljoner euro till Albanien, är att förstärka landets officiella valutareserv. Denna åtgärd blir en del av den globala strategi som tillämpas av det internationella samfundet - i synnerhet av Europeiska unionen - sedan krisen började i slutet av 1996. Stödet kompletterar de åtgärder som vi har vidtagit enligt Phare-programmet, vars främsta prioriteringar omfattat institutionella reformer. Det särskilda syftet med denna åtgärd är att stödja programmet för strukturella ekonomiska reformer, som regeringen inledde under IMF: s överinseende.
Till och med under och omedelbart efter det att krisen brutit ut i landet i slutet av 1996, efter kollapsen av det s.k. pyramidsparandet, var den finans- och penningpolitiska förvaltningen mycket försiktig och, som ett resultat av detta, har den makroekonomiska situationen förbättrats under de senaste månaderna. Den del av budgetunderskottet som finansierats med inhemska medel har minskat avsevärt och inflationen har fallit dramatiskt, men den externa betalningssituationen är fortfarande prekär. Stödet till valutareserven från gemenskapen, kommer därför att hjälpa de albanska myndigheterna att tillämpa en återhållsam makroekonomisk strategi. Kommissionen kommer naturligtvis särskilt att ta initiativ för att bekämpa korruptionen, genom att förbättra tullförfarandena och kontrollen av offentliga utgifter.
Jag vill nu ta upp vissa ändringsförslag. Kommissionen stöder och välkomnar ändringsförslag 1, 2, 3 och 6, av vilka vissa - särskilt nr 3 - kommer att göra det möjligt för oss att få en starkare förhandlingsposition med albanerna inom de sektorer som vi anser är mycket viktiga.
Rent allmänt så härstammar vårt förkastande av de övriga ändringsförslagen från vår avsikt att värna om tillämpningsarrangemangens effektivitet och integriteten hos de mål vi vill nå. Dessa tillämpningsarrangemang har visat sig lämpliga under åtskilliga liknande åtgärder som skett i kommissionens regi, och att göra dem allt för tungrodda skulle inverka på åtgärdens effektivitet. Phare-kommitténs mandat innehåller, till exempel, inget om att den skall höras före inledandet av en makroekonomisk åtgärd, eller att den skall höras om de ekonomiska villkor som är tillämpliga vid det åtföljande låntagar-och långivarförfarandet. Men kommissionen kommer att se till att åtgärden sker i överensstämmelse med, och att den kompletterar, Phare-programmets mål i Albanien.
I enlighet med de föreslagna arrangemangen, kommer kommissionen åtminstone en gång om året att skicka en rapport till parlamentet och rådet, i vilken man redovisar en bedömning av hur beslutet genomförs. Det finns inga skäl till att gå längre än så. I samband med den tillhandahållna utvärderingen, kommer kommissionen att hålla parlamentet informerat om lånevillkoren. Dessutom så är vi naturligtvis beredda att svara på de frågor som parlamentet ställer, både under åtgärdens gång och efter det att den slutförts. Men när det gäller förhandlingarna om utbetalningsvillkoren, som ligger vid själva kärnpunkten i en dylik åtgärd, så krävs ett visst manöverutrymme och ett iakttagande av de sekretesskrav som myndigheterna i de berörda länderna kanske vill tillämpa, vad gäller reformernas omfattning och tidtabell.
Det är mycket viktigt att skydda målen för en åtgärd som är utformad för att stödja stabilitet och ekonomiska reformer. Man skulle gå utöver dess räckvidd om även omedelbara politiska mål skulle hänföras till det. Kommissionen kommer naturligtvis som vanligt att under genomförandefasen undersöka om den politiska situationen är förenlig med utbetalningar i enlighet med principerna om sund förvaltning.
Tack så mycket, herr kommissionär!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 9.00.
Sammanträdet avslutades kl. 19.50.
| sv |
Situationen i Georgien (ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
2. Begäran om upphävande av Krzysztof Liseks parlamentariska immunitet (
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
Datum för sammanträdesperioderna: se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session för återupptagen efter avbrottet torsdagen den 29 maj 1997.
Justering av protokoll
Protokollet från sessionen torsdagen den 29 maj 1997 har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande, protokollet från den 29 maj återger en mycket högre närvaro även vi har den sista dagen av en sammanträdesperiod i Strasbourg. Jag antar att det beror att de franska myndigheterna inte är kapabla att erbjuda en vettigt flyg- eller annan transport, så att man kan komma hem efter ett sammanträde.
Herr Kellett-Bowman, jag känner till att vi på måndagarna i Strasbourg upprepade gånger haft samma ordningsfråga, och jag kan inte göra annat än ge samma svar, nämligen att jag vidarebefordrar denna fråga till de franska myndigheterna. Ni känner redan till att de franska myndigheterna besvarat ett förslag från Europeiska rådet om fastställande av säten och sammanträdestider.
Herr ordförande, jag har en viktig anmärkning vad gäller protokollet. Ni kommer ihåg att jag tog upp frågan om den norska laxdumpingen på onsdagen. Jag återkom till denna fråga på torsdagen. Vi har fortfarande inte fått svar på vår fråga om varför vi, i vår egenskap av parlament, inte har haft tillgång till kommissionen, för att få höra vad som pågår, medan den norska regeringen förefaller ha kunnat prata med varenda kommissionsledamot. Jag vill veta när vi kan fråga kommissionen om detta. Ärendet har nu avgjorts till Norges fördel och vi har rätt att veta när vi kan få höra om det.
(Applåder)
Jag tackar Macartney och skall vidarebefordra hans inlägg till kommissionen.
(Protokollet justerades.)
Herr ordförande, jag har en fråga om hur denna byggnad sköts. Sedan vårt senaste möte i Strasbourg har någon rivit ned och tagit bort en affisch jag hade på min dörr till åminnelse av det franska och tyska motståndet mot Hitler. Jag förstår svårigheten i att övervaka en institution där det finns sådana personer som Bernard Antony, som den 15 maj dömdes i Montpellier för rasism till FF 50 000 i böter och ett villkorligt fängelsestraff på 6 månader och Roberta Angelilli, som stödde återuppförandet av Hitlers nazisters bokbål i Rom, men kan ordföranden försäkra mig att vakterna framgent kommer att försöka säkerställa att vi skyddas från denna typ av vandalism?
(Applåder)
Herr Ford, ert klagomål skall beaktas och ärendet vidarebefordras till säkerhetstjänsten, som har att skydda ledamöternas kontor mot alla typer av vandalism.
Herr ordförande, jag ber att ni personligen som kunnig jurist och som framstående medlem av utskottet för juridiska frågor och medborgerliga rättigheter sedan många år, att ni personligen tar tag i den nederländska dossiern om nullitet av tekniska föreskrifter för europeisk rätt. I Nederländerna är det fråga om en juridisk katastrof till följd av en oerhörd blunder från myndigheternas sida, som har missat att anmäla ungefär 340 föreskrifter till Bryssel så att de är ogiltiga. Till exempel alkoholblåstesten kan inte längre genomföras i Nederländerna på grund av den föreskriftens nullitet. Det är för övrigt det förra kabinettet och inte det nuvarande kabinettet som är ansvarigt för detta. Min fråga till er är - jag skall diskutera detta i kväll med kollega Wijsenbeek, vi är de enda två nederländska juristerna, även i det juridiska utskottet - men min fråga i sak är att ni bjuder in ordföranden för justitieministerrådet ...
(Ordföranden kopplade bort talaren.)
Herr Janssen van Raay, detta är inte rätt tillfälle att ta upp denna fråga. Ni kan presentera den för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt på fastställt sätt.
Herr ordförande, jag skulle vilja uppmana kommissionen, i synnerhet transportavdelningen, att lägga fram en rapport om transporter av nukleärt material. För närvarande flyger flygplan med last av plutonium över medlemsstaterna, inklusive Förenade kungariket. Det är av yttersta vikt att denna fråga löses så fort som möjligt. Jag skulle därför respektfullt vilja be er att anmoda kommissionen att lägga fram en aktuell rapport om transport av kärnkraftsavfall.
Om det är så att ni redan ställt denna fråga till kommissionen, skall jag insistera på att få den besvarad.
Herr ordförande, den brittiska tidningen Sunday Times publicerade den 1 juni i år en artikel, där det uppgavs att den nya brittiska regeringen upprätthöll en datoriserad databas om vad ledamöterna i detta parlament sade, gjorde och frågade. Hugh Kerr omnämndes särskilt. Jag vet inte om andra ledamöter har övervakats och kontrollerats av den brittiska regeringen på detta sätt. Jag vill veta om denna åtgärd utgör ett brott mot detta parlaments privilegier.
Herr Perry, jag tolkar denna uppgift, förutsatt att den är korrekt, som en medlemsstats regerings intresse för verksamheten i denna församling. Vi uppmanar alltid medlemsstaterna att följa arbetet i parlamentet, och det är därför bra att en nybildad regering ägnar sig åt dessa frågor. Jag vill tolka uppgiften på detta sätt och inte på något annat.
Herr ordförande, jag ställde personligen en fråga angående tolkningen i delegationerna till de blandade parlamentariska utskotten. Konkret handlar det om delegationen för förbindelser med Kazachstan och de andra demokratierna i Centralasien. Händelsevis är jag också vice ordförande i denna delegation. Resan skulle äga rum, och ägde rum i början av maj. Det var omöjligt för mig att delta, trots att jag ville och tyckte att det skulle vara nödvändigt, p.g.a. att jag fick information om att det inte skulle finnas någon tolkning till grekiska. Jag ställde frågan både muntligt och genom en skrivelse till er och jag fick ett mycket försenat svar. Ni svarade, jag vet inte vilket organ som beslutade, att i de blandade delegationerna kan inte alla de deltagandes språk finnas med och i just denna delegation bedömde ni att det var tillräckligt att det fanns ryska och engelska. Jag vet inte på vilka kriterier ni grundade detta beslut och uteslöt alla andra språk. Jag är intresserad av grekiskan, eftersom jag var medlem och måste kunna deltaga.
Varför ställer jag denna fråga? För det första därför att svaret kom för sent, men bland alla era andra sysselsättningar kan väl detta vara berättigat. För det andra handlar det dock om en innehållsfråga. Vi kan inte längre fungera. Någonstans måste det finnas, i parlamentets Arbetsordning borde det stå, att för att någon skall kunna bli ledamot och delta i de olika organen, utskott etc. är det bland annat nödvändigt att kunna engelska och ryska eller tyska, och det går inte på något annat sätt, därför att i praktiken är det så här. Ni utesluter oss från verkligheten.
Jag tror att det ni nu tagit upp har behandlats av delegationsordförandekonferensen, och ni skall vid lämpligt tillfälle få besked om skälen till varför det vid detta tillfälle endast täcktes två språk, samt om eventuella lösningar.
Herr ordförande, min skriftliga deklaration om alkoläsk, som skulle vara inlämnad till klockan 18.30 i kväll, har distribuerats till ledamöterna. Jag skulle vilja framföra två klagomål på förfarandet i samband med skriftliga deklarationer.
För det första, ordet " alkoläsk" är visserligen ett förhållandevis nytt ord, men jag har anledning att klaga på översättningarna. I synnerhet översättningen till franska avslöjade inte vad alkoläsk är: söta drycker innehållande alkohol, avsedda för ungdomar och mycket farliga. Så översättningen fick göras om, men tidsgränsen utsträcktes inte.
För det andra skulle jag vilka klaga på det faktum att det är mycket, mycket svårt att skriva under skriftliga deklarationer i vårt parlament. Det kan vara medvetet, men jag kan garantera att det finns många ledamöter i denna kammare som absolut inte har någon aning om vart man skall gå i Bryssel för att skriva under skriftliga deklarationer. Svaret är: det ligger långt från denna kammare. Jag ber er att överväga att ha de skriftliga deklarationerna här i denna kammare, den självklara platsen för underskrift. Jag ber också om en utsträckning av tidsgränsen för min deklaration, så att de som vill bekämpa alkoläsken kan göra det på ett bekvämt sätt.
(Applåder)
Tidsfristen kan naturligtvis förlängas. Vad gäller sättet att underteckna förklaringarna påminner jag er att detta redan finns fastställt i arbetsordningen och att en eventuell ändring medför att även arbetsordningen måste ändras.
I Bryssel ligger lokalen för undertecknande av skriftliga förklaringar precis under sammanträdessalen och i Strasbourg, om jag inte misstar mig, vid sidan av sammanträdessalen.
Arbetsplan
Det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av ordförandekonferensen vid sammanträdet torsdagen den 5 juni 1997 i enlighet med artikel 95 i arbetsordningen har delats ut.
Inga ändringar har föreslagits.
Jag ger ordet till fru Green.
Herr ordförande, med anledning av min grupps möte i kväll skulle jag vilja lägga fram några ändringar.
För det första, som ni känner till, stödde vi i ordförandekonferensen att McIntosh-betänkandet om flygsäkerhet flyttas från tisdag till torsdag. Vi gjorde detta under intrycket att kommissionsledamoten skulle komma att vara tillgänglig för att ta itu med denna fråga på torsdagen. Vi har nu fått reda på att så inte är fallet. I det att vi förstår anledningen till att detta betänkande har flyttats, och eftersom vi vill hjälpa till så mycket som vi kan, skulle vi vilja be föredraganden att överväga att flytta betänkandet till juli, så att det kan tas upp när kommissionsledamoten är tillgänglig. Det är en mycket allvarlig fråga och vi vill säkerställa att den diskuteras och hanteras korrekt. Torsdag är, ärligt talat, ingen bra idé.
Det andra förslaget är att vi för närvarande har en tidsgräns klockan 16.00 i morgon för kompromissförslag och ändringsförslag till regeringskonferensen och toppmötet i Amsterdam. Det betyder att resultatet av den omröstning som äger rum i kväll i utskottet för institutionella frågor, där, som ni vet, 134 ändringsförslag har lagts fram till texten om regeringskonferensen, inte kommer att ligga färdig för grupperna att ta ställning till innan tidsgränsens för inlämnande av ändringsförslag går ut. Jag ber därför att denna tidsfrist för kompromisstexter och ändringsförslag utsträcks till, säg, klockan 10.00 på onsdag. På så sätt skulle alla grupper kunna ägna kvällen i morgon åt att avgöra huruvida de vill komma med ytterligare ändringsförslag till dessa texter, som utskottet för institutionella frågor inte lägger fram förrän i kväll.
Ordförande, det förvånar mig något att betänkandet McIntosh, som nu är flyttat till torsdag, nu fortfarande måste diskuteras här, eftersom jag utgick ifrån att när det inte kommit in några skriftliga kommentarer, är föredragningslistan fastställd som ni nu gör.
Men om det nu visar sig att kommissionen har ett problem, då tror jag att vi kan gå med på en förskjutning av betänkandet till sammanträdesperioden i juli, eftersom den kompletterande sammanträdesperioden i juni redan är full.
Det vi dock har problem med, det är följande: två resolutioner: en om regeringskonferensen och den andra om de andra punkterna som fortfarande finns på föredragningslistan för toppmötet i Amsterdam. Jag förstår av förslaget som fru Green just lämnat att inlämning av ändringsförslagen på onsdagsmorgonen skulle innebära att omröstningen skall ske på torsdag. Jag tycker inte att det är bra när det gäller en sådan viktig debatt - vi har talat om det i gruppen -och jag kan mycket väl tänka mig att vi till exempel för en gångs skull skulle sätta tiden för inlämning av ändringsförslag, inte till klockan fyra, utan till tillexempel ungefär klockan sju eller i nödfall halv åtta, så att alla har möjlighet att också prata om det i gruppen; så långt vill vi tillmötesgå den socialistiska gruppen; men att inte rösta på onsdag tycker jag inte är bra.
Därför skulle jag vilja lägga fram frågan till er till vilken tidpunkt det tekniskt fortfarande är möjligt och då kan vi i varje fall se till att vi röstar på onsdag.
Ordförande, jag har en punkt om tisdagens sammanträde. Ungefär 10 minuter innan detta sammanträde började, fick jag en kopia av ett brev riktat till er. Jag fick det antagligen eftersom jag är föredragande för jordbruksbudgeten. Ordföranden för jordbruksministerrådet meddelar att han inte kan vara närvarande i morgon vid debatten om priserna, men föreslår att i stället vara närvarande på kvällen. Jag skulle vilja föreslå er att vi har en omröstning om det i morgon bitti klockan 9, så att vi i jordbruksutskottet kan diskutera det och kanske också ha överläggningar med kommissionär Fischler. Därför ber jag er om att i morgon bitti klockan 9 besluta om vi kan skjuta upp debatten om jordbrukspriserna till på kvällen klockan 9.
Ordförande, vi tycker också att det skulle vara mycket olyckligt om omröstningen inte sker på onsdag. Det skulle politiskt vara helt fel signal att på onsdag förmiddag ha en debatt och sedan först nästa dag rösta om något så väsentligt. Vi stödjer alltså begäran om att få lämna in ändringsförslag och kompromisser senare. Att dessa i stället för att lämnas in tisdag klockan 16.00 skulle få lämnas in till klockan 20.00 eller 21.00 beroende på de tekniska möjligheterna.
Vi fortsätter punkt för punkt.
Uppskjutande av McIntosh-betänkandet
För det första har vi Greens förslag, stött av PPE-gruppen, om att uppskjuta McIntosh betänkande till julisessionen. Jag låter förslaget gå till omröstning, men detta är ett undantagsfall och jag vill påpeka för Green och övriga ledamöter att förslag till ändringar av föredragningslistan måste inges minst en timma före det att sammanträdesperioden öppnas, i enlighet med bestämmelserna i arbetsordningen.
(Parlamentet godkände förslaget.) - Tidsfrist för Europeiska rådet
Den andra punkt som tagits upp av Green berör tidsfristen för inlämnande av ändringsförslag avseende debatten om Europeiska rådet i Amsterdam.
Tidsfristen skulle kunna förlängas till tisdagen klockan 16.00, så att resolutionerna kan gå till omröstning på onsdagen, vilket är önskvärt. Men grupperna bör visa ansvar och inte inge ett överdrivet antal ändringsförslag, eftersom de måste översättas på vanligt sätt för att omröstningen skall kunna genomföras med den noggrannhet som frågan förtjänar.
Herr ordförande, jag försöker bara hjälpa till. Jag förstår varför vi skulle vilja genomföra omröstningen på onsdag. Vi skulle kunna stödja det under förutsättning att vår grupp och de flesta andra grupper som träffas på tisdag kväll har åtminstone någon möjlighet att diskutera ändringsförslagen och den text som lämnar utskottet för institutionella frågor i kväll. Min grupp sammanträder klockan 19.00, så det är helt omöjligt för oss att lämna in ändringsförslagen före klockan 18.00. Vi kommer att försöka hålla dem på ett absolut minimum. Till och med en tidsgräns klockan 20.00 skulle endast ge oss en timme att diskutera dessa frågor i en grupp om 214 personer. Ni förstår vilken stress vi utsätts för! Naturligtvis skulle klockan 21.00 göra saker och ting mycket enklare för oss. Om vi alla kan enas om det, kommer vi att göra allt vi kan för underlätta saken för tjänsterna. Vi kommer till och med att lämna utkast i förväg, som kanske senare kan justeras marginellt i efterhand. Vi kommer att göra allt vi kan för att hjälpa till.
Fru Green, det betyder att vi skulle genomföra omröstningen på torsdag?
Herr ordförande, jag skulle vilja föreslå att vi har en tidsgräns klockan 21.00 - och vi kommer att underlätta så mycket vi kan för tjänsterna - vi skulle kunna rösta på onsdag.
Vi försöker göra så. Men om det är tekniskt omöjligt, till följd av att det är många och komplicerade ändringsförslag, kommer vi att hålla omröstningen på torsdag. Det kommer vi att veta på onsdag morgon. Hur som helst, mina tjänster säger att kan säga 21.00 om vi har fått in ändringsförslagen till den tiden. Krav på delade omröstningar måste vara inne senast 18.00, men vi kan vänta på ändringsförslagen till 21.00.
Herr ordförande, jag har ingen lång erfarenhet här av procedurdebatter, men jag har en utomordentlig hjälp, fru Oomen-Ruijten. Hon har alltså förklarat anledningarna, och med sin längre erfarenhet gör hon det utomordentligt. Men jag riktar mig också till herr Hänsch. Jag har av honom under föregående perioder lärt mig, att omröstningen måste komma så snart som möjligt efter debatten. Jag tycker att det är en god regel. Fru Aelvoet har också sagt att det skulle sända en dålig politisk signal om vi här skulle ha en debatt på onsdag morgon och först skulle rösta på torsdag eftermiddag. Därför tycker jag att, i överensstämmelse med ert förslag, herr ordförande, om vi sammanträder i morgon kväll till klockan 21.00 - vårt gruppsammanträde sammanträder först klockan 19.00 - då måste vi också kunna lämna in eventuella ändringsförslag bortemot klockan 21.00. Jag yrkar verkligen på att vi röstar onsdag eftermiddag efter denna viktiga debatt.
Jag håller med, det var vad jag sade.
Herr ordförande, jag instämmer helt med förslaget om att inte låta antalet ändringsförslag bli för stort. Låt oss se till att de är inne klockan 21.00 Men vad jag, ärligt sagt inte förstår är att man redan klockan 18.00 skulle vara tvungen att ta ställning till i samband med vilka man begär split vote . Jag förstår inte varför det måste vara så tidigt, med hänsyn till att det snarare har att göra med, inte översättningsproblem för det är inte alls svårt att översätta - det är för övrigt den som sitter ordförande som säger att det begärts split vote - utan bara med förberedelsen för omröstningen. Jag kan ärligt talat inte tänka mig att om man klockan 21.00 har ansökningarna inlämnade som hänger samman med frågan här och om vilken del en split vote skall äga rum, varför dessa inte skulle kunna tas med i övervägandena. Det förstår jag ärligt talat inte.
Det handlar här om en ovanlig omröstning, varför vi vidtar ovanliga åtgärder och fastställer tidsfristen till klockan 20.00. Parlamentets tjänstemän kommer att göra en ansträngning utöver det vanliga för att vi skall kunna rösta på onsdagen.
Herr ordförande, jag är förvånad över denna utgång, för grupperna försöker vara mycket hjälpsamma mot plenum. Trots allt måste vi ha möjligheten att behandla något som inte lämnar utskottet förrän i kväll. Ni ger oss en timme, vilket gör det ytterst svårt att såväl diskutera de ändringsförslag vi kan vilja lämna in som att lämna in dessa i en form som är acceptabel för plenum. Det är verkligen tufft!
Jag förstår inte varför, om vi måste rösta på onsdag - och jag håller med om att det är bättre att rösta då - vi inte kan säga, att om det är för många ändringsförslag och de inte kan vara klara vid lunchtid på onsdag, vi inte kan ha en särskild omröstning klockan 17.00.
När allt kommer omkring är det här parlamentet självständigt. Vi måste ha möjlighet att diskutera dessa frågor. Det är inte bara omröstningen som är viktig. Hela denna fråga är viktig. Gruppernas respons på diskussionen om regeringskonferensen är av yttersta vikt. Så jag skulle trots allt vilja be om att det blir klockan 21.00. Min grupp har 214 medlemmar. Det är inte lätt att diskutera denna fråga och att lämna in ändringsförslag på en timme.
Fru Green, tidsfristen kommer att löpa ut klockan 21.00, och jag noterar vad ni sagt. Om allt inte är klart för omröstning vid slutet av onsdagens förmiddagssession, kommer vi att flytta fram omröstningen till klockan 17.00. Vi kan emellertid inte rösta om översättningarna inte är klara i tid eller utan en skälig förberedelse inför omröstningen.
Jordbruksdebatt
Den tredje punkt som tagits upp berör den gemensamma debatten om jordbrukspriserna. Faktum är att jag för en stund sedan fick ett brev av jordbruksministern i Nederländerna, där han meddelar att han absolut måste närvara vid parlamentet just den eftermiddagen. Han föreslår därför följande lösningar: att debatten hålls mellan klockan 21.00 och 24.00, varvid han då skulle närvara, eller att en debatt hålls med utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Jag överlämnar nu ordet till Colino, ordförande i utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling.
Herr ordförande, jag är förvånad över att Nederländernas jordbruksminister, rådets agerande ordförande, av skäl som ni här förklarat inte kan inställa sig, men jag tror att det vore bra om ministern närvarar vid debatten. Jag har därför inga invändningar mot att vi håller debatten från klockan 21.00, i enlighet med denna begäran, eftersom nu ministern kan kompromissa och närvara vid denna tidpunkt.
Ministern skriver i sitt brev följande: "Jag kan närvara vid plenumdebatten från och med klockan 21.00 till klockan 24.00. Jag skulle därför bli mycket tacksam om debatten om jordbrukspriserna kunde hållas på kvällen. " Jag tycker detta är en tydlig kompromiss.
Jag överlämnar förslaget om att skjuta upp debatten om jordbrukspriserna till tisdagskvällen till omröstning.
(Parlamentet godkände förslaget.)
Arbetsplanen godkänns således med denna ändring.
Herr ordförande, egentligen var det ju meningen att vi skulle ha en gemensam diskussion. Gäller nu detta bara debatten om priserna på jordbruksprodukter eller hela denna fråga som står på föredragningslistan?
Jag tackar för er fråga, som ger mig möjlighet att förklara att det handlar om den gemensamma debatten.
Herr ordförande, här måste jag göra en invändning. Vi har haft omröstning om en punkt, nämligen diskussionen rörande priserna på jordbruksprodukter. Vi kan ju inte diskutera om hela denna frågeställning ända fram till midnatt! Då finns det ju inte en enda människa kvar i kammaren!
Jag förstår ert argument, eftersom er grupp röstat mot förslaget. Majoriteten har emellertid beslutat annorlunda.
Jag överlämnar nu ordet till fru Lulling.
Herr ordförande, också jag lägger fram ett betänkande som berör jordbruket, nämligen betänkandet om bin. Jag förstår inte vad det har att göra med jordbrukspriser, och vi kan mycket väl granska såväl det som Baldarellis betänkande i eftermiddag, som enligt föredragningslistan. Är inte det möjligt?
Lulling, enligt föredragningslistan ingick inte ert betänkande ramen i den gemensamma diskussionen. Det har alltså inte berörts av beslutet. Vi beslutade faktiskt att återuppta den gemensamma diskussionen, men inte de övriga punkterna på föredragningslistan. Vi kommer alltså inte att ta upp ert betänkande.
Framställningar 1996-1997
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0190/97) av Perry för utskottet för framställningar om överläggningar i utskottet för framställningar under parlamentets valperiod 1996-1997.
Herr ordförande, jag presenterar det årliga betänkandet om arbetet i utskottet för framställningar.
Jag anser att var helst människor befinner sig i världen, så anser de sig själva vara i universums centrum. Jag uppfattar det som att oberoende av vilket utskott kollegorna i detta parlament är medlemmar i, så anser de att det utskottet är det viktigaste, mest vitala och centrala för parlamentets arbete.
De kan alla argumentera för sin sak, oavsett om det är budgetutskottet, miljö-, kvinnors rättigheter, regionalutskottet etc. De gör alla viktigt arbete. Jag vet att utskottet för framställningar allmänt inte anses vara det viktigaste. Faktum är att jag beskriver det för min valkrets som reklamationsavdelningen i parlamentet. Vi beslutar inte om politiken, vi lagstiftar inte, vi kontrollerar inte någon budget, vilka ju är de sätt som man vanligen avgör makt och inflytande.
Men vi lyssnar på människorna i Europa - och kan någon tala om för mig vad som i den demokratiska processen är viktigare än att lyssna till medborgarnas bekymmer och problem? Medborgarna tar sin rätt att göra framställningar på allvar. Under de senaste tio åren har antalet framställningar fördubblats från 500 till 1 000 per år. Antalet har gått ned något i är, vilket var väntat som en följd av att en Europaombudsman infördes. Utskottet har upprättat ett väl fungerande arbetsförhållande med ombudsmannen och jag lovordar arbetet och det goda förhållandet.
Utskottet för framställningar spelar rollen av lyssnare åt parlamentet. Förra året såg vi en framställning med över 4 miljoner namnunderskrifter, som motsatte sig djurförsök inom kosmetikaindustrin. Men det är individens möjlighet att kunna få gehör för sina klagomål som är det viktiga. Kollegan Mary Banotti arbetar mycket hårt med frågan om s.k. " dragkampsbarn" , i sitt arbete som er representant för att lösa detta mycket personliga problem. Det fanns en ung man i Luxemburg som fick skattemyndigheterna där att återbetala skatt till honom. Ingen kan göra ett bättre jobb än att få skattmasen att betala tillbaka pengar till sig! Till och med i min egen valkrets var det en framställare som klagade över att hans pension var felräknad och han fick flera tusen pund retroaktivt.
Utskottet arbetar på ett harmoniserat sätt över nationella och politiska gränser. Jag vill verkligen lovorda förra årets ordförande, Newman, och min politiska kollega Fontana, som sitter ordförande i år. Jag skulle också vilja ta till protokollet utskottets uppskattning av det arbete dess sekretariat och kommissionen gör. Deras rapporter är alltid noggranna, väl underbyggda och presenterade på ett hjälpsamt sätt.
Tyvärr består mitt betänkande inte enbart av ros. Ministerrådet utmärker sig ofta genom sin frånvaro. Jag undrar om de deltar i debatten här i kväll. En avsevärd del av alla våra framställningar kommer från medborgare som anser att medlemsstaterna inte uppfyller sina skyldigheter gentemot Europafördragen. Det kan röra sig om socialförsäkringen, miljöhänsyn - en hel uppsjö problem som uppstår eftersom det är medborgare som försöker tillämpa fördragen genom att bo, arbeta, studera där de vill i Europa. Det är inte alltid så lätt som vi vill att det skall vara, eller som vi fromt kanske tror att det är.
Om rådets medlemmar regelbundet deltog i utskottets för framställningar sammanträden skulle det kunna undanröja den typen av problem. Det är inte bara rådet jag anmärker på. Våra egna tjänster - och till och med vissa av våra utskott - är måttligt intresserade av utskottets för framställningar arbete. Enligt min åsikt, om ett utskott i parlamentet blir ombett av utskottet för framställningar om ett yttrande, bör det anse att det inte finns någon högre prioritet än att hörsamma vädjanden från en medborgare som anser att Europa inte fungerar.
I betänkandet har vi också bett presstjänsterna att visa mer intresse. Detta är " human interest" -material - de visar vad Europa betyder för individen och de visar att parlamentet är individens beskyddare och vi bör basunera ut vår framgång. Betänkandet innehåller ett förslag till formel som anger vad medborgarna i Europa har rätt att förvänta sig av organ som administrerar förordningar och direktiv, oberoende av om dessa organ är nationella regeringar eller kommissionen. De behandlar sådana självklara frågor som insyn i regelverket, vem som är högste ansvarig för en tjänst, rätten att begära handläggande av en fråga inom en offentliggjord tidsram.
I Storbritannien ingår dessa administrativa normer i Citizens´ Charter och det är denna modell som kommissionen mycket väl skulle kunna studera och använda sig av, där så är tillämpligt, över hela Europa. Jag hoppas att vi skall finna en mekanism för att införa en sådan formel för god administrativ praxis som en europeisk medborgarcharta.
Slutligen, i vår egenskap av utskott betonar vi att informationskampanjen " Medborgarna först" inte underlåter att påminna medborgarna om deras rättmätiga rättighet att lägga fram framställningar till parlamentet för att hjälpa till att säkerställa att de europeiska medborgarnas rättigheter respekteras.
Först och främst vill jag lyckönska herr Perry till hans utomordentliga betänkande. Denna årsredogörelse är - också på det sätt som den genomförts - ett tecken på och ett uttryck för det goda samarbete som vi genomgående, alla politiska grupper sammantagna, praktiserar i detta utskott. Utskottet för framställningar existerar sedan tio år i Europaparlamentet, och under denna tid har runt 10 000 framställningar lämnats in undertecknade av runt 10 miljarder människor, kvinnor och män. Vi kan med all rätt påstå att utskottet för framställningar representerar förbindelselänken mellan EU: s medborgare och dess institutioner. Människorna i Europeiska unionen vänder sig med sina problem, sina negativa erfarenheter och sina önskningar till framställningsutskottet. Ofta kan vi hjälpa dem vidare, lösa problem, men ofta är våra händer bundna därför att, även om det gäller europeiska frågor, det saknas en rättslig grundval för vårt handlande. Till sist kommer ändock ärendet att visa sig vara ett nationellt problem.
Ibland blir emellertid framställningsutskottet som institution också helt och hållet missuppfattat. Vi blir betraktade som så att säga högsta instans, enligt mottot att jag, framställaren, har framfört mina klagomål hos kommunen, sedan har jag gått till regionsförbundet och därefter har jag vänt mig till det nationella framställningsutskottet. Ingenstans har jag fått rättvisa; alltså går jag då till Europaparlamentet med mina klagomål. Så ser naturligtvis inte våra befogenheter ut. Vi är inte Högsta domstolen.
Ett problem som vi hela tiden haft att kämpa med är problemet med tid. Framställarna måste vänta för länge på svar eller till och med på en lösning på sina problem. Det dröjer länge innan en framställning, från det att den kommit fram, har sammanfattats, underkastats en preliminär granskning om den kan godkännas och därefter också översatts till elva språk.
Först efter utskottets beslut om rekommendation, börjar sedan det egentliga arbetet. Under tiden har kommissionen tack och lov tillmötesgått vår begäran och försökt behandla framställningarna mycket snabbt. Där det fortfarande hakar upp sig är hos medlemsstaterna respektive i rådet. Dessa arbetar endast helt långsamt, särskilt då det gäller en kränkning av gemenskapsrätten. Tillhandahållandet av informationer är otillräckligt, d v s för det mesta ofullständigt och för långsamt. Vårt krav är att informationer och svar från medlemsstaterna måste var mer exakta och komma fram mycket snabbare. Vi behöver fast överenskomna tidsfrister. Därvid skulle en utbyggnad och samordning av systemen för elektronisk databearbetning kunna vara till hjälp för samtliga berörda parter. Då ju framställningsutskottet sammanträder offentligt sedan 1992 och framställarna alltid tillfrågas om de vill ha sin framställning offentligt behandlad, torde detta inte utgöra några svårigheter vad dataskyddet beträffar. Många gånger är framställarnas deltagande och utfrågning i utskottet synnerligen önskvärt, och vi försöker att genomföra det på ett rättvist sätt.
Detta gäller också för framställningen om avvecklingen av brunkoldagbrottet i Garzweiler. Eftersom informationen från framställarna föreföll ofullständig för oss i utskottet, beslöt vi att sända dit en fact finding mission . Detta ska nu ske nästa vecka.
Tyvärr sker vårt arbete ännu så länge alldeles för mycket i det fördolda. Många initiativ från andra utskott, men även lagförslag från kommissionen, har ett nära sammanhang med de av utskottet behandlade framställningarna. Det upptäcks nämligen ideligen nya luckor och bristfälligheter i de europeiska direktiven och lagbestämmelserna. Därför går också vårt krav ut på att parlamentets olika organ skall ge bättre och mer utförlig information rörande rätten till framställningar. Allmänheten borde emellertid också informeras om de framställningar som tagits upp till prövning och framför allt om de framställningar vilka lett till en lösning. Endast på det sättet kan vi som valda företrädare för EU: s medborgare fördjupa relationerna och omsätta den så mångomtalade närheten till medborgarna i praktiken.
Herr ordförande, det är en oväntad ära för mig. Jag ersätter Fontana och, som en aktiv medlem av utskottet för framställningar, skulle jag vilja ta tillfället i akt att informera parlamentet om att vi fått ytterst goda nyheter vad gäller bortförda barn. Under det senaste året har barn som varit saknade - i vissa fall upp till 18 månader - återförts. Det fanns ett mycket uppmärksammat fall där ett barn från Tyskland hade förts bort till Västra Samoa och andra hade förts bort till Frankrike och Nordafrika. Med avsevärd hjälp från vårt kontor och parlamentet har vi varit mycket framgångsrika i att återbörda dessa barn till deras föräldrar.
Detta har resulterat i mycket god publicitet för parlamentet. Man ser det som en mänsklig fråga, och även om vi inte agerar strikt som advokater, har vi genom parlamentet avsevärt inflytande vad gäller att utöva påtryckningar på lokala myndigheter som kanske ignorerar dessa fall under antagande att det rör sig om mindre familjegräl. När vi ringer från parlamentet har jag märkt en tydlig beredvillighet från många myndigheters sida, juridiska och sociala, att ta dessa fall på allvar och att de ge oss fantastisk hjälp på vägen.
En annan fråga där utskottet för framställningar har varit föremål för intensiv lobbying, är de svårigheter många lärare upplever när de arbetar i andra medlemsstater. Alla medlemsstater har sin egna små smarta tricks för hur de kan se till att det inte blir för lätt för folk att flytta till ett annat land och utöva sitt yrke. Så, mot bakgrund av direktivet om fri rörlighet och yrkesutövning, hoppas vi att detta kommer att förbättras.
Jag hade också äran att vara föredragande för betänkandet om handikapp. En framställning från över 3 000 personer med handikapp från hela gemenskapen resulterade i mitt betänkande och jag är stolt att säga att det antogs enhälligt i december förra året.
Ytterligare en framställning tog upp mycket allvarliga frågor. Två personer från min valkrets lämnade in en framställning till parlamentet efter det att deras föräldrar dött av kolmonoxidförgiftning i en semesterlägenhet i Spanien. Som ett direkt resultat av denna framställning har vi upptäckt några mycket oroande saker rörande vissa gasvärmare, däribland det faktum att 61 personer dog i Belgien förra året som en direkt följd av kolmonoxidförgiftning från varmvattenberedare. Följaktligen har frågor långt bortom den ursprungliga framställningen bringats i dagen.
Som Perry med rätta sade, utforskar människorna i Europa effektivt lagarna i Europa, direktiven i Europa och de frågor som rör dem närmast.
Herr ordförande, jag vill gärna tacka Perry för hans betänkande, som jag anser vara ett utomordentligt utfört arbete, och jag vill gärna säga att det säkert är riktigt, som Perry säger, att man är benägen att anse det utskott som man själv är aktiv i som det viktigaste utskottet. Men jag anser att man gott kan tillåta sig att säga att utskottet för framställningar tillsammans med ombudsmannen faktiskt berör den mest jordnära delen av unionens verksamhet. Det är på mycket få andra ställen som medborgarna i samma grad står i direktkontakt med unionen. Det är här den enskilde medborgaren har möjlighet att få sin sak behandlad helt konkret. Visserligen sker det tyvärr ofta, därför att det är ett eller annat som är fel i förhållandet mellan länderna, och det är ju det, som utskottet för framställningar arbetar med, men det är emellertid möjligt att lägga in ett klagomål och få saker behandlade relativt kostnadsfritt. Var någonstans annars i unionen kan man komma undan utan ett väldigt bistånd av advokater? Det kan man faktiskt om man tar upp sin sak i utskottet för framställningar. Men just därför, att det är här som den enskilde medborgaren står i direktkontakt med unionen, är det viktigt att arbetsgången blir så effektiv som möjligt. Och eftersom vi har ordföranden på ordförandestolen, vill jag gärna säga, samtidigt som jag hoppas att ordföranden också lyssnar fastän jag talar på danska, att vad gäller den databaserade sidan av sakbehandlingen i parlamentet saknar vi verkligen mycket. Det är nästan oöverkomligt om man ger sig in på detta område, och jag måste säga att just därför att det handlar om femton länder som skall samarbeta så är ADB och informationstekniken något av det viktigaste vi måste få på fötter.
Herr ordförande! Låt mig först gratulera Perry till det utmärkta betänkande han presenterat. Jag skulle också vilja påminna om att rätten att göra framställningar är en av de europeiska medborgarnas grundläggande rättigheter. För ögonblicket är detta ett av de få tillfällen när den europeiske medborgaren har direkt kontakt med de europeiska institutionerna. Det är med andra ord viktigt att vi verkligen vårdar denna rättighet med omsorg.
Låt mig påminna om, något som redan har påpekats, att under de senaste tio åren har cirka 10 tusen framställningar gjorts och miljontals medborgare har undertecknat dem. Det är av den anledningen det är viktigt att påpeka att samtliga parlamentariska utskott måste engageras i arbetet med att utöva denna rättighet - inte bara utskottet för framställningar - och det är absolut nödvändigt att revidera arbetsordningen så att samtliga de framställningar vi får kan ges ett snabbt svar. I dag besvaras de med avsevärda förseningar. Det är omöjligt att bibehålla denna dialog med medborgarna, bevara denna rättighet som de europeiska medborgarna har om det inte sker förändringar som gör att rutinerna för att besvara framställningarna blir betydligt snabbare och smidigare.
I det här sammanhanget vill jag också påminna om att samarbetet från kommissionens sida visserligen är senfärdigt, men att det existerar, medan samarbetet från rådets sida saknas helt. Även när det gäller detta krävs starka påtryckningar så att denna rättighet kan förverkligas fullt ut.
Ordförande, den årliga rapporten om kommisionsframställningar innehåller självklart mycket lite för polemik. Vidare är det otvivelaktigt så att det på alla förvaltningsområden måste finnas mekanismer för att skydda medborgarna mot maktmissbruk eller ovilja från olika administrationer. När till exempel gränsarbetare inom den Europeiska unionen stöter på problem med skatte- eller pensionsadministrationer måste de människorna erbjudas stöd och bistånd.
Ändå måste jag beklaga att detta vid tillämpningen, i alla detaljer av den så kallade gemenskapsrätten, alltid läggs fram som en sorts seger för demokratin. Jag påminner om att den europeiska gemenskapsrätten i många fall kommer till på ett sätt som man omöjligt skulle kunna beskriva som demokratiskt. Endera eftersom besluten hamnar i kretsar som inte kontrolleras av något eller någon, eller för att de tas på en nivå så långt borta från medborgarna hos de europeiska folken, att kontroll, för att inte tala om medbestämmande, i realiteten är omöjligt.
Jag vill här använda möjligheten och talartiden som erbjuds mig, för att ge ett mycket konkret exempel på detta. Genom Maastrichtavtalet beslutades att det för Europeiska val och kommunalval skulle komma en rösträtt i alla medlemsstater, också för medborgare som inte hade den berörda medlemsstatens medborgarskap. Det var ett arbiträrt och av en ren europeistisk ideologi inlämnat förslag. Det var ett beslut över medborgarnas huvuden och inte ens önskat av de medborgarna, så som för övrigt bevisades genom det faktum att denna europeiska rösträtt vid de senaste europeiska valen egentligen blev en stor flopp. Sedan tre år ber jag med en klockas regelbundenhet den europeiska kommissionen om sifferuppgifter om det deltagandet och fram till nu kan de så att säga, tre år efteråt inte skaffas fram. I mitt eget land hotar det europeiska beslutet att leda till ett kulturellt folkmord - det finns inget annat ord för det - för flamländarna från ringen runt huvudstaden och för flamländarna i själva Bryssel. Tio tusentals nya väljare, självklart nästan per definition inte nederländskspråkiga väljare, hotar att orsaka en flodvåg till fördel för franskspråkiga partier. De franskspråkiga partierna representerar människor som är av åsikten att de tillhör en sorts "herrefolk ", ett "herrefolk " som inte behöver anpassa sig till landsspråket i det land där man frivilligt bosatt sig, utan de tycker tvärt om att den autoktona befolkningen, flamländarna, de nederländskspråkiga, måste anpassa sig till nykomlingarna.
Nåväl, denna moderna form av kolonialism, cynisk kolonialism, brutal kolonialism stöds nu av ett europeisk beslut som inte önskas av den stora majoriteten av mitt folk och som till och med måste definieras som att det bidrar till kulturgenocid. I det flamländska parlamentet antogs enhälligt en motion för att knyta denna Eurorösträtt till ett antal tvingande begränsningar och villkor. Nåväl, allt tyder på, att det, över allt och allas huvuden, tagna europeiska beslut kommer att väga tyngre än de demokratiska kraven från det flamländska parlamentet. Det är just för att jag med hjälp av konkreta exempel som detta måste fastställa att det så kallade Europa väldigt ofta är ödesdigert för intressena, för fortlevnaden och särarten hos de europeiska folken, som jag blivit en euroskeptiker och bara av den anledningen kan jag inte godkänna detta betänkande, även om det inte är polemiskt.
Fru ordförande, jag vill i min tur gratulera och tacka Perry för hans betänkande. Naturligtvis måste vi på denna punkt förstå att det är fråga om ett kollektivt arbete i hela utskottet, vilket den enhälliga omröstningen av det och den kreativa kompletteringen av det med ändringsförslagen under hela förloppet av utarbetandet vittnar om. Perrys betänkande ger alltså, efter Gutiérrez Díaz betänkande från förra året, och efter Kuhns betänkande från 1995, i verkligheten ett djup åt utskottet för framställningar.
Naturligtvis är inte utskottet för framställningar världens centrum, men det är ett utskott här i Europaparlamentet som är annorlunda jämfört med de andra. Om vi accepterar att rättigheten till framställningar för medborgaren är en grundläggande rättighet såsom den erkänns av Fördragen, om vi accepterar att denna rättighet är till nytta för Europaparlamentet, skall vi se att detta utskott för framställningar har ansvaret för att, för Europaparlamentet, stödja och förverkliga den europeiske medborgarens rättighet till framställningar.
Denna möjlighet till direkt kontakt för medborgaren med Europaparlamentet möjliggör i praktiken en kontroll över Europas utveckling. Det är ett slags dagligt test, en slags undersökning av gemenskapsrätten, såsom den avslöjas genom den många gånger ofördelaktiga verkligheten i den enkle medborgarens vardagsliv.
Jag tror att detta budskap borde kunna accepteras av det stora flertalet. Det vill säga betydelsen av detta utskotts parlamentariska funktion i Europaparlamentet, av bevarandet och främjandet av den europeiske medborgarens rättigheter, såsom dessa nu har möjlighet att fungera tillsammans med den europeiska ombudsmannens institutionella organ.
Fru ordförande, jag instämmer i mina kollegors tack till föredraganden för hans betänkande, som var alldeles utmärkt, precis som hans presentation. Men, naturligtvis, precis som föregående talare sade, återspeglar detta betänkande utskottets för framställningar arbete som helhet.
Jag är en utomstående, d.v.s. jag är inte medlem av utskottet för framställningar, men jag har från tid till annan, väljare med invecklade problem. Jag måste medge att vi har haft vår andel misslyckanden. Jag är den förste att tillstå att utskottet har varit framgångsrikt på många fronter. Vi har hört i synnerhet från Banotti hur barn har vunnit på utskottets arbete. Men faktum kvarstår att det finns ett antal trassliga problem och vissa av dem har passerat genom mina egna händer. Jag har inte kunnat tillfredsställa de berörda väljarna, åtminstone inte förrän nu. Det kanske, kanske inte, är utskottets för framställningar fel. Det kanske, kanske inte, är kommissionens fel. Men man får en känsla av att vissa personer ibland inte gör vad de skall. Jag skulle vilja placera kommissionens tjänstemän i den kategorin.
Vem tänker jag på? Jag tänker bl.a. på min högt ärade väljare, Peter Thomas. Han vann ett mål mot den grekiska järnvägen för flera år sedan och de är skyldiga honom flera tusen pund. Har de betalt det? Självklart inte! De har inte betalat honom för avtalsbrottet. Det hela drar ut på tiden mer och mer och min väljare har fått allvarliga problem med sin bank. Det är det första fallet.
Fall två: Jag har en väljare - Hawthorne - som hade en villa i Malaga, Spanien. Den såldes utan hans vetskap. Han var bara skyldig dem en mycket liten summa. Han har kämpat nu i sex år med de spanska domstolarna och vi har ännu inte fått någon egentlig hjälp från detta parlament. Jag skäms litet för detta.
Fru ordförande! Jag tror att detta betänkande är mycket användbart, som synes av debatten, därför att det balanserar arbetet i Utskottet för framställningar, en balans som utskottet gjort sig förtjänt av, och dess sekretariats ansträngningar. Men vi kan bara konstatera att vi är långt ifrån att svara med nödvändig och önskvärd effektivitet på de europeiska medborgarnas förväntningar, vilka - om de vänder sig till oss i ett stort antal, med mycket angelägna ärenden, med ärenden som har att göra med deras grundläggande intressen - vi inte kunnat svara, som jag sa, med önskad effektivitet på dessa framställningar, på dessa ansökningar, på dessa enträgna försök att försvara rättigheter och intressen.
Och vi har inte kunnat göra det av två skäl: Det första, för vilket vi kanske till och med själva är ansvariga, har att göra med svårigheterna att informera medborgarna om att denna möjlighet finns, det har att göra med dröjsmålen och komplexiteten hos förfarandena, som när allt kommer omkring också är knutna till kravet på översättning till alla språk. För det andra har oförmågan att raskt och positivt besvara de ansökningar och framställningar som medborgarna sänder till oss att göra med det faktum att klagomålen många gånger gäller medlemsstaternas åtgärder och tillkortakommanden. Och problemet är att det förfarande som vi måste använda oss av inte tillåter att vi kontaktar medlemsstaterna direkt och tvingar dem att svara på medborgarnas önskemål. Vi måste alltså konstatera att vi för att kunna ge effektiva svar kommer att tvingas ändra på de förfaranden som föreskrivs i fördraget.
Men jag vill inte missa att påpeka den praktiska betydelsen som Europaparlamentets utskott för framställningar har haft, till exempel i Portugal, när det gäller den diskriminerande lönesättningen vid Banco Central Português och när det gäller tullklarerarna, konkreta fall för vilka många framställare visade att de förväntar sig klara svar från Europaparlamentet på sina problem. Och det är därför vi måste förbättra vårt arbete; jag riktar också en vädjan till rådet och medlemsstaterna att de skall samarbeta med utskottet för framställningar.
Fru ordförande, mina ärade damer och herrar! Den årliga verksamhetsberättelse som utskottet för framställningar framlägger för parlamentet med avseende på förfrågningarna från europeiska medborgare är en bra anledning att tänka igenom de europeiska medborgarnas förhållande till Europeiska unionens institutioner. Kommissionen har framför allt under regeringskonferensen satt denna för Europeiska unionen så viktiga fråga i medelpunkten för sina överläggningar om institutionernas framtid, eftersom den lägger stor vikt vid att föra medborgarna och institutionerna närmare varandra. Detta är till sist också en fråga om det förtroende som medborgaren är beredd att visa Europa.
Rätten till framställningar är en viktig landvinning för medborgarna. Därför är också en snabb och effektiv bearbetning av framställningarna ett bra medel att stärka medborgarnas förtroende. Med sin framställning till parlamentet pekar inte medborgaren enbart på en enligt hans mening otillfredsställande tillämpning av gemenskapsbestämmelserna utan han ger även uttryck för sitt förtroende för parlamentet. Han förknippar också därmed sina förväntningarna att det missförhållande som han tar upp avhjälps på lämpligt sätt. Kommissionen gör sig därför mödan att besvara frågorna som föreläggs den av utskottet för framställningar så snabbt och utförligt som möjligt.
I många fall har samarbetet mellan Europaparlamentet och kommissionen också under detta år möjliggjort lösningar och konkreta förbättringar, vilket framgår av herr Perrys ytterst informativa betänkande. Den ingående prövningen av de många olika framställningarna är av intresse också av en annan anledning, vilket herr Perry så riktigt påpekar, nämligen den att utskottet för framställningar kan ses som en barometer för medborgarnas konkreta angelägenheter, som det viktigaste parlamentariska forumet för medborgarna.
Sedan 1987 har mer än tio millioner europeiska medborgare vänt sig till parlamentet med runt tio tusen framställningar. De ärenden som i första hand sysselsätter dem är de sociala angelägenheterna, miljön, skatterna, den fria rörligheten för människor och godkännandet av diplom och examina. Kommissionen ser det som en av sina viktigaste uppgifter att i medborgarnas intresse sörja för den obegränsade tillämpningen av gemenskapsrätten samt att upptäcka och utplåna eventuella svaga punkter i dessa bestämmelser. Parlamentet hjälper härvid till på ett mycket värdefullt sätt.
Kommissionen gläder sig därför särskilt mycket över det goda samarbetet och parlamentets erkännsamma ord. Den kommer även i fortsättningen att förmedla all den information till utskottet för framställningar som behövs för en effektiv handläggning och vill gärna tillmötesgå utskottets önskan om ett nära samarbete med initiativet "Europas medborgare ".
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Sändningsverksamhet för television
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0201/97) av Galeote Quecedo och Hoppenstedt för Parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv (C4-0203/97-95/0074 (COD)) om ändring av rådets direktiv 89/552/EEG om samordning av vissa bestämmelser som fastställts i medlemsstaternas lagar och andra författningar om utförandet av sändningsverksamhet för television.
Fru ordförande, under debatterna och behandlingen av direktivet om television utan gränser har vi haft intensiva, utdragna och i vissa fall kontroversiella diskussioner, men jag tror att vi alla som deltagit i dessa förhandlingar har ett bra minne av dem.
Jag tror att vi tillsammans har ansträngt oss, att vi också har haft mycket fantasi, att vi har kämpat för vår övertygelse, men med tillräcklig flexibilitet och förmåga att föra dialog för att leda debatterna till en framgång.
Dessutom fru ordförande, är jag övertygad om att vi alla som debatterat denna fråga som väsentligt mål hållt det allmännas intresse framför partiintressena och, framför allt, de ekonomiska intressena. I egenskap av samföredragande, tillsammans med herr Hoppenstedt, är det med tillfredsställelse jag kan se på den huvudroll Europaparlamentet haft i denna debatt.
Vi har i motiveringarna sammanfört två element som alltid givits särskild hänsyn från Europaparlamentets sida, till stöd för den europeiska ljud- och bildindustrin: produktionsstöd genom ett gemensamt system, som skulle kunna utgöra grunden till garantierna och, framför allt, impulsen för de oberoende producenterna.
Jag skulle på denna punkt vilja vädja till Europeiska kommissionen att man insisterar på sina förslag: man kommer alltid att på sin sida ha Europaparlamentet i denna kamp för en övergång från förklaringar till konkreta åtgärder som kan ändra vår verklighet.
Å andra sidan har Europaparlamentet också bidragit med specifika lösningar, som t ex utvecklingen av ett nytt televisionsfenomen, som försäljning genom teve är, eller för att aktualisera regleringen av den alltid diskutabla reklamen, men jag tror att denna fråga givits en sundare reglering genom våra debatter, om ni tillåter detta ordval.
Jag skulle emellertid tro att Europaparlamentets största tillfredsställelse i huvudsak ligger i den förmåga man haft att ta hänsyn till de sociala kraven. Vi har i direktivet fått in en väsentlig höjning av skyddet av de minderårigas rättigheter och jag har ett välgrundat hopp om att vi på ett år skall kunna utveckla denna fråga ännu mer, när Europeiska kommissionen presenterar resultatet från sin undersökning, i enlighet med direktivet. Vi har dessutom säkerställt medborgarnas rätt att fritt kunna följa händelser som har stor betydelse för samhället. För att dessa bägge bestämmelser skall bli tillämpliga i sin helhet har vi begärt att kommissionen snarast tillsätter den kontaktkommitté som föreskrivs i artikel 23b i direktivet och håller sitt löfte, vilket självaste kommissionär Oreja visat sig beredd att göra, att punktligt informera Europaparlamentet om förhandlingarna om denna kontaktkommitté.
Fru ordförande, jag tror definitivt att vi med morgondagens omröstning kommer att kunna uppfylla de förväntningar som skapats genom denna debatt i våra respektive länder och detta tack vare två års intensivt arbete i kulturutskottet. Jag skulle vilja framföra min tacksamhet till framför allt Castellina och Pex, som lett utskottet under denna tid, det holländska ordförandeskapets ansträngningar och kommissionär Orejas och dennes medarbetares ansträngningar, som så magnifikt har bistått oss under våra förhandlingar.
För mediepolitiken och den mediepolitiska utvecklingen är det som vi nu bedrivit i två års tid förvisso mediehistoria.
Jag tror att vi med tanke på den oerhört snabba utvecklingen av de elektroniska och digitala överföringsmöjligheterna, framför allt via satellit, har presterat ett bra stycke arbete. Men vi känner också starkt det tvång som medieutvecklingen innebär för oss på vår väg mot framtiden. Vi kan säga att det representerar en mycket spännande uppgift. Vid vårt sökande efter de riktiga lösningarna är det många som varit till hjälp. Naturligtvis har det varit våra kollegor - även om vi i många fall vid första- och andrabehandlingen varit av olika åsikt - det har varit kommissionen men det har också, som nyss påpekades, varit det nederländska rådsordförandeskapet. Men jag vill inte heller glömma bort att nämna dem som är involverade på marknaden, och här de enskilda grupperingar som stött oss eller försökt leda in oss på den rätta vägen. Detta är säkerligen vara ett ämne som skulle kunna ta upp hela kvällen.
I andra behandlingen har vi träffat viktiga beslut, som exempelvis om definitionen av begreppet audio-visuell, om avgränsningen till de så kallade nya tjänsterna eller också om en klar definition av de regler som rör reklamen, vilken naturligtvis representerar ett mycket viktigt vägval för det duala systemet som alla vill ha utan att, fru Tongue, på något särskilt sätt inkräkta på den allmänrättsliga sändningsverksamheten.
Vi har fastslagit kvotreglernas frivillighet, och vi måste i samband med denna tematik konstatera - det har ju varit en mycket omfattande diskussion - att samtliga här i kammaren vill att europeiska sändningar, europeiska filmer skall utgöra den största andelen av vårt program. Vi har inte kunnat komma fram till något vad beträffar kvoterna. Det är vår, respektive min, övertygelse att kvoter ännu aldrig framställt några program. Media I och II, handlingsplanen 16: 9 och den redan nämnda garantifonden, som vi fortfarande har för ögonen som ett viktigt bidrag till utvecklingen av den europeiska programpolitiken, de däremot är alla sådana element som vi tror skall föra den europeiska programpolitiken framåt.
Vi har - som redan omtalats - mycket ingående diskuterat skyddet av ungdomen och här i synnerhet de tekniska möjligheterna att stänga av program som en sista beslutsmöjlighet för målsmän. Jag anser det vara fel att rådet inte genast accepterat detta. Vi har inom ramen för förlikningsförfarandet, där vi uppnådde ett utmärkt resultat, beställt en studie som ännu en gång skall förtydliga var faran för ungdomen föreligger samt hur stor faran är som ungdomarna utsätts för. Vidare skall naturligtvis denna studie reda ut huruvida en teknisk avstängningsmöjlighet är ett lämpligt hjälpmedel och huruvida bedömningskriterierna, om än inte harmoniserade över hela Europa, åtminstone kan vara verkningsfulla anpassade till varje enskilt land. Denna studie över frågeställningen om huruvida televisionen är skadlig för barn är kanske ändock överflödig, ty det finns redan 5 000 sådan studier världen över - förmodligen hade man kunnat göra det hela enklare!
Ett väsentlig tema - och jag tror att det också givits ett bra resultat vid vår förlikning - är frågan hur vi också i framtiden skall kunna möjliggöra en tillgång för konsumenterna till viktiga nationella och kulturella händelser och sportevenemang. I denna fråga har vi i förlikningsförfarandet föreslagit och beslutat att uppställningen av listor skall vara frivillig.
Denna frivillighet kommer att försätta medlemsstaterna i ett sådant läge - förlagan till detta har medlemsstaterna fått - att också göra något vettigt av det och därmed finna en förnuftigt väg mot framtiden vad beträffar medborgarens och konsumentens deltagande i händelserna.
Det kommer i framtiden alltid att krävas av oss som parlament att på grund av den tekniska utvecklingen noga tänka över denna viktiga utveckling av mediepolitiken. Parlamentet har under dessa år intagit en nyckelposition i denna fråga, och jag kan bara säga att om vi fortsätter på det här positiva sättet och utvecklar oss som parlament, vi just då det gäller mediepolitiken befinner oss på den rätta vägen. Jag kan bara önska oss att vi får arbeta vidare på detta spännande tema. Då finner vi också en förnuftig lösning för Europeiska unionens medborgare och dessutom i våra världsomspännande förbindelser genom de nya medierna.
Jag tackar ännu en gång min medkämpe, herr Galeote Quecedo, men även alla andra, d v s alla kollegor, som stött oss. Jag tackar också kommissionen, framför allt herr Oreja och Nicole Fontaine, som gemensamt med rådet på ett utmärkt sätt lett förlikningsförfarandet.
Fru ordförande, jag skulle vilja tacka våra föredragande. Vi har visat att framtiden för den audio-visuella industrin är en debatt som korsar alla politiska och nationsgränser. Vi har all delat oron för televisionens framtid, det mest inflytelserika mediet i våra demokratier och i förlikningsförfarandet stod vi som parlament enade, vilket var både mycket välkommet och mycket viktigt.
Det är värt att komma ihåg vad direktivet handlar om. Det handlar om att bygga en stark och konkurrenskraftig audio-visuell industri, som bör kunna erbjuda över 1 miljon nya jobb i Europa fram till år 2000. Vi kan inte tolerera ett underskott på 6, 3 miljarder dollar i handeln med USA. Amerika accepterar endast 3 % av allt audio-visuellt material utifrån av icke-amerikanskt ursprung. Frihandel måste handla om ömsesidighet.
Direktivet handlar om att säkerställa att vi i vår egenskap av européer ekonomiskt och kulturellt skall kunna dra nytta av denna expanderande industri. Vi måste skapa för att kunna konkurrera. Vi måste se till att alla kulturer får en plats på våra skärmar. Kanada, Australien, alla länder över hela världen ser genom kvoter till att det finns plats på deras skärmar. Jag säger till Hoppenstedt att de europeiska kvoterna inte är protektionistiska. USA åtnjuter en massiv strukturell fördel. De kan sälja program till oss för den tiondel av kostnaden för att skapa dem och detta beror till del på den reglering de njutit av tidigare.
För att gå vidare till sporträttigheter, så finns det två möjliga vägar i framtiden för televisionen. Den ena styrs av den kommersiella efterfrågan och den andra formas av det allmännas intresse. Sporträttigheter är nyckeln. Tack vare vårt ändringsförslag om sporträttigheter kommer alla länder att kunna göra en lista över huvudevenemang. På så sätt garanteras fortsatt framgång för kulturell mångfald i den fria televisionen. Olympiska spelen och Europacupfinalen, t.ex. måste visas i den fria televisionen för alla medborgare. TV är Europas Hollywood. Direktivet Television utan gränser är vår chans att visa att vi verkligen menar allvar vad gäller jobb, investeringar, export och kulturell pluralism.
Vi måste kunna skapa och se våra egna alster, det må vara Kommissarie Morse eller Derrick. Vi måste kunna dra ekonomisk nytta av denna industri, som snart kommer att vara den största arbetsgivaren i Europa. Slutligen, de största sport- och kulturevenemangen måste få visas fritt, så att alla kan njuta av dem.
Fru ordförande, nu när dammet äntligen lagt sig över detta direktiv - möjligen det direktiv där lobbyverksamheten enligt min erfarenhet de senaste 13 åren i detta parlament varit den starkaste - låt oss titta på några av de frågor som rör inte bara oss här i parlamentet, men specifikt de, som varit nog så förvirrade av komplexiteten i detta direktiv i allmänhetens ögon.
Orsaken till varför jag stött kvoterna är - precis som jag är säker på att fallet är för mina kollegor - att vi nödvändigtvis inte kan lita på att våra egna sändningsföretag inte tar till den lättare utvägen vad gäller billigt programutbud. De oberoende producenterna var mycket oroade av detta direktiv, och måste ge våra unga, oberoende producenter erkännande och stöd, i det att de redan producerar några av de bästa och mest intressanta europeiska programmen. Låt oss särskilt titta på dem som producerar på minoritetsspråk och som oundvikligen måste texta sina program. Om dessa nu redan är textade, borde det vara möjligt att titta på dessa program i hela Europa - ja, i hela världen - vid behov textat - för de ger oss en mycket speciell insyn i de mindre kända språken och kulturerna i våra samhällen. Vi måste skydda våra public service-utsändningar .
Jag som kommer från ett land med både public service och kommersiella utsändningar, finns det speciella problem och vi måste också inse att vi inte säljer våra egna program till våra egna kollegor och andra länder inom Europeiska unionen. Naturligtvis måste vi försöka bryta in på den lukrativa amerikanska marknaden, men låt oss först av allt se till att vi producerar program som säljer över våra egna gränser, att människor är intresserade av dem och villiga att köpa dem, och på så sätt fylla på grytan för de oberoende producenterna.
Detta direktiv har varit en stark katalysator - det har tvingat oss att stanna upp och tänka över vad vi menar med vår kultur och att sätta ett värde på den, vilket kanske saknats i många av våra andra överläggningar.
Fru ordförande, en medling på 100 minuter visade sig vara tillräcklig också eftersom Europaparlamentet lyckligtvis i sin vishet - alla tycker inte så, men det gör jag - att parlamentet hade låtit de ursprungliga kraven på den förpliktade europakvoten för europeiska produktioner och upptagning av nya tjänster, falla. Liberalerna är nöjda. För det första med den höga nivån på skydd av minderåriga även i den reviderade riktlinjen. Och jag hoppas innerligt att det verkligen, kommissionär Fischler, genomförs en riktig studie efter VCHIP och att detta eller ett liknande teknisk instrument slutligen kommer att komma. För mig handlar det om en liberal princip: myndigheterna skaffar medlen och föräldrar och vårdnadshavare beslutar själv om man skall använda det.
Vi är också nöjda med den garanterade tillgängligheten av stora sportevenemang för den stora publiken utan extra kostnader. Mina hjärtliga lyckönskningar till båda föredragande.
Något helt annat men dock i detta sammanhang. Jag är bekymrad över de nederländska förslagen om att i Amsterdamfördraget ta upp ett protokoll om public service-kanalernas roll. Får myndigheterna då obegränsat finansiera public service-kanalerna? Skapas då en fullständig undantagsposition från den europeiska konkurrensregleringen för public service-kanalerna? Kan kommerssiell radio och tv efter antagandet av protokollet fortfarande lämna in ett besvär hos den europeiska kommissionen om enligt deras åsikt public service-kanalerna favoriseras? Kan offentliga medel då användas för att favorisera public service-kanalerna vid lanseringen av nya tjänster eller öppnande av nya marknader? Det är saker som inte har ett dugg att göra med offentlig service. Detta skulle vara oacceptabelt för liberaler. Jag vet säkert att kommissionär Van Miert har stora problem med detta.
Vi är förespråkare för en tvådelad ordning. Ett starkt offentligt radio- och TV-bolag som ombesörjer information och egen kulturell identitet, och utrymme för de kommersiella radio- och TV-bolagen. Ingen maktkoncentration utan val, ingen favorisering, alla behandlas på samma sätt. Låt oss inte glömma att också kommersiella sändare måste hämta sina inkomster helt från marknaden och ändå är lika bundna av alla regler i riktlinjen "Television utan gränser ". Så skall det vara, men då måste de också behandlas likadant.
Fru ordförande, Hoppenstedt, Galeote Quecedo, förvånar det inte er att det är så litet folk i kammaren - Banotti också för den delen - eftersom vi under två års tid, vilket ni lagt märke till, varit föremål för en så intensiv lobbyverksamhet?
I dag håller ni er Oscarsgala och tackar varandra inför en tom sal, men detta förvånar er inte. Rådet finns representerat men här finns ingen kulturminister. Oreja har inte tagit sig hit. Bangemann, som rasar så mot kvoteringar, är inte här.
Just det, ingen är här, eftersom de har vunnit! Ingen är här eftersom de som vill ha och som kommer att fortsätta driva kampen för kvotering inte längre tror på oss. Det är också ett misslyckande för Europa och dess institutioner. Vi har inte inom regeringskonferensen förmått ifrågasätta detta skenbara medbestämmande, och de 22 röster som fattades för att man skulle få kvalificerad majoritet - medan vi i stället fick en enkel majoritet - gjorde att vi handlade odemokratiskt.
Naturligtvis går vi i den riktning som Vita husets förre rådgivare Brejzinski talade om: "Vad vi inte har lyckats göra med vapen kommer vi att lyckas med genom motorvägar och information. " Visst, vi öppnar informationens motorvägar, vi sätter på våra teveskärmar. Vad många länder beträffar är de i varje fall redan grundligt invaderade. Sedan skulle man kunna säga att man vunnit. När det gäller sport är det den enklaste sak i världen att i varje litet hörn av Frankrike och Europa kunna se till exempel Tour de France eller Wimbledonturneringen i tennis.
Men rör det sig då verkligen om någon seger? Är det en seger för de rasande antivålds- och antipornografikämparna - själv har jag inte varit någon större anhängare - att få veta att den lösning man slutligen kommit fram till föreskriver att Europeiska kommissionen inom loppet av ett år, i samverkan med behöriga myndigheter i medlemsstaterna, genomför en enkät om för- och nackdelarna med åtgärder som syftar till att underlätta föräldrarnas kontroll?
Vem är det man driver med? När det gäller något så viktigt för hela civilisationen, vem är det som gör att Förenta staterna alltsedan Blum-Bayrnesavtalen mycket väl förstått att här fanns det som skulle prioriteras, här låg framtiden i fråga om sysselsättning, men också i fråga om kultur, språk och ideologi. Varför inte säga det?
Kampen för kvotering är av största betydelse. Och jag hoppas att vi kommer att fortsätta att föra den tillsammans med fackliga organisationer, tillsammans med branschorganisationer. Jag kan tala om för er att människorna i Cannes under denna femtionde födelsedag var övertygade och talade mycket om kvotering. Jag hoppas att vi efter valen i Förenade kungariket och Frankrike kommer att föra denna kamp på ett intelligent och ansvarsfullt sätt.
Fru ordförande! Låt även mig få helt kort påminna om att under den långa arbetsperiod när diskussionen om direktivet " En television utan gränser" har ägt rum, så har de Gröna klart deklarerat var de står och har förklarat sig instämma i formuleringarna i den text som blev resultatet efter förstabehandlingen. Vi ansåg att den texten innebar ett viktigt framsteg vad gäller utvecklingen av direktivet och framför allt inser vi att man etablerade ett band mellan televisionen, media och demokratin. Där fanns en koppling mellan televisionen och kulturen och man erkände nödvändigheten av att, inte så mycket en europeiska kultur, men summan av alla de olika kulturer som finns i Europa idag, måste få en framtid och inte dränkas av en enda dominerande typ av sändningar och "fiction " som importeras från antingen USA eller Öst.
Den nuvarande situationen kan vi inte acceptera: förstabehandlingen angav en möjlig lösning. Tyvärr har andrabehandlingen, med ett flertal rösters övervikt, som redan har påpekats, radikalt ändrat andemeningen i den text som blev resultatet av förstabehandlingen. Och med detta avser jag inte bara problemet med kvoter, utan också, det måste påpekas, frånvaron i direktivet av hänvisningar till televisionens alla tänkbara framtida utvecklingsmöjligheter, det som kommer att vara framtidens television: det är de här inslagen som har lett till att gruppen de Gröna ställer sig negativa till förslaget.
Som andra kolleger redan har påpekat, så har förlikningsförfarandet varit tämligen smärtfritt och vi kan i stort instämma i resultatet när det gäller de punkter som i och för sig är viktiga - problemet med skydd av minderåriga, problemet med garanterade sändningar av viktiga nationella och internationella tilldragelser, framför allt idrottsevenemang - men detta räcker inte för att vi skall ändra vår värdering, som är negativ, av direktivet som helhet, så som det har blivit efter andrabehandlingen och efter de ändringar som rådet har gjort.
Därför är vår hållning kritisk.
Fru ordförande, försoningsviljan har centrerats kring Europaparlamentets förslag att garantera "öppen " sändning av de stora idrottsevenemangen. Den text som överenskommits är tillfredsställande och balanserad, men jag måste beklaga och meddela att ledningen i Partido Popular i Spanien använt denna föreskrift i direktivet som förevändning eller alibi för att förfölja de kommunikationsmedia som inte tjänar regeringen.
I parlamentets förslag fastställdes att det i samtliga medlemsstater skulle vara obligatoriskt med "öppen " sändning av vissa idrottsliga evenemang av extra stor betydelse, som t ex olympiska spel, världsmästerskap eller europamästerskap i fotboll. Av juridiska skäl accepterade parlamentets delegation vid förlikningen att denna bestämmelse inte skulle vara obligatorisk i samtliga unionsländer, utan att varje medlemsstat skulle kunna anta bestämmelsen om man så önskade.
I den antagna texten bibehölls den extraordinära karaktären av de evenemang som måste sändas "öppet " genom nationella listor sanktionerade av kommissionen. En viss försiktighet fastställdes för att kunna garantera öppenhet i förfarandet, med full respekt för gemenskapsrättens alla principer.
I Spanien föreslår regeringen trots detta en lag som betraktar fotbollen av allmänt intresse, framför utbildning och hälsa, och förbjuder sändning via betalteve av vanliga helgmatcher i den vanliga klubbligan. Denna överdrivna bestämmelse var särskilt onödig, eftersom det är i Spanien som man kan se flest direktsända matcher gratis på teve under alla veckoslut. Detta förhållande hade garanterats fram till åtminstone år 2003, genom frivilligt ingångna avtal mellan de olika televisionsföretag som förhandlat till sig sändningsrätten med klubbarna.
Föreskrifterna i direktivet försvarar en balans mellan olika juridiska rättigheter som man vill bevara. Rätten att få information måste vara kompatibel med äganderätten och den fria konkurrensen mellan de företag som innehar sändningsrätten. Regeringen Aznars lag om fotboll är emellertid konfiskatorisk, eftersom den till sin karaktär är retroaktiv och inte möjliggör skadestånd. Vad man vill är att tvinga de olika televisionsföretagen och klubbarna att bryta de kontrakt som frivilligt ingåtts, för att ett företag stött av regeringen skall kunna överta kontrakten. Detta är ett maktmissbruk från en auktoritativ regering som inlett ett krig för att dominera den digitala televisionen, genom att förvisa nuvarande operatörer och införa sitt eget monopol med de kommunikationsföretag som står Aznar nära.
Direktivet om gränslös television utnyttjas i Spanien på ett miserabelt sätt för att förfölja motståndarna till Partido Populars regering, och som själva regeringen dessutom hotat och förföljt juridiskt. Man har under de 20 åren med spansk demokrati aldrig sett något liknande.
Fru ordförande, jag skall hålla mig mycket kort, eftersom jag inte vill gå in i en nationell debatt. Vi befinner oss i Europaparlamentet och detta är inte rätt plats för denna typ av anföranden. Jag skulle dessutom, fru ordförande, vilja säga att lögnen, enligt min bedömning, inte har sin plats i något parlament.
Fru ordförande, debatten om rättigheterna för sändningsverksamhet för television av stora idrottsevenemang, som ingår i TV-direktivet, har principiellt varit bra, eftersom det är viktigt att alla som så önskar skall ha möjlighet att via televisionen kunna följa viktiga idrottsevenemang. För idrottsgrenarna är det också viktigt att grenen i fråga får så mycket uppmärksamhet som möjligt, eftersom allmänhetens intresse för sporten på så sätt växer.
Utarbetandet av direktivet har emellertid vissa klara brister. Idrottsorganisationerna och tävlingsarrangörerna har inte tillfrågats, åtminstone inte i någon större omfattning. Direktivets inverkan på idrottsorganisationerna och tävlingsarrangörerna har inte i tillräcklig grad utretts. Försäljningen av TV-rättigheter är en betydande inkomstkälla för de organisationer och föreningar som anordnar tävlingarna. Upphovsmannarättigheter och EU: s principer för fri konkurrens skall följas också vid TV-utsändningar av idrott. Begränsningen av försäljningen av TV-rättigheter kan få allvarliga följder för hela idrottsverksamheten. Det blir svårare att anordna storevenemang, framför allt i Finland där idrottsverksamheten bygger på frivilligt, oavlönat arbete, och det kan till och med bli ekonomiskt ogenomförbart. Hur skall vi ersätta arrangörerna för dessa förlorade intäkter?
Som ett resultat av förlikningen skall varje medlemsland göra en förteckning över de idrottsevenemang som skall förmedlas till allmänheten. På denna "svarta lista " kan man också ta med tävlingar som äger rum på ett annat lands territorium. Dessa evenemang måste då förmedlas kostnadsfritt också i det andra landet. Innebär inte detta också att man undergräver närhetsprincipen? Det är svårt att förteckna evenemangen. Och dessutom försätter man därigenom olika idrottsgrenar i ett ojämlikt läge. Vilka hamnar på listan, vilka gör det inte? Vilka exponeras, vilka inte? Detta är att begränsa den fria konkurrensen inom idrotten. Andra, och bättre sätt, finns att tillgå för att garantera, att idrottsevenemang kan ses och för att involvera publiken och idrottsorganisationerna.
Fru ordförande! Den engagerade och långvariga diskussionen kring detta direktiv har inte gett önskat resultat: obligatoriet med utsändningskvoter för de europeiska programmen som ett villkor för att verkligen skapa en europeisk radio- och TV-marknad. Detta var ett resultat som det ansvariga utskottet ville se, som den överväldigande majoriteten av ledamöterna i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media vid första- och andrabehandlingen önskade, som en stor majoritet i denna kammare, men däremot inte majoriteten av dem som innehar rättigheterna, önskade, något som är en nödvändighet vid andrabehandlingen, och som är en andel som det är praktiskt taget omöjligt att uppnå när det rör sig om en fråga som kolliderar med många motstridiga intressen. Enhetligt har dessutom stödet varit för utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media när det gäller utskottets position i frågan om de europeiska aktörerna inom radio och tv, som vi åtskilliga gånger har fått lyssna till i parlamentet.
Men det har under alla omständigheter inte varit en fåfäng kamp. Vi har uppnått ett regelverk som innebär ett stöd för den europeiska kulturella identiteten. Även om respekten för de i direktivet fastlagda kvoterna inte har gjorts juridiskt bindande så har vi uppnått två saker: inrättandet av en kontaktkommitté som skall bevaka tillämpningen av reglerna, och en förändring av den allmänna opinionen vad gäller problemet. Idag finns det en större förståelse för nödvändigheten av att vidta åtgärder som hindrar att globaliseringen av utbytet raderar ut de kulturella skillnaderna. Tack vare detta är det nu svårare för de offentliga och privata radio- och TV-bolagen att bortse ifrån de regler som finns i direktivet.
Detta är med andra ord inte det resultat vi hade hoppats på, men en grund att bygga vidare på.
Fru ordförande, det har varit en lång väg för oss alla, vi har alla lärt oss litet, vi har alla lidit litet. Kanske var det en nödvändig smärta, t.o.m. för föredragandena.
Parlamentets åsikt var, enligt mitt förmenande, vid den första behandlingen principfast och långsiktig. Allting efter det har varit en process av nedskärningar och vi har vunnit en del saker och kunnat bevara andra.
Hade valen i Grekland och Frankrike lett till regeringsskifte några månader tidigare, skulle vi ha kunnat bevara mer och vinna mer. Men åtminstone höll vi undan för vissa mindre saker. Som hertigen av Wellington under kriget på den Pyreneiska halvön, som sade att han alltid kunde retirera bakom Torres Vedras linjer: vi har haft våra Torres Vedras-linjer.
Vi har vunnit en princip och vi kan under denna debatt idag göra en förutsägelse om att vår åsikt under första behandlingen av vad som utgör utsändning och behovet av att reglera detta, kommer att accepteras, t.o.m. av dem som mest föraktade och kritiserade oss under debatten i parlamentet. För även de kommer att se sin produkt, sitt innehåll, hotat av pirater, av de personer som i framtiden kommer att utmana dem och det sätt som de gör saker. Även de kommer att välsigna detta direktiv för det grundläggande skydd som det ger alla som vill låta sig omfattas av det.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Kommissionen gläder sig över den text som förlikningsutskottet enats om och som idag lagts fram till omröstning. Kommissionen kan endast uttryckligen rekommendera er att anta den. Texten är dels resultatet av ett osedvanligt samarbete mellan institutionerna, men den lägger även, och i synnerhet, grunden till en ny rättslig ram för televisionen i Europa, en rättslig ram som är modern, förbättrad, kompletterad och klar.
Till dem som deltar i dessa sektorer fastställer den villkoren för den rättssäkerhet som är nödvändig för utvecklingen av deras sektorer. För de europeiska medborgarna säkerställer den att allmänhetens intressen, som är så viktiga i det dagliga livet, tas till vara. Kommissionen kommer att vaka över den fullständiga tillämpningen av texten, i alla dess delar, så som fördraget kräver av den. Den kommer också utan dröjsmål att inrätta den så kallade kontaktkommittén och låta sig stödjas av denna kommitté vid genomförandet av sina uppgifter.
Denna kommitté kommer att vara sammansatt av företrädare för behöriga organ i medlemsstaterna. Så som kommissionen redan låtit uttrycka det under förhandlingarna i förlikningsutskottet, bekräftar kommissionen ännu en gång att den är fast besluten att på eget ansvar informera behörigt utskott i Europaparlamentet om resultaten från sammanträdena i kommittén. Den kommer att ge informationen vid lämplig tidpunkt och i lämplig form.
Till slut vill jag på kommissionens vägnar uttala min särskilda uppskattning till kulturutskottet, till föredragandena, herrar Galeote Quecedo och Hoppenstedt, samt till de på varandra följande ordförandeskapen i rådet för det storartade arbete de utfört och som tillåtit oss att uppnå detta resultat.
Tack, herr kommissionär.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Hälsokontroll
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0202/97) av Poggiolini för Parlamentets delegation till förlikningskommittén om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentet och rådets beslut (C4-0204/97-95/0238(COD)) om antagande av ett åtgärdsprogram för gemenskapen för hälsoövervakning inom ramen för verksamhet på folkhälsoområdet (1997-2001).
Fru ordförande, mina damer och herrar! I och med denna tredjebehandling avslutas lagstiftningsprocessen vad gäller gemenskapens åtgärdsprogram för hälsokontroll. Detta är Europeiska unionens fjärde åtgärdsprogram inom den offentliga hälsovården, ett program som har som mål att upprätta ett system för hälsokontroll som skall samla in ett omfattande material som medlemsstaterna skall kunna utnyttja för att utarbeta och utvärdera nationella och gemensamma åtgärder på hälsovårdens område: med andra ord ett viktigt instrument, framför allt i denna delikata historiska fas i vilken, för att uppfylla Maastrichtkraven för den gemensamma valutan, samtliga medlemsstater har allvarliga problem med kostnaderna för den offentliga sjukvården, som numera har blivit omöjliga att bära. Ett optimalt fungerande system för hälsokontroll skulle kunna hjälpa till att definiera vad som är prioriterade områden, att förbättra hälsovårdens lönsamhet genom att undvika slöseri och, som en följd av detta, att öka hälsovårdens effektivitet.
Europaparlamentet kan känna sig tillfreds, eftersom de ändringar som parlamentet har föreslagit och som nu delvis ingår som en del av lagtexten avsevärt har höjt kvaliteten på det ursprungliga förslag som presenterades av kommissionen, och har utökat förslagets tillämpningsområde. Framför allt har parlamentet, under de två behandlingarna och under förlikningskommitténs förberedande fas som omfattat två viktiga och fruktbara trepartsmöten, lyckats nå en bra kompromiss med rådet vad gäller praktiskt taget samtliga de tekniska ändringsförslagen, som rör framför allt tre problem: harmonisering av data och indikatorer, tillsättandet av ett hälsoobservatorium och en utvidgning av programmets omfattning. När det gäller harmoniseringen av data och indikatorer, så motsätter sig rådet utifrån en envist restriktiv tolkning av artikel 129 i fördraget, vilken, som alla vet, utesluter all harmonisering när det gäller lagstiftning och förordningar, en harmonisering av det vetenskapliga språket. Rådet har emellertid accepterat ordet " jämförbara" i stället för ordet " harmoniserade" när det gäller vetenskapliga data, vilket, om man bortser från alla juridiska spetsfundigheter, är precis vad vi ville uppnå.
Vad sedan gäller inrättandet av ett europeiskt hälsoobservatorium, har man även i detta fall ansett att de ord som används är alltför stora. I stället för "observatorium ", som ju kan leda tanken till kostsamma nya organ, som parlamentet inte vill ha, har man kommit fram till en genomförbarhetsstudie för en permanent struktur för hälsokontroll, vilket var just vad vi ville uppnå.
Vi har uppnått en utvidgning av programmets tillämpningsområde i och med möjligheten till samarbete med frivilligorganisationer, stödet från medlemsstaterna och ett datum för när programmets betänkanden skall vara klara. Men till syvende og sidst var huvudfrågan som diskuterades under förlikningen, som alltid, vilken finansiering ett sådant program skulle kunna räkna med: 20 miljoner ecu enligt parlamentet, jämfört med 13, 8 i kommissionens förslag till beslut. Rådet, som gav prov på stor sparsamhet, avslog de 800 000 och förslog till slut bara 13 miljoner ecu, ett belopp som vi anser vara otillräckligt. Delegationen från parlamentet har utarbetat förslag på alla upptänkliga lösningar, från en minskning av programmets varaktighet till införandet av en artikel i programmet om en extern del av programmet som skulle ställas till Eurostats förfogande för insamling av data. Slutligen fick rådets oomkullrunkeliga hållning stöd av kommissionär Flynns tydliga deklaration att han inte hade något behov av den extra finansiering som Europaparlamentet kämpade för.
Vi nådde slutligen fram till en uppgörelse som bekräftar beloppet 13, 5 miljoner ecu under fem år, men som också innebär att två samtidiga deklarationer skall publiceras i EGT: en från kommissionen som understryker dess åtagande att i det nya statistiska programmet för perioden 1998-2000 införa åtgärder inom hälsovårdens område för att förstärka det nuvarande programmet, och en annan från Europaparlamentet som förbinder sig att stödja kommissionens åtgärder när det gäller budgetbehandlingen. Det kvarstår med andra ord viss osäkerhet vad gäller vilken finansiering som överenskommits och att den kan vara otillräcklig för den miniminivå av effektivitet som vi kräver. Kommissionen hyser inte samma tvivel och lovar att vid behov använda sig av det statistiska programmet 1998-2002. Vi får se och under tiden får vi vara vaksamma.
Delegationen från Europaparlamentet som har genomfört förlikningen är medveten om situationen och om de åtaganden som gjorts, och gör en positiv helhetsbedömning av de resultat som uppnåtts. Den rekommenderar därför kammaren att godkänna det gemensamma förslaget, i vetskap om programmets stora betydelse, avgörande för om samtliga nuvarande och framtida program inom hälsovårdens område skall bli framgångsrika.
Fru ordförande, Poggiolini har gjort en utmärkt sammanfattning av slutsatsen i sitt betänkande, av våra ursprungliga pretentioner, av våra frustrationer och, definitivt, av de lösningar man hittat för att vi skall kunna fatta ett viktigt beslut och för att min grupp skall kunna ställa sig bakom Poggiolinis rekommendation och instämma med den vad gäller att denna församling bör rösta för en positiv, jag skulle till och med vilja säga historisk, resolution.
Det är första gången som man vad gäller hälsofrågor sammanställer ett program med samarbete mellan medlemsstaterna, d.v.s. att detta inte kommer att bli resultatet av de 15 medlemsstaternas ansträngningar, utan att man kommer att genomföra en uppföljning på gemenskapsnivå och att man på denna nivå kommer att genomföra en kontroll, jag är inte rädd att använda orden, av samtliga hälsoparametrar och hälsoindex i medlemsstaterna. Detta medför en jämförelse mellan den ene och den andre, kritik och åtgärder för att förbättra medborgarens hälsa, vilket i sista änden är det som är viktigt för oss.
Jag tror att programmet är viktigt och att resultatet varit gott, tack vare föredragande Poggiolinis sans och goda arbete men också tack vare Fontaines humana anlag, som på ett bestämt, hövligt och extraordinärt sätt anfört parlamentets förlikningskommitté.
Människornas fria rörlighet, det fysiska undanröjandet av gränserna och den fria cirkulationen av tjänster gör att den allmänna inställningen är att hälsan måste vara en gemenskapsfråga och att vi är många som i detta sammanhang beklagar att reformeringen av fördraget om den Europeiska unionen inte på ett tydligare sätt framföra att hälsan är en gemenskapsfråga.
Jag tror att det fram till det att denna stund kommer finns länder för vilka villkoren i fördraget om den Europeiska unionen är en skyttegrav, där man försvarar sig mot en harmonisering. Vem kan t ex förstå att man i vissa länder definierar den "postoperativa perioden " som de tre timmarna omedelbart före en operation, i andra länder hela dagen före och i ytterligare andra fem timmar, samma sak för den "neonatala perioden " o.s.v., o.s.v.! Vi skall åtminstone göra kriterierna enhetliga, det är det vi hade för avsikt, genom att utgå från grundläggande vetenskapliga rättesnören.
Jag tror att det allmänna medvetandet spelar oss i händerna. Faktum är att man vägrat använda benämningen "hälsoobservatorium " på grund av den förmyndarkaraktär detta ord skulle kunna ha. Det spelar ingen roll, det kommer att bli en permanent struktur där man skall integrera statistik och utredningar från samtliga medlemsländer, vilket vi ser an med total tillfredsställelse. Således presenterar vi vårt förslag till församlingen, för allas väl, för att man skall rösta ja till detta betänkande.
Herr ordförande, det är uppenbart att en nödvändig förutsättning för att främja och konkretisera gemenskapens ansvar på hälsovårdsområdet, såsom det formuleras i artikel 129 i fördraget om Europeiska unionen, är insamlandet och analysen av alla uppgifter på detta område, så att utarbetandet av ett gemenskapsprogram och åtgärder som motsvarar detta kan göras på bästa möjliga sätt. Det är också fastställt och allmänt vedertaget i Europaparlamentet att hälsoskyddet för den europeiske medborgaren måste utgöra en grundläggande faktor för Europeiska unionens politik. Följaktligen måste uppföljningen av hälsan och dess indikatorer bland befolkningen i medlemsstaterna utgöra en prioritering för Europeiska gemenskapen och det skulle vara ändamålsenligt att skapa ett permanent system för uppföljningen, värderingen och utvecklingen av dessa indikatorer inom Europeiska unionen.
Det är också uppenbart att den exakta kunskapen om utvecklingen av hälsoindikatorerna inom Europeiska gemenskapen leder till att prioriteringarna, målen och programmen inom området för folkhälsan fastställs. Dessa åtgärder skulle ha företagits direkt vid utfärdandet av artikel 129. Jag vill ännu en gång påminna om konsekvenserna av betänkandet från Europaparlamentets utskott angående BSE, vilka avslöjade en skriande brist på en konkret uppföljning av utvecklingen av de allvarligaste problem gällande folkhälsan, då dessa problem skapades, och naturligtvis bristen på motsvarande positiva åtgärder. Följaktligen, om än sent, är det nödvändigt att skapa ett system som samordnar de olika krafterna för ett skydd av den europeiske medborgarens hälsa. Det är naturligtvis underligt att man för detta viktiga program disponerar så små summor. Vi får inte glömma att de utformade programmen, hur viktiga och detaljerade de än är, slutligen endast finns på de elva gemenskapsspråken såsom texter och inte såsom konkreta bidrag till folkhälsoskyddet för den europeiske medborgaren.
Det är tydligt att det, för att bygga medborgarnas Europa , krävs en särskild uppmärksamhet angående frågor som avser hälsa, utbildning, kultur och miljö, och framför allt, mer än ett uttryckligt och skriftligt intresse, krävs en politisk vilja som uttrycks genom åtgärder och generös finansiering som konkret förändrar livskvaliteten för de europeiska medborgarna.
Herr ordförande, min kollega professor Cabrol, som har följt förlikningen om åtgärdsprogrammet för hälsoövervakning, är tyvärr inte närvarande och har bett mig att tala i hans ställe.
Detta betänkande om hälsoövervakning inbegriper två punkter som vi betraktar som väsentliga, nämligen harmoniseringen av hälsodata och hälsoindikationer och inrättandet av ett observationsorgan för hälsofrågor, med uppgift att samla in och sammanställa dessa data. I själva verket är huvudsyftet med åtgärdsprogrammet för hälsoövervakning att mäta hälsotillståndet och de politiska tendenserna i detta hänseende inom hela gemenskapen samt förse medlemsstaterna med lämplig hälsoinformation som gör det möjligt för dem att göra jämförelser och bedriva en nationell hälsovårdspolitik. I alla händelser måste dessa uppgifter harmoniseras för att vara användbara. Rådet har godtagit idén om jämförbara uppgifter. Vi hoppas att det kommer att vara tillräckligt för att bedriva en sammanhängande förebyggande hälsovård.
Inrättandet av ett europeiskt observationsorgan eller en europeisk myndighet med ansvar att samla in och sammanställa uppgifter, övervaka utvecklingen av sjukdomar och ge varning i tid har gång på gång efterfrågats av parlamentet och av professor Cabrol. Detta observationsorgan eller denna varaktiga struktur för övervakning, som rådet kallar den, som skall omfatta de olika europeiska hälsoprogrammen, skall göra det möjligt för våra medborgare att känna en större säkerhet och inte upprepa de allvarliga misstag som vi nyligen fått erfara. Detta hindrar inte att rådet tycks fortsätta att fnysa, eftersom det i sammanfattningstexten välkomnar inrättandet av en varaktig struktur för övervakning. Det är ett litet steg framåt, ingenting mer, och detta organ är inte redo att se dagens ljus.
Vi röstar för det gemensamma projektet, eftersom det föreslagna programmet innebär ett steg framåt för våra medborgares hälsa, även om detta framsteg är litet, eftersom man börjar från noll. I alla händelser, herr ordförande och kära kolleger, kommer vi att fortsätta att kräva inrättandet av denna varaktiga struktur för övervakning, om den nu kallas europeiskt observationsorgan eller center, för Europa bör absolut förfoga över ett instrument som samtidigt är effektivt ur informations-, varnings- och skyddssynpunkt.
Herr ordförande, kollegor, kommissionär, den liberala gruppen är nöjd med resultatet av medlingen förutom på en punkt som ingen från delegationen från Europaparlamentet accepterade, det vill säga den magra budgeten. Som tur är finns det skrivna engagemanget från kommissionär Flynn om att i följande gemensamma statistiska program ge passande uppmärksamhet åt utvecklingen av statistiken inom området hälsoövervakning. Parlamentet skall se till att kommissionen fullföljer sitt engagemang.
Utvecklingen av statistik tycks kanske på kort sikt vara en omständlig och framför allt en dyr affär. På lång sikt kan god statistik innebära stora besparingar. Från siffermaterialet kan vi lära oss mycket för att bestämma ändamålsenlig och preventiv hälsopolitik.
Slutligen, kollegor vill jag plädera för att det arbetas mer med uppgifter per kön för att möjliggöra en mer specifik politik.
Herr ordförande, jag ansluter mig till övriga som välkomnat denna kompromiss, som vår föredragande rekommenderat i kväll, men skulle vilja framföra tre saker.
För det första, om resultatet av själva förlikningsprocessen: den överenskommelse som kommit till stånd är troligen den bästa om parlamentet realistiskt sett hade kunnat hoppas på. Vad gäller den mest omtvistade punkten, nämligen frågan om harmonisering av hälsodata, konceptet om observationsorgan och, framför allt, budgetimplikationerna, har föredragandens detaljerade arbete och förhandlingarna som leddes av Collins??, i hans egenskap av ordförande för det berörda utskottet, och andra, burit frukt. Framstegen har kanske inte varit så betydande som vissa kanske önskade sig, men icke desto mindre finns det förbättringar att glädja sig åt.
Min andra punkt är snarare en fråga till kommissionen om i hur stor omfattning vi kan se detta som ett skäligt prejudikat vad gäller samarbete på folkhälsoområdet. Mot bakgrund av dessa förhandlingar om grundläggande principer för terminologi och deltagande, är det rimligt att förvänta sig en konsekvent ansats vad gäller alla aspekter av framtida hälsopolitik och man försöker finna en effektiv ansats över alla kommissionens direktorat och ärenden vad gäller samarbete vid t.ex. forskning eller ekonomisk, social- eller miljöpolitik som rör folkhälsan. Det gäller inte bara BSE, eller internt, förstås. Vi är alla här medvetna om vikten av samarbete med hela vida världen, må det vara i form av samarbete med Världshälsoorganisationen, FN-organ eller tredje land, i synnerhet Förenta staterna.
Det leder mig tillmin sista punkt, som är att anmoda att alla institutioner har lärt sig läxan från dessa noggrant framförhandlade förslag till diskussionerna nästa vecka i Amsterdam. Rådet tycks vara berett att inskränka den breda befogenhet som kommissionen eftersträvar vad gäller folkhälsan och skulle utan tvivel följa upp det med en näsring av budgetrestriktioner. Trots det framförs starka krav från allmänheten på handling och internationellt samarbete vad gäller hälsoprioriteter, vilket fiaskot med BSE visade, och denna process har visat att det finns kreativa förslag och politik om den politiska viljan finns.
Precis som med så mycket annat på detta område, bör dessa slutsatser bara ses som en början. Parlamentet väntar med stor iver på de överenskomna undersökningarna och kommer med lika stor iver att emotse en positiv inställning från rådets och kommissionens sida vad gäller översynen av fördraget, i synnerhet artikel 129, för att fortsätta de framsteg som detta representerar.
Herr ordförande! Även jag anser att det är mycket betydelsefullt att vi har kommit fram till en gemensam ståndpunkt när det gäller denna viktiga fråga, som innebär en komplettering av programmen inom hälsovårdens område. Kontrollen är faktiskt ett instrument av grundläggande betydelse när det gäller att undersöka om gemenskapens program är effektiva när det gäller att förstärka skyddet av människors hälsa, rikta in ansträngningarna mot preventiva åtgärder och uppmuntra samarbetet mellan staterna, stödja deras åtgärder på hälsovårdens område och att främja en samordning av åtgärderna.
Låt även mig uppehålla mig ett ögonblick vid finansieringsramen. Föredraganden Poggiolini har redan påmint oss om hur Europaparlamentet anser att 13, 8 miljoner ecu är otillräckligt eftersom det är mindre än 5 miljoner ecu per år. Jag anser att kommissionens förslag i sammanhanget är en aning osammanhängande, eftersom det inte överensstämmer med den förklaring som kommissionen själv gjort i frågan i sitt meddelande om juridiska förutsättningar och maximala kostnader, vari kommissionen föreslår att inte ge åtgärder som har en kostnad som understiger 5 miljoner ecu en rättslig ställning.
Men efter att ha sagt detta anser även jag att denna gemensamma ståndpunkt är ett framsteg i riktning mot en förbättring och kontroll av de europeiska medborgarnas hälsa, och jag anser därför att man bör rösta för förslaget.
Herr ordförande! Hälsokontrollen är verkligen ett viktigt verksamhetsområde inom ramen för gemenskapens mål att enligt vad som föreskrivs i artiklarna 3 och 129 uppnå en hög folkhälsonivå.
Det meningsutbyte, de överläggningar och diskussioner som ledsagat det långvariga förfarandet för antagandet av detta program har varit ytterligt fruktsamma och fört till konkreta förbättringar vad beträffar medlen för genomförandet av hälsokontroller inom gemenskapen. Kommissionen är av den meningen att ett högt utvecklat hälsokontrollsystem kan uppstå för gemenskapen ur detta program, ett system som kommer att vara till stor nytta för medlemsstaterna och de internationella organisationerna då det gäller övervakningen av hälsoläget och förändringarna i detta.
Jag vill på kommissionen vägnar tacka Europaparlamentet för det stöd det gett till programmet och då särskilt mycket föredraganden, herr Poggiolini, för hans arbete och bemödanden.
Jag vill bara tillägga några ord med avseende på förlikningsförfarandet. Återigen har varje institution helt uttömt sina möjligheter i syfte att uppnå att programmet tar hänsyn till just deras speciella angelägenheter. I det sammanhanget är det särskilt två punkter som kommissionen skulle vilja framhäva.
För det första, de medel som ställts till förfogande för programmet. Jag vet att parlamentet till en början ansåg att 13, 8 millioner ecu inte skulle räcka till för ett så viktigt program. Med tanke på de viktiga frågor som programmet innehåller, talar en del för den uppfattningen. Trots det är jag övertygad om att det, även med den föreslagna summan, kommer att vara möjligt att uppnå målen i programmet. För att ytterligare understryka detta, tillfogar jag att kommissionen - om den kan räkna på rådets fulla stöd - vid genomförandet av nästa statistikprogram kommer att se till att utbyggnaden av statistiken på hälsokontrollens område röner särskild uppmärksamhet.
För det andra skulle jag närmare vilja gå in på informationsflödet till Europaparlamentet rörande programmets genomförande. Jag vill betona att det mellaninstitutionella modus vivendi vid genomförandet av rättsakter som antagits i enlighet med förfarandet i artikel 189 b, vilket är fallet i fråga om detta program, erbjuder förutsättningen för att parlamentet erhåller önskad information. Vad dessutom beträffar artikel 5.4 i det beslut som fastställer att kommissionen regelbundet skall underrätta det enligt denna artikel inrättade utskottet om beslut beträffande enstaka projekt, så förpliktar sig kommissionen att även låta parlamentet få ta del av samma information på en årlig basis.
Jag hoppas att ni skall anse resultatet av förlikningsförfarandet som godtagbart och att det arbete som utförts här och i de andra institutionerna skall leda till början av ett program som kommer att vara till stor nytta för hälsosystemet och för gemenskapens medborgare i största allmänhet.
Tack så mycket, kommissionär Fischler.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 12.00.
Bullerbekämpning
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0183/97) av Díez de Rivera Icaza för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, om kommissionens grönbok: " Framtidens bullerpolitik" (KOM(96)0540 - C4-0587/96).
Fru ordförande, kära kollegor, jag måste bekräfta och jag gör det omedelbart, att man mycket väl till viss del kan se vårt århundrades stadskultur som en bullerkultur. Våra medborgares nätter och dagar blir allt bullrigare.
Medborgarens oro för akustisk förorening i begynnelsen av 2000-talet, såsom de undersökningar som publicerats i Eurobarometern visar oss, ökar.
Bullret ligger inte bara femte plats bland det medborgaren oroar sig för, utan klagomålen inom detta miljöområden är de enda som ökar, sedan 1992. Sanningen är också den, herr kommissionär, att utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, för vilket jag har äran att vara föredragande, inte på något sätt höljer denna oro i dunkel.
När nu 70 % av den europeiska befolkningen lever med bullernivåer från en enda källa, d.v.s. omgivande trafik, långt över de nivåer som rekommenderas av världshälsoorganisationen, skulle man kunna tro att medborgarens röst skulle hörsammas med större uppmärksamhet. Detta framför allt då det redan 1992, i tabell 22 i femte åtgärdsprogrammet, fastställdes att "Ingen skall behöva utsättas för bullernivåer som utgör en hälsofara och fara för livskvaliteten ", samt fastställdes ett antal datum och åtgärder, om vilka vi vid revideringen inte kände till någonting eller mycket lite om dess genomförande.
Fru ordförande, om det är sant, vilket det är utifrån vårt utskotts synsätt, att man måste föra unionen närmare medborgaren, hur förklarar man då att kommissionen inte brytt sig om sitt arbetsprogram för 1996, där man åtog sig att till juli månad samma år presentera en hel lagsamling om buller, d.v.s. 2 ramdirektiv och ett meddelande? Det är ju också så att det vi debatterar här idag är en undermålig grönbok som, och jag vill understryka detta, som ersätter det tidigare löftet från kommissionen om ett i alla avseenden otillräckligt program, som, vilket vi alla känner till, inte på något sätt ligger i fas med sig själv.
Jag har, vilket, herr ordförande, är uppenbart, inte någonting emot att man i hela unionen inleder en debatt om bullerföroreningen, mellan kommissionen, de statliga, kommunala och regionala myndigheterna, experter på denna fråga och även inkluderar jurister och medborgarrörelser. Det råder inget tvivel om att detta skulle bli enormt intressant och mycket positivt, men när sju av tio medborgares hälsa och livskvalitet är utsatt för ljudnivåer långt över de som godkänts av världshälsoorganisationen, borde detta parlament, kommissionen och rådet se som sin primära skyldighet att omedelbart agera för att hitta och införa, med löften och konkreta åtgärder, lämplig lagstiftning.
Debatten och programmet är alltså välkommet. Vad vi i första hand begär i vår parlamentariska resolution är emellertid, och jag tröttas inte av att upprepa detta, att kommissionen också redan detta år presenterar lagstiftningen om en minskning av omgivande buller. Det är detta vi begär. Och därmed vädjar jag till er att ni meddelar er kollega fru Bjerregaard, som så mystiskt är frånvarande denna eftermiddag, detta.
Jag avslutar nu, herr ordförande, med att understryka att vad vi begära av kommissionen bara är något så elementärt som att man uppfyller avgivna löften och att rådet skall lyssna på allmänhetens så målande rop på hjälp mot bullret.
Om ni nu tillåter mig, även om jag först skulle vilja tacka Graenitz för hennes ovärderliga hjälp, skulle jag vilja bekräfta vad som sagts så här långt, med en personlig erfarenhet. För två månader sedan blev jag tvungen att läggas in för ett kirurgiskt ingrepp på grund av en svår sjukdom. Det värsta med detta, mina damer och herrar, var att det som var svårast att stå ut med inte var smärtan, utan det outhärdliga bullret från nattrafiken, från sopbilarna och ambulanssirenerna. Det var, herr kommissionär, omöjligt att vila, eftersom allt blev till en hemsk mardröm om buller.
Herr ordförande, kollegor, det är tydligt att för att sammanställa en heltäckande strategi för bullerbekämpning, måste gemenskapen och medlemsländerna disponera över så korrekta och detaljerade uppgifter som möjligt angående den verkliga sociala kostnaden och dess konsekvenser.
På grund av detta måste gemenskapen för det första utveckla en enhetlig metod för mätning och utvärdering, vilken fortsättningsvis måste tillämpas likvärdigt av medlemsstaterna, och för det andra ta initiativ till allmänna anvisningar och teknisk hjälp till medlemsstaterna för att organisera en undersökning, för att ge informationsalternativ och medvetandegöra allmänheten samt att kontrollera att åtgärderna tillämpas.
Som ni vet har det inte fram till idag existerat någon gemenskapslagstiftning som har fastställt de tillåtna gränserna för ljudnivåer från industriella anläggningar, även om de flesta medlemsländer tillämpar gränser för bullernivån inom industriella områden. Bekämpningen av bullerkällorna betyder naturligtvis en ytterligare kostnad för industriernas anpassning till de nya normerna.
Å andra sidan måste industrin ta hänsyn till att buller placeras bland de viktigaste källorna till störning och sänkning av livskvaliteten efter de industrirelaterade miljöföroreningarna och skadar den offentliga bilden av den i den allmänna opinionens och konsumenternas ögon. Följaktligen är bullerbekämpningen också deras problem.
Hursomhelst skall ingen förvänta sig att vi kommer att nå resultat i morgon med utfärdandet av stränga regler. Samhället och industrin behöver åtminstone ett decennium av planering och anpassning för att de positiva resultaten skall bli mätbara i verkligheten. I kostnadsavseende måste denna också fortlöpande fördelas så att inte staten, industrin eller medborgarna betungas på ett oproportionerligt sätt.
Det är självklart att den gemensamma politiken inom ramarna för olika program och initiativ till åtgärder för miljö, transporter, regionalpolitik, industripolitik och socialpolitik måste samordnas så att bullerproblemet bekämpas på ett mer mångfacetterat och effektivt sätt. Jag lägger här med förvåning märke till att utskottet för transport inte ville yttra sig om grönboken, trots att frågan direkt berör området för luft- och marktransporter.
Jag tror slutligen, herr ordförande, att medlemsstaterna måste bekämpa bullerproblemet i samarbete med industrin, med planering och ansvar, och att de måste ta hänsyn till frågor som kostnader och förmåner, eftersom den totala kostnaden för initiativet inte är betungande, då förbättringen av arbetsförhållandena och livskvaliteten för medborgarna medför en långsiktig minskning av utgifterna och socialt är det till fördel för alla.
Herr ordförande, jag har föga att tillägga, eftersom Díez de Riveras betänkande är så utmärkt och fullständigt att det säger allt, och jag stöder allt det hon påpekar.
Det är bra att vi börjar med en grönbok, och det är bra att vi öppnar en debatt, men om det är någonting vi känner till så är det orsakerna till bullret, eftersom det den största delen av befolkningen vid undersökningar klagar över vad gäller miljön faktiskt är bullret. Man måste ändå försöka få till stånd en minskning, både inom industrin och där det största problemet ligger, nämligen fordonen och omgivande trafik.
I egenskap av föredragande av yttrande från utskottet för forskning, teknologisk utveckling och energi kommer jag att ta upp denna fråga. Det har vidtagits åtgärder i tredje och fjärde ramprogrammet vad gäller forskning, för att, inom telematik- och materielprogrammet, minska utrustningsbullret. Detta är emellertid inte tillräckligt herr ordförande, man måste göra mycket mer.
Man måste skilja på två stora områden inom industrin. De stora industrierna genererar inga problem, eftersom de ligger på stora utrymmen, och bullret tränger inte ut till omgivningen. Bullerproblemet i dessa industrier har att göra med hygien och säkerhet på arbetsplatsen samt förebyggande av arbetsskador och omgärdas av sin egna lagstiftning. Vi skall därför inte här gå in på just denna fråga.
Småindustrier i bostadsområden, små verkstäderna, som i mycket stor utsträckning besvärar befolkningen är en annan fråga. Framför allt stör här diskotek, ambulanser, omgivande trafik och säkerligen människorna bristande hänsynen gentemot sina grannar.
Vi begärde inom forskningsprogrammet att kommissionen skulle uppdra åt Europeiska standardiseringskommittén att ta fram nya bestämmelser för godkännande inom unionen av buller från viss utrustning, inom vissa verksamheter. Det finns flera program som skulle kunna införas under femte programmet, vilket skulle vara ett verkligt intressant arbete. Vi tror också att man vid bullermätning inte bara måste fastställa bestämmelser, utan också agera för att minska bullret från kylskåp, luftkonditioneringsapparater och framför allt byggnadsmaskiner.
Vi har ett gammalt Europa där arbete alltid pågår och bullret från byggarbetsplatserna är verkligen outhärdligt, förutom det trafikbuller Díez de Rivera avser. Detta buller borde begränsas. Dessutom borde också industrierna, både stora och små, genom lagkrav, inte frivilligt, för då gör de det inte eller gör det dåligt, sammanställa en bullerminskningsplan på samma sätt som de har skyldighet, även om de inte gör det, att ta fram en plan för minskning av avfallsproduktionen.
Jag tycker att detta, oavsett huruvida det införs i miljöhanteringen, skulle vara ett viktigt framsteg. Det borde också vara nödvändigt att vid byggande av nya järnvägsnät, nya landsvägar och nya fordon ta mycket stor hänsyn till bullret. Jag gratulerar Díaz de Rivera. Vi är alla överens om att detta är ett första steg på den väg som måste följas.
Herr ordförande, högt ärade kollegor! Om vi skulle utsätta våra ögon för ljus i samma intensitet som vi utsätter våra öron för buller, skulle vi alla omedelbart bli blinda. Trots detta är frågan om buller en fråga som ständigt ger upphov till stridiga diskussioner även om buller utgör en av de svåraste miljöbelastningarna, även om man i många av unionens miljöprogram - senast i femte handlingsprogrammet för miljön - hänvisat till att bullerminskning, bullerbekämpning, är en mycket viktig åtgärd för bevarandet av människors hälsa och att de störs oerhört mycket av buller.
Fru Díez de Rivera Icaza, som jag varmt vill tacka för hennes betänkande och som jag vill säga att jag mycket gläder mig åt att vi får diskutera det med henne, har tagit upp många av dessa punkter i sitt betänkande.
Det viktigaste är att kommissionens grönbok rättar sig efter en lagstiftning, att denna ramlagstiftning för bullerbekämpning, som redan planerades i våras i kommissionens program, äntligen kommer till stånd, ty jag anser det nödvändigt att det sker något här.
Förvisso ligger mycket av det som våra medborgare uppfattar som buller inte inom unionens ansvarsområde. Men människorna frågar sig inte: Vem är ansvarig för bullret? Vilken lagstiftande församling är det som reglerar bullret? De vill snarare ha bullerfrågan reglerad. Därför måste vi göra något; vi bör säkert ta hänsyn till subsidiaritetsprincipen vid överläggningarna, men vi måste komma till handling.
Jag tror att de frågor som redan tagits upp - buller från flygplan, gator, järnvägar - kan bekämpas med många medel, att det är nödvändigt att föreskriva gränsvärden för buller från redskap och maskiner och att vi måste komma vidare vad gäller forskningen. Vi har många forskningsprogram som sysslar med buller, och här borde ändå något ske!
Ordförande, får jag börja med att gratulera fru Díez de Rivera Icaza. Jag är också mycket tacksam att jag i dag har möjlighet att prata med henne i plenum och att hon också kryat på sig så mycket så att hon kan vara närvarande här.
Ett av de äldsta sorternas miljöolägenhet är för övrigt inte ljudet, utan stankolägenhet. Men stank är ett mycket subjektivt begrepp. Jag kallar det därför också doftolägenhet. För vilken parfym man än känner doften av, om man inte tycker att det luktar gott då är det stank och inte längre någon god doft. Men det är en av de äldsta olägenhetslagstiftningarna som vi har i Europa. För ljud finns det en annan lagstiftning, en lagstiftning som oftast finns i medlemsstaterna, och ljud är något som man skulle kunna få hälsoskador av. Därför är det nödvändigt att vi, hur det än sker, särskilt gör något åt den bullerolägenheten.
Målet för grönboken är att först se om vi kan göra gemensamma avtal med varandra. Vi måste då dock bestämma på vilka områden som vi tycker att gemensamma avtal i Europa skulle behöva göras. Vi tycker alla att bullerolägenheten måste förbli begränsad.
Vad är gemensamt vid bekämpningen av bullerolägenheten? Vi håller på gemensamt när vi börjar titta på var vi tycker att konkurrensförstörande element uppträder i gemenskapen. Om jag nu tittar på grönboken, konstaterar jag att det vid till exempel flygplansbuller talas om flygplan med lägre bullernivå, att det sägs, när det talas om buller av däck, att det skulle behöva produceras en annan sorts däck i Europa. Men att det egentligen inte talas om en gemensam zonindelning eller avtal för det och att det därför skulle kunna gå så långt, och historiska fakta finns, att en regional flygplats i den ena medlemsstaten inte tillåts och att det på basis av mycket mjukare regler får anläggas i en annan medlemsstat, sex kilometer från gränsen, var igenom den andra medlemsstaten ändå får besvär av den.
Jag tycker alltså att om vi ber den europeiska kommissionen om att göra något åt bullerolägenheten och åt bekämpningspolitiken, måste det först vara för apparaturen som används, maskiner som används och å andra sidan att det måste finnas en viss ramlagstiftningen på de punkter där vi tycker att konkurrensförstörande element kan göra som de vill. Jag tänker i detta på zonindelning av flygplatser. Jag tänker på höghastighetståg, stora motorvägar som man skulle behöva göra något åt. Jag tror att man för övrigt måste utgå ifrån att vi måste reglera på nationell nivå och där så är lämpligt på lokal nivå.
Ordförande, bullerolägenhet är verkligen ett problem som behöver uppmärksammas på europeisk nivå, det är vi alla eniga om. Men vi måste se upp så att vi, när vi kommer fram till åtgärder, verkligen har subsidaritetsprincipen i tankarna. Fru Oomen talade om flygplatszonindelning och flygplansmotorer. Ja verkligen, det är typiska gränsöverskridande frågor som man måste ta upp på europeisk nivå. Men å andra sidan måste vi också se till, inom ramen för subsidiaritet, att åtgärderna som måste fattas på regional och nationell nivå inom området bullerolägenhet, också sker på den nivån.
Det finns en massa bra punkter i det utmärkta betänkandet från kollega Díez de Rivera, så som att utveckla gemensamma mätmetoder i Europa. Vi måste samla information i den Europeiska unionen genom miljöombudskap, det måste spela en viktig roll där. Offentlig upplysning, alla mycket bra saker och vi har redan många riktlinjer inom området för bullerolägenhet per produkt: flygplan, byggmaskiner, tänk på debatten som vi hade här om bullerolägenheten från motorer. Med andra ord, det finns redan mycket och hos den liberala gruppen, finns en del tvivel om en ramriktlinje verkligen är nödvändig. Därför paragraf 23: att verkligen kräva ramlagstiftning i grönboken och också genomföra det, nej, låt oss inom ramen för subsidiaritet fortsätta med att ta tag i frågor på europeisk nivå som hör dit och andra frågor på lokal, regional och nationell nivå. Det är ungefär den liberala gruppens åsikt om det förträffliga betänkandet från fru Diez de Rivera.
Herr ordförande, buller är inte bara något som tillhör städernas kultur, som vår kära föredragande sa, utan det tillhör den moderna och vanligtvis massiva turismens kultur och då framför allt vid kusterna.
Miljontals medborgare i Europeiska unionen åker på semester och finner en rad bullerföroreningar. På dagen de olika motordrivna färdmedlen på havet, på kvällen de nattliga centra som förorsakar mycket buller och som antas vara av attraktiv karaktär för turisterna och följaktligen lönsamma för konkurrenskraften. Naturligtvis, som alltid, är ett sådant initiativ till konkurrens mycket skadligt för turisterna och för deras hälsa och självdestruktivt för själva turistnäringen.
Jag anser att detta är en anledning, herr ordförande, till att med kraft kräva att det skall finnas och etableras, på allvar naturligtvis, en gemensam politik som tar hänsyn till de miljontals semesterfirande europeiska medborgares intressen, som sätter gränser och förhindrar konkurrensen genom buller, något som slutligen snarare gynnar de som förorsakar bullret idag i turistnäringen.
Herr ordförande! Låt även mig först och främst gratulera föredraganden Díez de Rivera Icaza till ett utmärkt betänkande, eftersom detta är ett dokument som äntligen klarlägger den stora betydelse som bullerproblemen har för de europeiska medborgarna. Numera är en stor del av den europeiska befolkningen tvungen att leva med farliga bullernivåer i sin närmiljö och detta kan vi inte bortse från. Ställda inför denna brist på lagstiftning, såväl på gemenskapsnivå som, ofta, på nationell nivå, kan vi inte nöja oss med en grönbok som saknar precisa åtgärder som gör att vi inom den närmaste framtiden kan räkna med att nå fram till regler som är tillräckliga för att lösa problemen för alla de medborgare som lever under dessa förhållanden.
Vi vet nu att buller kan skada på många olika nivåer. Buller har en direkt inverkan på fysisk nivå, men påverkar också direkt levnadsförhållanden, psyke, människors livsrytmer. Ur denna synpunkt är, som föredraganden redan har påpekat, framför allt bullret på natten farligt, eftersom det omöjliggör den viktiga fysiologiska funktion som är oumbärlig för individen, dvs. sömnen: att inte kunna sova på ett fullgott vis innebär en allvarlig störning i människors liv.
Det är av den anledningen det är viktigt med föreskrifter för flygplatserna som förbjuder nattflygning eller som tillåter nattflygningar enbart om det i närheten inte finns någon bebyggelse och därmed personer som kan skadas allvarligt. Jag vill påminna om att många framställningar som rör detta problem har kommit till utskottet för framställningar.
Rent allmänt kan man säga att en stor del av allt buller, även om det naturligtvis inte är allt, är knutet till problemet med transporter. Det är därför som betänkandet lägger stor vikt vid den frågan: och jag vill även påminna om att det är av särskilt stor betydelse att de nya förslagen till transeuropeiska transportnät tar med i beräkningen den eventuella höjning av bullernivåer som kan bli resultatet - jag tänker framför allt på problemet med höghastighetstågen.
Jag hoppas med andra ord att godkännandet av detta betänkande skall kunna påverka kommissionen att anpassa lagstiftningen och ge oss lämpliga regler inom området.
Herr ordförande, den Europeiska unionen har fram till nu varit ganska återhållsam i att fastställa regler om bullerolägenheter. Jag kan föreställa mig den återhållsamheten, eftersom bullerproblem i de flesta fall är lokala. Ändå finns det europeiska aspekter på dem. Jag nämner endast bullernormerna för produkter så som bilar och gräsklippare och den gränsöverskridande bullerolägenheten genom att till exempel en väg eller ett flygfält ligger nära en landgräns. Det konstiga är att medborgare som gör sig lite löjliga över gräsklipparna under mottot: har de inget bättre att göra i Europa, ändå tycker att just det här är frågor som måste regleras europeiskt. Kommissionen är i sin grönbok fortfarande återhållsam och enligt mig helt rätt. De flesta bullerproblem är nu en gång lokala och kan också lösas bäst på den bogen. Om kommissionen alltså kommer med ett begränsat antal konkreta åtgärder då tyder det på sunt förnuft. Vad är det för meningen med att i riktlinjer reglera allt möjligt på europeisk nivå, om det vid praktisk tillämpning ändå inte ändras något därför att rådet inte kan förmås att ålägga sig självt en mycket stram tvångströja.
Jag tror att fastställande av gränsvärden för besvär av buller med allmän giltighet för hela unionen helt enkelt inte fungerar. Då föreskriver man i realiteten den fysiska planeringen sådant som inte kan realiseras. Då återstår det som kommissionen föreslår i sin grönbok. En bättre harmonisering av utvärderingsmetoderna för bullerolägenhet. Där finns en riktlinje med fiskala åtgärder mot bullerolägenhet från vägtrafik, en åtgärd för järnvägs- och flygplansbuller och buller av apparater utomhus.
Betänkandet Díez de Rivera lägger dessutom till ett antal rekommendationer av vilka jag i stort sett kan stödja alla. De bildar alla utomordentlig information för att bekämpa buller. Endast uppfattningen att detta kan föras in i en ramriktlinje, komplett med gränsvärden som måste tillämpas i den fysiska planeringen, kan jag inte stödja. Där spänner unionen bågen något för högt.
Herr ordförande, herr ledamot av kommissionen, kära kollegor, bullret är ett viktigt miljöproblem och med den nya teknologins utvecklingstakt kommer det inom kort att bli ett av de viktigaste.
Kommissionens grönbok är ett viktigt steg. Jag skulle emellertid vilja att ett ramdirektiv kom till stånd. Jag är helt och hållet överens med den kära och erfarna kollegan Carmen Díez de Rivera Icazas betänkande vilket fullständigt täcker frågan. Men också jag skulle vilja betona en del punkter:
Ljudföroreningar är ett av den moderna epokens fenomen. Vi hör ganska ofta numera människor som protesterar på grund av olika sorters ljud. För det är inte bara ljud som förorsakas av flygplan, som det har sagts - och det mycket riktigt - eller fabriker. Det är ljud av en kanske lägre intensitet, men som är dagliga och ihållande och som resulterar i störningar och som förorsakar skador på den mänskliga organismen utan att uppmärksammas direkt.
Det måste finnas stränga normer beträffande stora byggnadsprojekt, eftersom vi allt oftare konstaterar att det byggs bilvägar i närheten av bebodda områden. Vi konstaterar också att bostadsområdena allt oftare utvidgas i närheten av flygplatser. Jag tycker att det är vår skyldighet att undersöka och bekämpa detta problem i sin helhet.
För övrigt anser jag att det är mycket viktigt att undersökningar kommer till stånd beträffande de material som används till ljudisolering, så att dessa produkter är miljövänliga.
Slutligen anser jag också att det är mycket viktigt att det i normerna som fastställs för olika typer av buller tas hänsyn till de klimatologiska förhållandena i Europeiska unionens medlemsländer med tanke på de underliggande skillnader som existerar mellan nord och syd.
Herr ordförande, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar, buller klassas som det största miljöhotet av de flesta européer och nästan 70 % ser sin livskvalitet drabbad av buller. För övrigt lider över 20 % av européerna av sjukdomar som har samband med alltför höga ljudnivåer.
Jag är öron-, näs- och halsläkare, specialiserad på dövhet. Jag skulle här vilja försäkra er om att antalet sjukdomar och fall av dövhet som har samband med buller ökar från år till år, vilket Världshälsoorganisationen riktigt påpekar i sin rapport. Man kan här lämpligtvis också räkna in de följder av bullret som inte har med hörseln att göra, särskilt för sömn, arbetsprestationer, inlärning i skolan, antal läkarbesök, konsumtion av psykofarmaka och neuroleptika. Under tusentals år har historien visat oss att människan kan anpassa sig, men denna anpassning har ett pris, och hittills har de flesta nationella regeringar och gemenskapen reagerat alltför litet. Lagstiftningen är fortfarande otillräcklig. Det är hög tid att Europeiska unionen inser problemets omfattning och gör bullerbekämpning till en av sina prioriterade frågor. Därför måste man gå längre än till allmänt hållna och frikostiga önskningar om en förbättring. Man måste fastlägga en bestämd tidsplan, med gemensamma maximinivåer, om man inte vill att plågan skall utbreda sig. Forskningen bör uppmuntras.
I detta hänseende vänder jag mig till Cresson för att hon skall förse oss med nödvändiga normer. I själva verket svarar de aktuella normerna i fråga om buller inte mot den fysiologiska verkligheten. Vi behöver en strikt tidsplan med omaktualiserade normer, och det är nödvändigt att Europeiska unionen övervakar och föreskriver regelbundna kontroller och bestraffningar vid förekomst av brott.
Förhållandet mellan buller och hälsa är ytterst sammansatt. Genom tydliga åtaganden, konkreta handlingar och stark politisk beslutsamhet kommer vi att ge samtliga européer det skydd de efterfrågar. Jag tycker alltså om Díez de Riveras betänkande, som måste vara tillfället för Europaparlamentet att inför kommissionen uttrycka de europeiska medborgarnas höga förväntningar.
Herr ordförande, kollegor herr kommissionär, gärna vill jag i denna debatt plädera för ett strängare europeiskt förfarande när det gäller buller från lufttrafiken och för att uppåt enhetliggöra bullernormer så som den föredragande har sagt i sin slutsats 29. För närvarande finns det ju bara de större och mer konkurrenskraftiga flygplatserna som kan lägga på strängare normer och vägra bullriga plan. De mindre flygplatserna som måste kämpa mer för att förbli ekonomiskt bärkraftiga, ställer så få krav som möjligt och blir följaktligen ett Mekka för gamla, bullriga maskiner som en större flygplats inte längre tillåter. Tar vi till exempel i mitt land Oostendes flygplats. Nåväl, livsmöjligheten för regionen Oostende sätts allvarligt på spel genom avsaknaden av strängare normer för denna flygplats. De normerna skrivs tydligen bara för Zaventem.
Slutligen tycker jag, så som den föredragande föreslår i sin slutsats 8, att det är viktigt att förebyggande och bekämpning av bullerolägenheter tas med bredvid de andra miljökriterierna som explicit villkor för godkännande av finansiering av projekt genom strukturfonderna.
Herr ordförande, jag stöder fullt ut Díaz de Rivera Icazas betänkande. Det är ett utmärkt betänkande om de riktlinjer som snarast måste tillämpas i praktiken.
Den akustiska föroreningen är tillsammans med den atmosfäriska det största problem vi har i städerna och påskyndar försämringen av livskvaliteten inom stadsbebyggda områden. Jag kommer från Valencia, en av städerna i Europa med mest trafikbuller, men också av buller från fritidsaktiviteter. Utan tvivel kommer Valencia, om denna karta över gemenskapen tas fram, vilket jag hoppas, att ståta med en av de första platserna.
Som föredraganden påpekade kan omgivande trafik, byggplatser och industri störa och påverka medborgarens normala verksamhet. Vi har alla närliggande exempel på hur bullret varje dag påverkar oss. Våra städer är bullriga, över rekommenderade maximinivåer, och kravet på att ta fram ett ramdirektiv på gemenskapsnivå inom detta område samt att införa åtgärder på nationell och lokal nivå är en brådskande fråga. Vi bör ta oss an bullret globalt genom att minska den omgivande trafiken, genom att stödja kollektiva transporter och genom en underliggande politik som gynnar funktionaliteten och inte spekulationen.
Avslutningsvis vill jag personligen gratulera föredraganden för att hon illustrerat sitt betänkande med två brev från vår nobelpristagare i litteratur, Juan Ramón Jiménez, som började beklaga sig redan i början av detta sekel över bullerstörningarna. Man kunde hoppas att vi idag, 70 år senare, bara skulle behöver ta oss an det nattliga bullret från gräshoppor och pianolor och inte behövde säga till kommissionen att detta är en brådskande fråga och av största behov för medborgarna.
Herr ordförande. Kommissionens grönbok om framtidens bullerpolitiken innehåller många väsentliga och korrekta bedömningar om de bullerproblem som vi upplever i vår vardag. I synnerhet noterar jag med tillfredsställelse, att kommissionen speciellt uppmärksammat bullerelement från vägtrafiken, som är den absolut mest störande bullerkällan i Europa. Jag ger mitt samtycke till att kommissionen ersatt sin första önskan om att ålägga de enskilda medlemsländerna att förbinda sig till en gemensam lagstiftning på området med ett bullerbekämpningsprogram.
I Danmark är det nämligen den mest utbredda uppfattningen, att det är förnuftigt att lösa bullerproblemen på nationell nivå. Vi har sålunda rättat till alla väsentliga bullerproblem på ett föredömligt sätt. Vi har en utomordentligt välfungerande planlagstiftning, som säkerställer en förnuftig planering av det fysiska landskapet med respekt för människans livsvillkor. Det sker på bästa demokratiska sätt i dialog med de lokala instanserna i närmiljön. Likaså får danska medborgare som bevisligen är störda av trafikbuller sina hus bullerisolerade på statens bekostnad.
Vår internationella flygplats i Kastrup har i samarbete med det danska folketinget infört ett totalt landningsförbud nattetid för särskilt bullrande flygplan, och är för övrigt i dag en av Europas minst bullrande flygplatser.
Med all respekt för Díez de Rivera Icazas stora och utomordentliga arbete kan jag därför inte ansluta mig till de ändringsförslag i betänkandet som efterlyser ett gemensamt ramförslag. Övriga ändringsförslag kan jag i stort sett varmt understödja, och jag kommer tills vidare att invänta, om den strama nationella uppföljning som ändringsförslagen uppmanar till kommer att äga rum. Grönbokens fina analytiska avsnitt ger en god beskrivning av de störningskällor som vi lever med i dag och kan fungera som ett starkt incitament till denna uppföljning.
Herr ordförande, först skulle jag vilja lovorda Díez de Rivera Icaza för hennes ihärdiga arbete i bullerfrågan, hennes sjukdom till trots. Jag välkomnar den försenade grönboken om buller eftersom nästan sju av tio personer i Europa är utsatta för bullernivåer över de rekommenderade. De värsta syndarna är, som vi känner till, alltför starkt buller från vägtrafik och flygplan, bland andra saker. Även om det ofta ses som ett lokalt problem har samhället och näringslivet i Europa ofantliga kostnader för stressrelaterade sjukdomar, till vilka buller är en bidragande orsak.
I stadsmiljö ser vi vanligtvis att det är de fattigare medborgarna och de fattigare områdena, där människor måste bo eller arbeta nära stora, bullrande, förorenande vägar. Det är hög tid att detta problem tacklas mycket mer effektivt än vi har kunnat göra hittills.
Min valkrets i London lider också av problem med sömnrubbningar orsakade av tidiga morgonflyg på Heathrow flygplats. Jag hoppas att parlamentets krav på förbud mot nattflygningar kommer att leda till handling innan mina medborgares livskvalitet blir ännu sämre som en följd av ökad flygtrafik i och med att terminal 5 tas i drift.
De krav som ställs i grönboken är alla mycket bra: mätningar, informationsutbyte, bullerkartläggning. Parlamentet samtycker till allt detta. Men vi måste också ha ett ordentligt ramdirektiv om bullerminskning och vi ber kommissionen att inte förhala längre, utan att lägga fram detta som ett brådskande ärende för alla våra medborgares hälsas skull.
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Innan jag börjar tala om grönboken och parlamentets yttrande, vill jag uttrycka min glädje över att föredraganden av betänkandet, fru Díez de Rivera Icaza, åter finns med bland oss idag. Samtidigt vill jag hjärtligt lyckönska föredraganden till detta utmärkta betänkande. Kommissionen tackar Europaparlamentet för det utförliga bidraget till debatten om den framtida bullerbekämpningspolitiken, vilket jag naturligtvis kommer att noga analysera.
Vi är särskilt imponerade av den mångfald åtgärder som krävs i resolutionen, vilket tydliggör hur viktig utvecklingen av en sammanhängande strategi för vår framtida bullerbekämpningspolitik verkligen är. Enligt kommissionens uppfattning levererar dessa vittomfattande konsultationer som den gett upphov till med sin grönbok en solid grundval för fastställandet av åtgärder för bullerbekämpning. Under tiden har mer än 175 skriftliga bidrag kommit in och otaliga konferenser har organiserats med anledning av de aspekter som berörs i grönboken, vilka också kan lämna viktiga informationer.
Kommentarerna stärker kommissionen i sin uppfattning att en omfattande bullerbekämpningsstrategi är nödvändig, vilken måste involvera alla olika förvaltningsnivåer, från kommunerna till de europeiska institutionerna. Det är just många städer som också tagit ställning till grönboken, vilket motsvarar den princip om ansvarsfördelning enligt vilken alla berörda parter måste samarbeta för att uppnå ett gemensamt mål. Samtliga bidrag håller för närvarande på att sammanfattas och utvärderas av våra olika avdelningar och kan inom den närmaste framtiden hämtas via kommissionens internetserver Europa.
Kommissionen är övertygad om att detta betänkande och den av er antagna resolutionen på ett betydande sätt kan bidraga till en framgång för vår politik och till att vi uppnår vårt gemensamma mål - skyddet av medborgarna mot hälsovådligt buller som inskränker livskvaliteten. Vi är medvetna om att grönboken väckt stora förväntningar hos just de medborgare som är utsatta för bullerproblem, och vi bör därför inte svika dessa förväntningar.
Herr ordförande, jag värderar denna kommissionär mycket. Det handlar inte om det. Men kan kommissionär Fischler säga varför fru Bjerregaard inte är här. Vi har inte heller fått ett enda svar från kommissionären: kommer det nu en ramriktlinje eller kommer den inte? Och om den kommer inom vilken tidsperiod kommer den? Jag skulle gärna vilja ha ett något mer innehållsrikt svar på det förträffliga betänkandet från min kollega och från den kommissionär som också är behörig att svara.
Herr ordförande, herr parlamentsledamot, jag är ledsen, men jag kan tyvärr inte tala om för er anledningen till att fru Bjerregaard inte kan vara här idag eftersom jag inte känner till den. Men jag kan lova er en sak, nämligen att jag skall ge henne en ordagrann redogörelse för det ni just tagit upp och jag hoppas att hon också därefter skall regera på lämpligt sätt.
Herr ordförande, första av allt vill jag tacka kommissionären för hans goda föresatser och de fler än 15 talarna i denna debatt. Ni kanske kommer ihåg att även jag under mitt inlägg beklagade den hemlighetsfulla frånvaron av den kommissionär som ansvarar för denna fråga. Jag är övertygad om att kommissionär Fischler, med samma passion som han just försvarat Eisma, kommer att upprepa vår begäran för henne och säga att vi inte står inför ett arbete som begränsas till fina ord och inför mer än 170 svar från hela unionen. Därför, herr kommissionär, med tanke på er inställning, ber vi er att vi under detta år skall få den lagstiftning som utlovades till 1996, och tack för era goda föresatser.
Tack så mycket, ledamot Díez de Rivera.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon, kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 20.00.)
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer(debatt)
| sv |
Ändring av kapitalkravsdirektiven (2006/48/EG och 2006/49/EG) - Gemenskapsprogram för finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är en gemensam debatt om
betänkandet av Othmar Karas, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiven 2006/48/EG och 2006/49/EG vad gäller banker anslutna till centrala kreditinstitut, vissa frågor som gäller kapitalbasen, stora exponeringar, tillsynsrutiner och krishantering - C6-0339/2008 -, och
betänkandet av Karsten Friedrich Hoppenstedt, för utskottet för ekonomi och valutafrågor, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om inrättande av ett gemenskapsprogram till stöd för särskild verksamhet på området för finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision - C6-0031/2009 -.
Othmar Karas: föredragande. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! I dag har jag möjligheten att lägga fram för er inte bara resultaten från utskottet för ekonomi och valutafrågor utan även resultaten av långa förhandlingar med rådet och kommissionen. I förra veckan uppnådde vi en överenskommelse i trepartssamtalen om att utarbeta ett nytt regelverk för finansmarknaderna.
Jag ber er att betrakta dessa förslag som vi debatterar i dag som ett komplett paket. En del av oss i parlamentet, rådet och kommissionen vill ha mer, andra vill ha mindre. Jag kan säga er att vi inte var överens om den minsta gemensamma nämnaren, men vi försökte att komma överens om mer än den största gemensamma nämnaren.
Vi har föreslagit en linje för de kommande stegen eftersom detta inte kan vara mer än ett första steg. Vi har inte kommit med ett svar på den ekonomiska och finansiella krisen. Men vi är redo att ta nästa steg för att få ett genombrott i utvecklingen av ett nytt regelverk för finansmarknaderna som kommer att leda till en förenkling av regleringen av finansmarknaderna och till europeisering, vilket kommer att skapa visshet för finansmarknaderna och stabilitet för alla marknadsdeltagare. Detta representerar en utveckling av finansmarknaderna, är en reaktion på finanskrisen och skyddar den decentraliserade sektorn.
Jag vill tacka Pervenche Berès, Sharon Bowles och mina kolleger i andra grupper för deras stöd, och särskilt sekretariatet och alla i personalen.
Detta förslag leder till ökad öppenhet, ökad rättssäkerhet och ökad stabilitet och skapar därför större förtroende i en tid som just kännetecknas av bristande förtroende. Det är inte enbart ett regelverk som vi föreslår. Under det senaste plenarsammanträdet beslutade vi att reglera kreditvärderingsinstitut. Vi antog den nya tillsynsstrukturen för försäkringsbranschen och kommissionen lade fram ett nytt förslag om hedgefonder. Det är ett tilläggspaket, med vilket vi visar vägen.
Det finns fem punkter. Den första är övervakningen av finansmarknaden, där vi som ett första steg förstärker Europeiska banktillsynskommitténs (CEBS) och Europeiska centralbankens roll. Vi har också förstärkt balansen mellan hemlandets och värdlandets tillsynsmyndigheter. Det andra steget är att vi nu måste uppnå större integration av tillsynen över finansmarknaden. Alla kraven finns i detta betänkande, eftersom vi behöver en integrerad tillsynsstruktur som gör det möjligt för oss att klara de nya utmaningarna.
Det andra området är värdepapperiseringen, beviljandet av lån. För första gången inför vi regeln att ett lån endast kan beviljas om långivaren har bibehållit intresset i värdepapperiseringen i sin bokföring. Vi har föreskrivit ett kvarhållande av minst fem procent, men vi har gett CEBS i uppdrag att undersöka om en ökning är rimlig och att offentliggöra sina resultat i en kommissionsöversyn före årets utgång och särskilt beakta den internationella utvecklingen. Detta är en viktig signal till marknaderna: utan bibehållande finns det ingenting. bibehållandet leder till öppenhet och ger också bättre kontroll.
För det tredje har vi reglerat stora exponeringar när det gäller kvoten mellan egna medel och risk. Ingen stor exponering får uppgå till mer än 25 procent av bankens egna medel. Och när bankerna lånar till varandra får den inte överstiga 150 miljoner euro.
Den fjärde punkten är att vi arbetar för att förbättra kvaliteten på de egna medlen och hybridkapital. Vi beaktar dock befintliga lagregler i medlemsstaterna eftersom vi inte vill ha konjunkturförstärkande effekter under den ekonomiska och finansiella krisen. Att vi har skapat en korrekt, professionell övergångsreglering är en viktig punkt, särskilt för kooperativ, sparbanker och passiva kapitalinsatser i Tyskland. Trots detta finns det fortfarande mycket att göra.
Jag vill ta upp konjunkturförstärkning som den femte punkten.
I betänkandet anges att kommissionen tydligt måste identifiera de konjunkturförstärkande effekterna av befintliga direktiv mycket snabbt och vi måste se till att den nödvändiga förändringen sker före hösten.
Jag uppmanar er att godkänna betänkandet och förslaget till överenskommelse i trepartssamtalet så att EU och Europaparlamentet kan behålla sin ledande roll i reformen av finansmarknaderna. Det är också viktigt att vi genomför alla krav för den framtida utvecklingen så att vi öppnar för en förbättrad, mer stabil och förtroendefull finansmarknad och återigen intar en ledande roll vid det kommande G20-toppmötet. Jag ber om ert stöd till detta.
Karsten Friedrich Hoppenstedt: föredragande. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Bristen på finansiell tillsyn som fungerar på ett enhetligt sätt i hela EU och misslyckandet för systemet på internationell nivå och EU-nivå är några av skälen till den rådande finansiella och ekonomiska krisen. Vi måste därför se till att informationen integreras i systemet på ett samordnat sätt och att de enskilda organisationerna utväxlar information så att ytterligare en kris kan undvikas.
Den goda offentliga tillsynen i vissa medlemsstater måste optimeras för alla 27 medlemsstaterna för att säkra god informationsöverföring. För detta behövs ekonomiska resurser. Vi måste lösa krisen nu och tillhandahålla resurser nu. Det är exakt det som vi åstadkommer med gemenskapsprogrammet till stöd för särskilda åtgärder på området för finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision.
Jag välkomnar att kommissionen svarat på parlamentets krav på åtgärder och föreslår att gemenskapen ska ge ekonomiskt stöd till sektorn för finansiella tjänster och till finansiell rapportering och revision samt till verksamheter i vissa EU-institutioner och internationella institutioner för att se till att gemenskapens politik på området är effektiv. Ett nytt gemenskapsprogram kommer att införas för att göra det möjligt att ge direkta bidrag från gemenskapsbudgeten till finansieringen av dessa enskilda institutioner.
Samfinansiering av detta slag till kommittéer och tillsynsmyndigheter kan i hög grad bidra till att garantera att dessa fullgör sina uppdrag på ett oberoende och effektivt sätt. Programmet måste vara tillräckligt flexibelt utformat och ha tillräckliga medel för att garantera att kraven för Lamfalussykommittéer på minst nivå 3, inbegripet Europeiska värdepapperstillsynskommittén (CESR), Europeiska tillsynskommittén för försäkringar och tjänstepensioner (CEIOPS) och Europeiska banktillsynskommittén (CEBS), täcks. Kommissionens förslag låg 40 procent under det som Lamfalussykommittéerna på nivå 3 ansåg nödvändigt för de kommande fyra åren. Det fanns mycket lite intresse i rådet för en betydligt ökad budget trots att det stod klart att det krävs betydande förbättringar av finansmarknaden.
I slutet av förhandlingarna kom vi överens om en siffra på ungefär 40 miljoner euro under fyra år: 500 000 euro för Lamfalussykommittéerna på nivå 3 under 2009 och ytterligare 38,7 miljoner euro från 2010 till 2013, varav 13,5 miljoner öronmärkts för dessa kommittéer. När det gäller kommittéerna för finansiell rapportering och revision var kommissionens ursprungliga förslag till reform av organisationen för svagt. Här har vi i parlamentet kunnat göra förbättringar och efter trepartsförhandlingarna har vi uppnått ett godtagbart resultat när det gäller de enskilda finansiella referensbeloppen och finansieringsperioderna. De senaste resultaten från Larosièregruppen och rapporten visar att det finns goda skäl till att kommissionen senast den 1 juli 2010 ska lägga fram en rapport för parlamentet och rådet om fortsatt reform av regleringen och tillsynen över de europeiska finansmarknaderna för att anpassa programmet till de ändringar som har gjorts.
Mot bakgrund av den rådande finanskrisen förefaller det viktigt att ge högsta prioritet åt att öka konvergensen i tillsynen och samarbetet på området för finansiella tjänster i samband med finansiell rapportering och revision.
Under plenarsammanträdet om solvens II för 14 dagar sedan sa jag att det var viktigt att EU skickade tydliga signaler som resten av världen fäster avseende vid. Jag anser att vi har skickat tydliga signaler under de senaste veckorna, bland annat Othmar Karas betänkande om kreditvärderingsinstitut, om att våra internationella partner bör ta oss på allvar och att vi inte bara är fripassagerare, som vi har varit under de senaste decennierna. Det är en bra signal.
Jag vill tacka mina skuggföredragande Sharon Bowles och Pervenche Berès. Eftersom detta är mitt sista tal i parlamentet vill jag också tacka kommissionen, mina parlamentskolleger och rådet för deras samarbete. Det har varit ett nöje att arbeta med er alla. Låt mig ge ett exempel på ett glädjande resultat av detta samarbete. Det tjeckiska ordförandeskapet och rådet beslöt för 30 minuter sedan att godkänna resultatet av trepartsförhandlingarna. Vi har ett förslag som vi kan anta i dag och jag är säker på att de stora grupperna i parlamentet också kommer att rösta för dessa förslag.
Tack ännu en gång för ert samarbete.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Två veckor efter vår senaste debatt om åtgärder mot finanskrisen välkomnar jag möjligheten att få diskutera ytterligare åtgärder med er som beslutats för att möta denna utmaning.
I dag är jag särskilt nöjd med att välkomna utsikterna till en överenskommelse vid första behandlingen av två viktiga åtgärder: gemenskapsprogrammet för att stödja de särskilda verksamheterna på området finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision samt översynen av kapitalkravsdirektivet. Båda bör ge ett viktigt bidrag, inte bara till återhämtningsansträngningarna, utan också, och detta är mycket viktigt, till den långsiktiga effektiviteten i den finansiella övervakningen och styrkan hos EU:s finansiella sektor.
För det första vill jag välkomna parlamentets förslag till ändringar av ett gemenskapsprogram för att stödja särskilda verksamheter på området för finansiella tjänster, finansiell rapportering och revision. Finanskrisen har visat att EU:s övervakningsarrangemang behöver förstärkas ytterligare. Den har också påmint oss om betydelsen av insyn och av att de organ som arbetar med finansiell rapportering och revisionsstandarder är oberoende.
För att uppnå dessa mål är det enligt kommissionens mening viktigt att ge huvudorganen på dessa områden en förstärkt roll, men på europeisk och internationell nivå. Det är därför som kommissionen föreslog att de skulle få ekonomiskt stöd.
Vi tror att det finns ett samförstånd om att alla dessa organ behöver en stabil, diversifierad och adekvat finansiering. När programmet antagits kommer det att göra det möjligt för dem att utföra sina uppdrag på ett mer oberoende och effektivt sätt. För de tre tillsynskommittéerna kommer programmet att vara ett första steg mot att förstärka deras befogenheter i linje med rekommendationerna i de Larosière-rapporten.
Det skulle ge dem möjlighet att utveckla projekt som förstärker konvergensen i tillsynen i Europa och samarbetet mellan nationella tillsynsmyndigheter. I synnerhet kommer utbytet av information att förenklas genom införandet av nya it-verktyg. Gemenskapsutbildning för nationella tillsynsmyndigheter kommer att göra det möjligt att utveckla en gemensam tillsynskultur.
Programmet kommer också att bereda marken för följande steg i tillsynsreformerna, som kommissionen kommer att arbeta med under de kommande veckorna. Vi behöver också sörja för hög kvalitet på bestämmelserna om finansiell rapportering och revision, som är harmoniserade på internationell nivå. Vi måste se till att europeiska användare får lika villkor och att reglerna för detta utvecklas av standardiseringsorganen.
Detta är ett viktigt villkor för att skapa ett gynnsamt affärsklimat för företagen, särskilt under de rådande ekonomiska förhållandena. Genom att undvika att International Accounting Standards Committee Foundation (IASCF), European Financial Reporting Advisory Group (EFRAG) och den internationella offentliga övervakningsnämnden är beroende av frivillig finansiering från ensartade och potentiellt partiska parter, kan vi förbättra kvaliteten och trovärdigheten i standardiseringsprocessen.
Genom att förstärka EFRAG ger vi EU starkare rådgivning när internationella standarder om finansiell rapportering utvecklas av internationella organisationen för internationell redovisningsstandard (IASB). Genom att hjälpa den internationella offentliga övervakningsnämnden att öka sina tillsynsbefogenheter tänker vi se till att de internationella revisionsstandarderna uppfyller EU:s krav på kvalitet i tillämpningen.
De föreslagna ändringarna av kommissionens förslag innebär justeringar av hur anslaget ska fördelas mellan mottagarna. Vi är inte helt nöjda med detta. Framför allt skulle vi ha föredragit att inga belopp omfördelades från EFRAG till EU:s tillsynskommittéer.
EFRAG är ett europeiskt organ. Det är ett viktigt element i EU:s inflytande i IASCF:s standardiseringsprocess. En omfördelning av de anslagna medlen från EFRAG till andra europeiska organ sänder inte ut rätt budskap. Vi är dock medvetna om att endast ett mycket begränsat belopp kommer att omfördelas från EFRAG till EU:s tillsynskommittéer.
Vi anser också att vi fortfarande kan uppnå de flesta av de mål som vi siktar på genom programmet, och av dessa skäl kan vi stödja ändringsförslagen. Som Karsten Friedrich Hoppenstedt sa är jag glad över detta tillfälle att tillkännage att Coreper i förmiddags antog de föreslagna ändringsförslagen, och detta innebär att både rådet och kommissionen nu stöder parlamentets förslag.
När det gäller översynen av kapitalkravsdirektivet är jag glad över att kunna tillkännage att kommissionen allmänt stöder parlamentets ändringsförslag. Ett allmänt men inte fullt stöd, eftersom kommissionen fortfarande har vissa betänkligheter om värdepapperisering.
Det förslag som kommissionen antog i oktober är resultatet av det omfattande samråd som inleddes före finanskrisen. I många avseenden har denna översyn av kapitalkravsdirektivet visat sig vara en läglig och handfast första reaktion på krisen.
Europaparlamentet har på ett lovvärt sätt reagerat skyndsamt genom att antag detta förslag vid första behandlingen. Därför har vi nu striktare principer om hanteringen av likviditetsrisker, starkare bestämmelser om riskspridning, förstärkt tillsyn, en bättre kapitalbas och intresse med i spelet, tillsammans med krav på noggrannare genomgångar för värdepapperisering. Detta är med alla mått mätt ett betydande framsteg.
Vad gäller de nu ryktbara fem procenten som bibehålls vid värdepapperisering är jag glad över att se att parlamentet har motstått branschens krav på att avskaffa det som de så sent som förra året betecknade som fullständig nonsens. Jag vill säga att regeln om bibehållande av intresse har framkommit som något som inte är nonsens utan vanligt sunt förnuft. Den erkänns nu av G20 som en viktig åtgärd för att förstärka det finansiella systemet. Om vi ser framåt kommer kommissionen att utan minsta tvekan stödja fortsatta ansträngningar att göra texten ännu mer vattentät.
Kommissionen har gått i täten för de globala initiativen för att lösa krisen. Baselkommittén för banktillsyn kommer att följa exemplet. Jag välkomnar därför starkt bestämmelsen om en översyn i slutet av 2009 så som Europaparlamentet föreslår. Kommittén kommer att överväga behovet av att öka bibehållandekravet, med hänsyn till den internationella utvecklingen.
Jag konstaterar också att parlamentet till min belåtenhet har motstått näringslivets krav på mindre strikta regler när det gäller risker mellan banker. Vi måste komma ihåg att bankerna inte är riskfria. Detta är en viktig lärdom av finanskrisen. Tillräcklig diversifiering och säkerhet är viktigt för att trygga den finansiella stabiliteten.
När det gäller kapitalbasen förstår jag somliga ledamöters motvilja inför att parlamentet skulle kunna överväga att försämra vissa nationella instrument som inte uppfyller kraven för klass 1-kapital som utgör kärnkapital. Låt mig förklara detta närmare. Jag förstår denna motvilja, men endast under de rådande ekonomiska omständigheterna. Mycket återhämtning står på spel. Kommissionen är starkt inriktad på att ytterligare förstärka kapitalbasens kvalitet, så som man kom överens om vid G20-toppmötet.
I fråga om värdepapperiseringen anser kommissionen fortfarande att det i vissa avseenden hade varit en fördel att ytterligare klargöra och ange hur bibehållandet av de fem procenten ska beräknas. Jag är medveten om att Europaparlamentet har arbetat under tidspress, och jag är glad över att kommissionen får en andra chans att strama upp texten i en rapport i slutet av 2009.
De två betänkanden som ni ska rösta om i dag visar att när Europaparlamentets ledamöter, finansministrarna och kommissionsledamöterna tänker lite mer långsiktigt och visar politiskt ledarskap är det möjligt att få en snabb och effektiv reaktion på problemen. Båda de åtgärder som diskuteras i dag kommer att ge ett betydande bidrag till att bana väg för en översyn av EU:s finansiella regelverk och om tillsynen av tillämpningen.
Utöver dessa åtgärder lade vi förra onsdagen fram ett paket med viktiga initiativ för att hantera finanskrisen, bland annat om alternativa investeringsfonder, ersättningsstrukturer och paketerade investeringsprodukter för icke-professionella investerare.
Sist men inte minst kommer kommissionen om tre veckor att offentliggöra ett meddelande om kommissionens syn på uppföljningsåtgärder till rekommendationerna i de Larosière-rapporten om finansiell tillsyn. Efter godkännande från Europeiska rådet i juni kommer fler lagstiftningsförslag att läggas fram under hösten.
Gary Titley: föredragande för yttrandet från budgetutskottet. - (EN) Herr talman! Jag har begärt ordet om Hoppenstedtbetänkandet för att framföra budgetutskottets synpunkter. Precis som för Karsten Friedrich Hoppenstedt är detta mitt sista anförande i kammaren efter 20 år.
Budgetutskottet erkänner vikten av förslagen och att de är av överhängande betydelse. Det är ganska klart att vissa viktiga politiska EU-åtgärder kommer att undergrävas om de inte får ordentlig finansiering, och därför är vi glada över att kunna stödja förslaget. Vi vill dock framhålla att medlen kommer från marginalen i budgetrubrik 1a, och således kommer att minska den marginalen och därmed reducera de tillgängliga medlen för andra projekt som kan komma att vara viktiga i framtiden. Vi bör ha detta i åtanke.
För det andra bör vi också se till att dessa organisationer inte under några omständigheter blir till byråer, för i så fall skulle de naturligtvis omfattas av det interinstitutionella avtalet om byråer.
Slutligen vill vi inte att budgetutskottets yttrande på något sätt ska undergrävas av brådskan att få igenom dessa förslag. Det är därför som budgetutskottet glädjande nog kunde stödja Charlie McCreevys förslag i måndags kväll om tillfällig finansiering, så att vi kan få till stånd de rätta finansieringsförfarandena och verkliga trepartssamtal om de finansiella konsekvenserna av förslagen.
Talmannen: Tack Gary Titley, för de 20 år som du har ägnat åt den europeiska saken.
John Purvis: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Vi tycks vara en rad veteraner som har begärt ordet, men jag önskar att jag inte höll mitt sista anförande i Europaparlamentet i det värsta ekonomiska läget under min livstid - och detta är en livstid som börjande under det frostiga 1930-talet - och jag önskar också att jag inte hade behövt tala i en debatt om en EU-rättsakt som tyvärr inte är helt tillfredsställande, nämligen kapitalkravsdirektivet.
Jag och min grupp stöder den kompromiss som föredragande Othmar Karas med stor skicklighet och tålamod uppnådde under stark tidspress och under de rådande osunda ekonomiska förhållandena. Jag hoppas dock att mina kolleger som återvänder hit efter valet kommer att återgå till det fullständiga medbeslutandeförfarande, som verkligen kan pröva och förfina vår lagstiftning. Jag fruktar att mycket av denna förhastade lagstiftning kommer att visa sig få oavsedda och ogynnsamma konsekvenser. Exempelvis fruktar jag att bestämmelserna om stora exponeringar, som lovprisats av kommissionsledamot Charlie McCreevy och som föranletts av verkliga farhågor om motpartsrisken, kommer att göra det mycket svårare att återuppliva interbankmarknaden till dess fulla och önskvärda omfattning. Jag fruktar att den nya bestämmelsen om bibehållande, som också lovprisades av kommissionsledamot Charlie McCreevy, faktiskt kommer att hämma återupplivandet av värdepapperiseringen, som är en viktig, dominerande och gynnsam mekanism för finansiering av bostadslån, billån och konsumtion.
Alla statliga stimulansåtgärder som man kan överväga kan inte uppväga en döende värdepappersmarknad. Jag hoppas därför att när det blir dags att se över direktivet kommer de nödvändiga konsekvensbedömningarna att ha gjorts, kloka rådgivare ha tillfrågats, det globala sammanhanget helt och fullt beaktats och fullt lämpliga bestämmelser till sist ha genomförts.
Pervenche Berès: Herr kommissionsledamot! Jag beklagar att rådets ordförandeskap är frånvarande. Herr McCreevy, ni har gjort ert mandat som kommissionsledamot för den inre marknaden till ett regleringsmässigt stillestånd. Tyvärr - och jag vet inte riktigt hur jag ska formulera detta - ni borde ha ändrat uppfattning och följt råden från Europaparlamentets socialdemokratiska grupp som när Giorgos Katiforis betänkande lades fram sa till er att lagstiftningen om kreditvärderingsinstitut behövdes, eller så skulle ni ha lyssnat till vår föredragande Poul Nyrup Rasmussen som sa till er att bibehållandet av ett intresse vid värdepapperisering behövde införas i banksektorn.
Slutligen borde ni också ha beslutat om att införa garantier för bankinsättningar. Ni förstår, ”regleringssemester” är ingen nyhet. Som tur är kommer vi inte längre att behöva behandla dessa frågor med er under nästa parlamentsperiod. Jag säger detta eftersom det senaste förslag som ni lagt fram för oss om alternativa fonder och investeringsfonder var orimligt, och att ni inte ville komma och diskutera det med utskottet för ekonomi och valutafrågor bevisar det.
När det gäller Othmar Karas betänkande är det ett viktigt betänkande som vi ska anta i dag, eftersom det ger en signal inom EU till vår banksektor och till våra G20-partner att bibehållande av intresse måste införas för värdepapperisering. Våra fonder måste definieras bättre. I framtiden kommer det att behövas mer transnationell tillsyn över grupper och integrerad övervakning enligt riktlinjerna i Jacques de Larosières rapport. Slutligen måste vi organisera clearingcentralerna för derivat och kreditswappar.
Jag vill också tacka Othmar Karas för det sätt på vilket vi har kunnat återuppta trepartsamtalet så att vi inom perioden fram till dess att direktivet träder i kraft kan se över tröskeln för bibehållandet. Efter att ha beställt undersökningar och gett CEBS i uppdrag att bestämma under vilka omständigheter som bibehållandet ska expertplaneras har vi kunnat verifiera om tröskeln på 5 procent som vi ska rösta om i dag var den lämpliga tröskeln, ännu mer nu när vi har korrigerat omfattningen av bibehållandet genom att göra det som jag anser vara det rätta valet och bli av med de garantier som John Purvis eftersträvat.
När det gäller Hoppenstedtbetänkandet vill jag hjärtligt tacka honom eftersom jag anser att vi här engagerar oss på ett praktiskt och positivt sätt. Tidigare skulle kommissionen ha sagt oss att den inte kunde hitta Lamfalussykommittéer på nivå 3. I dag är det möjligt även innan dessa kommittéer blir byråer. Vi välkomnar detta. På föredragandens initiativ kommer därför både drift- och projektkostnader att bli berättigade till finansiering och parlamentet kommer att ha ordentlig insyn i utformningen av de projekt som finansieras på detta sätt. Vi kan endast välkomna detta. Det är ett steg i rätt riktning.
Slutligen när det gäller redovisningsstandarder och villkoren för de internationella organisationernas bidrag till utformningen av dem, har vi pressat dessa organisationer för att de ska förbättra sin egen styrning och definiera sina roller bättre. Jag anser att Europaparlamentet i och med Karsten Friedrich Hoppenstedts betänkande har gjort ett bra arbete även på detta område och jag vill tacka samtliga föredragande och hela parlamentet om det som jag hoppas antar dessa båda betänkanden med en stor majoritet senare.
Sharon Bowles: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Den överenskomna lydelsen av kapitalkravsdirektivet är ett bra steg framåt i fråga om primärkapital, exponeringar och tillsyn. Värdepapperiseringsbestämmelsen, nu försedd med proportionella påföljder om inte kraven på noggrann genomgång uppfylls, är inte perfekt men duger för ändamålet - att återupprätta förtroendet och reparera värdepappersmarknaden. En översyn i slutet av året av procentsatsen för bibehållandet innebär att vi har täckt alla grunder, inklusive internationellt samarbete.
De europeiska problemen med värdepapperiseringen uppkom på köparsidan från USA, men rädsla har gjort att vår egen värdepapperisering har sinat. Bankerna har förlorat huvudinstrumentet som gjorde att de kunde sälja sina lån vidare - ett viktigt instrument eftersom det frigör kapital för vidare långivning och var en viktig drivkraft för tillväxt. Under 2006-2007 uppgick den europeiska värdepapperiseringen till sammanlagt 800 miljarder euro: 526 miljarder euro till stöd för europeiska bostadslån och tiotals miljarder vardera till bilköp, kreditkortsköp och lån till små och medelstora företag - och ja, inklusive omkring 40 miljarder euro i lån till tyska små och medelstora företag. Detta är just de områden där kreditåtstramningen slår hårdast. Det är ingen tillfällighet. Vi måste inse att bankutlåningen begränsas av bankernas kapital och är låsta tills bankerna får tillgång till mer kapital eller säljer lån vidare. Ju förr vi kan få EU:s kvalitetstillsyn över värdepapperiseringen att fungera, desto bättre.
Det kan tyckas att om fem procents bibehållande garanterar ett bra uppförande från bankernas sida skulle tio procent garantera det ännu mer, men bibehållandeandelen kräver en kapitalavgift och minskar därmed det kapital som kan frigöras, vilket i sin tur begränsar utlåningen. Att ha tio procent som mål under en rådande kapitalbrist skulle bara drabba låntagarna och företagen, inte bankerna. Det är därför som andra forum - som också startade med förslag om högre bibehållande - också tenderar att nöja sig med fem procent.
Till sist kommer det att vara intelligent tillsyn som förhindrar nya missbruk i framtiden snarare än reglering för det redan gamla och passerade. I fråga om nivå 3-kommittéerna kan vi se att trots problemen och misslyckandena inom tillsynen är det parlamentet som bättre än medlemsstaterna insett att hål inte kan täppas till utan resurser. Parlamentet har därför krävt mer resurser till dessa kommittéer. Internationella redovisnings- och revisionsorgan kommer också att dra fördel av mer diversifierad och neutral finansiering, och här kan EU ta ledningen, men inte i all oändlighet om inte andra länder följer exemplet. Jag är glad över att ha klargjort detta. Finansiering bör också sökas från användarsidan, exempelvis från investerare.
Konstantinos Droutsas: för GUE/NGL-gruppen. - (EL) Herr talman! Dagens ekonomiska kris beror på överproduktion och överkapitalisering. Det är, vilket alla nu medger, en kris i själva det kapitalistiska systemet. Man försöker framställa krisen som en finansiell kris, som en likviditetskris, för att vilseleda arbetarna och undvika att erkänna de verkliga orsakerna, vilket leder till ökad arbetslöshet, minskade inkomster, flexibla relationer mellan arbetsmarknadens parter och en regelrätt attack på arbetarna.
Genom de åtgärder som vidtas för att övervaka redovisningsstandarder med kontroller av kreditlinjer och egna medel misslyckas vi inte bara med att begränsa bankernas ansvarslöshet; i själva verket är det åtgärder som bankerna själva använder sig av för att dölja denna ansvarslöshet bakom ytlig övervakning och kontroll, en övervakning som, i stället för att skydda intressena hos de småsparare som har varit och fortsätter att vara hotade av den ekonomiska krisen, kommer att bidra till att skydda bankernas konkurrensvillkor och tillåta att nya verktyg används för att öka deras vinster.
De reservationer som bankerna hade till och med mot att få statligt stöd i utbyte mot minimal tillsyn är typiska för deras ansvarslösa inställning, som i marknadens djungel än en gång resulterar i ökade vinster och priser, medan arbetarna än en gång får betala kostnaderna för krisen. Arbetarna låter sig inte luras eller vilseledas av Europeiska unionens beslut för att få ett slut på krisen. De vet att dessa beslut lägger hela krisens tyngd på deras axlar och syftar till att skydda ännu större vinster för kapitalet.
Nils Lundgren: för IND/DEM-gruppen. - Tack herr talman. Vi har nu gått igenom en global finansiell härdsmälta och den fortsätter att plåga oss. Vi måste då analysera varför det har gått så här innan vi börjar handla på EU-nivå. Jag skulle säga följande: Det första är att vi har fått en ägarlös kapitalism. De stora företagen styrs inte längre av sina aktieägare eftersom det är pensionsfonder, försäkringsbolag och andra typer av fonder som gör det. Det leder till att tjänstemän kan styra som de vill, de gör det i eget intresse som är att höja riskerna enormt och då går det så här. Vi har fått för stora banker som är ”too big to fail” som slagordet gäller. Glass-Steagall Act ville hindra detta, men den har avskaffats i USA. Vi bör tänka efter om inte detta är en del av lösningen. Vi har insättningsgarantier för småspararna och även ganska stora sparare. Det betyder att insättarna i bankerna inte bryr sig ett dyft om huruvida bankerna är säkra, eftersom de vet att skattebetalarna skyddar dem. Det är ett problem. Centralbankschefer punkterar inte bubblor utan de prisas tvärtom när de hela tiden ser till att bubblorna kan växa i det oändliga.
Alan Greenspan fick ett enormt gott rykte för någonting som i praktiken är en viktig förklaring till att det har gått så illa. Subprime-lån är starten på detta och en fundamental del, det introducerades av politiker som nu säger: ”Nu ska vi lösa detta genom att ta mera makt från marknaden”. Jag tvivlar. Regelsystemet som fanns i Basel II kringgicks genom shadow banking. Nu talar vi om nya regler för kapital. Om det blir mera shadow banking kommer detta inte att hjälpa. Jag menar därför att vi ska ta ett annat grepp på detta, och fråga vad som bör göras. Då kommer vi att finna att mycket lite bör göras på EU-nivå. Detta är ett globalt problem att hanteras annorstädes.
Sergej Kozlík: - (SK) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att en av de bästa åtgärder som vidtagits av Europaparlamentet under denna mandatperiod var förra årets beslut om behovet av strikt reglering och större stabilitet i det finansiella systemet. Det är synd att detta inte skedde tre år tidigare. Framläggandet av ett förslag till direktiv om kapitalkrav är ett annat praktiskt resultat i detta sammanhang. Den finansiella krisen har fäst uppmärksamheten på bristerna i tillsynsmekanismerna, till exempel när det gäller gruppbaserad tillsyn.
Jag håller med om att utgångspunkten för en lösning av problemet bör vara skapandet av ett decentraliserat EU-system för banktillsynsorgan baserat på den europeiska centralbanksmodellen. Jag är också för striktare regler när det gäller värdepapperisering. Originatorerna bör behålla en viss andel av risken i de exponeringar som de värdepapperiserar, och det bör krävas mer noggranna genomgångar från investerare. Det är det enda sättet att nå framsteg.
Zsolt László Becsey: (HU) Tack så mycket, herr talman. Jag vill gratulera föredragandena och gruppernas skuggföredragande för den kompromiss som har nåtts. Även om många av oss tycker att många av argumenten är långt från idealiska eller fördelaktiga, tycker jag att det är viktigt att regleringen utarbetas redan nu, före valet.
Jag vill göra ett par påpekanden. 1. Som föredragande med ansvar för mikrokrediter välkomnar jag att betänkandet innehåller kravet, som också fanns med i mitt betänkande, på ett riskhanteringssystem som återspeglar mikrokrediternas egenskaper, till exempel inga traditionella säkerheter och överskott. Jag hoppas att detta kommer att ske så snart som möjligt. Jag vill tacka Pervenche Berès för hennes ändringsförslag. 2. Jag var mycket kritisk till tillsynssystemen även under debatten om 2005 års ändringsförslag. Detta gäller särskilt tillsynen av moderföretag, vilket faktiskt även väcker frågor av konstitutionell karaktär när det gäller inrättandet av filialer i landet, även om filialer ofta placeras i de nya medlemsstaterna.
Denna sårbarhet minskas, eller kanske rent av upphör tack vare det kollegiala systemet, som enligt min åsikt bara är ett steg i rätt riktning, men inte den verkliga lösningen. För kompromissens skull betraktar jag ändå denna situation som ett framsteg, huvudsakligen för att man i den nuvarande kompromissen också förordar att förslaget till förordning om integrerade tillsynssystem snabbt bör utarbetas grundat på de Larosière-materialet, som enligt vår åsikt redan det kommer att bli bra och dessutom innebära avsevärda fördelar när det gäller gemenskapsanpassningen.
Jag vill särskilt tacka för den solidaritet som har visats länderna utanför euroområdet i samband med ändringsförslaget till artikel 153.3, eftersom de separata riskpremierna - om mitt förslag godtas - inte kommer att gälla krediterna till dessa länder förrän i slutet av 2015, som de vanligtvis har erhållit i euro från de offentliga finanserna eller centralbanken. Med hänsyn till allt detta föreslår jag att vi blockröstar om kompromissen, även om det femprocentiga bibehållandet, eftersom detta i sig självt är ett tecken på framsteg.
Till sist vill jag, eftersom detta är mitt sista inlägg, tacka er, fru talman, och alla mina kolleger, för det arbete jag har fått möjlighet att uträtta här under de senaste fem åren.
Elisa Ferreira: (PT) I år kommer välståndet i EU att falla med 4 procent och arbetslösheten öka till att omfatta 26 miljoner människor. Världen och EU borde ha vidtagit fler och bättre åtgärder och ingripit tidigare när det gäller regleringen av finansmarknaderna.
Jag välkomnar det arbete som parlamentet har gjort, varav mycket har gjorts under tidspress, men jag vill understryka det bidrag som gjordes av den socialdemokratiska gruppen i Europaparlamentet och som borde ha fått större erkännande vid den aktuella tidpunkten.
Jag beklagar att kommissionens reaktion har varit långsammare, mer fragmentarisk och mer begränsad än vad situationen har krävt och fortfarande kräver, vilket det senaste förslaget om hedgefonder visar.
Antagandet av direktivet om kapitalkrav är ett annat steg i rätt riktning. Vi vet att det inte är tillräckligt ambitiöst och att det inte lever upp till förväntningarna, men i dag är det viktigast att vi ger en tydlig signal till finansinstituten och finansmarknaderna att det inte längre är ”business as usual”. Jag välkomnar föredragandens och skuggföredragandenas arbete, särkilt det som Pervenche Berès har gjort, för att nå en kompromiss.
I och med detta direktiv införs tydliga regler, men det finns mycket arbete kvar att göra under nästa översyn när det gäller en del av de mer kontroversiella frågorna, till exempel hur stor andel av risken som ska behållas vid värdepapperisering.
I dag är det mycket viktigt att parlamentet ser till att anta detta direktiv och därmed skicka en tydlig signal till EU-medborgarna om att saker och ting förändras och kommer att fortsätta göra det, och att vi är särskilt oroade för den rådande situationen.
Wolf Klinz: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Den finansiella krisen har tydligt visat att ramen för EU:s finansmarknad måste ändras. Min grupp stöder de förslag som har tagits fram under trepartsförhandlingarna, särskilt förslagen om ett nytt kapitalkravsdirektiv för banker. Den riskbaserade tillsynen kommer att öka, missbruket av specialföretag kommer att försvinna och kvaliteten på strukturerade produkter kommer att förbättras som ett resultat av att minst fem procent av risken ska behållas vid värdepapperisering. Jag beklagar dock att bestämmelsen om interbanklån på upp till ett år är mycket restriktiv och att passiva innehav accepteras som fullvärdigt eget kapital endast under en övergångsperiod.
De framsteg som har gjorts med omstruktureringen av ramen för finansmarknaden är bra men ännu inte tillräckliga. Arbetet kommer därför att fortsätta. Jag hoppas att bankerna kommer att bli mer samarbetsvilliga än de har varit under de senaste månaderna, då jag tycker att de mer har agerat bromsklossar än bidragit till att finna långsiktiga lösningar.
Werner Langen: (DE) Herr talman! Jag vill först säga att vi har påbörjat detta andra projekt, som vi diskuterar i dag, för att återställa regleringen av finansmarknaderna till ett normalt läge. Finansmarknadskrisen kan delvis skyllas på att marknaderna har misslyckats och delvis på bristande reglering. Vi har gjort en lista på åtgärder som måste regleras av kreditvärderingsinstituten. Vi har antagit resolutioner om kapitalkravsdirektivet, om chefslöner, om hedgefonder, om redovisningsbestämmelser och om tillsynsstrukturen i EU. I dag behandlar vi den andra punkten.
Förhandlingar genomförs på grundval av en utskottsomröstning, inte enligt det vanliga förstabehandlingsförfarandet utan på grundval av en överenskommelse mellan rådet, kommissionen och parlamentet. Jag medger att Othmar Karas har uppnått en hel del saker. Som Wolf Klinz påpekade är dock många ledamöter, däribland jag, av en annan åsikt. Detta har i första hand att göra med att en del av risken ska behållas vid värdepapperisering. Marknaden för värdepapperisering och finansmarknadskrisen uppstod inte minst på grund av att finansmarknadsprodukter utan egen risk skapades. Därför litar inte bankerna längre på varandra, för ingen har värdepapper som de tar ansvar för genom risk. Enligt förslaget ska fem procent av riskerna behållas. Jag tycker att tio procent vore mycket lämpligare, och därför har jag lagt fram mitt ändringsförslag. Jag är säker på att rådet, om det godtar alla andra saker, kommer att bli tvunget att överväga en tioprocentig behållning av riskerna. Det är vårt ansvar i parlamentet att ge medborgarna ytterligare försäkringar om att en global finansmarknadskris av detta slag aldrig ska kunna upprepas.
Därför föreslår jag att vi godtar den kompromiss som har nåtts av Othmar Karas, förutom när det gäller den tioprocentiga behållningen av riskerna och avdraget för passiva innehav.
Ieke van den Burg: (EN) Herr talman! Jag står här med blandade känslor i min sista debatt i kammaren. Jag är mycket glad över det beslut vi fattade om Hoppenstedtbetänkandet om att öka finansieringen till nivå 3-kommittéer. Detta är ett steg mot en starkare europeisk tillsyn över de finansmarknader som har vuxit långt över de nationella gränserna. Jag har varit en stark förespråkare för detta, och jag hoppas att diskussionen om det kommer att fortsätta starkt under nästa period.
Det andra ämnet i kapitalkravsdirektivet är enligt min mening ett utmärkt exempel på bättre reglering under den Lamfalussyprocess som vi har utvecklat under de tio år då jag har varit aktiv. Jag stöder resultaten eftersom vi behöver sända ett starkt budskap till marknaden, men jag skulle ha föredragit en mer principbaserad uppläggning och mer öppet samråd i den politiska processen. Det berodde på brådskan med att uppnå detta snabba resultat. Jag hoppas därför att Lamfalussyprocessen också kommer att beaktas till fullo när en full översyn av kapitaldirektivskravet ska ske i slutet av året. Jag rekommenderar starkt att utskottet för ekonomi och valutafrågor återinför den processen.
I mitt sista anförande vill jag också återknyta till det som Pervenche Berès sa och säga till Charlie McCreevy att det är beklagligt att det som han har gjort för att reglera dessa finansmarknader är för lite och för sent. Jag vill tacka mina kolleger i utskottet för ekonomi och valutafrågor för deras samarbete under de senaste tio åren. Jag hoppas att vi får en kommissionsledamot under nästa mandatperiod som uteslutande ägnar sig åt finansmarknaderna, som får ett ansvarsområde som verkligen är inriktat på den allra viktigaste frågan som fört oss till denna tvångssituation i dag, och som verkligen är engagerad i reglering och ordentlig europeisk tillsyn över finansmarknaderna.
Udo Bullmann: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Om man vill torrlägga en sumpmark ska man inte fråga de fetaste grodorna hur de vill att det ska gå till. Det är just det som är problemet med betänkandet om kapitalkravsdirektivet som vi diskuterar i dag. Om vi inte vill fortsätta att grunda dåliga banker om tio eller tjugo år måste vi få bankerna och kreditinstituten att överta en betydande del av affärsrisken om de fortsätter att handla med kritiska produkter. Fem procent är inte en betydande del.
Kommissionsledamot Charlie McCreevy föreslog 15 procent, vilket sedan förhandlades ner till 5 procent av industrin. Rådet gick med på detta och Europaparlamentet stod sig verkligen slätt. Vi tyska socialdemokrater kommer att rösta för att en högre andel av risken ska behållas, och vi kommer också att rösta för en fortsättning för de passiva innehaven, för en konkurrenspolitik som angriper en affärsmodell och inte har något att göra med omstruktureringen av bankerna är orättvis.
Jag hoppas att vi kommer att anta en rimlig resolution och att vi efter den 7 juni kommer att få ett modigare parlament som talar ett tydligt språk under omstruktureringen av finansmarknaden.
Antolín Sánchez Presedo: (ES) Herr talman! Som ett första svar på den finansiella krisen som bröt ut i augusti 2007 bör antagandet av detta direktiv inte dröja alltför länge. Med tanke på omständigheterna bör det tillämpas med försiktighet för att kraftiga omsvängningar ska kunna undvikas, och det bör följas av en ambitiösare omarbetning som ligger i linje med den internationella utvecklingen.
Finansinstituten kräver en solid kapitalbas och måste konkurrera på ett balanserat sätt genom en harmoniserad definition av egna medel, särskilt av hybridinstrument, och ett proportionellt stärkande av hanteringen av stora risker. Det är mycket viktigt att öka insynen och foga samman emittenternas och investerarnas intressen i värdepapperiseringsprocesser. Att behålla minst fem procent av de värdepapperiserade produkterna på balansräkningen, att undvika en alltför stor användning av sådana produkter och att öka investerarnas ”due diligence” är steg i denna riktning. Att skapa tillsynskollegier för koncerner med gränsöverskridande verksamhet och stärka Europeiska banktillsynskommitténs roll är ett steg i riktning mot en bättre integrerad tillsyn i EU.
Margarita Starkevičiūt: (LT) Jag vill också tacka mina kolleger för fem utmärkta år av samarbete, även om jag måste säga att det fortfarande finns olösta frågor för nästa valperiod. Framför allt löser detta direktiv inte problemet med att utvärdera bankernas verksamhet.
Det riskbaserade tillvägagångssättet var inte lämpligt för ändamålet, och vi måste verkligen fundera på någon annan typ av bedömning, kanske ett så kallat resultatbaserat tillvägagångssätt. Dessutom har vi fortfarande inte bestämt vem som ska betala. Vilket lands skattebetalare ska riskera sina egna pengar om en stor europeisk koncern får problem?
Kommer en särskild fond att inrättas på EU-nivå? Kommer olika länder att bidra till en gemensam fond? Innan vi har fått svar på detta kan vi inte säga att vi har en stark och väl förberedd reglering av den finansiella sektorn.
Miloslav Ransdorf: - (CS) Herr talman! Jag är övertygad om att de åtgärder vi debatterar här också borde vara av förebyggande natur eftersom läget är mycket allvarligt. Mängden finansiella derivat på världsmarknaden är fem gånger större än världens BNP, och detta är en bubbla som kommer att spricka, vilket innebär en risk att BNP kommer att sjunka dramatiskt, särskilt i Förenta staterna. Hela världen, även de europeiska länderna, skulle drabbas. Det finns också en fara för hyperinflation, eftersom den förhärskande idén, särskilt i Förenta staterna, verkar vara att alla problem kan lösas genom att man tillför systemet mer och mer pengar, även om denna strategi har allvarliga brister. Därför anser jag att den förebyggande aspekten är oerhört viktig, och att vissa av de mer kontroversiella instrument som används på finansmarknaderna, till exempel användandet av skuggbanker, helt enkelt bör förbjudas.
Talmannen: Innan kommissionsledamot Charlie McCreevy får ordet anser jag eftersom flera ledamöter i dag har gjort sina sista inlägg i kammaren att det är min uppgift att, inte bara på parlamentsledamöternas utan också på alla EU-medborgares vägnar, tacka dem för deras engagemang under dessa år. Jag tycker att de förtjänar alla våra medborgares tacksamhet för att de har valt att försöka förbättra saker och ting.
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! För det första vill jag tacka framför allt fördragandena, Othmar Karas och Karsten Friedrich Hoppenstedt, och övriga för deras beredvillighet att finna kompromisser på dessa två specialområden.
I fråga om Hoppenstedtbetänkandet banar den positiva utgången från Coreper i förmiddags vägen för ett antagande vid första behandlingen. En överenskommelse om detta strategiska initiativ är mycket välkommet eftersom det sänder ut rätt signal: en signal om vår beslutsamhet att reagera på finanskrisen, att förstärka den finansiella tillsynen och förbättra utvärderingen av standarderna för finansiell rapportering och revision. Men detta är bara det första steget i en mycket lång process. Jag ser fram mot att under kommande månader fortsätta detta arbete tillsammans med er i det nya parlamentet.
I fråga om värdepapperiseringen är vi alla överens om att kravet på fem procents bibehållandet är det första steget. Baselkommittén kommer att arbeta på ett kvantitativt bibehållande. Detta har krävts av G20. EU ligger före i kurvan, och vi kommer att medverka till att få till stånd ökad enhetlighet på global nivå.
Låt mig bara ta upp en sak i fråga om värdepapperisering. Sharon Bowles gav ett ganska starkt bidrag i detta avseende. Hon är mycket för värdepapperisering och påpekade de goda sidorna av det och hur mycket pengar som tillförs kapitalmarknaderna för små och medelstora företag och till låntagarna i allmänhet i alla medlemsstater och i Europeiska unionen. Om det skulle råda något tvivel om att jag inte inser vilka fördelar som värdepapperiseringen har medfört under årens lopp, vill jag säga att det gör jag verkligen! I min tidigare ställning och långt innan jag kom hit var jag medveten om fördelarna med värdepapperiseringar. Frågan är dock vilken andel som den ursprungliga långivaren ska behålla. Jag accepterar vad Sharon Bowles sa: att i framtiden kommer ett innehav oavsett procentsatsen att vara en kapitalavgift. Vi vet inte säkert när den rådande finanskrisen kommer att upphöra. Men oavsett om och när den upphör anser jag att vi kan vara helt förvissade om att finansinstitut på alla nivåer under kommande år kommer att vara tvungna att hålla ett mer betydande kapitalinnehav av högre kvalitet mot sin utlåning. Jag kommer inte att vara här - men många av er kommer att vara det - men vad slutet än blir kommer detta att vara den oundvikliga följden av just denna finanskris - inte omedelbart, kanske inte på medellång sikt, men på längre sikt blir det säkert så. Om jag skådar in i min kristallkula är det detta som jag ser under de kommande åren. Det är således procentsatsen som är under diskussion. Min syn på detta är bekant. Jag har haft mycket bestämda åsikter om saken under en mycket lång tid.
Olika ändringsförslag har lagts fram under etappen i ministerrådet och i Europaparlamentet om olika undantag för det ena eller det andra, som mina tjänstemän på min begäran är mycket, mycket starkt emot, eftersom jag är övertygad om att det mycket enkla förslaget om fem procent är bättre än 55 procent av noll. Ju fler undantag det finns - så kan vi ha 5, 10, 15 procent - men resultatet av 15 procent av noll blir fortfarande noll. Det är därför som jag välkomnar möjligheten att kommissionen i sin rapport i slutet av året kommer tillbaka till just denna fråga för att se till att formuleringen stramas åt. Det är min övertygade uppfattning eftersom jag inte vill se några särskilda undantag. Men jag uppskattar utan vidare det som Sharon Bowles och andra har sagt om fördelarna av värdepapperiseringen för kapitalmarknaden. Jag hoppas att jag aldrig har gett intryck av att inte göra det.
Slutligen vill även jag ansluta mig till talmannen i att önska de ledamöter som drar sig tillbaka lycka till i deras framtida karriärer, vilka de än kan vara. Jag har lärt känna de flesta av dem i det ena eller det andra sammanhanget under mina fem år här och jag uppskattar deras bidrag, även om jag inte alltid varit överens med dem. Jag borde förmodligen inte utpeka någon särskild person, men jag vill ändå särskilt nämna John Purvis i detta avseende. Jag har alltid tyckt att hans råd varit kloka, väl avvägda, övertänkta och odogmatiska, och jag önskar särskilt honom en mycket framgångsrik framtid.
Othmar Karas: föredragande. - (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill först tacka er för ert stöd och för den signal vi skickar till sparare, företag, banker och finansvärlden.
Debatten har varit mycket öppen. Den har också understrukit svagheterna och behovet av ytterligare utveckling. Jag kan säga er att alla era önskningar, liksom all kritik och alla reservationer, har spelat en roll i förhandlingarna, att vi har försökt införliva dem i skälen och i kravet på en översyn. Allt som har sagts här i dag har också spelat en roll i den överenskommelse som har lagts fram - i vissa fall ingen stor roll - men allt har spelat en roll.
Därför är detta helt klart ett viktigt steg framåt, men det är inte det sista steget, för vi tillkännager, efterlyser och främjar ytterligare steg i denna överenskommelse och bestämmer inriktningen för denna debatt. Med andra ord kommer debatten att fortsätta, den måste fortsätta. Men jag tycker att det är viktigt att vi skickar en tydlig signal nu, under denna valperiod, om att vi är handlingskraftiga, att vi vill skapa förtroende, säkerhet och stabilitet, att vi kan reagera snabbt och att vi vet vad som ännu måste göras i framtiden. Därför uppmanar jag er att ta detta steg tillsammans och med stor majoritet.
Tack så mycket för denna debatt.
Karsten Friedrich Hoppenstedt: föredragande. - (DE) Herr talman! Jag har redan gett min åsikt om vissa saker under den första förhandlingsrundan. Jag vill dock än en gång säga mycket tydligt att världen, till exempel våra partner i Förenta staterna, Kina och på andra platser, iakttar EU, rådet, kommissionen och parlamentet för att se hur vi kommer att reagera på krisen. Jag har redan sagt att det har skett en reaktion, vilket märks genom att vissa regler nu omarbetas. Saker och ting håller på att hända i USA med återförsäkringsdirektivet och andra liknande saker, till exempel säkerheterna. Dessutom är den gängse uppfattningen att om vi européer inte har några konkreta förslag kommer våra partner inte att reagera.
Under de senaste två månaderna har vi fattat beslut och gett dem luft under vingarna, och vi har lyckats finna rimliga lösningar tillsammans med rådet.
Jag vill än en gång passa på och tacka kommissionen, som ibland var en aning långsam i vändningarna, och rådet, där vi försökte finna rimliga lösningar under kvällssessionerna och i många trepartsmöten, eftersom de för bara en timme sedan också godtog det förnuftiga kompromissförslag som vi utarbetade.
Jag vill självfallet tacka mina medkämpar i utskottet för ekonomi och valutafrågor, Pervenche Berès, Sharon Bowles och andra, men också personalen, som fick bära en stor del av bördan.
Jag tycker att det är viktigt att kanske än en gång påpeka att jag deltog i arbetet med att grunda EU:s inre marknad, var samordnare under införandet av euron och andra liknande saker. Detta är milstolpar som naturligtvis har präglat detta arbete och även beslutsfattandet. Det har varit roligt att arbeta med er alla, och jag vill än en gång tacka mina kolleger, kommissionen och rådet - som jag redan har sagt - för deras samarbete. Jag önskar alla dem som har valt att inte återvända lycka till i framtiden.
Det finns mycket att göra, bland annat att förmedla hur viktig Europeiska unionen är och vilket viktigt arbete Europaparlamentet utför. Inför de val som hålls i Tyskland den 7 juni och i andra länder mellan den 4 och 7 juni är det också viktigt att människors uppmärksamhet riktas på hur viktigt vårt arbete är. Jag hoppas att valdeltagandet kommer att bli högt. Jag vill återigen tacka er alla och önska er lycka till i framtiden. Detta är, som jag redan har sagt, mitt sista inlägg.
Talmannen: Den gemensamma debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i dag, onsdagen den 6 maj 2009.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Paolo Bartolozzi : Herr talman, mina damer och herrar! Genom att ändra direktiven om kreditinstituten, deras egna medel, stora exponeringar, tillsynssystem och krishantering, håller Europeiska unionen på att röra sig mot en allmän omstrukturering av hela systemet.
Det ändrade direktivet skulle innebära att medlemsstaterna inte längre själva skulle få besluta om sina egna medel, vilket skulle hämma harmoniseringen av tillsynen och den rättvisa konkurrensen mellan bankerna. Dessa skillnader måste överbryggas med hjälp av gemensamma regler som gör det möjligt för revisionsorgan och centralbanker att hantera en eventuell insolvens i banksystemet, särskilt i de länder som har infört euron. Ändringsförslagen handlar om behovet av att skärpa tillsynen av bankkoncerner med gränsöverskridande verksamhet.
De förnyade interinstitutionella förhandlingarna om den överenskommelse som nåddes mellan Europaparlamentet och rådet handlade om vilken minimitröskel som skulle tilldelas det nominella värdet på värdepapperiseringarna. Detta handlar om hur stor andel av risken som bankerna måste behålla i sina egna balansräkningar när de placerar ”strukturerade” produkter hos spararna.
I rådet röstade alla medlemsstater för att behålla ett tröskelvärde på 5 procent. Om värdet höjdes skulle det bli omöjligt för värdepappersmarknaden att återhämta sig, och det skulle inte bidra till att göra marknaderna säkra igen.
(Sammanträdet avbröts kl. 11.50 och återupptogs kl. 12.05.)
Andreas Mölzer: (DE) Fru talman! Jag åberopar artikel 145 i arbetsordningen. Under sammanträdet den 24 april då jag inte var närvarande påstod HansPeter Martin att en ogiltig röst hade avgetts med ett röstkort från min plats av en obehörig person. Presidiet kunde genast tillbakavisa detta som en felaktighet.
Jag förstår att många av mina kolleger kan bli nervösa nu under valkampanjen. Detta är dock likvärdigt med en anklagelse om svindleri, bedrägeri och obehörig vinst från min sida. Det är en anklagelse om en allvarlig lagöverträdelse. Hans-Peter Martin smutskastar och baktalar parlamentet, dess ledamöter, till och med tjänstemännen, och i synnerhet sina österrikiska kolleger gång på gång offentligt med förvanskningar, halvsanningar och osanningar, och det här är mer än jag kan tåla. Jag kräver ett tillbakadragande av denna anklagelse, en ursäkt och ett fördömande från presidiet.
(Applåder)
Talmannen: Tack, herr Mölzer! Som ledamöterna vet kontrollerades maskinen förra gången, och det befanns att ingen annan eller otillbörlig användning av maskinen hade förekommit, och därmed har saken klargjorts.
Jag ser att Hans-Peter Martin vill ha ordet. Jag ger er ordet helt kort.
(Sorl av missnöje)
Hans-Peter Martin: (DE) Fru talman! Kan ni vara snäll och påkalla tystnad i kammaren?
(Skratt)
Eller kommer jag att straffas med indraget dagtraktamente om jag vågar ropa ”folkomröstning”?
Jag har rätt att göra en personlig kommentar enligt artikel 149. Jag förkastar helt och hållet det som min kollega just sa. Jag minns vad jag faktiskt sa i kammaren när många av högerextremisterna var frånvarande och med mobben bakom mig. Jag står för det. Och om jag blir anklagad ...
(Protester)
Ni kan höra många andra protester här som är så vidriga att jag inte vill upprepa dem offentligt. Men så är högerextremisterna funtade. Vi har lärt det av historien, och det är den enorma fara som ligger framför oss.
När det gäller anklagelsen om att mitt handlande skulle vara olagligt vill jag bara påpeka att man flera gånger har försökt få mig att framstå som kriminell, men det har aldrig gjorts någon polisutredning, inte på grund av att de österrikiska domarna eller åklagarna skulle ha varit jäviga utan för att de har sett hur ogrundade dessa anklagelser har varit. Om högerextremisterna nu går på offensiven med den här typen av argument får väljarna dra sina egna slutsatser.
(Talmannen avbröt talaren.)
Talmannen: Vi har lyssnat till er. Jag har sagt att saken har klargjorts. Det räcker. Tack.
Beniamino Donnici: (IT) Fru talman, mina damer och herrar! Som talmannen vet till skillnad från många av mina kolleger i parlamentet, på grund av den ytterst undermåliga informationen från presidiet, som har hållit tyst om denna fråga, har EG-domstolen slutligen avgett sin dom i den långa tvisten där jag tyvärr har ställts mot Europaparlamentet och Achille Occhetto.
Domstolen har rivit upp det beslut som fattades av parlamentet den 24 maj om att inte bekräfta mitt mandat efter de nationella myndigheternas utnämning, och Europaparlamentet har ådömts att betala rättegångskostnaden. Syftet med domstolens snabba beslut var att återställa parlamentets legitima sammansättning innan mandatperiodens slut, men klockan fem på eftermiddagen den 4 maj gav talman Hans-Gert Pöttering kammaren en ensidig, tvetydig och förvirrad redogörelse av frågan och krävde än en gång att utskottet för rättsliga frågor skulle bekräfta mitt mandat även om han var väl medveten om att detta bara var en markering. Inte nog med detta, dessutom underlät han att begära ett extra ordinarie sammanträde i kommissionen, för detta var valperiodens sista sammanträde, såvida han inte beslutar att förlänga mitt mandat till nästa mandatperiod.
Därför kräver jag att presidiet rättar till detta stora misstag senast i morgon i enlighet med EG-domstolens dom. Fru talman! Jag hade föredragit att Europaparlamentet skulle ha besparats denna tunga rättsliga förlust, och trots allt önskar jag er och mina kolleger lycka till.
Talmannen: Tack, herr Donnici! Era synpunkter har noterats, och talmannen gjorde faktiskt ett uttalande i måndags eftermiddag. Era synpunkter kommer att vidarefordras till presidiesammanträdet denna eftermiddag.
| sv |
21. Ansvarsfrihet 2009: Europeiska institutet för förbättring av levnads- och arbetsvillkor (
| sv |
Återupptagande av sessionen
Talmannen: Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 9 juni 2011.
| sv |
2. Rättegång mot Rios Montt (omröstning)
| sv |
35. Upptagande och utövande av försäkrings- och återförsäkringsverksamhet (omarbetning) (
- Före omröstningen:
Charlie McCreevy: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag skulle vilja uttrycka min uppskattning och beundran för Europaparlamentets effektiva hantering av Solvens II-ärendet och för er kompromissvilja.
Med solvens II kommer EU att ha en modern ram för försäkringstillsyn, som sedan kommer att bli den officiella ramen för försäkringsbranschen och för försäkringstagarna.
Personligen beklagar jag borttagandet av grupptillskottet, eftersom det betyder att man missar en chans att göra ytterligare framsteg när det gäller grupptillsynen. Men kommissionen kommer ändå att stödja överenskommelsen mellan parlamentet och rådet om denna får stöd vid er omröstning.
Det hela är naturligtvis inte avklarat i och med detta. Mycket finns kvar att göra. Genomförandeåtgärder måste vara klara före oktober 2012 för att ge medlemsstaterna och branschen tillräckligt med tid att förbereda sig för införandet av Solvens II.
Jag kan försäkra er om att kommissionen kommer att göra sitt för att underlätta denna process och för att så snart som möjligt omsätta dessa kraftigt försenade reformer i praktiken, vilket gynnar alla berörda parter.
| sv |
31. om ”En ny turistpolitik för EU: Mot ett stärkt partnerskap för turismen i Europa” (omröstning)
- Betänkande: Paolo Costa
| sv |
Skriftliga förklaringar för införande i registret (artikel 123 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Jag skulle bara vilja meddela att min röst inte registrerades vid omröstningen av rekommendationen Rothley, om det första ändringsförslaget, nr 26. Det var en röst mot.
Bra. Vi antecknar det, herr Delcroix.
(Protokollet justerades.)
Fru ordförande! Jag tar till orda om en ordningsfråga inför ett möte som kommer att äga rum den 14, 15 och 16 maj i min kollega, Smiths, valkrets Turnbury. Det är ett möte med en grupp som kallas Bilderberg-gruppen. Det är en mycket underlig grupp, för den tillåter inte någon press eller inblandning i sina möten.
Min ordningsfråga gäller det centrala registret över ledamöterna. Skulle jag kunna be presidiet att informera ledamöterna om, i händelse av att de skulle vara med i denna grupp, att de i sådana fall skall uppge vad de har för intressen inom detta område i registret över ledamöters ekonomiska intressen. Detta kommer att säkerställa att det existerar samma insyn och öppenhet i detta parlament som i andra parlament, som i Storbritannien, där medlemmar av labourpartiet, dvs Tony Blair, Giles Radice och Denis Healey, alla öppet har deklarerat sina personliga intressen i Bilderberg-gruppens verksamhet. Jag litar på att andra ledamöter av detta parlament kommer att notera detta och följa deras exempel.
Tack, herr Falconer. Detta har vederbörligen noterats.
Fru ordförande! Jag åberopar artikel 127 och artikel 95 ff i arbetsordningen och välkomnar beslutet från ordförandekonferensen att i stället för rådets och kommissionens uttalanden om säkerheten i städerna ta upp diskussionen om de dramatiska händelserna i Kosovo och om kärnvapenproven i Indien. Trots detta är jag liksom många av mina kolleger i kammaren av den åsikten, att även säkerheten i Europas städer är en viktig och angelägen fråga. Just detta veckoslut avrättades en juvelerare i Wien av den ryska maffian. Jag tror att det är viktigt att vi diskuterar kommissionens uttalande under nästa sammanträde här.
Fru ordförande! I går fick vi i denna kammare höra om en fruktansvärd händelse i Turkiet där en mycket framstående människorättsaktivist, faktiskt ordföranden i Turkiets organisation för mänskliga rättigheter, Akin Birdal, hade blivit skjuten på sitt kontor i Ankara av okända civilister.
Akin Birdal är för många av oss i denna kammare känd som en person som, med stort mod och integritet, har lett kampen för att förbättra och förstärka de mänskliga rättigheterna i Turkiet. Detta är, som ni känner till, ett av våra huvudsakliga krav på de turkiska myndigheterna.
Jag skulle vilja be er att omedelbart tala med ordföranden Gil Robles och be honom att sända Akin Birdal - vars tillstånd är kritiskt - och hans närmaste familj, för det första, vår sympati och, för det andra, våra önskningar om hans tillfrisknande. För det andra bör han skriva till den turkiska regeringen och uppmana den att så fort som möjligt ställa dem som utfört denna gärning inför rätta och även ta till sig den kritik som så ofta har framförts i denna kammare när det gäller det sätt på vilket mänskliga rättigheter regelbundet skymfas i Turkiet. Denna typ av halvmilitär aktivitet måste upphöra.
(Applåder)
Jag tackar er, fru Green. Jag tror att ordföranden har planerat att göra det, bl.a. till följd av Roths inlägg i går, men självklart skall jag ändå prata med honom om det, som ni kan förstå.
Utnämningar till Europeiska centralbankens direktion
Nästa punkt på föredragningslistan är rekommendationerna från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om utnämningarna till Europeiska centralbankens direktion (föredragande: Randzio-Plath).
Fru ordförande! Europeiska centralbanken kan den 1 juli 1998 starta sin verksamhet med elva medlemsstater och förbereda en framgångsrik, oberoende, enhetlig penningpolitik för eurozonen. Detta är resultatet av Europaparlamentets utfrågning av kandidaterna för europeiska centralbankens direktion. Jag föreslår att man godkänner dessa sex personer.
(Applåder) De är övertygande, de har personlig integritet, yrkesmässig erfarenhet och är mycket kompetenta på området. De har klara ekonomiska och penningpolitiska ståndpunkter, som står i överensstämmelse med de i fördraget fastlagda målen för Europeiska centralbanken. På så vis erhåller Europeiska centralbanken den direktion som den förtjänar. Prioriteringen av prisstabiliteten har alla framhållit, samtidigt som de emellertid har visat på att man med en inflationstakt på 2 procent kan utgå från att målet med prisstabiliteten har uppnåtts. Den i Europa historiskt sett låga inflationstakten kommer därför att medge att Europeiska centralbanken inte påbörjar sin mandatperiod med en räntehöjningspolitik för att bevisa sin trovärdighet. Man behöver enligt uttalanden från kandidaterna inte heller förvänta sig en överdrivet stram räntepolitik som bevis på oavhängigheten och pålitligheten.
Europeiska centralbanken kan bygga på förtroendet för de bestående nationella centralbankerna. När allt kommer omkring gestaltas den kommande enhetliga penningpolitiken med hjälp av det europeiska centralbankssystemet, inte med hjälp av enbart Europeiska centralbanken och dess direktion. Alla kandidater uttalade under utfrågningen en klar återhållsamhet gentemot eventuella ytterligare bidrag från penningpolitiken i syfte att bekämpa arbetslösheten, utöver förverkligandet av prisstabiliteten. Det betonades och förklarades av dem att ett stabilt penningvärde skulle vara Europeiska centralbankens bästa bidrag till bekämpande av arbetslösheten i eurozonen.
Endast om en varaktig prisstabilitet garanteras kan ytterligare åtgärder övervägas, t.ex. sänkning av de korta räntorna. Alla kandidater påpekade visserligen mer eller mindre tydligt att de känner till bestämmelserna i fördragets artikel 105 och artikel 2, som vid sidan om det prioriterade målet med prisstabilitet även förpliktar Europeiska centralbanken att stödja den ekonomiska politiken i Europeiska unionen och de i artikel 2 formulerade målen, nämligen förverkligandet av en hög sysselsättningsnivå och en ekonomisk och social sammanhållning. Allt detta är så betydelsefullt att det förtjänar att begrundas.
I den monetära dialogen med Europeiska centralbanken måste det nu undersökas hur detta bidrag kan gestaltas. Därför möjliggör den demokratiska redovisningsplikten, som vi i vår resolution om demokratisk redovisningsplikt för monetära institutioner beslutade om i Strasbourg, att man kan förvänta sig förklaringar från Europeiska centralbanken om utnyttjandet av de penningpolitiska handlingsutrymmena. De gör också att det blir möjligt och nödvändigt att använda sig av dessa penningpolitiska handlingsutrymmen.
I motsats till den amerikanska lagstiftningen för den amerikanska centralbanken fastslår Maastrichtfördraget att den prioriterade uppgiften för Europeiska centralbanken är att sträva efter prisstabilitet. Den amerikanska centralbanken måste däremot eftersträva dels prisstabilitet, dels tillväxt och sysselsättning. Detta medför då en annan penningpolitik, och det medför naturligtvis också en annan roll för penningpolitiken. På så vis kunde den amerikanska penningpolitiken under de gångna åren bättre bidra till en rimlig och balanserad policy mix till gagn för investeringar, tillväxt och arbetstillfällen.
Kandidaterna klargjorde att penningpolitiken, som sagt, kan stödja tillväxt och sysselsättning eftersom den genom att garantera en prisstabilitet undviker förväntningar om en inflation, och därigenom garanterar en makroekonomisk stabilitet och framför allt en låg nivå för de långa räntorna. På grundval av utfrågningarna framgick det tydligt att Europeiska centralbanken - och detta påpekade i synnerhet också kandidaten till ordförandeposten i Europeiska centralbanken - kommer att utnyttja spelrummen penningpolitiskt, när inflationsmålet uppnåtts, och det är troligt att utvecklingen kommer att hålla i sig.
Såtillvida kommer det att finnas en chans att penningpolitiken även i eurozonen på ett annat sätt än tidigare kan stödja den ekonomiska politiken, och även kan eftersträva mål som har en underordnad prioritering, men som Europaparlamentet i sin debatt om den ekonomiska årsrapporten och de ekonomipolitiska riktlinjerna tillmäter särskild betydelse. Dessa frågeställningar kommer att vara av särskild betydelse i den monetära dialogen mellan ECB och Europaparlamentet. Vi måste av Europeiska centralbanken kräva förklaringar om dess penningpolitiska beslut, så att dess bidrag till en balanserad policy mix kan mätas. Med hjälp av detta kommer vi också att kunna bedöma lämpligheten i valet av kandidater. Den praktiska dialogen med Europaparlamentet är därför så viktig.
Händelserna i Europeiska rådet under helgen den 2 och 3 maj har inte bidragit till att skapa förtroende bland allmänheten för Europeiska centralbankens oberoende. Utfrågningarna i Europaparlamentet har bidragit till att övervinna dessa rubbningar av förtroendet, och därför var våra utfrågningar också en förtroendeskapande åtgärd i den europeiska allmänhetens intresse, men också i den framtida Europeiska centralbankens intresse. Maastrichtfördraget föreskriver, helt säkert, en politisk nominering av kandidaterna. Det är riktigt. Men detta politiska avgörande har skett genom ett förfarande, som en dålig eftersmak, eftersom varken åldern eller nationaliteten hos en kandidat kan utgöra någon förutsättning för framgången med den enhetliga penningpolitiken, och därför med all rätt inte angivits som ett urvalskriterium i fördraget, utan enbart den personliga kompetensen och specialistkompetensen.
ECB-ordförandens odelade mandattid om åtta år visar på hans personliga oberoende. Detta har Europaparlamentet alltid framhållit. Därför ville vi när vi frågade ut Wim Duisenberg också förvissa oss om att endast han och ingen annan kommer att besluta om när hans mandattid är slut!
(Applåder) Kandidaten har tydligt förklarat att han inte på något vis ser sitt oberoende ifrågasatt. Han övertygade med hjälp av sin beslutsamhet, sina klara argument och sitt tydliga språk, och underströk därigenom att regeringarnas politiska inflytande över penningpolitiken upphör i och med den politiska nomineringen och inrättandet av Europeiska centralbanken, och oberoendet av politiska anvisningar börjar.
På så vis har utfrågningen gjort det klart att det inte får förekomma att beslutsprocesserna förs tillbaka till nationell nivå och att förfarandet med enhällighet åter har fört Europeiska unionen till gränserna för vad den klarar av, och till gränserna för befolkningens tålamod och insyn i den europeiska integrationsprocessen. Ett sådant förfarande måste ändras!
Vi hälsar med särskild tillfredsställelse att med Hämäläinen även en kvinna kommer med i ECB: s styrelse och därigenom kommer att bidra till att fler kvinnor än tidigare kan göra sin stämma hörd i viktiga beslutsinstanser.
(Applåder) Utfrågningen och även den kommande monetära dialogen bidrar till det europeiska demokratiska systemets trovärdighet och tillförlitlighet, men också till den blivande Europeiska centralbankens trovärdighet och tillförlitlighet. Därför är det bra att det vid sidan om debatten om Europeiska centralbankens årsrapport om verksamheten även kommer att äga rum en debatt om den ekonomiska årsrapporten och de ekonomipolitiska riktlinjerna, och att regelbundenheten i den monetära dialogen - fyra gånger per år - nu har bejakats av alla kandidater.
Helt säkert är det fortfarande otillfredsställande med det negativa svaret på frågan om ett offentliggörande av protokollen fem år efter ECB-sammanträdet, eftersom detta offentliggörande är nödvändigt för att ge större öppenhet i penningpolitiken. Dessa utfrågningar har enligt min åsikt visat på att slutet på bekräftandeförfarandet är början på en ny tid, där den högsta federala europeiska auktoriteten måste stå till svars inför Europaparlamentet, till gagn för kommunikationen med den europeiska allmänheten. Detta stora ansvar måste båda parter visa och känna sig vuxna, Europaparlamentet såväl som Europeiska centralbanken!
(Applåder)
Fru ordförande! Detta är det andra steget i de överläggningar som påbörjades den 2 maj, då jag talade inför Europaparlamentet med rekommendationen att elva länder hade uppfyllt de nödvändiga villkoren för antagandet av den gemensamma valutan. I enlighet med de demokratiska traditioner som vi på denna kontinent värderar, var det rätt att detta parlament kunde spela en så betydelsefull roll för denna viktiga händelse. Omedelbart efter denna debatt, till vilken nästan 50 talare bidrog, röstade detta parlament med överväldigande majoritet för de elva.
Resultatet av denna historiska omröstning meddelades av er ordförande till rådet, och å rådets vägnar skulle jag vilja tala om att vi satte stort värde på detta parlaments uppfattning. Låt mig också formellt meddela att rådet, i linje med detta parlaments ståndpunkt, enhälligt beslutade att de elva länderna skulle gå med i den gemensamma valutan.
Som ett resultat av dessa historiska beslut, i vilka Europaparlamentet har deltagit till fullo, kommer unionsgrundarnas vision vid Messinakonferensen som påkallade en samordning av valutapolitiken som möjliggjorde skapandet och utvecklandet av en gemensam marknad, att bli verklighet den 1 januari. Det kommer att bli en gemensam valuta som täcker omkring en femtedel av världshandeln. Låt oss också komma ihåg att denna gemensamma valuta är utformad för att uppnå den stabilitet som kommer att hjälpa oss möta vår delade målsättning om högre sysselsättningsnivåer och större välfärd för Europas folk.
Vårt mål för Europa är höga tillväxt- och sysselsättningsnivåer, och förutsättningen för det, i en global ekonomi där länder måste dra till sig investeringsmedel från hela världen, är stabilitet med låg inflation. Det är beroende på behovet av att uppnå denna stabilitet som debatten om utnämningen av Europeiska centralbankens direktion är av sådan central betydelse, vilket medgavs av er föredragande för bara några minuter sedan.
Europeiska centralbanken kommer att etableras den 1 juli; den kommer att få ansvar för deltagande medlemsländers valutapolitik den 1 januari nästa år, och fördraget kräver naturligtvis att rådet nominerar en ordförande och en vice ordförande och upp till ytterligare fyra styrelsemedlemmar.
Rådet har rekommenderat att Wim Duisenberg skall utses till ECB: s ordförande för en period av åtta år. Detta parlament har redan haft möjlighet att höra Duisenberg besvara frågor inför det. De detaljerade förslag som vi har framställt, inklusive Duisenbergs egna personliga uttalande om hans avsikter, ligger nu framför parlamentet. Duisenberg kommer att själv besluta om sin avgång, och detta förfaringssätt är i enlighet med, och till fullo i enlighet, med fördraget.
Rådet har rekommenderar att Christian Noyer skall utses till vice ordförande för en period på fyra år, och att följande skall utses till resten av styrelsen: Otmar Issing för en period på åtta år, Tommaso Padoa Schioppa i sju år, Eugenio Domingo Solans i sex år och Sirkka Hämäläinen i fem år. Jag säger till parlamentet att, oavsett vilken information ni har fått under de senaste dagarna gällande enstaka ledamöter, deras synpunkter och kommentarer, skall detta även ses mot bakgrund av fördragets utfästelse om att försäkra sig om korrekt och regelbundet rapporterande, noggrann granskning och redovisning till Europaparlamentet.
Låt mig påminna parlamentet om den vikt vi lägger vid Europaparlamentes roll i säkerställandet av korrekt rapportering från Europeiska centralbanken till Europas folk genom detta parlament. Europeiska centralbankens ordförande måste i framtiden rikta sin årliga rapport till detta parlament, likväl som till rådet och kommissionen. Europeiska centralbankens ordförande måste, i framtiden, presentera den årliga rapporten inför parlamentet, likväl som inför rådet; Europeiska centralbankens ordförande och övriga styrelsemedlemmar kan kallas till detta parlaments fackutskott; och detta parlament kommer, naturligtvis, att konsulteras gällande alla framtida utnämningar till Europeiska centralbankens styrelse.
Er resolution daterad den 2 april innehöll en del hjälpsamma och konstruktiva förslag om hur detta fördrag skulle kunna genomföras i praktiken. I synnerhet välkomnar jag ert förslag om att styrelseledamöterna inbjuds till att delta i kvartalsvisa parlamentariska sammanträden om monetär och ekonomisk utveckling.
(Applåder) Detta är en bra väg framåt. Det är en positiv signal till Europas medborgare. Europas folk, som föredraganden sade för bara några minuter sedan, behöver känna förtroende för sin nya centralbank, förtroende för dess oavhängighet, förtroende för dess ansvarighet, och det är det som vi försöker uppnå genom att parlamentet och regeringarna arbetar tillsammans.
Låt mig göra ännu ett påpekande som är av betydelse för framtiden på lång sikt: Utvecklingen mot större öppenhet och insyn i valutapolitiken håller nu på att bli en stark rörelse över hela den ekonomiska världen, en idé vars tid nu är kommen. Det finns nu ett erkännande av att tydlighet i målsättningen och uppställande av regler för verksamheten, som är av central betydelse för trovärdigheten i modernt beslutsfattande i valutapolitiska frågor, också behöver förstärkas av större öppenhet när det gäller det ekonomiska styrelsesättet för att försäkra att maximal trovärdighet underbyggs. Förra månaden föreslog alla länder IMF: s interim kommitté en ny en monetär och finansiell praxis som kräver större öppenhet. Dessa nya vindar för öppenhet, insyn och ansvarighet är ny en kraft för förändring, som har erkänts över hela världen. Jag välkomnar Europaparlamentets roll i dess framtida dialog med Europeiska centralbanken, en roll som kommer att bli viktig när det gäller att försäkra sig om att det finns ett korrekt rapporterande till en demokratiskt vald institution.
Låt mig sammanfattningsvis säga att vi aldrig bör glömma det faktum att arrangemangen runt den gemensamma valutan är till för ett syfte: De är till för att uppnå den stabilitet som kommer att ge oss de höga tillväxt- och sysselsättningsnivåer som vi behöver och som vill se i Europa. Låt oss, som parlament och som regeringar, aldrig glömma våra skyldigheter och vårt ansvar att även inkludera de socialt utslagna och att hjälpa till att återföra till arbetsmarknaden de 18 miljoner arbetslösa, som behöver, förtjänar och bör få vårt stöd.
Ur upprinnelsen i sökandet efter fred, dess födelse i de utfästelser som gjordes i Messina, för 43 år sedan, når nu denna rörelse för större ekonomisk koordination och integration, en rörelse som har som mål en högre tillväxt, sysselsättning och större välstånd över hela Europa, denna förmiddag fram till en ny punkt i sitt beslutsfattande. Jag uppmanar parlamentet och regeringarna att fortsätta arbeta tillsammans för att få dessa nya institutioner att fungera och se till att detta är början till ett nytt kapitel i Europas utveckling.
(Applåder)
Fru ordförande! Jag skulle varmt vilja välkomna finansministerns ord. Att höra rådets ordförande klart och tydligt ge sitt stöd till den roll Europaparlamentet kommer att spela under årens lopp i som övervakare av Europeiska centralbanken är mycket välkommet på alla håll i detta parlament. Europaparlamentet agerade på ett mycket ansvarsfullt sätt i hanterandet av utfrågningarna för alla sex kandidaterna. Vår infallsvinkel var att försäkra att alla kandidater tagit ställning för prisstabilitet och oavhängighet, och faktiskt uppfyllde alla sex kandidater detta åliggande.
Men i socialistgruppen lägger vi också stor vikt vid full respekt för artikel 105 i fördraget vilket innebär att när prisstabilitet har uppnåtts hjälper centralbanken till med Europeiska unionens mer allmänna mål, i synnerhet skapandet av arbetstillfällen och tillväxt. Vi lägger också stor vikt vid frågan om demokratisk ansvarighet. Detta spelade en avgörande roll för oss i utfrågningarna och alla kandidater utfrågades mycket noggrant när det gäller detta.
Vi måste se till att valutapolitiken utöver att kontrollera att inflationen hålls på låg nivå kan ge sitt bidrag till kampen mot arbetslösheten. Jag var glad över att ordföranden nämnde det i morse. När det gäller demokratisk ansvarighet fick vi från Duisenberg höra hans synpunkter om hur vi i framtiden skall hantera Europeiska centralbanken. Å socialistgruppens vägnar här i dag, skulle jag vilja säga att vi behöver träffa Wim Duisenberg innan detta parlaments sommaruppehåll för att få lite kött på benen och i detalj klargöra på vilket sätt Europaparlamentet i framtiden skall hantera Europeiska centralbanken. Vi kan inte låta detta glida iväg till längre fram på året. Vi behöver börja bringa klarhet i detta nu och arbeta fram arbetsgången för att garantera demokratisk ansvarighet.
Jag skulle vilja göra några anmärkningar vad gäller förfaringssättet och utfrågningarna. I måndags kväll uttalade socialistgruppen en reservation om en av kandidaterna. Jag vet att en del ledamöter i denna kammare var arga över detta. Syftet med utfrågningar är att höra kandidaterna och objektivt bedöma dem, inte om nationalitet eller om politik, men om deras synpunkter som potentiella ledamöter av Europeiska centralbanken. Vår grupp gjorde det och vi kommer inte att hålla inne med några uppfattningar gällande någon av kandidaterna enbart beroende på denna händelses historiska betydelse. Därför uttalade vi i måndags vår reservation vad gäller en av kandidaterna.
Med detta sagt, och jag tog upp frågan i måndags, diskuterade vår grupp igenom frågan noggrant i går kväll, och vi anser att alla sex kandidaterna är kompetenta ledamöter av Europeiska centralbanken och vi kommer i dag att rösta för alla sex. Vi tror att denna direktion har en viktig roll att spela i uppbyggandet av förtroende för euron bland våra medborgare. Det sätt som de är tvungna att gå tillväga är att sätta räntesatser som kommer att bibehålla stabiliteten och även, som ordföranden sade, sätta räntesatser som kommer att garantera tillväxt och full sysselsättning i Europeiska unionen. Vi vill ha en räntepolitik för alla våra medborgare, inte bara för de rika centralländerna i Europeiska unionen.
Fru ordförande, kära kolleger! Efter de utfrågningar som vi har ägnat oss åt, är det möjligt att göra några intressanta konstateranden. De sex kandidaterna uppfyller i stor utsträckning de urvalskriterier som anges i fördraget. De är alla högt kvalificerade, men självklart finns det individuella skillnader som ibland förvånar, men det är ett intryck vi skall se upp med. Lärare vet att de mest lysande eleverna inte alltid gör den mest lysande karriären, och vi känner till anspråkslösa kandidater som senare har visat sig vara verkliga personligheter. Om Harry Truman hade varit tvungen att inställa sig inför vår jury, hade han förmodligen inte fått de höga betyg. Jag skall inte vara grym nog att påminna mina kolleger socialisterna om den föga uppskattande bedömning de gav en del av våra kommissionärer, som de i dag överöser med beröm.
Andra synpunkten. Att döma såväl av deras muntliga som skriftliga svar, har de sex kandidaterna en relativt sammanhängande vision av sina framtida uppdrag. Trots en del försök från våra kollegers sida att framhäva en eller annan konflikt mellan deras respektive uttalanden, står det klart att det mer rör sig om nyanser, en frukt av skilda erfarenheter, än om verkliga skillnader. Vi behöver inte vara allvarligt oroade vad gäller det framtida ledarlagets homogenitet. Till den här punkten skulle jag vilja tillägga att socialisterna inte är de enda som har framhållit nödvändigheten av att banken också bör uppmärksamma andra mål för den ekonomiska politiken, när stabilitetsmålen väl har uppnåtts, och jag tror att de flesta kandidaterna har anslutit sig till den uppfattningen. Här är det inte tal om att dra upp ett partipolitiskt problem.
För det tredje finns det anledning att göra en intressant iakttagelse, som är positiv för parlamentet, nämligen att alla kandidater har erkänt nödvändigheten av att vidmakthålla en privilegierad relation med Europaparlamentet. För var och en av dem är parlamentet den institution inför vilken de skall redogöra för sina handlingar, förklara sig, tillkännage sina avsikter och yttra sig om olika motsatta åsikter. Alla medger att öppenhet är nödvändigt, alla erkänner accountability som den regelrätta kontrapunkten för deras oberoende och betydande makt. Alla, med små nyansskillnader, har accepterat att det är Europaparlamentet och inte de nationella parlamenten som skall vara föremål för deras särskilda uppmärksamhet, men de har också betonat den roll som centralbankerna - de försvinner inte - även i fortsättningen kommer att ha gentemot de nationella parlamenten. Relationen med de nationella parlamenten kommer alltså att organiseras via centralbankscheferna, som kommer att finnas kvar, vilket är helt och hållet i enlighet med både subsidiaritetens filosofi och det federalistiska enandet.
Jag skulle här vilja rikta ett rungande tack till rådets ordförande, eftersom han har uttryckt vad som i dag har blivit så betydelsefullt mot bakgrund av Asienkrisen: " öppenheten är ett grundläggande villkor för att valutapolitiken av i dag skall kunna få trovärdighet" . Jag är nöjd över att det medges i dag, och att man samtidigt tillerkänner Europaparlamentet dess uppdrag, och jag hoppas att vi kommer att vara värdiga att delta i den här dialogen på ett så ansvarsfullt sätt som möjligt.
Jag skulle också vilja tacka alla inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik som har bidragit till att göra dessa utfrågningar till en ansvarsfull, seriös och objektiv övning, och det är så jag kommer att avsluta här, för att hörsamma er angelägenhet om att hålla sig kort, fru ordförande.
Fru ordförande, mina kära kolleger! Den 7 och 8 maj tog vi, under ordförande Karl von Wogaus bestämda men artiga auktoritet, itu med att utfråga de sex kandidaterna till Europeiska centralbankens direktion, i en anda av ömsesidigt förtroende och uppskattning. Jag tycker att vi bör fundera över rådets beslut som rör dem, genom att ställa oss tre frågor. Är de de bästa, är de stabilitetens talesmän, och kommer de att bilda ett enhetligt lag?
På den första frågan skulle jag svara så här: Kandidaten till ordförandeskapet är uppenbarligen, och framför allt, centralbankschefernas val. Om de har valt honom, är det för att de själva bedömer att han är den som har störst förmåga att leda den enorma förändringen av det europeiska banksystemet. Alla är väl medvetna om att vi, inom våra politiska grupper och partier, alltid väljer den som bäst verkar kunna försvara våra ideal och intressen. I likhet med det kan jag inte se varför det skulle förhålla sig på annat vis inom centralbankerna. I själva verket skulle man inte kunna förstå varför Petersprincipen skulle tillämpas för en sådan institution. Jag medger att den " artistiska" vagheten, som han medvetet har upprätthållit angående längden på hans mandat, gör mig tvivlande. Men han har verkligen gjort den till sin egen, denna formulering av François Mitterrand: Man träder bara ut ur dunklet på egen bekostnad. Hur det än förhåller sig med den saken, efter den här utfrågningen finns det inget som kan få en att tvivla på vare sig hans kompetens eller integritet. Iakttagandet om kompetens och integritet gäller även för de fem andra utfrågade kandidaterna.
På den andra frågan: Är de valutastabilitetens förespråkare? Det verkar som om det rådde enighet bland de sex kandidaterna om att inflationen skall röra sig mellan 0 och 2 procent. Vad som skulle ha varit förvånande, det vore om de hade meddelat oss att deras förebild är den albanska centralbanken, och dess ofattbara pyramidlånesystem. Eller att deras högsta önskan skulle vara att få inflationen att skjuta i höjden för det något sadistiska nöjet att ruinera spararna.
Lugnade på den här punkten kan vi alltså gå över till den tredje frågan: Kommer de att bilda ett enhetligt lag? Utan tvivel framstod de som ganska bra komplement till varandra, men precis som alla andra lag kommer det att dömas efter sina resultat. Det är därför som jag personligen, och min grupp, som jag tror är samstämmig på den här punkten, hade önskat att vi skulle ha genomfört en omröstning om kandidatgruppen i sin helhet, som vi naturligtvis under alla omständigheter enhälligt skulle ha röstat för.
Följaktligen kommer vår grupp inte att ifrågasätta någon av kandidaterna, som alla är högt kvalificerade och som har framstående erfarenheter, eftersom var och en av dem har ett erkänt rykte.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Lördagen den andra denna månad beslutade detta parlament om valutaunionen med elva av unionens medlemsstater.
Valutaunionen innebär en gemensam valuta, euron.
Med detta beslut har ett nytt och viktigt steg konsoliderats i unionens ekonomiska och monetära dimension, vilket också har en enorm politisk betydelse. Emissionen av valutan innebär suveränitet och den gemensamma valutan uttrycker en europeisk suveränitet som bör leda till en fördjupad politisk dimension i unionen.
Tyvärr införde Europeiska rådet vissa osäkerhetsfaktorer, efter Europaparlamentets beslut, då ordföranden, vice ordföranden och de övriga fyra ledamöterna i Europeiska centralbankens direktion skulle föreslås. Det som skulle ha presenterats som ett historiskt framsteg blev, i allmänhetens ögon, förvrängt av ett gräl som aldrig borde ha ägt rum.
Lyckligtvis övervann sakfrågan de formella problemen och den internationella finansmarknaden har visat att den klart accepterar valutaunionen och euron, och den föreslagna ledningen fick de bästa lyckönskningar från de mest framträdande och prestigefyllda ekonomiska och finansiella instituten på internationell nivå.
Angående utfrågningarna i Europaparlamentet vill jag säga att den liberala gruppen stöder förslagen i betänkandet av ordföranden för underutskottet för monetära frågor, Randzio-Plath. Vad gäller det specifika förslaget angående ordföranden, framhåller vi vår största respekt för hans oavhängighet, inklusive det mandat för vilket han har föreslagits.
I utfrågningen bekräftade den nuvarande ordföranden för Europeiska monetära institutet sina kvaliteter och sin personlighet, vilka vi redan känner till, just på grund av hans anföranden i egenskap av ordförande för Europeiska monetära institutet. Vi lovordar hans oavhängighet inför varje påtryckning som skulle kunna begränsa uppfyllandet av de mål som Amsterdamfördraget anger för Europeiska centralbanken.
Herr ordförande, ärade ledamöter! En ny och mycket viktig etapp inleds nu för att konsolidera euron. Europeiska centralbanken är den grundläggande beståndsdelen för att uppfylla de mål som fördraget har angivit, och vi kommer att vaka över att denna process och insynen i den uppfylls, och för att också de åtaganden som ledamöterna har fastställt i utfrågningarna uppfylls.
Fru ordförande! Europeiska centralbankens uppgift och stadga har definierats i förhållande till syftet med den gemensamma valutan: Locka kapital till finansmarknaderna, till nackdel för de sociala problemen och demokratin, vars underskott har blivit akut och allt mindre accepterat av folken.
Prisstabiliteten, Europeiska centralbankens huvuduppgift, uppnås genom en inskränkning av inflytandet över penningmängden och av krediten, för att gynna en bättre avkastning på kapital. Detta förstör arbetstillfällen och utvecklar offentliga underskott. Enligt vår mening bör man ersätta det ekonomiska krigets logik med samarbetets logik, i synnerhet i valutafrågor. Detta förutsätter en helt annan inriktning för ECB, vilken bör koncentreras på tillväxt och sysselsättning. Man bör inrätta öppenhet och demokratisk kontroll av Europeiska centralbankens verksamhet, bl.a. med hjälp av Europaparlamentets och de nationella parlamentens kontroll, samt en offentlig debatt om väsentliga frågor.
I förhållande till detta är polemiken kring utnämningarna till Europeiska centralbankens direktion minst sagt förvånande. Att döma av en del kommentarer om den här frågan, hade det varit bättre att, utan att reagera, acceptera centralbankmännens kupp, dvs. deras beslut att placera en egen kandidat i ECB: s topp. Men i fördraget anges att det är stats- och regeringscheferna som skall utse direktionen, och min uppfattning är att man måste hävda nationernas företräde framför bankernas.
Fru ordförande! Vi måste här inledningsvis än en gång påminna om följande: Vår grupp har med stor majoritet röstat för ett punktligt införande av euron i elva medlemsstater. Detta säger jag som inledning, eftersom vi här argumenterar i ett tillstånd av medialt rus, där varje specifik frågeställning försvinner när man ställer frågan: för eller emot euron?
Vi måste här diskutera den specifika frågan: Hur skall vi förhålla oss till resultatet av utfrågningen? Hit hör att vi måste göra oss klara över vad vi egentligen är. Är vi en headhunting-kommission? Nej. Är vi ett centralbanksråd? Knappast. Vi är en politisk folkrepresentation. Det betyder att vi måste ta itu med det politiska programmet, som förkroppsligas av kandidaterna. Om vi vore en headhunting-kommision, finge vi lov att rösta positivt. Det var ju rejäla människor. Om vi vore ett centralbanksråd, måste vi också ge en positiv signal, för om vi nu avgav en negativ signal, skulle detta öka spekulationen.
Men som politisk folkrepresentation måste vi undersöka tre frågor. För det första, vad anser vi om nomineringsproceduren, om vilken Duisenberg själv sade att den lämnade en dålig eftersmak. Denna eftersmak har enligt min åsikt inte på något vis avlägsnats. Hur man än anstränger sig för att bli av med denna eftersmak, återstår det faktum att Duisenberg såg sig tvungen att gentemot oss hävda att man inte hade utövat några som helst politiskt påtryckningar gentemot honom. Det efterlämnar en dålig smak.
För det andra kan det konstateras att denna nomineringsprocedur genomfördes i all hast på ett mycket mer restriktivt sätt än som föreskrivits i fördragen. Även detta efterlämnar en dålig smak. Sedan kommer det stora problemet med penningpolitiken. Det finns i fördraget ett litet spelrum, och det sträcker sig längre än kandidaterna vill erkänna. Man kan inte helt enkelt sätta likhetstecken mellan bekämpning av deflationen och bagatellisering av inflationen! Det har emellertid de flesta kandidater utom Padoa Schioppa gjort. Vi har givit uttryck åt denna nyans i våra ändringsförslag. Med tanke på alla nödvändiga motargument mot tesen att euron skulle vara mjuk, vilken högerpopulister sprider, måste vi erkänna denna skillnad.
En sista punkt: Vi måste också tänka på att kandidaterna med tanke på insyn och demokratiskt ansvar argumenterar huvudsakligen med blicken riktad mot finansmarknaderna och allmänheten, och endast vill föra en avspänd dialog med parlamentet. Därför finns det bara ett negativt svar. Detta har vi olika åsikter om i gruppen, och det rör inte analysen, utan vilka frågor som vi här verkligen kan ge svar på.
Fru ordförande, kära kolleger! När Europeiska centralbanken inrättas är det kammarens skyldighet att klart och tydligt hävda sitt uppdrag som enda legitima organ för en demokratisk kontroll av den nya europeiska monetära makten, och att lika klart och tydligt markera sitt engagemang för det europeiska ekonomiska och monetära bygget, med respekt för fördragen. Fördragen anger att bankens direktion skall utnämnas av stats- och regeringscheferna, dvs. av en politisk instans. De anger också att Europeiska centralbanken är oavhängig.
Den kompromiss som stats- och regeringscheferna kom fram till i Bryssel - på ett sannerligen mödosamt sätt - säkrar respekten för fördragens bestämmelser, med hänsyn tagen till Duisenbergs muntliga uttalande. De klargöranden som centralbankens framtida ordförande gjorde inför parlamentets utskott för ekonomi, valutafrågor och industripolitik förstärker övertygelsen om bankens oberoende, utan att the gentlemen's agreement i Bryssel ifrågasätts. För oss skulle intresset av en effektiv start för euron motverkas om man åter tog upp det avtalets ordalydelse och villkor till diskussion. Vår önskan är att vår debatt i dag inte skall vara tillfället för det.
När det gäller den demokratiska kontroll som Europaparlamentet utövar, har den påbörjats med stor beslutsamhet genom förfarandet med utfrågningar, som har låtit det ekonomiska och monetära utskottet att länge och seriöst fråga ut var och en av kandidaterna. I det avseendet finns det inget som helst behov av att söka efter några överdrivna effekter, för att kunna ge organet för demokratisk kontroll ett erkännande för att det har spelat sin roll med allvar och effektivitet. Alla hörda kandidater har slagit fast, med olika och kompletterande enskilda ställningar, att de har den nödvändiga kompetensen och integriteten för att kunna utöva sin funktion. Dessutom har de givit oss en känsla av att de tillsammans kan skapa ett lag som förtjänar parlamentets förtroende.
Följaktligen delar vi fullt ut de relevanta slutsatserna i Randzio-Plaths betänkande, vilket stöder ett godkännande av de sex kandidaturerna.
Det återstår för oss att uttrycka två önskningar: främst att ledamöterna i Europeiska centralbankens direktion även i framtiden kommer att samtycka till den nödvändiga dialogen med Europaparlamentet, med den tillgänglighet som de har givit prov på under utfrågningarna. Sedan att den inrättade europeiska valutamakten finner ett komplement och en motmakt i en definition av budget- och skatteinstrument, som kommer att ge ministerrådet möjlighet att garantera en effektiv ekonomisk ledning för unionen, till förmån för tillväxt och sysselsättning och i samspel med den stabilitet som banken skall säkra.
Fru ordförande! För gruppen De oberoende för nationernas Europas räkning deltog jag förra veckan i alla utfrågningar av de tilltänkta kandidaterna till Europeiska centralbankens styrelse. Det fanns anmärkningsvärda skillnader i sättet att besvara såväl de skriftliga som de muntliga frågorna. Vissa kandidater kände in i minsta detalj på sig hur de skulle hantera frågorna. Duisenberg, Issing, Padoa Schioppa och Hämäläinen gav skriftligt och/eller muntligt klara svar och klargjorde på ett övertygande tydligt sätt att de är mycket väl kvalificerade för sin funktion.
Den tilltänkta vice ordföranden, Noyer, samt Domingo Solans lyckades här inte lika bra. Vilka konsekvenser bör vi nu dra av detta? Om det handlar om ett yttrande med marginell prövning eller om en bedömning av ett team som helhet kan jag, med viss reservation, utan större svårighet säga att det här handlar om ett starkt team. Om det handlar om ett seriöst yttrande och en grundlig bedömning från vår sida av varje individuell kandidat krävs uppstår dock ett problem. Kan vi verkligen i tillräckligt stor utsträckning bortse från de nominerade kandidaternas nationalitet och politiska färg? Jag är inte helt säker på detta. Inte heller i rådet verkar det som om man vid utnämningarna i första hand ser till kapacitet och kvalitet, utan till regional spridning. Det handlar i varje fall om en tysk, en fransman, en italienare och sedan ytterligare tre ledamöter från andra länder, men naturligtvis väl spridda.
Är det nu på det sättet som man får det starkaste teamet? Duisenberg är en nederländsk socialdemokrat. Varken det ena, nederländskt medborgarskap, eller det andra, att vara socialdemokrat, kvalificerar honom för denna funktion. Det som är relevant är att han har lång erfarenhet från en centralbank, att han vet hur man uppnår prisstabilitet, inte viker sig för kritik från regeringar, i åtta års tid har han gjort detta i Nederländerna, grundligt och konsekvent, vet hur man ger offentlig information och kommunicerar med Europaparlamentet på ett avspänt och tydligt sätt. Uppenbarligen anser den franska regeringen att bankchefens nationalitet faktiskt har betydelse. Det är lite underligt att det redan nu råder samförstånd om Duisenbergs efterträdare. Uppenbarligen har inte de kommande fyra till åtta årens yrkeserfarenhet någon betydelse. För övrigt ger det oss möjlighet att upprätta en uttömmande akt om Trichets förehavanden. Vi har minst fyra år, förhoppningsvis till och med åtta år, på oss att förbereda oss inför utfrågningen av Trichet.
Föredraganden, Randzio-Plath, har valt att ge en odifferentierad bedömning av varje individuell kandidat. Hon har valt en kort, allmän, för varje ledamot likadan utvärdering. Det är vid närmare eftertanke mycket otillfredsställande och gör inte heller kandidaterna rättvisa. Kandidaterna är ju inte lika. Den enda möjlighet som nu finns att uttrycka denna olikhet är att låta den komma till uttryck under omröstningen.
Fru ordförande! Centralbankens oavhängighet innebär inte isolering, ensamhet eller ansvarslöshet för den första verkligt federala institutionen inom Europeiska unionen. Samtidigt utgör de institutionella bestämmelserna i Maastrichtfördraget, och de arrangemang som sedan dess har tillkommit, en minimigrund. Med hänsyn till den ursprungliga institutionella jämvikten bör de politiskt ansvariga till fullo utnyttja sin beslutsmakt.
Det handlar främst om makten att utnämna centralbankens direktion. Eftersom utnämningen är av politisk natur, kunde statsoch regeringscheferna inte, och borde heller inte, endast registrera ett val som centralbankerna gemensamt har kommit överens om. De var också tvungna att ta hänsyn till eurozonens geografiska jämvikt. I framtiden är det eurorådets och Ekofins uppgift att upprätta en dialog med centralbanken.
Sedan handlar det om parlamentets rådgivande makt. Det verkar som om vi har lyckats väl med den första etappen. Vårt seriösa och professionella sätt att förbereda, leda, och i dag utvärdera utfrågningarna, borde bidra till att lägga grunden för legitimiteten och auktoriteten för vår institution, i egenskap av Europeiska centralbankens privilegierade parlamentariska samtalspartner. Inom ramen för den befogenheten kommer vår strategi att vara förebyggande snarare än konfliktsökande. Jag gläder mig åt det.
Vad gäller själva utvärderingen av kandidaternas prestationer har min grupp prioriterat två frågor. Under vilka förutsättningar tänker ni er dialogen med parlamentet? Det är frågan om demokratiskt ansvar. Hur tolkar ni artikel 105 i fördraget som kräver att ni, när väl prisstabiliteten har uppnåtts, skall stödja den ekonomiska politiken inom Europeiska unionen samt unionens mål enligt artikel 2 i fördraget? I klarspråk, en hög sysselsättningsnivå.
Det är på de här två punkterna som vi bör sträva efter en intensiv dialog med centralbanken. Vår utvärdering av de sex kandidaterna i dag är ett unikt tillfälle för oss, med hänsyn till direktionsledamöternas skilda mandatperioder. Deras prestationer kan ha varit varierande, men de har uppenbarligen visat ett stort oberoende och ett sammanhängande tankesystem. I övrigt kommer bedömningarna att variera beroende på den vana som var och en kan ha av den här typen av övningar. Tillåt mig, om vi inte skall betygsätta dem, att ge ett speciellt omnämnande till Padoa Schioppa.
Efter den här utmärkta början är det upp till oss att anpassa vår tidsplan och våra strukturer för att vi skall kunna bli, kring den ekonomiska politikens allmänna riktlinjer, vaksamma kontrollanter av valutapolitiken, som skall vara förenlig med en samordning av den ekonomiska politiken inom unionen, i första hand i sysselsättningens tjänst.
Fru ordförande, mina damer och herrar! Låt mig komma med ett par synpunkter med anledning av denna mycket intressanta och viktiga utfrågning.
Först av allt vill jag säga att när det gäller den procedur som har följts av rådet mellan lördagen den 2 och söndagen den 3 maj, så är det viktigt att man tar hänsyn till att marknaderna, dvs. de europeiska spararna, har hälsat utnämningarna med tillfredsställelse, och att därför Europaparlamentet - som representant för folkviljan - även måste ta hänsyn till detta faktum, som dessutom är ett uttryck för en positiv inställning till euron som förmodligen är större än den som framkommer i opinionsmätningarna. Under alla omständigheter kommer det i de politiska instanserna att bli nödvändigt att granska rådets agerande, förutom att man måste begrunda otillräckligheten i en beslutsprocess som har varit virrig, oklar och hela tiden hotad av principen om enhällighet, inslag som är helt ohistoriska mot bakgrund av den framväxande gemensamma europeiska dimensionen.
Andra kolleger har redan uppehållit sig - framför allt föredraganden - vid frågan om ansträngningarna att skapa prisstabilitet.
Låt mig nu göra ett par påpekanden i samband med en annan viktig fråga, den som gäller Europeiska centralbankens accountability . Problemet är av största betydelse, eftersom det rör såväl behovet av demokratisk kontroll och öppenhet som en förstärkning av ECB: s rykte och trovärdighet. Det är därför viktigt, enligt min mening, att bättre koncentrera sig på det som passar ett sådant syfte, än på formella regler, som riskerar att bara ge en byråkratisk och ytlig lösning, förutom att riskera valutapolitikens oberoende och goda funktion.
Under våra utfrågningar har dessutom frågan om en allmän förstärkning av ledningen för den europeiska ekonomin uppkommit, en fråga som inte kan skjutas upp ytterligare, inte bara därför att det krävs en bättre balans mellan valutapolitiken och de andra delarna av den ekonomiska politiken, utan även med tanke på att det krävs - som en konsekvens av den ekonomiska och monetära unionen - en gemensam dimension när det gäller sådana problem som hittills betraktats som nationella. I det sammanhanget skulle jag kunna uppehålla mig länge - men det gör jag inte - vid behovet av att skynda på olika former av samordning när det gäller skattepolitiken.
Avslutningsvis, fru ordförande, anser jag att man borde kunna ge ett inte bara positivt utan högst tillfredsställande slutomdöme om det team som utnämnts till att leda ECB. Detta är naturligtvis en förutsättning för att euron skall kunna lanseras framgångsrikt.
Herr ordförande! När vi intervjuade kandidaterna till Europeiska centralbankens direktion i förra veckan var vårt huvudsyfte att bekräfta en princip, nämligen behovet av förtroende och även parlamentets rätt att kritisera centralbanken, dess sammansättning i dag och dess arbete i morgon.
Samtliga kandidater kom faktiskt till vår utfrågning med de bästa meriter. Ordförandekandidaten, Wim Duisenberg, är en gammal bekant till utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, där han alltid varit känd för sin kompetens och sitt raka språk.
Det har varit av mycket stor betydelse att vi har kunnat etablera en interinstitutionell dialog mellan parlamentet och banken och att vi har kunnat börja staka ut terrängen när det gäller bankens demokratiska skyldigheter. Till utfrågningens framgång har även ordförandena von Wogau och Randzio-Plath bidragit i hög grad.
Det andra prioriterade området för utfrågningen var att bestämma den roll och det politiska utrymme som den nya institutionen - Europeiska centralbanken - skall ha i förhållande till fördragen. Relationerna med Ekofin och de elva euroländerna, med cheferna för de europeiska centralbankerna som vill och kan delta i valutasamarbetet, för genom att skapa Europeiska centralbanken står vi verkligen för första gången framför ett faktum av federal natur i Europa.
Jag tycker att det är viktigt att vi också tar till oss det som Tommaso Padoa Schioppa uttryckte - bättre än någon annan - dvs. att även Europeiska centralbanken kommer att vara skyldig, oavsett dess oavhängighet och självständighet, att ha en uppfattning när det gäller det europeiska konstruktionsarbetet och att föra en dialog med Ekofin och parlamentet.
Även för banken finns det en koppling mellan valutapolitiken och det europeiska projektet, mellan det krav på stabilitet, som det är bankens uppgift att bevara, och reformer för sysselsättning, ett område som bekymrar oss alla.
Detta är det område där dialogen mellan centralbanken och parlamentet skulle kunna ge de bästa resultaten. Även här är gör jag en positiv bedömning och bekräftar mitt förtroende för ledamöterna i bankens direktion.
Herr ordförande! Utfrågningarna i parlamentet och den bekräftande omröstningen som vi kommer att ha senare i dag om ordföranden, vice ordföranden, och styrelseledamöterna i Europeiska centralbanken markerar för denna kammare det sista betydelsefulla steget i början av ett mycket viktigt och historiskt företag för Europa.
Kvaliteten på förhandlingarna i kammaren har, tror jag, återupprättat viss värdighet till utnämningsprocessen som olyckligtvis, beroende på de förlängda och ganska bittra meningsutbytena den 2 maj i Europeiska rådet, blev ganska skämd vid starten.
Rådets rekommendation till kammaren, i enlighet med fördraget, förordar en mandatperiod på åtta år för Wim Duisenberg som kandidat till ordförandeposten i centralbanken. Vi kommer senare i dag att anta en resolution som bekräftar utnämningen av ordföranden på dessa grunder. Och det har man inget emot. Emellertid, inser jag att åberopandet av en mandatperiod på åtta år för ordföranden inte för någon av oss är mer än ett låtsat förhållande, eftersom det är uppenbart att Duisenberg troligtvis inte kommer att sitta så länge, något som han själv har medgivit.
I ett uttalande den 2 maj förklarade Duisenberg att med tanke på sin ålder ville han inte sitta hela perioden, men lade till att i framtiden kommer beslutet om att avgå att vara hans, och enbart hans. Vår utfrågning hjälpte till att få ytterligare förståelse för denna fråga. Kandidaten till ordförandeposten har för avsikt, om hälsan tillåter, att åtminstone sitta kvar till övergången från nationella sedlar och mynt till eurosedlar och -mynt har genomförts. Vidare fastslog han att han inte hade för avsikt att träda tillbaka vid en speciell tidpunkt. Vid ytterligare utfrågning tillade han: " Jag kan försäkra er om att det inte finns något samband mellan villkoren för en styrelseledamot eller vice ordförande och de för någon annan. Det finns inget samband som jag är medveten om - inget som helst samband." Med tanke på den fullständiga oavhängighet och diskretion som bör ingå i detta höga ämbete, så är det senare citatet en viktig försäkran.
I ljuset av detta betonar den liberala gruppen önskemålet om kontinuitet i ledarskapet i bankens direktion och föreslår att en tidig eller samtidig avgång av både ordförande och vice ordförande bör undvikas. Naturligtvis ligger denna fråga helt och hållet i Duisenbergs egna händer. Jag accepterar hans försäkran om att det inte finns något som helst samband mellan villkoren för en utnämning och villkoren för någon annan. Men vi, i den liberala gruppen, anser att det inte kan finnas något mer åskådligt sätt att bekräfta detta i allt väsentligt än genom att han stannar kvar i ämbetet för att garantera en smidig övergång från den första utnämnde vice ordföranden till den personens efterträdare till ämbetet.
Herr ordförande! Genom dagens överläggningar medverkar Europaparlamentet i tillsättandet av Europeiska centralbankens direktion, ett organ som, vilket föregående utfrågningar också har visat, kommer att vara oberoende av medlemsstaternas men även Europeiska unionens organ för politisk och demokratisk kontroll. Däremot kommer det att vara beroende av informella maktcentra, såsom den politiska kompromissen i Bryssel visat. Det blir ett organ som anser sig förpliktigat att föra en hård monetaristisk politik, som syftar till att uppnå en stabil valuta och låga räntor, i stort sett utan att ta hänsyn till de sociala följder som denna politik får för unionens medborgare.
Å alla deras vägnar, som på ett dramatiskt sätt får betala för följderna av den antifolkliga nyliberala politiken, vägrar jag att med min röst legalisera detta organ och den roll som det ålagts att spela.
Herr ordförande! Jag hoppas att det förfarande med vilket Europeiska centralbankens direktion väljs aldrig mera kommer att upprepas. Speciellt kravet på enhällighet mellan medlemsländerna är mycket förödande och möjliggör bara det att ett stort medlemsland kan utöva utpressning mot andra. En inofficiell överenskommelse om delning av ordförandeperioden är lyckligtvis bara en del av ett grymt skådespel - den är inte på något sätt juridiskt bindande. Detta må ändå vara en förvarning om att eurozonens valutapolitik inte kan underordnas nationella intressen.
Jag framför några kritiska iakttagelser från utfrågningstillfällena. För det första visade de utnämnda kandidaterna tämligen förvånande återhållsamhet vad gäller kraven på centralbankens öppenhet. Wim Duisenberg gick till och med så långt att han sade att direktionens protokoll skulle kunna offentliggöras först efter sexton år. Detta kan vi inte acceptera. Europaparlamentet måste omedelbart starta samtalen med direktionen kring den här frågan.
De utnämnda kandidaterna betonade också kampen mot inflationen till och med mer än vad man förutsätter i Maastrichtfördraget. Förra veckans utfrågningar må ändå vara utgångspunkten för en dialog som centralbankens direktion och Europaparlamentet kommer att föra. I den dialogen måste man hitta en balans mellan inflationsmålen och sysselsättningsmålen. Man måste också poängtera att centralbanken, som bedömts som världens mest oberoende, i fortsättningen tvingas gå till väga på det sättet att den motiverar sina beslut såväl för Europaparlamentet som för den breda allmänheten. Här finns det tillräckligt med utmaning för Europaparlamentet. Jag är övertygad om att även den breda allmänheten kommer att godkänna Europaparlamentets roll i kontrollen av centralbanken.
Herr ordförande! För Alleanza Nazionales räkning vill jag uttrycka min tillfredsställelse med samtliga de föreslagna kandidaterna, och jag skulle särskilt vilja framhålla det prestigefyllda namnet doktor Padoa Schioppa, men jag måste också peka på behovet av att man reviderar vissa mekanismer när det gäller de framtida utnämningarna till Europeiska centralbankens direktion. Trots en närmast totalt enighet råder det ett nästan lika utbrett missnöje i parlamentet.
När det gäller demokratiprincipen måste parlamentet få spela en mer avgörande roll när det gäller denna typ av val som har direkt betydelse för medlemsstaternas enskilda ekonomier. Man borde kunna inse möjligheten av att återremittera och göra en mer detaljerad prövning av de kandidater som vid en första undersökning inte inger förtroende vad gäller deras inställning till valutapolitiken, den demokratiska kontrollen och öppenheten när det gäller den uppgift de är satta att utföra för Europeiska unionens räkning.
Jag upprepar, vilket redan har bekräftats vid sammanträdet den 10 april, mitt totala stöd när det gäller Europeiska centralbankens oavhängighet, men det är nödvändigt att man, förutom en dialog med Europaparlamentet och en dialog i samband med utnämningen av direktionen och även när det gäller de monetära valen som är av särskilt stor strategisk betydelse, går vidare till en situation med politisk sammanhållning, vilket är det enda som kan garantera att vi inte riskerar att ställas inför en gigant som endast är ekonomisk, men som saknar allt politiskt värde.
Herr ordförande! Innan vi under den gångna veckan höll utfrågningarna av kandidaterna till Europeiska centralbanken var vi naturligtvis medvetna om att vi juridiskt sett inte hade någon vetorätt mot kandidaterna. Sedan dess har det tydligt framgått att den vetorätten verkligen finns politiskt sett. Ingen av kandidaterna kan fungera som styrelseledamot om han eller hon inte har förtroende hos en stor majoritet i parlamentet. Inte ens inom parlamentet tycks detta viktiga faktum ha trängt igenom tillräckligt. Det har diskussionerna om en enskild kandidat, som helt klart presterade sämre än de övriga, tydliggjort. Vilka slutsatser kan vi nu dra av dessa utfrågningar?
I första hand att goda förberedelser lönar sig. Min grupp bad för några månader sedan europeiska sakkunniga att fungera som rådgivare och sparringpartners för de socialdemokratiska utfrågarna. Vi lät oberoende sakkunniga göra politiska profiler av alla kandidater. Några av oss var hos senaten och centralbanken i Förenta staterna för att ta del av de amerikanska erfarenheterna.
Uppläggningen av utfrågningarna fungerade bra. Vårt eget tillvägagångssätt med en ledande utfrågare per kandidat, genomgående från en annan medlemsstat än kandidaten själv, förtjänar utan tvekan att användas på nytt. Det som vissa andra grupper gjorde, nämligen att låta utfrågningen utföras av landsmän till de utfrågade, vilka var påverkade av sin vänskap eller gemensamma erfarenheter med kandidaten, bör inte återupprepas.
I andra hand visade det sig enligt min åsikt att medvetenheten om vikten av öppenhet, aktiv kommunikation och goda relationer med Europaparlamentet var tillfredsställande hos alla kandidater. Det var bara för några veckor sedan som vi som socialdemokrater var tvungna att ta ytterligare en hård strid kring Randzio-Plathbetänkandet för att understryka nödvändigheten av öppenhet, eftersom många konservativa kolleger fortfarande associerade ECB: s öppenhet med kränkning av dess oavhängighet. Dessa missförstånd är nu helt undanröjda. Jag ser till och med ett samförstånd komma till stånd beträffande Europeiska centralbankens protokoll i osignerad form.
I tredje hand framstod det under utfrågningarna mycket tydligt att prisstabilitet, vars nödvändighet även min grupp klart skriver under på, för närvarande har uppnåtts och att ECB omedelbart konfronteras med frågan hur den kommer att utforma sin sekundära uppgift, nämligen att stödja den allmänna ekonomiska politiken.
Tyvärr måste jag konstatera att svaren på denna fråga genomgående var mycket vaga. Det föreföll som om centralbankstjänstemän bara kan höja räntan. Min sista slutsats är att kandidaterna visade sig vara tillräckligt medvetna om de osäkerheter som den monetära politiken på europeisk nivå för med sig och inte kom dragandes med traditionella, nationella lösningar på europeiska problem. Ett sådant öppet sinne gör att jag själv har tillräckligt förtroende för att den konstanta dialog som vi kommer att inleda med ECB blir fruktbar. För parlamentet kommer denna dialog att bli en våra viktigaste uppgifter. Det är en fascinerande utmaning som vi kommer att ta oss an med nöje.
Herr ordförande! När man lyssnar till Metten får man ändå en lite obehaglig smak i munnen. Det är som om socialdemokraterna vore de enda här i parlamentet som försvarar öppenhet och insyn när det gäller centralbanken. Det får inte råda något missförstånd om att det enda som PPE var emot var att parlamentet skulle kunna avskeda centralbankens styrelse. Jag skulle också vilja påminna om det sätt som Metten opponerat sig på för att avskeda en av kandidaterna, eller snarare genom att lägga ned sin röst, men i morgon eller i eftermiddag kommer han ändå att rösta för. Det är märkligt, herr ordförande, jag tycker inte att det passar Metten att mopsa upp sig på det sättet.
Herr ordförande! Vad denna hearing beträffar så blev jag lugnad av Duisenbergs svar på mina frågor. Han säger att han själv bestämmer när han kommer att avgå från sin befattning. Han tycker att det är absurt att redan nu tala om efterträdarens nationalitet och ännu värre att nämna namn. Trots flera tandborstningar på Duisenbergs rekommendation har den dåliga smaken i munnen från veckoslutet den 2 och 3 maj ännu inte helt försvunnit. Det visade sig också att den som skall vara ordförande i ett sådant fall måste ta sig an det på ett verkligt professionellt sätt. Misstroendet dröjer sig kvar en smula i huvudet och i hjärtat hos folk. För att undanröja varje tvivel hos folk vill jag härifrån rikta en vädjan till Duisenberg att stanna kvar minst till 2003 för att därigenom ovedersägligen bevisa Europeiska centralbankens oberoende gentemot politiken. Svaren på frågorna om det demokratiska ansvaret utgjorde en central punkt för parlamentet.
Ordförandekandidaten är beredd att inställa sig inför Europaparlamentet fyra gånger om året. Kvartalsrapporten kommer då att tas upp till diskussion. Vice ordförande Noyer säger sig också inse vikten av denna redogörelse. De nationella centralbankscheferna kan förklara den monetära politiken i de nationella parlamenten. Det är förståndigt av Duisenberg att inte hörsamma det franska parlamentets önskemål om att låta medlemmarna av ECB: s styrelse till och med inställa sig inför de nationella parlamenten. Tänk er själva, Duisenberg i Frankrikes Assemblée , Marianne skulle ramla ned från sin jungfruliga piedestal.
En kommentar och en fråga. Min kommentar är denna: Från nederländsk horisont kommer myntlagen från 1987 att behöva ändras, och det skulle ge en utmärkt anledning att använda det nya medlet folkomröstning eftersom varje nederländsk medborgare har att göra med gulden. Detta är tillfället att fråga det nederländska folket: Vill en majoritet av er avskaffa gulden eller inte? Det är min kommentar. Man har ett tillräckligt mandat med de över 40 000 som lagen föreskriver för att kunna inleda en folkomröstning.
Min fråga. Jag knyter här an till de två föregående nederländska talarna: kommer vi nu inom kort att ge vårt utlåtande om en chef som av egen fri vilja vill stiga av färden på halva vägen, eller ger vi vårt utlåtande om en chef som använder sin suveränitet, Peijs talade i liknande ordalag, genom att sitta kvar i åtta år? För denna otydlighet kvarstår: premiärministern har sagt något sådant, men finansministern något annat.
Herr ordförande! I debatten om Europeiska centralbanken och utnämningen av dess direktion har Europaparlamentets ledamöter gång efter gång framfört att banken skall sträva efter en så stor öppenhet som möjligt och att den kontinuerligt skall hålla parlamentet underrättat om sin verksamhet.
Jag vill ta upp den andra sidan av denna fråga, nämligen att denna öppenhet ligger i bankens eget intresse och att den speciellt i inledningsskedet är alldeles nödvändig. För att lyckas med sin målsättning behöver Europeiska centralbanken förutom marknadens även medborgarnas förtroende. I denna fråga kan Europaparlamentet vara en bra samarbetspartner för centralbanken. En öppen dialog med parlamentet om penningpolitiken ger banken nödvändig feedback från medborgarna och minskar medborgarnas misstänksamhet mot banken. Jag hoppas att direktionen som skall väljas och vars samtliga kandidater jag stöder förstår öppenhetens och demokratins nyttosynpunkter.
Herr ordförande! Jag var glad och hedrad över att jag fick delta i alla utfrågningar av centralbankens ledning och de resterande fem styrelseledamöterna som hölls i Bryssel i förra veckan. Dessa utfrågningar var en rungande succé för Europaparlamentet och följaktligen för människorna i Europeiska unionen. Dessutom tror jag att våra utfrågningar på något sätt mildrade det osäkra intryck som karaktäriserade rådets möte i Bryssel veckoslutet innan, där det slutgiltiga valet av Duisenberg och Trichet för en tolvårsperiod till ECB: s ordförandeskap var en succé, men överenskommelsen som ledde fram till det lämnade en hel del att önska.
Varför blev parlamentets utfrågning en succé? För det första fick vår rättegångsmässiga utfrågning av Duisenberg honom att ge upp ett stridsrop för sin oavhängighet. Det var inget småskuret över denne holländare. Han har givits en åttaårig mandatperiod och han ensam kommer att besluta om eventuellt datum för en eventuell avgång.
För det andra förde Wim Duisenberg till protokollet, vilket även Hämäläinen och Issing gjorde, att i enlighet med artikel 105 i fördraget, är det när den övergripande principen om prisstabilitet har garanterats och etablerats en skyldighet inte en möjlighet - klokt tillämpad och med utnyttjande av alla tillgängliga instrument - för ECB att stödja Europeiska unionens allmänna mål om att gynna tillväxt och sysselsättning. Det finns 18 miljoner arbetslösa, vilket nyligen nämndes av ordföranden Gordon Brown. Denna förpliktelse kan medföra sänkta räntesatser över hela " Euroland" för att stimulera tillväxten.
För det tredje etablerade EB en tydlig och framtida dialog med den nuvarande styrelsen för ECB. Som finansminister Brown just uppmanat oss till, kommer vi att utföra målmedvetna utfrågningar kvartalsvis med ECB, inte för att inkräkta på dess oavhängighet utan i stället åkalla den nödvändiga allmänna ansvarighet under vilken även denna upphöjda och mäktiga instans måste underkasta sig - den kommer verkligen att bli " upphöjd" för människorna. När det gäller detta beklagar jag ledaren i måndagens " Times" , vilken med sedvanlig okunnighet hånade EB: s kommande betydelse i genomförandet av demokratisk ansvarighet.
Europaparlamentet håller på att bli myndigt. Efter dessa utfrågningar visar sig dess första gråa hår, och om några få månader kommer parlamentets " eminences grises" att påbörja sin historiska uppgift att ingå i regelbunden dialog med ECB. Det är en uppgift som kommer att placera Europaparlamentet på den politiska kartan för all framtid. Jag tror, med utfrågningarna som bevis, att vi är dugliga för denna uppgift, och jag ser med glädje fram emot Europaparlamentets sambarbete med Duisenbergs team för Europas gemensamma och spännande framtid.
(Applåder)
Herr ordförande, mina högt ärade damer och herrar! Jag tror att man kan ge rådet en komplimang, eftersom det har föreslagit en utmärkt första direktion för ECB. Därmed har rådet helt och hållet uppfyllt sina förpliktelser enligt artikel 109a i fördraget. En fortsatt debatt om mandattiden för den blivande ordföranden är enligt min övertygelse onödig, eftersom Duisenberg utnämnts på åtta år och detta är i enlighet med fördraget.
Men fördraget föreskriver ett enhälligt utlåtande från rådet, dvs. utnämnandet är ett politiskt beslut och man måste alltså förhandla om personerna. Direktionens oberoende kan uteslutande garanteras genom att omval förbjuds. Det har vi egentligen inte alls diskuterat med Duisenberg, utan bara mandattidens längd. I utfrågningen har det visat sig att det är sex utmärkta specialister och kandidater, som har presenterats för oss. Det finns visserligen skillnader i uttalandena och i presentationen inför parlamentet, men totalt sett kan dessa kandidaters kvalifikationer över huvud taget inte ifrågasättas. Alla kandidater har entydigt förklarat att de föreslår att styrningen av penningflödet tillsammans med inflationsmålet skall vara det viktigaste instrumentet för att säkra eurons penningvärdesstabilitet. I själva verket är det så att det huvudsakliga målet enligt artikel 105 är penningvärdets stabilitet, och att sysselsättningen sedan kan avledas från detta, i motsats till hur Randzio-Plath just framställde det. Endast en stabil euro, en samordnad finanspolitik och ett strikt iakttagande av artikel 104, tillsammans med stabilitetspakten, kan garantera en varaktig framgång. Inflation löser inga arbetsmarknadsproblem, det har tydligt sagts i utfrågningen.
Tillåt mig ännu ett påpekande till kollega Metten. Kollegerna från de socialistiska och kommunistiska grupperna har ifrågasatt en kandidats kvalifikationer. Jag har det intrycket - och det kommer ju att synas i omröstningen - att det här inte handlade om den absoluta lämpligheten, utan om det faktum att denne kandidat varit rådgivare åt en kristdemokratisk regeringschef och dessutom har arbetat många år inom företagarförbundet. Jag ber er att lämna dessa argument åt sidan och gemensamt rösta för en klok och bra direktion.
Herr ordförande, ärade kolleger! Utskottet för ekonomi och valutafrågor har genomfört utfrågningar med kandidaterna till posterna i centralbankens direktion på ett sätt som, enligt min mening, gör parlamentet all heder. Beträffande kandidaterna fastslår fördraget att de skall vara personligheter med gott anseende i hela Europa och med stort yrkeskunnande. Nationaliteten spelar inte och får inte spela någon roll i vår bedömning, men naturligtvis måste deras uppfattning om den ekonomiska politiken spela en roll. Detta är något som vi omöjligen kan bortse från. Men allt detta, herr ordförande, är kanske frågor som på något sätt kommer i andra hand inför det faktum att det nu finns två stora centralbanker i världen; den ena är den nya Europeiska centralbanken och den andra är Förenta staternas centralbank.
Vi hoppas att dessa båda stora organisationer kommer att samarbeta för att bringa stadga i det internationella valutasystemet och världsekonomin. Men när jag jämför de båda organisationernas stadgeenliga målsättningar, måste jag tillstå att den amerikanska organisationen är överlägsen. De mål som Europeiska centralbankens stadga uppställer är ensidiga och lite oskickligt formulerade. I sin iver att framhålla hur nödvändigt det är med stabila priser, en uppfattning som vi alla delar, självfallet under förutsättning att verksamheten bedrivs på ett rimligt och ansvarsfullt sätt, har stadgans författare glömt varje centralbanks främsta tekniska mål, dvs. att förse ekonomin med pengar, och givit denna verksamhet en undanskymd plats. Stadgan för USA: s centralbank, däremot, utgår från det givna kravet att centralbanken skall förse ekonomin med pengar och samtidigt i lika mån eftersträva prisstabilitet, sysselsättning och en rimlig räntenivå. Denna stadgans ensidiga karaktär tvingade eller tillät kandidaterna att presentera en enad front i frågan om prisstabilitet, och likt Pontius Pilatus tvådde de sina händer i frågan om sysselsättningen. Det fanns nyanser i denna fråga. Efter att ha accepterat alla kandidaterna och naturligtvis med respekt för centralbankens oberoende har parlamentet till uppgift att påpeka för dem att de genom sin framtida valutapolitik bör rätta till stadgans ensidighet och ha den amerikanska centralbanken som förebild. Jag tror att detta var innebörden i socialistgruppens omdömen om kandidaterna, och jag hoppas att de framtida medlemmarna i direktionen kommer att ta hänsyn till de kritiska röster som hördes.
Herr ordförande! Den börda som prisstabiliteten i Europa innebär har hittills burits av de 20-30 miljoner arbetslösa. Det är på tiden att en del av denna börda lyfts av genom en skickligare och känsligare ekonomisk och monetär politik och att ledamöterna i Europeiska centralbankens direktion spelar sin roll i detta avseende.
Herr ordförande! De brittiska ledamöterna i PPE-gruppen har för avsikt att rösta mot Duisenberg och Noyer. Detta är inte en röst mot dem personligen: det är en röst mot överenskommelsen som man kom fram till vid toppmötet i Bryssel den 2 och 3 maj. Det är inte heller en röst mot valutaunionen. Ledamöterna vet att jag aldrig skulle kunna tolerera något sådant. Tvärtom är det en röst för den gemensamma valutans framgång. Denna framgång beror inte bara på den nya centralbankens trovärdighet utan alla europeiska institutioners, inte minst denna kammares trovärdighet.
Den 30 april röstade vi med stor majoritet mot någon som helst ändring av den åttaåriga mandattiden för ordföranden, och mot att man i förväg bestämmer efterträdarens nationalitet. Mindre än tre dagar senare kastade rådet helt enkelt dessa röster rakt i ansiktet på oss. Duisenbergs inofficiella kommentarer till oss efteråt ändrar inte alls detta faktum.
Jag vet att många av er delar vår indignation över detta. En del har sagt vad de anser och sedan hållit tyst. En del, till deras skam, har försökt att dölja sin underkastelse inför regeringscheferna genom att hacka på Solans. Det är ynkryggarnas sätt. Några av oss måste ha modet att avslöja vad detta parlament tycker men inte kan säga.
Herr ordförande! Fördraget innehåller, som ni vet, en klar utformning av Europeiska centralbanken, där oberoende och oavhängighet är framträdande för denna centralbank, som måste vara immun mot alla slags påtryckningar och politiska instruktioner.
Men samtidigt reserverar fördraget ett väsentligt moment för det politiska inflytandet, nämligen utnämningsmomentet. Utnämningen är rådets uppgift men förutsätter också att parlamentet avger sitt yttrande efter utfrågningarna med de kandidater som rådet föreslår. Nåväl, i detta ögonblick har jag nöjet att kunna säga att Europaparlamentet har utfört sin uppgift på ett korrekt sätt, och gjort det möjligt att rätta till det dåliga intryck som stats- och regeringschefernas toppmöte förorsakade helgen innan.
Svaren från Duisenberg inför utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik har givit oss tillfälle att skingra tvivlen om vissa aspekter som förblev dunkla efter toppmötet, särskilt om Duisenbergs eventuella avgång. Jag läser direkt ur det fullständiga förhandlingsreferatet från sammanträdet: " I do not intend to stand down at a specific moment in time" , sade Duisenberg. Och han fortsatte: " I want to emphasize that the decision to step down will be my decision and mine alone" . Jag anser att det är ett viktigt förtydligande, framför allt i förhållande till den anmärkning Stevens gjorde.
Den andra punkten jag vill ta upp är av speciell betydelse för parlamentet, och huvudsakligen för de ledamöter med en progressiv känsla eller vänsterinriktning, och det gäller kandidaternas beredskap att förena den viktiga funktionen att upprätthålla prisstabiliteten och en låg inflationsnivå, med den allmänna ekonomiska politik unionen för - eller bör föra - med inriktning på framför allt tillväxt och skapande av sysselsättning. Detta var ett av de områden där vi fick tillfredsställande svar från de sex kandidaterna, fast med logiska nyansskillnader.
För det tredje finns det en punkt som är speciellt viktig för oss och det gäller relationerna med Europaparlamentet, som från och med nu kommer att ha rollen som privilegierad samtalspartner, skall ha rollen som privilegierad samtalspartner i den demokratiska kontrollen av den framtida Europeiska centralbanken. På samma sätt har vi på detta område fått tillfredsställande svar från alla medlemmar, i vilka de dessutom har garanterat oss en viktig punkt: Europaparlamentets roll som privilegierad samtalspartner. De nationella parlamenten kommer att ha sin funktion gentemot de nationella centralbankscheferna, vilka naturligtvis kommer att fortsätta att existera på nationell nivå.
Slutligen finns det en fråga som också är mycket viktig för oss: den om allmänhetens insyn och information om besluten om den monetära politiken och om dess grunder. Detta är en väsentlig punkt, vilken vi många gånger har hävdat som viktig för oss, och som vi också har fått tillfredsställande svar på.
Herr ordförande, kära kolleger! För 128 år sedan skulle en utnämning göras i Europa. Den gången var det i Spanien. Då skickade den franska regeringen ett telegram till Bad Ems, där några ändringar som företogs i telegrammet skapade den stämning som behövdes för att man skulle kunna förbereda ett krig.
Nu har man återigen bråkat om en personutnämning, i synnerhet tyskarna och fransmännen. Men de båda huvudsakliga kontrahenterna möttes två dagar senare i Avignon och gjorde upp planer för hur de i framtiden skall gå vidare i Europa. Av detta ser man, tror jag, helt klart den otroligt stora skillnaden mellan då och nu, dvs. hur långt vi har kommit i Europa. Frågor som tidigare ledde till krig, tvistar man nu om i gemensamma institutioner, och sedan sätter man sig ned igen tillsammans och arbetar vidare. Här uttrycks hela den politiska stabilitet, som vi nu har uppnått i Europa. Denna politiska stabilitet utgör också en hörnsten för den ekonomiska och valutapolitiska stabilitet, som vi vill uppnå inom ramen för den Europeiska ekonomiska och monetära unionen. Här handlar det ju inte om en personalfråga, utan det har i Maastrichtfördraget, i stabilitetspakten, fastslagits en ramverk vari ingår oavhängighet för centralbanken, hela centralbankssystemet etc., så jag tror att detta vilar på fast grund.
Vi borde emellertid också klargöra att denna oavhängighet för Europeiska centralbanken måste försvaras. I Duisenbergs dokument står angivet det första möjliga datumet för hans avgång, men inte det slutgiltiga datumet för avgången. Därför stämmer hans definition att det efter fyra år går uppåt, och att vi då kan försvara oavhängigheten, om någon nationell regering utövar orimligt tryck på centralbankschefen och hans personal.
Låt mig göra ett sista påpekande! Den våldsamma ilska som uppstod när man tillsatte kommissionsordföranden, och som nu återigen uppstått, har en enda orsak: För sådana frågor måste man, som alltid, ta ett enhälligt beslut. Därför måste parlamentet i nästa institutionella runda lägga vikt vid att man, när man i framtiden gör sådana tillsättningar, avgör detta på rådsnivå genom majoritetsbeslut, så att sådana situationer inte upprepas.
Herr ordförande! Jag vill tacka kollega Christa Randzio-Plath för det oerhört storartade abete hon utfört i samband med detta förtjänstfulla betänkande.
Centralbanken kommer att ha den mest omfattande handlingsfriheten i världen: Dess direktion består av makthavare på toppnivå. Det är alltså klart att det inte kan finnas makt utan något ansvar. Pengar och i synnerhet penningpolitiken är inte alls några neutrala ting. De innebär en het, elektrisk och hård makt som påverkar varenda medborgare inom unionen.
Utfrågningarna var viktiga. Vi tog ingen politisk ställning eftersom det i så fall hade funnits fem för oss olämpliga kandidater. En av kandidaterna uppfyllde inte kraven enligt många av oss frågeställare. Man måste säga att banksystemet är överkänsligt om det inte ens tål att man röstar blankt för en av kandidaterna, inte ens om det sker i parlamentet. Lyckligtvis har marknaden en annan uppfattning.
Det goda med detta är att vi på det här sättet startade en intensiv dialog med centralbanken och vi kommer garanterat att noga föra fram ekonomi- och sysselsättningspolitiken. Jag varnar för tron att Europaparlamentet skulle vara en likadan centralbankens publiceringskanal som pressen. Parlamentet skapar handlingsordningen och tar fram de samhällsekonomiska ramar inom vilka ECB: s penningpolitik skall föras.
Enligt min mening är det mycket viktigt att ECB rapporterar i sina bedömningar jämte penningpolitiken även i vilken mån som penningpolitiken verkligen har befrämjat den allmänna ekonomiska politiken. Dess centrala mål är att förbättra sysselsättningen. Det är unionens centrala problem. En euro som grundar sig på en så här stor massarbetslöshet är inte alltid stabil.
Somliga kandidater till centralbankens direktion medgav inte att penningpolitiken skulle kunna ha olika effekter i olika delar av eurozonen. Det är dock känt att länderna befinner sig på olika tidpunkter i olika ekonomiska cykler. Speciellt de små ländernas, som Finlands, ekonomiska omlopp eller cykel och sysselsättningsläge är olika än de stora ländernas. Europeiska centralbanken måste också ta hänsyn till möjligheten för asymmetriska chocker när den bedömer vilken europeisk penningpolitik som är lämplig.
Nu har vi inlett samarbetet med banken. Jag tror och hoppas att det kommer att bli bra, fruktsamt och viktigt.
Herr ordförande! På grundval av kandidaternas meriter och av deras skriftliga och muntliga svar på våra frågor har vi kunnat fastställa att var och en av de nominerade kandidaterna förtjänar vårt stöd. Jag är övertygad om kvaliteterna hos dessa fem män och en kvinna, om deras integritet, deras beslutsamhet och tillämpningen av fördraget i alla dess aspekter och om deras nyttiga erfarenheter för att kunna fullfölja sina mandat med värdighet.
Kandidaterna har alla visat prov på sin villighet att som Europeiska centralbankens styrelse inleda en permanent dialog med Europaparlamentet. Kandidaterna har dessutom redan i förväg visat att de har fallenhet för att kunna fungera som ett team.
Efter att ha hört kandidaterna och läst Europeiska rådets slutsatser kan vi inget annat än konstatera att fördraget och Europeiska centralbankens statuter respekteras. Jag kommer därför att med nöje rösta för utnämningen av var och en av kandidaterna.
Tyvärr kan jag inte säga detsamma om det sätt som Europeiska rådet avlöpte på. Den europeiska befolkningen har inte många lovord till övers för dem som är ansvariga för de dåliga förberedelserna inför detta råd och för dem som inte ens vid ett sådant historiskt tillfälle lyckas lägga band på sina egna behov för att låta det egna landets nationella prestige stå tillbaka till förmån för ett allmänt europeiskt intresse som borde vara lätt att inse. Men regeringscheferna som uppbringade tålamod och politisk vilja för att äta lunch i timmar och ändå möjliggjorde det resultat som vi i dag skall bekräfta, de förtjänar våra gratulationer. Dessa gratulationer går också till dem som organiserade arbetet i vårt ekonomiutskott. Jag hoppas, kollega Metten, att grupperna vid ett kommande tillfälle har kvar den politiska friheten att var och en internt organisera sig på det sätt som de anser vara mest lämpligt.
Proceduren för rådets beslutsförfarande måste naturligtvis ändras. Det går inte längre att ha det på det sättet att ett enda land kan inlägga sitt veto vid beslut om utnämningar.
Herr ordförande! Skapandet av euron är en av de mest betydelsefulla händelserna. Det kommer att bli en ny valuta med anknytning till en ekonomisk stormakt vilken euron - hoppas jag - kommer att förvandla till en politisk stormakt.
Euron kommer att styras av en oavhängig centralbank, och de utfrågningar vi genomförde med kandidaterna till direktionen hörde till de stora ögonblicken i parlamentets historia. Rådets urvalsprocess för Europeiska centralbankens direktion var emellertid beklaglig. Men kandidaternas trovärdighet och de europeiska ekonomiernas soliditet var tillräckliga för att de finansiella marknaderna skulle släcka minnet av de nationalistiska besluten vilka vi hoppas inte kommer att återupprepas.
Detta är inte, i sin helhet, den ideala direktion som jag hoppades att Europeiska rådet skulle presentera för oss. Jag värderade inte heller alla kandidater lika högt, vilket är naturligt. Men utfrågningarna vi genomförde gav oss de nödvändiga garantierna om att alla medlemmar i direktionen, speciellt ordföranden Wim Duisenberg, erkänner att legitimiteten och trovärdigheten hos centralbanken samt eurons styrka kommer att garanteras på ett bättre sätt ju mer ansvar Europaparlamentet tar och ju djupare den monetära dialogen blir med oss.
Alla de utfrågade medlemmarna gav oss garantier för att vara stora fackmän och ha en stark integritet som bevisats under deras livstid. Låt mig speciellt gratulera fru Hämäläinen, inte bara för att vi fyller år samma dag, utan framför allt för glädjen jag känner över att se en kvinna i Europeiska centralbankens direktion.
Vi hoppas att andra kommer att följa henne, vilket är naturligt i en demokrati. Liksom vi lärde känna den Europeiska centralbankens direktion mycket bättre, förstod den, utan tvivel, att för oss är inte den monetära politiken neutral och att i kontakten med de nationella parlamenten kommer de europeiska ledamöterna att vara uppmärksamma och vaka över att Europeiska centralbanken uppfyller alla de uppgifter som fördraget anger: prisstabilitet, men också kampen mot arbetslösheten, stöd för den ekonomiska tillväxten samt den ekonomiska, sociala och regionala sammanhållningen.
Herr ordförande! Får jag börja med att gratulera Randzio-Plath för hennes outtröttliga ansträngningar som föredragande, samt ledamöter och personal från parlamentets sekretariat för deras arbete.
En lyckad gemensam valuta kommer att förbättra den inre marknaden, vilket kommer att bidra till tillväxt och höga sysselsättningsnivåer, i överensstämmelse med artikel 2 i Fördraget om Europeiska unionen. På lång sikt kommer den att ge både monetär och ekonomisk stabilitet och låg inflation.
Jag anser att detta parlament har fört sig med värdighet. Våra ansträngningar under torsdagen och fredagen i förra veckan, under utfrågningarna, har givit både oss själva och andra i vidare kretsar en glimt av både hjärta och hjärna hos vår framtida ECB-direktion, på ett sätt som vi aldrig har bevittnat tidigare.
Ställningstagandet för öppenhet och insyn är, som ordföranden tidigare sade i sitt tal, en idé vars tid nu är kommen. Dessutom gav alla kandidater utfästelser om en mängd olika former av demokratisk ansvarighet, vilket måste välkomnas med öppna armar. Alla kandidater var kompetenta och en del hade synpunkter som inte alla av oss instämmer med. Men, att ge sken av, som Stevens gjorde, att en röst mot Duisenbergs ordförandeskap hjälper både euron och detta parlaments funktion är en felaktig bild av sanningen och det är ett bedrägeri.
Stevens kommentarer är mer av en artighet till hans ledare, Hague, hemma i Westminster. Vi är alla européer och beslut som tas i denna kammare tas i Europas intresse som en helhet - detta är inte en mellanstatlig institution. Vi står på tröskeln till en era - vilken jag tror, inom några av de närmaste åren kommer att inkludera alla 15 medlemsländerna - en era som kommer att ge sysselsättning och välstånd till Europa på ett sätt som vi aldrig tidigare skådat, och ge folken i Europa en tyngd och ett inflytande i världen som överensstämmer med deras betydelse. Jag ser fram emot den eran.
(Applåder)
Herr ordförande, högt ärade damer och herrar! Första helgen i maj var av historisk betydelse för Europeiska unionen. Med beslutet att elva av femton medlemsländer den 1 januari 1999 skall införa den gemensamma valutan har Europeiska unionen bestämt inriktningen för 2000-talet. Denna historiska händelse överskuggades visserligen av debatten om den blivande ordföranden för Europeiska centralbanken. I media stod när allt kommer omkring enbart frågan i förgrunden om huruvida Wim Duisenbergs mandattid kommer att vara i fyra eller åtta år.
Jag beklagar detta djupt. Detta var och är egentligen inte den viktigaste frågan. Det stämmer att de sex medlemmarna i direktionen för Europeiska centralbanken har olika långa mandattider. Det hade beslutats för att inte hela styrelse skall avgå på en gång vid nästa omval. På så vis säkerställer man att samtliga erfarenheter förs vidare. En kortare mandattid har alltså ingenting att göra med mindre oberoende för Europeiska centralbanken. Dess oberoende kommer att manifesteras i det dagliga agerandet. Det stämmer också att utnämnandet av ledningen för Europeiska centralbanken är ett politiskt beslut. Det ser inte annorlunda ut i något land på jorden. I sin verksamhet däremot är Europeiska centralbanken fullständigt oberoende.
Vad var det, när allt kommer omkring, som låg bakom detta bråk under den första helgen i maj? Säkert är att rådets möte den 2 maj 1998 inte var optimalt förberett. Som vi vet är det respektive ordförandeskaps uppgift att göra intensiva förberedelser inför beslut som rör personal, vilka ju måste tas enhälligt. Det luxemburgska ordförandeskapet hade börjat med det, nämligen med ett förslag som i mångt och mycket liknade den nu funna lösningen. Det brittiska ordförandeskapet fortsatte sedan med dessa ansträngningar. Förslaget, som premiärminister Tony Blair slutligen presenterade den 2 maj vid en middag för statsoch regeringscheferna, fann tyvärr inte allmänt gillande. Ett krissammanträde med den nederländske och den franske regeringschefen, som ömsesidigt blockerade varandra när det gällde kandidaterna, ledde tyvärr inte till något resultat. Till slut måste förbundskansler Helmut Kohl överta rollen som medlare. Under ett sammanträde, som senare betecknades som världens längsta middag, fick man mellan klockan 14.00 och 03.00 på morgonen till stånd den lösning, som nu föreligger. Vi tackar Helmut Kohl för detta. Han har förtjänat vårt erkännande. Applåder, tack!
(Återhållsamma applåder) Med Wim Duisenberg får man som första ordförande i Europeiska centralbanken den kandidat, som var fjorton medlemsländers och även Europaparlamentets önskekandidat. Just under de präglande första åren för Europeiska centralbanken är detta av särskild betydelse. Duisenberg samlade i början av sin yrkesmässiga bana akademiska erfarenheter. Sedan lärde han känna den internationella penningpolitikens värld genom sitt arbete i Internationella valutafonden. Han var nederländsk finansminister, och sedan en mycket framgångsrik ordförande för den nederländska centralbanken. Nu är han ordförande i Europeiska monetära institutet. Därmed har Wim Duisenberg de bästa förutsättningar för mandatet som den förste ordföranden i Europeiska centralbanken, för han kan dra nytta av sin samlade livserfarenhet i denna uppgift.
Vidare måste vi ta hänsyn till att det ju här är ett team som tillträder och att centralbanksordföranden inte ensam fattar beslut, utan besluten fattas av ett team. Detta team har en utmärkt lagkapten. Det är ordföranden Wim Duisenberg. Sedan kommer det i teamet att finnas ytterligare två mycket starka medspelare: Padoa Schioppa från Italien, en utmärkt man, som vi alla känner, och Otmar Issing, chefsekonom i Deutsche Bundesbank, professorn som har skrivit de grundläggande verken om penningpolitik och penningteori. Jag fick själv lov att läsa hans verk innan jag började att ägna mig åt valutapolitik. Vid utfrågningen sade jag till honom att egentligen borde inte jag testa professor Issing, utan professor Issing borde testa mig! Han är alltså en mycket framstående man. Professor Issing har utnämnts på åtta år. Han kommer alltså att vara med under de åtta åren. Då vet vi - och även kollegan Donnelly vet det - att besluten om räntorna när allt kommer omkring inte enbart tas av ordföranden och direktionen, utan att direktionen, att hela centralbanksrådet fattar dessa beslut, och där kommer även Trichet och Tietmeyer att vara med. Med andra ord kommer här ett framstående team att stå på startlinjen. Jag kan bara rekommendera er att rösta för detta framstående team!
(Applåder)
Herr ordförande! Denna debatt och även parlamentets förhandlingar har varit en övning i både ansvarighet och konsensusbyggande vilket är mycket hedrande för detta parlament. Det betyder att det framtida förhållandet mellan parlamentet och Europeiska centralbanken kommer att vara mycket gott. Jag tror att jag talar för hela ministerrådet när jag ger mina gratulationer till parlamentet för det utmärkta sätt som dessa förhandlingar har genomförts på.
Jag skulle bara vilja tillfoga två saker. För det första kommer jag inte bara att vidarebefordra resultatet från parlamentets omröstning utan även dess synpunkter till nästkommande finansministermöte på tisdag. Jag kommer att tala om för dem vad jag anser har sagts av alla talare här - er syn, min syn, hela ministerrådets syn - att fördraget kommer att bli, och borde bli, upprätthållet och upprätthållet på alla sätt.
Det andra som jag kommer att vidarebefordra är att detta är en övning i konsultation som inte är slutet på en process utan början. Insynen, ansvarigheten och öppenheten vilka nästan alla talare har refererat till i sina kommentarer är, enligt min synpunkt och ur dessa förhandlingars synvinkel, absolut nödvändigt, inte bara i sig självt för att det är bra för den gemensamma valutan, utan beroende på att det kommer att bana vägen för större stabilitet vilket kommer att ge utrymme för höga tillväxt- och sysselsättningsnivåer i Europa.
Det är därför, grundat på att konsultationen har varit effektiv och kommer att vara effektiv i framtiden som jag uppmanar er att vidareförmedla era överläggningar till de europeiska finansministrarna och Europeiska rådet i samma anda som de tal vi har hört här i dag.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag känner mig personligt berörd, eftersom jag inte i von Wogaus bidrag kunde skilja mellan ironi och allvar, särskilt när jag sedan lägger till Broks reaktion.
Herr ordförande! Peijs har angripit mig på två punkter. Först och främst säger hon att PPE alltid har varit för mer öppenhet. Hon har ett kort minne. Jag anmodar alla att läsa hennes anförande vid det förra Randzio-Plathbetänkandet, det ger närmare besked.
För det andra, om hur mycket råg i ryggen jag har vad beträffar den kritik som jag har yttrat mot ett par kandidater. Jag anmodar alla att inom kort konsultera resultatet av huvudomröstningen, och då kommer det att framgå hur mycket råg i ryggen jag har.
Herr ordförande! Eftersom kollega Wolf vände sig till mig, skulle jag vilja försäkra honom att jag gärna är beredd att ge honom det tal, som jag just höll, i skriftlig form. Om han sedan jämför det med de faktiska händelserna, och t.ex. frågar Gordon Brown om saker och ting faktiskt har utspelat sig på det viset, så får han se att rådets ordförande Gordon Brown kommer att bekräfta dessa händelser.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen äger kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Samarbete mellan EU och Medelhavsländerna
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande dokument:
muntlig fråga från Viola, Fabra Vallés, Martens, Friedrich och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen till rådet (B4-0466/98 - O-0111/98) om samarbetsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntlig fråga från Speciale, Terrón i Cusi, Napoletano, Roubatis, Swoboda och Carlotti för PSE-gruppen till rådet (B4-0288/98 - O-0083/98) om associationsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntliga frågor från Azzolini och Pasty för UPE-gruppen till rådet (B4-0466/98 - O-0111/98) och till kommissionen (B4-0383/98 - O-0093/98) om samarbetsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntliga frågor från Elmalan, Carnero González, Papayannakis, Ephremidis, Alavanos, Gutiérrez Díaz och Sierra González för GUE/NGL-gruppen till rådet (B4-0384/98 - O-0094/98) och till kommissionen (B4-0385/98 - O-0095/98) om associationsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntlig fråga från Fabra Vallés, Viola, Theato, Lambrias, Martens, Friedrich och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen till kommissionen (B4-0467/98 - O-0112/98) om samarbetsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntliga frågor från Aelvoet, Cohn-Bendit, Gahrton. Tamino och Orlando för V-gruppen till rådet (B4-0389/98 - O-0099/98) och till kommissionen (B4-0390/98 - O-0100/98) om associationsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntlig fråga från Lalumière för ARE-gruppen till rådet (B4-0465/98 - O-0103/98) om associationsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntlig fråga från Souchet för I-EDN-gruppen till rådet (B4-0469/98 - O-0114/98/ändr.I) om samarbetsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna, -muntliga frågor från Caligaris och Fassa för ELDR-gruppen till rådet (B4-0471/98 - O-0116/98) och till kommissionen (B4-0472/98 - O-0117/98) om associationsavtalen mellan EU och Medelhavsländerna.
Herr ordförande, ärade kolleger! Samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna börjar i dag den mödosamma återhämtningen efter debaclet i Malta, den segslitna förhandlingen med Jordanien, förseningen när det gäller ratificeringen av de avtal mellan EU och Medelhavsländerna som redan har ingåtts, de dramatiska händelserna i Algeriet, den avstannade fredsprocessen, problemen med Cyperns kandidatur och slutligen blockeringen av Med-programmen.
Dialogen mellan EU och Medelhavsländerna kommer att starta om i Palermo, där, i juni, det informella toppmötet mellan utrikesministrarna kommer att äga rum, vilket borde kunna öppna vägen - förhoppningsvis en nedförsbacke - mot nästa konferens i Berlin.
Utgångsläget är gott. Framför allt har Med-programmen kommit i gång igen, och därmed finns det nytt hopp om att kunna återge samhällena den kraft och det finansiella stöd som krävs för att knyta samman Medelhavets båda stränder.
Ett annat positivt tecken är den förestående tillkomsten av ett forum för EU-Medelhavet, vilket inte är något annat än ett fullföljande av Barcelona-deklarationen.
Men trots dessa goda förutsättningar finns det ändå en risk för att den plågsamma fredsprocessen mellan Israel och Palestina, där det fortfarande finns problem och där den europeiska närvaron vid förhandlingarna i Washington är fullständigt otillräcklig, kommer att få en negativ effekt - vilket redan har inträffat på Malta - på det europeiska försöket att etablera en dialog med Medelhavets södra strand.
Frågan om Mellanöstern har sin upprinnelse i den process som inleddes i Barcelona, men när det gäller konkreta åtgärder har den sedan dess fallit samman och den fortsätter att vara en av processens svagaste punkter.
Om unionens gemensamma utrikespolitik ännu inte klarar av dessa uppgifter, kanske ett kommande EU-Medelhavsforum skulle kunna hjälpa till att hålla vägarna öppna för en dialog mellan parterna.
I dag diskuterar vi också nystarten för Med-programmen. Min förhoppning är att denna blir fullständig och effektiv. Fullständigheten kommer man att uppnå när väl krisfasen är överstånden och om man följer det som parlamentet redan förra året röstade för i samband med Fabra Vallés betänkande.
Ett fullständigt återupptagande av dialogen mellan EU och Medelhavet via ett decentraliserat samarbete kommer i själva verket först att kunna förverkligas när samtliga Med-program återupptas, framför allt de som syftar till ett större engagemang från samhällets sida och från de små och medelstora företag som ligger längs kusterna.
Effektivitet skulle man kunna uppnå enbart när Europeiska kommissionen ser till att man har tillräckligt med personal och man tydligt utesluter från deltagande i de nya programmen de operatörer som tidigare har lovat bidra med finansiering av gemensamma projekt och sedan inte har hållit sina löften.
Jag hoppas att kommissionen har förstått den höga kostnaden - inte bara i ekonomiskt mätbara termer, utan också mätt i de svårfångade termer, vilka orsakas av ett förlorat förtroende för de europeiska institutionerna i olika tredje länder runt Medelhavet och framför allt när det gäller samhället i stort - på grund av att Med-programmen blockerats, en blockering som helt riktigt krävdes av kommissionär Marín och som sedan övervakats av budgetkontrollutskottet i detta parlament, som har avgivit ett positivt yttrande när det gäller att återuppta de decentraliserade programmen endast efter det att kommissionen har lämnat tillräckliga garantier för en sund hantering och finansiering av programmen.
Jag har uppehållit mig vid Med-programmen eftersom det var här den debatt startade som vi i dag fortsätter i avvaktan på diskussionen om situationen i Mellanöstern, som kommer att äga rum i juni.
Europeiska folkpartiets grupp kommer naturligtvis inte att dra sig undan den debatten, eftersom vi anser att den är både lämplig och nyttig. När det gäller de enskilda frågorna kommer mina kolleger i gruppen att göra inlägg senare.
Avslutningsvis anser jag det skulle vara lika lämpligt och nyttigt att komma fram till en gemensam resolution som alla kan stödja. Vad gäller vår grupp så tror jag att det målet skall vara lätt att uppnå om man kan komma överens om en kompromiss som kan formuleras som två enkla muntliga ändringsförslag, som stöder stycke G i ingressen och uppdaterar punkt 10 som i dag kan anses vara överspelad.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Tillåt mig först av allt att påminna om vikten av Europeiska unionens åtgärder för de associerade Medelhavsländerna.
Bara inom ramen för Meda-programmet, och fram till 1999, talar vi om 3, 4 miljarder ecu. Dessa pengar är avsedda att hjälpa där problemen är som störst, det vill säga inom områden med grundläggande tjänster för befolkningens välfärd. Prioriteringen är lagd på projekt inom utbildnings-, yrkesutbildnings- och hälsoområdet.
Även om jag är helt och hållet överens med kommissionen om de grundläggande principerna, kan jag inte låta bli att ta upp några frågetecken om förverkligandet av dessa principer och några frågor om hur de pengar används som är avsatta för ändamålet i unionens budget.
I detta sammanhang vet vi alla att sanningens timma ännu inte är slagen, även om kommissionen via Internet, i en exemplarisk uppvisning av öppenhet, ger oss siffrorna för genomförandet av budgetprogrammen för Medelhavet. Det är bra.
Siffrorna är utmärkta vad gäller åtagandebemyndiganden, men frågan går längre än så. Kan dessa åtaganden respekteras? Kommer de medel som är anslagna att användas? Med andra ord, kommer det utlovade att respekteras? Eller kommer vi i framtiden att stå med samma problem som vi stöter på i Phare-programmen och framför allt i Tacis? Det är utifrån denna fråga kommissionen slutligen kommer att bedömas.
Revisionsrättens rapport, som presenterades för några veckor sedan, om finansiellt och tekniskt samarbete med tredje land i Medelhavsområdet, kan väcka vissa tvivel såsom de otillräckliga personella resurserna som kommissionen ställt till förfogande för att genomföra programmen och otydligheten å ena sidan hos kommissionens olika enheter och å den andra hos kommissionens säte i Bryssel och ländernas olika delegationer.
Den nämnda rapporten från revisionsrätten avslutar med att säga att dessa problem skulle kunna förvärras om vi förlorar ur sikte betydelsen av åtagandena inom ramen för Meda, liksom den ambitiösa betalningshastigheten. Vilket är kommissionens svar på denna risk? Och märk väl att vi talar om Meda-programmet, där det inte fanns några problem och allt var mer än korrekt.
Den andra oron rör de decentraliserade samarbetsprogrammen, det vill säga, Med-programmen. Här handlar det om att få reda på om kommissionen har förutsett alla åtgärder som är nödvändiga för att följa parlamentets resolutioner om Med-programmen. Det är bra att dessa samarbetsprogram har återlanserats på nya grunder. Emellertid uppstår i detta sammanhang tre frågor: Kommer kommissionen att respektera alla de villkor som parlamentet har formulerat? Kommer kommissionen att agera på ett sådant sätt att man kan få tillbaka alla belopp för de projekt som har stoppats på grund av oegentligheter? Kommer kommissionen att förmedla all information den disponerar till de rättsliga myndigheterna för att utforma eventuellt straffrättsligt ansvar?
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag undrar om det är nödvändigt att påminna om att detta är ett sine qua non -villkor för auktorisering av godkännandet av 1996 års förvaltning.
Herr ordförande! Målet i dag är att försöka bidra till att samarbetet EU-Medelhavet skjuter fart igen. Efter euron och de påbörjade utvidgningsförhandlingarna måste detta bli en av de viktigaste uppgifterna när det gäller att lösa stabilitets- och utvecklingsproblemen i ett område av stor betydelse och för att förbereda Europa för dialogen med södra halvklotet, till att börja med den närmast liggande delen, Medelhavsområdet.
Detta borde vara hela Europeiska unionens uppgift, och inte bara vissa medlemsstaters. Det utrikesministermöte som kommer att äga rum i början på juni i Italien är rätt tillfälle att hävda och konkretisera detta krav, och vår grupp stöder detta med stor kraft. För att detta resultat skall kunna uppnås måste samtliga instrument utnyttjas. När det gäller associationsavtalen kan man börja med dem som redan har ingåtts, som det med Marocko och Israel, framför allt exempelvis det med Marocko, där avtalet slöts för mer än två år sedan, men vissa medlemsstater har fortfarande inte ratificerat det. Rådet bör framhålla ratificeringens betydelse och bör även ge kommissionen ökade befogenheter som gör att avtalsförhandlingarna går snabbare. Det finns ett par avtal, som t.ex. med Egypten och med Libanon, där förhandlingarna fortfarande inte är avslutade och där man behöver öka tempot.
Meda är av avgörande betydelse. Utnyttjandet av Meda-programmet har ökat kraftigt på senare tid, kanske måste man här genomföra modifieringar både vad gäller procedurer och regelverk. Även ett par av Med-programmen har öppnats på nytt, och det är bra, eftersom samarbete är viktigt för dialogen mellan civiliserade samhällen.
Även vårt eget parlament måste omedelbart dra igång det interparlamentariska forumet , så att den politiska dialogen kan bli ett stöd i processen.
Det finns också ett par politiska problem av stor betydelse inom området som vi inte kan undvika att diskutera och endast om vi engagerar oss kraftfullare kan vi uppnå resultat när det gäller att utveckla strategin EU-Medelhavet: Framför allt fredsprocessen i Mellanöstern och läget i Algeriet är de känsligaste och viktigaste frågorna.
Parlamentets delegation till Algeriet har tydligt framfört kravet att rättsstatens principer måste respekteras i kampen mot terrorismen, men även att länderna i Europa måste samarbeta för att inte ge en fristad åt eventuella terroristbaser som inrättats i vissa av våra medlemsstater. I Mellanöstern gör fredsprocessen fortfarande inga framsteg och den israeliska regeringens hållning, till att börja med dess vägran att erkänna Osloavtalet, utgör fortfarande ett hinder för pacificeringen av området.
Europa kan inte fortsätta att vara en ekonomisk gigant och en politisk dvärg. Vi har en skyldighet att spela en roll inom detta område och att bli en referenspunkt för alla. Vi förväntar oss av det brittiska ordförandeskapet och av sammanträdet med utrikesministrarna att man skall göra klara utfästelser i denna riktning och att man vidtar konkreta åtgärder som kan mätas. Jag instämmer i betydelsen av en omfattande omröstning om den gemensamma resolutionen; punkt G bör även modifieras genom att man lägger till en hänvisning till Osloavtalet.
Herr ordförande! När man 1995 öppnade regeringskonferensen i Barcelona, varpå följde andra ministermöten, Malta 1997 och sammanträdena i Barcelona 1995 och Neapel 1997, var de förhoppningar som uttrycktes på regerings- och parlamentsnivå och från samhället i övrigt, enhälligt för ett närmare och mer fruktbart samarbete runt Medelhavet.
Vi får inte undervärdera det faktum att Medelhavsområdet, förutom att vara en geografisk enhet, även är ett strategiskt område i geopolitiskt hänseende, allt känsligare vad gäller flödet av invandrare och allt intressantare vad gäller ekonomiska, kommersiella och kulturella relationer.
Efter denna treårsperiod kan vi emellertid knappast känna oss tillfreds. Jag deltog själv i den parlamentariska delegation som leddes av Gutiérrez Diaz till regeringskonferensen i Malta 1997 och vi inser att många problem, även av politisk natur, inom vissa delar av Medelhavsområdet utgör ett hinder eller kanske snarare en broms för att ett verkligt samarbete skall kunna inledas.
Vi hävdar dock att dessa problem inte får bli ett alibi för att stoppa en samarbetsprocess som blir allt viktigare. Jag noterar emellertid att man, i den kompromiss som undertecknats av socialister, liberaler, vänster och den radikala alliansen, vill att Europeiska unionen skall spela en avvaktande, eller kanske snarare dömande, roll. Vi anser emellertid att Europeiska unionen borde spela en mycket mer framträdande roll, framför allt genom att utveckla sin medlarroll utöver ett enkelt och passivt noterande av de problem som plågar vissa av demokratierna i några av länderna runt Medelhavet, utan att man tar hänsyn till att de negativa effekterna sedan återverkar på hela regionen EU-Medelhavet.
Även vi fördömer kraftfullt de systematiska kränkningarna av mänskliga fri- och rättigheter och vi konstaterar med beklagande att fredsprocessen blir allt svårare. Men det är just med realism och en känsla av ansvar som vi måste betrakta fenomen av sådan omfattning och komplexitet, som har djupa historiska rötter. Det är sant att det invecklade mönstret av politiska, religiösa, ekonomiska och kulturella skäl kan göra ett det verkar omöjligt att reda ut situationen, men det är just i ett sådant läge som vår institution kan bevisa sin kapacitet.
Vårt arbete när det gäller medling och vår roll som pådrivare när det gäller ett närmare och mer fruktbart samarbete måste just ha som utgångspunkt dessa objektiva data, som bör motivera, inte att man bryter eller klandrar, utan en fördjupad diskussion för att komma fram till lämpligare och mer ansvarskännande lösningar.
Herr ordförande! Jag vill tala om det som främst blockerar Barcelonaprocessen, nämligen krisen i Mellanöstern.
Låt oss komma i håg bilden av Yitzhak Rabin vid hans senaste möte - och vilket möte! - som med en gripande klarsyn stämde upp till den fredssång han själv en gång hade förbjudit. Vid den tiden, som ligger så nära, var hoppet om en fredsdynamik synlig, både i Israel och i Palestina - såpass mycket hade medvetandet om de två folkens ömsesidiga beroende utvecklats. En formulering som president Arafat särskilt tycker om sammanfattar på ett bra sätt detta ömsesidiga intresse: territorierna mot freden.
Det är det hoppet och den dynamiken som Netanyahus oansvariga politik är på väg att tillintetgöra, till den grad att han t.o.m. säger nej till vad en plan från Israels främsta allierade blygsamt begär: ett 13-procentigt militärt tillbakadragande från Västbanken. Vad är det då ultrahögern eftersöker? Att förmå Förenta staterna att avveckla sitt engagemang? Att framkalla palestiniernas vrede? Det verkar inte som om någon av dessa två faktorer i dag kan ge högern en förevändning för att officiellt begrava Osloprocessen. Men hur länge kan den här situationen, som saknar tidigare motstycke, fortgå?
Jag hoppas att Europeiska unionen, inför en såpass viktig fråga och en såpass djup kris, kommer att förmå sig att engagera sig med all sin tyngd. Vissa europeiska ledares traditionella betänkligheter, när det gäller att ta minsta steg som kan besvära deras amerikanska allierade, är i det här fallet inte på sin plats. Det gäller att utöva en gemensam press på den som allvarligt hotar freden, så att genomförandet av Osloavtalen kan dras i gång igen. För Europa är det här också ett ögonblick för att visa dem som skulle kunna tvivla på det: nyttan med att Europa till fullo deltar i de avgörande förhandlingarna, där man kommer att ta upp de mest akuta problemen, bl.a. kolonierna, flyktingarna, Jerusalem, och naturligtvis den palestinska staten.
Detta är ett utmärkt exempel på en gemensam europeisk diplomati inom räckhåll. För freden och för Europa önskar jag innerligt att den kan bli verklighet och att den lyckas.
Herr ordförande, mina damer och herrar! Jag vill inte upprepa det som har sagts om fredsprocessens roll i Mellanöstern och om Europa-Medelhavsavtalen, eftersom jag tror att vi alla är överens om att det här finns en hård kärna, som kan eller inte kan lösa upp situationen.
Allmänt sett tror jag, när det gäller problemet Europa-Medelhavet, att man måste känna till, och förstå, att Europa inte kommer att kunna ha en fundamental roll för att reda ut de här motsättningarna, om det inte förser sig med vapen för att verkligen kunna genomföra den politiken. Därför framträder behovet av en gemensam utrikespolitik med gemensamma strukturer just av det faktum att Europa betalar, men saknar förmågan att utnyttja politiska påtryckningar för att förverkliga sina mål, vare sig det handlar om mänskliga rättigheter eller andra problem, och därmed kommer jag till det algeriska problemet, ett annat exempel.
Vi kan se en enorm utveckling i regionen, bl.a. i Marocko, men också att det algeriska problemet är en annan hård kärna som fryser hela processen, av det enkla skäl att det i dag fortfarande finns motsättningar i Algeriet, trots alla processer som har dragits i gång, som gör att Europa bör engagera sig framför allt på tre nivåer.
För det första genom att säga att Algeriets ekonomiska och sociala problem, som har framtvingats av Världsbanken, också är Europas problem, och att Europa bör sätta ett stopp för den politiken. För det andra, genom att säga att en politik mot terrorism i Algeriet, vilken den än är, endast får verkställas med respekt för mänskliga rättigheter. För det tredje, genom att ta hänsyn till det civila samhället; man måste lära sig att räkna till tre i Algeriet! Det finns inte bara militärer här och traditionalister där, det finns också ett civilt samhälle, det finns något annat än denna diaboliska dikotomi, och Europa bör också engagera sig.
Om vi inte förstår det här, kommer vi inte att kunna stå för vår europeiska roll som förespråkar idén om det sociala och om friheten.
Herr ordförande! Jag tror faktiskt att vi alla, i detta ögonblick, kan instämma i att vi genom debatten tydligt kan se vikten av att respektera, konkretisera och förverkliga såväl slutsatserna från Barcelonakonferensen, i november 1995, som Maltakonferensen i april 1997. Detta för att lösa upp det dödläge förslagen i dessa resolutioner har drabbats av. Resultatet från båda konferenserna är vitalt för att bevara freden i Medelhavsområdet, och dess ekonomiska och sociala utveckling, vilket utan några tvivel tjänar relationerna med Europeiska unionen.
Vi applåderar kommissionens beslut att återlansera och driva på Med-, Urbs-, Media- och Campus-programmen, som vi har krävt från parlamentet, eftersom det är nödvändiga program för att stärka Medelhavssamarbetet.
Vi måste betona att relationerna Europa-Medelhavsområdet får en större betydelse om det är möjligt för närvarande, på grund av den blockering som fredsprocessen lider av i Mellanöstern och som hotar slutsatserna från Barcelonakonferensen. Därför får det parlamentariska forumet Euromed, som kommer att äga rum innevarande år, en speciell betydelse eftersom det bör förstärka och komplettera Barcelonaprocessen, uppfylla dess resolutioner och öka den politiska dialogen.
Trots allt det som här utvecklats, herr ordförande, och då vi står där vi står enligt slutsatserna från Barcelona, skulle jag vilja framhäva att allt förstärkande av associeringen med Medelhavet måste i huvudsak ske i medvetande om de konsekvenser som det medför för regionerna i Mål 1 i Europeiska unionen; regioner där majoriteten befinner sig, som ni alla känner till, i Medelhavsområdet och vars industriella aktivitet liknar den i de associerade tredje länderna. Konkret talar vi om textil-, keramik- och jordbruksindustrin. En frihandel som inte tar hänsyn till dessa regioner skulle inte göra annat än skada dem och riskera något så grundläggande för Europeiska unionens ideal som den ekonomiska och sociala sammanhållningen.
Herr ordförande! De decentraliserade samarbetsprogrammen kommer alltså att återupptas, efter att man har gjort en utvärdering av redan genomförda åtgärder och de närmare villkoren för hur de verkställts. Dessa program har länderna i Europeiska unionen velat utveckla för att ge en bättre struktur åt partnerskapen mellan norra och södra Medelhavet, och på så sätt bidra till stabiliteten i Europa-Medelhavsområdet. Det är viktigt att vi får kännedom om det här, vilka konkreta åtgärder inom ramen för Med-programmen som har resulterat i stabiliserande faktorer, och vilka faktorer det rör sig om, bl.a. inom det viktiga området för utveckling av små och medelstora företag. Har de kunnat förhindra en försvagning av jordbruks-och fiskesektorn, med hjälp av uppförandekodexar för att förhindra eventuella destruktiva effekter?
Genomförandet av Med-programmen måste vara exemplariskt. De allvarliga oegentligheter som avslöjades av Revisionsrätten i 1996 års rapport, angående kommissionens förvaltning av dem - har de rättats till, och om ja, hur såg dessa oegentligheter ut? Jag vill påminna om att kommissionen lade ut hela den administrativa och finansiella förvaltningen av Med-programmen till en internationell icke vinstdrivande förening under belgisk lag, ARTM, som grundades av kommissionen själv, och vars medel uteslutande kom från kontrakt som kommissionen gav den.
Domstolen har med all rätt kritiserat kommissionens sätt att delegera befogenheter till tredje man, utan någon rättslig grund, utan något principbeslut och utan anbudsinfordran för kontrakt som allra oftast ingås genom ömsesidiga överenskommelser, vilket allvarliga intresseproblem, eftersom samma konsultgrupper deltar både i utformningen av programmen, i utvecklingen av finansieringsförslag, i förvaltningen av ARTM och i den tekniska uppföljningen av programmen. Domstolen har också kritiserat svagheten i utformningen av programmen och att kommissionens instrument för förvaltning och uppföljning är dåligt anpassade.
Den här typen av metoder har förbjudits i de flesta medlemsstaterna, av uppenbara skäl som har med öppenhet att göra, för det är en ständig källa till ekonomiska övertramp, förskingring och nepotistiska beteenden.
Det ökade antalet program som sköts på kommissionens nivå, och den ständiga utvidgningen av programmens tillämpningsområde, riskerar inte det att i de allra flesta fallen leda till en verklig brist på kontroll? I det här fallet vill vi veta vilka åtgärder rådet har vidtagit, eller planerar att vidta, för att garantera att gemenskapens Med-anslag verkligen får effekter, och för att återupprätta insynen vad gäller användningen av dem.
Herr ordförande! När väl euforin över valutaunionen har lagt sig är det vår skyldighet att åter ta itu med den gemensamma utrikespolitiken, som sannerligen inte visar lika hoppingivande tecken. Detta gäller i synnerhet Medelhavsbäckenet, som nu är marginaliserat i utkanten av Europa, förutom att i dag vara en källa till potentiella och aktuella kriser av en dignitet som överskuggar områdets extraordinära möjligheter.
Det verkar också vara på sin plats att påminna om att det romerska imperiet, som i dag nämns som en modell för det europeiska konstruktionsarbete, misslyckades just på grund av dess oförmåga att smälta samman Centraleuropa och Medelhavsregionen. Det förflutna kan lära oss något som också gäller nutiden.
Under den senaste efterkrigstiden inleddes marginaliseringen av Medelhavet och de skadliga effekterna av detta kan man i dag praktiskt taget ta på med händerna. I Barcelona verkade det som om en positiv utveckling skulle kunna komma igång, men det därpå följande mötet på Malta blev en besvikelse. Hittills har de bilaterala relationerna mellan Europeiska unionen och de enskilda tredje länderna runt Medelhavet fungerat, men det är tveksamt om detta kommer att kunna ha en avgörande roll i politiken EU-Medelhavet i stort.
Vår resolution, som hoppas på en nytändning, blir därför till slut en meningslös cahier de doléances som mildras en aning av vissa tecken på hoppfullhet, som t.ex. öppningen av Meda-fonderna, sammanträdet med de 27 utrikesministrarna och inrättandet av ett forum för EU-Medelhavssamarbetet. Även om man inte får undervärdera betydelse av dessa steg, så är det verkligen inte på det viset som processen som ledde till valutaunionen har hanterats och om den hade hanterats på det viset, skulle man inte ens höra talas om den i dag.
Utan en gemensam utrikespolitik för Europa, från Nordsjön till Medelhavet, kan verkligen lite förändras och resolutioner som denna kommer att återkomma utan att vi förväntar oss några betydande resultat.
Jag är tacksam över tillfället att få delta i denna debatt för att försöka svara på de frågor som har ställts, även om jag kommer att överlämna åt min kollega, komissionär Marín, att ta upp de tekniska aspekterna.
Innan jag försöker att ge en del svar till dessa frågor i ett mer allmänt sammanhang, skulle jag vilja nämna en fråga som har samband med detta - mordförsöket på Akin Birdal, ordförande i organisationen för mänskliga rättigheter i Turkiet, som jag mötte när jag besökte Turkiet i höstas. Jag tror att rättskaffens människor över hela Europa kommer att bli chockade och upprörda över denna tragiska händelse. Jag vet att både själ och hjärta hos de goda människorna i Europa kommer att vara med Birdal och hans familj i denna svåra stund. Vi önskar honom alla ett snabbt tillfrisknande. Ordförandeskapet och alla rättskaffens människor i Europa kommer att, vet jag, vilja ge allt stöd till den turkiska regeringen och domstolarna i att ställa de som är ansvariga för detta illdåd inför rätta.
Om Euromed-processen i allmänhet, skulle jag vilja börja med att fastslå att jag tror att detta partnerskap är av högsta prioritet för rådet. När det gäller ratificerande av de Europa-Medelhavsavtal som hittills har skrivits under, kan rådet bara konstatera att ratificerandeprocessen i nationella parlament av de överenskommelser som redan har skrivit under verkligen är en mycket långdragen sådan. Ordförandeskapet har, vid flera tillfällen, uppmanat medlemsländer att skynda på sina ratificeranden. Rådet har, emellertid, inget makt att blanda sig i det interna förfarandet för ratificerande av dessa medlemsländer.
Barcelonakonferensen i november 1995 enades om målet att inrätta Euromed-frihandelsområdet till 2010. Vi arbetar nu hårt med att nå detta mål. Ett nyckelelement i denna strategi är förhandlingarna av de nya Euromed-partnerskapsavtalen.
När det gäller förhandlingar om jordbruksprodukter, konstaterar rådet att trots vissa produkters känslighet, avslutades förhandlingarna på ett lyckat sätt med Marocko, Tunisien, Israel, de Palestinska myndigheterna och Jordanien. Rådet hoppas att de återstående förhandlingarna snart kommer att bli lyckosamt avslutade. En ny förhandlingsrunda med Libanon ägde rum den 23 och 24 april, och med Egypten den 7 och 8 maj. Jag kan också meddela parlamentet att förhandlingar med Syrien är planerade att starta den 14 maj.
I december 1997 antog jordbruksrådet slutsatser gällande kommissionens studie om koncessioners inverkan på Medelhavsländerna. Den betonade vikten av att hänsyn till de socio-ekonomiska återverkningarna av de föreslagna koncessionerna på gemenskapens jordbruksmarknad. Den konstaterade också behovet av att utveckla en konsekvent övergripande strategi vid definiering av gemenskapens position i förhandlingar med tredje land.
När det gäller kampen mot terrorism, ger inte förhandlingsdirektiven för ett partnerskapsavtal med Algeriet, som de antogs av rådet i juni 1996, möjlighet till att ta med bestämmelser rörande denna fråga i avtalet.
Inom ramen för dialogen mellan Europeiska unionen och Algeriet har algeriska myndigheter understrukit deras intresse av att fortsätta diskussioner om vad som kan göras för att förhindra och bekämpa terrorism. Rådet har upprepade gånger bekräftat sitt intresse av en dialog på bred basis för att diskutera eventuella bekymmer och förslag som de algeriska myndigheterna kanske skulle försöka få det att uppmärksamma, inklusive hur man bekämpar terrorism. Det är en enlighet med förslaget till resolution som föreligger parlamentet.
Rådet undersöker nu bästa sätt att starta en politisk dialog om denna känsliga fråga både på bilateral nivå och i Euromed-sammanhang. Rådet har starkt fördömt terroristattacker mot den algeriska befolkningen, inklusive massakrer, andra mord, bortföranden och våldtäkter. Samtidigt, har det uttryckt solidaritet med det algeriska folket och, följaktligen, har det upprepade gånger manat algeriska myndigheter att anstränga sig till fullo för att aktivt skydda befolkningen från attacker.
Lika viktigt för rådet är stödet och skyddandet av mänskliga rättigheter i Algeriet. För detta ändamål manade ordförandeskapet, inom Förenta nationernas 54: e kommission för mänskliga rättigheter, å Europeiska unionens vägnar, Algeriets regering att till fullo respektera mänskliga rättigheter och att närma sig kampen mot terrorismen inom lagen och internationell standard.
Med hänsyn till detta är rådet också oroad över anklagelser om godtyckliga avrättningar, godtyckliga arresteringar och tortyr och har uppmanat de algeriska myndigheterna att råda bot på dessa frågor. Rådet har uppmuntrat, och kommer att fortsätta att uppmuntra, den algeriska regeringen att verka för insyn genom dialog om mänskliga rättigheter med världssamfundet. Det har manat Algeriet att underlätta tidiga besök av Förenta nationernas speciella rapportörer om tortyr och informella summariska eller godtyckliga avrättningar.
Meda-programmet är en viktig komponent i samarbetsstrategin mellan Europeiska unionen och dess Medelhavsgrannar. Unionen har anslagit 4, 7 miljarder ecu för 1995-1999 för att underlätta den process av ekonomisk övergång som nu är på väg.
Efter fördjupade diskussioner mellan kommissionen och Europaparlamentet, har kommissionen nyligen annonserat sin intention att återuppta de tre decentraliserade samarbetsprogrammen för Medelhavsområdet: Med-Campus, Med-Media och Med-Urbs. Själva investeringsprogrammet Med återinsattes inte men dess huvudsakliga mål har nu införlivats i det bredare Meda-programmet. Rådet konstaterar med tillfredsställelse detta beslut som togs bara några veckor sedan innan ministermötet i Palermo. Detta kommer att möjliggöra att substantiellt samarbete utvecklas i enlighet med Barcelonadeklararationen mellan aktörer i det civila samhället och gynna bättre ömsesidig förståelse.
Ministermötet i fråga som kommer att äga rum i Palermo den 3 och 4 juni kommer att bli en möjlighet att tillsammans utvärdera, med alla Medelhavspartner, aktiviteterna som har satts i gång under Europa-Medelhavssamarbetet och ge det förnyad kraft med tanke på nästa formella ministermöte i Tyskland i april 1999.
När det gäller risken för att Barcelonaprocessen kontamineras av fredsprocessen i Mellanöstern, understryker rådet att partnerskapet skall hållas uppe i enlighet med överenskommelserna i Barcelonadeklarationen vilket sätter upp långtidsmål. De nuvarande svårigheterna som har uppkommit genom fredsprocessen skall inte tillåtas att överskugga detta perspektiv. De två processerna är kompletterande men separata.
Det nyliga besöket till regionen av premiärminister Blair och utrikesminister Cook och de samtal som hölls i London den 4 och 5 maj är ett konkret tecken på rådets nära diplomatiska engagemang i fredprocessen i Mellanöstern. Återigen är det i linje med innehållet i förslaget till resolution som ligger framför detta parlament, och vi hoppas att detta kommer att bli en grund för fortsatt dialog och det finns viss optimism om att det inom kort kommer att finnas en väg framåt.
Tack, rådets ordförande! Jag skulle i synnerhet vilja tacka er för att ni tog upp frågan om det nyliga mordförsöket i Turkiet. Som ni förmodligen vet togs frågan upp i denna kammare i tisdags och återigen denna morgon.
Herr ordförande, ärade ledamöter, herr rådsordförande Henderson! Jag vill börja mitt anförande med att påminna om en sak som ibland glöms bort. Fram till för knappt två och ett halvt år sedan, fram till Barcelonakonferensen, hade Europeiska unionens Medelhavspolitik en tämligen blygsam och begränsad omfattning. Vi erbjöd helt enkelt varje tredje land i Medelhavsområdet en rad handelskoncessioner och ett visst finansiellt stöd av bilateral karaktär. Följaktligen fanns många mycket viktiga områden inte med i de förbindelserna. Jag tänker på den politiska dialogen, ekonomiska förändringar, frihandel, kulturellt samarbete och samarbete med det civila samhället.
Barcelonakonferensen innebar en radikal förändring av inriktningen där vi fastställde en associationsstrategi, som formulerades och genomfördes gemensamt med våra partners i Medelhavsområdet, grundad på just avtal som fritt har ingåtts av alla. Associationen är ett vitt utsträckt projekt som nu omfattar alla sektorer av gemensamt intresse, från politiska frågor och säkerhetsfrågor via ekonomiskt och finansiellt samarbete till den sociala, kulturella och mänskliga dimensionen. Det bör således inte förvåna någon att steget till detta nya system har inneburit vissa inkörningssvårigheter för att få igång det, vilka kommissionen inte kan dölja.
För det första är det ingen hemlighet att Meda-förordningen under åtta månader har blockerats i rådet av strikt politiska skäl, vilket ni alla känner till. Denna förordning var blockerad i åtta månader i rådet på grund av den situation som skapades genom problemet i våra relationer med Turkiet och vetot från en medlemsstat.
För det andra, den exponentiella ökningen av stödet, vid toppmötet i Cannes, sammanföll med en tidpunkt då det inte var politiskt möjligt att ens minimalt öka kommissionens personella resurser för att verkställa det stödet. Toppmötet i Cannes, som ledde till en mycket påtaglig ökning av Meda-programmet, hölls precis då rådet och Europaparlamentet höll på att fastställa nolltillväxten för Europeiska unionens personal. Därefter är det sant att jag själv, på grund av problem som vi upptäckte under förvaltningen av de decentraliserade samarbetsprojekten, beslutade att stoppa dem tills vi kunde bekräfta en full insyn och god förvaltning.
I dag har vi en politik med sammanhängande och ambitiösa långsiktiga mål, som baseras på etablerande av frihandel, stöd till ekonomisk förändring och främjande av direktinvesteringar. Med ett ord befinner vi oss för tillfället - och det är bra att denna debatt äger rum i Europaparlamentet - i en fas som jag skulle vilja säga går i marschfart. Meda-programmet, med sina svårigheter, problemet med den förvridna fredsprocessen, som också finns där och som skapar många svårigheter i den daglig förvaltningen, har efter två och ett halvt år, nått sin marschfart.
För det första har vi redan lyckats teckna fem Medelhavsavtal, och de övriga avancerar snabbt, även om jag inte kan dölja att det finns svårigheter i den del som rör jordbrukshandeln och återtagande av illegala invandrare. Förhandlingarna om jordbruksdelen och klausulen om återtagande av illegala invandrare har blivit de största politiska problemen i förhandlingarna om associationsavtalen. Och trots det, måste jag säga att vi måste vara konsekventa: att kräva att en Medelhavspolitik genomförs, eller vara för en Medelhavspolitik, under förutsättning att länderna i området inte säljer en enda tomat eller salladshuvud eller gurka på den europeiska marknaden, är helt enkelt att vara emot Medelhavspolitiken. Man kan inte kräva en sak och samtidigt kräva dess motsats. Detta måste preciseras från och med nu. Medelhavspolitiken, i handelstermer, innebär en kostnad för gemenskapsekonomin. Om vi inte förstår det på det sättet förnekar vi det självklara i själva processen.
Vad gäller de nationella indikativa programmen, har de gjort påtagliga framsteg då de alla är godkända. Det finns naturligtvis en obalans, vilken med rätta har påpekats, mellan åtagandebemyndigandena och betalningsbemyndigandena. Naturligtvis måste den slutliga balansen sökas i slutprocessen, men jag måste påpeka att, vad gäller betalningsbemyndigandena hör många av operationerna med betalningsbemyndiganden ihop med strukturella åtstramningar, därmed kommer dessa pengar att betalas om länderna, beträffande privatiseringslagar, förändringar av banklagstiftning, sanering av den offentliga sektorn, uppfyller målet i det makroekonomiska program de har undertecknat med Världsbanken och med Europeiska unionen. Om de inte följer detta, kommer givetvis inte dessa belopp att utbetalas, ty att inte betala, i detta konkreta fall, är precis kommissionens skyldighet. Detta måste jag göra klart från och med nu, eftersom jag redan har fattat ett negativt beslut angående ett Medelhavsland som inte har uppfyllt sin privatiseringslag, och detta har tvingat mig att säga: detta gör att vi inte kan betala åtstramningsprogrammet, trots att vi befinner oss i förhandlingar.
Jag skulle vilja bekräfta för er, herr Wurtz, något som är som ur en bok: Problemet med fredsprocessen smittar allvarligt av sig på Barcelonaprocessen. Ni vet inte vilka mirakel vi många gånger måste göra för att få Barcelonakommittén att fortsätta fungera, helt enkelt för att situationen i Mellanöstern har ett mycket negativt inflytande på hela processen. Vårt mål är att i Palermo, vid toppmötet av utrikesministrar från båda sidor, försöka lösa problemen i Barcelonaprocessen så långt som möjligt. Det är inte möjligt att upprepa det som skedde på Malta, då vi var tvungna att resa därifrån utan att ens ha kommit fram till en slutkommuniké. Vi kan inte fortsätta på det viset för detta är mycket negativt och det förorsakar många svårigheter.
Jag skall nu göra några beaktanden som jag vill ta upp för att snabbt komma framåt.
Det revisionsrätten säger om att det saknas personella resurser är helt och hållet korrekt. Det är sant att parlamentets beslut för Meda, om att installera vad som kallas tekniskt och administrativt stöd, hjälper oss, och detta har redan inletts i vårt säte och i varje delegation, men angående personalfrågan befinner vi oss återigen i en situation där det är svårt för kommissionen att förklara vad som händer. Därför att revisionsrätten konstaterar att vi har för litet personal, Europaparlamentet konstaterar att vi har för litet personal. Om ministerrådet och Europaparlamentet i oktober i år beslutar om nolltillväxt, så har ni redan svaret för nästa år: Vi kommer att fortsätta att sakna personal.
Följaktligen kommer jag, i oktober, än en gång att säga till Europaparlamentet och ministerrådet: om ni konstaterar att jag saknar personal, ge mig då personal, och om ni inte ger mig det så har ni redan svaret inför nästa år: Jag har inte personal.
Vad har vi då gjort? Vi har lanserat det decentraliserade samarbetsprogrammet och i detta, vilket vi har förklarat och kommer att förklara igen i budgetkontrollutskottet, har vi, i förhållande till Fabras betänkande, tillfredsställt alla Europaparlamentets villkor, alla utom ett. Helt enkelt för att vi inte har personal. Och detta villkor är det om direktförvaltning av programmen. Vad vi har gjort - och det är sant eftersom det har publicerats i Europeiska Gemenskapernas Bulletin - har varit att kontraktera assistans utifrån för å ena sidan, den tekniska förvaltningen och, å den andra, den finansiella förvaltningen. Och detta har skett genom ett offentligt anbudsförfarande via Europeiska Gemenskapernas Bulletin och Internet, och det har underställts de nya kontraktsvillkoren för det säkra kontraktet som kommissionen godkände i juli förra året.
Varför har vi fattat detta beslut? För att vi inte har personal och i vilket fall som helst har vi vidtagit maximala försiktighetsåtgärder, nämligen att skilja den tekniska och den finansiella förvaltningen åt. De kommer att arbeta oberoende av varandra och dessutom har kontraktet som kommissionen ingått, begränsats exklusivt till två år för att se hur det fungerar. Naturligtvis skulle jag önska att budgeten i oktober gav oss mer personal så att vi direkt skulle kunna förvalta dessa program.
Vad gäller beslutet om att föra eller inte föra handlingarna till de rättsliga myndigheterna, kommer kommissionen att rapportera om saken till budgetkontrollutskottet den 20 maj under debatten om godkännande av budgetförvaltningen för 1996.
Beträffande Algeriet, vilket oroar Cohn-Bendit, befinner vi oss just i en situation när vi måste besluta om vi skall gå en väg eller en annan med regeringen. Just denna vecka befinner sig en delegation från min avdelning, i generaldirektoratet, i Alger för att försöka utröna vad vi skall göra.
Detta är ett problem som också har att göra med, inte åtagandena, utan betalningarna; det är ingen hemlighet att vi för närvarande har fryst 400 miljoner ecu i budgetposten för Algeriet, i Medelhavsprotokollen och det nya Meda-programmet. Det är lämpligt att de problem vi har sägs där. Om vi inleder ett anbudsförfarande för att göra ett utvecklingsprogram för landsbygden i Algeriet, och ingen, på grund av säkerhetsskäl, presenterar något anbud, vad kan då kommissionen göra?
Jag kan inte tvinga den tekniska assistansen i medlemsstaterna att resa, eftersom den vägrar. Jag kan inte tvinga den tekniska assistansen som normalt sett arbetar i Bryssel eftersom den anser att det är ett land som av inre orsaker är mycket svårt att arbeta i. Vi arbetar dock denna vecka i Algeriet i syfte att kunna finna en lösning.
Därefter finns det en annan sak som förklarar förseningen av verkställandet av programmen, vilket aldrig nämns men som jag måste säga: De försenade ratificeringarna av associationsavtalen från medlemsstaternas sida.
Jag har än en gång vänt mig till utrikesministrarna eftersom genomsnittstiden i de nationella parlamenten för ratificeringen av Medelhavsavtalen - det första gällde Tunisien - är två år och fyra månader. Jag hoppas därför att våra medlemsstater försöker komma den 6 juni till Palermo med en förklarlig situation.
Jag måste säga att det fall som är mest oroande är Marocko. För att inte nämna Palestina, Israel eller andra fall.
Sammanfattningsvis, glöm inte att - och jag anser att detta är en stillsam debatt för en annan regeringskonferens - så länge vi fortsätter att tillämpa Maastrichtfördragets bestämmelser om blandade avtal, är det mycket svårt att arbeta inom området med att verkställa samarbetsavtalen.
Detta händer mig i Meda, men i Phare och Tacis sker exakt samma sak. Genomsnittet för ratificering i de nationella parlamenten ligger för närvarande på mellan två och ett halvt år och tre år. Vilket är mycket allvarligt för den allmänna bilden av Europeiska unionen.
Vi kan inte göra annat därför att fördraget säger vad det säger, men jag hoppas att hela systemet för blandade avtal i framtiden - för detta är rent sunt förnuft - kommer att ses över inom ramen för en ny regeringskonferens, för tro mig, att arbeta på det här sättet är mycket, mycket besvärligt.
Tack, herr kommissionär, för era ord. Jag vill påpeka att jag i mycket hög grad instämmer, framför allt i den sista delen av ert anförande, eftersom det besparar mig några saker jag hade tänkt säga. Jag tycker det är rätt att börja med att understryka vår tillfredsställelse över att Med-programmen har kommit igång, så dyra för detta parlament, som alltid är mycket uppmärksamt på att unionens medborgare skall kunna delta i gemenskapens decentraliserade initiativ. Det har kommit igång - och det måste understrykas - genom att man har tagit hänsyn till de krav denna kammare framförde till kommissionen.
Som Samland, ordföranden i budgetkontrollutskottet - vilket inte är berömt i kammaren för vänlighet eller för att vara särskilt givmilt - sade: Den grad av öppenhet kommissionen visar på detta område är exemplariskt, och jag anser att det borde utgöra exempel för andra samarbetsprogram som pågår.
Den höga verkställighetsgraden i Meda är också mycket positiv. Och jag vill framföra en fråga angående detta: är det rimligt, med tanke på denna höga verkställighetsgraden, att de ekonomiska medel som föreslås för 1999 innebär en minskning för att uppfylla Cannesavtalen? Vilken effekt får det för fortsättningen av programmen efter 1999? Jag anser att en omedelbar minskning av de ekonomiska medlen för Meda-programmen, trots sin höga verkställighetsgrad, är en negativ politisk signal.
Situationen i Israel oroar hela världen. Rådets representant sade att den politiska situationen i Mellanöstern inte får låta oss glömma våra långsiktiga mål. Givetvis vill vi att de långsiktiga målen från Barcelonakonferensen uppfylls, men om vi inte vet hur vi skall få igång de avtal som vi har tecknat med Palestinas nationella myndighet för att man inte ens vet på vilka landområden de kan tillämpas, kommer vi svårligen att kunna förneka det som kommissionären så tydligt sade: att inte uppfylla Osloavtalet förstör hela Barcelonaprocessen.
Jag vill avsluta i samma positiva ton som jag inledde, genom att lovorda att det parlamentariska forumet Euromed kommer att äga rum.
Herr ordförande! Som spanjor och medborgare, boende vid gränsen till ett vänskapligt land som Marocko, eftersom jag bor i Melilla och således även ett fåtal kilometer från gränsen till Algeriet, anser jag mig speciellt medveten om de frågor som angår de två Medelhavskusterna. Nästa vecka skall parlamentets Magrebdelegation genomföra ett besök till Marocko och Mauretanien för att driva på den politiska och parlamentariska dialogen med dessa länder utifrån andan i Barcelonakonferensen och associationsavtalet med Marocko, som för övrigt har en pågående ambitiös utvecklingsplan för norr, vilket det skulle vara lämpligt att ägna tillbörlig uppmärksamhet.
Problemen med skulder, invandring, droger, kulturella okunskaper om varandra, samt misstroende och en logisk oro för de integristiska rörelserna som, olyckligtvis, blodar ned länder som Algeriet, kräver ömsesidiga ansträngning av samarbete och stöd. Därför har flera förfaranden instrumenterats, som de i Meda-programmen och de som kommer ur de bilaterala avtalen om ekonomisk, kulturell och social utveckling. Om Medelhavssamarbetet skall uppnå goda resultat beror det på de inblandade parterna. De europeiska institutionerna bör satsa nödvändiga medel för att stöden skall nå dessa länder med största skyndsamhet och insyn i förvaltningen av dem, och för att en lämplig informationspolitk skall möjliggöra tillgång till de planerade programmen, på jämlika grunder, för företag, organisationer eller enskilda som är intresserade av dem.
Inom det regionala och lokala samarbetsområdet skulle det vara mycket önskvärt att tredje land i Medelhavsområdet gjorde verkliga ansträngningar för att kunna delta i det civila samhället inom områden för rättigheter och friheter, jämlikhet för kvinnor, och speciell uppmärksamhet på ungdomar, liksom effektivisering av administration, minskad byråkrati, och mer insyn i deras verksamhet.
Besöket till Algeriet som vi genomförde med en parlamentsdelegation gav många erfarenheter och ledde till slutsatsen att vid sidan av det ekonomiska samarbetet, med de svårigheter som Marín har förklarat, bör det också finnas ett djupt politiskt samarbete, oumbärligt för att kunna tala öppet om terrorismen, de mänskliga rättigheterna och det sociala och kulturella samarbetet.
Europaparlamentet har erbjudit denna politiska dialog vilken vi redan har inlett inom Magrebdelegationen. Därför är det nödvändigt, som Marín sade, att associationsavtalen fungerar effektivt. Det är mycket viktigt, vilket tidigare har sagts här, att ratificeringsprocessen skärps i de nationella parlamenten, inklusive för de avtal som förhandlas, som i fallet med Algeriet. Dessa avtal utgör det grundläggande instrumentet för att staka ut den politiska dialog som självklart inte får sluta vid undertecknandet och ratificeringen av desamma.
Herr ordförande! Om tre dagar åker jag till Egypten som föredragande för associeringsavtalet, men jag förstår att Barcelonainitiativets politiska syfte är i fara och därigenom utvecklingen av en zon med stabilitet.
Henderson illustrerade nyss rådets maktlöshet i sin redogörelse för att ratificeringen av redan ingångna avtal inte längre kan uppmuntras. Ändå är det viktigt, vilket även Marín sade alldeles nyss.
Jordbruk. Vad görs för att anpassningen av den gemensamma jordbrukspolitiken inför utvidgningen skall vara i harmoni med de berättigade önskemålen vad jordbruksexport i Nordafrika beträffar?
Mänskliga rättigheter. Marocko gör stora framsteg, men andra länder kommer på efterkälken. Det måste göras något åt detta också.
Terrorism. Jag håller med om att terroristaktiviteter förekommer i många länder, men ändå nämns ständigt London som den plats varifrån även initiativ med inslag av terrorism går till länder i Nordafrika. London nämns oupphörligen. London tiger. London måste göra något. Det är bara Belgien som har gjort något.
Till sist, det är inte rätt att basera hela Medelhavspolitiken på blockaden av fredsprocessen i Mellanöstern. Det förefaller mig vara fel.
Herr ordförande! Vi måste av allt att döma påskynda förhandlingsprocessen med länderna kring Medelhavet, annars är risken stor att Förenta staterna, vars närvaro i den här regionen redan är tydlig, till slut styr och ställer över allting. Området i fråga är ett känsligt område vad gäller stabilitet och fred, och det är också en stor region med handelsintressen. Jag beklagar den europeiska protektionismen inom jordbruket, som förhindrar en verklig integration, men lika mycket beklagar jag, om inte mer, attityden hos vissa berörda länder, som verkar ha förlorat Barcelonaprocessens principer ur sikte, principerna för fred, respekt för mänskliga rättigheter och för rättsstaten.
Det stämmer att Europeiska unionen delvis är ansvarig för den långsamma takten och den dåliga förvaltningen av programmen, för att inte tala om ekonomisk förskingring och den otillräckliga kontrollen av projektens förvaltning. Motsättningarna mellan de femton, som ibland är förståeliga men ofta skadliga för välståndet i Medelhavsregionen, bidrar inte till att lösa problemen med invandring, sociala problem, miljöproblem, kulturella problem, problem med säkerhet och terrorism.
Det står klart att Europa måste engagera sig mer i fredsprocessen i Mellanöstern och för att lösa krisen som rasar i Algeriet. Låt oss erkänna att Europa inte har haft förmågan att spela en betydelsefull roll i den algeriska krisen. Vare sig det beror på olika politiska ståndpunkter om hur konflikten skall lösas eller på ekonomiska faktorer, är resultatet mycket nedslående. Terrorismen härjar mer än någonsin, på samma sätt som kränkningarna av mänskliga rättigheter, och då tänker jag självklart på tortyren och på det stora antalet försvunna.
Barcelonaförklaringen innebär att alla länder som ansluter sig till den respekterar principerna för fred, demokratisering och mänskliga rättigheter, i ett område av frihet och dialog med det civila samhället. Jag önskar av hela mitt hjärta att Europa utvecklar sitt samarbete med länderna kring Medelhavet och påskyndar förfarandena för ratificieringen av avtalen. Jag uppmanar emellertid också de här länderna att samarbeta mer med Europa. Vi kommer alla att vinna på det, och bidrar då tillsammans till stabilitet, välstånd och fred.
Herr ordförande! Den dialogprocess som inleddes på Barcelonakonferensen har inneburit ett nytt schema för regional dialog mellan Medelhavsområdets befolkningar, vilka är indragna i strävan efter tre stora mål: politisk stabilitet, säkerhet grundad på ett stärkande av de demokratiska institutionerna samt den ekonomiska utvecklingen.
Men för närvarande har denna associationsdialog ett trovärdighetsunderskott. Det vittrande som drabbar den är konstant på grund av situationen i Mellanöstern, kränkningen av rättigheterna i Turkiet och den instabila situationen i Algeriet.
Vad gäller Mellanöstern har fredsprocessen hindrats genom den israeliska regeringens blockering och bristen på åtagande från detta land till ett kommande möte som kan fortsätta fredsansträngningarna. Denna inställning uppvisar ett tydligt förakt för resolutionerna från FN: s säkerhetsråd, Osloavtalet och de antagna principerna på Madridkonferensen om Mellanöstern.
Europeiska unionen måste kräva att Israel uppfyller dessa villkor. Om inte detta inträffar, bör vi överväga begränsningar i vårt avtal med Israel, vars regering riskerar regionens stabilitet och integration.
I en annan fråga, bör vi på samma sätt kräva ett slut på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Turkiet och stödja de algeriska demokraterna. Europeiska unionens framtida strategi bör granska såväl sin roll i fredsprocessen i Mellanöstern som sin politiska roll i Medelhavsområdet som är förbundet med urgamla historiska, kulturella och mänskliga band.
Europeiska unionen får inte bli endast en ekonomisk partner, utan också en politisk medlare. Med detta sätts inte bara Medelhavsdialogens trovärdighet på spel utan också själva det europeiska bygget som politiskt projekt.
Debatten kommer att återupptas i kväll.
Herr ordförande! Jag tar till orda angående arbetsordningens påbud om det 50-procentiga röstandet i omröstningar med namnupprop. Ni kommer säkert ihåg att ni informerade denna kammare om att detta nya förfaringssätt skulle gälla under en prövotid på tre månader. Denna tremånadersperiod är nu över. Får jag fråga er om ni för kammaren kommer att lägga fram några ändringar i dessa förfaringssätt så att kammaren sedan kan rösta om dem i demokratisk ordning?
Vi skall just till att diskutera utnämningen av direktionen till centralbanken. Mycket har gjorts för öppenhet och insyn i Europeiska centralbankens verksamhet. Det är bara rätt av ledamöterna av denna kammare att förvänta sig att samma öppenhet och insyn i hur presidiet utför sitt arbete. Jag skulle vilja råda er, herr ordförande, att medan jag ser ut att vara ensam i mina invändningar mot dessa särskilda påbud, kan jag försäkra er om att många av ledamöter i denna kammare från alla politiska grupper är lika oroade som jag över påbudet i arbetsordningen från ett presidium som inte gör sig självt ansvarigt inför denna kammare.
Därför skulle jag vilja avsluta med att fråga er om ni kommer att förelägga för denna kammare några åtgärder som kommer att verifiera det nuvarande, obscena och dumma 50-procentsregeln, som ni har gjort med det nuvarande omröstningssystemet?
Herr Falconer, jag kommer att lägga fram denna fråga för presidiet under någon av de kommande sammanträdena så att det kan ompröva systemet efter tremånadersperioden. Jag har inte för avsikt att frånta presidiet dess befogenhet att ompröva systemet efter att vi har praktiserat det i tre månader.
Herr ordförande! I går fanns det i samband med omröstningen om Pirkerbetänkandet ett ändringsförslag från de Gröna av vilket två delar godkändes av en majoritet i detta parlament. Detta var kompletteringar eller ändringar av den befintliga punkt 8. Därefter genomförde den som då var sammanträdesordförande en omröstning om den ursprungliga punkt 8. Jag begärde då ordet i plenum för att säga att detta bara kunde betyda att det som var kompatibelt med de godkända ändringsförslagen hade övertagits. Nu visar det sig att en väsentlig del av ett godkänt ändringsförslag inte har tagits upp i den godkända texten. Jag måste inlägga en formell protest mot detta. Det är emot all parlamentarisk praxis och även mot parlamentets regler. Jag kräver således ett tillrättaläggande på ett sådant sätt att det omröstningsresultat som avgivits av en majoritet här beaktas.
Fru Aelvoet, protokollet kommer att kontrolleras för att se vad som har hänt, även om detta inte är rätt tillfälle att göra anmärkningar på protokollet. Men frågan är så viktig att det skall kontrolleras.
Herr ordförande! Jag är fortfarande inte säker på att jag har förstått rätt. Informerar ni denna kammare om att ni kommer att konsultera presidiet om att titta på omröstningsystemets ställning men att ni inte kommer att lägga fram beslutet för kammaren i sin helhet? Är ni beredd att lägga fram någon rekommendation från presidiet till kammaren i sin helhet? Det var min fråga. De ärade ledamöterna av denna kammare har rätt att debattera och rösta i dessa frågor i sina grupper och att rösta om dem i denna kammare. Ni kan inte ändra villkoren utan att de ärade ledamöters rättigheter skymfas.
Jag frågar er ännu en gång om jag har förstått detta rätt, nämligen att ni sade att ni kommer att lägga fram denna fråga för presidiet. Ni har haft tremåndadersöversynen. Jag trodde att presidiet skulle ha diskuterat detta förra månaden. Om ni emellertid tänker förelägga det för presidiet ännu en gång, säger ni då att ni skall lägga fram presidiets beslut för denna kammare?
Herr Falconer, när en ledamot eller vilken annan person som helst kräver sina rättigheter, är det första som krävs att han känner till dem. Var därför god och läs arbetsordningen, där rättigheterna för kammarens ledamöter finns. Och arbetsordningen, som den ser ut nu, ger presidiet denna behörighet, och inte kammaren. Jag kommer inte att motsätta mig. Föreslå en förändring i arbetsordningen, vilket alla ledamöter kan göra, för att kammaren skall fatta dessa beslut och inte kammaren. Medan arbetsordningen säger att presidiet fattar dem är jag tvingad, av arbetsordningen, liksom ni och de 626 ledamöter som finns här, och jag måste uppfylla dem, för det tvingar mig artikel 5 till.
Omröstning
Herr ordförande! Samordningsgruppen den europeiska högern deltog inte i omröstningen, eftersom den varken kunde ställa upp på direktionens principer eller dess sammansättning.
Herr Martinez, ni är en kunnig jurist. Ni vet att det inte är dags för röstförklaringar än. De kommer på slutet.
Efter omröstningen om stycke E i ingressen
Herr ordförande! Innan vi övergår till omröstningen om Duisenberg, skulle jag vilja fråga om Duisenberg är närvarande för att visa sin respekt för Europaparlamentet, när vi nu röstar om hans eventuella utnämning till ordförande för Europeiska centralbanken. Är Duisenberg närvarande?
Herr Alavanos, jag ser honom inte och man säger att han inte finns här just nu. Jag påminner om att det i dag inte handlar om en utnämning utan ett yttrande till förmån för utnämningen, vilken i vilket fall som helst är rådets ansvar.
(Parlamentet godkände rekommendationen.)
(Applåder)
Herr ordförande! Jag begärde ordet innan ni tog itu med omröstningen genom namnupprop. Eftersom min begäran uppfattades, beklagar jag att ni inte accepterade den.
När vi yttrar oss om utnämningar är det brukligt att vi genomför slutna omröstningar. Det gäller bl.a. för utnämningar till revisionsrätten. Vi skall nu avge ett yttrande om personer som man föreslår skall utnämnas till Europeiska centralbanken. Jag tror att det vore riktigt att anpassa oss efter vad som är brukligt och att genomföra en sluten omröstning, även vid omröstningar genom namnupprop.
Herr Fabre-Aubrespy, som ledamot av utskottet för arbetsordningen vet ni att en sluten omröstning måste begäras av en femtedel av ledamöterna, innan omröstningen börjar. Jag har inte mottagit en sådan begäran av en femtedel av ledamöterna. För övrigt gäller det inte ett val, inte ens en utnämning, det är ett yttrande i förhållande till vilket Europeiska rådet kan besluta att utnämna eller att inte utnämna. De bestämmelser som ni åberopar är således inte tillämpliga.
Herr ordförande! Jag har inte för avsikt att säga allt det som de andra kollegerna har sagt. Eftersom jag har röstat emot denna rekommendation och rekommendationens innebörd, vill jag motivera det, eftersom jag har förstått att parlamentet...
(Ordföranden avbröt talaren.) ... det heligaste av allt heligt har överlämnats åt en viss Duisenberg som föraktar oss och inte ens är närvarande här...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Tack så mycket, herr ordförande. På grund av problem med sittplats - jag har ännu inte hittat min placering - vill jag påpeka att jag var närvarande i den senaste omröstningen och att min röst var " ja" . Jag ber er att ta med den.
Jag vill också påpeka att på de utsedda platserna har vi inga mikrofoner, vilket gör att det är mycket svårt att tillkännage att man är närvarande.
Herr ordförande! Jag ber er därför att ni för in mig bland ja-rösterna, att jag var närvarande och, om det är möjligt, att ni ordnar mikrofoner till dessa platser.
Fru Izquierdo Rojo, det kommer att lösas så fort vi har den nya byggnaden. Under tiden denna kammare har de platser den har, är de som kommer först privilegierade.
Herr ordförande! Jag vill absolut inte underlåta att hänvisa till följande, och det måste man i den kommande budgetdebatten även upprepat påminna om: Vi kommer visserligen nu att godkänna dessa olika förslag som rör Save-programmet för befrämjande av energieffekten, utan att ha något betänkande. Men ni måste alla vara medvetna om att det egentligen är en form av förljugenhet om vi tar upp dessa sex länder i Save-programmet, för vi kommer inte att ha ett rött öre till hands för det!
Fru Bloch von Blottnitz, detta är inte rätt tillfälle för en röstförklaring eller en debatt.
Vi skall nu genomföra omröstningen.
(Genom successiva omröstningar godkände parlamentet de sex förslagen till beslut.)
Herr ordförande! Ni påminde oss med rätta om att den här texten kräver kvalificerad majoritet. Nu har vi röstat om den första strecksatsen i ett ändringsförslag, ett ändringsförslag som avslogs, men jag anser att ni nu borde genomföra en omröstning om strecksatsens originaltext, för att se om den verkligen kan erhålla kvalificerad majoritet.
Herr Fabre-Aubrespy, fördragstexten klargör att ändringsförslag måste godkännas med kvalificerad majoritet vid andra behandlingen, och det gäller endast ändringsförslagen. Själva texten går inte till omröstning. Den skall man inte rösta om, och det är för övrigt ett resultat av en idé som framfördes av en fransk president under diskussionerna om Maastrichtfördraget.
(Ordföranden förklarade den gemensamma ståndpunkten för godkänd efter dessa ändringar.)
Herr ordförande! Jag vill helt enkelt göra kammaren uppmärksam på det faktum att Cabrol, föredraganden om tobaksreklam, faktiskt, är den tredje föredraganden i detta parlament som tar upp denna fråga, och han är den som fick igenom den, och denna kammare borde gratulera honom.
(Applåder)
Jag vill påminna om att demonstrationer på åhörarläktaren är förbjudna.
Herr ordförande! Återigen ser vi hur tjänstemännen tillåter TV-kameror att filma demonstrationer i denna kammare. Det är mycket beklagligt, och presidiet skulle göra något åt det och se till att bestämda instruktioner ges om att ingen publicitet skall ges till olagliga demonstrationer i denna kammare.
(Blandade reaktioner)
Herr ordförande! Jag hänvisar till föregående talares förslag och ber presidiet granska varför i går, under omröstningen som handlade om Rothleys betänkande, flera presskolleger jagades bort från läktaren, vilka bl.a. kom från Reuters, APE, AFP, Nordfoto, och varför uppenbarligen sammanträdestjänsten vägrade att lämna ut bilder från vår omröstning här till exempelvis den italienska TV-stationen RAI. Det anser jag vara en censureringsåtgärd...
(Applåder) ..., och jag ber er enträget att tänka över frågan vad det över huvud taget fortfarande betyder med offentlighet och pressens och medias rättigheter till information i denna kammare, som kallar sig demokratisk!
Herr ordförande! Jag vill rekommendera att ni även tittar mot högra delen av kammaren, där man ofta måste anstränga sig till det yttersta för att få ordet.
Jag vill bara göra ett tillägg till era påpekanden. Det stämmer att demonstrationer är förbjudna i kammaren, men det är också sant att medborgarna har rätt att bli informerade om vad som händer i Europaparlamentet. Man bör dessutom påpeka att de få gånger som Europaparlamentet visas i TV i de europeiska länderna, framför allt i Italien, är det när det sker någon form av demonstration. Jag uppmanar därför massmedia att ägna större uppmärksamhet åt arbetet i parlamentet.
(Applåder)
Mina kära kolleger, jag vill be Muscardini om förlåtelse. Min syn håller på att försämras.
Vi skall alltså nu genomföra omröstningen om förslaget till beslut.
(Parlamentet antog beslutet.)
Herr ordförande! Jag fick nyss en liten överraskning. Jag öppnade nämligen de finskspråkiga rättningarna och upptäckte att där fanns kollega Vicecontes rättelser som handlar om bekämpning av sällsynta sjukdomar. Jag vill nu rätta till ett fundamentalt missförstånd. Mitt betänkande handlar inte alls om några sällsynta sjukdomar utan om mycket vanliga sjukdomar. 40 000 människor inom Europeiska unionen dör varje år på grund av luftföroreningarna, så här har det uppstått ett beklagligt missförstånd.
Vi kontrollerar naturligtvis översättningarna för att vara säkra på att allt är i sin ordning. Jag vill meddela er om att det finns två rättelser, en för den spanska versionen, och den andra för den portugisiska versionen.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! Jag vill uppmana socialistgruppen, framför allt skugg-föredraganden Van Putten, att dra tillbaka ändringsförslag nr 51. Om nämligen ändringsförslag nr 52, som presenterats av de Gröna och som jag stöder, blir godkänt, har vi en garanti för att kraven för att få det europeiska miljömärket kommer att vara minst lika stränga som för de nationella märkena. Om nu, som jag hoppas, ändringsförslag nr 52 godkänns, så kommer ändringsförslag nr 51, även om det inte är oförenligt med nr 52, att skapa vissa konflikter, eftersom det hänvisar till vaga kriterier, som t.ex. hur känt ett märke är eller hur länge det har funnits. Detta kommer att skapa förvirring i en förordning som annars verkar mycket bra, framför allt om kommissionen vid andra behandlingen accepterar våra ändringsförslag. Jag uppmanar därför socialistgruppen att dra tillbaka ändringsförslag nr 51 och, om inte detta är möjligt, uppmanar jag kammaren att rösta emot. Jag vill påminna om att vi redan har röstat för ändringsförslag nr 50, presenterat av socialistgruppen. Jag förstår mycket väl Van Puttens oro, och jag vill tacka för hennes bidrag till arbetet med att föra denna förordning framåt i utskottet, men jag ber henne att dra tillbaka ändringsförslaget nr 51.
Nej, herr ordförande, jag anser att de passar mycket bra ihop som komplement och att det ger oss större chanser i vår förhandlingsposition inför andra behandlingen gentemot kommissionen och rådet. Tyvärr, jag skulle gärna tillmötesgå detta, men i detta fall går det inte.
(Parlamentet antog lagstiftningsresolutionen.)
Herr ordförande! När vi röstade för euron den 2 maj förra året så talade jag i mitt inlägg i kammaren i Bryssel om ett fartyg som äntligen sjösatts för att uppfylla sina institutionella åligganden. I dag har vi försett fartyget med de befäl som krävs för navigeringen. Jag talar om befäl, eftersom det är vi, de europeiska medborgarna, som är sjömännen och som bidrar med vårt arbete, vårt dagliga slit.
Valet av de sex ledamöterna i Europeiska centralbankens direktion och dess första ordförande var den viktigaste åtgärden för att den gemensamma valutan skulle bli operativ. Bara en minut efter omröstningen gav vi klartecken för euron genom att bekräfta de sex namn som föreslagits av medlemsstaterna till Europeiska centralbankens direktion under de kommande åren. Vi betraktar dem med förtroende, även om vi vet att den uppgift som väntar dem inte är lätt, vare sig operativt eller vad gäller tidsplanen. Vi litar på deras kompetens, som de förvärvat i tidigare uppgifter, och vi litar framför allt på deras självständighet i relation till den politiska påverkan som kan komma att försöka störa arbetet i direktionen, som det tydligt sägs i fördragen.
Samtidigt önskar vi ett större engagemang från Europaparlamentets sida i ECBs arbete. Parlamentet är faktiskt - det kan vara bra att påminna om det - den enda valda institutionen inom gemenskapen, utsedd direkt av medborgarna, gentemot vilka den är ansvarig och som den dagligen måste informera om direktionens verksamhet.
Vi hoppas också på en snabb lösning vad gäller utnämningen av en ny ordförande för Europeiska banken för återuppbyggnad och utveckling, en vakans som väntat på att fyllas under flera månader. Även här måste ett val göras, som tyvärr inte är detta parlaments uppgift, utan Ekofinrådets, ett val som bör överensstämma med ansträngningarna inom gemenskapen att skapa ett lag där de olika komponenterna agerar i harmoni med varandra för att uppnå gemensamma mål.
Herr ordförande! Föredraganden från utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, Randzio-Plath, har just förklarat att utfrågningarna av kandidaterna till Europeiska centralbankens framtida direktion har fått henne att göra ett mycket positivt konstaterande. Samtliga kandidater anser att prisstabilitetsmålet i dag nästan är uppnått i Europa, vilket bör bidra till att det i framtiden blir möjligt att tillåta låga räntor. I enlighet med utfrågningarna borde dessutom kandidaternas kompetens i finansiella frågor, liksom det seriösa arv som centralbankerna kommer att efterlämna till ECB, trygga centralbankens trovärdighet och även bidra till låga räntor.
Samtidigt anser vi att man inte bör dölja motstridande faktorer, som är mycket starka och som utan tvivel kommer att tendera att ge eurozonen strukturellt sett högre räntor än nödvändigt. Eftersom det här området kommer att vara ekonomiskt heterogent, och eftersom det också kommer att vara psykologiskt heterogent, då det inte kommer att finnas en enad europeisk opinion som enhälligt stöder centralbanken, kommer centralbanken att ständigt konfronteras med mycket starkare meningsskiljaktigheter än vad som är fallet inom en nationalstat. Den kommer ständigt att behöva kompensera för denna brist på trovärdighet, genom räntor som ligger högre än det hypotetiska EU-genomsnittet, om nationella räntor fortfarande skulle finnas. Eftersom prisstabilitetsmålet dessutom kommer att prioriteras av ECB, kommer banken att vara tvungen att reagera var gång det uppstår ett hot om glidning någonstans, eftersom det är något som skulle kunna destabilisera hela området. Det kommer att vara ytterligare en faktor för automatisk övervärdering av räntorna. Än en gång, den här situationen kommer inte att vara tillfällig. Det kommer att vara en av kostnaderna för euron, som man i dag låtsas inte veta om, och som medborgarna kommer att upptäcka då de är inne i det nya systemet.
Herr ordförande! Jag har röstat för Randzio-Plaths rekommendation till utnämnandet av de sex kandidaterna för centralbanksrådet. Jag vill emellertid inte dölja att det har uppstått avsevärda tvivel om huruvida urvalsförfarandet har skett i god ordning.
Nu kan man säkert ställa sig frågan vilken hög politiker, vare sig det är Chirac eller Kohl, eller vilken andra rangens politiker, t.ex. Waigel, eller personer som Tietmeyer, som bär ansvaret för detta förfarande. Enligt min synpunkt handlar det i första hand om att erkänna att fördragets bestämmelser här egentligen skulle behöva ändras.
Min uppmaning till rådet och i synnerhet till det kommande tyska ordförandeskapet i rådet skulle bli: Om vi vill att euron i framtiden skall betraktas som en tillförlitlig och stabil valuta av de europeiska medborgarna, måste även de människor som tjänstgör i denna centralbank väljas i enlighet med ett förfarande som medborgarna kan ha största förtroende för.
Det betyder för det första att vi måste komma bort från regeln om enhällighet. Det går inte an att en medlemsstat först i slutet av en ytterst utdragen middag godkänner beslutet om vem som skall föreslås av rådet, vilket nyligen skedde. För det andra måste det absolut klarläggas att Europaparlamentet uttalar mer än bara en rekommendation. I framtiden måste Europaparlamentet ha möjligheten att välja dessa kandidater, nämligen på samma sätt som rådet: genom majoritetsval. Sådana kandidater kommer sedan också att åtnjuta förtroende från befolkningen och allmänheten.
Herr ordförande! Ledamöterna i gruppen den europeiska högern deltog inte i omröstningen om Europeiska centralbanken, för vi ställer varken upp på att de nationella valutorna överges eller att den monetära suveräniteten tillfaller en expertgrupp som är avskärmad från folket.
I det avseendet skulle jag vilja vara säker på att de som i dag är begeistrade över euron, inte kommer att vara desamma som i morgon förklarar att man måste ersätta den med dollarn. Jag skall förklara mig. 1987 föreslog man den inre marknaden, och 1992 sade man att den europeiska inre marknaden behöver en europeisk gemensam valuta. I dag säger kommissionär Brittan och en del andra, särskilt delar av det brittiska ordförandeskapet, att vi behöver inrätta en gemensam transatlantisk marknad. Ja, om de skulle nå sina mål, och om vi rör oss mot en gemensam transatlantisk marknad, tvivlar jag inte på att samma personer kommer att förklara, 2004, 2005 eller 2006, att den gemensamma transatlantiska marknaden behöver en gemensam transatlantisk valuta, vilken bara skulle kunna vara dollarn.
Så om vi i dag har försvarat francen, är det kanske för att kunna undslippa dollarn i morgon.
Herr ordförande! Jag välkomnar Europaparlamentets godkännande beträffande utnämningen av Duisenberg till chef för Europeiska centralbanken. Europaparlamentet har i dag varit i stånd att med bred majoritet övervinna trångsyntheten i Europeiska rådet. Jag vill i detta sammanhang understryka vikten av det antagna ändringsförslaget från ELDR som förespråkar att en förtida eller samtidig avgång för såväl chefen som ställföreträdande chefen bör undvikas. Genom att anta ändringsförslaget ger Europaparlamentet en signal om att kontinuiteten i ledningen för centralbankens styrelse måste tryggas. Dessutom betonar ändringsförslaget att det bara, och jag upprepar bara, är chefen eller en styrelseledamot i centralbanken som själv beslutar om när det är dags att avgå och att det utifrån inte får tummas på det mandat som ifrågavarande person har fått, allt detta i fördragets anda.
Till sist anser jag att den utnämningsprocedur som följdes den 2 och 3 maj visat sig vara högst otillfredsställande, och att den i framtiden måste förbättras om man vill förstärka allmänhetens förtroende för euron i framtiden. Det makabra politiska spelet under de gångna veckorna visar att det krävs fler befogenheter för Europaparlamentet på detta område. Man måste utgå ifrån att Europeiska rådet inte frivilligt avstår från utnämningsrätten. Det åligger därför Europas medborgare att tvinga fram mer demokrati.
Då Sverige inte deltar i EMU, avstår vi vid omröstningen om rekommendationen om utnämningen av ovannämnda personer. Det är de deltagande länderna som skall avgöra om dessa personers kompetens och politiska inriktning är lämplig för dessa förtroendeuppdrag.
Tyvärr går vi mot den gemensamma valutan " euro" och den Ekonomiska och monetära unionen med ett ännu större demokratiskt underskott, med en allsmäktig och okontrollerad europeisk centralbank och ett Europaparlament, som spelar en ren statistroll.
Den 2 maj sammankallades Europaparlamentet för första gången på en lördag för att godkänna Ekofins beslut om de elva länder som kommer att delta i " euron" . Vare sig Europaparlamentet godkände eller förkastade dessa beslut, skulle absolut ingenting ändras, eftersom dess åsikt endast var rådgivande. Jag motsätter mig parlamentspresidiets inställning att vi skall delta i dessa ceremonier, låt vara utan makt och befogenheter, för att få del av några smulor av den oerhörda reklamkampanjen för " euron" . Vi borde inte ha gått med på skapandet av en ekonomisk och monetär union utan ett parlament med maktbefogenheter, ett parlament som ger uttryck för de europeiska folkens suveränitet. Därför valde jag att utebli från denna " skolhögtid" , som beslutades i sista stund enbart för massmedias skull, ett evenemang som enligt min mening förlöjligade Europaparlamentet i stället för att stärka det.
Vid dagens plenarsammanträde i Strasbourg är det meningen att vi skall godkänna Europeiska centralbankens direktion. Vid den utfrågning som hölls i valutautskottet och på frågan " vad han kommer att göra om Europaparlamentet inte godkänner hans utnämning till ordförande i direktionen" svarade Duisenberg att detta inte var hans sak att avgöra utan rådets. Och genom sin ordförande, den brittiske finansministern Brown, bekräftade rådet i morse att parlamentets roll är " rådgivande" .
Vi går framåt, vi grundar en europeisk centralbank och samtidigt går vi bakåt och blir ett skuggparlament, som påminner om parlamenten före franska revolutionen, som i förhållande till monarken hade en " rådgivande" roll.
Också i det här fallet, utnämningen av ledamöter i Europeiska centralbankens direktion, kommer jag att utebli och avstå från att rösta.
Givetvis röstar vi för rekommendationen om utnämning av ordförande, vice ordförande samt övriga ledamöter i Europeiska centralbankens direktion, eftersom den gemensamma europeiska valutan påverkar utvecklingen i samtliga europeiska länder.
Vi vill på alla sätt medverka till att EMU blir ett framgångsrikt projekt, eftersom detta gynnar alla Europas medborgare, inklusive de svenska.
Det som hände den 2 maj under toppmötet i Bryssel ledde till mycket missnöje, och lämnade kvar en mycket bitter eftersmak. Hårklyverierna staterna emellan förvisade eurons tillkomst och händelsens betydelse till andra rang.
Debatten om vilken myndighet som är den beslutande var det emellertid mödan värt att föra. Den var emellertid otrevlig och lite väl nationalistisk. Vi skulle verkligen behöva ta upp den på nytt en annan gång, när känslorna har lagt sig. Det är faktiskt politikerna som skall fatta beslut och inte centralbankscheferna. Sedan dess har parlamentet gjort sitt arbete, med en utfrågning av mycket hög kvalitet.
Borde vi i dag vara stränga i fråga om enskilda kandidaturer? Frågan ställdes i ekonomiska utskottet, och själv avstod jag i måndags kväll från att rösta om en av kandidaterna. Det var ett nödvändigt varningens ord. Men i dag har vi inga starka skäl till att inte godkänna det föreslagna laget.
För framtiden bör vi kräva en verklig kontroll för parlamentet, och framför allt en beslutsam väg mot politikens Europa. Ju mer kvalificerade teknikerna är, desto mer erkänt blir deras oberoende, och desto mer måste " politikern" ta sitt ansvar för de medborgare han representerar. Det är de kommande fem årens verkligt stora fråga.
Europaparlamentets resolution om utnämningen av ECB: s ordförande och ledamöter har under alla omständigheter gjort det möjligt att bilda ett lag valutatekniker, vilkas yrkesmässiga kvaliteter erkänns av alla.
Det allmänna mål som framträder under utfrågningarna är en strikt tillämpning av fördraget, nämligen den absoluta strävan efter eurons stabilitet. För övrigt måste man säga att ECB: s " oavhängighet" förblir en otydlig och vag punkt. Oavhängighet i förhållande till vem?
Men även om de två senaste dagarnas debatter har låtit ledamöterna ta itu med ett ganska brett spektrum av frågor, alltifrån kandidaternas personliga situation till deras uppfattning om ECB: s roll, inklusive tekniska frågor om valutamängden eller om likvärdigheten mellan euron och dollarn, så är det mycket svårt att uttala sig om var och ens " teoretiska" kompetens efter en enda utfrågning.
Vi kommer att behöva bedöma var och ens kompetens dagligen, i förhållande till genomförandet och tillämpningen av penningpolitiken inom unionen och de lösningar man hittar för att bemöta fluktuationer, som med säkerhet kommer att skaka om finansmarknaderna.
Visst är det hedervärt att förespråka valutastabilitet, för att bygga upp en " sund" ekonomisk miljö, men man får inte under några omständigheter förlora ur sikte det mål som bör förbli ett prioriterat mål i såväl politikernas som i monetaristernas ögon: att minska arbetslösheten.
För när allt kommer omkring, skall man behålla sin trovärdighet inför den allmänna opinionen - och jag vill påminna om att de valdas uppdrag är att försvara den - är det ett absolut krav att den förda politiken för fram effektiva lösningar till 20 miljoner utestängda människor, de arbetslösa, för de oroar sig föga över oberoendet och kontrollen av en europeisk institution med ansvar för valutafrågor, de är i stället angelägna om att få reda på hur en värdig livskvalitet och levnadsstandard kan återerövras.
Jag vill till sist tillägga att det är för tidigt att oroa sig över ECB-ordförandens ålder, för varför prata om efterträdare när man just har utnämnt honom? Låt oss vänta tills en fungerande politik har inrättats under bästa möjliga förutsättningar.
Frankrike, som under många år har varit en drivande kraft för det europeiska bygget, har gradvis förlorat handlaget. Det har ännu förmågan att erhålla skenbara kompromisser, men i de stora frågorna stannar dess inflytande där, trots de skämt som föregick utnämningen av Duisenberg till ECB: s ordförande. Varken den europeiska saken eller vårt land går stärkta ur den här följetongen.
Undertecknade har lagt ned sina röster i omröstningen om ovanstående betänkanden av följande skäl:
Vi är motståndare till EMU-projektet som sådant; alla tidigare projekt med gemensam värdemätare och/eller fasta växelkurser har brutit samman.-Sverige är inte med i EMU, och vi har därför inga skäl att bedöma utnämningarna av personer till poster inom ECB.
Vi anser att EMU: s ekonomiska åtstramningspolitik kan leda till social och politisk oro inom EU och är därför ett gigantiskt högriskprojekt. EMU utesluter också en långsiktigt hållbar ekonomi på " gröna" grunder.
De sex föreslagna kandidaterna som skall utgöra Europeiska centralbankens direktion måste följa denna grundlagsfästa ekonomiska politik. I utfrågningarna har ingen av dem givit minsta lilla antydan till en tolkning som tar ekologisk och social hänsyn; alla företräder den " hårda" linjen.
Dessutom har kandidaterna på frågan om huruvida ECB: s verksamhet kommer att kännetecknas av offentlighet och demokratisk påverkan återigen svarat med ett NEJ. Kandidaterna till ECB: s direktion försvarar alla bankens oberoende, samtidigt som de motsätter sig att av Europaparlamentet kunna ställas till svars för sitt agerande. De trycker också samtliga på det nödvändiga i att bankens alla förehavanden sker bakom lykta dörrar, vilket utesluter att Europaparlamentet och Europas folk hålls underrättade om vad som sker.
Den " kohandel" om mandatperiodens längd för ECB: s ordförande som har ägt rum och det sätt på vilket Europaparlamentet rådfrågas känns ovärdiga och förnedrande.
Som ledamot av utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, välkomnar jag de nyckelbeslut som togs under helgen den 1-3 maj av de europeiska ledarna vilket har givit den slutliga klarsignalen till introducerandet av en gemensam valuta i Europa.
Jag välkomnar det faktum att elva länder nu är klara att gå med i den gemensamma valutan som kommer att omfatta en befolkning på över 290 miljoner människor. Om bara sex eller sju länder hade gått med i den nya valutan, då skulle det bara ha resulterat i byggandet av ett Europa i två hastigheter.
Jag är glad över att Irland har gått med i den gemensamma valutan, beroende på att det kommer att resultera i lägre exportkostnader för våra fabrikanter. Lägre räntesatser kommer säkerligen att bli ett resultat av vårt medlemskap inom i det europeiska gemensamma valutasystemet, vilket är goda nyheter för små och medelstora företag, och det faktum att transaktionskostnaderna elimineras är goda nyheter för den irländska turistindustrin.
Europeiska centralbanken kommer över de kommande 12 åren att skötas av två av de mest erfarna bankdirektörerna i världen, Duisenberg och Trichet. Båda herrarna har oklanderliga meriter i internationella bankaffärer och administration och är väl lämpade för respektive tjänst som ordförande för Europeiska centralbanken.
Debatten om den nye ordföranden för Europeiska centralbanken får inte dra uppmärksamheten från vad som har uppnåtts fram till i dag i arbetet med att komma fram till en ny europeisk gemensam valuta.
Vi måste också emellertid komma ihåg att verkliga utmaningar ligger framför oss med hänseende på det irländska deltagandet i den nya europeiska gemensamma valutan.
Räntesatserna kontrolleras nu av Europeiska centralbanken. Därför måste vi, om Irland skall lyckas inom arrangemangen för en gemensam valuta, förbli konkurrenskraftiga inom marknaden, hålla priserna nere och se till att inflationen hålls på en låg nivå.
Sammanfattningsvis är jag övertygad om att Storbritannien kommer att gå med i den nya valutan inom en nära framtid, beroende på att brittisk industri vill ha den, och beroende på att Storbritannien kommer att bli en stor förlorare när det gäller att locka till sig utanförstående direkta utländska investeringar så länge landet står utanför den nya " eurozonen" .
De danska socialdemokraterna avstår från att rösta vid omröstningen om ledamöterna av Europeiska centralbankens direktion. Vi röstade för listan över länder som kan gå med i den gemensamma valutan, eftersom det ligger i det danska undantaget att vi inte skall hindra andra från att gå med. Men icke desto mindre anser vi att det är svårt att ta ställning till kvaliteten på den direktion som skall gälla för de länder som kommer att ha valutan. Vi låter bli att rösta, eftersom det till och med förekommer diskussion om resultatet av utfrågningarna av kandidaterna. Att rösta för skulle vara att gå utöver det rent principiella ställningstagande vi gjorde den 2 maj.
Utnämningen av ECB: s ordförande har redan ratificerats av marknaderna och allmänheten - och detta är en mycket viktig bedömningsfaktor, inklusive på det demokratiska planet. Duisenbergs halvtidsmandat, om det nedvärderar ordförandeskapet, kan det uppvärdera institutionen, vars direktion alltså är kompetent och som generellt sett visade sig övertygande. Dessutom kommer de uppresta tvivlen att leda till att institutionen är vaksam. Och det är positivt att, beroende på den försäkran om den politiska viljans överlägsenhet som utnämningsprocessen visar på, kan nu den huvudsakliga uppgiften för ECB - kontrollen av prisstabiliteten - sättas in i ett bredare perspektiv av stabilitet, balans och sammanhållning i Europeiska unionen, i sin helhet. Det är i alla fall inte mödan värt att älta det förflutna, utan börja ge Europeiska unionen mer kött på benen, genom att komplettera den på det politiska och sociala området.
Vi rådfrågas om utnämningen av centralbankens ordförande. Endast rådfrågas. Vi fattar inte beslut om någonting, vilket är en måttstock på graden av vårt inflytande, och på vidden av Europeiska centralbankens oavhängighet. Den har en befogenhet som är fullständig, autonom och exklusiv. Den totala oavhängighet som artikel 107 i Maastrichtfördraget ger den innebär verkligen en avsaknad av kontroll.
Det är i övrigt avslöjande och slående att se de ansträngningar som utskottet för ekonomi och valutafrågor gör, för att tigga och be en högre tjänsteman, Duisenberg i det här fallet, om ett stycke utfrågning. Jag citerar " Hur ofta, och under vilka förhållanden, skulle ni delta i sammanträden med Europaparlamentets behöriga utskott?" Man noterar " skulle ni delta..." . Duisenberg svarar för övrigt att han är benägen att komma en gång i kvartalet. Med ett storartat saktmod kommer han t.o.m. att anta " inbjudningar till sammanträden med utskotten" .
Men när det handlar om ECB: s ansvar, ser han den som ett ansvar " gentemot den stora allmänheten" . Konkret sett kommer det här ansvaret att sättas på prov genom " en öppen kommunikationspolitik som medger insyn" , vilket inte skall behöva leda till stränga sanktioner från den " stora allmänhetens" sida...
Ordförande Duisenberg accepterar t.o.m. att ECB blir " redovisningsskyldig inför parlamentet" , för övrigt med en uppriktighet som ingen tvivlar på. På den nittonde frågan från valutautskottet: " Om Europaparlamentet rekommenderade att er nominering avslogs, skulle ni ändå vilja kvarstå som kandidat?" , kan svaret inte bli mer tydligt: " Denna fråga är jag jävig att besvara" . Är det verkligen fråga om ansvar när den ansvarige klart och tydligt vägrar att gå efter att hans ansvar ifrågasatts?
Var och en inser att ECB, i avsaknad av kontroll, faktiskt är suverän. Såpass suverän att Europas ekonomiska och monetära styre inte längre sorterar under demokrati, utan under oligarki.
Också här kan vi se en tillbakagång i Europas institutionella historia.
Utfrågningen av kandidaterna till Europeiska centralbankens direktion och Europaparlamentets omröstning om godkännande av dem är förvisso en viktig politisk händelse på vägen mot ett fullbordande av EMU och införande av euron. Just denna händelse påminner oss dock om de politiska bristerna i det hittillsvarande arbetet för enande av Europa. Europaparlamentets omröstningar har helt enkelt karaktären av yttranden. De nationella parlamenten har inte befogenhet att avgöra utnämnandet av ECB: s ledning, medan de däremot beslutar om utnämning av sin egen centralbanks styrelse, såsom det grekiska parlamentet nyligen gjort. Således utses ECB: s direktion av regeringarna, ofta efter överläggningar av bristfällig kvalitet, och ingen parlamentarisk kontroll förekommer vare sig från de nationella parlamentens eller från Europaparlamentets sida. Så visar sig ännu en av de motsägelser som beror på bristfälligheten i det hittillsvarande arbetet för att ena Europa. Denna motsägelse kommer att bli alltmer märkbar, ju längre utvecklingen av EMU fortsätter. Och vi måste snart ta itu med denna motsägelse; antingen leder EMU inte till ett politiskt europeiskt enande av federal typ, och då måste vi hysa oro för Europas framtid, eller också leder EMU faktiskt och oundvikligt mot detta mål, och då måste vi säga det rent ut och förbereda oss på lämpligt sätt. Med denna motivering föredrar jag att avstå från omröstningen, men naturligtvis ifrågasätter jag inte lämpligheten hos de personer som föreslagits och än mindre den historiska betydelse som EMU i sig och den gemensamma valutan har.
Vi gratulerar till omröstningsresultatet, genom vilket Europaparlamentet gav ännu ett relevant bidrag till eurons trovärdighet.
Detta skedde efter att vi, i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, hade deltagit i bedömningen av meritförteckningen och i utfrågningen av de sex föreslagna kandidaterna.
Genom att vi, i full frihet, gjorde en positiv bedömning av dem alla, bidrog vi till att stärka trovärdigheten som marknaden givit, genom att låta det mindre lyckade skeendet under toppmötet i Bryssel, falla i glömska; en trovärdighet som inte kommer att skadas på minsta sätt av en frivillig tidigare avgång av Duisenberg (då det inte på något sätt bryter mot fördraget).
Eurons trovärdighet kommer ytterligare att förstärkas av den roteation som beslutades på toppmötet, med det redan inplanerade datumet för deltagande från en portugisisk medlem i direktionen, jämsides med det permanenta deltagandet av chefen för Banco de Portugal i centralbankens råd, ett organ som det, genom att sammanträda åtminstone två gånger om året, alltid tillkommer de viktiga besluten av största betydelse, i omröstningar med enkel majoritet (i princip) med jämlik röstvägning.
Efter " grundandet" och av utnämnandet av " grundarna" av euron, installationsprocessen av ECB: s första direktion, ser jag, genom en oönskad brådska och vid ett olämpligt tillfälle, de mest pessimistiska förväntningarna överträffas.
På spektaklet, som sattes upp för att imponera på allmänheten, följde ett spektakel som alla erkänner som sorgligt, men som understryker den avslöjande bristen på mekanismer och demokratiska förfaranden.
För vår del, vi diskuterar inte personer, delas inflytandet mellan de " stora" , i överenskommelser och " hopkok" . Nästan på grund av en fråga om mentalhygien, bevarandet av politiken som pedagogik, lade vi ned vår röst i dessa omröstningar som inte beslutade någonting, som " låtsas" , som fortsätter med samma iscensättning " för att visa allmänheten" , till och med med oförmågan att gömma det som de inte ville visa dem. Och som det är bråttom att påtala, genom att visa hur besluten kommer att fattas långt bort, allt längre ifrån medborgarna, från välinformerade och ansvarsfullt deltagande medborgare.
En majoritet av vår grupp har röstat mot alla nominerade direktionsledamöter- eftersom den anser att den penningpolitik och den centralbankspraxis som samtliga kandidater programmatiskt förkroppsligar, Padoa Schioppa i en något mer nyanserad form, inte är acceptabel och är I akut behov av korrigering. En inflationsbekämpning utan inflation är inte något meningsfullt penningpolitiskt koncept, men det är däremot undvikande av deflationstendenser. Att ta med centralbankerna i den allmänna offentligheten och speciellt i finansmarknadernas speciella " fackoffentlighet" är en trivialitet, men att demokratiskt förankra centralbankens oberoende i en strukturerad monetär dialog, som måste institutionaliseras både på europeisk och på nationell nivå, är däremot en uppgift som man måste se till att klara av.
En avsevärd minoritet av vår grupp ansåg att det inte var meningsfullt att i denna tillspetsade situation formulera ett negativt utlåtande.
Efter det att Europaparlamentet nu med stor majoritet har godkänt nomineringarna, kommer vi Gröna att - med nyttjande av alla möjligheter till parlamentarisk åsiktsbildning och alla former för en institutionaliserad dialog - arbeta för att dessa politiska röda trådar skall korrigeras i framtiden. Vi är övertygade om att en klar och precis formulering av skillnaderna - som vi uttryckte såväl genom våra ändringsförslag (vilka avslogs av en majoritet av denna kammare) som genom vårt agerande i omröstningen - är rätt utgångspunkten för de diskussioner som skall föras med ECB: s direktion under de närmaste åren. Därför måste vi nu satsa på att den försiktiga dialogberedskap, som kandidaterna ändå har visat, utnyttjas maximalt. Vi kommer i vart fall inte att sitta och tjura, utan kommer att ännu mer aktivt försöka att föra in våra kritiska ståndpunkter och krav i den dialog som skall föras mellan ECB och Europaparlamentet.
Detta uttalande gäller följdriktigt även för de följande omröstningarna om nomineringen av ECB: s direktionsledamöter.
Andrabehandlingsrekommendation: Cabrol (A4-0150/98)
Herr ordförande! Det beslut som har tagits i denna kammare i dag markerar en stor dag för demokratin och för hälsan hos medborgare över hela Europa. Uppenbarligen skulle de Gröna ha velat sett detta direktiv stärkt, men vi vet att tobaksindustrins taktik var att försöka få in ett ändringsförslag så att det, när det gick tillbaka till rådet, skulle ändras av majoriteten där, beroende på otillbörliga påtryckningar från i synnerhet Tyskland.
Den tyska regeringen sattes under stor press av de tryckta medierna och tidningsindustrin beroende på att de stod inför framtidsutsikterna att förlora stora summor pengar från tobaksreklam. De satte press på ett antal medlemsländer för att få dem att ändra sin ståndpunkt i rådet. Jag anser att det är skrämmande att kapitalintressen hos regeringar och länder totalt bortser från folks hälsa över hela Europa.
Det är ganska tydligt att tobaksreklam har en förfärande effekt i synnerhet på unga människor. När man ser på hälsoeffekterna av tobak och rökning är det ganska tydligt att det antal unga människor som dör till följd av tobak är mycket högt. En organisation på Irland kallad ASH, uppskattar till exempel att tobaksindustrin och dess förfärande kampanj för att försäkra sig om att fler och fler unga människor börjar röka, dödar sex gånger så många unga människor på Irland varje år än vägtrafikolyckor, arbetsolyckor, droger, mord, självmord och aids. Det är ganska tydligt att rökning är en fara för hälsan.
Alla typer av reklam som främjar något som är en hälsofara måste vara oacceptabelt i ett civiliserat samhälle. Jag är glad över att se här i dag att tobaksindustrin inte fick som den ville och att parlamentet satte intresset för människors hälsa över hela Europa före kapitalintressen.
Olyckligtvis har många av de tyska ledamöterna i de två större grupperna i Europaparlamentet givit vika för dessa kapitalintressens lobbying och satt intresset för pengar före intresset för människor och deras hälsa. Vi är emellertid glada över att detta har gått igenom. Det är inte perfekt, men det är åtminstone något.
De Gröna var i en svår position när de försökte att inte ändra det, beroende på att de vet vad slutresultatet skulle ha blivit. Det är ganska tydligt att vissa människors taktik här i kammaren verkligen var ganska lömsk: De försökte att föra in ändringar; försökte att få människor som är hälsomedvetna att rösta för dem. När tiden var inne, skulle då dessa samma människor stödja dessa ändringsförslag i en annan situation? Jag tror inte att de skulle det.
Herr ordförande! Jag har av inte röstat för den gemensamma ståndpunkten, och det av två anledningar. Den första rör den rättsliga grunden. Vårt rättsliga utskott har klart och tydligt visat att fördraget inte innehåller någon rättslig grund som gör det möjligt att helt och hållet förbjuda produktreklam - i dag tobak, i morgon till exempel vin - produkter som utarbetas på grundval av jordbruksprodukter som inte är förbjudna, utan t.o.m. kraftigt subventionerade av den gemensamma jordbrukspolitiken, vilket är fallet med tobaken.
I dag handlar det inte om att vara för eller mot rökare, för eller mot kampen mot cancer. Det är fullständigt schizofrent, om inte ett hyckleri, att förse sig med en gloria i hälsofrågor, genom att rösta för förbudet mot all reklam för tobaksprodukter. Ingen börjar röka bara för att reklamen finns till, och ingen slutar röka för att all reklam är förbjuden, ett förbud som i förbigående sagt gynnar statsmonopolen som producerar de mest hälsofarliga cigaretterna.
Eftersom reklamförbudet i gemenskapen gör att tusentals arbetstillfällen riskerar att försvinna, särskilt för kvinnor, bl.a. i mitt land, och detta till förmån för multinationella bolag i tredje land, har jag faktiskt avstått från hyckleriet och röstat mot. Jag kommer för övrigt att råda kommissionär Flynn att visa samma passion och samma glöd för att skapa arbetstillfällen för kvinnor som han har visat upp här för att förbjuda reklamen och därmed förstöra arbetstillfällen.
Herr ordförande! Jag röstade för Cabrols betänkande. Jag skulle emellertid vilja rikta er uppmärksamhet på kommissionär Flynns agerande när han avslutade diskussionen om detta betänkande. Jag vill faktiskt kritisera hans agerande. Kommissionär Flynn uttalade sig mot stödet till tobaksodlarna, i en ganska upphetsad plädering i ett försök att få applåder från vissa delar av denna kammare. Men problemet med stödet till tobaksodlarna stod inte på föredragningslistan under denna diskussion! De två sakerna måste hållas åtskilda, vilket för övrigt kommissionen gjorde, vilken beslöt att behålla stödet till tobaksodlingen, en fråga som vi kommer att diskutera i samband med ett kommande betänkande.
För det andra anser jag en kommissionär alltid måste uttrycka det som är kommissionens kollektiva åsikt inför denna kammare och inte uttrycka personliga åsikter. Jag delar hans uppfattning och jag respekterar hans åsikter, men han måste i sin tur respektera Europaparlamentet och vår arbetsordning. Jag uppmanar er följaktligen, herr ordförande, att föra min kritik vidare till kommissionär Flynn och att begära att han uppger ett motiv för sitt beteende.
Jag röstade för rådets gemensamma ståndpunkt om reklam för och sponsring till förmån för tobaksvaror, eftersom jag anser att vi inte bör uppmuntra bruket av tobaksprodukter genom reklam, detta på grund av tobakens skadliga hälsoeffekter, i synnerhet bland de unga. Detta är emellertid en helt annan fråga än tobakens ställning inom den gemensamma jordbrukspolitiken. Ett eventuellt avskaffande av tobakssubventionerna, vilket kommissionsledamoten Flynn föreslog igår, skulle skapa ett enormt socialt problem, det skulle ödelägga hela områden inom höglänt terräng i Europeiska Unionen och det skulle inte minska konsumtionen ens med en enda cigarrett. Det skulle helt enkelt bara gynna importen - i synnerhet från USA - på bekostnad av produktionen inom EU.
Jag röstade emot de viktigaste frågorna, i synnerhet den rättsliga grunden, mot den ståndpunkt som segrade.
Detta av ett grundläggande skäl: Eftersom produktion och försäljning av tobaksprodukter kommer att fortsätta att vara en laglig verksamhet finns det inget skäl att förbjuda dess reklam. Reklamen måste dock tydligt upplysa om farorna med konsumtion och främja valfriheten. För övrigt finns det reklam om tobakens skadeverkningar.
Av ett antifundamentalistiskt skäl: Eftersom jag slutade röka för tio år sedan förstår jag inte det fundamentala raseriet mot rökarna från personer som tycks vilja pådyvla en viss moral. Och det tolererar jag inte.
Av ett politiskt skäl: Kommissionär Flynn associerade tydligt detta beslut med åtgärderna mot tobaksproduktionen i Europeiska unionen och mot stödet till tobakstillverkarna. Det handlar om en otillbörlig ståndpunkt som inte beaktar de negativa ekonomiska och sociala effekterna av en sådan åtgärd, som inte sätter de europeiska intressena framför USA: s och, slutligen, som inte är knutet till en djup reform av den gemensamma jordbrukspolitiken till förmån för framför allt jordbruksproduktion, fruktodling, trädgårdsodling, olivolje-, och vinframställning i länderna i söder.
Efter mer än fem år av dödläge i lagstiftningsprocessen är vi nu på väg att nå ända fram när det gäller en av de känsligaste frågorna i Europaparlamentets historia. Vår omröstning i dag bör möjliggöra ett förbud mot tobaksreklam i Europeiska unionen. Det är ett fundamentalt beslut för folkhälsan, som väl uttrycker vår vilja att kämpa mot alla källor till beroende, vilka de än är.
I utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd har vi äntligen, tack vare professor Cabrols ansträngningar, lyckats uppnå ett samförstånd för att avskaffa alla former av reklam och sponsring till förmån för tobak. Kompromissen enar en stor majoritet av oss, och är den bästa möjliga just nu, för den tar hänsyn till balansen mellan olika intressen. Man har beviljat betydelsefulla arrangemang och dispenser för olika sektorer, för att förhindra ekonomiska risker för jordbruket, pressen, osv.
Jag stöder alltså formellt den gemensamma ståndpunkten, som har antagits i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, på det sätt som den läggs fram i rekommendationen till betänkande av Cabrol. Jag uppmanar alla kolleger som är måna om folkhälsan att ge prov på samma beslutsamhet.
Som läkare specialiserad på öron-, näs- och halssjukdomar, skulle jag vilja ta upp en del av de aspekter som har fått oss att fatta det här beslutet, som på intet sätt är orimligt eller oproportionerligt i förhållande till vad som står på spel för folkhälsan.
Tobaksreklamen riktar sig till en allt yngre befolkning. Den har blivit producenternas huvudsakliga måltavla, vilka på så sätt vill försäkra sig om marknader för morgondagen, och ersätta de 500 000 rökare som avlider varje år i Europa. Det är inte ursäktligt att med yttrandefriheten som täckmantel acceptera detta inflytande på ungdomars beteende, som inte värderar de risker de tar. Sedan 1995 vidtar Förenta staterna stränga åtgärder i förhållande till minderåriga och unga människor. Låt inte de amerikanska tillverkarna föra in i Europeiska unionen vad de inte kan tillåta sig hos sig själva.
Eftersom tobaksreklamen särskilt syftar till att stimulera denna efterfrågan och att öka den här typen av konsumtion, var det viktigt att lyckas med att definitivt begränsa den. Tobaken skördar, direkt eller indirekt, fler offer per år än vad trafikolyckor, alkoholism, droger och självmord gör sammantaget. Vi har haft förmågan att enas för att skapa den gemensamma valutan. Låt oss i dag ha vett att mobilisera oss för att begränsa bruket av denna potentiellt farliga produkt, som skapar ett mycket stort folkhälsoproblem.
Cabrols betänkande har på många sätt ett förnuftigt innehåll, som vi gärna kan ansluta oss till. I dag stödde vi en rad ändringsförslag som, om de blivit antagna, skulle betyda att direktivet blivit omvandlat till ett meddelande. Det gjorde vi eftersom vi inte anser att det finns rättslig grund för Cabrols betänkande, men eftersom innehållet är bra ser vi det gärna antaget som en rekommendation.
Både rådets egen rättstjänst och parlamentets utskott för rättsliga frågor har dragit samma slutsats, och eftersom det ligger oss varmt om hjärtat att försvara medlemsstaternas rätt att stifta sina egna lagar kan vi bara stödja Cabrols betänkande som en rekommendation.
Vid förra tillfället då detta diskuterades i Europaparlamentet motsatte jag mig förslaget att förbjuda tobaksreklam. Jag gjorde det på grund av censur. Jag var orolig över att ett förbud mot tobaksreklam skulle åtföljas av förbud mot reklam för andra produkter uppmuntrad av dem som har mycket inskränkta konservativa synpunkter.
Medan jag tog detta beslut på genuina liberala grunder, har jag sedan dess ändrat uppfattning. Min upprördhet över tobaksindustrin manipulativa agerande, vilket visar på ett känslokallt bortseende från etik och folkhälsa överstiger vida de reservationer jag tidigare hade.
Vissa tobaksproducenter har cyniskt riktat in sig på unga människor. De ökade nikotinhalten i en del av sina produkter för att göra unga människor beroende för livet. De riktar in sig på unga människor med förförisk reklam utan att bry sig om den långsiktiga skada som tillfogas deras hälsa. Profit sätts framför humanitära intressen.
Jag kan inte acceptera denna praxis, och av denna anledning kommer jag att stödja förbudet mot tobaksreklam.
Tobaken är ett gift, den dödar hundratusentals människor per år och förorsakar handikapp eller allvarliga sjukdomar för miljoner andra.
Vi vet att ett strikt förbud skulle vara berättigat ur folkhälsosynpunkt, men att det inte är praktiskt möjligt. Man bör alltså inte förbjuda produktion och konsumtion av tobak.
Det finns en motstridighet och ett hyckleri som är outhärdligt, eftersom det bara är reklamen som skall förbjudas, medan man kommer att fortsätta att uppmuntra produktionen med subventioner, som är större än utgifterna på hälsoområdet. Mer än en miljard ecu per år! Besluten måste hänga samman.
Trots detta hyckleri, som jag beklagar, kommer jag att rösta för reklamförbudet, i hopp om att andra åtgärder kommer att kunna vidtas så småningom.
Efter sex års överläggningar har rådet slutligen antagit, med nöd och näppe, sin gemensamma ståndpunkt om ett totalt förbud mot tobaksreklam.
Personligen anser jag att förslaget skall antas som det är, utan några ändringsförslag. En prioritering av tobaksfrågan gör sig gällande på folkhälsoområdet. Visst utgör reklamförbudet bara ett steg, men det är möjligt att ta det steget i dag. Låt oss således behålla en beslutsam ståndpunkt och anta betänkandet Cabrol!
Genom att anta ändringsförslag tror jag för övrigt att vi erbjuder motståndarna till förbudsprincipen ett tillfälle att få hela förslaget att misslyckas, och den risken vill jag inte utsätta det för.
Under alla omständigheter anges det uttryckligen att de medlemsstater som snabbare vill anta tvingande bestämmelser, kan göra det. Följaktligen kan var och en ta sitt ansvar om man bedömer att texten inte går tillräckligt långt när det gäller tidsplanen.
Den i dag genomförda omröstningen är historisk. Parlamentet, den direkta representationen för de europeiska medborgarna, har, efter nio års kamp, på ett demokratiskt sätt lyckats införa sin mening genom att i dag utan ändringar acceptera rådets gemensamma ståndpunkt.
I dag är en historisk dag för alla medborgares hälsa, trots att spanjorerna i Partido Popular har röstat för att uppmuntra till tobakskonsumtion och dess dramatiska effekter på hälsan.
En dag som denna kan man känna sig stolt över att tillhöra detta parlamentet, som jag uttryckte det i gårdagens debatt för socialistgruppens räkning.
Fastän den gemensamma ståndpunkten inte fullständigt klargör alla områden och frågan om rättslig grund är omtvistad, har jag inte röstat för något ändringsförslag, eftersom jag anser att vi på unionsnivå måste visa att medborgarnas hälsa är en viktig fråga.
Jag vill framföra mina varmaste gratulationer till föredraganden, professor Christian Cabrol, för det utmärkta arbete han har genomfört i syfte att förbereda andra behandlingen av förslaget till direktiv, om ett förbud av reklam för tobaksprodukter i Europeiska unionen.
Jag delar hans övertygelser i fråga om texten. Genom att välja att slåss för hälsan främst och hälsan framför alla andra intressen, har han valt att försvara en modig politisk ståndpunkt.
Sex år efter första behandlingen har rådet äntligen nått fram till en gemensam ståndpunkt. Texten är ett resultat av svåra förhandlingar. Förslagets belackare förespråkar en ändring av den rättsliga grunden. Jag delar inte deras uppfattning. Det här handlar om ett folkhälsoproblem, men det handlar också om ett problem med att harmonisera de regler som avser bruket av reklam på hela gemenskapens territorium. I det avseendet anser jag att artikel 100a är helt lämplig.
Om den rättsliga grunden utgör ett verkligt problem, och inte bara en förevändning för en del ledamöter och en del stater, kommer det att hänvisas till EG-domstolen, och den kommer att yttra sig.
Parlamentet å sin sida skall yttra sig om den politiska aspekten. Det är vad vi har gjort i dag, just dagen efter publiceringen av WHO: s årliga rapport, som slår fast tobakens offer till 3, 5 miljoner döda per år i världen, och som uppskattar att den här siffran kommer att uppgå till 10 miljoner år 2020. Den här utvecklingen har ett direkt samband med den förutsägbara ökningen av tobakshandeln, i synnerhet i utvecklingsländerna. Den här rapporten insisterar för övrigt på det faktum att antalet cancerfall tenderar att minska. Det bör stabiliseras fram till 2005, med undantag av lungcancer, som är den enda cancerform som ökar.
Jag gläder mig åt den här omröstningens resultat, som markerar vår institutions vilja att skydda ungdomars och kommande generationers hälsa. Det är ett stort steg framåt inom området för skyddet av folkhälsan.
Europaparlamentet kan gratulera sig självt för att det i dag har bekräftat uppkomsten av ett förbud mot reklam för tobaksvaror inom Europeiska unionen. Även om lösningen med sina långa övergångstider är en otillfredställande kompromiss skulle det bästa i det här fallet vara det godas fiende. Parlamentet avhöll sig klokt nog från att föreslå en enda ändring till den lösning som hälsoministrarna förra december efter åratals ansträngningar åstadkom. Så avvärjde man också vargen i fårakläder eller närmast de tyska representanterna som strävade efter att med hjälp av hälsoargument och juridisk förvrängning urvattna hela förbudet mot tobaksreklam.
Motståndare till reklamförbudet är instanser som har en enorm ekonomisk makt, såsom tobaksindustrin och de stora tidningshusen. Europeiska unionens lagstiftare har visat sig hålla även mot starka påtryckningar.
Nu är det också den sista möjligheten att stifta ett förbud mot tobaksreklam. Om några år ansluter sig central- och östeuropeiska länder som är motståndare till begränsningar av marknaden. Unionen måste visa även dem att den strävar efter att på allvar befrämja folkhälsan.
Som aktiv icke-rökare ända sedan födseln vore det mig fjärran att stödja tobakskonsumtion, för att inte tala om att bortse från eventuella risker. Därför tar jag också de yttrade betänkligheterna på stort allvar. Trots detta försvarar jag en ärlig och rätlinjig politik och kan därför inte acceptera förslaget till direktiv om förbud mot tobaksreklam.
Beslutet för eller emot rökning är principiellt och måste också lösas på så vis. Det är hyckleri att uttala sig mot tobaksreklam och samtidigt acceptera tobakssubventioner i Europeiska unionen.
Vi befinner oss här vid sidan om huvudfrågan, och här ser man också annan betänklig målsättning: Det hör till de mest karakteristiska principerna i en marknadsekonomi och är därmed en integrerad beståndsdel i en inre marknad, att man på lämpligt sätt kan informera om produkter som finns att tillgå på legalt sätt. Det svarar mot vår uppfattning om den myndiga konsumenten, som också kan använda sig av informationen på ett riktigt sätt. Genom detta reklamförbud möjliggörs farliga dimensioner för vår fria marknadsekonomi. När blir det då ett förbud mot reklam för ägg? Eller för bilmärken? För att inte tala om mot alkohol eller kaffe?
Europeiska unionen vill garantera den fria handeln med varor och tjänster och förverkliga den inre marknaden. Förbudet mot tobaksreklam är emellertid fel väg för att uppnå dessa bestämda mål. För varje produkt som får säljas fritt måste man också kunna göra reklam. Som konsument har jag rätt att få veta vilka produkter som finns på marknaden och vad dessa produkter erbjuder.
Det finns ingen rättslig grund för ett förbud mot tobaksreklam i hela EU. Att rökning skadar hälsan är obestridligt. Att rökning är skadlig för hälsan står angivet på cigarrettförpackningarna. Dessa inskränkningar måste emellertid stå i lämpligt förhållande till det uppnådda syftet. Det gör helt säkert inte förbudet mot tobaksreklam, såsom rådets gemensamma ståndpunkt föreskriver det.
Jag befarar också en dominoeffekt, som inte kommer att upphöra i och med förbudet mot tobaksreklam. Ett förbud mot reklam för alkoholdrycker, snabba bilar, läkemedel och leksaker skulle kunna bli följden. Var skall vi dra gränsen?
Mina damer och herrar, att på ett meningsfullt sätt upplysa befolkningen om farorna med tobakskonsumtionen är en absolut bättre och effektivare lösning för att minska rökningen hos den europeiska befolkningen än att genomföra reklamförbud som snedvrider konkurrensen. Vi borde därför koncentrera oss mer på åtgärdsprogram inom hälsovårdsområdet som t.ex. programmet " Europa mot cancer" .
Tobak är den största enskilda orsaken till sådana sjukdomar och dödsfall som kan förhindras. Inom EU: s medlemsländer kan över 500 000 dödsfall varje år hänföras till tobak; 200 000 av dessa beror på hjärt- och kärlsjukdomar.
Vetenskapliga undersökningar visar att tobaksreklam har en främjande effekt på människors rökvanor. Undersökningar visar också att förbud mot tobaksreklam i samverkan med andra preventiva och informativa åtgärder minskar rökvanorna.
En fråga som diskuterats är om det föreslagna direktivet innebär en inskränkning i yttrandefriheten och därmed av grundlagen. Kontakter med experter på området visar att så inte är fallet. Några bärande skäl emot förslaget om förbud mot direkt och indirekt tobaksreklam samt sponsring av tobaksvaror finns ej. Jag har därför röstat ja till betänkandet.
Medan vi alla vill se en dramatisk minskning av tobaksreklamen är det beklagligt att behovet av bättre utbildning bland unga människor har kommit att överskuggas av det på ytan attraktiva argumentet för ett täckande förbud mot reklam. Om kommissionen menar allvar med sin anti-rökningspolicy, då skulle den tjäna sig själv och den europeiska allmänheten bättre genom att koncentrera sig på utbildningsprogram i stället för att söka publicitet genom dåligt genomtänkta och dåligt genomförda åtgärder.
Att frågan inte har drivits igenom på rätt sätt är uppenbart utifrån det faktum att artikel 100a inte är den rättsliga grund på vilken tobaksreklam bör behandlas. Som jag ser det undermineras EU: s trovärdighet genom sådan manipulation av fördraget.
Det är också orättvist att anklaga ledamöter, som verkligen anser att den rättsliga grunden för detta förslag är fel, för att vara kontrollerade av cigarettfabrikanterna. Jag har lyssnat på de argument som har lagts fram inte bara av fabrikanterna, utan även av anti-rökningsförkämpar och av de fackföreningar som representerar arbetare anställda i industrin i min egen valkrets. Jag förblev övertygad om att ett täckande förbud inte är lösningen på problemet med tobakskonsumtion och att det ändå inte kommer att uppnås på en rättslig grund som kan rättfärdigas.
Läkarna är ense om att tobaksrökning äventyrar hälsan från och med den första cigarretten. Det är rökaren själv som drabbas, men även de närstående passiva rökarna.
Experter har bevisat att direkt och indirekt tobaksreklam påverkar framför allt ungdomen, som lockas att börja med " tobaksdrogen" .
Därför har en stor majoritet i Europaparlamentet, stödd av en majoritet i hälsoministerrådet utarbetat ett EU-direktiv om förbud mot tobaksreklam.
Trots den samlade oppositionen från tobaksindustrin, som i en massiv PR-kampanj inte lämnat något oprövat för att få politikerna på andra tankar, har förnuftet segrat. Efter en övergångstid om tre år, medan de ekonomiska strukturerna anpassas, förbjuds därigenom direkt och indirekt tobaksreklam och sponsring i Europa.
Varje år dör omkring 548 000 människor av tobak i Europa. Luxemburg ligger väl till i den statistiken med 654 offer. Det gäller därför att minska den farliga tobakskonsumtionen och framför allt avhålla ungdomen - som mycket av tobaksreklamen specifikt riktar sig till! - från att börja med denna hälsovådliga vana. Då det har visat sig att endast få personer börjar röka efter 20 års ålder, är det en handling av politiskt förnuft, med sikte på förbättrad folkhälsa, att i ökad utsträckning förebygga rökning hos barn och ungdom.
Med full övertygelse och med moraliskt stöd från Luxemburgs läkare och från Fondation luxembourgeoise contre le cancer , röstar jag för förbudet mot tobaksreklam.
Oavsett om man anser att det är önskvärt att införa regler om förbud mot tobaksreklam eller ej bör det föreslagna direktivet inte främjas. Både parlamentets utskott för rättsliga frågor och medborgarrätt och rådets rättstjänst har dragit slutsatsen att gemenskapen inte har befogenhet att upprätta direktivet - varken med artikel 100a eller någon annan artikel i fördraget som rättslig grund.
Om direktivet antas är det skäligen troligt att det kommer att inkomma ett överklagande till domstolen, där man hävdar att rättsakten förklaras ogiltig i enlighet med fördragets artikel 173 och 174. Det måste därefter vara varje enskild medlemsstats uppgift att fatta beslut om sådana reglers eventuella införande. Därför röstar jag för Nassauers och de medundertecknandes förslag till avsiktsförklaring om att förkasta rådets gemensamma ståndpunkt.
Som aktiv icke-rökare ända sedan födseln vore det mig fjärran att särskilt stödja tobakskonsumtion, för att inte tala om att bortse från eventuella risker. Därför tar jag också de betänkligheter som framkommit om det på senaste tid på stort allvar. Trots detta försvarar jag en ärlig och konsekvent politik och kan därför inte acceptera förslaget till direktiv om förbud mot tobaksreklam.
Beslutet för eller emot rökning är principiellt och måste också lösas på så vis - som en helhet. Det är obegripligt för mig att man uttalar sig mot tobaksreklam och samtidigt accepterar tobakssubventioner i Europeiska unionen. Vi befinner oss här på ett sidospår, som uppvisar en helt annan, betänklig målsättning: Det hör till de mest karakteristiska principerna i en marknadsekonomi och är därmed en integrerad beståndsdel i en inre marknad, att man mer detaljerat kan informera om produkter som finns att tillgå på legalt sätt. Det svarar mot vår uppfattning av den myndige konsumenten, som kan använda sig av informationen på ett riktigt sätt.
Genom detta reklamförbud öppnas farliga dimensioner för vår fria marknadsekonomi. Hur går det då med reklamförbud för ägg? Eller för bilmärken? För att inte tala om alkohol eller kaffe?
Av alla dessa anledningar uttalar jag mig för den europeiska inre marknaden och mot en inskränkning av reklamen för legala produkter.
Det handlar om mycket mer än enbart förbud mot tobaksreklam. Jag avvisar förbudet på grund av principiella reflexioner om proceduren i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, som innebär att Europaparlamentet lösgör sig från ett viktigt lagstiftningsförfarande. På så vis fråntar vi oss nämligen själva möjligheten att i parlamentet diskutera ett förslag som för mer än sex år sedan behandlades i Europaparlamentet i ett helt annat sammanhang.
Ännu viktigare för vår ståndpunkt är dock det faktum att Europaparlamentet med det valda tillvägagångssättet skapar en rättsakt som dess juridiska befogenheter med säkerhet inte räcker till för. Det ansvar som Europeiska unionen nu har tilldelats innefattar inte ett sådant långtgående förbud mot direkt och indirekt reklam för en produkt, vars konsumtion till yttermera visso inte bara är tillåten, utan där Europeiska unionen till och med i årtionden har stött tillverkningen med EU-medel, t.ex. för tobak och tobaksprodukter.
Vi känner oss snarare förpliktade gentemot en subsidiaritetsprincip, som inte går ut på en koncentrerad EU-centralism, och där en europeisk lagstiftare i Bryssel inte anser sig ha befogenheter att ingripa i allting.
Avslutningsvis kan jag säga att vi absolut stöder varje anhållan från var och en som tar de hälsorisker som orsakas av tobaksrökning på allvar. Vi önskar emellertid att Europeiska unionen och Europaparlamentet skall gå andra och framför allt rättsligt tillåtna vägar för att ge denna fråga sin rättmätiga betydelse.
Eftersom jag inte är rökare kunde jag utan svårighet ansluta mig till alla de som i dag med stor entusiasm kommer att rösta för ett totalt förbud av tobaksreklam.
Men jag kommer inte att följa föredragandens, professor Cabrols rekommendationer, och det är för att jag inte är övertygad om att förbudet kommer att ge det resultat man räknar med.
I stället för att koncentrera alla våra krafter på att försöka övertyga våra medborgare om att inte längre röka, i stället för att undervisa ungdomarna om att leva och att uppskatta eller inte uppskatta reklamen, väljer vi den lättaste vägen, nämligen förbudsvägen, och vi visar dem än en gång att de är tillräckligt vuxna för att t.ex. kunna välja folkets representanter, men för allt annat som rör dem i övrigt förblir de minderåriga.
Förbudet av tobaksreklam är alltså den lättaste vägen. Men vart för den oss? Kommer man verkligen att reglera allt som på nära eller långt håll, genom indirekta reklamformer, uppmanar till rökning? Enligt min mening försöker vi ta ned månen.
Kommer vi i konsekvensens namn att bannlysa filmstjärnor som röker i filmer, kommer vi att förbjuda reklam för eau de toilette för att den är uppkallad efter en cigarr, en berömd skådespelare eller idrottsman som är rökare?
Jag anser ärligt talat att de nationella lagarna ger oss tillräckliga medel för att reglera reklam för vad det än kan vara, och jag ansluter mig till vårt rättsliga utskott och rådets rättstjänst, som båda säger att artikel 100a inte kan utgöra en rättslig grund för ett förbud av tobaksreklam.
Jag är övertygad om att ett förbud mot reklam för tobaksprodukter kommer att straffa de mindre tillverkarna, och bara kommer att omfördela marknadsandelarna bland de stora tillverkarna av tobakens basprodukter, men att det inte kommer att få några direkta effekter på den direkta konsumtionen.
Dessutom är jag rädd att ett förbud mot tobaksreklam är ett steg på vägen mot ett framtida förbud av andra produkter, som t.ex. alkohol. Är det vad vi vill?
För att avsluta vänder jag mig mot vårt hyckleri, som består i att å ena sidan subventionera de europeiska tobaksproducenterna med miljarder ecu, och att å andra sidan förbjuda reklamen som gör att den tobaken skall kunna säljas.
Jag beklagar att Europaparlamentets viktiga ändringsförslag till Cabrols betänkande inte har fått någon majoritet. Jag kan inte se någon rättslig grund för den gemensamma ståndpunkten i Fördraget om Europeiska unionen.
Eftersom vi är helt och hållet medvetna om nikotinismens mycket negativa konsekvenser, kan vår grupp bara ställa sig positiv till en strikt reglering av reklam och främjande av tobaksvaror.
I själva verket är det bara en inskränkning av reklam och säljfrämjande åtgärder som kan medföra en minskad tobakskonsumtion. Alla vet att när det gäller rökning, förvärvas vanorna väldigt ofta i slutet av tonåren eller i början av vuxen ålder. Det är därför vi stöder bestämmelserna om reklam och främjande av tobak. Nyttan med europeiska bestämmelser beror på att det är nödvändigt att reklamen inte så att säga omlokaliseras till de mest släpphänta staterna. För det är ju så att ett stort antal sport- och kulturevenemang sänds av olika medier, vars publik finns i alla medlemsstater. Man bör alltså undvika att reklam, som är förbjuden i en del av dem, sänds ut via medier utan kontroll från andra stater.
Vår grupp vill ändå påminna om vår ståndpunkt när det gäller den europeiska tobaksproduktionen. Ett stort antal ledamöter från icke-producerande medlemsstater vill i princip avskaffa alla former av bidrag till tobaksproduktion. Man måste emellertid komma i håg att Europeiska unionen har ett stort underskott, och att den importerar mycket mer tobak än den exporterar. Avskaffade bidrag till den europeiska tobaksodlingen skulle leda till att den försvann helt och hållet. Importerna skulle öka, med negativa konsekvenser för Europeiska unionens handelsbalans, utan någon effekt på konsumtionen.
Tobaksproduktionen är en av de produktionsformer som kräver mest arbetskraft. Det skulle vara absurt att avveckla bidragen till den, för det skulle få katastrofala konsekvenser för särskilt känsliga landsbygdsområden.
Cabrols betänkande tar till sist upp ett viktigt rättsligt problem. Även om föredraganden i grunden drivs av de bästa avsikterna, godtar han att kommissionen utarbetar ett direktiv som helt strider mot den befintliga rättsliga ordningen, en operation för att överflygla de nationella befogenheterna, en uppenbar kränkning av subsidiaritetsprincipen.
Skyddet av folkhälsan är faktiskt en exklusivt nationell befogenhet, som inte hör till gemenskapsområdet, och som alltså inte skulle kunna vara föremål för något som helst direktiv.
Detta prejudikat är ytterst farligt: Det kan öppna vägen för politiska interventioner från kommissionens sida, med stöd av majoritetsomröstningar, inom praktiskt taget alla områden som lyder under medlemsstaternas befogenheter. Det skapar alltså rättsligt sett osäkra förhållanden, genom att visa att de europeiska institutionerna inte bryr sig om den rätt som tillämpas för dem, att de överskrider sina befogeneheter och att de anser att lagen står till växlande majoriteters förfogande.
En samvetsgrann respekt för procedurer är en garanti för demokrati, och det är ytterst viktigt att man ständigt är vaksam på att viktiga beslut, som påverkar medborgarnas vardag, fattas i enlighet med regler som man frivilligt har samtyckt till.
Alltså är frågan om den rättsliga grunden på vilken en text stöder sig alltid en grundläggande fråga. Men det är inte likgiltigt vilken karaktär avsikten har, och inte heller, som i det här fallet, på vilket sätt man kan använda det rättsliga argumentet för att förhala en fråga.
Konsekvensen i parlamentets politiska beslut är förknippat med vår trovärdighet och vår effektivitet, och det är med ett politiskt mod dikterat av nödvändighet som vi måste upprätthålla nivån på våra krav i viktiga folkhälsofrågor.
För övrigt är den tekniska miljön inte utan konsekvenser för affärsverksamhet, och när tekniken för informationsstöd (och reklam) gör det möjligt att bli oberoende av gränser, kan en faktisk harmonisering av marknadsreglerna inte betraktas som ofarlig.
Med hjälp av det här principförebudet står valet i dag mellan ett samhälle där friheten (för de starkaste och rikaste) är en dogm, och inte en erövring som skyddar de mest sårbara, samt ett samhälle där ansvarstagandet åter blir en politisk dygd, om det så hotar en del finansiella intressen.
Det valet innebär inte att man tar bort kulturellt svåra frågor från den undervisning som skall hjälpa ungdomar att utforma sina regler för uppförande och konsumtion, och inte heller frågor, som oftast är känsliga och politiskt infekterade, om staternas lönsamma inblandning i tobaksindustrin och andra plågoandar för folkhälsan (alkohol, skatter på inkomster av prostitution...)
Tio år av tankearbete, av mognad, av tveksamheter, det är emellertid den tid det tar för ett barn att bli vuxen och att utan att vara förberedd upptäcka flyktiga och fördärvliga nöjen, och att dosera och hålla dem under kontroll, som om föregående generationer inte hade kunnat öppna upp andra vägar till drömmen för dem.
Tillnärmningen av lagstiftningarna som syftar till att bromsa den här typen av uppmuntran är inte något särskilt våghalsigt. Låt oss åtminstone ha förmågan att åta oss det.
Andrabehandlingsrekommendation: Kenneth Collins (A4-0146/98)
Rådets direktiv om kvaliteten på dricksvatten har stor betydelse och det måste skapas garantier för att det genomförs i praktiken. Betydelsefullt är att Marinuccis ändringsförslag antogs vid andra behandlingen. Ändringsförslaget innebär att koppar flyttas från punkt B till punkt C i bilagan, i enlighet med vetenskapliga rön, men också att det finns möjligheter att modifiera parametrarnas värden och klassificering med utgångspunkt i den vetenskapliga kunskapens utveckling.
Vem skulle inte vara positiv till att bevara kvaliteten på dricksvatten?
Det målet bör mobilisera staters, lokala myndigheters, företags och enskilda människors energi. I praktiken är det så att en definition av tydliga, lämpliga och mätbara parametrar är en förutsättning för att de fastställda målen skall kunna förverkligas.
I arbetet med att definiera och klassificera krävs det också att de val man gör motsvarar verkligheten, och att de inte grundas mer ideologiska än vetenskapliga bedömningar. I det avseendet anser vi att bestämmelserna i bilaga 1 del B, som gäller koppar och som finns med i den gemensamma ståndpunkten, inte verkar motsvara läget inom vetenskapen och de säkra kunskaper man kan ha om kopparns effekter på organismen.
Det är skälet till att vi ansåg det särskilt lämpligt att rösta för ändringsförslagen 31-34, som lades fram till oss. De allra flesta av våra kolleger delade vår uppfattning, och vi kan bara glädja oss åt det, desto mer som det i dag i praktiken inte finns något material som man med lätthet och utan risk kan ersätta kopparn med, för att leda vattnet ända fram till konsumenten.
Denna förmiddag har Europaparlamentet givit prov på realism och allvar, visserligen i en teknisk fråga, men med icke försumbara ekonomiska konsekvenser.
Eftersom det här förslaget till direktiv har granskats enligt medbeslutandeförfarandet, har det redan förbättrats väsentligt av Europaparlamentet, vid första behandlingen i december 1996.
Förhandlingarna i rådet har avslutats ganska snabbt. Det krävdes bara ett år!! I jämförelse med andra texter finns det anledning att glädja sig.
Men rådets gemensamma ståndpunkt har framför allt integrerat en del fundamentala ändringsförslag från parlamentet som:
kravet på utveckling av harmoniserade provtagningsmetoder för kontroll av blyhalten i vatten, som jag introducerade å PPE-gruppens vägnar vid första behandlingen. Det handlar om en avgörande punkt, för det är nödvändigt att förfoga över uppgifter som är jämförbara mellan stater, -definition av platser för efterlevnadskontroll: rådet har antagit mitt ändringsförslag som antogs vid första behandlingen. För det vatten som levereras via distributionsnätet bör platsen för efterlevnadskontroll vara " de kranar som normalt används för dricksvatten" , vilket förhindrar efterlevnadskontroller på trädgårdskranar... Det kommer verkligen att underlätta tillämpningen av det här direktivet.Likväl måste emellertid en del punkter i den gemensamma ståndpunkten förbättras.
När det gäller kopparn tog inte Europeiska kommissionen och rådet med det ändringsförslag som antogs vid första behandlingen. Det skall noteras att varken den ena eller den andra parten har framfört något argument till parlamentet som kan berättiga det valet.
Å PPE-gruppens vägnar gläder jag mig åt att vi i dag antar det ändringsförslag som syftar till att flytta över koppar från bilaga B, kemiska produkter, till bilaga C, som innehåller järn och mangan. Denna ändring innebär att artikel 8.2 tillämpas i fall kopparhalten överskrids, vilket gäller samtliga parametrar i bilaga C. Enligt den artikeln måste medlemsstaterna så snabbt som möjligt vidta korrigerande åtgärder för att återställa dricksvattnets kvalitet. Det utgör en fundamental garanti för kvaliteten på dricksvatten.
PPE-gruppen är likaså nöjd med att följande ändringsförslag antogs:
om parametervärden som avser en del kemiska substanser, som t.ex. trihalometaner, eller fysikaliska parametrar, som t.ex. radioaktivitet, som man självklart skall beakta mot bakgrund av Euratom-direktivet, -om kravet på en studie om substanser som kan störa endokrina funktioner. Jag vill insistera på det faktum att att vi i dag inte förfogar över tillräckliga vetenskapliga fakta. Jag önskar dock att de forskningsprogram som kommissionen har verkställt ovillkorligen skyndas på. Det tillmötesgår försiktighetsprincipen som unionen har ålagt sig i miljö- och folkhälsofrågor.När det gäller bly skall medlemsstaterna framställa en rapport om hur blyhaltiga ledningar påverkar vattenkvaliteten. De har fem år på sig för att utveckla en plan för att ersätta dem. Detta utgör en bra lösning, som ger en rimlig tidsram för att man skall kunna ange vad som är lämpligt att göra, mot bakgrund av denna påverkan. Det skulle givetvis vara önskvärt om de här planerna kodades och utgifterna programmerades, men det hör till medlemsstaternas befogenhet.
Jag vill erinra om att när det gäller " blynormen" måste de medlemsstater (främst Förenade kungariket, Frankrike, Spanien, Italien, Portugal, Belgien och Irland) som har ett vattendistributionsnät som delvis består av blyhaltiga ledningar göra stora ekonomiska investeringar (35 till 50 miljarder ecu för hela EU).
Till sist är möjligheterna till undantag som erbjuds av den gemensamma ståndpunkten begränsade och mer strikt avgränsade i tid. Det är något att glädjas åt. Men det fanns ändå skäl att ge medlemsstaterna möjlighet att be Europeiska kommissionen om att, i exceptionella fall, förlänga ett sådant undantag.
Jag gratulerar vår föredragande, Ken Collins, till det arbete han har utfört under den första och den här andra behandlingen.
Vattenförsörjning är i första hand en nationell fråga. Brist, miljöproblem, naturkatastrofer och liknande gör den europeisk och global. Jag kan därför stödja en gemensam vattenpolitik, under förutsättning att medlemsländerna får ha högre krav. Detta föreslås också i direktivet. Jag har därför röstat ja till betänkandet.
Herr ordförande! Det är viktigt att vattenkvaliteten skyddas och förbättras inom Europeiska unionen. Människor har rätt att kräva detta.
Eftersom jag anser det vara värdefullt att sätta gränsnormer, måste det ankomma på medlemsstaterna att tillämpa dessa, eftersom de måste förbättra och öka sin standard - och det finns stort utrymme för förbättringar.
Vi måste undersöka hur vi lämpligast kan avlägsna all kontakt med blyrör, och varje medlemsstat borde komma med förslag som kan leda till att blyet avlägsnas.
Dricksvattendirektivet är ett av de viktigaste lagstiftningsinitiativen i EU: s miljöpolitik. Bland de helt centrala elementen i direktivet finns försiktighetsprincipen samt principen om att förorenaren betalar. Det är viktiga kriterier som vi måste hålla fast vid om vi även i framtiden vill kunna garantera rent vatten åt konsumenterna. Det är glädjande att se att kommissionen, rådet och parlamentet har haft ett väl fungerande samarbete kring att utarbeta tydliga direktivbestämmelser, vilka förtjänar allt stöd.
Vår grupp har röstat för rådets gemensamma ståndpunkt om kvaliteten på dricksvatten. Det är emellertid ändå nödvändigt att upprätta en rangordning i fråga om vattenpolitik, i syfte att garantera en säker vattenförsörjning, rena förorenat vatten och samtidigt förhindra att vattenkvaliteten försämras på nytt. Dessa tre politiska huvudpunkter skall skötas parallellt, med målet att tillfredsställa konsumentens behov. Det är alltså viktigt att kontrollera om förslagen hänger samman och att garantera en effektiv kontroll av efterlevnaden, och det med utgångspunkt i tillförlitliga uppgifter och analysmetoder.
Följaktligen är det nödvändigt att medlemsstaterna respekterar de fastställda rammålen, genom att tillämpa passande teknik och teknologi. Inom vattensektorn, liksom inom många miljösektorer, är det nödvändigt att maximalt tillämpa subsidiaritetsprincipen, för att problemen skall kunna lösas på ett så effektivt sätt som möjligt. Men det är ändå nödvändigt att underlätta samarbetet mellan medlemsstaterna när det gäller rening av förorenat vatten, eftersom vattenbassänger inte känner några konstgjorda administrativa gränser, som ju statsgränserna är. Vi vet alla att Rhen rinner ut i Nordsjön efter att ha flutit genom Schweiz, Frankrike, Tyskland och Nederländerna. Alla halvhjärtade insatser för att upprätta normer i fråga om kvalitet på dricksvatten tjänar ingenting till om man glömmer bort det mellanstatliga samarbetet.
Snarare än att låta de europeiska institutionerna ständigt skärpa fler normer, är det den här typen av samarbete som det är viktigt att främja, för att låta så många beslut som möjligt fattas på lokal nivå, genom att verkligen tillämpa subsidiaritetsprincipen, och för att säkerställa att det är de bäst lämpade åtgärderna och tekniken som används.
Jag är glad över att kunna stödja detta betänkande av min kollega Collins. Vattenkvaliteten är uppenbarligen en mycket viktig angelägenhet för var och en av Europas medborgare. Det känns bra att se att EU: s regeringar har antagit nästan 40 av detta parlaments ändringsförslag sedan den första behandlingen. Detta är ett bra exempel på hur folkens valda ministrar och deras valda parlamentsledamöter arbetar tillsammans för att förbättra konsumentstandarden.
Emellertid stöder jag föredragandens ändringsförslag som riktar in sig på att begränsa medlemsländers möjlighet att slippa undan EU: s standard för vattenkvaliteten. Han har rätt när han hävdar att medan de skall tillåtas att sätta högre nationella krav än vad som ställs av EU- lagar, skall länder fortfarande vara tvungna att leva upp till EU: s minimistandard för konsumenternas skull.
I denna kammare är vi ofta upptagna med att stifta lagar om frågor som, även om de är viktiga för en eller annan grupp, inte alltid påverkar så många människors dagliga liv. Detta betänkande bör stödjas av denna kammare för att låta alla i EU veta att vi även agerar för att skydda deras hälsa och för att skydda deras miljö - jag har förstått att i Collins hemland Skottland kallas whisky ofta för livets vatten, men detta betänkande visar att han vet vikten av att garantera att dricksvattnet, det verkliga livets vatten, är så säkert som vi kan göra det.
Denna typ av betänkande bör inte passera genom detta parlament. Parlamentet saknar kompetens att bestämma riktlinjer för t.ex. halten av radioaktivitet i dricksvatten. Parlamentet bör besluta om allmänna riktlinjer men sedan överlåta åt expertmyndigheter att utarbeta specifika detaljer. Ett huvudfel med detta parlaments funktion är just att alltför mycket tid ägnas åt detaljer (inom områden där parlamentet saknar kompetens), och alltför litet åt allmänna riktlinjer.
Parlamentet skall ställa upp mål; expertmyndigheterna skall besluta om medlen för att nå dessa mål.
Rekommendation: Miranda de Lage (A4-0156/98)
Jag vägrade att rösta för samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Mexiko på grund av situationen för de mänskliga rättigheterna, närmare bestämt i Chiapasområdet. Tyvärr intar Mexikos regering en hård hållning, den låter ett folkmord ske i detta område, den skapar hinder för de internationella observatörerna. Jag måste visserligen påpeka att det är betydelsefullt att det finns en klausul om mänskliga rättigheter, men denna klausul har ofta kringgåtts, vilket erfarenheten från andra länder visar.
Jag gläder mig med er åt att det här interimsavtalet, om vilket vi skall avge ett yttrande, kommer att möjliggöra en snabb start för handelsförhandlingarna mellan Europeiska unionen och Mexiko. Man medger att den mexikanska ekonomins modernisering och dess inträde i Nafta gjorde att reformen av ramavtalet för samarbete blev nödvändig, ett avtal som ändå undertecknades 1991 mellan Europeiska gemenskapen och Mexiko, och som i dag är i kraft. Europeiska unionen kunde dessutom inte avstå från att reagera på de allt värre kränkningarna av mänskliga rättigheter och fundamentala friheter, de ökade sociala skillnaderna och fattigdomens utbredning i Mexiko efter händelserna i Chiapas och finanskrisen i december 1994.
Som vår föredragande säger föreskriver det nya avtalet tre närmare bestämmelser för samarbetet, vilka syftar till att främja demokratiseringen av det mexikanska samhället, och som inte fanns med i ramavtalet från 1991. Vi gläder oss alla åt det. Man måste emellertid konstatera, med utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, att de nämnda mekanismerna för den politiska dialogen just nu inte föreskriver att det civila samhället skall associeras till den. Det är en brist, som det i mina ögon är nödvändigt att åtgärda. Enligt min åsikt måste det övergripande avtalet noga ange de förfaranden som garanterar att icke-statliga organisationer, och andra föreningar och organisationer i det civila samhället, skall kunna delta aktivt i den politiska dialogen. Mer generellt är det nödvändigt att de två parterna ger den demokratiska klausulen ett verkligt funktionsdugligt innehåll i det slutliga avtalet.
På tal om det slutliga avtalet kan jag inte avsluta utan att säga hur mycket jag håller med utskottet för externa ekonomiska förbindelser. Europaparlamentet måste absolut bevara makten att avge ett yttrande om hela avtalet, när resultaten av den förhandling som snart skall inledas väl blir kända.
Vi är anhängare av ett utvecklat ekonomiskt, politiskt och socio-kulturellt samarbete och utbyte med Mexiko. Trots det har vi inte röstat för detta betänkande. Vi anser inte att Mexiko i nuvarande läge uppfyller kraven på respekt för de mänskliga rättigheterna.
I Mexiko, framför allt i Chiapasprovinsen, pågår permanenta kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Många fackliga aktivister och aktivister för mänskliga rättigheter har mördats av paramilitära grupper som indirekt är knutna till armén. Mexiko bryter också i flera fall mot de mänskliga rättigheterna vad gäller behandlingen av flera nationella minoriteter som tillhör ursprungsbefolkningarna.
De kommunistiska ledamöterna och de franska meningsfränderna uttalar sig för ett hävande av partnerskaps- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Mexiko. Vi förespråkar en sådan extraordinär åtgärd på begäran av många personer i Chiapas, och i Mexiko i allmänhet, av skäl som jag redan har haft tillfälle att redogöra för i den här talarstolen, den 15 januari i år, dagen efter den fruktansvärda massakern i Acteal. Vi kommer alltså inte att rösta för det här betänkandet.
Allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter, en militarisering av regionen och paramilitära gruppers närvaro är sedan början av året vardagsmat. Folket lever i en atmosfär av våld och ständiga spänningar. Risken för nya konfrontationer växer, desto mer som de verkliga anstiftarna till massakern i Acteal ännu inte har straffats. Ett tiotal personer ur ursprungsbefolkningen sitter i fängelse för att ha demonstrerat, eller för att de har varit med om att inrätta autonoma kommunala strukturer, i enlighet med San Andrès-avtalen från februari 1996.
Den mexikanska regeringen verkar vilja nonchalera utkastet till reform av konstitutionen i förhållande till ursprungsfolkens kulturer och rättigheter, ett projekt som utformats av " Kommissionen för enighet och fred" , som ändå har fått uppdraget i enlighet med lagen.
Den attityden står i strid med San Andrès-avtalens anda, som tillmötesgår viljan att eftersträva lösningar genom dialog. Associeringsavtalet mellan Mexiko och Europeiska unionen utformades under de förutsättningarna. Att godkänna det i dag skulle innebära att man främjar en helt annan politik. Att häva tillämpningen av avtalet kan bidra till att man återgår till att respektera förpliktelserna: det är vad vi föreslår.
Betänkande: Peijs (A4-0149/98)
Reformen av tullkodexen, som har förberetts sedan länge, kommer som på beställning inför det chockerande meddelandet om gemenskapsbudgetens förluster som orsakas av storskaliga bedrägerier. Europa tvingas anpassa den lagstiftande ramen. Den inre marknaden för varors fria rörlighet har inte inrättats för att underlätta kriminella organisationers storskaliga handel. Olika former av tullbedrägerier uppgår till ca två miljarder ecu för år 1997. I ett sammanhang då de flesta medlemsstaterna gör åtstramningar i budgeten får meddelandet om sådana förluster en mycket negativ inverkan på bilden av unionen och av de nationella förvaltningarna.
Reformen av tullkodexen, en referensram för kommissionens framtida förslag och initiativ på det här området, är alltså välkommen och nödvändig. Tjänstemännen inom tullförvaltningarna har sedan länge efterfrågat en förenkling av lagstiftningen och de förfaranden som reglerar deras arbete. Det blir lättare för företagen att tillämpa överskådliga och förenklade dokument. För övrigt bör tullkodexens bestämmelser kunna anpassas lättare och snabbare.
De aspekterna i den föreslagna reformen går helt klart i rätt riktning, och kommer verkligen att begränsa möjligheterna till bedrägeri. Men några synpunkter är ändå på sin plats. Först och främst måste man säkra den demokratiska kontrollen: det är viktigt att angelägenheten om att skynda på förfarandena inte leder till en situation, där Europaparlamentet förlorar alla möjligheter till demokratisk kontroll. En rationalisering av ändringsförfarandena skall inte innebära att möjligheterna till samråd med berörda företag inskränks, inte heller att det skall råda en osäkerhet om innehållet i kommissionens tillämpningsförordningar, eller att beslut fattas utan att valda organ medverkar. För att kompensera för att reaktionstiden blir längre, eftersom samråd med Europaparlamentet krävs, måste kommissionens förslag både vara explicita, detaljerade och tillräckligt flexibla för att man skall kunna undvika upprepade förändringar.
För det andra, att undvika förvirring: Förenklade förfaranden bör minska förvaltningarnas reaktionstid inför nya omständigheter. I klartext bör det tillåtas att man snabbt skall kunna täppa till kryphål som man inte hade tänkt på innan, och på så sätt hindra bedrägerier som beror på gråzoner i lagstiftningen. Å andra sidan kan täta och upprepade förändringar sprida förvirring inom förvaltningarna och straffa de berörda företagen, som ständigt måste anpassa sina arbetsmetoder. Sådana förvirrade förhållanden gynnar bedrägerier lika mycket som tillfälliga gråzoner i dokumenten. Det är skälet till att en ytterligare fördröjning, som ett samrådsförfarande i Europaparlamentet fordrar, inte nödvändigtvis har en negativ inverkan.
Genom att anta de ändringar som föredraganden föreslår intar parlamentet en ståndpunkt som står mitt emellan en rationalisering av förfarandena och kravet på demokratisk kontroll, samtidigt som det framtida systemet effektiviseras avsevärt.
När man en dag skriver, eller om man en dag skriver, den verkliga historien om denna ökande liberalisering, kommer man säkert att erkänna ansträngningarna från tulltjänstemännen i sina försök att förändra detta raseri mot förordningar och mekanismer med anknytning till försvaret av ekonomier grundade på nationella områden, mot bedrägerierna som på så kort tid och så snabbt har utnyttjat förmånerna och liberaliseringsivern.
Detta förutom att de, som yrkesgrupp, har blivit nästa och större offer för en process, för vilken de för övrigt har förberett sig genom utbildning och teknisk utrustning.
I den aktuella översynen av tullkodexen illustreras än en gång vad den gemensamma ståndpunkten har inneburit. Tulltjänstemännens reservationer och förslag har ignorerats eller nedvärderats, framför allt vad gäller deklaranternas representation, i beaktande av statens högre intressen.
Under alla omständigheter borde man försäkra sig om att erkänna tullklarerarna som väsentliga samtalspartner inom tullområdet, framför allt när det gäller skatteuppbörd och kamp mot bedrägerier, men vad som tycks ske är att ifrågasätta själva existensen av verksamheten och de som arbetar inom den.
Vår röst grundade sig naturligtvis på den grundläggande inställningen om försvaret av de offentliga intressena där vi fortsätter att beakta tullklarerarnas och alla tjänstemäns roll inom området för kampen mot de överdrivna avregleringarna av förfarandena och en icke-diskriminerande tillgång till dessa, inom ramen för en brådskande kamp mot bedrägerierna vilka för övrigt tjänar intressen utanför våra gränser.
Som tidigare ledamot av den parlamentariska undersökningskommittén för tullbedrägerier stöder jag principiellt varje initiativ för att göra förfarandet mer effektivt och mer motståndskraftigt mot bedrägerier.
Föreliggande komplettering av tullkodexen röstar jag emellertid endast med förbehåll för. Jag är för en förnuftig och administrerbar nyordning av EU: s tullrätt. Nya bestämmelser måste motsvara kraven i SLIM och Fiche d'Impact . Här är det också nödvändigt att integrera alla i åsiktsbildningen som deltar i processen - tullmyndigheter, säljare och köpare, transportföretag, banker och försäkringsbolag.
Betänkande: Pollack (A4-0161/98)
Herr ordförande! Jag har helhjärtat anslutit mig till de tre betänkandena om försurningen. Vi välkomnar förslagen från kommissionen och parlamentets ändringsförslag. Den politik som hittills förts mot försurningen kan vi vara ganska nöjda med. Ända sedan 70-talet har åtgärder vidtagits i Europa för att få utsläppet av svavel och kväveoxider under kontroll. Och den politiken fungerar. Trots den ökande energiförbrukningen har utsläppet av dessa två ämnen sjunkit drastiskt. Våra lovord tar aldrig slut! Reduceringar på mer än 50 procent sedan 1980 är för de flesta medlemsstater lyckligtvis inget undantag. Till och med de planerade reduceringarna för svavel- och kväveoxider till 2010 kommer till följd av de nya normerna för bilavgaser förmodligen att kunna uppnås. Det är hoppingivande.
Ändå kan vi tyvärr inte vara enbart positiva. Föroreningarna förorsakade av partiklar i luften och ammoniak är mycket envisa. Partikelföroreningen, eller partiklar i luften, utgör ett tydligt hot för människans hälsa. Därför gläder det mig att det nu äntligen har upprättats kvalitetsmålsättningar för detta. Till detta måste jag omedelbart tillägga att det förefaller mig som om man siktat för högt. Det är känt att det framför allt är trafiken som orsakar partiklarna i luften. Om trafiken fortsätter att öka på samma sätt som under de gångna åren kommer partikelutsläppet också att bara öka. Mycket beklagligt, för hos vissa riskgrupper kan en enda partikel vara ödesdiger. Gränsvärdena som nu står i kommissionsförslaget kommer således att visa sig vara " önskevärden" .
Det är framför allt inom jordbruket som ammoniakföroreningen förekommer, och de regionala skillnaderna är stora. Det behövs verkligen kvalitetsmålsättningar för detta, men för att få reduktioner till stånd är en effektriktad politik nödvändig här. Mindre intensiv boskapsskötsel förefaller vara den enda riktiga lösningen. Svaret här är nationell politik, eftersom föroreningens intensitet varierar så kraftigt.
Min slutsats är: den försurningsstrategi som kommissionen följer ser bra ut, men enligt min uppfattning behövs det en kompletterande partikelstrategi. Jag önskar kommissionen lycka till, för det är inget enkelt jobb att reducera trafiken.
Vi som röstade för Hautulas betänkande stödde uppenbarligen på nytt Pollacks betänkande, eftersom kvaliteten på den luft vi andas är en betydelsefull del i skyddet av hälsan.
Vi är alla medvetna om de skadliga effekterna som föroreningarna har på folkhälsan och miljön, vilka tas upp i detta direktiv, och om brådskande förbindelser om gränsvärden. En av förtjänsterna med detta direktiv är just att det stöder sig på de nya riktvärden som fastställts av Världshälsoorganisationen.
Då den tid jag förfogar över här emellertid är knapphändig, skulle jag vilja koncentrera mig på två punkter som, enligt min mening, är dåligt lösta i den text vi debatterar i dag. En är den betydelse antalet mätstationer och deras placering får för de mindre öarna i unionen eller öar som utgör en del av en skärgård, eftersom dessa troligen kommer att vara de enda mätkällorna och således information till medborgarna. Den andra frågan är hur mätningarna skall genomföras i turistområden som minst tredubblar sin befolkning under semestertider, eller i områden med en befolkning på mindre än 250 000 invånare.
Vi har, med föredragandens samtycke, infört flera ändringsförslag för att täcka detta rättsliga tomrum, eftersom alla medborgare har samma rättigheter i allt, och självklart beträffande den luft de andas.
Jag röstar för detta betänkande i dag eftersom de människor som sänt oss hit för att representera dem har rätt att förvänta sig att vi stöder åtgärder som är ämnade att rena den luft som vi alla andas.
Tidigare under detta århundrade var min egen valkrets i Stor-Manchester en av många delar i det industriella Storbritannien som gynnades av lagstiftning för ren luft av våra egna regeringar. Men i dag inser vi att luftföroreningar kan skada inte bara våra egna barn och våra distrikt, utan att en nations föroreningar kan färdas med vinden och skada den internationella miljön.
Detta betänkande av min kollega Pollack representerar ett klassiskt exempel på principen att tänka globalt och agera lokalt. En enhetlig standard för mätning av luftföroreningar över hela EU bör användas för att informera myndigheterna och allmänheten lokalt om de luftföroreningar som de dagligen utsätts för. Denna typ av regelbunden information kan fungera som ett verkligt incitament för våra regeringar och företag för att reducera föroreningsnivåerna.
Tillsammans med nationella åtgärder, som den brittiska regeringens engagemang i det nyliga Kyoto-toppmötet för att tackla föroreningsnivåerna, kan EU-lagstiftning också tillföra ett vapen till vår arsenal i kampen för ren luft åt framtida generationer.
Betänkande: Hautala (A4-0174/98)
Förslagen till direktiv om minskning av svavelhalten i vissa flytande bränslen är en av beståndsdelarna i den handlingsplan som anges inom ramen för gemenskapens strategi för att motverka försurning.
Svaveldioxid (SO2) är ett av de förorenande ämnen som bidrar till försurning, som beror på en fällning av sura substanser i alltför stora mängder för berörda marker och vatten. Effekterna av de sura fällningarna är framför allt beroende av mottagarnas egenskaper och känslighet, och självklart på fällningarnas omfattning.
Det måste för övrigt noteras att kolförbränningen är den viktigaste orsaken till svavelutsläpp.
Man kan förvånas över att det inte tas hänsyn till den omständigheten. På samma sätt kan man fråga sig om det är relevant att fastställa generella, mycket låga tröskelvärden med möjligheter till undantag, och om det inte skulle vara mer rationellt att göra det motsatta: att fastställa låga tröskelvärden för känsliga områden.
Frågan om bränslen som används i raffinaderierna är också viktig att framhålla. Raffinaderierna har redan ålagts strikta begränsningar för svaveldioxidutsläpp. Är det då rimligt att tillfoga ytterligare en begränsning?
Sammanfattningsvis innebär den föreslagna texten stora investeringar inom avsvavlingsenheterna, där det redan finns många regler som begränsar svaveldioxidutsläppen. Det skulle vara önskvärt, och mer effektivt, att nå fram till en ny generell strategi för att motverka försurningen och nya nationella maximigränser som tar hänsyn till att de sura fällningarna varierar geografiskt.
Vi har röstat ja till betänkandet på grund av sakinnehållet, men reagerar ändå starkt mot ändringen, mot föredragandens vilja, av den rättsliga grunden från 130s till 100a, eftersom detta inskränker medlemsstaternas möjlighet att vidta strängare miljöskyddsåtgärder.
Även om jag inte alltid har delat hennes ståndpunkter vill jag gratulera Hautala till hennes betänkande och till det arbete hon har utfört.
Jag är glad åt att parlamentet har antagit det ändringsförslag som syftar till att ändra den rättsliga grunden för den här texten. Enligt min mening utgör artikel 100a en mycket mer korrekt grund för en text som föreslår gränsvärden för svavel i vissa flytande bränslen, med syftet att å ena sidan motverka försurningen, och å andra sidan att förhindra snedvridningar i konkurrensen som just nu finns på den europeiska marknaden för tung eldningsolja.
I själva verket varierar svavelhalten väldigt mycket från en medlemsstat till en annan. Inte bara innan bränslebehandlingen, för det beror på vilken region de kommer i från (Persiska viken, Nordsjön...), utan också efter behandlingen, eftersom normerna varierar mycket mellan staterna.
I det avseendet vill jag påminna om att 100a.4 tillåter medlemsstaterna att tillämpa mer tvingande nationella normer, om det finns miljöskäl som berättigar det. Jag hoppas att Europeiska kommissionen kommer att ta hänsyn till den här omröstningen och att den kommer att se över sitt förslag i enlighet med den.
Generellt sett var kommissionens text balanserad och behövde inte förbättras i någon större utsträckning. Å min politiska grupps vägnar beklagar jag att direktivets tillämpningsområde har utsträckts till att omfatta bunkerolja och marin dieselolja, och att den norm som Europeiska kommissionen förespråkar för diesel har skärpts. Dessa ändringsförslag är inte ekonomiskt sett realistiska, och är inte berättigade ur miljösynpunkt. Jag är ändå nöjd över att man antog ändringsförslagen som syftar till att Europaparlamentet skall associeras till informationsförfarandena.
I övrigt kommer Europeiska kommissionen innan årets slut att lägga fram förslag om vilka ekonomiska instrument som skulle kunna bidra till att minska svaveldioxidutsläppen. Det skulle ha varit bra om det hade funnits med redan i dagens förslag.
Betänkande: Poggiolini (A4-0119/98)
Konsumenterna och förmodligen också många producenter hittar inte rätt i mängden av existerande miljömärkningar (det lär finnas mer än 50 varianter över hela världen).
I många avseenden handskas man skamligt vårdslöst med medborgarens miljömedvetande. Det vore alltså säkert motiverat om det åtminstone på den europeiska inre marknaden skulle finnas en europeisk miljömärkning, som konsumenterna kunde lita på.
Det ser inte ut som om detta skulle kunna uppnås inom den närmaste framtiden.
Ty EU har inte bara att göra med en mängd existerande nationella system, utan måste också kämpa mot vilseledande " ekologisk" reklam.
Detta förklarar också att nästan ingen konsument känner till den europeiska miljömärkningen, som har funnits i över fem år: Blomman i ett stjärnfält känner nästan ingen till. Detta är även medlemsstaternas fel, där genomförandet av den första förordningen inte fungerat.
Det nya försöket som vi nu gör skall bli mer seriöst genom skapandet av en " Europeisk organisation för miljömärkning" . Man kan bara hoppas detta i konsumenternas intresse. Framför allt skall det skapas en samordning mellan nationell och europeisk märkning. Länder med höga miljöstandarder vill naturligtvis inte avstå från sin miljömärkning för att införa en mindre restriktiv märkning.
Luxemburg, som inte har någon egen nationell miljömärkning och som importerar många av sina produkter från utlandet, skulle finna det utomordentligt tillfredsställande om denna förordning äntligen skulle förverkligas.
De danska socialdemokraterna har i dag röstat för en revision av miljömärkningsförordningen. Ett gemensamt märke för EU, baserat på samma stränga kriterier som gäller för välfungerande nationella märkningar i dag, är målet på längre sikt. Till dess att EU: s miljömärkning fungerar som avsett och är spritt i på det hela taget, bör de nationella märkningarna kunna fungera i stället. Valet mellan flera blommor i stället för en blomma är inte ändamålsenligt. I stället går vi in för att konsumenten skall få information om varför blomman tilldelats.
Vi har röstat för att dagens fungerande nationella miljömärkningssystem som " nordiska svanen" , " pilgrimsfalken" och " bra miljöval" inte skall förbjudas för att ersättas med EU: s miljöblomma.
Vi anser att existerande miljömärkningssystem skall behållas parallellt. Det vore fel att besluta om ett gemensamt EU-miljömärke som leder till förbud av redan välfungerande och uppskattade märkningssystem.
Den " nordiska svanen" är exempel på en märkning som i dag fungerar i flera länder och som har åstadkommits genom mellanstatligt samarbete. Märkning av detta slag behöver allmänhetens förtroende samt en koppling till miljörörelsen. Miljömärkningssystem som lyckats på båda dessa punkter borde inte få slås ut av EU: s miljöblomma. Ur ett konsumentperspektiv är förslaget förkastligt. Olika märkningssystem kan existera samtidigt. I detta fall är konkurrens att föredra framför monopol.
I samband med förslaget om en revision av förordningen om tilldelning av ett europeiskt miljömärke vill jag gärna framhäva två punkter som jag anser vara mycket positiva initiativ:
Kommissionens förslag innehåller viktiga initiativ om avbyråkratisering av förfarandet, så att tilldelning av miljömärket kan ske snabbare. Bara på så sätt kan den europeiska märkningen säkerställa ökad konkurrenskraft för de produkter som gjort sig förtjänta av märkningen. Parlamentets betänkande föreslår att förordningens användningsområde utvidgas till att också omfatta tjänster. Det är ett synnerligen relevant initiativ, som bland annat hantverksföretag kommer att kunna glädje av - till exempel när ett mindre företag gör en speciell insats för att använda miljövänliga produkter.
Betänkande: Whitehead (A4-0153/98)
Herr ordförande! Vår kollegas betänkande tar upp ett nödvändigt komplement till det som vi röstade igenom för två år sedan, apropå direktivet " TV utan gränser" . Här är det frågan om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten inom de nya audiovisuella tjänsterna och informationstjänsterna. Det finns ett totalt samförstånd vad gäller våld och nödvändigheten av att reglera det med hjälp av ett antal metoder, men när det gäller pornografin tillåter jag mig att gå längre än vad vår kollega och t.o.m. samtliga kolleger har sagt.
En del har sagt att vi måste göra ett grundligare reflexionsarbete om pornografin. Det finns ett totalt samförstånd för att förbjuda och vidta rättsliga åtgärder mot pornografi som blandar in minderåriga, eller som kan ses av minderåriga, men lika stort som det samförståndet är, lika långt är vi från ett samförstånd om pornografin som sådan, om att anse att all pornografi, den som blandar in vuxna och som ses av vuxna, är en kränkning av den mänskliga värdigheten. Nu är det så att betänkandets fråga är skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten. Här lämnar jag åt sidan frågan om erotik, som kan ha ett visst samband med konst. När det gäller pornografi, kära kolleger, handlar det varken om yttrandefrihet eller om konst, utan om handel, som inbringar vinster på ett skandalöst sätt i alla våra samhällen, och det på en världsomfattande skala.
Jag väntar alltså på ögonblicket då man, i alla våra samhällen, kommer att betrakta all pornografi som en kränkning av den mänskliga värdigheten, och jag väntar på ögonblicket då man kommer att kräva - inte bara på europeisk nivå utan också internationellt, inom ramen för FN: s mänskliga rättigheter - etiska normer som fördömer begreppet pornografi på ett internationellt plan.
Att sammanställa en grönbok om skyddet av minderåriga och den mänskliga värdigheten var i sig en förträfflig sak, och det var med verklig tillfredsställelse som jag tog del av vår kollega Whiteheads betänkande. Jag vill gratulera honom, eftersom hans text inte bara är konsekvent, utan också visar pragmatism om de idéer som formuleras.
Det är en sak att kunna utöva en kontroll över alla slags sändningar inom det audiovisuella området, men att hoppas på att kunna kontrollera Internets expansion, det är något annat. När det gäller Internet kan vi bara ansluta oss till partnerskapet mellan företag och besökare på det globala nätet.
Vi måste emellertid vara klarsynta. Det här sättet att gå tillväga, som bör göra det möjligt att skydda enskilda människor gentemot information, är svårt och vanskligt. Många exempel kan tyvärr stödja det konstaterandet.
För att vara effektiva måste vi uppbåda alla aktörer som berörs av problem med kränkningar av den mänskliga värdigheten, självklart för de minderåriga, men också för varje enskild människa. Varje dag dyker nya hemsidor upp med hat och våld som enda ledmotiv.
För att kämpa mot den här plågan, som är ett nytt fenomen - inte till formen, men till spridningsmetoden - är det lämpligt, som jag tidigare sade, att inte bara att föra en kampanj i förhållande till de yrkesverksamma i branschen, men också att upplysa Internetanvändarna, så att de skall kunna mobilisera sig för att delta i den här oumbärliga kampen, som syftar till att bevara områden för frihet och tolerans.
Framställandet av detta betänkande av Whitehead är lägligt och opportunt.
Det är viktigt att erkänna att informationssamhällets snabba expansion, i synnerhet Internet, reser viktiga frågor och särskilt missbruket av detta system av illvilliga grupper. Vi behöver introducera åtgärder i synnerhet för att skydda barn och att betona mänsklig värdighet.
Jag stöder Whiteheads förslag till självreglering som inbegriper industrin plus de som tillhandahåller tillgång och servicetjänster.
Emellertid är enbart självreglering inte nog. Den måste kompletteras av nationell lag och EU-lagstiftning som underlättar åtal mot de som är ansvariga för att missbruka Internet för omoraliska och oacceptabla aktiviteter.
Jag vill här tacka föredraganden för hans metodiska och digra arbete, och jag kan bara hålla med honom helt och hållet. Som han låter påpeka för oss: " De nya tjänsterna är alltför varierade, alltför nya, för att anpassas till den typ av reglering som fungerat för den europeiska TV-sändningsverksamhetens utveckling" .
Vi måste alltså tänka oss något annat. Kommissionens förslag är självreglering, genom att be industrin att samarbeta för att upprätta uppförandekodexar, och för att utvärdera deras effektivitet på nationell nivå. Kommissionen å sin sida åtar sig att stödja och främja ett nätverk för de nationella självregleringssystemen, och att uppmuntra samarbete och utbyte av erfarenheter mellan polis och rättsliga myndigheter, inom medlemsstaterna och mellan motsvarande parter i olika länder. Dessutom uppmanar kommissionen medlemsstaterna att aktivt främja en effektiv självreglering bland serviceleverantörer.
Visst skall det här förslaget stödjas och omsättas i praktiken, men vi måste vara mycket vaksamma på en punkt. Det är därför jag helt stöder föredraganden när han påpekar att nationella metoder kommer att variera i förhållande till varje lands kultur, vilket kräver att man ser till att varje uppförandekodex någorlunda stämmer överens med de andra.
På samma sätt måste man regelbundet granska de nationella självregleringskoderna, utvärdera deras effektivitet, och i framtiden se om en eventuell reglering kan bli tänkbar.
Jag kommer visserligen att rösta för detta betänkande av min kollega Whitehead, men är samtidigt medveten om att den bara är en droppe i det berömda havet.
Vi vet alla att barn och ungdom i dag utsätts för en enorm moralisk och mental belastning och förorening på grund av alla slags våldsskildringar och andra skräpprodukter på Internet och från andra audiovisuella tjänster.
Vi vet att detta hos många av dem framkallar graverande moraliska beteendestörningar och intellektuell debilitet, som präglar dem för hela livet.
Men vi vet också att det i ett liberalt system och med hänsyn till den världsomfattande spridningen och i nätverket av media så att säga inte finns något försvar mot detta. För ingen vill inskränka yttrandefriheten, och ingen kan göra det, även om han skulle vilja.
Det finns alltså inget kraftfullt medel som kan skydda barn och ungdom.
Det skulle dock vara katastrofalt för den moderna tiden om man måste sträcka vapen utan att sätta sig till motvärn.
Kommissionens förordning och Philip Whiteheads betänkande innehåller därför en beredskap att gå den svåra vägen med en långsiktig moraliserande strategi, som samtidigt undviker att göra intrång på friheten.
Det finns möjligen en långsiktigt anpassad strategi som omfattar många små steg: " en godartad konvergens" , som det heter i motiveringen, med internationellt erkända normer, utvärderingssystem, självdisciplin hos de viktigare producenterna, men också en aktiv rättslig och polisiär politik på europeisk nivå.
Vi håller på att bli medvetna. Kommunikationens globala herrskap måste ställas mot en gemensam internationell vilja till självreglering och kontroll.
De danska socialdemokraterna röstar för Whiteheads betänkande. Kommissionens förslag till rådets meddelande är ett bra initiativ. Och det är glädjande att man i så hög grad fokuserar på principen om självreglering.
Denna sak är ett bra exempel på ett problem som inte kan lösas tillfredsställande på nationellt plan. De nya gränsöverskridande medierna nödvändiggör internationella lösningar. Vi gläder oss åt att rådet i denna sak har tagit problemet om rättslig grund på allvar och omformulerat det ursprungliga förslag så att det bättre passar in under artikel 130.3.
Jag är mycket glad över att kommissionen har lagt fram ett förslag som innehåller en uppmaning till medlemsstaterna om nationell självreglering, som skall säkerställa grundläggande rättigheter för minderåriga i samband med audiovisuella tjänster och informationstjänster.
Minderåriga är en särskilt sårbar grupp, som förtjänar särskilda skyddsåtgärder på detta område, som är svårt att reglera. Därför är en nationell självreglering också det bästa medlet. Om åtgärderna skall fungera effektivt måste man emellertid också ha en samordning på europeisk nivå. Man måste i synnerhet kontrollera om åtgärderna har den önskade effekten, och därför är jag också mycket nöjd med de förslag om detta som finns i betänkandet. Det förtjänar fullt stöd, och jag röstar därför för.
Herr ordförande! Jag är glad över i dag att kunna rösta för detta betänkande av min kollega Whitehead. Hotet mot våra barn i form av obscena bilder och liknande som publiceras på Internet är nu ett som är vida erkänt. Åtgärder för att hindra att barn exponeras för sådant material via det nya elektroniska mediet utgör faktiskt en väsentlig del av program i Storbritannien som är inriktade på att öka tillgången till Internet på skolorna.
Med tanke på antalet och mångfalden av sådana nya elektroniska media hävdar betänkandet med rätta att, åtminstone för tillfället, en EU-bestämmelse uppifrån inte skulle fungera. I stället borde de som arbetar med dessa nya teknologier ges chansen att visa att de tar konsumenters oro över obscent material på allvar. De smarta hjärnorna bakom Internettjänsterna borde sätta i gång med att blockera sådant material så att inte barn har tillgång till det.
Jag stöder också idén att sätta upp en del allmänna riktlinjer för att möjliggöra identifiering och rubricering av illegalt och skadligt innehåll. Som Whitehead emellertid påpekar, om vi efter två år ser att det finns problem med dessa riktlinjer, bör vi förbehålla oss rätten att överväga reglerande åtgärder.
Industrin bör vara medveten om att, samtidigt som vi stöder steg mot ett informationssamhälle där teknologin är tillgänglig för alla, kommer vi att se på för att se till att våra barn inte exponeras för obscent material av skrupellösa operatörer.
Betänkande: Hulthén (A4-0162/98)
Betänkandena Hautala, Pollack och Hulthén avser alla problem med luftföroreningar. Vid ett tidigare sammanträde röstade vi för stränga normer som medför förbättrad bränslekvalitet, genom att utsläppen av förorenande substanser minskar. Det är för att fullfölja den logiken som vår grupp har röstat för dessa tre betänkanden.
I dag finns det anpassade lösningar som kan få utsläppen av förorenande substanser att minska, det handlar bl.a. om biobränslen.
Jag tar tillfället i akt för att än en gång erinra om en del betänkligheter jag hade om kommissionens förslag i Agenda 2000. När det gäller de stora odlingsformerna planerar man ingenting för att främja användningen av jordbruksprodukter för andra ändamål än livsmedel. Biobränslen är en utkomstmöjlighet för jordbruket, de är bra för miljön och de bör inte försvinna för att kommissionen har " glömt" dem.
Det europeiska jordbruket har utvecklat en satsning på biobränslen, och det får inte bli så att godtyckliga beslut tillintetgör de insatserna.
På ett tekniskt plan slutligen vill jag påminna om vad de europeiska biltillverkarna gör gällande: en minskad svavelhalt i bränslen är tekniskt sett nödvändigt, för att de nya miljöanordningarna som monteras på bilarna skall kunna fungera; katalysatorer, partikelfilter, osv.
En minskad aromathalt i bensin visar sig vara nödvändigt. Vid förbränningen upplöses de aromater som finns i bensinen, särskilt till bensen, som är cancerframkallande. Det är alltså nödvändigt att, inom acceptabla tekniska gränser, minska aromathalten, och därigenom bensenutsläppen.
Eftersom biobränslen inte innehåller svavel och aromater, kan de bidra till att den allmänna halten förorenande ämnen i bränslen minskas, vilket uppfyller de tekniska krav som de europeiska biltillverkarna vill ha.
Betänkande: Perry (A4-0166/98)
Herr ordförande! I förhållande till kommissionens dokument ställer det här betänkandet bra frågor om utvärderingen av föregående och pågående program, men det går enligt min mening inte tillräckligt långt. Den rent kvantitativa metoden är inte tillräcklig. Man måste veta vem det är som verkligen drar nytta av programmen. Jag tycker att föredraganden i viss mån delar kommissionens illusion om att en massiv introduktion av informationsteknik skulle kunna åtgärda mycket av det som fungerar illa i skolorna.
Ärligt talat tror jag inte det. Jag anser att vi, med uppmärksamhet och beslutsamhet, borde sätta oss in i skolans misslyckande, som är ett faktum i alla medlemsländer, och fråga oss varför detta misslyckande har uppstått och vad vi kan göra åt det. Jag vill inte säga att ny teknik inte kan bidra till någonting på det planet, men jag tror att det är en farlig illusion att vänta sig att den tekniken skall utgöra en räddning.
Dessutom är det helt säkert så att utbyten mellan elever i alla åldrar inom unionen, något som är önskvärt, inte kan bära frukt om ungdomarna i fråga inte behärskar sitt modersmål. Varför är det så att såpass många utbyten eller program inte ger förväntade resultat? Också här är det för att vi börjar i galen ända. Vi borde först säkerställa villkoren för att det skall finnas ett intresse av utbyten.
För övrigt råder en förvirring i alla de här betänkandena, mellan begreppen om undervisning, utbildning, kunskapens Europa, osv., och enligt min mening lyser ett ord med sin frånvaro. Det är bildning, och särskilt den berömda allmänbildningen, om vilken vi borde kunna skapa utbyten mellan länderna, för att ge många ungdomar, och inte bara de från missgynnade förhållanden, en tillgång till allmänbildning, som i grunden är det enda som verkligen kan få utbyten att ge förväntade resultat.
Apropå utbildningens europeiska dimension beklagar jag verkligen att man inte har anslagit medel för att ett antal möten, studier eller inköp av modern audiovisuell utrustning skall kunna genomföras. Alla stora fenomen i europeisk historia har både varit lika och olika mellan länder, t.ex. munkväsendet, universiteten, osv. Det skulle vara mycket intressant att föra in den europeiska dimensionen på den nivån inom kulturen.
1999 kommer tre gemenskapsprogram inom utbildning, yrkesutbildning och ungdomsfrågor att avslutas.
Genom sitt meddelande redogör Europeiska kommissionen för sina riktlinjer för framtida åtgärder inom de här områdena, för perioden 2000-2006. Den föreslår ett begränsat antal mål (utveckling av medborgarnas tillgång till utbildningsresurser, genomförandet av pilotprojekt, bred spridning av bra utbildningsverksamhet).
Vi kan medge att avsikterna är goda, även om de formuleras på ett undflyende sätt. För egen del anser jag inte att kommissionen på allvar har tagit hänsyn till de ståndpunkter som kammaren upprepade gånger har försvarat.
Ja, vad skall man säga om behoven inom missgynnade grupper, som texten förbigår med tystnad? I likhet med vad föredraganden anser, måste man öka möjligheterna till att delta i programmen. Alltför ofta stöter kandidaterna mot en förvirrande förvaltning, ett " ekonomiskt" urval. Kommissionen kommer inte med några lösningar. Och det här handlar ändå om ett traditionellt krav från parlamentets sida.
Vad gäller de budgetära medlen för detta kunskapens Europa, kräver vi alltid en avsevärd ökning. Men inga siffror nämns.
Låt oss ändå vara logiska: genom en effektiv utbildningspolitik ger vi ungdomarna chansen att slussas in på arbetsmarknaden. Det krävs alltså att vi med hjälp av stora anslag ger kraft åt och befäster utbildningspolitiken.
Det nyliga publicerandet av kommissionens förslag till EU-utbildningsprogram efter år 2000 har givit oss en praktiskt användbar bas för diskussioner. Jag stöder deras betoning på uppmuntran till livslångt lärande och stödjande av medlemsländer sysselsättningspolitik. Jag stöder även deras engagemang i att utveckla ett koncept för medborgarskap baserat på allmänna grundvärderingar och deras erkännande av förbättrade språkkunskaper, samt förslag till utökat utbildningssamarbete med länderna i Central- och Östeuropa.
Emellertid hoppas jag att kommissionen kommer att ta notis om parlamentets förslag om att det bör finnas ett europeiskt innehåll i kursplanerna, ett separat ungdomsprogram som har som bredare mål att bekämpa utestängande och rasism och ett EU-initiativ för att gynna ny teknologi och informationssamhället.
Värdet av EU: s utbildningsprogram när det gäller att bidra till europeisk integration klargjordes mycket levande för mig när jag hade äran att ta del i ett Comenius-projekt i en skola i min egen valkrets. Skolan var S: t Pauls, Dooradoyle, i Limerick och dess vänskolor kom från Grumbach, Österrike, och Trieste, Italien. Lärarna och eleverna i denna skola visade ett oerhört engagemang, visade upp många talanger, gav ut mycket energi och entusiasm i utvecklandet av europeisk samarbete och ömsesidig kulturell förståelse. Det var verkligen ett nöje att få ta del av denna erfarenhet och den stärkte mitt eget stöd för fortsättandet och expansionen av EU: s utbildningsprogram.
Syftet med det här meddelandet är att dra i gång en debatt om riktlinjerna för framtida gemenskapsåtgärder inom området utbildning-yrkesutbildning-ungdomsfrågor, för perioden 2000-2006. Det handlar om den nya generationen program eller åtgärder som kommer att ersätta eller ta över efter programmen Sokrates (utbildning), Leonardo (yrkesutbildning) och Ungdom för Europa.
Föredraganden har levererat ett utmärkt arbete som jag bara kan samtycka till. Ämnet är omfattande och viktigt, och jag beklagar att kommissionen inte gav oss mer tid, och framför allt att den inte har en mer klar vision för det här områdets framtid. Kommer de tre programmen att fortsätta separat, eller kommer de att sammanblandas inom en mer generell ram? Vilka analyser gör man efter att ha studerat tidigare erfarenheter? Kan budgetresurserna ökas, eller måste vi nöja oss med att agera inom nuvarande finansers begränsade ram? Svaren på de här frågorna är en förutsättning för våra förslag.
Dessa utbildningsprogram är numera väl kända i de olika länderna, och det gäller att bevara det som har uppnåtts och att förstärka effekterna av dem. Vi behöver uppmuntra rörligheten, och integrera ny teknik. Erfarenheten av netdays är mycket positiv, och här talar jag i egenskap av ledamot för Pas-de-Calais, där vi tack vare det initiativet har kunnat hjälpa skolor och högstadier att förse sig med informationsutrustning. Det är framgångar som man bör väga in i nya program och/eller nya åtgärder.
Dessutom skulle det vara bra att ytterligare integrera arbetsmarknadens parter, att uppmuntra dem till ett närmare samarbete med skolvärlden (och tvärtom), så att broarna mellan utbildning och yrkesutbildning blir lättare och mer berikande för deltagarna. Här handlar det om att genomföra slutsatserna från toppmötet i Luxemburg om ungdomar och sysselsättning. Det krävs också att vi tar oss an ungdomen i hela sitt sammanhang, vilket innebär åtgärder eller program utanför utbildningens och yrkesutbildningens ramar.
Vi har vid omröstningen lagt ned våra röster, då vi anser kommissionens text vara bättre.
Vi delar dock synsättet som framförs i ändringsförslag 2 där man oroas över den sociala snedrekryteringen till studieprogram. Vi menar dock att denna snedrekrytering inte löses med en fördubbling av budgetanslagen.
De hittillsvarande programmen inom gemenskapen som gäller allmän yrkesutbildning och ungdomspolitik löper ut i slutet av 1999 efter en giltighetsperiod om fem år.
Meddelandet " För ett kunskapens Europa" skall därför lägga fram " framtida riktlinjer för gemenskapsprogram inom allmän utbildning, yrkesinriktad utbildning och ungdomspolitik" för tidsperioden 2000-2006" .
Jag anser att det är helt riktigt att synpunkterna inte huvudsakligen gäller " åtgärder för att främja sysselsättningen" utan i lika hög grad " åtgärder för att höja kunskapsnivån" . Utbildning är nämligen inte bara ett arbetsmarknadspolitiskt instrument, utan utbildning är mer; det är därför vi har det vittgående utbildningsbegreppet, som det redan har definierats i vitboken, och även riktlinjerna i programmen.
Man skall bygga på framgångarna med de tre programmen, för just när det gäller utbildningsområdet är det nödvändigt med kontinuitet. Det är viktigt att blicka mot framtiden och mot nya idéer, men Sokrates, Erasmus och även " Ungdom för Europa" har under de senaste åren blivit definitivt fullbokade program i Europa, och så måste det fortsätta. Jag välkomnar kommissionens förslag om att klart definiera målen och åtgärderna, och framför allt förenkla de administrativa åtgärderna. Det är emellertid nödvändigt att i fortsättningen upprätthålla de nationella samordningsinstanserna för de hittillsvarande programmen för att säkerställa en kontinuitet i de europeiska gemenskapsåtgärderna.
Tillgången till programmen som skall befrämja den fria rörligheten måste underlättas; därför är det inte bara nödvändigt, som det heter i kommissionens förslag, att öka budgetmedlen i lämplig utsträckning. Enligt min åsikt måste de fördubblas för att man skall kunna öka användningen av programmen och uppnå en åtminstone 10-procentig nyttjandegrad, vilket också är kommissionär Cressons mål.
Endast på så vis kan vi uppnå målet med ett kunskapens Europa och en förbättring av allas kunskaper. Redan den 4 juni kommer kommissionen att för rådet lägga fram sitt utkast till de nya programmen, och samtidigt kan då diskussionen i Europaparlamentet och i utskottet för kultur, ungdomsfrågor, utbildning och media inledas och genomföras skyndsamt i ett sträck. Det skulle glädja mig särskilt om den gemensamma ståndpunkten om de nya programmen kunde läggas fram redan under det österrikiska ordförandeskapet, dvs. i slutet av 1998.
I förslaget till betänkande, punkt N, skrivs följande: " Förståelse av olika kulturer kan främjas genom att införa en europeisk dimension i de nationella läroplanerna" .
Att på detta konstlade sätt införa ett kapitel om europeisk dimension i medlemsstaternas läroplaner på EU: s order blir absurt. I exempelvis våra svenska skolor har vi alltid haft en europeisk dimension. Inom såväl samhällskunskap som historia läser våra elever om allt från Karl den store, Napoleon, Pariskommunen, utvecklingen av den europeiska imperialismen, arbetarrörelsens och demokratins framväxt m.m.
Det finns i dag en europeisk och global dimension i undervisningen i EU: s länder. Jag är säker på att medlemsstaterna bäst själva kan svara för utbildningen av sina samhällsmedborgare utan pekpinnar från Europeiska unionen.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.50. och återupptogs kl. 15.00.)
Jag skulle vilja underrätta alla kolleger och talare i debatten, om att vi har en mycket begränsad tid till förfogande. Redan i morse var det omöjligt att lyssna fullständigt på de förberedda inläggen på grund av att de utsatta tidsgränserna överskreds. För att vi, innan frågestunden, skall kunna debattera de tre första punkterna på föredragningslistan, nämligen Tindemans betänkande, rådets uttalande om Indiens kärnvapenprov och rådets och kommissionens uttalande om Kosovo, för att detta skall kunna ske med rådets närvaro, påminner jag alltså alla kolleger om det nödvändiga i att hålla strikt på talartiden.
Gemensam säkerhetspolitik
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0171/98) av Tindemans för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor om ett progressivt upprättande av en gemensam säkerhetspolitik inom Euroepiska unionen.
Herr ordförande, ärade kolleger! Det är påfallande att problemet med säkerhet och försvar gång på gång hamnat i förgrunden i Europa sedan 1945, men för det mesta också utgjort anledning till splittring. Jag kan bara göra en kort sammanfattning och ber om ursäkt för det. 1947: Dunkerquefördraget mellan Storbritannien och Frankrike, 1948: Brysselfördraget; Dunkerquefördraget mellan Beneluxländerna, 1949: grundandet av Nato. 1951 kommer EKSG och 1954 försöker man att upprätta en europeisk försvarsgemenskap. Detta misslyckas dock. 1954 grundas Västeuropeiska unionen med länderna från Brysselfördraget, men genom att Förbundsrepubliken Tyskland fick grunda ett Bundeswehr gav det tillfälle att ta emot landet där. På 60-talet kommer Fouchetplanen med tre versioner. 1970 börjar man med det politiska samarbetet. 1976 kommer det en rapport, på uppdrag av Europeiska rådet, den bär mitt namn, och i den står meningen: ingen Europeisk unionen är tänkbar utan en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan kommer Maastricht. Man beslutar i Maastricht att ge Europeiska unionen en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Nåväl, vi ökade till 15 medlemmar 1994. Nu förhandlar man med 5+1 och trycket på säkerheten kommer förmodligen att öka ytterligare. På regeringskonferensen 1996 löstes inte de institutionella problemen, man förväntade sig förslag där, och lika lite löstes de i Amsterdam 1997. Här står vi nu.
Vi beslöt i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor att ägna ett initiativbetänkande åt säkerhet och/eller försvar. Parlamentets presidium instämde i detta. Världen har naturligtvis förändrats sedan implosionen i Sovjetunionen och händelserna i Centraleuropa. Vi hade Maastrichtbeslutet, det var mycket som behövde lösas på institutionell nivå, och vi började försöka att komma fram till en överenskommelse i utskottet. Som utskottets ledamöter minns gav det anledning till goda diskussioner, men också till sådana svårigheter att det splittrades. Den första delen skulle ägnas åt säkerhet, den andra delen åt försvar. Den första delen godkändes redan för över ett år sedan. Nu behandlar vi den andra delen, försvaret, och vi är kallade till parlamentet i morgon för att ge ett utlåtande om den.
I Maastricht sade man dock att Västeuropeiska unionen hädanefter skulle utgöra den europeiska pelaren i Nato. Det är således anledningen till att vi konfronteras med stora problem. Å ena sidan står vi med en ekonomisk och monetär union. Det är ett fantastiskt initiativ. Tillåt mig säga detta. Vi kommer därigenom att få inflytande över världsekonomin, vi kommer att stå på lika fot med dollarzonen, med yenzonen. EMU: s betydelse kan knappast överskattas. Det är då också otänkbart att en sådan ekonomisk och monetär entitet inte skulle ta åt sig något av de internationella händelserna, även de med inflytande på den ekonomiska konjunkturen. Detta är enkelt, detta skulle vara absurt, detta är inte tänkbart. I och med Europeiska unionens framtida utbredning kommer att vi att behöva fundera mer över dessa frågeställningar. Hur kan man hjälpa till att trygga freden i Europa utan att förfalla i de gamla motsättningarna eller ententes , och samtidigt ge utrikespolitiken en trovärdighet som skall vara stödd av en säkerhets- och försvarspolitik? Det är den stora frågan.
Amsterdam gav inte den önskade klarheten. Vi försöker nu att framhålla vissa saker, framföra våra idéer, framför allt till rådet, men självfallet också till kommissionen. Det finns nu således ett betänkande, och vi har redan godkänt det i utskottet. Detta betänkande håller sig enligt min övertygelse mitt emellan den aktuella situationen i Europa och den idealiska önskan om att utveckla den europeiska personligheten. Det vill skapa klarhet och öppenhet i förhållandet mellan Nato, Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen. Det vill tydliggöra hur detta direktvalda parlament ser på målsättningarna för ett genomtänkt försvar, i vilken riktning en meningsfull utveckling bör gå om Europa vill förebygga eller lösa krissituationer, även om det berör den territoriella integriteten eller försvaret av legitima intressen. Den europeiska fredsuppfattningen angår även grannländerna och i slutänden hela världen. Betänkandet föreslår att en vitbok om försvar utarbetas årligen. Det föreslår att en europeisk polisapparat upprättas i kontakt med justitie- och inrikesdepartementen och med en permanent men begränsad planeringsenhet hos Europeiska unionen. Det pläderar för ett närmande mellan EU och Västeuropeiska unionen så som det antyds eller föreslås i fördragen, på ministernivå, på parlamentsnivå, assemblée , på tjänstemannanivå och för en planeringsenhet för en utrikespolitik där detta samarbete måste komma till stånd enligt ett tidigare beslut.
Detta betänkande löser inte allting, det står klart, men det lägger grunden till en trovärdighet, en pålitlighet och en självkänsla i Europa. Jag vågar som sista mening i denna korta inledning säga, herr ordförande, att den som förkastar detta - pålitligheten, trovärdigheten och självkänslan på området säkerhet och försvar - i själva verket förkastar den europeiska tanken, den som inte vill att vi får en europeisk personlighet även på det området.
Herr ordförande! Budgetutskottet har med mycket stort intresse tagit del av Tindemans betänkande. Trots att det här naturligtvis är först i andra skedet som vi kommer till den punkten är det viktigt, även om mycket av det som står i Tindemansbetänkandet kommer att bli förverkligat först i framtiden, att parlamentet redan nu har en tydlig bild av vad detta kommer att betyda i finansiellt och budgetärt avseende.
Det är viktigt att problematiken kring andra pelaren inom ramen för Amsterdamfördraget finansieras inom ramen för den europeiska budgeten. Vi har varit tvungna att kämpa hårt för detta, men det har förverkligats. Men det är lika tydligt att när det handlar om Petersbergsinsatserna, när det handlar om Europeiska vapenbyrån, när det handlar om integrationen av nya tjänster, att det för närvarande naturligtvis inte är tal om tillräckligt utrymme inom den europeiska budgeten.
Vi ser det framför allt som vår uppgift att plädera för att parlamentet redan från första stund, precis som är fallet vid grundandet av Europeiska centralbanken, blir fullständigt involverat i de förberedelser och det utarbetande av planer som äger rum på den punkten. Det är således också ett försök att skapa utrymme för parlamentet att från första stund, vilket också är fallet på andra områden, kunna utöva det inflytande som tillkommer parlamentet.
Vi håller gärna med Tindemans om att diskussionen om Europas politiska utveckling naturligtvis inte får stagnera efter det att en europeisk monetär union har kommit till stånd. Det är också i det sammanhanget som budgetutskottet har placerat ut ett antal fotnoter. Det gläder oss mycket att Tindemans har varit beredd att inom ramen för sitt betänkande lägga fram de två specifika ändringsförslag som jag som föredragande för budgetutskottet har lagt fram.
Herr ordförande! Det var bidraget från budgetutskottets sida.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att gratulera Tindemans till slutförandet av denna extremt svåra uppgift och tacka honom för det extremt flexibla sätt på vilket han har närmat sig denna debatt och för det faktum att han har varit beredd att ta till sig observationer från andra ledamöter i utskottet.
Detta betänkande utgör utan tvekan ett viktigt bidrag till debatten. Det är viktigt beroende på att det inte är orealistiskt utan är mycket fast förankrat inom ramarna för de existerande institutioner som är ansvariga för säkerhet och försvar i Europa, nämligen OSSE och Nato. Det respekterar existerande medlemmars skyldigheter mot Nordatlantiska fördraget. Det är också fast förankrat i existerande beslut i Amsterdamfördraget och Petersberg-, Berlin-, och Madriddeklarationerna.
Sedan fortsätter det med att varna för några av de svårigheter vi måste överkomma inom detta område i framtiden: svårigheterna när det gäller förhållandet mellan VEU och EU, utan att nämna de svårigheter som skulle uppstå om dessa två instanser någonsin skulle integreras.
Det visar även på problemen med en europeisk försvarsidentitet, om vi någonsin någon gång skulle kunna tänka oss någon form av oavhängigt handlande inom Berlindeklarationens ramar: Det faktum att vi går miste om strategisk lyftkapacitet, satellitkommunikation och underrättelser.
Det betonar också vikten av att försöka få en gemensam rustningspolitik, beroende på att utan en effektiv teknisk bas kan vi aldrig få en effektiv europeisk försvarsidentitet, samtidigt som vi erkänner att vi är intresserade av nedrustning.
Viktigast av allt erkänner det skillnaderna i den nya säkerhetssituationen: det faktum att bevarande av fred vid förebyggande av konflikter nu är så viktigt.
Vårt huvudsakliga bekymmer är att Tindemans betänkande misslyckas med att finna någon riktig balans i dessa frågor. Vi måste lägga större betoning på fredsbevarande och förebyggande av konflikter; vi måste lägga större betoning på att försöka få andra länder utanför Europeiska unionen att samverka med oss.
Det sägs ofta att politik handlar om att ge gårdagens lösningar på dagens problem. Till viss del har vi varit skyldiga till det i det här betänkandet. Vi måste ta itu med en del av de problem som härrör från fredsbevarande. Till exempel är den brittiska armen för tillfället mer engagerad än den någonsin har varit vid något tillfälle sedan andra världskriget. Hur hanterar vi det problemet när vi talar om att utöka de fredsbevarande styrkorna?
Tindemans betänkande gör också misstaget att anta att VEU och EU är integrerade, medan fördraget endast nämner möjligheten. Formuleringen av vårt oberoende handlande är lite för vag. Vi måste tydligt förankra det i Berlinbesluten.
Slutligen måste vi också komma ihåg att vi inte bör oroa oss så mycket för harmonin i processen utan för utgångens effektivitet.
När det gäller försvar måste vi försäkra oss om att vi kan gå innan vi kan springa. Vi måste ta till oss det som har fastslagits i Amsterdamfördraget innan vi kan gå vidare med denna debatt.
Herr ordförande, kära kolleger! Tindemans betänkande diskuteras under en mycket intressant fas av Europeiska unionens utveckling. Vi har genom beslutet den 2 maj i allt väsentligt avslutat den ekonomiska och valutapolitiska integrationen. Vi måste inse att Europeiska unionen, tack vare den integration som den har uppnått inom unionen, har blivit en fredsgemenskap, som är utan motsvarighet i historien. Men förmågan att säkra fred innanför EU: s gränser har den hittills inte utvecklat i samma grad utanför de egna gränserna.
I diskussionerna med våra medborgare kan man dock ofta konstatera ett stort mått av besvikelse över att Europeiska unionen inte kan - jag säger att den inte kan eftersom den ännu inte har några instrument för detta - sörja för fred utanför de egna gränserna. Jag tror att det i en avgörande fas som denna är riktigt att en man som Leo Tindemans åter har tagit initiativet till en sådan diskussion, på samma sätt som han gjorde redan på 70-talet med sin rapport om utvecklingen i Europeiska unionen. Vi borde verkligen betrakta det i ett sådant sammanhang.
Med det kommunistiska systemets sammanbrott och undanröjandet av blockkonfrontationen i Europa har det åter blivit möjligt med regionala, klassiska krig. Vi har dock ännu inte funnit någon lösning på detta. Hittills har vi hoppats att Nato, som egentligen inte grundades för detta ändamål, skall sköta detta åt oss. I Bosnien fick freden sin chans när en trovärdig militärmakt, nämligen Amerika, ställde sig bakom fredsinitiativet. Vi kan inte räkna med att amerikanerna alltid kommer att göra detta för oss i framtiden.
Det visar på ett stort mått av hyckleri när man alltid skäller på amerikanerna och kallar dem för världspoliser, medan vi framställer oss som de stora diplomaterna. Med tanke på en burden sharing för Europa och med tanke på trovärdigheten i sammanhållningen inom transatlantiska alliansen måste vi själva utveckla motsvarande förmåga. Av denna anledning anser jag att chanserna med Amsterdamfördraget måste utnyttjas till fullo, även om jag har mina tvivel på om det är tillräckligt med det som fastställts i Amsterdamfördraget.
Leo Tindemans visar på att exempelvis enheten för politisk planering och tidig varning har en avgörande betydelse. Skall vi äntligen lyckas - på samma sätt som i gemenskapens inre politik - få en institution som lägger fram förslag ur gemenskapssynpunkt? Dessa kan ministerrådet då avslå, men det måste diskutera dem, sett ur gemenskapens synvinkel. Vidare måste denna enhet för politisk planering och tidig förvarning utformas så att den inte blir till ett Coreper III-arrangemang eller ett nytt arrangemang för de politiska aktörerna och deras representanter. Tillsammans med kommissionen måste man utforma den så att den inte blir en samlingsplats för nationella ståndpunkter, utan företräder en gemenskapsståndpunkt.
Det kan vi också se av en rad andra exempel. Vad innebär exempelvis en strategi, som skall beslutas enhälligt i Europeiska rådet? När det handlar om principiella saker, som kan beslutas om enhälligt, går det bra. Men när det går in i detalj, uppstår det svårigheter, och man uppnår inga som helst framsteg. Det bör alltså endast fattas generella beslut, och på basis av dem kan rådet sedan med hjälp av majoritetsbeslut utveckla åtgärder tillsammans med kommissionen. Potentialen finns alltså, den måste bara omsättas i praktiken.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag vill gratulera Tindemans till hans utmärkta och mycket anmärkningsvärda arbete om ett progressivt upprättande av en gemensam säkerhetspolitik inom Europeiska unionen.
Vid en tidpunkt då Europa skall utvidgas till att omfatta en hel kontinent och införa en gemensam valuta, hur kan man då undgå att se dess oförmåga att spela en politisk roll på den internationella scenen, en roll som ligger i nivå med den ekonomiska makten, och som framför allt bemöter de många förväntningarna i länder som genom historia och kultur förenas med Europa, på den afrikanska, amerikanska och asiatiska kontinenten. De länderna väntar sig mycket av ett Europa som, utan anspråk på hegemoni, fullt ut önskar ha en roll som en stabilitets- och fredsfaktor i internationella relationer.
Den rollen kan Europeiska unionen inte svara för om den inte har förmågan att progressivt förse sig med en gemensam säkerhetspolitik, som kan garantera dess territoriella integritet och vitala intressen, samt dess förmåga att delta i konfliktförebyggande eller fredsbevarande operationer. För att möta den utmaningen föreslår Tindemans att Västeuropeiska unionens och Europeiska unionens strukturer skall anpassas till varandra, för att de två institutionerna på sikt skall integreras, med VEU som en sorts fjärde pelare inom Europeiska unionen.
Fördelen med den metoden är att den är pragmatisk och progressiv. Den kan emellertid inte lyckas om inte Europeiska unionen hävdar sin politiska vilja att förse sig med försvarsstrukturer, som det just nu råder en akut brist på, och som tyvärr gör oss alltför beroende av den atlantiska alliansens logistik. Om Förenta staterna på vissa villkor accepterar att VEU: s styrkor kan tas i anspråk med hjälp av alliansens infrastruktur, utan amerikanskt deltagande, är det bara ett uttryck för en positiv passivitet, som de fortfarande bär nyckeln till.
Har de stater som i dag utgör Europeiska unionen viljan att gå längre i upprättandet av ett verkligt oberoende gemensamt försvar? Det europeiska Europa som general de Gaulle pratade om. Har de önskan att förse sig med medel, bl.a. infrastruktur för t.ex. satellitkommunikation och radarbevakning, vilket är nödvändigt för att det här oberoendet skall kunna utövas? Och har de framför allt viljan att förse sig med legitima politiska och demokratiska institutioner som gör det möjligt att utforma och verkställa en sådan gemensam försvarspolitik?
Det är i förhållande till det långsiktiga målet, utan tvekan omöjliga att uppnå på kort sikt, som man bör diskutera förslagen till ett förstärkt VEU och dess progressiva integration i Europeiska unionen, vilka föreslås av Tindemans. Majoriteten i vår grupp stöder den metoden, samtidigt som vi insisterar på att det inte skulle kunna påtvingas de stater i unionen som för ögonblicket inte önskar ansluta sig till det.
Det progressiva upprättandet av en gemensam försvarspolitik bör finna en plats inom ramen för förstärkta samarbetsformer, på det sätt som utkastet till Amsterdamfördraget föreslår. De konkreta förslag som Tindemans för fram utgör en utmärkt diskussionsgrund för att gå vidare på den här vägen. Upphovsmannen skall ha tack för det!
Herr ordförande! Som f.d. ordförande för VEU: s församling hade jag äran att träffa föredraganden Leo Tindemans i slutet av 1980-talet, när han var belgisk utrikesminister.
Sedan dess har han givit tio år av sitt liv till Europa, men hans beslutsamhet och hans både visionära och pragmatiska sida präglar fortfarande oföränderligt hans personlighet. Jag tror dessutom att detta är det enda sättet att få Europa att göra framsteg på säkerhets- och försvarsområdet, ett område där det å ena sidan finns uppenbara brister, något som har påtalats vid kriser, som t.ex. i f.d. Jugoslavien, och där det å andra sidan råder en akut brist på medel som kan åtgärda de här bristerna.
Det avstånd som skiljer oss från målen i den här frågan, vilka är inskrivna i Maastrichtfördraget, är väldigt stort, och - det måste man medge - varken de femton regeringarna, i sin helhet, eller folkens mentalitet, är redo att anta de uppgifter som det är viktigt att klara av, för att garantera Europas territoriella försvar och för att förebygga konflikter i perifera regioner.
Betänkandet tar på ett bra sätt upp stora utmaningar, som konfliktförebyggande, Europas nödvändiga frigörelse i en transatlantisk allians - utan att vi klipper av banden som förenar oss med Förenta staterna - en progressiv integration av försvarseuropa, Västeuropeiska unionen, inom den institutionella ramen.
Den stora fördelen med den här debatten är att den betonar det politiska i att gå mot större säkerhet, genom att ställa européerna, de politiska myndigheterna till att börja med, inför deras ansvar, som består i att hädanefter betrakta Europeiska unionen som en ödesgemenskap. Om alla utan tvekan kunde hålla med om det konstaterandet, kunde de idéer som Tindemans lägger fram ha större möjlighet att ge snabbare resultat.
Herr ordförande! Vad som står klart för alla är att slutet på den bipolära konfrontationen tydligt visar behovet av att formulera en ny alleuropeisk säkerhetsmodell. En modell utifrån vilken man kan garantera freden, konsolidera stabiliteten, förebygga konflikter och ta hand om de kriser som kan uppstå.
Europeiska unionen är objektivt intresserad av konstruktionen av denna nya säkerhetsmodell på vår kontinent. Samtidigt borde vi emellertid vara medvetna om att konstruktionen av denna modell bara kommer att bli möjlig om unionen lägger ned hela sin kraft på det och kan få en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
För att denna utrikespolitik skall bli effektiv, är det också nödvändigt att det under samma tak finns en försvarspolitik. Det är klart att framstegen i denna riktning i Maastrichtfördraget först och därefter i Amsterdamfördraget, är positiva men otillräckliga.
Vi talar om en försvarspolitik som inte baseras på ett klassiskt koncept, utan på en förnyad definition, och som drivs av principerna i FN-stadgan, slutprotokollet från Helsingfors och Parisstadgan.
En försvarspolitik, helt enkelt, som inte har en offensiv karaktär, som samarbetar och är gemensam. En försvarspolitik som inte skapar nya utgifter utan maximerar användandet av de existerande och som i varje fall främjar dess minskning. En försvarspolitik som dessutom är användbar för att samordna de existerande vapenindustrierna, och minskar beroendet i förhållande till tredje land och underställer vapenförsäljningen utanför unionen.
Jag menar att det är nödvändigt att samordna de väpnade styrkorna i medlemsstaterna för att genomföra de så kallade Petersbergsuppdragen. Och självklart är jag anhängare av att integrera Västeuropeiska unionen i Europeiska unionen.
Inom denna ram anser jag, utan några som helst tvivel, att man måste se förhållandet till Nato, vilket är en institution som nu är närvarande, som vi alla vet, inom ramen för Europas säkerhet, men som inte borde vara den enda säkerhetsinstitutionen.
Även en ny balans för säkerhet och försvar i förbindelserna mellan Europeiska unionen och USA borde beaktas.
Herr ordförande! Betänkandet bortser från det faktum att det finns olika uppfattningar om lämpliga säkerhetskoncept för Europa. Dessutom är det ett grovt övertramp om Europaparlamentet under ratificeringsprocessen för Amsterdamfördraget hämtar fram koncept ur malpåsen, som t.o.m. förkastades av toppmötet i Amsterdam. Föreställningen att EU kan garantera säkerheten i Europa med hjälp av en gemensam försvarspolitik härstammar från tiden för det kalla kriget, och den har vi väl ändå hunnit förbi.
EU har enorma fördelar gentemot institutionerna från det kalla kriget. Varför skall vi då inte använda oss av dessa? EU har instrument för integration av relationer som bygger på grannsämja. EU kan åstadkomma balans, det kan bygga upp nära ekonomiska relationer och på den grunden verkligen erbjuda grannarna ett starkt ekonomiskt samarbete och finansiellt stöd. Det är instrument som också ger EU förmåga att ta på sig det ansvar ute i världen som är nödvändigt för att säkra gemensam överlevnad här på jorden.
Däremot kommer Europa att leva farligt om det grundar sig på en försvarsidentitet, eftersom problemen i dagens värld inte längre kan lösas genom konfrontationer, hot och provokationer. En sådan provokation kunde vi uppleva just i dagarna, när Indien med sina atomsprängningar satte i gång en ny kapplöpning med sikte på ett effektivt förintelsemaskineri.
Vi Gröna avvisar bestämt denna form av sysselsättningsåtgärder för det industriella rustningskomplexet i EU-staterna och satsar i stället på ökad avrustning och en ökning av omvandlingen av industrin.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Tindemans behövde inte visa att han är en visionär, han behövde inte visa oss att han är envis. Jag tror inte att han ville visa oss att han var en smula besviken, men jag tror att hans slutsatser lät förstå det för den som ville uppfatta det.
Det betänkande som han lägger fram för oss i dag är med säkerhet inte det betänkande han önskade, det är med säkerhet inte det betänkande som jag önskade och som min grupp önskade, det är ett betänkande som har stött på många svårigheter, för att i dag kunna nå fram till plenarsammanträdet, och jag tillåter mig att notera en svag ironi i min charmerande brittiska kollega Titleys inlägg.
När det gäller förhållandet mellan VEU och Europeiska unionen, var det säkert Tindemans önskan att se de här två institutionerna snabbt integreras, och jag tror att det också är vad majoriteten av kollegerna i parlamentet vill, det är säkerligen inte det socialisterna vill - det har de visat under alla förfarandet med ändringsförslagen. Likaså hade en majoritet av parlamentets kolleger önskan att vi snabbt skulle förfoga över en europeisk styrka för återupprättande och bevarande av fred, det är jag säker på, men det inte var vad ledamöterna i socialistgruppen och ledamöterna i Gruppen De gröna ville, det har de visat genom att avslå sådana ändringsförslag.
Jag skulle alltså verkligen vilja gratulera Tindemans för att ha stått emot så länge han kunde, och jag uppmanar honom, liksom alla kolleger, att försöka se till att betänkandet förstärks i sista stund, genom att acceptera ett antal ändringsförslag som fortfarande finns kvar i texten.
Jag tror att vi måste vara medvetna om det faktum att britterna i dag inte är med i valutaunionen, eftersom de hoppades på - men jag tror att de misstar sig - att kunna gå in i den med en pund som skulle ha stigit i värde i förhållande till euron. Så kommer det inte att bli. De har i dag inget intresse av att gå in i en europeisk försvars- och säkerhetsunion, eftersom de ännu inte har förstått vilka fördelar de kan få av det. Jag tror ändå att en majoritet av européerna och en majoritet av våra kolleger har förstått det sedan länge. Vi vill inte under de närmaste månaderna åter se européerna tvingas finna sig i, som de gjorde under tre år, ett maktlöst Europa, ett skammens Europa, inför Bosnien - det hoppas vi inte, men vi vill inte åter se det om händelseutvecklingen skulle få en tragisk vändning. Under de kommande månaderna måste vi vara beredda på att reagera, och framför allt förhindra att diktatorn som fortfarande finns i Belgrad skall kunna organisera en tredje tragedi, i Kosovo, efter de han organiserade i Kroatien och Bosnien.
Med Amsterdamfördraget och Petersberguppdragen har vi skyldigheten, och inte bara förmågan, att snabbt förse oss med medel för att intervenera i fredsbevarande och fredsskapande operationer. Det är inte en önskan, det är inget visionärt, det är något vi måste göra genast.
Herr ordförande! På 1970-talet gav Belgiens stats- och utrikesminister sitt namn till Tindemansrapporten om direkta val till EU-parlamentet och om en politisk union. Den gången avvisades planerna i Danmark. De var chanslösa sade man. I dag är nästan alla förslag från Tindemansrapporten antagna. Och i dag stöder vår belgiske statsman ett betänkande om ett gemensamt EU-försvarsministerium, gemensam vapenproduktion och gemensam militär. Danmarks utrikesminister, Niels Helveg Petersen, säger: " Det är en viskning från det förflutna" . Den samme Niels Helveg har, tillsammans med de flesta danska politiker varit emot vartenda steg i Tindemansrapporten, och ändå har de röstat för varenda " viskning från det förflutna" , när det kom till kritan.
På samma sätt kommer den danska regeringen i sinom tid att rösta för en gemensam militär, om Danmark röstar ja till Amsterdamfördraget - annars vore det första gången en regering stod fast. Tindemansbetänkandet om gemensam militär är allvarligt och farligt. Det föreslår en gradvis uppbyggnad helt i linje med Amsterdamfördraget. Vid angrepp mot ett EU-land är det Nato som skall försvara oss, men alla andra krig är EU-angelägenheter. Unionen kan var som helst och när som helst skicka trupper i vilket som helst syfte. Begränsningen är inte juridisk eller geografisk. Det är bara en politisk begränsning, nämligen att det krävs enhällighet för att skicka iväg trupper.
En enkel majoritet i det danska Folketinget kan ge upp Danmarks undantag mot det militära och ta del i militära aktioner efter ett konkret beslut, också med enkel majoritet i Folketinget. Det danska undantaget ger också uttryckligen de andra länderna rätt att gå vidare med gemensam militär. Danmark blir därmed det enda land som inte har vetorätt mot militära aktioner i unionens namn. Tindemansbetänkandet är som vi ser inte bara ett dokument som förklarar vad det är som skall hända. Tindemansbetänkandet skall upprepa övningen i samband med Västeuropeiska försvarsunionen. Jag hoppas att Tindemans kommer att komma till Danmark före folkomröstningen och redogöra för, om han inte är något annat än - med Niels Helvegs ord - en " viskning från det förflutna" . På mig verkar Tindemansbetänkandet mer som en inblick i den framtid som skapas om vi röstar ja till Amsterdamfördraget.
Herr ordförande, mina kära kolleger! När Indien just har genomfört tre kärnvapenprov, när Kina fortsätter med sina experiment, när andra länder arbetar på att förse sig med eller att utveckla sina kärnvapen, då lyckas föredraganden med bedriften att prata om Europas försvar, utan att begreppen om kärnvapenavskräckning eller kärnvapen framträder någonstans i betänkandet. Och detta handlar ändå om ett avgörande område för Europas säkerhet, för det är tyvärr inte goda känslor eller den goda viljan som i framtiden kommer att garantera våra länders inre och yttre säkerhet.
Jag beklagar också att det inte framträder en verklig vilja att frigöra Europa från Förenta staterna, och därmed från Nato. I en anda av underkastelse, beroende och av svaghet har Frankrike tvärtom offentligt visat sin lojalitet genom att åter integrera Natos kommandon, och detta samtidigt som det sovjetiska hotet har försvunnit.
Vi anser att Västeuropeiska unionen borde bli ett redskap för frigörelse, och inte ett instrument i den nya världsordningens tjänst och för den amerikanska administrationens önskan om hegemoni. Men för detta krävs att man förser sig med finansiella, tekniska och mänskliga medel, och att man får nedmonteringen av våra arméer och moralens nedrustning att upphöra. Man måste åter bekräfta ett antal principer: ett nytt fördrag kallat " för en europeisk allians" , som utöver Europeiska unionens länder samlar en allians av europeiska stater som är suveräna och oberoende, givetvis främst oberoende av Förenta staterna och i andra hand av Natos strukturer; en tillämpning av regeln om en europeisk preferens inom alla vapenområden; en budgetpolitik som gör det möjligt för Europa att återfinna sin säkerhet och sitt oberoende, sina friheter; ett hänsynstagande till nya hot som t.ex. terrorism eller bakteriologiska hot; en utveckling av utbildningsstrukturer, strukturer för organisation och civilt skydd; och slutligen en definition av regler som gör det möjligt för hela Europeiska alliansen att dra nytta av den franska kärnvapenavskräckningen.
Vi beklagar att de här tankarna inte fick möjlighet att komma fram i det här betänkandet.
Herr ordförande! Först vill jag gratulera kollega Tindemans så hjärtligt till hans betänkande. Tindemans har just undervisat kollegan Bonde, som - tror jag - inte alls har läst betänkandet. Annars skulle han inte ha kunnat uttrycka sig som om man här skulle tvinga på de enskilda länderna något. Men om Tindemans nu ger denna stödlektion, behöver han inte heller längre höra på, eftersom han hur som helst kommer att veta vad jag vet.
Den europeiska säkerhetspolitiken har tre pelare. Den första pelaren är den förebyggande säkerhetspolitiken, undvikande och förhindrande av kriser. Den andra pelaren är en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, som ur min synvinkel - där ger jag kollegan Tindemans helt rätt - måste stödjas av en gemensam försvarspolitik. Den tredje pelaren är för mig avrustningen. Färre vapen i detta Europa är ett viktigt bidrag till säkerheten.
Alla tre pelarna är för outvecklade, och kanske finns det en skillnad mellan kollega Tindemans och mig genom att han alltför lite betonar pelarna A och B, dvs. förebyggandet och avrustningen. Men det betyder inte att den återstående pelaren inte är viktig. Vi måste gemensamt inom EU, men också tillsammans med Förenta staterna, Ryssland, Ukraina och Medelhavsländerna, bygga ut denna gemensamma säkerhetspolitik.
Varför är en sådan gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, stödd av en gemensam försvarspolitik, viktig och meningsfull? För det första frågan om trovärdigheten: Om vi har att göra med en Milosevic - och fru Schroedter, vi har faktiskt att göra också med sådana typer - då räcker det inte att bara prata och visa god vilja, eftersom han inte kommer att visa någon god vilja så länge han inte behöver räkna med att det också i sista hand finns vapen bakom orden.
För det andra behöver vi i större utsträckning tala med en röst. Vi har för många organisationer, som arbetar utan samordning. EU, VEU, om jag tänker på Kosovo och Jugoslavien, kontaktgruppen, Nato, olika andra institutioner, för många institutioner med för många olika medlemskap, vilket nu gör det omöjligt att tala med en röst.
För det tredje är europeiseringen mycket viktig för mig. Europeiseringen, som inte står i ett motsatsförhållande till USA, men som ändå ger mer tyngd åt de europeiska länderna inom detta förbund, dvs. alla europeiska länder som vill vara med. Denna europeisering, särskilt vad det gäller försvarspolitik på låg nivå - därför är förslaget om polisen från kollega Tindemans och kompromissen mycket, mycket viktiga - måste vi huvudsakligen själva ta hand om, och inte förlita oss på andra. Ytterligare en punkt: Mer demokrati. Samarbete och så småningom också integration mellan EU och VEU betyder även mer demokrati, om parlamentet här får fler rättigheter och mer inflytande.
En sista punkt: Kollega Titley har med all rätt ansett att vi först måste lära oss gå, innan vi kan springa. Där håller jag absolut med honom. Visserligen finns det många kriser, där vi snabbt måste lära oss springa, för att kunna hjälpa till. Därför: Låt oss lära oss - men låt det gå snabbt!
(Applåder)
Herr ordförande! Jag tackar Tindemans för detta utmärkta betänkande. Betänkandet är ett resultat av en svår balansgång och bildar en naturlig fortsättning till debatten om den gemensamma säkerhetspolitiken.
Europeiska unionen har en klar säkerhetspolitisk dimension oavsett om dess verksamhet i framtiden innehåller direkta militära säkerhetselement eller inte. Begreppen säkerhet och försvar går också delvis in i varandra. Det är klart att redan skapande av beroendeförhållanden mellan olika aktörer ökar säkerheten och stabiliteten i vår världsdel. Man måste komma ihåg att Europas integration till sin grund, sin natur och sina mål är ett omfattande säkerhetsprojekt som redan enligt principerna i Maastrichtfördraget innehåller försvarssynpunkter.
Definiering av Västeuropeiska unionens roll som en del av det gemensamma försvaret ingår som en central del i såväl Natos som EU: s delvis samtidiga utvidgningsprocesser. När Nato kommer att välja sina nästa nya medlemmar bland de central- och östeuropeiska länderna blir dess medlemskår mera heterogen, men samtidigt kommer organisationens så kallade europeiska pelare att förstärkas. Även om man kan påstå att de central- och östeuropeiska ländernas intressen av Nato-medlemskap i mångt och mycket är koncentrerade till den militära säkerheten, måste man också samtidigt konstatera att när central- och östeuropeiska länder ansluter sig till Nato kommer organisationens roll som en organisation för territorial, kollektiv säkerhet att understrykas. Det är då nödvändigt att även unionen begrundar sin egen roll.
För att klargöra VEU: s framtida roll och för att effektivisera dess verksamhet skall statusen för organisationens associerade medlemmar och observatörsstater bedömas på nytt. Om VEU ges uttryckligen i uppdrag att genomföra framtida militära operationer skulle det ohjälpligen förbli oklart vilken roll de observatörsstater har som strävar efter ett aktivt deltagande. Jag ser att inom en nära framtid måste alla aktörer, alltså även mitt hemland Finland, delta i VEU: s verksamhet via en enhetlig medlemskapslösning, som fullvärdiga medlemmar. Detsamma gäller givetvis unionens framtida medlemmar.
De så kallade Petersbergsuppdragen, som införlivades Amsterdamfördraget på initiativ av Finland och Sverige och som ger alla unionens medlemsländer möjlighet att delta i regionala krishanteringsoperationer, bildar ett fundament för utveckling av ett gemensamt försvar. Att utveckla en fungerande krishanteringsförmåga är en förutsättning för utvecklingen av ett gemensamt försvar, även om krishanteringen inte alltid är direkt förknippad med försvaret. Det måste också ses som ett steg mot en mera homogen europeisk säkerhetspolitisk identitet.
Herr ordförande! Även jag vill tacka Tindemans, och även jag anser att han har gjort ett fantastiskt arbete, framför allt med tanke på det stora motstånd han har stött på under arbetets gång. Jag tror också att han hade velat, hade tänkt göra mycket mer än det han till slut lyckades med, och att det därför har varit ett lidande för honom att komma till den här punkten med resultat som, om sanningen skall fram, är blygsamma för den som anser att frågan - den gemensamma försvarspolitiken - är av avgörande betydelse, om man inte anser att Europa bara är den gemensamma valutan.
VEU bör integreras i Europeiska unionen. Detta är det första steget och här har Tindemans varit utomordentligt tydlig. Vi står inför det skamliga som skedde i Bosnien, där det krävdes ett amerikanskt ingripande. Det får vi aldrig glömma! En hycklare är den som påstår att amerikanerna är världens poliser eftersom européerna står för diplomatin. Detta är bara ett tecken på Europas impotens och de europeiska ländernas hyckleri, de länder som fortsätter att vara politiska dvärgar, som fortsätter att vara egoister som bara ser till sina egna intressen. Även den som anser att Tindemans betänkande borde lämna mer utrymme åt preventiva åtgärder och mindre åt frågan om intervention är en hycklare, för om det är sant att prevention är en prioritet som respekteras av alla - detta är helt klart - är det även sant att Europa är tvunget att bara prata, ett meningslöst blabla eftersom det inte finns någon möjlighet att ingripa i regionala konflikter som i Bosnien eller Albanien för någon månad sedan.
Här öppnar sig för Europa den väg som innebär ett gemensamt öde. Detta kan de europeiska länderna inte längre undvika att inse. Den som tror att det fortfarande kan finnas ett brittiskt imperium eller stormakterna Frankrike och Tyskland lever i en illusion. Vi kan och vi måste bidra till en framtid i Europa som innebär fred och stabilitet.
Herr ordförande! En trovärdig visionär måste vara realist, och därför har Tindemans varit en utmärkt föredragande för ett betänkande som självfallet är mycket bra.
EU måste i princip vara i stånd att kunna agera ensam militärt. Det innebär inget ersättande, utan en komplettering av Nato exempelvis. En fullvuxen Europeisk union måste kunna lägga tyngd bakom sin utrikespolitik med militära medel även när Förenta staterna inte står bakom detta.
Föredraganden har i sitt betänkande tydligt hävdat att gemensam försvarspolitik är meningslös utan gemensam utrikespolitik. Många medlemsstater blockerar fortfarande effektiv utformning av GUSP, och realism är därför på sin plats när det gäller försvar. Så många medlemsstater som möjligt måste använda Nato, joint task forces , om det är önskvärt. EU måste för övrigt så lite som möjligt bygga upp en parallell militär struktur. Europas medborgare sitter inte och väntar på högre försvarsbudgetar.
Här pläderas med rätta för konkreta steg. Försvarsministrarna måste också kunna sammanträda i EU-sammanhang, och kommissionens enheter för säkerhet och försvar måste också förstärkas, och Europaparlamentet måste ha överläggningar mer regelbundet med VEU: s generalsekreterare, ordförande och generalförsamling.
Till sist, herr ordförande, som ordförande för det berörda underutskottet stöder jag förslaget i betänkandet att ändra utskottets namn, nu säkerhet och nedrustning, till " underutskottet för säkerhet och försvarspolitik" . Nedrustning utgör naturligtvis i princip en del av detta.
Herr ordförande! Jag anser att föredraganden Tindemans har utfört ett betydelsefullt arbete, även om frågans natur är sådan att det är som om vi utforskade okända vatten. För där regeringarnas och rådets möjligheter att bedriva politik upphör, där finns det plats för många scenarier, för många idéer. Kanske detta är parlamentets roll, kanske det var detta vi gjorde med den politiska, ekonomiska och monetära unionen vid tidigare tillfällen. Enligt min mening måste vi i alla fall anstränga oss om att bevara och fullborda det som vi har uppnått hittills, innan vi slår in på andra vägar, vilka innebär särskilda svårigheter, som t.ex. försvaret.
Enligt min åsikt beror de problem som uppstått i f.d. Jugoslavien inte på att Europeiska unionen saknar en försvarsaspekt, utan på oförmågan att vidta konkreta åtgärder eller på felaktiga åtgärder som i Bosnienfrågan. Och med denna innebörd, att vi skall lägga särskild vikt vid och befästa det som finns i dag, skulle jag vilja ställa en fråga till kommissionär Van den Broek, som tålmodigt har följt hela den här debatten. Både i Amsterdam och i fördraget finns begreppet yttre gränser, där finns begreppet unionens integritet, där finns begreppet ömsesidig politisk solidaritet.
Jag skulle vilja fråga Van den Broek: Har unionen några gränser mot öster? Eller bara mot väster, mot norr och mot söder? Finns unionens integritet? Om allt detta finns, varför då denna handlingsförlamning? Kanske det mera är en fråga för rådet, men jag skulle vilja höra hans mening. Varför denna handlingsförlamning hos unionens högsta organ, då nu Turkiet vid flera tillfällen har ifrågasatt suveräniteten över öar som alla vet att de tillhör ett medlemsland och hela Europeiska unionen? Jag skulle vilja ha ett svar från Van den Broek.
Herr ordförande! För det första anser jag att det är ofattbart att Tindemans här hyllas som en visionär. Jag förstår inte hur någon som lever i den mörka medeltiden, som tror på militärblock, global militärisering och imperialism kan ses som en visionär. Det är en skrattretande tanke.
När det gäller imperialism är det ganska tydligt i punkt 4 i detta dokument att " målet med en gemensam försvarspolitik är att kunna skydda alla aspekter av unionens intressen, inklusive försörjningssäkerheten" . Det är skamligt. Ni säger att ni vill ha en försvarspolitik och ett försvarssystem, inte för att skydda er själva mot potentiella angripare, utan för att skydda era fundamentalt själviska intressen. Att något sådant kan ske i detta parlament är fullständigt vanhedrande.
Irland håller en folkomröstning om Amsterdamfördraget. Vår regering och de största politiska partierna säger att Amsterdamfördraget inte har något med försvar att göra. Ändå gör, som Tindemans säger, Amsterdamfördraget en gemensam försvarspolitik till ett mer trovärdigt framtidsperspektiv med tanke på att det stärker de strukturella banden mellan Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen, skapad av Maastricht. Västeuropeiska unionen är en militär allians engagerad i avskräckande med kärnvapen.
Dessutom var artikel J.7 i Amsterdamfördraget, ett protokoll som bifogades Amsterdamfördraget, ett irländskt tillägg och avsett att förhindra det irländska folket från att få veta den verkliga innebörden av Amsterdamfördraget. Det säger att Europeiska unionen, tillsammans med Västeuropeiska unionen gemensamt skall tänka över framtida krav för stärkandet av ömsesidigt samarbete inom ett år efter detta fördrags ikraftträdande, i syfte att ge VEU, " som en integrerad del av unionens utveckling" , ett organisatoriskt ramverk. Det är ganska tydligt att vad ni gör här är att militärisera EU, förvandla det till en militär allians, vars huvudsakliga syfte är att skydda själviska intressen och få tillträde till globala resurser.
(Applåder från V-gruppen)
Herr ordförande! Innan man kan reflektera om ett europeiskt försvar måste man börja med att göra ett nödvändigt konstaterande: Europeiska unionens medlemsstaters kollektiva försvar hör inte till unionens ansvarsområde, utan det är staterna och de allianser, där en del av staterna är medlemmar, som har ansvar för det.
Det är skälet till att jag beklagar att en del tvetydiga och olämpliga begrepp används i Tindemans betänkande, t.ex. begreppet om Europeiska unionens legitima försvar.
Samtidigt leder en reflexion om det europeiska försvaret till att man ställer sig en rad frågor. Frågan är om de femtons EU är den lämpligaste ramen för att verkligen greppa vår kontinents aktuella försvarsproblem, inför nya hot som har tagit över efter det sovjetiska hotet. Frågan är om en europeisk försvarspolitik bör sträva efter att få alla att ikläda sig en stram korsett, eller om den bör sträva efter att man organiserar sig kring begreppet om en variabel geometri, med hänsyn till medlemsstaternas vitt skilda viljor i fråga om försvar. Frågan om förbindelserna mellan Europeiska unionen och VEU. Amsterdamfördraget föreskriver inte att VEU skall integreras i EU, och bevarar generellt sett befintliga förbindelser. Det innehåller bara två nyheter: att GUSP införlivas i samarbetet i vapenfrågor och i Petersberguppdragen.
Det säger givetvis sig självt att vapenpolitiken hör till det mellanstatliga samarbetet. Inom försvarsindutrin är det viktigt att hävda suveränitetslogiken framför marknadslogiken, på grund av denna sektors specifika karaktär. Europeiska vapenbyrån bör ha som mål att bevara en självständig och tekniskt högtstående forsknings- och produktionsförmåga i Europa, särskilt gentemot en särskilt aggressiv amerikansk konkurrens.
Betänkandet Tindemans nämner också den strategiska rörligheten i luften, rymdinformation och kommunikation via satellit. Detta är områden där skapandet av europeiska kompetenspoler, som organiseras mellan de stater som önskar delta, gör det möjligt att uppnå kontroll, bl.a. av information, och ett slut på beroendet av Förenta staterna.
Detta är också områden där omfattningen av kostnaderna för projekten motiverar gemensamma program, i kraft av subsidiaritetsprincipen, vilkas finansiering bör garanteras långsiktigt av de medlemsstater som fritt beslutar sig för att delta.
De medlemsstater som är bundna till sin neutralitetstradition, en tredjedel av de femton, har accepterat att samtliga Petersberguppdrag integreras i fördraget, men har emellertid klart och tydligt sagt nej till den kollektiva försvarsgarantin, som instiftades av Brysselfördraget mellan VEU: s medlemmar.
Artikel 17 i Amsterdamfördraget återspeglar för övrigt de djupa klyftor som åtskiljer medlemsstaterna när det gäller försvarspolitik. Även om man undantar de stater som är bundna till sin neutralitet, indikerar det att ett gemensamt försvar bör eftersökas genom en integration av VEU i Europeiska unionen, och samtidigt att detta redan har gjorts inom ramen för Nato. Dessa legitima skillnader är själva substansen i Europa, och det är väldigt viktigt att respektera folkens och staternas vilja, framför allt inom ett område som är såpass känsligt som försvaret.
Tindemans betänkande betonar med all rätt att en tydlig identifiering av gemensamma intressen måste komma före en gemensam försvarspolitik, och föreslår att rådet skall anstränga sig för att tydliggöra dem i en vitbok. Betänkandet betonar också nödvändigheten av att ge den europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten konsistens, som toppmötet i Berlin angav...
(Ordföranden uppmanade talaren att avsluta.) De här två riktlinjerna tycker vi är viktiga och får därför vårt samtycke.
Herr ordförande, ärade kolleger! Jag gratulerar Tindemans till det arbete han har utfört och för det betänkande vars innehåll jag till fullo instämmer i. Naturligtvis hade man kunnat göra mer, begära att processen mot det gemensamma försvaret skulle gå snabbare, men föredraganden har strävat efter största möjliga enighet, Kanske, mot bakgrund av hans erfarenhet som regeringsmedlem, var detta inte fel. Den gemensamma försvarspolitiken kan inte utvecklas med majoritetsbeslut även om man hade kunnat få till stånd sådana.
Det är för övrigt väldigt betydelsefullt att denna diskussion äger rum just i dag, samma dag som vår församling har uttryckt sin positiva inställning till de namn som rådet föreslagit till Europeiska centralbankens direktion. Detta är kanske det bästa svar vårt parlament kan ge de kritiker som tror att Europeiska unionen bara är ett agglomerat av ekonomiska och monetära intressen. Vi måste här ytterligare en gång bekräfta att valutaunionen utan en politisk union är meningslös, en meningslös ansträngning för Europas folk. En omistlig förutsättning för den politiska unionen är utan tvekan en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och, i anslutning till detta sistnämnda, en gemensam strategi vad gäller försvar och vapen.
Europa befinner sig för närvarande i ett viktigt skede, ett lyckligt skede. Den gemensamma valutan bör inom kort följas av en gemensam försvarspolitik så att Europa kan garantera freden även utanför sina egna gränser.
Tindemans ansträngning får mig att tänka på den djupt saknade Spinelli som, just från samma bänkar där man i dag försökt bromsa, kämpade för att Europa skulle bli ett politiskt subjekt och följaktligen bedriva en gemensam utrikes- och försvarspolitik.
Delegationen från Alleanza Nazionale, ett demokratiskt och modernt italienskt parti, röstar för betänkandet för att bekräfta sitt eget europainriktade val och för att stryka under behovet av att fatta de nödvändiga besluten för att ge vårt Europa en politisk och internationell värdighet.
Herr ordförande! Först av allt vill jag gratulera vår kollega Tindemans exempel, för han har anklagats här för att vara visionär och jag anser att han är ett exempel på envishet och illusion. Det är en man som kanske är den meste veteranen bland oss alla, såväl i rådet som i parlamentet och enligt min åsikt är det en komplimang att säga att han fortfarande har en framtidsvision, för han har verkligen kämpat, inte bara för ett politiskt enat Europa och ett Europa med gemensam valuta, utan också för ett Europa med gemensam säkerhet och försvar.
Vad gäller detta konkreta betänkande vill jag säga att för de spanska socialisterna, som alltid har haft en positiv inställning till detta, eftersom vi, när vi formulerade dekalogen om säkerhet och försvar, då vi utlyste folkomröstningen om Nato innan vi gick med i gemenskapen, hela tiden sade att man behövde återuppliva VEU, och hävda den europeiska försvarsidentiteten. Och Maastrichtfördraget väckte en ny positiv förhoppning då det formulerade en utrikes- och säkerhetspolitik - det nämndes att försvarspolitiken skulle komma i sinom tid - och Amsterdamfördraget har tagit ett blygsamt steg framåt med Petersbergsuppdragen och möjligheten att införliva VEU utan att reformera fördragen. Men det handlar inte här bara om att tala om fördrag, det handlar om att tala om verkligheten. Och verkligheten är att denna kammare har klagat oerhört många gånger över vad som sker i vissa delar av Europa - konkret angående före detta Jugoslaviens och Balkanländernas upplösning - och jag anser att den verklighetens skola måste bekräfta något mycket konkret, nämligen att där har vi satsat alla våra splittrade ansträngningar, och splittringen visar att vi är odugliga. Vad jag inte kan förstå är varför vi måste kritisera andra, om vi själva är oförmögna att lösa våra problem och ta itu med vårt ansvar. Just nu firar mitt land historiskt sett hundraårsminnet av det spansk-amerikanska kriget och vi anser inte att man systematiskt kan anklaga nordamerikanerna för våra misstag. Först måste vi kunna lösa våra egna problem och det är vi själva som måste formulera vår försvarspolitik.
Slutligen, herr ordförande, befinner vi oss i en tidpunkt då vi har tagit ett avgörande steg, denna vecka, för att konstruera den ekonomiska och monetära unionen. Varför ser vi inte också detta som rätt tillfälle för det som Maastrichtfördraget och Amsterdamfördraget talar om för att ta ett väsentligt steg för säkerhet och försvar, inte bara för att skydda och försvara vårt eget, utan också för att ta vårt ansvar för stabiliteten och fredsansträngningarna på vår kontinent och även i relation till den övriga mänskligheten? Av detta skäl stöder vi Tindemans betänkande.
Herr ordförande! Detta betänkande ger oss anledning att ännu en gång uttrycka en stor uppskattning över Tindemans sakkunskap och engagemang. Distinktionen mellan säkerhetspolitik och försvarspolitik har blivit mindre påtaglig i och med att risken för ett väpnat angrepp på EU-medlemmar, i den fas som vi nu befinner oss i, har minskat, samtidigt som risken har ökat för kriser i vårt närområde. Kriser kan dock komma att trappas upp till omfattande fientligheter. Vi skall inte blunda för att förvecklingar i exempelvis Ryssland hastigt kan ge ett allvarligare försvarspolitiskt läge. Europa behöver både ett avskräckande gränsskydd och kapacitet att kraftfullt ingripa för att bemästra kriser.
Nato är grunden för europeiskt försvarssamarbete. Ett mer aktivt försvarssamarbete inom EU skulle inte utvecklas som ersättning för, utan som komplement till Nato. Detta komplement behövs. Ändå har europeiskt försvarssamarbete inom VEU saknat kraft. Hindret beror inte så mycket på att nya länder utanför militärallianser har bromsat som på att en stark politisk vilja i EU: s kärna har saknats. Det har inte funnits någon kraft lik den som har drivit fram EMU. Ett fungerande försvarsarbete måste utgå också från en gemensam utrikespolitik, men här har EU inte kommit så långt.
Tindemans betänkande ger anledning att reflektera över detta. Frågan är om Europa helt kan förlita sig på Nato och därmed USA: s engagemang. Det är realistiskt att tänka sig att sådana kriser och hot kan uppstå där uppfattningarna i USA kan överensstämma med dem inom EU, men där USA likväl saknar motiv att ingripa såsom vi skulle vilja i Europa. En omfattande utvidgning av EU minskar antagligen kongruensen mellan EU och Nato, vilket förstärker behovet av ett försvarssamarbete inom EU.
Europeiska unionen syftar till att befrämja freden i Europa. I detta har EU varit en total framgång. Fredsarbetet förs vidare genom östutvidgningen. Detta spirande samarbete har redan avsatt betydelsefulla resultat. För att vinna medlemskap i Europeiska unionen anstränger sig ansökarländerna att befrämja mänskliga rättigheter, bilägga inre tvister och konflikter sinsemellan och även med andra länder. Detta är betydelsefullt. Det är inte bara på Balkan som en etnisk mosaik skulle kunna leda till allvarliga förvecklingar. Här är en modern, aktuell version av fredsmotivet för EU. För en opinion, t.ex. i mitt eget land, finns all anledning att peka på EU: s fortsatt stora betydelse för att utveckla freden i Europa. Tragedierna på Balkan, dvs. utanför EU och utanför kretsen av ansökarländer, visar hur illa det annars kan gå.
Bäste herr Tindemans! Jag har läst och hört allt vad ni har sagt och jag vill framföra mina varma gratulationer till er. Det råder inget tvivel om att ert betänkande kommer att godkännas av parlamentet. Sorgligt nog för er som lagt ned så mycket möda, sorgligt nog för Europaparlamentet och sorgligt nog för Europas folk, kommer emellertid herrarna i rådet att kasta det i papperskorgen.
Herrarna i rådet lyckades inte ena sig om en ordförande för Europeiska centralbanken, varigenom de kastade ett löjets skimmer över euron innan den ens införts. Tror ni verkligen att de kommer att kunna enas i denna ytterst viktiga fråga? De är inte intresserade av en gemensam utrikes- och försvarspolitik för Europa. De är inte intresserade av Europas bästa. De är inte intresserade av folken i Europa. De är bara intresserade av bankernas och bankirernas bästa. Se bara vad som hände i Dayton. Amerikanerna beslutade, och trots sina ansträngningar har Van den Broek ingen annan uppgift än att betala ur kommissionens kassa. På Cypern, i Mellanöstern, i Kosovo, i Egeiska havet diskuterar herrarna Holbrooke och Miller och fattar beslut, och Europa får helt enkelt verkställa deras beslut. Jag vill inte göra er besviken. Jag önskar att ert betänkande skall komma till god användning, men jag fruktar att det inte kommer att göra det.
Herr ordförande! Jag gratulerar Tindemans till den kompetens och framförallt uthållighet och det tålamod han har visat när han har utarbetat sitt utmärkta betänkande. Ett omstritt betänkande, inte så mycket på grund av innehållet, utan fast mera därför att detta Europa alltid hamnar i stora svårigheter när det gäller att på ett seriöst och allvarligt sätt diskutera frågan om den egna säkerheten och det egna försvaret, trots att man vet att lösningen på detta problem är en förutsättning för att den egna politiska processen skall lyckas.
Svårigheterna visar sig också i den stora mängd olika institutioner till vilka man delegerar detta problem som man inte kan hantera. Som mycket riktigt påpekats av andra kolleger har vi minst fyra olika institutioner: Europeiska unionen, VEU, OSSE och Nato som, medan de i teorin borde samarbeta sinsemellan, i verkligheten befinner sig på kollisionskurs och lägger sig i varandras arbete. Som om inte detta var nog, väntar VEU - som borde bli unionens militära arm - på att integreras i Europeiska unionen i det ögonblick som regeringarna bestämmer sig för att det är genomförbart. Jag vill inte att det skall bli som i Manzonis Promessi Sposi , dvs att det enligt vissa eller tom. många " är ett äktenskap som inte bör bli av" .
För sex år sedan, nästan som om man ville övertyga den allmänna opinionen om att det var möjligt att genomföra förbättringar, tillkom Petersberg-överenskommelsen för att genomföra fredsuppdrag. Under sex år har man aldrig genomfört någon sådan och jag undrar när man någonsin kommer att göra det.
Avslutningsvis vill jag säga att Tindemans betänkande är en sten som modigt slängts ned i den politiska passivitetens ankdamm. Jag hoppas att det kommer att kunna starta den debatt som hittills har saknats.
Herr ordförande! Även jag skall i likhet med de andra kollegerna gratulera Tindemans, därför att under de fina och tekniskt fulländade formuleringar som han har lärt sig genom sin mångåriga politiska erfarenhet, lyckas han låta sitt önskemål skina igenom, dvs. att Europeiska unionen skall utvecklas till en militärpolitisk polis- och terrororganisation. Han drivs inte av personliga intressen utan av klassintressen. Det är dem han ger uttryck för. Börskapitalet, det monopolistiska storkapitalet, de multinationella företagen måste - utan obehag - kunna svälja allt som de uppnår genom valutaunionen och allt annat sådant som nu styr Europeiska unionen. Detta är syftet med skapandet av speciella insatsstyrkor, upprustningsprogram, militär industri och satellitburna informationscentraler osv. Nato, VEU, GUSP - och allt vad det heter - bekostas av de europeiska skattebetalarna. Och naturligtvis inställer sig en fråga: Skall då inte Europeiska unionen ha en försvarspolitik? Det nämns dock inte vem som är fienden - och fiende till vem? Förevändningen " Sovjetunionen, Warszawapakten" finns inte längre och det underförstås att fienden är folken, deras uppror mot denna förtryckande politik. Det är detta uppror ni vill slå ned, och utifrån detta vill ni ha frihet att intervenera varhelst det finns ett hot mot Europeiska unionens så kallade intressen, dvs. det multinationella kapitalets intressen, både utom och inom EU: s gränser.
Och till sist, herr ordförande, eftersom det talas så mycket om Milosevic...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Herr ordförande! Under förra årets diskussion om Tindemans första betänkande om en gemensam säkerhetspolitik i Europa, framförde jag önskan om att utvidgningen av Europeiska unionen till länderna i Central- och Östeuropa inte skulle gå hand i hand med en identisk utvidgning av Nato, med tanke på att de europeiska och amerikanska inressena allt oftare skiljer sig åt, och att det är hög tid för Europas folk att ta sitt öde i egna händer.
Min önskan uppfylldes, och för det tackar jag föredraganden, som förespråkar VEU: s integration i Europeiska unionen och för att framtida unionsmedlemmar skall ansluta sig till VEU, som bör utformas i nära samarbete med OSS, även om och framför allt om detta inte gillas av de Gröna, som har lejts för att öka de europeiska nationernas beroende av den amerikanska giganten, såväl på det ekonomiska planet - deras attityd, för övrigt motbjudande, i omröstningen om patenterbarheten på bioteknologiska uppfinningar är en så tydlig illustration på det man kan få - som på det militära planet, vilket deras ändringsförslag till det utmärkta betänkandet av statsmannen Tindemans också vittnar om.
Europa kommer snart att få en egen valuta. Det kommer också att behöva en armé. Det är priset för vårt oberoende.
Herr ordförande! Jag befarar att jag efter kollega Kaklamanis marxistiska analys av de europeiska bankerna och kollega Ephremidis klassmedvetna inordnande här måste framstå som något blek när jag bara skall säga något om Tindemans betänkande.
Jag vill också gratulera kollega Tindemans, för att han har tagit på sig denna svåra uppgift. Uppgiften är svår, och det känner jag till, herr Tindemans, från vårt samarbete i utskottet. Det måste formuleras en gemensam försvarspolitik för femton fria, suveräna stater och för 75-80 partier - jag känner inte till exakt hur många partier det finns i detta parlament, de företräder dock många skilda uppfattningar. Dessa uppfattningar har sin rot i olika traditioner inom försvarspolitiken, och jag tror att vi bara kan uppnå framgång med en gemensam försvarspolitik om vi är beredda att acceptera och respektera dessa olika traditioner när vi utformar vår politik.
Jag vill nämna tre principer som är viktiga för mig, som går utöver det som ni skrev, och som vi vill lägga fram olika ändringsförslag till. För det första: Vi borde försöka definiera en ny försvarspolitik, som är förankrad i en ny säkerhetspolitik och mer rättar sig efter kollektiva säkerhetsmodeller, t.ex. OSSE, än efter modeller från det kalla krigets dagar, t.ex. Nato och VEU.
För det andra: En förebyggande konfliktlösning och en avrustningsspiral som måste initieras på nytt - inte rustnings- utan avrustningsspiral - kan under vissa omständigheter utgöra ett mer effektivt försvarsinstrument i vår tid än vilket multivapen som än skulle kunna utvecklas.
För det tredje: Om vi utvecklar en egen försvarspolitik, gör vi det inte för att avlasta den amerikanska budgeten, utan för att stärka vår egen identitet.
Herr ordförande! Ett påpekande om artikeln i arbetsordningen, som handlar om talartiden. Jag vill be er att i framtiden hantera kollega Ephremidis talartid mycket mera generöst, för det är inte ofta man annars har nöjet att höra gamla stalinistiska tal.
Jag anser att detta inlägg var ett litet missbruk, men då det ibland behövs litet humor är det förlåtet.
Herr ordförande! Är jag skyldig Brok något? Jag skall betala honom. Om jag är skyldig honom något, skall jag betala honom med en check. I euro, när den kommer ut ...
Jag skulle just säga att jag kunde ge er ordet i slutet av debatten, för personliga frågor. Men eftersom ni redan har tagit ordet, finns det ingen anledning till att ge er det i slutet av debatten.
Herr ordförande! Nu i dagarna har 56-56! - utrikes- och försvarsministrar från 28 länder, av vilka tio är medlemmar i unionen, deltagit i Västeuropeiska unionens högtidliga sammanträde, som hållits på det underbart vackra Rhodos under grekiskt ordförandeskap. Samtidigt har två amerikanska sändebud, Holbrooke och Gelbard, åkt fram och tillbaka mellan Belgrad och Pristina och gjort förtvivlade försök att medla mellan Serbien och Albanien och försökt finna något botemedel för det öppna sår som Kosovo är.
I det omfattande slutdokument som de talrika ministrarna i VEU utfärdade i går uttryckte de, bland många andra oklarheter, också sin egen oro och sin beredskap att främja en realistisk och tydlig handlingslinje för att ta itu med problemet.
Det finns en betecknande skillnad mellan de två internationella evenemangen, som ägt rum samtidigt. Vid det första evenemanget, på Rhodos, finns det avspändhet, lyx och ceremoniell långsamhet. Det finns ingen känsla för tiden och framför allt finns det inget tvång att komma fram till konkreta lösningar. Motsatsen gäller för de snabba besöken på plats som de amerikanska sändebuden gjort. Eftersom de har bråttom och försöker finna praktiska lösningar, utsätts de ofta för farliga komplikationer och oförrätter. De bör hysa tacksamhet mot herr Tindemans som med en missionärs iver går in för att mobilisera Europa inför utformandet av en gemensam försvarspolitik. Ända sedan 1975 har han kämpat för detta och allt sedan dess offentligt hävdat att Europa bara på detta sätt kan försvara sina värden och förverkliga sina politiska mål. Just när vi står inför bildandet av EMU och införandet av euron, finns det svårigheter som hindrar förverkligandet av ett enat Europa: den långsamma och stapplande marschen mot GUSP, oklarheten om införlivandet av VEU som en gren i försvarssamarbetet trots önskemålen i Maastricht och de halvhjärtade formuleringarna i Amsterdam. I en värld stadd i så snabb utveckling som dagens är förseningarna fruktansvärt farliga. Och den bittra erfarenheten har vi redan fått.
Personligen har jag bara en invändning mot Tindemans betänkande: Utformandet av en gemensam försvarspolitik får inte vara en gradvis skeende process. Det har i stället omedelbar prioritet.
Herr ordförande, ärade kolleger! Vår kollega Tindemans betänkande ger en mycket positiv signal, eftersom det äntligen åter föreligger ett dokument som klart framhåller Europeiska unionens ansvar för sin egen säkerhet. För vad handlar det om? I teorin har vi alltsedan Maastricht en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. I praktiken är det en sorglig historia, som vi alla vet. Vad handlar det om? Vilket är målet? Att vi inom politiken inte bara fördömer missbruk av våld, utan gör våldet chanslöst! Det kan vi uppnå, om vi i Europeiska unionen äntligen tar avsked från nationell säkerhetspolitik och i stället slår ihop unionens politiska, ekonomiska och slutligen också militära potential för att kunna bemästra kriser och bevara freden. Det är det ena.
Det andra, som jag tydligt vill understryka är att alltsedan Maastricht strävar vi mot en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, och vi har sagt att vi vill göra Västeuropeiska unionen till ett instrument för Europeiska unionen. Vi borde sluta att bara prata om det, och äntligen göra det!
En sista punkt: Många vill helst deponera Europeiska unionens säkerhet i Washington och delegera den dit. Det är synd, enligt min åsikt! Ty amerikansk säkerhetspolitik är helt legitimt framför allt mån om att iaktta sina egna intressen. För det andra är amerikansk säkerhetspolitik mycket, mycket ofta beroende av den rådande inrikespolitiska situationen. Detta kan ibland t.o.m. utgöra en säkerhetsrisk för Europa. Därför måste vi fortsätta mot målet för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, att slå ihop EU och Västeuropeiska unionen för att kunna bemästra kriser och bevara freden inte bara i Europa, utan bidra med det i världen.
Herr ordförande! Tindemans betänkande innebär en krigsförklaring från detta parlaments militarister mot den europeiska fredspolitiken. Det har författats av någon vapenindustriagent vars hemland aldrig är bland de först hotade. Tindemans och Titley vill långt bakom alla fronter producera vapen åt dem som måste kämpa i främsta linjen då EU: s vitala intressen enligt betänkandet kantänka blir förlöjligade. Den fulla sysselsättningen tillhör inte EU: s vitala intressen.
Mitt land har aldrig ockuperats. Hur många av er kan säga detsamma, av er som nu har planer på en gemensam rustningsindustri, beväpning och militära doktrin? Är ni hemmafrontens vapenfabrikanter till någon hjälp när det verkligen gäller för dem som är allierade med er, men som mot sin egen vilja kan tvingas i en väpnad konflikt? Jag säger till alla er krigshetsare som fått ett trauma på grund av en ockupation eller av Falklandskriget att ni inte skall med hjälp av EU: s gemensamma försvar försöka pressa oss alliansfria länder till en militärpakt. Ni är alltför usla militärer för att vägleda andra i vad säkerhet innebär.
Som en ordningsfråga vill jag säga Brok att han, som står i Bertelsmann-bolagets tjänst, inte är behörig att ge fria Europaparlamentariker råd i hur de skall tala.
Fru ordförande! Betänkandet kallas " Upprättande av en gemensam säkerhetspolitik inom Europeiska unionen" , men innehållet andas tänkande och retorik från det kalla kriget. Betänkandet utgår från att konflikter och problem löses med militära medel.
Utrikes- och säkerhetspolitik består av olika komponenter: utrikespolitik, bistånd, handel, freds- och konfliktlösning, nedrustningspolitik, flyktingpolitik och militärt försvar. Säkerhetspolitiken är således inte detsamma som ett militärt försvar.
Det framstår för mig som verklighetsfrånvänt att skriva ett betänkande med det innehåll som Tindemans har gjort. Enligt många bedömare, inklusive VEU: s politiska församling, har förverkligandet av en gemensam försvarspolitik för lång tid framöver förts från dagordningen i och med Amsterdamfördraget. Det framstår för mig som mycket märkligt att parlamentet, som inte har beslutanderätt om ett gemensamt försvar, på nytt för fram ett förslag om detta, tvärtemot ministerrådet. Ett gemensamt försvar verkar vara ett mantra: upprepas det tillräckligt ofta, blir det kanske verklighet.
I ett modernt säkerhetsperspektiv står människans säkerhet i centrum. Hoten mot människan kan vara allt från miljökatastrofer till social exkludering. I den tid som vi lever i är konflikter mellan stater alltmer ovanliga. I stället blir det allt vanligare med inomstatliga konflikter. Dessa konflikter bottnar framför allt i sociala motsättningar med etniska och/eller religiösa förtecken. Sådana konflikter kan inte lösas med militära metoder eller med kulor och krut.
I den federalistiska euforin bör man inte glömma bort att England, Danmark, Irland, Österrike och Sverige inte accepterar ett gemensamt försvar som Tindemans föreslår. I Sverige säger fortfarande 70 procent av befolkningen nej till ett gemensamt försvar.
Fru ordförande! Europeiska unionen kan bara vara av betydelse om den växer utöver det som den hittills har uppnått. För första gången har vi tillfälle att utan extremt tryck utifrån - som det var under det kalla kriget, med hotet om nukleär förintelse - frivilligt ställa unionen på tre ben, nämligen den klassiska europeiska gemenskapen, den ekonomiska och monetära unionen, men också den politiska unionen.
Hit hör också viljan, som skissades i Amsterdamfördraget, att skapa en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och stegvis även en gemensam försvarspolitik. Detta har föreskrivits i Amsterdamfördraget, som det österrikiska parlamentet, i medvetande om vårt ansvar med tanke på det kommande ordförandeskapet, snarast kommer att ratificera. Hittills har vi inte haft någon gemensam utrikes- och säkerhetspolitik och inte heller någon gemensam försvarspolitik, utan den har förblivit rudimentär och diffus. Detta är otillfredsställande med tanke på de regionala konflikterna i Europa. Till min föregående talare skulle jag vilja säga att säkerhetsproblemen i Europa tyvärr inte bara uppträder i samband med naturkatastrofer.
Beroendet av USA: s vilja att inom ramen för Nato uppträda som polis i europeiska krisregioner visar inte bara svagheten i hittillsvarande europeiska ståndpunkt, utan är på sikt en närmast orimlig belastning för USA. Tendensen är att USA kommer att dra sig tillbaka från de europeiska krishärdarna, och EU kommer att klara av ett större ansvar. Tindemans betänkande visar därför på vägen till en europeisk självständighet även i snävare försvarspolitisk mening.
Därför är det logiskt att arbeta för en full integration av Västeuropeiska unionen i EU och medverka till ett förverkligande av en gemensam europeisk försvarspolitik, även för Österrike. Detta kan och bör dock inte ske i motsatsställning till Nato. Elva av fjorton av våra EU-partner vill förverkliga den europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten i Nato. VEU är i flera hänseenden beroende av Natos kapacitet och logistik. VEU: s uppgiftsspektrum och Natos partnerskap för fred är i stor utsträckning kongruenta. En onödig dubblering av existerande mekanismer borde därför undvikas.
Det är väsentligt för oss med en solidarisk gemenskap när vi skall bygga upp en gemensam säkerhets- och försvarspolitik. EU: s och NATO: s utvidgningspolitik skall betraktas i detta ljus. Tindemans betänkande är en bra grundval även för rådet och kommissionen för att utforma en politik i den andan.
Fru ordförande! Det finns tre saker till att jag inte kan rösta för utgångspunkterna för Tindemans betänkande. För det första menar jag att dess säkerhetssyn är huvudsakligen föråldrad och baserar sig på antagandet om mellanstatliga konflikter och deras lösning med hjälp av våld. Av de tjugosju krig eller konflikter som pågick under 1996 var endast en, dvs. tvisten om Kashmir mellan Indien och Pakistan, mellanstatlig. Speciellt de europeiska konflikterna kräver utveckling av krishantering och fredsbevarande åtgärder. I detta hänseende tycker jag att initiativet av Finlands och Sveriges utrikesministrar är bra.
För det andra borrar sig betänkandet inte tillräckligt in i den allmänna europeiska säkerheten och i synnerhet i utvecklingen av säkerheten mellan EU-länderna och Ryssland. Detta samarbete behövs bland annat för utvecklingen av Östersjöregionen samt på nordliga havsområden.
För det tredje: Tanken att utveckla Europeiska unionen som en försvarsallians tjänar inte heller syftet att utvidga EU. Betoning av EU: s militära mål kommer enligt min mening att försvåra utvidgningen, såväl för Rysslands grannländer som för Cyperns del.
Fru ordförande, kära kolleger! Minns ni det svar som den franske presidenten Chirac gav på protesterna mot kärnvapenproven? De är även till för er, sade han, för er säkerhet och ert försvar! Det är synd att inte de andra regeringscheferna tog honom på orden i det ögonblicket och att man insisterade på att komma till Amsterdam med något verkligt nytt när det gäller den gemensamma försvarspolitiken. Det blev inte så, och resultatet blev en besvikelse.
I grund och botten är det detta som, enligt min mening, är den verkliga innebörden i Tindemans betänkande. Europaparlamentet säger till Europeiska rådet, ministerrådet: " nu är det dags att skriva in denna mycket svåra fråga på dagordningen" . Vänd er inte bort, smit inte, låt oss inte längre visa upp detta obscena spektakel som vi gjorde när det gällde tragedin i Bosnien. Vi är på väg att gå från femton till tjugosex, det kan vi inte göra utan att komma upp på ett nytt plan, det som innebär att Europeiska unionen får en internationell identitet, en gemensam försvarspolitik. Det kommer att bli svårt, visst, mycket svårt, men det finns inga alternativ. Detta är åtminstone jag övertygad om.
Tindemans har beskrivits som visionär, men enligt mig är han realist. Farliga visionärer är i stället de som, genom att blicka bakåt, endast kan föreslå lösningar som vi redan har prövat. Ur det förflutna behåller vi skillnaderna i språk och kultur, den enorma rikedomen i denna vår Europeiska union, men vi lämnar bakom oss de sämsta delarna av vårt arv: diktaturerna, krigen, de rasistiska ideologierna och nationalismen. Låt oss se framåt med lite tillförsikt. Till begravningen av en av Västeuropeiska unionens tjänstemän, bortryckt i förtid, kom den avlidnes kolleger med en blomsterkrans. Vid sidan av en varm hälsning till den älskade avlidne stod en egendomlig fras på franska: " Vännerna inom 'accidentale' europeiska unionen" i stället för 'occidentale' europeiska unionen. Ett litet misstag: en europeisk union som tillkommer av en slump, en olyckshändelse. Men vi behöver en verklig union, bestående av folk och stater, inte en historiens nyck!
Fru ordförande, mina högt ärade damer och herrar! VEU fortsätter att bygga ut sin operativa handlingskraft med hjälp av intern optimering. Därigenom är VEU i enlighet med 1992 års utvidgning av uppgifterna på väg att bli ett instrument för en effektiv europeisk krishantering. Därför är det viktigt att vi parlamentariskt följer denna process, som vi gör i dag.
VEU har ur min synpunkt den dubbla uppgiften att å ena sidan ledsaga integrationen av de nya partnerna från Östeuropa, och å andra sidan stärka den europeiska pelaren med den euro-atlantiska alliansen. Mot denna bakgrund är det utomordentligt viktigt att utforma VEU: s förhållande både till EU och till Nato med nödvändig känslighet.
Denna känslighet är nödvändig med tanke på relationerna mellan Europa och Amerika, men också när man betraktar olika medlemsstater i EU, t.ex. Storbritannien, Danmark, Irland, Österrike och Sverige, där av olika orsaker uppbyggnaden av en militär styrka i Europeiska unionen åtminstone stöter på vissa förbehåll. Men, herr Bonde från Danmark, vi vill i dag med denna debatt inte på något sätt påverka folkomröstningen den 28 maj i Danmark. Danmark har, som varje annat land, efter Amsterdamfördraget möjlighet att stå vid sidan om, när det gäller militära aktioner. Men det skulle vara oklokt av oss, tror jag, om vi inte skulle ta medborgarnas oro just i de neutrala staterna på allvar.
För övrigt har jag också stor förståelse för USA: s hållning, där man förordar - senast på Korfu - att det stannar vid överenskommelsen med Nato om att VEU endast får autonoma kollektiva resurser till förfogande, om akuta GUSP-uppgifter på grund av att en kris kräver detta.
Även jag är avgjort mot att en principiell och ständigt autonom planerings- och insatsförmåga för VEU inryms inom Nato, men - detta säger jag också med adress till gruppen De oberoende för nationernas Europa - det får när det gäller VEU inte handla om att man vid sidan av Nato och utan transatlantisk avstämning skapar ett europeiskt internationellt anseende à la Paris. Det får bara handla om att i framtiden bemästra kriser som exempelvis den på Balkan, med en GUSP, som inskränker sig till genomförande av gemensamma operativa, humanitära och fredssäkrande VEU-aktioner.
Fru ordförande! Jag vill börja med att tacka McKenna, Theorin och Ojala för deras inlägg som jag tycker har varit små lyktor i en annars ganska mörk och dyster debatt.
Detta gör mig lika beklämd som när jag häromdagen verkligen läste Tindemansbetänkandet. Tyvärr blev jag inte heller gladare av de ändringsförslag som föreligger till betänkandet. Detta är ju ett initiativbetänkande från Europaparlamentet. Jag tycker därför att det skulle vara djupt beklagligt om det är den signal som denna valda församling meddelar till våra väljare runtom. Man tar t.ex. ingen hänsyn till några som helst nya aspekter, inte ens till de fyra neutrala staternas förda politik, vilka ändå är medlemmar. Jag hoppas verkligen att vi kommer att avvisa detta betänkande.
Fru ordförande! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till framställandet av hans lägliga betänkande. Tindemans påpekar helt riktigt att inte alla medlemsländer i EU är beredda att arbeta mot en gemensam försvarspolitik, trots det faktum att i Amsterdam betraktades VEU som en integrerad del av EU: s utveckling.
Amsterdamfördraget betonade, i utvecklandet av en mer effektiv utrikes- och säkerhetspolitik, vikten av närmare samarbete och organisatoriska länkar mellan EU och VEU, inklusive utvecklingen av Petersbergsuppdragens humanitära och fredsbevarande uppdrag.
Jag välkomnar hänvisningarna i betänkandet till kombinerade gemensamma insatsstyrkor, det euroatlantiska partnerskapsrådet, partnerskapet för fredsprogram och vikten av att etablera en europeisk vapenbyrå. Betänkandet pekar även på vikten av målet med global nedrustning, stabilitetspakten och välkomnar förslaget om en EU-uppförandekodex för vapenhandel.
Det finns emellertid områden i betänkandet som jag inte skulle hålla med om. Integrationen av VEU i EU är inte ett realistiskt förslag inom en nära framtid. Jag accepterar inte att syftet med en gemensam försvarspolitik är att skydda unionens intressen inom alla områden, inklusive försörjningssäkerheten.
Dessutom håller jag inte med om att säkerhets- och försvarsfrågor bör ligga under en kommissionärs ansvarsområde, eller att en vitbok om försvar bör framställas av enheten för politisk planering och tidig varning, för godkännande av Europeiska rådet. Inte heller bör EU inlåta sig i att skriva under militära samarbetsavtal med Ryssland och OSS-länderna.
Att ändra Fördraget om Europeiska unionen så att det inkluderar artikel 5 i VEU-fördraget är inte heller en genomförbar möjlighet.
Av dessa anledningar, som betänkandet för närvarande är utformat - jag betonar för närvarande är utformat - beklagar jag att jag inte kommer att kunna stödja det.
Herr ordförande! Jag tillhör inte den grupp kolleger här som gratulerar Tindemans. Betänkandet som det ser ut i dag tycks glömma bort att det finns fyra alliansfria medlemmar i unionen och att deras medgivande är nödvändigt för att uppfylla Tindemans och andras drömmar om att integrera VEU i unionen.
Å andra sidan genomfördes, vilket har nämnts, en förbättring av Amsterdamfördraget på Sveriges och Finlands initiativ, nämligen omfattandet av Petersbergsuppdragen. Detta betyder att de alliansfria länderna är lika intresserade som alla andra av att utveckla en gemensam försvarspolitik. Gemensamt försvar och gemensamma åtgärder kommer slutligen att bero på geopolitik och nationella intressen. Det gäller stora medlemsländer likväl som de små, vilket visade sig i misskötseln av Jugoslavienkrisen. Jag till exempel skulle välkomna att trupper sänds till Kosovo om andra lösningar misslyckas.
Finland, som för närvarande är den enda unionsmedlem som har en gemensam gräns med Ryssland, ser utvecklingen av ett ömsesidigt-gynnsamt och fredlig förhållande till det landet som det mest väsentliga, i markant kontrast till Nato-strategin. Portugal kan kanske se detta på ett annat sätt. Beslut gällande europeisk försvarspolitik skall inte tas i Washington, vilket tidigare har hänt. Svagheten i den nuvarande formuleringen i betänkandet är att det kombinerar falska drömmar med fina ord. Om de socialistiska ändringsförslagen faller, måste många av oss rösta mot hela betänkandet.
Fru ordförande! Jag tror att jag är den siste talaren för parlamentets räkning i denna intressanta debatt, inte den första debatten om detta ämne och inte heller den sista. Denna debatt är intressant tack vare de framåtsträvande betänkandena av kollega Tindemans, som varit sysselsatt med detta ämne i många år. Jag var och är skeptisk till möjligheterna att i EU-sammanhang utveckla en äkta försvarspolitik. Jag är ingen principiell motståndare till detta, men anser att det är förståndigt att på denna punkt lämna Nato för vad det är. Dessutom förfaller det mig inte heller vara förståndigt att spänna hästen bakom den teoretiska vagnen. Diskussionen om försvaret av eget territorium har under de gångna åren hamnat en smula i bakgrunden av en mycket viktigare diskussion om den roll som Nato, Europeiska unionen och VEU har då det gäller krishantering. Jag är då också mycket mer intresserad av om EU kommer att vara i stånd, när situationen inträffar, att utföra de så kallade Petersbergsuppdragen. Då handlar det om krishantering på annat håll. Det är enligt min uppfattning också kärnan i en militär debatt på nationell nivå. Att ge detta ställningstagande ett innehåll, till vilket grunden lades i Amsterdam, och att förbereda sig inför dess möjligheter måste prioriteras under de kommande åren. Då handlar det också om att ge ett praktiskt innehåll åt relationen mellan Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen på det området. Vad EU framför allt behöver, och jag har sagt det tidigare, är positiv praktisk erfarenhet. Med en sådan erfarenhet på området eventuell krishantering kommer möjligen också det gemensamma försvaret i sikte. Jag skulle således vilja vända på alltsammans. EU måste lära sig att tro på sig själv beträffande säkerhetsfrågor. Införandet av euron kommer säkert att sörja för den nödvändiga dynamiken även på det området. Den ekonomiska unionen förorsakar den politiska unionen, det har sagts tillräckligt ofta. Jag tror att säkerhetsexperterna i detta parlament vad det beträffar går en ljus framtid till mötes.
Det sista som jag vill säga har ofta sagts. Europeiska unionens bästa bidrag till säkerhet i Europa är dess utvidgning. Där kommer inget militärt instrument till användning. Beviset för att Europeiska unionens säkerhetsinstrument har stor räckvidd måste, tror jag, fortsätta att vara utgångspunkten för debatten i detta parlament om EU: s säkerhetsroll.
Fru ordförande! Jag vill också gärna uttrycka min stora uppskattning för Tindemans betänkande om Europeiska unionens gemensamma försvarspolitik. Jag är inte förvånad över betänkandets kvalitet och inte heller över kompromissviljan när jag tänker på visdomen, Tindemans egen, insamlad under en lång period av regeringsansvar och som innehavare av posten som utrikesminister. Även jag kommer mycket väl ihåg de betänkanden av Tindemans hand där han gång efter annan pläderat för aktiveringen av en tydlig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som slutgiltig målsättning för en kraftig Europeisk union. I synnerhet efter det steg som nyligen har tagits i riktning mot den gemensamma valutaunionen förtjänar, tror jag, för närvarande GUSP extra uppmärksamhet på nytt och vi bör dra nytta av den sammanhängande impuls som också kommer att utgå från den gemensamma valutaunionen för att nå fram till en mer gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Aktualitetsvärdet hos detta Tindemansbetänkande hade inte kunnat vara större. Jag har redan nämnt några av skälen till detta. Men till detta kommer att vi tidigare vid en sådan diskussion om en europeisk försvarspolitik kunde referera till den tragiska utvecklingen i f.d. Jugoslavien och peka på de lärdomar vi måste dra av den. Men i dag är det inte längre möjligt att tala om detta ämne på ett abstrakt sätt, för på nytt konfronteras Europa med en situation som, om försiktighetsåtgärder inte vidtas i tid, ser ut att kunna medföra att den etniska konfliktens fasor återupprepas.
Jag kommer strax att tala separat om situationen i Kosovo. Men det förefaller mig dock som om det även inom ramen för denna debatt behövs ett tankeutbyte om detta eftersom det finns så många beröringspunkter med de påpekanden som framförts av Tindemans i hans betänkande. De politiska, de ekonomiska och även de humanitära följderna av en upptrappning, en urladdning av konflikten i Kosovo, kommer direkt att beröra intressen hos Europeiska unionens medlemsstater och ansökarländer. I det sammanhanget tänker jag inte i sista hand på möjligheten att enormt stora flyktingströmmar återigen kommer i rörelse. Att ge stöd i en sådan situation har också ofta varit ämne för debatter i detta parlament.
Jag talade i går med Ogata, FN: s flyktingkommissionär, som informerade mig om att det fortfarande finns ungefär 1, 8 miljoner fördrivna personer och flyktingar i och utanför Bosnien-Hercegovina för vilka det ännu inte finns någon lösning i sikte. Men även på andra områden kommer vi att under en tämligen lång tid framöver vara sysselsatta med att konsolidera situationen i Bosnien-Hercegovina som bara förbättras långsamt. Därför finns det också all anledning att sätta in alla medel som EU förfogar över, eller snarare kan förfoga över, för att förebygga värre saker i Kosovo och den kringliggande regionen.
I det sammanhanget syftar jag också verkligen på ett möjligt bidrag från Västeuropeiska unionen till initiativ som avser att begränsa risken för en urladdning så mycket som möjligt. Då tänker jag naturligtvis mer speciellt på åtgärder till förmån för den f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Albanien. Som Tindemans också anger försummade Europeiska unionen förra året att spela en roll för att hantera konflikten i Albanien. All heder åt Italien för övrigt som vid den tiden, bara tre månader efter den europeiska debatten, med stöd av några andra länder verkligen lyckades med att hjälpa till att stabilisera situationen genom att vara närvarande på platsen med en stabiliseringsenhet. Det hade emellertid verkligen varit en uppgift för Europeiska unionen och Västeuropeiska unionen, också med tanke på det som fastlades i Amsterdamfördraget beträffande de så kallade Petersbergsuppdragen, att inta en ledande position vid lösningen av den dåvarande krisen som hade uppstått i Albanien med anledning av pyramidspelskandalen. Men en liknande situation förekommer för närvarande, men det är nu verkligen frågan om det finns tillräcklig politisk vilja för att ge ett innehåll åt säkerhetsaspekten i den gemensamma utrikesoch säkerhetspolitiken.
Tidigare i eftermiddag gjordes en hänvisning, jag tror att det var Lambrias, till VEU: s möte som ägde rum i går och i förrgår på Rhodos. Resultaten från detta möte tyder emellertid inte på att man har kommit överens om några uppseendeväckande initiativ. Frågan uppstår då om det inte hade varit rimligt att man i varje fall hade bett Västeuropeiska unionen att utföra en analys av säkerhetssituationen på platsen, med ett antal rekommendationer kopplade till detta om det sätt på vilket Västeuropeiska unionen eventuellt skulle kunna lämna ett bidrag till säkerheten i den regionen.
Det är riktigt och det är meningsfullt att man också tittar på denna fråga i NATO-sammanhang. Men varför skulle en speciell insats från Europeiska unionen, från Västeuropeiska unionen inte höra till möjligheterna? Frånvaron av konkreta och målinriktade aktiviteter gör ett meningsutbyte om Västeuropeiska unionens plats i den europeiska säkerhetsstrukturen väldigt teoretiskt.
I Tindemans betänkande nämns den europeiska säkerhets- och försvarsidentiteten. Och allt detta ses också mot bakgrund av Västeuropeiska unionens plats i Atlantpakten. Frågan är, och i det sammanhanget ansluter jag mig egentligen till de kommentarer som Wiersma gjorde nyss, om det är särskilt meningsfullt att inleda en bred diskussion med varandra om en gemensam försvarspolitik när vi på området gemensam utrikespolitik, men i synnerhet på området gemensam säkerhetspolitik, ännu inte har kunnat ta några steg framåt. Vore det inte att föredra att låta EU inrikta sig och koncentrera sig på det som förstås, även i Amsterdamfördraget, under de så kallade Petersbergsuppdragen: fredsskapande uppgifter, även kallat peacemaking , humanitära aktioner och liknande. Om inte allt detta skulle höra till möjligheterna eller leda till konkret aktivitet, då kan man ställa sig frågan om man skall ha någon större förhoppning om den europeiska försvarsidentiteten inom Europeiska unionen. När vi talar om försvarsidentitet och förknippar det med att skydda oberoendet och den territoriella integriteten för ett territorium, då tror jag att ingen i detta parlament kommer att förneka att ett första ansvar för detta ligger, och kommer att ligga under överskådlig framtid, hos Atlantpakten, hos Nato. Det som vi emellertid talar om här, och där Amsterdam faktiskt innebar framsteg, är att själva vidta åtgärder, även med militära medel, när det exempelvis handlar om regional krishantering. Då återupprepar jag min fråga: måste vi, efter att inte ha utnyttjat denna möjlighet i Albanien för ett år sedan, återigen vara för sent ute med nya åtgärder när en kris hotar i Kosovo? Och sedan kommer vi att fråga varandra varför inga säkerhetsåtgärder vidtogs i tid.
I likhet med Tindemans har kommissionen i sina rekommendationer, som föregick regeringskonferensen då, pläderat för att Västeuropeiska unionen på sikt skall gå upp i Europeiska unionen. På detta sätt skulle en bättre samordning kunna komma till stånd, även mellan de diplomatiska, politiska, ekonomiska och militära medlen som EU kan förfoga över.
Om EU inte skulle lyckas på grundval av det som avtalats i fördragen, såväl i Maastricht som i Amsterdam och som skrivits under av alla medlemsstater utan undantag i fråga om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, om EU inte skulle lyckas att på grundval av dessa fördragstexter formulera och genomföra en slagkraftigare utrikes- och säkerhetspolitik, som understöds av militära medel i syfte att förebygga kriser, då är trovärdigheten för hela den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken enligt vår uppfattning rejält skadad. Just nu när EU också har startat utvidgningsprocessen får denna trovärdighet inte sättas på spel. Även och framför allt en utvidgad Europeisk union kommer att behöva inta en politisk position som överensstämmer med dess ekonomiska omfattning och intressen, och den måste vara i stånd att bevaka dessa intressen med alla medel som står till dess förfogande.
Tack så mycket, kommissionär Van den Broek.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Kärnvapenprov i Indien
Nästa följer rådets uttalande om kärnvapenproven i Indien.
Fru ordförande! Den 11 maj meddelade den indiska regeringen att den hade utfört tre underjordiska kärnvapenprovsprängningar. Ordförandeskapet gick följaktligen ut med följande uttalande: " Ordförandeskapet uttrycker sin oro och förfäran över nyheten om Indiens kärnvapenprov vilka utfördes tidigare i dag. Europeiska unionen respekterar till fullo konsekvenserna av icke-spridningsfördraget och det omfattande provstoppsavtalet, vilket försöker hindra spridning av kärnvapen. Europeiska unionen har ett starkt intresse av freden och stabiliteten i Sydostasien och är oroad över risken för spridning av kärnvapen och missiler. Ordförandeskapet garanterar att konsekvenserna av dessa provsprängningar kommer att diskuteras av medlemsländerna i den politiska kommittén den 12 maj" , vilket också skedde.
Indiens regering har i dag meddelat att den har utfört ytterligare två provsprängningar, vilka de säger fullbordar den planerade serien. Dessa provsprängningar har genomförts under uppenbart ignorerande av den internationella opinionen. Detta är ett mycket ovälkommet steg som enbart kan tjäna till att destabilisera säkerheten i regionen. Dessa provsprängningar går stick i stäv mot nedrustningsprocessen vilken en överväldigande majoritet av de internationella samfunden tagit ställning för.
Den politiska kommittén enades om att Europeiska unionen bör framställa en hänvändelser till Indiens och Pakistans regeringar. Dessa genomförs i dag. Mottot i Sydostasien är att det måste finnas återhållsamhet. Europeiska unionen kommer att fortsätta uppmana Pakistan och Indien att lösa sina meningsskiljaktigheter genom bilateral dialog. Det erbjuder det enda realistiska hoppet för en lösning på de frågor som fortfarande delar dem.
Det kommer att bli en diskussion om konsekvenserna för relationerna mellan Europeiska unionen och Indien den 25 maj i allmänna rådet. Vid det rådet kommer Europeiska unionen att besluta om sin reaktion. Den måste emellertid vara väl avvägd och stå i rimlig proportion till det som har skett.
Fru ordförande, herr minister! Jag har bara två minuter, och på två minuter kan man bara vara summarisk. De fem kärnvapenprov som Indien just har genomfört är utomordentligt allvarliga - vi har faktiskt just fått veta att de gjorde ytterligare två i morse, efter de tre försöken i förrgår.
Indien har olösta territoriella konflikter med två av sina grannar: En av dem, Kina, är en erkänd kärnvapenmakt, och den andra, Pakistan, är en potentiell kärnvapenmakt, och kanske t.o.m. illegal. Men Kina och Pakistan - även om de vad jag vet ännu inte har ratificerat det - har båda, i september 1996 i New York, undertecknat avtalet om ett definitivt stopp för kärnvapenprov, CTBT, och har hittills respekterat det. Här är det alltså fråga om en handling av misstro, och en etapp i en upptrappning mot en icke-fredlig behandling av konflikten.
Faran är extrem. Till skillnad från många av kommentatorerna i frågan, herr minister, är jag för min del inte överraskad. Indiens förklarande anförande, när det vägrade att underteckna CTBT-avtalet, var redan då betecknande och förebådande.
Indien har i dag en ivrigt nationalistisk regering, vars installation vi nästan alla här beklagade, men det faktum att fem prov har kunnat genomföras mindre än två månader efter att denna regering kom till makten, det visar tydligt att allt var färdigt och att det handlar om en hel nations engagemang.
Det är möjligt att det här stora landet - som har en mycket gammal och anmärkningsvärd kultur och som man inte kan besöka, vilket jag har gjort, utan att börja älska det - att detta land härigenom uttrycker en känsla av att vara glömt och föraktat av världssamfundet och en brist på förtroende för detta samfunds förmåga att hantera fredlig konfliktlösning.
Många länder reagerar med ilska, men också med allvar och betänklighet, men ni hörde vad Ryssland nyss nära nog sade, jag överdriver: " att man inte bör vidta sanktioner mot Indien, för det är en alltför bra kund" !
Det amerikanska strategiska ledarskapet för världen är i kris, hånat som det är av Indien, av Pakistan, som nyligen har gjort ett prov med en missil, och av Netanyahu.
Europas ansvar, herr minister, blir därför tungt. Kommer vi alla tillsammans att kunna införa de ekonomiska och diplomatiska sanktioner som krävs? Kommer vi att kunna driva Frankrike och Förenade kungariket till att lansera en plan för en fullständig kärnvapennedrustning, som föreslås av Canberrakommissionen och som är den enda som kan lugna regionala spänningar på den indiska subkontinenten, på villkor att de stora börjar?
Internationella aktualiteter väntar inte på våra formalistiska tveksamheter. Herr minister, Europeiska unionens första stora initiativ på det utrikes- och säkerhetspolitiska området bör avse kärnvapen. Det är brådskande.
Fru ordförande! Föredragningslistan säger att vi skall ha ett uttalande av rådet om kärnvapenprovsprängningarna i Indien åtföljt av frågor. Jag, i min naivitet, antog efter att ha läst detta att vi skulle få tillåtelse att ställa frågor till rådet. Jag ville bara be rådet om att friska upp mitt minne: Gav det uttryck för samma oro när Frankrike utförde sina kärnvapenprovsprängningar? Fördömde rådet Frankrike för det?
Herr Smith, jag antar att vi har samma föredragningslista för i dag, och i min föredragningslista står följande: Uttalande av rådet om kärnvapenproven i Indien, följt av debatt, uttalanden av rådet och kommissionen om Kosovo, följda av debatt.
Grupperna har - enligt vad jag hört - enats om att i stället för frågor ordna en debatt, och därför anmält talare. Jag tror att detta också har diskuterats i samförstånd i grupperna. Jag beklagar verkligen att jag nu inte kan ge er ordet i någon fråga, men det har beslutats på det viset.
Fru ordförande! Min grupp skulle vilja fördöma dessa provsprängningar, men vi skulle om vi gjorde det erkänna att detta var en politisk explosion som svar på ett partipolitiskt program, och så långt håller jag med Smith om att detta faktiskt är mycket likt de sista franska provsprängningarna. Det verkar därför för mig som om det kräver ett politiskt svar.
Det borde verkligen inte vara nödvändigt att ta till sprängning av bomber i världen för att dra till sig det internationella samfundets uppmärksamhet, och jag befarar att Europeiska unionen alltför länge har visat en blindhet mot Sydostasien. Det är inte förtänksamt enligt min grupps synsätt att man ignorerar en fjärdedel av världen, vare sig det gäller kärnvapenfrågor eller frågor om klimatförändringar, där Indien och även Kina spelar en nyckelroll.
Jag vill rikta två frågor, om jag får, till ordförandeskapet: Skulle det kunna överväga att sammankalla ett regionalt toppmöte om säkerhet i Sydostasien? Det verkar för mig vara ett mer lämpligt svar än de amerikanska sanktionsförslagen, även om jag antar att de två skulle kunna genomföras parallellt. För det andra, kommer ordföranden att komma till utskottet för utrikesfrågor vid slutet av denna månad, dagen efter det möte i rådet som han refererade till, eftersom vi kommer att diskutera betänkandet av André-Léonard om det nya partnerskapsavtal Europeiska unionen-Inden och våra synpunkter om detta kan uppenbarligen påverkas av vad som händer de närmaste veckorna? Jag tror att det brittiska ordförandeskapet har en nyckelroll att spela i oskadliggörande av vad som är en olycklig incident innan den blir en regional katastrof.
Fru ordförande! Jag gör mitt inlägg såväl som företrädare för min politiska grupp för att fördöma detta initiativ från den indiska regeringens sida, som för utskottet för externa ekonomiska förbindelser i egenskap av föredragande när det gäller partnerskapavtalet mellan Europeiska unionen och Indien.
Vårt utskott, vilket för övrigt Spencer påminde om som representant för utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor, stod i begrepp att godkänna ett policydokument från kommissionen som gällde en aktivering och förstärkning av partnerskapet mellan Europeiska unionen och Indien.
Men uppenbarligen - i ljuset av det beslut som har fattats av den nya indiska regeringen om att återuppta kärnvapenproven - måste vi på nytt behandla förslaget till betänkande och även överväga vår egen position som, under andra omständigheter, hade varit klart positiv.
I ljuset av dessa nya händelser kommer vi nästa vecka, den 19 maj för att vara exakt, att diskutera denna fråga i utskottet för externa ekonomiska förbindelser och vi kommer, fortfarande inom ramen för utskottets befogenheter, att ställa oss frågan, tillsammans med kommissionen, om att eventuellt vidta ekonomiska åtgärder mot Indien och hur dessa skall samordnas och organiseras. Jag vill påminna om att vårt utskott är mycket inriktat på de multinationella aspekterna av de eventuella ekonomiska åtgärder som vidtas, och att vi är emot alla bilaterala initiativ.
Om, å ena sidan, Europeiska unionen naturligtvis har intresse av att upprätthålla de bästa ekonomiska och kommersiella förbindelser med Indien, om vi på sätt och vid kan förstå den oro som landet känner inför de kärnvapen som Kina besitter, som inte har skrivit under provstoppsavtalet, kan vi å andra sidan inte vara likgiltiga inför den risk för en upptrappning av kärnvapenkapprustningen som detta beslut kan leda till.
Besluten från USA och Japan om eventuella sanktioner kräver snabba beslut även från Europeiska unionens sida. Detta är vad utskottet för externa ekonomiska förbindelser kommer att kräva. När det gäller parlamentet vill jag påminna om att det alltid har varit för gemensamma åtgärder på internationell nivå, och jag tror därför att FNs säkerhetsråd är rätt forum för att fatta eventuella multilaterala beslut.
Fru ordförande! De fem kärnvapenproven nu gör inte saker och ting trevligare och drar ned hastigheten på den kärnvapennedrustning som har pågått sedan slutet av det kalla kriget och undertecknandet av CTBT, samt förlängningen av icke-spridningsavtalet. Indien är ett tröskelland, det må så vara, men det står också på tröskeln till en farlig instabilitet i den regionen. Det ligger mycket i det som Spencer säger: det är inte bara militärt, utan också politiskt.
Indien måste tillrättavisas, visst, men det måste också tjäna som en varning för övriga länder. I den senaste tidens fördrag har kärnvapenstaterna förpliktigat sig att gå med på kärnvapennedrustning. Det har vi inte sett särskilt mycket av, fru ordförande. I stället genomför Förenta staterna underjordiska tester, och den ryska duman ratificerar inte START II-avtalet. Det är av yttersta vikt att alla berörda stater tar del i den nedrustning som nu äntligen kan äga rum. Det är naturligtvis inte rätt med ensidigt fördömande av Indien, men andra berörda länder måste verkligen vara varnade av denna händelse. Det är bara genom ett gemensamt handlande som vi kan nå vårt mål.
Fru ordförande! Man kan inte nog understryka allvaret och det oansvariga i den nya indiska premiärministerns beslut. Det riskerar att utlösa en process med oförutsägbara konsekvenser, i en region där mer än en tredjedel av mänskligheten bor och där flera krig har utspelat sig under de senaste decennierna. Det är en utmaning för världssamfundet, och ovärdigt den prestige som detta land tidigare har lyckats tillvinna sig.
Jag tror att tiden är kommen för att åter dra i gång debatten om kärnvapen och en verklig eliminering av dem i alla länder, utan undantag. Genom att underteckna icke-spridningsavtalet, har de deklarerade kärnvapenmakterna ålagt sig en högtidlig förpliktelse - artikel 6 i avtalet - att också de skall arbeta för att det här målet skall förverkligas. Det är en förutsättning för en radikal, universell och kontrollerad icke-spridning. Nu står vi långt därifrån.
Jag skulle också vilja ta tillfället i akt för att framföra en uppmaning till alla pacifistiska rörelser och personer, som delar övertygelsen om att kampen för nedrustning förblir, eller åter blir, ett mycket aktuellt krav. Låt oss mötas. Låt oss tillsammans granska vilka initiativ som kan uttrycka en stark protest mot de här proven, och mer generellt, som åter kan mobilisera opinionen för vad som står på spel för freden.
Fru ordförande! Jag tror att de kärnvapenprov som Indien har genomfört, inte mindre än fem stycken, verkligen är ett steg i fel riktning. Hela regionen står på huvudet. Se på Pakistans reaktioner. Även Kina har reagerat kraftigt. Dessutom ser man att detta beslut väcker många reaktioner över hela världen, och det med rätta. I det avseendet har jag inte blivit helt lugnad av ordförandeskapets ord som säger att vi måste reagera, men återhållsamt. Jag skulle säga: låt oss reagera tydligt och med diplomatiska medel och även med riktade ekonomiska medel. I det sammanhanget tror jag att vi verkligen måste se över samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Indien grundligt, framför allt vad överföringen av känslig teknologi beträffar. Jag tror att vi verkligen måste se på hur vi hanterar detta, naturligtvis också inom ramen för André-Léonards betänkande.
Å andra sidan kan man inte nog betona hyckleriet från de fem kärnvapenmakternas sida som inte har gjort någonting för kärnvapennedrustningen, även om det likväl förutsågs i icke-spridningsavtalet. Att sedan peka på andra som bidrar till spridningen, vilket jag naturligtvis tycker är särskilt negativt, men utan att själv ta något ansvar för nedrustning, tyvärr, man kan inte längre övertyga världen på det sättet. Vi kommer som Europeisk union att bli trovärdiga först, och detta gäller både Storbritannien och Frankrike, om de också tar initiativ i ärendet. Det har jag inte sett något av ännu.
Fru ordförande! De fem underjordiska kärnvapenproven som Indien genomförde förorsakade naturligtvis en tryckvåg i hela världen. Fördraget om fullständigt förbud mot kärnsprängningar är inte tillämpligt på Indien eftersom landet inte har ratificerat detta fördrag. Vi måste vara ärliga, Indien känner sig hotat av Pakistan, av Kina och har ofta rätt i sitt ställningstagande till detta hot.
Frågan gäller inte enbart om EU: s femton länder skall uppträda gemensamt internationellt, utan frågan gäller också vad vi skall göra från och med nästa vecka, för då skall utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor ha omröstning om undertecknandet av samarbetsavtalet. Frågan är då vilket ställningstagandet blir, nämligen om vi skall avstå från undertecknandet så länge inte Indien har undertecknat icke-spridningsavtalet. Det kommer då samtidigt att innebära att vi måste föra en mycket aktivare politik så att, som Magda Aelvoet sade, det äntligen kan bli slut på kärnvapenländernas hyckleri.
Fru ordförande, mina kära kolleger! Den oro man kan känna vid meddelandet om spridningen av kärnvapen är förståelig, men den ursäktar inte allt hyckleri. Rådets ordförande, som är brittisk minister, tillhör en regering som förfogar över kärnvapen, vilket uppenbarligen är mer bekvämt när man vill förbjuda dem för andra.
Man förstår att Förenta staterna kommer att besluta om sanktioner mot Indien, självklart i moralens namn, som alltid, samtidigt som Förenta staterna är den enda stat som har använt kärnvapen mot en civilbefolkning, i Hiroshima och Nagasaki. Kan ni förklara för mig, herr rådsordförande, i vilket namn det är riktigt, moraliskt, anständigt att Kina, i det här området, förfogar över kärnvapen, och otillåtligt, omoraliskt och skandalöst att Indien i sin tur förfogar över detsamma? Välkomnade inte kommunistpartiet, som Wurtz tillhör, på den tiden Stalins förvärv av atombomben?
Anser ni inte snarare, herr rådsordförande, att svaret på problemet med kärnvapenspridning bör vara ett politiskt svar? Vi bör utnyttja alla goda förbindelser vi har med alla motstående parter, för att genom medling försöka minska spänningarna i regionen. När det gäller stormakterna kan de inte undslippa de uppföranderegler som de gör anspråk på att införa för andra. En annan uppfattning skulle resten av världen uppfatta som ett outhärdligt och hycklande diktat.
Fru ordförande! Det är mycket allvarligt med dessa tester som Indien har företagit; det kan inleda en ny kärnvapenkapprustning i världen. Detta kräver naturligtvis såväl politiska som folkliga reaktioner. EU måste reagera, inte bara i ord utan också i handling. EU: s medborgare bör göra precis som vid de franska kärnvapenproven, nämligen reagera med sina instrument.
Den svenska regeringen har i dag med omedelbar verkan stoppat ett samarbetsavtal med Indien om 900 miljoner svenska kronor. Det är emellertid också viktigt att komma ihåg att Indiens argument för att inte underteckna icke-spridningsavtalet var att det inte innehöll en paragraf om en fullständig kärnvapennedrustning. Det är ett argument som i dag måste vändas mot Indien och användas om det verkligen seriöst avsågs.
Det är emellertid också viktigt att komma ihåg att alla kärnvapenmakter bör behandlas lika. De bryter i verkligheten i dag sina utfästelser i icke-spridningsavtalets artikel 6 att nedrusta sina kärnvapen. Det bör vi också ha i åtanke när vi agerar mot Indiens kärnvapenprov.
Fru ordförande! Sedan kärnvapenproven på Mururoa återupptogs i regi av den franske presidenten Chirac hade man naturligtvis kunnat förvänta sig att ett sådant beteende skulle komma att imiteras av länder i Asien och på andra platser. Förekomsten av kärnvapen, fru ordförande, accepterade vi en gång i tiden med dåligt samvete på grund av deras avskräckande verkan. Att man förknippar nationell stolthet med detta, med innehavet av ett sådant vapen, det är naturligtvis helt uppåt väggarna. Det förefaller som om nationalistiska politiker sedan en längre tid har dövat sitt samvete med föreställningen om att nationellt intresse och nationell ära kan rättfärdiga allting. Mot den sortens politik uppfann vi på den tiden, uppfann våra politiska förfäder den europeiska integrationen mot nationalismen, för nationalism betyder i själva verket krig. Det är påpekanden som också har gjorts här tidigare av personer som Helmut Kohl och Mitterrand. Därför måste Europeiska unionen vara den första att fördöma detta farliga machodrag hos Indien. Det skulle ha stor betydelse om även den indiska befolkningen märker att dess regering således har gjort en tabbe och att det inte har givit en enda vinst. Finansiella-ekonomiska åtgärder gör det nödvändigt att vi samarbetar med andra som är i stånd till detta, som Amerika och Japan, för att se vilken roll vi måste spela för att trygga freden i det området i samråd med dem som verkligen är i stånd att utöva finansiellt-ekonomiskt tryck. Jag skulle gärna vilja önska att rådet ger prov på snabbhet och effektivitet, vilket det också finns önskemål om i Tindemansbetänkandet, för att ge ett bra svar på dessa frågor och på så sätt spela en normal och respekterad roll på världsscenen.
Fru ordförande! Som föredragande om det förstärkta partnerskapet mellan Europeiska unionen och Indien, chockades jag särskilt av Indiens oförståeliga och farliga attityd. De fem kärnvapenproven har helt och hållet ändrat den inställning som Europaparlamentet kunde ha om det förstärkta partnerskapet. Vårt betänkande ville vara uttömmande och gav ett nödvändigt politiskt stöd till de två parternas uttryckliga vilja att göra sitt samarbete effektivare. Indien har just allvarligt naggat av det ömsesidiga förtroendekapital som har byggts upp sedan några år tillbaka.
Jag kommer alltså att uppmuntra utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor att göra bedömningen, att nuvarande omständigheter inte längre talar för ett förstärkt partnerskap, utan i stället att processen tillfälligt bör upphöra, tills Indien definitivt avstår från att göra kärnvapenprov, tills det undertecknar och ratificerar avtalen för icke-spridning och totalförbud för kärnvapenprov, och tills det aktivt bidrar till att förbindelserna mellan staterna i regionen förbättras, och mer särskilt med Pakistan.
Den 25 maj kommer utrikesutskottet att få tillfälle att diskutera detta, i samband med mitt betänkande.
Fru ordförande, kära kolleger! I likhet med de föregående talarna anser jag att det är fatalt att Indien genomför dessa prov och att det inte inom det egna landet blossade upp någon kritik. Mot denna bakgrund kommer väl snarare de varslade sanktionerna att leda till en trotsreaktion än till insikten om att ett stort demokratiskt land i regionen också skall tjäna som förebild.
Med en styrkeuppvisning kan man tillfälligt uppnå en inrikespolitisk effekt, men det sönderslagna utrikespolitiska porslinet står inte i något rimligt förhållande till detta. En stat som inte kan undanröja fattigdomen inom det egna landet borde inte skaffa sig inrikespolitiskt anseende med hjälp av sådana demonstrationer.
Det sista vi behöver i ett utvecklingsland är en kapprustning. Redan nu spenderar Indien 12, 5 procent och Pakistan 27 procent av sin budget på militärutgifter. Men att nu enbart begära av Indien att man gör ett slut på proven är med hänsyn till kapprustningen i regionen ganska utsiktslöst. Gemenskapen måste dessutom fråga sig om man inte, efter det att de franska proven i Stilla havet har upphört, inte lättat har lutat sig tillbaka, i stället för att energiskt kräva att fler stater ansluter sig till den bestående överenskommelsen!
Fru ordförande! Tack för chansen att ge ett kort svar på de punkter som har tagits upp i denna korta men viktiga debatt.
Till de som har ställt frågor skulle jag vilja säga att de punkter som har betonats kommer att tas under övervägande som en del av dagordningen den 25 maj av allmänna rådet när det överväger unionens reaktion.
Det finns två felaktigheter som jag skulle vilja rätta till. Den ena är att Indien kände sig nonchalerat - jag kan inte gå med på att det funnits någon som helst nonchalans från unionens sida. Faktiskt har ordförandeskapet haft en politisk dialog med Indien under den senaste månaden och ett brett spektrum av frågor har tagits under övervägande. Även om det finns en känsla av åsidosättande, anser jag emellertid inte att det på något sätt rättfärdigar det handlande som den indiska regeringar inlåtit sig på när den utfört dessa provsprängningar.
Det andra felaktigheten är en punkt som togs upp av Aelvoet som sade att jag hade sagt att det skulle bli en måttlig reaktion från rådet. Jag sade inte att det skulle bli en måttlig reaktion. Det jag faktiskt sade var ett det skulle bli en väl avvägd reaktion som stod i proportion till handlandet, och det är något helt annat.
Det viktiga med denna debatt är att den har givit oss alla en möjlighet att fokusera på denna fråga, att tänka över på vilket sätt unionen bör reagera och föreslå möjligheter så att rådet den 25 maj kan tänka över vilka åtgärder som bör vidtas. Framför allt måste vi dock se till att vi tar riktig hänsyn till icke-spridningsavtalet och det omfattande provstoppsavtalet och att dessa ligger till grund för vår diskussion den 25 maj.
Vårt huvudsakliga mål bör vara att tänka ut en välvald reaktion så att den får maximal effekt på den indiska regeringen och även att göra vårt bästa för att trygga regional stabilitet och återhållsamhet i Sydostasien.
Jag förklarar debatten avslutad.
Föredragningslista
Kära kolleger! Debatterna i förmiddags och under eftermiddagens lopp har blivit mycket försenade; det kan ni se på föredragningslistan och klockan. Därför är vi nu tvungna att anpassa kvällens föredragningslista, och jag föreslår att sammanträdet får följande utseende:
Enligt föredragningslistan har vi frågestund från 17.30 till klockan 19.00. Jag föreslår att vi klockan 21.00, alltså efter kvällspausen, börjar med den fortsatta debatten om samarbetet mellan EU och Medelhavsländerna, som inte avslutades i förmiddags. Sedan skulle debatten om Kosovo följa, Caudrons betänkande om den europeiska industrins konkurrenskraft, Manns betänkande om ett europeiskt initiativ inom elektronisk handel, sedan rekommendationerna för den andra behandlingen av Hendricks betänkande om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter, rekommendationen för den andra behandlingen av van Velzen om nummerportabilitet mellan operatörer och förval av operatörer, och slutligen också Collins betänkande om märkning av vissa livsmedel som framställts av genetiskt modifierade organismer.
Finns det några synpunkter?
Fru ordförande! Detta gäller en ordningsfråga. Jag inser vilka oerhörda problem vi har försatt oss själva i med dagordningen, det är ingen vits med att ha ett uttalande om Kosovo och en debatt flera timmar senare när rådet, såvitt jag förstår, inte kommer att vara här. Jag skulle vilja föreslå att vi tar uttalandet om Kosovo från rådet och kommissionen, vi tar en talare från varje grupp, som det är förutbestämt, och avslutar debatten där. De av oss som står längre ned på listan är beredda att avstå från vår position, förutsatt att vi kan få ett uttalande från varje grupp, så att vi kan ha en debatt om Kosovo, avsluta den där, och sedan ta frågestunden.
(Applåder)
Herr Titley, jag har just snabbt räknat ihop hur mycket tid det skulle ta. Jag vill därför göra ett kompromissförslag till ert förslag. Vi ber rådets ordförandeskap och kommissionen att presentera en inledning till Kosovo-frågan, och debatten kommer som jag har föreslagit det, att genomföras senare.
Fru ordförande! Kosovo är nu ett av de huvudsakliga politiska problemen och krishärdarna i Europa. Vi ville diskutera frågan vid en annan tidpunkt. Man sade oss att det vore bättre i dag, eftersom det hade planerats ett uttalande av rådet, och därför utlystes debatten till i dag, när vi i måndags fastslog föredragningslistan.
Sedan tillkännagavs det i går klockan 17.00 på ett nästan kuppartat sätt, när det nästan inte var någon kvar i kammaren, att föredragningslistan för i dag hade ändrats, och vi befinner oss nu i den situationen, att Kosovo-debatten egentligen skulle äga rum efter den inskjutna debatten om kärnvapenproven. Men ett uttalande från rådet utan efterföljande debatt är ju inte någonting annat än en presskonferens från rådets sida! Det behöver man inte något Europaparlament för, om man förvisar debattinläggen till natten. Längre än till det av Titley framlagda förslaget kan vi verkligen inte sträcka oss. Även detta är mycket obehagligt för oss att acceptera, men det som ni sade är ingen kompromiss, utan det ursprungliga förslaget.
Herr Posselt, det skulle ändå betyda att frågestunden förkortas på så vis.
Fru ordförande! Jag vill bara säga en sak om detta: Det har redan ofta hänt att man har skjutit på frågestunden, eftersom vissa herrskap inte gillar frågorna, så jag skulle vilja föreslå att diskussionen om Kosovo äger rum nu, eftersom det helt enkelt är mest logiskt. Detta är ju ändå det brännande problemet för oss. Det är ju hur som helst ett ofog att vi har ägnat oss åt en icke-europeisk fråga i stället för åt ett problem som är av avgörande betydelse, nämligen Kosovo-frågan. Jag vill därför be er överväga detta.
Fru ordförande! Detta gäller en ordningsfråga. I dag har presidenterna för Federala republiken och Kosovo kommit överens om att mötas i Belgrad. Det har, naturligtvis, givit upphov till en ny situation. Det skulle vara löjligt att diskutera den situationen utan rådets närvaro. Jag instämmer i Titleys förslag om att vi skjuter upp det hela, beroende på att det inte är någon mening med att diskutera detta utan att rådet är närvarande.
Tack så mycket. Om jag tolkar det rätt som ni nu har sagt, kan vi göra på följande vis: Vi tar inledningen till debatten om Kosovo, och gruppernas talare får sin tidigare överenskomna talartid. Jag ber dock om att dessa tider iakttas. Vi gör den första rundan, och resten av debatten måste sedan äga rum i kväll. Frågestunden kommer emellertid då att förkortas med den tid som vi behöver för detta - 15-20 minuter. Frågestunden står på föredragningslistan från och med klockan 17.30. Men den förkortas, och från och med 21.00 fortsätter vi att beta av föredragningslistan. Om ni är införstådda med det noterar jag att det har beslutats.
Kosovo
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden från rådet och kommissionen om Kosovo.
Herr ordförande! Tack för tillfället att få delta i denna debatt om Kosovo. Jag hamnade i en del svårigheter med er kollega tidigare gällande frågor när det gjordes ett försök att arrangera om dagordningen. Jag hoppas att han kommer att förstå att en del av denna överenskommelse inbegriper att frågestunden kommer att förkortas beroende på debatten om Kosovo.
Det finns en ökande våldsspiral i Kosovo som är djupt oroande. Det går knappt en dag utan rapporter om nya konfrontationer. Serbernas säkerhetsstyrkor är utan tvivel förskansade. Inblandning av jugoslaviska armén, som fram till nyligen har hållit sig på avstånd, är en ytterligare oroande utveckling. Den försämrade säkerhetssituationen understryker ytterligare det omedelbara behovet av en politisk process omfattande fullständig och villkorslös dialog. Det är ett sorgligt faktum att ökat våld gör målet med ovillkorlig dialog så mycket mer svårfångat.
Emellertid finns det inte, vilket många kommer att inse, något annat sätt att lösa denna kris på ett tillfredsställande sätt. Balkan har, vilket vi alla vet, sett alltför mycket blodsutgjutelse. Det internationella samfundets snabba och beslutsamma reaktion har sänt en resolut signal om att vi inte beredda att återgå till de skrämmande handlingar som vi bevittnade på Balkan i början av decenniet.
Europeiska unionen har till fullo stött de åtgärder som har tagits av ländernas kontaktgrupp vilken sände ett handgripligt meddelande till president Milosevic i Belgrad om att det internationella samfundet inte kommer att tolerera de brutala förtryck- och våldshandlingar som begicks av hans polis- och säkerhetsstyrkor i provinsen i slutet av februari.
Det är helt enkelt inte trovärdigt av Belgrads regering att rättfärdiga sådana handlingar som kontraåtgärder mot terrorism när så många kvinnor och barn är offer. Samtidigt har Europeiska unionen klargjort sitt fasta motstånd mot användandet av terrorism för att nå politiska mål. Fallet är nu så att misstroendet mellan de två sidorna är så stort att om någon typ av dialog skall kunna ha en realistisk chans att lyckas, är det uppenbarligen nödvändigt med någon typ av internationellt underlättande.
Europeiska unionen har därför utnämnt Felipe González som dess representant till FRJ för att arbeta i tandem med hans mandat från ordföranden för OSSE som hans personliga representant. Belgrads reaktion på González uppdrag fram till nu har varit en besvikelse. Det fortsätter att hävda att Kosovo är en intern fråga. Men vi tillbakavisar sådana påståenden. Det finns allvarlig oro över de mänskliga rättigheterna och dessa har inga gränser. Situationen i Kosovo utgör också allvarliga risker när det gäller säkerheten i grannländerna och för stabiliteten i regionen som helhet.
Regeringarna i de länder som riskerar att påverkas mest, nämligen Albanien och Makedonien, har antagit ett konstruktivt förhållningssätt till Kosovo vilket vi välkomnar i mycket hög grad. Vi förstår deras oro och kommer att fortsätta att arbeta tillsammans med dem för att utforska sätt att förhindra att situationen i Kosovo påverkar deras egen säkerhet. Vi har redan utökat antalet observatörsuppdrag från Europeiska gemenskapen vid albanska gränsen mot Kosovo och har även placerat observatörer i Makedonien.
Det är vår fasta önskan att den federala jugoslaviska republiken tar sin rättmätiga plats i den europeiska familjen av länder och deltar till fullo i den internationella gemenskapen. President Milosevic har ett tydligt val. Välj vägen med fred och försoning genom dialog eller fortsätt på vägen med ständigt ökande våld och konfrontation och ställas inför fortsatt och fördjupad internationell isolering.
Fru ordförande! Jag ansluter mig gärna till ordförandeskapets resonemang. Jag vill tillägga att även kommissionen är starkt övertygad om att det inte finns någonting annat än dialog och förhandlingar, med hjälp av internationella observatörer eller sådana som kan underlätta processen, som skulle kunna ge resultat och att det därför inte heller är acceptabelt att president Milosevic står kvar vid ståndpunkten att detta är en intern angelägenhet och att varje inblandning utifrån kan komma att avvisas. Men det innebär samtidigt också, och i synnerhet efter det att president Milosevic organiserat en folkomröstning med förutsägbart resultat och där befolkningen likaså har vänt sig emot vad man skulle kunna kalla internationell inblandning, att risken för fortsatt upptrappning av konflikten är stor. Då återstår två vägar för den internationella gemenskapen.
Först och främst gäller det att öka trycket. Kommissionen håller för närvarande på med att genomföra besluten inom kontaktgruppen i fråga om frysning av Federala Jugoslaviska republikens utländska tillgodohavanden och samtidigt också i fråga om stoppet för stödet till investeringar. Ett sådant förslag kommer inom kort att nå rådet.
För det andra har även kommissionen redogjort för alla de positiva åtgärder som president Milosevic kan ta del av om han verkligen är beredd att medverka. Jag tänker på stödet som vi önskar att ge till genomförande av undervisningsavtalet som har kommit till stånd. Jag tänker på den humanitära hjälp som ändå ges trots det politiska motståndet från Milosevic.
Men jag tänker också på handelspreferenserna som Milosevic kan få del av om han medverkar. Jag tänker på det tekniska stödet inom ramen för Phare-programmet som Serbien inte kan göra något anspråk på i den nuvarande situationen. Jag tänker också på handels- och samarbetsavtalet som redan har ställts i utsikt för Serbien om de skulle hålla sig till rekommendationerna i Gonzálezrapporten.
Kort sagt, de som möjligen har känslan av att president Milosevic inte på något sätt uppmuntras för att medverka till en fredlig lösning på denna konflikt bör betänka att det redan finns tillräckligt med erbjudanden på den punkten. Jag tänker för övrigt också på de amerikanska sanktionerna som då skulle kunna upphävas. Jag tänker också på att det skulle kunna bli aktuellt med nytt medlemskap i OSSE och Förenta nationerna. Kort sagt, en lång rad positiva åtgärder som skulle kunna föra Serbien tillbaka till den internationella gemenskapens ramar, men där uppenbarligen Milosevic intresse för Kosovo fortfarande har överhanden.
Fru ordförande! Jag avslutar med att återigen påpeka, och det är egentligen den andra försiktighetsåtgärden som den internationella gemenskapen måste vidta i denna situation då det finns en risk för ytterligare upptrappning, att även Europeiska unionen måste ta sitt ansvar i fråga om de försiktighetsåtgärder som skall vidtas när det gäller att skydda Albaniens och f.d. republiken Makedoniens gränser. Nato studerar detta. Det vet vi. Vi anser också att Västeuropeiska unionen måste undersöka detta och även komma med eventuella rekommendationer så att vi inte på nytt hamnar i situationer där gränsöverskridande konflikter uppstår, också med tanke på de stora flyktingströmmar som det skulle föra med sig, och där Europeiska unionen skulle kunna komma att förebrå sig själv för att ha förberett sig för sent för detta och rentav vidtagit åtgärder mot det.
Fru ordförande! Tack för att ni godkände Gary Titleys kompromissförslag, som han gjorde till sin egen nackdel. Herr rådsordförande, herr kommissionär! Principiellt kan jag rösta för dagens båda betänkanden. Jag vill särskilt understryka det som kommissionären sade om konceptet, vilket jag som parlamentariker skulle vilja beteckna som " än milt än strängt" , dvs. om ett koncept som helt visst ställer positiva åtgärder i utsikt. Inte för att vi tycker att Milosevic är så sympatisk, men eftersom vi ändå måste försöka att med alla medel rädda situationen, innan krisen har trappats upp. Försummelserna i det förgångna vill jag här inte ens nämna.
Å andra sidan är det bara meningsfullt om det blir klart även för Milosevic vad det innebär om han uppträder på ett visst sätt. Och herr kommissionär, jag skulle också fullt ut vilja stödja det ni har sagt om investeringsstoppet. Jag anser att det stämmer att läget för Jugoslavien har blivit något mer kritiskt på grund av de smärtsamma sanktionerna. De är emellertid bara smärtsamma om de verkligen genomförs och iakttas av alla, och i synnerhet kontakterna med Ryssland är ju nödvändiga.
Detta koncept skulle jag också klart vilja rösta för i min grupps namn. Sanktioner måste göra ont, men det måste å andra sidan i ordets rätta mening också löna sig för Milosevic om han är beredd att här bedriva en förnuftig politik. Vi röstar även för ett absolut ja till att stödja Albanien och Fyrom. Det gläder mig mycket att VEU kopplas in. Det hör också ihop med betänkandet som vi redan har diskuterat ingående. Vi måste här gripa till alla lämpliga åtgärder. Jag tror också att det vore viktigt med ett beslut om en polisiär insats, eftersom den serbiska polisen inte kan bemöta kosovoalbanerna på ett tillräckligt förtroendefullt och pålitligt sätt.
Till sist anser jag att det är mycket viktigt att också tala med krafterna i Bosnien, för dem betyder det nämligen en inbjudan till en ny underblåsning av konflikten om man inte ingriper i Albanien, i Kosovo och i Fyrom. I den andan skulle jag vilja stödja betänkandet och framför allt åtgärdspaketet, som kommissionären här har lagt fram.
Fru ordförande! Sedan någon tid försmäktar en kosovoalbansk professor i ett serbiskt fängelse, en stor europé, Uschkin Hoti, därför att han redan för flera år sedan föreslog en europeisk förhandlingslösning för Kosovo. Vi kräver ju också i vår resolution hans ofördröjliga frisläppande, och borde se det som han säger som en maning, ty här handlar det ju inte om en plötsligen eskalerande konflikt, utan här handlar det om att man sedan flera år tillbaka systematiskt bedriver diskriminering, tortyr, driver bort människor och t.o.m. genomför folkmord.
Det började 1989 när Milosevic kuppartat upphävde Kosovos autonomi i trots mot den dåvarande jugoslaviska författningen. I dag bör vi vara på det klara med att Milosevic är den som har huvudansvaret för det som sker där, och det handlar inte om enstaka kränkningar av de mänskliga rättigheterna, utan om förbrytelser mot mänskligheten. Därför är jag mycket tacksam mot Swoboda för hans ändringsförslag nummer 3, där han tar upp detta. Förbrytelser mot mänskligheten kan aldrig vara en inre angelägenhet, i ännu mindre utsträckning än kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Jag anser att Milosevic och hans hantlangare snarare hör hemma framför tribunalen i Haag än i ett förhandlingsrum.
Vi måste vara på det klara med att man naturligtvis måste eftersträva en förhandlingslösning. På så vis är konceptet med en blandning av stränghet och mildhet säkert riktigt. Men ibland, det måste jag säga, saknar jag strängheten. Vi måste framför allt vara på det klara med att man knappast kommer åt Serbien genom sanktioner - och det sade Van den Broek mycket tydligt för någon tid sedan - utan vi måste verkligen göra det klart för Serbien att det slutgiltigt placerar sig utanför den internationella gemenskapen, med alla konsekvenser det kan medföra, om detta folkmord fortsätter.
Vi behöver inte bara internationella observatörer, utan vi behöver en internationell fredstrupp i Kosovo, som övervakar återställandet av autonomin, så att kosovoalbanerna sedan själva fritt kan bestämma om en förhandlingslösning mellan sig själva och Belgrad. Jag tror i själva verket att de mord som pågår inte kommer att upphöra förrän vi har beslutat oss för att närvara med observatörer i Kosovo, med den sedan länge planerade EU-byrån, och, om möjligt, med en fredstrupp.
Vi borde som Europeisk union inte heller skygga för att tillgripa egna initiativ. Naturligtvis behöver vi kontaktgruppen, men vi får inte heller bli till kontaktgruppens gisslan. Den som förra veckoslutet följde sammanträdet mellan utrikes- och finansministrarna från G8 i London, såg att G8 här föll isär, eftersom Ryssland absolut inte var berett att delta i dessa åtgärder, dvs. Moskva försvarar detta folkmord. Vi måste vara på det klara med att detta naturligtvis också lamslår arbetet i kontaktgruppen. Därför behöver vi förutom kontaktgruppen också ett klart och entydigt språk från Europeiska unionens sida.
Fru ordförande! Enligt uppgifter som jag har fått från Belgrad har det i natt, genom amerikansk medling, träffats en överenskommelse mellan presidenterna Milosevic och Rugova om att de skall träffas i Belgrad, och att de där i enrum och utan förutbestämd agenda skall diskutera ramen för fortsatta täta förhandlingar på lägre nivå. Jag är förvånad över att Henderson inte alls nämnde detta, eller ens verkade vara informerad om det; i alla fall kommenterade han det inte.
Jag tycker att det är ett mycket stort steg som har tagits. Milosevic har därmed accepterat att Kosovo-frågan är en federal angelägenhet och inte bara ett problem inom den serbiska delrepubliken. Rugova å sin sida har, i alla fall när det gäller mötet i Belgrad, avstått från kravet på internationell medverkan i förhandlingarna. Jag tycker att man kan lyckönska Holbrooke till hans framgångar. Vad han kan ha behövt gå med på för att få denna överenskommelse till stånd, t.ex. i form av minskade sanktioner, det får väl EU: s ministerråd och Henderson så småningom veta.
Den väpnade konflikten i Kosovo, som Henderson nämnde, har eskalerat. Exempelvis har nyligen två polispatruller attackerats, en av dem till och med inne i Pristina. Vägen mellan Pristina och Pec har stängts, det finns uppgifter om artilleribeskjutning av kosovanska byar, och varje dag skördas nya dödsoffer. Det gör att man måste beteckna det som händer där som ett lågintensivt krig, vilket utgör en fara för fred och säkerhet i hela området.
Självfallet hoppas vi att förhandlingarna mellan Milosevic och Rugova om frihet och autonomi för kosovoalbanerna medför att striderna dämpas, helst upphör. Vi kan dock inte vara säkra på det. Det finns risk för att den ena, den andra eller båda parterna i konflikten kan vilja utnyttja förhandlingssituationen eller demonstrera mot den genom ett upptrappat våld.
Jag vet att jag från parlamentet kan påräkna stöd för en uppmaning till parterna att nu avstå från våld och att i handling visa att vi vill ge förhandlingarna och freden en chans.
Fru ordförande! Situationen i Kosovo ökar naturligtvis farhågorna för en upptrappning av krisen på hela Balkanhalvön. Det måste emellertid påpekas att de ensidiga påtryckningarna på Belgrad inte leder till någon lösning. De förstärker oförsonligheten hos de extremistiska albanskspråkiga organisationerna och hindrar de försök till en realistisk lösning på problemet som förespråkas av de måttfulla krafterna bland kosovoalbanerna, vilka utgör den stora majoriteten.
Europaparlamentet måste nämna tingen vid deras rätta namn. Det måste proklamera i alla riktningar att de existerande gränserna är okränkbara och måste respekteras, att bruket av våld eller hotet om bruk av våld inte leder till några lösningar och är oacceptabelt i de internationella relationerna och att sanktionerna och embargot drabbar folken, för vilka de inte är legitima. Bara en uppriktig dialog mellan de serbiska myndigheterna och ledarna för den albanska minoriteten i Kosovo kan leda till en lösning som garanterar gränsernas okränkbarhet, respekten för de mänskliga rättigheterna och för minoriteternas rättigheter. Avslutningsvis har jag två påpekanden till ordföranden.
För det första; Det har redan meddelats att Rugova har accepterat Milosevics inbjudan att besöka Belgrad den 15 maj för att söka finna en lösning genom dialog. Anser inte ordföranden denna händelseutveckling värd att noteras?-För det andra; Albaniens premiärminister har föreslagit att Kosovo skall utgöra den tredje staten i Federala Republiken Jugoslavien. Anser ordföranden att Albanien intar en uppbygglig ståndpunkt? Att skapa en ny stat på Balkanhalvön?
Fru ordförande! Jag anser att Kosovos invånare har samma värdighet som montenegrinerna och att de således också måste få ett statut som är likvärdigt men naturligtvis inom den nya federationen Jugoslaviens befintliga gränser. Utan någon sådan formulering fruktar jag att det inte kommer att finnas möjlighet till någon definitiv fredlig lösning, men det akuta problemet är mycket riktigt att få folk till förhandlingsbordet och att få dem att acceptera att internationell medling är självskriven. Båda parter har i detta avseende låtit flera chanser gå förbi. Jag stöder till fullo uttalandet som hävdar att mänskliga rättigheter och minoriteters rättigheter aldrig kan reduceras till en intern angelägenhet, för övrigt bevisar hela situationen där borta att det omedelbart får följder för grannländer, tänk på Makedonien, tänk på Albanien och hur de bemöter detta.
För det andra tror jag att när vi talar om både uppmuntran och sanktioner måste vi vad gäller sanktioner se upp så att dessa inte drabbar Serbien och inte Montenegro också, för det är svårt att genomföra ett antal ekonomiska sanktioner gentemot en federation utan att alla dess delar får bära följderna. Detta medan Montenegro intar en avsevärt öppnare attityd och jag just anser att Montenegros erbjudande också borde tas upp på sådant sätt att man söker efter en lösning inom federationen och att inte allt görs beroende av Serbien som sådant.
Det finns en konkret punkt som jag gärna skulle vilja fästa uppmärksamheten på, och det är problemet med de albanska immigranternas och de albanska flyktingarnas närvaro i medlemsstaterna. Vi känner alla till att en hel av dem är inblandade i uppköp och leverans av vapen som hamnar i Kosovo. På det området har medlemsstaterna missat många chanser att få kontakt med dessa albaner, att organisera möten med dem, att framhålla och möjliggöra andra perspektiv. Det är ingen utopi, i Tyskland ägde ett sådant möte rum med stor framgång. Jag tror således att det är mycket nyttigt att vi på den här punkten, som utgörs av den svåra men reella potential av albaner från Kosovo som är hos oss, måste försöka att orientera dem på ett bra sätt som del av en gemensam politik.
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionär! Några små frågor. Många märkliga element gör att man kan tro att UCK: s attentat i själva verket skulle vara en gigantisk organsierad manipulation, iscensatt av enheter i Belgrad. Har kommissionen och rådet information i frågan? Räknar de med att göra en undersökning om den här frågan?
Herr rådsordförande! Ni säger att regeringen i Belgrad inte längre är trovärdig. Har den någonsin kunnat vara det så länge en av ministrarna har hetat Seselj?
En tredje fråga: som Posselt sade visar ledarskapet i Kosovo i bland upp en viss maktlöshet. Men det har ändå satt ett antal mycket viktiga element i fängelse, intelligenta personer som man har kunnat träffa, som man har kunnat diskutera med. De har dömts efter rättegångar, och villkoren för hur de ägde rum kan man bara föreställa sig. Särskilt Hoti har visat sig ha tämligen klara idéer om Kosovos framtid och de framtida förbindelserna mellan Kosovo och Serbien. Har kommissionen och rådet gjort uppvaktningar för att verka för en befrielse av Hoti och andra politiska fångar i Kosovo?
Fjärde frågan: Europeiska unionen brukar vanligtvis ingripa när kriser har brutit ut. Skulle det inte vara dags att planera åtgärder innan en kris bryter ut, att arbeta med att upprätta logisitkbaser för en styrka för peace keeping och en för peace making , och att direkt sända observatörer till gränsen mellan Albanien och Kosovo och mellan Makedonien och Kosovo, för att i alla fall förhindra att regeringen i Belgrad fortsätter med sina manipulationsmanövrar.
Fru ordförande, kära kolleger! Krisen i Kosovo - en följd av de konvulsioner som fortfarande skakar f.d. Jugoslavien - riskerar, precis som i fallet Bosnien, att förvandlas till en tragedi, med efterföljande etnisk resning och motrensning.
Delegationen från Alleanza Nazionale anser att de folkresningar som inträffat i regionen mer beror på den oliberala och despotiska regimen i Serbien än på en verklig vilja att anslutas till Albanien från den del av befolkningen i Kosovo som har albanskt ursprung. En känsla av vanmakt griper varje äkta europavän när man tänker att ännu en gång - ställda inför utsikterna av ett etniskt krig, och inte bara etniskt, som skulle kunna starta i en region som ligger oss mycket nära - avstår Europa från att erbjuda sig som medlare mellan de båda parterna. En medlare måste faktiskt, för att vara trovärdig, kunna lägga även sin politiska tyngd och konsekvenserna av ett uteblivet avtal mellan parterna på förhandlingsbordet.
Här kommer vi till själva kärnpunkten i problemet när det gäller Europeiska unionen, som, så länge man inte förser sig med en gemensam utrikespolitik, inte kommer att ha någon auktoritet eller mycket litet auktoritet när det gäller att lösa konflikter, även när det gäller konflikter mycket nära de egna gränserna. Följaktligen läser vi om försöken från den amerikanske medlaren Holbrooke, som träffar den serbiske presidenten Milosevic och den albanske presidenten, medan Europa fortfarande funderar över om krisen i Kosovo är en intern kris i den serbiska federationen eller om det kan anses vara en konflikt mellan stater.
Herr rådsordförande! Delegationen från Alleanza Nazionale anser att en institutionell reform avseende rådets röstprocedur inte längre kan skjutas upp och att man med andra ord måste avskaffa kravet på enhälliga beslut i frågor som rör utrikespolitiken.
Jag förklarar debatten avslutad.
Den kommer att fortsätta i kväll.
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågestunden (B4-0464/98). Vi skall behandla frågor till rådet.
Ärade ledamöter, vi inleder denna frågestund 30 minuter senare än utsatt tid enligt föredragningslistan som ni har godkänt. Nu, när vi skall inleda och medvetna om att vi inte kan förlänga debatten längre än till 19.10, har jag två begäranden om ordningsfrågor. Jag tänker bevilja dessa begäranden därför att arbetsordningen säger så. Men jag ber er att vara medvetna om att tiden ni tänker använda tar tid från de som har ställt frågor.
Herr Sarlis, ni har ordet för en ordningsfråga i högst en minut.
Herr ordförande! Jag är antecknad som talare om Kosovo, och jag ber er tala om när debatten kommer att fortsätta. Jag förstår och respekterar att frågorna måste ställas, men ni måste tala om för oss när vi skall tala om Kosovo, därför att det är omöjligt - jag har suttit i Europaparlamentet i nio år - att avskriva talare som har anmälts och som har godkänts av den politiska gruppen. Jag ber er att tala om när debatten om Kosovo skall fortsätta, och jag hoppas att även rådets ordförande kan reglera sina resor så att han kan närvara vid debatten. Men även om han inte är närvarande, måste vi hålla debatten.
Herr Sarlis, var vänlig och lyssna på mig. Ni har deltagit i godkännandet av föredragningslistan. Detta ordförandeskap har ingen skuld till att arbetet har försenats. Debatterna kommer att fortsätta i kväll kl. 21.00. Nu, herr Sarlis, kan jag inte erbjuda annat än en frågestund som redan är två minuter sen. Således, herr Sarlis, vet ni att debatten fortsätter efter kl. 21.00 i kväll.
Dupuis har ordet för en ordningsfråga. Ni har en minut.
Mycket snabbt, herr ordförande. Jag tror faktiskt att det rör sig om en tvetydighet, eftersom man kom överens om att det skulle vara en minidebatt med gruppernas representanter, vilket alltså innebär en introduktion från kommissionen och rådet, en redogörelse av de olika gruppernas ståndpunkter samt ett svar från rådet och kommissionen. Annars är det uppenbart att det inte skulle vara någon mening med det här.
Ja, herr Dupuis. Denna fråga bör ni emellertid ta upp med ordföranden i er grupp, för organiserandet av denna debatt gjorde inte detta ordförandeskap utan ordförandena för de olika grupperna. Detta ordförandeskap kan inte göra annat än att förvalta den tid som debatten har fått sig tilldelad. Och tiden vi har är redan försenad. Ärade ledamöter, jag har väntat i 30 minuter på att få inleda denna frågestund. Jag ber er att ni tar upp de meningsskiljaktigheter ni har angående organiserandet av arbetet med ordförandena i era grupper, vilka är de som fastställer föredragningslistan. Vi som är mötesordförande gör inget annat än att försöka sköta det vi har fått oss tilldelat, och i vissa fall göra det som i dag, med olägenheten av att ni är missnöjda för att ni inte har fått tala, och detta ordförandeskap är missnöjt för att det inte har kunnat inleda på utsatt tid.
Ärade ledamöter, här avslutar jag denna fråga och inleder frågestunden med frågor till rådet, som jag har sagt, med 33 minuters försening, vilka vi inte kan ta igen eftersom Henderson måste avlägsna sig och kammarens ledamöterna har andra ansvar.
Fråga nr 1 av Ulla Sandbæk, vilken enligt reglerna hade tilldelats Bonde bortfaller då han inte är närvarande.
Fråga nr 2 från Lyndon Harrison (H-0388/98):
Angående: Små och medelstora företags deltagande i den inre marknaden
Små och medelstora företag utgör en pådrivande kraft för att skapa nya arbetstillfällen. Anser rådet att det direktiv som många väntat på om sena betalningar av affärsskulder och det nyligen offentliggjorda programmet om riskkapital för små och medelstora företag ökar dessa företags möjligheter att delta på ett mer avgörande sätt i den inre marknaden?
Sena betalningar hämmar små och medelstora företags konkurrenskraft och fungerar som ett hinder för små företag från att delta till fullo på den inre marknaden. Kommissionen överlämnade ett förslag till ett rådsdirektiv för att bekämpa sena betalningar vid kommersiella transaktioner och presenterade sitt förslag vid rådsmötet för industrifrågor den 7 maj. Rådet ser fram emot att diskutera direktivet vid ett arbetsgruppsmöte innan det Förenade kungarikets ordförandeskap går ut.
Toppmötet i Luxemburg om sysselsättning den 20-21 november välkomnade Europaparlamentets initiativ om stärkandet av budgetresurser öronmärkta för sysselsättningen och bjöd in komissionen att lägga fram formella förslag, för snabbt antagande av rådet. Den 21 april gav rådet sitt politiska stöd till ett paket på upp till 420 miljoner ecu under en treårsperiod för tre olika typer av åtgärder, omfattande ett riskvilligt kapital skött av EIF att inriktas på ett tidigt startskede för små och medelstora företag med hög tillväxtpotential.
Kommissionen har producerat ett förslag till dokument om riskvilligt kapital och skapande av arbetstillfällen i Europeiska unionen, med analys av marknaden för riskvilligt kapital över Europeiska unionen i jämförelse med USA och avslutar med en handlingsplan som drar upp riktlinjer för ytterligare insatser som krävs på både medlemsstats- och europeisk nivå. Rådet hoppas att dessa åtgärder kommer att gynna i synnerhet de små och innovativa företag som är så viktiga för tillväxt och sysselsättning över hela Europeiska unionen.
Jag är mycket tacksam över det mycket positiva svar rådets ordförande givit beroende på att jag vet att den brittiska regeringen har gjort detta till en prioritet för dess sex månader. Det kanske inte kan uppnås nu men jag hoppas att det kommer att genomföras under det österrikiska ordförandeskapet och att de skall bära frukt, beroende på att denna fråga om sena betalningar är ett gissel för små företag över hela Europeiska unionen.
Helt nyligen, faktiskt denna vecka, har vi fått den senaste Grant Thornton-rapporten som visar de oerhörda betalningsperioder som fortfarande drabbar små företag i de sydliga länderna i Europeiska unionen. Men även i det Förenade kungariket betalas fortfarande hälften av fakturorna för sent. 50 procent sker med flit och små och medelstora företag väntar 50 procent längre än stora företag på att få sina betalningar. Om vi kan lösa detta problem för små företag i Europeiska unionen, skulle återbäringen i form av arbetstillfällen och att få människor tillbaka i arbete bli enormt stor.
Jag skulle vilja tacka min ärade vän för hans följdfråga. Jag anser att detta är en mycket viktig fråga. Jag tror att det finns många små företag över hela Europeiska unionen som har trott att det finns kontrakt som de gott och väl kunnat ta men ofta avskräckts från att göra det beroende på att de känner att de inte kommer att få betalt inom en rimlig tidsperiod; därför skulle de hamna i en situation med mycket svåra kassaflödesproblem vilket i en del extrema fall skulle kunna driva deras företag till konkurs.
Om man vill förbättra konkurrenskraften generellt i Europeiska unionen, vilket jag hoppas att vi alla vill, är detta ett viktigt område som vi bör ta oss an. Jag hoppas att förslaget till direktiv kommer att räcka långt när det gäller att förbättra klimatet i vilket dessa små företag är verksamma och fastställa klara riktlinjer till de större sektorerna på marknaden när de ingår i kontrakt med små företag om att de bör betala inom en rimlig tidsperiod. Om de gör det, och om detta direktiv hjälper dem att göra det, tror jag att det räcker en lång bit på väg till att förbättra konkurrenskraften genom att gynna småföretagssektorn.
Jag skulle vilja välkomna ordförandens svar på min kollegas frågor, men ta upp delen om riskvilligt kapital. Detta är ett stort problem för små företag. Europeiska unionen pratar en hel del om sitt stöd till små och medelstora företag, men det är exakt ett sådant företag i min valkrets som har haft stora problem med att få tillgång till pengar från Europeiska investeringsbanken just för att expandera och skaffa ytterligare arbetstillfällen i en Mål 5b-region. Jag skulle vilja fråga ordföranden om han kan ge mig någon försäkran om att det kommer att bli lättare för sådana företag att få sådana medel.
Tack så mycket, fru Hardstaff.
Herr Hendersson, som ni kan se börjar denna frågestund på ett lyckligt sätt eftersom allting är gratulationer. Vi hoppas att ni, under de tio minuter vi har till vårt förfogande, fortsätter att få ta emot så mycket lyckönskningar. Vill ni svara på Hardstaffs fråga?
Jag tackar min ärade vän för hennes fortsatta följdfråga - vilken jag tror täcker in en annan aspekt av detta. Det tar upp den viktiga punkten att, med tanke på de startsvårigheter som små och medelstora företag har, vilket belystes av Harrison, de måste få en försäkran eller tro att de kommer att få betalt i tid. Om de inte kan få fram det kapital som behövs för att finansiera ett särskilt projekt vilket kanske kan involvera ytterligare investeringar, även om de trodde att de skulle kunna uppfylla kontraktet, och även om de trodde att de skulle få betalt, kanske de inte skulle kunna få fram tillräckligt mycket kontanter för att kunna göra kanske en mindre justering av sin utrustning, eller liknande, i syfte att kunna uppfylla kontraktet. Därför är alla åtgärder som hjälper små företag att kunna få del av riskvilligt kapital mycket önskvärda åtgärder, och jag hoppas att vi kommer att kunna driva detta så långt som möjligt, och göra nödvändiga framsteg för att kunna ge extra stöd till småföretagssektorn över hela unionen.
Fråga nr 3 från James Nicholson (H-0390/98):
Angående: Växelkursskillnader mellan det brittiska pundet och det irländska pundet
Känns rådet vid den ofördelaktiga handelsposition som affärsidkare på Nordirland för närvarande ställs inför på grund av den stora skillnaden mellan det brittiska pundet och det irländska pundet? Kan rådet ange när det nuvarande läget kan mildras och om det kommer att vidta åtgärder för att säkerställa lika och rättvis handel mellan de båda områdena?
Rådet inser vikten av att växelkursen är stabil för att den inre marknaden skall kunna fungera effektivt. Som det erkändes av de breda ekonomiska riktlinjerna från 1997, skapar en sund makro-ekonomisk politisk förvaltning förutsättningar för stabila växelkurser inom gemenskapen.
Medlemsländerna försäkrade återigen sitt engagemang i att fullfölja en stabilitetsorienterad ekonomisk politik vid Ekofinrådets möte den 1 maj.
Herr ordförande! Jag skulle också vilja välkomna svaret från ordföranden i dag och tacka honom för hans svar - även om det var kort.
Verkligheten är förstås att skillnaden mellan det brittiska och det irländska pundet har varit så stor som 22 procent. Eftersom Nordirland är den enda del av det Förenade kungariket som har en landsgräns mot ett annat land i Europeiska unionen, är den skillnaden enorm. Den påverkar detaljhandlare och bensinstationer och ställer människor i gränsområdena mellan Nordirland och Irland utan arbete och orsakar mycket allvarlig skada för affärsmännen i det speciella området.
I synnerhet undrar jag om ordföranden eller hans regering eller, faktiskt, rådet, skulle kunna fundera över att förordna en studie om effekterna av detta. Vi närmar oss nu den tidpunkt när den gemensamma valutan kommer att introduceras i de andra medlemsländerna. Med hänsyn till det faktum att det Förenade kungariket inte kommer att vara med i den gemensamma valutan och att Irland kommer att vara det, kommer han åtaga sig att ta sig en titt på de skadeverkningar detta kommer att få för detaljhandlare och alla företag på Nordirland, även om det på detta stadium är som att spå i kristallkula?
Den ärade ledamoten tar upp en viktig punkt som uppenbarligen är kännbar för väljarna i hans valkrets. Skillnaden i växelkursen mellan det brittiska och det irländska pundet har alltid haft en effekt på gränsområdena mellan Irland och Nordirland. Jag kan minnas när förhållandena för inte så länge sedan var de motsatta.
Jag kan försäkra honom om att Ekofinrådet är engagerat i att övervaka det sätt på vilket ändringar i växelkursen sker medan vi går mot den gemensamma valutans era och dess förhållande till de övriga valutor som den påverkar.
Jag kan även säga - och detta är inte en fråga för rådet - att den brittiska regeringen själv kommer att övervaka på vilket sätt det sker förändringar i den ekonomiska situationen mellan länder som är med i den gemensamma valutan och det Förenade kungariket. Det skulle uppenbarligen omfatta Irland och den del av Nordirland som tillhör det Förenade kungariket. Det är en del av processen att övervaka till vilken grad eventuell konvergens äger rum.
Den ärade ledamoten känner till att det är det Förenade kungarikets regerings klart uttalade mål att det bör finnas en period under vilken konvergens kan ske mellan det ekonomiska system som bestäms av pundet och det ekonomiska system som bestäms av den gemensamma valutan.
Det kommer således att övervakas av Ekonfinrådet. Dessutom kommer det Förenade kungarikets regering att utföra en egen analys. Den analysen kommer de, är jag säker på, att ta upp i Ekofinrådet, vilket kommer att bidra till att forma en del av ett mönster för rådet att övervaka.
Fråga nr 4 från Felipe Camisón Asensio (H-0393/98):
Angående: Upprättande av ett europeiskt säkerhetsorgan för civilflyget
Kan rådet upplysa om vilka möjligheter det finns att upprätta ett europeiskt organ med ansvar för säkerheten inom civilflyget?
I december 1996 lade Europeiska kommissionen fram en rekommendation till ett rådsbeslut som gav kommissionen auktorisation att påbörja förhandlingar om etablerandet av ett europeiskt säkerhetsorgan för civilflyget. Sedan dess har rådet aktivt övervägt frågan.
Rådet erkänner behovet av att uppnå en hög enhetlig nivå på flygtrafiksäkerheten i Europa och stöder därför etablerandet av EASA. Rådsorgan arbetar vidare med frågan på antagandet att säkerhetsorganet kommer att anta formen av en internationell organisation baserad i huvudsak på det gemensamma officiella flygövervakningssystemet. Intresserade parter på europeisk nivå har konsulterats och stöder ett snabbt etablerande av ett sådant säkerhetsorgan. Transportministerrådet förväntas överväga ett beslut om ett förhandlingsmandat vid dess junisammanträde.
Efter att ha hört rådet får jag intrycket av att vi är ganska överens om att vi står inför ett projekt, angående detta organ, av enorm betydelse, kanske inte på kort sikt, men däremot på lång sikt. Detta är inte bara på grund av vad det kan innebära i form av förbättrade villkor ombord, utan framför allt för de garantiintyg det kan innebära för hela flygsystemet. Tvivlen som vi kunde ha har inte lösts helt genom rådets inlägg. Därför frågar vi rådet om det inte anser att rådet, eller åtminstone någon medlem av rådet, skulle kunna sätta upp några svårigheter vad gäller den övergripande uppfattningen om detta organ, om det skall vara ett exklusivt gemenskapsorgan eller om det verkligen kommer att få en större utsträckning, till exempel, till östländerna. Innebär detta en svårighet och hur kommer rådet att lösa den?
Jag tackar den ärade ledamoten för hans följdfråga. Det är en mycket självklar punkt. Det är en fråga som måste underställas rådets övervägande. Det finns en åsikt om att den behöver vara så bred som möjligt så att högsta möjliga säkerhetsstandard kan övervakas, fingranskas, och enas om över det breda området.
Jag skulle vilja fråga rådsordföranden om huruvida man vid konferensen, vilken som han sade, skall skapa ett sådan organ, även kommer att överväga säkerheten inuti flygplanet. Under många ur nu har det funnits ett beslut om att man bara får ta med ett stycke handbagage ombord på flygplanet. Jag flyger en hel del och har märkt att detta inte respekteras av de flesta flygbolag. Det är en av de huvudsakliga faktorerna till osäkerhet ombord i händelse av olyckor eller svårigheter. Har han för avsikt att vidta åtgärder för att försäkra att detta särskilda problem tas med i förhandlingarna och i det förberedande arbetet för organet?
Det är verkligen en fråga som borde ställas till flygbolagen. Jag vet att jag har syndat på den punkten vid ett antal tillfällen: jag har försökt att ta med för många väskor ombord och ibland har jag blivit tillsagd av flygbolaget att lämna väskan vid trapporna och den har lagts in i lastrummet. Det är en av de frågor som skulle kunna täckas in av säkerhetsorganet. Avsikten är att den skulle vara ansvarig för alla områden av flygsäkerhet - i synnerhet flygplatser och flygtrafikkontroll - men den skulle säkerligen också täcka det område som föreslagits.
Herr ordförande! Jag är själv som pilot ofta i luften, och jag lägger märke till att i motsats till vad man föreställer sig så motsvarar gränssnitten, i synnerhet via Eurocontrol, ofta inte säkerhetsstandarderna. Jag tror att vi på detta område behöver nya normeringsföreskrifter som på basen av likadan mjukvara och likadan maskinvara kan bilda grundval för enhetliga europeiska överenskommelser.
För det andra får vi med GPS nya navigeringsmöjligheter. Jag var för inte alltför länge sedan i Moskva, där vi skulle få ett tilläggssystem med Glonass. I och med detta skulle en ny tidsålder bryta in för navigationen. I vilken utsträckning har detta nya organ också fått i uppgift att utforma nya säkerhetsstandarder för framtida projekt?
Den ärade ledamoten har tagit upp en mycket relevant punkt. Jag skulle verkligen hoppas på att säkerhetsorganets hänvisningsområde skulle omfatta ansvar för att granska effekterna av den nya tekniken inom många områden av flygtrafiksäkerhet, och en kapacitet att göra rekommendationer om testning av ny teknik och ställa krav på högre säkerhetsstandard som måste uppnås.
Fråga nr 5 från Alan Gillis (H-0395/98):
Angående: Penningtvätt
Med tanke på den olagliga verksamhet som utländska registrerade bolag bedriver på Irland, vilka åtgärder ämnar rådet vidta inom ramen för den europeiska politiken för narkotikabekämpning för att övertala den irländska regeringen att stoppa verksamheten vid dessa bolag, som regeringen har erkänt är inblandade i penningtvätt?
Ett rådsdirektiv om förhindrande av användning av finansiella system för penningtvätt har funnits sedan 1991. Kommissionen avfattar med jämna mellanrum rapporter om genomförandet av detta direktiv och lägger fram dem för Europaparlamentet och rådet. Kommissionen har hitintills inte lagt fram något förslag om att ändra lagstiftningen om penningtvätt. När det gäller den särskilda fråga som ställdes av den ärade ledamoten, har inte problemet som den refererar till diskuterats inom rådets organ.
Jag skulle vilja tacka rådsordföranden. Jag är mycket besviken över att denna mycket viktiga fråga inte står högre upp på dagordningen. Man skulle nästan kunna kalla det en skandal, faktiskt, med tanke på de hundratusentals EU-medborgare - de flesta av dem mycket unga människor - vars liv blir fullständigt förstörda av knarkhandlarna som gör sig stora förmögenheter, mycket ofta assisterade av bristfällig företagslagstiftning. De flesta av dessa unga människor går mot en mycket tidig död.
Vi i parlamentet har gjort hela drogfrågan till en topprioritet. Med hänsyn till detta skulle jag vilja fråga rådsordföranden: Anser han inte att han borde göra penningtvätt och kampen mot droger och droghandel till en topprioritet, med tanke på att Europeiska unionen nästan inte har några gränser nu och att dessa handlare har fri rörlighet?
Jag instämmer mycket starkt med den punkt som den ärade ledamoten tar upp. Otvivelaktigt finns det ett samband mellan tillhandahållandet av droger för drogmissbruk och penningtvätt av vinsterna från droger, och ibland även säkerställande av pengar för att köpa dem till att börja med. Jag skulle vilja säga till honom att om han tror att det finns något sätt som han tror att de nuvarande reglerna inte efterlevs, borde han göra myndigheterna uppmärksammade på detta.
Ordförandeskapet har gjort hela frågan om att bekämpa denna handel med droger och besläktade aktiviteter som penningtvätt till en topprioritet. Europeiska konferensen satte upp en expertgrupp för att granska hur droger skulle kunna bekämpas över ett större område än bara Europeiska unionen men även omfattande de länder som vill ansluta sig till Europeiska unionen, av vilka en del ofta är inblandade som transitländer för drogernas ursprungskälla och är därför sammanlänkade med tillhandahållandet av finansiella resurser för att köpa dem eller profitera på dem.
Det är en topprioritet och jag är säker på att toppmötet i Cardiff kommer att vilja ta upp denna fråga. Det har varit en viktig fråga. Det är i hög grad en folkets fråga - föräldrar och andra över hela Europeiska unionen är livrädda för att deras barn skall komma i kontakt med droger och sluta som drogmissbrukare. Jag tvivlar inte på att de kommer att ge fullt stöd till de åtgärder Europeiska unionen - eller någon av länderna inom Europeiska unionen - kan vidta för att bekämpa denna ondskefulla handel.
Jag var föredragande om östutvidgningen och inre säkerhet. Vi upplever att det på grund av de stora privatiseringsprogrammen, kombinerat med osäkra rättsstatliga situationer, i stor utsträckning bedrivs penningtvätt i kandidatländerna, för övrigt också tvätt av pengar som kommer från Europeiska unionen och sedan återförs. Tas frågan om penningtvätt upp i den strukturerade dialogen med länderna i Central- och Östeuropa och också i förberedelserna inför inträdet? Kollegan Schmid från socialdemokraterna förde in denna fråga i mitt betänkande. Det är nödvändigt att kandidatländerna före inträdet även tillgriper energiska åtgärder mot penningtvätt.
Den ärade ledamoten har absolut rätt i att det finns och bör fortsätta att finnas en dialog mellan unionen och de länder som önskar ansluta sig till unionen om hela frågan om bekämpning av denna droghandel och de besläktade problemen med penningtvätt.
Jag hoppas att jag även kan lugna den ärade ledamoten genom att belysa det faktum att som en del av screeningprocessen, är det nödvändigt för de länder som önskar ansluta sig till unionen att anpassa sig efter unionens regelverk. Det täcker in banksystemet; och ett av elementen i banksystemet som är viktigt när det gäller detta är att följa de bankbestämmelser som, i mycket enkla ordalag, fordrar att människor anger källan till stora penningsummor som de sätter in i banksystemet. Jag vet inte om det redan gäller i en del länder som önskar ansluta sig till unionen. Det kan gälla i vissa områden, det kan i vissa banker. Som en bankrörelseenhet kommer detta emellertid att utgöra en del av screeningen inom bankväsendet och kan vara ett viktigt skydd.
Herr rådsordförande! Den av er tidigare nämnda europeiska lagstiftningen mot penningtvätt gäller inte i Gibraltar, inte på Jersey, inte på Guernsey, inte på Isle of Man, fastän alla dessa lyder under brittisk suveränitet, och gäller inte heller i småstater som Andorra, Monaco och Vatikanstaten. Har rådet tagit upp diskussioner om hur man kan täppa till dessa luckor, som i praktiken är viktiga, eftersom penningtvätten i Europa koncentreras där?
Jag vill inte ge svar om de särskilda områden som den ärade ledamoten refererade till. Utan förhandsbesked och detaljerad analys av situationen för varje område skulle det vara fel. Emellertid kan jag, i allmänna termer, säga att det i hög grad ligger i dessa offshorebanksektorers intresse att de anpassar sig efter de gängse bestämmelser som tillämpas internationellt. Om man finner att de inte lever upp till denna standard, kommer man att förlora förtroendet för att de skall kunna inrätta sig i resten av världens banksystem. Det skulle beröva dem en mängd insättningar som de skulle finna lockande.
Till exempel vet jag att man på Isle of Man har gjort stora ansträngningar för att göra det absolut klart att nivån på de föreskrifter som gäller där är i paritet med de som skulle krävas i London. Man kan diskutera om Londons föreskrifter är tillräckliga; men myndigheterna på Isle of Man, som ett exempel, är mycket angelägna om att försäkra att så är fallet. Även på Gibraltar har åtgärder vidtagits av regeringen för att se till att de skulle kunna försäkra alla potentiella investerare om att samma typ av internationell standard för bankväsendet gäller där som överallt annars.
Det finns således en medvetenhet hos dessa myndigheter, för deras egna kommersiella intressens skull, att de anpassar sig efter internationell standard. Det skulle utgöra en försäkran för investerare och skulle också verka avskräckande på alla potentiella penningtvättare som tror att de kan få det lättare där än i ett av banksystemen inom den huvudsakliga delen av Europeiska unionen.
Fråga nr 6 från David Bowe (H-0400/98):
Angående: Rådets (miljöministrarnas) möte den 23 mars 1998
Är rådet nöjt med resultatet av miljöministrarnas möte den 23 mars 1998? Om inte, av vilken anledning?
Jag är glad över att kunna rapportera om ett mycket lyckat resultat från miljöministrarnas möte den 23 mars. Rådet kom fram till fyra gemensamma ståndpunkter, enades om fyra uppsättningar med lösningar och gjorde goda framsteg inom ett antal nyckelområden som klimatförändringar och luftkvalitet. Detta arbete bör utgöra ett värdefullt bidrag för förbättrandet av livskvaliteten för människor i Europa. En stor del av denna framgång berodde på att vi i god tid innan hade tillgång till parlamentets synpunkter, tack vare utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydds arbete i vilket jag vet att den ärade herrn är ledamot.
Jag tackar rådsordföranden för hans berömmande ord om utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd. Jag kommer att vidarebefordra dem till mina kolleger. Jag skulle instämma i rådets analys av det första mötet för miljöministrarna under detta ordförandeskap. Det är ett utmärkt steg framåt när det gäller att skaka av sig de sista spåren av uppfattningen om i synnerhet Förenade kungariket som " Europas lortgris" ?
Jag skulle emellertid vilja fråga vad mer - detta är bara det första steget - kommer ordförandeskapet att göra, eller anser att det redan har gjort under detta ordförandeskap när det gäller miljöområdet och för att fullständigt sopa undan denna bild av det Förenade kungariket som " Europas lortgris" ?
Jag tackar den ärade ledamoten för hans fråga. Ordförandeskapet och rådet har vid denna tidpunkt tagit hela frågan om miljöförbättringar som en topprioritering. Som tillägg till de punkter vilka jag redan har refererat till i mitt inledande svar, är jag även glad över enandet om gemensamma ståndpunkter om de tre direktiven för deponier, utsläpp från lätta transportfordon, och utsläpp av flyktiga organiska komponenter från vissa industriprocesser. Det finns nu, förstår jag, ett yttrande från parlamentet i dessa frågor.
Rådet enades även om slutsatser gällande klimatförändringar vilka utvärderar resultatet av Kyotokonferensen i december och ställde upp de huvudsakliga prioriteringarna för arbete som måste göras när det gäller handel med utsläppsrätter och andra frågor innan nästa konferens för parterna i Buenos Aires i november. Detta är alla viktiga gärningar som har gjorts för att förbättra miljön över hela Europa, och jag hoppas att de kommer att ge viss slagkraft till hela frågan så att arbetet kan föras framåt av de ärade ledamöternas utskott och, verkligen, av framtida ordförandeskap i rådet.
Jag skulle vilja välkomna rådsordföranden till denna andra plats och fråga honom om han delar min oro över att det informella miljö- och transportministermötet har visat deras önskan att introducera en skatt på flygfotogen som skulle få dramatiska effekter på flygresandet? Skulle inte ministern gå med på att, de facto, transporter med flyg förmodligen är en av de renaste, mest miljövänliga sätt att transportera människor och varor över Europa och att det skulle vara fel att rikta in sig på flygtransporter på detta sätt? Skulle han inte också instämma i att införandet av en skatt på flygfotogen, vilket jag förstår säkerligen är det Förenade kungarikets miljödepartements önskan och andras över hela Europa, skulle ha en diametralt motsatt verkan på något som är en miljövänlig form av resande och på lokala ekonomier och de som är anställda vid flygplatser och av flygbolag?
Det är alltid ett stort nöje att få frågor från den ärade ledamoten, oavsett om det är här i kammaren eller på något annat ställe. Jag vet att hon är mycket intresserad av de frågor som vi diskuterar.
Det är inte fråga om att unionen riktar in sig på en särskild ekonomisk sektor och kräver att denna sektor skall bidra i högre grad än andra sektorer till miljöfrågor. Den viktiga principen är att alla ekonomiska sektorer bör, vid alla tillfällen, noga övervaka och granska miljöeffekterna i allt de gör. Faktiskt kräver Amsterdamfördraget att unionen har vetskap om detta i alla sina åtgärder.
Jag hoppas att jag kan försäkra den ärade ledamoten om att, för tillfället, är den fråga hon refererar till ett förslag. Alla de olika organ som kommer att undersöka detta förslag kommer att granska vilka effekterna är för att se om det önskade resultatet sannolikt skulle komma till stånd. När vi har ytterligare analys och ytterligare konsultation, då kommer jag vara i en bättre position då jag kan vara mer definitiv. Jag är säker på att den ärade ledamoten kommer att återkomma till detta, om inte på detta ställe så på något annat ställe, med en liknande fråga.
Jag vet att McIntosh är tvungen att dela upp sin tid mellan två parlament nuförtiden, men jag undrar om hon är medveten om att vid lunchdags i dag röstade detta parlament mot idén om en skatt på flygfotogen och labourledamoterna i detta parlament stödde den ståndpunkten på hennes majestäts regerings inrådan. Jag undrar huruvida ministern skulle välkomna det beslutet?
Herr Henderson, ni har ordet om ni önskar besvara denna fråga. Ni har rätt att svara eller inte svara, herr Henderson. Detta ordförandeskap erbjuder er ordet, men det är en fråga som går utanför omfattningen av den fråga som formulerats från början. Således är det ni som avgör om ni vill besvara inlägget-frågan från David Martín.
Herr ordförande! Jag kan inte motstå en av era inbjudningar. Jag kan säga till den ärade ledamoten att jag inte var medveten om det beslutet, men det är något som kommer att tas med i beräkningen av rådet i dess överläggningar.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna nr 7 och 8 att tas upp tillsammans:
Fråga nr 7 från Pedro Marset Campos (H-0405/98):
Angående: Situationen i Palestina
Med beaktande av den israeliske regeringschefen Netanyahus oacceptabla uppträdande då rådets ordförande, utrikesminister Cooks, nyligen besökte Israel, kan rådet inte instämma i att EU borde uppträda fastare, med alla de konsekvenser detta kan föra med sig, och med beslutsamhet stödja Osloavtalen och FN: s resolutioner samt kräva att Israel respekterar FN: s och Säkerhetsrådets samtliga resolutioner?
Vilka åtgärder ämnar rådet vidta för att se till att den israeliska regeringen godkänner och respekterar FN: s resolutioner? Fråga nr 8 från Sören Wibe (H-0414/98):
Angående: Ekonomiska sanktioner mot Israel
Jag tycker att det var ett mycket modigt handlande av den brittiske utrikesministern Cook när han nyligen besökte Israel/Palestina. Den israeliske premiärministern visade dock ingen förhandlingsvilja utan agerade tvärtom mycket arrogant.
Anser inte rådet att mer konkreta krafttag måste tagas mot Israel, kanske i form av ekonomiska sanktioner, för att få dem att respektera ingånget fredsavtal?
Rådets inställning till fredsprocessen i Mellanöstern är stadigt grundad på internationell lagenlighet, omfattande FN: s resolutioner 242, 338 och 425. Rådet har under årens lopp konstant uppmanat Israel att rätta sig efter dessa resolutioner. Rådet är fast övertygat om att Osloprocessen och principen om land för fred representerar de bästa utsikterna för en lösning som ger rättvisa åt palestinierna och säkerhet för israelerna.
Herr rådsordförande! Jag tackar för det svar ni har givit, men jag anser att det är otillräckligt av följande skäl: För 50 år sedan skapades staten Israel och för 50 år sedan åtog sig FN att konstituera staten Palestina.
Israel har en stor allierad i USA, med sin lobby, medan Palestina borde få ett speciellt stöd från oss, såväl för freden i Mellanöstern som för Medelhavsområdets framtid.
Anser inte rådet att vi borde öka Europeiska unionens engagemang för att få - som det alltid har varit - en vision av solidaritet och en vision av ett strikt uppfyllande av den internationella lagstiftningen, inför president Netanyahus agerande som sätter hinder för fredsprocessen?
Jag håller i hög grad med om punkten som togs upp av den ärade ledamoten om att det finns ett behov och att det är riktigt att Europeiska unionen är involverad. Faktiskt har den ett ansvar att försöka göra allt den kan för att lösa de olika meningsskiljaktigheterna i Mellanöstern. Jag kan inte minnas att jag varit på något möte i rådet under det senaste året där det inte har varit en diskussion om aktiviteter å unionens vägnar för att försöka bidra till fredsprocessen.
Under ordförandeskapet har det varit två besök till Mellanöstern, det andra av premiärminister Blair, vilket resulterade i en konferens i London vid vilken det skedde ett försök att driva fredsprocessen vidare. Konferensen i London var viktig för den återupprättade dialogen. Det finns nu en möjlighet till vidare dialog på inbjudan av den amerikanska regeringen. Såvitt jag förstår är ärendet som utfärdats av den amerikanska regeringen vida acceptabelt för president Arafat. För tillfället vidtas steg både av den amerikanska regeringen, med stöd av Europeiska unionen, för att försöka övertala Netanyahu att också delta i dessa överläggningar. Vi har fått hjälp av vår särskilda representant som nyligen har åtagit sig mycket hårt arbete å unionens vägnar i Mellanöstern.
Det är mycket viktigt, med tanke på att vi är områdets största biståndsgivare, att vi även använder vår politiska skyldighet att försöka hjälpa till i fredsprocessen och att fortsätta att utöva maximal press på de inblandade parterna för att försöka medla fram en lösning.
Jag vill tacka rådsordföranden både för hans svar och, framför allt, för det brittiska ordförandeskapets insatser i detta område som jag verkligen uppskattar. Jag undrar dock ändå, liksom Marset Campos, om det inte behövs litet mer konkreta åtgärder i form av politiska eller ekonomiska påtryckningar på Israel för att förmå landet att delta i fredsprocessen.
Jag vill ställa en konkret fråga: Har rådet under sitt ordförandeskap exempelvis uppmanat eller krävt av Israel att landet skall tillåta de miljoner palestinska flyktingar som nu sedan generationer tillbaka lever i flyktingläger utanför Israel att få återvända till sitt forna hemland? Har det t.ex. också krävts av Israel att landet skall återlämna de palestinska egendomar som stals från det palestinska folket i samband med kriget 1948?
Jag tror att det är denna typ av konkreta krav som måste ställas för att man skall förmå Israel att ändra sitt nuvarande farliga agerande.
Jag tackar den ärade ledamoten för hans fråga. Vid många tillfällen under detta ordförandeskap har rådet försökt att sätta press på parterna i Mellanöstern, inklusive premiärminister Netanyahu för att försöka övertala dem att vidta åtgärder i frågan som den ärade ledamoten refererar till och faktiskt många andra frågor.
Det är viktigt att göra framsteg i små etapper, om det är det enda sättet som man kan göra framsteg på. Många av de som är inblandade eller som har kunskap om omständigheterna inser att det faktiskt måste finnas den typ av dialog som samtidigt tacklar de olika politiska och ekonomiska frågorna så att det sker framsteg som en del av ett paket som alla parterna är engagerade i.
Problemet med att lägga tonvikten på en del är att framsteg på lappverksbasis inte alltid är permanenta och ofta leder till en situation inom en nära framtid där det sker en tillbakagång av eventuella framsteg som har gjorts. Det är därför det finns ett behov av en bredare dialog involverande de politiska och ekonomiska frågorna. Vi har uppmanat israeliska regeringen att delta i det senaste amerikanska initiativet. Åtminstone är dialogen tillbaka - till viss del - på rätt spår efter samtalen i London.
Fråga nr 9 från Anna Karamanou (H-0411/98):
Angående: Krigsscener i elektroniska spel
Enligt en undersökning som tidningen " Kathimerini" nyligen gjort så har krigsindustrin, med stöd av teknik från sina likar, funnit ett användbart fält för att utvidga sin affärsverksamhet inom leksaksmarknaden. Genom krigsscener och bilder från slagfält utbildas barn i krigföring, användande av våld, slughet och list, i syfte att de skall bli moderna superkrigskämpar. Öknarna i Irak och Kuwait är skådeplats för spel som " Desert Tank" , " Super Battletank" , " M1 Abrahams" och " Desert Strike" , och i dessa uppmanas spelarna att manövrera stridsvapen och krigshelikoptrar och att krossa de " icke-kristna terroristernas" gömställen.
Vilka åtgärder avser rådet att vidta för att skydda barns psykiska hälsa från alla typer av profitörer och krigshetsare, och på vilket sätt avser det att agera för att de europeiska värderingarna om fred samt om förkastande av krig och våld som ett sätt att lösa konflikter, skall föras vidare till de yngre generationerna?
Rådet har undersökt två förslag om relaterade ämnen. Först ett förslag till beslut om en flerårig handlingsplan på gemenskapsnivå om verkande för säkert användande av Internet. Handlingsplanen skulle verka för flera åtgärder mot våld och illegalt material på Internet, omfattande, för det första system för benämning och klassificering av material i enlighet med exempelvis dess våldsgrad. Föräldrar skulle kunna använda de så kallade filterprogrammen som kan stoppa tillträde till material som har klassificerats som våldsamt. För det andra heta linjer för Internetanvändare för att rapportera illegalt material och möjliggörande för rättsinstanser att åtala dess upphovsmän. För det tredje, andra medvetandehöjande åtgärder så att föräldrar vet vilka instrument som finns tillgängliga för att skydda deras barn. Rådet undersöker även ett förslag till en rekommendation om skyddande av minderåriga och mänsklig värdighet när det gäller audiovisuella tjänster och informationstjänster. Förslaget rekommenderar att medlemsländer frivilligt etablerar nationella ramverk för skydd av minderåriga inom området TV- sändningar och online tjänster, i synnerhet genom att uppmuntra de inblandade parterna - användare, konsumenter, företag och statliga myndigheter - att ta del i utvecklandet och genomförandet av åtgärder för det ändamålet. Det rekommenderar även etablerandet av självreglerande ramverk och uppförandekodex på nationell nivå för online tjänster. Jag hoppas att rådet och parlamentet kan fortsätta sitt nära samarbete när det gäller båda åtgärderna för att se till att de antas så snart som möjligt.
Herr rådsordförande! Av ert svar fick jag det intrycket att frågan inte behandlas med den uppmärksamhet som dess allvarliga innebörd kräver. Man kan inte betrakta det som någonting oväsentligt, att institutionerna bokstavligen har tappat kontrollen över den unga europeiska generationens uppfostran, som i stället hamnat i händerna på profitjägare och i synnerhet dem som drar nytta av att odla våldet bland ungdomarna. Andra som uppmuntrar ungdomarna till våld är de som via videospel och cd-rom - och jag tänker inte bara på Internet - instruerar våra barn om krigsscenarier och bokstavligen undervisar dem i krigskonst ungefär som i det gamla Sparta. Vi blir dagligen vittnen till ökande våld och brottslighet bland barn, och jag anser att rådet bör överväga allvarligare åtgärder än en enkel rekommendation. Jag anser att den befintliga lagstiftningen på EU-nivå inte täcker denna fråga, som jag anser vara av grundläggande betydelse. Vidare anser jag att det är få marknader som är så farliga som videospelsmarknaderna. Det finns en artikel om detta i the Economist i januari 1998, som jag föreslår att ni studerar, herr rådsordförande.
Jag tackar den ärade damen för hennes följdfråga. Jag tycker att hon lägger ytterligare betoning på behovet av vidta åtgärder. Jag kan faktisk inte tillägga något till vad jag redan har sagt om de åtgärder som är praktiska, men jag vet att det finns miljontals människor över hela Europeiska unionen som har starka känslor om detta. Det är därför som det är viktigt att vi lägger fram förslag om att göra vad vi kan i praktisk mening för att försöka skapa en bättre miljö för teknologier som Internet.
Får jag säga till rådets ordförande att jag fann hans svar mycket positivt och synnerligen uppmuntrande. Jag är mycket nöjd med det, men skulle vilka fråga honom om det inte finns ytterligare åtgärder som vi kan vidta. Det är bra att föräldrar skall ta ansvar, men ett av problemen med Internet är att det i de flesta familjer är de unga människorna och barnen som vet hur man använder Internet och föräldrarna har inte en aning.
Det verkar som om att vi måste göra mer åt de människor som tjänar stora pengar på att gynna våld på detta sätt. Jag undrar om vi kan granska möjligheten att vissa av dessa frågor, i synnerhet när inslag av ras- och religionshat är med i bilden, strider mot den nya artikel som man enades om vid konferensen om Amsterdamfördraget om icke-diskriminering. När det är ratificerat kanske det kan vara ett verktyg genom vilket vi skulle kunna åtala en del av dessa människor. När allt kommer omkring, skapades Europeiska unionen till stor del beroende på två världskrigs lidande och elände men det finns en ny generation av unga människor som växer upp som inte känner till hur fruktansvärt krig verkligen är. Denna typ av uppsnyggad våldspresentation är verkligen extremt oroande.
Den ärade herrn tar upp två viktiga punkter. Det är en mycket reell fråga att föräldrar måste klara av att vidta åtgärder på Internet för att stoppa material som de inte vill att deras barn skall se. Jag tycker det är svårt att sköta videon på rätt sätt, och jag måste vanligtvis få min son att visa mig hur jag skall hantera den, men det är mycket enkel teknik i jämförelse med Internet. Det är en mycket reell fråga, och kanske lokala myndigheter skulle kunna erbjuda föräldrar råd om hur de skall lära sig hantera teknologin.
När det gäller frågan om vad som skall hända med dem som tillverkar material som strider mot lagen: Om det strider mot den existerande lagen, då bör det rapporteras till myndigheterna, och det skulle vara upp till åtalande myndigheter över hela unionen att besluta om det fanns ett fall som de kunde föra inför domstol eller inte. När det gäller om situationen kommer att förändras eller inte efter Amsterdamfördraget kommer det att finnas ytterligare en skyldighet för gemenskapen att se till att alla åtgärder som den vidtar inte är diskriminerande, och det är något som måste bäras i minnet att i alla verksamheter som vi företar oss som en gemenskap för att försöka kontra effekterna av en del av de skadliga produkter som finns på Internet.
Fråga nr 10 från Hans Lindqvist (H-0416/98):
Angående: Harmoniserad EU-miljömärkning
I Sverige är vi lyckligt lottade med tre pålitliga miljömärkningssystem. Bra Miljöval, Svanen och KRAV. Miljömärkningen har i Sverige fått ett genomslag som saknar motstycke i andra EU-länder. Det är resultatet av ett medvetet arbete från miljörörelsen med att stimulera efterfrågan på miljömärkta produkter och ett stort intresse från ett växande antal miljöengagerade konsumenter.
EU förbereder ett förbud mot svensk miljömärkning. Enligt ett nytt direktivförslag skall bara EU: s egen miljömärkning EU-blomman tillåtas. Fristående miljömärkningar som Naturskyddsföreningens Bra Miljöval förbjuds. Trots intensiv satsning sedan 1992 har EU-systemet inte mer än en handfull licenstagare. Systemet har så stora brister att det inte varit attraktivt varken för licenstagare eller konsumenter. Enligt uppgift kommer miljöorganisationerna inte längre garanteras plats i det rådgivande forum som finns under kommissionen.
Med anledning av detta vill jag fråga vad rådet avser göra för att stoppa kommissionens försämringar på miljöområdet.
Ett av målen med kommissionens förslag om uppdelning av direktiv 880/92, som etablerade ett miljömärkningsprogram för gemenskapen, är att garantera större konsekvens och komplementaritet mellan det programmet och andra program som används inom gemenskapen.
Förslaget försöker inte att förbjuda att andra program som används på nationell eller regional nivå. Rättare sagt skulle effekten av artikel 11 i det nya direktivförslaget bli att inom fem år skulle nationella program begränsas till de produktgrupper för vilka det inte fanns några fastställda kriterier i gemenskapsprogrammet.
Rådets arbetsgrupp har hållit en inledande diskussion om förslaget, med representanter från kommissionen närvarande, och detta var en av de frågor där ett antal medlemsländer uttryckte oro. Det finns för närvarande inga planer på ytterligare diskussion av förslaget.
Vi har ju just i dag diskuterat ett betänkande om denna fråga i parlamentet. Parlamentet ställde sig då bakom krav på att inga försämringar får ske i de nationella reglerna på grund av att man inför EU-regler som skall gälla generellt i hela EU-området. Det sades mycket tydligt att man efter femårsperiodens utgång måste kunna garantera att gemenskapens miljömärkningar är minst lika hårda som de märkningar som tillämpas i de bästa av de nationella miljömärkningsprogrammen.
Min följdfråga är: Ställer sig rådet bakom detta beslut av parlamentet, och vilka slutsatser drar rådet i övrigt av den väldigt positiva debatten i parlamentet i dag?
Som den ärade ledamoten känner till, och jag tackar honom för hans fråga, har det inte funnits ett nödvändigt stödet i rådet för ett liknande förslag.
Huruvida rådet skulle acceptera förändringar som föreslås av den ärade ledamotens utskott eller inte är något som jag inte kan kommentera vid denna tidpunkt - det antogs så sent som i dag. Men det är en fråga som är i rådet och det är upp till rådet och medlemsländerna att göra en uppskattning av förslagens effekter på saker och ting generellt för programmet för att se huruvida eller inte deras ursprungliga reservationer har tillmötesgåtts.
Fråga nr 11 från Maj Theorin (H-0417/98):
Angående: Gemensamt militärt försvar
I Amsterdamfördraget har frågan om ett gemensamt militärt försvar och en omedelbar integration av VEU i EU lyfts ut, däremot har frågan om humanitära insatser, fredsbevarande operationer, tidig förvarning och konfliktlösning ansetts som viktiga gemensamma frågor. Trots detta återkommer ständigt förslag om ett gemensamt försvar i Europaparlamentet. Anser rådet att ett gemensamt militärt försvar kommer att förverkligas inom en snar framtid?
Efter ratificerandet av Amsterdamfördraget kommer den nya artikel J 7 i TEU fastställa att " Den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall omfatta alla frågor som gäller unionens säkerhet, inklusive den gradvisa utformningen i enlighet med andra stycket av en gemensam försvarspolitik som skulle kunna leda till ett gemensamt försvar, om Europeiska rådet beslutar det" .
Underställt antagande av ett sådant beslut av medlemsländerna " i enlighet med deras konstitutionella bestämmelser" , beskriver det nya fördraget därför gemensamt försvar som en möjlighet som står öppen inför framtiden under de villkor som ställts upp i artikeln. Vid fördragets ikraftträdande definierar denna text parametrarna för unionens hanterande av frågan om ett gemensamt försvar.
Tack för svaret på min fråga. Det är alldeles riktigt som rådets företrädare säger, att det står så i paragraferna, och det står också if the council so decides . Att de orden är införda efter Maastrichtfördraget beror naturligtvis också på att det finns en serie av länder i EU som inte ställer upp på ett gemensamt försvar nu. Det finns ju många som har klarlagt att Amsterdamfördraget innebär att frågan om ett gemensamt försvar för ganska lång tid har skjutits åt sidan med nuvarande beskrivningar. Det gäller England, Danmark, Sverige, Irland, Österrike och Finland som alla säger att i dess nuvarande form är de inte beredda att ingå i ett gemensamt försvar.
Enligt min tolkning är därmed rådets svar på min fråga att det inom en nära framtid inte är aktuellt med ett gemensamt försvar.
Jag skulle vilja tacka den ärade ledamoten för hennes fråga. Jag hoppas att jag kan försäkra henne att rådet för närvarande har kapacitet att debattera utrikes- och försvarspolitik och, gör det faktiskt vid många tillfällen. Men artiklarna som den ursprungliga frågan gällde handlade om gemensamt försvar.
Den ståndpunkt som antogs i Amsterdam är en ståndpunkt som är acceptabel för alla länder inom unionen. Det är en som medger en debatt, det är en som medger så mycket gemensamt handlande som är praktiskt under Petersbergsuppdragen, där det finns ett behov av aktivitet för att underlätta en kris eller liknande.
Frågan om militärt försvar är något som måste beslutas i ett annat forum. Det finns olika uppfattningar om den frågan. Det finns olika sammanslutningar inom unionen i försvarsfrågor och jag kan inte i en nära framtid se någon förändring i det avseendet.
Tack så mycket, herr Henderson. Vi har exakt fem minuter kvar av den tid vi hade kommit överens om. Jag föreslår att vi ger ett gemensamt svar på frågorna nr 12 och 13. Jag är säker på att den korthet som ni har vant oss vid och även Newens och Gahrtons disciplin kommer att göra det möjligt för oss att avsluta 19.10 som vi har bestämt.
Eftersom de behandlar samma ämne kommer frågorna nr 12 och 13 att tas upp tillsammans:
Fråga nr 12 från Arthur Newens (H-0419/98):
Angående: Irak och FN: s avtal
Kan den tjänstgörande ordföranden redogöra för hur det avtal som FN och Irak nyligen slöt om att inspektera anläggningarna för massförstörelsevapen och öka livsmedels- och läkemedelsförsörjningen och det humanitära biståndet fungerar i praktiken? Fråga från nr 13 Per Gahrton (H-0455/98):
Angående: Irak-bojkotten
Vid en EU-konferens om humanitär hjälp till Irak i början av april gick kommissionär Bonino till starkt angrepp på Irak-bojkotten för dess negativa humanitära effekter.
Delar rådet kommissionär Boninos uppfattning att Irak-bojkotten drabbar oskyldiga mer än Saddams regim? Är rådet berett att ta initiativ till åtgärder för att mildra eller upphäva Irak-bojkotten?
Unscoms inspektioner av känsliga platser började igen den 6 mars. Allt gick vidare med fullt irakiskt samarbete, om än med en del byråkratiska förseningar. Inspektionerna av president palatsen följde snart efter den 26 mars och den 4 april, utan några större svårigheter. Förenta nationernas humanitära hjälpprogram under säkerhetsrådets resolution 1153 kommer inte att träda i kraft förrän Iraks regering har lagt fram en distributionsplan till FN och båda sidor har enats om denna plan.
Mat och medicin har aldrig underställts några sanktioner. Under FN: s humanitära olja-mot-mat program kan den irakiska regeringen exportera stora mängder olja för att finansiera inhandlandet av humanitära varor. I enlighet med FN: s generalsekreterares nyliga rekommendationer för förbättring av programmet olja-mot-mat, kommer den irakiska regeringen under nästa fas i programmet att kunna mer än dubbla volymen på sin export av olja till 3, 5 miljarder amerikanska dollar under en sexmånadersperiod.
EU-mötet nyligen, vid vilket den humanitära situationen i Irak diskuterades, demonstrerade Europeiska unionens och det internationella samfundets fortsatta engagemang i att göra allt den kan för att hjälpa det irakiska folket. Beklagligtvis delas inte detta engagemang av den irakiska regimen. Regimen har mycket stora resurser till sitt förfogande under FN: s humanitära program, men väljer att inte använda dem för att hjälpa vanliga iraker. EU kommer att fortsätta att stödja FN: s ansträngningar att övertala Iraks regering att utnyttja de resurser som står till dess förfogande för att på bästa sätt möta det irakiska folkets behov. Villkoren för att häva FN: s sanktioner mot Irak är tydliga: När Irak rättar sig efter alla de relevanta FN resolutionerna kan sanktionerna hävas.
Accepterar rådets ordförande, likväl, att överenskommelsen som har gjorts med Irak av FN: s generalsekreterare inte har lett till någon verklig ökning av importnivån för livsmedel och medicinska förnödenheter, vilka bara ligger på en nivå som är en tredjedel av de volymer som importerades före sanktionerna, något som orsakar stora vedermödor och många dödsfall som, naturligtvis, delvis är den irakiska diktatorns fel?
Kommer han genom lämpliga kanaler ta upp de allvarliga byråkratiska förseningarna orsakade av Förenta nationernas sanktionskommitté och även uteslutandet av ett stort antal varor, inklusive sådant som mikroskop, glasögon, spatlar, termometrar och vaselin, som inte kan anses vara militära förnödenheter och som slår mot de mest sårbara delarna av befolkningen, inte Saddam Hussein och hans särskilda anhang?
Jag tackar den ärade herrn för hans fråga men jag måste säga till honom att det är Saddam som använder barn för att leka politik. Möjligheten för den irakiska regeringen att få mat och förnödenheter mot olja har alltid funnits där. Det förstärktes i överenskommelsen som medlades fram av FN: s generalsekreterare. Möjligheten finns fortfarande där om Irak uppfyller de mycket skäliga villkor som har fastslagits.
Rådets företrädare säger att det är Saddam som använder barn för att " leka politik" . Vi är alla här säkert övertygade om att Saddamregimen är en motbjudande diktatorisk regim, men det är väl ändå litet för enkelt att skylla allt på Saddamregimen. Det finns ju rapporter från mängder av humanitära organisationer, som på intet sätt stöder Saddamregimen, om de fruktansvärda konsekvenser som bojkotten har lett till.
Min fråga utlöstes av att också kommissionär Bonino har insett att effekterna är fruktansvärda. Är det ändå inte så att rådet måste ta hänsyn till de reella effekterna av bojkotten och inte bara skylla på Saddam? Därför vill jag fråga följande: Vilka exakta villkor skall uppfyllas? Hur vet man att Irak har uppfyllt alla FN: s villkor? Hur skall man någonsin kunna bevisa att det inte finns ett enda illegalt vapen i Irak?
Medan jag tackar den ärade ledamoten för hans fråga, får jag säga till honom att anledningen till att möjligheten att få mat och förnödenheter mot olja är tillgänglig beror på att rådet och våra internationella allierade i Förenta nationerna är medvetna om den potentiella effekt det kan ha på ett samhälle att inte ha tillgång till dessa viktiga artiklar. Det är därför som alla ansträngningar har gjorts för att möjliggöra för Irak att inhandla den nödvändiga utrustningen och förnödenheterna. Det är Irak som har valt att inte tillmötesgå de mycket rimliga villkor som har fastställts och gång på gång upprepats av FN: s generalsekreterare i hans senaste förslag till den irakiska regeringen. Möjligheten har alltid funnits. Den är fortfarande tillgänglig och det är upp till Irak att reagera på en mycket rimlig ståndpunkt å sitt folks vägnar som är i desperat behov av dessa förnödenheter.
Tack så mycket, herr Henderson.
Ärade ledamöter, då tiden för frågestunden med frågor till rådet har tagit slut kommer frågorna nr 14 till 38 att besvaras skriftligt.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
Jag vill uttrycka min tacksamhet till Hendersson.
Papakyriazis har ordet för en ordningsfråga.
Herr ordförande! Den ordningsfråga jag vill ställa är självklar. Jag vill uttrycka mitt missnöje och protestera mot att vi inte fick tid att behandla fler frågor. Jag förstår naturligtvis er ställning, jag respekterar den fullständigt, men detta är verkligheten. Vidare tar jag hänsyn till att en debatt som den om Kosovo är en mycket viktig anledning till denna försening, men frågan kvarstår, herr ordförande, jag hoppas att ni förstår det och jag ställer en fråga som inte är rent retorisk utan sakligt grundad: Om jag anser att min fråga är aktuell och viktig och med tanke på att debatten om den har skjutits upp av ovannämnda anledning, kan jag då ta upp frågan igen under följande sammanträdesperiod?
Herr Papakyriazis, två frågor. Den första: Föredragningslistan fastställs på ordförandekonferensen. Således skulle jag vara tacksam om ni framför de klagomål ni har om föredragningslistan till er representant på mötena med gruppernas ordföranden. Detta ordförandeskap har väntat i en halv timma på att kunna inleda frågestunden. Således skulle jag vara er ytterst tacksam om ni vände er med alla era anmärkningar i denna fråga, vilken jag endast administrerar, till ordföranden för er grupp.
Den andra frågan är om ni i fall ni drar tillbaka er fråga kan omformulera den. Om ni inte drar tillbaka den, kommer er fråga att besvaras skriftligt, som jag har sagt tidigare, inom 48 timmar. Således, herr Papakyriazis, har ni möjligheten att få ett skriftligt svar inom 48 timmar, eller dra tillbaka er fråga och, i det fallet, kommer den på nytt upp i frågestunden, men jag kan inte garantera att den frågan kommer att tas upp i kammaren.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.15 och återupptogs kl. 21.00.)
Samarbete mellan EU och Medelhavsländerna (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om de muntliga frågorna till rådet och kommissionen om associationsavtalen i Medelhavsområdet.
Herr ordförande, herr vice ordförande i kommissionen! De stora rubrikerna i nyheterna i morse löd: " Palestinier i Jerusalem stacks ned av judiska extremister och israeliskt flygvapen bombar södra Libanon med fyra döda bland civilbefolkningen som följd."
Detta är elementen i fredsprocessen på Netanyahus sätt! Vi skall inte inbilla oss någonting: Fredsprocessen mellan Israel och Palestina har absolut stannat upp, för att inte säga att den har upphört att existera. Osloavtalen, grundvalen för denna fredsprocess, respekteras inte längre av den israeliska regeringen. Vi måste notera detta faktum, eftersom det träffar hela Europa-Medelhavspartnerskapet på en öm punkt. I början av partnerskapet försökte vi att skilja Europa-Medelhavspartnerskapet från fredsprocessen. Jag hoppas att det i dag står klart för var och en att det inte går. Om vi vill göra framsteg i Europa-Medelhavspartnerskapet, måste vi också blanda oss i den s.k. fredsprocessen. Då måste vi få ha ett ord med i laget när man förhandlar mellan Israel och Palestina.
En andra punkt som under den senaste tiden har påverkat oss, herr vice ordförande, och som också hänger mycket intimt samman med Barcelonaprocessen, är Algeriet. Europaparlamentets delegation har, anser jag, åstadkommit en möjlighet till dialog med Algeriet. Mycket betraktas också i dag med andra ögon av detta parlament. Framför allt kunde våra kolleger, som var där och som har lagt fram en utförlig rapport för oss, korrigera en hel mängd felaktig information. Vi måste konsekvent gå vidare på denna väg. Vi måste söka samarbete med våra kolleger i den algeriska nationalförsamlingen och hjälpa dem att fortsätta den demokratiseringsprocess som på ett framgångsrikt sätt inleddes i och med valen. Det finns inte mycket vi kan göra, men vi bör vara beredda att göra det som vi faktiskt kan, nämligen att hjälpa Algeriet genom att reagera på de problem de har, så att vi är beredda att samarbeta med dem. t.ex. när det gäller bekämpning av terrorismen, inte i Algeriet, utan i våra länder, i Europa. Hittills har vi nämligen varit mycket försumliga i denna fråga, och vi har låtit terrorismen gro hos oss.
Herr ordförande, herr vice ordförande i kommissionen! Det är verkligen ett viktigt sammanträde i Europaparlamentet, eftersom det gäller vilken betydelse Meda-programmet och dess olika aspekter har nu och i framtiden. Det råder inget tvivel om att såväl programmet i sin helhet som de olika Med-programmen är ett viktigt - kanske det viktigaste - instrument för att Medelhavspolitiken skall lyckas. Som ni också själv sagt upprepade gånger på förmiddagen i dag, herr vice rådsordförande - och jag håller med er - står denna politik inför vissa problem, främst därför att det finns krishärdar i det betydelsefulla Medelhavsområdet. Det finns inga invändningar, tvärtom tror jag att det råder enighet i denna kammare om att Meda-programmet inte bara måste fortsätta utan också täcka ett allt vidare spektrum av frågor som rör Medelhavet. Det råder heller inget tvivel om att Meda-programmet med allt det som kan åstadkommas inom programmets ram kan ge ett mycket viktigt bidrag till strävan att finna politiska lösningar.
De aktuella krishärdarna i Medelhavsområdet, i Turkiet, i Mellanöstern och i Algeriet kan emellertid inte bara hanteras med ekonomiska åtgärder; det krävs politiska lösningar, det krävs politiska förslag. Detta säger jag och vänder mig till rådet. Det räcker inte att klaga över att det finns problem. Det räcker inte att konstatera att vi många gånger inte är närvarande. Vi måste gå ett steg längre. Vi måste formulera förslag, och dessa förslag kan formuleras. Vi har talat många gånger och vi kommer att tala ännu fler gånger om Mellanösternfrågan, det är en viktig fråga. Men det räcker inte att konstatera, vi måste presentera konkreta förslag, som inte bara täcker de bilaterala relationerna mellan Israel och de palestinska myndigheterna, utan också de övriga länderna i området, såsom Syrien, Libanon och även Jordanien, länder som är viktiga faktorer för freden och stabiliteten i Mellanöstern. Vi har talat och vi kommer att tala ännu fler gånger om Algeriet, och jag håller med min kollega Sakellariou om att Europaparlamentet har åstadkommit en stor öppning. Nu kommer det an på både rådet och kommissionen - och jag är glad, herr kommissionär, att ni har skickat en grupp - att utnyttja denna öppning i praktiken. Det räcker inte att säga att islamismen är en förbannelse. Vi måste finna ett sätt, det rätta sättet att bemöta den.
Herr ordförande, herr kommissionär! Liksom 1972 föreslår vi också i dag för Medelhavsområdet i allmänhet samarbete och hjälp på det ekonomiska planet, låt vara att det denna gång är på något högre nivåer.
Men liksom då har det också nu i Medelhavsområdet i vidare mening uppstått politiska frågor och framförts krav, inför vilka Europeiska unionen fortsätter att inta en passiv och motsägelsefull hållning, präglad av feghet och frånvaro, även om unionen nu visserligen föreslår någon slags otydlig dialog. Men i Algeriet får man leta efter Europeiska unionen, i västra Sahara är den frånvarande, i Mellanöstern är den i själva verket bara åskådare, på Cypern minskar den sin ursprungligen positiva politiska inblandning, gentemot Turkiet intar EU ibland en " hård attityd" utan något påtagligt resultat, ibland tolererar det att detta land på ett oacceptabelt sätt blandar sig i unionens inre angelägenheter, såsom nyligen genom det karakteristiska veto som Turkiet inlade mot EU-program på bebodda grekiska öar.
Jag behöver inte fortsätta, herr ordförande. Jag anser att så länge det inte finns en verklig gemensam utrikespolitik, som garanterar säkerhet, integritet, fred och gemensam utveckling, finns det risk för att dagens försök kommer att misslyckas i likhet med det försök som gjordes 1972, vilket vi kallade " total Medelhavspolitik" , kanske något ironiskt.
Jag har mottagit sju resolutionsförslag i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen.
Herr ordförande! Jag vill bara svara kort på diskussionen denna förmiddag. Ni får inte glömma att när allt kommer omkring, är Medelhavsprogrammet från Barcelonakonferensen knappt två år gammalt, och att ett så långsiktigt program som skapandet av en frihandelsmarknad är något som kommer att kräva mycket mer tid och att dessa två år har varit en tvåårig inkörsperiod, och en mycket svår inkörningsperiod.
Glöm inte, som jag sade förut, varifrån vi kommer och vart vi är på väg.
Det första året av tillämpning av Meda-programmet, tog Europaparlamentet beslutet att slå fast en negativ reserv på 20 procent. Förra året låg den på 10 procent. I år finns det ingen reserv.
Vi får inte heller glömma något som är uppenbart och som Sakellariou och de övriga talarna har nämnt. Så länge avsaknaden av fred i Mellanöstern fortsätter att sabotera Barcelonaprocessen kan vi arbeta väl i den andra pelaren, det vill säga, med associationsavtalen. Men vi kan inte arbeta normalt i den första pelaren - säkerhet, fred och stabilitet, förtroendeåtgärder och Medelhavsstagdan - av uppenbara skäl. Vad gäller tredje pelaren - sektorskonferenser och det civila samhället, är vårt arbete mycket svårt eftersom ni vet att vi förra året var tvungna att ställa in åtminstone tre sektorskonferenser för vissa kom, så kom inte andra och, och om några kom, så kom inte andra.
Följaktligen handlar det om en mycket allvarlig fråga. Jag hoppas att vi alla den sjätte i Palermo kan lösa situationen. Det kommissionen försöker sig på är just att skilja Barcelonaprocessen från växlingarna i fredsprocessen, för så länge man fortsätter att utbyta förebråelser med varandra, är det mycket svårt att arbeta från dag till dag.
Tack så mycket, kommissionär Marín.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12. 00.
Kosovo (fortsättning)
Nästa punkt på föredragningslistan är debatten om rådets och kommissionens uttalanden om Kosovo.
Herr ordförande! Jag tar till orda, inte som man brukar för att göra ett inlägg i debatten, utan beroende på att tidigare denna eftermiddag förkortades debatten om Kosovo, och det uppstod en viss grad av kaos beroende på att vi försökte få ett uttalande från rådets ordförande och från kommissionen, och debattinlägg från ledamöter i de politiska grupperna.
Under den röran ställde Cars en fråga till Henderson, rådets ordförande, om ett möte han hade hört talas om mellan Milosevic och Rugova för att försöka lösa en del av problemen i Kosovo. Henderson kunde inte svara på den frågan från Cars. Han har bett mig att bekräfta att ett sådant möte kommer att äga rum och att ordförandeskapet har, sent denna eftermiddag, utfärdat följande uttalande:
" Det är goda nyheter att Milosevic och Rugova kommer att mötas ansikte mot ansikte på fredag. Detta möte har gjorts möjligt genom ihållande påtryckningar från EU, kontaktgruppen och andra i det gemensamma samfundet på båda sidor under de senaste två månaderna för att starta en meningsfull dialog. Vi har alla uppmanat president Milosevic att tydligt inrätta sig i den nödvändiga politiska processen. Vi vänder oss nu till båda sidor för att till fullo försöka utnyttja denna möjlighet till konstruktiv dialog, i synnerhet till myndigheterna i Belgrad, med tanke på dess primära ansvar som en regering att söka förhandlingslösningar."
Jag är säker på att detta parlament kommer att reagera med entusiasm på denna nyhet eftersom det är exakt det vi har arbetat för. Henderson har bett mig meddela att han ber om ursäkt för att han inte svarade direkt på Cars fråga, men det var en konsekvens av omständigheterna.
Jag förstår dock att detta enda möte i Belgrad kommer att följas av förhandlingar i Pristina inom en vecka och att det kommer att bli möten varje vecka därefter. Därför är detta ett större genombrott i konflikten. Det är exakt vad ledamöterna i Europaparlamentet krävde.
Herr ordförande! Jag måste för andra gången få protestera mot det sätt på vilket debatten om Kosovo genomförs. Av orsaker som jag inte känner till avbröts debatten om Kosovo för att lämna plats åt frågestunden. Jag vill inte utkräva ansvar av er kollega som satt som ordförande i parlamentet, men under alla omständigheter är det någons fel eller också är det någon som inte har beräknat talartiden på rätt sätt. Det får inte inträffa att vissa frågor drar ut på tiden, i det aktuella fallet Indiens problem, så att vi som har anmälts som talare av våra politiska grupper inte får möjlighet att tala.
Inledningsvis vill jag säga att rådsordförandens inlägg inte innehöll någon information om mötet mellan Rugova och Milosevic den 15 maj, och jag måste säga att vår kollega här meddelar oss det som vissa kolleger i kammaren redan kände till, dvs. att detta möte hade beslutats. Jag är glad över att Europeiska unionen medverkade till att detta möte kom till stånd, men jag undrar varför Henderson inte gjorde någon antydan om ansträngningarna att genomföra detta möte. Dessutom glömde han att nämna att den som tagit initiativet till mötet inte var Europeiska unionens representant González utan att det var Holbrooke, det speciella amerikanska sändebudet, som arrangerade mötet mellan Rugova och Milosevic. Vi borde - och här vänder jag mig till rådet som naturligtvis inte lyssnar - åtminstone skydda González, en mycket framgångsrik premiärminister, och inte utnämna honom till representant och medlare, och de båda parterna borde inte sköta sina kontakter via González utan genom den amerikanske medlaren. Förvisso innebär mötet att en ny utveckling inleds, en utveckling i rätt riktning, men jag måste säga er, herr ordförande, att det fortfarande förekommer blodiga sammanstötningar i detta land. En annan positiv utveckling är VEU: s beslut på Rhodos där VEU: s utrikes- och försvarsministrar enhälligt uttalade, dels att Jugoslaviens territoriella integritet måste bevaras, dels att terrorn måste upphöra, dels att jugoslaverna måste göra något för att en verklig dialog skall komma till stånd. De förslag som formulerats av VEU bör alltså stödjas. Det behövs inga ord och det behövs inga vilseledande manövrer gentemot Europaparlamentet från rådets sida. Och jag slutar här - för att ni inte skall slå med ordförandeklubban - med att säga att Van den Broek gjorde ett mycket positivt och måttfullt inlägg.
Jag har mottagit sju resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Den europeiska industrins konkurrenskraft
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0138/98) av Caudron för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om den europeiska industrins konkurrenskraft (SEK(96)2121 - C4-0025/97).
Herr ordförande, herr kommissionär, mina kära kolleger! Det hör ofta till att man beklagar sig över den europeiska industrins förmodade bedrövliga resultat. Efter att ha avslutat mitt betänkande, ett arbete som påbörjades för några månader sedan, vill jag säga, och kan jag säga, att detta inte är riktigt och i många avseenden inkorrekt.
Självklart handlar det inte om att jag efter allt det här arbetet skall försumma eller inte nämna våra brister här i kväll. Jag skall nämna fem av dem. Den första bristen: Sedan några månader tillbaka görs inte tillräckliga offentliga och privata investeringar, vilket utan tvekan har bromsat upp industrins nyskapande och produktivitetsvinster. Andra bristen: Det finns allvarliga brister inom området för informationsteknik och produktion av informationsprodukter, såväl som inom området för bioteknologi. Tredje bristen: Höga skatter, som ofta är orättvisa och som fortfarande bromsar industrins konkurrenskraft. Fjärde bristen: Europeisk industri syns inte lika mycket som dess konkurrenter, vare sig dessa är amerikanska eller japanska. Femte bristen, av de jag tar upp, stora svårigheter för alla våra samhällen att anpassa sig till de teknologiska omvälvningarna, och detta täcker alla sektorer och alla enskilda människor.
De här problemen är viktiga och kräver, både av Europeiska unionen och av medlemsstaterna, att man antar åtgärder som är tydliga, läsbara, enkla och väl avgränsade i tiden. Jag föreslår en del sådana åtgärder i mitt betänkande, och jag har formulerat dem kring två huvudpunkter.
Den första huvudpunkten är de nödvändiga förändringarna av det europeiska industriklimatet. Här ger jag sju förslag.
Första förslaget: En övergripande ekonomisk politik för Europeiska unionen, med en samordning av ländernas ekonomiska politik. Visst pågår det redan, men man skulle kunna göra mycket mer på det området.
Andra förslaget: En samordning av ländernas skattepolitik, i synnerhet för att motverka alla former av skattedumping och andra former av avreglering.
Tredje förslaget: En modernisering av staternas offentliga förvaltningar, med strävan efter administrativ effektivitet, vilket utan tvivel är en nyckel till ett förbättrat företagarklimat, med en återgång till det verkliga innehållet i offentlig verksamhet.
Fjärde förslaget: En förstärkt och förbättrad inre marknad med hjälp av euron, som kommer att få en mycket viktig roll, det vet alla, samtidigt som den kommer att vara en fantastisk drivkraft för det europeiska medborgarskapet.
Femte förslaget: En europeisk bolagsstadga, för vilken beslutsprocessen äntligen måste avslutas, och detta för att främja bildandet av stora europeiska grupper, stora industrigrupper.
Sjätte förslaget: En handelspolitik för unionen, som inte längre skall vara outvecklad, och som särskilt kan få våra konkurrenter i resten av världen att respektera reglerna för internationell handel.
Det sjunde förslaget slutligen, och detta utan att ifrågasätta vår mobilisering för små och medelstora företag: Man får inte glömma att de stora företagen har en viktig roll att spela för världsekonomins utveckling, vid sidan av de små och medelstora företagen, och att den teknologiska forskningen och utvecklingen i stor utsträckning är beroende av de stora företagen, som är de enda som har medel nog för att kunna befinna sig tillräckligt långt fram i forsknings- och utvecklingsprocessen.
Andra huvudpunkten nu, förslag som rör företagens interna möjligheter till anpassning.
För det första: En massiv introduktion av informationsteknik. Datorn måste bli ett universellt verktyg för relationerna i företaget, mellan företag och mellan företag och medborgare.
För det andra: Vidareutbildningen, som måste uppvärderas, i synnerhet av företagschefer, och jag vill i övrigt säga att man skulle kunna tänka sig att de närmare bestämmelserna för den typen av utbildning anpassas till arbetstidsförkortningen, som just nu diskuteras. Vad som i övrigt gäller bestämmelserna för en arbetstidsförkortning, känner vi till den debatt som i viss utsträckning skiljer oss åt, och personligen vill jag säga att jag inte kan stödja GUE: s ändringsförslag om den punkten, men jag kan, som fransk socialist, stödja ändringsförslag 4 från den europeiska förenade vänstern.
För det tredje: Företagen måste kunna anpassa sig till variationer på marknaden, eftersom de är underställda marknaden. Den lösning som ofta består i att helt enkelt avskaffa bestämmelser för att göra arbetsmarknaden anpassningsbar, som man säger, denna lösning, dessa förslag - säger jag - är varken realistiska eller socialt acceptabla, och jag säger att man inte kan ge företaget möjligheter till att anpassa sig förrän de anställda ser att de garanteras okränkbara sociala rättigheter, liksom vetskapen om hur tillväxtens och framgångens frukter kommer att delas.
Fjärde och sista punkten slutligen: Eftersom produkters livslängd blir allt kortare, bör patentskyddet i Europa integrera de här nya förutsättningarna. Här krävs det en snabb reform.
Detta, mina kära kolleger, är frukterna av mina reflexioner och av vårt kollektiva arbete, såväl i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, som via Internet, som har hjälpt mig mycket för att färdigställa det här betänkandet. Jag gör inte anspråk på att ha gjort ett revolutionerande arbete, men hoppas bara på att ha fått debatten att gå framåt och breddas, för att vi inte längre skall stängas in mellan två eller tre traditionella ståndpunkter, som är ideologiskt renläriga, alltför strikta.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag tackar kollega Caudron för bra förslag. Den europeiska industrin representerar fortfarande högklassiga produktionsprocesser, yrkeskunnande och erfarenhet. Det vetenskapliga och tekniska kunnandet är också av högsta klass, men när det gäller IT och i synnerhet tillämpningar samt innehåll släpar vi efter. Således är utbildningen, utvecklingen av intelligens och pluralism även utgångspunkter för den ekonomiska konkurrenskraften. Därför måste man speciellt fästa uppmärksamhet på att utveckla utbildningssystem, att stödja lärare och att skapa en innovativ atmosfär. Den europeiska forskningen på toppnivå behöver också effektiviseras för att våra forskare inte skall försvinna till exempel till den hårda valutans forskningscentra och högskolor i USA.
Man kan verkligen inte förstärka konkurrenskraften och förbättra produktiviteten med kostnaderna på arbetsmarknadens flexibilitet och nedskärningar. Europa är inte konkurrenskraftigt så länge vi har arbetslöshetsproblemet att kämpa med, det innebär ju slöseri med mänskliga resurser. Europas starka sida är mångfalden av folk och kulturer. Vi har bättre utbildning, jämställdhet och sociala skydd. Dessa är grunder för ett hållbart informationssamhälle.
Att producera innehåll är en affärsverksamhet som utvecklar sig mest i ett nätverkssamhälle. Följaktligen borde man i Europa skapa mångfasetterade och flexibla nätverksbon. Där skulle man utveckla innehållsindustrin med hjälp av uppfinningar, innovationer och forskning. Dessa skulle vara samtidigt både lokala och globala.
Den europeiska ekonomins produktivitet förefaller ha starka förbindelser med investeringsgraden. I synnerhet har den offentliga sektorns investeringar varit på en upprörande låg nivå. Kommissionen borde också lägga ett förslag för att skapa ramar för en ny europeisk industripolitik. Jag förväntar mig orienteringar som grundar sig på åtgärder som gynnar både offentliga och privata investeringar. Sådana innovativa industribranscher som skapar nya arbetstillfällen måste också kunna anvisas handlingsmekanismer och riskkapital. Skattetrycket måste likaså avledas från arbetet till andra håll, exempelvis till den spekulativa valutahandeln.
Herr ordförande! Jag vill gratulera Caudron som på ett öppenhjärtigt sätt har mottagit synpunkter och inarbetat dem i sitt betänkande som vi länge och omsorgsfullt har bearbetat i det ekonomiska utskottet. Jag vill också hylla honom för det effektiva sätt på vilket han har sökt synpunkter från industrin och också tagit intryck av dessa, vilket jag tycker är klokt.
Jag vill också gratulera kommissionen, eftersom det i dag finns en bra och rättfram redogörelse för den situation som vi befinner oss i. Konkurrenskraft måste analyseras på global nivå, precis som kommissionen har gjort. Det är också angeläget att diskutera den europeiska industrins konkurrenskraft, eftersom vi bygger en stor del av vårt välstånd på den. En övervägande del av EU: s export är industrivaror. Industrin har en avgörande betydelse för stora delar av den kunskapsintensiva tjänstesektorn.
Från PPE-gruppen är vi nöjda med att man delar analysen av vikten av bra ramvillkor och incitament. I en tid då förändringar sker allt snabbare är långsiktiga, förutsägbara och hållbara regelverk en förutsättning för ett bättre näringslivsklimat. Vår uppfattning är att tillfälliga satsningar, speciella regler för vissa branscher eller selektiv näringspolitik är ineffektivt, dyrbart och långsiktigt förstörande för entreprenörskap.
Utformandet av skattesystem, arbetsmarknadsrättsliga regler och infrastruktur i en mycket vid mening är avgörande för tillväxt, sysselsättning och konkurrenskraft. Det betyder att inte minst de hinder som i dag finns för tillväxt i de små företagen måste undanröjas. Strukturella reformer behövs. Globaliseringen av ekonomin ökar kraven på reformer.
Vår partigrupp fick, som sagt, igenom de flesta av våra ändringsförslag, men vi hade gärna sett att man tydligare hade poängterat vikten av bättre fungerande marknader, där åtgärder mot snedvridande statsstöd och monopol måste intensifieras. Konkurrensutsättningen måste öka med bättre efterlevnad av offentlig upphandling och privatisering samt fortsatt liberalisering och avreglering av marknader. Jag säger det, eftersom det har betydelse för näringslivet i sin helhet, liksom för industrin.
Problemen är väl kartlagda och kommissionens dokument, som vi härmed välkomnar, är en angelägen hemläxa, inte minst för EU: s medlemsstater. Men vi har inte råd att slösa tid, utan uppgiften måste göras nu, inte minst om vi menar allvar med att få bukt med arbetslösheten.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Betänkandet av Caudron placerar sig i samma perspektiv om konkurrenskraft som kommissionen förespråkar och försöker införa över hela linjen.
Det är en konkurrenskraft som är grundad på en ökad och uppenbarligen gränslös anpassning av lönerna, det vill säga för löntagarna, på en ännu kraftigare avreglering av marknaden, framför allt av arbetskraften, på en, om möjligt, ännu snabbare privatiseringsprocess, i exempelvis USA, med sin lönespridning och sitt otrygga socialsystem, samt på misstroendet mot fördelarna och kostnaderna för en minskning av arbetstiden.
Det är sant att det förespråkar - och jag gratulerar Caudron till det - många positiva aspekter, som jag skulle kalla dämpare: förbättrad yrkesutbildning, ökat stöd till forskning och förnyelse, kritiken mot en strategi enbart koncentrerad på arbetsmarknadens flexibilitet, behovet och betydelsen av offentliga investeringar och skyddet för statliga företag och tjänster.
Vi skulle vilja att inramningen var mindre foglig och att de strategiska ändringarna och korrigeringarna var starkare. Det var i den andan vi ingav ändringsförslag som vi hoppas får ett gott mottagande av föredraganden, även om några skulle besvaras redan här - inte positiva svar på alla, men i vilket fall som helst, de som skulle få det tror jag kan förbättra betänkandet än mer. Jag gratulerar föredraganden.
Herr ordförande! Jag tror att man skulle göra Caudron orätt om man nu helt enkelt säger honom att det är ett mycket försiktigt och mycket osystematiskt betänkande. Ändå borde man än en gång påminna om att problematiken i hela sin inkonsekvens och spännvidd diskuterades i Delorsrapporten från 1993, och vi borde också erinra oss det tionde kapitlet, där åtminstone en antydan om en strategisk konsekvens formulerades, och nödvändigheten av en ny utvecklingsmodell.
Jag tror att debatten saknar detta - och det har Caudron inte heller kunnat avhjälpa med många kloka reflexioner - att vi åtminstone måste besluta om två saker på nytt. För det första begreppet industri, som är helt och hållet tänjbart, t.ex. i avgränsningen av industri och hantverk med tanke på reparation, i utvecklingen av nya industrigrenar, som inte alls ser ut som de gamla, t.ex. i idéskapande, i informationssamhället eller i transport- respektive telekommunikationssektorn, vilka ger ett helt nytt innehåll åt begreppet industriell struktur, som Caudron med all rätt använder sig av.
För det andra måste vi också närmare tänka över betydelsen och innehållet i begreppet konkurrenskraft. Det handlar ju inte bara om kostnader, det handlar också om kvalitet, och det handlar framför allt om nyttan för andra, och inte så mycket om exportöverskott, absolut inte inom ett stort europeiskt ekonomiskt område, vars exportkvot ligger under 10 procent.
Caudron har berört verkliga problem, nedgången i investeringarna. Men jag tror, och det borde vi inte förtiga, att det hänger ihop just med att både inom den privata och den offentliga sektorn har under de senaste 15 åren the cost cutters , de personer som absolut vill sänka kostnaderna, härskat och haft företräde, och det har haft motsvarande tillintetgörande resultat till följd.
Dessutom kan man t.ex. när det gäller de framtida teknologierna peka på att Europa för närvarande skänker bort det försprång som det hade inom miljötekniken, och delvis fortfarande har. Jag vill därför nu här, som medlem av en liten grupp, helt enkelt nämna den stora axel-analys-strategin, som man alternativt skulle kunna börja med, och som i mycket överensstämmer med det Caudron har föreslagit, men som går något längre.
Vi behöver till att börja med på europeisk nivå snarast något liknande en gouvernement économique , som sedan verkligen får grepp om de olika dimensionerna för dumpningen - skattemässiga, sociala, ekologiska - och med en ny marknadsekonomisk politik sätter upp nya utvecklingsvillkor för industrin.
Sedan behöver vi en förnyelse av den europeiska social- och konsensusmodellen, som ju i sig själv är en förutsättning för innovationer och även utgör en produktivitetsfaktor. Om man nu klagar över bristande innovation bör man inte glömma vem som har åstadkommit denna innovationssvacka. Jag tror att det är den nyliberala avregleringspolitiken som gör alla människor rädda och förhindrar innovationer.
För det tredje skulle den socialekologiska omvandlingen vara en nödvändig inriktning när det gäller systematiskt utnyttjande av framtidskraftiga teknologier, procedurer och resurser, i riktning mot en revolution när det gäller effektivitet och kapacitet, och en centrering av ekonomin tillbaka till de lokala och regionala behoven. Därigenom skulle vi äntligen ha kommit fram till en helt och hållet praktisk diskussion och inte tillbaka till den mycket gamla debatten om " Ja eller nej till industripolitik" eller den av Carlsson återupptagna debatten om mening och syfte med avregleringen, för det är fel debatter.
Herr ordförande! Två minuter, det är lite väl kort för ett såpass viktigt ämne, men jag vill tacka Caudron för hans utmärkta betänkande, som klart och tydligt placerar den gemensamma industripolitiken bland grundstenarna för det europeiska bygget.
Caudrons betänkande öppnar flera tankespår. Jag skall bara ta upp två, tre stycken. Först och främst den betydelse som man måste ge den alltmer operativa komplementariteten mellan små och medelstora företag och stora industrigrupper. Vi vet alla att dagens omkring sexton miljoner små och medelstora företag är de som huvudsakligen för med sig nya arbetstillfällen och att de allra flesta av dem är beroende av eller samarbetar med stora företag. Enligt min mening måste man alltså uppmuntra samverkan, och varför inte, planera att inrätta en ställning för europeiska bolag, för större effektivitet i den internationella tävlan.
Det andra tankespåret: Jag anser att den utvecklingen absolut skall åtföljas av en skyldighet för unionen att främja forskning, nyskapande och vidareutbildning, som är avgörande villkor för kampen mot arbetslösheten och för framsteg på det sociala planet, också med hjälp av tekniska framsteg. Detta för oss till frågan om den finansiering som krävs för att uppnå dessa mål, både för det offentliga och det privata kapitalet. Jag anser att riskkapital erbjuder konkreta möjligheter för att bidra till utvecklingen av nyskapande företag. Kanske finns det också anledning att i dag i lugn och ro titta närmare på frågan om pensionsfonderna och deras bidrag till ekonomisk utveckling och sysselsättning. Naturligtvis kommer det att kräva en rigorös etik, eftersom de fonderna också skall vara en del av pensionsutbetalningarna.
Jag skulle gärna ha yttrat mig om arbetstiden och förkortningen av den, men så mycket tid har jag inte. Jag tror emellertid att det här handlar om ett mycket stort problem, eftersom det helt enkelt rör sysselsättningen. Jag vill säga att man framför allt måste undvika improduktiva stelbentheter som leder till en återvändsgränd. Allt i livet är rörelse, och dagens arbetsorganisation, särskilt arbetstidens längd, kräver och kommer att kräva anpassningar, smidighet, flexibilitet, även på en årlig basis.
Jag skulle gärna ha talat om en harmonisering av skattesystemen och om många andra saker som ansluter till Caudrons analys, som min grupp självklart kommer att stödja.
Herr ordförande! Konstaterandet att Förenta staterna med samma tillväxt skapar fler arbetstillfällen både med högre och med lägre mervärde än vad Europa gör anser jag är mycket väsentligt. Med en arbetslöshet på 18 miljoner måste det skapas en direkt referens mellan konkurrenskraften och skapandet av arbetsplatser. En konkurrenskraftig industri skapar också fler arbetstillfällen. Det område där Europa har ett verkligt behov att ta igen på gemenskaps- och nationell nivå, är den industriella forskningen.
Ansträngningarna måste i mycket högre grad rikta in sig på den kommersiella användbarheten. På grund av brister i samordningen i medlemsstaternas forskningspolitik går värdefulla synergieffekter förlorade. Särskilt när det gäller informationsteknologier skulle en förstklassigt understödd och samordnad forsknings- och utvecklingspolitik bidra väsentligt till förbättringen av konkurrenskraften för den europeiska industrin.
Herr ordförande! Caudron tog upp sju punkter som står i hans betänkande. Jag skall ta upp tre saker som inte står där, men som skulle ha platsat.
Den första gäller orsaken till att USA de senaste fem åren har haft en högre tillväxt än Europa. Jag är något förvånad över att ingen har nämnt det uppenbara faktum att USA inte har haft något konvergensprogram. USA har inte har samma stränga monetära politik som Europa har haft. USA har inte heller haft samma hårda inriktning på att bekämpa inflationen.
Min andra punkt rör skatterna. I betänkandet nämns skatter endast som något som hämmar tillväxt och produktivitet. Den enda teori som stöder detta är den teori som säger att skatterna minskar människornas lust att arbeta. Men denna teori kan väl ändå knappast vara tillämplig på dagens situation i Europa. Det handlar ju inte om brist på lust att arbeta för de 20 miljoner som är arbetslösa! Jag tycker att man här kunde ha infogat att skatter går tillbaka till medborgarna, antingen i form av bidrag eller i form av stöd till den offentliga sektorn, och att skatterna därmed bidrar till att öka efterfrågan, som ju är den absolut starkaste drivkraften till innovationer.
Jag saknar vidare en punkt om betydelsen av den alltmer ojämna inkomstfördelningen. En rik människa har en marginell konsumtionsbenägenhet nära noll; en fattig har en konsumtionsbenägenhet nära ett. När inkomstfördelningen blir alltmer ojämn, vilket den tyvärr blir i dagens Europa, så får vi en automatisk minskning av efterfrågan. Det minskar i sin tur produktion och tillväxt samt därmed också innovationerna.
Dessa tre punkter saknar jag både i föredragandens betänkande och i kommissionens ursprungliga meddelande.
Herr ordförande! Jag skulle för det första vilja gratulera Caudron för hans betänkande, ett intressant betänkande som berikar reflexionen om den europeiska industrins konkurrenskraft. Vårt samhälles första prioritering är nämligen sysselsättningen, och industrin - låt oss inte glömma det - vårt samhälles grund för tillväxt, för välfärd och för skapande av sysselsättning i vår omgivning. Således är den europeiska industrins konkurrenskraft ett grundläggande behov för vår egen socioekonomiska modell och för själva välfärden i det europeiska samhället.
Den gemensamma valutan kommer att gynna denna konkurrenskraft därför att den, å ena sidan, skapar en situation av stabilitet för investeringar, konsoliderar den inre marknaden och minskar växlingskostnaderna för företagen, och å andra sidan, leder det till ett scenario med låga räntor, som också tjänar till att förbättra finansieringen och konkurrenskraften för de europeiska företagen.
Allt detta är nödvändigt men inte tillräckligt, för vi befinner oss också i en globaliserad omgivning, som vi måste betrakta som en möjlighet men som kräver en starkare konkurrenskraft och snabbare anpassning av den europeiska industrin. Sanningen är också att vi inte kan konkurrera på grundval av en flexibel arbetsmarknad och en allmän minskning av lönenivåerna som grundkrav för denna konkurrenskraft. Vi måste finna andra typer av åtgärder för att låta den europeiska industrin utnyttja möjligheterna med denna globalisering, och därför är det nödvändigt med åtgärder som exempelvis en klar satsning på förnyelse. Just nu befinner sig Europa långt fram på grundforskningsnivån, men det krävs att detta överförs på industrins förnyelse, på produkten och dess produktionsprocess, och vi måste ta steget mot att skapa den bro som gör det möjligt att förbättra konkurrenskraften. Vi måste satsa på en samordning av den ekonomiska politiken, inklusive skattepolitiken, som kan skapa scenarier som gynnar investeringar och den europeiska industrins konkurrenskraft. Vi måste också satsa på en europeisk industripolitisk ram som exempelvis kan medföra aspekter som de som Sainjon kommenterade, om att skapa samverkan, att stimulera samverkan mellan de små och medelstora företagen i Europa, innovativa finansiella instrument som framför allt gynnar utvecklingen av riskkapital för att denna förnyelse kan avancera. Jag anser också att en konkurrenspolitik som den som förs nu är positiv.
Jag vill sluta med dessa ord: huvudsakligen, utbildning av våra mänskliga resurser. För närvarande kan vi köpa energi, teknologi går att köpa och transportera, råvaror kan köpas och transporteras, men vår konkurrenskraft och framtid, beror i grunden på våra människor. Därför: utbildning, utbildning och utbildning med konkurrenskraft som mål.
Herr ordförande! Kommissionens initiativ äger den största aktualitet, liksom Caudrons betänkande, för vilket jag gratulerar honom, om den europeiska industrins konkurrenskraft, då främjandet av den är den enda vägen att följa i en värld, generellt fördelaktig, där gränserna successivt öppnas.
Det var för det första viktigt att sätta in problemet i ett korrekt perspektiv, och föredraganden har rätt när hon i motiveringen understryker att marknadens seger nyligen inte borde leda till att man avstår från " den offentliga verksamheten på regional, nationell eller europeisk nivå" .
Det var alltså just under detta decennium som Maastrichtfördraget införde ett kapitel om industrin, inte för att försvara den statliga utvecklingen inom produktionsverksamheten (utom vid ett fåtal tillfällen), utan för att dess medverkan är oumbärligt för att avlägsna defekter och för att skapa externa ekonomier, bara på så sätt kan man nå ett fullt utnyttjande av de möjligheter som marknaden erbjuder.
Omnämnandet av nationerna på regional och europeisk nivå borde emellertid ha reflekterats i styckena i ingressen och i resolutionens punkter, som genom att försvara strukturpolitiken som främjar mindre gynnade områden, bidrar till att främja konkurrensfaktorer som fram till nu utnyttjas i mindre grad (då det knappt har funnits ett berättigande av social och politisk karaktär för regionalpolitiken).
Utan att på något sätt förneka betydelsen av de stora företagsgrupperna, vilka exempelvis tas upp i punkt 22, och som Carlsson och Sainjon har nämnt, anser vi ändå att den roll borde ha understrukits här - eller i en annan punkt - som de små och medelstora företagen (endast omnämnda i ett stycke i ingressen, stycke D), vilka i många fall har en stark konkurrenskraft (om inte de mest konkurrenskraftiga) såväl på den europeiska marknaden som på övriga mer utvecklade marknader, till exempel USA och Japan. De har alltså, vilket är väl uttryckt i styckena i ingressen, en kompletterande funktion till de stora företagen och står mer i relation till dem som behöver stödåtgärder vilket nämns i betänkandet och i resolutionen, då de stora företagen inte är i så stort behov av dessa åtgärder.
Slutligen hade det förtjänat en djupare studie av problematiken om den flexibla arbetsmarknaden (jag anser att stycke H i ingressen är en reducerad formulering) vilken uppenbarligen inte ifrågasätter behovet av socialt stöd, och utgör en oumbärlig faktor för skapandet av nya möjligheter, och där de europeiska parlamenten, som representanter för alla medborgare, bör bekymra sig, inte bara för de anställda utan också för alla de som är arbetslösa, i många fall ungdomar som söker sitt första arbete. För alla dessa betyder inte en rigid och orealistisk europeisk social modell någonting då de, om de än skrivs med de bästa formuleringarna (idealistiska) i fördraget och andra texter, inte förverkligar ett dynamiskt företagsliv vilket är oumbärligt för skapande av sysselsättning - vilket kommer att framkalla ett allmänt förkastande av något som det är viktigt att skydda, den riktiga europeiska sociala modellen.
Herr ordförande! Debatten har visat att vi under de gångna åren har gjort framsteg i våra diskussioner om begrepp som konkurrenskraft, produktivitet, avreglering, flexibilitet osv. Därför skulle jag vilja gratulera Caudron till hans betänkande, för även om det inte på alla punkter motsvarar hans egen personliga uppfattning, återger han emellertid mycket bra att vi i visst avseende har utvecklat gemensamma linjer i våra idéer och tankegångar. Redan detta är mycket bra. Naturligtvis kommer det alltid att finnas avvikande åsikter, men dessa åsikter förfäktas av en allt mindre minoritet. Wibe, som tyvärr har gått, har här gjort en nästan beundransvärd beskrivning av den klassiska socialistiska teorin, vilken jag tror att inte ens Wolf delar, och det säger mycket.
Det betyder att det naturligtvis alltid finns idéer som härrör från det förflutna, och som försvaras med stort eftertryck, men som egentligen inte leder oss framåt, just därför att de inte stöds av en majoritet, och framför allt eftersom de inte heller är genomförbara. Förra veckan debatterade vi konkurrenskraften med industriministerrådet med stöd av vår rapport, som ju här också är föremål för Caudrons betänkande, och vi var i huvudsak ense där. Vi har nu analyserat färdigt och utvecklat ett koncept. Nu hänger det på att vi på en bestämd punkt börjar bedriva en gemensam europeisk politik, som sedan får bestämda effekter; om de blir positiva eller negativa får man ju se. Att till exempel i teorin slåss om huruvida avreglering leder till eller förstör arbetstillfällen, anser jag vara relativt meningslöst, bl.a. med hänsyn till de erfarenheter som vi har gjort inom telekommunikationen. Som var och en kan se i statistiken finns det i dag huvudsakligen två områden där det skapas nya arbetstillfällen i Europa, nämligen i informationssamhället, i sin vidaste betydelse, och inom bioteknologin, alltså två moderna teknologiområden, som vi gudskelov åter är inne på efter att ha förlorat lite tid där. Jag vill inte skylla på någon; en sådan debatt måste säkerligen pågå en viss tid, så att människorna vänjer sig vid den, men nu har vi kommit i fatt.
Vi har fört in en annan möjlighet i debatten och den nämner också Caudron: benchmarking . Efter en kort fundering gav vi två exempel: Nya Zeeland och Irland. Dels är det små länder, som inte startade på hög industriell nivå, utan snarare har en jordbruksstruktur, och som är belägna i periferi. Nya Zeeland ligger så att säga i världens periferi, och Irland ligger åtminstone i Europas periferi. Båda länderna har med stor framgång klarat av denna förvandling. De har skapat fler arbetstillfällen, men framför allt också bättre betalda arbetstillfällen, inte enbart sådana som så att säga bekämpar den omedelbara nöden, utan arbetstillfällen som har utsikter att överleva. Dessa exempel kan man visserligen inte hundraprocentigt överföra på något annat land, men det är ändå tydligt, vad som måste vara de stora linjerna i en sådan åtgärd.
Sedan gäller det frågan om forskning och utveckling, innovationen, de små och medelstora företagens roll. Här har vi nu tillräckligt med åtgärder. Vi skall fortsätta med dem. Debatterna om det femte ramprogrammet för forskning är ju ännu inte avslutade. Den herre, som sade det, har också gått sin väg. Problemet är alltid att de människor som egentligen skulle behöva information, går sin väg, medan de som inte behöver någon, stannar kvar. Vi har till exempel för länge sedan ställt om vår forskning till marknadsnära produkter och procedurer, till saker som har omedelbara effekter. Redan för flera år sedan gick vi ifrån idén att forskning är en sublim angelägenhet, som bör äga rum så långt bort från marknaden som möjligt. Hos de små och medelstora företagen ser vi nu de första synliga försöken, som min kollega Christos Papoutsis med eftertryck har eftersträvat.
Flexibilitet hos arbetsmarknaderna är naturligtvis ett ganska allvarligt problem, eftersom alla här anser att man kan göra framsteg genom att ta bort sociala rättigheter, trots att det å andra sidan minskar livskvaliteten. Om man tittar noga på det - och jag tror att här finns det inga generella påståenden som är riktiga - då kan man konstatera en hel del. Vi har ju i vår vitbok börjat titta lite mer noggrant och fråga hur det egentligen ligger till med de arbetsplatser som inte kräver några speciella kvalifikationer. Det betyder alltså arbetsplatser som - även om man lägger stor vikt vid kvalifikationer, vilket vi anser är viktigt och riktigt - trots detta måste finnas, för det kommer att finnas en hel rad människor som inte har dessa kvalifikationer eller inte ens vill ha dem, det kan det ju också finnas.
Ett samhälle som bara kan erbjuda arbetstillfällen på en viss kvalifikationsnivå är ju inte heller idealiskt. Dessa arbetstillfällen har vi för övrigt förlorat i mycket högre omfattning än USA. Det intressanta är att vår arbetsproduktivitet därigenom har blivit högre än USA: s, eftersom vi har förlorat dessa lågkvalificerade arbetsplatser. Men om vi i fortsättningen vill behålla dem eller kanske skapa fler, så måste vi där sänka skattebördan. Det är en helt normal, enkel möjlighet. Tyvärr har inget medlemsland hittills gjort det, och alltså måste vi överväga hur vi skall få medlemsländerna att genomföra denna del av skattereformen i praktiken.
När det gäller den andra tanken - ja eller nej till lönesänkning - har jag alltid företrätt åsikten att en praxis med ren kostnadsbesparing, sänkning av lönerna eller avskaffande av arbetstillfällen, ända ned på det existentiella området för ett företag, är mycket farlig, för de förlorar på detta sätt en potential som de senare behöver när det går bättre igen. Vi ser ju nu hos den europeiska industrin att det åter skapas nya arbetstillfällen, eftersom konkurrenskraften har ökat och man återigen kan producera bättre.
Att alltså bara sänka kostnaderna, att bara spara, det är säkert felaktigt, men att sänka de onödiga kostnaderna t.ex. när det gäller allmän input, energi, telekommunikation, det är ett riktigt koncept. På grund av den monopoliserade energimarknaden i unionen har vi fortfarande högre energikostnader än USA. I den mest energiintensiva industrin medför det naturligtvis en konkurrensnackdel. Det vill jag också säga till herr Wolf, fast jag inte vill strö salt i hans öppna sår, att här är jag alldeles för liberal och därigenom för mänsklig, men att höja bensinpriset i Tyskland till 5 DM, det betyder naturligtvis att man förlorar arbetstillfällen. Det har ingenting att göra med miljöteknik. Vi kan naturligtvis göra en del med miljöpolitiken, men om vi driver upp våra energikostnader så högt som det kanske faktiskt skulle kunna rättfärdigas med tanke på miljöpolitiken, då måste vi ta med de negativa effekterna på arbetstillfällena på köpet. Det betyder att man som alltid i livet måste göra kompromisser, och vi måste ibland också göra prioriteringar. Jag har nu kommit fram till den övertygelsen att om det skall vara någon mening med en sådan debatt om konkurrenskraft och arbetstillfällen, måste vi vara tillräckligt modiga för att göra denna prioritering.
Det är ingen idé att vi säger att vi nu med stort eftertryck skall sätta i gång med miljöpolitik, om vi hela tiden påstår att arbetslösheten är vårt problem nummer ett och att våra samhällssystem inte längre klarar av att avskaffa arbetslösheten.
Caudrons påpekande om att han personligen gärna skulle försvara denna arbetstidsförkortning, lockar mig naturligtvis också att göra ett påpekande. Man kan förkorta den individuella arbetstiden om man inför och är beredd på större flexibilitet när det gäller arbetstiden. Då kan man till och med höja produktiviteten med hjälp av detta. En allmän arbetstidsförkortning utan flexibilisering av arbetstiden leder emellertid enligt matematiska principer - här räcker de fyra grundläggande räknesätten - till att arbetskostnaderna kommer att ligga ännu högre och att man därigenom förlorar arbetstillfällen.
Ibland har man tillsammans med många människor en känsla av att man debatterar med dövstumma, eftersom vissa grundläggande insikter helt enkelt inte godtas. Nu har vi gudskelov kommit längre. Jag tackar för att rapporten som kommissionen har lagt fram, och som vi i framtiden kommer att erhålla en gång om året, har fått så bra gensvar. Jag hoppas att både denna och senare debatter kommer att resultera i det som vi har konstaterat tillsammans med ministerrådet. Vi måste göra någonting nu.
Nu har vi verkligen pratat länge nog. Även om vi gör någonting fel, är det ändå bättre än att inte göra någonting alls. Låt oss alltså sätta i gång, även om det motsäger alla Wolfs teorier, för jag tror att i slutändan är det resultaten som är avgörande i politiken, och inte huruvida någon rent teoretiskt har fått eller vill få rätt. Man kan alltid försöka med det, och då blir det naturligtvis fantastiska drabbningar. Men dessa drabbningar hjälper inte någon enda arbetslös. Därför anser jag att vi nu borde sätta i gång att göra något, som har visat sig vara ganska framgångsrikt, och när vi sedan ser vad det blir av det, så kan vi diskutera det igen.
Man måste inte bedriva en politik som de närmaste tio åren kommer att upprepa samma fel, men vi kan nu börja lära oss av erfarenheterna att göra någonting och sedan efter två eller tre år se efter vad det fick för resultat. Då kommer vi att märka att vi inte alls ligger så illa till.
Vad gäller konkurrenskraften har vi nu blivit avsevärt mycket bättre, och vi överträffar i många hänseenden både USA och Japan. Euron kommer också att lämna ett avsevärt bidrag till den europeiska industrins konkurrenskraft. Därför finns det ingen anledning till pessimism, utan det finns anledning att agera. Om detta har blivit resultatet av denna debatt, då har vi hjälpt många människor.
Tack så mycket, kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Elektronisk handel
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0173/98) av Erika Mann för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om kommissionens meddelande till rådet, Europaparlamentet, Ekonomiska och sociala kommittén och Regionkommittén: " Ett europeiskt initiativ inom elektronisk handel" (KOM(97)0157 - C4-0297/97).
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill först tacka mina kolleger för det mycket intensiva arbetet och även för deras kompromissberedskap, som har lett till att vi har ett betänkande framför oss som förhoppningsvis i någon mån kan konsolidera Europeiska unionens politik när det gäller den elektroniska handeln. Jag vill också rikta ett tack till de utskott som deltagit, kommissionen, rådet, företagen, fackföreningarna och konsumentorganisationerna, som jag hela tiden fört en dialog med. Ett särskilt tack givetvis till sekretariatet i utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik, som ibland var vakna dag och natt och deltog i utarbetandet av detta betänkande.
Betydelsen av den elektroniska handeln ökar för företagen och medborgarna i Europeiska unionen. Utan att behöva göra alltför stora investeringar får företagen tillgång till världen som handelsplats. De små och medelstora företagen kan dra mest nytta av detta. Fortfarande finns det emellertid mycken rättslig osäkerhet, och varken för köparna eller för säljarna är förhållandena ännu optimala.
Syftet med kommissionens meddelande är att inleda en rad åtgärder som kan låta den potential, som den elektroniska handeln erbjuder den inre marknaden, komma till sin fulla rätt. Kommissionens meddelande skall betraktas som svar på initiativet från USA: s regering - det framlades personligen av Clinton den 1 juli 1997 och visades live i CNN och C-SPAN. Man ställde här upp en ambitiös tidsplan, som skall definiera åtgärdsutrymmet fram till år 2000. Den elektroniska marknadsplatsen är en virtuell ort, där man utbyter information och sluter avtal, där man köper och betalar, där man reklamerar och där det skall finnas gällande regler. Det är nästan som i det riktiga livet, och ändå finns det viktiga skillnader.
Den elektroniska marknadsplatsen är en del av Internet. Denna cyberrealitet är ett universum för sig, med starka rötter i den verkliga världen, men också med mycket specifika egenskaper, som måste tas med i en omfattande handelspolitik för Europeiska unionen. Vi står inför ett paradigmskifte, som kommer att gripa djupt in i existerande strukturer. Europeiska unionen borde utnyttja sina möjligheter denna gång. Konceptet för den enhetliga inre marknaden ger här EU en enorm potential.
Mitt betänkande innehåller ett klart budskap - mina kolleger stödde detta: Vi skall ha de regler som krävs och är meningsfulla, men inga regler bara för deras egen skull.
Den rättssäkerhet, som för närvarande existerar i Internets virtuella värld, är synnerligen ömtålig och fragmenterad. Det kommer att krävas att man skapar ökad rättssäkerhet för den elektroniska marknadsplatsen. En lycklig samexistens mellan nationellt, europeiskt och internationellt rättssystem existerar hittills enbart som försök och i huvudena på några få specialister. En harmonisering, eller ett erkännande på internationell nivå av standarder på detta område kommer att vara absolut nödvändig. I detta sammanhang har jag lagt fram ett förslag som uppmanar kommissionen att tillsammans med amerikanerna underteckna en överenskommelse som rör ömsesidigt erkännande beträffande dataskydd. Dataskyddsdirektivet måste inlemmas i den nationella rätten före den 1 oktober. Vi befarar att vi på nytt kommer att få ett icke koherent värde. Jag vill uppmana kommissionen att så snabbt som möjligt komma med förslag om hur detta skall kunna undvikas.
Den rättsliga ramen borde vara flexibel och anpassningsbar. Självreglering kan vara en elegant metod för att uppnå och bibehålla flexibilitet på den elektroniska marknadsplatsen. Den kräver emellertid att de deltagande aktörerna tar på sig ett stort ansvar, som sträcker sig längre än till att omfatta icke bindande regler. Införandet av etiska standarder måste ta sig uttryck inom privaträtten, inom ansvarsrätten och i synnerhet inom fördragsrätten. Europeiska unionen kommer att få en aktiv roll i förberedelserna till den reglering som krävs.
Jag var ense med mina kolleger på många punkter. Vi yrkade på dem, och försökte att här också formulera svar, som vi hoppas att kommissionen och även rådet kan ta upp.
Vi behöver ett direktiv av övergripande karaktär. Detta direktiv måste stå klart under de närmaste två månaderna. Det bör framför allt omfatta områdena ansvarsrätt, reklam, uttalanden från industrin, fria yrken och varumärken. Dessutom behöver vi en internationell samordning och avstämning på många områden. Vi tror att denna internationella samordning borde sträcka sig längre än det förslag som Bangemann har lagt fram inom ramen för den internationella stadgan.
Kommissionens framstötar inom ramen för WHO och domännamnen stöder vi, liksom initiativet till en internationell stadga, men med utsträckt räckvidd. Mitt förslag till en single point of coordination i kommissionen när det gäller den elektroniska handeln skulle kunna stödja denna process. Kanske är det meningsfullt att tänja ut den till att omfatta också hela informationssektorn. Dessutom behöver vi en skatteharmonisering. Ett meddelande från kommissionen kommer att ligga klart till nästa Ekofinråd. Jag förmodar att detta initiativ, som det nu har formulerats, inte kommer att räcka till för att faktiskt leda till en meningsfull skatteharmonisering, utan det första intrycket efter den primära analysen är att det handlar om ett skott från höften, som förvisso inte kommer att träffa mitt i prick!
Jag ser fram emot att få höra kommissionär Bangemanns svar på detta.
Herr ordförande, herr kommissionär, kolleger! Först och främst vill jag för utskottet för ekonomiska externa förbindelsers räkning gratulera Mann till hennes utmärkta betänkande om detta viktiga ämne. Utvecklingen av den elektroniska handeln är beroende av bra och noggrann lagstiftning, standarder, enkelhet och säkerhet enligt principer som helst skulle vara giltiga över hela världen med tanke på att elektronisk handel företrädesvis kommer att vara internationell handel. En världsomfattande lagstiftning för elektronisk handel bör då vara klar, tydlig, enkel, teknologineutral och konkurrensstimulerande och erbjuda såväl konsument som tillverkare tillräckligt skydd. Marknaden bör dock stimulera tillväxten för den elektroniska handeln, men överflödig lagstiftning eller felaktig lagstiftning kan kväva den elektroniska handelns potential i sin linda. Elektronisk handel får inte omges av en reglering som inte har någon verkan. Det gör att lösningen av ett antal viktiga och känsliga internationella frågor blir försenad, som först och främst: Hur gör vi med skatteuppbörden? Mann talade alldeles nyss om det. Skatteneutralitet för elektronisk handel åtnjuter brett stöd i Europa och Förenta staterna, och det får inte förekomma någon diskriminering mellan traditionella och elektroniska tjänster. Orättvis behandling leder till störningar i handeln och således till konkurrensförfalskning.
Min andra punkt gäller den personliga integriteten. Konsumenten måste vara säker på att den elektroniska omgivningen är säker. Att köpa produkter på elektronisk väg utan att det samtidigt sker en fullständig registrering av personuppgifter borde vara självklart. Små betalningar gör man för det mesta kontant utan uppgiftsregistrering. Det är anonymt och måste också vara möjligt online . Det för mig in på min sista punkt. Vilken ståndpunkt har egentligen kommissionen i fråga om uppbörden av moms på Internet? Jag ställer denna fråga till er, kommissionär Bangemann, eftersom jag har hört att kommissionen föreslår ett kontrollsystem för elektronisk fakturering av moms. Det förefaller mig vara mycket diskutabelt med tanke på skyddet för uppgifter och den personliga integriteten, och därför säger jag i likhet med mångas önskan: ingen moms på Internet. Jag ser således med intresse fram emot kommissionärens svar på detta.
Herr ordförande, herr kommissionär! Det verkar inte angeläget att upprepa den elektroniska handelns ökande betydelse och dess lovande framtidsutsikter. Detta har kollega Mann redan framhållit på ett utmärkt vis och hennes betänkande förtjänar all uppskattning. Som föredragande för utskottet för forskning är det min uppgift att understryka ett par viktiga punkter när det gäller stödet till forskning och utveckling som kan underlätta den elektroniska handelns framväxt.
Det var verkligen en positiv åtgärd att avreglera telekommunikationsmarknaden för att underlätta en prissänkning genom ökande konkurrens. Detta räcker dock inte. Man måste, å ena sidan, utvidga basen av användare, hjälpa dem som investerar i utvecklingen av tillämpningar och i programvara, hjälpa de små och medelstora företag som vill ut på den internationella marknaden med telematiktjänster, stimulera administrationer att utnyttja datorer för att därigenom kunna erbjuda - tack vare den nya tekniken - en bättre service till allmänheten, utveckla interaktionen med datorer, inte bara i skolan och på arbetsplatserna, utan genom nya typer av utbildning och engagemang för alla åldrar.
Förutom att stimulera till en utvidgning av marknaden är det nödvändigt att bibehålla den europeiska industrins konkurrenskraft och förmåga att förnya sig när det gäller telekommunikationsutrustning. Om det är sant att vi har förlorat loppet när det gäller datorer till USA, så verkar loppet fortfarande vara öppet när det gäller telekommunikationsutrustning. Och detta är en viktig tävlan. Framtiden handlar mer om allas kontakt med alla än om datorer. Låt mig därför påminna om ett par forskningsområden: växlar, åtkomst av databaser, datakompression, bredbandsöverföring via kabel eller satellit, nya multimediaterminaler och, slutligen, arbetet på standarder för att den europeiska industrin skall kunna vara med och bestämma och bekräfta dessa nya standarder på marknaden.
Låt mig slutligen påminna om en punkt, som vi har diskuterat preliminärt inom utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik och som enligt min mening är relevant när det gäller att främja den elektroniska handeln i global skala - vilket kollegan Mann redan har påpekat - och det gäller frågan om det internationella samarbetet kring Internet. Det är nödvändigt att förstärka användarnas förtroende och att undvika en kaotisk tillväxt - fylld med kontroverser och dyra lärdomar på grund av misstag eller frustration - och naturligtvis att garantera en lika tillgång till näten för alla européer, samt undvika en överdriven amerikansk styrning, som i grunden skulle vara skadlig för alla.
Vi har redan börjat göra upp listor på olika frågor. Jag är övertygad om att vi, när det gäller de frågorna, där det internationella samarbetet måste förstärkas, i kommissionär Bangemann finner en mycket dynamisk person som verkligen önskar komma fram till lösningar som inte är av byråkratisk natur, utan som tillåter en harmonisk utveckling av marknaden.
Herr ordförande och kolleger! Jag skulle, först av allt, vilja bifoga mina gratulationer till föredraganden för ett vittomfattande och uttömmande arbete. Jag tror att de vittomfattande konsultationer som hon har företagit med industrin, tjänstesektorn och konsumenter och med andra intressegrupper har kommit väl till pass och det märks i rapporten.
Jag skulle även vilja bifoga mina gratulationer till kommissionen, vars förslag är lägliga, tankfulla och framåtblickande.
Jag skulle vilja ta upp en eller två punkter från Manns betänkande och även tillfoga några andra kommentarer. Jag skulle vilja lovorda hennes betoning på inrådan till kommissionen om att granska vilka effekter den elektroniska handeln får för jobben. Jag vet att detta redan är ett kommissionsinitiativ. De förändringar som oundvikligen kommer att komma behöver förutses och planeras för.
Mann kommenterar med rätta behovet av att förbättra konsumenternas kunnighet och medvetande. Det är absolut nödvändigt om elektronisk handel skall blomstra; men det är verkligen inte så enkelt, i synnerhet inte med vissa konsumentgrupper.
Hennes betänkande fortsätter med att betona vikten av förtroendebyggande inom elektronisk handel. Naturligtvis kan förtroende för elektronisk handel bara byggas genom skyddandet av den personliga integriteten och personliga data. Betoningen på kryptering och förslagen om kryptering är fullständigt sunda och väl utarbetade. Det är viktigt beroende på att pengar är ett känsligt ämne, mycket kärt för oss alla, och visshet är aldrig möjligt. Det finns alltid en del risker med handel, men metoden för handeln måste åtminstone vara så idiotsäker som möjligt för både gamla och nya tjänster.
Det är också viktigt i elektronisk handel att stödja skapandet och utvecklandet av nya småföretag. Elektronisk handel kan, och har redan, sänkt ribban för inträde för många av dessa blomstrande och innovativa företag. Samtidigt måste konsumenternas rättigheter upprätthållas. Metoden för att garantera dessa rättigheter kommer nästan helt säkert att behöva anpassas till den elektroniska handelns nya värld.
Jag vill ta upp hela frågan om behovet av en överenskommelse om beskattning. Föredraganden gör absolut rätt i att avvisa det antika och bakåtblickande förslaget om en punktskatt. Jag skulle uppskatta kommissionärens synpunkter om detta och även om frågan om behovet av klargörande om beskattning kommer att ske i ursprungslandet eller destinationslandet - det behöver verkligen redas ut snart.
Sammanfattningsvis behöver användare av elektronisk handel snabb, pålitlig, säker och billig tillgång till varor och tjänster. Den behöver vara snabb beroende på att om saker och ting tar för lång tid kommer konsumenterna att förlora intresset. Den behöver vara pålitlig beroende på att om konsumenter inte kan köpa och bedriva handel då kommer de att förlora intresset; de kommer inte att få det de behöver. Den måste vara säker, beroende på att utan det kommer hela utvecklingen av elektronisk handel säkerligen att förfalla. Den måste vara prisbillig, beroende på att det är nyckeln till verklig utveckling av nya tjänster inom områden av elektronisk handel och många andra nya teknologiska applikationer.
Detta betänkande och kommissionens förslag går en bra bit på vägen för att garantera dessa mål och jag yrkar om deras bifall.
Herr ordförande! Tillåt även mig att först och främst börja med att framföra mina gratulationer till Mann för hennes utmärkta betänkande och i synnerhet också för det goda samarbetet. Tack vare hennes arbetssätt har vi också ett mycket bra betänkande som kan hjälpa oss som Europeisk union att uppfylla en del av vår, låt oss kalla det ledande roll på det området. Herr ordförande! Internet är den drivande kraften bakom den elektroniska handelns snabba uppkomst. Det finns stora möjligheter för Europa på detta område, och om vi talar om jobben eller sysselsättning är det alltid bra att med jämna mellanrum titta litet på siffrorna. Vi ser till exempel att mjukvaru- och tjänstesektorn årligen växer med ungefär 10 procent. Denna tillväxt betyder 50 000 nya jobb i Europa per år. Med andra ord finns det således många möjligheter även här, men vi måste också skapa förutsättningar. Vi måste också se till att utbildningen och omskolningen kommer att genomföras på ett bra sätt, att det blir mer flexibilitet. Men vi kommer även att behöva sörja för en tröskelförlängning.
Herr ordförande! Jag tror att införandet av euron kommer att bli en stark stimulans för handeln inom Europeiska unionen. Konsumenter kommer att få bättre möjligheter att jämföra priser och omvänt kan den elektroniska handeln samtidigt bidra till att euron lättare accepteras eftersom denna handel sänker tröskeln för att handla i utlandet. De europeiska reglerna måste ge konsumenten det nödvändiga förtroendet för att använda den elektroniska handeln och därigenom låta honom eller henne i större omfattning kunna dra nytta av fördelarna med den inre marknaden. Respekt för konsumentens privata sfär är en viktig del i sammanhanget, och tidigare talare har med rätta också pekat på detta. Övervakningen av genomförandet av EU-direktiven om uppgiftsskydd, som skall vara införda i nationell lagstiftning fram emot oktober i år, måste således genomföras noggrant. Rörelsefriheten för elektroniska tjänster inom Europeiska unionen är ett väsentligt villkor för att den inre marknaden skall fungera bra. Det bör undvikas att avvikelser i nationella bestämmelser resulterar i en fragmenterad europeisk marknad, och jag betraktar meddelandet från kommissionen som en mycket viktig och bra första ansats till ett europeiskt närmande som förtjänar att utarbetas närmare. Jag vill gärna uppmana kommissionären att skyndsamt presentera ett förslag till ett direktiv angående tjänster i informationssamhället.
Herr ordförande! Välutbildade dataprogrammerare är absolut nödvändiga. Europeiska unionen måste sätta till alla klutar för att arbeta bort denna brist, även mot bakgrund av problemet med år 2000. Samtidigt erbjuder det många europeiska ungdomar som står inför valet att välja en utbildning goda möjligheter till ett jobb. Jag ställer mig således frågan om inte Europeiska unionen och Europeiska rådet skulle kunna spela en viss upplysningsroll på det området.
För det lilla eller medelstora företaget, herr ordförande, erbjuder den elektroniska handeln stora möjligheter. Den elektroniska handeln erbjuder det lilla eller medelstora företaget möjligheten att föra nya och avlägsna marknader inom räckhåll och att hitta nya marknadssegment till låga kostnader. Företagen kommer dock att behöva förbereda sig väl genom utbildnings- och vidareutbildningsåtgärder. Jag tror att det femte ramprogrammet kan spela en viktig roll även på den punkten. Men en viktig del, herr ordförande, och det har också upprepats av tidigare talare, är naturligtvis frågan om förtroende. Förtroende för konsumenten i den elektroniska handeln är väsentligt. Utan det kommer det inte att gå. Då kommer det naturligtvis också att handla om frågor som: vad händer med den elektroniska signeringen? Hur tillförlitligt är det? Vad händer med elektroniska pengar? Hur ligger det till med ansvaret? Jag tror också att obligationsrätten, erkännandet av kontrakt, är mycket viktig. Det är naturligtvis av yttersta vikt att vi äntligen kommer till visshet i skattefrågan. Det har redan sagts. Vi måste således komma till beslut på den punkten.
Det är en hel politik och en dagordning där lagstiftning finns med som vi står inför under den kommande tiden, vilket således även kräver internationella aktiviteter. Jag är mycket nyfiken på om kommissionären kan bekräfta om Förenta staterna nu kan acceptera den föreslagna stadgan? PPE-gruppen anser att denna stadga är ett utomordentligt viktigt förslag, och vi skulle också gärna vilja stödja den helhjärtat. Men alla vet att vi inte kommer särskilt mycket längre med stadgan om inte Förenta staterna accepterar den. Kanske skulle ni kunna säga något om detta. Det återstår bara för mig att säga, herr ordförande, att PPE-gruppen gärna kommer att bifalla resolutionen och kollega Erika Manns betänkande.
Herr ordförande! Redan i början vill jag gratulera Mann till förberedandet och presentationen av ett mycket fint betänkande. Min grupp stöder till fullo förslagen inriktade på att stimulera den livliga tillväxten av elektronisk handel i Europeiska unionen. USA och Japan har redan ett försprång. Därför har Europeiska unionen inte råd att hamna på efterkälken. Vi behöver vår egen vägkarta för framtiden. Den nyliga tillväxten av elektronisk handel har huvudsakligen drivits av Internet. Den är därför öppen för alla överallt. Om USA fick som det ville skulle vi redan vara på väg mot en frihandelszon på Internet.
Vi behöver veta var farorna ligger och tydligt identifiera och tillkännage fördelarna. För två år sedan uppgick försäljningen till konsumenter på Internet till 600 miljoner dollar och vid år 2000 skulle den kunna den kunna uppgå till 200 miljarder ecu över hela världen. Det är ett tydligt budskap. Sektorn erbjuder en enorm mängd olika möjligheter, utvecklingspotential och arbetstillfällen. Vilka garantier kan då kommissionen ge mig i dag att alla fördelar med elektronisk handel kommer att komma till alla hörn av mitt land? Jag uppmanar till positiv diskriminering av sådana ultra- perifera områden och de små och medelstora företag som verkar där, eller, faktiskt, vilket är viktigare, har potential att verka där.
Den höga kostnaden för telekommunikation har fungerat som en huvudsaklig stötesten för all elektronisk handel i Europa. Jag hoppas att iordningställandet av ett paket med liberaliseringsåtgärder kommer att resultera i lägre och mer flexibla priser. Eftersom den korsar gränser, är det viktigt att konsensus uppnås på världsnivå vid skapandet av ett gynnsamt reglerande ramverk för elektronisk handel. En av de huvudsakliga hindren som måste överkommas är att lyckas skapa ett förtroende hos alla Internetanvändare om att deras transaktioner är säkra. Utbildning och kunskaper är viktigt. Det är även oron över cyber-brott och dataskydd.
Sammanfattningsvis täcker handeln på Internet allt från massdetaljhandel till elektroniska betalningar, annonsering och företag-till-företag marknader. Utvecklandet av en massmarknad på Internet skulle kunna överkomma alla hinder om tillgången kan göras billigare och elektroniska betalningar säkra. En Europol cyberpolis kan bli nödvändigt.
Herr ordförande, herr kommissionär! Ni måste väl bli utled på att höra samma historia om och om igen, men vi som representanter för olika grupper har ett budskap som vi gärna vill framföra. Jag fruktar att mitt budskap går i samma riktning som det som ni redan har hört. Mannbetänkandet är bra, framför allt tack vare att problematiken angrips på bred front. Elektronisk handel kan bli personifieringen av den fria rörligheten för varor eftersom man själv kan göra inköp när man sitter vid datorn, jag håller själv på att öva detta, och jag måste säga att det är roligt att erfara att man över huvud taget inte längre behöver handelns territoriella aspekt. Men ibland är det svårt också, åtminstone för sådana halvanalfabeter som jag. Men det är lätt att jämföra priser och eurons ankomst kommer bara att underlätta denna process.
Med tanke på Internets snabba utveckling och den elektroniska handelns gränsöverskridande karaktär är det av stor vikt att samarbete på internationell nivå äger rum då det gäller att utarbeta en ram för lagstiftningen. Men för att kunna det måste Europa först få ordning i sitt eget hus, och det problemet är verkligen angeläget. Jag tror inte att detta med att få ordning i sitt eget hus är något som kommissionen sköter dåligt. Tvärtom, jag tror att Europeiska kommissionen här har gjort mycket goda insatser men att vi därigenom ännu inte har skapat enighet mellan medlemsstaterna. För att få en starkare konkurrensposition är det av yttersta vikt att den inre marknaden för den elektroniska handeln fungerar bra. Med andra ord, villkoren för denna handel måste vara uppfyllda. Jag kommer nu att upprepa dem. Dessa villkor är konsumentens förtroende för mediets säkerhet, vilket till exempel är mycket viktigt i fråga om penningtransaktioner. Säkerheten för personliga uppgifter, således är det ett villkor att ordentlig krypteringsteknik kommer till användning. Jag tror att vi behöver en kodex för att lösa handelstvister, och vid sidan av detta behöver vi ett par andra saker som även finns utmärkt beskrivna i Mannbetänkandet, som stimulering av datorfärdigheten i alla befolkningsgrupper, stimulering av anslutning till nätet och att därigenom förebygga skillnader i Internetanvändning hos befolkningen.
En annan punkt, herr ordförande, att utveckla små och medelstora företag, att stimulera unga talanger. Herr ordförande, herr kommissionär! Min personliga erfarenhet från samtal med småföretag är att frågan om riskvilligt kapital fortfarande är ett stort problem trots initiativen vi har tagit till detta, även på europeisk nivå.
Herr ordförande! Jag måste också uppehålla mig vid skattelagstiftningsproblemet. Amerika har föreslagit en frihandelszon på Internet, och kanske är det intressant på kort sikt, för om vi nu vidtar åtgärder för snabbt och medlemsstaterna var och en för sig kommer med skatteåtgärder, då är vi inne på fel väg. Vi måste först se till att erövra vår egen plats på nätet, och därför tror jag det är nödvändigt att hindra medlemsstaterna från att vidta åtgärder som på längre sikt är skadliga för att kunna skapa ett enhetligt europeiskt system. I det sammanhanget vill jag gärna stödja Plooijs fråga angående momsen.
Herr ordförande! Jag tackar Erika Mann för ett arbetsamt betänkande. Ökningen av den elektroniska handeln väcker ofta komplicerade frågor. De handlar om konsumentskydd, sysselsättning, beskattning och rädslan för utslagning. En oreglerad elektronisk handel lyfter fram frågan om ansvarsskyldighet - vem bär ansvaret när man får instruktioner i bombtillverkning eller när en beställd cd-skiva inte innehåller någonting? Kommissionen borde också skyndsamt utreda problemen med upphovsrätter, varumärken, vilseledande reklam och integritetsskyddet.
Den elektroniska handeln kommer inom många branscher att vara lönsammare än den traditionella. Arbetslöshetskonsekvenserna kan bli omfattande. Det kan bli som i mitt eget land: Den elektroniska bankverksamheten har minskat arbetstillfällena inom banksektorn till mindre än hälften. Investeringarna har ytterligare minskat arbetstillfällen. Situationen är komplicerad. När man talar om valfriheten inom handeln borde valfriheten även gälla arbetstagarna: valet mellan arbete och arbetslöshet. Visserligen uppstår det nya arbetstillfällen, men gamla försvinner i snabb takt. Man måste alltså hitta sådana nya tjänster som skapar arbetstillfällen och mervärde, men som inte äter upp andra arbetstillfällen.
Det är lätt att rationalisera genom att ta bort arbetstillfällen. Jag har själv varit generaldirektör och rationalisering är bland det lättaste. Att skapa någonting helt nytt är svårt och det är vårt europeiska test. Man måste således skapa nya affärsverksamheter, eftersom det exempelvis inte tycks existera någon övre gräns för konsumtionen av innehåll, som det gör till exempel när det gäller ätande.
Det är sant att den elektroniska handeln flyttar centrum även till avlägset belägna områden. Gamla och handikappade kan beställa sina varor om de har tillgång till en dator med modem. Därför måste apparaturen och anslutningen till informationsnätet göras till en medborgerlig rättighet. Det är bara ett nätverk som omfattar hela Europa som skapar en verklig europeisk inre marknad och det är egentligen det som är måttet på det europeiska samhällets nivå.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Det är inte så länge sedan, kanske 5-10 år sedan, som Europas medborgare inte visste hur man skulle hantera begreppet Internet. Om vi betraktar den utveckling, som skett sedan dess, kan vi konstatera att vi faktiskt har blivit vittnen till en revolution när det gäller datautbyte, och därigenom helt enkelt upplever en revolution i vårt samhälle och i de mänskliga kommunikationerna.
Ändå vågar jag påstå att vi bara står i början av en mycket komplex omvandlingsprocess. Steg för steg upptäcker vi nya användningsområden för telekommunikationen. I våras gav jag ut en bok som rörde detta område, och när jag i dag läser den på nytt måste jag konstatera att några områden och delar av boken redan är föråldrade. Jag tror att vi måste lära oss bemästra dessa hinder, som alltid finns inbyggda i systemet, och de förändringar som sker.
Av den anledningen är jag tacksam för kommissionens meddelande och för föredraganden Erika Manns utomordentliga engagemang, och också mot Wim van Velzen för ett europeiskt initiativ för den elektroniska handeln. Internet har redan länge kunnat användas inte bara enbart till datautbyte och informationsöverföring, utan det lämpar sig också för modern affärsutveckling och slutligen till slutande av avtal, vilket kan ske på ett enkelt, prisvärt och snabbt sätt. Här öppnar sig storartade möjligheter och sysselsättningsmöjligheter både för konsumenten och för många små och medelstora företag. Vidare skapar dessa nya tjänster även ett helt nytt serviceutbud. Jag stöder här syftet att besluta om en europeisk ram för den elektroniska handeln och förebygga en splittring av den inre marknaden. Vi vill ha internationella överenskommelser och en gemensam samordning.
Jag har redan vid flera tillfällen tackat fru Mann för kvaliteten på hennes betänkande. Det är på nytt ett exempel på att en sådan diskussion med parlamentet kan vara mycket lärorik för oss, och att vi där får viktiga nya impulser. Ännu viktigare är kanske att stora delar av betänkandet även visar på en överensstämmelse med de ståndpunkter som kommissionen hittills har företrätt, och det är mycket viktigt, eftersom vi i diskussionerna om bestämmelser med andra handelspartner och konkurrenter måste tala med en röst för att kunna hävda oss.
Vi är egentligen lite stolta över att vi när det gäller den här frågan om elektric commerce redan från början var något av en opinionsledare, kanske inte i den betydelsen att frågan hos oss redan spelar så stor roll - USA befinner sig också bara i början - utan mer med tanke på övervägandena om vad det kan betyda för utvecklingen och vad man måste göra för att befrämja denna utveckling.
Redan i juli 1997 på Bonnkonferensen ägnade vi oss åt en rad frågor, som då stod i förgrunden för intresset, och tog sedan itu med en rad lagstiftande åtgärder, som redan har trätt i kraft. Här skulle jag vilja peka på att det inte alltid obetingat måste uppnås lösningar med hjälp av lagstiftning. Naturligtvis kan man också utnyttja alla andra möjligheter, t.ex. egna åtaganden från deltagarna, och sedan något som jag har föreslagit på internationell nivå, nämligen politiska konsensusbestämmelser och liknande. Det kommer också att hjälpa oss i diskussionerna med USA, för USA är här absolut inte alltid positiv till särskilt liberala och vittgående egna åtaganden, utan, som exemplet med inscription visar, är de ibland väsentligt hårdare och strängare än vad vi är inom unionen.
Vi kan ju åtminstone säga att om vi kommer fram till denna politiska konsensus, och om det finns en viss ekvivalens i innehållet, då beror det slutligen inte på formen. Detta gäller t.ex. även för dataskyddet. Vi har ett komplett och bra direktiv för detta, alltså en lagstiftad åtgärd. När man i USA mer börjar tänka över att man kan göra det med hjälp av egna åtaganden, handlar det just om innehållet. Hur det sedan till slut genomförs, är inte avgörande.
Den stadga som vi har föreslagit - och van Velzen frågade om hur amerikanerna förhöll sig till den - har rönt stort bifall. Vi förbereder den. Vi har en arbetsgrupp i rådet. Vi har inbjudit den amerikanska och den europeiska industrin till ett första round table . Naturligtvis kommer det att utökas med andra industrier från andra länder. Vi har tagit kontakt med alla internationella organisationer, som kommer att spela en roll här, och vi är i ständig kontakt med amerikanerna.
Till att börja med förelåg det några missförstånd, eftersom amerikanerna trodde att vi ville skapa någon slags ny internationell myndighet med strikta regler. När vi klargjorde att detta inte var fallet försvann oron. Det finns säkert fortfarande frågor som vi måste diskutera, men om vi globalt vill uppnå praktiska framsteg måste vi nu sätta i gång processen, för detsamma som kan utgöra en risk för den inre marknaden hos oss, kan naturligtvis också uppträda över hela världen. Det skulle kunna hända att dessa nya möjligheter inte kommer att utnyttjas som de egentligen skulle kunna utnyttjas, eftersom människorna blir oroade om man inte lyckas att globalt skapa en tillförlitlig grundval för användandet.
Vi befattar oss för ögonblicket i princip med samma frågor som Mann också har berört, nämligen dataskydd och datasäkerhet, digital underskrift och konsumentskydd - för båda delarna har vi nu lagt fram lagstiftande åtgärder -, upphovsrätt, skatter och tull - det kommer jag sedan att gå in i detalj på -, illegalt och harmful content och internet governants . Det handlar alltså till en del om tekniska, men icke desto mindre viktiga frågor om hur man på bästa sätt kan utnyttja Internet. Det skulle glädja mig mycket om det med tanke på den sakkunskap som är representerad här i parlamentet vore möjligt att samarbeta med er.
Låt mig gå in lite mer i detalj på fyra punkter som också berördes i diskussionen. Denna samordningsinstans kan vi alltid fundera på. Vi har praktiskt taget redan gjort det. Vi har en grupp där alla kommissionärer, som har att göra med informationssamhället, är representerade. Man kan, om man vill, ge dem en viss underbyggnad, så att var och en vet vem han kan vända sig till. Kommissionen stöder för det andra också USA: s förslag om en duty-free zone - så har man kallat det, men det kan missförstås, ty i själva verket handlar det om tullar, alltså om customs. Förslaget består också bara i att man inte inför några nya tullar, utan stabiliserar situationen som den är i dag. Det har vi över huvud taget inte något problem med, och vi kommer säkert snart att komma fram till en lösning i den frågan.
Vad gäller frågan om beskattning har vi också redan fastställt två ståndpunkter där vi nämligen å ena sidan säger " no discrimination " , dvs. inga extra nya skatter - bit-skatt eller vad man nu än tänker på - men inte heller någon " privilege " , dvs. varje skattebestämmelse som gäller för handel med tjänster eller varor på Internet, måste ha liknande former som den också har offline . Låt oss ta ett praktiskt exempel: Om man inte behöver betala någon mervärdesskatt för en bok som man köper över Internet, medan man måste betala mervärdesskatt för en bok som man köper i en bokhandel, är detta naturligtvis en absolut diskriminering av den normala handeln, och det kan inte fungera!
De överväganden, som här uppenbarligen legat i bakgrunden för många kritiska påpekanden, är inte ståndpunkter från kommissionen, utan det är de första överläggandena från ett generaldirektorat, som i hög grad har tagit upp denna sak på grund av sina egna skatteöverväganden, och mindre på grund av orsaker som har med Internet att göra. Därför behöver ingen bli upprörd. Vi skall säkert ställa det till rätta.
Vi vill naturligtvis också undvika en splittring av den inre marknaden, det är helt klart. Vi är för övrigt övertygade om att den inre marknaden kan öka avsevärt i betydelse i och med den elektroniska handeln, och det kan naturligtvis även handeln utanför. Det handlar om ett globalt nät. Vad gäller arbetstillfällena kan man verkligen visa på framgångar på löpande band. Jag vill bara nämna en: Det finns t.ex. ett företag vid namn Alfa Cie. Metallurgy Company, based in the east of France, specialized in mechanical parts. This enterprise has expanded from 40 to 400 employees in 3 years, broadened its client base from 1 to 23 countries, reduced time to market for new products from 6 to 1 week, improved reliability och så vidare.
Det finns alltså hur många exempel som helst, där just små och medelstora företag får nya möjligheter på detta vis. Till min irländska kollega vill jag säga: Irland är ett exempel på att en helt ny dynamik har uppstått i näringslivet och i skapandet av arbetstillfällen genom att man utnyttjar sådana nya möjligheter. Därför skulle jag som irländare inte oroa mig för att det inte skulle gynna Irland. Det har det redan gjort i hög omfattning.
Naturligtvis måste vi skapa en rad tekniska och klara rättsliga regler, det har nämnts här. Dataskyddet till exempel är mycket viktigt. Människor tror alltid att det bara är någonting för dataskyddsexperter, som har lite lustiga idéer. Nej, nej, det kommer för varje konsument att vara av avgörande betydelse för om han använder sig av elektronisk handel eller inte. Om detta inte garanteras, kommer många människor att avstå från att utnyttja dessa nya tjänster.
Naturligtvis måste vi på detta område, om möjligt, komma fram till regler som gäller för hela världen, ty dataskydd som bara gäller i Europa eller bara i USA, är naturligtvis inte värt någonting, när dessa data hanteras globalt. Men detta är som sagt möjligt, eftersom det inte beror på olikheterna i förfarandena, utan på innehållet, när allt kommer omkring.
Att det skapas nya arbetstillfällen kan man mycket väl se på de områden där det redan finns statistik: 1996 arbetade i USA 7, 4 miljoner anställda inom IT-industrin. På ett år - från 1995 till 1996 - skapades 230 000 nya arbetstillfällen inom IT-industrin. Sådana siffror existerar till en del också för Europa. Även om analyserna för närvarande endast föreligger styckvis, kan man med hjälp av den absolut säga att vi här har ett stort område där det skapas nya arbetstillfällen, och där man för övrigt också säkrar gamla arbetsplatser, ty den besparingspotential och i synnerhet de framsteg man kan uppnå på produktivitetsområdet om en ökad produktivitet medger eller möjliggör en relativt hög lönenivå, är högst beaktansvärda. Till exempel beror förbättring av den europeiska varvsindustrins konkurrenskraft uteslutande på att sådana moderna procedurer har införts. Om man sedan med tanke på outsourcing också ser detta som informationsnät mellan systemfirmorna och underleverantörerna, så skapas här verkligen ny konkurrenskraft.
Att vi för ögonblicket när det gäller utnyttjandet fortfarande ligger lite efter USA, har att göra med olika saker, även med kostnaderna - det har redan nämnts -, men framför allt med att det där finns fler persondatorer. Det kommer för övrigt också att ändra sig i framtiden, ty man kommer att ha helt andra typer av tillgång till Internet, inte via en PC, utan t.ex. också via TV-apparater. Om alltså denna tillgång blir lättare och billigare, så kommer det att sättas i gång en avsevärt starkare dynamik i Europa än man hade i USA. Därför skulle jag inte oroa mig över det. Det kan vi ta igen, om vi fortsätter med våra ansträngningar på samma sätt som hittills. Det är förutsättningen. Men jag tvivlar inte på att alla medlemsländer nu ser att det är viktigt. Parlamentet - det visar ju detta betänkande - ser det helt entydigt på det viset. Jag är glad över att Mann har dykt upp igen. Jag kände mig så ensam när hon försvann. Det visar i vilken utsträckning jag är beroende av ett samarbete med henne!
Tack så mycket, herr kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A4-0151/98) för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om en tredje ändring i sak av direktiv 83/189/EEG om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter (C4-0035/98-96/0220(COD)) (föredragande: Hendrick).
Herr ordförande! De nya informationstjänsternas snabba expansion påkallar ett behov av innovativa sätt att reglera området i fråga utan att bromsa informationstjänsternas utveckling, och nya sätt att anpassa gällande förordningar vilka har blivit föråldrade eller kommit att motverka sina syften. Gemenskapslagstiftning kan i vissa fall bli nödvändigt, men de flesta av de nya föreskrifterna kommer att komma från medlemsländerna själva. Som kommissionen påpekade i sitt förslag finns det en risk för att medlemsländer utfärdar motsägelsefulla eller inkonsekventa föreskrifter, och sålunda skadar den internationella marknaden genom att reglera rörelsefriheten för varor och tjänster. Härav följer behovet av samordning inom detta speciella område.
Kommisionen väljer att använda en befintlig mekanism riktad mot teknisk standard vilken har visat sig vara effektiv inom sitt eget område. Vid den första behandlingen stödde parlamentet detta förhållningssätt. Vår institution tog emellertid upp flera farhågor i form av 17 ändringsförslag till kommissionens förslag. Dessa ändringsförslag kan grovt sett delas in i följande kategorier. För det första, de sociala, samhälleliga och kulturella aspekter som behöver övervägas, i synnerhet behovet av expertråd inom dessa områden. För det andra, bevarandet av sektorspecifika regler. För det tredje, att etableringsfrihet garanteras. För det fjärde, aktivt samarbete mellan medlemsländer och med kommissionen. För det femte, tydligare definitioner av begrepp och deras spännvidd, framtida granskning och relaterade EU-initiativ, lagliga och formella aspekter.
Om vi nu ser på själva den gemensamma ståndpunkten, vid första anblicken - och trots det relativt breda stödet från kommissionen - måste jag säga att den ser ut som en besvikelse. Endast ett ändringsförslag, ett mycket litet, har tagits med oförändrat. Även om ordalydelsen har ändrats i grunden har emellertid de flesta av parlamentets punkter tagits under övervägande. Vår institutions oro över kulturella aspekter delades av rådet som uttryckligen uteslöt någon inblandning av förfaringssättet inom områdena kulturpolitik och audiovisuell politik.
Andra sektorspecifika aspekter övervägdes, nämligen finansiella tjänster, på ett sätt som visar en sammanlöpande analys över vad som krävs av ett effektivt reglerande förhållningssätt. De flesta av de frågor som togs upp av parlamentet och som relaterade till formella eller lagliga aspekter har tagits under övervägande eller på annat sätt lösts. Inte allt på ett helt tillfredsställande sätt, emellertid. Jag har lagt fram fem ändringsförslag till denna andrabehandlingsrekommendation, av vilka alla relaterar till punkter som togs upp redan vid första behandlingen.
Ändringsförslag nr 1 påkallar ytterligare åtgärder från kommissionens sida för att anpassa regler som en nödvändig reaktion på utvecklingen inom sektorn. Jag tror att detta är viktigt eftersom direktivet inte bör betraktas som statiskt, utan snarare som ett verktyg under utveckling för reglerandet av tjänster inom informationssamhällets område. Ändringsförslag nr 2 gäller etablerandet av en expertgrupp för konsultation. Vidsträckt konsultation är viktigt anser jag, och expertråd kommer att bli ännu viktigare inom ett området som blir alltmer komplicerat rent tekniskt. Jag skulle vilja se ett starkt ställningstagande för att konsultera experter från industrin och akademiker, helst som en grupp. Ändringsförlag nr 3 gäller tjänsteaktörernas etableringsfrihet. Ett misslyckande med att tillåta etableringsfrihet utgör ett huvudsakligt hinder för att den fria marknaden skall kunna fungera effektivt. Det betyder att regler som etablerats i ett medlemsland kan användas för att hindra organisationer från andra medlemsländer från att etablera sig i det särskilda landet. Med ändringsförslag nr 4 är både kommissionen och andra medlemsländer berättigade att lägga fram detaljerade kommentarer som förklarar varför de tror att de åtgärder som man tänker sig utgör hinder för den fria rörligheten för varor. Om medlemsländerna i fråga inte tar notis om sådana kommentarer måste de ange tydliga skäl till varför de inte kan göra det. Denna bestämmelse gäller bara för tjänster relaterade till aspekter av direktivet som har med informationssamhället att göra. Ändringsförslag nr 5 relaterar återigen till föreskrifter om etableringsfrihet för tjänsteaktörer och rättfärdigas av den anledning som jag redan har angivit.
Jag anser att ändringsförslagen är realistiska; Jag anser att ändringsförslagen är minimalistiska; och jag anser att ändringsförslagen är ämnade att uppnå maximal konsensus och därför, hoppas jag, en kvalificerad majoritet i morgon i parlamentet. Jag ser fram mot detta parlaments stöd för den andra behandlingen.
Herr ordförande, herr kommissionär, ärade kolleger! Jag vill gratulera Hendrick till betänkandet som har en hel del kloka motiveringar. Låt mig citera: " De nya informationstjänsternas snabba expansion påkallar ett behov av innovativa sätt att reglera området i fråga i tillräcklig utsträckning, utan att bromsa informationstjänsternas utveckling, och nya sätt att anpassa gällande förordningar som blivit föråldrade eller kommit att motverka sitt syfte" .
Det är naturligtvis mycket viktigt att den reglering som sker av informationsteknologin sker övervägt. Risken är att gammaldags regleringsiver tar fart och ses som ett enkelt sätt att lösa problem och svårigheter inom den nya tekniken. Det finns flera som tror att vi kan lösa problem genom att skapa fler regler och stifta lagar på traditionellt vis, men så är sällan fallet.
Naturligtvis kommer det, precis som Hendrick påpekar, att i vissa fall krävas initiativ från gemenskapsnivå när det handlar om att skapa regler och lagar för denna sektor. Precis som det också påpekades i anförandet, är det medlemsstaterna som i de allra flesta fall kommer att stå för de flesta nya förordningar.
Det är naturligt att det nu inom denna synnerligen gränsöverskridande sektor sker ett kontinuerligt utbyte av information om vad som händer. I de fall då man upptäcker avarter och problem måste dessa diskuteras mellan beslutsfattare inom unionen och i ökande utsträckning globalt. Vi får dock inte glömma att samtidigt föra in de aktörer som finns på denna marknad i diskussionerna, för att få deras syn på problemen och för att få höra möjliga lösningar. Finner man ingen annan utväg, bör man kanske tillgripa reglering. Det är emellertid väldigt viktigt att det inte blir nationella särregler som inte bara riskerar att bli helt verkningslösa, utan som också riskerar att försvåra handel, informationsspridning och resa nya hinder på den inre marknaden.
I linje med detta menar jag att rådets gemensamma ståndpunkt är en bra ståndpunkt. Rådet tar sig an problemet med den gränsöverskridande verksamheten, utan att för den skull uttrycka ambitioner som pekar i en regleringsbeivrande riktning. Vi i PPE-gruppen menar att även de ändringsförslag som Hendrick har föreslagit, och som ekonomiska utskottet har antagit, har en bärighet i den riktning som jag förespråkar.
Jag vill avsluta med att åter citera Hendrick i ingressen: " ...att kommissionen i synnerhet skall studera och vid behov ta initiativ till en snabb anpassning av gällande regler i syfte att främja utvecklingen av nya tjänster i Europa" . Personligen vill jag tillägga att jag är övertygad om att det blir bäst om vi inte får se alltför många regler inom detta område.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Normer och tekniska föreskrifter är extremt viktiga näringspolitiska instrument. Det handlar om att åstadkomma insyn och befrämja kommunikation. Jag skulle vilja skilja på två nivåer, nämligen den horisontella nivån, där det handlar om verksamheten i medlemsstaterna, och den andra europeiska nivån. Jag anser att det är mycket viktigt att även inkludera de stater som vill gå med i gemenskapen i dessa överläggningar, och slutligen också sätta i gång kommunikationen med " resten av världen" .
Det som också är mycket viktigt är den vertikala nivån. Jag tror att vi har gjort vissa framsteg när det gäller harmoniseringen på vertikal nivå, men att även systemet med ömsesidiga erkännanden har fört med sig många fördelar.
En tredje nivå, undervisningsplikten, kan till slut också utgöra grunden för den fria rörligheten för varor. Jag undrar om det inte vore meningsfullt att låta dessa system existera vid sidan av varandra. Det är viktigt för oss att marknaden kan reagera snabbt och prismässigt fördelaktigt. Frågan är hur man kan stödja normbildningen från europeiskt håll. Jag tror att det skulle vara klokt att inrätta en task force för dessa nya föreskrifter. Även inom ramprogrammet för forskning borde man förbereda sig på att i god tid ta hänsyn till den utveckling som sker. Här behöver vi infrastruktur, där kanske den existerande infrastrukturen enbart behöver omorganiseras, och vi behöver naturligtvis också utbildning.
Herr ordförande! Jag kan fatta mig kort, även om jag därmed inte helt och hållet gör rättvisa åt betänkandets betydelse och kvalitet. För om vi här, och även när det gäller varor, kan genomföra en sådan föreskrift, vilket nu är möjligt tack vare parlamentets ansträngningar, kommer man naturligtvis att undvika en splittring av marknaden, som inte kan undvikas på annat sätt, enligt vad våra erfarenheter visar. Det är alltså helt säkert en mycket betydande utveckling som vi diskuterar här i dag. Med tanke på tiden, och eftersom vi ju också i grund och botten är ense i alla frågor, kan jag emellertid inskränka mig till att säga tack till föredraganden och meddela att vi kommer att ta med alla de ändringsförslag som han nu har framfört, så att vi hoppas att vi inom kort kommer att ha ett förslag till rättslig grund, som har förbättrats avsevärt.
Tack så mycket, herr kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Nummerportabilitet och förval av operatörer
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A40127/98) för utskottet för ekonomi, valutafrågor och industripolitik om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 97/33/EG med avseende på nummerportabilitet mellan operatörer och förval av operatörer (C4-0104/98-97/0250(COD)) (föredragande: W.G van Velzen).
Herr ordförande, ärade kommissionär, mina damer och herrar! Först och främst skulle jag vilja tacka mina kolleger för det trevliga och goda samarbetet och för det snabba sätt som vi har kunnat avsluta den andra behandlingen på vad parlamentet beträffar. Efter det att det först varit framför allt företag som har kunnat dra nytta av liberaliseringen av telekommunikationssektorn gläder det mig att med detta förslag beträffande nummerportabilitet och carrier preselection , som det nu ligger framför oss, kan även de vanliga konsumenterna börja skörda liberaliseringsprocessens frukter. Förslaget avser införandet av nummerportabilitet och förval av operatörer. Härigenom kan konsumenter behålla sitt telefonnummer om de byter telefonbolag, och samtidigt kan de genom att knappa in en enkel kod välja en annan operatör per samtal. Herr ordförande! Jag är helt övertygad om att med dessa instrument kommer konkurrensen mellan telefonbolagen stadigt att öka, och för det mesta leder det till att priserna kommer att sjunka, och det är naturligtvis också goda nyheter för konsumenten, i synnerhet om servicen också kommer att öka i sammanhanget.
Herr ordförande! Det har lagts fram ett ändringsförslag för ekonomiutskottets räkning, och det är av största vikt för en sund utveckling av konkurrensen på telekommunikationsmarknaden att konsumenterna inte hindras från att byta teleoperatör. Redan i början av januari såg vi vilka effekter det får, och därför måste de nationella regleringsmyndigheterna säkerställa att samtrafikavgifterna för förhandsval är kostnadsberäknade och att inte eventuella direkta kostnader hindrar konsumenten från att göra bruk av denna möjlighet. Av denna anledning har således er föredragande lagt fram ett ändringsförslag som alltså har antagits av ekonomiutskottet. I det sammanhanget, tillåt mig framhålla det, herr ordförande, använder jag den definition av kostnadsberäknad som används i samtrafikdirektivet, och det innebär således att man också måste ta hänsyn till parternas dominerande position på marknaden. Detta gäller naturligtvis inte för nykomlingarna, de nya, små parterna på marknaden. Jag vill då också be Europeiska kommissionen om att hålla strikt uppsikt över införandet av nummerportabilitet och carrier preselection . Jag skulle uppskatta om kommissionen kunde rapportera årligen om detta till Europaparlamentet. Jag vill uttrycka min uppskattning till kommissionären för att kommissionen i går återigen tog itu med fem medlemsstater för att dessa inte har genomfört varken koncessionssystemet eller samtrafikdirektivet, eller inte har genomfört dem ordentligt.
Herr ordförande! Jag skulle gärna vilja göra en kommentar om det europeiska larmnumret 112, och på den punkten måste jag nu få ge utlopp för min frustration. Redan för några månader sedan ställde jag frågor till kommissionären om detta, och jag fick då ett svar som jag i viss mån skulle vilja beteckna som tomma ord. Vi har sedan ställt nya frågor och har hittills inte fått något svar. Användningen av larmnumret 112 skulle enligt rådets beslut från den 6 augusti 1991 vara i bruk senast den 31 december 1996, men under de gångna månaderna, herr ordförande, har det visat sig att larmnumret fortfarande lämnar mycket övrigt att önska. I ett antal medlemsstater stöter utlänningar på problem eftersom larmcentralens personal behärskar för få språk. Hur kan jag som nederländare göra mig förstådd när jag är i Grekland om jag måste slå ett larmnummer? Det visar sig också att i vissa medlemsstater har larmnumret införts vid sidan av de gamla larmnumren. Jag skulle till exempel vilja gör er uppmärksam på att polisen i Belgien fortfarande kör omkring med hänvisning till det gamla larmnumret. Belgacom ger ut listor där det visar sig att 112 inte finns. Då säger jag, herr ordförande, den parallella existensen av två larmnummer, ett nationellt nummer och ett europeiskt nummer, det rimmar inte med intentionen om ett enda europeiskt larmnummer. Jag anser att därigenom går även den symboliska effekten för våra medborgare förlorad. Jag vill då också fråga kommissionären följande: i vilka medlemsstater har larmnummer 112 ännu inte införts? Om kommissionären inte har den faktiska informationen, skulle han då verkligen kunna se till att en brådskande undersökning tillsätts nu? Fråga nummer två, vilka steg, vilka aktioner kommer kommissionären att vidta för att tillse att medlemsstaterna uppfyller de förpliktelser som detta beslut medför? Vad anser han om att personalen vid larmcentraler i medlemsstater åtminstone borde behärska de tre mest talade språken för att på den punkten också kunna hjälpa den arma turisten?
Till sist återstår bara för mig att meddela att min grupp med nöje kommer att bifalla den gemensamma ståndpunkten kompletterad med ändringsförslag.
Herr ordförande! van Velzen måste vara trött på att höra mina gratulationer. Vi spenderar vår till att gratulera varandra sent på natten, med endast kommissionären som åhörare. Icke desto mindre är det slutförandet av en annan pusselbit i telekommunikationerna för den inre marknaden. Jag gratulerar honom till det.
Jag har inte mycket att tillägga till hans egna kommentarer, utom att säga att jag i hög grad stöder hans kommentarer om behovet av att erkänna sammansmältningen av de mobila och de fasta telekommunikationsmarknaderna. Det sker så snabbt utifrån konsumenternas synvinkel, och de bryr sig egentligen inte särskilt mycket om huruvida de gör sitt telefonsamtal från en fast telefon eller en mobiltelefon, så länge som de kommer fram ordentligt och billigt och kan utföra sina telefonsamtal. För mig verkar det fullkomligt rimligt att kräva nummerportabilitet inom området mobiltelefoner så snabbt som möjligt. Jag hoppas verkligen på att kommissionen kommer att kunna fälla några kommentarer om detta. Vi har den berömda granskningen som kommer 1999, men vi kan verkligen inte stuva in allt i den granskningen. Vi måste se till att vi där marknader slå samman har föreskrifter och ett lagligt ramverk som vidkänner detta.
Min andra punkt gäller en sak i motiveringsdelen som föredraganden har refererat till, och det är användningen av 112 nummer. Jag skulle vilja lägga till en extra fråga till de frågor som föredraganden har ställt till Bangemann. Finns det något bevis för att konsumenter i vissa länder, vilka använder mobiltelefonen till att göra ett nödsamtal, oavsett om det är 112 eller något annat nummer, måste betala för detta samtal? Om ni inte har sådan information skulle jag bli mycket tacksam om jag kunde få det skriftligt.
Det måste finnas en hel del mer försiktighet än kanske föredragandens förklarande uttalande föreslår i introducerandet av en ändring från nationella nödnummer till 112 numret. Den bild föredraganden målar upp är mycket oroande. Jag skulle emellertid kanske komma till en annan slutsats: I stället för att påskynda processen måste vi anslå en hel del ytterligare tid och besvär till ett utbildningsprogram för allmänheten för att se till att, innan vi gör ett definitivt och oåterkalleligt steg, konsumenter och medborgare - i synnerhet äldre och de som inte är vana att använda telefonen - är helt säkra vilka nödnumren är och hur dessa nödnummer skall användas, både för fasta telefoner och mobiltelefoner.
Jag uppmanar således till försiktighet och skulle uppskatta ett svar på denna särskilda fråga. I övrigt stöder vi van Velzens betänkande och yrkar bifall för det.
Herr ordförande! Det stämmer, det som Read har sagt. Vi behöver nu inte gratulera varandra på nytt, för vi har ju arbetat mycket bra tillsammans. Det som föredraganden föreslår här, är acceptabelt även för oss.
Jag vill enbart gå in på frågorna. Som van Velzen själv redan har sagt: Om den framlagda ändringen antas, kommer det att leda till att medlemsländerna inte kan ålägga aktörerna på marknaden, som hittills inte haft särskilt mycket att säga till om, någon vägledning om kostnaderna när det gäller ersättningen för förvalet av operatörer. Det har han emellertid själv sagt, det behöver vi alltså inte fortsätta att tvista om. Vi kommer att formulera det på lämpligt sätt.
Vad gäller 112-numret har detta för närvarande ännu inte införts i Grekland. Därför fortsätter vi också förfarandet gentemot Grekland. Gentemot de andra medlemsländerna, som ju ursprungligen inte heller gjort det, kan proceduren inte fortsättas, eftersom det ju faktiskt inte finns något föremål för den längre.
I själva verket tar vi dock det som Read har sagt på allvar. Vi måste tala med ansvariga myndigheter och även på annat sätt med de medlemsländer som nu inför detta nya 112-nummer, så att de propagerar för det och informerar om det, för annars uppstår det en egendomlig situation: Det finns ett nytt nummer, men man känner inte till det. Det gamla numret, som man känner till, kan inte längre användas. Detta måste i någon mån ske hand i hand, men det är fullt genomförbart.
Kravet på att larmcentraler skall klara av att arbeta på åtminstone tre av gemenskapens språk - i princip ja, som Radio Eriwan skulle svara -, kommer endast att kunna genomföras med stor svårighet, för om man inte ens i kontrolltornen på flygplatserna klarar av att tala engelska - det är det enda språk som gäller där - tvivlar jag på om det då omedelbart skulle kunna fungera med tre gemenskapsspråk. Man kan emellertid undersöka det, vi kan propagera för det och se hur långt vi kommer, för dessa telefonnummer kommer då också att användas av människor som är på besök där eller som inte förstår landets språk. Jag tror att detta var de frågor som jag måste gå in på. Jag hoppas att det slutgiltiga beslutet kan komma snart.
Tack så mycket, herr kommissionär Bangemann.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Upplysningar på etiketten för livsmedel som framställs av
genetiskt modifierade organismer
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0181/98) av K. Collins för utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd om förslag till rådets förordning om att för vissa livsmedel som framställts av genetiskt modifierade organismer göra det obligatoriskt att på etiketten ange andra upplysningar än de som anges i direktiv79/112/EEG (KOM(98)0099 - C4-0227/98-98/0811(CNS)).
Herr ordförande! Det är synd att föredraganden inte är här, men jag vill gärna helt kort lägga fram PPE-gruppens åsikt om Collins betänkande.
På fredag denna vecka kommer vi att fira ett minnesvärt jubileum. Då har nämligen novel food -förordningen varit i kraft ett år, utan att medborgarna i Europa har märkt några som helst praktiska konsekvenser av det. Det beror säkert på att vi för närvarande fortfarande inte har några lagstadgade genomförandeföreskrifter, och det beror på att produkterna som ju redan i stor utsträckning finns på marknaden - genmodifierad majs respektive soja - togs bort ur novel food -förordningen, och att kommissionen gjorde den tolkningen att det inte rörde sig om nya produkter. Jag tyckte det var förargligt då, men jag tycker att det är bra att man nu föreslår att även dessa produkter skall märkas. Herr Bangemann, ni har de sista åren råkat ut för mycket kritik i samband med denna fråga. Här har vi nu anledning att lovorda er för att ni har lagt fram detta förslag, och jag tror att förslaget i sin helhet inte är så dåligt som det ibland påstås.
Det finns några punkter som vi kan tvista om. PPE-gruppen stöder i det stora hela förslagen från utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, men man kan säkert ha delade meningar om det. Vi anser att man borde fastslå ett de minimis -värde, som dock inte, som några föreslår, borde ligga på 5 procent, så att man i grund och botten kan utgå från att det inte längre finns några på något vis genmodifierade livsmedel. Alla kan nämligen läsa in något sådant i det. Man måste snarare fastslå mycket låga värden, och här måste vetenskapliga livsmedelskommittén komma med förslag. En lista på produkter som inte måste märkas, skulle kunna vara till hjälp, men jag tror inte att något parti borde bita sig fast i denna tvist, utan här måste det vara möjligt med en kompromiss.
Personligen anser jag att den av kommissionen föreslagna kan-bestämmelsen inte är så dum - den innebär att om man inte vet om innehållet omfattar genmodifierade organismer, bör man också kunna göra en märkning med noteringen " kan innehålla" . Min huvudsakliga bön till kommissionen, men också indirekt till ministerrådet, är: Se till att ni snart blir eniga! Alla måste kunna kompromissa. Alla måste göra avsteg från extrema ståndpunkter. Det får helt enkelt inte vara på det viset, att medborgarna, trots bestämmelserna, måste vänta på genomförandedirektiven. Vi behöver ett klart beslut, så att industrin och konsumenterna vet vad som gäller, och till detta behövs kompromissvillighet från alla sidor.
Herr ordförande! Vid den här tiden på dygnet blir ni mer överseende med talartiden, desto mer som föredraganden utan tvivel är upptagen med att äta sparris, som jag hoppas inte är genmanipulerad.
Kära kolleger, herr kommissionär! Förordningen om novel food har nu tillämpats i ett år, nästan på dagen, åtminstone i teorin, eftersom den är helt verkningslös i praktiken. Våra debatter är i dag lika intensiva, i strävan om att komma fram till hur vi praktiskt skall bemöta ett stort problem för konsumenten: hur bör en novel food -produkt märkas? Vilka kriterier bör man använda? Vilken analysmetod är trovärdig? Vad skall man göra när genetiskt manipulerade organismer blandats med livsmedel av samma slag, fast icke-manipulerade? Det här är frågor som det inte finns några tillfredsställande svar på i dag, i varje fall inte i kommissionens förslag. Kommissionen strävar efter att bryta dödläget genom att föreslå en ny förordning för märkning, som kompletterar direktivet från 1979 och som tillämpas för genmanipulerad soja och majs, produkter som började saluföras långt innan förordningen om novel food började gälla.
Vad föreslår kommissionen? Den går in för ett system som grundas på spårning av modifierat DNA eller modifierade proteiner i den slutliga produkt som levereras till konsumenten. Detta innebär konkret att ungefär 50 procent av förädlade livsmedelsprodukter undslipper märkning helt, eftersom DNA eller modifierat protein omvandlas eller förstörs i slutprodukten. Det är inte vad konsumenten önskar. Konsumenten vill känna till produktens ursprung, vill veta om man har använt sig av genteknik. Däremot är det vad industrin vill, eftersom de är mycket rädda för att konsumenterna skall avstå från dess produkter. Detta är alltså problemet. Vad göra? Det finns ett alternativ, som kommissionen för övrigt tar upp. Det består i att analysera de oförädlade produkterna i början av produktionskedjan, och att med hjälp av ett ursprungscertifikat ge produkten en garanti om den inte är genmodifierad, och självklart att följa alla avledda produkter fram till slutprodukterna. Det är den metod vi förespråkar, vi, de Gröna i Europaparlamentet.
Vi har lagt fram ändringsförslag med det innehållet, och vi skulle vilja göra ett tillägg till förslaget, nämligen att de som levererar genmanipulerade produkter skall ansvara för alla analyser. Det skulle faktiskt vara skandalöst om de som garanterar icke-förädlade produkter var de som stod för kostnaderna.
Tack så mycket, herr Lannoye. Presidiet, accepterar, med en mycket överseende tolkning av arbetsordningen, att vår föredragande, Collins, ersätts en catastrophe av Bowe. Men enbart med en mycket överseende tolkning, och med anmärkningen att begäran om ersättning, i liknande situationer, skall komma till presidiet i tillbörlig ordning och i god tid och inte vid beslutstillfället.
Herr ordförande! Detta förslag är oerhört viktigt genom att det bringar en viss grad av klarhet, vilket länge varit välbehövligt, i något som under det senaste året varit en extremt otydlig och förvirrad situation. Frågan om märkning av genetiskt modifierade livsmedel är en viktig fråga när det gäller att upprätthålla allmänhetens tillit och förtroende för utvecklingen inom den biotekniska industrin och vid införandet av biotekniska produkter på marknaden.
De problem som vi har haft har att göra med särskilda produkter framställda av genetiskt modifierad soja och majs som började figurera på marknaden innan det nya livsmedelsdirektivet kom på plats. Följaktligen har det funnits ett rättsligt vakuum och inget verkligt effektivt märkningsförfarande för dem. Det ursprungliga kommissionsförslaget, som fortfarande är under diskussion i rådet, försöker att ta upp en del av de problem som är relaterade till märkning av genetiskt modifierade produkter. Jag måste emellertid säga att om ni granskar kommissionens förslag, så är det varken bra eller dåligt - bra till vissa delar.
I synnerhet skulle jag vilja opponera mig mot kommissionens förslag där den föreslår att det bör finnas en benämning " kan innehålla" . Det verkar för mig som att detta " kan innehålla" är en beteckning som är utformad för att skapa förvirring, misstro och brist på förtroende bland allmänheten, snarare än förtroende. Följaktligen har parlamentet lagt fram ett förslag som kommer att klargöra situationen och garantera att produkter som innehåller en beståndsdel av genetiskt modifierat ursprung som kan identifieras genom rimliga tester, till ett rimligt pris och med rimlig tillförlitlighet, är adekvat märkta. Detta kommer att skapa visst förtroende på marknaden och förhoppningsvis en viss grad av sympati och förståelse hos befolkningen, vilket kommer att uppmuntra den fortsatta produktion av genetiskt modifierade produkter och den biotekniska industrin i allmänhet. Man bör inte underskatta vikten av allmänhetens tillit och förtroende i etablerandet av en tydlig ram inom vilket den biotekniska industrin kan utvecklas. Rättsliga ramar är bra och är extremt viktiga och rättslig stabilitet och tydlighet är bra. Men dessutom behöver man, om dessa produkter skall kunna marknadsföras ordentligt, allmänhetens förtroende.
De förslag som ni har framför er tillhandahåller regler och föreskrifter som är tydliga, förståeliga, baserade på god vetenskap och ger allmänheten den information den behöver för att kunna göra ett medvetet val. Det är ganska tydligt att om vi tar dessa nuvarande regler och föreskrifter och tillämpar dem på produkter på marknaden, kommer en betydande del av produkterna på den ordinära stormarknaden att bli märkta. Jag tror inte att vi bör vara rädda eller oroa oss för det. Vi borde vara glada över att allmänheten ges information, på grunder utifrån vilka de kan göra ett medvetet val. Med tanke på den informationen och med en stillsam tillit och förtroende för produkten, känner jag mig ganska övertygad om att när det gäller vissa tidiga produkter som har tagit sig in på marknaden - jag relaterar till, som exempel, den genetiskt modifierade tomatpuré som nu konkurrerar ut vanlig tomatpuré i det Förenade kungariket med två burkar mot en - att ni kommer att få se en långsamt förändrad preferens för genetiskt modifierade produkter bland befolkningen när de inser att de är ofarliga, av god kvalitet, pålitliga, tillförlitliga och att de på inget sätt reflekterar viljan hos stora biotekniska företag att försöka göra vinster på farliga produkter som kan skada deras hälsa.
Jag tror att allmänheten, när de väl har sett de märkta produkterna framför sig och sett fördelarna som kommer av användandet av genetiskt modifierade produkter på marknaden, kommer att tycka att vårt arbete i kväll - av de få glada som är här, nästan som en sammanslutning - kommer att bli en språngbräda till en betydligt mer logisk, sund och förståndig organisering av den europeiska marknaden. Det är en marknad där biotekniska produkter är accepterade som normala, vettiga, hälsosamma och acceptabla, i motsats till det nuvarande synsättet där de behandlas med misstänksamhet, tvivel och nästan som produkten av någon konstig och oacceptabel vetenskap.
Jag hoppas att kommissionen lyssnar på vad vi säger och är beredd att ändra sitt förslag beroende på att vi vet vad allmänheten anser. Jag talar om det för er nu, att om ni vill sälja dessa produkter måste de få denna märkning.
Jag vill inte gå in på det som Liese återigen har nämnt. Jag vill bara påminna honom om att novel food -förordningen när allt kommer omkring har antagits i den form som parlamentet hade godkänt. Jag sade då, när man här i parlamentet jublade över det, att det är lite för tidigt, eftersom jag inte ansåg att bestämmelserna var särskilt praktiskt genomförbara. Jag försökte inte dölja min åsikt då. Det kritiserade man mig då för, och nu kritiserar man mig också för att jag då varnade för det! Men det är kanske en kommissionärs roll.
Detta leder mig nu direkt till det som det handlar om i dag. Naturligtvis skall vi bidra till en lösning, och vi har ju utgått från två principiella förutsättningar. För det första: Vilket förfarande, vilket kriterium som än väljs, bör det sättas i relation till vetenskapliga rön. Vi vet att vetenskapliga rön vidareutvecklas. Inget vetenskapligt konstaterande kommer att äga bestående i 10 eller 20 år, men om vi helt och hållet avstår från att vägledas av vetenskapliga rön, hamnar vi på ett område av godtycklighet. Då kan man göra vad man vill. Det anser vi inte vara förnuftigt, och det är för övrigt inte heller rättsligt gällande. Jag kan inte ålägga någon en förpliktelse, som jag så att säga trollar fram ur intet.
För det andra bör vi föreskriva en märkning, som ger konsumenten sådan information som han sedan faktiskt också kan hantera, och som betyder något för honom. När det gäller den första frågan befinner vi oss nu i nivå med rådets diskussion. Sen får vi ju se. Rådet har kämpat sig fram till att man skall referera till vetenskapliga rön. I tre frågor har det en annan åsikt än vi, nämligen när det gäller en tröskel, ett minimum, och när det gäller en negativlista. Om man i dessa båda frågor refererar till vetenskapliga rön, betyder det nämligen att man för ögonblicket inte kan fatta något beslut. Detta säger jag än en gång med all tydlighet. Men om vi till slut av parlamentet och rådet tvingas göra något sådant, då måste vi göra det. Vi vill inte sätta oss till motvärn. Jag är helt beredd att säga att det då helt enkelt är majoritetens åsikt.
När det gäller den tredje frågan, om att det may contain , har jag en annan åsikt än parlamentet. May contain har en hel rad fördelar, för övrigt även för konsumenten, men i första hand också för småföretagen, som inte är i stånd att göra allt som är nödvändigt för att kanske sätta på en etikett med hänvisningen " innehåller inte" . Alla dessa människor kommer, för att vara säkra på att inte drabbas av några som helst skadeståndsanspråk, att märka produkterna med " innehåller" . Då kommer ni att få se, herr Bowe, att man redan i dag enligt våra beräkningar måste märka ca 60 procent av the processed food, och, om man vill vara säker, märkas med contains GMO , och ni får se att då kanske 90 procent eller 100 procent kommer att märkas på detta sätt. Det är då en nollinformation för konsumenten, för om denne inte längre har någon möjlighet att skaffa sig en " GMO-fri" produkt, eftersom tillverkarna är mer eller mindre tvungna att försäkra sig mot varje risk som ansvarsföreskrifterna kan innebära, då får konsumenten inte längre någon som helst information.
Jag säger än en gång att detta är min ståndpunkt. Den har jag haft redan från början. Det stämmer, herr Liese, att man skällde på mig för den. Nu ser många människor, i synnerhet också bland de Gröna - det är kanske inte precis det stöd man önskar sig, men det är ju ändå bra om de stöder mig i denna fråga - hur farligt det är som majoriteten här gör. I detta sammanhang skulle jag vilja berätta en anekdot från Bayern. När man en gång förebrådde en bayersk parlamentsledamot för att han tillsammans med majoriteten hade röstat ned en mycket förnuftig ståndpunkt, så sade han, att det kunde ju hända att de andra var klokare, " men vi är ju fler " . Jag hoppas att man kan göra en lämplig översättning av det till alla språk.
Alltså, ni är fler , och nu får vi se hur vi kommer till rätta med rådet. Naturligtvis kommer kommissionen inte att motsätta sig en kompromiss, men ni kan inte klandra oss om vi klart och tydligt säger att en lösning på de eller de villkoren inte är tillämpbar, eller inte kommer att ge konsumenten den information som han önskar. Det är det som är problemet, inte tilltron! Där är jag ense med er. Tillvänjningsprocessen kommer säkert att leda till att den rädsla, som vi nu delvis lever med, kommer att försvinna. Men det återstår trots detta ett berättigat intresse från konsumenternas sida. De vill veta: Innehåller det nu genetiskt modifierade organismer eller inte? Detta intresse kan vi när allt kommer omkring inte tillfredsställa. Det är min åsikt, och hittills har det också varit kommissionens åsikt.
Herr ordförande! Jag vill be kommissionären om ett förtydligande. I förslaget till förordning finns det utan tvekan ett fel, eller en vaghet, eftersom man pratar om produkter som skulle ha saluförts och märkts innan förordningen trädde i kraft. Det engelska ordet är " products" . Jag antar att det i själva verket rör sig om tidigare lager eller artiklar. Det handlar om det som redan har lagts på lager. Om det skall vara " produkter" är emellertid termen tvetydig.
Enligt min åsikt kan det här inte uppstå något missförstånd, eftersom relativsatsen ju tydligt säger " eftersom dessa växter godkändes före ikraftträdandet" . Det betyder att det handlar antingen om a stock eller om en produit, men den måste ha funnits på marknaden före ikraftträdandet. Det är ändå klart och entydigt! Om det var fråga om ett lager eller om en produkt, som kanske bara befann sig i produktionsprocessen, spelar då ingen roll, utan det handlar om tidpunkten.
Herr ordförande! Jag har en kort fråga till kommissionären. Om kommissionen vill att människor skall acceptera dessa produkter, varför ger den inte folk det de vill ha, vilket är enkelhet och tydlighet. Gör er av med " kan innehålla" . Varför vill ni ha " kan innehålla" ? Ge helt enkelt folk klara och tydliga besked. Låt dem bestämma. Jag har viss tilltro till människor.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.38.)
| sv |
Röstförklaringar
Talmannen: Vi fortsätter nu med röstförklaringarna.
Muntliga röstförklaringar
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Byggsektorn är en mycket viktig näringsgren i varje lands ekonomi. En sådan grundläggande del av marknaden kan inte förbises när man eftersträvar ekonomisk tillväxt och förbättrad levnadsstandard. Alla är medvetna om hur viktigt det är med en korrekt byggd eller moderniserad struktur i fråga om säkerhet och bekvämlighet. Samtidigt strävar vi alla efter att minska kostnaderna för att bygga bostäder, industribyggnader och offentliga byggnader. Betänkandet syftar till att undanröja hinder på marknaden, möjliggöra effektiv saluföring av byggnadsmaterial och garantera konkurrenskraftiga priser i sektorn. Fördelarna med detta initiativ kommer att märkas i hela EU. Jag ger också mitt fulla stöd till författarens förslag om ökad säkerhet för byggnadsarbetare.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Med hänsyn till Stihlerbetänkandet står det klart vilken viktig roll som byggsektorn spelar i EU. Vi var helt enkelt tvungna att ta itu med de problem som de tolv miljoner medborgare som är sysselsatta i sektorn upplever.
Stihlerbetänkandet är ett värdefullt redskap för att riva ned de nationella administrativa och tekniska hinder som blockerar saluföringen av byggprodukter inom EU och för att fortsätta bygga en inre marknad i denna sektor.
Jag stöder det erkännande som byggsektorns små och medelstora företag har fått, precis som jag stöder den särskilda uppmärksamhet som man har fäst vid behovet att återvinna byggprodukter, en fråga av yttersta vikt i kampen mot klimatförändringar. Men jag skulle vilja ta detta tillfälle i akt att uppmärksamma frågan om arbetsmiljön för anställda i byggsektorn. De riktlinjer som föredraganden har inbegripit i detta ärende är användbara, men de måste utvecklas.
Det är vår plikt att diskutera och vidareutveckla dessa förslag i den omedelbara framtiden, och därmed se till att anställda i byggsektorn får en hög skyddsnivå. Tragedin med arbetsrelaterade dödsfall är en fråga som angår EU som helhet. Jag hoppas att vi kommer att lyckas sätta stopp för dessa genom vårt arbete.
Hannu Takkula: (FI) Herr talman! För det första skulle jag vilja tacka Catherine Stihler för detta utmärkta betänkande. Det är mycket viktigt att rikta uppmärksamheten på harmoniseringen av saluföringen av byggprodukter, för i framtiden kommer vi att behöva bättre byggen av högre kvalitet.
Vi måste komma ihåg att det viktigaste, även om detta är en mycket konkurrenskraftig industri, inte är konkurrensen i sig, utan slutresultatet. Det är viktigt att de byggnader som uppförs i EU är säkra för såväl användarna som byggnadsarbetarna och andra anställda under byggnadsprocessen.
Det är mycket viktigt att vi också åstadkommer en harmonisering på området saluföring av byggprodukter, och till följd av detta lyckas utbyta bästa praxis. Det stämmer att många EU-länder fortfarande använder material som är hälsovådliga för de inneboende. Vi har till exempel ett enormt problem med mögel i många medlemsstater i EU, och det är därför viktigt att använda bästa praxis och innovationer för att försöka inrikta saluföringen av byggprodukter på saluföring av produkter som är hälsosamma och nöjaktiga för användarna.
Jag vill därför tacka Catherine Stihler för detta utmärkta betänkande. EU behöver bra byggprodukter och ett system för saluföring med särskild hänsyn till säkerhetsbestämmelserna.
Daniel Hannan: (EN) Herr talman! Förra veckan kom den franska premiärministern till London och sade att vi måste ansluta oss till projektet att bistå euron. Vi lägger för ögonblicket bort frågan om huruvida vi åter borde dras in i någon annans problem. Låt oss i stället fokusera på det centrala logiska felslut som föreligger här. Han säger att den europeiska integreringen inte fungerar, så vi ska ha mer europeisk integrering! Jag är säker på att ni kan upptäcka problemet i hans resonemang. ”Min jolle kantrar hela tiden, så jag skulle vilja få ansvar för en oceanångare.” ”Min gokart har kraschat, så var så snäll och sätt mig bakom ratten på en långtradare med släp.” Oavsett vad problemet är ligger svaret alltid närmare europeisk integrering.
EU är en lösning på jakt efter ett problem, men den dagen då vi inte längre kan tvinga oss själva på både marknader och den allmänna opinionen kommer med säkerhet. Förtrollningen håller på att brytas, och shamanens besvärjelser förlorar sin kraft.
Clemente Mastella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd. EU:s bidrag utgör mer än 40 procent av allt internationellt humanitärt bistånd. Genom sin humanitära politik visar EU konkret sitt engagemang för människor i tredjeländer som behöver hjälp i en extremt utsatt situation.
Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd som undertecknades den 18 december av rådets och kommissionens ordförande samt Europaparlamentets talman utgör ett stort framsteg. Här måste jag påpeka att de åtaganden som omfattas av samförståndet gäller både medlemsstaterna och Europeiska kommissionen.
Under de senaste åren har vi sett ett ökande antal icke-humanitära aktörer i samband med humanitära kriser. Det är nödvändigt att politiska organ och militär eller biståndsorganisationer som verkar i samma arbetsmiljö lär sig mer om varandra och inleder en dialog, samtidigt som de beaktar - och inte kompromissar med - sina respektive roller och befogenheter. När räddningstjänstresurser används måste det naturligtvis ske i enlighet med de internationella riktlinjer som fastställs i det europeiskt samförståndet.
Antonello Antinoro: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag anser att det betänkande som antogs i dag är en text som kommer att leda till ett mer effektivt och förenligt bistånd - och jag vill tacka och gratulera föredraganden Michèle Striffler.
Europaparlamentet bjuder i dag in unionen till ett närmare samarbete för att nå ett samförstånd som syftar till att stärka våra gemensamma reaktioner på humanitära kriser och särskilt till att kraftfullt upprätthålla en fullständig efterlevnad av internationell humanitär rätt.
Vi måste därför se till att humanitärt bistånd och biståndsarbetare får bättre tillgång till befolkningar i nöd, och eftersom det finns fler sådana befolkningar i dag måste vi lyckas göra ännu mer än det som vi hittills har gjort, genom kommissionen eller bilaterala program. Samtidigt som det finns enorma behov blir det allt svårare att fördela biståndet, och det är även riskfyllt och farligt på grund av den alltmer komplexa internationella ramen.
Med tanke på dessa krav främjar därför detta avtal ett europeiskt samförstånd i vilket man bekräftar att EU-stödet otvetydigt baseras på de humanitära principerna om neutralitet, oberoende och opartiskhet. Det ska vara behovsstyrt och tillhandahållas snabbt och effektivt till krisoffer.
Alfredo Antoniozzi: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, och samtidigt ökar antalet komplexa kriser. Detta innebär att brotten mot internationell humanitär rätt blir värre och det ”humanitära utrymmet” mindre.
De tragedier som nyligen inträffade i Haiti och Pakistan visar åter att de redskap som EU har till förfogande för insatser i samband med naturkatastrofer måste förbättras. Jag instämmer i den allmänna inställningen i betänkandet, och särskilt i uttalandet att Europeiska unionen oförtrutet måste slå vakt om de humanitära principerna. Europeiska utrikestjänsten föreskrivs i Lissabonfördraget. Den ska återspegla unionens politiska tyngd och dess inflytande som den största internationella givaren.
Jag röstade för Michèle Strifflers betänkande, eftersom jag håller med om att det är nödvändigt att vi arbetar för att stärka det europeiska samförståndet och dess handlingsplan samt skapa en global samordning och fördelning av bördorna där de länder som har kapacitet att vara stora givare av humanitärt bistånd tar sitt regionala ansvar.
Jim Higgins: (EN) Herr talman! Det var ett stort nöje att rösta om just detta betänkande, för i betänkandet bekräftar man att livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet. Jordbrukssektorn står inför uppgiften att möta en växande befolknings behov av säkra livsmedel i tillräckliga mängder, trots hinder i form av begränsade naturtillgångar, höga energipriser och klimatförändringar. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent för att möta de ökade behoven från en världsbefolkning som förväntas överstiga 9 miljarder 2050.
Dessutom lider omkring 900 miljoner människor runtom i världen av kronisk hunger på grund av extrem fattigdom, medan upp till 2 miljarder människor är utestängda från en verklig och långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grader av fattigdom. I Europa lever fortfarande 16 procent av medborgarna under fattigdomsgränsen. Det som jag i grund och botten vill säga är att vi måste ta itu med denna fråga direkt. Det är nödvändigt att man medger detta i finansiering av den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, och budgeten bör åtminstone ligga kvar på nuvarande nivå.
Jens Rohde: (DA) Herr talman! I dag har parlamentet valt att formellt erkänna jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Detta är något som vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa har erkänt i många år. På samma sätt erkänner vi att jordbruk är en strategisk sektor när det kommer till livsmedelkvalitet, folkhälsa och hållbar, ekonomisk tillväxt. Men detta rättfärdigar inte utdelning av frukt och mjölk i skolan. Inte heller rättfärdigar det fler marknadsstödda program för mjölkbidrag. Vi skulle vilja påpeka att vi röstade mot dessa förslag, och vi beklagar att de röstades igenom.
Men detta får inte förstöra helhetsbilden, det vill säga att vi måste skapa bra villkor för jordbruket. Smörberg, vinsjöar och skolprogram är emellertid inte heller vägen framåt. Jordbrukarnas inkomst kommer inte att tryggas genom marknadens ingrepp och snedvridning. I stället måste vi investera i forskning och ge jordbrukarna möjligheten att använda ny teknik för alternativa inkomstformer. På det hela taget anser vi att det är ett bra betänkande, och därför röstade vi för det som helhet.
Clemente Mastella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! En tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet, och den uppnås enbart när alla människor alltid har fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckligt med livsmedel.
EU:s nya gemensamma jordbrukspolitik måste återspegla dessa nya krav: den måste därför klart och entydigt möta livsmedelstryggheten och andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, den finansiella och ekonomiska krisen och att säkerställa territoriell balans inom EU.
Vi måste inte bara främja våra produkters konkurrenskraft, utan även traditionellt jordbruk, småskaligt och ekologiskt jordbruk samt lokal distribution. Dessa jordbruksmodeller har alltid bidragit, och fortsätter att bidra på ett betydande sätt till livsmedelsförsörjningen, eftersom de ofta utgör det mest effektiva sättet att bruka jorden i olika geografiska regioner i EU med hjälp av metoder som särskilt har utvecklats i enskilda regioner under lång tid.
Jarosław Kalinowski: (PL) Herr talman! Vår roll som Europaparlamentsledamöter är att agera i syfte att förbättra EU-medborgarnas liv. Att garantera dem tillgång till säkra livsmedel av högsta kvalitet borde vara vår högsta prioritet. Livsmedelsbrist och höga priser åtföljs vanligen av social oro, och vi får inte tillåta att denna situation uppstår på vår kontinent. Om man beaktar den växande befolkningen, klimatförändringar och naturkatastrofer är den globala livsmedelsförsörjningen hotad. Många svälter redan, och för att finna en utväg krävs det en förståndig och helt enkelt gemensam jordbrukspolitik liksom ekonomiskt stöd till sektorn. Jordbrukssektorn borde ges en särskild status som gör det möjligt att vidta särskilda åtgärder och tillämpa lämpliga instrument i händelse av en livsmedelskris.
Mario Pirillo: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Livsmedelsförsörjning och en garanterad tillgång på livsmedel för befolkningar är fortfarande en av de största utmaningarna inom jordbrukssektorn, inte bara i EU utan även runtom i världen.
Innehållet i detta betänkande är mycket glädjande, särskilt som tillgången på livsmedel erkänns som en grundläggande mänsklig rättighet. Tillgången på livsmedel är ett mål som endast kommer att uppnås om man tar itu med två viktiga frågor på allvar - marknadspriser och prissvängningar samt krympande livsmedelslager. EU måste vara i stånd att ingripa med gemensamma och effektiva åtgärder för att säkerställa tillgången på livsmedel och förebygga den allvarliga asymmetri som fortfarande råder i fråga om säkerhetsnormer mellan europeiska och icke-europeiska produkter.
Peter Jahr: (DE) Herr talman! Jag ser med tillfredsställelse på betänkandet om jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning, eftersom vikten av landsbygdens ekonomi på så vis åter sätts i fokus. Min första slutsats är att vi även i fortsättningen behöver en stark europeisk gemensam jordbrukspolitik. Jag vill också tacka föredraganden.
På en punkt har jag emellertid en annan uppfattning, och det gäller inrättandet av ett europeiskt program för livsmedelshjälp inom EU. Jag anser att stöd på plats, med andra ord stöd för att se till att ingen i EU behöver svälta, måste vara medlemsstaternas ansvarsområde, helt enkelt därför att sådana problem bör lösas där de uppstår, nämligen i medlemsstaterna.
Diane Dodds: (EN) Herr talman! I detta betänkande framhålls behovet av tryggad livsmedelsförsörjning för de medborgare som vi företräder. Här betonas även de viktiga kollektiva nyttigheter som jordbrukarna producerar, men som de ofta bara får liten eller ingen uppskattning för. Jag anser dock att ett problem kommer att uppstå.
Jag har nyligen lyssnat till omfattande anföranden med innebörden att den gemensamma jordbrukspolitiken faktiskt borde övergå till att bli en miljöpolitik. Detta skulle enligt min uppfattning få oss att felaktigt tro att vi klarar oss utan europeiska jordbrukare, och kanske bara kan importera livsmedel från länder utanför EU.
Så får det inte bli. Våra jordbrukare bör få stöd till att producera livsmedel på ett sätt som inte skadar miljön, och när det gäller livsmedelsimport är världsmarknaderna helt enkelt alltför volatila, både när det gäller pris och försörjningstrygghet.
Det finns flera saker som vi måste göra. Vi måste ha en stark budget till den gemensamma jordbrukspolitiken. Vi måste locka unga jordbrukare till branschen för att säkra dess framtid. Vi måste ha mer forskning och innovation för att få effektivare produktionsmetoder, och vi måste minska byråkratin - och definitivt inte belasta våra jordbrukare med någon ”grön byråkrati”.
Giommaria Uggias: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! De senaste veckorna har de olika parlamentariska utskott som ägnar sig åt den gemensamma jordbrukspolitiken behandlat frågan om reformen efter 2013.
Det är uppenbart att tryggad livsmedelsförsörjning är en av de viktigaste delarna av jordbrukspolitiken. Denna aspekt måste därför ses mot bakgrund av det betänkande som dagens omröstning gäller, där tryggad livsmedelsförsörjning betraktas som en grundläggande rättighet som därmed måste garanteras på alla tänkbara sätt.
Det krävs ett sådant synsätt i alla akuta situationer, exempelvis i samband med den dioxinskandal som vi för närvarande ser, där dioxin används i djurföda, men även, och framför allt, för att se till att vi får en gemensam produktionsprocess som tar hänsyn till produktionssektorn som helhet, som tar hänsyn till kvaliteten på jordbrukarnas arbete, miljön och marknadsföringen och som därmed tar hänsyn till konsumenterna.
Betänkandet ingår i ett åtgärdspaket som parlamentet har utarbetat för att främja jordbruket, och jag kan därför säga att jag är nöjd.
Alajos Mészáros: (HU) Herr talman! Livsmedelsproduktionen i världen står i dag i allt större omfattning inför olika problem. Ett sådant problem är klimatförändringarna, som tyvärr kan orsaka en oförutsägbar brist på mat och på så vis äventyrar möjligheterna att tillgodose det växande behovet hos världens befolkning, som uppskattas överstiga 9 miljarder 2050. Den gemensamma jordbrukspolitiken måste på ett entydigt sätt hantera utmaningarna i samband med livsmedelsförsörjningen, klimatförändringarna och den ekonomiska krisen. Man måste främja inte bara konkurrenskraft utan även traditionellt jordbruk, småskaligt och ekologiskt jordbruk, och lokala tillgångar. Klimatförändringarna leder till allt fler naturkatastrofer, vilket i sin tur leder till minskade möjligheter att utnyttja stora områden med jordbruksmark och på så vis äventyrar livsmedelsförsörjningen. För att nå ovannämnda mål, och för att främja rimliga livsmedelspriser och rimliga inkomster till jordbrukarna, måste den gemensamma jordbrukspolitikens budget bibehållas på åtminstone samma nivå som nu. Det är därför viktigt att jordbruket hanteras som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Därför röstade även jag för betänkandet.
Hannu Takkula: (FI) Herr talman! Först vill jag säga att det är utmärkt att parlamentet erkänner jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning.
Det är mycket viktigt att vi säkerställer att de livsmedel som produceras i EU framför allt är säkra och fria från orenheter. Jag är ganska bekymrad över vår benägenhet att ta större hänsyn till kvantitet än till kvalitet. Kravet på effektivitet har på något sätt gjort att man bortsett från dessa hälsokrav. När vi talar om tryggad livsmedelsförsörjning är det mycket viktigt att se till att europeiska konsumenter får tillgång till säkra och näringsrika livsmedel av god kvalitet.
Det är också ytterst viktigt att se till att de olika EU-medlemsstaterna bibehåller sina egna jordbruksmetoder. När vi ställs inför naturkatastrofer är det viktigt att vi har en jordbruksekonomi som är självförsörjande. På så vis kan vi tillämpa principen om ursprungsmärkning av lokalproducerade livsmedel för att hantera de problem som kan uppstå när en katastrof inträffar.
Jag vill framför allt betona att dessa principer, som har att göra med hälsoaspekter, är mycket viktiga. Jag hoppas att vi får se mer av trenden med lokalproducerade livsmedel. Det är viktigt att man i hela Europa ser till att jordbruket är absolut livskraftigt och att det går att bedriva jordbruk i alla EU-medlemsstater. Det är en nödvändig och stark grund för framtiden som vi särskilt behöver inom livsmedelssektorn.
Salvatore Tatarella: (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Jag röstade med eftertryck ja till detta viktiga betänkande och vill särskilt framhålla punkt 35 i det välstrukturerade yttrandet från utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet. I denna punkt påpekas att Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet (Efsa) har en väsentlig roll i att bedöma alla risker i samband med livsmedelskedjan inom ramen för ett antal åtgärder i syfte att skydda allmänhetens hälsa och välbefinnande. Här uttrycks även förhoppningen att alla medlemsstater ska inrätta motsvarande nationella organ för samarbete med Efsa.
De allvarliga incidenterna i Tyskland nyligen visar att nationella organ för livsmedelssäkerhet snarast måste inrättas i alla medlemsstater. Det är häpnadsväckande att den italienska regeringen efter att ha inrättat byrån nu har ändrat sig av ekonomiska skäl. Enligt min uppfattning bör inte livsmedelssäkerheten stå och falla med budgetåtstramningar.
Skriftliga röstförklaringar
Luís Paulo Alves: Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll, och jag anser därför att förslaget bör antas vid första behandlingen.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för detta betänkande och kommissionens förslag, eftersom jag anser att det är mycket viktigt att förenkla och klargöra unionens lagstiftning så att den blir tydligare och tillgängligare för alla medborgare. Detta syfte kan inte uppnås så länge det finns åtskilliga utspridda bestämmelser som har ändrats flera gånger och ofta på ett genomgripande sätt. För att kunna fastställa vilka bestämmelser som gäller fordras därför att ett stort antal rättsakter kontrolleras och jämförs. Kodifieringen av lagstiftningen är särskilt viktig för näringslivet, som regleras av en betydande mängd unionslagstiftning i syfte att garantera smidig och fortsatt fri rörlighet för personer, varor och tjänster. Konsolideringen av den lagstiftning som reglerar fusioner av aktiebolag är ett välkommet steg framåt när det gäller att förbättra unionens lagstiftning.
Sophie Auconie: Det finns väldigt många företag i Europa. De ser väldigt olika ut och omfattas av väldigt många regler. Sedan 1978 har det emellertid funnits europeisk lagstiftning som reglerar fusioner av aktiebolag från samma medlemsstat. Det är viktigt att reglera sådana fusioner eftersom de kan inverka väsentligt på de anställdas, aktieägarnas och kreditgivarnas intressen i dessa företag. Dessa parter kan exempelvis påverkas negativt om fusionen senare ställs in. Vi behöver klarhet och rättslig säkerhet i denna EU-fråga på samma sätt som i andra EU-frågor. Genom kodifieringen av direktivet försöker vi uppnå detta. Jag röstade för resolutionen eftersom jag anser att tillförlitlighet är en mycket stark drivkraft för tillväxt.
George Becali: Jag röstade för betänkandet, eftersom kommissionen i sitt förslag till kodifiering av rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 om fusioner av aktiebolag har tagit hänsyn till de redaktionella eller formella ändringsförslag som lagts fram av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, och som bedömts vara motiverade. Exempelvis påpekar den rådgivande gruppen att det är särskilt viktigt att informationen till aktieägarna i de sammanslagna bolagen ges på ett korrekt sätt och är så opartisk som möjligt samt att aktieägarnas rättigheter skyddas på lämpligt sätt. Det finns emellertid inget behov av att fusionsplanen analyseras av en oberoende expert. Förvaltnings- eller ledningsorganen i vart och ett av de berörda bolagen bör dessutom informera bolagsstämman i respektive bolag och förvaltnings- eller ledningsorganen i övriga berörda bolag om väsentliga ändringar som skett mellan datumet för utarbetande av fusionsplanen och om datum för de bolagsstämmor som ska besluta om fusionsplanen.
Mara Bizzotto: Jag röstade för Jiří Maštálkas betänkande eftersom förslaget i fråga har avvägts noggrant av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, som enhälligt bedömde att det var en kodifiering, vilket innebär att det enbart är en redigerad version av den befintliga texten.
Lara Comi: I Italien framlades så sent som igår en undersökning som visade att de företag som har klarat sig bäst under krisen för närvarande är de som har lyckats stärka sina tillgångar. I undersökningen, som är utförd vid ett erkänt italienskt universitet på uppdrag av landets mest aktiva företagsorganisation, hävdas i synnerhet att fusion var det främsta konsolideringssättet. Det är ingen tillfällighet att stora finansiella transaktioner, däribland fusioner, går hand i hand med omstrukturering och försök till effektivisering inom alla ekonomiska sektorer. EU-institutionerna måste därför fastställa regler på den inre marknaden som kan ge garantier åt alla berörda parter och göra det möjligt för duktiga företag att konkurrera bättre utan rättslig osäkerhet, byråkrati och skyldigheter på grund av rena missförstånd. I en modern, liberal och effektiv ekonomi - som jag anser att vår måste vara - behövs särskild lagstiftning om fusioner men bara om den, i likhet med det direktiv som föreslagits i dag, inte utgör något hinder utan är smidig samt skyddar friheter och rättigheter hos de personer som skulle kunna drabbas negativt av sådana här transaktioner.
José Manuel Fernandes: Under detta sammanträde har parlamentet, efter ett ändrat förslag från parlamentet och rådet, undersökt ett förslag till lagstiftningsresolution om fusioner av aktiebolag (kodifierad version) och antagit kommissionens förslag. Under förutsättning att förslaget endast syftar till att kodifiera rättsakterna utan att ändra deras sakinnehåll samt syftar till att förbättra arbetsmetoderna, och med tanke på att det innehåller de former som föreslagits och bekräftats av den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, röstar jag för förslaget, eftersom jag inser att det kommer att innebära en avsevärd förbättring av aktiebolagens funktionssätt, särskilt genom att de moderniseras och anpassas.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för betänkandet eftersom den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, bedömer att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll och att de befintliga rättsakterna bör kodifieras för att skapa klarhet och överskådlighet.
David Martin: Jag röstade för betänkandet eftersom den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, bedömer att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.
Andreas Mölzer: Att genomföra en kodifiering i syfte att skapa klarhet efter ett visst antal ändringar gör verkligen saker och ting enklare. I allmänhet bör vi emellertid överväga om det över huvud taget behövs en sådan mångfald av regler och bestämmelser. På vissa områden är det överdrivet och skapar knappast någon ytterligare klarhet för konsumenterna, men på andra områden finns föreskrifter om ändringar av livsmedelsbenämningar. För att skydda aktieägarnas och tredjeparternas intressen är samordning av medlemsstaternas lagstiftning om fusioner av aktiebolag ett lämpligt sätt att säkerställa att rätten till information beaktas. Jag kan emellertid inte rösta ja till vissa av ändringsförslagen och har därför röstat nej till betänkandet som helhet.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för betänkandet eftersom det inskränker sig till en kodifiering av befintliga rättsakter om fusioner av aktiebolag. Den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, behandlade förslaget om att kodifiera rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag, och konstaterade den 21 september 2010 enhälligt att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.
Aldo Patriciello: Vid min bedömning av förslaget till lagstiftningsresolution om fusioner av aktiebolag beaktade jag följande rättsakter: kommissionens förslag till Europaparlamentet och rådet, den gemensamma ståndpunkt som fastställdes vid första behandlingen den 17 juni 2008, artiklarna 294 och 50 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilka låg till grund för kommissionens förslag till parlamentet, det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, artiklarna 86 och 55 i parlamentets arbetsordning samt slutligen betänkandet från utskottet för rättsliga frågor.
Utifrån detta bestämde jag mig för att rösta ja till parlamentets ståndpunkt vid första behandlingen, eftersom den ligger i linje med rekommendationerna från den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, framför allt med tanke på att det endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll.
Paulo Rangel: Enligt den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, gäller förslaget endast en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll, och jag anser därför att förslaget bör antas vid första behandlingen. Jag röstade därför ja till betänkandet.
Raül Romeva i Rueda: Efter att ha sökt juridisk rådgivning uppgav avdelningarna att den rådgivande gruppen, sammansatt av de juridiska avdelningarna vid Europaparlamentet, rådet och kommissionen, med hänsyn till det interinstitutionella avtalet av den 20 december 1994 om påskyndad arbetsmetod för officiell kodifiering av texter till rättsakter, och särskilt punkt 4 i detta avtal, skulle sammanträda den 21 september 2010 för att behandla bland annat det förslag som hade lagts fram av kommissionen.
Vid detta sammanträde behandlade gruppen det ändrade förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv, som syftar till att kodifiera rådets tredje direktiv 78/855/EEG av den 9 oktober 1978 grundat på artikel 54.3 g i fördraget om fusioner av aktiebolag, och konstaterade enhälligt att förslaget endast gäller en kodifiering av de befintliga rättsakterna som inte ändrar deras sakinnehåll. Med hänsyn till detta bestämde vi oss att stödja förslaget.
Luís Paulo Alves: Jag stöder undertecknandet av Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen den 1 januari 2007.
George Becali: Jag röstade för betänkandet i likhet med mina ledamotskolleger. Bortsett från den formella aspekten är det viktigt med tanke på det förenade Europas övergripande roll i olika regioner, inte bara dess ekonomiska utan även dess politiska roll. Tack vare detta har Medelhavsregionen varit och är fortfarande en region av strategisk betydelse.
Maria Da Graça Carvalho: Jag välkomnar antagandet av resolutionen. Jag stöder ingåendet av ett protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen.
Diogo Feio: Den lagstiftningsresolution som vi har röstat om utarbetades genom det förenklade förfarandet i enlighet med artikel 46 i arbetsordningen. Jag anser att det är berättigat med tanke på frågans okontroversiella art. Europa-Medelhavsavtalet mellan Europeiska gemenskaperna och Jordanien måste omfatta Bulgarien och Rumänien, så det föreslagna protokollet har skäl att bli giltigt och förtjänar parlamentets enhälliga stöd.
José Manuel Fernandes: Genom Europa-Medelhavsavtalet upprättas en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, och protokollet syftar till att uppdatera avtalet med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som tillämpas provisoriskt sedan den 1 januari 2007. I denna lagstiftningsresolution lägger rådet fram en begäran om parlamentets godkännande av protokollet. Eftersom jag inte har några invändningar mot ett sådant godkännande har jag röstat ja.
David Martin: Jag röstade ja till betänkandet, som är en enkel rutinfråga om att uppdatera det befintliga avtalet med anledning av Bulgariens och Rumäniens anslutning. Förslaget har ingen inverkan på EU:s budget och är okontroversiellt.
Jean-Luc Mélenchon: Det är en ren villfarelse att protokollet endast skulle innebära att en associering mellan EU och Jordanien upprättas genom Europa-Medelhavsavtalet i linje med vad som i praktiken tillämpas sedan den 1 januari 2007. Brådskan att genomföra Europa-Medelhavsavtalets frihandelsområde till 2015 förklarar all brist på överensstämmelse med demokratiska principer. Dessa förtäckta metoder har just visat sina begränsningar i Tunisien. Jag kommer att rösta mot denna text.
Andreas Mölzer: Jag röstade för resolutionen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, eftersom alla villkor var uppfyllda och eftersom det som förelåg främst var en handling av formell karaktär.
Maria do Céu Patrão Neves: Rekommendationen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen förtjänar min röst. Det är verkligen mycket viktigt att eftersträva en tålig, konsekvent och effektiv grannskapspolitik. Eftersom rådet i enlighet med de rättsligt fastställda villkoren i fördragen har lagt fram en begäran om parlamentets godkännande av detta protokoll finns det inget som står i vägen för antagandet.
Aldo Patriciello: Europa-Medelhavsavtalen får allt större betydelse i EU:s åtgärder för associering. I detta fall tänker jag därför ge mitt stöd till utkastet till Europaparlamentets lagstiftningsresolution om ingåendet av ett protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, som parlamentet redan har godkänt så att protokollet skulle kunna ingås.
Mitt stöd grundar sig även på ett antal rättsakter, nämligen på utkastet till rådets beslut, utkastet till protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen, begäran om godkännande som rådet lagt fram i enlighet med artikel 217 och artikel 218.6 andra stycket led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, artiklarna 81, 90.8 och 46.1 i parlamentets arbetsordning samt rekommendationen från utskottet för utrikes frågor.
Mot bakgrund av allt detta stöder jag den samarbetsstrategi som EU har antagit.
Paulo Rangel: Jag röstade för ingåendet av protokollet, som är fullständigt motiverat med hänsyn till behovet av att inkludera Republiken Bulgarien och Rumänien som avtalsparter i Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, vilket ingicks i Bryssel den 24 november 1997 och trädde i kraft den 1 maj 2002.
Raül Romeva i Rueda: Med beaktande av utkastet till rådets beslut (06903/2010), med beaktande av utkastet till protokoll till Europa-Medelhavsavtalet om upprättande av en associering mellan Europeiska gemenskaperna och deras medlemsstater, å ena sidan, och Hashemitiska konungariket Jordanien, å andra sidan, med anledning av Republiken Bulgariens och Rumäniens anslutning till Europeiska unionen (09373/2008), med beaktande av begäran om godkännande som lagts fram av rådet i enlighet med artikel 217 och artikel 218.6 andra stycket led a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (C7-0384/2010), med beaktande av artiklarna 81, 90.8 och 46.1 i parlamentets arbetsordning, med beaktande av rekommendationen från utskottet för utrikes frågor, anser gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen att parlamentet bör godkänna ingåendet av protokollet.
Maria Da Graça Carvalho: Det här är en rekommendation om att ingå ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Jag röstade för resolutionen om utkastet till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. För närvarande har gemenskapen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet. Följaktligen har rådet bemyndigat kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i de bilaterala avtalen med gemenskapsavtal. Kommissionen har förhandlat fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, tillåta beskattning av flygbränsle för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium och bringa överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning när det gäller bestämmelser i bilaterala avtal som är klart konkurrensbegränsande, såsom obligatoriska kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag.
Diogo Feio: Genom överföringen av medlemsstaternas behörighet till EU berättigas ersättandet av bilaterala luftfartsavtal med nya i vilka unionen är en part.
Den resolution som vi röstat om gäller vissa frågor av detta slag och syftar till att harmonisera gällande internationella rättsakter samt anpassa dem till de ytterligare krav som EU-lagstiftningen innebär. Ämnet i fråga är högst fackmässigt och handlar om att byta ut tidigare gällande avtal mot nya utan att det medför kontroversiella effekter eller påtagliga förändringar av ideologin. Att utskottet röstade enhälligt ja till förslaget bekräftar denna tolkning. Allt som behövdes i plenum var därför att ratificera ett beslut med brett stöd. Jag röstade ja.
José Manuel Fernandes: I det betänkande som lagts fram av Dieter-Lebrecht Koch föreslås att ett avtal ska ingås mellan Europeiska unionen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. EU:s avsikt med avtalen är att standardisera förfarandena i hela EU. I enlighet med EU-domstolens avgörande finns det därför ingen anledning att ha bilaterala luftfartsavtal mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Därför välkomnar jag antagandet av detta avtal som kommer att stärka banden av territorial sammanhållning inom EU och bringa överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.
João Ferreira: Mot bakgrund av det rådandet läget för civilflyget anser vi att detta utkast till avtal ger upphov till allvarliga betänkligheter om räckvidden och de potentiella konsekvenserna. Detta område är strategiskt när det gäller att skydda nationella intressen av flera skäl, och medlemsstaterna har hittills fattat sina egna beslut om hur dessa avtal, som har uppenbar inverkan på flygbolagen, bör vara uppbyggda och vilken räckvidd de bör ha. Ändå är avsikten att marknaden från och med nu ska råda även här. I detta sammanhang får vi inte underskatta risken för att försöken att skapa lika konkurrensvillkor för de olika europeiska företagen i stället kan bidra till att underlätta för monopolbildning inom sektorn, vilket redan pågår, och minska medlemsstaternas förmåga att försvara sina nationella flygbolag.
Den allestädes närvarande och heliga ”fria konkurrensen” försvaras till varje pris och är återigen den pelare som initiativet grundar sig på. Konsekvenserna för sektorn skiljer sig inte markant från andra sektorer: det leder i sådana här fall alltid till monopolbildning i slutändan. Därför röstade vi inte ja till betänkandet.
Juozas Imbrasas: Jag röstade för betänkandet eftersom unionen har exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelser på luftfartsområdet som hittills har styrts av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer. Följaktligen måste unionens avtal ersätta vissa bestämmelser i de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. För att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag ersätts de traditionella klausulerna om utseende av lufttrafikföretag från en medlemsstat som är part till det bilaterala avtalet av en EU-klausul som hänför sig till samtliga lufttrafikföretag från EU. Medan flygbränsle i allmänhet befrias från skatt i traditionella bilaterala avtal, tillåts sådan beskattning för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium enligt rådets direktiv 2003/96/EG om en omstrukturering av gemenskapsramen för beskattning av energiprodukter och elektricitet. Dessutom bringas bestämmelser i bilaterala avtal som är klart konkurrensbegränsande (obligatoriska kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag) i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.
Jarosław Kalinowski: Afrikanska länder i regioner med särskilt svåra villkor geografiskt och klimatmässigt sett behöver särskild behandling. Men de som lever där behöver inte bara mat och vatten utan även utbildning, och de vill ha ett värdigt arbete och kunna röra sig fritt. Avtalet mellan Europeiska unionen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen, som ersätter vissa bestämmelser i tidigare avtal, underlättar väsentligt och skapar mer rättvisa på marknaden för lufttransportförfaranden mellan avtalsparterna. Det förhindrar orättvisa, monopolistiska metoder och underlättar resandet för vanliga medborgare. Dessutom skapas nya möjligheter för turister från hela världen och för den utveckling som sker i samband med detta inom denna ekonomiska sektor i Afrika.
Giovanni La Via: Jag röstade för rekommendationen om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Avtalet har förhandlats fram av kommissionen och syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de befintliga bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Bland de viktigaste förändringarna i samband med det avtal som vi röstade om i dag tycker jag att man bör nämna bestämmelserna för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag. För detta ändamål ersätts de traditionella klausulerna om utseende av lufttrafikföretag från en medlemsstat som är part till det bilaterala avtalet av en EU-klausul som hänför sig till samtliga lufttrafikföretag från EU.
David Martin: Jag röstade för ett godkännande av detta avtal. Avtalet är ett av de övergripande luftfartsavtal som syftar till att bringa överensstämmelse mellan befintliga bilaterala luftfartsavtal och EU:s konkurrenslagstiftning. Detta är resultatet av EU-domstolens beslut 2003 som gav unionen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal. I likhet med andra övergripande luftfartsavtal innebär detta avtal att man skapar en EU-klausul om utseende av lufttrafikföretag, som gör att samtliga EU-lufttrafikföretag kan dra nytta av etableringsrätten, det tar itu med säkerhetsfrågor och beskattning av flygbränsle samt åtgärdar eventuella avvikelser från EU:s konkurrenslagstiftning.
Jean-Luc Mélenchon: EU nöjer sig inte med att i hemlighet snabba på den regionala integrationen i Afrika på samma sätt som i övriga världen, utan inför nu även sitt nyliberala diktat i det afrikanska luftrummet. De incitament som kommissionen har fastställt gör inget för att dölja detta.
Avtalet ska inte syfta till att öka den totala mängden luftfart. Ändå står det klart att det helt och hållet saknas kontroller av en eventuell ökning av trafiken!
Avtalet ska inte hindra en medlemsstat från att införa skatter, avgifter eller tullar på bränsle, men den ekologiska effekten minskas till noll genom de begränsningar som införs för den!
Faktum är att upprättandet av tillträdesavtal med företagen, som medlemsstaterna hittills själva har kunnat besluta om, nu kommer att helt och hållet styras av marknaden.
Nuno Melo: De befintliga 47 bilaterala avtalen mellan EU-medlemsstaterna och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen räcker uppenbarligen inte till för att täcka de olika luftfartsaspekterna. Därför bör detta avtal välkomnas, eftersom det ersätter vissa bestämmelser i befintliga bilaterala avtal med unionsavtal. Det är värt att framhålla de påpekanden som görs i avtalet om förhindrande av diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag och om beskattning av flygbränsle i enlighet med direktivet om beskattning av energiprodukter och elektricitet. Det bör också betonas att bestämmelserna i avtalet är förenliga med EU:s konkurrenslagstiftning.
Louis Michel: Detta avtal syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstater och medlemsstater i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen (Waemu). Det är lämpligt att harmonisera de olika bestämmelserna i de befintliga avtalen med hjälp av ett övergripande unionsavtal. Detta kommer att återupprätta den rättsliga säkerheten för de bilaterala luftfartsavtalen mellan medlemsstaterna i Waemu och EU-medlemsstaterna, och det förhindrar också negativa effekter för de EU-medlemsstater som ännu inte har undertecknat något bilateralt avtal med en medlemsstat i Waemu. Det kommer att förhindra diskriminering mellan lufttrafikföretag när det gäller utseendet av dessa samt beskattning av flygbränsle.
De konkurrensbegränsande bestämmelserna i bilaterala avtal bringas i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning. Avtalet kommer att stärka luftfartsförbindelserna mellan EU och Afrika och främja samarbete mellan EU och Waemu när det gäller ett antal viktiga luftfartsaspekter, såsom säkerhet och trygghet inom luftfarten.
Andreas Mölzer: För att skapa en enhetlig grund för flygrutter till länder utanför EU och följaktligen kunna garantera rättslig säkerhet måste man se över alla bilaterala avtal. Med rådets bemyndigande förhandlade kommissionen fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen som ersätter de befintliga 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU-medlemsstater och medlemsstater i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. Jag röstar för betänkandet eftersom ett avtal med övergripande tillämpning är högst ändamålsenligt i detta sammanhang.
Franz Obermayr: Detta avtal ersätter endast de 47 bilaterala avtalen mellan de olika medlemsstaterna, vilket leder till att EU får större inflytande över utrikespolitiken. Jag har därför röstat nej till betänkandet.
Maria do Céu Patrão Neves: Denna rekommendation gäller ett utkast till rådets beslut om ingående av ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen om vissa luftfartsaspekter. Eftersom EU för närvarande har exklusiv behörighet när det gäller detta område har rådet bemyndigat kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta de traditionella bilaterala luftfartsavtalen mellan medlemsstater och tredjeländer. Utkastet till avtalet har granskats av utskottet för transport och turism, som har utfärdat ett positivt yttrande. Bland andra punkter vill jag särskilt lyfta fram införandet av en EU-klausul för att förhindra diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag och tillåta beskattning av flygbränsle för verksamhet som bedrivs inom Europeiska unionens territorium. Jag vill framhäva dessa två punkter i det positiva yttrandet från utskottet för transport och turism, eftersom de fick mig att rösta för rekommendationen.
Aldo Patriciello: EU har exklusiv behörighet när det gäller de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer.
I juni 2003 inledde kommissionen förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i de bilaterala avtalen med gemenskapsavtal. De omfattar ett avtal som ersätter de gällande 47 bilaterala luftfartsavtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen. De viktigaste aspekterna av avtalet är: EU-klausulen som ersätter det bilaterala avtalet och förhindrar diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, beskattning av flygbränsle i allmänhet inom Europeiska unionens territorium samt artikel 6 som bringar kommersiella avtal mellan lufttrafikföretag i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning.
Det avtal som förhandlats fram av kommissionen tillämpas provisoriskt sedan den 30 november 2009. Med EU-domstolens betydelsefulla utslag om EU:s exklusiva kompetens bakom mig måste jag säga att jag verkligen stöder en omförhandling av dessa avtal, dels för att de går stick i stäv med europeisk suveränitet och dels för att utkastet överensstämmer med EU:s konkurrens- och budgetlagstiftning.
Paulo Rangel: Jag röstade för att ingå avtalet som enligt den exklusiva behörighet som erkänts EU när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet syftar till att ersätta vissa bestämmelser i de gällande 47 bilaterala luftfartsavtalen mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen för att göra dem kompatibla med EU:s lagstiftning.
Raül Romeva i Rueda: Som EU-domstolen har slagit fast har gemenskapen exklusiv behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet, vilka tidigare reglerades av bilaterala luftfartsavtal mellan medlemsstater och tredjeländer. I juni 2003 bemyndigade rådet därför kommissionen att inleda förhandlingar med tredjeländer om att ersätta vissa bestämmelser i gällande bilaterala avtal med gemenskapsavtal. Kommissionen har sålunda förhandlat fram ett avtal med Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen som ersätter vissa bestämmelser i de gällande 47 bilaterala luftfartsavtal som ingåtts mellan EU:s medlemsstater och medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen.
Parlamentet har i enlighet med artikel 81 i arbetsordningen rätt att ge sitt godkännande till ingåendet av detta avtal. Parlamentet ska fatta beslut genom en enda omröstning, och inga ändringsförslag får läggas fram. Av ovannämnda skäl rekommenderade föredraganden att först utskottet för transport och turism och sedan parlamentet skulle stödja ingåendet av detta avtal. Det gjorde gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen.
Nuno Teixeira: Den exklusiva behörighet när det gäller olika aspekter av de externa förbindelserna på luftfartsområdet som fastställdes i utslaget i open skies-målen 2003 tillåter kommissionen att förhandla fram avtal med tredjeländer för att anpassa den europeiska luftfartsmarknaden till EU:s lagstiftning och samtidigt göra den konkurrenskraftig och öppen. Jag välkomnar ingåendet av detta avtal med medlemsstaterna i Västafrikanska ekonomiska och monetära unionen, eftersom jag anser att det är nödvändigt för Europeiska unionen att anta en konsekvent politik för den externa luftfartssektorn, så att antalet olika bestämmelser i gällande bilaterala luftfartsavtal mellan båda parter gradvis minskar.
Från avtalet vill jag framhäva klausulen som ska motverka diskriminering mellan EU:s lufttrafikföretag, klausulen om beskattning av flygbränsle enligt direktivet om beskattning av energiprodukter och elektricitet samt faktumet att avtalet bringar bestämmelserna i bilaterala avtal i överensstämmelse med EU:s konkurrenslagstiftning och placerar dem under gemenskapstillsyn. Dessa åtgärder kommer att öppna marknaderna och därför skapa investeringstillfällen för båda parter. Avtalen måste ses som ett sätt att stärka det strategiska samarbetet mellan de båda organisationerna.
Luís Paulo Alves: Jag instämmer i att det krävs åtgärder inom byggsektorn, eftersom sektorn är mycket viktig för Europas ekonomi. Den svarar för 10 procent av EU:s bruttonationalprodukt och representerar nästan 65 000 små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Det föreliggande förslaget syftar för det första till att garantera att byggprodukter är säkra och för det andra till att förbättra hälso- och arbetsskyddet för dem som arbetar i sektorn. För närvarande bromsas handeln på den inre marknaden genom nationella tekniska föreskrifter som reglerar den fria rörligheten för varor och tjänster inom byggsektorn, vilket är skälet till att direktiv 89/106/EEG måste ses över.
Med hänsyn till förutsättningarna som gäller för marknadsövervakning, bl.a. den nya rättsliga ramen, skulle förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter kunna bli ett viktigt steg mot att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet.
Laima Liucija Andrikien: Jag stöder detta förslag eftersom omfattningen av försäljningen av byggprodukter inom EU och handelshindren inom byggsektorn kräver omedelbara åtgärder. Låt oss komma ihåg att byggsektorn svarar för 10 procent av EU:s BNP och sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, varför ordentlig reglering är nödvändig. Jag anser att förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden kommer att underlätta att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller exempelvis för marknadsövervakning, inklusive den nya rättsliga ramen.
Sophie Auconie: Trots att arbetsförhållandena inom byggsektorn har blivit mycket bättre de senaste årtiondena måste Europeiska unionen se till att man kan fortsätta sätta trender för hög kvalitet på området. Det är skälet till att jag röstade för förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. För att kunna garantera ett gott hälso- och arbetsskydd för dem som arbetar inom sektorn och andra användare av byggprodukter måste de nya föreskrifterna om saluföring av byggprodukter omfatta märkning av farliga ämnen. Förordningen uppdaterar och ersätter gällande regler för att framför allt minska byråkratiska hinder och öka insynen genom förenklade bedömningsförfaranden för små företags prestanda.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för förslaget. Byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Den ekonomiska nedgången har drabbat EU:s byggnadsindustri hårt, med företag som gått i konkurs och friställda arbetare runt om i Europa. I EU existerar det fortfarande hinder för handeln inom byggsektorn, eftersom medlemsstaterna tillgriper nationella tekniska föreskrifter för att hindra den fria rörligheten för varor och tjänster inom byggsektorn. Översynen av direktivet om byggprodukter är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att avskaffa hinder för tillverkare och därigenom hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Samtidigt som vi undanröjer administrativa hinder är det nödvändigt att se till att tekniska bedömningsorgan är oberoende och insynsvänliga, och det är därför jag stöder förslaget om att fastlägga normer för öppenhet och se till att alla berörda parter är företrädda i de europeiska standardiseringsorganens tekniska kommittéer för att undvika intressekonflikter.
George Becali: Som jag betonade i mitt anförande i går röstade jag för rekommendationen. Vi måste göra framsteg i våra ansträngningar för att harmonisera den globala byggmarknaden. Jag syftar inte bara på arbetares säkerhet och deras migration, utan även frågor som rör byggnadsmaterial och hur de påverkar vår hälsa. Vad det gäller de nya kontaktpunkterna för byggprodukter skulle jag önska att de kunde ge opartisk information och att de kunde vara startklara i medlemsstaterna så snabbt som möjligt samt att de kan få finansiellt stöd så att de kan vara till nytta för medborgare och relevanta företag. Jag hoppas att den nya förordningen kommer att få genomslag så snabbt som möjligt och att vi som vanliga människor kan se att vi har gjort framsteg och att byggsektorn överlag inte längre är ett av de farligaste verksamhetsområdena.
Jean-Luc Bennahmias: Märkning av och information om farliga ämnen i alla sorters produkter, vare sig de är kemiska produkter eller byggprodukter, är en av Europeiska unionens bedrifter.
Alltsedan förordningen Reach trädde i kraft har EU demonstrerat dess mervärde vad det gäller säker och öppen hantering av farliga ämnen. Här i Strasbourg har vi återigen antagit en förordning som harmoniserar villkoren för utsläppande av byggprodukter på marknaden och sett till att varje produkts prestandadeklaration innehåller information om farliga ämnen.
Hälsa och säkerhet är prioriteringar, och vi bör välkomna det faktum att europeiska standarder tillåter en hög nivå av hälsa och säkerhet, men även om vår inre marknad är skyddad, kan vi säga detsamma om den globala marknad vi befinner oss på? Vi måste nu använda vårt inflytande hos våra partner utanför EU, vilka kanske inte nödvändigtvis håller samma standard.
Sebastian Valentin Bodu: Behovet av åtgärder på området för saluföring av byggprodukter i EU är mycket stort om vi ser till sektorns storlek. Byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Den ekonomiska nedgången har drabbat EU:s byggnadsindustri hårt, med ett stort antal företag som gått i konkurs och många friställda arbetare runt om i Europa. Detta gäller även Rumänien, där sektorn efter tillväxt i byggmarknaden nu har drabbats av en kraftig nedgång i beställningar. Enligt experterna kommer vi inte att se någon uppgång på byggmarknaden under 2011. Faktum är att de till och med anser att marknaden kan nå ett lågvattenmärke jämfört med förra årtiondet.
I ett sådant klimat innebär alla åtgärder som kan tolkas som ett stöd för byggsektorn en välkommen hjälp. Översynen av direktivet om byggprodukter kan i detta sammanhang hjälpa sektorn att undanröja de handelshinder som försvårar situationen för tillverkare och på så sätt underlätta för företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.
Zuzana Brzobohatá: Vad beträffar BNP svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade produktion. Byggmarknaden möter alltjämt många olika hinder som försvårar en fullt utvecklad gemensam marknad. Syftet med den förordning som lagts fram är att komplettera det gällande direktivet och därigenom förenkla villkoren för saluföring av byggprodukter. Den innebär framför allt marknadsövervakning och en gemensam ram för saluföringen av byggnadsprodukter. Syftet med ändringen av direktivet är att i den lågkonjunktur som vi befinner oss i underlätta för byggsektorn att riva ner handelshinder och därmed rädda arbetsplatser samt bevara ett stort antal byggföretag som annars inte skulle överleva den ekonomiska nedgången.
I sin ståndpunkt vid första behandlingen tog rådet bort parlamentets ändringsförslag som syftade till att införa en skyldighet att deklarera farliga ämnen i byggprodukter (t.ex. asbest). Jag anser att detta är mycket farligt och stöder därför den framlagda rekommendationen eftersom den återigen ålägger byggföretagen att deklarera farliga ämnen i byggprodukter. Vi måste värna om våra medborgares hälsa. Sist men inte minst välkomnar jag att man försöker garantera att medlemsstaterna ska se till att medlemmarna i Ständiga byggkommittén som står för bedömningen och kontrollen av byggprodukternas egenskaper är oberoende. Bland annat innehåller betänkandet också ändringsförslag för att öka hälso- och arbetsskyddet för byggarbetare, men även öka säkerheten för de faktiska användarna av byggnader. Av ovannämnda och ytterligare skäl har jag beslutat att rösta för rekommendationen.
Maria Da Graça Carvalho: Jag röstade för förslaget till en förordning eftersom det syftar till att fastslå harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden och avser att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller, särskilt för marknadsövervakning, inklusive den nya rättsliga ramen. Med hänsyn till byggsektorns storlek är det absolut nödvändigt att vidta åtgärder angående saluföringen av byggprodukter inom EU. Jag instämmer i behovet av att erkänna att de som arbetar i denna sektor måste garanteras ett gott hälso- och arbetsskydd. Detta förslag kommer avskaffa hinder för tillverkare samt hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.
Vasilica Viorica Dăncilă: Förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden markerar ett steg framåt mot att förbättra hur den inre marknaden fungerar på detta område och den fria rörligheten för byggprodukter. En viktig punkt att uppmärksamma är samtidigt att genomförandet av förordningen kommer att göra det lättare att minimera uppkomsten av oavsiktliga avvikelser i byggprodukter genom deras prestandadeklaration, vilket kommer att minimera materiella förluster. Det är nödvändigt att förhindra risken för avvikelser för att undvika att produkter som inte uppfyller kraven i denna förordning släpps ut på marknaden. Så kan vi säkerställa att byggprodukterna fungerar ordentligt och att de grundkrav som gäller för byggnadsarbeten uppfylls.
Robert Dušek: I Rekommendationsförslaget om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden yrkas på högsta möjliga skyddsnivå för såväl byggnadsarbetare som de som använder byggnader. Jag instämmer i föredragandens åsikt att möjligheten att övervaka förekomsten av farliga ämnen i byggprodukter är absolut nödvändig, och jag stöder ändringsförslaget som gäller deklarationen av information om farliga ämnen på byggprodukter. Jag kan inte förstå rådets ståndpunkt, nämligen att helt avlägsna denna punkt från det ursprungliga förslaget. Så kallade kontaktpunkter bör etableras för att öka medvetenheten om nya och befintliga byggprodukter. Dessa måste vara opartiska, dvs. finansiellt och personalmässigt oberoende av alla berörda organ som deltar i förfarandet för erhållande av CE-märkning. Rådet har föreslagit alltför många undantag från kravet på CE-märkning, och det är nödvändigt att se över och begränsa detta så långt som möjligt. I annat fall kommer hela CE-märkningssystemet att bli meningslöst. Jag stöder förordningsförslaget i dess ändrade form, och jag kommer att rösta för att anta det.
Edite Estrela: Jag röstade för denna rekommendation eftersom den förespråkar behovet av att undanröja hinder för handel inom byggsektorn. Den aktuella konjunkturnedgången har drabbat denna sektor svårt. Den föreslagna förordningen som ska ersätta det gällande direktivet kommer att vända denna situation. Om vi avskaffar handelshinder för tillverkare kommer vi för det första att hjälpa företag att hålla igång verksamheten och för det andra att trygga sysselsättningen för deras anställda.
Diogo Feio: Enligt uppgifterna i betänkandet, och jag citerar, ”är byggsektorn en av Europas största näringsgrenar och svarar för 10 procent av EU:s [BNP] och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill kommer att omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial, motsvarande 65 000 företag, är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda.” Dessa siffror visar den sanna betydelsen av byggsektorn för Europas ekonomi. Det är precis därför som gemensamma regler behövs för att reglera sektorn och se till att den inre marknaden fungerar på rätt sätt.
José Manuel Fernandes: Syftet med förslaget till förordningen är att harmonisera utsläppandet av byggprodukter på marknaden, att uppdatera och förenkla det gällande direktivet om byggprodukter samtidigt som man tar hänsyn till den nya rättsliga ramen (förordning nr 765/2008/EG och beslut 768/2008/EG). Förslaget fokuserar på flera olika aspekter, såsom prestandadeklarationen och CE-märkning, transport av farliga ämnen, nationella kontaktpunkter där man kan få information om byggprodukter, öppenheten hos alla organ som agerar inom området och deras oberoende ställning, återvinning av byggnadsmaterial, mer fokus på hälso- och säkerhetsfrågor, förbättringen av elektronisk kommunikation och införandet av nya informationstekniska lösningar. Jag röstade för förordningen som säkerligen kommer att öka säkerheten inom transporten av dessa produkter, förbättra arbetsskyddet för alla de som arbetar inom sektorn och skydda deras hälsa. Om än gradvis, så kommer förordningen även att bidra till att miljöfarlig praxis överges.
Ilda Figueiredo: Trots att andra behandlingen av detta betänkande och det slutliga avtalet med rådet innehåller några positiva aspekter får vi inte glömma att det fokuserar på principen om att konsolidera den inre marknaden.
I detta sammanhang är det fråga om att anta en förordning som syftar till att etablera harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. Det innebär att den fastslår de regler som medlemsstaterna måste observera för att få släppa ut sina produkter på EU:s marknad.
Jag tror att vi alla kan komma överens om vissa punkter, särskilt vad gäller hälsa och säkerhet, vilket även gäller de som arbetar i byggsektorn, men även vad gäller en produkts användning under dess livslängd, speciellt när det handlar om farliga ämnen.
Vi kan dock inte stödja beslut som kan äventyra tillverkningen av dessa produkter i länder med känsligare ekonomier eller av små och medelstora företag som har svårt för att anpassa sig om inte det finns någon typ av förskottsstöd, om så bara för att försvara europeiska ekonomiska gruppers intressen, vilka strävar efter att dominera marknaden.
Lorenzo Fontana: Utvecklingen mot en liberalisering av byggprodukter inom byggsektorn är ett av önskemålen som små och medelstora företag framfört. Om vi ser till byggsektorns övergripande betydelse i alla medlemsstaterna så anser jag att ytterligare liberalisering är ett nödvändigt steg framåt. Jag välkomnar framför allt att man undanröjer flera byråkratiska hinder och inför nödvändig spårbarhet av produkter som innehåller ämnen som är potentiellt skadliga för människor. Det är skälet till att jag har valt att stödja Catherine Stihlers rekommendation.
Małgorzata Handzlik: Den inre marknadens funktion begränsas fortfarande av många hinder. Därför gläder det mig att kunna anta förordningen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden. Förordningen bör leda till ett lättare flöde av byggvaror medlemsstater emellan.
Dessutom inför förordningen viktiga regler som underlättar för företag att driva sin verksamhet. För det första innehåller den krav på att medlemsstater etablerar kontaktpunkter där företag kan få information om byggprodukter. Information om förordningar kommer också att tillhandahållas, vilket underlättar för även de minsta företagen att uppfylla de nya krav som förknippas med prestandadeklarationen och med CE-märkning. Vi bör dock inte glömma att bestämmelserna i förordningen innebär ett antal nya skyldigheter i samband med CE-märkningen och prestandadeklarationen, som även måste innehålla information om farliga ämnen i byggprodukterna.
Jag hoppas att både kommissionen och medlemsstaterna kommer att anstränga sig till sitt yttersta för att se till att information om de nya reglerna når tillverkarna så snart som möjligt, så att de så snart som möjligt kan börja förbereda sig och anpassa sig till förordningens nya bestämmelser.
Juozas Imbrasas: Jag instämmer i detta förslag eftersom byggsektorn är en av Europas största näringsgrenar, svarar för 10 procent av EU:s BNP och sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill är omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial små och medelstora företag. Eftersom EU:s ekonomi står och faller med dessa små och medelstora företag måste vi ta fasta på deras roll och behov i det föreliggande förslaget. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att avskaffa hinder för tillverkare, och därigenom hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Syftet med förslaget till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden är att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av ändrade förutsättningar. Det gläder mig att man har uppmärksammat och fäst särskilt stor betydelse vid farliga ämnen i dessa produkter. Möjligheten att spåra farliga ämnen tillbaka till produkterna är mycket viktig. Om vi vet var asbest förekommer i byggnader kan vi undvika att såväl byggnadsarbetare som de som bor i och använder byggnaderna drabbas av sjukdomar som mesoteliom. Av omsorg om människors framtida hälsa och säkerhet, och för att garantera öppenhet, är det viktigt att åter lägga fram ändringsförslagen om farliga ämnen (nummer 7, 17 och 49).
Eija-Riitta Korhola: Det är hög tid att vi ser över direktivet om byggprodukter och ersätter det med en mer genomförbar förordning som tillåter oss att faktiskt garantera fri rörlighet för byggprodukter på den inre marknaden. Kommissionen gör rätt i sitt initiativ till att underlätta det praktiska genomförandet av det befintliga direktivet och se till att genomförandet blir mer effektivt. Byggprodukter skiljer sig klart från andra produkter vars rörlighet på den inre marknaden styrs av direktiv. Medan en produkts säkerhetskrav vanligtvis är standardiserade i de olika direktiven är byggprodukter mellanprodukter som ska användas i byggnadsprojekt. På grund av denna speciella egenskap kommer syftet med direktivet om byggprodukter att uppnås genom att vi framgångsrikt fastlägger harmoniserade tillvägagångssätt för att se till att en produkts prestandadeklaration är exakt och tillförlitlig. I detta avseende kommer den nya förordningen att innebära en avsevärd förbättring.
Det är också viktigt att ta hänsyn till de olika förhållanden som råder runt om i Europa för att se till att lokalt verksamma mikroföretag kan överleva. Medlemsstaterna inför naturligtvis olika krav på byggnadsarbeten på grund av varierande klimatförhållanden. Icke desto mindre är det viktigt att uppmärksamma meningslösa testkrav och ta bort dem för att minska den administrativa bördan. Jag anser att denna förordning kommer att förbättra både den inre marknadens funktion och standardiseringsförfarandet för byggprodukter i Europa. Därför röstade jag för förordningen.
Edvard Kožušník: Jag stöder detta nya tillvägagångssätt, eftersom syftet med den rättsliga anpassningen inte är att definiera produktsäkerhet, utan att skapa en öppen miljö där tillförlitlig information om produktens egenskaper finns tillgänglig. Jag välkomnar också att parlamentet har bestämt sig för att ge preferens åt elektroniska handlingar, särskilt vad gäller prestandadeklarationer för saluförda produkter. Jag tvivlar dock på det rättsliga förfarande i ändringsförslaget nr 45, som berör artikel 17. Även om jag stöder den föreslagna principen om en rättvis balans mellan de olika berörda parterna i förfarandet för att skapa harmoniserade standarder så anser jag att denna fråga bör lösas på en övergripande nivå genom en översyn av EU:s standardiseringssystem snarare än osystematiskt i olika rättsliga handlingar. Jag anser att den metod som valts kommer att resultera i otydlig lagstiftning.
Giovanni La Via: Jag stödde Catherine Stihlers rekommendation angående antagandet av en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden, eftersom jag anser att byggsektorn är mycket viktig för Europas ekonomi. I detta sammanhang är en hög grad av harmonisering av reglerna för byggprodukter ett mål som Europa måste tvinga sig självt att uppnå så snart som möjligt. När vi i nuläget behöver stimulera ekonomisk tillväxt kan vi inte bortse från denna sektors strategiska roll. Syftet med förslaget är att garantera exakt och tillförlitlig information om byggprodukternas prestanda så att vi kan förlita oss på byggnaders säkerhet samt på att de är byggda med material som inte påverkar människors hälsa negativt. Dessutom anser jag att de åtgärder som vidtagits med hänsyn till arbetsskydd är nödvändiga för att skydda de miljoner europeiska medborgare som arbetar inom denna sektor och garantera dem en adekvat skyddsnivå.
David Martin: Jag vill lyckönska min skotska kollega Catherine Stihler till hennes utmärkta arbete i denna mycket tekniska fråga. Jag röstade för rekommendationen som bör garantera mer öppenhet i standardiseringsorgan i byggbranschen, som betonar återvinning och förser små och medelstora företag med en enklare väg till den inre marknaden tack vare förenklade förfaranden.
Nuno Melo: Det faktum att byggsektorn enligt föredraganden svarar för en stor del av EU:s bruttonationalprodukt, nämligen ca 10 procent av BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, rättfärdigar de harmoniserade villkor som vi antagit. Den aktuella konjunkturnedgången har inneburit allvarliga problem för denna sektor, med konkursdrabbade företag och friställda arbetare. Därför är alla åtgärder som kan hjälpa denna sektor väldigt viktiga. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) är i detta sammanhang ett välbehövligt initiativ för att få sektorn på fötter igen genom att å ena sidan avskaffa hinder för tillverkare, och å andra sidan hjälpa företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.
Andreas Mölzer: Byggsektorn är i själva verket en av de största ekonomiska faktorerna i Europa, men den har drabbats hårt av krisen. Små och medelstora företag som ofta fungerar som återförsäljare har fått det särskilt svårt, och många har till och med försatts i konkurs. För att se till att företag överlever och därigenom att arbetsplatser bevaras måste vi undanröja handelshinder. Detta kan skapa rättvisare villkor som är fördelaktiga för alla parter. Därför röstade jag mot de förslag som lagts av utskottet som är ansvarigt för den andra behandlingen.
Cristiana Muscardini: Byggsektorn är en väsentlig europeisk sektor både i sysselsättningstermer och vad gäller utvecklingen av våra små och medelstora företag.
Det är därför nödvändigt att stödja en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden som garanterar säkra material och hälsoskydd för dem som arbetar med dem. Fysiska skador och hälsoproblem rapporteras kontinuerligt, inte minst hos de medborgare som dagligen kommer i kontakt med farliga ämnen såsom asbest, som används i uppförandet av stadsbyggnader.
Jag är därför positiv till Catherine Stihlers rekommendation, som antogs i den andra behandlingen i dag, eftersom man betonar vikten av att i en globaliserad värld införa gemensamma regler för saluföringen av ämnen och produkter som används för att garantera säkerhet och tillförlitlighet och samtidigt minska kostnaden för produkterna, speciellt vad gäller små och medelstora företag.
Franz Obermayr: Harmoniseringsåtgärderna i betänkandet är alltför omfattande. Byggsektorn är ett känsligt område: Det är nödvändigt för utvecklingen av infrastruktur och därför även för medlemsstaterna som affärslägen. Arbetsmarknads- och miljöstandarder samt sociala standarder är ofta viktiga för att skydda människor och miljön i denna sektor. Varje medlemsstat bör till stor del ta sina egna beslut i detta avseende. Därför röstade jag mot betänkandet.
Alfredo Pallone: Förslaget från parlamentet och rådet till en förordning om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden syftar till att garantera fri rörlighet för byggprodukter på den inre marknaden. Jag röstade för förslaget till en förordning just för att en garanti om tydlig och tillförlitlig information genom CE-märkningen av saluförda byggprodukter representerar ytterligare ett steg i riktning mot en fri, konkurrenskraftig marknad som klarar att skydda små och medelstora företag. Eftersom byggprodukter är mellanprodukter som ska ingå i en färdig konstruktion garanterar en harmonisering av nya europeiska regler byggnadens säkerhet och kvalitet. Den ser till att alla byggföretag arbetar utifrån samma grundförutsättningar, förbättrar kontroller av material som redan befinner sig på marknaden och leder slutligen till större öppenhet i handeln med byggprodukter.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att det är nödvändigt att undanröja hindren som ligger i vägen för en smidigare handel inom byggsektorn. Byggsektorn har drabbats särskilt hårt av det aktuella ekonomiska läget, och den förordning som lagts fram är avsedd att främja en fri, effektiv och öppen rörlighet av varor och tjänster inom byggsektorn. Att riva ner hinder för gränsöverskridande verksamhet, avlägsna föråldrade nationella administrativa och tekniska hinder spelar en avgörande roll för byggsektorn. Faktum är att inom byggsektorn gömmer sig medlemsstaterna bakom nationella tekniska föreskrifter för att hindra den fria rörligheten för varor och tjänster. Eftersom byggsektorn svarar för 10 procent av EU:s BNP och för närvarande lider av en period av svår lågkonjunktur så är alla åtgärder som kan få sektorn på fötter igen välkomna och kan räkna med min röst. Sådana åtgärder kommer nämligen att tillåta företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda.
Aldo Patriciello: Runt om i EU finns det fortfarande för många handelshinder i byggsektorn, vilket leder till att medlemsstaterna använder dem för att rättfärdiga nationella tekniska föreskrifter som införts för att begränsa den fria rörligheten för varor och tjänster.
Denna snabbt expanderande näringsgren producerar 10 procent av EU:s BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar.
Den ger sysselsättning åt 12 miljoner medborgare, och 92 procent av sektorn består av små och medelstora företag som utgör stommen i vår ekonomi. Därför tycker jag att det är nödvändigt att vidta åtgärder som harmoniserar marknaden för dessa produkter, samtidigt som de garanterar ett gott hälso- och arbetsskydd för de som arbetar inom sektorn.
Med hänsyn till lågkonjunkturen som har orsakat stora problem inom sektorn, bland annat företagskonkurser, behövs det liberaliseringsåtgärder som kan garantera företagens ekonomiska överlevnad och rädda sysselsättningen. Förslaget till en förordning avser att uppdatera, förenkla och ersätta direktivet om byggprodukter i ljuset av de ändrade förutsättningar som gäller exempelvis för marknadsövervakning. Det syftar även till att erbjuda ett bättre skydd vad gäller CE-märkning, farliga ämnen, nationella kontaktpunkter för byggprodukter, oberoende och öppenhet, hälsa och säkerhet samt elektronisk kommunikation.
Rovana Plumb: Behovet av åtgärder på området för saluföring av byggprodukter i EU är mycket stort om vi ser till sektorns storlek. Enligt Europeiska standardiseringskommittén (CEN) svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, och är därmed en av Europas största näringsgrenar. Sektorn sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare direkt, och ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av den. Därtill kommer att omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial, motsvarande 65 000 företag, är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Eftersom EU:s ekonomi står och faller med dessa små och medelstora företag måste vi ta fasta på deras roll och behov i det föreliggande förslaget, och de som arbetar i denna sektor måste garanteras ett gott hälso- och arbetsskydd. Jag röstade för rekommendationen eftersom förslaget hjälper till att förbättra sektorns konkurrenskraft genom att förenkla gällande lagstiftning, öka öppenheten och minska den administrativa börda som företag brottas med. Samtidigt främjar det Rumäniens intresse för att införa obligatorisk bedömning av produktprestanda, vilken finns med i de harmoniserade standarderna, utfärdandet av prestandadeklarationen och CE-märkning.
Paulo Rangel: Med tanke på vilken avgörande roll byggsektorn spelar för EU:s ekonomi är det av högsta vikt att avlägsna de tekniska hindren för handel med byggprodukter i syfte att stärka den inre marknadens fria rörlighet. Det är därför viktigt att stödja upprättandet av harmoniserande tekniska specifikationer som, med vederbörlig tonvikt på hälsa och säkerhet, dessutom befäster den inre marknaden.
Crescenzio Rivellini: I dag har vi i kammaren röstat om rekommendationen om harmoniserade villkor för utsläppande av byggprodukter på marknaden.
Byggsektorn är mycket betydelsefull, och det är därför av högsta vikt att ta fram åtgärder för saluföringen av byggprodukter inom EU. Enligt Europeiska standardiseringsorganisationen (CEN) svarar byggsektorn för 10 procent av EU:s samlade BNP och 50,5 procent av dess fasta bruttoinvesteringar, och är därmed en av Europas största näringsgrenar.
I förslaget till förordning fastställs harmoniserade villkor för saluföringen av byggprodukter. Detta åstadkoms genom införandet av gemensamma regler om saluföring i syfte att dels stärka skyddet avseende produkternas säkerhet och tillförlitlighet, dels minska tillverkarnas kostnader, särskilt med tanke på små och medelstora företag.
Raül Romeva i Rueda: Den här förordningen läggs fram vid parlamentets andra behandling inför dess slutgiltiga antagande. Parlamentets första behandling ägde rum under den föregående mandatperioden. Rådet antog sin ståndpunkt 2010, och därefter följde intensiva, informella trepartsförhandlingar under det belgiska ordförandeskapet i syfte att nå en kompromisslösning. Förordningen är mycket teknisk men politiskt sett ändå högst relevant för De gröna eftersom dess huvudsyfte är att harmonisera kraven på saluföring av byggprodukter.
Det viktigaste för Verts/ALE-gruppen har bland annat varit att se till i) att det råder öppenhet kring förfarandet (i synnerhet att standardiseringsorganen inte enbart består av företrädare för de största sektorerna, och att de små och medelstora företagens och andra parters intressen tillvaratas), ii) att konstruktionskrav och -förfaranden ska främja innovativa och mer ekologiska tillvägagångssätt och iii) att branschen inte ska kunna kringgå kraven och förfarandena med hänvisning till särskilda förfaranden för ”mikroföretag”.
Licia Ronzulli: Jag röstade för den här förordningen eftersom jag anser att det finns kvar alltför många ”hinder” för handel inom byggsektorn i EU. Översynen av direktivet bör bidra till att riva handelshindren och därmed rädda arbetstillfällen inom byggföretagen, vilka fortfarande lider av den globala ekonomiska krisen. Det finns planer på att införa särskilda metoder för att kontrollera att byggprodukter återvinns och för att främja återanvändningen av desamma för att på så sätt uppnå EU:s klimatmål.
Det finns också ett behov av nya säkerhetsåtgärder för att värna de anställdas hälsa och säkerhet i en sektor där ett stort antal arbetsplatsrelaterade dödsfall tyvärr fortfarande inträffar. Avslutningsvis syftar kravet på att gradvis ersätta dokument i pappersformat med elektroniska dokument till att ytterligare harmonisera marknaden för byggprodukter.
Oreste Rossi: Trots att inledningen till förordningen innehåller vissa oacceptabla allmänna påståenden - i synnerhet de om den helt fria rörligheten för tjänster inom byggsektorn, vilken vi inte kan stödja på grund av att det finns en risk för otillbörlig konkurrens fram tills det att arbetskostnaderna har harmoniserats i de olika medlemsstaterna - röstar vi för förordningen.
Anledningen till det är att förordningen uteslutande behandlar lagstiftningen om saluföring av produkter för byggsektorn, en sektor som under denna ekonomiska tillbakagång har haft enorma svårigheter med många nedlagda företag och förlorade arbetstillfällen som följd. Förslaget innebär att produkter som innehåller farliga ämnen harmoniseras och märks och att nuvarande regler förenklas, uppdateras och ersätts i syfte att få bort vissa lagstiftningsmässiga hinder och därmed stödja både arbetstagare och små och medelstora företag.
Catherine Stihler: Jag är mycket glad att det betänkande om byggprodukter som jag var föredragande för nu har fått ledamöternas stöd och antagits. Betänkandet innebär att farliga ämnen måste anges på byggprodukternas märkning och att ytterligare studier i ämnet kommer från kommissionen. Det finns också bestämmelser som underlättar för små och medelstora företag att släppa ut sina produkter på den inre marknaden. Man har sett till behovet av en större öppenhet i samband med att produkter godkänns med CE-märkning, och jag ser fram emot att åtgärderna införs i juli 2013.
Silvia-Adriana Ţicău: Jag röstade för förslaget till förordning om fastställande av harmoniserade villkor för saluföring av byggprodukter och upphävande av rådets direktiv 89/106/EEG. Byggsektorn är en av unionens stora industrinäringar och sysselsätter direkt 12 miljoner EU-medborgare, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av sektorn. EU:s byggnadsindustri har drabbats hårt av konjunkturnedgången, och många arbetstillfällen har försvunnit. Detta ledde till att sektorns verksamhet minskade med upp till 14,2 procent mellan 2008 och 2009. Översynen av direktivet om byggprodukter (89/106/EEG) innebär i detta sammanhang en stödåtgärd för byggsektorn genom att man avskaffar hinder för tillverkare, och därigenom hjälper företag att hålla igång verksamheten och trygga sysselsättningen för deras anställda. Byggnadsverk måste i sin helhet och i sina olika delar vara lämpade för sin avsedda användning, särskilt med beaktande av de inblandades hälsa och säkerhet under byggnadsverkens livslängd. Byggnadsverk ska också vara energieffektiva, dvs. utnyttja så lite energi som möjligt under sin livslängd och sålunda kosta användarna så lite som möjligt.
Viktor Uspaskich: Jag tycker att byggsektorn till stor del speglar den rådande ekonomiska situationen. Under det andra kvartalet 2010 krympte den litauiska byggsektorn med upp till 42,9 procent, vilket utgör en av de kraftigaste nedgångarna i EU. Situationen har förbättrats något sedan dess, men vi ska inte låta skenet bedra - det kommer att ta lång tid för den litauiska byggsektorn att återhämta sig. Det är därför lite för tidigt att tala om en stadig återhämtning. Saker och ting kan fortfarande förbättras. Exempelvis skulle mitt lands byggsektor återhämta sig snabbare om användningen av EU-stöd förbättrades. Byggsektorn är en av de största industrisektorerna i Litauen och EU. Sektorn sysselsätter direkt 12 miljoner EU-medborgare, medan ytterligare 26 miljoner arbetstagare är beroende av sektorn. Byggsektorn är mycket viktig för Litauen eftersom den skapar många arbetstillfällen, ökar den inhemska efterfrågan och bidrar till landets budget. Den här sektorn är också viktig för små och medelstora företag - vår ekonomis hörnstenar. Omkring 92 procent av alla tillverkare av byggmaterial är små och medelstora företag med mindre än 250 anställda. Jag instämmer också i föredragandens förslag om att använda e-kommunikation och nya it-metoder för att förbättra den inre marknaden för byggprodukter - de är viktiga aspekter i ett framtidsperspektiv.
Derek Vaughan: Byggsektorn representerar flera olika viktiga frågor inom EU, allt från dess betydande ekonomiska bidrag till EU-medborgarnas säkerhet i hemmet och på arbetsplatsen. Min röst för förordningen om byggprodukter visar på behovet av ett uppdaterat, säkert och öppet direktiv om byggprodukter. I förslaget efterlyses en förbättrad hälso- och säkerhetsnivå i hela sektorn och en tydlig märkning av farliga ämnen. Att produkter förses med CE-märkning gör att också de som driver egna projekt kan lita på att materialen de använder är säkra. EU:s ekonomi vilar till stor del på byggsektorn, en sektor som svarar för 10 procent av EU:s samlade BNP och direkt sysselsätter 12 miljoner EU-medborgare. Majoriteten av dessa arbetstagare jobbar i små eller medelstora företag, vilka utgör en mycket viktig del av unionens ekonomi. Byggnadsarbetare tillhör dock fortfarande en av de mest utsatta yrkeskategorierna. Jag stöder därför den här förordningen som syftar till att förbättra säkerheten för EU-medborgarna, såväl på arbetsplatsen som i hemmet, då de för egen räkning eller i arbetet genomför byggnadsprojekt.
Luís Paulo Alves: Jag röstade för det här betänkandet, som syftar till att effektivisera EU:s humanitära bistånd. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd är ett stort steg i rätt riktning. Översynen av dess handlingsplan måste dock bli mer samstämmig genom att man använder mål som lättare går att mäta och indikatorer som är mer tillförlitliga. Det är bara på så sätt vi kommer att kunna tillhandahålla bistånd mer effektivt. Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt på grund av bl.a. klimatförändringar, och därför instämmer jag i den ståndpunkt som intagits: att det är viktigt att inte bara genomföra punktvisa hjälpinsatser utan att också ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Hyogo-handlingsplanen måste stärkas.
Ansträngningar måste också göras för att ta itu med de människorättsfrågor som uppstår till följd av interna konflikter och komplexa kriser, och inblandade aktörers kapacitet att komma i kontakt med befolkningarna måste därför förbättras. Detta är möjligt endast genom att ha en tydlig åtskillnad mellan militära, politiska och humanitära roller. Jag är också för ett effektivt genomförande av en snabb insatskapacitet.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för det här dokumentet eftersom det är av avgörande betydelse för ett mer effektivt tillhandahållande av humanitärt bistånd. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd är det första gemensamma dokumentet om policyn för det humanitära biståndet sedan förordningen om det humanitära biståndet antogs 1996. Samförståndet om det humanitära biståndet är ett grundläggande instrument som är relevant särskilt i en situation som genomgår snabb förändring, t.ex. det stora antal naturkatastrofer och väpnade konflikter som åtföljs av stora folkförflyttningar. Jag hoppas att det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd innebär ett stort steg framåt mot förverkligandet av effektivast tänkbara EU-åtgärder vad gäller humanitärt bistånd, och att det bidrar till främjande av de humanitära principerna och den internationella humanitära rätten, samordning och samstämmighet i samband med att biståndet tillhandahålls, klargörande av hur militära medel och resurser samt räddningstjänsten ska användas, samt katastrofförebyggande och starkare koppling mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd.
Elena Oana Antonescu: Genom det här betänkandet åtar sig EU:s medlemsstater att nära samarbeta kring en gemensam syn på det humanitära biståndet. Jag tror att naturkatastrofernas intensitet också beror på mänskliga handlingar; de är en grundläggande orsak till klimatförändringarna. Jag vill också uppmana medlemsstaterna att aktivt delta i genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd. Jag stöder de åtgärder som har föreslagits på området: främjande av de humanitära principerna och den internationella humanitära rätten, förbättringar som rör kvaliteten på EU:s humanitära bistånd, samordning och samstämmighet i samband med att det tillhandahålls, klargörande att militära medel och resurser samt räddningstjänsten ska användas i enlighet med samförståndet om det humanitära biståndet och FN:s riktlinjer, samt katastrofförebyggande och starkare koppling mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd. Följaktligen röstade jag för betänkandet.
Sophie Auconie: Europeiska unionen är en global aktör. Det var i den fasta övertygelsen som författarna till Lissabonfördraget stärkte EU:s ambitioner på den internationella arenan. Den humanitära aspekten spelar en stor roll i detta viktiga projekt. Unionen är redan världens främsta givare och står för 40 procent av alla bidrag. Denna gemensamma förklaring ”baserar sig på gemensamma principer och strategier, och syftar till att uppmuntra samordnade åtgärder inom EU och med andra aktörer för att förbättra förmågan till snabba insatser vid humanitära kriser”. Därför röstade jag för den här förordningen, i vilken man erinrar om att humanitärt bistånd måste vara adekvat och effektivt, betonar vikten av en god samordning, markerar att den hjälp som tillhandahålls av räddningstjänst samt med hjälp av militära medel och resurser är av alternativ karaktär, betonar hur viktigt det är att förebygga risken för naturkatastrofer, samt uppmanar unionen att stärka kopplingen mellan katastrof-, återanpassnings- och utvecklingsbistånd.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för det här betänkandet. EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd - dess bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. Naturkatastrofernas antal och intensitet har ökat betydligt världen över till följd av bl.a. klimatförändringarnas inverkan. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, därav behovet av att förbättra EU:s insatskapacitet vid katastrofer. Jag menar att EU bör vidta katastrofförebyggande åtgärder i större utsträckning och förutom punktvisa hjälpinsatser ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Det är oroande att brotten mot den internationella humanitära rätten blir allt fler och att situationerna som råder lokalt förvärras. Jag instämmer i att EU måste vidta åtgärder för att förbättra samordningen av humanitärt bistånd och få ett slut på missbruket av detta bistånd.
Jean-Luc Bennahmias: Under 2010 inträffade ett antal humanitära kriser, bl.a. i Haiti och Pakistan. De tragedier som drabbar vissa av världens befolkningar - oftast de mest utsatta - kräver snabba och effektiva insatser av internationella organisationer men också av EU, som är en viktig aktör på området utvecklingsbistånd och krishantering.
Följaktligen har vi i dag, tisdagen den 18 januari, antagit Michèle Strifflers betänkande i syfte att begära ökade anslag till humanitärt bistånd. Vi bör också skapa en europeisk snabbinsatsstyrka i händelse av sådana här kriser. Kommissionen är positivt inställd till initiativet, och den bör lägga fram ett förslag om en optimering av den nuvarande europeiska räddningstjänstmekanismen.
Samtidigt som vi naturligtvis måste utnyttja de resurser som redan finns att tillgå i medlemsstaterna bör vi se till behovet av en mycket effektivare och mer praktisk samordning. Senfärdiga insatser, dubbla bistånd och motsättningar på plats är bara några av de saker som vi måste få bukt med. Det finns stort utrymme för förbättringar, och den förordning som parlamentet har antagit är avsedd att vara ett första steg i den riktningen.
Vilija Blinkevičiūt: Jag röstade för parlamentets betänkande om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd: halvtidsutvärdering av dess handlingsplan och framtidsutsikter. Genom samförståndet om det humanitära biståndet åtar sig EU:s medlemsstater att nära samarbeta kring en gemensam syn på det humanitära biståndet. Syftet med samförståndet är att förbättra unionens effektivitet, slå vakt om och främja de grundläggande humanitära principerna om medmänsklighet, neutralitet, opartiskhet och självständighet och att kraftfullt tala för efterlevnaden av internationell humanitär rätt. När halvtidsutvärderingen hade genomförts kunde man notera en brist på specifik information om vilka åtgärder som har vidtagits och som återstår att vidta, och att alltför få människor utanför humanitära kretsar känner till samförståndet. Det krävs därför en betydande insats för att göra samförståndet synligare och mer känt bland medlemsstaterna, övriga institutioner och militära aktörer. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, vilket gör det desto mer relevant att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.
Jag vill framhålla att katastrofförebyggande åtgärder bör vidtas i större utsträckning, och förutom punktvisa hjälpinsatser bör det ges stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Dessutom bör stora ansträngningar göras för att integrera könsaspekter och skydd mot sexuellt våld - ett våld som allt oftare används som krigsvapen - i humanitära situationer.
Sebastian Valentin Bodu: EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd, och dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt bistånd. Mer än 100 miljoner människor i fler än 70 länder tillhandahöll under 2009 bistånd från EU till ett belopp av nästan en miljard euro. Olyckligtvis förordar vi dock mycket ofta donationer till stater som senare väljer att godkänna utländska direktinvesteringar från Kina. När det gäller donationer och investeringar kanske vi åtminstone borde försöka samordna dem i stället för att beklaga oss över att Kina har blivit världens näst största ekonomi. Den humanitära situationen har genomgått stora förändringar de senaste åren, vilket gör det desto mer relevant att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.
Viktigast att nämna vad gäller situationens utveckling är att naturkatastrofernas antal och intensitet ökat betydligt till följd av framför allt klimatförändringarna. Detta pekar på att man förutom punktvisa hjälpinsatser bör ge stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. De politiska åtagandena finns - EU:s strategi på detta område och Hyogo-handlingsplanen - men man brottas fortfarande med problem vad gäller genomförandet.
David Campbell Bannerman: Enligt UKIP är det bästa sättet att reagera på en humanitär katastrof att låta självständiga nationalstater frivilligt samordna sina insatser i stället för att låta dem beslutas om centralt av det odemokratiska EU. Vi såg att EU:s långsamma och små insatser i Haiti inte ledde någon vart, och därför anser vi inte att vi kan lita på EU vid framtida humanitära kriser.
Maria Da Graça Carvalho: Jag röstade för detta betänkande eftersom Europeiska unionen är världens främsta givare av humanitärt bistånd. EU:s bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. År 2009 distribuerade EU humanitärt bistånd till runt 115 miljoner personer i fler än 70 länder till ett sammanlagt belopp av 950 miljoner euro. Genom sin humanitära politik visar EU konkret sitt engagemang för människorna i tredjeländer som behöver hjälp i en extremt utsatt situation. Jag ställer mig bakom halvtidsöversynen av samförståndet om humanitärt bistånd, eftersom jag anser att det är viktigt att försöka öka dess synlighet bland medlemsstaterna, övriga institutioner och militära aktörer. Jag uppmanar kommissionen att öka sina ansträngningar att minska katastrofrisken och att fästa uppmärksamhet vid de ständigt ökande kränkningarna av internationell humanitär rätt och vid de mest sårbara grupperna, som kvinnor, barn och människor som har blivit tvångsförflyttade. Det är också viktigt att uppmuntra till dialog mellan de politiska, militära och humanitära organ som deltar i samma insatsområde, och att upprätta en europeisk snabb insatskapacitet (en europeisk räddningstjänststyrka).
Nikolaos Chountis: Jag röstade mot betänkandet om humanitärt bistånd av två anledningar. För det första eftersom det i betänkandet insisteras på att knyta samman civilskydd och humanitärt bistånd med Europeiska utrikestjänsten och dess utrikespolitik, trots att interventionskriterierna uppenbarligen bör vara tydligt och uteslutande humanitära. För det andra anser jag inte att det är ett steg i rätt riktning att länka samman civil och militär kapacitet för att handskas med humanitära krissituationer. Under vissa omständigheter behövs det dock särskild kunskap och användande av särskild utrustning, något som alltid har ägts och använts av militären. I stället för att man fortsätter att spendera pengar för militära ändamål skulle civilskyddet, för att bevara och säkerställa de humanitära insatsernas rent civila karaktär, kunna få medel till särskild utrustning, givetvis kopplat till utbildning för dem som arbetar inom civilskyddet. Det är det enda sättet att bidra med verkligt och effektivt bistånd vid humanitära kriser utan att ställas inför farorna med militär närvaro.
Carlos Coelho: Medan vi genomför halvtidsöversynen av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd kan jag inte undgå att påpeka att det är beklagansvärt att den allmänna medvetenheten om detta inte har legat på en önskvärd nivå och att medlemsstaterna har spelat så liten roll vid genomförandet av detta. Icke desto mindre måste vi, utan att söka fel, främja och dra upp de riktlinjer som vi bör följa när det gäller humanitärt bistånd. Den humanitära situationen har ändrats en hel del på senare år, med naturkatastrofer, fler fördrivna personer, ett ökande antal olika interna konflikter, livsmedelskriser osv. Det finns nu mer än någonsin ett akut behov av en balanserad och effektiv global reaktion som grundar sig på särskilda behov, är resultatinriktad och leds av principen att ”spara medel för sitt uppehälle innebär att spara liv”, samtidigt som man beaktar de inblandade områdenas behov av att utveckla sig själva och vara självförsörjande. För att uppnå detta är det nödvändigt att samförståndet främjar dessa humanitära värderingar, och att olika aktörer optimerar sina resurser.
Jag håller ännu en gång med om att det finns ett akut behov av att upprätta en europeisk räddningstjänststyrka efter Michel Barniers rapport som lades fram i maj 2006. Jag gratulerar min kollega Michèle Striffler till att ha lagt fram ett förslag med positivt innehåll, och jag upprepar min ståndpunkt att samförståndet är ett viktigt instrument som på alla sätt är relevant i den nuvarande situationen.
Corina Creţu: Samförståndet om humanitärt bistånd är ett nyckelinstrument som visar sig vara särskilt värdefullt i det nuvarande humanitära sammanhanget med djupgående förändringar. Naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Detsamma gäller antalet komplexa kriser, särskilt interna sådana, samt kriser av förändrat slag, särskilt sådana som leder till att ett stort antal människor fördrivs.
Kränkningarna av den internationella humanitära rätten blir allt fler. En särskilt upprörande aspekt av sådana kränkningar är att sexuellt våld allt oftare används som krigsvapen. Jag ställer mig bakom föredragandens ståndpunkt och anser att det behövs kraftfulla åtgärder för att öka skyddet mot sexuella våldshandlingar i humanitära sammanhang. Jag instämmer med betänkandets författare när det gäller påståendet att de nyligen inträffade humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan ännu en gång har visat att EU:s instrument för katastrofberedskap måste förbättras så att de blir effektivare, bättre samordnade och synligare samt kan ingripa snabbare.
Jag stöder även upprättande av en europeisk snabbinsatsförmåga (en europeisk räddningstjänststyrka).
Mário David: Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd undertecknades den 18 december 2007 av parlamentet, rådet och kommissionen och utgjorde ett viktigt steg framåt när det gäller definition, räckvidd och spektrum för europeiskt humanitärt bistånd. Vi fortsätter med halvtidsutvärderingen av detta betänkande, enligt vad som fastslogs i handlingsplanen som antogs i maj 2008. Betänkandet har mitt fulla stöd, och vid denna tidpunkt skulle jag vilja gratulera Michèle Striffler till ett utmärkt arbete. När det gäller de idéer som uttrycks i betänkandet vill jag lyfta fram vikten av att man på ett effektivt och fortlöpande sätt engagerar mottagarna i biståndsförvaltningen. Jag har förespråkat denna princip, vilken skulle leda till att EU fokuserar sin verksamhet alltmer på civilsamhället och de lokala myndigheterna. Detta kommer att flytta fokus från förbindelserna mellan medlemsstaterna, vilka bör fortsätta att spela en roll, men inte i den typ av exklusivt förhållande som det ofta har yttrat sig som hittills. Jag vill också betona behovet av att lägga fram förslag om att upprätta en europeisk räddningstjänststyrka som bygger på att optimera gemenskapens nuvarande räddningstjänstmekanism och slå samman befintliga nationella resurser. Genom den kapacitet som redan har byggts upp i medlemsstaterna skulle det uppstå synergieffekter, och den marginella kostnaden skulle öka.
Luigi Ciriaco De Mita: Det humanitära biståndet har nu en större och viktigare roll än tidigare. Olika utvecklingstakt och växande ojämlikhet när det gäller möjligheter och fördelning av resurser på geografisk och social nivå samt mellan generationerna, ökande klimatförändringar (delvis orsakade av människan) och ökningen av naturkatastrofer, ökad miljöförstöring, obalanserad ökad mänsklig verksamhet koncentrerad i stora stadsområden samt ojämn befolkningstillväxt i vissa av jordens områden har lett till ett ökat antal humanitära katastrofer för vilka bistånd får en viktig roll för att återuppbygga grundläggande levnadsvillkor och mänsklig värdighet. Om humanitärt bistånd med tanke på detta behövs för att bistå människor som drabbats av katastrofer, kan inte de ingripanden som görs i enlighet med EU:s utrikespolitik - vilken ännu inte har definierats - fördelas i enlighet med varje enskild medlemsstats intresseområde eller efter påverkan från varje enskild medlemsstat. Det måste ske utifrån ett europeiskt perspektiv.
Proinsias De Rossa: Jag stöder detta betänkande om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd. EU:s biståndspolitik utgör det konkreta uttrycket för dess åtagande att stödja behövande människor när de är som sårbarast. Europeiska unionen är världens främsta biståndsgivare. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. År 2009 distribuerade EU humanitärt bistånd till runt 115 miljoner människor i fler än 70 länder till ett sammanlagt belopp av 950 miljoner euro. Genom det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, som undertecknades den 18 december 2007, understryks EU:s vilja att samarbeta nära inom detta område för att det ska bli så effektivt som möjligt, och för att försvara och främja de grundläggande principerna om medmänsklighet, neutralitet, opartiskhet och självständighet och att kraftfullt tala för efterlevnaden av internationell humanitär rätt. Det finns många utmaningar framför oss. De humanitära katastroferna som nyligen drabbade Haiti och Pakistan visade ännu en gång att Europeiska unionens instrument för katastrofberedskap i stor utsträckning måste förbättras. Katastrofförebyggande behöver helt och hållet införlivas i politiken för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd. Vi behöver också tydliggöra användningen av militära medel samt civilskyddsresurser och insatser i enlighet med samförståndet och med FN:s riktlinjer.
Anne Delvaux: De nyligen inträffade humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan har på nytt visat att Europeiska unionens instrument för katastrofberedskap måste förbättras, så att de blir effektivare, snabbare, bättre samordnade och synligare.
Det är därför som jag röstade för detta betänkande, enligt vilket ett upprättande av en europeisk snabbinsatsstyrka (en europeisk räddningstjänststyrka) - ett koncept som lades fram av kommissionsledamot Michel Barnier efter tsunamikatastrofen i Asien och som Europaparlamentet sedan dess fortsatt att uppmana till - förespråkas.
Genom denna räddningstjänststyrka bör alla verktyg som redan är tillgängliga optimeras och bli mer effektiva och synliga i syfte att genom ett närmare samarbete möjliggöra en omedelbar mobilisering av alla nödvändiga resurser.
Edite Estrela: Jag röstade för detta betänkande eftersom jag anser att handlingsplanen för det europeiska samförståndet måste ses över. Den humanitära situationen har förändrats avsevärt under de senaste åren, inte minst på grund av att naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Katastrofförebyggande måste integreras till fullo i politiken för utvecklingsbistånd och humanitärt bistånd, vilket gör det desto viktigare att samförståndet om humanitärt bistånd tillämpas rigoröst och i större utsträckning.
Diogo Feio: Det är tydligt att katastrofsituationer och humanitära nödsituationer ökar idag över hela världen. Europeiska unionen har åtagit sig en viktig roll när det gäller att bekämpa detta, och jag hoppas att den kommer att fortsätta med det och att dess roll kommer att stärkas så mycket som möjligt. Icke desto mindre räcker det inte att ge en hungrig person fisk; man måste också lära den att fiska.
Att förse mindre välbeställda länder med humanitära och materiella resurser så att de kan hantera framtida kriser är nästan lika viktigt som att handskas med de kriser som uppstår. Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd förtjänar mitt stöd, och jag hoppas att kompromissen mellan de europeiska institutionerna kommer att leda till att vi får allt större användning av de resurser som finns tillgängliga för unionen, och så att vi samtidigt alltid prioriterar att ge till dem som har minst och som är mest drabbade samt behåller total neutralitet när det gäller de politiska och ideologiska agendorna.
José Manuel Fernandes: På senare år har världen bevittnat en ökad katastrofrisk, både när det gäller de geografiska områden som påverkats och antalet offer. Även om detta är en mycket viktig fråga faller det inte innanför räckvidden för denna diskussion att diskutera klimatförändringarnas inverkan på dessa katastrofer. Undertecknandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd av Europeiska unionens råd, parlamentet och kommissionen den 18 december 2007 utgjorde ett viktigt steg framåt när det gäller humanitärt bistånd, särskilt som en halvtidsöversyn ingick i den handlingsplan för fem år som planerades. Detta är syftet med detta betänkande. Hela världen vet och erkänner vilken nyckelroll som EU spelar när det gäller humanitärt bistånd. Parlamentet har behandlat denna fråga vid flera sammanträden, särskilt genom våra anföranden. Visserligen har nyligen inträffade händelser i Brasilien, Haiti, Pakistan, Madeira och på andra ställen lett till att vi ifrågasätter om stödet till civilskydd och humanitärt bistånd är effektivt. Som vi visat i detta betänkande finns det, trots den begränsade information som är tillgänglig, en positiv utveckling på EU-nivå, något som bevisats genom upprättandet av rådets arbetsgrupp för humanitärt bistånd och livsmedelshjälp (Cohafa). Icke desto mindre återstår mycket att göra.
João Ferreira: EU:s så kallade ”humanitära bistånd” spelar en icke obetydlig roll i det som alltmer definieras som unionens utrikespolitik. Man utnyttjar ofta ett genuint behov av bistånd och samarbete på vilket det är viktigt att reagera, särskilt nödsituationer, samtidigt som man i praktiken även eftersträvar många andra mål. De åtgärder som vidtas och de metoder som används, vilka inbegriper militärt ingripande och ockupation, syftar till att reproducera och fördjupa former av politisk och ekonomisk dominans och att försöka kontrollera utvecklingsländernas marknader och naturresurser. Mot bakgrund av den aktuella fördjupande krisen för kapitalismen inkluderas alltid människors kamp för större rättvisa och sociala framsteg, som yttrar sig på olika sätt världen över, i dessa intentioner.
Gömda bakom förmodat humanitära intressen drar många icke-statliga organisationer, logistikföretag och andra fördel av och är medbrottslingar i denna politik för att främja sina egna och sina uppbackares intressen. Dessa intressen kan vara offentliga eller privata, och de kan inkludera bland annat politiska, finansiella eller religiösa motiv. I princip är vi för specifika uttryck för solidaritet med offren för alla slags katastrofer eller konflikter. Icke desto mindre måste dessa grundas på de drabbade människornas intressen, respekten för internationell rätt och på dessa länders oberoende och suveränitet.
Sylvie Guillaume: Jag anser att vi måste förbättra de verktyg som finns tillgängliga för Europeiska unionen för att svara på den typ av katastrofer som Haiti har drabbats av, med jordbävningen för bara ett år sedan efterföljd av koleraepidemin som utbröt nyligen. Min grupp och jag anser att vi måste främja ökad finansiering av humanitärt bistånd så att vi kan göra fler ingripanden, särskilt för att hjälpa de människor som är mest utsatta. När vi gör detta måste vi se till att vi gör en tydlig skillnad mellan militära och humanitära organs befogenheter eftersom militära resurser bör användas så lite som möjligt och som en sista utväg.
Ian Hudghton: EU som block är världens största givare av humanitärt bistånd. Icke desto mindre har de nyligen inträffade katastroferna belyst vissa tillkortakommanden i EU:s förmåga att agera snabbt, effektivt och samordnat. I Michèle Strifflers betänkande fokuseras på några av dessa frågor, och man får hoppas att dagens omröstning resulterar i positiva åtgärder.
Juozas Imbrasas: Jag ställde mig bakom detta betänkande eftersom det inte bara är ett formellt utövande utan även en möjlighet att reflektera över det humanitära bistånd som lämnas idag. Sammanhanget för humanitärt bistånd har ändrats på ett djupgående sätt de senaste åren. I denna förändrade kontext är den första faktorn att lyfta fram att naturkatastrofernas antal och intensitet ökar dramatiskt, vilket bl.a. beror på klimatförändringarna. Katastrofförebyggande åtgärder bör därför vidtas i större utsträckning, och förutom punktvisa hjälpinsatser bör det ges stöd till lokalsamhällenas egna möjligheter att förebygga katastrofer. Till detta måste man lägga till allt fler komplexa kriser, särskilt interna konflikter, och hur konflikterna utvecklas. De åtföljs ofta av stora folkförflyttningar (flyktingar, internflyktingar) och ett tilltagande våld mot befolkningen. Brotten mot den internationella humanitära rätten blir allt fler, och situationen på fältet förvärras. Ett särskilt chockerande brott mot den internationella humanitära rätten är att sexuellt våld allt oftare används som krigsvapen. Stora ansträngningar bör göras för att skydda mot sexuellt våld i humanitära situationer. De mest utsatta grupperna bör uppmärksammas ytterligare, såsom kvinnor, barn och tvångsförflyttade människor (internflyktingar och flyktingar). De humanitära katastroferna i Haiti och Pakistan nyligen har på nytt visat att EU:s instrument för katastrofberedskap måste förbättras, så att de blir effektivare, bättre samordnade och synligare.
Jarosław Kalinowski: Ett år efter jordbävningen i Haiti kan vi se att varken de åtgärder som vi vidtar, eller det sätt på vilket vi bistår, är perfekta. Därför får inte det europeiska samförstånd som uppstod för att underlätta tillhandahållande av humanitärt bistånd slösas bort. EU har som en av de rikaste och mest utvecklade regionerna i världen en moralisk plikt att hjälpa de svaga och behövande. Vi måste särskilt upprätthålla solidaritet med offren för naturkatastrofer och andra katastrofer - dessa går en okänd framtid till mötes.
Vi bör därför vidta åtgärder för att stärka samarbetet mellan medlemsstaterna inom detta område och underlätta ett utbyte av bästa praxis. Vi bör göra allt för att biståndssystemet ska vara effektivt och ändamålsenligt och för att vi inte ska slösa bort några pengar på detta. För att göra detta mer effektivt är det därför nödvändigt att samarbeta med andra internationella, icke-statliga organ och organisationer som också tillhandahåller bistånd.
Giovanni La Via: Jag röstade för Michèle Strifflers betänkande eftersom det fortfarande finns ett stort behov av att framhäva att denna fråga är viktig och därför känslig.
Parlamentets syfte med sin omröstning var att betona att EU:s mål måste vara att försvara de mänskliga rättigheterna till neutralitet, opartiskhet och oavhängighet. Vad beträffar solidariteten är vi aldrig helt beredda eller försedda med utmärkta planer. Vi måste mer och mer mana alla europeiska aktörer, också kommissionen och de enskilda medlemsstaterna, att främja stödet för den universella respekten för mänskliga rättigheter. För min del kommer jag att fortsätta att stödja detta modus vivendi, också i budgetutskottet som jag är ledamot av, och att stödja alla åtgärder för att öka det ekonomiska bistånd som ges till åtgärder som mer specifikt syftar till att skydda dessa viktiga rättigheter så att EU kan fortsätta sina ansträngningar att bistå och stödja de delar av befolkningen som bäst behöver det.
Petru Constantin Luhan: En dramatisk ökning har skett på senaste tiden i naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad, vare sig de orsakats av människor eller inte, tillsammans med en ökning av de negativa effekter som orsakas av brott mot den internationella humanitära rätten och dålig styrning. Som vi alla vet är EU världens främsta givare av humanitärt bistånd och bidrar med ungefär 40 procent av det officiella internationella humanitära biståndet. Detta bekräftas av de 115 miljoner biståndsmottagare från ungefär 70 länder som har gynnats av ett totalt bidrag på nästan 1 miljard euro. Jag röstade för detta samförstånd eftersom jag tror att EU genom sin humanitära politik i handling visar sitt engagemang för människor som verkligen behöver bistånd. I det avseendet behöver vi tillräckliga mänskliga och materiella resurser, och vi måste stödja en förbättrad samordning mellan institutionerna och organisationerna som är involverade i denna process.
David Martin: Jag välkomnar varmt detta betänkande där man ger förslag på hur samförståndet om humanitärt bistånd kan förstärkas. Det lyfter fram ett antal områden som kräver mer uppmärksamhet, däribland stödet för humanitära principer och internationell humanitär rätt; frågor om kvalitet, samordning och konsekvens i distributionen av EU:s humanitära bistånd; förtydligande om användningen av militära och civila skyddsmedel och resurser i enlighet med samförståndet och FN:s riktlinjer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofhjälp, rehabilitering och utveckling.
Jiří Maštálka: Det framlagda betänkandet är ett mycket lägligt svar på de många naturkatastrofer som vi har upplevt på senare år. Det är absolut nödvändigt att EU lär av erfarenheterna av att ge effektivt bistånd efter tidigare katastrofer, till exempel i Australien, Haiti och Ryssland, för att kunna använda sig av helt tydliga förfaranden och medel för att ge effektivt humanitärt bistånd. Kontinenten Europa har hittills sluppit katastrofer av sådan omfattning, men det betyder inte att vi inte ska förbereda en rad effektiva strukturer och medel. Erfarenheterna från senare år visar att det inte är möjligt att trygga transporter till berörda områden utan tekniskt och organisatoriskt stöd från militära enheter. Icke-statliga humanitära organisationer har inte dessa resurser.
Det är tydligt att invånarna i berörda områden mycket ofta blir avskurna när det gäller transportförbindelser runtom i landet, och möjligheten till civil luftfart är begränsad. Om användningen av militära styrkor är försvarbar och godtagbar någonstans är det självklart i samband med humanitära katastrofer eller naturkatastrofer.
Nuno Melo: Naturkatastrofer av ökande svårighetsgrad har sannerligen inträffat under senare år. Det är också så att EU är en av de ledande globala aktörerna när det gäller humanitärt bistånd, och det är viktigt att vi upprätthåller denna roll trots de kriser som vi upplever. Ändå tror jag att förutom att hjälpa dem med sämst förutsättningar och alla dem som drabbas av dessa katastrofer är det också nödvändigt att ge de fattigaste länderna, som också därför är de mest sårbara för detta slags situationer, mänskliga resurser och kapital så att bistånd till tredjeländer inte blir så avgörande. Detta kan vi bara åstadkomma med utvecklingspolitik och bistånd till dessa länder ur ett medellångt och långsiktigt perspektiv.
Louis Michel: Den humanitära miljön blir alltmer komplicerad och svår: humanitär rätt överträds ofta; osäkerhet om rollerna innebär att humanitära biståndsarbetare alltmer utsätts för angrepp, och naturkatastrofer ökar i antal och styrka. År 2010 fick vi uppleva de tre största humanitära katastroferna på senare år: jordbävningen på Haiti, torkan i Sahel och översvämningarna i Pakistan. Men, som kommissionsledamot Kristalina Georgieva sade, ”Kvaliteten på vårt humanitära bistånd är av yttersta vikt”. Biståndet ”räddar ungefär 140 miljoner människor varje år”.
När jag tänker på detta håller jag med föredraganden när hon kräver en väsentlig ökning av finansieringen för humanitärt bistånd och när hon konstaterar att samförståndet om humanitärt bistånd inte är tillräckligt känt. Vi måste fortsätta att öka medvetenheten och stödja humanitära principer och principerna om internationell rätt. Vi måste, vilket jag redan haft möjlighet till, verka för att man skapar en europeisk snabbinsatsförmåga. Vi måste öka inriktningen på skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer.
Andreas Mölzer: Betänkandet om genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd innehåller några viktiga förslag som vi måste göra något åt i framtiden. Ett exempel är utvecklingen av medel och resurser för civilskydd där huvudtanken är att skapa en europeisk civilskyddsstyrka. Viktigt är också förbättrad samordning, inte bara mellan medlemsstaterna utan också på internationell nivå, med Förenta nationerna. Strategin att skaffa fram livsmedel och liknande på lokal nivå i krissituationer och på det sättet stödja den lokala ekonomin är också en förnuftig tanke. Tyvärr är betänkandet på några områden inte specifikt eller ambitiöst nog, varför jag avstod från att rösta.
Rolandas Paksas: Jag röstade för detta betänkande eftersom världens främste givare av humanitärt bistånd, EU, måste ägna större uppmärksamhet åt humanitärt bistånd i de områden där behovet är ytterst brådskande mot bakgrund av att det har skett en dramatisk ökning av antalet naturkatastrofer och interna konflikter. Medlemsstaterna borde bidra mer effektivt till processen med att genomföra detta samförstånd genom att räkna in det i de nationella strategierna för humanitärt bistånd. Med tanke på behovet av humanitärt bistånd är det nödvändigt att ge det ökade resurser så att snabb och effektiv finansiering av insatser blir möjlig.
Jag samtycker till förslaget att en mycket tydlig skillnad måste upprätthållas mellan militära och humanitära organisationers ansvarsområden så att militära medel och resurser bara används i ett mycket begränsat antal fall och som en sista utväg, särskilt i de områden som är drabbade av väpnade konflikter. Dessutom måste vi skapa en europeisk civilskyddsstyrka och en europeisk snabbinsatsstyrka för att garantera en lämplig och effektiv samordning av det humanitära biståndet.
Alfredo Pallone: EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. EU:s humanitära politik visar dess engagemang för människorna i de länder som behöver bistånd. Efter EU:s undertecknande av Europeiskt samförstånd om humanitärt bistånd har många åtgärder vidtagits när det gäller samarbete på detta område för att optimera dess effektivitet och stödja de grundläggande humanitära principerna om humanitet, neutralitet och opartiskhet när man agerar för att bistå dem som bäst behöver det. Bortsett från detta verkar det som om det fortfarande finns en brist på medvetenhet om samförståndet. Vi behöver därför anstränga oss mer för att göra det mer synligt. Jag tror att det på ett så känsligt område som humanitärt bistånd är viktigt att vara medveten om hur förhållandena har förändrats under årens lopp och tänka på den avsevärda ökningen av naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad. Till följd av detta anser jag att vi måste ägna större insatser åt skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och ge stöd åt de lokala samhällenas egna resurser i detta avseende. För att humanitärt bistånd ska kunna följa sin stadiga kurs mot ett fullt utnyttjande måste vi envist fortsätta att argumentera för det ”humanitära utrymmet”. Genom att rösta för Michèle Strifflers betänkande hoppas jag att vi kan fortsätta mot att anta en praktisk handlingsplan.
Maria do Céu Patrão Neves: EU är genom kommissionen och medlemsstaterna världens främsta givare av humanitärt bistånd och utvecklingsbistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. I en noggrann halvtidsutvärdering av genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd kan man bara konstatera att det är nödvändigt att stödja ett större medvetande om denna mekanism och bättre samordning och effektivitet bland alla enheter som är berörda. Enbart ekonomiskt bistånd kan bli resultatlöst om det inte åtföljs av noggrann och effektiv samordning på alla nivåer och för alla former av EU-bistånd. Vi lever i en kritisk tid: den humanitära situationen har förändrats starkt under de senaste åren och gjort det allt viktigare att det humanitära samförståndet kan tillämpas rigoröst och energiskt. Jag röstar för detta betänkande, och jag skulle vilja efterlysa en politik av systematisk dialog, större samarbete lokalt, bättre hantering och ett åtagande att förebygga katastrofer. Jag stöder inrättandet av en europeisk civilskyddsstyrka som uppföljning av Barnierrapporten som publicerades i maj 2006.
Aldo Patriciello: EU är världens främsta givare av humanitärt bistånd och svarar för mer än 40 procent av det internationella humanitära biståndet.
Det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd, vilket undertecknades den 18 december 2007 av rådet, parlamentet och kommissionen på grundval av en femårig handlingsplan, förpliktigar EU och medlemsstaterna till ett nära samarbete på detta område. Åtgärd nr 33 föreskriver en halvtidsutvärdering av handlingsplanen för att behandla bristen på medvetenhet om den humanitära sektorn, den allvarliga klimatförändringen och den ökande förekomsten av komplicerade kriser och växande våld.
Vi förordar därför ett inrättande av en europeisk snabbinsatsstyrka (europeisk civilskyddsstyrka) som Michel Barnier tänkte sig, för att optimalt använda de verktyg som redan finns tillgängliga med syfte att genom bättre samordning möjliggöra en omedelbar mobilisering av alla nödvändiga resurser.
Med hänsyn till de siffror som rapporterats och Lissabonfördragets införande av en verklig humanitär biståndspolitik för EU, håller jag helt med om att vi behöver en halvtidsutvärdering som är inriktad på att förstärka handlingsplanen beträffande stödet för humanitära principer, distributionen av humanitärt bistånd, förtydligande av användningen av militära och civila skyddsmedel och skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofbistånd och utveckling.
Paulo Rangel: Jag röstade för detta betänkande, vilket presenterar en översikt över genomförandet av det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd och formulerar förslag som syftar till att bidra till att göra samförståndet mer synligt och mer effektivt när det gäller att nå sina mål. Detta instrument har fått en ännu större betydelse i den aktuella humanitära miljön, vilken har utmärkts av en avsevärd ökning av naturkatastrofernas antal och svårighetsgrad, och det är absolut nödvändigt att vi anstränger oss för att fullständigt uppfylla de åtaganden som uppkommer genom detta och att medlemsstaterna engagerar sig bättre i genomförandet.
Crescenzio Rivellini: I dag röstade vi i kammaren om betänkandet om det europeiska samförståndet om humanitärt bistånd.
EU är genom kommissionen och medlemsstaterna tillsammans världens främsta givare av humanitärt bistånd. Dess bidrag utgör mer än 40 procent av allt officiellt internationellt humanitärt bistånd. EU:s humanitära politik är det praktiska uttrycket för dess engagemang att stödja människor i tredjeländer som behöver bistånd när de är som mest sårbara.
Det är viktigt att betona att tillhandahållandet av bistånd måste baseras enbart på ett fastställt behov och graden av sårbarhet, att biståndets kvalitet och kvantitet i första hand bestäms genom en inledande bedömning och att bedömningsprocessen ytterligare måste förbättras särskilt med hänsyn till tillämpningen av sårbarhetskriterier, speciellt när det gäller kvinnor, barn och grupper med funktionshinder.
Dessutom är bidragstagarnas äkta och ständiga engagemang och om möjligt deltagande i hanteringen av biståndet ett av de väsentliga villkoren för kvaliteten på de humanitära insatserna, särskilt när det gäller långvariga kriser.
Raül Romeva i Rueda: Sedan Lissabonfördraget trätt i kraft den 1 december 2009 har EU:s humanitära verksamhet styrts av artikel 214 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, vilken upprättar en specifik EU-politik för humanitärt bistånd som ett behörighetsområde som delas mellan medlemsstaterna och EU. Därför kommer det att få sin egen rättsliga grund när rådets förordning (EG) nr 1257/96 av den 20 juni 1996 om humanitärt bistånd granskas enligt medbeslutandeförfarandet. I Lissabonfördraget föreskrevs också inrättandet av Europeiska utrikestjänsten. Utskottet för utveckling uttryckte sin oro över att humanitärt bistånd inte borde instrumentaliseras inom ramen för Europeiska utrikestjänsten och förespråkar att man bevarar självständigheten för generaldirektoratet för humanitärt bistånd och civilskydd (Echo). Det kräver också att rollerna för kommissionsledamöterna Catherine Ashton och Kristalina Georgieva ska klargöras.
Eftersom halvtidsutvärderingen erbjuder ett tillfälle att öka EU:s insatser på flera områden riktar betänkandet uppmärksamheten på bland annat följande frågor: stöd för humanitära principer och internationell humanitär rätt; frågor om kvalitet, samordning och konsekvens i fördelningen av EU:s humanitära bistånd; klargörande om användningen av militära och civila skyddsmedel och resurser i enlighet med samförståndet och FN:s riktlinjer; skadeförebyggande åtgärder mot katastrofer och förstärkning av kopplingen mellan katastrofhjälp, rehabilitering och utveckling.
Licia Ronzulli: EU är genom kommissionen och medlemsstaterna tillsammans världens främsta givare av humanitärt bistånd och bidrar med mer än 40 procent av allt officiellt internationellt bistånd.
Enbart 2009 tillhandahöll kommissionen totalt 950 miljoner euro till ungefär 115 miljoner människor i mer än 70 länder. EU:s politik är det praktiska uttrycket för dess äkta engagemang för att stödja människor när de är som mest sårbara. Vårt mål är att kunna planera en mer samordnad civil och militär insats så att vårt ingripande vid naturkatastrofer blir allt effektivare. Dessa tragiska händelser inträffar allt oftare och har orsakat hundratusentals dödsfall runt om i världen under senare år.
Särskild uppmärksamhet måste ägnas kvinnor och barn, speciellt flyktingar och fördrivna personer, eftersom brott mot internationell humanitär rätt när det gäller dessa grupper blir allt vanligare. Förutom att se till att ingripandet blir mer effektivt måste man också arbeta en hel del med åtgärder för aktivt och passivt krisförebyggande. De samhällen som löper störst risk måste förberedas bättre för detta slags företeelse genom stöd för all hållbar utvecklingspolitik som syftar till att begränsa skadan till ett minimum.
John Stuart Agnew och David Campbell Bannerman: 14.1: Jag röstade för detta eftersom jag ser det som en försvagning av EU-lagstiftningen, och det kommer att göra det lättare att importera icke-genmodifierade sojabönor till Storbritannien. Detta är en livsviktig fråga för vår fjäderfäsektor.
14.2: Jag röstade för detta eftersom det kommer att minska den negativa effekten av EU-lagstiftningen på frakter av icke-genmodifierade sojabönor som ska till Storbritannien.
14.3: Jag avstod från att rösta om detta trots att det kan vara en önskvärd ambition (för en brittisk regering befriad från EU:s kontroll). Det är ännu inte en livsviktig fråga enligt min åsikt, och jag vill inte utsträcka EU:s makt.
Luís Paulo Alves: EU borde ta nya initiativ i syfte att för det första utnyttja livsmedelsöverskotten och för det andra göra det möjligt att förse dem som lider av livsmedelsbrist med mat: föreskrifter om detta borde göras när man granskar den gemensamma jordbrukspolitiken. Spekulation har legat bakom nästan 50 procent av de senaste prisökningarna, så en samordnad strategi inom G20 borde användas för att stödja inrättandet av prisstabiliseringsinstrument inom internationella forum. EU måste gå i spetsen för en internationell rörelse som syftar till att skapa en överenskommelse inom Förenta nationerna som syftar till att permanent och effektivt försöka skaffa livsmedel åt länder med livsmedelsbrist.
Jag skulle också vilja betona vikten av att stödja jordbrukssektorns trovärdighet, särskilt genom att propagera för den bland välutbildade och företagsamma ungdomar som en verksamhet vilken kan kopplas till förnyelse och forskning.
Laima Liucija Andrikien: Jag röstade för denna resolution där man erkänner att tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet. Målet är nått när alla människor, alltid, har fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckliga, säkra och näringsriktiga livsmedel som tillfredsställer deras kostbehov och deras livsmedelspreferenser för ett aktivt och hälsosamt liv. Det är viktigt att uppmärksamma att globala lager av baslivsmedel är mycket mer begränsade än tidigare, och hade fallit till den rekordlåga nivån av reserver för 12 veckor under livsmedelskrisen 2007. Samtidigt är världens livsmedelsproduktion alltmer sårbar för extrema väderfenomen kopplade till klimatförändringen, vilka kan orsaka plötslig och oförutsedd livsmedelsbrist. Därför borde EU sörja för sitt bidrag till detta globala system för livsmedelslager.
Jag anser att det är mycket viktigt att främja inte bara konkurrenskraft inom jordbrukssektorn utan också traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution. Dessutom anser jag att det är mycket viktigt att garantera tillgång till mark och lån för unga jordbrukare inom ramen för en åldrande jordbruksbefolkning.
Elena Oana Antonescu: Den senaste tidens prissvängningar på livsmedels- och baslivsmedelsprodukter har gett upphov till allvarlig oro över hur livsmedelskedjan fungerar på europeisk och global nivå. Livsmedelsprisökningarna har drabbat de mest sårbara delarna av befolkningen hårdast. Detta betänkande syftar till att stödja tillhandahållandet av hälsosamma livsmedel av god kvalitet till konsumenterna till rimliga priser och ett skydd för jordbrukarnas inkomster, vilket är två av EU:s mycket viktiga mål. Jag röstade för detta betänkande. Europa kan bidra till tryggad livsmedelsförsörjning i världen genom att bli mer konkurrenskraftigt.
Sophie Auconie: Som den första politik som genomförts och den största utgiftsposten tills nyligen upptar jordbruket en central plats i det europeiska projektet. De sista årtiondena har man visserligen kunnat märka en viss nedgång på detta område till förmån för andra viktiga områden, men vi får inte glömma bort att Europas självständiga jordbruk är en stor strategisk utmaning. Som ordföranden för Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater), Joseph Daul, dessutom betonade i början av det nya året blir en tryggad livsmedelsförsörjning den viktigaste frågan under 2011. Den globala livsmedelsbristen och kriserna som följer i spåren måste väcka oss till insikt om situationens allvar: en brant prisökning och ett otillräckligt lager av nödvändiga livsmedelsresurser. Europa måste reagera på denna nya utmaning. Miljöfrågor bidrar till problemets komplexitet och omfång. Därför röstade jag för denna resolution som syftar till att försöka få oss att inse frågans strategiska karaktär. I resolutionen framhålls den roll som EU kan spela i hanteringen av de globala lagren och den gemensamma jordbrukspolitikens lämplighet med tanke på dessa utmaningar, och man riktar uppmärksamhet på spekulationens skadliga inverkan på råvarupriserna.
Liam Aylward: För närvarande lider 900 miljoner människor över hela världen av den hunger som hör ihop med yttersta misär, och upp till 2 miljarder kan inte vara säkra på sin livsmedelsförsörjning eftersom de lever under ständigt hot om fattigdom.
Eftersom en ökning med 70 procent, allra minst, behövs för att möta en växande global befolknings behov måste jordbrukssektorn förstärkas. Därför stöder jag detta viktiga betänkande om jordbruk och livsmedelsförsörjningen. En stark fonderad gemensam jordbrukspolitik måste utvecklas för att tillhandahålla livsmedel av hög kvalitet till rimlig kostnad när vi tar itu med efterfrågan på livsmedel i EU och i hela världen.
Skolornas frukt- och mjölkprojekt och programmet för socialt utslagna måste förstärkas. Människorna i EU måste ha tillgång till tillräckliga hälsosamma livsmedel trots ekonomiska svårigheter.
Det är en källa till oro att de globala livsmedelsreserverna inte är lika välfyllda som tidigare, och med tanke på det hot som klimatförändringen och naturkatastroferna utgör stöder jag vad som sägs i betänkandet om inrättandet av ett globalt system för att utveckla livsmedelsreserver.
Zigmantas Balčytis: Jag röstade för detta dokument. Med den snabba tillväxten av världens befolkning måste jordbrukssektorn möta ett växande behov av säkra och tillräckliga livsmedel, trots de hinder som begränsade naturtillgångar, höga energipriser och klimatförändringen utgör. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) måste livsmedelsproduktionen öka med åtminstone 70 procent för att möta den växande efterfrågan hos världens befolkning, som förväntas överstiga 9 miljarder 2050. Dessutom lider omkring 900 miljoner människor i hela världen av kronisk hunger på grund av yttersta misär medan upp till 2 miljarder saknar äkta långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grad av fattigdom. Därför är tillgång till livsmedel fortfarande en mycket viktig fråga som vi måste behandla. Jag håller med om att den nya gemensamma jordbrukspolitiken som ska införas efter 2013 måste främja inte bara konkurrenskraft utan också traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution för att bidra till tryggad livsmedelsförsörjning. Dessutom anser jag att det inom ramen för en åldrande landsbygdsbefolkning är mycket viktigt att garantera tillgång till mark och lån för unga jordbrukare och att bevara rimliga livsmedelspriser och tillräckliga inkomster för jordbrukare.
George Becali: Jag röstade för detta betänkande eftersom fattigdom och hunger består i EU. 79 miljoner människor i EU lever fortfarande under fattigdomsgränsen. Mina ändringsförslag framhäver att rätten till livsmedel är en grundläggande mänsklig rättighet, och den är uppfylld när alla har permanent fysisk, social och ekonomisk tillgång till tillräckliga, säkra och näringsriktiga livsmedel för att fylla sina näringsbehov så att de kan föra ett aktivt och sunt liv. Jag skulle särskilt vilja betona vikten av det europeiska jordbrukets mångfald och hur viktigt det är att garantera både samexistens för olika jordbruksmodeller och mångfald och kvalitet på livsmedel och födoämnen över hela Europa.
Bastiaan Belder: Jag har röstat för denna resolution. Mitt parti, det nederländska reformerade politiska partiet (SGP), har i sitt program tydligt framhävt jordbrukssektorns strategiska intresse, och jordbruket har till och med kallats grundvalen för en tryggad livsmedelsförsörjning. Men även om det är vackert tänkt måste jag framföra två marginella påpekanden om texten. EU bör inte lägga sig i skolornas mjölk- eller fruktprogram. Lämna det åt medlemsstaterna om de så vill. Dessutom har jag röstat emot punkten om liberalisering och stöd för GMO-import. Mitt parti har den åsikten att GMO-produkter inte är lösningen på frågan om global livsmedelsförsörjning. Ingen koppling har ännu påvisats mellan genmodifiering och högre avkastning. Enligt vår åsikt måste vi också noga överväga etiska frågor om genmodifiering.
Jag gläder mig emellertid åt den övergripande tonen i resolutionen, som än en gång har visat hur viktigt det är att säkerställa kraftfull och lämplig finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013. Dessutom anser jag att kravet på att utvecklingsländerna i första hand ska använda sin mark för att trygga sin egen befolknings livsmedelstillgång är av yttersta vikt och ett ytterst brådskande ärende.
Jean-Luc Bennahmias: Att ge alla tillgång till livsmedel mot en bakgrund av ökande global efterfrågan och livsmedelsbrist för flera miljarder människor över hela världen är en enorm och mycket viktig utmaning. Enbart i EU lever 16 procent av invånarna under fattigdomsgränsen och kämpar för att fylla sina mest grundläggande behov - bostäder, hälsovård och givetvis livsmedel.
Det är med tanke på detta som vi för att underblåsa debatten röstade för en resolution där man erkänner att jordbruket är en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjningen. I en tid då vi överväger den gemensamma jordbrukspolitikens framtid förefaller det nödvändigt att inte förbise detta behov och denna rättighet till livsmedel för alla - vilken borde vara universell.
Ett av våra syften är att bekämpa spekulationen inom jordbrukssektorn: vi kräver en granskning av lagstiftningen om finansiella instrument. Vi behöver mindre prisvolatilitet och mer öppenhet. Vi föreslår också tanken på ett ”målinriktat globalt system av livsmedelsreserver” för att hantera kriser mer effektivt, och vi uppmanar kommissionen att fundera över detta slags åtgärd.
Sebastian Valentin Bodu: Det är EU:s skyldighet att ta sig an de utmaningar som det möter: en tryggad livsmedelsförsörjning, tillhandahållande av livsmedel av hög kvalitet, skydd av miljön, landsbygdsregionernas mångfald och bevarande av territoriell balans genom förbättring av levnadsförhållandena i landsbygdsregioner. Den gemensamma jordbrukspolitiken erbjuder svar och lösningar på dessa utmaningar i framtiden. Det är viktigt att de mål och de instrument som denna politik fastställt försöker att så fullständigt som möjligt fylla behovet att integrera en specifik nationell dimension i den gemensamma jordbrukspolitikens struktur. Jordbrukare behöver uppenbarligen ett väsentligt direkt stöd, också i framtiden. Men de aktuella skillnaderna mellan medlemsstaterna när det gäller direktstöd kan inte längre få vara kvar eftersom detta har en direkt inverkan på jordbruksprodukternas konkurrenskraft på den gemensamma marknaden.
Den gemensamma jordbrukspolitiken måste ta ansvar för hur EU-medel används genom att inrikta stödet enbart på odlade markarealer och när det gäller djurbesättning enbart på de djur som faktiskt finns på gården det år som stödet gäller. Den gemensamma jordbrukspolitikens första pelare borde täcka ersättning för mindre gynnade jordbruksområden och miljöstöd för jordbruket och därigenom bidra till att förhindra att jordbruksmark överges och belöna miljömässiga fördelar som härrör från extensiva jordbruksmetoder.
Maria Da Graça Carvalho: Jag röstade för detta betänkande eftersom en tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet som man uppnått när alla har tillgång till lämpliga, säkra och näringsriktiga livsmedel som kan fylla deras behov för ett aktivt och sunt liv. I Europa lever fortfarande 16 procent av invånarna under fattigdomsgränsen, och tillgången på livsmedel är fortfarande en mycket viktig fråga att behandla. På så sätt fortsätter tryggad livsmedelsförsörjning att kräva en stabil gemensam jordbrukspolitik (GJP). Den nya GJP som ska träda i kraft efter 2013 behöver kunna ta itu med en tryggad livsmedelsförsörjning och andra utmaningar, särskilt klimatförändringen, den ekonomiska krisen och att bevara den territoriella balansen inom EU. Å andra sidan har EU:s ambitiösa energimål stött odling av biobränslen i stor skala, men biobränsleproduktionen konkurrerar med livsmedelsproduktionen om mark, vilket får en eventuellt negativ effekt på livsmedelsförsörjningen.
Nikolaos Chountis: Jag röstade mot betänkandet, trots att det innehåller viktiga positiva förslag och erkänner jordbrukets roll när det gäller att trygga säkra och tillräckliga livsmedel. Det finns emellertid ett allvarligt fel i betänkandet som man inte kan bortse från. En specifik punkt antogs, enligt vilken parlamentet ”uppmanar kommissionen att föreslå ett snabbare godkännandeförfarande inom EU för import av nya GM-varianter av foder så snart det har visat sig vara säkert”. Vår ståndpunkt mot import och användning av allt modifierat material, livsmedel eller foder, står fast, och under inga omständigheter skulle jag kunna rösta för ett betänkande som för första gången formulerar en positiv hållning från parlamentets sida till de modifierade organismer som José Manuel Barroso så ivrigt försöker införa till Europa.
Carlos Coelho: skriftlig. - (PT) Tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet. I dag uppskattar man att omkring 900 miljoner människor över hela världen lider av kronisk hunger, medan många andra saknar tillräckliga hälsosamma livsmedel på grund av varierande grad av fattigdom. Tryggad livsmedelsförsörjning är uppnådd när alla människor alltid har fysisk och ekonomisk tillgång till tillräckliga livsmedel som är säkra och tillfredsställer deras kostbehov. Tryggad livsmedelsförsörjning kräver en stabil gemensam jordbrukspolitik, men den måste vara konsekvent och ta itu med sociala problem. Den måste vara konsekvent i den bemärkelsen att den inte tillåter överskott i produktionen som förvrider marknaden och orsakar miljöproblem, och den måste vara socialt engagerad genom att sörja för att alla människor från alla sociala bakgrunder har tillgång till livsmedel av god kvalitet.
Å andra sidan välkomnar jag hur man hanterar frågan om mångfald i det europeiska jordbruket: konkurrenskraft och innovation kan och bör hålla jämna steg med traditionellt jordbruk, småskaligt jordbruk, ekologiskt jordbruk och lokal distribution. Ekonomisk investering i dessa sektorer kommer att vara nödvändig för en effektiv användning av mark i olika regioner, tillsammans med investering i form av energi, vilket minskar beroendet mellan tryggad livsmedelsförsörjning och tryggad energiförsörjning.
Corina Creţu: Förslaget till en resolution om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning är ett mycket nödvändigt dokument i rätt tid, eftersom det har lagts fram just när man kan notera en allt snabbare prisökning på ett stort antal livsmedelsprodukter. De rekommendationer som betänkandet innehåller är realistiska och relevanta och tar upp verkliga frågor på detta område. Jag skulle vilja nämna den vikt som man fäster vid att utbilda och uppmuntra nya generationer av jordbrukare i EU, vilket är absolut nödvändigt inom ramen för en åldrande befolkning. Jag vill också nämna inriktningen på att bevara jordbrukets mångfald inom EU och på det sättet också ge traditionellt jordbruk en ytterligare chans.
Vasilica Viorica Dăncilă: Med hänsyn till att rätten till tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet anser jag att EU måste skapa bättre villkor för att genomföra nutritionsprogram i medlemsstaterna likaväl som skolornas frukt- och mjölkprojekt.
Mário David: Detta är ett initiativbetänkande av utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling, vilket omfattar tankar och förslag från alla de politiska grupperna. Därför har vi för att komma fram till praktiskt genomförbara kompromisser åstadkommit en mycket omfattande text med en gemensam nämnare som jag i allmänhet samtycker till. Förutom att jag anser att tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet betraktar jag också jordbruket som en strategisk sektor som är absolut nödvändig för vår kontinents framtid. Med andra ord ser jag jordbruket som en omistlig del av vår suveränitet som en sammanslutning av folk och länder. När jag säger detta vill jag hävda att rätten till tryggad livsmedelsförsörjning förutom att vara en grundläggande mänsklig rättighet bör säkerställas av vår interna produktion. En gemensam jordbrukspolitik (GJP) är därför nödvändig för att garantera detta mål. Jag skulle därför vilja säga än en gång att det grundläggande målet för GJP bör vara att bevara det europeiska jordbrukets konkurrenskraft och stödet för jordbruk inom EU för att garantera livsmedelsproduktion, huvudsakligen på lokal nivå, och en balanserad territoriell utveckling. Jag anser också att man bör sörja för en god avkastning inom jordbrukssektorn eftersom det bara är möjligt att stimulera produktionssystem som är hållbara och etiska om jordbrukare kompenseras i tillräcklig omfattning för de investeringar och de åtaganden som de gör.
Luigi Ciriaco De Mita: Jordbruket spelar en central roll i samhällenas utveckling. Att definiera dess produktion som en primär sektor i ekonomiska termer står inte bara i samband med den historiska inriktning som kännetecknar dess utveckling utan också och framför allt med dess roll i att stabilisera samhällena och deras ekonomier. När det gäller en balanserad jordbruksproduktion måste man inte bara vara uppmärksam på de kvantiteter som produceras utan också och i främsta hand på produktionens kvalitet så att den bidrar till befolkningens hälsosamma utveckling. Ur detta perspektiv spelar därför en tryggad livsmedelsförsörjning en nyckelroll, och dess skydd - särskilt när det gäller traditionella och lokala produkter - ökar möjligheterna till utveckling i hela territoriet. Den positiva korrelationen mellan tryggad livsmedelsförsörjning och jordbruksprodukternas kvalitet och hälsosamhet inbegriper också att öka deras miljövänlighet, medan särskild omsorg måste ägnas den dominoeffekt som orsakas av okontrollerad införsel av genetiskt modifierade organismer för att i första rummet ge nödvändig säkerhet vad beträffar de effekter på medellång och lång sikt som dessa produkter skulle kunna få på hälsan och den lokala ekonomin.
Marielle De Sarnez: Vi står vid en skiljeväg när det gäller att fastställa vad den kommande reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste vara. Detta är en fråga som berör européer naturligtvis men också medborgare i hela världen. Denna nya politik borde därför vara del av en global vision. Med en stor utmaning: att kunna reagera på den dubblering i efterfrågan på livsmedelsproduktion och livsmedelstillgång som kommer att äga rum från och med nu och fram till 2050, i en omgivning som är präglad av brist på vatten, minskning av åkermark och en ny energisituation som dikteras av kampen mot klimatförändringen. Den globala organisationen av jordbruksmarknader måste omprövas med tanke på de två huvudsakliga inspirationskällorna för den gemensamma jordbrukspolitiken: att garantera en tryggad livsmedelsförsörjning och att rädda livsbetingelserna för småbrukare och deras familjer, både hemma och i världens fattigaste länder. Detta är också avhängigt av inrättandet av ett målinriktat globalt system av livsmedelsreserver bestående av beredskapsreserver för att minska hunger och reserver som ska användas för att reglera råvarupriserna. Detta system bör hanteras av FN via dess livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO).
Anne Delvaux: 900 miljoner människor i hela världen lider av kronisk hunger på grund av extrem fattigdom. Trots att det uppenbart finns tillräckliga förråd har en betydande del av världens befolkning inte råd med de baslivsmedel som den behöver; tillgång på livsmedel är fortfarande en mycket viktig fråga att ta itu med.
Tryggad livsmedelsförsörjning som ett mål kan inte nås utan att man tar sig an två av dagens viktigaste frågor: den instabila marknaden med prissvängningar och de minskande livsmedelsreserverna. Vi borde i detta sammanhang stödja en översyn av den aktuella lagstiftningen om finansiella instrument, vilka skulle ge en mer öppen handel och minimitrösklar för de aktörer som tillåts handla på dessa marknader.
Dessutom är de globala lagren av baslivsmedel mycket mer begränsade än tidigare, och de globala livsmedelsreserverna har fallit till en rekordlåg nivå. Slutligen måste man inom ramen för GJP tydligt och otvetydigt ta sig an tryggad livsmedelsförsörjning och andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringen och den ekonomiska krisen inom EU.
Edite Estrela: Jag röstade för betänkandet om erkännandet av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning eftersom det innehåller viktiga förslag om hur man inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken, vilken ska inrättas efter 2013, måste ta sig an utmaningar som rör tryggad livsmedelsförsörjning, klimatförändringen, den ekonomiska krisen och försöken att bevara en territoriell balans inom EU, bland annat.
Diogo Feio: Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) varnade nyligen för en eventuell ökning av livsmedelspriserna under 2011, sedan dessa nått nya historiskt höga nivåer 2010 i spåren efter livsmedelskrisen i juni 2008. FAO:s matprisindex för 55 baslivsmedel har ökat för sjätte månaden i följd till 214,7 punkter, högre än det tidigare historiska rekordet på 213,5 punkter i juni 2008.
Priserna på socker och kött når nya historiska rekord, och om inte spannmålsproduktionen ökar med minst 2 procent kommer priserna på dessa råvaror att fortsätta att stiga. Detta initiativ borde därför välkomnas, och, som jag betonade i en fråga som ställts till kommissionen i förra veckan, mot bakgrund av att prisvolatiliteten påverkar alla som är involverade i marknaden anser jag att specifika åtgärder bör vidtas när det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken för att öka produktionen, bättre fylla marknadens behov och garantera en större prisstabilitet och också se till att produktionen svarar mot Europas produktionsbehov. Som jag har resonerat borde jordbruket ses som en strategisk sektor, särskilt i kristider.
José Manuel Fernandes: Eftersom tryggad livsmedelsförsörjning är en mänsklig rättighet måste den få särskild uppmärksamhet av EU:s institutioner. Förutom att jordbrukssektorn måste ge en säker tillgång på livsmedel är det också absolut nödvändigt att detta måste vara tillräckligt. Av det skälet får vi inte glömma rekommendationerna från FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation om hur brådskande det är med en ökning av livsmedelsproduktionen på åtminstone 70 procent för att livnära världens befolkning som väntas nå 9 miljarder 2050. Jag gläder mig åt att resolutionen har antagits eftersom den innehåller ett erkännande av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet som den organisation som ska ansvara för att kontrollera och rapportera risker som hör ihop med livsmedelskedjan och manar medlemsstaterna att inrätta organisationer för att samarbeta med den. Jag skulle också vilja framhäva det erkännande som ges till traditionellt jordbruk, särskilt ekologiskt och småskaligt jordbruk, vilket förekommer i de mer missgynnade regionerna och vilket utgör inte bara en ekonomisk tillgång utan framför allt en miljömässig tillgång eftersom det är nödvändigt för att bevara biologisk mångfald. Jag hoppas att man inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken kommer att effektivt ta sig an de problem som denna sektor står inför: klimatförändring, att hålla konsumentpriserna stabila och att garantera inkomster för jordbrukare.
João Ferreira: Föredraganden tar upp en brännande fråga och pekar på relevanta problem som hotar en tryggad livsmedelsförsörjning, till exempel prisvolatilitet som ett resultat av finansiell spekulation, tillskansning av mark i utvecklingsländerna eller otillräckliga strategiska livsmedelslager. Ändå är sättet att lösa vart och ett av dessa problem, i likhet med alla andra problem som rör tryggad livsmedelsförsörjning, mycket ofullständigt, ibland motsägelsefullt och i vissa fall felaktigt. Konsekvenserna av den aktuella jordbrukspolitiken - speciellt den gemensamma jordbrukspolitiken och de successiva reformeringarna av den - nämns inte och inte heller liberaliseringen av marknaden och avvecklingen av tillsynsinstrument och den undergång som blir följden för små och medelstora producenter, som ställs inför priser på sina produkter som ofta inte täcker produktionskostnaderna.
Det framförs allt oftare argument som att ”vi kommer att behöva använda oss av alla former av jordbruk för att kunna livnära Europa och tredjeländer”: detta är ett implicit argument för ohållbara produktionsmodeller som producerar intensivt och för export och också för genetiskt modifierade grödor; i betänkandet ställs också krav på att man ska effektivisera och snabba upp processen för att godkänna import av dessa genetiskt modifierade grödor. Till sist, föredraganden välkomnar kommissionens förslag om en förordning om OTC-derivat”, vilket är ett förslag som FN:s särskilda rapportör om rätten till livsmedel fördömer för att det inte lyckas förhindra spekulation.
Carlo Fidanza: Jag röstade för Daciana Octavia Sârbus betänkande. Vid denna tidpunkt när vi gör oss beredda att reformera den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 visar dagens omröstning vilken väg parlamentet tänker ta. För att garantera ett säkert förråd av livsmedel till överkomligt pris måste EU utrusta sig med en stark gemensam jordbrukspolitik (GJP) som syftar till att försöka förhindra spekulation på livsmedelsråvaror och hjälpa ungdomar att komma in på jordbrukssektorn. Jag tycker att det är viktigt att betona att den kommande GJP också måste ge medborgare tillgång till tillräckliga livsmedel, räkna med spridning av näringsupplysning och skapa bättre villkor för att genomföra program som skolornas mjölk- och fruktprojekt. Dessutom informerar dagens omröstning kommissionen om hur man ska genomföra ett ”målinriktat globalt system för livsmedelsreserver” med beredskapsreserver för att minska hunger och andra reserver som ska användas till att reglera råvarupriserna. Särskild uppmärksamhet måste också ägnas frågan om genetiskt modifierade organismer. Eftersom detta är en så känslig fråga är ett visst mått av försiktighet nödvändigt för att undvika en urskillningslös och obegränsad införsel av dem.
Lorenzo Fontana: Att åstadkomma en tryggad livsmedelsförsörjning och oberoende i Europa är absolut nödvändigt, vilket är skälet till att jag röstade för. Jag välkomnar att man hänvisar till en ambitiös vision för den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Vi måste komma ihåg att GJP är nödvändigt för att stödja jordbrukare som förutom att de producerar råvaror och allmänna nyttigheter också bevarar och ser efter vår mark. För att ta itu med de nya livsmedelsutmaningar som vi väntar oss i framtiden måste vi förvissa oss om att vi blir självförsörjande producenter som importerar allt färre jordbruksprodukter från tredjeländer eftersom de underlåter att respektera inte bara miljö- eller hälsoskyddslagstiftning utan också arbetstagarrättigheter.
Elisabetta Gardini: Att förbättra en tryggad livsmedelsförsörjning är en av de utmaningar som vi måste ta itu med genom reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) efter 2013.
Att kunna garantera tillräckliga livsmedelslager för EU-medborgare måste återspegla den förväntade starka ökningen av världens efterfrågan på livsmedel till 2050. Mot bakgrund av detta prioriterar EU att fortsätta skydda denna grundläggande mänskliga rättighet inom och utanför sina gränser och försöker öka jordbrukets produktivitet och samtidigt försäkra sig om ett säkert förråd av livsmedel till överkomliga priser, förutom det nu nödvändiga behovet att skydda Europas landsbygdsmiljö.
Vi får inte tillåta att finansiell spekulation fortsätter att orsaka okontrollerade prisökningar och volatilitet på den globala livsmedelsmarknaden. För att skydda europeisk produktion måste vi återställa balansen i avtalsförhållandena mellan producenterna och det moderna distributionssystemet.
Vi får inte underskatta att den ojämlika köpkraften, illojal konkurrens och en brist på öppenhet ofta är orsaken till snedvridningar av marknaden med stora konsekvenser för hela livsmedelskedjans konkurrenskraft.
Bruno Gollnisch: skriftlig. - (FR) Ja, jordbrukssektorn är en strategisk sektor, och livsmedelssäkerhet är viktigt. Det har tagit EU decennier att inse detta. Men betänkandets titel är missvisande: ingenstans i det påtalar man de förödande konsekvenserna av den globala frihandeln och marknadens logik.
Vi fortsätter alla att äta jordgubbar på vintern, oavsett om de kommer från södra halvklotet eller energi- och vattenslukande växthus. Vi fortsätter att främja import av afrikanska bönor på bekostnad av lokalt odlade livsmedel och i konkurrens med våra egna tillverkare.
Vi fortsätter att kräva att marknaderna för jordbruksprodukter och produkter som framställs av dem ska regleras, trots att det är absurt och vi borde främja ett kvalitetsjordbruk och korta livsmedelskedjor och utan förbarmande beivra mellanhändernas och de stora detaljhandelskedjornas missbruk.
Vi kommer att vara maktlösa när främmande länder som har förslösat sin egen potential tar kontroll över den odlingsbara jorden i de mest sårbara länderna, och bli allt oroligare men inte kunna agera för att komma till rätta med en potentiellt explosiv situation.
Ni har gjort framsteg, men det återstår fortfarande en del att göra. Om ni inte ger er på det system som har skapat dessa problem kommer ni att misslyckas.
Sylvie Guillaume: Livsmedelssäkerheten är en central fråga som Europeiska unionen måste hantera på ett effektivt sätt. Därför stödde jag betänkandet av min socialdemokratiska kollega som kräver en stark, ansvarstagande GJP inriktad på unga jordbrukare, att spekulationen på jordbruksmarknaderna och den prisvolatilitet som denna skapar ska bekämpas och som slår fast att bekämpandet av fattigdomen i EU och i hela världen måste prioriteras genom att livsmedelssäkerhet och tillgång till livsmedel blir en grundläggande mänsklig rättighet. EU måste ta itu med dagens utmaningar på livsmedelsområdet och förutse framtida problem på området. Därför anser jag att idén att skapa ett särskilt globalt system för livsmedelslager är mycket bra, men den blir inte lätt att genomföra.
Ian Hudghton: Jag röstade emot Sârbubetänkandet trots dess många förtjänster. Frågan om livsmedel är av grundläggande betydelse och kommer att bli allt viktigare. Det är viktigt att EU samordnar sin ståndpunkt i fråga om jordbrukssektorn för att kunna ta itu med de utmaningar som väntar. Jag anser dock inte att genetiskt modifierade organismer har någon legitim funktion när det gäller att trygga livsmedelsförsörjningen och kunde inte stödja ett betänkande i vilket man vill ge klartecken för genetisk modifiering.
Juozas Imbrasas: Jag stödde det här betänkandet eftersom livsmedelssäkerhet är en mänsklig rättighet som skapar förutsättningar för ett aktivt och hälsosamt liv. Ett stort antal människor i hela världen är ständigt hungriga och har ingen verklig, långsiktig livsmedelssäkerhet. Trots att lagren kan tyckas vara tillräckliga har en stor del av världens befolkning inte råd att köpa de baslivsmedel som behövs, och tillgången till livsmedel är fortfarande en viktig och brådskande fråga. Det är viktigt att se till att människor i alla socialgrupper har tillgång till livsmedel. Livsmedelssäkerhet är ett mål som inte kan nås utan att lösa två av de viktigaste problemen i dag: marknadernas och prisernas volatilitet (som till stor del beror på spekulation på råvarumarknaderna) och de krympande livsmedelslagren. Vi får inte under några omständigheter tillåta spekulation i livsmedelspriser. Vi måste främja konkurrenskraft och det traditionella jordbruket, småskaligt jordbruk, organiskt jordbruk och lokal distribution samt trygga en mångfald inom jordbruket i hela Europa. Vidare tycker jag, med tanke på den åldrande befolkningen på landsbygden, att det är mycket viktigt att se till att unga jordbrukare har tillgång till mark och krediter. Vårt mål är att hålla livsmedelspriserna på en rimlig nivå och se till att jordbrukarna har anständiga inkomster. Men jag kommer inte under några omständigheter att stödja användning av genetiskt modifierat material eller att de importeras för konsumtion eller annat. Inte heller kommer jag att stödja att man tillåter sådana produktionsmetoder i tredjeländer, eftersom det inte finns några uppgifter som gör att vi rimligen kan anta att de inte skadar människors hälsa eller miljön.
Karin Kadenbach: Tyvärr röstade de konservativa ledamöterna för att lägga in ett stycke i texten om att föreslå ett snabbare förfarande för godkännande inom EU av importen av en ny genetiskt modifierad fodervariant så snart det styrkts att den är ofarlig. Efterfrågan på livsmedel får emellertid inte under några omständigheter mötas med hjälp av genteknik. Jag är fortfarande en kategorisk motståndare till genetiskt modifierade livsmedel och vill påminna kommissionen om försiktighetsprincipen: även om det finns vetenskapliga studier som visar att genetiskt modifierade livsmedel inte är skadliga för hälsan har vi kanske ännu inte de rätta testmetoderna för att bekräfta detta. När allt kommer omkring måste vi respektera konsumenternas vilja, och de vill inte ha den här typen av livsmedel.
Elisabeth Köstinger: Jordbruket är oerhört viktigt för den globala livsmedelssäkerheten, och därför måste vi agera. Att trygga jordbrukarnas inkomster och ett tillräckligt utbud av livsmedel med god kvalitet måste vara centrala mål för den gemensamma jordbrukspolitiken. De fluktuerande marknadspriserna i jordbrukssektorn är också osäkerhetsfaktorer som vi måste komma till rätta med. Jag stöder det här betänkandet, som klart visar att livsmedelssäkerhet är en viktig fråga också för EU, en fråga som kräver att olika politikområden samordnas. Vi kan bara uppnå förbättringar om jordbrukspolitiken, utvecklingspolitiken, handelspolitiken, den ekonomiska politiken och energipolitiken samt forskningen arbetar tillsammans.
Giovanni La Via: Jag röstade för Sârbubetänkandet eftersom den viktigaste funktion som jordbruket har ålagts av samhället är att se till att vi har en ständig och säker tillgång på livsmedel. Livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet. Det innebär att alla människor alltid ska ha fysisk, social och ekonomisk tillgång till säkra och närande livsmedel i tillräckliga mängder för att kunna leva aktiva liv. I vissa delar av världen respekteras ofta inte den rätten, och på andra håll finns det dåliga garantier för den, beroende på ett antal olika skäl och faktorer som tillsammans utgör ett allvarligt hot mot konsumenternas hälsa. I tider som dessa, då den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 diskuteras, innebär det här betänkandet att vi kan dra upp några riktlinjer för den etiska, sociala och ekonomiska roll som jordbruket måste spela, också på kort sikt, fastställa de riskfaktorer som hotar det och ta tillfället i akt att göra det till en bastion för den globala kampen mot svält.
Bogusław Liberadzki: Jag röstade för Sârbubetänkandet om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning. Historiskt sett, i århundraden, har livsmedelssäkerheten varit en av de frågor som alla regeringar har prioriterat högst. Därför får inte finansiella och ekonomiska kriterier vara utslagsgivande.
Produktion av billig men bra mat är mycket viktig med tanke på marknaden och människors köpkraft, särskilt låginkomsttagarnas. Förmågan att kunna producera livsmedel är dock ännu viktigare. Vi får inte tillåta att det uppstår en situation där vi importerar livsmedel bara för att någon kan sälja dem till oss billigare vid ett visst tillfälle. Vi kan importera, men vi måste bibehålla vår förmåga att producera de mängder livsmedel som vi behöver.
Petru Constantin Luhan: I dagens läge, då livsmedelspriserna stadigt stiger och det talas allt mer om en framtida livsmedelskris, lever en stor del av EU:s befolkning under fattigdomsgränsen. Det är viktigt att vi ser till att alla i samhället har tillgång till livsmedel. Jag röstade för det här betänkandet eftersom jag anser att Europeiska unionen behöver en stark jordbrukspolitik som bygger på nyskapande och främst är inriktad på att stabilisera marknaderna och att uppmuntra och stödja jordbrukarna. Samtidigt har de europeiska konsumenterna rätt till sunda livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser, vilket är huvudmålen för den gemensamma jordbrukspolitiken och viktiga mål för Europeiska unionen.
David Martin: Jag röstade för det här betänkandet, men avstod från att rösta i fråga om de tre delarna av ändringsförslag 14 som har med genetiskt modifierade organismer att göra. Jag är egentligen inte emot genetiskt modifierade livsmedel, men jag tyckte inte om det här försöket att påskynda import av genetiskt modifierade material och tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer. De vetenskapliga bevisen för att genetiskt modifierade material är säkra måste vara solida, och allmänheten måste ha fullt förtroende för att berörda myndigheter har vidtagit alla nödvändiga säkerhetsåtgärder och genomfört omfattande tester. Detta kan inte stressas fram.
Marisa Matias: Det här betänkandet bekräftar att livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet. I det sammanhanget framhålls det att två av huvudproblemen är prisvolatiliteten på marknaderna, som till stor del beror på spekulation, och de minskade livsmedelslagren. I betänkandet konstaterar man att 50 procent av den senaste tidens pristoppar har orsakats av spekulation och vill därför ha en översyn av den befintliga lagstiftningen om finansiella instrument för att skapa större öppenhet och få dem att understödja ekonomin och bistå jordbruksproduktionen. Spekulation får samtidigt inte tillåtas att bli ett hot mot för övrigt effektiva jordbruksföretag. Livsmedelspriserna drivs till stor del upp av spekulanter som inte har något som helst intresse av jordbruk, och betänkandet ger stöd åt en begränsning av tillgången till jordbruksmarknaderna.
Finansialiseringen av jordbruksmarknaderna ifrågasätts emellertid inte i strukturella termer. I betänkandet föreslår man också att ett globalt system för livsmedelslager under FN:s beskydd ska inrättas. Dessutom uppmanas kommissionen att påskynda godkännandet av genetiskt modifierade livsmedel, vilket jag inte alls stöder. Mot den bakgrunden avstod jag från att rösta, eftersom jag ändå tycker att betänkandet innehåller goda avsikter och förslag.
Jean-Luc Mélenchon: Man konstaterar att livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet som måste garanteras, kräver att jordbrukarna ska ha betalt för sitt jobb och föreslår ett system för livsmedelslager som administreras av FN - allt detta stöder vår tes. Jag välkomnar detta. Att man anser att råvaruderivat skiljer sig från andra finansiella derivat och vill begränsa tillgången till marknaderna för jordbruksfinansiering till aktörer som har kopplingar till jordbruksproduktion tyder också på en attitydförändring.
Det är dock fortfarande långt kvar till de omplaceringar och det avskaffande av produktivismen som krävs för att bli självförsörjande på livsmedel och bevara den biologiska mångfalden. Finansialiseringen av jordbruksmarknaderna ifrågasätts inte i grunden. Dessutom börjar man ge tillstånd för genetiskt modifierade varianter, vilket är än värre. Därför avstod jag från att rösta, för att stödja de goda avsikterna.
Nuno Melo: Begreppet livsmedelssäkerhet är mycket tydligt. Den uppnås när alla människor alltid har fysisk, social och ekonomisk tillgång till lämpliga, hälsomässigt riskfria och näringsrika livsmedel för att kunna tillfredsställa sina näringsbehov och livsmedelspreferenser så att de kan leva ett sunt och aktivt liv. Därför är det ingen tvekan om att de ständigt stigande matpriserna, som beror på att råvarupriserna ökar, håller på att bli ett allt allvarligare problem för EU. Å andra sidan måste jordbrukssektorn föda allt större människoskaror, trots minskande naturtillgångar och höga produktionskostnader. Med tanke på de framtida behoven är det tveklöst så att jordbruket har blivit en strategisk sektor, ja till och med en avgörande sektor för EU:s och hela världens ekonomiska utveckling.
Andreas Mölzer: När det gäller livsmedelssäkerhet är problemet att EU:s medlemsstater alltmer förlorar sin självförsörjningsförmåga. Hittills har det inte varit möjligt att stoppa den oroande trenden att jordbrukare överger heltidsjordbruket och har jordbruk som en bisyssla och att jordbrukare lämnar landsbygden. Så när vi talar om livsmedelssäkerhet måste vi göra upp planer för hur denna oroande trend ska kunna stoppas och konsumenterna göras mer medvetna om regionala produkter. I det här sammanhanget måste EU:s subventioner granskas i syfte att hitta sätt att minska transporterna av livsmedel kors och tvärs i unionen. Det är inte bara en miljöfråga, en fråga om att bidra till att nå Kyotomålen om minskade utsläpp, utan också en fråga om att minska bullret, särskilt för de människor som bor eller arbetar längs transitvägarna.
Sist men inte minst bör vi fundera över hur vi kan främja alternativa framdrivningssystem bättre, eftersom produktionen av biobränslen börjar hota det konventionella jordbruket och leda till livsmedelsbrist och högre priser. De här aspekterna behandlas inte i betänkandet, och därför valde jag att avstå från att rösta.
Claudio Morganti: Föredraganden betonar hur viktigt jordbruket är med tanke på de nya livsmedelsutmaningarna.
Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent för att möta de ökade behoven från en växande befolkning som förväntas överstiga 9 miljarder 2050. Det krävs alltså en fortsatt stabil gemensam jordbrukspolitik för att kunna trygga livsmedelsförsörjningen.
Huvudsyftena med den gemensamma jordbrukspolitiken har varit att öka jordbruksproduktionen, hjälpa jordbrukarna att uppnå en skälig levnadsstandard, stabilisera marknaderna och säkerställa tillgången på livsmedel till rimliga priser. Politikens framgång ledde emellertid till en oavsiktlig överproduktion och överskott som snedvred marknadsvillkoren och skapade miljörisker. Den nya gemensamma jordbrukspolitiken ska därför skapa tryggare livsmedelsförsörjning genom att öka produktiviteten samtidigt som en miljömässigt hållbar livsmedelsproduktion uppmuntras. I betänkandet betonar man att det är mycket viktigt att finansieringen av den nya gemensamma jordbrukspolitiken återspeglar dess ambitiösa vision och politiska mål.
Den gemensamma jordbrukspolitikens budget bör åtminstone ligga kvar på nuvarande nivå, så att man kan upprätthålla rimliga livsmedelspriser och, framför allt, anständiga inkomster för jordbrukarna och trygga livsmedelssäkerheten. Det är mycket viktigt att förbättra och förstärka kontrollerna av livsmedelssäkerheten i unionen och i tredjeländerna. Därför stöder jag resolutionen.
Cristiana Muscardini: Livsmedelssäkerhet är en mänsklig rättighet, och ett av målen för den gemensamma jordbrukspolitiken måste vara att se till att alla har enkel tillgång till livsmedel, med hänsyn tagen till befolkningstillväxten, klimatförändringarna, de höga energikostnaderna och de begränsade naturtillgångarna.
Jag håller med föredraganden Daciana Octavia Sârbu och stöder hennes plan att se till att den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 kan klara livsmedelssäkerhetens krav och utmaningar. Därför är det viktigt att främja mångfald inom jordbruksproduktionen, med stora företagskedjor, traditionellt jordbruk och småskaligt jordbruk, att ge unga jordbrukare tillgång till krediter och att uppmuntra framväxten av program för hantering av livsmedelslagren för att underlätta världshandeln och få ned marknadspriserna i världen.
Jag är emellertid emot att genetiskt modifierade organismer utvecklas och används som fodervarianter innan de betraktas som säkra för boskapen och de europeiska konsumenterna.
Rareş-Lucian Niculescu: Jag röstade för det här betänkandet. Jag beklagar emellertid att några viktiga bitar togs bort vid omröstningen, såsom den text som handlade om att undersöka möjligheterna att tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer när det gäller genetiskt modifierade organismer. En del länder har gjort enorma framsteg på det här området, men Europeiska unionen har hamnat på efterkälken och utnyttjar inte hela sin potential. Jag beklagar också att man tog bort punkten om problemet med att det finns enorma arealer jordbruksmark som inte används i en del medlemsstater.
Franz Obermayr: Betänkandet innehåller en del mycket bra initiativ, såsom incitament för det traditionella och organiska jordbruket, stöd till småskaliga jordbrukare och skydd för inhemska jordbrukare mot konkurrenstrycket från tredjeländer med betydligt lägre kvalitetsnormer. Å andra sidan förespråkar föredraganden användning av genetiskt modifierade organismer. Därför avstod jag från att rösta i omröstningen.
Wojciech Michal Olejniczak: Livsmedelssäkerheten är en stor utmaning för jordbruket, inte bara i Europeiska unionen utan i hela världen, särskilt i utvecklingsländerna. Ökningen av världens befolkning från 7 till 9 miljarder kommer enligt FAO att leda till att efterfrågan på livsmedel i världen fördubblas till 2050. Därför måste den globala livsmedelsproduktionen öka i motsvarande mån, trots påfrestningarna på naturresurserna. Den globala livsmedelsproduktionen måste öka samtidigt som användningen av vatten, energi, gödningsmedel, bekämpningsmedel och mark minskar.
Det är oroväckande att höra att sammanlagt över en miljard människor svälter och att över 40 miljoner fattiga människor i Europeiska unionen inte har tillräckligt att äta. Bland annat av det skälet anser jag att vetenskapliga framsteg ska utnyttjas om de kan tillhandahålla lämpliga lösningar som minskar svälten i världen, i synnerhet genom att effektivisera resursanvändningen. EU måste fortsätta att trygga livsmedelssäkerheten för sina medborgare och hjälpa till att tillhandahålla livsmedel till hela världen. Samarbetet med resten av världen, i synnerhet med utvecklingsländerna, måste då vara närmare och mer konsekvent för att hjälpa dem att nå långsiktigt hållbar utveckling av sina jordbrukssektorer. Det var bland annat därför som jag röstade för betänkandet om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning.
Rolandas Paksas: Jag röstade för detta förslag till Europaparlamentets resolution om erkännande av jordbruket som en strategisk sektor inom ramen för livsmedelsförsörjning eftersom det ökande antalet konsumenter, det stora antalet svältande människor, jordbrukarnas situation, de fluktuerande livsmedelspriserna och spekulationen i värdepapper gör det särskilt viktigt att vidta vissa åtgärder för att reglera jordbrukssektorn. Framför allt måste man med hjälp av finansiella incitament göra allt för att främja traditionellt, småskaligt och organiskt jordbruk för att uppnå en kontinuerlig livsmedelssäkerhet. Med tanke på de risker för folkhälsan som genetiskt modifierade material medför stöder jag inte förslaget att tillåta import av icke genetiskt modifierade produkter med litet innehåll av genetiskt modifierade material.
Vi måste vidta alla åtgärder som krävs för att se till att import av nya genetiskt modifierade fodervarianter till EU och produktionsmetoder som används i tredjeländer inte tillåts. Vi kan inte lösa problemen med tillgången till livsmedel genom att bryta mot kraven på livsmedelssäkerhet och äventyra människors hälsa. Mot bakgrund av den åldrande befolkningen på landsbygden och för att locka unga människor till jordbruket och uppmuntra dem krävs det gynnsamma kreditvillkor för unga jordbrukare.
Alfredo Pallone: Livsmedelssäkerhet är en grundläggande mänsklig rättighet som innebär att alla människor ska ha fysisk, social och ekonomisk tillgång till livsmedel i tillräckliga mängder. Trots att lagren kan tyckas vara tillräckliga har en stor del av världens befolkning inte råd att köpa de baslivsmedel som behövs, och omkring 900 miljoner människor i hela världen svälter på grund av extrem fattigdom. Tillgången till livsmedel är en viktig fråga. För att trygga livsmedelsförsörjningen krävs det en stark gemensam jordbrukspolitik som kan öka jordbruksproduktionen, stabilisera marknaderna och framför allt säkerställa tillgången på livsmedel till rimliga priser. Detta mål kan dock inte nås utan att man tar itu med marknadernas och prisernas volatilitet. Eftersom livsmedelsfrågan är mycket viktig röstade jag för Sârbubetänkandet, i vilket man också stöder en snabbare process inom EU när det gäller import av nya genetiskt modifierade fodervarianter, samtidigt som man vill undersöka möjligheterna att tillåta produktionsmetoder som används i tredjeländer. Med min röst vill jag också tillåta små mängder genetiskt modifierade organismer i produkter som kommer in i EU.
Maria do Céu Patrão Neves: Jag röstade för Sârbubetänkandet eftersom jordbruket är en viktig och växande sektor som bör prioriteras på den politiska agendan. Det har en strategisk roll när det gäller livsmedelssäkerheten. Översynen av den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 bör leda till att det framkommer förslag på det området. Den senaste tidens volatila priser på livsmedel och basvaror har lett till stor oro i Europa och hela världen. Finanskrisen och de allt allvarligare väderfenomenen - som till exempel de som inträffade 2010, med långvarig torka och bränder i Ryssland och stora översvämningar i Pakistan - har bidragit till att skapa en enorm instabilitet. EU kan inte förbli beroende av protektionistiska beslut i länder som Ryssland och Ukraina, som exporterar cirka 30 procent av världens vete, eller Argentina, en stor global köttproducent. Jag anser att EU har en skyldighet att förse den europeiska allmänheten och världens befolkning med livsmedel. Eftersom befolkningen förväntas öka med 2 miljarder måste utbudet av livsmedel öka med 70 procent till 2050. Den ökade produktionen ska uppfylla kriterier som har med miljö, livsmedelssäkerhet, djurens välbefinnande och arbetsvillkor att göra. Distributionen har förflyttats till de minst utvecklade länderna, men de tycks inte ha kapacitet att uppfylla de här kriterierna.
Aldo Patriciello: Livsmedelssäkerhet är en grundläggande rättighet, men naturresurserna är begränsade, energipriserna höga och klimatförändringarna utgör också ett hot.
Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent till 2050, eftersom omkring 900 miljoner människor svälter i världen och 16 procent av befolkningen bara i Europa lever i fattigdom. Det behövs en stark gemensam jordbrukspolitik, och den gemensamma jordbrukspolitiken har också denna inriktning, men måste reformeras för att bli hållbar och ge ökad livsmedelssäkerhet. Detta mål kan bara nås om man löser problemet med prisvolatiliteten (till följd av spekulation) och krympande livsmedelslager.
I det sammanhanget stöder man i betänkandet en översyn av den befintliga lagstiftningen om finansiella instrument och införandet av ett globalt system med livsmedelslager för att avlasta världshandeln vid pristoppar och utslag av protektionism. Den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 måste vara beredd på allt detta, och därför stöder jag det här betänkandet som främjar konkurrenskraft, traditionellt jordbruk, tillgång till mark och krediter för unga jordbrukare och bättre integration mellan livsmedel och energi.
Marit Paulsen, Olle Schmidt och Cecilia Wikström: skriftlig. - På ett jordklot med snart 9 miljarder invånare är den framtida livsmedelsförsörjningen en ödesfråga. Detta betänkande sätter fokus på denna enorma utmaning och ställer flera viktiga frågor, som t ex problemet med "landgrabbing", något som vi självklart ställer oss bakom. Samtidigt innehåller betänkandet olyckligtvis krav på flera gemensamma åtgärder - såsom europeiska kostvals-, skolmjölks- och skolfruktsprogram, och en ökad budget för dessa - vilka vi anser att varje medlemsstat istället själv bör få besluta om. Vi valde därför att lägga ned våra röster i slutomröstningen.
Rovana Plumb: Enligt FAO måste livsmedelsproduktionen öka med minst 70 procent till 2050 eftersom världens befolkning då förväntas överstiga 9 miljarder och efterfrågan blir allt större. På grund av extrem fattigdom lider ungefär 900 miljoner människor runtom i världen av kronisk hunger, medan upp till 2 miljoner människor är utestängda från en verklig och långsiktig tryggad livsmedelsförsörjning på grund av varierande grader av fattigdom. Efterfrågan på livsmedel ökar stadigt, och i Europa lever 16 procent av befolkningen under fattigdomsgränsen. Därför måste rätten till och tillgången till livsmedel prioriteras. För att uppnå livsmedelssäkerhet måste vi alltid ha en stark, marknadsinriktad, frikopplad och miljövänlig gemensam jordbrukspolitik som också har ett betydande inslag av landsbygdsutveckling och kommer till rätta med andra utmaningar, i synnerhet klimatförändringarna, den ekonomiska krisen och bibehållandet av den territoriella balansen inom EU. Målet om tryggad livsmedelsförsörjning kan inte uppnås utan att man tar itu med två av dagens viktigaste frågor: marknadspriser och prissvängningar och krympande livsmedelslager.
Paulo Rangel: Jag har vid många tillfällen framhållit att frågan om livsmedelssäkerhet är grundläggande. I dagens situation bör inte medlemsstaterna bara betrakta jordbruket som en ekonomisk fråga, utan snarare som en fråga om strategiskt försvar. I det syftet är det, som föredraganden understryker, viktigt att se till att den nya gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013 kan komma till rätta med de krävande utmaningar som sektorn har i dag, särskilt när det gäller prisstabiliteten, och att den kan värna om jordbrukarnas intressen och förstärka livsmedelslagren.
Crescenzio Rivellini: Jag gratulerar Daciana Octavia Sârbu. För att trygga ett säkert utbud av livsmedel till rimliga priser måste EU ha en stark gemensam jordbrukspolitik som motverkar spekulation i livsmedelsråvaror och hjälper unga människor att komma in i jordbruket.
Den framtida gemensamma jordbrukspolitiken måste verkligen göra mer för de unga jordbrukarna. Det är bara 7 procent av jordbrukarna i EU som är under 35 år, och EU kommer att behöva 4,5 miljoner jordbrukare under de närmaste 10 åren. Därför anser jag att de befintliga åtgärderna för att locka unga människor till jordbruket, såsom installationsbidrag och subventionerade räntesatser på lån, ska förstärkas.
För att se till att de befintliga finansiella instrumenten hjälper jordbrukarna att ta sig igenom krisen, i stället för att hjälpa spekulanterna att skapa en extrem prisvolatilitet, efterlyser jag dessutom en översyn av den europeiska lagstiftningen om finansiella produkter för att göra förhandlingarna mer genomblickbara. Jag uppmanar också kommissionen att utan dröjsmål vidta kraftfulla och permanenta åtgärder för att införa tydliga restriktioner mot spekulation och komma till rätta med instabiliteten på marknaderna för livsmedelsråvaror.
Raül Romeva i Rueda: Betänkandet antogs utan stöd av Verts/ALE-gruppen, som röstade emot. Skälet till dessa avslagsröster var att punkt 14 behölls i texten. Där uppmanar parlamentet ”kommissionen att föreslå en teknisk lösning på problemet med förekomsten av små mängder genetiskt modifierade organismer i icke genetiskt modifierade importerade produkter och att föreslå ett snabbare förfarande för godkännande inom EU av importen av en ny genetiskt modifierad fodervariant så snart det styrkts att den är ofarlig”.
Licia Ronzulli: Tryggad livsmedelsförsörjning är en grundläggande mänsklig rättighet som endast uppnås när människors näringsbehov och livsmedelspreferenser tillfredsställs så att de kan leva ett sunt och aktivt liv.
Inför reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken 2013 är det viktigt att stödet till de europeiska jordbrukarna gör att de alltid kan leva upp till normerna för livsmedelssäkerhet och miljöskydd fullt ut. Trots att den europeiska produktionen är effektiv lever omkring 80 miljoner människor fortfarande under fattigdomsgränsen, och många av dem får hjälp via program för livsmedelsbistånd. En stark gemensam jordbrukspolitik bevarar jordbrukarnas ekonomiska funktion som livsmedelsproducenter och garanterar också att de över 28 miljonerna medborgare som arbetar på landsbygden i Europa kan försörja sig.
Om vi dessutom tar med den ekonomiska krisen i beräkningen måste de direkta betalningarna till jordbrukarna behållas efter 2013 för att stabilisera deras inkomster och hjälpa dem att stå emot volatiliteten på marknaden. Slutligen måste särskilda initiativ tas för att uppmuntra unga människor att ge sig in i jordbruket, till exempel genom att göra det enklare att få lån och främja yrkesutbildning och särskild teknisk utbildning, och goda jordbruksmetoder måste spridas i hela Europa.
Oreste Rossi: Låt oss bortse ifrån de tvivelaktiga uppgifterna om befolkningsökningen i världen, som inte återspeglar den senaste tidens minskade födelsetal i olika länder utanför Europa, men det finns utan tvekan ett samband mellan livsmedelssäkerhet och en god användning av jordbruket.
Då är det uppenbart önskvärt med en gemensam jordbrukspolitik som syftar till att höja jordbrukets kvalitet och göra det mer miljövänligt samtidigt som den hjälper jordbrukarna att nå en anständig levnadsstandard. Om vi också tar med energipolitiken, som hör hemma i jordbrukssektorn eftersom biobränslen används, i beräkningen så måste detta område utforskas vidare, eftersom produktionen av biobränslen konkurrerar med livsmedelsproduktionen. Slutsatserna i betänkandet är också sunda: vi får inte sänka budgeten för den gemensamma jordbrukspolitiken.
Bart Staes: På det hela taget är det här betänkandet ett ganska bra bidrag till debatten om jordbrukets betydelse för livsmedelsförsörjningen. Parlamentet har gjort en bra sammanställning av de problem som jordbrukarna har att tampas med i tider av extrem marknads- och prisvolatilitet, och framhållit vilka svårigheter jordbrukarna har med detta för närvarande. Kommissionen måste ta fram tuffa och varaktiga åtgärder mot volatiliteten på jordbruksmarknaderna. Det är avgörande för om vi kan behålla någon produktion i EU. De enorma prishöjningarna på de finansiella marknaderna för jordbruksprodukter har till stor del berott på spekulation. Nästan 50 procent av prisökningarna under den senaste tiden berodde på spekulation.
Det är bra att Europaparlamentet har stött slutsatserna från Förenta nationernas särskilda rapportör för rätt till mat om den katastrofala roll som stora institutionella investerare, såsom hedgefonder, pensionsfonder och investeringsbanker, har spelat genom sitt agerande på derivatmarknaderna som påverkar råvarupriserna. Parlamentet har generellt sett gjort en sund analys av situationen, men misslyckades sedan totalt genom att inte formulera några relevanta synpunkter i betänkandet på vilken roll som genetiskt modifierade organismer ska spela i jordbruket. Den debatten förs på annat håll och hör inte hemma här, och därför röstade jag i slutändan emot betänkandet.
Csanád Szegedi: Jag kan inte stödja ett initiativ som innebär att det blir lättare eller går snabbare att importera genetiskt modifierade växter. Tack vare den utmärkta jordbruksmarken i Europeiska unionen kan många länder, däribland Ungern, Polen, Italien och Frankrike, producera foder av god kvalitet. Vi behöver inga genetiskt modifierade fodervarianter. Jag stöder inte heller import av genetiskt modifierade produkter till EU, eftersom de har långsiktiga skadliga hälsoeffekter.
Nuno Teixeira: Begreppet livsmedelssäkerhet framhåller vikten av att vidta konkreta åtgärder för att öka de globala livsmedelslagren: en mänsklig rättighet som innebär fysisk och ekonomisk tillgång till sunda, säkra och näringsriktiga livsmedel. Jag anser att antagandet av det här betänkandet, där jordbrukssektorn framhålls, är oerhört viktigt. Den förväntade befolkningsökningen och den fattigdom som finns i världen gör att livsmedelsproduktionen måste öka med minst 70 procent för att möta behoven. Klimatfenomen, spekulation och prisvolatilitet har påverkat jordbrukarnas kapacitet negativt.
Vi behöver en gemensam jordbrukspolitik efter 2013, en politik som kan trygga rätten till livsmedelssäkerhet genom ett starkt engagemang för konkurrenskraft och nyskapande och för att öka antalet unga jordbrukare som kan klara de nya globala utmaningarna. Jordbrukspolitiken måste anpassas så att den främjar traditionellt och lokalt jordbruk, och inte minst organiska, lokalt producerade livsmedel.
Marie-Christine Vergiat: Europaparlamentet antog ett betänkande om erkännande av jordbruket. Jag var tvungen att avstå från att rösta i omröstningen. Det här betänkandet behandlar många problem som är oerhört viktiga för jordbrukarna, såsom stöd till småskalig produktion och unga jordbrukare och bekämpande av prisspekulation. I betänkandet framhåller man också att det krävs omfattande finansiering av den framtida gemensamma jordbrukspolitiken.
Betänkandet är positivt generellt sett, men innehåller en oacceptabel åtgärd: ett snabbare förfarande för godkännande av genetiskt modifierade produkter.
Det innebär att man inte ska behöva göra någon ordentlig utvärdering av produkterna innan de släpps ut på marknaden, och man nämner överhuvudtaget inte de risker som finns med att marknadsföra genetiskt modifierade produkter, vilka har framhållits åtskilliga gånger.
Den här åtgärden tar ingen som helst hänsyn till livsmedelssäkerhet och försiktighetsprincipen. Det är en farlig åtgärd, och det är skandal att den har tagits med i ett betänkande som syftar till att framhålla jordbrukets strategiska betydelse.
GMO-frågan bör diskuteras i särskild ordning, men de europeiska organen vägrar att ta den debatten.
Dominique Vlasto: skriftlig. - (FR) Jag röstade för den här resolutionen, i vilken man betonar att jordbruket måste prioriteras i den europeiska politiken. De europeiska medborgarna ställer allt större krav på livsmedelssäkerhet, och denna säkerhet måste garanteras i hela produktions-, bearbetnings- och distributionskedjan. Det finns många utmaningar när det gäller att se till att jordbruket blir hållbart, säkert och rättvist: att anpassa det till klimatförändringarna, ha kontroll över globaliseringens effekter, bevara den biologiska mångfalden och jordbrukarnas levnadsstandard samt garantera att vi är självförsörjande på livsmedel på en global marknad med ett starkt tryck. Jordbruket är en integrerad del av vårt kulturarv och har alltid format vår identitet, vårt sätt att leva och våra landskap. Jag välkomnar EU:s ansträngningar på jordbruksområdet, men det finns fortfarande mycket att göra i samband med reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken. Därför uppmanar jag EU att koncentrera sig på småjordbrukarna, som är den största, men framför allt mest sårbara, gruppen. Insikten om att jordbruket är en strategisk sektor bör tas till vara för att förstärka dess sociala dimension, som hittills inte har uppmärksammats tillräckligt. Jordbrukare behöver också trygghet.
Artur Zasada: Jag är helt övertygad om att insikten om att jordbruket är en strategisk sektor kommer att skapa bättre förutsättningar för att genomföra bistånds- och informationsprogram. Det är ställt utom allt tvivel att program för livsmedelsbistånd behöver införas för de fattigaste i samhället. Vi glömmer ofta bort att nästan 80 miljoner människor lever under fattigdomsgränsen i Europeiska unionen.
Vid sidan av biståndsprogram bör vi ta fram program som främjar sunda matvanor, särskilt hos barn och högstadieelever. Följderna av att nonchalera sådana frågor märks mycket tydligt i USA, där antalet överviktiga tonåringar har tredubblats under de senaste åren. Det är särskilt viktigt att program som främjar konsumtionen av frukt och mjölk genomförs i skolorna, eftersom kunskap om korrekta matvanor har en positiv inverkan på unga européers hälsa och därmed reducerar kostnaderna för hälsovård och de sociala kostnaderna i framtiden. Så många lokala livsmedelsproducenter och -distributörer som möjligt bör delta i genomförandet av sådana program, eftersom det gör att små och medelstora jordbruk får en starkare ställning.
| sv |
9. Ramdirektiv om hållbar användning av bekämpningsmedel (omröstning)
- Betänkande: Christa Klaß (A6-0347-2007)
- Före omröstningen:
Christopher Heaton-Harris: (EN) Herr talman! Jag skulle vilja ta upp en ordningsfråga enligt artikel 166, och åberopa artikel 37.1 i arbetsordningen.
Artikel 37.1 rör tillgången till dokument och tillhandahållandet av information till parlamentet. Inför denna omröstning om bekämpningsmedel har många, om inte alla, här i kammaren bombarderats med e-postmeddelanden där vi ombeds rösta för ändringsförslag som går ännu längre än vad kommissionen vill att vi ska göra. Dessa e-postmeddelanden kommer från en organisation som heter Pesticide Watch, vars medlemsorganisationer fått stora bidrag från Europeiska kommissionen. Bland annat har de fått en del av de 11,7 miljoner euro som två senaste åren spenderats under den budgetpost som avser gemenskapens handlingsprogram för att främja icke-statliga organisationer som till största delen är verksamma på miljöskyddsområdet och programmet Life+.
Skulle jag med stöd av artikel 37.1 kunna få se korrespondensen mellan kommissionen och de icke-statliga organisationer som har bedrivit lobbyverksamhet riktad mot oss i alla dessa frågor? Denna betalda lobbyverksamhet har utan tvekan lett till att parlamentsledamöterna har fått fler e-postmeddelanden. Men visst måste det vara fel av ett av kommissionens generaldirektorat att använda stora belopp av skattebetalarnas pengar, och att missbruka de icke-statliga organisationernas roll, för att försöka få parlamentsledamöterna och kommissionens ansvariga generaldirektorat att ändra uppfattning i denna fråga.
(Livliga applåder från höger)
Talmannen: Herr Heaton-Harris! Vi kommer att vidarebefordra er kommentar.
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |
Omröstning
Talmannen: Nästa punkt är omröstningen.
(För omröstningsresultat och andra uppgifter som rör omröstningen: se protokollet.)
| sv |
Genomförandeåtgärder (artikel 88 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
1. Vitryssland: arresteringen av människorättsaktivisten Ales Bialatski (
| sv |
Justering av protokoll
Protokollet från gårdagens sammanträde har delats ut.
Finns det några synpunkter?
Herr ordförande! Jag hänvisar till sidorna 12 och 13 i den engelska versionen av protokollet och de frågor som togs upp därefter. Det har att göra med den oro som uttrycktes av ledamöterna om hur parlamentet påverkas av de nya ordningarna att koppla betalningen av ledamöternas traktamente till krav om att de måste rösta. Jag ifrågasätter inte hela frågan om huruvida det är ett lämpligt system eller inte. Jag anser inte att det är det, men det är inte mitt syfte.
Falconer tog upp ett antal ordningsfrågor, och jag blev mycket oroad av att ordföranden i går verkade ge honom någon typ av generellt undantag från de regler jag trodde vi beslutat om. Falconer bad helt korrekt om tillfälle att få avge en förklaring före varje omröstning i vilken han inte deltog. Ordföranden förklarade att så inte skulle ske. Han gav honom ett allmänt undantag, vilket skulle få hela systemet att förlora sin mening.
Allt jag ber om är att vice ordförandena är konsekventa, följer de regler som beslutats för ledamöterna och ger ledamöterna möjlighet att i varje steg ta upp frågan om huruvida de skall rösta eller inte. Om det här systemet skall fungera, måste man se till att det fungerar ordentligt och att alla vice ordförandena enas om detta.
Herr Megahy, jag vill inte sätta i gång en ny debatt angående gårdagens debatt. Ni är en gammal vice ordförande i detta parlament, ni förstår mycket väl att när en ny åtgärd börjar tillämpas är det inte möjligt att ha alla detaljer reglerade från första början. Det som jag kan garantera, och jag såg det i går med Jean-Pierre Cot, som var ordförande, är att allt står oss till buds för att tillämpningen skall ske på bästa möjliga sätt.
Herr ordförande, efter kollegan Megahys inlägg och incidenterna i går vill jag be er ta detta som intäkt för att i presidiet rådgöra om hur man i hela parlamentets intresse med hjälp av arbetsordningen skall kunna förhindra sådana intermezzon i framtiden. Det skulle betyda att hela parlamentet måste besluta om bestämmelser som förhindrar sådana incidenter och intermezzon. Jag ber er enträget om att ni vidarebefordrar detta.
Fru Hoff, jag tvivlar inte på att presidiet kommer att pröva frågan ni refererade till. Jag hoppas att det kommer att fatta rätt beslut.
Herr ordförande! Ordförandekonferensen var för den här reformen och presidiet röstade igenom den med knapp majoritet, vilket vi känner till, och i går kunde vi se vad det kan leda till. Vi är alla medvetna om att villkoren för omröstningarna måste ses över. Jag har en känsla av att vår kollegas förslag till lösning inte kommer att vara effektivt nog, och att det riskerar skjuta upp saker och ting. I synnerhet vissa gruppordföranden - jag säger inte alla gruppordföranden.
I väntan på att presidiet skall ompröva frågan, skulle jag vilja föreslå, att alla ledamöter som inte har för avsikt att delta i vissa omröstningar med namnupprop kan meddela det före omröstningen, och att det noteras. Det skulle hindra omröstningarna från att bli onödigt långa. Ledamöterna skulle på så sätt kunna meddela att de inte kommer att delta i alla omröstningar och de skulle då inte bli berörda. Detta i väntan på en tillfredsställande lösning.
Det är vad jag föreslår, herr ordförande.
Herr ordförande! Jag har en eller två mycket enkla korrigeringar av protokollet. Jag hänvisar till första stycket på sidan 12. Jag sade inte att jag inte avsåg att delta i omröstningen. Jag höll med om Falconers inställning, men jag sade att jag kanske eller kanske inte tänkte delta i omröstningen.
På sidan 22 står det att jag inte röstade. I själva verket röstade jag varje gång, utom en gång när maskinen inte fungerade.
På sidan 11 borde mitt namn stå bredvid Macartneys som avstående i omröstningen genom upprop. Jag uppmärksammade ordföranden på det faktum att min maskin inte fungerade. Ordföranden nickade tillbaka och jag trodde det var i sin ordning men tydligen betydde nicken inte att det var i ordning.
Slutligen, på sidan 17 - vilket är lite mer komplicerat - sägs det felaktigt i sista stycket att jag begär " att ärendet hänvisas till utskottet för arbetsordningen" . Vad jag sade var att denna förändring innebar en ändring av arbetsordningen och därför måste hänvisas till utskottet för arbetsordningen. Jag korrigerade också det som vice ordföranden sade när han förklarade att vi hade en skyldighet att rösta. Jag sade att vi inte har en skyldighet att rösta, vi har en skyldighet att förstå vad omröstningen handlar om. Vi har rätt att rösta eller inte rösta, precis som vi vill. Jag skulle vilja att protokollet ändrades på det sättet.
Fru Ewing, jag har antecknat det ni sade.
Herr ordförande! Det är viktigt att vi försöker klara ut det här. Varenda en i parlamentet, i går som den här morgonen, har desperat försökt att komma undan ansvaret för vad som hände här i går. Jag skäms inte för att stå här och säga att jag har varit en av gruppledarna, och varenda en av dem i det här rummet kanske skulle ta och ställa sig upp med mig så ni kan se vilka vi alla är. Vi har varit pådrivande i reformprocessen i det här parlamentet. Vi skäms inte för att säga det.
(Applåder) Låt oss ha klart för oss hur den här reformen kom till. Idén med att koppla närvaro med omröstning genom upprop kom från arbetsgruppen under ledning av Nicole Pery. Det var därifrån de här förslagen kom. Varenda grupp i det här parlamentet var representerad i den arbetsgruppen. Ordförandekonferensen utarbetar inte de förslagen eller det sätt på vilka de genomförs. Vi fortsatte att sträva efter en reform och satte tryck på ordföranden och hans föregångare, Klaus Hänsch, som båda har stött reformprocessen. Det är vår roll och vi står här och tar hela vårt politiska ansvar för att insistera på att reformen genomförs.
I går stod Killilea upp för kvestorerna och sade: " Det är inte vi, kvestorerna, presidiet bär ansvaret" . Såvitt jag förstår säger presidiet att det är ordförandenkonferensen. Jag accepterar mitt ansvar för reformen. Vi bestämde inte detaljerna i de här förslagen.
Om det var fel på detaljerna måste de ändras. Men jag tänker inte ta ett enda steg tillbaka när det gäller behovet av reformer.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag skulle inför detta parlament vilja klarlägga att det inte är ordförandekonferensens roll att fastställa förfarandet kring kontroll och öppenhet; vi blev inbjudna till ett möte i Luxemburg för att kunna uttrycka vår åsikt, men vi stannade inte i kammaren när parlamentets presidium fattade beslutet, eftersom vi ombads lämna den. Och jag måste säga att vi i min grupp inte är överens med detta kontrollförfarande som inte garanterar parlamentets öppenhet och goda fungerande.
Vi skulle vara beredda att skriva under på förmiddagen och på eftermiddagen, - det är den kontroll som kan anses rimlig i parlamentet. Men vi vill inte ägna oss åt demagogi. Sammankalla presidiet en gång till; låt dem tänka efter och fatta ett rimligt beslut som kan godkännas av en stor majoritet i detta parlament.
(Applåder)
Herr ordförande, ärade kolleger! Denna reform förbereddes länge av den arbetsgrupp som Green talade om. När parlamentets presidium måste fatta ett beslut i Luxemburg bad det om vår hjälp. Gruppordförandena deltog verkligen i den diskussion som parlamentets presidium förde. Vi verkade för och uppmuntrade att det skall komma en reform i avvaktan på en förordning för ledamöterna av Europaparlamentet. Det är tydligt att det konkreta genomförandet av denna åtgärd på nytt måste tas upp till diskussion efter händelserna i går. Men jag skulle också vilja säga att jag förespråkade en reform i avvaktan på en förordning och att detta inte minskar det ansvar i detta ärende som jag tidigare har tagit och upprätthåller. Men det är likaså min och min grupps åsikt att systemet, efter gårdagens händelser, åter måste ses över, måste anpassas och finslipas, utan att ta bort något av det ansvar som vi alla måste ta.
Herr ordförande! Det är tydligt att det tekniska system som trädde i funktion i går inte fungerar ordentligt och ger upphov till debatter som skadar parlamentets värdighet och anseende. Det är således tydligt att de konkreta åtgärder som har beslutats måste revideras. Jag påminner er om att vice ordföranden för min grupp, Haarder, har lagt fram ett förslag för presidiet som är enkelt, tydligt, klart och inte alltför byråkratiskt, nämligen en enda kontroll per omröstningsperiod och inte ett genomsnitt på ett antal kontroller. Jag vill således uppmana presidiet att än en gång se över detta. Men till kollegerna vill jag säga detta: genomförandet av denna reformåtgärd bör ses över, men inte reformåtgärdens princip.
Parlamentet gör många bra saker. Vårt inflytande över lagstiftningen ökar. Besöket som vår delegation gjorde i Algeriet var en succé. Undersökningskommittéerna som parlamentet inrättade efter BSE och bedrägeriet med cigaretter var stora framgångar. Men i medierna betraktas vi inte som ett viktigt, framgångsrikt och inflytelserikt parlament. Varför inte? Eftersom medierna med rätta fortsätter att förebrå de parlamentsledamöter som inte är så noga med de ekonomiska sedvanorna. Vi måste ha modet att rannsaka våra egna samveten. Vi måste ha modet att ändra de saker som skadar vårt parlaments anseende. Javisst kolleger, ni också, ni också!
(Applåder) Herr ordförande! Bestämmelserna måste ses över vad detaljerna beträffar. Men jag vägrar att ställa principen till diskussion. Parlamentet måste reformeras så att väljaren kan ha förtroende för att allt som händer i parlamentet är korrekt och riktigt.
(Applåder)
Herr ordförande! Jag tror att vi enkelt hade kunnat förutse gårdagens händelser; det jag motsätter mig, det är metoden. Jag tror att vi hade kunnat undvika de här händelserna om vi hade gått till väga på ett annat sätt, dvs. om vi hade strävat efter ett bredare samförstånd inom kammaren. Om vi till en början hade tillämpat systemet under en försöksperiod, så tror jag att vi hade kunnat upptäcka en del brister innan något slutgiltigt infördes.
Därför föreslår jag ett gemensamt sammanträde mellan ordförandekonferensen och presidiet, efter att gruppordförandena har haft vidare diskussioner inom sina grupper, och att vi tillsammans fattar beslut om insynsbestämmelser som är praktiska och acceptabla, och som inte skadar bilden av parlamentet.
Herr Pasty, jag skulle vilja påpeka att Europaparlamentets ordförande naturligtvis skall informeras om de politiska gruppernas ordförande och kollegernas åsikter. Alla kolleger har med stor uppmärksamhet följt det som har sagts här och för mig finns det inget tvivel om att vi kommer att pröva frågan i syfte att avsluta detta på bästa möjliga sätt.
Herr ordförande! Jag beundrar det här parlamentets typ av elitism, när någon ställer sig upp för att argumentera om någonting i protokollet och sedan gruppledarna kallas upp till någon typ av bikt för att bekänna sina synder.
Hoff sade något bra när hon sade: " Låt oss gå till arbetsordningen för att se om vi kan förhindra det som hände i går" . Nå, låt oss då titta på arbetsordningen för att se till att alla ändringar som påverkar ledamöterna läggs fram för ledamöterna och att ledamöterna får rätt att rösta om de ändringarna. Det skulle ha förhindrat det nonsens som föregick här i går.
Jag återgår nu till dagens ärenden - protokollet. Sidan 12 är fel. Vad gäller mig själv så bad jag, som Ewing helt riktigt sade, att bli kallad i varje omröstning genom namnupprop. Ordföranden gav mig inte den möjligheten.
På sidan 22 står det igen att jag inte röstade. Jag vill påminna ordföranden om att jag deltog i vissa omröstningar, särskilt om mänskliga rättigheter. Jag deltog och detta registrerades. Protokollet har fel på bägge ställena. Jag begär att det rättas.
Slutligen, om vi skall ha en regel som kommer uppifrån, från presidiet, då måste det vara en regel som röstats igenom av parlamentet. Presidiet beslutade att ledamöterna, före varje omröstning genom upprop, skulle ange om de önskade delta eller inte. Det är vad jag hoppas att vi kommer att fortsätta att göra tills den dag då parlamentet börjar få tillbaka någon slags verklighetskänsla och återgår till mer normala förhållanden.
Herr Falconer, jag har förstått att ordföranden i går inte gav er ordet varenda gång ni bad om det. Men det har antecknats i protokollet att ni inte deltog i omröstningen varenda gång. Så i realiteten var resultatet exakt detsamma.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja säga att jag var här i går men jag röstade inte. På sidan 22 påpekade Cassidy att ledamöterna i den här gruppen inte skulle rösta i den slutliga omröstningen. Mitt namn finns inte med på listan över ledamöter i protokollet. Jag skulle vilja att det rättades, tack.
Herr ordförande! Ett av problemen med det här förfarandet är att det drar uppmärksamheten till det faktum att ledamöterna är närvarande vid omröstningarna för att de är betalda att vara det, men att de inte deltar i debatten. Jag hänvisar till protokollet för i går kväll. Om medlemmarna hade varit närvarande vid debatten i går kväll om det slutgiltiga betänkandet, vilket var mitt betänkande om deponering av avfall, då skulle de ha fått höra kommissionären säga att hon ogärna ville framföra hela sitt tal med alla kommissionens synpunkter på de ändringsförslag som framförts av ledamöterna i det här parlamentet eftersom det var sent och hon var ganska trött.
Det duger inte. Herr ordförande, jag skulle vilja att ni, om ni kan, meddelar kommissionären den här morgonen att innan vi röstar vid 12.00 är det ytterst viktigt att kommissionen talar om för mig, som föredragande, till utskottets ordförande och till ledamöterna i det här parlamentet exakt vad kommissionen anser om de ändringsförslag som lagts fram av parlamentet. Det räcker inte att kommissionären säger att hon är trött och därför inte kan prata med oss.
(Applåder)
Fru Jackson, jag noterar er synpunkt. Ni känner säkert till - jag behöver väl inte tala om detta för er, eftersom ni är en gammal och erfaren kollega - att om vi inte kan få detta uttalande, har ni möjlighet, såsom föredragande, att reagera.
Herr ordförande! Det gäller samma punkt i protokollet. Som en av dem som var närvarande under hela debatten om Jacksons betänkande i går kväll och som den sista personen som lämnade kammaren, minns jag inte att kommissionären sade så. Jag föreslår Jackson att om att hon verkligen skall göra sitt jobb som föredragande, behöver hon bara be om kommissionärens manus.
Herr ordförande! Det tillhör systemets egendomligheter att vice ordföranden Cot var i går på plats och ledde sammanträdet, men han kan inte få traktamente, eftersom han inte har anmält sig som närvarande. Jag föreslår på hans vägnar att hans namn antecknas på närvarolistan bland dem som inte har röstat.
Herr ordförande! Jag vill att mitt namn läggs till på närvarolistan.
Det där, det var det roligaste jag hört.
Herr ordförande! Jag skulle vilja framföra ett förslag. Det skulle kanske vara bra med en förteckning över de ledamöter som inte uppfyller kraven, så att vi redan dagen efter vet vad som väntar oss, och så att vi kan förklara oss angående ett eventuellt problem och komma med korrigeringar. Då skulle vi inte behöva vänta på svar fram till slutet av månaden, eller i flera veckor.
Herr ordförande! Det är bäst att sova på saken - och jag har reflekterat. Det ordspråket är verkligen mycket bra. Så jag föreslår att en liten apparat installeras vid varje ledamotsplats, så att ett mynt faller ner varje gång vi röstar. Det skulle vara trevligt och mycket uppmuntrande för oss.
Herr ordförande! Jag bad om ordet för tjugo minuter sedan, jag tryckte på knappen och det lyser fortfarande, så jag kan alltså bevisa det. Jag skulle vilja att debatten om petitesserna upphör så att vi kan börja med debatten om Irak! Det är det som vi här för nu på förmiddagen.
För det andra skulle jag vilja säga att jag till 100 procent står bakom kollega De Vries anförande. Enligt vad jag har kunnat konstatera saknas egentligen modet att genomföra en reform i parlamentet, framför allt hos ledamöterna. Jag skäms över att behöva konstatera detta!
(Protokollet justerades.)
Aktuell och brådskande debatt (invändningar)
Herr ordförande! Jag tror att det är första gången i den här kammaren som ett ordentligt inlämnat förslag avvisas redan vid inlämnandet - vi ville nämligen ursprungligen lämna in det som tilläggspunkt under de mänskliga rättigheterna, men det fick vi inte göra, och man gav oss den enda möjligheten, att hitta ett alternativ vid dessa kärnvapenprov. Jag tror att det när det gäller den här punkten handlar om att ledamöterna och medarbetarna är rädda. På mitt kontor har den senaste veckan tre medarbetare överfallits. Jag har talat med många ledamöter, som också har blivit överfallna, och jag tror att vi måste diskutera denna fråga. Det räcker inte om man breder en tystnadens slöja över det, utan man måste ärligt och öppet bekämpa detta problem. Till detta behöver vi en diskussion i kammaren, och jag tror att ett beslut från ordföranden att inte tillåta denna diskussion här, inte är någon garanti för våra medarbetares säkerhet.
(Applåder)
Herr Rübig, jag måste informera er, eftersom ni tillhör de nyare kollegerna, om att det inte är första gången som en invändning förklaras icke godkänd. Det har funnits ganska många andra.
Parlamentets ordförande har meddelat mig per brev att den fråga som jag också lade fram för vår grupps räkning inte är giltig på grundval av artikel 47, punkt 2 i arbetsordningen. Parlamentets ordförande tillägger: " jag delar dock er oro och kommer härmed att vidtala de belgiska myndigheterna för att uppnå en tillfredsställande lösning på problemet med säkerheten för Europaparlamentets ledamöter och personal" .
Herr Martens, parlamentets ordförande refererar faktiskt i sitt brev till Rübig, varav en kopia skickades till ordförande Martens, till att han kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder gentemot de belgiska myndigheterna för att finna en tillfredsställande lösning på säkerhetsproblemet och att han delar den oro som kollegerna som ställt frågan känner.
Situationen i Irak
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalande av rådet och kommissionen om situationen i Irak, följt av debatt.
Herr ordförande! Tack för det här tillfället att tala till parlamentet i denna viktiga fråga.
Debatten äger rum vid ett avgörande ögonblick i krisen med Irak. Europeiska unionens medlemsstater är förenade i en djup oro över den här krisen. Ordförandeskapet har sett till att Irak har behandlats ofta vid Europeiska unionens sammanträden. Senast informerades våra partner av utrikesministern vid ett informellt möte i Panama i samband med Europeiska unionens gruppmöte den 12 februari. Samma dag diskuterades frågan av Europeiska unionens politiska chefer vid ett sammanträde i den politiska kommittén. Irak diskuterades också vid den politiska kommitténs sammanträden den 13 januari och 3 februari och på expertgruppsnivå. Ordförandeskapet har också haft kontakter på hög nivå med många EU-partner. Premiärministern och utrikesministern har båda varit i upprepad kontakt med sina europeiska motparter för att diskutera frågan. Jag har varit i kontakt med mina motparter i andra stater i Europeiska unionen under de senaste dagarna. Vi kommer att fortsätta att främja en diskussion av frågan och kommer att hålla våra partner informerade om utvecklingen i Förenta nationerna.
Europeiska unionens medlemsstater förenas i en tro på att Irak måste tillåta Förenta nationernas särskilda kommission att fortsätta sitt viktiga arbete såsom det beslutades i säkerhetsrådets resolution 687, vilket var resolutionen som innebär eldupphör och ett slut på gulfkriget. I enlighet med den resolutionen, som Irak accepterade, har FN-inspektörerna som utgör Unscom till uppgift att avlägsna alla Iraks massförstörelsevapen. Unscom och de därtill kopplade inspektionerna av Internationella atomenergiorganet, IAEA, har haft stor framgång i att få bort Iraks massförstörelsevapen. De har stoppat Iraks långdistansmissilprogram, vilket skulle ha satt Europa inom räckhåll för Saddams arsenaler. De har monterat ner kärnkraftsprogrammet, som skulle ha kunnat leda till att Irak utvecklade kärnvapen. Genom ett förfarande med inspektioner och kontroller av förstörandet, har Unscom förstört större vapenkapacitet än som någonsin förstördes av de allierade styrkorna under gulfkriget.
Det finns dock många områden för Saddams massförstörelsevapen där det krävs ytterligare arbete, särskilt kemiska och biologiska vapen. Bland Saddams kemiska vapen återfinns bland annat nervgasen VX. Han har inte till Unscom redovisat de 600 ton kemiska ämnen som man använder för att tillverka den nervgasen. En droppe av gasen räcker för att döda. Offren för den dör i svåra plågor genom kvävning när deras nervsystem inte tar emot signaler om att andas. Bland Saddams biologiska vapen återfinns anthrax. Experter säger att 100 kg anthrax som släpps från toppen av en hög byggnad skulle kunna döda upp till 3 miljoner människor. Saddam har också producerat aflatoxin, vilket orsakar levercancer samt clostridium, vilket resulterar i mjältbrand. Alla dessa vapen innebär ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet.
För tre år sedan hoppade Saddams svärsöner Hussein och Saddam Kamil av till Jordanien. De hade med sig bevis på hur Saddam på ett samordnat och kontinuerligt sätt arbetat på att dölja sina kemiska och biologiska vapen. Sedan dess har Unscom arbetat på att avslöja nyckelpunkter i tillförselkedjan för vapenprogrammet. Saddam har varit lika beslutsam i att hindra dem i deras arbete. Under de senaste 20 månaderna har Unscom försökt komma in på 63 ställen, där man tror att vapenmateriel döljs. Unscom hindrades och fördröjdes från att utföra de här inspektionerna vid 38 ställen och förvägrades totalt tillgång till ytterligare 14. Trots säkerhetsrådets resolution 687 tillät Irak bara omedelbar tillgång till 20 procent av de misstänkta ställena. Vi måste komma ihåg att det enda skälet att Unscom och sanktionerna fortfarande finns sju år efter gulfkriget är för att Saddam inte vill montera ner sina massförstörelsevapen, inte heller vill han låta Unscom göra det jobb som det fått i uppdrag av Förenta nationernas säkerhetsråd.
Nu frågar man sig naturligtvis: varför är det här viktigt? För mig är svaret klart. Saddam Hussein har använt sina massförstörelsvapen förut. Han gjorde mot sin granne, Iran, under Irak-Iran-kriget på 1980-talet. Han gjorde så ännu en gång mot sitt eget folk. Nästa månad är det tio år sedan han använde kemiska vapen mot en stad i nordöstra Irak. De 5 000 invånarna i staden Halabja, bland dem många kvinnor, barn och äldre män, dödades.
Europeiska unionens medlemsstater är enade i förhoppningen om en diplomatisk lösning på den nuvarande krisen. Vi stöder definitivt alla initiativ som syftar till att åstadkomma detta. I morse fick Förenta nationernas generalsekreterare nu stöd av säkerhetsrådet för sin resa till Bagdad, och vi önskar honom all tänkbar framgång. Men vi vet att fram till nu har Saddam inte verkat söka en diplomatisk lösning. Han fortsätter att hindra Unscoms arbete. Han fortsätter att förhindra det internationella samfundets önskemål. Han kräver att inspektioner av så kallade presidentpalats måste vara en engångsföreteelse och inte fortsätta såsom säkerhetsrådets resolution 687 kräver.
Europeiska unionens medlemsstater anser att varje diplomatisk lösning måste tillåta Unscom total och ovillkorlig tillgång till alla platser enligt Förenta nationernas säkerhetsråds resolutioner. Vi anser att Saddam Hussein måste böja sig för de aktuella säkerhetsrådsresolutionerna.
I den aktuella tvisten kring presidentpalatsen framför Iraks propaganda om att det är sanktionerna som orsakar lidandet för det irakiska folket. Vi avvisar det. Det finns inga sanktioner, och har aldrig funnits, mot import av mat och medicin. Dessa förnödenheter är det brist på i Irak eftersom Saddam Hussein hela tiden har vägrat att lägga pengar på sitt eget folk, utan i stället föredragit att lägga dem på sin egen bekvämlighet och sina vapenprogram.
Europeiska unionen är enad i sin oro över det mänskliga lidandet för Iraks befolkning. Länder i Europeiska unionen har i säkerhetsrådet i New York tagit initiativ för att försöka underlätta det värsta av detta lidande. Olja för mat-programmet, enligt vilket Irak har rätt att exportera begränsade volymer olja i utbyte mot humanitära varor erbjöds Irak första gången sommaren 1991 enligt Förenta nationernas säkerhetsrådsresolution 706. Inte förrän fem år senare accepterade Saddam Hussein, för skams skull, säkerhetsrådets resolution 986, vilken sätter upp det nuvarande olja för mat-programmet.
De medlemsstater i Europeiska unionen som för närvarande sitter i säkerhetsrådet har tagit initiativ till FN: s generalsekreterares nyligen framförda rekommendationer att mer än fördubbla den volym olja som Irak kan sälja under detta program och att omvandla detta till en resolution från säkerhetsrådet. Jag hoppas mycket på att den resolutionen kommer att antas i veckan. Det skulle innebära ytterligare humanitära lättnader för Iraks folk.
Låt oss dock inte glömma att det är Förenta nationerna, inte Saddam, som åstadkommer detta. Det är inte förvånande. Man behöver inte leta länge för att hitta bevis på den brutalitet som kännetecknar Saddam Husseins regim. Jag rekommenderar ledamöterna att studera rapporten av Max van der Stoel, FN: s särskilda rapportör om mänskliga rättigheter i Irak. Under de senaste sex åren har han katalogiserat en förskräckande lista av brott mot mänskliga rättigheter av Saddam Hussein och hans gäng. Van der Stoels senaste rapport beskriver mänskliga rättigheter i Irak som " förskräckliga" . Han sammanfattar: " Militärdiktatursystemet kräver i själva verket att brott mot mänskliga rättigheter sker för att de som har makten skall behålla sin position och sina privilegier. Mord är rutin. Priset för att kritisera regimen är avrättning. Nyligen beslutade Saddam Hussein att hans fängelser var överbefolkade. Hans lösning var att avrätta alla dem som avtjänade straff längre än 15 år. Över 1 000 människor mördades."
Låt mig påminna om att Europeiska unionens medlemsstater förenas i en önskan att se den nuvarande krisen lösas på diplomatisk väg. Det är det meddelandet som Kofi Annan tar med sig till Bagdad å våra vägnar. Låt oss hoppas att Saddam svarar och samarbetar fullt ut med Förenta nationernas särskilda kommission.
(Applåder)
Herr ordförande! Kommissionens åsikt i den här konflikten är att vi alla anser att det internationella samfundets högsta prioritet, just nu, är att man inom de närmaste dagarna skall kunna nå en överenskommelse med Iraks regering, som undviker en militär intervention som ingen i princip önskar.
Den lämpliga instansen för att lösa den här tvisten är utan tvekan Förenta nationerna. Följaktligen stöder kommissionen, som rådets ordförandeskap just påpekat, helt och fullt FN: s säkerhetsråds aktiviteter och särskilt generalsekreterarens, i den mån man kan garantera ett villkorslöst uppfyllande av säkerhetsrådets resolutioner från de irakiska myndigheterna. Vi hoppas att generalsekreterarens förhandlingar, som har påbörjats, kan avvärja konflikten så att Unscom, utan restriktioner, kan återuppta effektiva inspektioner kring uppfyllandet av nämnda resolutioner.
Herr Marín, jag har inte hört ett så kort uttalande i denna kammare på länge. Jag tror att även andra kolleger är förvånade över Europeiska kommissionens lakoniska hållning.
Herr ordförande! Min grupp är mycket medveten om det ansvar som den har i debatten i dag. Inom gruppen har vi parlamentsledamöter som representerar nio socialist- och socialdemokratstyrda regeringar i unionen, och dessa partier sitter med i regeringen i ytterligare tre av de femton länderna. Vi säger inte att det är lätt att hitta en gemensam inställning, med tanke på det breda spektrum av synpunkter som återfinns, inte bara mellan dessa tolv regeringar, utan även bland befolkningen i den Europeiska union som vi representerar. Men jag skulle vilja hedra de av mina kolleger som har försökt hitta principer som är gemensamma för oss alla och som förenar oss i detta, ett av de svåraste beslut om liv och död som det här parlamentet har ställts inför sedan 1994.
För det första måste vi komma ihåg att vi i Europaparlamentet inte förfogar över arméer, flygplan, bomber eller hangarfartyg. Låt oss vara fullständigt ärliga: vi har inte ens en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik värd namnet. Vi har på ett mycket tydligt sätt klargjort vår kritik över bristen på framsteg när det gäller GUSP under de senaste åren och i synnerhet vårt missnöje med bestämmelserna i Amsterdamfördraget vad avser detta. Så jag tycker att vi bör visa lite ödmjukhet när det gäller beslutsfattande på det här området, ge lite stöd till de av våra kolleger, från vilken politisk åsiktsriktning de än må komma, som kommer att stå inför beslutsfattandet i denna fråga i de olika nationella parlamenten, de som verkligen kommer att ha det fruktansvärda ansvaret för sina egna medborgare i de väpnade styrkorna och de många tusen irakiska medborgarna vars liv står på spel. Med detta i åtanke har min grupp bara tre strategipolitiska åsikter som vi vill framföra i den här debatten.
För det första insisterar vi absolut på att Saddam Hussein till fullo måste uppfylla säkerhetsrådets resolutioner och tillåta en obegränsad och ovillkorlig tillgång för FN: s vapeninspektionsgrupper till alla platser på Iraks territorium. Det får inte förekomma någon kompromiss om detta. Dessa FN-resolutioner om Irak representerar ett viktigt steg framåt genom att inleda förfarandet med övervakning och kontroll av nedrustningen. FN visade vad framtiden kunde innebära i form av beslut för en säkrare värld. Om vi då liksom nu menar allvar får vi inte tillåta Saddam Hussein att trotsa det internationella samfundet.
För det andra anser min grupp att det enda organ som legitimt kan ansvara för den här politiken är Förenta nationerna. Vi vill ge vårt helhjärtade stöd till FN och särskilt vill vi tacka generalsekreteraren för hans hårda arbete och det engagemang som han har visat genom att försöka lösa krisen genom diplomatiska och politiska påtryckningar. Vi önskar honom lycka till på sin resa till Bagdad. Vi anser att det är säkerhetsrådets roll att samlas den här gången för att ta irakproblemet under nytt övervägande.
Jag måste säga er att det finns några i min grupp som mycket starkt anser att Förenta nationerna och enbart Förenta nationerna borde vara den som beslutar vad som händer härnäst. De argumenterar mot varje form av militär åtgärd som inte har säkerhetsrådets godkännande. Även om de inte utgör en majoritet i min grupp så får det inte leda till att de framför sin åsikt med syfte att försvaga genomförandet av existerande FN-resolutioner. Inte heller att de vill skänka Saddam Hussein något hopp om att han kommer att kunna undkomma vår beslutsamhet att ta ifrån honom varje möjlighet att skada regionen och världen med sina massförstörelsevapen. Snarare argumenterar de för behovet för ett nytt FN-mandat, för de fruktar att åsamka irakiska civilbefolkningen död och förstörelse, en civilbefolkning som är de verkliga förlorarna i det här, för de kan heller inte förstå syftet med ett militärt anfall mot Irak, och för att de hyser en äkta fruktan för att ett överilat militärt anfall kan leda till att hela Mellanöstern sätts i brand vilket skulle leda till död och förstörelse i en omfattning som vi inte sett på många år. Det finns inte en enda ledamot i min grupp som inte delar denna fruktan.
Den stora majoriteten anser dock att den FN-ledda strävan efter en politisk och diplomatisk lösning måste vara vad våra parlamentariska åtgärder koncentreras på i det här läget.
För det tredje engagerar sig min grupp för mat för olja-programmet och det extra program som Kofi Annan har föreslagit för stöd för det irakiska folket.
Jag vet att rådet för allmänna frågor har situationen i Irak på sin dagordning för mötet nästa måndag den 23 februari. Ni sade att ordförandeskapet har hållit sina partner i Europeiska unionen informerade. Vi anser att information inte räcker. Parlamentet begär att rådet hittar en gemensam ståndpunkt för Europeiska unionen. Vi inser svårigheterna, vi inser bristen på exakthet och verklig befogenhet i Fördraget om Europeiska unionen, men vår union är, om någonting, en verklig modell för konfliktlösning.
Använd vartenda uns av styrka och vishet som ordförandeskapet har för att ge Europeiska unionen en ledande roll i världen i den här frågan. Ge oss en Europeisk union som dess folk kan vara stolta över. Och visa oss att Europeiska unionen innebär mer än ord i ett fördrag.
(Applåder)
Herr ordförande, kolleger! Kommissionär Maríns korta anförande skulle kanske på ett symboliskt sätt uttrycka att man här inte längre har så gott om tid. Jag tror, herr rådsordförande, att vi måste betänka en sak: Om Europeiska unionen vore i stånd att skapa en gemensam hållning, då skulle kanske också budskapet till Saddam Hussein bli tydligt, nämligen att han inte kan leka med världssamfundet.
Detta är på nytt ett bevis för att vår förmåga att formulera en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik inte leder till att man undviker krig, utan att kriget snarare blir mer sannolikt. Därför skulle en bättre förmåga hos européerna att agera i sådana frågor vara en vinst för freden. Jag hoppas att man äntligen begriper detta bland de politiska cheferna och i utrikesministerierna, så att förnuftiga mekanismer kan träda i kraft för en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik.
Vi skulle alla vilja ha diplomatiska lösningar. Militära stridshandlingar bör undvikas. Därför är också min grupp helt och hållet av den uppfattningen, att den mission, som Kofi Annan skall företa på fredag, skall ha fullt stöd, för att militära stridshandlingar skall omöjliggöras. Vi önskar honom all framgång. Men det måste stå klart att detta måste leda till resultat, alla resolutioner från FN måste iakttas, och att man inte kan få göra någon kompromiss vid genomförandet av inspektionerna för att undanröja massförintelsevapen i Irak.
Det finns där massförintelsevapen av biologisk och kemisk art, som tillsammans med utvecklingen av raketprogram inte bara utgör en risk för den omedelbara omgivningen i Mellanöstern, utan på längre och kortare sikt även kan utgöra en stor risk för oss själva och våra folk. Av den anledningen är vi mycket intresserade av att de undanröjs.
Vi har problem med att välja mellan olika alternativ, där inget av dem är behagligt. Men jag anser att om man inte gör någonting och låter Saddam Hussein fortsätta att tricksa med FN som han gjort i sju år, kommer detta att leda till att massförstörelsevapnen breder ut sig och vi står där som papperstigrar, som har förlorat all auktoritet i den här världen. Av den anledningen måste det vara möjligt, om det inte inom den närmaste framtiden sker ett fullständigt erkännande och en fullständig tillämpning av FN: s resolutioner, att ta ytterligare steg för att tvinga Saddam Hussein att iaktta resolutionerna. Om dessa skulle leda till militära stridshandlingar, så måste inte de som försvarar iakttagandet av FN: s beslut stå som ansvariga för detta, utan den som inte efterlever FN: s beslut, nämligen Saddam Hussein. Vi bör göra denna ansvarsfråga helt klar och ställa oss bakom sådana beslut.
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, mina damer och herrar! Låt mig ge ett exempel på sammanhang, men även på sammanhållning, genom att å ena sidan hålla med ordföranden Marín och å andra sidan bekräfta allt som har sagts, ord för ord, av min kollega Green, vars resolution vi stöder, även om vi har utarbetat en resolution i samma fråga, eftersom det som hon säger onekligen verkar gott och välgrundat. Men å andra sidan kan vi inte, när det gäller vissa frågor, vara annat än beslutsamma, välinformerade och ansvarsfulla i denna kammare.
Trots de övningar i retorik och den förmåga vi alla har att inför våra kolleger presentera förhållanden och argument som utan tvekan gör debatten rikare, så kan i slutet av denna debatt vår slutsats bara bli en enda: att uppmana alla att respektera resolutionerna från FN: s säkerhetsråd.
Jag anser att Saddam Husseins brott mot en av FN: s resolutioner innebär allvarliga risker för vårt samhälle och att det orsakar ytterligare skador på en befolkning som redan drabbats av restriktioner och andra svåra förhållanden. Detta är en annan aspekt som vi inte får glömma bort. I en annan kammare borde vi naturligtvis även behandla dessa frågor, men i denna kammare kan vi bara understryka att resolutionerna rån FN: s säkerhetsråd skall respekteras av alla.
Denna debatt ger mig också tillfälle att göra en ytterligare reflexion, som varken kommer att vara den första eller, tyvärr, den sista, nämligen den brist på en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik som även kollegan Green har påpekat. Detta är en allvarlig deficit som våra institutioner absolut måste kunna åtgärda framför allt med tanke på den kompletterande karaktär som unionen har. Vi bör uppmana samtliga våra medlemsstaters regeringar att fundera på detta och att försöka inse att detta är ett behov som de händelser som inträffar ideligen gör klart för oss alla.
Vad skall vi då göra? Jag hoppas, å min grupps vägnar, att Annans resa till Irak blir en framgång och framför allt att vi får en inre debatt så att den deficit jag pekade på kan åtgärdas. Det är möjligt att vi är en tydlig återspegling av de svårigheter som vår kontinent genomgår, men vi skulle också kunna vara ett viktigt exempel på vad diskussion och, framför allt, fred och politisk och social sammanhållning innebär.
Herr ordförande! Den liberala gruppen sätter stort värde på respekten för den internationella rättsordningen och säkerhetsrådets resolutioner. Det gäller inte bara i fallet Irak, utan också för alla andra fall, framför allt i närheten av Irak.
Det måste klargöras för Saddam Hussein, på ett övertygande sätt, att han måste bevilja inspektionsteamen förbehållslöst och oinskränkt tillträde. Unscoms integritet och oberoende måste också respekteras fullständigt av Irak. Saddam måste ha förstått - men han kommer hela tiden undan efter åratal av obstruktion - att gränsen är nådd.
Den internationella gemenskapen måste i så hög grad som möjligt uppträda som en enhet för att ge det diplomatiska trycket maximal effektivitet. Militär intervention bör helst undvikas, men effektiv press på människor eller diktatorer som i Irak är inte möjligt utan ett trovärdigt militärt påtryckningsmedel, och det är just detta militära hot som kan möjliggöra en diplomatisk framgång.
Europa måste spela sin roll i detta framgångsrika internationella handlande. Men jag måste få säga att det är en smula pinsamt att återigen konstatera att Europa är rakt igenom splittrat. Med all respekt för det brittiska ordförandeskapet, för närvarande spelar vi inte helt och hållet den roll som vi trodde att vi borde. Allmänna rådet kommer att tala om Irak först på måndag, och hittills har ordförandeskapet uppenbarligen inte ansett det nödvändigt att EU skall vara forum för denna angelägenhet. Vi har naturligtvis fortfarande inget GUSP, och denna europeiska enhet hade möjligen varit det som gjort skillnaden. Under tiden ler Irak och Saddam i mjugg.
Låt uttalandet i dag i parlamentet vara en första impuls till en politik som syftar till en gemensam europeisk åtgärd som framstår som effektiv och trovärdig, även i FN-sammanhang. Frankrike och Ryssland måste förstå att vi inte kan vänta i evighet på irakiska eftergifter som aldrig kommer. Det undergräver den internationella rättsordningen, skapar ett farligt prejudikat och påbördar världen massförintelsevapen i stora antal. Därför måste EU i sin helhet stödja USA rättframt, utöva ett trovärdigt tryck på Irak och göra en tydlig strategi och contingency planning i händelse av militär intervention.
En långsiktig strategi kräver därför också uppmärksamhet åt de andra länderna i regionen. För en sådan intervention krävs inte längre någon ny FN-resolution.
Herr ordförande! Om bombningen och invasionen av Irak av Förenta staterna och de allierade stridskrafterna sätter i gång ensidigt som planerat kommer detta att innebära en orättvisa på flera plan.
För det första kommer det att döda irakiska medborgare som är fullständigt oskyldiga till något slags brott mot Förenta staterna eller dess verkliga eller inbillade intressen. För det andra, om man hävdar att det är den diktatoriska karaktären hos regimen som är skälet till militärt ingripande, då finns det ett betydande antal andra diktaturer mot vilka åtgärder inte planeras. På samma sätt gäller att om bristen på respekt för Förenta nationernas resolutioner vore ett krigskriterium, så finns det många andra stater som man skulle kunna anklaga för samma sak. För det tredje skulle ensidiga handlingar underminera och misskreditera Förenta nationerna som organisation, eftersom bara ett beslut av säkerhetsrådet kan legitimera åtgärder mot en medlemsstat.
Selektiva ensidiga bestraffningsexpeditioner har ingenting att göra med utvecklingen av folkrätten. Dessutom försvagar och misskrediterar misslyckandet att undersöka möjligheten av gemensamma beslut av Europeiska unionen själva unionen och utsätter ordförandeskapet som institution för allvarliga anklagelser. I det här fallet har ordförandeskapet ensidigt beslutat vad som skall göras utan hänsyn till andra opinioner som kan finnas i andra medlemsstater. Alla dessa allvarliga problem underminerar folkrättens institutioner. GUE-gruppen har föreslagit en gemensam resolution med de gröna och vi riktar en vädjan till ledamöter av andra politiska grupper i det här parlamentet och till politiska partier, civila organisationer, kyrkor och kulturorgan över hela Europa för att protestera mot denna militära uppladdning, och uppmana alla gemenskapens medlemsstater att vägra stödja denna. De som stöder denna vädjan uppmanas att sluta sig samman för att enas om planer för att delta i en kampanj för att fördöma våldsamma och illegala åtgärder av individuella stater och för att återskapa FN-ramverkets suveränitet.
(Applåder)
Herr ordförande! Under gulfkriget 1991 vräkte USA och dess allierade under 42 dagar 277 000 ton bomber över Irak. Det rubbade inte Saddam Husseins totalitära våldsregim. Under de följande sju åren har Irak varit utsatt för en massiv internationell blockad. Inte heller det har rubbat Saddam Husseins militärdiktatur. Däremot har dessa åtgärder, enligt Unicef, lett till att 4 500 barn under fem år dör varje månad. Spädbarnsdödligheten har ökat från 24 till 98 per tusen födslar. Sjukdomar som kolera, polio och gulsot har mångdubblats. I en färsk sammanfattning säger the Middle East Council of Churches: The West wants to punish the leaders of Iraq, but the ones bearing all the burden are ordinary people .
Nu vill USA dölja sin presidents inrikes problem med ett nytt bombkrig mot Irak, utan hänsyn till FN, som USA ju systematiskt saboterar, ett krig som kommer att öka civilbefolkningens lidanden utan att lösa problemet med massförstörelsevapnen.
De Gröna stöder naturligtvis Kofi Annan. Vi anser självklart att Irak skall följa FN: s resolutioner, men det gäller också andra stater som är föremål för FN-beslut. Vi vill naturligtvis att massförstörelsevapnen skall bort från Irak; de skall bort från alla andra länder också. Vi eftersträvar en rättvis världsordning där det kan finnas behov av polisiära ingripanden. Det skall emellertid ske av FN, inte ensidigt av USA.
Hur ofta har inte företrädare för de partigrupper som nu står bakom den urvattnade och krigsbefrämjande majoritetstexten beklagat sig över USA: s världshegemoni? Hur envist har de inte krävt ett effektivt EU-alternativ? Men nu, när sanningens minut är inne, när den amerikanske husbonden visslar, då viftar Green och Brok, Bertens och de andra lydigt med svansen. Det betyder att EU nu medverkar i civilisationernas krig: väst mot den arabisk-muslimska världen, för så blir det ju. Hela arabvärlden, till och med ärkefienden Syrien, står nu bakom Irak, inte för att de gillar Saddam Hussein, utan för att de ser det som sker som ett anfall av väst mot hela den arabisk-muslimska kulturen.
EU kunde här ha spelat en strategisk fredsroll. EU kunde ha framträtt med ett rejält innehållsmässigt alternativ till USA: s " kanonbåtsdiplomati" . Men när det kommer till kritan sticker alltså vissa EU-länders gamla koloniala bockfot fram. Det historiska hatet mot araber väller fram. De unkna religiösa fördomarna mot islam breder ut sig och förvandlar EU: s maktelit till lydiga slavar på den amerikanska triumfvagnen. Det betyder också att EU: s goda rykte - det har nämligen funnits ett gott rykte i arabvärlden - försvinner. EU: s förtroende i Palestina, där man har gjort en konstruktiv insats, offras. Hela Medelhavssamarbetet kommer i riskzonen. Det är tragiskt, det är beklämmande, det är skamligt. Ett stöd till den gemensamma resolutionen från De Gröna och GUE/NGL skulle kunna undvika allt detta.
Herr ordförande! Med allvaret i den här debatten kan alla se att de politiska grupperna i kammaren tar sitt ansvar, vilket är ovanligt. Parlamentet har inflytande över fred och krig, och jag vill förklara varför gruppen Europeiska radikala alliansen har beslutat att ansluta sig till resolutionen som enar fyra grupper. Vi gör det utan entusiasm, men fullt medvetna om de olika möjliga konsekvenserna.
Vi har tre skäl till det. För det första motsätter vi oss den karikatyrartade beskrivningen, som på den ena sidan ställer den irakiska diktaturen, och på den andra den amerikanska imperialismen, för att inte behöva avgöra vem som har rätt. För det andra anser vi att Europeiska unionen inte är neutral i den konflikt som pågått sedan 1990, och att det också handlar om vår grundläggande uppfattning om frihet. För det tredje - kosta vad det kosta vill - om Irak efter diplomatiska påtryckningar inte rättar sig efter FN: s resolutioner, så måste vi tillgripa militära medel, annars är det inte längre internationell rätt som gäller.
Vi är ändå mycket betänksamma, liksom många medlemsstater samt arabiska och turkiska allierade till Förenta staterna. Vi vet att de som vill avväpna Irak är de som har en armé, att de som har fördömt Iraks invasion i Kuwait accepterar det dubbla protektoratet för Libanon, att Unscoms uppdrag i många observatörers ögon är en förlängning av Förenta staterna, snarare än ett redskap för Förenta nationerna, att dagens embargo och morgondagens krig drabbar, eller kommer att drabba, civilbefolkningarna mycket mer än de ansvariga på ömse sidor, att Förenta staternas allierade kommer att lida mycket mer av en ny internationell kris än Förenta staterna själva.
Vi vet allt detta, och vi beklagar också att det brittiska ordförandeskapet trodde sig kunna uttrycka sin nationella förutfattade mening, utan att ens invänta rådets formella sammanträde (allmänna frågor), och på så sätt understryka tomheten i unionens diplomati. Vi vet allt detta, men vi tar också vårt ansvar genom att rösta för resolutionen och genom att insistera på följande punkter. För det första skall FN vara den enda part som kan tvinga Irak att efterfölja de resolutioner som FN har beslutat om. För det andra måste ett militärt ingripande föregås av ett beslut i säkerhetsrådet för att det skall vara legitimt. För det tredje bör unionen ge allt sitt stöd till uppdraget för FN: s generalsekreterare, och på nytt hävda att diplomatiska åtgärder är det som prioriteras högst.
Det är för de här tre punkterna som vår grupp kommer att godkänna ett dokument, som uttryckligen menar att en militär lösning är det enda som kan ge trovärdighet åt diplomatiska påtryckningar.
Herr ordförande! Nationer skall respekteras, och befolkningar skall inte förödmjukas, det är en grundregel i den internationella samvaron. Den skall tillämpas för alla, och - underligt nog - för de mest ömtåliga nationerna och de minst säkra staterna. De är stater och nationer som världssamfundet inte skall försvaga eller destabilisera, utan i stället stödja. I den arabisk-muslimska världen är dessa stater den bästa motvikten till islamismens utveckling.
Förutom personen Saddam Hussein skall världssamfundet alltså framför allt ta hänsyn till Irak och dess integritet, det irakiska folket och dess suveränitet.
Världssamfundet måste akta sig för att inte kasta sig in i oansvariga handlingar, som skulle kunna uppfattas som en märklig isolering av Irak, som en misstänkt envishet, som en orimlig kränkning av dess suveränitet. Det skulle ytterligare svetsa samman det irakiska folket och en stor del av den arabiska opinion som stöder Saddam Hussein. Det skulle framkalla mycket fientliga reaktioner gentemot väst i den arabiska världen, och riskera nya uppror på de ockuperade områdena. Det är konsekvenser som inte står i rimlig proportion till inspektionernas mål, vilka för övrigt inte skulle uppnås med hjälp av ett militärt anfall.
Om det mål vi verkligen eftersträvar är att de irakiska myndigheterna helt och hållet anpassar sig efter Förenta nationernas resolutioner, som föreskriver en total avväpning av landet, så måste man börja med att konstatera att Irak inte längre utgör ett hot mot sina grannars säkerhet. Det har inte längre någon kärnvapenmakt och landets ballistiska potential är under kontroll. Om säkerhetsrådet anser att det är nödvändigt att förstärka inspektionerna och kontrollerna för att spåra upp eventuella kemiska och biologiska vapen i Iraks ägo, så långt som det låter sig göras, så bör denna kvarstående fråga kunna lösas med hjälp av den politiska dialogen. Det hindrar inte att vi utövar påtryckningar och använder oss av hot, som kan vara användbara i förhandlingarna, gentemot en slug och oroväckande diktator som 1991 blev kvar vid makten.
De här påtryckningarna kommer att bli effektivare om irakierna på ett positivt sätt uppmuntras till att samarbeta med Förenta nationerna. Och hur kan man göra det bättre än genom att föreslå ett planerat slut på Iraks skadliga isolering, en isolering som har framkallats av ett embargo som sedan mer än sju år drabbar civilbefolkningen mycket hårt; det är nu dags att konstatera att det är ett fullständigt misslyckande. Embargot har destabiliserat samhället, men varken Saddam Hussein eller regimens politisk-militära elit. Det har på samma gång förstört distributionsnäten för produktion och handel och återknutit banden mellan Saddam Hussein och hans folk. Ett hävande av embargot är alltså nödvändigt, och det är en lyckosam omständighet att vissa europeiska diplomatkårer föreslår det, samtidigt som de deltar aktivt i den politiska dialogen med Irak, samt erinrar om att endast säkerhetsrådet kan avgöra i vilken utsträckning Irak tillämpar de resolutioner som det har antagit, och dra konsekvenserna av det.
Visst talar de här diplomatkårerna inte med en enda röst, men deras röster är starka och det är på det sättet som Europa, i sin mångfald, är en viktig aktör i den här krisen. Europa gör sig hört och ingriper genom sina mest aktiva medlemsstater, på ett mycket mer effektivt sätt än om det med alla krafter hade försökt fastställa en gemensam ståndpunkt för alla. Risken är att den hade varit mycket svagare och att den hade tagit tid att få fram, då en krissituation, som den vi just nu befinner oss i, kräver en omedelbar bedömning och en snabb reaktion.
Herr ordförande, kära kolleger! Tyvärr måste jag säga att vi ännu en gång tvingas upprepa en meningslös rit som riskerar att bli, om den inte redan har blivit det, tom på varje konkret innehåll, och detta på grund av att de femton medlemsstaterna saknar en gemensam och trovärdig utrikespolitik. Vi inser att det inte är lätt att förena de politiska strategierna i stater som under de gångna decennierna har genomlevt erfarenheter som i många fall har varit helt skilda från varandra, om inte i själva verket rent fientliga, men vi beklagar frånvaron av varje ansträngning för att minska skillnaderna utifrån en grund av gemensamma och bindande principer.
För det första: respekt för internationella fördrag och avtal. Vi kan inte utnyttja vår amerikanske allierade när det passar och sedan låtsas som om Amerika inte finns. I Italien säger vi: " klara regler ger lång vänskap" . Låt oss alltså se till att skapa klara regler för vårt umgänge med alla våra allierade.
För det andra: respekt för de mänskliga rättigheterna, detta parlaments skötebarn, som borde få större betydelse än de oacceptabla bilaterala avtal som ingås mellan enskilda länder och med länder som inte kan erbjuda några som helst garantier i detta avseende, framför allt inte när man har att göra med länder som Irak som har lager av massförstörelsevapen som äventyrar säkerheten för en hel region.
För det tredje: en viktigare och allt mer betydelsefull roll, framför allt på det diplomatiska området, för FN, vars prerogativ borde förbli intakt och vars resolutioner borde accepteras utan invändningar eller tveksamheter av alla dem som är medlemmar.
Mot denna bakgrund är det tydligt att delegationen från Alleanza Nazionale inte kan annat än hoppas att de diplomatiska ansträngningar som görs skall sluta lyckligt, framför allt det initiativ som tagits av FN: s generalsekreterare Kofi Annan, som inte kan anses gå i någons ledband. Detta framför allt för att undvika de katastrofala effekterna av en konflikt som skulle innebära enorma problem för civilbefolkningen, framför allt de svagaste, barn och gamla, som fortfarande lider svårt av effekterna från det förra kriget.
Herr ordförande, herr rådsordförande, herr vice ordförande Marín! Jag tror att alla i denna kammare känner avsky inför Saddam Hussein och hans regim. Där kan det inte finnas någon förståelse. Ändå måste vi med hänsyn till det politiska klimatet, särskilt i det arabiska området, vara klara över när och på vilka villkor en militär aktion kan ha någon framgång Europa måste ur min synpunkt i synnerhet propsa på tre saker, i solidaritet med, men säkerligen inte underordnat den amerikanska politiken.
För det första: Syftet med ett eventuellt militärt slag måste vara klart. Det har jag hittills inte förstått helt och hållet. Det måste också finnas en så hög sannolikhet som möjligt att läget även blir bättre efter en militär aktion, bättre för freden, bättre för utvecklingen i hela Mellanösternområdet.
För det andra: Det råder inget tvivel om - EU och i synnerhet kommissionär Marín, men även rådsordföranden har ofta hänvisat till detta - att situationen i Mellanöstern inte förbättrar läget, utan försämrar det. För några år sedan var det fortfarande möjligt att organisera så många arabiska länder som möjligt i en koalition mot Saddam Hussein, vilket i dag är omöjligt. Det är ju ett faktum att vi har en obstruktionspolitik från Netanyahu, det är ett faktum, utan att göra några jämförelser, att Israel inte heller erkänner och genomför en FN-resolution som rör Libanon. Detta skapar en negativ stämning i det arabiska området, och det måste vara klart för oss att varje militäraktion som inte är mycket väl genomtänkt, mycket väl övervägd och väl understödd, kommer att försämra denna stämning. Det måste Europa vara medvetet om.
Den sista punkten är FN: s roll. Jag vill inte säga att säkerhetsrådet nu absolut måste fatta ett beslut. Där finns det olika juridiska tolkningar. Men en sak måste dock vara klar för oss alla: Ju svagare godkännandet är i säkerhetsrådet och i FN, desto mer negativa kommer alla effekter att bli, i synnerhet för förhållandet mellan västländerna och det arabiska området. Det måste vara Europas uppgift att få Amerika att helt och hållet stödja FN, nu vid denna resa, men också att se till att man i säkerhetsrådet får till stånd en så bred konsensus som möjligt, annars kommer militäraktionen att bli ett slag i ansiktet på araberna och till slut också ett slag i ansiktet på européerna, som vill ha ett bra förhållande till denna region.
Herr ordförande! Jag skulle vilja säga att det var mycket trevligt att höra rådets ordförande ge oss en informativ redogörelse om vad som är på färde. Det hade vi redan läst i tidningen. Vi hade egentligen mycket hellre hört ett par andra saker. För det tråkiga är att ju viktigare och akutare ärendet är, desto mindre synligt är utrikesministerrådet. Det är en farlig sak.
Om det kommer något från rådet, då är det bräckliga kompromisser som från den ena dagen till den andra kan vara något annat, som inte har ordentligt stöd. Med tanke på att världen förväntar sig något mycket bättre av Europeiska unionen, eftersom vi nämligen är en ekonomisk jätte, är det särskilt farligt att rådet är så osynligt. Europas medborgare tror, att döma av tongångarna, att Europeiska unionen framför allt bär ansvar för utrikespolitik. Det är egentligen en helt logisk tanke. Men tyvärr ett missförstånd, eftersom utrikesministerrådet och EU inte tar ett ordentligt ansvar här. Därför är rådet vanligtvis ingen del av lösningarna, utan en del av problemet. Det brittiska ordförandeskapet - vi hade förväntat oss ett nytt, fräscht handlande - hade kunnat göra ett försök att undvika detta: att vara del av problemet.
Tyvärr har det brittiska ordförandeskapet bara handlat nationellt och egentligen glömt bort sin uppgift som ledare för EU: s utrikespolitik. Nu går Storbritannien som en stolt terrier bredvid den amerikanska elefanten och säger: hör nu hur vi stampar fram tillsammans. Om något kan bidra till att undvika krig, då är det ett gediget uppträdande från Europeiska unionens sida. Det skulle kunna göra något. Ett gediget uppträdande från Europeiska unionens sida som inte lämnar något utrymme för falskt hopp för eller manipulation av tyranner. Denna tydlighet fanns inte då det gällde Bosnien. Den brittiska ståndpunkten är nu tydligare. Det finns olja med i spelet. I Bosnien, det sade de brittiska officerarna till mig på den tiden, fanns ingen olja med i spelet. Då en struntståndpunkt, nu en tydlig ståndpunkt, lyckligtvis. Men bara som enskilt land. Det finns ingen ståndpunkt från Europeiska unionen eller från rådet beträffande Irak och ingen beträffande Algeriet. Parlamentets resolution måste nu i denna abnorma situation se till att fylla detta vakuum något så när.
Herr ordförande, kära kolleger! Det är förmodligen en eufemism att hävda att det råder ett visst tvivel om legitimiteten för regimen i Bagdad, misstänkt för brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och folkmord. Mer allmänt försöker Saddam Hussein i världsopinionen ögon, och framför allt inför utvecklingsländerna, etablera sig som en ledare i kampen mot den amerikanska imperialismen och västvärldens imperialism i allmänhet, i en manikéisk vision av tillvaron som tillhör en annan tidsålder.
Låt mig tydligt understryka att ingen i Europa önskar eller kan önska ett krig mot Irak. En diplomatisk lösning på krisen är naturligtvis att föredra, men just därför är det absolut nödvändigt, vilket redan har sagts från flera håll, att Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna med all kraft och med all den tyngd de besitter försöker påverka den förkastliga och egennyttiga passiviteten hos vissa stater i det internationella samfundet.
Samtidigt är det nödvändigt att Europeiska unionen inte överlåter på USA och Storbritannien att ensamma hantera krisen för västvärldens räkning. Av den anledningen är jag en aning förvånad över de vaga signalerna från rådet " allmänna frågor" och även lakonismen - tillåt mig säga detta - från de uttalanden som gjorts av representanten för kommissionen.
Politiken, framför allt utrikespolitiken, lider av ett slags fasa inför tomrummet. Låt oss inte bidra till den känslan. För om sedan ett sådant tomrum fylls av andra har vi bara oss själva att skylla.
Herr ordförande! Att Irak bör uppfylla de internationella resolutionerna har vi alla klart för oss. Men det jag skulle vilja veta är om vi också är överens om att det är Förenta nationerna, och enbart de, som skall lyckas med det och om vi också är överens om att de bör göra det på fredlig väg, medelst politiska och diplomatiska metoder.
Vi stöder utan tvekan FN: s generalsekreterares, Kofi Annan, ansträngningar men jag hoppas att dessa ansträngningar inte faller offer för vänelden. Det vill säga att generalsekreteraren åker till Bagdad för att sedan förvandlas till en ursäkt för en amerikansk väpnad insats som, på alla sätt och vis, är oacceptabel, såväl för de konsekvenser en sådan insats skulle få för civilbefolkningen som för de konsekvenser den skulle få för stabiliteten i Mellanöstern.
Inom ramen för detta är unionens roll fullkomligt bedrövlig. Rådets ordförandeskap har satt i gång en förvirrningsstrategi för att säkra sin nationella politik som helt enkelt tjänar det som dikteras från Vita huset. Och vad skall man säga om andra länder som är medlemmar i den Europeiska unionen, med början med mitt eget, Spanien, vars regeringschef sett hur dess medborgare fått Madrids medverkan i en hypotetisk aktion förklarad för sig via Tony Blair på CNN?
I det här fallet tycker jag att unionen, utan tvekan, borde ha en gemensam ståndpunkt som inkluderar ett motstånd till alla former av unilaterala aktioner från amerikanskt håll och ett tveklöst upphävande av ett embargo som medför obeskrivliga plågor för vanliga irakiska medborgare, som, följaktligen, får uthärda den dubbla plåga som det innebär att leva under en brutal diktatorisk regim och inte ha tillgång till mat och mediciner för att utstå det vardagliga livet.
Vi borde utan tvekan stödja den demokratiska oppositionen i Irak. Och detta parlament borde förhindra en situation där Clinton sätter i gång en militär aktion utan att kunna stödja sig på en resolution från FN: s säkerhetsråd, men slutligen stöder sig på en resolution från detta parlament. Hur sorglig en sådan situation skulle vara!
Herr ordförande! Låt mig först klargöra å Den Gröna gruppens vägnar att vi inte har någonting till övers för Saddam Hussein. Vissa av oss var emot honom när USA och Storbritannien beväpnade honom. I detta ingick de kemiska och biologiska vapen som Doug Henderson talade om i morse. Vi vet att de har dem, vi sålde dem till dem.
Låt oss få ett slut på all kemisk och biologisk krigföring och förstöra alla vapen över hela världen. Låt oss inspektera alla anläggningar över hela världen inklusive de i USA och Storbritannien som fortfarande existerar. Låt oss vara tydliga om vad krisen handlar om. Den handlar inte om hotet från Irak. Den handlar om Clintons inrikesproblem. Det här är Clintons penis krig, avsett att stärka hans image inför anklagelserna om hans karaktär hemma.
Och hur ironiskt är det inte då att Clintons främsta stöd kommer från Blair, mr Clean, den kristna socialisten. Och hur förödmjukande är det inte att Blair, ordföranden i Europeiska unionen, inte har gjort något försök att företräda Europas synpunkter utan försökt att påtvinga Europa Clintons åsikter. Hur ledsamt och patetisk är det inte att se Robin Cook, den brittiske utrikesministern, i stället för att åka runt i Europa för att hjälpa till att stoppa kriget, dra runt i gulfstaterna för att övertyga dem att låta USA och Storbritannien bomba Bagdad. Vilket slut för en man som skapade sig ett namn som kärnvapenmotståndare i CND och fredsaktivist!
I Financial Times i dag står det att tjänstemän på utrikesdepartementet skrivit att Storbritannien är berett att använda kärnvapen mot Irak om Saddam svarar. Låt detta parlament uttala sig tydligt mot detta onödiga krig. Den gemensamma resolutionen från PPE och PSE går inte långt nog. Jag har förstått att Pauline Green privat har varit kritisk till Blairs krigiska inställning mot Irak. Låt oss vara öppet kritiska till det brittiska misslyckandet att agera som ordförande i Europa snarare än som USA: s 52: a stat i USA. Låt oss säga att det inte kommer att fungera att bomba Bagdad och att det är moraliskt förkastligt.
De gröna ändringsförslagen till den gemensamma resolutionen kommer att säga allt detta. Jag vädjar till socialistgruppen, och särskilt till ledamöterna från brittiska labour, glöm er rädsla över att inte bli återvalda, lyssna på ert samvete, följ exemplet från de brittiska parlamentsledamöter som röstade mot kriget i Westminister i går kväll. Kom ihåg att det är inte bara era partikollegor i labour som kommer att döma er, historien kommer att döma hur ni röstar i den här frågan. Jag vädjar till er att rösta för fred, för en diplomatisk lösning och mot kriget.
(Applåder)
Herr ordförande! Så förbereder sig då Förenta staterna orubbligt för att föra ett nytt krig i Persiska viken och slå till mot Irak, i strid med internationell rätt, i strid med Förenta nationernas stadgar, i strid med säkerhetsrådets resolutioner, i synnerhet resolution 687 som inte ger dem något mandat i det avseendet.
Vad är det som berättigar en sådan plötslig politik, så ensidig, så arrogant, så cynisk? Varför nu, då situationen verkade bli bättre? Handlar det om att Clinton skall få affärerna Paula Jones och Monica Lewinsky att falla i glömska, där det oanständiga konkurrerar med det låga? Handlar det om en instruktion från Netanyahu, vars förakt för säkerhetsrådets resolutioner inte upprör er, herr rådsordförande? Handlar det om att bevara lönsamheten för de amerikanska oljekällorna, varav hälften skulle tvingas lägga ner om den irakiska oljan planenligt åter trädde in på världsmarknaden? En sak är i alla fall säker, i motsats till de officiella lögnerna, berättigas dessa hot inte av den fara som Irak påstås utgöra.
Man har inte gett en tillstymmelse till bevis i det avseendet. Sedan sju år tillbaka har man metodiskt låtit det här landet med 20 miljoner invånare svälta. Det finns inte längre några reservdelar. Inga flygplan eller helikoptrar har landat där på sju år. Industrin är förlamad. För att nå huvudstaden måste man korsa 900 kilometer av öken, under fruktansvärda förhållanden. Det finns inga glödlampor längre, inget bröd, ingen mjölk.
Det har gått så långt att skolpennorna konfiskeras, eftersom det sägs att Saddam Hussein skulle göra atombomber med hjälp av blyertsstift!
Det mest beklagliga i allt det här, det är inte de amerikanska lögnerna, utan er inställsamhet, herr rådsordförande. Förskona oss åtminstone från er motbjudande moral. Förskona oss från ert alibi. Förskona oss från de förbindelser mellan politik och media som upprättades under gulfkriget. Om ni vill föra det här kriget med era amerikanska vänner, gör det, men gör det utan oss!
(Applåder)
Fru ordförande, herr rådsordförande! Jag beklagar att den brittiska regeringen på egen hand och utan att konsultera de övriga europeiska regeringarna för att försöka komma fram till en gemensam ståndpunkt, omedelbart och ensidigt förklarade sig beredda att delta i en militär aktion. Eftersom den brittiska regeringen innehar ordförandeskapet i Europeiska unionen är detta ett hårt slag för unionens roll och trovärdighet.
Detta ansvar lyfts i dag fram i en gemensam resolution från flera politiska grupper. I resolutionen uppmanas ni att bestämma en gemensam ståndpunkt, utforska alla diplomatiska vägar, framför allt FN: s och dess generalsekreterares uppdrag, och hans förslag om att byta olja mot mat till befolkningen.
Sist och slutligen, och det är detta som är huvudpunkten, så begär resolutionen att alla övriga insatser som inte är diplomatiska skall kräva ett formellt beslut från FN: s säkerhetsråd, det enda organ som kan besluta. Detta är en avgörande fråga. Vi är övertygade om att Saddam Hussein är extremt farlig och att det är nödvändigt att tvinga honom att respektera FN: s deklarationer. Men det är säkerhetsrådet som skall besluta hur och när genom att utvärdera den situation som i dag är såväl militärt som politiskt olika den som rådde vid tiden för gulfkriget.
Jag upprepar - i dag är det militära läget ett annat. Låt mig nämna två exempel: vilken effekt skulle det få om man slog till mot lagren av kemiska vapen? Minister Primakov talar om ödesdigra konsekvenser för hela regionen. Detta är ett faktum som man måste ta med i beräkningen. För det andra: FN-källor avslöjar att Saddam har gömt kemiska vapen och missiler i Algeriet, Libyen och Sudan. Om detta är sant, vad tänker man då göra mot de länderna och vad tjänar det till att bomba Irak?
Situationen är en annan även politiskt. Samtliga arabstater, framför allt våra allierade, är emot. Varför? Kan vi agera mot dem och med vilka konsekvenser för hela Mellanöstern? Låt säkerhetsrådet först bedöma detta och låt oss sedan tillämpa dess beslut. Var och en av oss kommer då att göra sitt.
Fru ordförande! Kofi Annans resa till Bagdad låter oss ana en strimma av förnuft och hopp. Just det, förnuft, för under de senaste veckorna, ställda inför Saddam Husseins oacceptabla fräckhet, har kriget setts som oundvikligt av nästan alla parter.
Som Clinton påpekade i går så är kriget aldrig det första alternativet, även om det i vissa situationer kan vara det enda alternativet. Tack vare vissa staters envishet, den amerikanska allmänhetens hållning, de starka vädjandena från påven i Rom, denna enastående moraliska auktoritet, den oroväckande och förutsägbara förståelse som utvecklats mellan Ryssland och Kina och de arabiska ländernas motstånd, så verkar det som om politiken under de senaste timmarna åter har tagit sitt ansvar.
Tyvärr kan vi inte säga att detta skett tack vare Europa, eftersom Europa, som strävar efter att bli en världsmakt, ännu en gång har misslyckats med att bli en politisk makt, till och med när vi står inför en kris som skulle kunna drabba Europa hårdare är vad man kanske anar. Därför sällar jag mig till dem som har kritiserat det obegripliga och oacceptabla beteendet från det brittiska ordförandeskapet i detta sammanhang.
Ingen skall behöva tveka om nödvändigheten av att diktatorn i Bagdad tvingas att respektera samtliga FN: s resolutioner, men nyttan och effekterna av de olika metoderna för att uppnå detta resultat, priset i mänskligt lidande, de politiska scenarier som kan följa kan inte anses vara omöjliga att diskutera eller oundvikliga. När alternativet är krig kan man inte åberopa definitiva gränser för det diplomatiska och politiska tålamodet. Detta är inte svaghet, utan den styrka som demonstrerar denna gamla kontinents antika moraliska och politiska visdom, vilket är den enda verkliga läxa vi kan lära av det sekel som är på väg att avslutas.
(Applåder)
Fru ordförande! Vi måste uttrycka vår förvåning och vår avsmak för vad vi har hört här i dag, särskilt från mannen från det brittiska utrikesministeriet. Vi läste samma dokument som han läser om massförstörelsevapen, brittiskutvecklade anthrax och de uppblåsta hoten mot mänskligheten.
Vi vet också vilken roll hans regering har spelat, först för att blockera och sedan för att hindra generalsekreterare Kofi Annans resa till Irak. Vi har fått veta att användandet av starka krafter för att åstadkomma en diplomatisk lösning för länge sedan har slutat att utgöra ett hot för att åstadkomma någonting över huvudt aget, när den amerikanska militärmaktens ångvält rör sig obevekligen och med förödande kraft mot det irakiska folket. Det finns en och en halv miljon offer för embargot, ett embargo som någon i det här parlamentet vill skall vara för evigt.
På den här sidan i parlamentet hyser vi ingen sympati för diktatorn i Bagdad. Vi hoppas ändå att Kofi Annan kan åstadkomma ett mirakel. Vi beklagar, på starkast möjliga sätt, den slöja av skenhelighet och mystifiering som höljs över denna förplanerade massaker, denna tragedi av gigantiska proportioner och, mer än någonting annat, försöket att använda den här unionen som stöd för de blinda instrumenten hos den angloamerikanska militär- och utrikespolitiken när den är som värst.
Herr ordförande, kära kolleger! Att påstå att Irak verkligen skulle vara ett hot mot sina grannar, det är verkligen att driva med omvärlden, med tanke på landets återstående arsenal, som medvetet överskattas av den israelisk-amerikanska desinformationen. För ingen tvivlar på att Irak, om det skulle kasta sig in i ett aggressionskrig, omedelbart skulle tillfogas ett fruktansvärt tillintetgörande motdrag från Israel och Förenta staterna.
Efter att ha fått Saddam Hussein att gå i fällan med att återerövra Kuwait, krossade Förenta staterna den futtiga irakiska armén med sin enorma fallhammare. Sedan låter de det irakiska folket svälta och gör så att barn dör i hundratusental, snart två miljoner, med en metod som är ett brott mot mänskligheten, ett brott som är desto mer avskyvärt eftersom det begås på ett kyligt, lugnt och kliniskt sätt, och pågår år efter år med moraliska pacifistiska motiv som täckmantel, förment inspirerade av mänskliga rättigheter.
Hur det egentligen ligger till, det vet vi, det är att Clinton, cyniskt och genom att dölja sin cynism under ett tjockt lager hyckleri, och utan att ens nämna sina personliga motbjudande motiv, i första hand lyder under oljehandelns kyliga intressen, som den irakiska produktionen inte får hota.
Till sist och framför allt, om Saddam Hussein inte existerade skulle man behöva uppfinna honom. Israel, liksom Förenta staterna, anser att de har behov av en konstant fiktiv fiende och ett ständigt möjligt krig. I dag Saddam Hussein, i morgon en annan. Att förstå det, det är att ha nyckeln till den här situationen, men det är också att inse faran för världsfreden. Så vem kan inte finna ett berättigande i den palestinska vreden och den stigande ilskan inom de mest moderata och ansvarsfulla arabiska strömningarna?
Fru ordförande, kolleger! Jag vill med mitt bidrag säga något om Europeiska unionens och vår kammares roll i denna konflikt. Frågan är om vi över huvud taget spelar någon roll, eller går i land med den? Det är ett faktum, att vi inte spelar någon aktiv roll, men ändå tror jag att vår debatt och den gemensamma resolutionen, som vi i dag lägger fram här, är ett viktigt bidrag, ty vi i Europaparlamentet kommer att besluta innan rådet och kommissionen har kunnat finna en gemensam ståndpunkt. Det har hänt många gånger att vi kan fastställa att rådet och kommissionen inte lyckats hitta någon gemensam ståndpunkt, och om kommissionen, som vi under förmiddagen har hört, inskränker sig till önskningar och förhoppningar, som kommissionär Marín har sagt, då tycks det inte vara särskilt bra ställt med kommissionen.
Vi kräver i vår resolution inte bara en gemensam ståndpunkt rörande en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, utan vi säger i denna resolution också hur vi föreställer oss den. Hur som helst handlar det om en resolution som har lagts fram av en majoritet i vår kammare, och vilken, som sagt, kommer att godkännas innan rådet och kommissionen har varit i stånd att åstadkomma någonting gemensamt.
Nu till FN-resolutionen: Amerikanerna är av den uppfattningen att de måste ingripa om alla diplomatiska ansträngningar går om intet, och att de också kommer att ingripa. I vår kammare, har det sagts, bestrider somliga detta. Det vore säkert önskvärt att hela den internationella samfundet skulle svara för fortsatta åtgärder mot diktatorn. Det skulle därför också vara önskvärt att FN: s säkerhetsråd bekräftade en sådan åtgärd. Men denna strävan får inte leda till att några länder i den internationella gemenskapen, exempelvis Ryssland och Kina, därigenom leder säkerhetsrådet in i ett läge, där påtryckningarna på Saddam kan minskas, ty då har statsterrorismen i Irak segrat. Det vill vi inte. Vi vill om möjligt ha en fredlig lösning, men vi vill framför allt ha en lösning, och förhoppningsvis en gemensam, som leder till att det som tidigare lagts fram av fakta av det brittiska ordförandeskapet i rådet, försvinner ur världen. Kemiska och biologiska stridsmedel får inte accepteras, inte någonstans på jorden, och absolut inte i ett land med statsterrorism.
Herr minister, fru ordförande, kära kolleger! Iraks vägran att underställa sig FN: s beslut kan bara få ett beslutsamt och tveklöst fördömande av alla stater och alla parlament. Respekten för internationell rätt är en förutsättning för freden, desto mer då det i det här fallet handlar om extremt farliga vapen.
Men vem kan vägra eller beklaga att alla diplomatiska och politiska möjligheter uttöms, innan man använder våld för att oskadliggöra de här vapnen, om förhandlingarna skulle misslyckas? Jag vill här hedra och ge mitt gillande till alla de som till det yttersta anstränger sig för att förhandla, i synnerhet den franska regeringen och FN: s generalsekreterare. Redan nu kan man göra några påpekanden apropå den här krisen.
För det första, har Irak ensamt kunnat framställa de här fruktansvärda vapnen, eller har det fått hjälp av andra FN-medlemmar? För det andra: än en gång misslyckas Europa med att inta en europeisk ståndpunkt. Europa är obefintligt i internationell politik, och det är medlemsstaterna som måste kompensera den bristen. Det gör de i förhållande till respektive lands historia och strömningar, och de är inte identiska. De ser sig alltså tvingade att utforma en politik i förhållande till Förenta staternas politik, snarare än i förhållande till en gemensam analys.
Er attityd, herr minister, er regerings attityd, har varit särskilt betecknande i det avseendet, och jag skulle vilja veta vad ni har gjort i egenskap av ordförande i Europeiska rådet, inte som brittisk regering, gentemot de arabiska länderna, Sovjetunionen, Kina, FN, och allmänt sett, inom själva Europeiska unionen.
För det tredje: måste man föra krig i Irak vart tionde år, eller kommer man att dra lärdomar av det första gulfkriget och den nuvarande situationen, för att reflektera över frågor om styrkeförhållanden i den här regionen, om varje stats rätt till sin egen säkerhet, om oljans roll i den här krisen, om den blockerade fredsprocessens inflytande på det allmänna läget i Mellanöstern, om nyttan med ett embargo mot Irak, om situationen för den irakiska befolkningen, som både är sin diktators och västvärldens gisslan?
Europa, om det existerade, hade säkert kunnat styra in situationen under de senaste tio åren så att dagens tragiska dödläge hade undvikits. Men vi envisas med att beklaga vår maktlöshet, utan att fatta beslut som ligger i nivå med vad som står på spel. Anser inte ni, t.ex., att ordföranden i Europeiska rådet skulle väljas för en fyraårsperiod och att det skulle vara ett första steg mot en verklig gemensam utrikes- och säkerhetspolitik?
Fru ordförande! Clinton tände " krigspipan" , han ackompanjeras av trummorna från krigsindustrin, från de multinationella oljebolagen, han gör sitt jobb. Jag är rädd för att vi diskuterar bagateller, söker efter förevändningar för att det inte finns någon gemensam utrikespolitik, för att dagens ordförandeskap antingen är frånvarande eller hjälper till i Clintons krigslekar.
Jag tror, fru ordförande, längre fram och oberoende av ovanstående, att detta parlament kan lägga fram en resolution som för det första går kategoriskt emot varje militärt ingripande i Irak - oberoende av vilken klandervärd regim det än är - och för det andra försvarar på samma fullständiga sätt en politisk-diplomatisk lösning. Innan dess har dock de fyra grupperna en resolution som på det ena eller det andra sättet mycket listigt skapar förutsättningar att användas som fikonlöv för amerikanernas militära ingripande, medan De Grönas och vår grupps resolution innehåller just detta faktum att utan omsvep fördöma ett militärt ingripande och att stödja en politisk-diplomatisk lösning som är det bästa stödet till Annan i det uppdrag han har åtagit sig genom att åka till Bagdad.
Fru ordförande! Det hopp som har tänts under de senaste timmarna gör inte den irakiska krisen mindre allvarlig och jag anser att det är Europaparlamentets plikt, med tanke på hur omöjligt det verkar för Europa som sådant att föra en gemensam utrikespolitik, att göra sig till tolk för de krav och behov som uttryckas av våra medborgare, som behöver lugnas på flera punkter. Detta är en oroande kris, mycket oroande! Tänk bara på att för sju år sedan hade Saddam Hussein kunnat avlägsnas från makten och ändå gjordes detta inte av den makt som hade chansen. Förhållandena har stadigt förvärrats sedan dess och i dag befinner vi oss i den här situationen.
Vi har en skyldighet att försäkra våra medborgare om att det inte kommer att ske några ekologiska katastrofer. Vi vet mycket väl hur bombningarna börjar. Man vill att de skall vara kirurgiska, men sedan visar de sig få katastrofala följder. Vi kan inte heller hålla ett helt folk som gisslan i hopp om att detta folk skall störta sin diktator, för detta är inte moraliskt försvarbart. Tyvärr finns det i dag många som efterliknar Saddam Hussein och som trampar sina medborgares rättigheter under fötterna. I det här speciella fallet så tvingar Saddam Hussein, bortsett från risken att utlösa ett krig med bakteriologiska vapen, en femtedel av befolkningen i sitt land, kurderna, att leva under omständigheter som inte är mänskligt acceptabla.
Jag uppmanar parlamentet att göra sig till tolk för detta och när det gäller det folk som jag företräder, dvs. folket i Padanien, så vill jag säga att vi är motståndare till alla militärbaser som finns inom vårt territorium. I denna kammare varnar jag den italienska regeringen för att använda baser i Padanien för attacker som vi inte kan acceptera.
Det är bra att Europaparlamentet i dag bestämmer sin position beträffande krisen kring Irak. Rådet har till synes inte riktigt lyckats med detta. Utgångssituationen beträffande Irak är ganska klar: en utanförstående stat som inte alls bryr sig om den internationella gemenskapen, vägrar att uppfylla de FN-uttalanden som kräver inspektion och förstörelse av massförstörelsevapen. Det är helt enkelt oacceptabelt. Det kräver internationellt agerande. Det är det som vi talar om här.
Vad gör världen för att befria Saddam Hussein från hans dödliga arsenal? Denna fråga angår alla, inte bara amerikanarna. Kompromissresolutionen som föreligger går in på ett antal principiella frågor. Får man hota med våld i en sådan situation? Som yttersta medel, om diplomatin misslyckas? Ja. Måste man utnyttja alla fredliga möjligheter att nå en lösning? Det tycker jag också, och jag är glad över att det råder samförstånd om ett sista försök av Kofi Annan, FN: s generalsekreterare. Måste man vara beredd att använda våld om den diplomatiska vägen inte leder till de begärda eftergifterna av Saddam Hussein? Mitt svar är, om än motvilligt, ja. Måste säkerhetsrådet godkänna en sådan aktion? Det är önskvärt men absolut inget villkor. Säkerhetsrådet måste spela en roll, men det råder delade meningar om tolkningen av FN-resolutionerna om Irak. Saddam Hussein får inte dra fördel av denna förvirring. Den föreliggande kompromissresolutionen är ett prefekt uttryck för denna uppfattning. Vi är inte ute efter krig, men det finns gränser för den internationella samfundets tålamod.
Fru ordförande, herr rådsordförande, kära kolleger! Först vill jag säga att jag finner det utomordentligt beklagligt att kommissionär Marín redan har lämnat denna kammare. Men han var i alla fall här under yttrandet. Han hade gärna kunnat stanna kvar och yttra sig lite mer utförligt i ett slutord om vissa humanitära åtgärder och liknande saker. Jag beklagar verkligen att han inte ansåg att det var nödvändigt. Å andra sidan är jag naturligtvis mycket glad över att diskussionen äger rum här i dag, eftersom det helt enkelt är på tiden att vi som européer talar med en röst - jag gläder mig åt, herr kommissionär Marín, att ni har kommit tillbaka - och att vi talar med en röst i en fråga som CNN redan betecknat som show down i gulfområdet. Många gånger önskar jag mig att denna enda röst vore lite mer harmonisk och lite högre. Trots detta är det bra att det över huvud taget sker.
Jag är också säker på att många av de närvarande kollegerna i går tittade på två saker i TV, som var av intresse. Å ena sidan de ständiga medlemmarnas i säkerhetsrådet avsked av Kofi Annan och de goda råd som han fick med på vägen. Å andra sidan det tal som president Bill Clinton höll inför officerarna i Pentagon, där han tydligt gjort klart för Saddam Hussein vad som gäller. En sak måste vi vara klara över: Generalsekreterarens resa får absolut inte återigen bli en sådan flopp, som generalsekreterarens resa blev år 1991, när den praktiskt taget blev upptakten till gulfkriget den gången. Jag kan bara innerligt hoppas att man har lärt sig av dessa fel. Vi bör även uttala vår åsikt om att bara ett tydligt tillmötesgående verkligen kan uttömma alla diplomatiska möjligheter för att förhindra detta krig.
Men å andra sidan måste vi också klargöra vår hållning tydligt gentemot de stater som är i begrepp att använda sig av biologiska vapen. Därvid refererar jag till att just Irak som huvudsakligt stridsmedel bland annat förfogar över anthrax. Den som på vår egen kontinent har sett hur mjältbrand i Skottland på Anthrax-ön gett effekter i mer än 50 år, han begriper att det verkligen är nödvändigt att vi här talar med en röst, eftersom vi inte kan förutse dessa effekter och inte heller vill förutse dem.
Fru ordförande! Jag kommer från Nordirland, och med denna bakgrund måste jag säga att både president Clinton och premiärminister Blair hycklar. De säger till IRA-terrorister i mitt land att de kan behålla sina vapen, som har mördat mina väljare, både katoliker och protestanter, och välkomnar dem i Vita huset och på Downing Street. Samtidigt säger de till oss i dag att Iraks vapen måste förstöras.
Jag vill att det tas till protokollet att ingen av oss vågar glömma att Saddam genom en blodtörstig slakt av sitt eget folk visat att han skulle använda massförstörelsevapen om han hade chansen. Jag vet inte om ett luftangrepp kan förstöra alla de här vapnen, men om vi skulle börja igen utan att avsluta det skulle det leda till katastrof. Det är vad som har hänt förut. Det får inte hända igen.
Fru ordförande! Efter " Operation ökenstorm" står vi nu inför ett nytt angrepp mot Irak, anfört av Förenta staterna. Den irakiska diktatorn trotsar än en gång världssamfundet. Han vägrar att tillämpa FN: s resolutioner. Han får ett fruktansvärt hot att hänga över regionen. Här stannar min parallell.
1990 godkände FN bruket av våld i enlighet med kapitel 7. Angreppet genomfördes av en bred koalition som framför allt innefattade de arabiska grannstaterna, och därutöver många alliansfria stater. Till sist deltog Europa i egenskap av just Europa. Vi var särskilt aktiva genom ordförandeskapet och genom trojkan, som verkligen ansträngde sig och begav sig till Bagdad, trots vissa reservationer som bl.a. framfördes här i parlamentet. I dag kan jag konstatera att Europa är frånvarande, vilket era lakoniska uttalanden på ett uppseendeväckande sätt visar, herr Marín. Jag kan framför allt konstatera det brittiska ordförandeskapets undanskymda plats. Premiärminister Blair är utan tvekan mycket aktiv och allestädes närvarande, men ordföranden Blair har försvunnit. Det verkar som om man anser att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken inte existerar så snart det uppstår allvarliga frågor.
Jag vill tillägga att koalitionen är renodlat västerländsk, och slutligen att Förenta staterna verkar ha beslutat sig för att handla oberoende av ett mandat från FN, trots att man har gett en halvhjärtad välsignelse till den " sista chansen" -mission som FN: s generalsekreterare, Kofi Annan, skall genomföra, vi hoppas självklart att det kommer att lyckas.
Ett angrepp under de här omständigheterna skulle allvarligt försvaga FN: s auktoritet och Europeiska unionen, som har blivit en oansenlig storhet i världen. Under de här förhållandena är en del av oss inte beredda att ge Förenta staterna carte blanche för den här operationen.
Fru ordförande! Det är uppenbart att en konsensus håller på att växa fram i parlamentet, vilket inte skänker mig någon glädje, och det är kritiken av ordförandeskapet. Vi har just från en ledande fransk socialist hört den typen av ord som jag skulle kunna använda själv.
Det råder förvirring. Jag kommer ihåg förra gången som vi debatterade Irak i grunden under gulfkriget. Den gången undertecknade alla labourledamöter utom sex en resolution som fördömde de militära åtgärderna i Persiska viken. Den här gången är det bara sex som skulle underteckna en resolution. Så det är den typen av ändrat mönster som man kan se på den socialistiska sidan av det här parlamentet.
Det är beklagligt och sorgligt att ordförandeskapet hittills har misslyckats att nå fram till en gemensam ståndpunkt. Men det är en avspegling av bristen på säkerhet i utrikespolitiken, både i Washington och London och, måste jag säga med beklagande, i resten av Europa. Den typen av säkerhet som var så tydlig under Thatchers och president Bushs dagar, den typen av säkerhet som Douglas Hurd gav den Europeiska unionen när han var utrikesminister, den typen av säkerhet som vi faktiskt behöver i dag. Jag beklagar därför att Robin Cook inte har sett någon möjlighet att komma hit, även om han var i underhuset hela eftermiddagen i går.
Vi befinner oss i limbo. Vi vet inte hur de närmaste dagarna kommer att sluta. Vi vet att i den delen av världen finns det lite att välja mellan, nämligen två despotiska regimer, en i Iran och en i Irak.
Man har kritiserat leveranserna av materiel till Irak. Vad gäller Förenade kungariket upphörde de 1988. Men vi har här att göra med en diktator, som förfogar över vapen, som i vissa fall uppfanns så långt tillbaka som under Första världskriget. Det är Första världskrigsteknologi med barbariska förtecken och det måste hanteras av det internationella samfundet.
Därför anser vi att den nuvarande diplomatiska resan av Kofi Annan behöver allt vårt stöd. Vi förstår den inställning som avspeglas här i mina egna bänkar, av Castagnetti och Bernard-Reymond från Italien och Frankrike och andra medelhavsländer i synnerhet, som är djupt oroade över farorna med den nuvarande situationen. Men vi kan inte låta Saddam Hussein fortsätta att ha förmåga att hota inte bara sitt eget folk utan även de i grannländerna och långt bortom detta med den teknologi som han har försökt att utveckla.
Vi känner djup sympati med Iraks folk. Vi hoppas att de humanitära ansträngningarna kommer att fortsätta, och om det under kommande dagarna krävs att man vidtar ytterligare åtgärder enligt den resolution som vi snart skall anta, tror jag att det här parlamentet och befolkningen i Europa skulle stå bakom dessa styrkor, som jag gör, vare sig de är amerikanska, brittiska eller andra, om den tiden kommer och den tiden kommer när vi måste avsluta det jobb som vi påbörjade 1991.
Fru ordförande! Under mina nio år i parlamentet har jag aldrig förut hört ett tal fullt av så mycket förvrängd, självsvåldig smörja som det som Kerr höll för en stund sedan. Nu vet jag att omtanke inte fungerar i samhället i Förenade kungariket.
Jag ber det här parlamentet att ett enda ögonblick tänka på effekten av bara en missil med kemiska vapen som landar i Israel. Den brand som skulle spridas i Mellanöstern på grund av den Scudmissilen är bortom vår föreställningsförmåga. Vi måste vara tydliga i det här parlamentet om att folkrätten måste respekteras. Det får inte finnas någon tröst för Saddam Hussein i vår debatt. Det är han som inte följer FN: s resolutioner. Och det duger inte att hävda att FN varit mindre strikt på andra områden. Man kan inte utplåna en orätt genom att begå en annan.
Jag är också störd över parlamentledamöternas klagan och tandagnissel över GUSP. GUSP innebär inte, som Bertens säger, att vi skall vara eniga i varje fråga. Det betyder att vi skall ha en gemensam strategi gentemot gemensamma hot mot den Europeiska unionen. Det är tydligt att Europeiska unionen har rört sig i den riktningen. Den gemensamma text som vi har framför oss är enad på så sätt att den slår fast att Saddam Hussein tydligt pekas ut som den som har fel, att FN: s resolutioner måste genomföras. Man måste uttömma de medel som en diplomatisk lösning erbjuder. Vi måste stödja FN: s generalsekreterare på hans resa.
Kan Henderson bekräfta att det i själva verket också är rådets gemensamma ståndpunkten? Kan han också bekräfta att ordförandeskapet har agerat helt i enlighet med artikel J 5 i Fördraget om Europeiska unionen och, dessutom, att den brittiska regeringen har uppfyllt sina förpliktelser enligt artikel J 5. 4, som medlem av säkerhetsrådet?
Vi måste vara tydliga: Saddam Hussein måste stoppas. Vi måste ha en diplomatisk lösning på problemet. Men i slutändan, om det inte är möjligt att åstadkomma en diplomatisk lösning, måste det militära alternativet beaktas som den allra sista utvägen.
Fru ordförande! Saddam Hussein har orsakat enormt lidande för ett mycket stort antal människor. Man måste upprätthålla fullt tryck för att ta ifrån honom alla massförstörelsevapen. Det skulle dock vara ett oerhört misstag för Förenta staterna att bomba Irak. Det är inget säkert sätt att eliminera vapenarsenalen, det skulle kunna orsaka offer och ytterligare lidande för oskyldiga civila, det skulle stöta bort våra vänner, splittra Europeiska unionen och sätta eld på den arabiska opinionen, redan kränkt av de andra spelregler som gäller för Israel. Fundamentalism kommer att vinna terräng och terrorismen skulle kunna trappas upp.
Hur som helst kan inga militära åtgärder vidtas utan uttryckligt och fullt stöd av Förenta nationernas säkerhetsråd, som måste sammanträda igen i denna fråga. Vi behöver också öka sändningarna med mat och medicin till det irakiska folket genom att utvidga olja för mat-programmet. Europeiska unionen måste forma sin egen utrikespolitik, inte helt reflexmässigt följa Förenta staterna, särskilt inte när Förenta staterna har fel.
Fru ordförande! Jag välkomnar det mandat man gett FN: s generalsekreterare för att söka en fredlig lösning på denna farliga konflikt. Varje försök att inskränka detta mandat, så som det för ögonblicket sker från USA: s sida, måste avslås. Europeiska unionens och särskilt dess brittiska ordförandeskaps uppgift och plikt är att ge generalsekreteraren råg i ryggen och visa förtroende för hans handlingskraft.
Den militära optionen måste verkligen förbli den oönskade ultima ratio , och detta först om följande förutsättningar kan uppnås: För det första får en militäraktion inte vara någon bestraffningsåtgärd och den måste garantera att samtliga massförstörelsevapen förintas genom denna aktion.
För det andra måste de formella överläggningarna i säkerhetsrådet leda till en lämplig resolution. Herr rådsordförande, jag beundrade förra veckan den bestämdhet, med vilken er regering intygade sin solidaritet och lojalitet med USA. Det styrker mig i min förhoppning och min önskan att även de övriga 14 medlemmarna i Europeiska unionen snart kan räkna med samma solidaritet och lojalitet.
Fru ordförande! Tillåt mig ännu ett påpekande vad gäller arbetsordningen. Jag beklagar innerligt att jag inte hade tillfälle att under förmiddagen yttra mig om omröstning med namnupprop och dess ekonomiska konsekvenser. Då skulle jag nämligen också ha haft en och en halv minut på mig, liksom mina 15 kolleger, som under förmiddagen tog bort en halv timme från denna viktiga debatt om Irak med att tala om de nya bestämmelserna och omröstningarna med namnupprop.
Fru ordförande! Jag välkomnar den gemensamma resolutionen som ligger framför parlamentet i dag och som stöds av min grupp. Den ger en tydlig signal till Saddam Hussein att Europa står enat i sitt fördömande av Iraks bristande uppfyllande av säkerhetsrådets resolutioner. Det här parlamentet eftersträvar en diplomatisk lösning på Irakkrisen och välkomnar Kofi Annans arbete för att lösa det. Men Irak bör veta att om de inte tillåter Unscom att fortsätta sitt viktiga arbete, står det verkliga hotet om militära ingripande fast.
Saddam måste förstöra alla kvarvarande lager av kemiska och biologiska vapen och potentialen att utveckla andra massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen. Det inbegriper ca 31 000 kemiska vapen och 45 missiler som saknas. Saddam har använt sådana vapen förut, som vi har hört, både mot sitt eget folk och Iran. Han får aldrig tillåtas använda massförstörelsevapen igen.
Fru ordförande! Land skall med lag byggas. Det gäller också det internationella samfundet. Folkrätten måste respekteras av alla, inte bara av några. Självklart skall Saddam Hussein följa säkerhetsrådets beslut.
I FN-stadgan är det tillåtet att använda våld som en sista utväg, men först efter beslut av FN: s säkerhetsråd. Därför är det viktigt att det inte ges klartecken till någon militär bombning från USA: s sida. Varje klok general måste ställa sig frågan: Vad är målet? Är det att avlägsna vapnen, att avlägsna Saddam Hussein? Når man det med bomber? Svaret blir säkert nej. Vad händer efter bombningarna? Vad händer med Iraks befolkning? Kommer inte Saddam Husseins position att i själva verket vara starkare efter en bombning?
Det är utmärkt att alla de fem permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet står bakom Kofi Annans resa till Irak och diplomatiska lösningar. Diplomatin arbetar långsamt. FN har avlägsnat många vapen och kommer att kunna göra det även i fortsättningen. Vi måste, som förre presidenten Carter sade, ha tålamod, tålamod, tålamod!
Fru ordförande, herr rådsordförande, herr vice kommissionsordförande, kolleger! Den olyckliga fråga som uppfyller oss bör föranleda vissa reflexioner som i sanning inte är särskilt nyttiga om de handlar om själva frågan, för det ligger inte i våra händer att besluta och knappt kommentera.
Men jag tycker, herr rådsordförande, att det finns en fråga som borde vara en källa till mycket oro och det är den ineffektivitet med vilken vi européer har agerat i denna allvarliga fråga. Ni, herr ordförande, har flera gånger i era tal refererat till det enade Europa. Det råder ingen tvekan om att detta har varit det oenade Europa. Och jag har en känsla av att rådet, under dess värdiga ordförandeskap, inte tagit de nödvändiga stegen för att uppnå en viss gemensam ståndpunkt och än mindre en gemensam åtgärd. Och jag tycker, som många européer med mig, att detta, i det här avseendet, varit ett förlorat tillfälle.
Det hade varit fullt möjligt att skapa en gemensam hållning i och med att de europeiska intressena, med undantag för de företagsäventyr som ibland kan uppkomma på grund av det begär som den irakiska oljan föranleder, i grund och botten är desamma. Och jag tycker att rådet, dess ordförande, borde ta tillfället i akt att analysera varför det, inför en så dramatisk och pressande händelse som denna, inte varit möjligt att göra ett första utkast med vilket det verkligt enade Europa, det Europa som ni, herr ordförande, nämnt så många gånger, svarat på denna krissituation som oroar och plågar oss alla.
Fru ordförande! Tack för den här möjligheten att gå i svaromål i den här mycket viktiga debatten. Först vill jag bekräfta att vårt ordförandeskap har fullgjort sina skyldigheter enligt artikel J 5.4 i Maastricht-fördraget på så sätt att vi har hållit övriga medlemmar i unionen fullständigt informerade om frågor där vi har uttryckt en åsikt och, där man har kunnat identifiera ståndpunkter från Europeiska unionens sida, har vi försvarat dessa positioner i våra framställningar.
För det andra vill jag bekräfta att många åtgärder har vidtagits av ordförandeskapet för att försöka skapa en gemensam ståndpunkt inom Europeiska unionen. I mitt inledningsanförande beskrev jag ett antal initiativ som har tagits, bland annat av premiärministern, utrikesministern, mig själv och många av våra tjänstemän. Den processen har ägt rum över en viss tid fram till den här veckan. I Panama förra veckan sammanträdde utrikesministern, i sin egenskap av rådets ordförande, med övriga medlemsstater som var representerade där. Syftet med det informella sammanträdet var att gå igenom möjligheter för att finna en gemensam ståndpunkt. Eftersom det inte var ett formellt rådssammanträde, kunde man inte komma fram till formella slutsatser, men ordförandeskapet, som representant för Europeiska unionen i de olika forum där irakproblemet har diskuterats, har hållit sig till den text som man enades om i slutet av det sammanträdet, som en text som ordförandeskapet kunde uttrycka en gemensam ståndpunkt utifrån.
Om man hade lyssnat till den här debatten utanför parlamentet, skulle man ha kunnat få det intrycket att det föreligger stora åsiktsskillnader bland Europeiska unionens stater om hur man skall hantera Irak. Man skulle också kunna få det intrycket att det finns stora skillnader inom detta parlament. Men det är värt att peka på den stora samstämmighet som råder bland Europeiska unionens stater och i detta parlament, vilket framgår av den gemensamma resolutionen som kommer att läggas fram för parlamentet lite senare.
Resolutionen täcker samma ämnen som har identifierats som ett viktigt gemensamt område av Europeiska unionens medlemmar i rådet, som t.ex. behovet av försvar av folkrätten. Annars skulle hela systemet i den internationella världen ramla samman. Det är ett oerhört viktigt mål som vi alla är överens om. I det sammanhanget har säkerhetsrådets resolution 687 inte följts och detta är ett klart brott mot folkrätten. Vidare är vi eniga om att Saddam Hussein har många farliga vapen av biologisk och kemisk karaktär och att dessa farliga vapen utgör en fara inte bara för grannstaterna i Mellanöstern och för det internationella samfundet utan också för det irakiska folket. Varje lösning måste omfatta ovillkorlig och obegränsad åtkomst för Förenta nationernas representanter i Unscom. Och, vilket är viktigt, alla ansträngningar måste göras för att försöka finna en diplomatisk lösning på det problem vi står inför.
Det är ett mycket stort gemensamt område som delas inte bara av ledamöterna i Europeiska unionens råd och ledamöter av detta parlament, utan kommer också att ses utifrån av Europas folk som en mycket viktig, rimlig inställning i försöken att svara på farorna i Irak.
Jag vill avsluta med att nämna den andra viktiga gemensamma ståndpunkten, nämligen att vi alla erkänner den mycket viktiga roll som Kofi Annan kommer att spela å allas våra vägnar när han med säkerhetsrådets stöd åker till Bagdad för att identifiera alla dessa gemensamma ståndpunkter och säga till Saddam Hussein att vi vill förhandla fram en diplomatisk lösning. Ingen önskar krig, men om man skall nå fram till en lösning, måste den irakiska regeringen visa att den kan garantera de viktiga punkter som jag har pekat på och som jag vet finns med i det stöd som Kofi Annan har från säkerhetsrådet. När rådet för allmänna frågor sammanträder nästa måndag hoppas jag att vi kommer att kunna konstatera att rejäla framsteg har gjorts. Då kommer vi att kunna förstå hur viktiga dessa gemensamma ståndpunkter var i att åstadkomma vad jag hoppas är en lösning.
Jag vill meddela er, att jag har mottagit sju resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Fru ordförande! Om rådets ordförande har en stark ståndpunkt som representant för rådet, varför offentliggör han det inte? Alla frågar efter ett starkt ställningstagande men vi ser inget av det.
Fru ordförande! Jag bad Henderson om ett uttalande om huruvida, som Financial Times skriver att tjänstemän från utrikesdepartementet har sagt, att Storbritannien är berett att använda kärnvapen i Irak. Skulle han vilja bekräfta det?
Fru ordförande, herr rådsordförande! Jag skulle också gärna vilja veta vilka konkreta förslag det brittiska ordförandeskapet har lagt fram inom ramen för Europeiska unionen, för att understödja Kofi Annans mission och inte underminera den.
Fru ordförande! Det finns trots allt ett antal frågor som vi gärna hade velat att rådsordföranden, eller kommissionens ordförande, uttalar sig om.
T.ex. varför denna konflikt uppstår nu, plötsligt, när man säger att det nu nästan är tre år sedan som en svärson till den irakiske presidenten skall ha avslöjat att de här vapnen existerade? Varför kom en amerikansk minister med en sockerburk till amerikansk TV för att säga att en sådan burk innehöll tillräckligt med bakterier för att förstöra en hel stad?
Innebär det att man för evigt måste inspektera varenda garderob i Irak? Vilket bevis, vilken tillstymmelse till bevis har ni för att de här vapnen existerar, som man låtsas upptäcka just nu?
Det är frågor som är intressanta och vi hade önskat klargöranden från både kommissionen och rådet.
Jag skall med glädje försöka besvara de fyra frågor som har ställts.
Vad gäller den senaste frågan som ställdes av ledamoten mittemot - varför nu? - svaret på den frågan är att det är nu sju år sedan Saddam Hussein gjorde ett åtagande 1991 att han skulle uppfylla villkoren i FN-resolutionen som avslutade den militära aktiviteten. Unscom har försökt att göra sitt jobb. De har hindrats från att göra det. De är alla dessa fakta som jag hänvisade till i mitt inledande anförande, och andra bevis, att det finns stor fara för att dessa stora lager av mycket allvarliga vapen skulle kunna tända en eld. Därför måste åtgärder vidtas. Jag hoppas att vi kan hitta en diplomatisk lösning på det.
Vad gäller den fråga som togs upp av Kerr, så gjordes ett uttalande av utrikesministern, i dennes egenskap av brittisk utrikesminister, i underhuset där han avfärdade all användning av kärnvapen i det sammanhang som frågan ställdes. Jag skulle ha trott att Kerr kunde ha känt till det här.
Vad gäller Oostlanders välgrundade fråga, skulle det ha varit att föredra att ha en text efter Panama-mötet, men på grund av karaktären på det informella rådet, var det inte möjligt att få fram en bindande text. Det kommer att vara möjligt efter måndagens rådsmöte för allmänna frågor. Jag hoppas att den grundval, som vi enades om och erkände i Panama, kan utgöra kärnan av det vi kan enas om på måndag. Saker och ting händer mycket fort nu. På måndag kommer många av oss att koncentrera oss på Kofi Annans resa och resultaten av den.
Vad gäller frågan från Wolf om vilka specifika punkter som kom fram vid Panama-mötet som har framförts av det brittiska ordförandeskapet i Förenta nationerna, så är svaret att alla de punkter som avhandlades ingår i den brittiska ståndpunkten i Förenta nationerna. Som jag sade i min sammanfattning anser jag att vi har uppfyllt våra skyldigheter i enlighet med Maastrichtfördraget i det avseendet.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon klockan 12.00.
Kära kolleger, jag skulle vilja få all er uppmärksamhet. Som ni vet har vi nu på förmiddagen en omröstning som är tämligen svår att leda, eftersom vi, som meddelat, måste avbryta det exakt kl. 12.00. för att hälsa Portugals president välkommen, och sedan återuppta den. Och det kommer inte att bli mycket enklare för att vi, som ni vet, skall genomföra ett antal mycket känsliga omröstningar.
Så för att vi skall kunna hantera situationen så bra som möjligt skulle jag än en gång vilja lägga fram mitt förslag från i morse. Med hjälp av ett antal ledamöters funderingar har det ändrats på ett mycket lämpligt sätt.
I väntan på att vi skall ändra reglerna är mitt förslag att alla ledamöter - jag vill förtydliga att detta gäller den här förmiddagen och endast den här förmiddagen - som efter omröstningarna i sin själ och i sitt samvete känt att de inte borde delta i en omröstning, helt enkelt meddelar detta till sammanträdestjänsten under dagen. Än en gång, det här skulle gälla i väntan på att vi ändrar reglerna, jag är säker på att alla är medvetna om att det är nödvändigt, och för övrigt tycker jag att förslaget som en ledamot framförde i morse är utmärkt, dvs. att gruppordförandena och presidiets ledamöter samlas för en översyn av läget.
Det skulle göra det möjligt för oss att i lugn och ro behandla de mycket viktiga betänkanden som vi skall rösta om i dag. Det säger sig självt att de ledamöter som önskar meddela sin avsikt vid varje omröstning med namnupprop självklart kan göra det, det är deras absoluta rättighet och jag kommer att respektera det. Än en gång, det enda syftet med mitt förslag är att göra det möjligt för oss att arbeta så effektivt som möjligt i dag.
Fru ordförande! Jag kan förstå er önskan att skynda på föredragningslistan, men mitt problem är att om vi accepterar det som ni föreslår, kommer det att vara ett prejudikat för framtiden. Jag tror nog att presidiet, i sin vishet, efter att ha hört detta erkännande i morse skulle vilja överväga dessa frågor på nytt. Vi skulle vilja ha en försäkran att detta bara gäller denna session och att vi får rätt att återgå till presidiets tidigare riktlinjer. För det andra skulle vi vilja ha en försäkran om att presidiet inte kommer att vänta tre månader med att granska dessa frågor utan granska dem inom de närmaste tre dagarna. Det skulle utgöra en ytterligare garanti, som jag tror skulle räcka långt för att lugna ner det här parlamentet och låta oss gå vidare.
Herr Falconer, jag tyckte att det här var mycket klart och tydligt, men jag tackar er för att ge mig ännu ett tillfälle att klargöra det här. Mitt förslag, fullt medveten om att det inte är perfekt - men inget system är perfekt - gäller bara för den här förmiddagen, och just med hänsyn till dagens exceptionella situation, nämligen att omröstningarna skall avbrytas under en halvtimme, av skäl som alla känner till.
Fru ordförande! Ni har helt rätt, det finns ingen anledning att fortsätta denna debatt, men det finns en mycket enkel lösning på det. Ni kan påminna ledamöter som känner att de inte kan rösta för eller emot ett visst förslag att vi har faktiskt en tredje knapp på våra röstmaskiner som de kan använda, nämligen knappen för avstår. Det är mycket enkelt att sträcka ut handen och trycka på den knappen, det borde inte vara svårt för någon ledamot.
Nej, herr Corbett, det är skillnad mellan att lägga ner sin röst och att inte delta i omröstningen. Jag tror att det står helt klart, och alla bör vara väl medvetna om det.
Fru ordförande! Jag vill tala om incidenten under förmiddagen, där vår viktiga och brådskande resolution om brottsligheten i Bryssel avslogs. Den rädsla som ledamöterna, medarbetarna och befolkningen känner bör man ta på allvar. Ca 50 ledamöter har skrivit under att man skall behandla detta förslag här i parlamentet. Det avslogs. Jag ber därför om att man uppdrar åt utskottet för arbetsordningen, valprövning och ledamöters immunitet att befatta sig med denna fråga, och granska hur man skall bedöma detta händelseförlopp.
Tack, herr Rübig. Jag för gärna ert yrkande till protokollet.
(Ordföranden konstaterade att ingen motsatte sig hennes förslag.)
Omröstning
Fru ordförande! Vi lade i går fram en hemställan om att först kunna rösta om Hautala-betänkandet.
Mina kära kolleger, jag har en begäran om att vi skall rösta om betänkandena Lange och Hautala i en annan ordning. Jag tar upp den till omröstning. Kammaren är enväldig.
(Parlamentet gav sitt samtycke till ändringen av turordningen för omröstningarna.)
Fru ordförande! Jag skulle vilja fråga om det faktum att man har lyssnat till det utmärkta talet av Portugals president kan beaktas i arvodesberäkningen, och hur ordförandeskapet skall gå till väga med det. Till exempel kan de som applåderade noteras som närvarande, medan de som inte applåderade inte kommer att noteras.
Herr Dell'Alba, jag är ledsen, men vi har exakt tjugo minuter på oss för att genomföra mycket viktiga omröstningar.
Fru ordförande! Under anförandet av Portugals president har telefoner ringt, åtminstone två gånger, i plenisalen. En av dem upp till nio gånger. Jag tycker att det är olidligt och en brist på respekt gentemot detta parlament att telefoner kan vara påslagna när det talas.
Kära kollega, ni har så pass rätt i det, att jag kan tala om att kvestorerna redan har gjort en sådan rekommendation till samtliga ledamöter. De har hört vad ni sade, och de kommer säkerligen att upprepa rekommendationen med ännu större beslutsamhet.
Fru ordförande! Jag ber om ursäkt om jag tar er tid i anspråk, men eftersom den ena telefonen var min, och jag med andra ord är en av de skyldiga, så vill jag be kammaren om ursäkt. Jag hade lämnat kammaren tillfälligt på grund av ett viktigt ärende och lämnade väskan kvar. Jag var med andra ord inte närvarande när telefonen ringde. Dessutom brukar jag alltid stänga av den när jag går in i kammaren, men i morse hade jag tyvärr inte gjort det. Jag ber återigen alla mina kolleger om ursäkt.
(Applåder)
Tack, kära kollega. Jag tillåter mig att säga: synd som bekännes är synd som förlåtes.
Fru ordförande! Ni har väl inte väntat er något annat än att jag nu här måste protestera på det skarpaste, inte mot er, ärade fru ordförande, utan mot vår ordförande, eftersom jag anser att detta förfarande är absolut otillbörligt. Jag skall också förklara varför. Jag citerar artikel 72.2.c: Ett ändringsförslag, och det är det som det nu är fråga om, är tillåtet när det eftersträvar att ändra delar av den gemensamma ståndpunktens text, som inte ingick i eller som innehållsmässigt skiljer sig från, det vid första behandlingen framlagda förslaget, och som inte medför en väsentlig förändring enligt vad som avses i artikel 62.
Jag vill hänvisa till att vi för det första visserligen befinner oss i andra behandlingen av ramdirektivet, men att det aldrig har funnits någon första behandling, eftersom det vid den tiden inte alls förelåg något ramdirektiv. Det är det första. För det andra, om vi den gången hade lämnat in ändringsförslag till genomförandedirektivet för kryddor med det innehållet, att bestrålningen skulle vara analytiskt påvisbar eller att vi måste ha standardiserade metoder, då skulle alla med all rätt ha ansett att vi var tokiga och ni alla skulle ha sagt - jag var ju föredragande även då - att Blottnitz har blivit galen, ty vid den tiden - många tror att det fortfarande är så - för åtta och ett halvt år sedan, fanns ännu inte dessa metoder. Följaktligen kunde vi inte kräva dem. När vi kräver dem i dag, så är det tvingande nödvändigt, det är ett ramdirektiv. Vi kan inte tillåta bestrålning utan att i anslutning till detta föreskriva analytiska kontrollförfaranden, ty vad skall vi ha en märkning till, om vi inte kontrollerar om produkten har bestrålats eller inte?
Det är nu extremt viktigt. För kryddor är det inte viktigt, men det är viktigt för positivlistan, som skall ställas upp när ramdirektivet har utfärdats, och som sedan gäller. Det går aldrig att ändra senare, vare sig ni nu protesterar eller inte. Det handlar om...
(Ordföranden avbröt talaren.)
Fru Bloch von Blottnitz, vi förstår vad ni vill säga. Alla har insett vårt problem, som beror på att rådet inte skickade den gemensamma ståndpunkten förrän flera år efter vår första behandling. Jag tror att alla problem beror på det. Alla är väl medvetna om det.
Jag skulle vilja höra vad ordföranden i utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd, Kenneth Collins, har att säga, självfallet om han accepterar det.
Fru ordförande! Jag måste säga att man får beundra Bloch von Blottnitz ihärdighet. Utan att behandla kärnan i ärendet, så ligger problemet i artiklarna 72 och 62. Den relevanta delen av artikel 62 lyder: " Om problemställningen som förslaget avser väsentligen har förändrats på grund av tidens gång eller förändrade förhållanden" , då skall vi vidta särskilda åtgärder.
Min bedömning i utskottet var att problemets karaktär inte hade förändrats mellan den första behandlingen och nu. Vi har fortfarande problem med strålning. Vi vet vilka dessa problem potentiellt är och vi behöver ett direktiv för att kontrollera det. Så problemställningen har inte ändrats.
Sedan kommer vi till artikel 72, som rör ändringsförslag till rådets gemensamma ståndpunkt. Vi har inte rätt att anta ändringsförslag som inte erhöll majoritet vid den första behandlingen såvida inte dessa nya frågor har lagts fram av rådet när det utarbetade sin gemensamma ståndpunkt. Min åsikt i utskottet var, hur tråkigt den än kan ha varit för Bloch von Blottnitz, att det ändringsförslag hon försökte lägga fram inte erhöll majoritet i första behandlingen, inte återinfördes, inte infördes för första gången av rådet, inte var att hänföra till förändrade omständigheter eller förändrade problemställningar sedan inledningen och, därför var oacceptabla.
Herr ordförande! Jag skulle vilja rikta parlamentets och er uppmärksamhet på en av de finaste meningarna i arbetsordningen. Alldeles i slutet av artikel 72.2 står det: " Ordförandens avgörande av om ett ändringsförslag är otillåtet kan inte överklagas." Jag överlämnar den meningen till parlamentet och till er.
Fru ordförande! Jag vill inte försena förfarandena men efter att ha hört bägge talarna före mig behandla problemen i samband med ändringsförslag och så vidare föreslår jag parlamentet att vi hänvisar betänkandet tillbaka till utskottet tills de kan lägga fram en ordentlig text som vi alla kan acceptera.
Fru Crowley, ingen har ingivit en begäran med detta innehåll.
(Ordföranden förklarade de två gemensamma ståndpunkterna godkända efter dessa ändringar.)
Vi kan stödja initiativet att öka kontrollen av livsmedel under produktionen och på destinationsorten. Konsumenternas säkerhet bör här sättas i fokus. Det är emellertid viktigt att denna kontroll inte utförs i stället för en kontroll vid gränserna. Gränskontrollen är viktig, som bl.a. BSE-frågan har visat. Den kan inte ersättas av en kontroll i produktionsledet eller på destinationsorten.
Andrabehandlingsrekommendation: Hautala (A4-0038/98)
Vi svenska socialdemokrater välkomnar det initiativ för att minska luftföroreningar från motorfordon som hela auto-oil-paketet utgör. Resultatet är av största vikt för både människors hälsa och miljön.
Både kommissionens och rådets beslut vad gäller gränsvärden för svavelinnehåll i bensin och diesel är dock långt ifrån vad som är möjligt och önskvärt. Det är därför med besvikelse som vi konstaterar att parlamentets föredragande, Hautala, har sett sig tvungen att kompromissa med de värden som föreslagits från rådet. Vi hade hellre önskat att parlamentet hållit fast vid de beslut som fattades vid första behandlingen.
Dessutom anser vi att de mycket hårda förslagen om aromater, som trots kompromissen om svavelinnehåll är oförändrade, är missledande. Vi anser att gränsvärden för svavel är mycket viktigare och befarar att parlamentets beslut ger en felaktig signal till oljeindustrin som inte är rätt prioritet i fråga om hälsa och miljö.
Jag har med stor uppmärksamhet studerat betänkandet av vår kollega Heidi Hautala. Jag vill gratulera henne till ett omfattande arbete. Samtidigt är jag benägen att delvis ta avstånd från bestämmelser som jag anser vara något maximalistiska, och det trots att jag fäster stor vikt vid miljöskydd. Därför ställer jag inte upp på de specifikationer som föredraganden föreslår, eftersom kostnaderna för industriidkarna kommer att vara mycket större än nyttan för miljön. Jag är övertygad om att det finns andra lösningar.
Vi måste alltså behålla förslagen i fordons- och oljeprogrammet, som fastställer en tvingande ram på kort sikt. Och det viktiga är att genomföra dem.
Vi måste ta hänsyn till vilka effekter de här åtgärderna får för oljeindustrin, som, även om den är beredd att anpassa sig till de ursprungliga kraven, kan stöta på en del svårigheter om Europaparlamentet skärper bestämmelserna i programmet. För mig handlar det inte om att acceptera att sysselsättningen utsätts för utpressning, utan endast att hävda önskan om att en sektor skall bevara sin konkurrenskraft, en sektor som är utsatt för en oförsonlig internationell konkurrens.
Jag anser att man måste ta hänsyn till tre parametrar: kostnaden, effektiviteten och konkurrenskraften, och att man skall tillämpa dem inom utsatta tidsramar, så gott det går. Dessutom får man inte förlora ur sikte, att resultatet är starkt beroende av den europeiska fordonsparkens tillstånd, och skall man lägga ner ytterligare pengar så är det förnyelsen av den som skall prioriteras.
Tyvärr kan jag inte stödja alla rekommendationerna i detta betänkande på grund av de kostnader det innebär för de irländska konsumenterna. Det ursprungliga förslaget från kommissionen som stöddes av rådet var acceptabelt, men med de ändringar som detta betänkande inför, skulle det öka kostnaderna sexfalt.
Jag skulle också vilja peka på att Irland redan arbetar gott och väl inom det nuvarande målgränserna, även om jag är säker på att vi fortfarande vill bli bättre här under förutsättning att den ekonomiska bördan inte är för tung.
Jag finner röstandet från en del av den södra unionen obegriplig, då ingen uttryckte ett enda argument som stöder denna negativa hållning under debatten i går kväll. Denna hållning lyste med sin frånvaro. Varför?
Jag bekräftar de argument som uttrycktes i går för mitt agerande i omröstningen.
På begäran av Europaparlamentet och rådet har kommissionen antagit det s.k. fordonsoch oljeprogrammet, i syfte att förbättra luftkvaliteten, genom att minska vägtransporternas utsläpp under de kommande åren. För det ändamålet har kommissionen lagt fram två direktiv, som å ena sidan syftar till att minska utsläppen från bilar och å andra sidan att förbättra bränslekvaliteten.
Europaparlamentet antog ett stort antal ändringsförslag under sin första behandling, vilka syftade till att förstärka de normer som kommissionen hade föreslagit. Rådet godtog en del av dem, men det gick inte så långt som att ta med de tvingande bestämmelser som Europaparlamentet hade krävt för år 2005.
Nu har vi kommit fram till andra behandlingen för att nå fram till ett samförstånd om rådets gemensamma ståndpunkt. Miljöutskottet, som anser att rådets framsteg är otillräckliga, har tagit med nästan alla de ändringsförslag som Europaparlamentet antog vid första behandlingen.
Jag är positiv till en förstärkning av de åtgärder som möjliggör minskade utsläpp och en förbättrad luftkvalitet. Men jag anser att en del ändringsförslag från miljöutskottet inte tar tillräcklig hänsyn till ekonomiska och sociala aspekter. Tillämpningen av dem riskerar att öka kostnaderna och minska antalet arbetstillfällen.
Enligt min mening utgör rådets gemensamma ståndpunkt en bra balans mellan behovet av ett bättre miljöskydd och försvaret av sysselsättningen, som skulle kunna äventyras av alltför tvingande och alltför kostsamma åtgärder. Jag föreslår också att man vidtar åtgärder för att de äldsta bilarna skall bytas ut så snabbt som möjligt, och för en utveckling av forskningen om framför allt utformningen av motorer, förbättringen av motorunderhåll och användningen av nya bränslen.
Det bästa för miljön och för invånarna i EU-länderna och i världen hade naturligtvis varit om Europaparlamentets förslag i första behandlingen hade antagits. Tyvärr har dock både rådet och kommissionen fallit för oljeindustrins påtryckningar och accepterade inte dessa nödvändiga krav.
Vid denna andra behandling har föredraganden också tvingats att modifiera en del av kraven, framför allt efter påtryckningar från de konservativa partigrupperna i Europaparlamentet, för att kunna uppnå den erforderliga majoriteten i plenum. Förslaget är därför inte det absolut optimala ur vår utgångspunkt, men ändå klart acceptabelt.
Dagens omröstning visade tydligt att kompromissen inom Europaparlamentet har ett mycket stort stöd. Förhoppningsvis påverkar också resultatet rådet och kommissionen att ge upp sitt motstånd till Europaparlamentets förslag. Vi förutsätter att den svenska regeringen i ministerrådet ställer sig bakom och röstar för Europaparlamentets krav.
Förbättringen av bränslekvaliteten kommer att få stora konsekvenser för miljön. Hautalas förslag kommer att minska bilutsläppen med mer än 20 procent.
Vi kan inte acceptera de stora oljebolagens tal, som vill få sina anställda att tro att de kommer att stänga raffinaderier på grund av att våra instanser inför strängare normer. De här företagens bedömningar är helt klart övervärderade. Alla berörda granskningsenheter och departement kommer fram till avsevärt lägre kostnader. Men en sak är säker: de stora företagen har gjort enorma vinster vilka gör det möjligt för dem att göra investeringar för en modernisering av raffinaderierna - som de för övrigt i bland har låtit bli mer eller mindre föråldrade - och därmed bemöta miljöns behov. De är också väl medvetna om att världsmarknaden för bensin nu inte kan undslippa den här utvecklingen (den är redan på gång i Förenta staterna).
Medborgarna upplever alltför ofta Europa som alltför avlägset och tvingande. I dag kan Europa, i en fråga som rör allas vardag, inge folk hopp samt bringa välstånd och framsteg för det stora flertalet. Vi måste rösta för betänkandena Lange och Hautala. På så sätt kommer Europaparlamentet att infinna sig till det avtalade mötet med Historien.
Samma politiska situation som i frågan om utsläpp från motorfordon föreligger i detta ärende: Kommissionen bromsar och parlamentet vill driva på mot mer långsiktigt hållbara miljökrav på bensin och dieselbränslen. Samma situation gäller också här för industrin: När kraven har hårdnat på minskade utsläpp och tillsatser, t.ex. bly i bensinen, har dessa snabbt kunnat uppfyllas av bensin- och oljeindustrin.
Kommissionens förslag är inte tillräckligt långtgående och måste skärpas. Det krävs bättre kvalitetsnormer på bränslen, hårda krav i stadstrafik och differentierade skattesatser som stimulerar användningen av elbilar och nya, miljövänliga bränslen som etanol. Liksom i Langes betänkande måste gränsvärden och tider vara obligatoriska för åren 2000 och 2005, och undantagen skall vara mycket strikta.
Kraven på gränsvärdena bör vara så hårda som möjligt. För svavel bör det vara 30 mg/kg för både bensin och diesel.
Jag uppfattar föredragandens förslag som realistiskt och fullt genomförbart, varför det kan få stor miljöpolitisk betydelse.
Den franska och europeiska allmänna opinionen är känsliga för den inverkan på hälsan som utsläppen från bilar förorsakar. För att minska dessa utsläpp måste man både förbättra motortekniken och förstärka bränslenormerna.
Den verkliga minskningen av den godkända halten för svavel och aromatiska föreningar måste prioriteras, genom att introducera syreföreningar, som bl.a. härrör från biobränslen.
Utnyttjandet av biobränslen gör det faktiskt möjligt att omedelbart uppnå en sådan minskning, tack vare att de inte innehåller svavel och att de kan förbättra förbränningen.
För jordbrukssektorn utgör produktionen av förnybara råvaror som är avsedda för biobränsleproduktion en betydelsefull väg mot ett bredare utbud, och den innebär nya möjligheter för landsbygden.
Av de här olika skälen har jag, liksom flertalet av mina kolleger, röstat för en förstärkning av bränslenormerna, på så sätt blir en utveckling av biobränslen möjlig. Detta självklart under förutsättning att Europeiska unionen accepterar att medlemsstaterna kan anpassa sina indirekta skatter i syfte att främja en renare energi.
För att bekämpa luftföroreningarna från bilar måste man agera både när det gäller tekniska fordonsnormer och bränslens sammansättning. Effekterna av att man använder fordon som uppfyller de nya tekniska normerna kommer inte att spridas förrän på medellång sikt, vilket motsvarar den successiva förnyelsen av bilparken i Europeiska unionens medlemsstater.
Däremot kommer användningen av bränslen som uppfyller hårdare miljökrav att få omedelbara effekter.
I det avseendet bör man främst eftersträva en verklig minskning av den godkända halten för svavel och aromatiska föreningar (särskilt bensen), i förhållande till de nuvarande halterna. Man bör också uppmuntra introduktionen av syre med fossilt eller vegetabiliskt ursprung, med hänsyn till dess positiva och omedelbara effekter på luftkvaliteten.
I egenskap av förnybar energikälla kan syreföreningar med vegetabiliskt ursprung eller biobränslen (estrar av vegetabilisk olja som tillsätts gasol eller etanol som tillsätts bensin) genast bemöta föroreningsproblemen på ett lämpligt sätt, i synnerhet i känsliga tätortsområden, samtidigt som de bidrar till att reducera växthuseffekten, vars konsekvenser man påminde om vid konferensen i Kyoto i december 1997.
För jordbrukssektorn till sist, utgör produktionen av förnybara råvaror som är avsedda för biobränsleproduktion en viktig väg mot ett bredare utbud, och den kan bidra till att en god sysselsättningsnivå upprätthålls på landsbygden. Produktionen av förnybara råvaror bör betraktas som en lönsam ekonomisk verksamhet för jordbruket, och den kan bidra till att förändra den negativa bild som en del har av jordbruket i fråga om respekt för miljön. Utvecklingen av biobränslen gör det möjligt att bemöta stadsbors behov, samtidigt som den gynnar ett uppsving för ett miljövänligt jordbruk.
Jag röstade emot betänkande Hautala. Inte för att jag är oenig med målen som man försöker uppnå utan för att jag anser förslagen vara ogenomförbara.
Om förbättringen av miljöns kvalitet och dess effekter på folkhälsan är väsentlig, måste den vara förenlig med tekniskt möjliga tidsfrister, aldrig mindre än tre till fyra år för genomförande av åtgärderna. Å andra sidan måste man vara medveten om skillnaden i investeringar som användande av råoljor av olika slag kräver. Södra Europa använder en " hard " råolja som kräver mycket mer kostbara raffineringsprocesser och mycket större investeringar än i resten av Europa som använder " soft " råolja. Detta betyder att de fattigaste länderna i syd kommer att tvingas bära upp 60 procent av de totala investeringarna.
Vad gäller specifikt Portugal har vi ett företag som hör till landets största, vad gäller såväl handelsvolym som anställd personal samt värdet av tillväxt och export.
Lägg till det att detta företag, Petrogal, använder de modernaste och mest sofistikerade produktionsmetoderna, och har perfekt kapacitet att ända till 2003 uppfylla de krav som ställs i överenskommelsen med rådet efter första behandlingen. Slutligen är det viktigt att framhäva att detta företag är bland de största arbetsgivarna i allmänhet i de portugisisktalande länderna, vilket gör att dess verksamhet är väsentlig i de respektive ekonomierna, ett faktum som Europeiska unionen inte kan vara ovetande om.
Andrabehandlingsrekommendation: Lange (A4-0044/98)
Fru ordförande! Det är mycket viktigt att sätta höga mål för minskningar av gränsvärden för bilavgaser. Snabba och verkliga framsteg måste göras för att skydda miljön. Trots att den moderna bilen är 40 gånger renare än sin motsvarighet under 80-talet, kommer luftkvaliteten att förbättras avsevärt med genomförandet av förslagen som ligger framför parlamentet. Förbättringar av bilstandarder och renare bränslen är en nödvändighet.
Tillsammans med mina två kolleger från Nordirland tog jag nyligen med mig en representant för ett företag i Nordirland till ett sammanträde med kommissionstjänstemän om en ny produkt som på ett betydande sätt kan minska avgasnivåer nu, och leda till den ytterligare fördelen att man minskar den totala bränslekonsumtionen. Detta visar det allvar som Nordirland lägger vid att se till att åtgärder vidtas i denna fråga så snart som möjligt. Jag välkomnar initiativet från de i min valkrets som aktivt arbetar med att utveckla en produkt som kan tillfredsställa de nödvändigt hårda kraven i gemenskapens lagstiftning.
Vår kollega Langes betänkande är intressant i mer än ett avseende.
Detta reflexionsarbete har lyft fram vad den europeiska bilindustrins tekniska framsteg mer specifikt har inneburit för motorers effektivitet. Utvecklingen, både när det gäller dieselmotorer och atmosfären, har onekligen haft en inverkan på minskningen av skadliga utsläpp. Vår önskan om att lagstifta inom det här området är berättigad. Men det finns anledning att inte hamna i ett blindskär, genom att vilja göra för mycket.
När det gäller luftkvaliteten för nyare fordons utsläpp är man nästan framme vid målet. Det finns en risk i att luftkvaliteten på sikt försämras, eftersom man vill införa utsläppsnormer som är alltför restriktiva. För om de skärptes skulle konsumenterna få betala ett högre pris, vilket skulle äventyra förnyelsen av den befintliga bilparken, som generellt sett redan är för gammal. Denna ytterligare föråldring skull få negativa konsekvenser för miljön, och den skulle strida mot fastställda mål som vi alla är överens om. Efter att man har ställt upp nya mål måste man alltså uppnå dem, innan man kan föreslå nya.
Vi behöver utveckla ekonomiska bestämmelser som kan leda till en föryngring av den europeiska bilparken, det skulle vara bra för sysselsättningen och bra för miljön.
Med dessa båda betänkanden tar Europaparlamentet ställning till det av industrin och kommissionen utarbetade fordons- och oljeprogrammet. Avsikten med detta program är ju att ta fram bästa möjliga bränsleblandning vid sidan av tekniska beledsagande åtgärder vid tillverkning och underhåll av bilmotorer, för att hålla luften ren.
Inom EU finns det för närvarande ungefär 200 miljoner bilar av olika slag. De utgör en enorm belastning för miljön, i dag och i morgon, och de låter skönja de stora näringslivsintressen som har uppstått i och med motorfordonen.
Därför har det förekommit en intensiv lobbyverksamhet från bilindustrins och bränsletillverkarnas sida i samband med Langes betänkanden. Enligt min åsikt utgör dessa betänkanden en acceptabel kompromiss mellan miljöpolitiska och ekonomiska intressen.
Lange insisterar helt riktigt på nödvändigheten av en sammanhängande avgaslagstiftning Euro III, med horisonten satt till år 2000 för första fasen A och 2005 för andra fasen B. Industrin beklagar de förmenta alltför höga kostnaderna vid omställningen till nya, högre värden. Det som därvid inte har tagits med i kalkylen är förvisso de omfattande nationalekonomiska kostnaderna och de för människornas hälsa farliga utsläppen av skadliga ämnen.
Jag är också övertygad om att höga miljöstandarder ställer upp tekniska och ekonomiska utmaningar för industrin. Eftersom bilparken varje år förnyas med 8 procent, så tar det dock många år innan en teknisk förnyelse av motorerna respektive av avgashanteringen får full effekt. Därför är det nödvändigt att genast förbättra bränslekvaliteten, vilken får en omedelbar effekt på hela fordonsbeståndet.
Vad gäller det specifika problemet med det inbyggda diagnossystemet, så är man fortfarande oroad för att sådana system kunde komma att användas av biltillverkare för att möjliggöra underhåll och reparation av personbilar med hemliga koder enbart för dem som har tillgång till denna kod. Då skulle underhålls- och reparationsmarknaden bli snävt begränsad, vilket t.ex. har fått serviceföretag liknande Luxemburgs automobilklubb att träda fram. Även här vill Europaparlamentet engagera sig för en standardiserad och fri tillgång till inbyggda diagnossystemen, vilket har mitt fulla stöd.
Behandlingen av detta betänkande visar en stark politisk opinion för en skärpning av utsläppen från nya personbilar. Kommissionen representerar här den gamla världen som står bakom bil- och oljeindustrin, medan parlamentet ställer miljö- och uthållighetskrav på framtidens företag och industriprodukter.
Tidigare krav på industrin, t.ex. i fråga om införande av katalysatorer, visade tydligt att om kraven bara är tydliga så anpassar sig industrin till verkligheten och ställer om sin produktion för att uppfylla kraven. Det kommer att vara fallet också för utsläppskrav för nya bilar. Det är därför mycket viktigt att kraven är tydligt angivna i siffror och årtal. I detta fall är krav på bindande lagbestämmelser befogade. Ekonomiska styrmedel som skattelindring för att stödja fordonsproduktion med låga utsläpp är positivt. Kontroll och uppföljning i medlemsstaterna är avgörande för att reglerna skall få avsedd effekt. Detta är ett av de områden inom miljöpolitiken där EU: s beslut kan få stor effekt.
Detta är ett välkommet betänkande som understryker våra ansträngningar för att minska utsläpp. Att minska miljöförstöringen är en av det brittiska ordförandeskapets prioriteringar, så det är i rätt tid som vi diskuterar detta betänkande nu.
I parlamentet finns en bred enighet, som motsvarar allmänhetens inställning, att miljöskador som orsakas av fordonsutsläpp måste minskas betydligt. Bilindustrin själv accepterar att det måste ske förbättringar och det är ett välkommet tecken att deras argument har flyttats över till detaljer om tidsplanerna för minskning av nedsmutsningen.
Unionen bör vara så aktiv som möjligt i uppmuntrandet av utveckling av sätt på vilka nedsmutsning genom avgaser kan minskas. Ett sätt att åstadkomma det vore att göra kommissionen mer användarvänlig gentemot organisationer och personer som anser att de kan bidra till kampen mot nedsmutsning. Jag arbetade nyligen med att stödja en nordirländsk organisation som försöker utveckla en europeisk marknad för ett avgasminskande tillsatsämne, för att hjälpa dem hitta en väg genom den tunga kommissionsbyråkratin. Tillsatsen används mycket på andra ställen och har nyligen fått ett positivt omdöme av experter vid Queens University i Belfast. Vi är medvetna om att kommissionen inte kan godkänna eller stödja individuella produkter, men jag anser att man bör söka vägar till att göra det lättare för de som arbetar på det här området att få sina produkter bedömda med ett minimum av byråkrati.
Andrabehandlingsrekommendation: Hautala (A4-0038/98) och Lange (A4-0043/98)
De här båda betänkandena hör absolut ihop, eftersom det finns ett nära tekniskt samband mellan motorer och bränslen, därav min gemensamma röstförklaring. För hur skulle man kunna planera att konstruera fordon med " rena" motorer som skulle behöva fungera med förorenande bränslen? Det är otänkbart.
Europaparlamentet måste vara konsekvent och förstärka förstabehandlingens omröstning. Bränslena måste " renas" , dvs. svavelhalten måste minskas. Vi måste gå längre än vad rådets gemensamma ståndpunkt gör och begära obligatoriska, inte vägledande, gränsvärden för utsläpp för år 2005. En förbättrad luftkvalitet börjar med det.
Samtidigt måste de insatser som krävs av bilkonstruktörerna vara likvärdiga. Fr.o.m. år 2000 måste man utrusta alla bilar med system för omborddiagnos, samtidigt som man bör föreskriva en kontroll av överensstämmelse avseende fordon i bruk.
Detta är hårda krav och vi är medvetna om de insatser som krävs, men vi har inte gjort annat än väntat alltför länge, och det är våra barns och vår planets framtid som det handlar om här!
Jag ger mitt samtycke till de två betänkanden som läggs fram av Hautala och Lange, eftersom de hanterar problemet med bilutsläppen på ett sammanhängande och ambitiöst sätt.
Att kämpa mot växthuseffekten och luftföroreningarna i städerna är en mycket brådskande angelägenhet. Det handlar om planetens framtid, om miljoner européers hälsa och livskvalitet. Våra utvecklade samhällen måste använda all sin vetenskapliga och tekniska begåvning för den här sakens skull, och få fram nödvändiga ekonomiska medel.
Vid förstabehandlingen visade Europaparlamentet med all rätt sin avsikt att skärpa normerna inför år 2000, såväl för bensin som för avgasutsläpp, och det förband sig till att fastställa en tvingande ram för år 2005.
Detta ställningstagande från kammarens sida har gjort det möjligt för rådet att förbättra kommissionens ursprungliga text. Men tekniken samt det sociala och miljömässigt akuta läget gör att man kan gå längre, och det är Europaparlamentets ansvar att få oss att ta ytterligare ett steg, inom ramen för medbeslutandeförfarandet.
Som så ofta förr höjs ett antal röster för att opponera sig mot att de här normerna skall gå så långt som möjligt, och det i sysselsättningens och konkurrenskraftens namn. I det här fallet är de argumenten inte särskilt välgrundade.
När det handlar om bilindustrin, som är mycket viktig för sysselsättningen och våra ekonomier, så är teknisk förnyelse ett krav och en möjlighet. De insatser och prestationer som tillverkarna sedan en tid tillbaka har gjort måste för övrigt välkomnas. De är medvetna om att miljökvaliteten kommer att vara avgörande, såväl i den globala konkurrensen som för att bemöta köparnas förväntningar.
Bilindustrin i Europa konfronteras med en relativ mättnad på den europeiska marknaden. Den är alltså i behov av en snabbare förnyelse av parken. Men en sådan kan bara få ett verkligt berättigande genom en betydelsefull teknisk inriktning för de renaste och säkraste bilarna.
De krävande och tvingande normerna för nya fordon som betänkandet Lange föreslår för år 2005 konkretiserar den utvecklingen, och gör det möjligt att omedelbart genomföra de nödvändiga FoU-åtgärderna, med full sakkännedom. En tydlig ram och ett tydligt mål att uppnå är en garanti för tillverkarna.
De europeiska instanserna måste ägna mer uppmärksamhet åt föroreningen från den gamla parken. I den bemärkelsen är en viktig förbättring av bränslekvaliteten en mycket viktig punkt, och förslagen i Hautalas betänkande skulle bara de möjliggöra en minskning på mer än 20 procent av föroreningarna från bilar. Förbättringen av bränslekvaliteten rör både nya och gamla fordon.
Men jag tycker att Europeiska unionen också borde titta på de bidrag som medlemsstaterna skulle kunna ge för att den gamla parken, som är mycket förorenande, skall försvinna. Ägarna till dessa fallfärdiga fordon har ofta en blygsam inkomst, så man behöver också hitta lösningar som inte bestraffar dem (en skrotningsbonus eller något annat). Jag önskar verkligen att Europaparlamentet lägger stor vikt vid att främja sådana förslag.
Vid den förlikning som kan komma att äga rum efter vår omröstning, kommer det dessutom att vara nödvändigt att noggrannare studera de två frågorna om varaktigheten för de införda normerna och om in use -kontrollen, genom att beakta möjligheten till en påskyndad förnyelse av bilarna. De nya metoderna kommer också att möjliggöra nya arbetstillfällen inom sektorer som kemi, katalys, osv. Det fenomenet har redan konstaterats i samband med normerna för blyfri bensin och införandet av katalysatorn.
Jag ger mitt samtycke till betänkandet Lange.
Med ökande biltäthet i Europa och ökande luftföroreningar ligger en reducering av avgaserna helt säkert i konsumenternas intresse. De båda betänkandena försöker ta upp två aspekter av detta mångsidiga problem: Bränslekvalitet och avgasreducering.
En förbättring av bränslena avvisas av oljeindustrin på grund av höga kostnader. Mot detta kan man ställa att industrin för några år sedan också värjde sig mot katalysatorn, men att denna trots detta finns i alla nya bilar.
Men reduceringen av avgaserna påverkas också väsentligt av motorfordonens tekniska utrustning. Där kommer de inbyggda diagnostiska systemen (OBD) att spela en viktig roll, därför att de kontrollerar avgasutsläppen och gör ägaren uppmärksam på fel.
Det räcker inte att skaffa sig en ny bil med katalysator och på så sätt köpa sig fri från alla miljöproblem i åratal. OBD-systemen kommer att kräva större disciplin från konsumenten, som ständigt måste hålla sitt fordon i bästa skick. Om det inbyggda diagnostiska systemet upptäcker en defekt i avgassystemet, så måste felet undanröjas.
Som motdrag måste marknadsföringen av detta tekniska framsteg regleras på så vis att det inte uppstår några dolda monopol, som kan skada konsumenten: Det måste förhindras att krypteringen av de diagnostiska systemen förhindrar underhåll och reparation i autonoma verkstäder. Dessutom måste dessa system medge inbyggnad av reservdelar, som inte kommer från fordonstillverkaren, men som motsvarar hans kvalitetsstandarder.
På så sätt kan man garantera att konsumenten fritt kan välja ett prisvärt och kvalitativt högvärdigt underhåll av sin bil, i miljöns intresse.
Skälet till att luftföroreningarna har blivit en politisk fråga är helt enkelt att de stora städerna, de stora europeiska metropolerna, har erfarit eller erfar den typen av problem. Och den mest synliga fienden, den fiende som man genast pekar finger åt, det är självklart bilen, och då glömmer man i samma slag fabriksröken, flygplansutsläppen och jag vet inte allt. Jag försöker inte kringgå problemet, det existerar verkligen ett problem, och Lange och Hautala har med all rätt antagit en beslutsam ståndpunkt i förhållande till bil- och oljeindustrin, såväl i första- som i andra behandlingen.
Biltillverkarna och oljeproducenterna var mycket snabba att fästa vår uppmärksamhet på de konsekvenser för sysselsättningen som de här besluten skulle kunna få. Men de måste förstå, att om man skall bemöta opinionens förväntningar när det gäller föroreningar, så måste man ha en bättre image, och det kan få dem att vinna nya marknadsandelar. Det är därför som vi kommer att försvara de gränsvärden för utsläpp som Lange föreslår. Och det är därför som vi också kommer att stödja de normer som Hautala föreslår.
När det gäller exemplet diesel är det uppenbart att dess kommersiella framgång i en del av unionens länder tvingar den motortypen att minska sin föroreningsgrad, helt enkelt för att behålla sin image och sin försäljning. Den s.k. injektionstekniken borde t.ex. kunna lösa den typen av problem. Den stora betydelse som gasol har för minskade avgasutsläpp från dieselmotorer har också tydliggjorts.
Biltillverkarna som inte var alltför positivt inställda från början, är beslutna att göra icke oansenliga insatser när det gäller respekten för utsläppsnormer. Jag vet att det fortfarande råder en del skilda uppfattningar, särskilt när det gäller livslängden - att höja fordonens livslängd från 8 000 till 16 000 mil är orealistiskt, ja t.o.m. oansvarigt, formellt sett motsätter jag mig det. Det är alltför höga krav, som läggs ovanpå inrättandet av nödvändiga gränsvärden, och de genererar ytterligare kostnader. Andra konfliktpunkter: omborddiagnos och besiktning av fordon i bruk. Min uppfattning är att en sådan fråga skulle kunna lösas i förlikningskommittén.
När det gäller oljeproducenterna så vet jag att de är starkt missnöjda med omröstningen i miljöutskottet i förra veckan, som resulterade i ett enhälligt beslut. Det stämmer att den sektorn lider av en överproduktion inom raffineringen och en delvis föråldrad produktionsapparat. Men den svåra situationen beror inte alls på miljönormer. Det måste konstateras att utpressningen gentemot sysselsättningen inte har lyckats, helt enkelt för att parlamentsledamöterna, precis som den allmänna opinionen, har slutit upp starkt kring den här frågan.
Vi skall inte hissa varningsflagg, utan framför allt informera opinionen om de åtgärder vi förordar och de konsekvenser som de får, och särskilt i fråga om följande: i det allmänna medvetandet, och till och med i pressen, har diesel sedan en tid tillbaka blivit synonymt med föroreningar, vilket likställs med astma eller cancer. Den ekvationen var gångbar då man talar om det gamla dieselbränslet. Med de nya åtgärderna kommer diesel att vara mindre förorenande än blyfri bensin, vilket innebär en helt ny situation.
Till sist, och här kommer jag att avsluta, den huvudsakliga punkt som bör behandlas av parlamentet är föryngringen av bilparken. Det är den mest effektiva lösning för att starkt minska graden av föroreningar i Europa. Det uppskattas att 20 procent av parken svarar för ungefär 80 procent av föroreningarna från bilar. Alla åtgärder som bidrar till att påskynda förnyelsen av parken kommer att få omedelbara effekter.
Det handlar om att komma fram till originella och nya åtgärder, som inte sällar sig till de misstag som har begåtts i Frankrike. Det gäller att inte ge bidrag för att man köper en ny bil, utan för att man gör sig av med den gamla, och alltsammans skall finansieras på nationell och europeisk nivå. Det kommer att vara föremålet för framtida diskussioner.
Europaparlamentet, som alltid tenderar till att gå längre än de andra europeiska institutionerna, överdriver enligt min mening något med åtgärderna som syftar till att göra vägtransporterna mindre förorenande.
Både Lange- och Hautala-betänkandet kräver mer tvingande bestämmelser för att skydda miljön. Där jag har svårt att följa dem, det är när parlamentets miljöutskott går längre, mycket längre, än rådets gemensamma ståndpunkt.
Visst är jag också övertygad om att det viktiga för Europa är att nå fram till en balans mellan olika förslag till luftrening och deras verkliga effekter på miljön, och i det avseendet måste jag konstatera att den europeiska oljeindustrin hittills har gjort mycket för att förbättra luftkvaliteten.
Men man måste medge, i syftet att nå de fastställda målen för luftrening, att Europaparlamentets miljöutskott föreslår normer som säkerligen är bland de mest ambitiösa i världen. Och när man känner till kostnaderna för de olika förslagen - 11, 5 miljarder ecu för kommissionen, 20 miljarder ecu för rådet och 60 miljarder ecu för Europaparlamentet - så anser jag att det i det nuvarande läget vore oförnuftigt att gå längre än vad rådets gemensamma ståndpunkt gör.
Samtidigt som jag stöder kommissionens andra fordons- och oljeprogram, som skall tjäna som grund för upprättandet av gränser för bränsleutsläpp för år 2000, så anser jag att bilisterna i de flesta europeiska länder redan bidrar tillräckligt mycket, genom mycket höga skatter på användningen av deras fordon, och att man en gång för alla måste sluta höja skatterna och ständigt uppfinna nya förment ekologiska avgifter för bilen.
Detta parlament har alltid varit mycket lyhört i frågor om klimatförändringar, nödvändigheten av att begränsa utsläppen och att uppnå en hälsosammare atmosfär för medborgarna. När det gäller att vidta åtgärder är dock den Europeiska unionen mindre beslutsam.
För medlemmarna i detta parlament är det inte lätt att ta ställning. Den verklighet som vi ser är komplex och föga lugnande. Alla våra städer, stora som små, är ockuperade av fordon. Vissa dagar överskrider några europeiska städer alla sanitära säkerhetsgränser. Å andra sidan är kvaliteten på bränslet grundläggande för motorernas fungerande och för minskandet av utläppen från fordonen.
I detta parlament har vi alltid försvarat att ekonomisk utveckling och skyddandet av miljön inte är två antagonistiska, utan kompletterande, mål. Dock verkar det som om bilindustrin och raffinaderierna hjälper föga för att förverkliga dessa mål.
Det är nödvändigt att kräva största möjliga tekniska ansträngningar för att försvara medborgarnas hälsa. Om inte kommer det att uppstå en klar konfrontation mellan medborgarnas intressen.
Inför denna situation har regeringarna kommit till en svår gemensam ståndpunkt, de har påpekat för oss att det, i nuläget, inte är lätt att förändra. Detta har Lange bekräftat. Det kvarstår inte många alternativ för Europaparlamentet. Bara hoppas att rådet, den här gången, har rätt inställning och betraktar denna gemensamma ståndpunkt som en övergångsfas mot kraftfullare åtgärder.
Andrabehandlingsrekommendation: Bloch von Blottnitz (A4-0042/98)
Fru ordförande! Jag måste faktiskt säga att vi i dag har gjort konsumentskyddet en björntjänst. Det är verkligen otroligt, det som har skett i denna kammare.
Jag vill bara läsa upp något som ena delen av kammaren har avslagit. Jag vet inte hur vi efter detta skall kunna gå in i en ärlig valkampanj, där vi säger att Europa engagerar sig för konsumenterna. Jag vill bara tala om för er, vad man har strukit: Behandling av livsmedel med joniserande strålning, har vi sagt, måste helt och hållet motsvara de krav som gäller den mänskliga hälsan. Användningen måste vara utan risker för hälsan, och får inte ersätta hygieniska och hälsovårdsmässiga åtgärder eller tjäna till att förbättra tillverknings- och jordbruksförfaranden. Det är väl det minsta och det mest logiska. Vi har ju inte en gång skrivit in att det inte får uppstå några förluster av näringsämnen, att det inte får uppstå några förluster av vitaminer. Det är tillräckligt illa att det händer. Men det har vi ju inte ens sagt. Vi har krävt det enklaste, och det har inte antagits. Det har inte heller antagits, att man skall genomföra analytiska kontrollprocedurer.
Jag frågar mig varför vi då över huvud taget genomför en märkningsplikt? Det är dock upprörande, vad skall vi säga till människorna? Det är ju inte ens en gång så att Ständiga livsmedelskommittén sammanträder offentligt, utan det gör den fortfarande odemokratiskt bakom lykta dörrar. Jag frågar er, vad tänker ni på? Vi säger alltid att vi vill ha det bästa, vi vill ha hälsoskydd i första hand. Vi ger ut en mängd pengar för en bättre hälsovård, och sedan genomför vi inte de mest primitiva kraven!
Först skjuter man normala förslag åt sidan med hjälp av juridiska spetsfundigheter, dvs. de tillåts inte, och sedan har man något här som är det mest logiska, och det kommer ni också att avslå. Alltså, jag förstår verkligen inte den här världen! Jag kan inte säga hur pinsamt det är och hur vi skall gå in i den offentliga valkampanjen. Det sägs alltid överallt att Europa gör allting sämre, det gör vår mat sämre etc. Jag måste medge, att när jag ser något dylikt, så måste jag också tyvärr säga det!
Fru ordförande! Även om jag är av den åsikten, att bestrålning av livsmedel principiellt bör undvikas, har jag bestämt mig för att rösta för Bloch von Blottnitz betänkande, så att bättre information, bättre kontroll och därigenom även ett bättre skydd för konsumenternas hälsa kan åstadkommas. Jag beklagar utomordentligt att inte alla kolleger har slagit in på den vägen och att man inte har erhållit den erforderliga majoriteten. Jag är rädd för att vi därigenom har gjort den europeiska konsumenten en björntjänst.
Jag röstar för de mycket restriktiva slutsatserna i detta betänkande, som vill tillåta bestrålning av livsmedel uteslutande som konserveringsmetod för kryddor.
I Luxemburg är bestrålning av livsmedel för konserveringsändamål över huvud taget förbjuden. Endast i tre länder (Belgien, Holland, Frankrike) får bestrålade livsmedel säljas.
Medan nu Europaparlamentet redan från början, när det befattade sig med detta problem, dvs. 1987, syftade till att så småningom helt och hållet förbjuda bestrålning av livsmedel, har kommissionen försökt att på gemenskapsnivå reglera denna konserveringsmetod. Via en kompromiss åstadkommer man därför en öppning ut mot fler livsmedel, för vilka bestrålning skulle tillåtas.
För föreliggande gemensamma ståndpunkt har utskottet för miljö, folkhälsa och konsumentskydd i Europaparlamentet dragit ovannämnda slutsats, som sammanfaller med den svenska hållningen i rådet och enligt vilken andra livsmedel än kryddor principiellt inte får bestrålas.
Jag delar denna uppfattning, som jag företrädde redan i oktober 1989 och i december 1993 i denna kammare.
Den i gemensamma ståndpunkten av rådet och kommissionen tillämpade metoden där man vid sidan av ett ramdirektiv även godkänner ett genomförandedirektiv, som innehåller en positivlista (för närvarande enbart med de nämnda aromatiska kryddväxterna och kryddorna), vilken stegvis skall kompletteras, oroar mig djupt. Under förevändning av att reglera någonting positivt, skapar man på så vis samtidigt en möjlighet att tänja ut bestrålningen till så många livsmedel som möjligt. Invändningen att inga bestämmelser är sämre än minimala bestämmelser anser jag inte håller, ty föreliggande bestämmelser kommer att undan för undan få alla länder i EU att tillåta bestrålade livsmedel på sina marknader.
I betänkandet av Bloch von Blottnitz accepteras en begränsad användning av bestrålning av vissa livsmedel, bl.a. torkade örter och vissa kryddor, med antydning om en ytterligare utökning av produkter tillåtna att bestråla. Det är visserligen bra att det betonas att bestrålning inte får utgöra ett substitut för en god, hygienisk behandling av produkter, men bestrålning av livsmedel kan generellt inte accepteras.
Som utgångspunkt är jag emot behandlingen av livsmedel och livsmedelsingredienser med joniserande strålning. Därför är det också positivt att parlamentets krav på godkännande är så stränga, samt att positivlistan skall begränsas till kryddor och örtkryddor, där det inte existerar andra konserveringsmetoder. Vi måste hålla fast vid att färska matvaror är att föredra, och därför begränsa bestrålningen till ett absolut minimum. Eftersom Europaparlamentet har samma skeptiska inställning till joniserande strålning, röstar jag ja till att parlamentet får kompetens att utvärdera en eventuell utveckling av positivlistan över livsmedel som får bestrålas. Det borde även vara möjligt för enskilda medlemsländer att ha strängare regler.
Jag kan inte stödja miljöutskottets ändringsförslag om att endast godkänna en analytisk kontrollmetod. Det finns flera olika användbara metoder, och det är viktigt att bedömningen av vilken metod som skall användas beror på vad som skall undersökas. I gengäld vore det en fördel att begränsa antalet olika bestrålningsmetoder så långt det är möjligt. Därmed blir kontrollen enklare.
Slutligen vill jag understryka att märkningen av de livsmedel som bestrålas bör vara tydlig. Om vi inte kan förbjuda strålning helt och hållet, skall vi åtminstone se till att konsumenterna får en reell möjlighet att välja bort dessa produkter.
Jag skulle främst vilja välkomna den ansvarsfulla ståndpunkt som Europaparlamentets ordförande intog, när denne vid andra behandlingen vägrade införliva de nya ändringsförslagen i förslaget till rådets direktiv, något som vår arbetsordning för övrigt föreskriver. Vissa ledamöter, som önskar komplicera lagstiftningsprocessen och de administrativa kraven, har förgäves försökt " blanda ihop korten" och straffa bestrålningstekniken, med hjälp av en högljudd agitation.
Men nu är det viktigt att den här debatten om bestrålade livsmedel förs med tydlighet och i lugn och ro. Vi måste se till att det inte upprätthålls tvivel om den här metoden, vars syfte inte är att förbättra jordbruksprodukters ursprungliga kvalitet, nej, den är en konserveringsteknik bland andra, som gör det möjligt att bevara färskvaror. Fördelarna med den är ökad livsmedelssäkerhet samt en bredare och mer hållbar användning av skördar som är avsedda för mänsklig föda. Användningen av den här metoden gör det faktiskt möjligt att förstöra patogena mikroorganismer, att undanröja insekter och parasiter, att förhindra att lökar och rotfrukter gror, samt att öka hållbarheten för konserverad frukt.
Världshälsoorganisationen, Internationella atomenergiorganet och FAO uppmuntrar av dessa skäl utvecklingen av den här tekniken. Men en del av kammarens ledamöter verkar inte särskilt insatta i de vetenskapliga analyser som dessa internationella organisationers bedömning grundar sig på, och de tenderar att behandla frågan om bestrålade livsmedel på ett känslomässigt sätt, medan politiska beslut måste fattas på grundval av tillförlitliga vetenskapliga fakta.
Den riktlinje som kommissionen föreslår syftar till att inrätta en oberoende vetenskapskommitté, som den skall kunna stödja sig på för att kunna ge rådet förslag till ändringar av det föreliggande direktivet om bestrålning av livsmedel.
Jag anser personligen att det förfarandet är helt tillräckligt och att det erbjuder alla nödvändiga garantier, givetvis under förutsättning att denna kommitté verkligen är oberoende. Vi har lidit alltför mycket av BSE-problemet för att inte vara ytterst uppmärksamma på avgörande frågor som har att göra med bristerna i kommissionens sätt att fungera. Jag vill erinra om att kommissionen inte vidtog nödvändiga och tillräckliga åtgärder i galna ko-ärendet eftersom den inte ville göra det, och för att den inte såg till att de tillfälliga vetenskapskommittéerna fungerade på ett bra sätt.
Följaktligen verkar det föreslagna förfarandet vara helt tillfredsställande, dvs. att rådet fattar det slutgiltiga beslutet, eftersom regeringarna är de som bäst kan skydda sina egna konsumenter.
Förfarandet för att anta det här direktivet har varit exceptionellt långdraget - åtta år har förflutit mellan första- och andra behandlingen - och det visar att rådet har velat prioritera principen om försiktighet. Det var därför särskilt olägligt att utnyttja den här andra behandlingen för att ytterligare tynga den administrativa och lagstiftande processen.
Vissa ledamöter ville integrera hela tillämpningsförfarandet, genom att införliva förteckningen över bestrålade produkter i själva direktivet. På så sätt skulle Europaparlamentet få uttala sig om den här förteckningen, i enlighet med medbeslutandeförfarandet. Är det inte här fråga om att Europaparlamentet sammanblandar olika sätt, och att det försöker utöka sina befogenheter genom att försöka ta forskarnas plats? Den inställningen är farlig. Ledamöterna besitter ju inte tillräckliga vetenskapliga kunskaper för att kunna godkänna eller ändra normer och tekniska förfaranden. Det är därför lyckosamt att förslaget om en oberoende specifik kommitté har godtagits av en majoritet i kammaren. Så i framtiden kommer de ansvariga politikerna att kunna uttala sig om denna viktiga fråga, bestrålning av livsmedel, med utgångspunkt i forskares bevisade argument.
Miljön har successivt fått en allt viktigare plats för bygget av den Europeiska unionen.
Det här betänkandet syftar till en ändring av förordningen (EG) 1210/90, som har gjort det möjligt att följa upp initiativet som Jacques Delors tog 1989, om att inrätta en Europeisk miljöbyrå.
Det betänkande som vi behandlar i dag bör ge oss tillfälle att diskutera det som är grundvalen för all utveckling av den europeiska miljölagstiftningen, nämligen insamlingen och spridningen av en objektiv och tillförlitlig information, som har inhämtats i alla medlemsstater.
Sedan Europeiska miljöbyrån inrättades 1995 har det gjort ett nödvändigt arbete med att samla in och sprida objektiva fakta och ta fram instrument för prognoser och förebyggande åtgärder, som berör miljön i alla unionens länder.
Jag tar tillfället i akt för att glädja mig åt de framsteg som byrån har gjort för att fullgöra sitt mandat. Byrån har bland annat utarbetat rapporter om problem som t.ex. klimatiska förändringar, om miljöskatter och om inrättandet av nätverk för insamling och spridning av information på det här området. Men byrån kan inte arbeta i ensamhet!
Som föredraganden pekar på måste byrån utveckla samarbetet med alla institutioner i gemenskapen, i synnerhet med Europaparlamentet, för att tillföra informationen mellan de olika unionsländerna mer insyn, och på det sättet framstå som ett viktigt hjälpredskap för politiska beslut.
Dessutom borde kommissionen i framtiden systematiskt begära rapporter från byrån, innan de kan genomföra den minsta nya gemenskapsåtgärd.
I det avseendet stöder jag min kollega Collins ståndpunkt, som undrar varför kommissionens rapport inte tar upp betydelsen av parlamentets roll i lagstiftningsprocessen, och därför kräver att revisionsförslaget skall inkludera skyldigheten att redovisa resultat till parlamentet.
Inom ramen för sitt uppdrag skall Europeiska miljöbyrån också ta hänsyn till, å ena sidan ytterligare uppdrag som t.ex. rör skogarna, avfall och kemiska produkter, och å andra sidan viktiga datum för Europeiska unionen, särskilt utvidgningen och de miljöproblem som denna med all säkerhet kommer att ge upphov till.
Medan det finns en del som diskuterar, inom ramen för det multilaterala investeringsavtalet, att avskaffa normer och miljöklausuler runt om i världen, i syfte att underlätta för de multinationella företagen, så vill jag till sist framhålla att jag tvärtom förespråkar ett förstärkt miljösamarbete med tredje land.
Jag välkomnar diskussionen om detta betänkande. Utskottet håller naturligtvis med kommissionen i dess bedömning att det skulle vara orealistiskt att lägga några större uppgifter på Europeiska miljöbyrån i dagsläget.
Kommissionen föreslår icke desto mindre att utöka byråns verksamhetsfält med syfte att skapa ett Europeiskt miljöinformationscentrum. Det är även viktigt att åstadkomma mer samarbete mellan byrån och medlemsstaterna och, naturligtvis, ansökarländerna.
Jag hoppas att föredragandens förslag om ett närmare samarbete mellan byrån och kommissionen bemöts positivt och även att man skapar ett dataregister vid byrån, som även skulle innehålla lagstiftning och information för att förbättra verkställandet av EU: s miljöpolitik, inklusive en kostnad/nyttoanalys.
Slutligen är det viktigt att byråns fleråriga arbetsprogram kompletteras av en flerårig budget för att ge byrån möjlighet att arbeta mer effektivt.
Fru ordförande! Jag bad om ordet i följande ordningsfråga: i går vid just denna tidpunkt i förfarandet hade jag lämnat in en skriftlig röstförklaring om Blaks betänkande. Fru ordförande, i dag såg jag med stor förvåning i protokollet att det inte innehåller denna skriftliga förklaring. Jag ber er att föra det till protokollet, eftersom jag anser att denna röstförklaring är särskilt viktig.
Just precis, herr Papakyriazis, vi skall pröva det, och om, som ni säger, det inte är gjort, så skall vi föra in er röstförklaring skriftligen.
(Sammanträdet avbröts kl. 13.15. och återupptogs kl. 15.00.)
Herr ordförande! Innan debatten startar skulle jag vilja att ett ganska banalt ämne förs till protokollet, nämligen att jag inte kunde delta i omröstningen alls i morse - och den nya arbetsordningen gäller antar jag - på grund av att mitt plan som skulle lyft klockan 7.55 från Londons flytplats inte lyfte förrän 10.30, så jag kom fram precis när omröstningen avslutades. Men jag är säker på att ni, som en framstående medlem av presidiet har fattat ett mycket vist beslut, och därför kommer att finna det möjligt att förändra situationen så att den anpassas till fall som mitt, och det är därför jag utvecklade mig en aning i frågan.
Tack så mycket, herr Moorhouse. Ni kan vara säker på att presidiet noterar ert inlägg och ser till att ni går skadefri.
Situationen i Nigeria och Burma - Förenta nationernas kommissionför de mänskliga rättigheterna
Nästa punkt på föredragningslistan är den gemensamma debatten om följande muntliga frågor:
B4-0012/98 - O-0009/98 och B4-0013/98 - O-0010/98 av Maij-Weggen m.fl. för PPE-gruppen till rådet och kommissionen, om Europeiska unionens hållning gentemot Nigeria, -B4-0020/98 - O-0028/98 och B4-0122/98 - O-0029/98 av Bertens för ELDR-gruppen till rådet och kommissionen, om Europeiska unionens hållning gentemot Nigeria, -B4-0123/98 - O-0030/98 och B4-0124/98 - O-0031/98 av Müller m.fl. för V-gruppen om Europeiska unionens hållning gentemot Nigeria, -B4-0127/98 - O-0035/98 av Carnero González och Pettinari för GUE/NGL-gruppen till rådet, om relationerna mellan Europeiska unionen och Nigeria, -B4-0128/98 - O-0036/98 och B4-0129/98 - O-0037/98 av Macartney och Hory för ARE-gruppen till rådet och kommissionen, om Europeiska unionens hållning gentemot Nigeria, -B4-0134/98 - O-0042/98 och B4-0135/98 - O-0043/98 av Andrews och Girão Pereira för UPE-gruppen till rådet och kommissionen, om Europeiska unionens hållning gentemot Nigeria, -B4-0137/98 - O-0046/98 och B4-0169/98 - O-0051/98 av Kinnock och Vecchi för PSE-gruppen till rådet och kommissionen, om situationen i Nigeria, -B4-0014/98 - O-0011/98 och B4-0015/98 - O-0012/98 av Maij-Weggen och Oomen-Ruijten för PPE-gruppen till rådet och kommissionen, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma, -B4-0018/98 - O-0026/98 och B4-0019/98 - O-0027/98 av Bertens för ELDR-gruppen till rådet och kommissionen om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma, -B4-0126/98 - O-0034/98 av Pettinari och Vinci för GUE/NGL-gruppen till rådet, om relationerna mellan Europeiska unionen och Burma, -B4-0131/98 - O-0039/98 av Dupuis för ARE-gruppen till kommissionen, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma, -B4-0133/98 - O-0041/98 av Telkämper m.fl. för V-gruppen till kommissionen, om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Burma, -B4-0136/98 - O-0045/98 och B4-0141/98 - O-0050/98 av Kinnock och Vecchi för PSE-gruppen till rådet och kommissionen, om situationen i Burma, -B4-0139/98 - O-0048/98 av van Bladel för UPE-gruppen, till rådet, om situationen vad gäller mänskliga rättigheter i Burma, -B4-0011/98 - O-0182/98 av Bertens, för ELDR-gruppen, till rådet, om Europeiska unionens ståndpunkt vid Förenta nationernas 54: e församling om de mänskliga rättigheterna i Genève, -B4-0125/98 - O-0033/98 av Carnero González m.fl. för GUE/NGL-gruppen till rådet, om Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna, -B4-0130/98 - O-0038/98 av Dupuis för ARE-gruppen till rådet om Europeiska unionens ståndpunkt vid Förenta nationernas 54: e församling om de mänskliga rättigheterna i Genève, -B4-0132/98 - O-0040/98 av Aglietta m.fl. för V-gruppen till rådet, om Europeiska unionens ståndpunkt vid Förenta nationernas 54: e församling om de mänskliga rättigheterna i Genève, -B4-0138/98 - O-0047/98 av van Bladel för UPE-gruppen till rådet, om Europeiska unionens ståndpunkt vid Förenta nationernas 54: e församling om de mänskliga rättigheterna-B4-0140/98 - O-0049/98 av Barros Moura för PSE-gruppen till rådet, om Europeiska unionens ståndpunkt vid Förenta nationernas 54: e församling om de mänskliga rättigheterna i Genève.
Herr ordförande! Allt oftare uppträder Europeiska unionen utåt sett splittrad vid avgörande frågor inom utrikespolitiken. Det är inte bra. Vi har sett det i Irakfrågan som diskuterades utförligt här i morse, och vi ser det också om och om igen i samband med ett antal mänskliga rättighetsfrågor. Återigen, detta är verkligen inte alls bra.
Förra året såg vi vid det årliga sammanträdet för FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève en mycket dålig uppvisning från de 15 EU-ländernas sida i fråga om Kina. Medan Nederländerna som ordförande med rätta försökte att få europeiskt stöd för en kritisk hållning backade fyra EU-medlemsstater ur. Det var en sorglig uppvisning av splittring som gjorde Europa till åtlöje.
Av det skälet framför vi nu en angelägen vädjan till Förenade kungariket att uppträda mycket aktivt under de kommande veckorna så att EU-medlemsstaterna uppträder i slutna led i Genève i mars, och att allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna inte offras vid de ekonomiska intressenas altare. Vi vill rikta extra uppmärksamhet mot två länder, Nigeria och Burma.
Vad Nigeria beträffar har den folkvalde presidenten avsatts via en militärkupp och fängslats. Därefter följde ett stort antal hot och våldshandlingar varvid anhängare till Abiola, berörda politiker, militärer, tjänstemän och andra medborgare ofta dömdes via hemliga tribunaler och avrättades eller blev så illa behandlade i fängelset att de dog ändå. Vi känner alla till historien om Ken Saro-Wiwa, och vi vet också att Adua omkommit på ett sådant sätt. Nu är det återigen en general som står inför en hemlig tribunal, och vi vet hur det kommer att gå. Under tiden skor sig makthavarna på den vanliga befolkningen. Antalet människor i landet som lever i fullständig fattigdom har under tiden ökat från 35 till 44 miljoner. Det finns 50 miljoner analfabeter och 70 miljoner människor har inget dricksvatten. Nigerianernas medellivslängd har sjunkit från 54 till 47 år.
Herr ordförande! Vi anser att Nigeria behöver hårdare tag, och trots alla tidigare förklaringar kräver vi nu att siktet bör vara inställt på en ekonomisk bojkott. Det är vår grupps önskan - och vi är inga vänsterradikaler -, och en stor del av parlamentet står bakom denna önskan.
Sedan över till Burma, herr ordförande. Även där har en ledare som valts av 80 procent av väljarna avsatts av en militärregering. Även här har oppositionen fängslats och avrättats. Även här terroriseras en del av befolkningen och - vad som är ännu värre - en del av minoritetsgrupperna insätts i slavarbete.
Herr ordförande! Förenta staterna har redan börjat med ett investeringsstopp. Även nederländska företag, som Heineken, har redan dragit sig tillbaka, men vi ser till vårt förtret att andra företag, som Total, håller på att etablera sig i Nigeria för att fylla hålet i marknaden. Även här kräver vi hårda åtgärder och vad oss beträffar en ekonomisk bojkott och helt säkert ett investeringsstopp.
Herr ordförande! Jag avrundar. Vi anser att i ärenden som rör de mänskliga rättigheterna måste Europeiska unionen tala med en mun. Vi anser att ordförandeskapet måste göra sitt allra bästa för att få medlemsstaterna att inta en gemensam ståndpunkt. Vi anser också att man måste appellera hårt till de länder som inte vill medarbeta. På det kommande mötet i Genève vill vi inte se en upprepning av förra året, och vi hoppas att det engelska ordförandeskapet kommer att se chansen att återigen sörja för en gemensam ståndpunkt och hårda åtgärder, särskilt i fråga om de två nämnda länderna.
Herr ordförande, kära kolleger! Ofta, alltför ofta, och inte helt utan grund, anklagas Europeiska unionen för att vara stark mot de svaga och svag mot de starka, dvs. att energiskt påtala kränkningarna mot de mänskliga rättigheter i länder med liten geopolitisk betydelse och att i stället blunda när det gäller överträdelser i länder med mera makt. Men detta gäller definitivt inte Nigeria.
Det rör sig här om en stor regional makt, ekonomiskt och militärt stark. Desto större borde därför landets ansvar vara gentemot de andra staterna i regionen. Nigeria försöker, låt oss inte glömma detta, hela tiden göra sin politiska tyngd gällande gentemot de andra länderna i området och mer allmänt gentemot utvecklingsländerna, för att kunna motsätta sig de upprepade uppmaningarna från det internationella samfundet att återställa demokratin, ett oberoende rättssystem och en rättsstat som respekterar de mänskliga rättigheterna.
Det är därför omöjligt att tiga när man arresterar de oppositionella som kritiserar den nuvarande regimen, de mest uppburna representanterna för landets samhällsliv, och inte heller kan vi utan vidare tolerera att många internationella oljebolag fortsätter att verka i Ogoni-provinsen, trots kränkningarna av de mänskliga rättigheterna och föroreningen av miljön.
Som jag redan påpekade i morse så har politiken, framför allt den internationella politiken, ett slags skräck för tomrummet. Europeiska unionen och de enskilda medlemsstaterna som ingår i unionen kan inte undgå att utöva starka påtryckningar mot regimen i Abacha för att den skall göra en verklig kursändring och därvid inte tveka att i värsta fall ta ifrån den nuvarande militärjuntan dess främsta inkomstkälla genom att inleda ett totalt embargo mot handeln med olja från det landet. I extrema situationer, som den nigerianska, måste man ta till extrema åtgärder.
Herr ordförande! Jag skulle vilja upprepa de synpunkter som framförts av kolleger och det är bra att se parlamentet enat. Maij-Weggen sade att hennes grupp inte var radikal, min grupp kallas den radikala gruppen och vi associerar oss med radikal politik. Jag anser att det viktiga är att vi har kompromissat för att utarbeta en gemensam resolution som jag hoppas att parlamentet vill anta med överväldigande majoritet. Jag håller också helt och hållet med anmärkningarna som framfördes av min kollega Fassa.
Vi måste ibland påminna oss om hur stort Nigeria är och hur stor utmaningen är. Det är Afrikas jätte, landet med 100 miljoner människor, som dominerar kontinenten. Som min kollega Fassa just sade, om vi ignorerar jättarna och hoppar på pygméerna, kommer folk att dra slutsatsen att Europeiska unionen inte är seriös i sin utrikespolitik. Vi har alla fått lektioner om problemen i Irak, och diktaturen där, men det skulle vara mycket enklare att åstadkomma störtandet av Abacha-diktaturen än Saddam Hussein-diktaturen.
Sani Abacha störtade den valda regeringen. Han styr med en järnring runt sig, men han stöds inte av Nigerias folk. De vill att vi skall leda och de vill veta på vilket sätt Europeiska unionen är beredd att sätta demokratin först och sina egna ekonomiska kortsiktiga intressen i andra hand. På lång sikt anser jag att vi har intresse av ett fritt demokratiskt Nigeria med vilket vi kan handla som en fullvärdig medlem av AVS-Lomé-konventionen.
Under tiden har vi i den här resolutionen framfört en serie praktiska steg som Europeiska unionen skulle kunna ta och jag hoppas att ministerrådet svarar på detta och ser om det inte kan gå med på var och en av dessa Det är en mycket noga avvägd serie praktiska förslag från det här parlamentet och jag anser att det utgör en mycket passande svar på utmaningen. Men i slutändan är den slutgiltiga sanktionen som måste övervägas, och som det här parlamentet redan har stött i det förflutna, ett oljeembargo. Det är en sak som Nigeria fruktar över allt annat. Det är det som skulle kunna fälla regimen, så vi måste behålla det som en sista utväg och under tiden sätta tryck på regimen för övergång till en demokratisk regering, vilket är vad det nigerianska folket förtjänar.
Herr ordförande! Jag talar å min kollega Andrews vägnar. Han blev i sista stund förhindrad att komma hit, men han vill mycket gärna att hans ståndpunkt om Nigeria framförs.
Många fördömanden av den nigerianska regimen har utgått från detta parlament och från samväldet, särskilt sedan den dag i november 1995 när Ogoni-aktivister hängdes, trots upprepade uppmaningar från det internationella samfundet om att domen inte skulle verkställas.
Efter den dramatiska händelsen antogs sanktioner av unionen och dessa har regelbundet förlängts sedan dess. Inte mindre än 11 resolutioner har antagits av detta parlament sedan 1993, när den demokratiska processen i Nigeria avbröts brutalt genom annulleringen av presidentvalen och införandet av en militärregim under general Abacha. Vi anser att det diplomatiska trycket på militärregimen måste ökas och att en tydlig signal måste skickas till den. Unionen och det internationella samfundet bör ta dem på deras ord.
General Abacha lovade att överföra sin makt till en demokratiskt vald civil president före årsskiftet. Låt oss ta honom på hans ord och, som den föreliggande resolutionen så riktigt säger, tydligt ange ett antal förutsättningar som vi anser avgörande för att garantera trovärdigheten och genomförbarheten av den utlovade övergången till civilt styre.
Europeiska unionen måste bruka alla ansträngningar för att få de nigerianska ledarna att uppfylla dessa villkor för en smidig valprocess och att övertyga dem att det är själva trovärdigheten i övergångsprocessen som står på spel. I det sammanhanget anser vi att unionen måste agera i nära samarbete med organisationen för afrikansk enighet, så att en gemensam ansträngning görs att övertyga de nigerianska ledarna om behovet av en genuint öppen anda gentemot demokratin. Om detta åstadkoms kommer Europeiska unionen och det internationella samfundet att dra lämpliga slutsatser därav.
Herr ordförande! Burma och Nigeria ligger naturligtvis, geografiskt sett, tusentals kilometer ifrån varandra. Dock måste folken i bägge dessa länder stå ut med de mest tyranniska militärjuntor och lida under systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna.
Olyckligt nog, som även andra har sagt, upplevs Europas svar oftare i alltför hög utsträckning styras av vår egen kommersiella fördel snarare än behovet att försöka lindra lidandet hos folken i de länder där vi riskerar att undergräva själva trovärdigheten i att hävda att Europa, i själva verket, är genuint engagerat i mänskliga rättigheter. Demokrati och en fungerande förvaltning och vårt engagemang för dessa frågor ifrågasätts också av folken i Burma och Nigeria, som säger att bara vackra ord inte stöder dem i deras kamp.
Borde vi inte svara på de uppmaningar som vid upprepade tillfällen gjorts av Aung San Suu Kyi om politisk och ekonomisk isolering av SPDC. Är det inte tid att andra medlemsstater följde Storbritanniens initiativ, där man i vilket fall har olagligförklarat handelsfrämjande åtgärder i Burma.
Skulle rådets ordförande kunna ge mig information huruvida det har gjorts några framsteg i den här frågan. Skulle han också vilja tala om för mig huruvida Europeiska unionen gör någonting för de stora antal burmeser som för närvarande med våld skickas tillbaka till Burma från Thailand, som ett resultat av finanskrisen?
På samma sätt, när det gäller Nigeria, kan rådet ge oss ett åtagande att det tänker genomföra de åtgärder som redan överenskommits i den gemensamma ståndpunkten, i synnerhet vad avser visa, vilka regelbundet har nonchalerats av generalerna. Sportbojkotten har nonchalerats på grund av påtryckningar från den franska regeringen att låta det nigerianska fotbollslaget delta i VM i juni. Det är ett mycket beklagligt initiativ.
Rådets ordförande vet säkert att vid samväldeskonferensen enades utrikesministrarna om att om den utlovande återgången till civilt styre i Nigeria inte var trovärdig skulle ett obligatoriskt oljeembargo, ett förbud för flygbolag, ett vapenembargo och ett frysande av ekonomiska tillgångar införas. Vill rådets ordförande bekräfta att rådet skulle vidta liknande åtgärder vid en sådan händelse? Skulle han vilja ange villkoren och tidtabellen enligt vilken den föreslagna övergången skulle vara acceptabel, inklusive en obehindrad registrering av riktiga politiska partier, frisläppandet av hövding Abiola och andra fångar samt internationell övervakning av valen?
Håller rådets ordförande med mig att om rådet satte upp dessa tydliga villkor, vilka vi har lagt fram i vår resolution, då skulle vi undvika risken för eftergivenhet i den process som Abacha så tydligt håller på med och som kommer resultera i att en civil täckmantel sätts upp framför den militärdiktatur som Abacha har vidmakthållit så länge.
Herr ordförande! Burmas regim har visserligen ändrat sitt namn, men politiken är fortfarande precis densamma. State Peace and Development Council , som det heter numera, fortsätter med förtryck. Vi känner igen historien.
Jag anmodar det brittiska ordförandeskapet att tydliggöra att mänskliga rättigheter är en gemensam politik och en viktig del av deras politik. Hur tänker sig rådets ordförande att göra detta? Kommer nya sanktioner in i bilden här? Hur har rådets ordförande tänkt att reagera på Premier Oils beslut att göra investeringar i Burma?
Vilka instrument erbjuder ASEM i detta sammanhang? Den liberala gruppen hoppas att rådets ordförande kommer att hålla fast vid EU: s policy att inte bjuda in Burma till London. Det är bara vad jag vill kalla för en pariabehandling som kan ha effekt. Hur reagerar ASEM-parterna på det? Hur tänker sig rådets ordförande att övertyga ASEM-parterna om nödvändigheten av en politik som är baserad på mer respekt för mänskliga rättigheter?
Till sist, har dialogen med ASEM-länderna hittills lett till något resultat, och kommer det också att tas upp vid det kommande ministermötet?
Herr ordförande! Vi begärde den här debatten med kommissionen och rådet om ett antal mycket viktiga frågor i samband med det principiella och konkreta förhållningssätt som gemenskapens institutioner och institutionerna i de olika medlemsstaterna skall iaktta gentemot de länder som på ett allvarligt sätt bryter mot sina medborgares mest elementära mänskliga och demokratiska rättigheter.
Fallet Burma är i dag utan tvekan ett av de allvarligaste i världen. Listan över problem är tyvärr välkänd och den sträcker sig från allmänt politiskt och socialt förtryck till utnyttjandet av tvångsarbete och minderårig arbetskraft, från narkotikahandel till kränkningar av de mänskliga rättigheterna.
Denna situation förvärras konstant och regimen ger inga som helst signaler om att man äntligen vill inleda en demokratiseringsprocess i landet. I Burmas statsbudget för 1997-98 uppgår officiellt militärutgifterna till 43 procent av hela budgeten. Dessa resurser används för internt förtryck och för att skydda det styrande militära skiktets intressen.
De burmesiska medborgarnas demokratiska vilja har flera gånger kommit till uttryck och det har hela tiden fått vårt övertygade stöd, vilket visas av att Sacharovpriset redan för flera år sedan tilldelades Aung San Suu Kyi.
Men det som kommer att bli avgörande är vad det internationella samfundet, inte minst Europeiska unionen, kan göra.
Därför begär vi, även om vi stöder de åtgärder som redan vidtagits av kommission och rådet, att man ökar trycket mot den burmesiska regimen och ökar den politiska och ekonomiska isoleringen.
Det är inifrån Burma som det kommer uppmaningar till Europeiska unionen att blockera alla ekonomiska relationer med regimen, att upphöra med investeringar, handel och turism och att vidta restriktiva åtgärder när det gäller inresevisum, förutom att noggrant kontrollera embargot mot vapenförsäljning.
Attityden från de stora privata företagen, som har många direkta och indirekta intressen i Burma, är av avgörande betydelse. Man måste sätta tryck på dessa företag så att de fryser sin verksamhet i landet, en verksamhet som bara främjar regimen.
Den dom som de europeiska medborgarna och medborgarna i andra delar av världen kommer att fälla över den europeiska konstruktionen beror även på om vi lyckas hantera krisen i Burma och andra demokratiska kriser i resten av världen med fasthet och ansvar.
Tack så mycket, herr Vecchi. Presidiet har noterat att Telkämper som jag förklarade frånvarande, precis har kommit in i kammaren och således, och med stor glädje, ger jag honom ordet, om det inte finns några invändningar mot det i kammaren.
Herr ordförande! Mina frågor rör Burma. Vi har här i kammaren lagt fram olika resolutioner om Burma, diskuterat dem, och i regel varit eniga med kommissionen och rådet om att vi måste göra allt för att driva fram demokratiseringsprocessen. Men detta har fortfarande inte skett. Min fråga är därför hur det brittiska ordförandeskapet avser att här gentemot Burma lägga fram en gemensam utrikespolitisk hållning och kanske sätta i gång denna process.
I synnerhet gäller frågan hur ordförandeskapet avser att hantera iakttagandet av ILO-konventionen vad beträffar tvångsarbete. Vi vet att tvångsarbete är det förhärskande i Burma. Hur kan man uppnå, att detta direktiv iakttas?
Sedan har jag en konkret fråga om oljeföretaget Premier Oil, som i september 1997 tillkännagav sin avsikt att köpa US-företaget Texacos andelar i ett naturgasprojekt. Kommer det brittiska ordförandeskapet att förespråka detta, eller råder ni dem på grund av de här hittills godkända resolutionerna att ta avstånd från detta?
Den tredje punkten är att vi har sagt att så länge förhållandena i Burma är sådana som de är, så är vi på grund av fördraget mellan Europeiska unionen och ASEM-staterna emot att Burma tas med här, eftersom vi ju alltid om och om igen påpekar att de mänskliga rättigheterna måste iakttas, och detta också är ett villkor i eller en del av fördragen. Hur kommer det brittiska ordförandeskapet att förhålla sig till de fortsatta relationerna mellan EU och ASEM?
Herr ordförande! Som medlem av utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt måste jag erkänna att jag är mer hemma på kränkning av mänskliga rättigheter, av grundläggande rättigheter inom Europeiska unionen, vilket som ni vet sorterar under befogenheten för utskottet för rättsliga frågor och medborgarrätt, än på kränkning av mänskliga rättigheter utanför Europeiska unionen, vilket mina kolleger vet mer om än jag. Men eftersom jag råkar känna till den regionen ganska bra, inklusive Burma, har man hastigt bett mig att föra ordet. Jag har försökt att snabbt reparera mina kunskapsbrister på området kränkning av de mänskliga rättigheterna utanför Europeiska unionen. Mitt eget land tvingar mig till ett visst mått av ödmjukhet i det avseendet. Om man tänker på att Nederländerna blivit dömt av Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg för att vår rättsliga makt inte var oberoende, för att vårt försvar inte var perfekt organiserat, för att yttrandefriheten inte dög, då säger jag: jag är mycket väl beredd att betrakta de mänskliga rättigheterna som ett problem, men hellre som ett vi-problem än ett ni-problem. Det är min utgångspunkt.
När Burma blev medlem av ASEAN besökte jag av strikt personliga skäl Rangoon direkt och tog tillfället i akt att lägga ner en krans på den brittiska krigskyrkogården för dem som dog vid Burma railroad under den japanska ockupationen. Jag tog så starkt intryck av den kulturella nivån hos befolkningen i det landet - jag förstår gott och väl att britterna hela tiden betraktade det som en av sina mest avancerade kolonier när de fortfarande var en kolonialmakt - att jag åkte tillbaka vid jul, också till den anglikanska kyrkan - det vill jag rekommendera mina brittiska kolleger - där man i the war chapel för hand noggrant har skrivit upp vilka britter som gav sitt liv för landets frihet och min egen kyrka, den anglikanska kyrkan. Och jag vidarebefordrar nu vädjan från de båda biskoparna från den anglikanska kyrkan och från den lutherska kyrkan att man också måste komma ihåg att alla ekonomiska åtgärder i första hand alltid drabbar den fattiga befolkningen. Det skulle jag härmed vilja framföra.
Till detta hör naturligtvis att jag genom mina intensiva studier i går av kränkningen av de mänskliga rättigheterna lagt märke till att vi tillämpar en sorts selektion - det måste jag fråga mina expertkolleger om någon gång - för ett land som Brunei, som över huvud taget inte har något parlament, en av de nio medlemmarna i ASEAN, har hittills aldrig varit på vår hitlist .
En sista kommentar, herr ordförande, den religiösa övertygelse som finns, som jag själv har erfarit i Burma, behandlas alltid styvmoderligt av parlamentet. Det är mina sista ord, kanske att vi från kristna kretsar någon gång skulle kunna uppmärksamma detta.
Herr ordförande! Jag vill här bara infoga att den president i Burma som har 80 procent av befolkningen bakom sig, har krävt ekonomiska åtgärder. Jag tror att det är tillräckligt.
Tack så mycket, fru Maij-Weggen, för detta klargörande. Jag skulle på nytt ge ordet till Bertens och jag skulle vilja förklara för kammaren att, som ni vet håller vi en gemensam debatt om olika muntliga frågor. Det är därför Bertens står på talarlistan en andra gång och han kommer även att dyka upp och tala en tredje gång.
Herr ordförande! Maij-Weggen sade det redan i början av detta meningsutbyte: FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna var under det nederländska ordförandeskapet förra året ett svart blad i historien för EU: s politik för de mänskliga rättigheterna. Tråkigt nog fokuserades den internationella uppmärksamheten på att vi var mycket splittrade, och denna splittring grundades huvudsakligen på ekonomiska vinstintressen.
Rådet utlovade bättring och varför inte. EU kan fortfarande göra något med ett gemensamt agerande på FN-nivå. Det gäller särskilt i fråga om större länder, jag vill här nämna Kina. För övrigt har viktiga steg tagits i Kina under det gångna året. Det finns en riktig balans mellan öppen och tyst diplomati, men kommer det att ge resultat? Jag tror att vi inte skall stirra oss blinda på Kina. V har Nigeria, Burma, Kambodja, Sudan, Afghanistan och Algeriet. Kanske Kuba, för påven helgar inte allt.
FN-resolutioner på detta område måste efterkommas. Min fråga till rådet är: finns det någon möjlighet att komma fram till ett bättre system för att övervaka Förenta nationernas resolutioner och förstärka efterkommandestrukturen? I år är det viktigt att man tar chansen att förstärka FN: s position. För femtio år sedan grundades FN i Lake Success.
Försök som syftar till att Förenta nationernas resolutioner inte tas helt på allvar leder naturligtvis till motsatsen. På vilket sätt tänker sig rådets ordförande att kunna ge en avgörande puff framåt för att få till stånd en stark UN-declaration on the protection of human rights defenders ? Efter alla dessa år måste det nu äntligen komma ett starkt avtal om detta. De som verkat för de mänskliga rättigheterna förtjänar en deklaration som ett erkännande av deras arbete, och FN: s medlemsstater är moraliskt förpliktigade att göra detta under FN: s viktiga år. Jag hoppas att detta ordförandeskap under alla omständigheter kommer att ge detta ett korrekt innehåll.
Herr ordförande! Som ordförande i Kinadelegationen är jag den förste att erkänna att det inte är lätt att veta hur man skall påverka detta jätteland. Vi diskuterar ofta det i Kinadelegationen; vi skall till och med ha ett särskilt seminarium om det.
Det är klart att vi inte skall avbryta förbindelserna, det är klart att vi skall fortsätta att fördjupa kontakterna och fortsätta med dialog. Men skall vi verkligen helt sluta kritisera Kina? Det tycks vara rådets uppfattning, eftersom man nu helt kommer att avstå i från att lägga fram en resolution i Genève.
Visst har det hänt saker i Kina, visst har man ändrat vissa lagar, visst har man antagit, eller i alla fall undertecknat, en konvention om sociala rättigheter, visst har man inbjudit Mary Robinson och visst har man släppt Sacharov-pristagaren Wei Jingsheng. Men räcker det verkligen för att ge Kina godkänt? Det anser inte Human Rights Watch ; det gör inte heller Wei Jingsheng som jag hade tillfälle att träffa i Bryssel för ett tag sedan. De menar att man skall upprätthålla ett tryck också.
Jag vill fråga: Är det verkligen så att rådet har en strategi för mänskliga rättigheter i Kina? Eller är det bara kommersiella hänsyn som har lett till denna nya passivitet?
Herr ordförande! Den här resolutionen från parlamentet är viktig. Jag har samma tvivel som Gahrton vad gäller rådets vilja att inta en ståndpunkt som, förhoppningsvis, också kommer att bli parlamentets. Vi har varit med om det här förr, bl.a. förra året. Jag har också tvivel vad gäller kommissionen. Det finns ett antal frågor beträffande Kina som är ganska oroande: en del projekt blockeras sedan två år tillbaka, och jag har just fått veta att projekt som har granskats och organiserats av GD VIII har flyttats över till GD IB, efter en omstrukturering av kommissionens enheter. Hela processen måste därför startas om och det kommer att leda till flera månaders försening. Det finns projekt som blockeras sedan två år tillbaka. Rådet har alltså betänkligheter, men det verkar som om kommissionen också har det.
Det finns en punkt som jag absolut inte kan ställa upp på när det gäller Förenta nationernas resolution, det är punkten " Algeriet" . Nu på förmiddagen lyckades parlamentet anta en värdig resolution om Irak, vilket inte är fallet med övriga institutioner. När det gäller Algeriet är parlamentet i färd med att gå åt rätt håll och anta en värdig ståndpunkt, tack vare det underutskott som leds av Soulier. Parlamentet skall alltså inte motsäga sig själv, genom att i morgon anta en punkt som begär att en internationell undersökningskommission om Algeriet skall inrättas. Det har varit ett enormt stort arbete att få parlamentet att agera, jag hoppas och jag är ganska övertygad om att det har lyckats. Nu måste vi alltså försöka påverka rådet och kommissionen. Parlamentet skall inte bryta sitt löfte i morgon genom att begära en internationell konferens, det skulle vara absurt.
Herr ordförande! De minuter som tilldelats mig skulle jag tyvärr kunna fylla med en lista på länder som på ett grovt sätt kränker de mänskliga rättigheterna, men jag kommer nu att nämna ett par som alltför sällan hamnar i strålkastarljuset.
Angola. Regeringen har nu kontroll över större delen av landet, och tyvärr ökar morden på medlemmar av oppositionen även i Cabindaregionen. Den internationella gemenskapen gör ingenting, förblindad som den är av oljan och den stora försäljningen av vapen till det landet.
Kuba. Visserligen har sju fängslade frigivits, vilka för övrigt tvingades att lämna landet direkt, men det finns inte mindre än 500 politiska fångar kvar. På grund av den interna splittringen här i parlamentet uttalar sig parlamentet sällan om detta. Parlamentet har aldrig ansett det mödan värt att ge Sacharov-priset till någon av dessa kubanska dissidenter. Obegripligt och selektivt, herr ordförande.
Förutom att se kritiskt på parlamentet vill jag också se kritiskt på rådet. Till exempel, på vilket sätt har rådet följt upp de resolutioner för de mänskliga rättigheterna som antogs av FN förra året? Vad har gjorts för att främja och trygga de speciella rapportörernas arbete? På vilket sätt kommer rådet att organisera en stark och enhetlig EU-position inför FN: s kommande 54: e möte? Är rådet berett att under detta möte sända ut tydliga signaler till länder som Kina, Mexiko, Nigeria, Syrien och Kuba som under förhandlingsprocessen och beslutsprocessen begår absolut obstruktion? Kommer rådet att låta bli att ta intryck av Kinas ett-steg-framåt- och två-steg-bakåt-politik? Ser rådet uteslutandet av Burma från det kommande ASEM-toppmötet verkligen som ett meningsfullt bidrag till efterlevnaden av de mänskliga rättigheterna?
Till sist, i vissa av parlamentets resolutioner och av vissa politiska strömningar uppmanas till drygt ett års oljebojkott av Nigeria. Är rådet verkligen berett och har det också för avsikt att ta upp denna ståndpunkt med säkerhetsrådet? För annars sitter vi här och producerar tomma fraser, och det är inte parlamentets avsikt.
Herr ordförande! Främjandet av de mänskliga rättigheterna utgör och måste utgöra en central aspekt i Europeiska unionens utrikespolitik och för övrigt, efter Amsterdamfördraget proklamerades de mänskliga rättigheterna som själva den etiskt-juridiska grunden för unionens hela agerande.
Det är framför allt därför den nu framlagda muntliga frågan är viktig. Det gäller för parlamentet att utöva sitt inflytande för att rådet skall kunna inta gemensamma ståndpunkter som gör det möjligt att bekräfta den europeiska identitetens värden och skydda unionens självständighet, när den 54: e församlingen av Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna sammanträder.
Som vi alla minns var Europeiska unionen, under den senaste församlingen i nämnda kommission, inte kapabel att inta gemensamma ståndpunkter i så viktiga frågor som om Kina, vilket medförde en oacceptabel förlust av självständighet i förhållande till USA och försatte vissa medlemsstater i den prekära situationen att isolerat behöva försvara hela Europeiska unionens principer, medan andra bytte ut dessa principer mot kortsiktiga ekonomiska intressen.
I år när vi firar 50-års-jubiléet av den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter, borde vi handla tillsammans för att göra Förenta nationerna till ett effektivt instrument för att garantera respekten för de mänskliga rättigheterna i världen. Med hänsyn till principerna om allmängiltighet, odelbarhet och ömsesidigt beroende, för de mänskliga rättigheterna kräver vi särskild uppmärksamhet vad gäller den nuvarande situationen i Kina, Nigeria, Burma, Sudan, Iran, Irak, Afghanistan, Kambodja och på Östtimor. Av alla dessa fall har den i Algeriet en allvarlig och grym aktualitet och en speciell komplexitet eftersom situationen där inte är en stats exklusiva ansvar, såvitt man inte räknar dess oförmåga att garantera den allmänna ordningen och respekten för de grundläggande rättigheterna som den fundamentalistiska terrorismen sätter på spel.
Kina, som är en annan prioritering, uppvisar ingen påtaglig förbättring trots uttalanden om intentioner från landet i fråga att skriva under FN: s internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Jag anser att vi måste lägga vederbörlig vikt vid detta.
Vi kräver att rådet och kommissionen föredrar skriftliga rapporter om den nyligen förnyade dialogen angående mänskliga rättigheter. En annan prioritering för oss alla är situationen på Östtimor, som fortfarande är olagligt ockuperat och undertryckt av Indonesien. Vi kräver att rådet lägger fram sin egen gemensamma ståndpunkt och följer upp de otaliga resolutioner som antagits av vårt parlament.
I vår resolution för vi fram en kravlista, framför allt på att förklaringen om skyddet för de mänskliga rättigheterna skall godkännas, vi begär extra insatser för tillämpningen av resolutionen om upphävande av dödsstraffet, att åtgärder vidtas mot den dåliga behandlingen av fängslade, att behandlingen av flyktingar förbättras, att bestämmelserna om skydd för barn och mot handel med kvinnor förbättras.
Vi kräver likaledes att den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken skall ha ett perspektiv där Europeiska unionen undviker att inta flera olika hållningar och skapa ett effektivt försvar av de mänskliga rättigheterna utifrån sitt positiva bidrag till den internationella politiken.
Herr ordförande! Om ni tillåter, och genom att litet grand utnyttja er goda vilja, skulle jag vilja påpeka att en gammal kollega till oss är närvarande i kammaren, van Outrive, som jag vet har arbetat mycket inom området mänskliga rättigheter och som jag, med er tillåtelse, alldeles särskilt skulle vilja hälsa välkommen.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att tacka de ärade ledamöterna för deras frågor och deras inlägg. Det är med glädje jag besvarar frågorna som de har ställt. Jag skulle vilja dela upp det i tre delar plus en bilaga. Den första delen kommer att behandla Nigeria, den andra Burma, den tredje mänskliga rättigheter och jag skall sedan göra ett uttalande rörande Azerbajdzjan om mänskliga rättigheter.
När det först gäller Nigeria så har rådet följt situationen där med oro sedan presidentvalen annullerades den 12 juni 1993. Rådet har sedan dess vidtagit åtgärder mot den nigerianska regimen som ett tecken på dess oro över bristen på respekt för mänskliga rättigheter och demokratiskt styre. Oron tilltog under 1995 med rättegången och det hårda dömandet av 43 påstådda kuppmakare, däribland den förre regeringschefen general Obasanjo och ett antal andra kända civila, Abachas tillkännagivande av en treårig övergång till civilt styre och slutligen avrättandet av Ken Saro-Wiwa och hans åtta medåtalade efter en bristfällig rättegång.
De två gemensamma ståndpunkterna, som antogs den 20 november 1995 och 4 december 1995 stärkte Europeiska unionens åtgärder till att bland annat innefatta visarestriktioner mot medlemmar av den nigerianska regimen och deras familjer, inklusive de som innehade långfristiga visum, ett fullskaligt vapenembargo och ett sportförbud. Som de ärade ledamöterna noterade så förlängde rådet den 28 november 1997 Europeiska unionens gemensamma ståndpunkt om Nigeria från den 4 december 1995 till den 1 november 1998.
Samtidigt upprepade rådet sin oro om brotten mot mänskliga rättigheter i Nigeria, inklusive fängslandet av politiska fångar liksom den långsamma demokratiseringstakten. Den underströk också beredskap att stödja övergångsprocessen. Sedan dess har rådet följt utvecklingarna i Nigeria med stor oro, bland annat Shehu Yar'Aduas tragiska död i fängelset, ytterligare arresteringar och fängslanden utan anklagelser av journalister och demokratiaktivister, plus arresteringen den 21 december 1997 av general Diya och ett antal andra i samband med ett påstått kuppförsök.
Den 26 december 1997 avgav det luxemburgska ordförandeskapet en deklaration å Europeiska unionens vägnar där man enträget uppmanade de nigerianska myndigheterna att behandla de arresterade i enlighet med rättsliga principer som uppfyller internationella normer. Denna deklaration klargjorde också att Europeiska unionen inte skulle acceptera ett upprepande av händelserna 1995. Rådet noterande att en militärdomstol på sju man har satts upp under ledning av generalmajor Malu för att döma 26 människor som misstänks för att ha planerat en kupp. Den 14 februari tilläts pressen bevittna öppnandet av domstolen och se de anklagade, men vi har förstått att rättegången kommer att hållas bakom lykta dörrar.
Europeiska unionen var framgångsrik med och stödde ytterligare kritiska resolutioner om Nigeria vid 1997 års sammanträden i Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter och i FN: s generalförsamling. UNHCR-resolutionen ledde till att man den 16 oktober utsåg en särskild föredragande om Nigeria med uppdrag att ta kontakt med nigerianska myndigheter och människor och rapportera om situationen för mänskliga rättigheter i det landet. Hans första rapport kommer att lämnas in till kommissionen i år. Vi kommer att yrka på en fortsatt tuff resolution på grundval av hans rapport.
Jag tänker nu gå över till Burma. Jag välkomnar det ihärdiga intresse som ledamöterna i Europaparlamentet visar för den hemska situationen för mänskliga rättigheter i Burma. Rådet delar verkligen ledamöternas oro. Dess arbetsgrupper på samtliga nivåer diskuterar regelbundet sätt på vilket man skulle kunna främja förändring i det landet. Rådets budskap till Burma är enkelt. Det burmesiska folket har på demokratiskt sätt uttryckt sin önskan om en mer rättvis behandling och deras röster måste nå fram till deras regering. För att förstärka budskapet och uppmuntra reformer har Europeiska unionen infört ett tufft åtgärdspaket mot den burmesiska regimen.
Den gemensamma ståndpunkten om Burma som först antogs i oktober 1996 inbegriper ett fullständigt vapenembargo, ett förbud mot utställande av visa till medlemmar av regimen och deras familjer, ett förbud mot försvarskontakter och bistånd utom humanitär sådan samt ett förbud mot officiella besök på hög nivå. Europeiska unionen har också avbrutit förmånliga handelsvillkor för burmesisk export till unionen av livsmedelsprodukter och industrivaror. Vissa medlemsstater har infört ytterligare åtgärder på nationell basis.
Rådet kontrollerar regelbundet om det finns konsensus för att alla skall antas av samtliga medlemsstater. Det är inte tal om att någon av dessa åtgärder skall lättas utan att man får se betydande förbättring av situationen för mänskliga rättigheter i Burma. Vi är medvetna om att sådana sanktioner under vissa förhållanden kan slå mot just de människor som de är avsedda att hjälpa. För att hjälpa till att lätta på lidandet som den burmesiska regeringens politik orsakar det burmesiska folket, överväger Europeiska unionens parter ett paket med positiva åtgärder för att stärka det civila samhället i Burma och stärka det utmärkta humanitära arbete som redan utförs där.
Jag skulle vilja hylla många europeiska och andra icke-statliga organisationer som arbetar oförtrutet på att förbättra villkoren på ort och ställe. Rådet arbetar med icke-statliga organisationer för att lösa problemen med burmesiska flyktingar på båda sidor om gränsen. Europeiska unionens ambassadörer i Bangkok står i kontakt med regeringen i Thailand om behovet av tak över huvudet och skydd för flyktingar. Vi fortsätter att övervaka situationen nära och är beredda att snabbt vidta ytterligare åtgärder som så behövs. Vi arbetar också på att främja förbättringar i Burma genom en nära politisk samordning med våra internationella partner. Rådet håller Burma högt på sin föredragningslista för regeringsdiskussioner. Vi tror fullt och fast att regeringar i Asien har en särskilt viktig roll att spela när det gäller att använda deras inflytande på regimen för att trycka på för att åstadkomma reformer i Burma och vi fortsätter att uppmana dem att göra detta.
Våra internationella partner samarbetar nära i FN. Till exempel antog Förenta nationernas generalförsamling i december, i konsensus, en hård resolution om mänskliga rättigheter i Burma. Flera medlemsstater i Europeiska unionen stödde den, och texten är starkare än förra årets resolution på olika nyckelområden. Vi uppmanar de burmesiska myndigheterna att respektera sina åtaganden som FN-medlem och att omedelbart genomföra resolutionen. Unionen kommer också att lägga fram en resolution om Burma vid Förenta nationernas kommission om mänskliga rättigheter i Genève nästa månad.
Rådet har vidtagit konkreta åtgärder för att åtgärda brott mot mänskliga rättigheter i Burma. Den granskar situationen mycket regelbundet och är beredd att överväga ytterligare åtgärder, positiva som negativa, allt efter vad situationen i landet kräver.
Nu skulle jag vilja gå vidare till att mer allmänt behandla frågan om mänskliga rättigheter. Från mitten av mars till slutet av april kommer ordförandeskapet att leda Europeiska unionen vid den 54: e sessionen för FN: s kommission för mänskliga rättigheter i Genève. Dessa rättigheter är ett ämne för hela året, inte bara för kommissionens årliga sessioner. Men kommissionen är naturligtvis det viktigaste enskilda tillfället internationellt sett för att visa vårt engagemang för mänskliga rättigheter och att arbeta för deras genomförande över hela världen. Vi är dock medvetna om att kommissionen inte alltid är en lätt omgivning. Många olika synpunkter är representerade. Det kommer att finnas de närvarande som kommer att försöka lamslå det internationella samfundets arbete med att främja mänskliga rättigheter. Många länder är automatiskt emot inträngande mekanismer och att deras medborgare förverkligar sina obestridliga rättigheter. Vi skall göra vårt yttersta, tillsammans med andra likasinnade länder, för att se till att en sådan störande och oförsvarbar opposition inte får råda.
Stor vikt vid detta års kommission kommer att läggas vid 50-års jubileet för den universella deklarationen för mänskliga rättigheten. Deklarationen slog fast universella normer för mänskliga rättigheter. 50 år senare förblir dessa normer lika relevanta som de var när deklarationen antogs. Vi är fortfarande långt ifrån att ha genomfört dem. 50-års jubileet är tiden för genomförandet av dessa normer. Det är inte tid att demontera existerande texter och vi kommer bestämt att motsätta oss varje försök att göra så.
Vi kommer vid kommissionen särskilt att ägna oss åt utverka garantier för att man vidtar effektiva åtgärder för att främja barns rättigheter. Så ofta glöms barns rättigheter bort eller ignoreras. Barns rättigheter måste vara ett genomgående tema i allt arbete i kommissionen. Nästan alla har ratificerat kommissionen om barnens rättigheter och tiden är nu mogen för att genomföra dem.
Ett annat genomgående ämne för rådet är kvinnornas mänskliga rättigheter. Vi kommer att se till att kvinnornas rättigheter får den plats de förtjänar i kommissionens arbete, inte bara i resolutionerna som särskilt täcker kvinnors rättigheter utan även i andra åtgärder från kommissionens sida.
EU kommer att spela sin roll fullt ut i allt arbete som kommissionen gör. I synnerhet finns det redan en överenskommelse inom unionen att ordförandeskapet, på unionens vägnar, skall lägga fram resolutioner om Nigeria, Burma, Demokratiska republiken Kongo, israeliska bosättningar, Iran, Östtimor och Irak. Vi tänker också ta initiativ om Colombia, där det välkomna beslutet att inrätta ett kontor för mänskliga rättigheter i Bogota härstammar från unionsåtgärder. Unionen skall dessutom göra en intervention där vi klargör vår ståndpunkt om andra länder där vi hyser stor oro om mänskliga rättigheter.
Rådet överväger fortfarande hur den skall ta sig an övriga länders situation i kommissionen, bland annat Kina. Vi beklagar att konsensus inte uppnåtts i Europeiska unionens om en resolution från kommissionen för mänskliga rättigheter 1997. Vi överväger fortfarande åtgärder vid kommissionen för mänskliga rättigheter. Men de kommer att bero på utveckling och framsteg som görs i dialog kring mänskliga rättigheter, både bilateralt och av Europeiska unionen. Vi förväntar oss att fatta ett beslut inom kort.
Vi hyser oro för situationen för mänskliga rättigheter i Kina och försöker åtgärda detta på ett samarbetsvilligt sätt med den kinesiska regeringen. Kina har visat vilja att diskutera mänskliga rättigheter med oss och med Europeiska unionen i sin helhet. Kina har också gått in i dialog med andra. Dessa diskussioner har lett till resultat, information om individuella fall och överenskommelser om program för tekniskt samarbete. Ordförandeskapet kommer också att göra inlägg i debatter om rasism, demokrati och utveckling, fängslande och rättstatsfrågor, kvinnors rättigheter, konsulttjänster, barns rättigheter, försvarare av mänskliga rättigheter liksom om israeliska bosättningar.
Vi kommer att stödja kommissionens olika separata mekanismer, inklusive speciella rapportörer och arbetsgrupper. De spelar en viktig roll i övervakande av brott och rådgivning till regeringar om förbättringar av mänskliga rättigheter.
Som ni förstår förväntar sig rådet ingen lätt session. Men vi vet vad vill uppnå: verkliga framsteg mot realiserandet av alla mänskliga rättigheter för alla människor och vi kommer att arbeta hårt för att se till att vi åstadkommer det.
Som jag antydde i början av mitt anförande kan jag i dag, som ett resultat från påtryckningar från unionen, offentliggöra att Azerbajdzjan har avskaffat dödsstraffet. Jag anser att det är ett steg framåt i främjandet av mänskliga rättigheter och vi uppmanar andra länder att följa det exemplet.
Ärade ledamöter! Flera ledamöter, som redan har deltagit i debatten, har begärt ordet av presidiet. Presidiets kriterium är att, då det fortfarande återstår mer än tio talare i den gemensamma debatten, skall vi inte bryta den normala debattordningen. De ledamöter som nu har begärt ordet efter inlägget från rådets ordförande kan vänta med sina frågor till slutet, för jag tror inte att detta är det sista inlägget av rådets ordförande. Han kommer således att få tillfälle att svara er.
Herr ordförande! Kan ni försäkra mig att rådets ordförande kommer att vara här om vi vill ställa frågor till honom, för jag ville särskilt be om ett svar på en mycket specifik fråga som jag ställde.
Fru Kinnock! Jag tror att ni inte hade tillfälle att höra det jag precis sade. Förutom er begäran att få ordet finns det flera som har begärt ordet på grund av inlägget från rådets ordförande. Men dessutom, finns det en skriftlig talarlista och en grupp talare som ännu inte fått tillfälle att tala, och dessa har lika stor rätt att få svar från rådets ordförande och kommissionär Marín, som de som redan har talat. Därför bad jag er, och hoppas på er förståelse, att vänta med er fråga till rådets ordförande tills debatten faktiskt är slut, för vi har fortfarande mer än tio talare på talarlistan. Vi kan inte ge någon ledamot företräde på bekostnad av någon annan. Jag hoppas att ni förstår mig, jag kan inte göra på något annat sätt.
Herr ordförande! Rent generellt accepterar kommissionen helt och fullt den hållning som rådets ordförandeskap lagt fram vad gäller Nigeria och Burma. Jag skall endast begränsa mig till att göra några klarlägganden.
Det är sant att man i Nigerias fall befinner sig i ett kritiskt skede, i och med att man om sex månader skall hålla presidentval som, hoppas vi, skall leda landet till en civil regering under en civil president. Det är alltså mycket som står på spel. Om demokratiseringsprocessen av någon anledning skulle gå snett skulle det kunna dyka upp ett våldsscenario, blodsutgjutelse, som eventuellt skulle kunna sprida sig till andra länder och få mycket allvarliga humanitära och finansiella konsekvenser. Vi är övertygade om att befolkningen i Nigeria inte, på ett fredligt sätt, skulle acceptera ytterligare en förlängning av militärregimen.
De många frågor som ledamöterna ställt i frågan om Nigeria illustrerar, å andra sidan, den oro som finns inom den Europeiska unionen för att den demokratiska processen skall bli fast förankrad i landet och för att de ekonomiska resurser som skapas av dess tillgångar äntligen skall fördelas rättvist bland befolkningen, som blir större och fattigare för var dag som går.
Nigeria är, som det redan påpekats, ett för stort och viktigt land, både i Afrika och i världen, för att det skall hållas utanför.
Tillåt mig kategoriskt uttrycka att kommissionen, inom ramarna för dess befogenheter, kommer att göra allt som står i dess makt för att hjälpa och för att mobilisera de nödvändiga resurserna ämnade att stärka det nigerianska civilsamhället, särskilt dess mest utsatta grupper.
De 27 år av militära regimer har lämnat ett outplånligt märke i det nigerianska civilsamhället, som kommer att ta lång tid på sig att försvinna. Apatin och fatalismen som kännetecknar en stor del av det civila samhället måste övervinnas, och vi är övertygade om att den kända entreprenörsandan och företagsamheten i Nigeria kan användas i detta syfte.
Slutligen skulle jag vilja säga att kommissionen har för avsikt att fortsätta sina ansträngningar för att åstadkomma en dialog med de nigerianska myndigheterna, med särskild prioritet vad gäller de åtgärder som är ämnade att bekämpa kränkandet av mänskliga rättigheter, stärka domarämbetets och domstolsväsendets självständighet och kompetens, förbättra förutsättningarna för att regera och stödja upprätthållandet av demokratin.
Vad gäller Burma - det är inte första gången vi diskuterar de här frågorna i parlamentet -, skulle kommissionen vilja göra följande klarlägganden: vi har, inom ramen för våra möjligheter och i enlighet med den gemensamma ståndpunkten som godkänts av rådet, försökt etablera vad man kallar en kritisk dialog med militärjuntans myndigheter. Denna önskade kritiska dialog som vi försökt etablera, utöver ASEAN-mötena, i Förenta nationerna i New York, har inte fungerat och fungerar inte nu heller, helt enkelt därför att de avvisat den. Och det finns för närvarande inte någon nämnvärd kontakt mellan kommissionen och militärjuntan. Det är sant att den gemensamma ståndpunkten ber oss etablera denna dialog, men, jag insisterar, med militärjuntan har det inte varit möjligt.
Det är annorlunda med de demokratiska krafterna med vilka vi satt i gång en rad beslut som vi tagit. Jag förstår inte Dupuis när han talar om att det varit förseningar. Det är inte sant. Kommissionen har satt i gång ett stödprogram för oppositionen, för de burmesiska dissidenterna som är baserade i Europa, och i denna riktning har vi startat ett projekt vars mål är stärkandet av de demokratiska rörelserna och utbildning av oppositionsmedlemmar och framtida ledare. I Bryssel har vi öppnat ett Europa-hus. Det vill säga att vi har tagit kontakt med oppositionen och med dissidenterna som bor på europeiskt territorium och vi hjälper dem. Vad gäller militärjuntan kan jag inte säga er någonting av den enkla anledningen att vi inte har någon kontakt. Den enda möjligheten är den snart förestående resa som Kofi Annans speciella sändebud, Álvarez Soto, skall göra och som just har som mål att, i Kofi Annans namn, försöka etablera denna kritiska dialog.
Slutligen så, unionens hållning i ASEAN-frågan är mycket klar. För det första, att ASEAN accepterat vidga sin regionala sammansättning så att den innefattar Burma är dess eget ansvar. De gjorde så i tron att genom vad de kallar " constructive engagement" , som är den asiatiska översättningen till engelska av kritisk dialog, kommer de vara tvungna att visa att denna dialog verkligen stärkts. Vad gäller kommissionen så vill jag återigen, i parlamentet, påpeka att, för det första, Burma inte är med i samarbetsavtalet från 1980 som utvidgades till Brunei och Vietnam. Kommissionen har, hur som helst, inte för avsikt att föreslå rådet en utvidgning av det regionala samarbetsprotokollet från 1980 mellan ASEAN och den Europeiska unionen. I detta avseende står vi fast vid vår egen hållning att den bekräftades i rådets gemensamma ståndpunkt. Dessutom, vad gäller alla samarbetsprogram som för närvarande genomförs med ASEAN, är Burma också uteslutet.
Följaktligen behöver man inte oroa sig för den här frågan därför att, för närvarande och tills den gemensamma ståndpunkten ändras, följer man såväl det rådet begärde i sin gemensamma ståndpunkt som det som det här parlamentet begärt flera gånger till punkt och pricka. Och detta är det senaste jag kan berätta vad gäller dessa båda problem.
Tack så mycket, kommissionär Marín.
Jag vill meddela att jag i enlighet med artikel 40.5 i arbetsordningen har mottagit 20 resolutionsförslag.
Herr ordförande! Mer än två år efter det att, efter avrättandet av Ken Saro-Wiwa, hans son, Ken, kom till Bryssel tre dagar senare och erhöll totalt och absolut stöd från varenda del av detta parlament för en återgång till demokrati och mänskliga rättigheter i Nigeria, tvingas vi återigen be Europaparlamentet att fördöma Abacha-regimens ständiga åsidosättande av dessa principer.
Abachas presidentkandidatur utifrån fyra av fem partier och Moshood Abiolas fortsatta husarrest utgör inte en övergång till civilt styre, kommissionär Marín. Arresterandet av de påstådda kuppmakarna i december förra året, hot mot journalister som rapporterade om dem, och arresterandet av 30 påstådda aktivister före Ogoni Day-firandet förra månaden, är alla bevis på hur den nigerianska regeringen övergivit till och med symboliska ansträngningar mot en övergång till demokrati.
Jag ber kommissionen och rådet att svara på Kinnocks frågor om tydliga avstämningspunkter för denna övergångsprocess.
Vi säger i dag återigen att oljesanktionerna förblir det enda tillgängliga instrumentet för det internationella samfundet som kan garantera förändring. Oljeintäkterna, vilka stod för 96 procent av Nigerias samtliga exportintäkter, med 40 procent av alla federala intäkter från ett enda europeiskt bolag: Shell. Europaparlamentet bör fördöma den nigerianska regeringen för dess offentliggörande den här månaden att den tänker återuppta oljeverksamheten i Ogoniland med våld. Vi bör lägga till uppmaningar till Shell att officiellt fördöma det.
Förra året förde vi diskussioner med Shell i det här parlamentet om deras affärsprinciper. Vi inser att de har potential att utgöra en kraft för god utveckling i Nigeria, men de måste ta på sig ett större ansvar som svar på den senaste krisen. Batom Mitee, bror till ordföranden för Movement for the Survival of the Ogoni People (Mosop) sade till The Times : " Jordbrukare kämpar om land och utrymme mot oljeutvinning. De ser inte regeringen. De ser Shell. De vill att Shell skall visa hänsyn." Den tredje januari i år följde man efter Batoms bil och den genomsöktes av medlemmar av samma interna säkerhetsstyrka som skapats för att slå ner antishellprotester. En rapport om kampen mot Shell hittades i baksätet. Batom släpades ut ur sin bil och misshandlades svårt. Han fängslades och torterades svårt, förvägrades mat, sjukvård och tillgång till en advokat.
Ken Saro-Wiwa ansåg att han skulle dö ensam mot Shell. Låt oss, låt Shell, låt varje medlemsstat som handlar med olja agera nu för att rädda livet på Batom i tid, på de 30 andra som arresterades med honom, och på alla förtryckta nigerianska människor som de representerar.
Herr ordförande! Som en av medförfattarna till resolutionerna om Nigeria och Burma är jag särskilt nöjd med att vi för den här debatten i eftermiddag utifrån en muntlig fråga med debatt snarare än det normala brådskande förfarandet. Jag är tacksam mot rådets ordförande och Marín för deras respektive uttalanden som jag tror för fram ärendet så långt det går, i synnerhet med tanke på att rådets ordförande, så att säga, måste representera de 14 andra medlemsstaterna.
Angående Nigeria hänvisade han till sportförbudet. Jag anser att det måste betraktas som något ironiskt med hänsyn till det faktum att Nigeria har fått tillstånd att delta i VM i fotboll. Det river upp ett stort hål i hela systemet och låter ett antal nigerianer komma till Paris och andra ställen för att delta i VM. Jag vet inte om han kan ge en förklaring, men jag anser att det är en illustration av hur en medlemsstat kan köra rakt igenom hela systemet.
När det gäller Burma så kan jag bara lägga fram ett argument under den här minuten, eftersom jag inte kunde vara närvarande i morse av omständigheter som jag inte rådde över, och det är den omfattning i vilken investeringar fortfarande sker där. Ett företag som Total, gör t.ex. omfattande investeringar. Vi skickar brev till dem och de skickar ett arrogant svar att de inte tänker ha någonting med oss att göra och lämnar oss ingen information över huvud taget. Jag skulle vilja att rådets ordförande ställde en del mycket vassa frågor till vissa medlemsstater och vissa företag. Det är många andra inblandade också. Nu har jag lagt fram mina två argument om VM och omfattningen av investeringar i Burma.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag lyssnade uppmärksamt på det som kommissionär Marín sade. Jag lyssnade med stor uppmärksamhet eftersom just detta visar, ännu en gång, hur Europa när det gäller två olika frågor - dvs. Nigeria och Burma - är fullständigt impotent.
Vad är det som händer i Nigeria? Denna blodiga juntans militära makt - en junta, som kommissionär Marín kallade den, för att inte säga diktatorer - med en president som valdes och sedan inte hördes av, med Ken Saro-Wiwa och andra företrädare för Ogoni som avrättats, sprider sig nu till andra afrikanska länder. Det senaste är nyheterna om att de nigerianska militärerna har invaderat Sierra Leone. Redan flyr människor från sitt land framför denna militära invasion, som genomförs med den ursäkten att det är de, nigerianerna, som är den fredsbevarande styrkan i Afrika. Om detta hörde jag ingenting från er, herr kommissionär. Jag skulle med andra ord vilja veta om det i den kritiska dialog som kommissionären tänker ha med Nigeria även ingår den möjligheten att Nigeria skulle kunna bli en afrikansk fredsbevarare med afrikanska vapen.
Den andra frågan gäller Burma. Det är sant att vi inte vill släppa in landet i ASEAN och att det därför inte finns någon dialog mellan Europa och Burma, men det är också sant att det håller på att växa fram en falsk legitimering i det fördolda av den burmesiska diktaturen, med hjälp av vilken oppositionen har avskaffats, även här med hjälp av tortyr, arresteringar, summariska avrättningar och genom att sätta Nobelpristagare i husarrest. Inte heller när det gäller detta, herr kommissionär, har vi fått kraftfulla försäkringar från er eller från kommissionen.
Herr ordförande! Jag har just kommit tillbaka från Algeriet, där jag har underrättat mig om de mänskliga rättigheterna i ett land som har fallit offer för terrorismen, och jag vill här hedra alla offer för det här barbariet.
Jag håller självklart inte med kollega Dupuis, för jag är inte på något sätt lugnad vad gäller ödet för det stora antalet försvunna, tortyrens utbredning och hemliga arresteringar. Jag begär alltså att rådet och medlemsstaterna skall ta upp Algeriet bland prioriterade ärenden på nästa möte i Förenta nationernas kommission för de mänskliga rättigheterna. Och jag är fortfarande övertygad om att det inte skulle vara en bestraffning eller ett fördömande av Algeriet att skicka dit en speciell föredragande. Tvärtom, den här mekanismen som Förenta nationerna föreskriver och som används för länder där situationen är mindre oroande än i Algeriet, kommer att bidra till ett klarläggande och till att dödläget bryts.
Algeriet, det har vi konstaterat, är på väg mot demokrati, det stämmer. Det bör alltså kunna acceptera att områden som fortfarande är mörklagda, åtminstone just nu, öppnas för insyn. Det är också upp till oss att uppmuntra landet till att acceptera att respekten för universella värden och respekten för individen skall främjas.
Jag vill klargöra att den gemensamma resolutionen inte nämner, till skillnad från vad Dupuis sade, någon begäran om en internationell undersökningskommission.
Herr ordförande! Nigeria är verkligen ett genomruttet äpple i korgen med inte alltför felfri afrikansk frukt. Demokratiskt valda presidenter avsätts, politiska motståndare fängslas eller hängs. Även utanför landets gränser är den nigerianska regimen aktiv. Under Ecomog: s flagga strider nigerianska soldater mot militärjuntan i Sierra Leone; man påstår att det är för att återinsätta den demokratiskt valde presidenten Kabbah i hans ämbete, men det handlar snarare om Sierra Leones diamantfält.
Frågan är vad EU kan göra mot Nigerias regering. I november 1995 sköts det militära samarbetet och utvecklingshjälpen upp av rådet. I december samma år skärptes dessa åtgärder ytterligare något. Nu, när dessa åtgärder efter tre år inte har haft någon effekt, pläderar vissa i detta parlament för en oljebojkott. Det skulle slå hårt mot regimen eftersom den till 90 procent är beroende av inkomster från oljeexporten.
Emellertid, enligt de erfarenheter vi har av sådana bojkotter visar det sig att det framför allt är befolkningen som blir offer medan regimen, som man vill komma åt med bojkotten, ofta kan hålla sig kvar i åratal. På grund av den enorma fattiga minoriteten i Nigeria tvivlar jag på nyttan av en oljebojkott. Därför stöder jag en undersökning av möjligheterna för och följderna av inrättandet av ett oljeembargo. Därefter kan man överväga om ett sådant embargo skall införas. Jag anser dock att de befintliga sanktionerna som rådet har vidtagit mot Nigeria också måste efterlevas noggrant av detta råd.
Herr ordförande! Det burmesisiska folket förtjänar att vi i dag röstar ja till den resolution vi i dag debatterar. Regimen i Burma är en av de mest osympatiska diktaturerna i världen. Befolkningen förtrycks brutalt, och militärdiktaturen respekterar knappast en enda av de mänskliga rättigheterna. Burma är centrum för Asiens narkotikahandel. Där produceras årligen över 2 000 ton opiummassa, vilket räcker till 250 ton heroin, som exporteras till väst. Intäkterna förbrukas av diktaturen för att behålla greppet om makten. Den resolution som vi har framför oss i dag kräver i klara ordalag att utländska företag omedelbart sätter stopp för sina investeringar i Burma, och att EU snarast inför ekonomiska sanktioner gentemot Burma. Mottagaren av Europaparlamentets Sacharovpris, Aung San Suu Kyi, har uppmanat EU att vidtaga sådana åtgärder. Under perioden med apartheid i Sydafrika var det också de förtrycktas talesman som uppmanade omvärlden att lägga ekonomisk press på regeringen, medan företagen i väst kämpade emot. Nu drar företagen i de länder, som gick främst i kampen mot antiapartheid, fördel av den nya situationen. Man måste förstå att investeringarna i Burma är ett direkt stöd av militärdiktaturen. Burmaneserna skulle tjäna på om denna regim störtades, och ekonomiska sanktioner har tidigare visat sig vara mera effektiva än en kritisk dialog med en part som inte förstår begreppen.
Jag hörde Marín säga att spelet var förlorat med den kritiska dialogen, så jag väntar mig att det kommer ett uttalande från kommissionen om att man i stället kommer att sätta ekonomiska transaktioner i verket. Det skulle anstå både kommissionen och i synnerhet rådet, för jag tycker att det var ett något innehållslöst svar vi fick av Henderson om Burma.
Herr ordförande! En inledande anmärkning. Jag vill enträget be presidiet att ordna även gemensamma debatter så tematiskt som möjligt. Ty det är aningen komplicerat att få någon mening med det hela mitt i Burma, Nigeria och det 54: e mötet för kommissionen för de mänskliga rättigheterna i Genève. Detta säger jag också med tanke på att vi har åhörare.
(Applåder) Men låt mig säga något om den 54: e kongressen med FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna i Genève. Denna FN: s kommission för de mänskliga rättigheterna sammanträder varje år. För många är den ett hopp, men den gör också många besvikna. Men för oss, för Europeiska unionen - det vill jag här också mycket tydligt understryka - är den en prov på hur långt man menar allvar med den egna politiken som rör de mänskliga rättigheterna och hur långt man genomför sina egna teser. Desto mer bestörta var förra året många länder, framför allt Danmark, när några stater i Europeiska unionen inte längre stödde den resolution om Kina, som lämnats in året innan med mycken möda.
Nu möter det naturligtvis inte några hinder för något land att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna inom det egna området. Om detta verkligen är fallet, så kommer vi inte att vara de sista som fastställer det.
Även detta år föreligger det ett resolutionsförslag, som uppmanar rådet att göra gemensamma prioriteringar i Genève. Listan på länder som kritiseras för sin politik rörande de mänskliga rättigheterna är fortfarande mycket lång, alltför lång. Endast några exempel: Algeriet, Irak, Iran, Nigeria, Kongo. Dessutom finns det problem, exempelvis den internationella människohandeln, i synnerhet med kvinnor och barn.
Men vi ger trots detta inte upp hoppet om att Europeiska unionen här skall visa sig från en gemensam stark sida, ty bara då kan vi också uträtta någonting. Detta är riktat både till ordföranden i rådet och till kommissionens representanter. Just med tanke på Europeiska unionens utvidgning österut borde vi ta dessa frågor på allvar och jämföra vår egen hållning med de kriterier, som vi fastställer för andra stater. Detta gäller framför allt under det 50: e året som deklarationen om de mänskliga rättigheterna existerar, och den vill vi ju också utvidga med en internationell domstol för mänskliga rättigheter. Jag anser att det framför allt är en uppmaning till oss själva.
Herr ordförande! Parlamentet, som många gånger har tagit upp frågan om brotten mot de mänskliga rättigheterna som militärjuntan i Burma gör sig skyldig till, måste på nytt återkomma. I denna vår kritik är vi inte ensamma. Såväl Förenta nationerna som USA och många andra länder har under senare tid på nytt reagerat.
Aung San Suu Kyi är demokratiskt vald med en överväldigande majoritet, över 80 procent, men förvägras att överta ansvaret och sitter fortfarande i husarrest. Många politiker sitter fängslade av politiska skäl och vägras sina demokratiska rättigheter. Politiska möten förbjuds, och fortsatta övergrepp pågår mot etniska minoriteter, bl.a. dödades 400 bybor i maj och juni förra året. Det finns dessutom ett starkt samband mellan militärregimen och drogproducenterna; det mesta av världens heroin kommer ju från Burma.
Aung San Suu Kyi har flera gånger bett att det internationella samfundet skulle införa politiska och ekonomiska sanktioner mot Burma, något som president Clinton beslöt om i maj förra året då nyinvesteringar i Burma förbjöds. Men multinationella oljebolag, även europeiska sådana, t.ex. Total, fortsätter att stödja militärregimen. Oljebolagens investeringar utgör den största främmande valutan i landet. Därför är det viktigt att parlamentet med kraft på nytt fördömer diktaturen i Burma och kräver att mänskliga rättigheter garanteras, så att Aung San Suu Kyis friges från husarresten och FN: s rapportör utan villkor får genomföra sitt uppdrag.
Det är bra att rådet har beslutat att inte acceptera Burmas deltagande i möten mellan EU och Asean till dess att situationen för de mänskliga rättigheterna har förbättrats i Burma. Men parlamentet kräver nu att rådet besvarar Aung San Suu Kyis krav på ekonomiska sanktioner mot militärjuntan genom att avbryta alla handels- och turistförbindelser mellan EU och Burma, och genom att stoppa investeringar i Burma av europeiska företag.
Rådets företrädare, Henderson, sade tidigare att ni från rådets sida var beredda att vidta ytterligare åtgärder. Vilka initiativ är ordförandeskapet berett att ta för effektiva ekonomiska sanktioner och för att främja demokratin i Burma?
Herr ordförande, kära kolleger! Vi är inte någon världsregering och vi, Europeiska unionen, är inte heller någon världspolis. I det historiska ögonblick vi genomgår nu hör detta regerande, detta polisiära utövande, till en annan union. Men med våra begränsningar har vi gjort mycket, Europeiska unionen och framför allt Europaparlamentet, i vår politik för att försvara de mänskliga rättigheterna. Emellertid har inte denna politik samordnats för att visa upp en enhällighet mellan de partier som utgör Europeiska unionen, i debatterna i Förenta nationerna om dessa frågor. Summan av svaga röster har ofta mindre effekt än en enig och mer kraftfull röst. Detta har inte Europeiska unionen visat exempel på.
Å andra sidan finns det en stor ringaktning för Förenta nationernas resolutioner, vilket många gånger gör dess beslut mindre trovärdiga. Det aktuella fallet med Irak och vårt historiska fall, Östtimor, är exempel som bekräftar denna ringaktnng. Jag skulle kunna räkna upp ett tiotal av dessa, men ledamöterna känner till detta bättre än jag.
Jag anser att Europeiska unionen har rättigheten och framför allt skyldigheten att kämpa för Förenta nationernas anseende, och uppmärksamma dessa faktorer. Detta är det positiva som kommit ut av de frågor som har ställts till rådet och kommissionen av några av mina kolleger.
Herr ordförande, mina damer och herrar, högt ärade herr kommissionär! Vad får debatter i Europaparlamentet om de mänskliga rättigheterna för effekt? Uppmärksammar de bara problemen, och försvinner sedan in i arkiv, eller bidrar de med eftertryck till försök till lösningar långt utanför Europa? Lägger de fram besvär rörande iakttagandet av de mänskliga rättigheterna, bidrar de till undanröjande av missförhållanden, ger de rent av mod åt de krafter vars humanitära, ekologiska eller ekonomiska arbete bör understödjas? Kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Burma fortsätter med oförminskad kraft. Misshandel, fängslanden, tvångsarbete och slavhandel äger rum. Segraren i de demokratiska valen för över nio år sedan, fredspristagaren Suu Kyi, befinner sig de facto fortfarande i husarrest.
Burma är väl i dag den största opiumproducenten i hela världen, och befinner sig milsvitt från varje samarbete med andra stater när det gäller drogbekämpning. Jag kan alltså bara upprepa kravet i mitt tal i mars förra året: Avbrott i tullpreferenserna för Myanmar. Även om denna åtgärd ekonomiskt sett är mycket liten, måste den förlängas för fjärde gången, men enbart detta räcker inte. Europeiska unionen är och förblir en värdegemenskap. Iakttagande av demokrati och mänskliga rättigheter hör till våra främsta principer. Vi är ingen massa som kan manövreras, som låter sig missbrukas till taktiska lekar. Den som engagerar sig för kränkningar av de mänskliga rättigheterna, hamnar på intet sätt under påbudet om att man inte skall blanda sig i så kallade inre angelägenheter. Med hjälp av ekonomiskt tryck måste vi utöva politiska påtryckningar på kuppregimen. Vi måste uppnå sanktioner som leder vidare. Liksom amerikanerna i USA måste äntligen även européerna få företagarna att inte längre investera i Burma. I anslutning härtill kommer tre frågor till Europeiska kommissionen.
Herr kommissionär Marín! För det första, vilka chanser anser ni att ett sådant investeringsembargo har? För det andra, är enligt er synpunkt europeiska företag beredda till sådana åtgärder? För det tredje, vilken möjlighet ser ni att förhindra europeiska företag från att fylla ut det vakuum som amerikanska företag lämnar efter sig?
Tack så mycket, herr Thomas Mann. Enligt vad vi har kommit överens om skall jag nu genast ge ordet till de som har begärt det. Jag vill dock be ledamöterna att, då vi befinner oss i en relativt originell process, formulera enkla, korta och klara frågor och som företrädesvis tar upp ämnen som rådet inte redan har svarat på.
Herr ordförande! Jag skulle bara vilja fråga rådets ordförande om han skulle vilja vara så vänlig att besvara min fråga rörande betydelsen av avstämningspunkter och referenser som vi kan bedöma övergångsprocessen i Nigeria utifrån.
Jag uppskattade historien av vad som har hänt men jag skulle verkligen vilja veta vad rådet avser att göra härnäst. Jag vet att kommissionen är mycket angelägen om att vi har sådana avstämningspunkter, och jag undrar om rådet stöder den uppfattningen.
Jag skulle också vilja fråga kommissionen om den förstår vad det betyder att vi skall ha en hel del av aktiviteter från icke-statliga organisationer i Burma. Jag finner det djupt oroande och jag skulle vilja att kommissionären förklarar exakt vad det betyder.
Herr ordförande! Rådets ordförande har vackra översikter, fakta och siffror om de länder som vi behandlat, men har inte gett några svar. Jag hoppas att han kommer att läsa det fullständiga förhandlingsreferatet ordentligt och då förmodligen kommer att svara på ett annat sätt. Jag tycker det är beklagligt att det har gått litet på tok på det här sättet. Min specifika fråga som jag inte fått något svar på vad beträffar Burma är: vad kommer ordförandeskapet att göra med inbjudan till ASEM-länderna till ASEM ministerial meeting ? I alla fall, vad man kommer att göra med Burma i det sammanhanget.
Min kompletterande fråga handlar också om Burma. Förenta staterna har alltså beslutat om ett investeringsstopp, således en ansats till en ekonomisk bojkott. Följden är att europeiska företag håller på att ta över de amerikanska företagens uppgifter. Där amerikanska företag drar sig tillbaka träder vissa europeiska företag in. Vad kommer ministern att göra, tillsammans med kollegerna i Europeiska ministerrådet, för att motverka detta och för att skapa enighet med Amerika i Burma?
Herr ordförande! Jag måste upprepa en del av min frågeställning, eftersom rådet inte har besvarat den. Jag frågade om det brittiska oljeföretaget Premier Oil i september 1997 kungjort sin avsikt att köpa delägarskapet i ett naturgasprojekt i Yetagun från det amerikanska företaget Texaco, efter att det senare hade beslutat dra sig tillbaka från Burma. Nu har det ju allmänt bekräftats igen: Vi fördömer regimen. Men hur förhåller sig nu det brittiska ordförandeskapet - det var min tidigare fråga - till detta möjliga köp? Det skulle vi egentligen gärna vilja ha ett svar på. Likaså - detta som tillägg till kommissionen - på frågan om tvångsförflyttningen av flyktingar från Thailand tillbaka till Burma. Finns det där i fortsättningen någon humanitär hjälp, som garanteras av EU?
Herr ordförande! Bara för att återgå till de argument jag lade fram tidigare, hur förenar rådets ordförande sportförbudet för Nigeria med godkännandet för VM i fotboll, vilket har möjliggjort massvis med kontakter med Nigeria? Abacha måste vara mycket nöjd med det!
Vad gäller Burma skulle han vilja lämna någon förklaring om europeiska företag som investerar så starkt i Burma? Jag gav Total som ett exempel. Hur rimmar det med uttalandet av Robin Cook avseende nya etiska och mänskliga rättigheter?
Herr ordförande! Jag skulle vilja stödja den fråga som ställdes av fru Kinnock om avstämningspunkter. Det fanns också i resolutionen, som vi enades om bland grupperna, en serie åtgärder som vi vill att Europeiska rådet skall gå med på att vidta. Jag syftar i synnerhet på artikel 9 i resolutionen, som jag är säker på att rådets ordförande har framför sig. Jag vill veta om vi kommer att få se några åtgärder eller om vi bara skall tala om att förlänga den nuvarande situationen.
Jag skulle vilja ta upp en procedurfråga. Man sade mig att parlamentet ville att jag besvarade de skriftliga frågorna och att det skulle finnas möjlighet till debatt om de frågorna. Jag besvarade de skriftliga frågorna, men därefter ställdes tilläggsfrågor av de ursprungliga frågeställarna. Jag fick inget förhandsmeddelande att jag skulle vara tvungen att besvara dem. Jag klagar inte över det, men jag föreslår att jag tar frågorna som vi gör under frågestunden och besvarar dem som där, eftersom jag inte avser att lämna skriftliga svar i framtiden för resten av ordförandeskapet. Jag vill inte binda framtida ordförandeskap vid detta förfarande, men jag tänker inte göra bägge delarna. Antingen besvarar jag frågorna som de har ställts eller så besvarar jag de skriftliga frågorna eftersom det man bett mig om att göra är att behandla samma sak igen. Jag gör det med glädje i dag, men jag tänker inte göra det igen i framtiden - med ert stöd, herr ordförande. Jag skulle vilja göra det ena eller det andra. Det är en utvidgning av frågestunden. Om parlamentet vill att frågestunden skall vara längre och därmed ha mindre tid för debatt, så är det okej för mig. Men vi måste verkligen skärpa upp förfarandet.
Nu skall jag ta upp de olika ämnen som har framförts, och de är ganska många. Jag skall försöka koppla samman dem där jag kan.
För det första, vad gäller sportförbudet för Nigeria, har ett undantag gjorts för Nigeria i VM i fotboll eftersom den franska regeringen hade ett tidigare arrangemang med FIFA, som band dem kontraktsmässigt. De stödde ett sportförbud utifrån förutsättningen att det tidigare åtagandet med FIFA skulle respekteras. Rådet gick med på detta.
Nästa fråga om Nigeria från André-Léonard var: skulle Nigeria ligga högst upp på dagordningen för mänskliga rättigheter? Svaret på det är att det borde det och jag hoppas att det kommer att bli så. Vi kommer att arbeta för att sätta Nigeria högst upp på dagordningen i diskussionerna i Genève senare i år.
Vad gäller frågan från Lenz om utvidgning, framgår det klart av Köpenhamnkriterierna att uppfyllande av demokratiska mål och infriande av åtaganden om mänskliga rättigheter är en del av utvidgningsprocessen. Amsterdamfördraget tar hela frågan om mänskliga rättigheter vidare i preambeln och förstärker behovet för alla EU-länder att upprätthålla den högsta möjliga standard för mänskliga rättigheter. Det är en del av utvidgningsdialogen. Alla de länder som vill gå med i Europeiska unionen är medvetna om det förfarandet. När jag besökte en del av de länder som vill gå med, som förbereder sig för Storbritanniens ordförandeskap, tog jag upp dessa frågor med dem. Om de inte var medvetna om dem tidigare så är de definitivt medvetna om dem nu.
Vad gäller frågan om Burma, så finns det inget investeringsförbud. Det finns ett antal olika typer av politik på plats. I mitt första anförande hänvisade jag till avbrytandet av preferentiell handel för burmesisk jordbruks- och industriexport till Europeiska unionen. Trots att det är ett förbud, är det främst en uppmuntran till Burma att bättra sig. Inga ytterligare förbud gäller, men jag kan nämna från Förenade kungarikets sida, att vi definitivt skulle vara redo att bli tuffare i vår inställning till Burma. Om andra kolleger skulle vilja förena sig med oss i rådet i den frågan, skulle det kunna leda vidare. Att avråda från turism och stoppa handelsfrämjande åtgärder är en utgångspunkt här. Vi skulle verkligen vilja föra upp detta på rådets dagordning och hoppas i framtiden åstadkomma stöd från våra andra kolleger.
Återigen, vad avser förbindelser med Förenta staterna, skulle vi vilja samarbeta med dem så att inte varje initiativ som tas av Europeiska unionen undermineras av Förenta nationerna. Det är viktigt att ha den dialogen.
Nu går jag vidare till frågan om avstämningspunkter, som togs upp av Kinnock, Macartney och Howitt. Det är ett mycket klokt förslag. Jag skulle vilja berätta för parlamentet att frågan kommer att finnas på dagordningen vid nästa expertsammanträde mellan EU och Nigeria, vilket kommer att sammankallas av kommissionen i mars i Bryssel. Resultatet av det mötet kommer att ligga till grund för rådets beslut i den frågan vid ett senare möte i rådet.
Vad gäller frågan som ställdes av Bertens om ASEAN, tror jag inte att Burma kommer att närvara vid ASEAN-konferensen, så frågan är inte aktuell. Maij-Weggen tog upp frågan om USA-kopplingen. Jag har redan besvarat den frågan.
Vad gäller den frågan som ställdes av Telkämper om huruvida biståndet kommer att påverkas, är svaret på det nej, men jag skulle vilja fråga några tjänstemän först och därefter kan jag ge honom ett definitivt svar skriftligen senare. Kommissionen kanske kan ge ytterligare information om det.
Herr ordförande! När det gäller de klarlägganden som några av ledamöterna ville ha angående Burma, så är det inga problem vad gäller de icke-statliga organisationerna. Vi skall fortsätta arbeta. Jag måste till och med tillstå att vi just i förrgår började analysera hur vi skall ingripa i frågan om de burmesiska flyktingarna som utvisas till Thailand, för det är ett nytt problem som är på väg att blomma upp i området. Följaktligen kommer inte avsaknaden av kritisk dialog med Burmas militärjunta hindra kommissionen från att fortsätta utveckla sina program inne i landet, förutom, självfallet, om militärjuntan helt enkelt beslutar stoppa dem, men då skulle det handla om en annan sorts konflikt.
Man frågade mig också, apropå mänskliga rättigheter, om kommissionen kunde överväga ekonomiska sanktioner eller embargon. Vad gäller just Burma föreslog kommissionen, som Henderson sade, att landet skulle uteslutas från privilegiet som det allmänna generaliserade preferenssystemet innebär. Och det är allt, med tanke på att samarbetsavtalet med Burma också är avbrutet och att möjligheterna för Burma att, genom ASEAN, dra nytta av något av gemenskapens program har avvisats av kommissionen och, som vi redan sagt, kommissionen inte kommer att ta initiativ för att utvidga avtalet från 1980 till fördel för Burma. Vi kommer, självfallet, inte att göra detta tills rådet ger order om motsatsen. Men det kommer inte att ske genom ett initiativ från kommissionen.
Jag skulle, herr ordförande, vilja göra en allmän kommentar som jag är rädd för att göra då jag fruktar bli missförstådd. Politiken kring de mänskliga rättigheterna måste förbättras avsevärt, för att det är uppenbart att det förra året uppstod en situation som var mycket svår att förklara för allmänheten, - ni vet alla vad jag talar om. Och man tog en serie beslut vad gäller ett stort land som bröt den Europeiska unionens enighet och samstämmighet. Allmänheten anser att de mänskliga rättigheterna och andra av gemenskapens politikområden tolkas eller bör tolkas i förhållande till investeringarna och medlemsstaternas bytesbalans. Sådan är investeringen, sådan är medlemsstaternas bytesbalans och så skall man tolka den demokratiska klausulen. Det jag nu säger är något som vi måste revidera i framtiden, därför att detta är den negativa tolkning som man för närvarande gör. Men vad gäller dessa debatter är jag överens med Henderson: inte heller Europaparlamentet bör upprepa det misstaget - jag talar om hans inläggdärför att, och det är detta som jag inte vågade säga, och jag säger det med respekt, för att mana till eftertanke, en stor del av er har begärt förklaringar till varför ett företag från ett annat land, med en annan nationalitet, gjort en investering i ett land med problem. Och om leken kring de mänskliga rättigheterna också i Europaparlamentet skall gå ut på - jag säger det med respekt - att säga " ditt lands företag har investerat i det här landet" , och att en annan ledamot svarar " och ditt lands företag har investerat i ett annat" , så tror jag att alla, rådet, kommissionen och parlamentet, kommer att göra de mänskliga rättigheterna en björntjänst. Och eftersom situationen i nuläget är mycket svår, för det är sant att man i vissa lägen använder sig av dubbla standarder, dubbla åtgärder, ett dubbelt språk, så tror jag att det vi alla måste göra är lugna ner situationen och försöka återfå, så snart som möjligt, en samstämmighet i frågan om mänskliga rättigheter.
Ursäkta mig för denna precisering men jag tycker att detta är något som kommissionen borde påpeka därför att vi, självfallet, inte kan sätta i gång en aktiv politik som går ut på att straffa det eller det företaget för att till slut förvandlas detta, som ni förstår, till en fråga som inte är möjlig att hantera politiskt.
Tack så mycket, kommissionär Marín.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Situationen i Albanien
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalanden av rådet och kommissionen om situationen i Albanien och resultaten av trepartsdelegationens besök.
Herr ordförande! Europeiska unionen är engagerat i att hjälpa Albanien att åstadkomma försoning och en återgång till normala förhållanden. Unionens politiska dialogsammanträde med Albanien förra månaden är ett viktigt tecken på det. Men huvudansvaret för denna återhämtning vilar hos albanerna själva, regeringen och oppositionen och, i synnerhet, det albanska folket.
Unionen välkomnar de positiva steg som hittills har tagits av regeringen och dess engagemang för att återställa lag och ordning, samt politiska och ekonomiska reformer. Överenskommelsen med IMF är ett viktigt steg framåt. Unionen uppmuntrar den fortlöpande demokratiska reformprocessen som även omfattar rättssystemet. Det är viktigt att en ny konstitution antas efter en bred diskussion, och unionen välkomnar de konstruktiva synsätt som Albanien intar i regionala frågor, i synnerhet i Kosovo.
Det är viktigt att regeringen arbetar på att bygga upp en verklig icke-politisk byråkrati. De nödvändiga nedskärningarna i offentliga finanser som man enades om med IMF bör vara rättvisa och syfta till att främja en hög grad av professionalism och opartiskhet. Men Europeiska unionen är oroad över viktiga albanska oppositionsgruppers vägran att delta i den demokratiska processen och bidra i den gemensamma satsningen på att bygga upp landet igen.
Unionen uppmanar Demokratiska Partiet och dess allierade att fullt ut delta i arbetet i parlamentet, inklusive antagandet av den nya albanska konstitutionen. Unionen välkomnar besöket av parlamentsledamotstrojkan i Tirana i förra månaden och uppmanar regering och opposition att leva upp till dess rekommendationer. Det är viktigt att det samarbete som erbjuds av Berisha blir verklighet. De albanska myndigheterna måste arbeta nära samman med Europeiska unionen för att garantera ett så effektivt bistånd som möjligt.
Europeiska gemenskapens bistånd till Albanien mellan 1991 och 1996 uppgick till 557 miljoner ecu. Europeiska unionen avsatte omkring 100 miljoner ecu till vid den internationella givarkonferensen i oktober 1997. Genom Phare-programmet 1998 kommer ytterligare 42 miljoner ecu att ställas till förfogande. Europeiska gemenskapens kontor för humanitärt bistånd har bidragit med betydande summor humanitärt bistånd till Albanien. I december förra året offentliggjorde den projekt uppgående till mer än 10 miljoner ecu till hjälp för sårbara delar av befolkningen. Detta är utöver de hundratals miljoner amerikanska dollar som årligen avsätts av Europeiska unionens medlemsstater vid givarkonferensen i Bryssel.
Herr ordförande! Kommissionen delar helt och fullt rådets ordförandeskaps åsikt om situationen i Albanien. Det är sant att det skett stora förbättringar under andra halvan av 1997 vad gäller ekonomisk stabilisering och lag och ordning. Men situationen vad gäller säkerhet är fortsatt oroande och vapeninsamlingen har inte varit särskilt effektiv hittills. Framför allt består stora politiska spänningar mellan de viktigaste krafterna, och man måste erkänna att Albanien, för närvarande, har långt kvar till en genuint demokratisk kultur.
Dock är den främsta oppositionskraftens, Demokratiska Partiet, medverkan i parlamentet och i författandet av konstitutionen av yttersta vikt. Utan den nödvändiga politiska stabiliteten skulle alla återhämtnings- och reformförsök i landet, såväl från albanerna själva som från de internationella bidragsgivarna, vara allvarligt hotade och i detta sammanhang är kommissionen att gratulera för Europaparlamentets, Europarådets och OSSE: s parlamentariska församlingars gemensamma, nyss genomförda, uppdrag, därför att vi tror att det är ett nödvändigt uppdrag som bekräftat accepterandet av valet från juni-juli 1997 och det sittande parlamentets legitimitet, och som gett ett brett stöd för den process med författandet av en konstitution som startats av regeringen.
Som ett resultat av uppdraget överväger äntligen det Demokratiska Partiet att återvändande till parlamentet, och regeringen verkar fast besluten att medverka till en normalisering av det politiska livet, men det är ingen tvekan om att man måste bibehålla pressen på alla parter för att gå framåt i det politiska och parlamentariska samarbetet.
Kommissionen är helt överens med de förslag som resulterat från det triparlamentariska uppdraget. Och inom ramen för det tredje gemensamma programmet Europeiska gemenskapen/Europarådet för Albanien, till ett värde av 1, 5 miljoner ecu, vill man stödja Venedigkommissionens arbete vad gäller författandet av grundlagen. Detta program innefattar också stöd till domarskolan, utvecklingen av det rättsliga ramverket, upprätthållandet av lagen, utveckling av normerna kring mänskliga rättigheter och reformen av det juridiska systemet och den lokala administrationen.
Sambandet mellan allt detta och administrationsreform-programmet, som är ett annat nyckel- alternativ inom Phare-programmet, är uppenbar. Och inom ramen för de beslutade åtgärderna är ett första hoppingivande resultat regeringens godkännande av en lag som förvandlar den statliga servicen till en högre juridisk myndighet. Och även förberedandet av en lag som skall ligga till grund för omorganiseringen av Justitiedepartementet och av en grundläggande budgetlag, som skall utgöra de två grundläggande stegen - rättvisa och budget - för reformen av den offentliga administrationen.
Å andra sidan är det, inom processen för den offentliga administrationen, viktigt att man genomför de personalnedskärningar som redan avtalats med Bretton Woods institutionerna, samtidigt som man bibehåller de nödvändiga professionalitetskriterierna. I detta sammanhang håller man just på att godkänna ett dekret om transitoriska åtgärder vad gäller kontrakt och avsked, som skall revideras av experterna.
All denna lagstiftning - jag nämner den punktligt då den utgör en del av den avtalade villkorligheten inom Phare-programmets budgetbidrag - skulle, om den uppfylldes, frigöra en första del om 9 miljoner ecu. Just förra veckan genomfördes ett identifieringsuppdrag från kommissionens sida för att se hur den politiska normaliseringen av landet fortskrider.
Vad gäller ett dramatiskt problem, som skapades av pyramidspel och bankbedrägerier i Albanien, har det redan, inom ramen för Internationella Valutafonden och Världsbanken, vilka redan påbörjat sin uppgift, utnämnts administratörer och auditörer för de bolag som gick i konkurs.
Det måste dock erkännas att det finns ganska många hinder för genomförandet av de åtgärder man vidtagit för att avhjälpa denna situation, som skapades av pyramidspel. Kontrollen och utfrågningarna är svårgenomförbara på grund av det dåliga samarbetet mellan bolagen och administratörerna och de juridiska instanserna. Detta ämne -som är mycket känsligt och har en stor social genomslagskraft- skall behandlas grundligt vid ett samordningsmöte, den 23 februari, med Världsbanken som ordförande och i samarbete med Internationella Valutafonden. Kommissionen vädjar inför den albanska regeringen om att den skall underlätta de internationella administratörernas arbete, och detta är avgörande för att de rättsliga instanserna skall uppnå resultat, i och med att detta skulle göra det möjligt för Internationella Valutafondens akutprogram och förhandlingarna med fonden att bli verklighet, vilket, självfallet, skulle placera Albanien i en normaliseringsmodell, åtminstone vad beträffar dess internationella ekonomiska förbindelser.
Herr ordförande! Jag hade äran att tillsammans med Pack ingå i delegationen som för första gången, tror jag, i vårt parlaments historia, var en delegation från tre olika parlament. Detta är något enastående, och vi kan verkligen vara nöjda, men vår tillfredsställelse över resultatet från detta uppdrag får inte leda till att vi känner oss lugna vad gäller situationen i Albanien, eftersom, vilket kommissionär Marín just har påmint oss om, situationen fortfarande är oroande ur ekonomisk synpunkt och när det gäller säkerheten. Vi måste inse detta: i Albanien pågår en utveckling där ingen ännu vet vem som kommer att segra. Å ena sidan finns det de som vill se en nationell försoning och en demokratiska normalisering, och å andra sidan finns det fortfarande de som vill ta revansch efter valproceduren.
Det är sant att det i dag, jämfört med situationen för ett år sedan, då det rådde inbördeskrig, finns ett parlament och en regering och man försöker verkligen få ordning på saker och ting. Det är sant att situationen har förbättrats, men om man inte snart i parlamentet kan återupprätta en väv av samarbete och insikt hos regering och opposition när det gäller den nya konstitutionen, om det inte finns samarbete i parlamentet, så betyder det att man förbereder konflikter i landet som ligger utanför parlamentet och att de vapen som använts inte kommer att vara diskussion och demokrati. Varje dag rapporterar pressen om nyheter som lyckligtvis inte når de internationella sidorna, eftersom det rör lokala episoder med döda och skadade, samt sammandrabbningar där de skyldiga många gånger kan vara svåra att identifiera.
Det konsitutionella dödläget i Albanien var det viktigaste skälet till vårt uppdrag. För att man skall kunna utarbeta en konstitution krävs det samarbete mellan samtliga politiska partier. Oppositionen har emellertid hittills inte deltagit i arbetet inom utskottet för institutionella frågor och därvid angivit som motiv - och detta är oroande - att parlamentet saknar den moraliska behörigheten att utarbeta den nya konstitutionen. Med vår delegation från tre parlament har vi försökt övertyga alla våra samtalspartners om att ett parlament som bildats efter ett - svårgenomförbart ja, men ändå allmänt godkänt - val, är ett legitimt parlament även när det gäller att utforma den nya konstitutionen.
Vi har därför påpekat att man måste bryta dödläget. Det verkar som om våra ord har fått en ny uppmärksamhet och vi fick intrycket, vilket kommissionär Marín nyligen påminde om, att det under dagarna som omedelbart föregick vårt besök har framkommit nya politiska faktorer. Trots detta har de deklarationer som gjordes omedelbart efter vårt besök ännu inte lett till några konkreta resultat och vid vår återkomst fanns det fortfarande inga tecken inom parlamentet och utskottet för institutionella frågor att man var beredda att arbeta tillsammans med den nya konstitutionen. Det rör sig med andra ord bara om deklarationer. Vi måste ändå insistera på att rådet och kommissionen låter vår trepartsdelegation åtföljas av nya konkreta åtgärder. Jag har hört positiva kommentarer om detta.
Vi som är ledamöter av detta parlament måste uppfylla två löften som vi har avgivit i kammaren: för det första att tillsätta en ny internationell grupp av rådgivare med uppgiften att bidra till en beskrivning av inslagen i den nya konstitutionen. För det andra - en aning ovanligt, men om man tänker på bakgrunden förstår man lätt varför det har avgivits, - gäller övervakningen av det albanska parlamentets arbete. I ett läge som är ganska känsligt, har vi med andra ord försökt uppfylla behovet genom att de tre parlamentariska organisationerna, tillsammans med det albanska parlamentet, ser till att övervaka arbetet.
Men det krävs också annat. Som ett exempel, och här vänder jag mig särskilt till kommissionär Marín och rådets ordförande, anser jag att man måste vara på plats, för om den nationella regeringen har goda avsikter, så kan man inte bortse ifrån att dess sympatisörer i hela landet har samma goda avsikter att verka för en nationell försoning. För att använda en liknelse, det pyr fortfarande under askan! Man måste med andra ord se till att demokratin får fotfäste i landet, dvs. på lokal nivå. Jag har hört talas om initiativ som kommissionen skulle kunna stödja ekonomiskt. I det sammanhanget vill jag föreslå en finansiering i avsikt att starta ett system med vänorter mellan kommuner i Albanien och i våra medlemsstater, så att man genom dessa vänortskommuner kan skapa ett nät av kontakter som kan få demokratin att spira från grunden över hela det albanska territoriet och så att man kan besegra frestelsen att ta till vapen och man får till stånd en allmän vilja till försoning.
Herr ordförande, högt ärade kolleger! Jag kan helt och hållet skriva under på 98 procent av dina uttalanden, Renzo. Det är inte så ofta det händer, att våra båda sidor är så överens, men när det gäller det som du säger om Albanien, är jag verkligen helt överens med dig.
Det är ett faktum - Renzo och jag var de två deltagarna från detta parlament vid försoningsförsöket med tre parter - men det är ett faktum att någon försoning i detta land mellan de fientliga lägren ännu inte har uppnåtts och inte kommer att uppnås på länge. Den undermineras ständigt av båda sidor.
Redan språket är avslöjande. Där kallar oppositionsledaren parlamentet för ett kalasjnikovparlament. Där kallar premiärministern offentligt oppositionen för en politisk terrorgrupp och dess anförare för brottslingar med immunitet. Ur detta kan knappast någon gemenskap spira. Likadant som den dåvarande socialistiska oppositionen gjorde för två år sedan, så bojkottar den konservativa oppositionen nu parlamentet. Vi har alltid gjort det otvetydigt klart att en återgång till parlamentet är ovillkorlig och viktig även för oppositionspartiet, ty endast där kan de vinna gehör från oss.
Den gemensamma åtgärden, som Imbeni redan har sagt, var viktig. Den var unik i sitt samarbete, och därför hade den också en mycket stor betydelse för den albanska allmänheten och för de politiska representanterna. Vi har alla lyssnat, och i våra slutsatser tagit hänsyn till alla åsikter i inrikespolitiken.
Resultaten var bl.a. för det första att den demokratiska plats där beslut skall äga rum är parlamentet, och därför måste Demokratiska Partiet återvända dit.
För det andra: Detta parlament måste ändå garantera värdigheten för den enskilde ledamoten och ta hänsyn till de demokratiska spelreglerna, och till detta bör representanter för OSSE eller från Europarådet hjälpa till med observation.
För det tredje: Vi förväntar oss naturligtvis också att personalen, som arbetat med styrningen av anslagen, framför allt på det rättsliga området - och det har ni berört, herr kommissionär - som under de senaste åren redan skolats med våra pengar, inte nu godtyckligt ställs på gatan, utan att man använder sig av deras erfarenheter.
För det fjärde: Albanien behöver en konstitution, också just för viktiga investeringsprojekt. Enligt gällande rätt skall det parlamentariska utskottet utarbeta ett utkast till konstituion, den skall antas med två tredjedelar i parlamentet och sedan skall - det har man förpliktat sig till - en folkomröstning besluta om den. Jag tror att man även måste förbättra sammansättningen lite grand av den kommission som skall göra det.
De senaste dagarnas nyheter rapporterar å ena sidan om illegala polisövergrepp på anhängare av Demokratiska Partiet, å andra sidan framställs samma intermezzo som målmedveten provokation från det demokratiska partiet gentemot polisen. Jag är inte i stånd att säga vad som är rätt. Det är mycket svårt att urskilja det härifrån, men det bevisar en sak, nämligen att fronterna mellan de politiska lägren är mycket hårda och nästan tycks oövervinneliga, och att politikernas språk är våldet. En gemensam åtgärd, som den vi företog, kan man göra en gång. Vi kan inte göra det på löpande band. Som ni helt riktigt har sagt, herr kommissionär, är det en uppgift för de ansvariga politikerna i Albanien att nu äntligen ta sitt öde i sina egna händer, och om det på något sätt är möjligt, detta gäller både rådet och kommissionen, ber jag enträget om inte bara milda, utan verkligen energiska påtryckningar från dessa båda, så att man äntligen sätter sig ner för att försonas, till gagn för det plågade albanska folket.
Herr ordförande! Situationen och framtiden för Albanien har ofta varit föremål för diskussioner i den här salen och många gånger har diskussionerna varit häftiga. I dag presenterades väl avvägda och konstruktiva gemensamma ståndpunkter. De kan framför allt tillskrivas vårt ad hoc-utskott, med Imbeni och Pack, som utförde ett lyckosamt besök i Tirana nyligen. De försökte återinföra oppositionen i parlamentet och lyckades med ett första närmande vad gäller oerhört känsliga frågor, som t.ex. utformningen av den nya konstitutionen och annat. De är båda värda särskilda gratulationer. Alla vi i utskottet för utrikes-, säkerhets- och försvarsfrågor gratulerade dem för övrigt verkligen från djupet av vårt hjärta.
Situationen i Albanien - och det har sagts många gånger - är fortfarande bräcklig, med spänningar, även om vissa framsteg har noterats. Incidenter sker fortfarande, det sade Pack tidigare. Det demokratiska medvetandet enligt de västeuropeiska modellerna är ännu inte det huvudsakliga elementet i det offentliga livet, och har för övrigt aldrig varit det fram till nu.
Beträffande Europaparlamentet, långt från eller vid sidan av alla sympatier för den ena eller den andra sidan, måste vi fortsätta att stödja den sanna demokratiska processen i Albanien, att ge av vår erfarenhet och vårt stöd till de åtgärder vi kan och hjälpa landet att så snabbt som möjligt finna sin europeiska inriktning.
Vår gemensamma resolution bär både vår stämpel och uttrycker vår önskan och de mål som måste lyckas.
Jag vill slutligen, herr ordförande, fråga om Europaparlamentet kommer att underrättas om diskussionen ni sade skulle äga rum på måndag angående Albanien i Världsbanken.
Jag vill meddela att jag har mottagit sex resolutionsförslag i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen.
Herr ordförande! Jag måste säga att den gemensamma resolution som har cirkulerat är en text som, enligt min åsikt, kommer att få parlamentets helhjärtade stöd, eftersom den är väl avvägd och inte bara speglar gemensamma ståndpunkter utan även vår gemensamma oro inför händelserna i Albanien. Problemet har enbart koncentrerats, enligt min uppfattning, på återupprättandet av normala relationer mellan de politiska styrkorna i Albanien. Min åsikt är att detta bara kan lyckas med ett korrekt fungerande albanskt parlament. Händelser eller undersökningar som avser kriminella förseelser som skedde före händelserna förra året kan många gånger användas såsom rättsliga åtgärder mot politiska motståndare och detta måste undvikas.
Jag måste säga att förslaget som innehåller det som trepartsdelegationen kom överens om, och i vilken Pack och Imbeni deltog tillsammans med kolleger från Europarådet och Organisationen för Säkerhet och samarbete i Europa, är mycket viktigt och att man måste sätta samman en rådgivande grupp. Jag skulle vilja gå ännu längre och säga att denna rådgivande grupp måste utgöras, inte av akademiker, inte av speciella professorer utan av ledamöter som alternerar och som kan ge råd, utifrån en vardaglig grund, skulle jag vilja säga, gentemot det sätt på vilket det albanska parlamentet skall fungera. Man måste närma sig Albanien på ett mycket försiktigt sätt, främst på grund av de religiösa skillnader som existerar. Detta folk har sedan sekler tillbaka levt som en samlad enhet, trots de olika religiösa övertygelserna. Eftersom jag har bott i den här regionen, tror jag att om den här rådgivande kommittén tillsätts, skulle den utifrån vardagliga grunder kunna lyckas med mycket genom att ge råd angående de parlamentariska utskottens funktion, angående de frågor som kommer upp i parlamentet osv. Den skulle också ha tillfälle att skapa kontakter, och även, först och främst, ge råd angående utformningen av en ny författning som, enligt vad vi har hört, den nuvarande albanska regeringen föreslår att lägga fram inför det albanska folket vid allmänna val.
Jag önskar att allt skall gå väl. Jag hoppas det eftersom jag är optimist. Detta folk är värt en bättre lycka och ett helhjärtat och samstämmigt stöd från de europeiska folken och de europeiska regeringarna. Det räcker inte att kommissionen och rådet säger hur mycket pengar de ger, de måste stödja Europaparlamentets initiativ.
Herr ordförande! Jag tror att alla är överens på en punkt, och det är att Albanien för närvarande befinner sig i en krissituation. Problemen är fortsatt stora, vapnen är spridda - ungefär en och en halv miljon - maffian fortsätter att göra sina vinster - man beräknar att 6 miljarder dollar hanteras av den albanska maffian - situationen är fortfarande känslig när det gäller att återställa demokratin.
Jag tror att det finns en framkomlig väg, och det är den som antytts av kollegan Imbeni och som även stötts kraftfullt av Pack och som innebär att man insisterar på att den demokratiska väg som just har anträtts skall fullföljas med början i parlamentet, dvs. man måste utöva påtryckningar för att parlamentet skall kunna verka i full utsträckning. Och låt mig säga till rådets ordförande att till det normala återvänder man även med en ner omfattande, mer organisk politik.
Den albanska frågan kan inte ses frikopplad från övriga problem i ett område som är så känsligt. När, under toppmötet i Madrid, balkanfolk och albaner så att säga utestängdes av en säkerhetspolitik, av en försiktighetspolitik, som i stället borde varit global, då begick man ett misstag. Vi saknar inte instrument. Det finns instrument, NATO hjälper till att rekonstruera den albanska armén, Västeuropeiska unionen och OECD hjälper polisen att åter hitta den professionalitet som gått förlorad och det finns instrument för att skapa de objektiva förutsättningar som kommissionär Marín talade om.
Övriga ekonomiska-finansiella ansträngningar bör inriktas på att verkställa det program som regeringen har presenterat. Det handlar om att upprätta demokratiska, sociala infrastrukturer och jag tror att man, just genom de instrument som vi har ställt till förfogande, kan nå målet att sätta alla parter under tryck för att Albanien skall kunna återgå till det normala.
Herr ordförande! Det råder tyvärr inget tvivel om att den albanska krisen fortfarande inte är slut, vilket för övrigt flera av mina kolleger också har påpekat. Situationen är långt ifrån löst och av den anledningen måste vi säga att de åtgärder som vidtagits av våra representanter, Imbeni och Pack, tillsammans med OECD och Europarådet, har varit utmärkta, ett utmärkt ingripande, och det avtal som undertecknats av parterna, dvs. av regeringen och oppositionen, är en viktig utgångspunkt.
Men tyvärr kan vi inte inbilla oss att detta innebär en lösning på problemen. Det är som sagt snarare en oundgänglig utgångspunkt för att skapa en ny konstitution, vilket är en nödvändighet i det här läget. Men en ny konstitution kan man inte skapa utan att få med även oppositionen och i det här ögonblicket är signalerna, tyvärr, allt annat än positiva. En del av oppositionen säger just nu att avtalet bara är ett partiellt avtal, ett avtal som bara kan respekteras om Fatos Nanos regering upphäver alla de förordningar man utfärdat sedan man kom till makten.
Det rör sig naturligtvis om ett villkor som det är omöjligt för regeringen att acceptera, samtidigt som regeringen har visat att man kommer att garantera den största möjliga öppenhet i det parlamentariska arbetet så att oppositionen får alla sina rättigheter tillgodosedda, en opposition som under alla omständigheter har rätt till ordförandeskapet i en tredjedel av alla utskott och två tredjedelar av vice ordförandeskapen i de parlamentariska utskotten.
För tillfället är signalerna inte positiva. I norr har det ägt rum incidenter och man har på nytt använt vapen. I söder är territoriet fortfarande utanför polisens kontroll. Området runt Tirana börjar lida brist på konsumtionsvaror på grund av att man inte löst de ekonomiska problem som man hoppades att den nya regeringen skulle kunna lösa.
Ställda inför allt detta måste Europeiska unionen anstränga sig betydligt mer för att erbjuda ekonomisk hjälp och hjälp för att återställa demokratin och kontrollen över territoriet. Annars är det risk för att inbördeskriget kan blossa upp på nytt.
Tack så mycket, herr Tamino.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avbröts kl. 17.15, i väntan på " Frågestunden" kl. 17.30.)
Frågestund (rådet)
Nästa punkt på föredragningslistan är frågor till rådet (B4-0165/97).
Fråga nr 1 från Jens-Peter Bonde (H-0001/98):
Angående: Ratificering av Amsterdamfördraget
Kan rådet bekräfta att Amsterdamfördraget bara kan träda i kraft om samtliga medlemsstater ratificerar det, och kommer rådet att respektera flera folkomröstningar i medlemsstaterna?
I enlighet med bestämmelserna i fördraget om Europeiska unionen, särskilt artikel N, träder Amsterdamfördraget i kraft efter att ha ratificerats av samtliga medlemsstater, i enlighet med deras respektive konstitutionella krav. I vissa länder kommer detta att innebära en folkomröstning.
Jag skulle vilja tacka Doug Henderson för ett mycket klart svar, som jag känner igen som en upprepning av det svar som Henderson gav på en tidigare fråga i det brittiska underhuset. Det är naturligtvis uppenbart att fördraget kräver alla länders godkännande för att kunna träda i kraft. Om ett land inte godkänner fördraget så måste de länder som är intresserade av att få ett nytt kalla till en ny regeringskonferens, och det behövs 15 underskrifter för att genomföra något nytt. Precis som den gången då man inte kunde enas om att upprätta ett socialt protokoll för alla länder, men med 12 underskrifter etablerades ett närmare samarbete mellan 11 länder. Men det krävs alltså samtliga underskrifter för att åstadkomma en fördragsändring. Jag vill gärna tacka Henderson för att han i dag har gett ett så klart svar.
Ni säger att fördraget måste ratificeras i enlighet med de konstitutionella kraven i medlemsstaterna. Jag skulle vilja tala om för er att i Irland kommer vi att ha en folkomröstning om Amsterdamfördraget och redan blandar sig EU-kommissionen i genom att skicka ut propaganda till delar av allmänheten. Jag skulle vilja ha någon typ av garanti från rådet att detta inte skall få ske, eftersom det är inblandning i en medlemsstats demokratiska process. Det får inte förekomma någon otillbörlig påverkan med användning av de europeiska skattebetalarnas pengar för att främja propaganda som tvingar människor att rösta till förmån för fördraget. Jag anser att det är upp till det irländska folket självt att bestämma om de vill rösta för eller emot. Jag skulle vilja få en garanti från rådet att EU-kommissionen lämnar processen i fred och låter folk själva besluta och att detta är i enlighet med den irländska konstitutionen, som faktiskt förbjuder användandet av allmänna medel för att främja någon av sidorna i en folkomröstning.
Jag skulle vilja säga till McKenna att detta inte är en fråga för rådet. Det är en fråga som personer i Irland, inklusive regeringen och de politiska partierna som kände sig påverkade av det, bör ta upp med kommissionen.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 2 från Mihail Papayannakis (H-0004/98):
Angående: " Insamling av uppgifter" från medlemsstater
Enligt uppgifter som publicerats i tillförlitliga europeiska dagstidningar ägnar sig brittisk hemlig underrättelsetjänst åt att i andra EU-länder samla in uppgifter av diplomatisk, ekonomisk, teknisk och handelsmässig natur. De här uppgifterna används sedan bland annat till att bättre utforma regeringens förhandlingspositioner och ställningstaganden inför gemenskapsorganens sammanträden.
Jag vill fråga rådet om det kan göra en bedömning om i vilken grad och på vilket sätt gemenskapsorganens och rådets slutliga resultat och beslut förvanskas på grund av ett sådant här förfarande som tillåter vissa medlemmar att hålla sig med förhandsinformation om sina partners förhandlingspositioner. Jag undrar också om rådet kan försäkra oss om att sådana här " upplysningar" av känslig natur inte läcker ut till tredje länder, till exempel inför förhandlingar som rör internationell handel etc. eller rentav i samband med de slutliga förberedelserna för euron (idéer och förslag om de slutgiltiga växlingskurserna mellan gemenskapens valutor och euron, uppgifter som, om de offentliggörs, i allra högsta grad kan påverka den internationella penningmarknaden och vill också veta om rådet har någon uppfattning om hur många andra länder, och i så fall vilka, som ägnar sig åt " informationsinsamling" av liknande slag. och fråga nr 3 från Nel van Dijk (H-0035/98):
Angående: Spionerar MI6 på Förenade kungarikets partner i Europa?
Spionerar MI6, den brittiska underrättelsetjänsten för utrikes verksamhet, på Förenade kungarikets partner i Europa för att samla in information som kan vara till nytta för Förenade kungariket vid internationella förhandlingar? Spelar MI6 in konfidentiella samtal och avlyssnar organisationen telefonsamtal?
Hur stämmer eventuell spionageverksamhet som bedrivs av MI6 och riktar sig mot tjänstemän från andra EU-länder överens med brittiska regeringens strävan efter " moraliskt ledarskap" i Europa?
Delar rådet min uppfattning att en regering som med hjälp av sina säkerhetstjänster skaffar sig konfidentiella upplysningar om EU-partnerna och vad dessa gör vid internationella förhandlingar drar skam över det förtroende som medlemsstaterna skall ha för varandra och handlar i strid med den solidaritet som medlemsstaterna skall kunna förvänta från varandra inom ramen för " en allt fastare sammanslutning" ?
Finns det också andra medlemsstater som ger i uppdrag åt sina säkerhetstjänster att spionera på staternas partner i Europa eller tillåter att säkerhetstjänsterna bedriver sådan verksamhet?
Kan rådet försäkra mig om att varken Europaparlamentet eller Europeiska kommissionen utgör måltavla för verksamhet som bedrivs av MI6 eller någon annan säkerhetstjänst från någon annan medlemsstat?
Jag är glad över att kunna koppla samman frågorna. I min egenskap av ordförande måste jag säga att underrättelsefrågor ligger inom de nationella myndigheternas exklusiva behörighet. Rådet har ingen information i sådana frågor och har ingen möjlighet att svara.
Herr ordförande! En sådan måttlighet som den i ordförandens svar uttryckte spartanerna i mitt land för länge sedan. Spartanerna ansågs inte utgöra en modell för civilisationen, eller för dialog och diskussioner.
Jag kräver att ordföranden, och naturligtvis inte enbart den brittiske ministern, att han talar om rådets bedömning av den sortens metoder, om han någonsin har hört talas om något liknande. Vilken är rådets bedömning? Vad karakteriserar liknande åtgärder och hur kan jag såsom ledamot av det här parlamentet ha förtroende för korrektheten, allvaret och äktheten i diskussionerna som äger rum i rådet? Jag var inte spartan, jag är snarare atenare.
Jag kan bara säga att detta inte är en fråga för rådet, vare sig det kommer från Sparta, Aten, det nya Sparta eller det nya Aten. Det är inte en fråga för rådet och jag upprepar bara mitt tidigare svar.
Som ni förstår kan jag inte tolka minister Hendersons yttranden på något annat sätt än att han önskar att varken bekräfta eller dementera. Kanske skall jag då i stället tolka det som en dold bekräftelse av det som händer. Men det kan väl ändå inte vara så, och det skulle jag verkligen vilja höra Hendersons uppfattning om, att Europeiska unionens ordförandeskap inte har någonting att säga om, ingen uppfattning om det faktum att en av medlemsstaterna spionerar på de andra medlemsstaterna för att fastställa deras strategi vid förhandlingarna? Här skulle jag verkligen vilja ha ett mycket klart svar. Om Henderson anser att det inte lämpar sig för ordförandeskapet att ha någon uppfattning om detta, då skulle jag gärna vilja veta vad de andra ministrarna i rådet anser om detta.
För det andra, det har varit mycket uppståndelse kring den Echelon där Förenta staterna och Förenade kungariket tillsammans verkat för att avlyssna hela världen. Har det något med detta att göra, herr ordförande? Finns denna Echelon ?
Det är inte en fråga för rådet att spekulera i huruvida det förekommer en ny allians mellan Förenade kungariket och Förenta staterna. Jag kan bara säga att det ämne som togs upp inte är en fråga för rådet och att ledamöterna i parlamentet inte skall tolka mitt tidigare svar som en bekräftelse på eller ett förnekande av detta.
Fråga nr 4 från Angela Kokkola (H-0008/98):
Angående: Kloning av människor
Den amerikanske vetenskapsmannen Richard Seeds beslut att förverkliga experiment som syftar till att få fram mänskliga kloner. Detta är någonting som är oacceptabelt såväl ur etisk som ur vetenskaplig synvinkel.
Med anledning av det här vill jag fråga rådet om Europeiska unionen är försedd med en lagstiftning som förbjuder kloning av människor. Men också om så vore fallet, så är det ändå inte tillräckligt. Följaktligen vill jag också fråga rådet om det har för avsikt att ta initiativ till inrättandet av en internationell konvention som förbjuder kloning av människor, för att på så sätt skydda medborgarna från vetenskapsmännens " geniala upptäckter" där de i sin forskningsiver är redo att på vetenskapens altare offra frågans etiska dimension.
Det är med nöje som jag, i förhållande till fråga nr 3, bekräftar det viktiga inflytande och ansvar som rådet har i den här frågan.
Frågan om bioetik och i synnerhet om skyddet för mänsklig värdighet och individen är nyckelfrågor för gemenskapens forskningspolitik. Forskning kring förändringen av den mänskliga genen är bland de mest känsliga etiska frågorna inom vetenskapen och kräver därför ständig granskning och klara gränser. Detta faktum har man varit väl införstådd med i Europeiska unionen och dess medlemsstater och detta har lett till ordningar för etisk övervakning av forskning kring mänskliga gener, liksom till juridiska garantier och begränsningar.
Gemenskapens fjärde ramprogram om forskning innehåller en uttrycklig bestämmelse om att inget stöd kommer att ges till projekt som kan strida mot Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter, Förenta nationernas stadga, eller Europarådets konvention om mänskliga rättigheter och biomedicin. Bestämmelserna om biomedicinsk etik anger att man inte får lov att genomföra någon forskning kring förändring av den genetiska uppbyggnaden av människor eller kloning av människor.
Kommissionens förslag till det femte ramprogrammet till forskning skulle utöka omfattningen av detta förbud. Förslaget granskas fortfarande i rådet, men den ärade ledamoten kan vara övertygad om att människors rättighet och värdighet fortsatt kommer att vara en ledstjärna för alla beslut.
Vad gäller internationella initiativ kommer rådet med intresse att beakta förslag som kommissionen lägger fram i frågan.
Tack, herr rådsordförande, för ert svar. Tillåt mig, med all min respekt, att betrakta det som något svävande. Ni refererade till framtida planer. Vi ser dagligen i pressen hur snabbt dessa rön går framåt. Men med all den uppskattning jag har för forskning och biologi och vetenskapens utveckling, när dessa frågor berör etik och eventuellt når kloningen av människor, döljer jag inte att jag är rädd, och inte bara jag. Väldigt många människor och många forskare har uttryckt protester.
Jag skulle således vilja be er, om så är möjligt, att under ert ordförandeskap skynda på användningen av de åtgärder ni har till ert förfogande, eftersom jag annars är rädd att det kommer att vara för sent.
Jag känner till den ärade ledamotens oro i den här frågan, vilket ju även gäller många andra i det här parlamentet och på andra ställen. Jag kan bara peka på en mening i mitt tidigare svar där jag sade att bestämmelser om biomedicinsk etik anger att ingen forskning kring förändring av människors genetiska uppbyggnad eller mänsklig kloning får genomföras. Jag hoppas att det utgör den garanti som den ärade ledamoten efterfrågade.
Jag skulle vilja att rådets ordförande talar om vad rådets inställning är till den existerande ordningen i kommissionen, varigenom en rådgivningsgrupp har skapats för att ge råd om bioteknologisk etik och redan har ställt samman ett yttrande om kloning. Stöder rådet principen om att en europatäckande etikkommitté skall skapas i framtiden? Jag säger " i framtiden" snarare än " omedelbart" , vilket ger ministern ett visst utrymme att svara på ett positivt sätt.
Jag vill säga till den ärade ledamoten att jag inte utesluter det. Det kan vara att det är den vägen vi kommer vidare i frågan.
Eftersom frågeställarna är frånvarande, bortfaller frågorna nr 2 och 3.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 7 från Glenys Kinnock (H0017/98):
Angående: Vapenhandel i Burundi
Vilka åtgärder vidtar rådet för att stoppa tillströmningen av vapen från Europeiska unionen till Burundi, där de sannolikt kommer att användas för att fortsätta inbördeskriget mellan beväpnade grupper och begå fler massakrer på civilbefolkningen? fråga nr 8 från Tony Cunningham (H-0018/98):
Angående: Vapenhandel i Burundi
Känner rådet till de påståenden som görs i rapporten Stoking the Fires - Military Assistance and Arms Trafficking in Burundi (Att gjuta olja på elden - militärt stöd och vapenhandel i Burundi) från vapenprojektet inom människorättsorganisationen Human Rights Watch med avseende på export av vapen och militär utrustning, som ofta har sitt ursprung i Östeuropa och f.d. Sovjetunionen, till de beväpnade parterna i Burundi via Västeuropa? Kommer rådet att yttra sig i ärendet?och fråga nr 9 från Arthur Newens (H-0019/98):
Angående: Vapenhandel i Burundi
Kommer rådet att undersöka påståenden om att vapentillverkare i Europeiska unionen sänt leveranser till beväpnade grupper bland hutu- och tutsifolken i Burundi och att ammunitionsfabriken i Eldoret i Kenya, som ursprungligen byggdes av Fabrique d'Armes de Guerre som är ett dotterbolag till den franska industrigruppen GIAT, levererat ammunition till hutumilisen i östra Zaire?
Rådet delar den ärade ledamotens oro för påverkan på situationen av vapeninflödet från tredje land och har noterat resolutionen om Burundi som antogs av Europaparlamentet vid dess sammanträdesperiod 15-19 december 1997. Rådet har gjort liknande uttalanden och deklarationer kring situationen i Burundi, den senaste den 7 januari 1998. Rådet har också noterat resolutionen om en uppförandekodex om vapenexport, som antogs av Europaparlamentet vid dess sammanträdesperiod den 12-16 januari 1998.
Europeiska rådet i Amsterdam den 16-17 juni 1997 underströk den viktiga rollen för samordnade internationella ansträngningar mot en ordentlig reglering av vapenexport och uppmanade till utvecklandet av en sammanhållande kontrollpolitik för vapenexport genom hela unionen på grundval av de gemensamma kriterier som utarbetades i slutsatserna från de Europeiska råden den 29 juni 1991 och 26-27 juni 1992. Bland dessa kriterier kan särskilt nämnas respekten för mänskliga rättigheter i destinationslandet.
I detta syfte har Förenade kungariket, tillsammans med Frankrike, lagt fram ett förslag till text för en Europeiska unionens uppförandekodex som ställer upp höga gemensamma normer för vapenexport för medlemsstaterna. Texten är i två delar. Först beskriver den de åtta gemensamma kriterierna som man enades om 1991 och 1992 i linje med Förenade kungarikets nationella kriterier som presenterades av Förenade kungarikets utrikesminister den 28 juli 1997.
Den andra delen innehåller en samrådsordning där parterna kan cirkulera information om vägran att ge exporttillstånd och krav på att en partner samråder med den vägrande parten innan man fattar beslut om att ge tillstånd till export för i huvudsak samma varor till samma kund.
De första reaktionerna har varit mycket positiva och syftet är att kodexen skall antas genom en rådets deklaration under detta ordförandeskap.
Jag tackar rådets ordförande för hans mycket goda arbete hela dagen här i parlamentet. Jag är inte säker på att det har varit helt lätt eller njutbart i alla lägen.
Jag skulle vilja gå tillbaka till frågan om Burundi, som min fråga gällde. Det är ett faktum att 36 procent av Burundis budget för närvarande läggs på försvaret, betydligt mer än de spenderar på hälsovård och utbildning tillsammans. Skulle rådets ordförande kunna bekräfta att en medlemsstat som har koloniala kopplingar med regionen kring de stora sjöarna i Afrika fortfarande är ovillig att gå med på vare sig ett internationellt eller ett europeiskt vapenförsäljningsembargo mot Burundi?
Jag skulle också vilja fråga rådets ordförande om det inte vore en god idé att aktivera Unicoi igen, som var en undersökningskommission som skapades när vi hade krisen i Rwanda? Skulle det inte vara lämpligt att vi utvidgade dess uppdrag till Burundi? Jag anser, och jag hoppas att rådet också skulle kunna anse, att det skulle bidra till våra ansträngningar att stoppa vapensmugglingen in i Burundi och dessutom inom hela området kring de stora sjöarna.
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes vänliga hyllning. Det är alltid särskilt angenämt att försöka besvara hennes frågor.
Rörande den speciella fråga hon ställde, känner jag inte till att något land i Europeiska unionen medvetet exporterar vapen till Burundi och skulle blockera åtgärder som vidtas för att förhindra sådan försäljning. Om fru Kinnock har någon information som kunde bekräfta det förhållande som hon antydde, skulle jag med glädje ta del av den informationen med syfte att gå vidare med den.
Jag skulle också vilja tacka rådets ordförande för hans svar. Jag skulle vilja fråga honom om han har sett den information som lämnats av Human Rights Watch och som visar att det har skett mycket aktiviteter, utifrån Oostende. Anser han inte att det är viktigt att drastiska åtgärder vidtas för att omedelbart förhindra att ytterligare vapen levereras från Europa och de människor som är inblandade i denna dödliga handel omedelbart ställs inför rätta? Vi pratade tidigare om svårigheterna kring vapenleverantörer till Irak. Det är lika illa ställt i det här fallet.
Vill rådets ordförande gå med på att gå vidare med den här frågan direkt?
Jag tackar den ärade ledamoten för hans fråga. Jag kan bara hänvisa till mitt tidigare svar till den tidigare frågeställaren. Vi känner inte till att vapenförsäljning sker på det sätt som han antyder. Om han har information, är jag mycket villig att granska den och göra en bedömning av den för vidare åtgärder.
Jag vet att det finns andra frågor på föredragningslistan i dag i den allmänna frågan om vapenkontroll och jag kanske går händelserna i förväg, men skälet till varför ordförandeskapet anser att ingåendet av Europeiska unionens överenskommelse om vapen är särskilt viktig är bland annat att försöka hantera den situation som den ärade ledamoten pekar på.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 10 från Patricia McKenna (H-0020/98):
Angående: Förslag om EU-förhållningsregler för vapenhandel
Förenade kungarikets regering har lovat att under sitt ordförandeskap i EU arbeta för europeiska förhållningsregler som etablerar en hög gemensam standard som styr vapenexporten.
Fyra icke-statliga organisationer - Oxfam, Amnesty International, Saferworld och British American Security Information Council - offentliggjorde nyligen ett sammanfattande dokument som anger huvudlinjerna i de grundläggande normer som sådana förhållningsregler bör införa.
I dokumentet argumenterar man för att ingen militär utrustning bör exporteras till stater som har dåligt rykte vad gäller respekten för mänskliga rättigheter och till stater där den del av bruttonationalprodukten som går till militära utgifter är större än den som används för hälsovård och utbildning.
Kan rådet lämna några detaljer om vilka framsteg man gjort när det gäller att upprätta förhållningsregler om vapenhandel? När tror rådet att sådana förhållningsregler kommer att vara färdigställda? fråga nr 11 från Elisabeth Schroedter (H-0116/98):
Angående: Införande av förhållningsregler för vapenhandel för EU genom det brittiska ordförandelandet
Förenade kungariket och Frankrike har utarbetat en gemensam text för förhållningsregler om vilken man nu har kommit överens. De föreslagna förhållningsreglerna visar på vissa svagheter när det gäller samrådsmekanismer; samråd krävs endast mellan medlemsstater som är direkt inblandade i specifik vapenexport, och inte mellan samtliga femton medlemsstater.
Vilken effekt räknar ni med att reglerna kommer att få på vapenexporten från EU? Kommer de till exempel att få ett slut på transporten av lätta vapen och armerade trupptransportfordon till Indonesien eller militära attackhelikoptrar till Turkiet?
Utan sträng reglering av slutanvändningen av vapen och krigsmateriel kan laglig export dirigeras om till förtryckarregimer och länder i instabila områden. Slutanvändningsavtal bör utgöra rättsligt bindande kontrakt, och ett system för att övervaka slutanvändningen bör införas.
Vilka bestämmelser kommer förhållningsreglerna att inbegripa för kontroll av slutanvändningen för vapen och krigsmateriel?fråga nr 12 från Karin Riis-Jorgensen (H-0153/98):
Angående: Gemensam EU-kodex för vapenexport
Kan ordförandeskapet uppge vilka initiativ det ämnar inleda under detta halvår för att säkerställa att man skapar en gemensam EU-kodex för vapenexport? Kan det dessutom redogöra för målet med och innehållet i en sådan gemensam EU-kodex?
Kan ordförandeskapet dessutom uppge när man kan vänta sig att en eventuell gemensam EU-kodex genomförs?och fråga nr 13 från Jan Bertens (H-0161/98):
Angående: Den europeiska vapenexportkontrollpolitiken
Jag välkomnar det brittiska ordförandeskapets initiativ om att skärpa reglerna för vapenexportkontroll. De gällande kriterierna från 1991-92 är alltid föremål för vida och olika tolkningar eftersom det inte var tal om en samordnad europeisk vapenexportpolitik.
Delar rådet min uppfattning om att kriterierna måste bli mer konkreta och minde öppna för flera tolkningar och att tillämpningen måste bli bindande för att förebygga de nuvarande kriteriernas tillkortakommanden? Delar rådet även min uppfattning om att det är nödvändigt med ett multilateralt samråd mellan de 15 medlemsstaterna för att åstadkomma en effektiv tillämpning av de europeiska exportkriterierna?
Vilken roll har rådet tänkt ge Europaparlamentet när det gäller införandet av den nya exportpolitiken och den praktiska tillämpningen av reglerna?
På vilket sätt kommer rådet att främja överenskommelser mellan medlemsstaterna i syfte att främja öppenhet och insyn i form av en parlamentarisk kontroll över vapenexportpolitiken?
Behovet av ytterligare harmonisering av nationell vapenexportpolitik har tagits upp på olika nivåer inom rådet. Europeiska rådet i Amsterdam den 16-17 juni 1997 underströk hur viktigt det är med samordnade internationella ansträngningar för en ordentlig reglering av vapenexport. Rådet uppmanade därför till förnyad och kontinuerlig uppmärksamhet inom ramen för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för att utveckla en ansvarsfull och sammanhållen kontrollpolitik för vapenexport genom hela unionen på grundval av de gemensamma kriterier som kom fram ur slutsatserna vid de Europeiska råden den 29 juni 1991 och 26-27 juni 1992. Bland dessa kriterier kan särskilt nämnas respekt för mänskliga rättigheter i destinationslandet.
I det sammanhanget, som jag tidigare antytt, har Förenade kungariket tillsammans med Frankrike lagt fram ett förslag till text för en Europeiska unionens uppförandekodex med stränga gemensamma krav på vapenexport från medlemsstaterna. Texten är i två delar: en beskrivning av de åtta gemensamma kriterierna som man enades om 1991 och 1992 i linje med Förenade kungarikets nationella kriterier som presenterades av Förenade kungarikets utrikesministern den 28 juli 1997. Bland kriterierna anges bland annat att exporttillstånd skall vägras när det finns en tydlig risk att den föreslagna exporten kan komma att användas för repression inne i landet eller internationell aggression. Kriterierna ställer vidare upp en samrådsmekanism för partner som kan cirkulera information om vägrade exporttillstånd och kräver att en annan partner samråder med den vägrande partnern innan den fattar beslut om att ge exporttillstånd för i huvudsak samma varor till samma kund.
De första reaktionerna har varit mycket positiva och syftet är att kodexen skall antas genom en rådets deklaration under Förenade kungarikes ordförandeskap. De ärade ledamöterna bör också veta att den italienska delegationen lade fram ett förslag till genomförande av de åtta gemensamma kriterierna till rådet vid dess sammanträde den 10 november 1997.
Vad gäller denna föreslagna uppförandekodex finns ett antal brister i den, t.ex. det faktum att bara vapenexporterande länder kommer att besluta kring vem som skall köpa deras vapen om uppförandekodexen antas. Det betyder att länder som Irland, som inte har någon större vapenindustri, kommer att ha lite att säga till om hur EU: s vapenpolitik genomförs. Detta syns mig vara en version av " tjuvarnas hederskodex" på så sätt att de länder som är inblandade i vapenindustrin kommer att fatta besluten, och de länder som har en etisk inställning vad gäller vapenexporten inte kommer att ha det. Dessutom finns behov av öppenhet eftersom affärskonfidentialitet innebär att ämnet kommer att förbli hemligt.
Vad gäller vapenleveranser skulle de vara tillåtna till länder som inte undertecknat internationella konventioner om mänskliga rättigheter. Export till regimer med ett dåligt förflutet vad gäller mänskliga rättigheter skulle tillåtas om vapnen var avsedda att användas för att skydda polisen. Det finns många repressiva regimer, t.ex. Turkiet och Indonesien, som skulle kunna dra nytta av detta. Jag skulle vilja att rådets ordförande sade att rådet tänker åtgärda dessa punkter och införa dem i uppförandekodexer, annars är det bara spel för gallerierna.
Den ärade ledamotens fråga behandlar många ämnen. Jag godtar inte att det är några större fel på den föreslagna kodexen. Den här kodexen är ett stort steg framåt och utgör ett koncentrat av vad Europeiska unionens länder anser vara deras skyldigheter i relation till vapenförsäljning. Den möjliggör insyn så att dessa länder vet vad som händer i förhållande till vapenförsäljning i andra länder i Europeiska unionen. Den skapar också en mekanism för att förhindra att ett land säljer vapen till ett tredje land när det tredje landet redan förvägrats import från ett annat land i Europeiska unionen. Med andra ord skyddar det helheten i politiken.
Människor kommer alltid att försöka komma runt regleringar, kodexar och så vidare. Så kommer det alltid att vara. Nu kommer det att finnas ett massivt moraliskt tryck på alla medlemsstater i unionen, under förutsättning att en tillfredsställande kodex antas, att hantera denna fråga på ett helt nytt sätt.
Frågan om kriteriet som avgör huruvida en vapenförsäljning sker är egentligen en separat fråga. När det är troligt att dessa vapen t.ex. skall användas för repression inom landet eller för aggression utåt, då skall denna vapenförsäljning inte äga rum. Problemet i det läget är att det inte förhindrar ett annat land från att sälja om ett land beslutar att den tänkta importören inte uppfyller dessa kriterier.
Det pågår nu ett samråd inom unionen. Det är en möjlighet för varje medlemsstat och lobby inom en medlemsstat att undersöka sätt på vilka kodexen kan bli effektivare och lägga fram sina synpunkter. Jag tror att rådet kommer att ha ett öppet sinnelag i hur kodexen kan förbättras. Jag uppmanar samtliga ledamöter i parlamentet att om de har åsikter lägga fram dem genom lämpliga kanaler så att vi kan få reda på dem. Syftet är att se till att vi har ett helhetssystem internt och jag tror att vad som har föreslagits utgör ett stort steg framåt.
Herr ordförande! Jag är något besviken över rådets svar, eftersom vi lämnade in våra frågor skriftligen i mycket god tid. Dessa frågor var mycket mer konkreta än ert svar, som ni nu redan har upprepat för tredje gången. Det handlar nämligen om huruvida det i framtiden exempelvis kommer att vara möjligt för den turkiska regeringen att fortfarande få vapen för att bekämpa och bomba den kurdiska befolkningen. Är detta fortfarande möjligt? Denna konkreta fråga har ställts, och vi skulle vilja ha ett konkret svar. Vi har även frågat er, och detta skriftligt, om ni planerar någon kontroll av vägarna och även någon kontroll av de slutliga förbrukarna, och hur det ser ut rent konkret. Jag vill be er att ni besvarar dessa frågor som ni fick i god tid, på ett lika konkret sätt som de framställdes.
Den sista frågan: Ni sade att det förekommer positiva reaktioner. Från vem kom då dessa positiva reaktioner? Från vapenindustrin kanhända?
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes fråga. Syftet med att ha en politik på gemenskapsnivå är att försöka åstadkomma samstämmighet över hela unionen med syftet att på sikt få till stånd en bredare samstämmighet utanför Europeiska unionen, vilket är lika viktigt.
Just nu har jag förstått att det finns vissa länder i Europeiska unionen som har fattat beslut om att när det är sannolikt att vapen som säljs till Turkiet kommer att användas för repression inne i landet, då skall den försäljningen inte ske. Som jag sade tidigare är syftet med kodexen att försöka åstadkomma en samstämmighet på gemenskapsnivå. Det kommer att förekomma debatter kring vad som är repression inom landet och i vilken omfattning det förekommer repression.
Det skulle vara omöjligt att helt undanröja meningsskiljaktigheter mellan Europeiska unionens medlemsstater i en sådan här fråga. Det kommer att finnas gränsfall om vilka man alltid kommer att tvista. Det viktiga med kodexen är att den lägger fast gemensamma kriterier och ett sätt att se till att dessa gemensamma kriterier tillämpas, även om det alltid måste innehålla ett visst element av bedömning. Jag tror att de som är inblandade i detaljutförandet av dessa beslut kommer att inse behovet av den bedömningen.
Jag tackar rådets ordförande för hans svar. Jag komplimenterar honom också för det faktum att det brittiska ordförandeskapet nu verkligen instämmer i det som vi här har krävt så länge. En fråga har ni inte besvarat: vilken roll tänker ordförandeskapet slussa till Europaparlamentet i samband med förverkligandet av en ny exportkontrollpolitik? Vad det beträffar skulle jag vilja fråga - för jag känner till att italienarna har lagt fram ett förslag om att sammanställa en årlig rapport om vapenexporten - kommer det att övertas av det brittiska ordförandeskapet? Om inte, varför inte? Om ja, då tycker jag att det är utmärkt.
Vidare skulle jag till sist vilja nämna att det förefaller mig vara bättre, när det rör sig om konsultation om vad något land gör med ett annat land, att det inte borde vara så mycket bilateral konsultation, utan mer en multilateral konsultation. För jag tror att det är först då som uppförandekodexen verkligen blir en verklig kodex för alla länder.
Jag kan säga till den ärade ledamoten att jag håller med honom om att det är viktigt att ha ett multilateralt synsätt, vilket är varför kodexen från början lades fram från ordförandeskapet. Jag har också antytt att på sikt kommer den att få en bredare tillämpning än bara inom Europeiska unionen. Annars skulle den fortfarande kunna undergrävas.
Det är viktigt att de som har starka åsikter i denna fråga, inklusive den ärade ledamoten som synbarligen har det, i första steget koncentrerar sina ansträngningar på att övertala regeringarna inom Europeiska unionen att stödja en stark kodex. När den väl har lagts fast kan man titta på i vilken annan omfattning man skulle kunna bedöma dessa frågor inom Europeiska unionens institutioner, inklusive parlamentet.
Herr rådsordförande! Framför allt vill jag tacka för de klara och precisa svar som ni har gett, som visar hur Westminster kan vara en förebild för alla parlamentariker, i synnerhet när de har en av de bästa ordförandena i de officierande ordförandeskapen. Därför vill jag säga - ursäkta att jag gör också detta påpekande - att vi faktiskt, om det skulle fortsätta på det här viset, skulle kunna avskaffa denna verkligt dumma bestämmelse, nämligen att man bara kan ställa en enda fråga vid varje allmänt sammanträde.
Min fråga är följande: Skulle det inte vara klokt, när man betänker att större delen av vapenexporten ändå alltid går till utvecklingsländerna, om man äntligen kunde kombinera hjälpen till utvecklingsländerna med vapenköpen, och informera utvecklingsländerna om att utvecklingsstödet kommer att reduceras, om man använder det för vapenköp?
Tack så mycket, herr von Habsburg. Jag måste säga att jag är väldigt lyhörd för er oro om de två frågorna. Jag har tagit upp problemet med presidiet och det kommer att behandlas vid presidiets möte i mars. Hur som helst tackar jag er för ert samarbete, som alltid, för att förbättra frågestunden och inbjuder Henderson att svara von Habsburg.
Jag förstår de argument som lagts fram om utvecklingsländer. De skulle naturligtvis vara missbruk av bistånd om bistånd som gavs för andra ändamål användes för att köpa in militär utrustning. Det kommer alltid att finnas ett visst element av militär utrustning i ett utvecklingslands inköp. De måste ha lag och ordning internt och det finns ett behov av att försvara sig utåt. Man måste använda sitt omdöme där. Det är naturligtvis så att om ett utvecklingsland lägger alla sina andra resurser på att köpa in militär utrustning och sedan förlitar sig på ett visst mått av bistånd för sociala utgifter då är det någonting fel i balansen i det landets användning av sina resurser.
Jag anser att det skulle vara rätt att öppna en dialog med det landet för att göra det klart att en rimlig balans av resurserna mellan legitim lag och ordning och yttre försvarsutgifter är något som vi erkänner. Bistånd som riktas till det landet bör under normala förhållanden inte användas för det ändamålet. I vissa utvecklingsländer, där det har förekommit perioder av kris och anarki, är en av de första stegen för att åstadkomma ekonomisk återhämtning att skapa ett visst mått av lag och ordning och det kan vara lämpligt att biståndet bidrar till att åstadkomma den processen. Det kan vara så att vissa vapen måste ingå i det och jag känner själv till några exempel där det har varit fallet och jag skulle vilja säga att det var legitimt. Men detta borde snarare vara undantaget än regeln.
Jag undrar rent allmänt om detta verkligen är en uppgift för EU. Finns det inte en stor risk att detta kan innebära en militarisering av EU-samarbetet? Jag tror inte att det är i linje med vad de flesta medborgare anser vara vår uppgift.
Jag vill också fråga vad detta betyder för militärt alliansfria stater, t.ex. Sverige, som har hårda regler för vapenexport. Inom EU kommer det att bli andra regler än vad vi har, inte nödvändigtvis sämre, men naturligtvis annorlunda.
Jag har ytterligare några tilläggsfrågor: Vilka regler kommer att gälla? Blir det majoritetsbeslut eller enhällighet? Vilka kommer att fatta besluten? Slutligen: Är syftet att EU-reglerna skall ersätta nationella regler för vapenexport till andra länder, eller skall de nationella reglerna till och med tas över?
Jag skulle vilja säga till herr Lindqvist att vi faktiskt diskuterade några av dessa ämnen i arbetsgruppen i går. Det är naturligtvis så att för att en ramöverenskommelse skall kunna ingås måste vi ha enighet bland medlemmarna i unionen kring hur kodexen skulle fungera. Om man kan enas kring de nuvarande bestämmelserna, och här upprepar jag mig i viss utsträckning, kan ett land som anser att vapenexporten skulle innebära att det vore sannolikt att dessa vapen användes för repression inne i landet eller aggression utåt och som därför blockerar försäljningen av dessa vapen skulle sedan kunna säga till andra länder " detta är den inställning som vi intar" .
Om ett annat land sedan beslutar att de skulle vilja åta sig dessa exportorder, skulle domstolen tvinga dem att gå tillbaka till det ursprungliga landet, som därefter skulle stimulera en dialog om huruvida det är rätt eller fel att genomföra vapenförsäljningen. Kriteriet skulle vara syftet med vapnen, inte tillståndet i den nationella vapenindustrin och det är ett mycket viktigt kriterium som är inbyggt i koden. Problemet med den nuvarande situationen, där det inte finns någon kod som är effektiv, uppstår när ett land säger " vi anser inte att vapen skall säljas till tredje land på grund av sannolikheten av repression inne i landet eller aggression utåt, men om inte vi säljer dem kommer någon annan att göra det och vi kommer att byta våra jobb mot någon annans jobb och därför bör vi inte fatta beslutet från början att blockera försäljningen" .
Syftet med kodexen är att komma över denna mycket viktiga fråga eftersom vapenindustrin är en stor industri i ett antal länder i Europeiska unionen. De som arbetar i den industrin säger " varför skall det vara våra jobb som offras om någon annan tänker gå in och ta ordern i ett annat land?" . Den här kodexen är avsedd att besvara den frågan. Det betyder inte att frågan är helt löst. Det krävs att medlemsstaterna inför en annan industripolitik, eller att denna nya industripolitik utgör en del av en sysselsättningsstrategi för själva unionen, som också skulle rikta sig till behoven hos dessa arbetar som inte längre kan sysselsättas med hanteringen av dessa exportorder och som måste se sig om efter omskolning och så vidare. Det är en viktig startpunkt men det är inte den slutgiltiga lösningen av frågan.
Jag skulle vilja säga till rådets ordförande att jag välkomnar som ett fint första steg uppförandekodexen för vapenförsäljningen som är avsedd att förhindra att vapen används för repression inåt eller aggression utåt. Rådets ordförande har besvarat min fråga om erbjudande av lägre priser kan förhindras i Europa mellan medlemsstaterna i EU när de säljer vapen till tredje land, men ordföranden kanske skulle vilja behandla frågan om slutanvändning, vilket ofta har skapat problem i det förflutna när det gäller att spåra de slutgiltiga mottagarlandet. Skulle han kanske vilja svara på frågan om slutanvändning?
Jag tackar den ärade ledamoten för den frågan för den behandlar ett annat mycket reellt problem som måste åtgärdas genom kodexen. Vad jag funderar kring nu, även om jag inte bestämt mig helt och hållet, är att det måste finnas ett visst mått av handlingsfrihet. Bedömningar måste kunna göras inte bara utifrån sannolikheten att dessa vapen används för repression inne i landet och aggression utåt utan sannolikheten för var detta kommer att inträffa. Med andra ord, kommer vapnen att säljas vidare till ett annat land och, när dom säljs vidare, kommer det att vara sannolikt att intern repression eller extern aggression äger rum?
Det är troligen otroligt svårt att hantera en sådan fråga annat än på grundval av att ge handlingsfrihet till det landet som skulle göra den ursprungliga försäljningen av vapnen. Det skulle dock kunna finnas någon sorts utrymme för en diskussion i frågan så att så fullständig information som möjligt görs tillgänglig för alla medlemsstaterna i Europeiska unionen. Det kan vara att man bör skriva in ett åtagande i koden att när en medlemsstat anser att det förekommer vidareförsäljning av vapen, bör den informationen göras tillgänglig för alla medlemsstater i Europeiska unionen.
Jag välkomnar också Förenade kungarikets ordförandeskaps förslag om att skapa en EU-uppförandekodex om vapenhandel. Det är en logisk utveckling och uppföljning av Förenade kungarikes nya etiska utrikespolitik och, även om ingenting någonsin är tillräckligt bra för de gröna, vill jag att rådets ordförande från Förenade kungariket skall veta att en majoritet av ledamöterna i det här parlamentet anser att det är ett mycket seriöst och historiskt första steg.
Jag skulle vilja veta om ordföranden tänkte meddela trojkan hur angeläget det här parlamentet är om att uppnå samstämmighet, att kunna följa riktlinjerna, att kunna se var ett bästa förfarande utvecklas allt eftersom kodexen framskrider över året. Det här parlamentet kan komma att någon gång ha en årlig debatt om kodexen. Kan rådets ordförande garantera oss att vår angelägenhet att involveras meddelas tillbaka till trojkan?
Jag är mycket tacksam gentemot den ärade ledamoten för hennes besked att den allmänna inriktningen av den föreslagna kodexen kommer att stödjas rakt över den politiska skiljelinjen i parlamentet. Det avspeglar en mycket praktisk inställning i några mycket svåra frågor. Jag är mycket väl medveten om dem själv, eftersom det ligger en stor stridsvagnsfabrik i kanten av min gamla valkrets upp i Newcastle-upon-Tyne i norra England. De som arbetar i fabriken och underleverantörerna är mycket medvetna om detta svåra problem. De har en lika etisk inställning till utrikespolitiken som alla andra, men det är deras jobb som står på spel.
Jag har alltid ansett att folk som de och andra i liknande situationer kommer att vara beredda att göra ett offer, att söka alternativ produktion, om de vet att deras ansträngningar inte kommer att undergrävas av andra. Det är därför som koden på ett mycket praktiskt sätt är oerhört önskvärd. Jag önskar att de i det här parlamentet som hyser tvivel kunde erkänna betydelsen av det argumentet. Jag kan försäkra den ärade ledamoten att jag tänker återkomma i frågan som hon har väckt eftersom jag anser att det är viktig fråga som bör granskas mycket noga.
Fråga nr 14 från Mark Watts (H-0022/98):
Angående: Fårslakt i Frankrike med anledning av Eid El Kabir-festivalen
Mot bakgrund av tidigare brott mot gemenskapens lagstiftning, i synnerhet i april 1997 då masslakten på får i Frankrike för Eid El Kabir-festivalen väckte stor upprördhet bland allmänheten vill jag fråga rådet om följande: Vilka insatser kommer rådet att göra för att säkerställa att inga brott mot lagstiftningen äger rum detta år eller i framtiden?
Rådet känner inte till de händelser som den ärade ledamoten refererar till i sin fråga. Jag skulle dock vilja ta tillfället i akt att peka på att det är huvudsakligen den berörda medlemsstatens skyldighet att se till att man följer gemenskapslagstiftningen på dess territorium och, där så är lämpligt, att det åligger kommissionen i enlighet med artikel 155 i fördraget att vidta nödvändiga åtgärder för att se till att eventuella brott mot den lagstiftningen bestraffas på ett korrekt sätt.
Som den ärade ledamoten utan tvivel kommer att förstå från dessa anmärkningar, är detta en fråga som tydligt faller inom kommissionens behörighetsområde och inte huvudsakligen inom rådets.
Jag tackar rådets ordförande för detta mycket hjälpsamma svar. Jag vet att ordförandeskapet delar min oro om djurskydd, men jag inser vilket dilemma det står inför, nämligen att det arbetar som råd medan kommissionen är fördragets väktare. Icke desto mindre skulle jag vilja uppmana rådet att sätta sig in i den skandal som ägde rum förra året. Vi fruktar att det kommer att ske igen den 7 april, även om kommissionären själv informerade parlamentet att de brott som skedde förra året var ett brott mot förordningarna och lovade att agera. Hittills har han inte gjort det. Jag uppmanar rådets ordförande att göra sitt yttersta för att utöva påtryckningar på kommissionären att göra sin plikt.
Herr ordförande! Efter era vänliga anmärkningar och andra vänliga anmärkningar från den ärade ledamoten, blir jag tvungen att ha ett rätt stort middagsbord nästa gång jag kommer till Strasbourg. Men så mycket bättre, antar jag, för restaurangbranschen i den här fina staden och de fina restaurangerna i den.
Jag tror att det redan finns en medvetenhet om den fråga som han har tagit upp med mig i eftermiddag och att det utifrån den informationen bör vara möjligt att vidta åtgärder.
Det skulle glädja mig mycket att äta middag med Henderson. Jag är däremot inte säker på att Watts kommer att vilja äta middag med mig efter mitt tillägg.
Samtidigt som vi naturligtvis är helt emot varje form av onödig grymhet mot djur, välkomnar jag rådets ordförandes försiktighet i frågan. Ministern är mycket medveten om att mycket av den allmänna upprördheten i Förenade kungariket i dessa frågor är konstgjord indignation som fabricerats av grupper på den extrema högerkanten.
Förra året i Frankrike var det problem kring den här festivalen men det överdrevs mycket av människor som Jean-Marie Le Pens Front national, en man som oroar sig mer för djurskydd än sex miljoner döda judar under Andra världskriget. Så jag uppmanar honom att gå vidare med försiktighet. Ja, vi måste se till att dessa frågor hanteras, men låt oss inte låta dem användas av politiska partier utanför den demokratiska paletten som en ursäkt för att slå ner på invandrarbefolkningen.
Jag tackar den ärade ledamoten för hans bidrag. Allt jag kan säga honom är att nästa gång vi äter middag, vet jag en sak som vi inte skall diskutera, om det skall skapa en sådan hemsk klyfta mellan goda kolleger.
Det här är en mycket svår fråga, för den ställer oron för djurskydd och behovet av att respektera etniska minoriteters religiösa åsikter mot varandra. Men någonstans måste gränsen gå. Jag skulle vilja be rådets ordförande att försäkra oss att rådet utifrån vad som man kommit överens om i en ny artikel i Amsterdamfördraget om respekt för djurskydd, skulle vilja göra klart att om minoritetsgrupper förväntar sig att vi skall respektera deras religiösa rättigheter, och naturligtvis skall vi det, då skall även åsikterna hos dem som anser att medveten grymhet mot djur är moraliskt stötande och oacceptabelt också respekteras.
Det var mycket uppmuntrandet när vi hörde den brittiska ministern ansvarig för djurskydd, Elliot Morley, här förra månaden vid intergruppen för djurens välfärd och hörde de positiva synpunkter han uttryckte om initiativen som skall tas under det brittiska ordförandeskapet. Så jag hoppas på ett positivt svar.
Jag skulle vilja säga till den ärade ledamoten att Amsterdamfördraget inte har trätt i kraft ännu men föredraget innehåller, som han så riktigt säger, ett åtagande att förbättra djurskyddet. Föredraget har också en bestämmelse om erkännande av kulturella traditioner.
När det gäller att komma fram till ett beslut om lagstiftning i sådana här frågor måste man balansera ett antal frågor mot varandra. Men när den balansen väl har uppnåtts och lagstiftningspositionen är tydligt, då ankommer det på oss alla att se till att lagen följs. Kommissionen har en viktig roll att spela i förhållande till gemenskapslagstiftningen i det avseendet.
Fråga nr 15 från Jaime Valdivielso de Cué (H-0026/98):
Angående: Konsumentskydd
Storbritannien lär som ordförandeland prioritera bland annat konsumentskyddsfrågorna. Skulle rådet kunna precisera vilka åtgärder man tänker föreslå och vilken inriktning man tänker ge dem?
Ordförandeskapet har tre nyckelprioriteringar för konsumentrådet. Konsumentgarantidirektivet, mer effektiv tillämpning av existerande konsumentskydd och förbättringar av gemenskapens övervakningssystem för olyckor i hemmet och på fritiden. Framsteg på detta område kommer att hjälpa konsumenter i alla länder.
För det första, konsumentgarantidirektivet kommer att ge grundläggande rättigheter åt konsumenter som ställts inför otillfredsställande varor. Kompensationerna i direktivet, reparation, byte, avdrag på köpeskillingen eller återbetalning av hela köpeskillingen, är lätta att förstå. Folk måste kunna förstå sina rättigheter om de skall kunna utöva dem. Konsumenterna bör alltså kunna dra full nytta av den inre marknaden på samma sätt som företag kan. I vissa länder skulle konsumenternas rättigheter förbättras genom direktivet. I de övriga länderna kommer existerande höga skyddsnivåer att förbli i kraft. Vi väntar på Europaparlamentets första behandling av direktivet och siktar på antagandet av en gemensam ståndpunkt i konsumentrådet i april.
Vad skall man med konsumentskyddsregler till om de inte genomförs och tillämpas ordentligt? Vi vill att konsumentrådet i april undersöker detta på grundval av kommissionens rapport. För att bara ge ett exempel, bör mekanismerna för att medlemsstaterna skall kunna dela med sig av de mest lyckade metoderna göra det lättare att agera mot handelsbedrägerier och identifiera farliga produkter.
Vårt tredje mål är att förbättra gemenskapens övervakningssystem för olyckor i hemmet och på fritiden. Detta används för att samla in olycksdata, på vilka hälsovårds- och säkerhetspolitiken skall bygga. Att göra det över hela Europeiska unionen innebär data från ett större befolkningsunderlag och mer användbar data. Vi satsar på att se till att systemet skall fortsättas och vi vill också förbättra det genom att låta det bygga på bästa nuvarande nationella förfaranden. Jag hoppas att vi kan räkna med Europaparlamentets stöd för att åstadkomma dessa mål.
Herr rådsordförande! Jag har funnit ramen inom vilken ni utvecklat det som kan vara rättigheter eller åtgärder riktade till konsumenterna vad gäller garantier, grundläggande rättigheter, lagstiftning, förbättring av systemet och konsumentrådgivning intressant. Men skulle ni kunna nämna vilka konkreta åtgärder det brittiska ordförandeskapet skall vidta för konsumenterna?
Jag är tacksam för frågan från den ärade ledamoten, men jag måste säga att vi inte erkänner oss skyldiga till hans anklagelser. Detta är en mycket positiv föredragningslista. Det är definitivt en mycket diger föredragningslista för konsumentrådet i april.
Den allmänna tanken bakom samtliga förslag är att det måste finnas miniminormer. Det hindrar inte en enskild medlemsstat från att besluta att de vill ha högre normer. Det måste finnas en handlingsfrihet i några av dessa frågor. Det viktiga är att gå framåt och att införa förbättrade miniminormer så att alla gemenskapsmedborgare över hela Europeiska unionen kan dra nytta av dem på samma sätt som företag kan av den inre marknaden. Detta är en mycket viktig princip och jag anser att det är en som kommer att få ett brett stöd från konsumenter och medborgare över hela unionen.
Eftersom de behandlar samma ämne, kommer följande frågor att tas upp tillsammans:
Fråga nr 16 från Sören Wibe (H-0029/98):
Angående: Taxfree-försäljningens upphörande och sysselsättningen
Taxfree-försäljningen i samband med resor mellan EU: s medlemsstater skall upphöra år 1999. En analys har visat att detta resulterar i ett stort bortfall av sysselsättning, totalt i storleksordningen 50 000 i hela EU.
Har rådet diskuterat detta och ämnar rådet ta något initiativ i frågan? Kan rådet t.ex. arbeta för att taxfree-försäljningen på färjor medges ett undantag eller ännu bättre, kan rådet verka för att hela beslutet omprövas? fråga nr 17 från Jan Andersson (H-0062/98):
Angående: Tax-free-försäljning
Ministerrådet har belutat att tax-free-försäljningen skall upphöra 1999. I samband med att detta beslut fattades utlovades att en konsekvensanalys av bland annat sysselsättningseffekterna skulle genomföras. Någon konsekvensanalys har dock inte genomförts.
Ämnar rådet tillse att den utlovade konsekvensanalysen genomförs innan beslutet om tax-free-försäljningens upphörande träder i kraft?och fråga nr 18 från Pat Gallagher (H-0157/98):
Angående: Förlorade arbetstillfällen på grund av indirekta skattehöjningar
Företrädare för dem som arbetar inom tax-freebranschen hävdar att ett stort antal arbetstillfällen, upp till 140 000, står på spel om avskaffandet av denna verksamhet fullföljs enligt planerna, och framhöll sin oro till Europaparlamentets ledamöter under en demonstration i Bryssel i december förra året.
Skulle rådet, mot bakgrund av att kommissionen fortfarande ifrågasätter dessa uppgifter och att sysselsättningen i dessa dagar är en prioriterad fråga i hela Europeiska unionen, kunna redogöra för vad det gör för att beräkna antalet arbetstillfällen som står på spel och för att utvärdera eventuella stödåtgärder?
Som den ärade ledamoten känner till beslutade rådet, när det antog direktiven som avskaffade skattegränserna från den 1 januari 1993, att avskaffa taxfree-försäljning för passagerartrafik inom Europeiska gemenskapen eftersom att behålla sådan försäljning skulle strida mot en inre marknad utan gränser. Med vetskap om att beslutet skulle kräva stora förändringar i de berörda sektorerna, beslutade rådet om en lång övergångsperiod från den 1 januari 1993 till den 30 juni 1999 under vilken taxfree- försäljning för trafik inom gemenskapen skulle behållas. Rådet har för närvarande inga planer att åter granska sitt beslut.
Effekterna på sysselsättningen av att stoppa taxfree-försäljning inom gemenskapen är svåra att exakt bedöma och beror till del på karaktären hos den ordning som kommer därefter. Vissa beräkningar överskattar troligen effekten. Vilken ordning som än kommer att följa efter den nuvarande, kommer operatörerna fortfarande att kunna bedriva försäljning enligt nuvarande system för skatter och avgifter.
Jag tackar Henderson för svaret. Det är helt riktigt att avskaffandet av taxfree-försäljningen är ett led i skapandet av den inre marknaden, men den inre marknaden skapas ju för att ge ekonomiska fördelar. Vad vi än säger, är det ändå så att detta med taxfree-försäljningens vara eller inte vara har oerhört litet att göra med ekonomiska fördelar.
Om vi avskaffar taxfree-försäljningen, får vi för det första kostnader i form av 50 000 till 100 000 förlorade arbetstillfällen. För det andra kommer en rad färjelinjer att läggas ned, bl.a. en som går mellan Finland och Sverige och berör min hemkommun, och som i sin tur har återverkningar för turismen i de båda länderna. På intäktssidan har vi då några abstrakta ekonomiska vinster som kanske uppgår till en hundradels eller en tusendels procent av bruttonationalprodukten.
Jag skulle vilja fråga Henderson följande: Är det verkligen värt det att för denna lilla vinsts skull dels se till att så många människor blir arbetslösa, dels reta en stor del av unionens befolkning?
Jag tackar Wibe för hans fråga men han tillför egentligen ingen ny information. Dessa frågor diskuterades igenom i början av 1990-talet när debatten ägde rum. Jag kan verkligen inte tillföra mer till debatten än jag kommer ihåg att jag hörde vid den tiden och vilket utan tvivel den ärade ledamoten hörde då.
Tack, herr rådsordförande. Eftersom det är så att de olika länderna i EU har olika höga punktskatter på alkohol, tobak och parfymer, undrar jag om ni kan tala om för mig var punktskatten skall betalas när ett fartyg går mellan två eller tre länder. Skall det göras i det land som har högst skatt eller i det land som har lägst skatt? Eller kan man till och med köpa varor i ett tredje land inom EU och betala skatt i det land som har den lägsta skatten? Om så är fallet, finns det då inte en risk för skattemässig dumpning, och är det i så fall en önskvärd utveckling?
Jag lyssnade till John Prescott i går. Han sade att han i egenskap av före detta sjöman var orolig för konsekvenserna när taxfree-försäljningen skall avskaffas. Med anledning av det skulle jag vilja ställa följande fråga: Är det inte rimligt att man undersöker konsekvenserna på sysselsättningsområdet och på skatteområdet, så att man faktiskt vet vad som händer innan beslutet träder i kraft?
Andersson, liksom Wibe, ber mig åter granska de frågor som alla framfördes när dessa frågor först diskuterades i början av 1990-talet. För närvarande har rådet ingen avsikt att åter granska dessa frågor.
Vad sedan avser frågan om beskattning, ja, som den ärade ledamoten säkert vet, existerar olika nivåer på konsumtionsskatterna i olika länder inom Europeiska unionen. Svaret, teoretiskt sett, är att den tillämpliga skatten skulle betalas på inköpet av produkten. Det finns säkert massor med böcker om beskattnings- och handelslagstiftning om dessa definitioner.
Jag vill direkt säga att jag är oerhört besviken på svaret från rådets ordförande, som fortsätter att säga att detta inte skall granskas igen. Jag anser att det nya ordförandeskapet som träder till, en ny regering, i vilket fall skulle titta på det. Han hänvisade till de stora förändringarna, den långa övergångsperioden på grund av förändringarna. Han måste komma ihåg att åtaganden gjordes över året att en undersökning skulle genomföras. Det är ganska alarmerande att rådets ordförande inte kan ge oss en tydlig översikt över effekterna som det här kan få. Det förvånar mig inte. Det tror jag inte att någon politiker eller någon ordförande i rådet kan göra utan en undersökning. Vi har fått det åtagandet och vi har en skyldighet gentemot gemenskapens medborgare att ge dem den undersökningen.
Men det börjar nu framstå allt klarare att betydande svårigheter kommer att uppstå om avskaffandet av skattefri försäljning inom EU går vidare som planerat till mitten av 1999. Reglerna för att lägga på och uppbära mervärdesskatt, punktskatter på sålda och konsumerade varor, tullar och avgifter ombord de få återstående färjorna på rutter mellan EU-länder, som han hänvisade till, är oklara. Det krävs nya ordningar. Låt rådets ordförande berätta för oss vilka ordningar som krävs och som kommer att införas med hänsyn taget till dessa förändringar.
Jag förstår hur starkt ledamöterna känner i den här frågan. Men på ett tekniskt plan, genom det sätt på vilket förordningen kommer att införas, och vilket medlemsstaterna redan har meddelats, skulle det snarare vara möjligt att få fram detaljinformationen från dem än från mig.
Ordförandeskapet har ingen avsikt att återigen granska den här frågan. Det har funnits ett antal nya regeringar som har valts över hela Europeiska unionen under de senaste månaderna. Det står vem som helst av dessa regeringar fritt att ta upp frågan i ministerrådet. Därefter skulle det bli en fråga för rådet vilken typ av svar som skall ges.
För färjetrafiken mellan Sverige och Finland i Östersjön är taxfree-inkomsterna av mycket stor betydelse. Norr om Stockholmsområdet - Stockholm ligger i södra Sverige, kan man säga - finns det bara en reguljär färjeförbindelse. Den går mellan den vackra staden Umeå i Sverige och Vasa i Finland. Det är mycket osäkert om denna färjetrafik kommer att överleva en borttagen taxfree-försäljning. Det skulle då innebära att den tunga lastbilstrafik som går denna väg måste åka hundratals kilometer extra med stora ekonomiska och ekologiska kostnader för detta område i norra Sverige och Finland. Dessutom skulle man bryta gamla historiska band mellan dessa områden. Vidare är det så att man får Interreg-stöd för samarbete mellan dessa områden i Sverige och Finland.
Min fråga är: Har rådet någonting att invända emot att den svenska och den finska staten går in och ger direkt statsstöd för att bevara denna trafik, om den inte kan överleva när taxfree-försäljningen avskaffas?
Jag kan säga till den ärade ledamoten att det skulle vara en fråga för operatörerna att besluta huruvida de ansåg att ett stöd var nödvändigt eller inte. Därefter skulle det vara en fråga för den finska och svenska regeringen att besluta om stöd skulle ges till dem och därefter skulle det vara upp till kommissionen att besluta huruvida stödet var förenligt med reglerna i Europeiska unionen eller inte.
Detta var riktigt roligt! Hemma i Sverige älskar socialdemokraterna att höja skatten på både arbete och alkohol. Därför är jag litet förvånad över den argumentation som vi får höra här. Jag vill bara säga: Stå på er från rådets sida! Vissa sektorer skall inte ha skattemässiga fördelar, utan vi måste ha konkurrens på lika villkor. Det kan inte vara så att Europa försöker skapa nya jobb genom att folk skall supa sig fulla på en massa färjor.
Jag tolkar det som en kommentar snarare än en fråga.
Jag skulle vilja gratulera rådets ordförande till hur kort han besvarar frågor. Jag önskar bara att mina kolleger var lika korta i ställandet av frågor. Min fråga är kort.
Han känner till vilken status som rådets ordförande har. Han har ju faktiskt använt samma ord som Gordon Brown använde när han stod inför ekonomiutskottet: " Inga planer att granska den frågan" , sade han, och jag hoppas att ordförandeskapet tänker hålla sig till det.
Min fråga gäller dock ett uttalande i går av Prescott, även han rådets ordförande, när han sade att han oroade sig över taxfreeförsäljningen och de effekter som dess avskaffande kan få. Vem talar för Förenade kungarikets ordförandeskap, Prescott, rådets ordförande som är här i dag eller rådets ordförande för ekonomi och finansministrarna?
Jag är inte säker på att kortfattade kommer att hjälpa mig i framtiden om det betyder att jag kommer att få den här typen av frågor. Jag talar för ordförandeskapet i dag, och vid varje officiellt tillfälle talar den ansvariga ministern för det brittiska ordförandeskapet. Det brittiska ordförandeskapets inställning beslutas av den brittiska regeringen genom dess förbindelser med andra europeiska partner på alla nivåer.
Vår kollega Sjöstedt nämnde en av de mest hotade färjelinjerna och talade om den vackra staden Umeå - jag hoppas att du tycker att staden Vasa är lika vacker.
Jag vill fråga rådet om det stämmer att det inom kommissionen finns en lista över de särskilt drabbade färjelinjerna. Har det diskuterats att rådet skulle kunna ta upp dessa frågor?
Dessutom vill jag fråga rådsordföranden hur ordförandeskapet ställer sig till att medverka till en förlängning, om det är så att andra länder tar upp denna fråga i Ekofin? Exempelvis har den irländska regeringen uttryckt en önskan att ta ett sådant initiativ. Jag hoppas att ni beaktar att situationen ju är förändrad i förhållande till situationen 1991, särskilt när det gäller arbetslösheten, vilket Wibe tog upp.
Jag kan säga Thors att jag inte känner till en sådan lista men att vi har ett öppet ordförandeskap och om det finns en lista så vill jag med glädje titta på den. Vi är alltid beredda att diskutera vilken fråga som helst som en ansvarsfull ledamot vill ta upp.
Med tanke på vad ordföranden sade tidigare, måste jag förklara mig jävig, genom att jag åt middag med rådets ordförande i går kväll. Jag hoppas att det innebär att jag får ett ännu mer detaljerat svar.
Rådets ordförande nämnde att det fattades ett beslut för några år sedan att ge operatörerna sex eller sju år att successivt avskaffa den skattefria försäljningen. Håller han därför inte med om att det är mycket oansvarigt av tobaks- och alkoholindustrin att lobba på det sätt som de har gjort och lägga ner miljoner på att försöka upphäva beslutet? De försöker även att egga upp konsumenter till att delta i deras kampanj.
Håller han med om att om regeringar har pengar över, skall de inte använda dem till skattelättnader för alkohol- och tobaksindustrier, särskilt en vansinnig skattekredit, som bara är tillgänglig för dem som reser internationellt ofta, som jag själv, som drar oproportionerlig stor nytta av det? Håller han inte med om att det skulle vara ett fullständigt missbruk av allmänna medel?
Den slutsats som jag definitivt drar av det här är att bjuda folk på middag efter det att de har ställt frågan och inte före. Jag måste säga till den ärade ledamoten att, liksom kolleger som tog upp frågor i början av den här diskussionen, även om det var ur en annan synvinkel, han tar upp frågor som diskuterades i början på 1990-talet. Rådet har inga vidare kommentarer att göra nu.
Jag skall försöka hjälpa rådets ordförande genom att ge honom en del argument till varför frågan bör granskas igen. För det första har punktskatter inte harmoniserats som utlovats. För det andra visar oberoende studier nu att tusentals jobb kommer att gå förlorade över hela gemenskapen. För det tredje är arbetslösheten nu vår högsta prioritet, det var den inte 1991. Även om jag accepterar att han inte kan ändra rådets inställning i kväll, skulle han väl ändå i kväll kunna gå med på att hitta utrymme på rådets dagordning för att ge våra irländska vänner möjlighet att lägga fram frågan för rådet med ny information så att den kan granskas i ljuset av den informationen?
Om avskaffandet går vidare som planerat, vilka råd skulle han vilja ge till färjerederierna i min valkrets som trafikerar sträckan Dover - Calais? Vilka skattesatser skall de tillämpa? Franska satser, brittiska satser eller internationella satser? Rådet har fortfarande framför sig att tänka över situationen efter 1999. Jag uppmanar rådets ordförande att göra det om han kan.
Det var ett antal frågor som den ärade ledamoten tog upp, varav de flesta innebar en återgång till den debatt som skedde under tidigt 1990-tal och som har behandlats tidigare av ordförandeskapet och ståndpunkter har utarbetats.
Såvitt jag vet fanns det ingen koppling i beslutet mellan förändringen i förordningarna om skattefri försäljning och en granskning av beskattningen. Det är två separata frågor utan koppling. Så jag tror inte att det argumentet kan framföras. Det betyder inte att frågan om olika skattenivåer inte skall undersökas som en fråga som är värd uppmärksamhet, men inte kopplat till den här särskilda frågan. Olika medlemsstater inom Europeiska unionen kommer att ha olika synpunkter på de här beskattningsfrågorna.
Det står vilken regering som helst inom Europeiska unionen fritt att ta upp frågan i Ecofin eller rådet för allmänna frågor om de så vill. Det skulle vara upp till de andra ledamöterna av vilket råd det än var frågan om att fatta det beslut som var lämpligt vid den tiden och utifrån de omständigheterna som frågan togs upp i. Men om inte det händer, kan jag bara säga att ordförandeskapet har ingen avsikt att ta upp den här frågan igen som den anser är avslutad.
Herr ordförande! Detta är någonting som inte kan vänta. Jag har blivit inbjuden till Aberdeen Airport nästa måndag och jag undrar om rådets ordförande skulle kunna ge mig ett råd vad jag skall säga till människorna där eller skulle han vilja följa med mig för att förklara för dem vad som kommer att hända med deras biljettpriser och med de arbeten som de är rädda att förlora?
Ärade ledamöter! Jag skulle vilja be er om att ni skötte privata inbjudningar utanför plenisalen, annars förlorar vi tid. Vi har bara fyra minuter kvar och jag hoppas att vi hinner behandla en fråga till utan att ordföranden missar sitt flyg.
Fråga nr 19 från Ulla Sandbaek (H-0030/98):
Angående: Miljökvalitet i EU: s utomeuropeiska stöd
Vilka planer har Förenade kungarikets ordförandeskap i rådet (utveckling) att ta upp behovet att förbättra miljökvaliteten i EU: s utomeuropeiska stöd, i synnerhet i projekt på sådana områden som energi, gruvdrift, transporter och på den privata sektorn? Vilka medel kommer det att föreslå för att uppnå denna förbättrade miljökvalitet mot bakgrund av den nuvarande fundamentala bristen på kompetens i kommissionen?
Ordförandeskapet anser att miljöskyddet är en integrerad del av utvecklingsprocessen. Ett bestående undanröjande av fattigdomen kräver miljömässigt hållbara lösningar. Fattiga människor är mycket beroende av naturresurser och de mest sårbara för miljöskador och vanskötsel av miljön. Om naturresurserna inte förvaltas på ett hållbart sätt, kommer en fortsatt ekonomisk tillväxt inte att vara möjlig.
Vi behöver hjälpa utvecklingsländerna att integrera miljöhänsynen i deras beslutsfattande. I synnerhet kommer vi att stödja deras ansträngningar att ta fram planer och politik för en sund förvaltning av deras naturresurser och nationella strategier för hållbar utveckling.
Målen på medellång sikt för en hållbar utveckling, som bygger på Förenta nationernas konventioner och resolutioner, förutser genomförandet av dessa nationella strategier i alla länder fram till år 2005 för att se till att de nuvarande trenderna i förlust av miljöresurser på ett effektivt sätt vänds på både globala och nationella nivåer fram till år 2015.
Relevanta åtgärder som planeras under Europeiska unionens ledarskap kommer att omfatta att försöka åstadkomma åtaganden från kommissionen och medlemsstaterna att främja nationella strategier för en hållbar utveckling i utvecklingsländer och att anta mätbara mål, särskilt för hållbar utveckling och minskning av fattigdomen, och att hjälpa till att öka effektiviteten hos dessa fonder.
En rådets förordning antogs nyligen om miljöåtgärder i utvecklingsländer mot bakgrund av en hållbar utveckling, tillsammans med en resolution om miljöbedömningar i biståndssamarbete. Detta är en grund för mainstreaming av miljöhänsyn i projekt- och programförberedelser, liksom på strategi- och politiknivå.
Jag skulle vilja upprepa andra delen av min fråga: " Vilka medel kommer det att föreslå för att uppnå denna förbättrade miljökvalitet mot bakgrund av den nuvarande fundamentala bristen på kompetens i kommissionen?" Ingen av oss är ju motståndare till att programmet skall utformas på ett sådant sätt att miljön ingår som en integrerad del i det - och många andra vackra ord. Men jag tycker inte att jag fick någon som helst konkret anvisning om hur man skall avhjälpa denna situation, med den brist på kapacitet som finns i kommissionen i dag. Kort sagt: Hur garanterar man en prioritering av integrationen av miljön vid implementeringen av EU: s utomeuropeiska hjälpprogram, och kommer man i detta sammanhang att främja de incitament som är tillräckligt effektiva för att integrationen också äger rum i praktiken?
Jag tackar den ärade ledamoten för hennes fråga, men jag kan bara hänvisa till mitt tidigare svar, som är att det finns ett antal sätt på vilka förbättringar kan ske.
Kommissionen har en viktig roll när det gäller att identifiera hur de kan övervaka program där det finns en miljöaspekt, och hur de kan garantera att det bästa miljöförfarandet inbegrips.
Vi har alla möjlighet, när vi börjar förhandla om Lomémandatet, att ta med de viktiga frågor som hon ställer.
Då tiden för frågor till rådet är slut, kommer frågorna nr 20 till 59 att besvaras skriftligt.
Jag förklarar härmed frågestunden avslutad.
(Sammanträdet avbröts kl. 19.00 och återupptogs kl. 21.00.)
Liberalisering av luftfartsnäringen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0015/98) av Seal för utskottet för transport och turism (KOM(96)0514 - C4-0602/96) om meddelande från kommissionen till rådet och Europaparlamentet om konsekvenser av den tredje etappen av liberaliseringen av luftfartsnäringen.
Herr ordförande! Som föredragande för det här betänkandet måste jag säga att det är ett misslyckat betänkande. Inte på det sätt det är skrivet - för det är mycket bra - utan för att jag som föredragande inte kan undersöka framgången eller misslyckandet med en liberalisering av luftfartsnäringen fullt ut utan att undersöka de sociala konsekvenserna. Kommissionen lovade att publicera resultaten av en undersökning som de beställde i oktober förra året. Jag har förstått att den just publicerats den här veckan. Så jag ber parlamentet att granska resultaten av den rapporten, att granska de resultat som verkar framgå av liberaliseringen, utan att glömma att de sociala effekterna av liberaliseringen fortfarande måste beaktas.
Resten av liberaliseringen av luftfartsnäringen är både bra och dålig. Vi har fått lägre priser, men vi har också fått högre priser. Vi har fått en viss ökad konkurrens: vi har sett en del nya flygbolag uppstå, men vi har fått se försämrad säkerhet och vi har en del skrämmande allianser vid horisonten.
Om vi tittar på de lägre priserna, erbjuder en hel del lågbudgetflygbolag billigare biljettpriser som t.ex. Easyjet, Debonair och Virgin Express. Till och med British Airways har skapat ett separat företag för att gå ut med sådana lågbudgeterbjudanden. Dessa är dock till största delen baserade i Förenade kungariket. Vi skulle behöva utsträcka en del av de här bolagen till resten av Europeiska unionen. Jag önskar dem lycka till och jag rekommenderar det som de erbjuder. Dessa lägre priser får dock inte erbjudas på bekostnad av säkerhet eller sämre arbetsförhållanden. Det är därför vi måste undersöka de sociala effekterna av liberaliseringen.
Till och med hos de större flygbolagen har affärsresepriserna fallit på rutter där det finns konkurrens. Men om man tittar på de priserna, även om de har sjunkit är de fortfarande för höga. Och biljettprisdjungeln är fortfarande otroligt snårig. Vi har APEX, super-APEX, Euro-fares, economy, full economy, business class och så vidare och så vidare. Att köpa en flygbiljett borde vara enkelt. Det är det inte. Passagerarna borde enkelt kunna hitta information om de olika tjänster som erbjuds till olika priser. Det kan de inte. Även om lufttrafiken ökar över hela världen med 7, 9 procent om året, så blir det svårare och svårare för människor som flyger att hitta rätt priser.
Säkerheten måste garanteras. Om vi tittar på några av exemplen: British Airways tog bort säkerhetsdörrarna från en del av sina plan för att sätta in fler stolar. Det var inte ett klokt beslut vad gäller säkerhet och det var ett katastrofalt beslut för dem vad gäller PR. Vi har nu en situation där piloterna flyger under längre och längre tider. En del av dem flyger 17 timmar om dagen. Det måste påverka säkerheten. Kabinpersonalen arbetar fler timmar för lägre betalning och det måste försämra säkerheten. Det är en oacceptabel följd av liberaliseringen.
Liberalisering har sina fördelar, men den är inte utan fel. Vi behöver en kontrollerad liberalisering. Med det menar jag att vi måste skapa förebyggande åtgärder för att undvika en mördande konkurrens som skulle leda till monopol på det sätt som det gjorde i Förenta staterna och Australien. Deras service försämrades därefter. Vi behöver en balanserad liberalisering som passagerare, aktieägare och arbetare i industrin kommer att dra nytta av. Vi behöver uppmuntra nya aktörer och se till att de inte raderas ut av de större bolagen innan de kan komma i gång. För att göra det måste vi lösa slotproblemet, problemet vid flygplatser som är alltför hårt trafikerade. Det är föremål för en separat rapport som har kommit in till det här parlamentet, men det måste lösas om liberaliseringen skall fortsätta.
Vi behöver se till att de nya flygbolagen och de som erbjuder lägre priser kan tilldelas så att de kan fortsätta och också kan flyga mellan en del av de regionala flygplatserna. Vi behöver också titta på de allianser som föreslås och som redan existerar mellan amerikanska och europeiska flygbolag. Vi måste se till att dessa allianser inte förstör våra europeiska flygbolag. Globala ordningar måste göra det möjligt för europeiska flygbolag att konkurrera och sedan göra det möjligt för passagerarna att dra nytta av denna konkurrens, men inte på bekostnad av deras personal.
Liberaliseringen har inte varit så effektiv som den utlovades vara. Men det långsammare, mer kontrollerade synsättet är önskvärt och måste utvidgas till alla delar av Europeiska unionen. Om det skall fortsätta behöver vi lösa problemet med tilldelning av slots och skyddet av nya aktörer. Men vi kan inte, och jag som föredragande kan inte, bedöma resultatet av det tredje liberaliseringspaketet förrän vi känner till de sociala konsekvenserna av det här liberaliseringssteget.
Herr ordförande, kära kolleger, herr kommissionär! Som föredragande av yttrandet från ekonomiutskottet delar jag de principiella uttalandena i betänkandet av kollegan Seal, som jag också uttryckligen vill tacka för hans betänkande. För övrigt, även om kommissionen, vilket han med all rätt har påpekat, avsiktligt, oavsiktligt, medvetet eller omedvetet har förtigit en del om de sociala konsekvenserna i sitt betänkande, är hans betänkande trots detta ett värdefullt betänkande, och jag uppskattar kollegan Seal mycket.
Vi kan fastslå att avregleringen av flygtrafiken, som avslutades förra året, fullständigt har öppnat den inre marknaden för detta verksamhetsområde, och vi alla, just vi konsumenter, märker så småningom fördelarna. Man ser att de nationella luftfartsmarknaderna har öppnats, att det är tillåtet med konkurrens, även om det ibland är lite komiskt att ett flygbolag från landet A i många år flyger med cabotagerättigheter i landet B, utan att täcka de egna kostnaderna, utan att göra någon vinst, och fortsätter med det. Nå ja, vi får väl se om det över huvud taget kommer att vara möjligt i längden.
Även antalet trafikerade flygsträckor har ökat, antalet verksamma flygbolag har ökat, och trots detta har beläggningen för flygplanen stannat kvar på hög nivå. Så tillvida, tror jag, har liberaliseringen lyckats. Käre kollega Barry Seal, jag tror inte att passagerarnas säkerhet på något vis har äventyrats genom avregleringen av luftfartsmarknaden. Alla olyckor som har inträffat har hänt utanför Europeiska gemenskapens område och inte inom det.
Naturligtvis ger oss kommissionen också en inblick i de områden som ännu inte har reglerats, i priserna, kapacitetsinskränkningarna, kostnaderna för flygtjänsterna och tillgången till marknaden. Det är säkerligen riktigt när kommissionen säger att det på många sträckor inom gemenskapen, framför allt nationellt, fortfarande inte finns någon konkurrens. Men, herr kommissionär, jag tror att på många sträckor, som i dag inte ens är vinstgivande för ett enda flygbolag - särskilt de i de mest avlägset belägna regionerna - kan man inte vänta sig någon konkurrens, eftersom ingen så att säga vill förlora pengar två gånger. Det måste man helt enkelt inse. Därför tror jag att kommissionen på den punkten har kommit fram till felaktiga slutsatser. Jag tror att många nationella rutter helt enkelt inte är vinstgivande på grund av otillräckligt passagerarunderlag, och inte kommer att dra till sig någon konkurrens.
Det som jag också håller med om i kollegan Barry Seals betänkande är att prissystemet inte längre är överskådligt för den normale konsumenten. De olika billiga, billigaste och specialerbjudanden, som flygbolagen erbjuder, är helt enkelt inte längre begripliga. För smarta affärsmänniskor och människor som kopplar in en bra resebyrå är de kanske förståeliga, men inte för den vanlige medborgaren. Detta måste ändras på, tror jag.
Jag skulle också gärna vilja säga någonting om konkurrensen och om allianserna. Jag är inte helt ense med min kollega Barry Seal. Jag tror att de europeiska flyglinjerna bara har en chans i allianser med andra partner på andra kontinenter. Jag delar hans uppfattning att vi måste se upp så att inte amerikanska partner trycker upp våra europeiska linjer mot väggen i samrbetet, men det går inte heller an att Generaldirektorat IV betraktar den inre marknaden som en helhet, där man skall bedöma konkurrenssituationen. Man måste betrakta frågan om inskränkning av marknaden, konkurrensen och kartellrätten på global nivå, ty flygtrafik äger rum globalt, genom samarbete. Ni vet alla att flyglinjerna gör de största vinsterna på den transatlantiska rutten och inte på inomeuropeiska sträckor. Så tillvida måste man be kommissionen - och Karel Van Miert kommer väl också att ta hänsyn till det - allianserna - jag hoppas att Neil Kinnock också säger ett ord om hur han ser på allianserna - inte bara som en risk, utan också som en chans för de europeiska flyglinjerna att spela med i en global konkurrens.
Avslutningsvis vill jag fråga kommissionen: När kommer vi att få förslagen, som fortfarande saknas, för rådgivning och beslut? Det handlar om frågan om " Zeitnischen" , som vi så komiskt säger på tyska, eller som man så vackert säger på engelska, the slots - men så mycket klokare är det heller inte. Jag är ännu inte helt säker om när vi kommer att få det paket om slots framlagt som det länge har varslats om, herr kommissionär. Det måste vi diskutera. Men vi borde också, herr ordförande, diskutera frågan om flygledningen. Det finns nämligen fortfarande alltför många problem för passagerarna och flygbolagen, eftersom flygledningen i Europa helt enkelt är organiserad på gammalt europeiskt sätt. Detta måste ändras. Kanske kan ni också säga någonting om det, herr kommissionär, ty utnyttjandet av den liberala marknaden kan också enbart vara effektiv med tanke på miljöskydd och medborgarna, om luftrummet utnyttjas effektivt.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag vill å gruppens vägnar tacka föredraganden Barry Seal för ett gott arbete och ett bra betänkande, även om det har tagit sin tid. Betänkandet kommer runt alla väsentliga problem i samband med liberaliseringen. Liberaliseringen är en del av våra mål både globalt, nationellt och på det europeiska planet. Man ägnar sig mycket åt det. Det behandlas inom en rad sektorer, men överallt upptäcker man att problemställningen egentligen är densamma. Hur genomför man mesta möjliga liberalisering och serviceförbättringar, utan att arbetsförhållandena och säkerheten för arbetstagarna sätts ur spel, utan att man förringar tillgången till offentliga tjänster, däribland trafik?
Inte minst på området lufttransport är denna problemställning relevant. Det påpekas i betänkandets punkt 1 och 6. De sociala och sysselsättningsmässiga konsekvenserna av liberaliseringen är lika viktiga att känna till som de ekonomiska målsättningarna i en ny konkurrenssituation. Jag kan förstå att den undersökning som efterlyses i betänkandet nu är på väg. Vi måste värdera dessa resultat efter de sociala konsekvenserna, och jag hoppas att det blir en förnuftig diskussion och inte en högljudd. Det är mycket viktigt att man förhåller sig förnuftigt till denna nya situation.
Herr ordförande! Några här i Europa måste känna sig otrygga, när jag får veta genom pressen att kabinpersonalen i SAS tänker etablera en strejkfond i Panama. Man måste skaka på huvudet. Jag förstår inte orsaken. Kanske är det olika villkor i ett multinationellt bolag, eller vad är det? Om vi ser närmare på konkurrenssituationen i Europa, så är det en brokig tavla som tecknar sig, även om vi säger att liberaliseringen är på gång. På några rutter är priserna låga och servicenivån hög. På andra rutter är förhållandet det motsatta. Några rutter är rena rama busslinjerna med kö vid hållplatsen. Det existerar ingen övergripande ögonblicksbild över hur liberaliseringen går framåt.
Ett av de stora problemen är - som tidigare har nämnts - att prissystemet är oöverskådligt. Man skall vara resvan för att hitta i djungeln av möjligheter. Men jag kan konstatera att en sak verkar på alla rutter, nämligen marknadsmekanismen. Ju fler passagerare, desto dyrare biljetter. Det borde ju vara tvärtom. Jag har fått intryck av att det i Europa fortfarande uppfattas som något exklusivt att flyga. Kanske är det därför som det är möjligt att ta ett högre pris per kilometer än i Förenta staterna. Om det verkligen stämmer att flygtrafikens omkostnader är 40 procent högre i Europa än i Förenta staterna, så är det dags att ingripa politiskt. Varför är det dyrare? Beror det på det statliga stödet? Beror det på ineffektiva flygplatser? Beror det på en brist på air traffic control ? Beror det på ground handling? Eller profitjakt? Nu kan man ju följa olika bolags överskott på börsen och själv bedöma. Det är en tämligen lönsam affär att driva lufttrafik i Europa. En omvärdering av luftfartens omkostnader kommer att ge plats för både prissänkningar och förbättring av service. Tänk om vi en dag kan resa till kilometerpris. Tänk om man bara kunde säga att man skulle resa så och så många kilometer. Priset blir x gånger det antal kilometer man reser. Ja, så skulle det vara rättvist.
Vi ser allt oftare nya bolag dyka upp, kämpa ett par år för att sedan duka under. Det är inte många marknader som det är så kapitalkrävande att vinna marknadsandelar på som inom luftfarten. Men ofta bidrar också en kort existens av nya bolag till att drilla de etablerade. Om bara några få av dem överlever är det ett bevis på att marknaden inte är helt stängd. Men det finns fortfarande ett behov av övervakning. Prisavtal och allianser är mycket vanliga fenomen, som bör bevakas noga.
Och så slutligen, herr kommissionär, tilldelningen av slots. Jag skall vara föredragande för betänkandet om detta. För oss spelar det alltså roll hur marknaden kommer att utformas i framtiden, när vi talar om tilldelningen av slots. Kommissionens utspel låter vänta på sig. Men är det inte mest när det handlar om stora flygplatser, som problemen uppstår? Problem med air traffic control och luftkorridorer måste väl vara lika intressanta. Jag ser fram emot kommissionens utspel, och jag skall göra mitt bästa.
När inrikesflyget liberaliserades i Danmark, svarade bolagen med att höja priserna. Först när tunneln under Stora Bält, som kommissionären känner till, öppnades, och järnvägstrafiken i Danmark blev mera effektiv, först då sänkte flygbolagen priserna. Det är det som vi i Danmark kallar " mestergris" eller ett prisavtal. Herr kommissionär, herr ordförande, vi skall övervaka utvecklingen och liberaliseringen. Vi har tillsammans med kommissionen en viktig uppgift, som går ut på att garantera en bra flygresa för passagerarna och ordnade förhållanden för de anställda.
Herr ordförande! Vi välkomnar denna möjlighet att diskutera påverkan av det tredje paketet av våra transportliberaliseringsåtgärder och i synnerhet skulle jag vilja tacka Seal för det arbete han har lagt ner på detta meddelande.
Jag accepterar att vissa framsteg har gjorts, men jag skulle vilja rikta kommissionärens uppmärksamhet mot det faktum att det inte finns rättvisa förhållanden och att marknaden förblir snedvriden. Det brittiska ordförandeskapet i transportrådet talar om folkets Europa. Så kanske vi inom det här folkets Europa skulle kunna få se ett stopp för statsstöd så att vi äntligen kan få rättvisa förhållanden och en rättvis konkurrens mellan flygbolagen.
I sina betänkanden har både Seal och Sindal hänvisat till problemen med tilldelning av slots och man säger i allmänhet att överskottskapaciteten på slots både i luften och på flygplatserna är ett problem. Jag skulle vilja rikta en vädjan till kommissionsledamoten här i kväll vad gäller frågan om nya aktörer. Även om jag personligen accepterar att prioritet skall ges till uppmuntran åt nya flygbolag på existerande linjer, skulle jag vilja framför argumentet att när det inte finns något nytt flygbolag som vill konkurrera, bör ett existerande flygbolag tillåtas trafikera den nya linjen. Kanske kommissionsledamoten skulle kunna ta hänsyn till detta inom ramen för hans förslag om tilldelning av slots.
Som den ledamot som representerar Stansted Airport i North Essex och South Suffolk, välkomnar jag särskilt den nya aktören, British Airwaysbolaget, som skall kallas Go, och drivs från Stansted Airport. Vi vet inte riktigt än var det kommer att hamna, men jag är säker på att det kommer att betyda fler valmöjligheter, lägre biljettpriser och ett flygbolag som vi alla kan välkomna.
Alla vill vi se ett folkets Europa och en verklig liberalisering av lufttransporterna och jag hoppas att både kommissionären och det brittiska ordförandeskapet kan slutföra den inre marknaden i juni. Det kommer att ge resenärerna större valmöjligheter när det gäller linjer och flygbolag samt lägre biljettpriser.
Herr ordförande! Jag skulle vilja välkomna kommissionsledamoten och tacka föredraganden för hans betänkande. Jag vill också säga att jag här i kväll talar för Niall Andrews som hade velat tala i det här ämnet men som oväntat var tvungen att åka tillbaka till Dublin.
Den fria rörligheten för arbetskraft är en av de grundläggande trossatser på vilka Europeiska unionen vilar och därför är det upp till oss, de valda representanterna för Europeiska unionen, att se till att alla våra medborgare har tillgång till en rimlig och snabb transport mellan medlemsstaterna i unionen. Flygplatsavgifter spelar en nyckelroll när det gäller att göra det möjligt för flygbolagen ekonomiskt att erbjuda kunderna billiga resor. Frågan är särskilt viktig för Irland, eftersom det är den enda östaten i unionen och som är mycket beroende av tillgången på billiga flygbiljetter.
Genom sitt liberaliseringsprogram för luftfartsnäringen har Europeiska unionen tagit steg mot att skapa det klimat som krävs för flygbolagen att kunna erbjuda konkurrenskraftiga biljettpriser till gemenskapens medborgare. Liberaliseringsprogrammet för luftfartsnäringen, som kulminerade i den totala liberaliseringen av marknaden 1997 har utan tvivel inneburit många fördelar för konsumenter både vad gäller tillgång och pris. Ett ekonomiskt framgångsrikt irländskt flygbolag som konkurrerar på den europeiska marknaden, Ryan Air, är dock för närvarande uppe i en förhalad arbetstvist med sina anställda på grund av bolagets vägran att erkänna eller förhandla med det fackförbund som valts av en del av de anställda att representera dem eller att samarbeta enligt det nationella förlikningsförfarandet som har skapats för att lösa sådana tvister.
Ryan Air, vars ägare och högsta ledning dragit mycket stor ekonomisk nytta av liberaliseringen av luftfartsnäringen, måste omedelbart inleda en dialog med de anställda som vill representeras av de fackförbund de väljer och att använda de resurser som existerar i form av nationella förfaranden. Jag är orolig för att den här arbetsgivarens uppförande är symtomatiskt för ett bredare problem där sårbara personalgruppers rättigheter missbrukas i marknadsliberaliseringens efterdyningar och i frånvaro av ett lämpligt motsvarande och verkställbart socialt skydd. Kan jag få be kommissionen att så snart som möjligt avsluta och publicera den utlovade bedömningen av den sociala effekten av liberaliseringen av luftfartsnäringen, inklusive rätten till fria förhandlingar, föreningsfrihet och kollektiva förhandlingar.
Herr ordförande! Det är synd att föredraganden prisade sig själv eftersom jag annars skulle ha gjort det, och om det hade kommit från mig skulle det varit ännu mer exceptionellt. Jag måste dock säga att hans betänkande är utmärkt, även om han i sin presentation här i kväll möjligen koncentrerade sig lite för mycket på de sociala konsekvenserna med tanke på att flygplanens besättningar och piloter är bland de bäst betalda arbetstagarna i hela världen.
Herr ordförande! Jag skulle ändå vilja visa kommissionären på ett par saker i denna bransch som enligt min uppfattning kräver en viss förbättring. I första hand gäller det frågan om statsunderstöd. Jag erinrar mig det installationssamtal som Kinnock hade med oss i utskottet för transport och turism där han med stort eftertryck - och jag skulle nästan vilja säga med handen på hjärtat - lovade att sätta stopp för statsunderstödet. Nåväl, herr ordförande, detta statsunderstöd fortsätter fortfarande, och jag vill här eftertryckligen hävda att oärlig konkurrens utövas, i synnerhet av bolag som exempelvis Iberia som låter sitt dotterbolag Viva Air verka under självkostnadspris, vilket därigenom nästan omöjliggör en riktigt dräglig marknad för diverse andra bolag som opererar kommersiellt och utan statsunderstöd.
Likaså måste det sägas att Air France inte underlåter att gång efter annan göra livet surt för nykomlingar på marknaden i Frankrike. Men där har kommissionen i alla fall agerat i någon mån.
För det andra - och jag skulle här särskilt vilja be om uppmärksamhet från kommissionärens för övrigt utmärkta stab, eftersom jag under alla omständigheter skulle vilja ha svar på min fråga, till nöds skriftligen - har jag blivit underrättad om att bruket av den sjunde friheten, det vill säga- jag talar inte om kustfart, den fungerar skapligt - utan om den transport som bedrivs av ett av gemenskapens bolag till ett tredje land, skulle vara omöjlig i Italien på grund av att italienarna kräver att det uteslutande är möjligt när man formellt och juridiskt är etablerad i Italien och inte bara har ett bolag där utan också permanent materiel, det vill säga flygplan och personal. Nå, det strider mot det som föreskrivs i den sjunde friheten. Om vi måste uppfylla den sortens villkor gynnar vi snarare den transport som bedrivs av bolag från tredje länder. Jag talar till exempel om Egypten och Senegal.
Herr ordförande! Jag vill också ta upp en sista punkt, och det har att göra med flygplatserna. Jag anser att om konkurrens skall utövas via de omständigheter som man flyger under i Europa, och då i synnerhet miljöomständigheterna, och när det inte kommer några gemensamma normer för ljudnivåer på och kring flygplatser, att man då konkurrerar med varandra till medborgarens nackdel, vilket innebär att vissa flygplatser kan ta sig an extra passagerare och flygningar eftersom de inte hindras av miljö- och bullernormer. Andra flygplatser kan inte detta. Jag skulle gärna vilja att det även i Europa infördes en viss harmonisering på detta område.
Herr ordförande! En sista kommentar. Jag uppmanar kommissionen att i sin konkurrenspolitik ägna mer uppmärksamhet åt nätverk än åt specifika program.
Herr ordförande! Seals betänkande ger en nyanserad sammanfattning av liberaliseringen av flygtransporter, som har tagit sig uttryck i omstruktureringar, sammanslagningar och privatiseringar, utan att användarna har dragit några fördelar av detta. Däremot har avregleringen fått allvarliga sociala återverkningar, med tusentals avskaffade arbetstillfällen, ökad osäkerhet, sänkta löner och angrepp på personalens ställning. Jag kan alltså bara skriva under på den begäran som finns i Seals betänkande, vilken uppmanar kommissionen att publicera den studie som rör liberaliseringens sociala konsekvenser och effekter på sysselsättningen.
Att som kommissionen bara ägna nio rader åt den frågan, det är ovärdigt. Inom flygtransporter, precis som på andra områden, leder kriterierna på ekonomisk avkastning, med sänkta kostnader som logisk följd, fram till lösningar som ofta är begränsade och som inte garanterar de bästa villkoren, när det gäller lika tillgång för alla, säkerhet - en avgörande fråga - och regionalpolitik. Man måste också se till att obalansen med gemenskapens perifera områden och ö-regioner inte ökar.
På ett område som är starkt utsatt för konkurrenstryck, särskilt från Förenta staterna, borde Europeiska unionens ambition vara att prioritera samarbetsformer för en gemensam utveckling, snarare än det ekonomiska krigets logik. I det avseendet gläder jag mig åt att man har beaktat två ändringsförslag från min grupp: en som kräver att bilaterala avtal grundas på en verklig ömsesidighet, och en annan som fäster uppmärksamhet på omlokaliseringar och social dumping.
Mer grundläggande anser jag att en annan utveckling för flygtransporter, som grundar sig på en offentlig styrning av den här sektorn, är nödvändig för att främja ömsesidigt fördelaktiga samarbetsformer, för att främja en balanserad regionalpolitik, för att utveckla sociala rättigheter och sysselsättning, för att häva restriktionerna för de fackliga friheterna, kort sagt, för att alla skall garanteras rätten till transport under goda förhållanden.
Med demokrati och insyn som mål borde en offentlig samordningsinstans göra det möjligt för alla sociala aktörer att ta del av riktlinjer och beslut som rör den här sektorn. Det är innebörden i de ändringsförslag som vi lagt fram.
Herr ordförande! Vi vill sätta miljöargument i centrum av Europeiska unionens beslutsprocess. Att integrera miljöfrågor inom EU: s alla politiska områden kommer att bli en stor uppgift, men den måste vi ta itu med. Vi tror att en mer permanent transportpolitik kan komma till stånd, och vi är alla överens om att det är väsentligt att reducera koldioxidutsläppet från trafiken, som växer snabbare än någon annan sektor. Nu är naturligtvis Den Gröna gruppen tillbaka med sitt gnäll om miljön, eller hur?
Utskottet för transport och turism vill säkert integrera miljön i transportpolitiken i likhet med föredragande Seal. Men låt mig då berätta för er, kollega Seal, att det inte är jag själv som har hittat på mina fyra första meningar, utan att de yttrades i går i denna sal av er partikollega Prescott som var närvarande här som ordförande för rådet, och han nämnde transport och miljö som det brittiska ordförandeskapets viktigaste miljöprioritering. Men däremot, herr Seal, lyckas ni med att inte nämna ordet miljö en enda gång i ert betänkande. Ni, som förebrår kommissionen för att den bara ägnar nio rader åt sysselsättningen, har fortfarande en ganska stor blind fläck när det handlar om miljön. Och låt ingen komma och påstå att liberaliseringen av flygtrafiken och ökningen av miljöförstöringen inte något med varandra att göra.
Konkurrens har gjort det billigare att flyga, och det skriver Seal också i sin kommentar. Det är bra för resenärerna, men dåliga nyheter för dessa resenärers efterkommande. För billiga biljetter leder till fler passagerarkilometrar och därigenom till mer förorening.
Resolutionen förutspår en årlig tillväxt av flygtrafiken på sex till sju procent. Om vi optimistiskt utgår ifrån att hälften av denna tillväxt kan fångas upp med teknologisk förnyelse, då återstår fortfarande en ökning av koldioxidutsläppen med minst tre procent per år. Bestämde vi inte nyligen i Kyoto att koldioxidutsläppen måste ner och att även luftfarten måste bidra med sitt strå till stacken? Uppenbarligen är allt detta fortfarande japanska för Seal och mina kolleger i utskottet för transport och turism. Jag hoppas få höra av kommissionen om denna verkligen har förslag för att få ner koldioxidutsläppen från flygtrafiken, och hur går det egentligen med studierna av punktskatten på flygfotogen och andra avgifter? Hur förhåller sig vidare liberalisering och ännu lägre priser till nödvändigheten av koldioxidreduktion? Hör även miljöavtal till de stödjande åtgärder som enligt sidan 22 i kommissionens meddelande saknas i de nuvarande luftfartsavtalen mellan medlemsstaterna och USA? Kommer kommissionen att begära mandat hos rådet att inte bara förhandla om open skies , utan också om cleaner skies med USA? Jag vill också få reda på om ämnet luftfart och miljö står på dagordningen vid de två kommande miljö- och kommunikationsministermötena. Om inte, då måste jag dra slutsatsen att medan vi nu försöker att tygla bilen har flygplanet blivit Europas heliga ko i dess ställe.
Herr ordförande! Den 1 april 1997 fullbordades, åtminstone på papperet, liberaliseringen av den inre marknaden för luftfarten. Det förlöpte så lugnt att den nederländska pressen talade om en " Big Bang som viskades fram" . Det har då inte heller utbrutit någon mördande konkurrens mellan de stora transportföretagen, och biljettpriserna har inte heller sjunkit spektakulärt. Ändå har strukturen för luftfartsmarknaden i Europa ändrats i grunden under de gångna tio åren. På marknaden inom Europeiska unionen håller de stora flygbolagen på att omgruppera sig. Under tiden har ett antal förbindelser vuxit något och marknaden blivit mer dynamisk. Det visar sig bland annat genom uppkomsten av low-budget -bolagen. Flygbiljetterna har också blivit billigare på de rutter där konkurrens har uppstått.
Att liberaliseringen förlöpt lugnt är också en följd av den spektakulära tillväxt som luftfarten tyvärr genomgår sedan några år tillbaka. Härigenom har avskedanden i stor skala, trots den kontinuerliga strävan efter mer effektivitet, uteblivit.
Kommissionens förslag går framför allt in på effektiviteten och konkurrensen inom luftfarten. Kommissionen nämner med rätta marktjänsten och flygtrafikkontrollen som områden där det fortfarande finns viktiga besparingar att göra. Men jag menar att man i framtiden också måste uppmärksamma ärlig konkurrens mellan de olika transportslagen. I jämförelse med personbefordran per tåg eller buss subsidieras alltid flygtrafiken förtäckt. Jag avser här bland annat taxfree-försäljningen och det billiga flygfotogenet. Med rätta komme taxfree-försäljningen på flygplatser för flygningar inom Europeiska unionen att avskaffas inom kort. Men för en ärlig konkurrens mellan transportslagen behövs mer. Därför är det mycket angeläget att det införs en beskattning av flygfotogen inom EU. Skattefri flygfotogen på en intern marknad är, jag ber tolkarna om ursäkt, faktiskt riktigt " svansinnigt" .
Herr ordförande, herr kommissionär! Även jag vill tacka föredraganden för ett gott arbete. Betänkandet gör det möjligt att seriöst bedöma olika aspekter av avregleringen och att på ett systematiskt vis ta upp de olika delfrågorna.
Jag skulle vilja peka på ett antal aspekter som jag anser vara viktiga. Man har sagt att ett stort antal företag har gett sig in på marknaden, men att de inte har varit konkurrenskraftiga. Det har varit en hög dödlighet. Även om detta ur ekonomisk synpunkt kan anses vara negativt, så måste det ur säkerhetssynpunkt anses vara av godo: jag anser att avregleringen med andra ord inte fullständigt har krossat säkerheten och de sociala skyddsmekanismerna.
Men det finns problem och motsättningar, framför allt vad gäller arbetstiden, utflyttningen av företag vilket får negativa effekter på de mänskliga resurser som kommer från tredje land, utbudet av tjänster via utländska agenter inom Europeiska unionen, vilket vi naturligtvis måste vara mycket vaksamma inför.
I huvudsak har emellertid systemet haft positiva effekter. Jag är övertygad om att vi måste räkna med den omstruktureringsprocess som de nationella företagen har inlett. Denna omstrukturering har varit positiv och den har gjort det möjligt att möta konkurrensen på ett bra sätt och den har också lett till en omfattande förnyelse. Jag tänker till exempel på företaget Alitalia vars anställda är engagerade personligen när det gäller att driva företaget och som också deltar i bolagets olika aktiviteter. Detta är viktiga och betydelsefulla faktorer. Om det statliga stödet har möjliggjort denna omstrukturering så tror jag att den har varit av godo och att det har öppnat marknaden och gjort det lättare att motstå konkurrensen.
Men låt mig även ta upp en annan aspekt i sammanhanget. I viss utsträckning har konkurrensen haft effekt mer på de jordbundna tjänsterna och tjänsterna på flygplatserna än när det gäller att avreglera själva flyglinjerna. Man måste medge att när det gäller flyglinjerna så finns det fortfarande stora problem. Jag är inte alls övertygad om att vi skall fortsätta med den nuvarande ordningen, till exempel vad gäller relationerna med USA. Open Sky-avtalen skall förlängas på ett mycket mer övertänkt sätt även eftersom vi har behov av att omstrukturera de europeiska flygbolagen inom ramen för den globala marknaden och därför också få konkurrera på den amerikanska marknaden., vilket för tillfället är förbjudet. Jag anser att detta är en svår inskränkning när det gäller den internationella konkurrensen.
Därför är det viktigt att avreglera systemet med öppna skyar och även att vi kan avreglera flygrummet. Vi står inför ett luftrum som fortfarande är hårt styrt av militära system. Tyvärr, i dag, talar vi fortfarande om krig och de motsättningar som detta system kan leda till - jag tänker naturligtvis på Irak. Just i dessa dagar har vi igen ett totalstopp i det luftrum som står till förfogande. Detta är en fråga av dramatisk betydelse. Det vore i stället lämpligt om luftrummet för civilflyget alltid var tillgängligt.
Man har även pekat på frågan som gäller kontrollen av flygtrafiken. Man kan inte längre fortsätta på detta vis! Inom flygkontrollsektorn kan vi göra stora besparingar och även en omfattande samordning.
Avslutningsvis, herr kommissionär, anser jag att de åtgärder som vidtagits är positiva och jag tror att nästa åtgärd, som gäller rättigheterna vid flygplatserna, skulle kunna ge oss ytterligare möjligheter att möta marknadens krav och att även bibehålla sociala skyddsmekanismer till förmån för de anställda.
Herr ordförande! Liberaliseringen av luftfartsnäringen har pågått i några decennier. Det är en positiv och en nödvändig utveckling för att tillgodose de alltfler resenärernas önskemål. Vid den utvärdering som nu görs ser kommissionen inga dramatiska förändringar av utvecklingen efter liberaliseringen. Det innebär att de stora flygbolagen fortfarande finns kvar, att utländska konkurrenter inte i någon större utsträckning har trängt bort inrikes operatörer. Inte heller har det blivit några dramatiska prissänkningar.
Det är klart att om det är detta som vi vill åstadkomma med en liberalisering, kan vi nog säga att vi har lyckats. Men när priserna inte har gått ned och tillgängligheten för resenärerna inte har ökat, så leder det mig till slutsatsen att liberaliseringen måste drivas vidare. Det behövs mer konkurrens och fler operatörer på den europeiska flygmarknaden, inte färre. I dag finns det alltför få flygbolag som dominerar alltför många linjer, och dessa flygbolag ger sig hela tiden in på alltmer sofistikerade samarbetsavtal. Därmed sätts konkurrensen på flygmarknaden i praktiken fortfarande ur spel.
Jag är övertygad om att den nödvändiga utvecklingen bara har börjat. För att möta resenärernas krav handlar det om ökad tillgänglighet och om lägre pris. Det handlar om att öppna för konkurrens och skapa förutsättningar för betydligt fler aktörer än i dag inom flygsektorn. Tillsammans möjliggör detta den utveckling som kan tillgodose resenärernas krav inför 2000-talet.
Herr ordförande! Till skillnad från Stenmarck har jag inte samma tro på liberaliseringens möjligheter vad gäller flygbolagen och flygtrafiken. Jag tror att det finns en betydande övertro på vad man kan åstadkomma med en avreglering av flygtrafiken.
Det svenska inrikesflyget har haft en situation av fri konkurrens under några år. I början ledde det till en hel del priskonkurrens. I dag har vi emellertid hamnat i en helt annan situation som innebär att det ibland finns två bolag på de mest attraktiva linjerna, men oftast konkurrerar dessa med samma tider, samma priser och ungefär samma service också. På de mindre attraktiva linjerna har det i stället blivit så att man har högre priser och sämre service, vilket förstärker de regionala skillnaderna som var stora redan förut. Detta sker alltså i ett land som är mycket beroende av inrikesflyget och där alternativ ofta saknas.
Jag tycker också att det är viktigt att slå fast att det inte i sig är något mål att flygtrafiken skall öka. Den är egentligen ekologiskt ohållbar, om man håller den ökningstakt som vi har i dag.
Jag har lagt fram ett speciellt ändringsförslag, nr 3, som går ut på att konkurrensen måste ske med socialt acceptabla metoder. Jag har framför allt lyft fram det irländska flygbolaget Ryan Air som har utmärkt sig genom sin antifackliga politik. Bolaget vägrar sluta avtal med fackföreningar, vilket har lett till en konflikt som pågår nu på Dublins flygplats med bagagehanteringspersonalen. De har vägrat samarbeta med den irländska arbetsdomstolen, Labour Court . Jag tycker att det är helt oacceptabelt att man använder sådana metoder i konkurrensen mellan flygbolagen. Vi måste visa att vi inte godtar en antifacklig attityd eller social dumpning som ett konkurrensmedel. Det vore intressant att höra om kommissionären har någon synpunkt på Ryan Airs agerande.
Mot bakgrund av detta skulle jag vilja tala för GUE/NGL-gruppens ändringsförslag och även för V-gruppens ändringsförslag.
Herr ordförande! Det här verkar inte vara Ryan Airs kväll. Jag skulle också vilja peka på den beklagliga situation som har utvecklats där. Seals betänkande prisar många av de positiva aspekterna inom flygindustrin under de senare åren. Bland dem han nämnde var Ryan Air, nu det mest lönsamma flygbolaget i Europa, mer lönsamt i procent av omsättning än jätten BA.
Som många av de tidigare talarna har nämnt, är de mitt upp i en tvist som många av oss skulle betrakta som en tvist om en grundläggande mänsklig rättighet, arbetares rätt att gå med i ett fackförbund och representeras av ett fackförbund. Dessa arbetare var villiga att arbeta för betydligt lägre priser än marknadspriserna när flygbolaget startade, i det att de visste att flygbolaget inte hade råd med högre löner vid den tiden. Men det här är ett flygbolag som gjorde en vinst på 35 miljoner irländska pund förra året. Dess VD fick nyligen en personlig bonus på 17 miljoner irländska pund. Ett annat mycket mindre flygbolag betalar betydligt högre löner än Ryan Air. Låt oss inte lämna över Kudos till ett bolag vars beteende gentemot sina motparter på arbetsmarknaden är orättvist och vars vinster bygger på personalens generositet.
Det här har varit en mycket intressant debatt. Jag vill först tacka föredraganden Seal för hans presentation av utvecklingen av liberaliseringen av luftfartsnäringen i Europeiska unionen. Att göra en rättvis bedömning av en ny och pågående process är alltid en prövande erfarenhet. Jag gratulerar honom till den ansats som han har gjort.
Som parlamentet känner till har liberaliseringen av den civila luftfarten inom unionen varit ett avsiktligt progressivt förfarande, dels för att ta hänsyn till de villkor utifrån vilka den inleddes under mitten av 1980-talet och dels för att undvika störningar och förluster av den typ som avregleringen ledde till i Förenta staterna. Den har med andra ord varit och är vad Seal sökte, en balanserad liberalisering som har ansträngt sig för att försöka garantera att alla legitima intressen beaktas.
Oundvikligen har det blivit så, att medan vi kunde peka på några av de viktigaste effekterna av liberaliseringen identifierades i vårt meddelande 1996, har andra har blivit synliga först efteråt, när flygbolag i allt större utsträckning har dragit nytta av de möjligheter som ställts till deras förfogande. Som vi erkände 1996 återstår mycket att göra för att garantera att de möjligheter som skapades av liberaliseringen också utnyttjades och att rättvisa konkurrensvillkor uppnåddes. Detta gäller i synnerhet statligt stöd. Som parlamentet känner till är det kommissionens åsikt att stöd till flygbolag från medlemsstaters regeringar bara kan motiveras och bara får godkännas som en integrerad del av ett konsekvent och tidsbegränsat program för att återge ekonomisk livskraft och konkurrenskraft till de mottagande bolagen.
Jag är säker på att detta synsätt direkt har bidragit till att göra omstruktureringsprogrammen trovärdiga och framgångsrika. Jag noterade Iberias resultat i Financial Times i morse och det gav mig en viss tillfredsställelse. Vårt noggranna övervakande av genomförandet av omstruktureringsplaner och det sätt på vilka de följer de villkor som lagts fast visas på de produktiva resultat som har åstadkommits. Det var utifrån den grunden som vi kunde godkänna de slutgiltiga betalningarna från de franska och portugisiska regeringarna till Air France respektive TAP. Tyvärr var det också utifrån den grundvalen som vi tvingades dra slutsatsen att Olympic Airways inte följde de grundläggande villkoren som sattes upp vid tiden för överenskommelsen med den grekiska regeringen 1994. Vi var alltså tvingade att åter öppna förfarandet i det fallet.
Under de senaste veckorna tvingades vi också att inta en mycket strikt attityd gentemot den italienska regeringen och Alitalia, för brott mot de grundläggande villkoren i kommissionens beslut om statligt stöd i juli 1997. Jag kan med glädje säga att vi fick ett snabbt och effektivt svar från den italienska regeringen och att, ytterligare och bindande åtaganden gjordes inom några få dagar vilka löste problemen.
I de övriga frågor som jag har lyssnat på i de klagomål som lagts fram under debatten och som syftat på statligt stöd i konkurrenssituationer, måste jag säga att om ledamöter har bevis utifrån vilka klagomål med fog kan framställas, gör de inte de klagande någon tjänst om det inte uppmuntrar dem att lägga fram ett formellt klagomål inför Europeiska kommissionen. Jag kan säga att vi skyndsamt besvarar alla väsentliga klagomål. Den senaste erfarenheten i Alitalias fall är ytterliga ett exempel på det. Om ledamöter alltså tror sig ha hört klagomål som inte har lämnats in till oss skall de säga det, inte till oss utan till dem som har visat sin oro för dem.
Vad gäller globaliseringen riktar vi nu våra ansträngningar mot att garantera att konsolideringen av marknaden inte leder till negativa effekter eller effekter som motverkar sitt eget syfte. Föredraganden anser att det allt oftare förekommande sammangåendena är en del av globaliseringstrenden. Det är dock värt att notera att på grund av de restriktiva bestämmelserna om ägande och kontroll i de flesta existerande bilaterala överenskommelserna är sammangåenden praktiskt taget omöjliga, och det är därför vi får se en spridning av flygbolagsallianser i stället.
Spridningen av och skillnaderna i regelsystemen förhindrar tydligt ett effektivt utnyttjande av marknaden och det är naturligtvis ett av de viktigaste skälen för kommissionens ansträngningar att få förhandlingsmandat om avtal om tillgång till marknad med tredje land, särskilt Förenta staterna. Det är uppenbart att om gemenskapen inte tar tillfället i akt att förhandla fram ett heltäckande luftserviceavtal med USA, kommer Förenta staternas flygbolag att dra oproportionerligt stor nytta av vår inre marknad, av vår liberalisering när våra flygbolag inte har några effektivt jämförbara rättigheter till tillgång och verksamhet på Förenta staternas inre marknad. Jag hoppas därför att medlemsstater av alla de slag kommer att inse realiteter och bredvilligt svara på utmaningen så att vi kan gå vidare som en gemenskap i förhandlingarna om en rättvis och balanserad Open-sky-överenskommelse över Atlanten och på båda sidor av den. Det skulle vara mycket oroande om de samlade effekterna av nuvarande bilaterala överenskommelser och framtida bilaterala överenskommelser Förenta staternas flygbolag faktiskt skulle kunna operera som de ville på vår inre marknad när det saknades varje motsvarighet för oss att tala om på Förenta staternas inre marknad.
Under tiden har vi, som parlamentet känner till, inlett undersökningar om tre existerande transatlantiska flygbolagsallianser och en föreslagen 1996. Snarare än att inta en senfärdig attityd, som föredraganden verkade antyda i sin rapport, har kommissionen varit mycket vaksam på utvecklingen på en marknad, som när den blev global, i sin tur kunde skapa nya inskränkningar av den fulla nyttan av liberaliseringen. Det var insikten om detta som t.ex. ledde kommissionen till att ta initiativ om flygledning (som nämndes av några ledamöter), om markhanteringstjänster (som nämndes av en annan ledamot) och om flygplatsutmaningar (som återigen nämndes av en del av de som bidragit till debatten). Vårt förslag till ändring av den nuvarande förordningen om flygplatsslots kommer att offentliggöras under de närmaste månaderna.
Seal har rätt när han pekar på att vårt meddelande inte ägnade mycket utrymme till de sociala aspekterna av liberaliseringen. Även om det också skulle vara sant att säga att kommissionen i andra avseenden varit mycket uppmärksam på de sociala effekterna av liberaliseringsåtgärderna. Parlamentet vet, och man hänvisade till detta, att vi beställde en undersökning i den här frågan. Och eftersom vi fick in resultaten från den undersökningen i förra veckan har jag stort hopp om att den slutliga rapporten kommer att vara tillgänglig för parlamentet och allmänheten i april.
Det står redan klart att civilflyget naturligtvis var det enda transportmedlet där sysselsättningen ökade mellan 1990 och 1995, och även om den totala tillväxten var blygsam, ca 0, 4 procent per år över perioden, är det värt att notera att detta åstadkoms trots en allmän ekonomisk lågkonjunktur och trots omfattande flygbolagsomstruktureringar, vilka i vissa fall har lett till vad som visat sig vara en temporär personalminskning. Den ökade effektiviteten och konkurrenskraften hos flygbolagen leder naturligtvis till att återigen stimulera efterfrågan på arbetskraft, och det är goda nyheter för alla.
Som parlamentet säkert förväntar sig, håller jag helt med Seals åsikter om att liberaliseringen inte bör, ja får inte, åstadkommas på säkerhetens bekostnad, och vi tänker därför fortsätta att vara aktiva och vaksamma i säkerhetsfrågor, inte bara på gemenskapsnivå utan även globalt. Ett praktiskt exempel på detta: vi har under de senaste månaderna lagt fram ett förslag till direktiv för att skapa säkerhetsbedömningar av tredje lands flygbolag som opererar inom Europeiska unionen och vi har publicerat vårt förslag för skapandet av ett europeiskt säkerhetsorgan för civilflyget. Dessutom gör kommissionen utanför gemenskapen ständiga ansträngningar att säkra och upprätthålla det effektiva genomförandet av ICAO: s normer. Samtidigt behandlades även miljöfrågor med flyget, vilket nämndes av en del av debattörerna, genom meddelandet av koldioxidutsläpp och transporter, som vi kommer att offentliggöra under våren och dessutom mer specifikt i vår undersökning av följderna av införandet av en flygfotogenskatt för civilflyget och miljön. Parlamentet kanske känner till att vi för första gången har sammankallat gemensamma miljö- och transportråd under Förenade kungarikets ordförandeskap - ett informellt, ett formellt - och vi ser fram emot mycket positiva resultat för transport och miljö från dessa initiativ.
Vad gäller konsumentskyddet har kommissionen redan lagt fram ett förslag om ersättning vid överbokning, medan den nuvarande uppförandekodexen om datoriserade beställningssystem, liksom de förändringar som föreslås i den, redan anger att en flygoperatör måste identifieras tydligt och passageraren informeras ordentligt. Vi har fått in en del klagomål från passagerare i den här frågan och jag hoppas att de ärade ledamöterna, som flitiga flygpassagerare, och som användare av de liberaliserade flygtjänsterna anstränger sig för att se till att om de upplever svårigheter i det här avseendet, meddelar dessa svårigheter både till de berörda flygbolagen och skickar en kopia till mig. Jag tar med glädje emot sådan information från frontlinjen. Och jag tänker definitivt agera på dem.
Dessa åtgärder, vad avser konsumenter, bör förstärka de krav på information och öppenhet som Seals betänkande med rätta efterfrågar. Listan över olika åtgärder, som jag här lämnat här i kväll, är inte uttömmande men den visar tydligt att kommissionen inte anser att dess arbete var avslutat när vi lade fram vårt meddelande i oktober 1996 eller när den inre marknaden för civilflyget formellt och juridiskt fullbordades den 1 april förra året. Tvärtom erkände vi att vidare arbete krävdes och sedan dess har vi arbetat aktivt för att göra ytterligare nödvändiga framsteg. Mot den bakgrunden är Seals betänkande till stor hjälp genom att det betonar prioriteringar och pekar på betydelsen av den sociala dimensionen. Jag hoppas att han blir nöjd över det faktum att för att kunna ägna full uppmärksamhet till den sociala påverkan, och för att också ta hänsyn till nya utvecklingar och den föränderliga miljö som flygbolagen opererar i efter fullbordandet av den inre marknaden för flyget, kommer vi att offentliggöra den rapport som jag hänvisade till tidigare, och som bör finnas tillgänglig för debatt i det här parlamentet inom en nära framtid. Jag hoppas och tror att den rapporten kommer att ge alla svar på de frågor som ställts i Seals betänkande och som har att göra med de ärenden som inte behandlades i vårt tidigare meddelande. Jag ser fram emot att få beakta det och även andra frågor tillsammans med detta parlament, men förhoppningsvis inom en inte alltför avlägsen framtid.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Kabinpersonal inom civil luftfart
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande (A4-0018/98) av Grosch för utskottet för transport och turism (KOM(97)0382 - C4-0460/97-97/0212(SYN)) om förslag till rådets direktiv om säkerhetskrav och intygande av yrkesmässig kompetens för kabinpersonal inom civil luftfart.
Herr ordförande, högt ärade herr kommissionär, ärade kolleger! Säkerhetsutbildningen för kabinpersonalen inom den civila luftfarten är nästan en beståndsdel av den fråga som vi just har diskuterat, respektive en konsekvens av detta. Kommissionen hade i detta avseende kunnat överta bestämmelserna i JAA i ändrad eller oförändrad form och föra över dem till gemenskapsrätten - helt enkelt enligt förordning 3922/91. Men den har valt en annan väg, nämligen i form av ett direktiv.
Det är naturligtvis klart att vi som parlamentariker uttryckligen välkomnar detta beslut, och även det faktum att vi som parlament tas med i lagstiftningsproceduren. Men detta är i mina ögon inte den viktigaste anledningen, ty kommissionens förslag - och detta är det väsentligaste - sätter kabinpersonalens arbete i rätt ljus, dvs. det handlar om deras säkerhetsuppgifter. Det är därför mycket viktigt att genomföra den grundläggande utbildningen, den generella fortbildningen liksom fortbildningen för olika flygplanstyper med mer öppenhet. Detta är i våra ögon en viktig beståndsdel i detta arbete. Det finns nämligen en risk för, vilket just har berörts, att flygbolagen i hård konkurrens skulle kunna betrakta just dessa utbildningskostnader som variabla kostnader och i enlighet med detta kanske inleda en kostnadsnedskärning på detta område, som enligt min åsikt skulle vara mycket olycklig.
Därför betraktar vi också de i bilagan föreslagna programmen som minimikrav. Både grundutbildningen och typutbildningen, som anges där, är och förblir i våra ögon grundläggande utbildningar, där man verkligen inte får ändra något i negativ riktning. Detta betyder också, att kabinpersonalen i enlighet med detta åtnjuter ett socialt skydd, som finns i varje liknande yrke, och att i enlighet med detta ingen heller längre kan börja i detta yrke eller göra en insats inom detta yrke utan utbildning.
Om man jämför programmen från olika flygbolag kan man genast fastställa att detta direktiv faktiskt är nödvändigt. Fastän de flesta flygbolagen tar utbildningen på verkligt allvar, försummar man fortbildningen, särskilt också fortbildningen när det gäller flygplanstyper, på något vis. Kommissionens förslag respekterar även subsidiariteten. Den tar därigenom hänsyn till önskemålet att medlemsstaterna även i fortsättningen själva kan definiera sina utbildningar; men det bör finnas en informationsplikt gentemot kommissionen.
I korthet: Förslaget är ett idealiskt svar på teknisk-administrativa frågor, på sociala utmaningar på den fria marknaden och på säkerhetskrav, som är förbundna med kabinpersonalens yrke. I denna beskrivning får vi inte heller glömma bort, men det är i mina ögon inte så väsentligt, att man med en form av godkännande, här kallas det intyg, även kan öka rörligheten inom denna yrkesgren. Ändringsförslagen, som utskottet för transport och turism lämnar in i detta avseende, skall därför också förstås enbart som preciseringar. De reglerar bland annat övergångsbestämmelserna, de reglerar respektive befäster informationsplikten för medlemsstaterna, och de reglerar de medicinska kontrollerna på ett något klarare sätt. I kommissionens förslag föreslås enbart regelbundna kontroller, vi däremot föreslår en tidsbestämd rytm.
De ändringar som kollegan Simpson senare har lämnat in, måste också godkännas anser jag. Fastän kommissionens text, mina ändringar och de ändringar som föreslagits i utskottet upprätthåller skillnaden mellan kabinpersonal med och utan säkerhetsuppgifter, syftar dessa ändringar hos kollegan Simpson till att ta bort denna skillnad, så att alltså all kabinpersonal måste motsvara samma utbildningskrav. Detta har i mina ögon den fördelen, och det är mycket viktigt, att det inte kommer att finnas någon kabinpersonal med olika kvalifikationer, och att i akuta situationer all kabinpersonal är i stånd att fylla sin uppgift helt och fullt.
Avslutningsvis vill jag påminna om - och det skulle man kanske ha kunnat säga i inledningen, ty hittills låter alltihop ganska entonigt - att detta direktiv naturligtvis inte välkomnas av JAA eller av flygbolagen. Det bereder mig ändå inte särskilt stor oro. Mycket oroligare blir jag över rådets skepsis - för att uttrycka det milt - till denna fråga. Jag hoppas att redan de olyckor man undviker, för att inte tala om den tragiska realiteten av de faktiska flygolyckorna, kommer att övertyga rådet om att detta papper inte skall hamna någonstans i en skrivbordslåda, utan behandlas effektivt och även bli godkänt.
Herr ordförande! Låt mig först klarlägga: i kväll debatterar vi säkerhetsnormer för kabinpersonal och inte flygledare. I vilket fall hoppas jag det. Jag vet att det är mycket sent, men jag trodde att det var direktivet som vi diskuterade, annars är jag i fel rum. Med all respekt för Grosch så tror jag att vi har problem med tolkningen.
Jag skulle vilja tacka honom för hans ansträngningar i försöken att ta detta betänkande genom parlamentet och för att ha gjort ett så omfattande arbete. Jag vill också gratulera kommissionen för att ha varit förutseende nog att lägga fram detta, särskilt i ljuset av vad vi just har sagt om liberalisering och de viktiga kommentarer som kommissionsledamoten gjorde om behovet av att stödja liberaliseringen med ett mycket starkt socialt ramverk. Det finns tydliga bevis på att detta faktiskt sker och detta är en åtgärd som förtjänar fullt stöd från Europeiska socialistpartiets grupp.
En punkt som vi måste trycka på är att vi måste få rådet och den stora allmänheten att förstå varför denna åtgärd är så viktig. Vi måste göra det mycket tydligt att, tvärtemot vad man i allmänhet tror, om man är med i en flygplanskrasch är sannolikheten störst att man inte dör. Många flygplansolyckor kan man faktiskt överleva. Ca 75 procent av flygplanen är inblandade i olyckor under inflygning, landning eller start. Forskning pekar på att ca 90 procent av alla flygplansolyckor skulle kunna undvikas. Man har beräknat att av de 1 500 människor som i genomsnitt dör varje år, skulle i genomsnitt 300 om året kunna ha överlevt om evakueringsåtgärderna inne i flygplanet hade förbättrats. Jag är övertygad om att om vi hade bättre, snabbare och mer effektiv evakuering, skulle vi kunna rädda liv, så många som 300 om året.
Hur skall vi åstadkomma detta? Det finns ett antal metoder genom vilka vi kan förbättra evakueringsåtgärderna. För det första genom kabinpersonalens färdigheter i att kontrollera passagerarna och deras beteende under nödevakueringar och, för det andra, passagerarnas kunskap om säkerhetsförfaranden och deras motivation att lära sig dem. Vi vet alla från vår erfarenhet från flygturer att ingen bryr sig det minsta om kabinpersonalen när de demonstrerar säkerhetsåtgärderna och ändå pekar all information på att det som de försöker tala om för oss kan göra skillnaden mellan liv och död. Det finns ett antal skäl till varför evakuering är en nyckelfråga, och utbildning innebär naturligtvis att vi kan göra kabinpersonalen kunnigare och mer motiverad att lämna effektiv information till passagerarna före, under och efter en incident. Det är därför jag anser att den här åtgärden är så viktigt.
Den stora majoriteten flygplanskrascher kan man överleva rent tekniskt, och effektiv evakuering är så viktig. Nuvarande bestämmelser anger t.ex. att ett flygplan måste ha evakuerats inom 90 sekunder med bara hälften av utgångarna öppna. 1994 utförde både CAA och FAA forskning som tydligt visade att skillnaden mellan att komma ut ur flygplanet och inte komma ut var beroende av en bestämd, väl utbildad och mycket effektiv kabinpersonal. Det vi gör i kväll skall avspegla det. Det stöder Grosch arbete och förslaget från kommissionen. Resultatet visar tydligt hur en välutbildad kabinpersonal kan utgöra skillnaden. Det är också skälet till varför vi med nöje stöder detta förslag till direktiv om utbildning av kabinpersonal.
Vi oroar oss för ett antal frågor som återfinns i våra ändringsförslag. Vi anser att vid en incident kan man inte skilja mellan viss kabinpersonal som kan ha säkerhetsutbildning och andra som inte har det. Hela personalen bör ha de nödvändiga färdigheterna för att, t.ex., se till att planet evakueras så snabbt och effektivt som möjligt. Det är därför vi har lagt fram ändringsförslagen 9, 10, 11, 12, 14, 15, 16 och 17, för att se till att dessa åtgärder gäller för hela kabinpersonalen. Om man pratar med dem som ingår i kabinpersonalen själva, vill de inte skapa en situation där vissa flygbolag möjligen skulle kunna göra åtskillnad mellan kabinpersonal och kabinpersonal och därmed skapa ett två tredjedels system.
I ändringsförslag 13 föreslår vi årliga medicinska kontroller för kabinpersonalen. Återigen anser vi att detta är helt rimligt, när ens liv faktiskt inte bara ligger i pilotens händer utan även i kabinpersonalens händer. En årlig medicinsk kontroll är bästa vägen framåt. Att bara använda begreppet " regelbunden" räcker inte.
Ändringsförslag nr 18, slutligen, behandlar årlig utbildning för kabinpersonal, inklusive sådant som brandbekämpning och användning av livbåtar. Återigen är det uppseendeväckande att grundläggande krav som att kunna använda utrustning för brandbekämpning och livbåtar inte kontrolleras årligen. Det är därför vi har lagt fram det här ändringsförslaget, för att se till att utbildningen ges årligen.
Sammanfattningsvis kan man säga att när efterfrågan på resor ökar, antalet flygplan ökar, antalet risker ökar, är det avgörande att säkerhetsnormerna över hela gemenskapens harmoniseras. Vi anser att det här direktivet kommer att garantera detta och skulle kunna utgöra själva skillnaden mellan liv och död.
Herr ordförande! Låt mig få inleda med att rikta ett tack, inte minst från PPE-gruppen, till föredraganden, Grosch, för ett väl utfört arbete. Detta är ett betänkande som förtjänar att kallas viktigt. Att ställa krav på säkerhet är en av de absolut viktigaste uppgifterna för alla oss som sysslar med transportfrågor på det europeiska planet. Avreglering och liberalisering av luftfarten ställer särskilt stora krav för att säkerheten inte skall försämras.
Vi vet i dag att de säkerhetsmässiga reglerna varierar mycket kraftigt från ett EU-land till ett annat. JAA, som är den gemensamma europeiska luftfartsmyndigheten, har uppmärksammat detta och godkänt gemensamma krav för både grundutbildning och vidareutbildning. Allt detta är av allra största vikt och blir allt viktigare ju fler aktörer som i framtiden kommer att operera på en alltmer liberaliserad flygmarknad. Jag är alldeles övertygad om att det verkligen kommer att bli fler som kommer att agera på denna marknad. Att i det sammanhanget medverka till att säkerhetskraven höjs och inte sänks är en av våra verkligt stora och viktiga uppgifter. Det är en förutsättning för att liberaliseringen skall få ett verkligt och ett bestående genomslag.
Jag vill i detta sammanhang inte göra någon större sak av frågan om en licens på europeisk nivå. Men det är värt att uppmuntra att kabinpersonal, som är en personalgrupp som i mycket stor utsträckning arbetar gränsöverskridande, också har goda möjligheter att byta jobb till ett annat flygbolag inom EU. Det kan möjligtvis ske på olika sätt, t.ex. genom en licens av detta slag eller på något annat sätt. Att uppmuntra detta tycker jag emellertid känns utomordentligt viktigt.
Herr ordförande, herr kommissionär! Fullbordandet av den inre marknaden för trafikflyget ökar nödvändigheten av internationella avtal om säkerhetsnormer för Europeiska unionens länder. Den tilltagande konkurrensen gör tyvärr frestelsen att spara in på säkerheten bara större. Förslaget beträffande säkerhetskraven för kabinpersonalen har förberetts och antagits i Joint Aviation Authorities , där 18 europeiska länder är anslutna.
Kommissionen anser att ett intyg om yrkesmässig kompetens måste tillfogas JAA: s förslag. Om en utbildning i en medlemsstat erkänns av luftfartsmyndigheter i de andra medlemsstaterna skulle det förbättra rörligheten för kabinpersonalen. Detta tillmötesgående gentemot fackföreningarna förbiser den realitet att alla flygbolag har olika säkerhetsprocedurer som inom vart och ett av bolagen till och med kan vara olika per flygplanstyp. Därför kommer ett sådant intyg enligt min åsikt inte att förbättra personalens rörlighet, utan i stället kommer medlemsstaterna förmodligen att belastas med en extra administrativ förpliktelse.
Tillfogandet av säkerhetsintygen har dessutom lett till att förslaget blivit kontroversiellt i rådet. Det ser inte ut som det kommer att behandlas där inom överskådlig framtid. Det hade av denna orsak varit bättre om kommissionen hade kunnat begränsa sig till JAA: s förslag.
En liknande invändning gäller för PSE-gruppens ändringsförslag. Dessa antar att varje besättningsmedlem är ålagd säkerhetsuppgifter och således måste följa en utbildning. Jag anser att det är möjligt att upprätthålla en god säkerhetsnivå på flygplanen utan att se alla besättningsmedlemmar som säkerhetspersonal. Jag kommer därför inte att kunna stödja PSE: s ändringsförslag. Jag stöder Groschs ändringsförslag som förtydligar förslaget där kommissionens text är för vag.
Herr ordförande! För det första vet vi alla att nationella bestämmelser om säkerhetsutbildning för kabinpersonalen varierar mycket i Europeiska unionen. Med liberaliseringen av hela luftfartssektorn är det oerhört viktigt att vi får gemensamma normer för utbildning och godkännande av kabinpersonal över hela unionen. Som ni har hört tidigare så har vi i Irland en situation där Ryan Airs bagagehanterare strejkar bara för att de vill bli representerade av en fackförening. De är lågt betalda och har dåliga arbetsförhållanden och deras legitima krav är att de representeras professionellt vad avser betalning och hälso- och säkerhetsvillkor.
Allvarliga frågor måste ställas om driftförfaranden och i synnerhet utbildningen som lågkostnadsbolag som Ryan Air, Translift och andra erbjuder. Jag är också mycket oroad över rapporter om hur lång tid denna kabinpersonal arbetar och den därav följande tröttheten som de lider av när de inte har rätt till pauser mellan skift och bara 25 minuters bytestider, under vilken de måste utföra städuppgifter. Den mördande konkurrensen i luften verkar leda till lägre säkerhetsnormer och vi har sett många olyckor på senare tid, som jag vet kommer att undersökas, men vi får se vad som kommer ut av dem.
De senaste mediarapporterna om att flygbolag minskar bränslekostnaderna genom att återanvända ofiltrerad luft i passagerarkabinen är lika oroande för alla oss som reser ofta och, i synnerhet, för kabinpersonalen och piloterna. Kabinpersonalen är den enda säkerhetspersonalen med dubbla ansvarsområden. Samtidigt som säkerheten är deras viktigaste ansvar, är de huvudsakligen upptagna med andra uppgifter. Repetitionskurser i säkerhet måste ske årligen.
Till slut skulle jag vilja ställa den här specifika frågan: är det för att den stora majoriteten av kabinpersonalen är kvinnor som en licensiering inte infördes för länge sedan?
Herr ordförande! Det här förslaget är tydligt kopplat till åtgärderna för att stödja liberaliseringsprocessen inom lufttransportsektorn med syfte att garantera höga säkerhetsnormer. Jag gratulerar föredraganden till hans utmärkta arbete och kommissionen för dess utmärkta förslag.
Den oro jag känner med det föreslagna direktivet är om det faktiskt kommer att förbättra säkerheten vid lufttransporter. Vårt mål bör naturligtvis vara att ställa upp de bästa säkerhetsnormerna över hela Europa. För närvarande håller de gemensamma flygmyndigheterna på att försöka åstadkomma kabinpersonalsäkerhet genom att tydligt lägga ansvaret för säkerhet i ett flygbolag på operatören. För närvarande måste operatören garantera en omfattande säkerhet i hela bolaget samt att kabinpersonalen är utbildad för att passa bolagets specifika system. Direktivet vattnar ur detta ansvar och kan därigenom möjligen underminera kabinpersonalsäkerheten.
Kommissionsledamoten hänvisade i kväll till ett antal förslag, bland annat att skapa European Civil Aviation Safety Agency, samt ansträngningar för att förbättra genomförandet av ICAO-normer över hela Europeiska unionen. Jag skulle vilja vädja till kommissionen här i kväll att snarast komma överens med rådet om att skapa denna European Civil Aviation Safety Agency för att garantera säkerheten både i Europa och i resten av världen.
Siffrorna visar, och diskuterades vid en konferens i Maastricht i dag, att under de senaste 10 åren har 70 procent av samtliga olyckor inbegripit flygbolag som bara står för 16 procent av den totala flygtrafiken. Det är dessa flygbolag från utvecklingsländer som verkar medföra de största riskerna. Utan denna gemenskapsåtgärd som krävs så väl, förutser experter att vi skulle kunna få en flygolycka i veckan.
Så snälla kommissionsledamot och det brittiska ordförandeskapet i transportrådet, handla nu. Vi måste skapa detta europeiska säkerhetsorgan för lufttransporter med ordentliga säkerhetskontroller vid alla europeiska flygbolag för att garantera säkerheten för de europeiska passagerare som använder de flygbolagen och de i gemenskapen som bor nära gemenskapens flygfält som tar emot dem.
Jag stöder med glädje detta betänkande. Men jag hoppas att kommissionsledamoten kan tillfredsställa min begäran om att vidtas av ministerrådet och genom hans benägna bistånd.
För det första skulle jag vilja tacka Grosch och utskottet för transport och turism för det arbete de har lagt ner i bedömningen av detta förslag och för den allmänt stödjande inställning som de har intagit.
I en växande och föränderlig miljö som civilflyget, är det naturligtvis viktigt att man upprätthåller högsta möjliga säkerhetsnormer. Det är också uppenbart att de som ansvarar för att uppfylla de säkerhetsnormerna måste vara väl utbildade och väl motiverade. Syftet med förslaget som ligger framför parlamentet är att åstadkomma detta. Jag vet att de ärade ledamöterna delar den inställningen, vilket de har visat vid ett flertal tillfällen under den här debatten.
Jag skulle som en inledning vilja framföra två andra punkter. För det första anger detta förslag till direktiv minimi-, inte maximinormer. Vår ständiga önskan är att medlemsstaterna skall försöka att överskrida dessa miniminormer, även om de är på en tillfredsställande nivå för det allmänna syftet att bibehålla säkerheten för flygplan och passagerare.
För det andra, och bara i lugnande syfte, men absolut inte för att vara självgod, har vår region i världen 30 procent av världens flygtrafikrörelser, men bara 10 procent av flygtrafikolyckorna sker i den här regionen. Alla i ansvarig ställning arbetar för att försöka se till att olycksnivån blir ännu lägre. Naturligtvis eftersträvar vi en nollnivå. Men det är viktigt att få perspektiv på frågan så att man inte börjar sprida en allmän uppfattning om att normerna försämras, avsiktligt eller oavsiktligt.
Jag skulle t.ex. vilja säga till McIntosh, att det finns absolut inget tänkbart sätt på vilket det här förslaget, avsiktligt eller oavsiktligt, skulle kunna leda till en uppluckring av normerna för flygsäkerhet. Jag skall utveckla den punkten senare.
Jag vill också säga till Malone, även om hon olyckligtvis har lämnat kammaren, troligen i angelägna ärenden, att om hon har bevis på att olyckorna blir fler, som hon har hävdat, så vill jag se dem utan dröjsmål. För det andra, om det finns bevis för att ett flygbolag opererar i Europeiska unionens luftrum och återanvänder ofiltrerad luft i kabinen, så vill jag ha bevis på det också eftersom, vi definitivt vill svara på det på ett aktivt sätt.
Som svar på de ändringsförslag som lagts fram av Grosch, gör ändringsförslag 4 och 5 texten klarare. Kommissionen kan därför acceptera dem. Jag kan också med glädje säga att kommissionen delar föredragandens önskan att behålla de etablerade rättigheterna som den erfarna kabinpersonalen har. Vi kan därför acceptera ändringsförslag nr 8.
Jag förstår motiven bakom ändringsförslag 1, men det syns mig en aning överflödigt eftersom innehållet i utbildningsprogrammen bestäms i bilagorna till direktiven och kommer att bli universellt tillämpliga. Att centralisera vartenda program på gemenskapsnivå syns mig onödigt.
Problemet med en alltför stor byråkrati gäller också ändringsförslag nr 6. Vad gäller ändringsförslag nr 7, ser jag inte vad det tillför. I praktiken får kabinpersonalen automatiskt omställningsträning när de byter från en flygplanstyp till en annan och skyldigheterna för och regleringen av återkommande utbildning anges i artikel 5 och i bilagorna till det här direktivet.
Även om jag till fullo också förstår motiven bakom ändringsförslag nr 2 skulle det i praktiken utöka tillämpningen av direktivet till personal som kosmetologer, sekreterare och hälsopersonal som befinner sig ombord ett flygplan av rent affärsmässiga skäl och vare sig har utbildning eller, i allmänhet, kompetens att bistå i händelse av en nödsituation i luften. I många hänseenden är de faktiskt passagerare själva.
Jag tror inte att det var föredragandens avsikt att det skulle vara fallet, att människor skulle bli tilldelade ansvar för vilket de inte fått någon utbildning. Detta gäller på samma sätt för ett antal ändringsförslag som lagts fram av Simpsons ändringsförslag nr 9-12 och 14-17, vilka har samma syfte. Det är säkert behjärtansvärt, men jag kan inte se hur det kan vara praktiskt. Så jag kan inte acceptera något av de ändringsförslagen.
Kommissionen kan inte heller stödja ändringsförslag nr 3 inte heller det nya ändringsförslaget nr 13 som specificerar hur ofta de medicinska kontrollerna skall ske. När vi stiftar lagar måste vi tänka på kostnaden för vårt lagstiftande och även tänka på vem som skall betala kalaset. Om resultatet av genomförande av den bestämmelsen av medicinska kontroller verkar vara alltför dyrbar, skulle man komma att motsätta sig det och det skulle kunna underminera själva grundvalen för förslaget. Det är därför bäst att beslut om exakt hur ofta kontroller skall genomföras lämnas till de nationella myndigheterna som, är jag säker på, inte kommer att låta det gå för långt mellan medicinska kontroller för flygpersonal av något slag.
Så återstår bara ett ändringsförslag, ändringsförslag nr 18 som jag återigen beklagligtvis inte kan acceptera. Ändringsförslaget försöker öka frekvensen i den återkommande utbildningen och att göra det en bra bit bortom det krav som JAR-OPS ställt och från vilket vårt förslag kommer. Jag skulle vilja säga McIntosh, att när hon anser att det är möjligt att minska kraven till under de som JAA kräver, vill jag hänvisa henne till sida 2 i förslaget. Det gemensamma säkerhetsutbildningsnormerna, såsom JAR-OPS utarbetat om, framstår positivt i jämförelse med internationella rekommenderade normer och de bästa utbildningsförfarandena inom branschen. De är tillräckliga för att garantera en hög säkerhetsnivå. Förslaget är helt i enlighet med detta. Om man inför ytterligare förändringar skulle det lägga en onödig börda på operatörerna utan att leda till bättre säkerhetsgarantier.
Sammanfattningsvis skulle jag återigen vilja tacka parlamentet för dess arbete. Antagandet av kommissionens förslag, med de ändringsförslag som jag har indikerat är jag säker på kommer att bidra direkt till att upprätthålla motivationen hos personalen och behålla de höga säkerhetsnormerna inom civilflyget. Jag vet att de ärade ledamöterna tillsammans med kommissionen stöder bägge målen på starkast möjliga sätt.
Herr ordförande! Om det kan vara till hjälp för kommissionsledamoten så accepterar jag hans argument om övrig kabinpersonal, kosmetologer etc. Men hans eget förslag, hans eget direktiv, artikel 2b med dess definition av kabinpersonalen behandlar redan den punkten. Den anger faktiskt att det inte gäller personal som endast har icke säkerhetsrelaterade åtaganden. Så svaret finns i er egen text, kommissionsledamot. Vi kanske kan granska det mot bakgrund av detta.
För det andra, rörande de årliga hälsokontrollerna, har jag förstått att all personal i gemenskapens institutioner måste genomgå årliga hälsokontroller. Om detta är bra för oss och våra institutioner, borde det naturligtvis vara bra nog för kabinpersonal.
Herr ordförande! Om alla flygbolag var lika villiga som gemenskapens institutioner att ta på sig kostnaderna för att se till att deras anställda fick genomgå årliga medicinska kontroller såsom många andra anställda i offentligt och privat sektor, skulle jag delade den ärade ledamotens optimism. Men det är inte fallet. Som jag sade tidigare, att om det uppstod motstånd som grundlades på idén om onödiga kostnader, skulle konsekvensen kunna bli att vi fick ännu lägre normer än de som läggs fram i det här förslaget.
Jag tar åt mig argumentet som den ärade ledamoten gjorde om övrig personal som detta förslag hänvisar till. Jag tycker det var ett mycket bra debattargument.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
Transport av farligt gods på väg - Nationalitetsmärke för motorfordon- Transportabel tryckutrustning
Nästa punkt på föredragningslistan är gemensam debatt om följande betänkanden:
A4-0014/98 av Le Rachinel för utskottet för transport och turism om förslaget till Europaparlamentets och rådets direktiv (KOM(96)0555 - C4-0665/96-96/0267(COD)) om motorfordon och släpvagnar till dessa fordon vad gäller transport av farligt gods på väg och om ändring av direktiv 70/156/EEG om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar till dessa fordon, -A4-0024/98 av Le Rachinel för utskottet för transport och turismom förslag till rådets förordning (KOM(97)0366 - C4-0419/97-97/0199(SYN)) om erkännande vad gäller trafik inom gemenskapen av nationalitetsmärke för den medlemsstat i vilken motorfordon och släpvagnar till motorfordon är registrerade, -A4-0039/98 av Camisón Asensio för utskottet för transport och turismom förslag till rådets direktiv (KOM(96)0674 - C4-0068/97-97/0011(SYN)) om transportabel tryckutrustning.
Herr ordförande, kära kolleger! Jag ger mig alltså i kast med mitt första betänkande. Syftet med förslaget till direktiv och rapporten som jag behandlat är att upprätta tekniska krav som är tillämpbara på de motorfordon och släpvagnar som ombesörjer vägtransporter.
När det handlar om konstruktionen av fordon som transporterar farligt gods på väg, har vissa krav redan fastställts av direktivet från 1994. Samtidigt finns det inga garantier för att alla medlemsstater erkänner och accepterar det som skall känneteckna konstruktionen av den här typen av fordon.
Det nya direktivet föreskriver specifika bestämmelser för konstruktionen av fordon. Det anger också tekniska specifikationer när det gäller elektrisk utrustning, bromssystem, brandrisk och hastighetsbegränsningar. Fördelen med den harmoniseringen är att den hindrar en medlemsstat från att förbjuda att motorfordon säljs, registreras och tas i bruk om de redan har godkänts för trafik i andra medlemsstater.
Ett enda ändringsförslag till det här förslaget har lämnats in av utskottet för transport och turism. Det avser datumet för ikraftträdandet av de lagar, förordningar och administrativa bestämmelser som är nödvändiga för att man skall kunna anpassa sig till det här direktivet. Tidsfristen har fastställts till elva månader efter publiceringen av direktivet.
Inget annat ändringsförslag har lämnats in, och min bedömning är att den här rapporten faktiskt inte skapar några särskilda problem samt att det är föremål för ett brett samförstånd.
Herr ordförande! Detta direktiv har i första hand tillkommit för att fylla de två mest uppenbara luckorna i den lagstiftning som omfattar tillverkning, transport, försäljning, användning och underhåll av all transportabel tryckutrustning som uppfyller kriterierna I ADR- och RID-konventionerna.
Som de ärade ledamöterna vet syftar dessa konventioner till att förstärka säkerheten kring transporten av nämnda utrustning och säkra dess fria rörlighet på den gemensamma marknaden. Det vore mycket lämpligt med en ordnad övergång från befintlig transportabel tryckutrustning till framtida sådan, vilket är möjligt genom regelbundna inspektioner och bedömningar av överensstämmelse i enlighet med modulmetoden. Detta förfarande kräver dock att inspektionsorganen uppfyller tillräckliga kvalitetskriterier, såsom CEN-standarden i EN 45000-serien. Det är nämligen möjligt att det inte räcker att basera dessa kriterier enbart på innehållet i nämnda konventioner, eftersom dessa i huvudsak inriktar sig på trafik, vilket medför bristande klarhet med avseende på vissa aspekter.
Herr ordförande, ärade ledamöter! Det tycks inte råda några tvivel om att ett ömsesidigt erkännande av inspektionerna, något som är avgörande för fullbordandet av den inre marknaden, inte, vilket nyligen bevisades i praktiken, kommer att uppnås fullt ut genom en tillämpning av bilagorna A och B i ADRdirektivet. Detta säkerställer endast transporter utan hinder och det har väldigt lite att göra med användningen av transportabel tryckutrustning i bestämmelselandet, bland annat därför att det inte föreskriver en identifikationsmärkning. Detta ligger bakom behovet av föreliggande direktiv.
En av de stora fördelarna med detta direktiv är följaktligen att producenterna får tillgång till en större marknad med den dubbla fördelen med skalekonomi och minskade administrativa kostnader i samband med godkännandet av denna utrustning. Utrustningen måste därför vara lätt att identifiera. Det mest effektiva sättet att uppnå detta är att förse den med en märkning som skiljer sig från den som för närvarande gäller för såväl fast tryckutrustning som för gasflaskor.
Det stora dilemmat i detta direktiv består i konflikten mellan erfarenhet och oberoende. Det är känt att den europeiska industrin under många år har kunnat genomföra korrekta inspektioner av denna typ av utrustning, inbegripet klass 2 i ADR, genom inspektionsorgan av typ B eller till och med C från användarsektorn. Detta har varit möjligt eftersom de tack vare sina dagliga kontakter med problemet har kunnat samla på sig betydande kunskap.
Å andra sidan är det möjligt att inspektionsorgan av typ A på grund av sin centraliserade karaktär, endast bygger upp sin erfarenhet på grundval av nya produkter som kommer ut på marknaden, varvid den erfarenhet och kompetens som dessa inspektionsorgan besitter skulle vara av ett mer generellt slag.
Jag slutar med att säga att mot bakgrund av allt det nämnda antog utskottet för transport och turism, enhälligt, detta betänkande och medföljande resolutionsförslag.
Herr ordförande! Filosofin i det här andra betänkandet är att erkänna två nationalitetsmärken för motorfordon och tillhörande släpvagnar.
Det finns ett verkligt juridiskt tomrum när det gäller Europeiska unionens medlemsstaters erkännande av nationalitetsmärken. Det här förslaget till förordning från kommissionen syftar till att täcka det.
Just nu ser situationen ut så här: flera medlemsstater har anslutit sig till Wienkonventionen från 1968, som föreskriver att fordonen skall ha ett ovalt märke med svarta bokstäver mot en vit bakgrund, för att visa vilket land bilen är registrerad i. Det får inte ha mer än tre bokstäver och skall inte sitta på nummerplåten.
För övrigt har en gemenskapsmodell utarbetats i samarbete med nationella specialister, till följd av Europaparlamentets resolution från 1988, vars syfte var att låta EU-flaggan vara med på nationalitetsmärket. Det består av tolv stjärnor som omringar landbeteckningen. Flera länder har lagt till det emblemet längst till vänster på nationalitetsmärket. Däremot finns det en del länder som har ratificerat Wienkonventionen, men som inte erkänner gemenskapsmärket, och som låter polisen rapportera om vilka förare av utländska fordon som endast har det märket. I framtiden skall inget fordon kunna rapporteras, tack vare erkännandet av två olika typer av nationalitetsmärken.
Jag instämmer helt med förslaget om att europeiska märken skall erkännas, men jag vill framföra ett formellt förbehåll. Det är faktiskt nödvändigt, av skäl som har att göra med den nationella känsligheten, att registreringsstaten figurerar på nationalitetsmärket. Medborgarna har behov av en referenspunkt, de behöver identifiera sig med ett land, med en nation. Alla personer tillhör ett land, en kultur, speciella traditioner, vilka föregår den europeiska identiteten. Det är alltså nödvändigt att tillhörigheten till ett land, ursprungsnationaliteten, finns med på nationalitetsmärket, och så kommer det att bli.
Herr ordförande! Åtta ändringsförslag har lämnats in med anledning av det här betänkandet. Tre kommer från utskottet för transport och turism och bereder mig inga problem. De handlar om att förtydliga och förenkla de ursprungliga texterna genom nyttiga klargöranden.
Däremot är det annorlunda med ändringsförslagen från min ärade kollega Brian Simpson, för de skulle enligt min mening komplicera och onödigt tynga förslaget till förordning och mitt betänkande. Det här betänkandets syfte är inte att officiellt erkänna alla olika slags nationalitetsmärken, utan bara det europeiska märket. Alla som kör ett fordon i ett annat land skall ha satt upp antingen märket med ursprungsnationaliteten eller det europeiska märket. Självklart är det inget som hindrar att man fäster andra särskilda regionala eller lokala märken på sitt fordon. Men de kommer inte att vara juridiskt giltiga.
När det gäller ändringsförslaget från mina kolleger Cornelissen och Pronk, så kan jag inte acceptera det heller, för jag anser att dess räckvidd sträcker sig utanför det här betänkandets ramar och Europeiska unionens rättsliga ramar.
Herr ordförande! Jag stöder Rachinel-betänkandet och jag måste säga att ett av kännetecknen för den här kommissionen har varit dess övergripande omsorg om säkerhet, särskilt på våra vägar. Det här direktivet är avsett att förbättra existerande lagstiftning för motorfordon genom att tillse att konstruktionsegenskaperna för fordon som transporterar farlig gods harmoniseras över hela gemenskapen.
Jag anser att industrin kommer att välkomna det faktum att ett regelverk kommer att gälla över hela EU för konstruktion och tillverkning av fordon som transporterar farligt gods. Det är ett nödvändigt steg för att utveckla och förbättra säkerheten på våra vägar. Vi behöver tekniska bestämmelser för att se till att farligt gods skyddas under den tid det transporteras. Det kan betyda att man antar normer om elektrisk utrustning, bromssystem, åtgärder för brandbekämpning etc., för att bara nämna ett fåtal.
Allt detta kommer att bidra till att skapa vad jag anser vara en säkrare miljö på våra vägar. Olyckor har inträffat och olyckor kommer, naturligtvis, att hända även i framtiden. Låt oss inte tillåta att farligt gods, som skulle kunna förorena och utgöra hälsorisker, transporteras på fordon som inte uppfyller vad kommissionen anser, och vad vi anser vara högsta möjliga standard. Låt oss minimera risken för fruktansvärda olyckor på vägarna där farligt material är inblandat. Låt oss göra detta tillämpligt för hela EU.
Slutligen bara en sista vädjan rörande nationalitetsmärken. Jag hoppas att kommissionen på något sätt kan beakta symbolerna som kan lyfta fram mindre nationer som Wales.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Eftersom vi ju alla här är experter, vill jag med tanke på den sena timmen bara göra två principiella påpekanden om Le Rachinels betänkande om typgodkännandet för motorfordon och om min kollega Camisón Asensios betänkande om de transportabla tryckbehållarna.
För det första: Det är uppenbarligen vansinnigt mödosamt att faktiskt förverkliga den inre marknaden. Det är tekniskt och det blir allt mer tekniskt, men vi kan inte dra oss undan detta arbete. Kanske lyckas vi ändå någon dag med att slutbehandla sådana betänkanden i utskottet som inte obetingat är av stor politisk vikt, om kommissionen lägger fram väl förberedda rapporter åt oss, så att vi inte längre behöver slåss om dessa slots vid den här tidpunkten.
För det andra: Det är trots detta alltid viktigt för kollegerna i utskottet att också titta noggrant på dessa betänkanden. Kollegan Le Rachinel var så att säga i det fördelaktiga läget att han efter noggrann granskning kunde säga: Jag behöver bara ett ändringsförslag. Och alla röstade för honom. Kollegan Camisón hade större svårigheter. Han måste utarbeta 28 ändringsförslag, eftersom han i en viktig fråga, som gällde inspektionen, under samtal med berörda parter inom industrin hade kommit fram till en annan ståndpunkt. Jag är mycket tacksam för att han har utarbetat denna komplicerade punkt så bra. Men det är ju viktigt att vi klargör att båda betänkandena inte bara är betänkanden för den inre marknaden, för mer näringsliv, för mer handel. Snarare är båda betänkandena, som föregående talare också sade, mycket viktiga för befolkningens säkerhet på vägarna, och därigenom i nästa steg även för skyddet av den naturliga miljön. Ty olyckor som händer kan inte bara döda och skada människor, utan just olyckor med farlig last kan förorsaka oöverskådliga skador i naturen, i vattnet och i marken.
Jag tackar därför hjärtligt för dessa bra betänkanden. Vi skall också lägga oss vinn om att noggrant diskutera dessa betänkanden. Tack så mycket även till de båda föredragandena, vi väntar nu på kommissionens yttrande. Jag hoppas att kommissionen inte genast förkastar 20 av Camisóns 28 ändringsförslag. Men vi får vänta och se.
Herr ordförande! Fördelarna med förordningen om nationalitetsmärkning på fordon är att den gör slut på det förfarande där bilister bötfälls för att den ena medlemsstaten inte erkänner den andra medlemsstatens nationella kännetecken. Erkännandet av registreringsskylten med integrerad landsangivelse och den europeiska flaggan blir naturligtvis allt viktigare allteftersom fler medlemsstater inför detta - låt mig kalla det gemenskapens kännetecken.
Den nederländska regeringen planerar exempelvis att börja sätta den europeiska flaggan och bokstäverna NL på registreringsskylten omkring år 2000. Det skulle naturligtvis kunna bli så att den flaggan blir ödesdiger i ett anfall av euroskepticism i Nederländerna. Europaparlamentets popularitet, och därigenom Europeiska unionens popularitet som sådan, uppmuntras inte direkt av sådana scener som tilldragit sig vid omröstningarna i går och i dag, där ledamöter av Europaparlamentet förklarar att de inte får betalt för att rösta. Jag frågar mig då vad det är de får betalt för.
För övrigt stör det mig mycket att vår europeiska flagga också får ståta på fordon som egentligen över huvud taget inte bör köra omkring på de europeiska vägarna. Bilar utan katalysator till exempel. Och jag skulle då också gärna vilja se att medlemsstater med hänsyn till subsidiaritetsprincipen fick rätt att undanhålla de mest förorenande bilarna och motorcyklarna den europeiska flaggan. De skulle kunna ersätta denna med en flagga med innebörden: se upp, miljöpirat! Tyvärr verkade inte parlamentets tjänstemän förstå mina grafiska ändringsförslag, varför jag inte heller kunde lägga fram dem.
Herr ordförande! Jag skall i kväll begränsa mig till Le Rachinels betänkande om nationalitetsmärken och naturligtvis gratulera honom till hans ansträngningar i utarbetandet av betänkandet. Det finns ett tydligt behov över hela Europa för att göra situationen tydligare, medan det för närvarande är oerhört komplicerat för den genomsnittliga trafikanten att försöka ta sig runt kontinenten och naturligtvis Förenade kungariket och Irland. De skyltar som Nel van Dijk hänvisade till, som holländarna kommer att anta eller inte anta år 2000, är för närvarande obligatoriska i Irland och Portugal, de är frivilliga i Frankrike och Tyskland, där man kan komma att göra dem obligatoriska, medan de i alla andra länder har den vita bakgrunden från Wienkonventionen, utom i Förenade kungariket, Spanien och Portugal som inte har någonting.
Det finns ett behov för att göra livet enklare för trafikanterna. Kommissionens förslag gör just det och jag rekommenderar det. Dock, vilket kommissionen naturligtvis känner till, är trafikanter över hela Europa mycket mer europeiska än vi kanske tror. De gör naturligtvis uppror mot Wien- och Genèvekonventionen, och även hans eget förslag, genom att anta sin egen symbol för europeisk enighet. Jag skulle därför vilja rikta kommissionsledamotens och ledamöternas uppmärksamhet på våra ändringsförslag 4, 5, 6 och 7, som erkänner realiteten att många trafikanter inte gillar Wienkonventionens symbol, de ganska tråkiga svarta bokstäverna mot vit bakgrund, utan föredrar den europeiska symbolen med vita och gula bokstäver med guldstjärnorna på blå bakgrund i enlighet med deras egen nationella registreringsmarkering. Jag hoppas att kommissionären går med på våra argument om att vi bör ge trafikanterna ett val.
Varför måste trafikanter i Grekland eller i Förenade kungariket - det skulle kunna vara min bil, herr kommissionär - ta bort deras europasymboler och byta ut de mot en vit dekal med svarta bokstäver när det åker till Frankrike. Det syns mig vara ett steg bakåt. Våra ändringsförslag försöker hjälpa till genom att ge trafikanterna det valet, den ytterligare rätten att visa upp en europasymbol om de så önskar snarare än den vita ellipsen. Jag rekommenderar den till er, herr kommissionär - och jag rekommenderar den till parlamentet.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina damer och herrar! Även jag vill tala om det Le Rachinels andra betänkandet. Med föreliggande förslag till förordning har man avhjälpt ett underskott i anpassning mellan de enskilda staternas rättsliga föreskrifter. Gemenskapsmodellen för registreringsskylt för den medlemsstat där motorfordon och fordonssläp i trafiken inom gemenskapen är registrerade, låt oss kortfattat kalla det europeisk nationalitetsmärkning, borde ha införts för länge sedan. En sådan åtgärd tjänar direkt både till att medvetandegöra unionsmedborgarna och integrera dem i skapandet av ett område utan inre gränser och även till utbildande och befästande av en europeisk identitetskänsla, och bidrar indirekt till en höjning av trafiksäkerheten. Särskilt kravet att den föreslagna gemenskapssymbolen måste finnas både fram- och baktill bredvid registreringsnumret, kommer att vara till fördel för polisen och andra administrativa och domstolsorgan.
Fastän jag för PPE-gruppen uttryckligen röstar för Le Rachinels betänkande och tackar föredraganden för hans arbete, så anser jag personligen att förslaget till förordning från kommissionen inte är helt konsekvent. Låt oss betänka att om några få veckor så börjar tredje etappen av den Ekonomiska och monetära unionen, som leder till en hemmamarknad, vars formella yttre tecken är de gemensamma pengarna som skall se likadana ut. Vilken framstående och framsynt prestation! När det gäller registreringsskyltar för motorfordon och fordonssläp så lyckas européerna inte med denna konsekventa standardisering i form av en gemensam enhetlig utformningsprincip. Med åberopande av subsidiaritetsprincipen förpliktas EU: s medlemsstater på det viset visserligen till att erkänna den föreslagna gemenskapsmodellen, men giltigheten för existerande nationella kännetecken kommer att fortsätta att vara helt oinskränkt och oberoende av gemenskapsmodellen.
Det finns inte en gång något som tyder på att användningen av gemenskapsmodellen skulle prioriteras i medlemsländerna. Vid åsynen av detta faktum skulle jag till och med kunna förstå om tvivlet växer hos medborgare från tredje land om EU: s förmåga respektive om allvaret i dess strävanden att bygga upp en politisk union.
För fordonsägare i medlemsstaterna, som redan i det förflutna på obligatorisk eller på frivillig basis medgett användning av den gemenskapliga modellen - det är ju ingen ny uppfinning - leder föreliggande förslag till förordning till den sedan länge förväntade rättssäkerheten och till en - låt oss kalla det personlig - bekräftelse av deras ofta frivilliga extrautgifter vid köpet av dessa kombinerade kännetecken för motorfordon och nationalitet.
Även för mig är det önskvärt, att tredje land, framför allt länder inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet, men även de associerade länderna i Central- och Östeuropa erkänner den gemenskapliga modellen med rättslig verkan. Jag rekommenderar att betänkandet antas.
Herr ordförande, herr kommissionär, mina högt ärade damer och herrar! Jag vill helt kort ta ställning till Le Rachinels betänkande om befordran av farligt gods på vägarna. Ett av de mål som unionen har satt upp är förverkligandet av den inre marknaden. Vi bör därför göra allt för att genom lämpliga åtgärder garantera dess funktion. I den andan borde det även vara möjligt med fria rörlighet för fordon som används för transport av farligt gods. Framför allt anser jag att en harmonisering av de tekniska kraven på konstruktionen och de tekniska föreskrifterna till exempel för bromssystem, hastighetsbegränsning eller elektrisk utrustning verkligen är ägnat att garantera den fria rörligheten inom gemenskapen.
Skapandet av ett europeiskt system för typgodkännande kommer att bidra till att ingen medlemsstat i framtiden kan förbjuda någon fordonstillverkare att, på grund av orsaker som rör de tekniska kraven på konstruktionen, saluföra detta eller förvägra registrering eller ibruktagande. Medlemsstaterna bör därvid förpliktas att efterkomma de erforderliga rättsliga och administrativa föreskrifterna inom 12 månader efter offentliggörandet av detta direktiv.
Herr ordförande, herr kommissionär, kära kolleger! Återigen har vi en sen kvällsdiskussion om trafikpolitiska frågeställningar. Låt mig bara göra två korta påpekanden. För det första om de transportabla tryckbehållarna, som nu tyvärr i denna gemensamma diskussion har kommit lite till korta. Det handlar om en mycket viktig fråga, inte bara om tekniska aspekter - även om det för mig som ingenjör verkar synnerligen intressant - utan det handlar naturligtvis också om säkerhetsfrågan för allt som far omkring på våra vägar. Det handlar om regelbunden kontroll och om kvalificering för att genomföra dessa kontroller, och jag tror att här har föredraganden, som jag uttryckligen vill tacka, lyckats lägga fram ett balanserat betänkande. Jag kan bara be kommissionen att lyssna mycket noga till parlamentet.
En andra fråga: Registreringsskyltar för den medlemsstat där registreringenen sker, alltså nationalitetsmärken. Även detta anser jag vara ett viktigt förslag, och kollegan Koch har visat på alla problem som vi fortfarande har här. Härigenom får vi äntligen bestämmelser som gör att man kan känna sig som europé; efter det att vi ju redan beslutat om det enhetliga körkortet, får vi ytterligare en symbol som gör att vi kan känna oss som européer. Det är ett medborgarvänligt beslut, som underlättar administrationen. Jag vill bara be er, herr kommissionär, att möjligen i förhandlingarna med Schweiz också diskutera om vi kan få detta nationalitetsmärke godkänt även i Schweiz, eftersom jag inte anser att det är förnuftigt och förklarligt att vi inför det i hela Europa, att vi får det erkänt i EES-området, att vi får det erkänt i de associerade länderna, och mitt i Europa har vi sedan en ö av lycksaliga, där vi även i fortsättningen måste ha våra klistermärken. Jag ber er att ta med också detta i förhandlingarna.
Herr ordförande! Jag skulle vilja börja med att tacka Le Rachinel för hans två betänkanden, först om förslaget om typgodkännande av motorfordon och släpvagnar avsedda för transport av farligt gods på vägarna, och för det andra om nationalitetsmärken för fordon.
Rörande det första betänkandet kan jag med glädje säga att kommissionen accepterar Le Rachinels enda ändringsförslag, eftersom den extra text han föreslår för artikel 6 ger en korrekt juridisk term för dagen för genomförande, och inte på något sätt motsäger eller ändrar kommissionens avsikt med förslaget.
Den här lagstiftningen är, som parlamentet känner till, ett viktigt steg mot harmonisering av lagarna i medlemsstaterna om förfarande för typgodkännande rörande fordon som transporterar farligt gods. Jag är därför tacksam för den konstruktiva inställning som föredraganden och hans kolleger har intagit - kolleger, som Morris, som i ett lärt och övertygande tal inte bara bör ha krossat alla tvivel som funnits om transport av farligt gods utan troligen även har övertygat alla om att Wales bör ha sin egen särskilda nationalitetsmarkering. Det skulle naturligtvis vara tillåtet, vilket vi ser utifrån det faktum att i Irland anges namnet på regionen på registreringsskylten på irländska och i Tyskland visar delstatsvapnet också alltid på registreringsskyltarna. Så jag ser fram emot att få se draig goch , den röda draken på Morris registreringsskylt. Jag är säker på att det skulle vara ett mycket populärt steg. Inte för att jag skulle drömma om att gripa in i subsidiariteten för att föreslå det offentligt.
Le Rachinels andra betänkande berör registreringsskyltar. På grund av felaktig rapportering från pressen, vilken i bland har gett den allmänna opinionen felaktig information i frågan om fordons registreringsskyltar och nationalitetsmärken, tror jag att det är klokt att börja mitt korta svar på detta mycket konstruktiva betänkande med att säga vad förslaget inte innebär. För det första föreslår det inte alls att medlemsstaterna måste har registreringsskyltar som innehåller Europeiska unionens symbol. För det andra innehåller det inget förslag om att alla fordon måste visa registreringslandets symbol.
Jag säger detta särskilt eftersom Jarzembowski kan vilja veta att för ett antal år sedan publicerade Daily Mail , en tidning som jag inte köper i vanliga fall, en otrolig förstasidesnyhet om hur jag tänkte tvinga på EU-registreringsskyltar på alla intet ont anande medborgare i unionen. Historien var så felaktig, vilseledande och illasinnad att jag stämde Daily Mail och, kan jag med glädje säga, med framgång. Jag hoppas att de noterar, mycket noga, vad detta förslag innehåller och vad det inte innehåller.
Syftet med förslaget är helt enkelt att se till att när den bakre registreringsskylten på ett fordon visar nationalitetsmärket för registreringsmedlemsstaten, med gemenskapens symbol som bakgrund, skall nationalitetsmärket erkännas av de andra medlemsstaterna som en giltig identifiering av registreringslandet, utan ytterligare behov för fordonet att visa andra markeringar. Detta innefattar den ellipsformade, eller rugbybollsformade, dekalen som anges av Wienkonventionen. Den formen på dekal bör väl enligt Morris passa bra för Wales, det förstår jag också.
Jag vet att ledamöterna i det här parlamentet förstår detta och därför skulle jag vilja svara på de ändringsförslag som lagts fram av utskottet för transport och turism. För det första välkomnar vi ändringsförslag nr 2 och den första delen av ändringsförslag nr 3 vilka utvidgar omfattningen av förordningen till släpvagnar. Vi kan också acceptera den andra delen av ändringsförslag nr 3, som hänvisar till placeringen av nationalitetsmärket till vänster sida av registreringsskylten. Dessutom kan vi acceptera i princip den sista delen av ändringsförslag nr 3 som hänvisar till andra officiella märken. Men vi anser att formuleringen av och syftet med markeringen, vilket är att identifiera fordonets registreringsland, skulle kunna vara mera specifik.
Kommissionen kan inte acceptera ändringsförslag nr 1, vilket är avsett att införa ett krav på att sätta fast nationalitetsmärket på vänster sida av skylten. Det är nämligen så att ändringsförslaget faktiskt ändrar den juridiska term som definierar nationalitetsmärken, som helt enkelt betyder den officiella förkortningen som används för att ange medlemsstaten. Själva termen och definitionen stämmer överens med Wienkonventionen, vilket är som det skall vara. Liksom i fallet med konventionen, anges storlek, form och placering av nationalitetsmärket i bilagan, även om bestämmelsen nu även täcks av andra delen av ändringsförslag nr 3, vilket, som jag har sagt till parlamentet, vi har accepterat.
Ändringsförslag nr 4 till 7 som lagts fram av Simpson, med syfte att godkänna eller normera användandet av dekaler i form av gemenskapssymbolen innehållande en förkortning av ursprungslandet. Jag måste säga att Watts gjorde ett jobb som vilken säljare som helst skulle varit otroligt stolt över under debatten i kväll. Därför hyser jag en viss sympati för idén.
Dock måste jag tala om för parlamentet att dessa ändringsförslag inte tillfredsställer behovet att ange tekniska specifikationer i tillräcklig detalj för att åstadkomma ömsesidigt erkännande. Jag kan naturligtvis ömsesidigt erkänna Jarzembowski även om jag inte precis kan höra vad han säger! Vårt förslag gör ömsesidigt erkännande möjligt exakt för att märke är utfärdat under kontroll av de nationella myndigheterna som en del av den officiella registreringsskylten, och det skulle ju naturligtvis inte vara fallet för en separat dekal.
Det åttonde och sista ändringsförslaget från Cornelissen är onödigt eftersom förordningen, när den väl är antagen, kommer att vara automatiskt tillämplig inom EES. Förresten anser jag att här har skapats historia. Klockan är tio över elva en kväll i Strasbourg. Vi debatterar transport och Cornelissen är faktiskt inte här. Det måste vara första gången i historien och jag är säker på att det finns goda skäl till det.
Jag går nu vidare till det tredje betänkandet och skulle vilja tacka Camisón för den tid och den ansträngning som han lagt ner på detta komplicerade tekniska förslag om säkerhet i flyttandet av transportabel tryckutrustning. Som parlamentet känner till har rådet genom att anta direktiv 94/55 och 94/49, redan garanterat en hög säkerhetsnivå i flyttandet av transportabel utrustning genom att sätta upp gemensamma regler om konstruktion, material, fyllning och regelbunden testning av sådan utrustning. Dock måste ytterligare krav tillfredsställas.
Den nuvarande situationen är att transportabel tryckutrustning, t.ex. gasbehållare, som flyttas från en medlemsstat till en annan och sedan inte kan fyllas på i mottagande medlemsstat utan transporteras tillbaka till den första medlemsstaten utan att testas, inspekteras och godkännas i det mottagande landet. Detta hotar den inre marknadens själva existens och måste naturligtvis ändras. I frånvaro av ömsesidigt erkännande av överensstämmelseförfarande och märkning från de kontrollerande organen i de olika medlemsstaterna, kommer detta förhållande att fortgå. Förslaget som nu ligger framför parlamentet försöker därför åtgärda detta. Ytterligare en effekt av det här förslaget är att garantera fri rörlighet för transportabel tryckutrustning på den inre marknaden, någonting som inte är möjligt nu på grund av direktiv 97/23 om tryckutrustning som utesluter transportabel tryckutrustning från sitt tillämpningsområde.
Eftersom ändringsförslag nr 4, 6, 7, 11, 12 och 19 är förenliga med syftet med förslaget, är kommissionen beredd att acceptera och, som en konsekvens av att acceptera ändringsförslag nr 6 och 19, kan kommissionen acceptera ändringsförslag nr 10 och 20 i den omfattning de hänvisar till datumet.
När jag avslutar mitt arbete på kommissionen, kan jag ju alltid få jobb som den person som presenterar lottoresultaten på BBC på lördagskvällarna. Jag har tränat på det under en tid nu. Camisóns betänkande ger mig ett unikt tillfälle att träna på mina färdigheter i att läsa upp siffror.
Ändringsförslag nr 9 tar bort inspektionsorgan av typ C och det finns liknande redaktionella förändringar i ändringsförslag nr 5, 8, 10, 11, 13, 15, 17, 18, 20, 23, 24, 25, 26, 27 och 28. De kan samtliga accepteras av kommissionen om definitionen av inspektionsorgan typ B ändras. Vi kan därför formulera vårt reviderade förslag i enlighet med det. Och så säger man att tjänstemännen på GD VII inte gör skäl för sin lön! De övriga ändringsförslagen är dock inte acceptabla. Ändringsförslag nr 1 avvisas eftersom ingressen är begränsad till huvudsyftet med förslaget: transportsäkerhet. Ändringsförslag nr 2 och 3 är huvudsakligen redaktionella förändringar men de avvisas eftersom ursprungstexten är mer precis. Ändringsförslag nr 14 avvisas eftersom begränsningen endast till existerande inspektionsorgan av typ B är alltför restriktiv och skulle förhindra nya inspektionsorgan av typ B från att komma in på marknaden. Ändringsförslag nr 16 och 20 avvisas eftersom kommissionen anser att kontrollfrekvensen som skall gälla för de behöriga organen samt detaljer om detta hör till medlemsstaternas befogenheter. Ändringsförslag nr 22 avvisas också eftersom det inte skulle göra det möjligt för samma verksamhet att arbeta med underhåll och regelbunden kontroll och är därför, enligt kommissionens sätt att se det, alltför restriktiv.
Som jag inledde med att säga är detta ett tekniskt förslag som icke desto mindre är ett vidare bidrag till transportsäkerheten och jag är tacksam för att det har fått stöd av föredraganden Camisón, liksom av parlamentet. Jag är naturligtvis nöjd med att notera att det stora antalet ändringsförslag är ett bevis på den detaljgranskning som förslaget har fått av transportutskottet snarare än några verkliga skillnader i sak mellan Europaparlamentet och kommissionen i frågan. Att behandla tre olika förslag under en debatt är naturligtvis inte lätt och det är än svårare när förslagen och diskussionen är särskilt teknisk. Jag vet dock att parlamentet klarar av sådana situationer, uppenbarligen bättre än kommissionen, och jag ser fram emot framsteg för samtliga tre åtgärder som nu ligger framför parlamentet. Jag måste säga att historia skapas för andra gången under den här debatten. Inte bara är Cornelissen inte här, utan jag har också lyckats, efter att ha fått 15 minuter av parlamentets dyrbara tid, avsluta på 13 minuter och 58 sekunder.
Herr ordförande, herr kommissionär! Jag vill nu inte förstöra er framtid som uppläsare av lottosiffrorna hos BBC, men ni har ju också ett förflutet som parlamentariker, och jag hade ställt en fråga som väl inte har dykt upp i ert manuskript, nämligen frågan hur detta nationalitetsmärke behandlas i Schweiz. Jag tror att det nog är en viktig punkt, om vi tillämpar det inom EES, men inte i Schweiz. Har kommissionen här gjort några överväganden, för att mitt i Europa även komma fram till några enhetliga bestämmelser tillsammans med de schweiziska myndigheterna?
Jag tackar den ärade ledamoten. Jag måste säga att en del av mina vänner säger att jag är ganska begåvad i vissa avseenden, men jag är ännu inte begåvad nog att kunna läsa det som inte är skrivet. Och eftersom de schweiziska hänvisningarna inte är en del av det här betänkandet, är jag säker på att den ärade ledamoten, som är mycket förstående, kommer att förstå varför jag inte har svarat.
Dessutom, samtidigt som jag tar full hänsyn till de svårigheter som kan orsakas då Schweiz intar en annan åsikt, är jag inte angelägen om att föra in nytt material i förhandlingarna om landtransporter med Schweiz, som jag just har avslutat på ett mycket tillfredsställande sätt för unionen. Jag är helt beredd att diskutera det med honom under andra omständigheter.
Det förvånar mig, herr kommissionär, att ni inte har något enkelt svar på en mycket enkel fråga, ty i normala fall har ni ett svar på allting, vare sig det är förberett eller inte. Jag utgår ifrån att ni kommer att ta upp kollegan Ferbers fråga. Jag menar att som stimulans skulle vi också kunna säga att vi kanske vore beredda att i utbyte mot erkännandet av denna registreringsskylt fastslå transitavgiften genom Schweiz till 236 Schweizerfrancs. Men det borde vi kanske hellre diskutera över en whisky vid tillfälle!
För det första är jag medveten om att Schweiz är med i Genève- och Wienkonventionerna, så det finns en viss försäkran där. Som en särskild eftergift till Jarzembowski är jag också beredd att ringa upp den schweiziska transportministern och rekommendera att för att Jarzembowski skall kunna ha vilka skyltar han vill, att han gör det mot den lilla ersättningen av att betala en dubbel schweizisk vägavgift för att köra igenom landet. Kanske det är ett privilegium som han inte skulle vilja dra nytta av. Jag tänker definitivt träffa Ferber angående den specifika fråga som han har tagit upp.
Herr ordförande! Jag skulle inte vilja att denna debatt tog slut utan jag fick tillfälle att framföra mina varmaste gratulationer till kommissionären för hans exceptionella skicklighet att vara lättsinnig i den här frågan. Jag måste verkligen få sagt att hans lättsinne står i skarp kontrast med det allvar och oro som många sektorer inom den europeiska industrin uppvisar. Jag ville nämna denna skarpa kontrast, som förundrat mig.
Om den ärade ledamoten inte kan se skillnad på en viss övergående munterhet kring en del av den text som jag måste läsa upp för parlamentet, och att banalisera ett förslag, då understiger hans vishet betydligt hans ålder.
Jag förklarar debatten för avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.20.)
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets session återupptagen efter avbrottet torsdagen den 16 januari 2003.
Herr talman! Jag skulle gärna vilja veta om man har infört en ?dress-code? här i Europaparlamentet. Jag tänker på en händelse som utspelade sig i går under en rådfrågning om direktivet om övertagandebud. Gargani, som var ordförande under rådfrågningen, bad vakterna att se till att alla männen bar kavaj av hänsyn till de närvarande experterna, som han uttryckte det. Min assistent blev, eftersom han inte hade kavaj och slips, ombedd att lämna rådfrågningen och kunde därmed inte utföra sitt jobb, vilket jag är mycket missnöjd med.
Jag skulle vilja veta om detta är ny praxis i Europaparlamentet. Upplysningsvis kan jag nämna att jag i dag varken bär slips, skjorta eller kavaj. Jag har faktiskt till och med jeans, så jag skulle vilja fråga er herr talman om jag får lov att närvara som ledamot?
(Applåder)
Herr Blak, jag skall höra mig för angående detta ärende. Jag har noterat att ni är upprörd med hänsyn till er assistent.
Vad beträffar det övriga får ni gärna sitta kvar här, men efter sammanträdet skall jag med glädje rekommendera en bra skräddare.
Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av den höge representanten för den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken om läget i Irak.
(Ledamöter i mitten och till vänster höll upp plakat med texten ?Nej till krig? och ?Ja till gamla Europa?.)
Herr talman, ärade ledamöter! Det är som alltid en stor ära att delta i Europaparlamentets plenarsammanträde. Även om det är en glädje för mig att vara här, måste jag säga er att jag i dag är mycket oroad.
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr Solana! Jag ber om ursäkt för att jag avbryter er presentation. Kolleger! Jag tror att vi har uppfattat er synpunkt. Jag skulle uppskatta om ni lade ned era plakat så att vi kan fortsätta debatten.
(Applåder från höger)
Herr talman, ärade ledamöter! Jag sade att det alltid är ett nöje att tala inför er, men att jag i dag är mycket oroad.
Den internationella situationen är kritisk och det är dags för oss att genomföra en debatt här i parlamentet för att se hur vi skall kunna ta itu med och, om möjligt, lösa de mest brännande internationella frågorna för närvarande ur ett europeiskt perspektiv.
Jag har uppmärksammat de plakat som några parlamentsledamöter mycket tydligt har visat upp, och jag vill säga dem att jag olyckligtvis, och lyckligtvis ur en annan synvinkel, talar till er från ett gammalt Europa, vilket beror på min ålder, men även på den kärlek jag känner för allt som gårdagens, dagens och morgondagens Europa har betytt, och betyder, för mig.
(Applåder)
Herr talman! Tro inte att jag är så gammal än, jag kommer att fortsätta arbeta och ställa till trubbel i ytterligare några år.
(Applåder)
Herr talman, ärade ledamöter! I kväll vill jag gärna ta lite tid på mig för att dela upp mitt tal i fyra eller fem punkter som jag anser vara av grundläggande vikt för att på ett övergripande sätt kunna förstå den internationella situationen. För det första har vi naturligtvis Irakfrågan. Men jag skulle även vilja utnyttja tillfället för att diskutera situationen i Mellanöstern med er, även om det blir kort, eftersom det är en viktig dag i dag, det är dagen efter valet i Israel. Jag anser likaså att det skulle vara olämpligt att inte säga några ord om Nordkorea på grund av att situationen är så dramatisk just nu, för att avsluta med en mycket kort redogörelse för de operationer som Europeiska unionen har börjat planera för att placera ut styrkor i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Jag börjar med den första punkten: läget i Irak. Som ni vet kommer denna vecka, som inleddes med rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) sammanträde, och även nästa vecka, vara enormt viktiga för att finna en lösning på Irakkrisen. I enlighet med artikel 19 i Maastrichtfördraget genomfördes i måndags för första gången ett samråd här i Bryssel på ministernivå mellan ordförandeskapet, trojkan och de av Europeiska unionens medlemsstater som är medlemmar av Förenta nationernas säkerhetsråd. Något sådant har aldrig gjorts tidigare, man har hållit många samrådsmöten i New York, men det var första gången man genomförde ett samråd här i Bryssel på ministernivå med de två permanenta medlemmarna av säkerhetsrådet tillsammans med ordförandeskapet, ordförande Patten och jag själv.
Jag vill mycket kort säga att det vid mötet rådde enighet om åtminstone fyra grundläggande punkter som Europeiska unionen vill försvara i alla forum. Jag går snabbt igenom de fyra punkterna, även om ledamöterna känner till dem väl. För det första: Vi vill alla att Irak skall förstöra sina eventuella massförstörelsevapen och det är viktigt att det råder samförstånd mellan alla européer i den här frågan. Ett av de allvarligaste problemen som vi kommer att möta under detta århundrade är utan tvivel spridningen av massförstörelsevapen. Vi européer kan inte stå likgiltiga inför detta problem, det är ett allvarligt problem och vi måste finna en lösning på det. Därför måste det vara en prioritering för Europeiska unionen att med alla till buds stående medel och inom ramen för säkerhetsrådets resolutioner försöka se till att Bagdad gör sig av med alla massförstörelsevapen.
Den andra viktiga punkten handlar om Iraks ansvar att aktivt samarbeta med vapeninspektörerna. Ni känner väl till den rapport som Blix och ElBaradei lade fram inför säkerhetsrådet häromdagen och ni såg dem direkt, eftersom Europaparlamentets talman i går fick tillfälle att samtala med de två inspektionscheferna i en videokonferens med New York. Jag fick även själv möjlighet att tala med dem senare, och därför går jag inte in mer på den punkten, eftersom jag är säker på att ordförandeskapet har gett er ingående information om den frågan.
Den tredje punkten, som jag anser att det är mycket viktigt att betona, är att vi måste ge vapeninspektörerna allt nödvändigt stöd. Vapeninspektörerna är det internationella samfundets ögon och öron. Om de är i stånd att övertyga säkerhetsrådet om situationen är jag övertygad om att säkerhetsrådet även kommer att övertyga de allmänna opinionerna om den situation som råder i Bagdad för närvarande. Vad inspektörerna än begär, underförstått eller uttryckligen, jag upprepar det, underförstått eller uttryckligen, av medlemmarna av säkerhetsrådet, anser jag att Europa måste hjälpa dem. Och det är främst tre förslag, tre förfrågningar som inspektörerna kan komma med, för det första: att de behöver resurser, mer resurser än vad de har, fler inspektörer eller ökade logistiska resurser. För det andra kan de behöva mer tid och för det tredje kan de behöva mer upplysningar eller mer hjälp från underrättelsetjänsterna. Jag anser att det internationella samfundet måste bemöta dessa tre förfrågningar från inspektörerna på ett positivt sätt. Det vill säga, ge dem resurser, tid och mer hjälp från underrättelsetjänsterna.
Den fjärde punkten, som är av yttersta vikt enligt min åsikt och som alla européer bör ställa sig bakom, är att allt arbete för att förhindra spridning av massförstörelsevapen, och i synnerhet när det gäller Irakfrågan, måste fortsätta inom ramen för Förenta nationernas säkerhetsråd. Den måste genomföras inom ramen för Förenta nationerna, som är den institution som skall ge legitimitet åt alla aktioner när det gäller den här frågan.
(Applåder)
Herr talman, ärade ledamöter! Ni känner väl till medlemsstaternas olika ståndpunkter i den här frågan, men ni vet även att det inte bara är Europeiska unionens ledare som har åsikter, vi har även tydliga och övertygande opinionsundersökningar som utvisar vad de europeiska medborgarna anser. Och jag tror att de europeiska medborgarna har två saker klart för sig: för det första att de inte vill ha krig och för det andra att de inte vill att det skall finnas diktatorer i världen. Befolkningen, Europeiska unionens medborgare, kräver att vi förenar dessa två ståndpunkter. Hur man skall gå tillväga för att se till att det varken finns väpnade konflikter eller diktatorer är den stora utmaningen för det internationella samfundet. Vår föresats som européer måste vara att se till att resolution 1441, som antogs enhälligt av Förenta nationernas säkerhetsråd och som två dagar senare antogs enhälligt av Arabförbundet, omsätts i verklighet och att vi lyckas avväpna Saddam Hussein och Iraks regim utan att behöva ta till våld.
Vi måste därför alla, Europeiska unionens medlemsstater, vi som arbetar inom Europeiska unionen, med all vår kraft, dag och natt, arbeta för att försöka undvika att det uppstår en konflikt och att Saddam Hussein ger ifrån sig sina massförstörelsevapen, utan att vi behöver ta till våld.
Som ni vet inleddes i dag en debatt i säkerhetsrådet om den rapport som de två inspektionscheferna lade fram för 48 timmar sedan. Vi får vänta och se hur debatten utvecklas för att ta ställning.
I går gjorde Förenta staternas president ett viktigt uttalande, som ni vet. Jag vill välkomna ett uttryck, en mening, en idé som han föreslog i sitt uttalande, nämligen idén, förslaget eller åtagandet om att utrikesminister Colin Powell skall framträda inför Förenta nationernas säkerhetsråd för att redogöra för den privilegierade information och de underrättelseuppgifter som vissa länder har tillgång till. Jag upprepar att jag anser att Förenta nationernas säkerhetsråd även fortsättningsvis bör vara tyngdpunkten i den här processen och det är därför mycket bra att man diskuterar den information som vissa länder har tillgång till för närvarande i säkerhetsrådet och att dessa upplysningar om möjligt även lämnas till vapeninspektörerna.
Ni vet även att man kommer att genomföra olika rådfrågningar under de kommande dagarna ...
(Applåder)
... och vi får hoppas att inspektörerna får mer tid på sig för att fortsätta sitt arbete för att de, som jag sade tidigare, om möjligt skall kunna fullgöra sitt uppdrag inom mandatet i resolution 1441.
Ärade ledamöter! Europa är delaktig i den processen: fyra av Europeiska unionens medlemsstater och ett av kandidatländerna är medlemmar av säkerhetsrådet, och jag är övertygad om att de länder som inte är medlemmar av säkerhetsrådet kommer att göra alla ansträngningar för att vad vi säger här skall omsättas i verklighet under de närmaste dagarna.
Ärade ledamöter! Jag kommer inte att kommentera era inlägg - eftersom ni har fått information genom parlamentets talman om det samtal han hade i går med Blix - och går över till att kort ta upp nästa punkt som jag ville diskutera med er, nämligen Mellanösternfrågan.
I går gick Israel till val och enligt min åsikt kan man dra minst tre viktiga slutsatser av valresultatet. För det första har vi det låga valdeltagandet. Det är förvånande, det förvånar åtminstone mig, att valdeltagandet var så lågt med tanke på de rådande omständigheterna i Mellanöstern. Det är det lägsta valdeltagandet sedan 1967 och det är den första punkten som är värd att betona.
Den andra punkten som är värd att betona är att Sharon, som i dag är premiärminister, vann en enorm och mycket viktig seger. Jag vill å allas vägnar gratulera honom till hans, och partiets, seger. Sharon hade aldrig vunnit så stort tidigare. Och jag anser att vi å Europeiska unionens vägnar måste säga att han, nu när han har mycket stora möjligheter att bilda en koalitionsregering, att han bildar en regering som inriktar sig på att lösa problemet med kriget och att försöka nå varaktig fred i Mellanöstern. Detta är det krav som jag anser att vi, med all respekt, måste ställa på honom, nu när det har visat sig att en stor majoritet av Israels befolkning röstade på honom.
Den tredje punkt som det är nödvändigt att betona och som vi måste dra slutsatser av är de stora nederlagen för arbetarpartiet och vänsterpartiet Meretz. De två stora partierna som historiskt sett har värnat om fred, som har varit tyngdpunkten i fredsfrågorna, har blivit svårt sargade. Det kommer att bli nödvändigt att analysera hur den här situationen har uppstått. Det är i första hand upp till dem att göra det. Ni har redan hört att Meretz generalsekreterare har lämnat in sin avskedsansökan. Men, hur som helst, ur europeisk synvinkel måste vi vidhålla vår politik och vår politik utgörs fortfarande av kvartettens arbete och de riktlinjer som antogs i Washington för en kort tid sedan. När Israel väl har installerat sin regering måste vi sätta igång alla mekanismer för att påskynda processen för att riktlinjerna omsätts i praktiken och inte bara på pappret; att åtgärderna omsätts i verkligheten.
Ärade ledamöter! Jag anser att det vår skyldighet som européer att göra allt som står i vår makt för att denna process, som inleds efter gårdagens val, kommer i hamn, att det inte händer samma sak med dessa initiativ som med de föregående, som Mitchellrapporten eller Tenetplanen, eller andra viktiga planer som har antagits och som det inte har varit möjligt att genomföra. Min vädjan är följaktligen att vi måste göra allt som står i vår makt för att dessa dokument inte bara skall finnas i arkiven, utan att åtgärderna verkligen omsätts i praktiken.
Ärade ledamöter! Under den korta tid jag har på mig för mitt första inlägg, skulle jag även vilja säga ett par ord om Nordkorea. Ledamöter! Läget i Nordkorea är allvarligt. Det är svårt. Som ni vet är de beslut som Nordkorea har fattat allvarliga och jag tror inte att det bara är länderna i regionen som bör vara oroade över dessa beslut. Jag betonar, som jag sade i början, att frågan om spridning av massförstörelsevapen berör oss alla, oberoende av vilket land i världen vi lever i. Vi bör därför engagera oss i frågan om Nordkorea.
Som ni vet håller vi möten och har telefonsamtal praktiskt taget dagligen med de länder som främst berörs i regionen: Sydkorea, Japan, Kina, Ryssland och Förenta staterna. Vid rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) sammanträde i måndags beslutade man att en delegation från Europeiska unionen om det blir nödvändigt skall sändas till Nordkorea för att klargöra vår ståndpunkt och samarbeta för att finna en lösning på detta dramatiska problem. Om utvecklingen fortsätter i den riktningen kan det leda till att ett land på den koreanska halvön har massförstörelsevapen i form av kärnvapen.
Ärade ledamöter! Jag går över till den sista punkten som jag ville ta upp här i kväll, nämligen situationen på Balkan och särskilt situationen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien. Som ni vet nåddes en överenskommelse om förbindelserna mellan Europeiska unionen och Nato vid toppmötet i Köpenhamn. Man har redan börjat arbeta för att vi i mars för första gången i historien skall kunna placera en militär fredsfrämjande styrka i denna republik. Arbetet fortlöper bra, man diskuterar ingående nödvändiga frågor med Nato, Makedoniens president Trajkovski har godtagit att trupper från Europeiska unionen kommer att finnas i landet från och med mars månad och jag tror att vi kommer att kunna genomföra arbetet enligt planerna.
Vi vill även sända ett tydligt budskap till Balkanländerna. Vår strategi för Balkan är inte kortfristig. Vår strategi är inte bara att stanna kvar där, vi vill att Balkan stannar kvar med oss. Genom att ge Balkanländerna ett erbjudande att ansluta sig till byggandet av ett större Europa vill vi att länderna i regionen i allt högre grad närmar sig de europeiska institutionerna och att dessa länder, som är mycket viktiga i regionen, stabiliseras.
Utplaceringen av de militära styrkorna i Makedonien är den andra fredsfrämjande åtgärden som Europa genomför, eftersom Europeiska unionens fredsfrämjande styrkor, som ersätter Förenta nationernas Sfor-styrka, sedan den 1 januari i år är stationerade i Bosnien och Hercegovina. Vi har alltså på relativt kort tid kunnat genomföra två fredsfrämjande operationer i ett område som ligger oss varmt om hjärtat och som ligger nära oss geografiskt sett, nära våra huvudstäder och Bryssel.
Herr talman, värderade ledamöter! Jag vill inte dra ut på tiden under detta första inlägg. Jag vet att ni har många frågor som ni vill ställa till mig. Men jag vill däremot säga er att situationen är relativt svår för närvarande och jag vågar mig på att säga att det kanske är de svåraste ögonblicken som vi som är närvarande vid detta parlamentssammanträde någonsin har upplevt under den här perioden av det parlamentariska livet. Det är absolut nödvändigt att vi européer beslutsamt, tydligt och enträget vidhåller våra ståndpunkter och att vi gör allt som står i vår makt för att lösa den här krisen, som just nu har så många fronter och tar sig så många olika uttryck, genom att alla parter visar god vilja, genom samråd, dialog och via de diplomatiska kanalerna. Våld är den sista utvägen. Diplomatin är den varaktiga lösningen.
(Applåder)
Herr talman! Eftersom jag vid parlamentets föregående session i Strasbourg fick möjlighet att tillbringa en timme tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik då vi diskuterade Nordkorea under välvillig ledning av min ärade vän, ledamoten för Westfalen, och eftersom vi förra veckan hade möjlighet att tillbringa två timmar tillsammans med utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik här då vi diskuterade många olika ämnen, kanske jag nu kan koncentrera mig på Irak, med tanke på de begränsningar i fråga om behörighet som kommissionen har ålagts.
Jag skulle vilja påpeka en sak från början: Jag anser att man kan säga att vi sedan andra världskriget på det hela taget har lyckats skapa globala institutioner och internationella överenskommelser som har bidragit till att göra världen till en mycket mer välmående och fridfull plats. Jag minns att president Clinton, vid sitt andra öppningsanförande, kunde skryta med att det i dag är fler människor som lever i demokrati än i tyranni; vi avslutade det förra seklet med en värld som på två eller tre år producerade lika mycket som vi hade producerat under hela 1800-talet, vilket har varit av enorm betydelse för de flesta människors levnadsstandard. Detta är inte ett dåligt resultat efter ett sekel som började så dåligt.
Uppriktigt sagt har inte allt gått så bra. Kanske det största misslyckandet i försöket att skapa en global regelbok har varit vårt kollektiva misslyckande med att upprätta ett tillfredsställande system för kontroll och förebyggande av spridning av kärnvapen samt kemiska och biologiska vapen, denna fruktansvärda arsenal av ofattbar ohygglighet.
I dag står vi inför några av konsekvenserna i tre av världens mest oroande problemområden: i Kashmir, på Koreahalvön och i Gulfstaterna. Hur skall vi ta itu med dessa problem? Detta var en punkt som diskuterades ingående i utrikesutskottet i förra veckan. Vi måste helt klart mobilisera störst tänkbara internationella förpliktelse och bredast tänkbara auktoritet för det vi vill göra. Det är anledningen till att det bör vara förnuftigt att basera våra åtgärder mot dessa problem på Förenta nationernas lagar och moral. Jag tror att hela Europaparlamentet anser att det skulle vara rätt att försöka att göra det på det sättet.
Alla vet att Saddam Hussein i åratal har trotsat Förenta nationernas bestämmelser om framställning, innehav och användande av massförstörelsevapen. Han har dessutom en skrämmande meritlista i fråga om brott mot mänskliga rättigheter. I maj förra året antog detta parlament en resolution som grundades på ett betänkande av baronessan Nicholson of Winterbourne med klara bevis för den brutalitet och det förtryck som kännetecknar hans regim. Betänkandet illustrerade tydligt hur Saddam vanligtvis hanterar Iraks medborgare, sina grannar och det internationella samfundet. Vi vet, till exempel, att han har använt kemiska vapen mot sitt eget folk.
Efter att i åratal ha trotsat FN:s bestämmelser, medfört ett hot mot regionen och mot hela världen, gavs han en sista chans att samarbeta i fråga om nedrustningen av sitt land genom Förenta nationernas säkerhetsråds resolution 1441. En grupp bestående av 260 tjänstemän från 60 länder, av vilka 100 är Unmovic-inspektörer, har arbetat i Irak sedan den 27 november 2002 under ledning av dr Blix. Förutom Unmovic finns också Internationella atomenergiorganets (IAEA) grupp under ledning av dr ElBaradei.
Sedan återupptagandet av IAEA:s inspektioner har 139 inspektioner utförts i 106 anläggningar, inklusive två presidentanläggningar. Jag vill bara nämna i förbigående att alla som har mött inspektörerna - alla som har mött exempelvis dr Blix - skall ha blivit mycket imponerade av integriteten och professionalismen hos dem som leder denna FN-verksamhet.
Jag vill inte uttala mig om den debatt som hålls i dag i säkerhetsrådet. Kommissionen är inte en medlemsstat, vilket jag ofta påminns om. Vi bidrar, naturligtvis, till utvecklingen av den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken. Vi utnyttjar instrumenten inom vårt behörighetsområde för att göra det mer effektivt. Många av de frågor vi diskuterar ansluter till kärnan i debatten om nationell suveränitet, som vissa verkar anse ha fått en lösning genom förslaget att utnämna en rådsordförande på heltid.
Samtidigt som vi är medvetna om vår rolls begränsningar vill jag ändå ta upp ett antal punkter. Först och främst måste alla vara klara över att FN:s bestämmelser bör vara av största betydelse. Tidigare har vi tyvärr alltför ofta stått bredvid medan FN trotsats, och därigenom utsatt oss själva för förståeliga anklagelser om dubbelmoral.
(Applåder)
För det andra måste Saddam Hussein samarbeta med FN-inspektörerna under ledning av dr Blix för att göra sig av med de massförstörelsevapen som han ännu inte har redogjort för. Vi bör inte glömma att frågan som är kärnan i denna kris är hur Saddam Hussein behandlar resten av världen, inte hur resten av världen behandlar Saddam Hussein.
(Applåder)
Vi bör inte glömma den allvarsamma kommentar som dr Blix framförde den här veckan. Jag citerar: ?Irak verkar inte ens i dag helt ha accepterat den nedrustning som krävts av dem och som man måste genomföra för att vinna världens förtroende och leva i fred?.
För det tredje: om inspektörer kan avväpna Saddam Hussein är detta i hög grad att föredra framför alla andra tänkbara lösningar.
(Applåder)
Varje förnuftig människa borde vilja se en fredlig avslutning på denna kris, om det står i mänsklig makt att få till stånd en sådan. Det skulle vara bra för Förenta nationerna om vi kunde fullfölja den här uppgiften utan offer, oavsiktlig skada och de skrämmande konsekvenserna av militärt ingripande. Det skulle också vara bra för Irak, för regionen och, vill jag hävda, mycket bra för världen. Men det förutsätter att Saddam Hussein börjar samarbeta med inspektörerna nu. Tyvärr har vi inte ens nu fått många bevis på att han har lärt sig att han inte kan fortsätta trotsa världsopinionen för alltid.
Jag har alltid ansett att villkoren i FN-resolutionen har tvingat oss till konfrontation med två realiteter: först och främst måste vi göra en ordentlig ansträngning för att nedrusta genom inspektion. För det andra: om inspektörerna klargör att detta är ett fall av ?mission impossible? kan vi inte undvika konsekvenserna. Alternativet skulle vara den sortens förödmjukelse som skulle göra det svårare att hävda Förenta nationernas auktoritet i framtiden.
Jag uppfattar detta som en exceptionellt allvarlig debatt som kommer att få effekt, inte bara i denna kammare utan över hela Europa och hela världen. Den kommer att skapa den sorts värld vi lever i och gå vidare till våra barn, och jag tror inte att detta kommer att underlättas av vältalighet. För att säga som min ungdomliga partner och vän, den höge representanten, har vi båda blivit yngre i och med dessa jobb. För att tala som honom, som en stolt medborgare av det gamla Europa - en del av det gamla Europa som en gång utgjorde ett orosmoment i en av våra kolonier på andra sidan Atlanten - har jag ibland tänkt att om kung George inte hade handlat så klumpigt, om han inte hade trasslat till allt, hade jag kanske i stället för att hamna som Hongkongs sista guvernör slutat som guvernör i Arkansas eller i Texas, och vem vet vad som hade kunnat ske då!
(Skratt och applåder)
Som en medborgare av det gamla Europa skulle jag säga att vi bör komma ihåg att det ofta är klokare att höja frågande på ögonbrynen än att återgälda en förolämpning.
Vi måste inse att konsekvenserna av missförstånd och dålig hantering av denna kris från vår sida skulle kunna bli ytterst allvarliga och långvariga: å ena sidan skulle vi kunna skada institutionerna för globalt samarbete och global förvaltning på ett ödesdigert sätt, å andra sidan skulle vi kunna göra världen till en mycket farligare plats. Vi skulle kunna försvaga partnerskap mellan vänner, förvärra förbindelserna med den islamiska världen och försämra möjligheterna till att lösa kriser på annat håll, exempelvis i Mellanöstern. Vår förmåga att arbeta tillsammans i Europa ligger också tydligt i riskzonen.
Kommissionen kommer självfallet att fullgöra sitt ansvar så gott man kan. Jag tror inte att det är till stor hjälp att gå in i detalj på vår planering för att tillgodose behoven vid en allvarlig humanitär kris, jag kan till exempel - jag diskuterade detta förra hösten i Jordanien - försäkra ärade medlemmar att vi kommer att reagera med den generositet för vilken parlamentet bär det fulla ansvaret och med det engagemang och den professionalism som parlamentet förväntar sig av oss. Jag påpekar detta mycket, mycket tydligt: det kommer att vara lättare för oss att agera, om vi skulle behöva agera, om vi kan göra detta med stöd av Förenta nationerna. Jag anser att jag är skyldig alla dem detta, som arbetar inom Europeiska kommissionen på frontlinjen för att sörja för humanitärt bistånd och till dem som arbetar för icke statliga organisationer, väldigt ofta under farliga förhållanden. Om vi i framtiden måste tala om humanitära åtgärder och om vad som beskrivs på jargongen som ?det humanitära utrymmet?, säger jag bestämt till detta parlament att det är mycket lättare och mycket bättre att FN:s bestämmelser täcker detta humanitära utrymme än att ge klartecken utan.
(Applåder)
Jag nämnde tidigare att jag talat om Nordkorea vid parlamentets föregående sammanträde, och jag skall inte upprepa allt som jag sade till utrikesutskottet vid det tillfället, men jag inser allvaret i situationen i Nordkorea. Jag var i Pyongyang med den höge representanten och den svenske statsministern för nästan två år sedan. Jag tror att vi spelade en viktig roll, utan att överdriva våra möjligheter till agerande. Enligt min bedömning kan den här krisen enbart lösas genom diplomati, genom större förväntningar på Nordkorea, här i samband med löften avseende kärnvapen som svar på ett större engagemang från det internationella samfundet för att välkomna Nordkorea in i den riktiga världen. Eftersom diplomati enligt min uppfattning är den enda möjligheten att verkligen kunna lösa den krisen tror jag att Europeiska unionen kan få en roll i detta under de kommande veckorna. Det gläder mig att säga att detta var det beslut som fattades av rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndagen och tisdagen. Jag är övertygad om att detta inte kommer att vara den sista gången som vi allvarsamt diskuterar dessa svåra frågor. Allvarsamt, men med en passion som jag hoppas ibland kommer att hållas tillbaka i dess retoriska uttryck av de svåra och allvarliga frågor som vi diskuterar.
(Applåder)
Herr talman, herr Solana, kommissionär Patten, kolleger! När det handlar om frågan ?krig eller fred? måste vi föra debatten med största allvar, men vi måste också vara självmedvetna. Det är den inneboende visheten i denna gamla europeiska kontinent, att den alltid kan förnyas, och vi bör säga till alla dem i världen som ifrågasätter vår förmåga att politiken för att ena Europa är den största fredsrörelsen på denna gamla europeiska kontinent som ändå alltid förnyar sig, och att detta är ett exempel på - kanske också för andra delar av världen - hur man kan umgås fredligt med varandra.
Mina damer och herrar! Jag vädjar om att vi skall respektera våra inbördes åsikter. Vi kommer säkert då och då att komma fram till olika resultat, men var och en hävdar sin åsikt på grundval av sin egen övertygelse, och sedan måste vi se till att vi väljer rätt väg. För Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraterna är det helt klart att vi måste försöka göra allt som är tänkbart för att bibehålla freden i världen och freden i Mellanöstern - när det gäller det problemet. Det måste vi ägna oss åt, det måste vi arbeta för, och Förenta Nationerna utgör ramen för det.
Kära kolleger! Även om användandet av våld, av krig, alltid bara får vara den sista utvägen, och våra ansträngningar måste inrikta sig på fred, får vi inte bortse från de faktum som vi står inför.
I Irak har vi att göra med ett brottsligt system, med en diktator, en tyrann som lär förfoga över massförstörelsevapen - det är problemet! Han är en massmördare, en krigsförbrytare, som har använt dessa vapen - det har kommissionär Patten påpekat - särskilt kemiska vapen, mot sitt eget folk, kurderna. 1980 påbörjade han ett krig mot Iran och 1990 överföll han Kuwait. Kolleger! Jag är säkert också kritisk gentemot Förenta staterna, men om Förenta staterna inte vid den tidpunkten hade anfört koalitionen för att befria Kuwait, vore det då inte tänkbart att samme diktator hade utvidgat sin expansionslust även till andra länder inom det arabiska området? Det måste vi också komma ihåg i dag. Hans regim undertrycker det egna folket med hjälp av underrättelsetjänst, våld, mord och terror.
Mina damer och herrar! Massförstörelsevapen i händerna på Saddam Hussein och hans regim utgör en risk för hela regionen och för det internationella samfundet. Trots att det är nödvändigt för oss att tala öppet med våra amerikanska vänner, är det viktigt att säga att det inte är Förenta staterna som är problemets kärnpunkt, utan Saddam Husseins brottsliga system i Bagdad!
(Applåder från mitten och från höger)
Mina damer och herrar, kära vänner! Vi vill också helt klart påpeka - eftersom det i fråga om Irak handlar om ett arabiskt land - att om vi nu befinner oss i denna situation med Irak, så skall vi samtidigt säga till den arabiska och islamiska världen: Vi vill ha ett samarbete, vi vill ha partnerskap och vi vill ha vänskap - om det är möjligt - mellan oss och alla arabiska och islamiska stater, och detta måste vara en av de viktigaste grundvalarna för Europeiska unionens politik!
Jag vill tacka inte bara herr Solana och herr Patten så hjärtligt, utan också alla dem som bemödat sig nu under dessa svåra dagar och veckor, och jag vill tacka parlamentets talman Pat Cox för att han i går möjliggjorde detta samtal med Hans Blix. Jag lärde mig väldigt mycket av det. Man var överens om att det skulle vara konfidentiellt - annars kan man väl inte föra ett sådant samtal - men jag och vår grupp håller med om att det internationella samfundet under många år, sedan 1990, inte verkligen aktivt har gjort något åt Saddam Hussein, så vi måste upprätthålla de senaste månadernas press på honom för att förhoppningsvis kunna komma fram till en fredlig lösning.
Detta måste vara en chans för freden, och det måste också vara så att våra amerikanska partner och vänner - förhoppningsvis - ännu inte har beslutat om en militäraktion gentemot Irak. Vi måste vara öppna för en verkligt fredlig lösning, och detta måste ske inom ramen för Förenta Nationerna.
Mina damer och herrar! Vi måste emellertid också alltid klargöra logiken. Det diskuterade vi i går också med Blix. Logiken får inte bestå i att inspektörerna nu far runt i landet för att titta efter var något befinner sig. Logiken består snarare i - och det är också åtagandet i resolution 1441 - att den irakiska regimen verkligen skall öppna dörren och att Blix och hans mannar nu inte måste fara genom landet så att säga med en lykta, utan att - som Solana sade och som det står i resolution 1441 - det krävs ett verkligt aktivt samarbete från regimen i Bagdad. Det måste vi insistera på, mina damer och herrar!
Från Vita huset har vi hört presidentens talesman säga: ?Antingen avrustar han eller blir avrustad!? Vi uppmanar därför Saddam Hussein att bestämt bidra till detta. Jag citerar Hans Blix, som för det första sade: ?Det tycks hittills inte vara så att Irak verkligen har accepterat kravet på avrustning?, och för det andra sade att samarbetet enligt paragraf 9 i resolution 1441 skall vara ?aktivt?. Det räcker inte att bara öppna dörrar. Vi har frågor som Hans Blix har ställt, och som vi också måste lägga fram för allmänheten: Vad har hänt med det biologiska mjältbrandsstridsmedlet? Vart har de 8 500 litrarna tagit vägen? Vad har hänt med det giftiga kemiska stridsmedlet VX, som har vidareutvecklats?
Om Irak verkligen har avrustat, som man påstår, då hade det varit riktigt och hade motsvarat internationell rättspraxis om detta hade skett under Förenta nationernas överinseende, som ju föreskrivs i dokument och resolutioner. Jag hoppas att Irak blir mer samarbetsvilligt under de närmaste dagarna och veckorna.
Kära kolleger, rådet (utrikesministrarna) fattade i måndags ett riktigt beslut, där det krävdes en fullständig avrustning. Men vi måste också - och alla känner till svårigheterna även för européerna - gå en medelväg; vi kan inte säga Right or wrong, always America! Den vägen får vi inte gå! Men vi kan inte heller göra så att vi säger: Hur än Irak svarar så förblir den irakiske diktatorn ostraffad, och vi kommer inte att delta!
(Applåder)
Det är som om man skulle säga till en potentiell mördare: Var snäll och mörda inte, men om du ändå gör det så får det inga straffrättsliga följder! Därför måste vi upprätthålla pressen!
Vi kräver av den amerikanska regeringen att om det inom underrättelsetjänsten hos våra amerikanska partner och vänner finns information, så måste den också läggas fram offentligt i säkerhetsrådet, så att vi verkligen får fullständig kännedom om dem. Vi måste informera människorna, och därför är det vår bestämda åsikt att om Irak har några massförstörelsevapen, så måste man förstöra dem. Vi vill uppnå detta genom Förenta nationerna, och vi vill göra det på fredlig väg!
(Applåder)
Herr talman, herr hög representant, herr vice ordförande för kommissionen, kära kolleger! Å den socialistiska gruppens vägnar vill jag först och främst säga att vi är mot kriget: vi säger nej till kriget och nej till diktatorerna, och detta innebär att vi måste arbeta aktivt inom en multilateral ram för att undanröja massförstörelsevapnen.
För närvarande handlar vår debatt med vår största allierade, Förenta staterna, snarare om metoder som ger motsatt verkan och -som expresident Clinton mycket riktigt har sagt - om besynnerliga metoder för att skjuta upp problemet än om själva kärnfrågan. Varför? Därför att president Bush den äldre för tio år sedan när vi slöt oss samman med Förenta staterna i Kuwaitkriget sade att det irakiska folket förr eller senare skulle störta diktatorn.
Nu, tio år senare, måste man erkänna att sanktionerna inte har försvagat Saddam Hussein och att vi fortfarande ställer samma frågor när det gäller massförstörelsevapnen. Med tanke på den situationen måste vi säga att vi är för en tydlig politik för att sätta press på Irak på grundval av säkerhetsrådets beslut.
Kriget är inte oundvikligt. Grundtanken i vårt arbete måste vara att ge freden en chans, men vi får varken förhasta oss eller, naturligtvis inte, skapa situationer som kan ge helt motsatt verkan. Det är därför vi motsätter oss ett förebyggande angrepp och det är därför vi stöder förhandlingarna inom ramen för lagstiftningen och den internationella rätten.
Herr talman! Ett ensidigt ingripande, utan stöd från Förenta nationerna, skulle få katastrofala följder i hela Mellanöstern. Ett sådant ingripande skulle bara orsaka ökat lidande och ökad radikalisering bland de arabiska allmänna opinionerna och andan av sammanslutning mot terrorismen skulle riskeras.
Eftersom Solana kommer att gratulera Sharon till att ha vunnit valet i Israel, vill jag be honom att tillägga något, jag vill be Solana att säga åt Sharon att han slutar att förakta Europa och att han beaktar vår fredsvilja och vår vilja till att samarbeta.
(Applåder)
För det andra måste Irak allvarligt uppfylla kraven för inspektionerna och jag vill tacka talmannen för att han snabbt tog till sig mitt förslag att genomföra videokonferensen. Den var mycket intressant. I går talade vi med en europeisk medborgare som är stolt över att vara det, herr Blix, som bad oss att se till att Europa intar en mer aktiv ståndpunkt och dessutom förklarade för oss, även om han inte bad om det, att om inspektionen får fortgå två månader till, som den egyptiske experten - Mohammed ElBaradei - har förslagit, skulle man kunna nå resultat. Jag anser att detta bör utgöra grundlinjen för det europeiska agerandet.
Den linje som rådsordföranden, minister Papandreu, lyckades föra fram i rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) i måndags till skillnad från den självömkan som vi alltid skryter med, genom en överenskommelse med de fyra medlemsstater som är medlemmar av säkerhetsrådet och med Bulgarien, om att unionen skall stödja vapeninspektörernas arbete och att detta arbeta skall kunna fortgå är positiv. Jag vill påminna om att Blix även påpekade för oss att vapeninspektörerna har arbetat under åren 1991-1998. Varför kan de inte arbeta i två månader till om de ändå redan har arbetat i åtta år? Det är det ingen som förstår, och det finns ingen som förstår varför president Bush kommer med bevis nu, två månader senare, heller. Varför har han inte gjort det tidigare?
Nu måste vi alla arbeta som trogna allierade och när det gäller försvarsminister Rumsfelds uttalande, när han talade om det gamla Europa, måste jag säga att vad de i Europa som har talat om det nya Europa har gjort är att orsaka oerhörda katastrofer i vår historia. Vi är inte för det nya Europa, vi bygger upp ett enat Europa, och det är ledstjärnan i vårt politiska agerande.
Herr talman! Låt mig även ta upp en viktig aspekt av frågan som jag skulle vilja att den höge representanten för rådet och kommissionens vice ordförande förtydligar sig om. Det handlar om riskerna för en humanitär katastrof, inte bara i Irak, utan i hela Mellanöstern, med över 100 000 tvångsförflyttade personer: vem kommer att betala för det? Har vi åtgärder för att bemöta en sådan situation? Har Förenta nationerna gjort en uppskattning av det? Det är en viktig fråga och det är också viktigt att tänka på vad som sker med den ekonomiska situationen, inte bara i Europa.
Oljepriserna rusar i höjden, det är oroande att Förenta staternas prioriteringar på världskartan alltid sammanfaller med de länder som har stora oljereserver. Det är inte rätta sättet att bygga upp mänsklighetens framtid och vi måste agera tydligt för att det inte skall uppstå en ekonomisk katastrof också.
Till sist, herr talman, har vi rätt att få veta om det verkligen finns massförstörelsevapen. För att vi skall kunna ta reda på det krävs fler bevis och det får vi om arbetet kan fortsätta.
Debatten handlar inte bara om tidsplanen, utan även om hur vi skall agera för att undvika ett krig. Och för att avsluta, herr talman, låt mig komma med ett citat av en stor amerikan, Madison, som 1792 sade:
Herr talman! Med fyra medlemsstater i FN:s säkerhetsråd, inklusive ordförandeskapet, borde EU ha möjlighet till verkligt inflytande på de aktuella händelserna, och detta skulle också vara fallet om man talade med en röst. Jag undrar om Solana skulle kunna bekräfta att mötet för fyra medlemmar i säkerhetsrådet, sammankallade av det grekiska ordförandeskapet före måndagens möte för rådet (allmänna frågor), var avsett att uppnå en enda gemensam ståndpunkt inom EU? Kommer sådana möten att ske regelbundet? Eller var det helt enkelt ett försök att lappa ihop rådets resultat utan att rådfråga de övriga medlemsstaterna?
Kanske kan jag också fråga om han, i den beklagliga frånvaron av en sammanhängande strategi inom EU under upptakten till en möjlig konflikt med Irak, skulle kunna åta sig att se till att EU nu börjar arbeta på en plan för en strategi efter konflikten i regionen?
När vi senast diskuterade läget i Irak, i början av september, verkade världen stå på kanten av ett ensidigt militärt vågstycke som leddes av Förenta staterna. Det viktigaste vid den tidpunkten var att förhindra att FN:s och den internationella rättens trovärdighet skulle undergrävas av ett förebyggande angrepp som inte godkänts av FN, och att se till att vapeninspektörerna återvände till Irak. Det kan så vara att vi är den gamla kontinenten, men vi minns gårdagarna tämligen väl, och vår erfarenhet av krig har varit mycket olik USA:s.
När allt kom omkring följde Förenta staterna FN:s väg i höstas, och säkrade en enhällig röst för en hård resolution från säkerhetsrådet. FN:s vapeninspektörer har fått tillstånd att återvända till Irak, och gör ett professionellt och noggrant arbete. Så vi liberaler saluterar Colin Powells, Hans Blix, Mohamed Elbaradeis och andra personers ansträngningar för att förstärka den multilaterala rättsstatsprincipen.
Nu när vi står på den rätta vägen för internationellt samarbete måste vi på alla sätt försöka att bevara denna enighet. Efter presentationen av Blix' rapport för säkerhetsrådet finns det emellertid en ny risk - en risk för att FN:s och den internationella rättens trovärdighet skall undergrävas, inte av ett ensidigt handlande av Förenta staterna, utan av ett misslyckande från det internationella samfundet i fråga om att säkerställa att Irak gör sig av med massförstörelsevapnen en gång för alla.
Blix' rapport till FN utgör en fällande, om inte slutgiltig, redogörelse för Iraks misslyckande att samarbeta till fullo med FN:s vapeninspektörer. Saddam Hussein måste i enighet med FN-resolution 1441 säga sanningen, hela sanningen och ingenting annat än sanningen. I stället har vi fått halva sanningar, undanflykter och kringgåenden. Blix har inlett anklagelseprocessen med starka argument, fastän det bevis han har presenterat ännu inte utgör något bevis utom alla tvivel.
Det är anledningen till att liberaler i denna kammare insisterar på att inspektörerna skall få fortsätta sitt arbete. Blix tar upp många oroande frågor i sin rapport. Saddam Hussein har uppenbarligen något att dölja. En fredlig upplösning av krisen är fortfarande möjlig, under förutsättning att Irak nu visar en äkta vilja till samarbete med FN i fråga om nedrustning. Men han har inte mycket tid kvar innan internationella samfundets domstol måste komma till ett avgörande, eftersom inspektörerna skall avlämna en ny rapport den 14 februari.
För liberaler kommer krig alltid att vara en sista utväg. Tillämpning av militärt ingripande innebär att den internationella styrelseformens instrument, som vi fäster så höga förhoppningar vid, har misslyckats. Men det internationella samfundet måste samtidigt stå berett att upprätthålla respekten för sin vilja, i annat fall kommer rättsstatsprincipen att nonchaleras. Och det finns en stor mängd bevis för att Saddam Hussein bryter mot internationell rätt, i all synnerhet mot FN-konventionen om folkmord, för mord på en halv miljon träskaraber. Så låt oss glömma allt tal om att låta Saddam Hussein tyst smyga sig undan i natten i en bekväm landsflykt till ett tredje land. Han är en krigsförbrytare, och han måste ställas inför Internationella brottmålsdomstolen. Till de ledamöter som avser att ge Saddam Hussein budskapet att straffrihet i landsflykt är ett acceptabelt sätt att slippa undan säger jag, för att använda mig av krigsmotståndarnas fras: ?inte i vårt namn?. Och jag uppmanar dem att rannsaka sitt samvete. Är det bästa sättet att främja fredens sak verkligen att resa till Bagdad för en fotografering, och riskera att bli manipulerad av den irakiska regimen?
Blix meddelade oss i går att inspektörerna kan fullborda sitt arbete mycket snart om Irak väljer att samarbeta. Inspektörerna måste ges mer tid, men om Blix rapporterar den 14 februari att Irak har underlåtit att ge svar på hans frågor, och om säkerhetsrådet av den anledningen beslutar att man påtagligt bryter mot resolutionen, har det internationella samfundet skyldighet att agera. Om Irak inte griper denna sista möjlighet att samarbeta måste vi agera tillsammans genom FN för att genomföra resolution 1441.
Herr talman, herr höge representant, herr kommissionär! Vi befinner oss i en knivig situation. Å ena sidan har inspektörerna fått det klartecken de ville ha från säkerhetsrådet för att omedelbart genomföra sitt uppdrag; å andra sidan utökas för var dag som går den amerikansk-brittiska armadan i Persiska viken, liksom påtryckningarna för att inleda en militär offensiv. I en situation med extrema spänningar och i så tunga frågor som denna blir varje politisk handling eller varje tvetydigt ord om kriget, men även i förekommande fall varje avsaknad av initiativ mot kriget, en fördel i det spel som spelas av den mest krigiska och den mest ensidiga förvaltningen i Förenta staternas historia. Man känner mästaren på hans verk, och det är i en kritisk internationell situation som EU:s ambition på världsscenen bedöms.
Herr höge representant! Ni tycks glädja er åt den gemensamma ståndpunkten från de 15 medlemsstaterna, åtminstone de fyra länder som för närvarande sitter i säkerhetsrådet. Det är en billig glädje. Förklaringen hade nätt och jämnt offentliggjorts förrän framför allt London och Madrid tömde den på sitt innehåll genom att förklara att vi uppenbart bröt mot resolution 1441, och att inspektörernas uppskov borde vara så kort som möjligt. Ytterligare andra anstränger sig för att hämta passager ur Blixs rapport ryckta ur sitt sammanhang, för att försöka motivera användningen av våld.
För vissa tycks det inte vara en bra utan en dålig nyhet om Blix skulle bekräfta att inspektörerna på det hela taget lätt kunnat få tillträde till alla anläggningar, så att de kunnat utföra 300 inspektioner på 60 dagar. Eller att ElBaradei tror sig kunna, jag citerar, ?under de kommande månaderna tillhandahålla trovärdiga garantier för att Irak inte har något kärnvapenprogram?.
Det återstår naturligtvis skuggade områden som absolut behöver belysas. Men det är inte genom bomber och blod som man gör det. Det måste sägas uppriktigt och man måste vara mycket mer offensiv och kräva att inspektörerna får arbeta under den tid som behövs. Se upp för en banalisering av kriget! Se upp för ett successivt och bedrägligt accepterande av det oacceptabla! Låt oss gå igenom allt det som Europa accepterar utan att reagera, eller bara reagerar kraftlöst på, från Ariel Sharon och Palestina de senaste två åren. Det skall man inte glädjas åt, herr höge representant. Vi måste bestämt bekämpa hans katastrofala politik, också för det israeliska folket självt.
(Applåder)
Och vad sade EU om den nya strategiska doktrinen från George Bush, som publicerades den 20 september förra året, och som förhärligar, jag citerar, ?Förenta staternas ojämförbara styrka? och som betonar, jag citerar fortfarande, ?deras beslutsamhet att agera ensamma, och vid behov förebyggande, för att utvidga frihetens triumf?. Och vad säger EU i dag som svar på de oansvariga uttalandena från Vita husets utrikesminister i söndags, där man lät förstå att Förenta staterna inte är främmande för att använda taktiska kärnvapen vid en konflikt med Irak. Massförstörelsevapnen måste förstöras och förbjudas i Irak, i hela regionen och i hela världen. Vi måste lyssna till den allmänna opinionen.
(Applåder)
Blair och Aznar är isolerade i sina länder i krigsfrågan. Tyskarna stöder vägran att engagera sig i detta. Fyra av fem fransmän kräver att Paris utnyttjar sin vetorätt om det behövs för att försöka förhindra det värsta. På andra sidan Atlanten växer en rörelse fram, vars like inte skådats sedan Vietnam, på det så klarsynta temat: No blood for oil.
(Le Pen: Man skulle kunna tro att det handlar om Europa 1938!)
Behärska er! Vi är inte intresserade av vad ni tycker.
Min grupp skulle vilja kunna bekräfta dessa värderingar, bekräfta dessa krav även i Irak, utan minsta tillmötesgående, herr Watson, tvärtom - ingen kommer att kunna hitta minsta tillmötesgående gentemot denna diktator i hela min politiska historia, ingen! Vilket inte är fallet med vissa högerregeringar ...
(Applåder)
... utan minsta tillmötesgående alltså gentemot myndigheterna, och mitt bland en befolkning som sedan tolv år utsatts för effekterna av ett brottsligt embargo. Det är anledningen till att min grupp enhälligt, liksom kolleger från de gröna, från socialisterna, och till och med medlemmar ur andra grupper i parlamentet, fört fram idén att en delegation av ledamöterna skall resa till Bagdad den 2-6 februari. Vi kommer att vara över 30 ledamöter. Och på liknande sätt har min grupp föreslagit att vi skall sända en delegation till Förenta staterna, och vi kommer att göra det. Vi vill försvara en idé om Europa i Bagdad, New York och Washington, herr talman, en idé som många framstående män och kvinnor fortfarande sätter sitt hopp till. Låt oss inte göra dem besvikna!
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar! Vi riskerar att upprepa oss i dag. Jag skulle vilja ge er ett förslag.
Det är självklart att ingen i dag här försvarar en diktator. De som var kommunister är det inte längre, och de försvarar ingen kommunistisk diktatur. Och jag tror att bland alla dem som besökt Saddam Hussein för att leverera kärnkraftverk eller, exempelvis för att som den unge amerikan som då stod nära försvarsministern och som hette Rumsfeld, leverera kemiska vapen att släppa ut över Iran, skulle ingen i dag göra det som han gjorde då.
(Applåder)
Vi kan notera det, men problemet ligger inte där. Det handlar i stället om trovärdighet för en internationell institution när det gäller att införa något som en tysk sociolog så intelligent benämnde: Make law, not war. Problemet i dag är att veta om vi kan införa lagar på internationell nivå. I den situation vi känner till - Patten och Solana har sagt det - är argumentet: om Irak inte samarbetar måste man tvinga det att nedrusta. Ni förespråkar alltså ett militärt ingripande på medellång eller kort sikt.
Jag tror att man inom ramen för den internationella ordningen måste besluta om i vilka situationer man måste bekämpa diktaturer och i vilka man måste använda diplomatiska medel. Det är faktiskt jag som säger det, jag som ofta mot min egen och andra grupper försvarat och fortfarande försvarar det militära ingripandet i Kosovo och ingripandet i Afghanistan. Jag tycker också att det var rättvist, ännu en gång emot majoriteten i min grupp, att ingripa när Saddam Hussein invaderade Kuwait, men jag tror att Saddam Hussein inte under de senaste femton åren varit så svag som han är i dag. Det är en blodig och svag diktator som i dag inte kan attackera någon. Det är en skillnad i kampen mot diktaturerna, de som agerar utåt och de som inte gör det.
När det så gäller blodbad, mina damer och herrar: fyra miljoner döda i Uganda, med machete, inte med massförstörelsevapen, de dödade varandra med machete. Vad gjorde vi? Vem ingrep för att stoppa detta blodbad? Ingen! Låt oss därför behålla vårt lugn. Vi har sett miljoner döda, blod, och ingen var intresserad: inget intresse när det gällde oljan. Det tog oss år att ingripa i Bosnien: inget intresse när det gäller olja. Låt oss därför dämpa våra stora tal om diktaturer, dråp och barn som dör.
Men det finns ett problem. Dagens Iran har raketer. Iran håller på att skaffa sig kärnvapen. Iran kan i dag attackera Israel, Europa, Grekland och nå dessa regioner. Men är det någon som föreslår en militär razzia i Iran? Självfallet inte! Det skulle vara alltför farligt. I dag har Nordkorea sagt att man vill producera kärnvapen. Är det någon som föreslår ett militärt ingripande? Men naturligtvis inte! Det skulle vara alltför farligt. I och med de argument som utvecklats gentemot Irak är vi på väg att ta fram ett program för kärnvapenspridning. Vi säger till diktatorerna: se till att ha massförstörelsevapen så kommer ingen att ge sig på er! Det är sanningen.
Vi måste därför backa. Amerikanerna och engelsmännen befinner sig kring Irak, och Irak kan alltså inte röra sig. Vi har därför tid. Vi kan vänta ett år. Vi säger: soldaterna stannar. Men låt oss samtidigt visa världen vad vi kan göra. Låt oss lösa problemet mellan Israel och Palestina genom att fortfarande hota Saddam Hussein. Låt oss byta dagordning och prioriteringar. Vi skall för den skull inte fara med osanning; att det i dag finns inspektörer beror på att det finns militärer. Men låt oss utnyttja situationen för att kontrollera och inte för att kriga. Låt oss samtidigt försöka åstadkomma förhandlingar i Mellanöstern. Jag tror att Ariel Sharon kommer att bilda en koalition som kommer att tvinga honom att förhandla med palestinierna. Först måste vi tvinga honom att låta palestinierna välja sina egna företrädare för att de skall kunna förhandla med israelerna. Låt oss ändra dagordningen. Låt oss finna en lösning i Mellanöstern och ni skall få se att de arabiska massorna kommer att applådera oss om vi måste straffa Saddam Hussein med våld.
Men om vi till att börja med ger oss på Saddam Hussein, kanske på grund av oljan, utan att ha tagit och slutfört något initiativ i Mellanöstern, kommer vi inte att vara trovärdiga och vi kommer inte att skapa mer rättvisa i världen. Alltså, make law, not war, ändra dagordningen, ge oss tid, stanna kvar ett år, eller två. Vi skall avväpna Saddam Hussein, men låt oss först hitta en lösning i Mellanöstern.
(Applåder)
Talartiden är mindre begränsad än två år, herr Cohn-Bendit.
Herr talman! Den fråga Irakkrisen nu väcker handlar, enligt vår mening, om hur det internationella samfundet skall agera inför hotet från en diktatur som kan ha - det är vad man undersöker - möjligheten att med hjälp av små tekniska och ekonomiska medel, utveckla eller få tag i, och eventuellt använda eller ge andra, främst terrorister, tillgång till biologiska eller kemiska massförstörelsevapen, som kan utgöra ett hot mot den regionala säkerheten och världsfreden. Frågan är hur vi skall hantera en odemokratisk regim som har brutit mot och fortsätter att systematiskt bryta mot sina internationella åtaganden och skyldigheter gentemot FN, förutom att man tvingar på sin befolkning alla slags begränsningar med ett uppenbart förakt för denna befolknings mest grundläggande politiska, ekonomiska och sociala rättigheter.
Därmed vill jag säga att frågan inte handlar om, som vissa har sagt, det amerikanska herraväldet över Iraks oljeresurser, även om det är ett land som har världens näst största oljereserver, till och med när det gäller råolja av högre kvalitet. Nej frågan handlar inte om detta, för i så fall skulle vi här vara tvungna att med att tydlighet erkänna att det också finns europeiska intressen på detta område. Europeiska unionen gör faktiskt redan i dag ett stort antal transaktioner för att köpa olja från Irak, vilka görs i euro, transaktioner som genom sin volym, i mycket bidrar till den europeiska valutans styrka och stabilitet som internationellt betalningsmedel. Bara som exempel kan vi ta de kontrakt som de ryska olje- och gasföretagen har gjort med irakiska bolag, vilka enligt pressen uppgår till ett värde av 40 miljarder euro (och inte dollar).
Herr talman! När man kritiserar en politik är det nödvändigt att lägga fram alternativa förslag och lösningar. Det räcker inte med att vi motsätter oss alternativ som vissa anser vara krigiska, vi måste ge kraftfulla svar på hoten från de som i det förflutna har visat totalt förakt för den internationella rätten och fortfarande vägrar ge garantier för att man nu och i framtiden kommer att respektera den. Vi är de första att säga det: En lösning på konflikten måste till sista stund lösas med fredliga och diplomatiska medel, men vi säger också att det internationella samfundet, under FN:s beskydd, måste inta en fast inställning som inte lämnar något utrymme för tvivel om att de irakiska myndigheterna måste samarbeta utan begränsningar och inom så kort tid som möjligt med FN-inspektörerna, i annat fall kommer man att få möta andra medel.
Vi måste för övrigt fråga oss följande. Är det så att de diktatorer som normalt styr utan några som helst begränsningar och framför allt utan någon demokratisk granskning från allmänheten känner till och kan respektera ett annat diplomatiskt språk, än det gamla vanliga språket, som Javier Solana sade, ett annat språk än det stärks och görs trovärdigt med de påtryckningsmedel man har till sitt förfogande, den sista av utvägar, som han också sade? Vi stöder FN-inspektörernas arbete och hoppas att de skall ges alla medel och all nödvändig information för att kunna avsluta sin uppgift, all information, även den som andra länder besitter. Men samtidigt varnar vi för behovet att hindra förhalande manövrer från Iraks sida för att på ett omotiverat sätt förlänga deras mandat, vilket skulle tjäna det enda syftet att skjuta upp uppfyllandet av FN-resolutionerna och garantera upprätthållandet av den nuvarande situationen.
Herr talman! Vi gör en klar åtskillnad på den totalitära irakiska regimen och dess befolkning. Som jag sade så är den det första offret för den oligarki som styr och som utnyttjar den för att tillfredsställa sina mål. Men det är just därför vi vädjar för att det internationella samfundet skall förenas i det väsentliga, att stärka de transatlantiska banden och skapa förutsättningar för att häva blockaden mot inspektionerna, begränsningarna av vittnesmålen från vetenskapsmän och tjänstemän som är knutna till det irakiska kärnkraftsprogrammet samt spelet för att dölja arsenalerna med massförstörelsevapen från Saddam Husseins sida. Om det blir så att vi förenas i dessa viktiga frågor, kan förutsättningarna skapas för att inleda demokratiseringsprocessen i Irak och göra det möjligt för befolkningen att åtnjuta fredsfördelarna.
Förra seklet drabbades Europa av politiska plågoris. Diktatorers ideologiskt ?rättfärdigade? maktbesatthet medförde miljoner offer. I det sammanhanget sparade de inte ens sina egna medborgare. Är inte parallellen med Saddam Husseins motbjudande regim här nära till hands?! Därför borde vi när det gäller Irak tala om ?befrielse i stället för ?krig?. Så ser åtminstone Saddams ännu levande offer på saken.
Sorgligt nog kan de i det sammanhanget inte räkna med enhälligt stöd från Europeiska unionens medlemsstater. Snarare tvärtom. Inom Europeiska unionen vårdar man tydligen tanken på containment av Saddams skräckvälde, trots alla negativa erfarenheter av Bagdads Baathpartister de senaste tio åren. I dag ser den här strategin sin fortsättning i den europeiska önskan att förlänga FN-inspektionerna i Irak. Att Saddam på nytt struntar i en tvingande resolution från säkerhetsrådet stör inte den europeiska illusionen av Saddams totala avrustning.
Den internationella missuppfattning av hur Saddams ?Skräckrepublik? verkligen ser ut är det först och främst befokningsgrupperna i Landet mellan floderna som hela tiden får lida för. Vill Europeiska unionens medlemsstater verkligen ha det här på sitt samvete, särskilt med tanke på deras egna smärtsamma erfarenheter under det förra seklet? Dessutom fortsätter Irak under Saddam att utgöra ett potentiellt hot för hela Mellanöstern, även just på grund av dess oljeförråd.
Om man går för mjukt fram blir det bara värre, lyder ett nederländskt ordstäv. Krig är fruktansvärt men konsekvenserna av en alltför tålmodig hållning kan på sikt göra mer skada. Europas senare historia borde i det avseendet kunna få stats- och regeringscheferna att inse sitt ansvar.
Herr talman, kära kolleger! Alla här talar om irakisk kris. Det finns ingen irakisk kris utan en ytterst allvarlig internationell kris som Bushadministrationen avsiktligt skapat. Det är inte diktator Saddam som är krigsprovokatör utan det är demokraten Bush. Det är inte de irakiska hangarfartygen som rör sig utanför New Englands kust, eller den irakiska marinen som positionerar sig i Mexiko, Kanada eller Kuba. Det är den engelsk-amerikanska armadan som återuppväcker en tvångspolitik i Mellanöstern.
Varför bringade man inte klarhet i påståendet att det var nödvändigt att avväpna Irak innan Bush junior valdes? Ingen tror på allvar att Irak, ett litet land med 20 miljoner invånare, och omgivet av fientliga eller misstänksamma länder, vars armé och ekonomiska infrastruktur krossats av ?Desert storm?, vars folk ruinerats genom tio års anglo-amerikansk flygbombning och av en blockad som bl.a. mördat över en miljon barn genom svält och fattigdom; ingen tror att detta lilla land, som övervakas av satelliter och spionflygplan och av FN:s inspektörer, kunnat inrätta en arsenal av massiva massförstörelsevapen och hota freden i världen. Det är för övrigt innebörden i det som en FN:s viktigaste inspektörer sagt.
Var inte Saddam diktator när han mottog alla slags vapen från Förenta staterna, EU, Frankrike och till och med från Jacques Chirac? Jag tänker på kärnkraftsreaktorn i Osirak som israelerna förstör i en flygräd när det råder fred. Låt oss för Guds skull inte hyckla! Låt oss sluta upp med att spela komedi om mänsklig harm. Förenta staterna, vars oljereserver kommer att vara uttömda inom tio år och som förbrukar en fjärdedel av de 3,5 miljarder ton som används på jorden, och som dessutom inte kan tillåta att priset per fat överstiger 30 dollar, vill kriga för att ta den irakiska oljan och kontrollera oljan i Persiska viken. Det är den amerikanska jätten som vill kriga, supermakten som förfogar över 80 procent av världens massförstörelsevapen och, bland annat, 8 000 atomstridsspetsar, fruktansvärda vapen, som man för övrigt är ensam i världshistorien om att ha använt.
Solana vill avväpna Irak och bedriva klappjakt på världens diktatorer. Denna sista punkt utgör ett omfattande program som skulle tvinga Förenta staterna att angripa ett stort antal av sina allierade. När det gäller kampen mot den internationella terrorismen och dess fortsatta verksamhet på de platser där den blomstrar, skulle amerikanerna kunna börja med att bomba London som är den viktigaste av dessa platser. I djupet av ert medvetande anser ni att amerikanerna också jobbar för Europa och det är därför som ni, med sänkta ögon, kommer att acceptera att de begår det 21:a århundradets första stora brott mot mänskligheten. Det tog er 30 år att upptäcka att Saddam använt giftgas mot kurderna. Men han hade faktiskt en föregångare i Winston Churchill 1920 i Kurdistan! Tror ni, när det gäller massförstörelsevapen att stormakterna i fråga aldrig använt dem och att de kan läxa upp världen när det gäller internationell moral?
Herr talman, ärade kommissionsföreträdare, herr Solana! Jag tror att ni, herr Solana, och även Chris Patten har klargjort att Europeiska unionen har haft några utrikespolitiska framgångar som vi i denna stund också bör erinra om. Uppräkningen av Europeiska unionens insatser i Bosnien och i Makedonien, den stora belastningen att svara för de europeiska styrkorna i Afghanistan, liksom det faktum att Europeiska unionen enbart ur sin budget ger ut tre gånger så mycket pengar för utlandsstöd som Amerikas förenta stater, allt detta är, tror jag, väsentliga fakta som det gamla Europa kan vara stolt över.
Här bör vi också erinra om att prestationerna under denna månad - utvidgningen av Europeiska unionen åt öster och söder vilket medför att området för stabilitet och demokrati tänjs ut - är avgörande faktorer för en fredligare värld. En utökning av stabilitetsområdet är det första motivet för att utvidga Europeiska unionen. Jag anser att vi bör ta med och påpeka detta i helhetskonceptet.
Men när det handlar om krig och fred har vi, när det behövts, hittills inte kunnat tala med en röst. Detta problem uppstod redan förra sommaren. För om den ene säger att han i vilket fall som helst är med, och den andre säger att han inte i något fall vill vara med, då är det svårt att finna en medelväg, men en sådan har vi - lyckligtvis! - sedan huvudsakligen funnit med hjälp av den franske presidenten och er, herrar Solana och Patten.
Mina damer och herrar! Det måste i detta sammanhang också stå klart att bara ett försök att utarbeta en gemensam ståndpunkt på basis av en insikt om att detta är den enda vägen - om man är ärlig mot sig själv - som kan leda till att man gör sin stämma hörd överallt, nämligen i New York, Washington och Bagdad. Detta är den väg som vi bör slå in på och inte de pilgrimsfärder som somliga gör till Bagdad och andra till Washington.
Mina damer och herrar! Jag tror att vi nu bör fortsätta de ansträngningar som rådet - lyckligtvis! -påbörjade under denna vecka. Åtminstone för ögonblicket har man där ändå kommit fram till en någotsånär förnuftig ståndpunkt, man gjorde en särskild bedömning och föredrog den multilaterala vägen, och man försöker att inom ramen för Förenta nationerna finna en fredlig lösning. Men här måste det också stå klart att man måste hålla fast vid detta ända till slutet. Det är inte bara ett samförstånd som gäller i åtta dagar, utan det måste också vara operativt.
Mina damer och herrar! Utgångspunkten för alla överväganden är naturligtvis följande: Enligt FN:s uppfattning - uttryckt exempelvis i resolution 1441 - måste det ske en nedrustning i Irak, och Saddam Hussein måste delta aktivt i denna nedrustning. Dessa förutsättningar har enligt uttalanden av Blix ännu inte uppfyllts, till exempel. Därför är det bra att mångas ansträngningar har lett till att man lyckats få tidsfristen förlängd, och denna tid måste utnyttjas för att finna en fredlig lösning till att förstöra massförstörelsevapnen - såvida det finns några - och avväpna Irak, för att på så sätt ge uttryck för FN:s vilja, som den uttryckts i internationell rätt.
Mina damer och herrar! För detta krävs det dock också att Blix inspektörer får samma information som de personer förfogar över, vilka säger att de redan känner till att något finns och att de någon gång skall offentliggöra detta. Jag anser att man redan nu borde säga detta till Blix, för hur skall vi kunna förklara för vår befolkning att ett krig är oåterkalleligt, om vi själva inte talar om hela sanningen för våra allierade inspektörer, så att de också kan nå sitt mål? Här verkar en viss brist på trovärdighets byggas upp, som senare skulle kunna åstadkomma stor skada.
Att Saddam Hussein är en massmördare får man dock inte glömma bort i det här sammanhanget. Jag var tillsammans med baronessan Nicholson i ett irakiskt flyktingläger i Iran, och jag såg hur människorna måste leva där, som fördrevs och som förföljdes med kemiska vapen av Saddam Hussein. Att nu framställa Saddam Hussein som om han inte skulle utgöra någon verklig fara, det förefaller inte heller trovärdigt.
Mina damer och herrar! Vi bör också klargöra för oss att det finns en verklig risk med massförstörelsevapen i händerna på sådana som Saddam Hussein, särskilt om han skulle gå segerrik ur denna konflikt, med alla de psykologiska konsekvenser som skulle bli följden i regionen.
Men vi bör också säga: Vad sker när kriget är över? Hur skall den politiska uppbyggnaden ske? Hur länge måste det finnas trupper från väst där? I vilken utsträckning har det att göra med nyordningen i hela regionen, i vilken riktning och till vilket pris? Det har jag hittills inte hört något svar på, och jag tror att om man går in i något, bör man också överväga hur man skall komma ut igen.
(Applåder)
Herr talman, herr Solana, herr vice ordförande i kommissionen! Jag börjar med ett citat, vilket som inget annat uttalande preciserar vår ståndpunkt när det gäller kriget mot Irak: ?Ett förebyggande krig är en aggression, och det kan inte definieras som ett rättfärdigt krig i självförsvar. För rätten till självförsvar förutsätter ett faktiskt eller omedelbart förestående angrepp, men inte eventualiteten av ett angrepp. Krig för att förebygga risker skulle urholka det folkrättsliga förbudet mot våld, främja politisk instabilitet och till slut skaka hela det internationella systemet med världssamfundet i sina grundvalar.? Och på ett annat ställe: ?En säkerhetsstrategi, där man bekänner sig till det förebyggande kriget, står i motsatsställning till den katolska läran och till folkrätten.?
Det är citat ur den tyska biskopskonferensens förklaring om Irakkonflikten av den 20 januari i år. Eftersom min kristdemokratiske kollega inte har åberopat den katolska biskopskonferensen, måste jag göra det, och jag anser att det inte behöver tilläggas något till detta uttalande.
Hela tiden jag känt er, herr Solana, har jag betraktat er som en stor optimist. När ni i dag säger att den politiska situationen är bräcklig, då är den politiska situationen mycket bräcklig. Den amerikanske försvarsministern Rumsfeld talade om det gamla Europa. Alla vi som här har tagit till orda, har erkänt att vi hör till detta gamla Europa, och det skulle inte alls störa oss om han inte hade ställt det mot det nya Europa. Det nya Europa är de som har samma åsikter och tänker på samma sätt som Rumsfeld!
Den polske presidenten Kwasniewski sade i en intervju förra veckan: If it is President Bushs vision, it is mine! Naturligtvis har den polske presidenten rätt att begränsa sina visioner som han behagar. Men det är ändå den polska regeringens plikt - och alla andra kandidatländers regeringars plikt - att utan tvekan visa solidaritet med Europeiska unionen, som de vill tillhöra. Kandidatländerna har frivilligt beslutat att tillhöra Europeiska unionen. Vi vill ansluta dem, men när det gäller frågor om krig och fred, exempelvis förebyggande krig och avskaffande av den internationella rätten, förväntar vi oss också av kandidatländerna att de är solidariska med oss.
(Applåder)
Herr talman, herr Solana och herr Kinnock! Det är mycket bra att vi har denna debatt. Det är en mycket komplex fråga, och utvecklingen går så fort att situationen förändras nästan dagligen. En resolution blir därför väldigt snabbt inaktuell.
Den liberala gruppen uppskattar verkligen de ansträngningar ni gör, herr Solana, för att försöka samla EU till en linje. Det grekiska ordförandeskapet har samma ambitioner. Det är ingen lätt uppgift. Samtidigt är det så påtagligt att EU inte är samlat. I hela Irakfrågan har man hört olika utspel från olika huvudstäder. Kanske har det aldrig varit så uppenbart att EU har misslyckats med en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Trots vackra ord och retorik, står vi väldigt nakna, vilket är så oerhört tragiskt.
Kanske kan detta kompenseras om man redan nu försöker enas om en strategi för vad som skall hända om det blir ett krig, eller om det inte blir ett krig, efter Saddam Hussein. Vad skall hända med Saddam Hussein? Vilken roll skall EU spela i återuppbyggnadsprocessen? Hur skall man kunna garantera fred, frihet, demokrati och mänskliga rättigheter för folket i Irak som har lidit så länge? Hur skall EU bistå den humanitära situationen, och vad har vi för beredskap att hjälpa grannländerna för de flyktingar som redan strömmar ut ur Irak?
Naturligtvis hoppas vi alla att ett krig kan undvikas. Det är uppenbart att inspektörerna under Hans Blix och ElBaradeis ledning behöver mer tid. Irak och Saddam Hussein spelar ett fult spel; man kommer inte ifrån känslan att de har något att dölja. Irak måste skärpa sig. Det är Irak som skall bevisa att det inte finns några massförstörelsevapen i landet, inte FN. Det är i Iraks händer frågan om krig och fred ligger.
Vår uppfattning är att inspektörerna behöver mer tid, en uppfattning som många andra här har gett uttryck för. När de om några veckor åter rapporterar till säkerhetsrådet, är det FN:s säkerhetsråd som fattar beslut om vad som skall hända sedan. Beslut om ett eventuellt militärt anfall, vilket tyvärr kan bli nödvändigt, skall fattas av FN. Ett ensidigt amerikanskt anfall vore väldigt olyckligt, inte bara med tanke på vad det skulle få för konsekvenser i regionen, utan också för att det på mycket, mycket lång sikt skulle skada de transatlantiska förbindelserna.
Slutligen måste jag få beklaga att enskilda parlamentetsledamöter åker till Bagdad på eget initiativ. Jag är övertygad om att det finns goda avsikter med detta initiativ, men det kommer att utnyttjas av den irakiska diktatorn och förstärka bilden av världssamfundets splittring. De som åker kan inte påverka Saddam Hussein. Han har inte visat sig mottaglig för argument. De riskerar i stället att bli hans gisslan och att vara i vägen för inspektörernas arbete. Naturligtvis är det upp till var och en att resa, men Europaparlamentet riskerar att te sig väldigt löjligt internationellt. Jag vill verkligen avråda från denna resa.
Herr talman! Jag tycker också att man kanske borde blicka lite bakåt i tiden. Vem var det egentligen som skapade Saddam Hussein? Det var Förenta staterna, och de använde honom i kriget mot Iran. När Saddam Hussein använde kemiska massförstörelsevapen mot sitt eget folk var man i Förenta staterna medveten om detta. Ett amerikanskt angrepp mot Irak är inte bara ett angrepp mot ett enskilt land, det är ett angrepp på internationell rätt och på hela FN-systemet. Därför är det viktigt att Solana och Patten uppmanar alla medlemsstater att stå eniga inom Europeiska unionen i denna fråga, så att vi kan garantera den internationella rätten och Förenta nationernas framtid. Jag anser att man i synnerhet bör uppmana Förenade kungariket och Spanien att visa att de också står eniga med Europeiska unionen i att avvärja ett krig.
Det handlar ju inte om ett krig för att avväpna Irak och införa demokrati i landet. Är det t.ex. någon som skulle kunna föreställa sig att Förenta staterna skulle införa ett shiamuslimskt styre i Irak? Ett shiamuslimskt styre liknande det i grannlandet Iran, är det någon som kan föreställa sig det? Är det någon som kan föreställa sig att Förenta staterna skulle låta kurderna få sin självständighet? Egentligen är det inte så mycket bevänt med allt prat om demokrati. Om syftet är att avväpna Irak så är det vapeninspektörerna som innehar och skall inneha denna roll. Om man vill avväpna Irak gäller det att stödja det arbete vapeninspektörerna och Hans Blix utför.
Ett alternativ är också att stärka demokratin i Irak genom att häva sanktionerna, dvs. de sanktioner som inte handlar om vapen, massförstörelsevapen, kemiska vapen osv. På så sätt kan man stärka det irakiska folket och de demokratiska krafterna i Irak, samt demokratin och freden för oss alla.
Vi har också en annan uppgift, och det är att se till att hela området genomsöks och att vi får en politik för avväpning av området. Detta gäller inte enbart Irak utan också Iran och Israel. Avslutningsvis vill jag säga att vi skall uppmana Saddam Hussein att samarbeta med vapeninspektörerna så att vi kan undvika ett krig. Jag anser att demokrati, utveckling och samarbete är vägen framåt.
Herr talman! Det är skrämmande att se hur förberedelserna för att invadera Irak har ökat i hastighet, trots den extra tid som vapeninspektörerna har fått och som vi alla naturligtvis är tacksamma för.
Vi upplever en situation där det mäktigaste landet i världen har klargjort sin fasta föresats att föra krig mot Irak, med eller utan Förenta nationernas stöd och vare sig vapeninspektörerna finner några massförstörelsevapen eller inte. Ett förebyggande angrepp som detta skulle skapa ett nytt internationellt prejudikat som inte har någon grund i Förenta nationernas stadga. Ett sådant krig mot Irak skulle vara omoraliskt, oförsvarligt och olagligt. Det skulle göra världen till en mycket farligare plats, genom att skapa mer fientlighet och underblåsa terrorism. Offren skulle, som vanligt, vara de oskyldiga civila: de hundratusentals män och kvinnor, och i synnerhet barn, som redan har genomlidit åratals förtryck, lidande och sanktioner vilka har satt dem fullständigt under Saddam Husseins kontroll.
Det pågår redan en humanitär kris i Irak, och nu hotas folket återigen. Förenade kungariket har redan tillkännagivit utplaceringen av omkring 30 000 trupper och Förenta staterna av 130 000 trupper som mobiliseras för stridsberedskap.
Motståndet mot detta krig växer för var dag som går hos människor i alla åldrar, från alla samhällsgrupper, och den 15 februari 2003 kommer fredsdemonstrationer att äga rum över hela världen. De av oss som är valda av Europas medborgare kan i detta parlament tala för så många av dem som säger nej till krig. Jag har mottagit många brev från Wales och från andra länder, där man ber Europaparlamentet att göra allt man kan för att försöka att stoppa det här kriget. Fredliga sätt att lösa problemen på har inte undersökts ordentligt. Det är tragiskt, att om en bråkdel av de ansträngningar som gjorts av Förenta staterna och Förenade kungariket för att väcka stöd för krig hade lagts på att få till stånd fred i Mellanöstern, skulle vi leva i en mycket tryggare och mer fredlig värld.
(Applåder)
Herr talman! Alla dessa uttalanden, som visar på skillnader i position och dessutom diplomatisk oförmåga, är illa genomtänkta - oavsett vilken regering eller vilken regeringstalesman som gör dem. I stället borde diplomatin ha skapat gemensamma, eller åtminstone förenliga, positioner för oss européer. Därför smärtar det mig att vi har delat upp oss i olika riktningar eller unilaterala ståndpunkter i stället för att försöka hitta en gemensam europeisk ståndpunkt eller åtminstone en kompromiss i rådet. Detta främjar varken fredens sak eller uppbyggandet av en gemensam utrikespolitik, denna gemensamma utrikespolitik som fortfarande är ett av målen för konventets arbete. Förenta staterna är inte den enda väktaren av fred och rättvisa, och inte det enda land som har rätt att förklarar krig när ett sådant blir nödvändigt och oundvikligt i det gemensamma intresset. De motstridiga uttalanden som har gjorts under de senaste dagarna gäller diktatorn Saddam, och inte hur man bygger denna svåra väg mot freden. Därför, herr talman, uppmanar jag rådet att samarbeta med de övriga europeiska institutionerna för att skapa ett seriösare klimat, präglat av samarbetsanda mellan unionens medlemsstater, så att vi kan nå fram till ett entydigt avtal för att tillsammans ta itu med de allt allvarligare problemen som vi står inför i dessa dagar.
Jag vill tacka Berlusconi för det medlingsinitiativ han just har tagit och jag hoppas att alla kan arbeta för freden, liksom vi alla borde arbeta för att bekämpa terrorism och diktaturer, även om det innebär att vi måste förklara krig.
Herr talman! Det skall inte råda någon tvekan om att jag kommer att jubla den dag Saddam Husseins skräckvälde upphör. Men jag tror inte för ett ögonblick att ett krig är den rätta lösningen på problemet. President Bush tror på det absolut goda och det absolut onda, det gör inte jag. Det är dock min absoluta övertygelse att Bushs, Cheneys och Candolezza Rices intressen i oljeindustrin är väsentligt större än deras oro för det irakiska folkets välbefinnande. Jag hyser heller inga tvivel om att ett krig skulle utgöra ett enastående tillfälle att få prova cirka 20 nya vapensystem, och även vara gynnsamt för den amerikanska vapenindustrin. Irak skall naturligtvis efterleva Förenta nationernas resolutioner. Detta gäller för övrigt även Israel, och jag väntar spänt på när Förenta staterna och Europeiska unionen skall börja ställa sådana krav.
Alla andra metoder än krig bör provas och om krig är oundvikligt skall detta stödjas av Förenta nationerna och av starka krafter inne i själva Irak. Låt oss inte glömma att Förenta staterna en gång i tiden varmt stödde Saddam Hussein och försåg honom med en del av de konventionella vapen han innehar. Irak utgör inte något omedelbart hot varken mot sina grannar eller mot världssamfundet. Ett krig kan däremot få oöverskådliga konsekvenser. Det kommer att ge näring åt ett ökat hat mot Förenta staterna och västvärlden och skapa grogrund för ny terrorism. Man har inte lyckats förbättra livet för befolkningen i Afghanistan, och man kommer knappast heller att lyckas med detta i Irak. Det samma gäller för sanktionerna mot Irak, vilka enbart har gjort det lättare för Saddam att förtrycka befolkningen.
Vad skulle det innebära om Förenta staterna använde bara tio procent av de pengar som man planerar använda på kriget till att förse den arabiska världen med t.ex. gratis skolor? I nuläget överlåts utbildningen av befolkningen i stor utsträckning på mullorna med deras indoktrinering. Det skulle vara en långsiktig och hållbar lösning. Krig däremot utgör en kortsiktig och allt annat än hållbar lösning.
Herr talman, herr höge representant, herr kommissionsledamot, ärade kolleger! Detta ?Nej till kriget? ger ett fredligt intryck. Kan ni se någon som går runt och säger ?Ja till kriget?? Alla - påven, antipåven, kommunister, fascister, alla - säger ?Nej till kriget?. Men vad är alternativet till ?Nej till kriget?? Framför allt det krig som riskerar att explodera - och det är det handlar om - om fjorton, tjugo, tjugofem, trettio dagar. Detta ser ut som en stor framgång för Europeiska unionen: det verkar, om jag inte misstar mig, som om Europeiska unionen äntligen har kunnat komma överens i en konkret fråga när man begär att inspektörerna skall få ett par dagar till: vi ger dem lite mer tid, lite mer pengar och resurser, lite mer stöd. Men finns det därefter, efter tjugo dagar, en annan strategi? Vilket mål föreslår Europa? Alternativet till den förstörelse som kallas krig, vad består det av, för oss och för er? Det finns ett alternativ, och det är inte fred; freden finns redan. För ögonblicket är det inte krig, säger ni, säger min vän Jean-Marie Le Pen, för vilken värden som frihet, grundläggande mänskliga rättigheter, inte existerar. Det är hans åsikt! Vi vet att Jean-Marie säger det han säger, och det är ganska suggestivt. Jean-Marie, som reste till Saddam med Fini för tolv, tretton, fjorton år sedan - de skulle kunna passa bra ihop. Nu reser ni allesammans. Det finns en viss logik i detta, förefaller det.
Vi radikala har lagt fram ett förslag: under fyra dagar har vi fått ett ?ja? från 66 länder. I Italien har vi hittills fått ja från 57 parlamentsledamöter, hälften från center-vänsterkoalitionen, hälften från center-högerkoalitionen, bland annat ministerkonseljens före detta ordförande Andreotti och andra personligheter som stöder detta förslag. Och vad säger vi då, vad föreslår vi även här inför er? Jo, alternativet heter ?demokrati?, alternativet heter ?rätt? och ?rättigheter?, alternativet består i att äntligen tillämpa den internationella rätt - som gäller, men som inte tillämpas, som ofta sker i vår land - denna internationella rätt som nu har slagit fast ett slags subjektiv rätt till frihet och demokrati för de personer som lever i detta land, och med ?detta land? menar jag världssamfundet.
Vi har en möjlighet att välja vad det är Europeiska unionen vill, om det är krig eller om det inte är krig, om Saddam skall bort - för trots allt Watson, så måste han få hjälp att ge sig iväg, han avgår om han får garantier om fri lejd till utlandet, och jag skulle vilja rekommendera Watson att läsa fördraget om inrättande av Internationella brottmålsdomstolen, så han förstår att den under alla omständigheter inte kan åberopas i detta fall - men vi kan och måste förstå att FN:s säkerhetsråd har en skyldighet att ingripa. Det handlar inte om att byta ut diktatorn, utan om att byta regim. Det är nödvändigt i de delarna av världen, där den pistol som på gott och ont riktas mot huvudet på Saddam bara ger honom en chans att välja mellan att falla i en kupp som hans närmaste förbereder, skjuta sig, ta livet av sig i en bunker, dö i en massaker eller lämna landet i likhet med så många diktatorer som fått fri lejd någon annanstans.
Detta är förslaget, alternativet till kriget - det har jag också sagt till Cohn-Bendit - och mer exakt: ?provisoriskt styre? - jag säger detta inom citationstecken - under FN i två eller tre år, till dess de grundläggande rättigheterna har upprättats i det landet - låt oss ta Amartya Sen för ekonomin, låt oss ta andra; det har funnits provisoriska regeringar i Japan, i Tyskland, på andra håll - en regering med uppgift att se till så det irakiska folket och Mellanöstern får tillbaka de rättigheter som tagits från dem med våld. Detta är det förslag som vi lägger fram, och till alla andra säger vi: ?Absolut fred, evig fred?. Det verkar som om vi väljer något annat: att leva i frihet, med rättigheter, med att bygga upp ett liv som förtjänar att levas och inte ett liv som har förstenats inför rädslan inför döden.
(Applåder)
Herr talman! Jag instämmer i den tillfredsställelse som flera talare har uttryckt över rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) slutsatser och i lovorden till dem som har deltagit i arbetet för att nå denna överenskommelse. Men vi vill naturligtvis gå ännu längre och vi ber därför att man fortsätter arbetet för att nå samförstånd, framför allt mellan de fyra företrädare som unionen nu har i Förenta nationernas säkerhetsråd, så att åtminstone de fyra agerar samordnat.
För att man skall kunna nå ett samförstånd krävs det, enligt min åsikt, minst två saker: för det första att man inte offentliggör unilaterala ståndpunkter utan att diskutera dem med sina partner, och för det andra att de är lojala - men inte bara följer efter - med våra naturliga allierade. Även om det förefaller uppenbart måste man nämligen komma ihåg att i den här konflikten, som hotar världsfreden, är det Saddam Husseins nuvarande regim som inte uppfyller den internationella lagligheten och som är orsaken till att vi står inför den verkliga risken att den internationella terrorismen får tillgång till kemiska och bakteriologiska vapen.
Man behöver inte heller anstränga sig särskilt mycket för att dra slutsatsen att den irakiska regeringen inte förstår något annat språk från det internationella samfundet än styrka. Den styrkan är dock inte trovärdig om man redan i förväg säger att det inte är berättigat att bruka våld under några omständigheter, vad som än sker, vilket ordföranden för min grupp så riktigt sade. Det är inte pacifism, det är att vara demagogisk och agera på ett ansvarslöst sätt.
Vad man måste göra om man verkligen vill arbeta för freden är att agera beslutsamt för att undvika att den internationella rätten åsidosätts och mot Iraks upprepade vägran att följa Förenta nationernas resolutioner.
Vi anser att Europeiska unionen måste fortsätta att undersöka alla politiska och diplomatiska kanaler för att lösa konflikten på ett fredligt sätt tillsammans med våra allierade naturligtvis, särskilt med våra vänner, de arabiska nationerna.
Jag vill påminna om det enhälliga stöd som Arabförbundet och Gulfstaternas samarbetsråd har givit åt resolution 1441, eftersom detta inte är en religiös konflikt eller en konflikt mellan civilisationer - på tal om den saken så skulle det vara bra att utnyttja tillfället för att blåsa nytt liv i förbindelserna mellan Europa och Medelhavsområdet. För att vara trovärdig måste Europeiska unionen vara beredd att bidra för att garantera och bevara den internationella freden och säkerheten.
Vapeninspektörernas rapporter till säkerhetsrådet är entydiga när det gäller frågan om att Irak inte uppfyller resolution 1441. De får varken den hjälp de begär för att genomföra sitt arbete eller tillgång till bevis som bestyrker att Irak har gjort sig av med sina massförstörelsevapen och bara det att risken finns att terroristgrupper kan få tillgång till detta slags vapen bör vara en anledning till oro för det internationella samfundet.
Den irakiska regimen har i dag fått ett nytt tillfälle; jag hoppas att de utnyttjar det, så att vi alla kan undvika större skador. Men om Iraks regering framhärdar i att strunta i de krav som ställs på den, vilket de inte bara har gjort sedan en eller två månader tillbaka, utan sedan april 1991, när resolution 687 antogs, måste de demokratiska parlamenten, som t.ex. Europaparlamentet, kräva att den irakiska regeringen tar sitt ansvar. De demokratiska regeringarna och ansvariga får inte fatta beslut efter vad opinionsundersökningarna utvisar, sådana undersökningar är föränderliga; de måste informera den allmänna opinionen. De måste ta hänsyn till den politiska debatten, men alltid försvara de högre principer som står på spel här, nämligen freden och den internationella säkerheten, inte oljepriserna. Medborgarna kommer regelbundet genom demokratiska val bedöma om regeringarna, och även oppositionerna, har fattat rätt beslut.
Herr talman! 72 procent av mina landsmän är emot ett krig i Irak. Det har hittills saknats övertygande bevis. De fruktar det mänskliga eländet, de ökade motsättningarna mellan nord och syd som kommer att öka hatet mellan människor och hindra demokratisering och lösningar i Mellanöstern. Rädslan är att fundamentalister av diverse slag kommer att utnyttja och missbruka utrymmet till att bestämma vår världsordning och det leder till motsatsen till världsfred, stabilitet och rättvisa. I en sådan värld där oljepriserna stiger och möjligheterna till fred sjunker, är det främst utvecklingsländer utan olja som drar det kortaste strået. Klyftan kommer att öka. Den internationella koalitionen mot internationell terrorism blir undergrävd.
Den som genom krig försöker fördriva Saddam utan övertygande bevis, utan FN-resolution och alltså utan den allmänna opinionen bakom sig, undergräver den internationella rättsordningen. Européerna är absolut inte övertygade. Därför måste de europeiska medlemmarna i FN-rådet sätta maximal press på Saddam att besvara Blix frågor, utan att göra felet att hamna i ett oreglementärt och olämpligt krig. Tyskland, Förenade kungariket, Frankrike och Spanien måste lyssna till sin befolkning och inte till de fundamentalistiska Rice och Wolfowitz runtom George Bush. Lyckligtvis har många protester kommit från den amerikanska befolkningen och ett stort antal demokrater har avvisat logiken om ett oundvikligt krig. Vi söker bundsförvanter bland den amerikanska befolkningen som med en majoritet förkastar ett ensidigt krig.
Herr talman! Vi förkastar logiken om ett oundvikligt krig. Diktatorn Saddam måste frukta hela världens vrede men den måste vara inriktad på att fredligt låta honom medverka i sökandet efter svar, inte på en ny grisbukt eller en ny Tonkinincident. Om Bush till sist ändå skulle lägga fram de bevis som han hela tiden lovar oss och som Blix också bett om så är det inget skäl till krig utan just till att inspektera genom FN och sedan ta sig an problemen och få dem ur världen.
Kraften i ett enat säkerhetsråd måste få ned Saddam på knä och det måste vi ta oss tid till. Vi har tid, inte Saddam. Ett krig utan övertygande bevis eller FN-resolution skulle vara ett svaghetstecken och spela alla Saddams i den här världen i händerna.
Låt oss européer genom er, herr Solana, de 15 medlemsstaterna och säkerhetsrådet bygga vidare på vår europeiska befolknings vilja till fred. Det är verklig klokhet!
(Applåder)
Herr talman! Resolution 1441 är mycket tydlig. Där förklaras i punkt 1 att Irak har brutit och fortfarande bryter påtagligt mot förpliktelserna i de resolutioner som antagits, inberäknat resolution 687 från 1991. Resolution 687 från 1991 redogör i detalj för FN:s krav i fråga om internationell övervakning, inspektion och kontroll av massförstörelsevapen och ballistiska robotar. Den kan användas för att införa sanktioner, med undantag för medicinska och humanitära förnödenheter, för att säkerställa att bestämmelserna följs. Den förelägger ett tydligt förbud mot förövandet av, eller stöd åt, terrorverksamhet. Den kräver återlämnande av kuwaitiska krigsfångar och kuwaitisk egendom, och den underrättar om allvarliga konsekvenser vid fortsatt användande av massförstörelsevapen i Irak.
Irak är i sanning skyldigt och bryter mot alla dessa punkter. Man stöder exempelvis terrorister som MKO (Mujahedin-e Khalq Organisation), som finns med på Europeiska unionens lista över terrorister. Man tränar, beväpnar och skickar ut denna terroristgrupp och har gjort det under en lång tid nu. Genom krig i norra Irak kan vi möjligtvis också upptäcka dess förbindelser med al-Qaidas nätverk av internationella terrorister.
Jag går nu över till massförstörelsevapen. Jag har talat i tidigare debatter om användandet av senapsgas i träskmarkerna 1996 och om de offer jag såg. Brok, ordföranden för utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik, nämnde vårt uppdrag i Iran, under vilket vi talade med några av de olyckliga människor som hade lidit under konsekvenserna av detta missbruk av massförstörelsevapen, med kuwaitiska krigsfångar som fortfarande gömdes och egendom som fortfarande inte lämnats tillbaka. Trots dessa brott ges Irak en sista chans genom resolution 1441, ett litet gyllene tillfälle som man verkar vägra att använda sig av.
Resolution 1441 uppmanar oss också att bevittna och lindra det irakiska folkets lidande. Den visar på den utdragna kris i humanitär aspekt som är konsekvensen av Iraks vägran att uppfylla resolution 687 med flera. Vilka är konsekvenserna? Miljontals flyktingar. Iran har dragit ett tungt lass, Jordanien har tagit emot ett stort antal, Syrien ett enormt antal precis som Turkiet, för att inte tala om andra länder i regionen. I Europeiska unionen har vi tagit emot ett relativt lågt antal. Hundratusentals, ja, men inte den 4,5 miljon som finns i regionen. Dessa flyktingar lever, andra har torterats, dödats eller fängslats och har ingen yttrandefrihet.
Saddam är verkligen farlig för regionen och för andra områden, och farlig för sitt eget folk. Om han behåller makten kan vi inte vara säkra på att han i framtiden inte kommer att återgå till att spendera tre fjärdedelar av BNP på vapen, nya vapen för ett värde av 15, 16, 17 miljarder US-dollar i regionen år efter år. Det är det hot som han utgör för regionen, och han har medel som ger honom möjlighet att rikta dessa massförstörelsevapen mot mål utanför Iraks gränser.
Resolution 687 innehöll det övergripande målet att återställa internationell fred och säkerhet i regionen. Jag tror att det Förenta nationerna nu vill är att säkerställa detta mål. Vår enhet som europeisk union bör utnyttjas som stöd för dessa ansträngningar.
Herr talman! Får vi fråga vad Solana och Patten gör för att i handling omsätta den vilja att undvika krig de givit uttryck för, förutom att ompröva nödvändigheten av att avväpna den fruktansvärda irakiska regimen, förutom att formellt sätta sin tillit till säkerhetsrådet i detta sammanhang, eller till och med vara förvissade om att Powell som ögonvittne skall kunna intyga att bin Ladin har slagit sina påsar ihop med Saddam Hussein?
Problemet är att beslutet om att bomba Irak till en grav som inte är lämplig ens för de döda fattades för länge sedan, i Potomac. Människor över hela världen har insett detta, och är arga och engagerar sig emot det. Det är inget fel att säga att vi måste tillkännage FN:s roll. Men får jag fråga vem som förringar den rollen och varje dag förkunnar att ett krig kommer att startas med eller utan FN, förmodligen den 6 mars 2003, vad säkerhetsrådet än säger eller inte säger?
Vad gäller säkra bevis vet vi inte säkert om denna blodiga diktator fortfarande har dessa fruktansvärda vapen, och det vet inte heller Blix. Vad Förenta staterna kräver av Saddam Hussein är dock inte att bevisa sin oskuld, utan att tillhandahålla bevis på sin egen skuld, det vill säga, att lägga snaran om sin egen hals för att hängas eller att bombas i småflisor. Om detta var ett brottmål skulle det kastas ut ur vilken domstol som helst i världen. Så för att använda Solanas och Pattens ord existerar det en hel del tvetydigheter, förvirring och icke tillkännagiven vilja att följa Washingtons krigshetsande ledning, och bara hoppas på att Förenta nationerna kommer att tillhandahålla det önskade fikonlövet. Detta, måste vi säga, förmodligen för sista gången, är ett avgörande ögonblick för Europa. Denna union måste återfordra moralen och det förnuftiga initiativet och, först och främst, befria sig från några av sina ledare.
Herr talman, herr Solana! Jag tror att det på det här stadiet i debatten är svårt att inte upprepa det som andra kolleger redan sagt. Jag hoppas att vi i morgon kommer att rösta för en gemensam resolution från flera politiska grupper, tillsammans med ett antal ändringsförslag.
Jag skulle bara vilja upprepa att jag faktiskt, när jag lyssnat till er och mina kolleger, anser att en av utgångspunkterna för vår diskussion är denna strävan, som massivt uttryckts av många av våra medborgare, att säga nej till ett militärt ingripande, även om det bygger på en resolution från FN. Jag tror att vi verkligen måste ställa oss frågan varför det finns ett sådant motstånd i unionens medlemsländer.
Orsakerna har redan delvis tagits upp. För det första finns det inga avgörande faktorer som förklarar varför Irak skulle vara farligare i dag än för två år sedan. Jag är ändå förvånad över att Bush, plötsligt, beslutat att den 5 februari skall vara den dag han kommer att kunna lägga fram bevis som han sannolikt har sedan länge. Utan att bedriva någon antiamerikansk propaganda påstår jag att EU:s befolkning inte tycker om att en enda regering beslutar om prioriteringarna i den internationella tidsplanen, hur mäktig den än är. Det är självfallet därför, och vi instämmer i det, som man vill ha en förstärkning av Förenta nationerna och av Europeiska unionen som en global aktör, men även för att fastställa en annan dagordning. Jag tycker i det sammanhanget att min gruppordförande Cohn-Bendit varit lysande, och jag tror han har rätt: det finns andra prioriteringar vi måste försvara. Det är självfallet lättare sagt än gjort, och det beror i stor utsträckning på de arabiska, persiska och turkiska samhällena i regionen. Men vi har också viss del i ansvaret.
Jag skulle vilja återkomma till frågan om embargot innan jag avslutar. Embargot hjälper diktaturen. Det dödar den irakiska befolkningen. Jag tror att man på alla möjliga och tänkbara sätt måste få de irakiska motståndarna att förstå, och det gör ni sannolikt också, att Saddam Hussein självfallet måste besvara frågorna från FN:s inspektörer, men om det skulle ske en förändring i Irak skulle vi kunna hjälpa dem genom att häva embargot, naturligtvis enbart för icke-militära tillgångar. Jag tror att detta budskap måste framföras mer bestämt och det borde ske via lämpliga diplomatiska vägar.
Herr talman! Vi är alla överens om att Saddam Hussein är en fara för sitt eget folk. Men ett stort antal av de människor som protesterar inom Europeiska unionen och över hela världen, och gör sina röster hörda, anser att George W. Bush är ett hot, inte mot sitt eget folk men snarare mot världen som helhet.
Det finns inget rättfärdigande för det här kriget, varken enligt min eller enligt de protesterandes uppfattning. Jag upprepar ännu en gång att det inte finns något som helst bevis för ett samband mellan al-Qaida och Irak. Washingtons påstående är baserat på uttalanden från al-Qaidas fångar i Guantanamo Bay. Vi vet alla vad dessa fångar lider under.
Jag har aldrig tvivlat ett ögonblick på att Förenta staterna har fiskat efter krig i Irak. Det faktum att 1,7 miljoner medborgare har dött som en följd av sanktioner och bombningar sedan Gulfkriget gör att man fråga sig hur mycket ett fat olja är värt. Låt er inte luras, det här kriget handlar om olja. Förenta staterna har tillkännagivit att oljereserverna uteslutande kommer att användas för återuppbyggnad av Irak efter kriget. Jag säger till Bush: den kan du dra för någon annan! Se bara på Förenta staternas bidrag till återuppbyggnaden av Afghanistan. Det är Europeiska unionen som betalar den räkningen. Afghanistans samhälle är fortfarande lika trasigt. Enligt min uppfattning har FN:s säkerhetsråd det huvudsakliga ansvaret enligt FN-stadgan för upprätthållande av internationell fred och säkerhet. Utan stöd från FN:s säkerhetsråd skulle detta krig vara ett brott mot internationell rätt, det skulle inte ha någon rättmätighet och det skulle vara fullständigt omoraliskt.
Mer än 80 procent av de europeiska medborgarna är emot ett krig i Irak. Ändå ignoreras de av amerikanska och brittiska ledare, som är upptagna med att sända trupper till förberedelse för kriget. Så mycket för demokrati. Jag tror att amerikanerna kommer att gå vidare till Iran och de andra delarna av ?ondskans axelmakter? efter Irak. I sanning ett civilisationernas krig. Gud hjälpe oss alla!
(Applåder)
Herr talman! Dagens situation är egentligen inte förvånande. Det är knappast förvånande att ha vad man skulle kunna kalla ett behov av krig, eftersom kejsardömen bara kan leva genom och i krig. Det är inte heller förvånande att de behöver uppfinna förevändningar och inte heller förvånande att EU är löjligt delat inför detta. Det är slutligen inte heller förvånande att Frankrike, i Europa och i världen, är en symbol för motståndet mot den kejserliga terrorismen.
Vi vet ju att kejsardömet, precis som vilket annat kejsardöme som helst, sedan tidernas begynnelse behöver kriget: kriget i Kosovo 1999, i Afghanistan 2001, i Irak i dag och kanske snart för övrigt i Elfenbenskusten - där det förs via mellanhänder mot Frankrike. Kejsardömet behöver kriget av olika orsaker, oljan självfallet, en olja som är så viktig för Bushs oljekonsortium, men också av ekonomiska skäl. Den amerikanska ekonomin avvaktar, det säger man oss i alla tonlägen, och det är definitivt inte någon bra situation för tillväxten. I detta gräsliga system sker uppsvinget till priset av några hundratusentals döda. Ännu en gång: Inget förvånar oss längre.
Inte heller förvånar det oss att Washington tvingas försköna sina brott. Det som däremot är förvånande är att vi fortfarande tar dem på allvar. Argumentet med massförstörelsevapen som vi inte har det minsta bevis för håller inte längre, och har inte gjort det på länge i den allmänna opinionens ögon i större delen av världen. Om man för övrigt skulle anklaga oss för antiamerikanism, erinrar jag om vad Scott Ritter skrev, en amerikansk medborgare som ingick i det första inspektionsuppdraget som avbröts 1998 av ett första, eller ett andra eller ett tredje amerikanskt krig. Han skrev helt enkelt att Saddam Hussein inte kan ha behållit minsta program för kemiska vapen som är användbart efter det första inspektionsuppdraget.
Jag har inte tid att utveckla de övriga punkterna, men vi är inte heller förvånade över att EU är delat. Vissa av medlemsländerna känner sig mer som medlemmar i Förenta staternas federation än i Europeiska unionen, exempelvis Förenade kungariket där man till slut undrar vad de gör i Europeiska unionen, men de är inte de enda. Och sedan finns det andra som, likt Frankrike, har kvar tanken på en värld som är uppbyggd av nationer. Det är inte förvånande att Frankrike fortfarande är en symbol för motståndet mot det kejserliga raseriet: det är dess tusenårskall och den allra största delen av dess folk står i dag sammansvetsat bakom sin president för att fullfölja denna månghundraåriga uppgift.
Herr talman! Vi vet alla att pacifismen ofta varit fredens största motståndare: alla minns vi München. Vad vi emellertid för tillfället måste konstatera inför inspektörernas rapport är att det inte finns någon utpräglad vägran från Iraks sida att genomföra resolution 1441. Om inte några helt nya beståndsdelar dyker upp, och vi får se om den amerikanska försvarsministern kan komma med några, finns det alltså ingenting som för närvarande motiverar att säkerhetsrådet skall anta en ny resolution som tillåter att en militär operation inleds mot Bagdad. För att kunna motivera att det internationella samfundet övergår till nästa steg av sin åtgärd borde bevisen vara i nivå med allvaret i anklagelserna. Hittills har inga bevis lagts fram, även om det fortfarande finns stora skuggade områden.
Om man i ett sådant sammanhang startar ett krig, genom att kringgå säkerhetsrådet, mot en stat som i dag förefaller rätta sig efter det internationella samfundets beslut, skulle det sannolikt få motsatt effekt mot vad man strävat efter. Genom att enligt opinionen i tredje världen placera Saddam Hussein i den paradoxala positionen som en oskyldigt förföljd, skulle han oundvikligen satsa på den islamistiska terrorismen på nytt, som vi just börjar utrota. Under nuvarande förhållanden, herr talman, skulle alltså botemedlet vara värre än det onda.
Herr talman! Dagens debatt är antagligen den viktigaste av alla jag haft äran att delta i, sedan jag blev ledamot i kammaren. Det handlar enligt min uppfattning om Europeiska unionens hela framtid i dess berättigade ambition att ta den plats på den internationella scenen som världen förväntar sig: ett Europa allierat med Förenta staterna för att försvara våra gemensamma värderingar, men som inte nödvändigtvis instämmer i alla deras ståndpunkter.
För att uppnå detta måste Europa lyckas tala med en röst, det vet vi, och vi fortsätter att arbeta för det här i parlamentet och inom konventet. Man måste emellertid konstatera att när det gäller Irak skär sig i dag rösterna mellan dem som är emot varje form av hot eller militär aktion, dem som vid amerikanernas sida förefaller beslutsamma att under de kommande dagarna övergå till denna militära åtgärd och dem, som jag själv tillhör och som är i majoritet i Europeiska folkpartiets grupp, som begär att man inte bestämmer sig för krig förrän man uttömt alla diplomatiska möjligheter för att få Saddam Hussein att ge upp och tvinga honom att överge alla planer på att utveckla och tillverka massförstörelsevapen.
Till dem som säger nej till varje tanke på militär åtgärd, till dem som säger ?aldrig mera krig?, skulle jag vilja säga att jag respekterar generositeten i deras engagemang, även om jag inte delar deras änglalika bild av en totalt avväpnad värld, där en universell fred skulle kunna inrättas, där allt våld skulle kunna upphöra och man inte skulle behöva vara rädd för polisen. Till dessa vill jag påminna om den olyckliga erfarenheten från Kosovo, där EU inte lyckades få Milosevic att upphöra med sin politik för etnisk rensning, eftersom denne diktator, som alltid vetat hur alltför långt han kunde gå, inte trodde på Europeiska unionens politiska vilja eller på dess förmåga att genomföra den inom alliansen.
I dag är alla överens om att fördöma Saddam Hussein, inte bara för den risk han utgör i anslutning till den internationella terrorismen vid tillverkning och spridning av massförstörelsevapen, utan också på grund av den grymma regim han påtvingar sitt folk. Vi anser precis som Förenta nationernas säkerhetsråd att han måste bli medveten om att han inte längre kan komma med undanflykter och att han nu inom de närmaste dagarna måste ge bevis på att han träder tillbaka och är besluten att avväpna, annars inleds ett krig som han inte har några möjligheter att vinna.
Till dem av mina kolleger som beslutat resa till Irak för att framföra ett annat budskap och garantera att det aldrig kommer att bli något krig säger jag här ganska allvarligt: var försiktiga så ni inte själva, genom att uppmuntra honom i hans fanatism, blir ansvariga för att det internationella samfundet inte skulle ha några andra lösningar än att genom vapen genomdriva det önskemål man haft i flera år.
Jag vänder mig nu till alla dem som anser att alla beståndsdelar finns för att tillåta att en väpnad aktion inleds omedelbart, utan något som helst behov av en ny resolution från FN:s säkerhetsråd och jag säger till dem: på denna punkt är den allmänna opinionen inte överens med er eftersom den kräver bevis på att åtgärden är nödvändig och en garanti för att den kommer att ske med respekt för och försvar av internationell rätt. Colin Powell måste ge dessa bevis till säkerhetsrådet, en delegation från vårt parlament skall resa till New York på måndag för att granska frågan så noggrant som krävs. Om inga bevis lämnas tvivlar jag inte på att FN:s säkerhetsråd drar de slutsatser som krävs av det. Om bevisen slutligen inte är tillräckliga måste vi ge FN:s vapeninspektörer den tid de behöver för att återigen försöka undvika krig. Det är innebörden i förslaget till resolution från vår politiska grupp och den gemensamma resolutionen som kommer att överlämnas i morgon.
Men ni förstår ju efter vad jag sagt att vi inte på något sätt kan ge intryck av att vi avvisar alla idéer om militära åtgärder. Det skulle vara fullständigt kontraproduktivt och vi har därför lämnat in flera ändringsförslag till förslaget till gemensam resolution, där det viktigaste gäller den nuvarande skrivningen av artikel 3 som vissa skulle kunna tolka i den riktningen. Jag tror som majoriteten av mina kolleger på betydelsen av denna gemensamma resolution, som skall visa världen att åtminstone inom Europaparlamentet är Europas röster inte disharmoniska, och med tanke på de ändringsförslag vi lämnat hoppas jag definitivt att en så stor majoritet som möjligt kommer att rösta för resolutionen.
Herr talman, höge representant, mina damer och herrar! Jag kommer naturligtvis att rösta för den resolution som är ett resultat av överenskommelsen mellan flera parlamentsgrupper. Det är den kompromiss som är möjlig, men enligt min mening är den betydligt otillräcklig. Doktrinen om ett förebyggande krig till försvar för Förenta staternas vitala intressen är oacceptabel. Påven har sagt detta och han har känt sig tvingad att fördöma den då den går emot den internationella rätten och FN-stadgan. Denna doktrin borde alltså uttryckligen kritiseras och avvisas från Europaparlamentets sida.
Å andra sidan gömmer Bushadministrationens ?felaktiga? politik, som Clinton kallade den, och det är det minsta man kan kalla den, dolda intressen i en ny strategi för att få herraväldet över oljan i Mellanöstern och den har täckt en verklig statsterrorism som är oacceptabel, det vill säga den som utövas av Sharons regering. Jag säger detta dagen efter Sharons valseger i de israeliska valen, vilken enligt min mening kommer att leda till oerhört negativa och tragiska konsekvenser, för Israel. Och förhoppningsvis har jag fel, vän som jag är till den israeliska befolkningen.
Bush tal i går var ånyo extremt arrogant och utan några som helst seriösa motiveringar. Det visar att han vill ha krig till varje pris, av egna skäl och i Förenta staternas intressen. Att det finns massförstörelsevapen som Bush utan än så länge någon övertygande bevisning anklagar diktatorn och mördaren Saddam Hussein för, tycks vara mer en förevändning och man glömmer bort Kim Jong Il, den koreanske diktatorn, han däremot har kärnvapen, och alla andra diktatorer i Mellanösternområdet.
Jag vill avsluta med att gratulera till de franska och tyska regeringarnas politiska mod och skarpsinne att fördöma kriget mot Irak utan uttryckligt tillstånd från FN. Vi är, och jag är, stolta som europaparlamentariker över det ?gamla? Europa. Alla europeiska regeringar, och speciellt de femton EU-länderna, borde följa denna ståndpunkt. Och det är att tala sanning att säga att vi uttrycker vår vänskap och uppskattning till Förenta staterna, pionjärstaten Amerika byggt på idealism, och inte ett Amerika med egenintressen och smutsiga affärer.
(Applåder)
Herr talman! Efter att ha lyssnat till den grekiske utrikesministern i går och till Solana och Patten i dag har jag fått den uppfattningen att de befinner sig i en svår strid för att hålla dörrarna öppna för ett krig samtidigt som de ägnar sig åt vad som inte kan beskrivas som något annat än regelrätt motstånd mot ett eventuellt krig i våra medborgares namn. Europeiska unionens välkända gemensamma ståndpunkt är i grund och botten en krigsförklaring; så mycket är klargjort genom det faktum att Blair undertecknade den.
Om Europeiska unionen skulle vara emot ett krig mot Irak skulle man använda sig av sitt veto i säkerhetsrådet. Dess medlemsstater skulle inte skicka fregatter till Gulfstaterna eller rätta sig efter krav från Förenta staterna. Man skulle efterleva FN:s principer, som utesluter militärt ingripande förutom vid självförsvar vilket inte är tillämpligt i detta fall. Europeiska unionen försöker följaktligen enbart vinna tid, så att man kan avsluta köpslåendet med Förenta staterna om kontrollen av Iraks oljefält. Det är vad detta egentligen handlar om, om sanningen skall fram. Om Irak inte hade något svart guld skulle uppriktigt sagt alla strunta i det. Dess påstådda massförstörelsevapen är bara en förevändning. Det finns länder i världen, som Indien, Pakistan och Israel, som innehar massförstörelsevapen, och det finns länder, som Förenta staterna, som producerar och säljer dem.
Vi kommunister har ingenting till övers för Saddam Husseins blodiga diktatur. Vi har en del att göra upp med honom om, eftersom tusentals av våra irakiska kamrater var hans första offer. Om han skall stanna kvar vid makten eller inte är en fråga som endast det irakiska folket kan svara på, och det är vår skyldighet att erbjuda dem aktiv politisk solidaritet. Det här kriget kommer precis som det senaste kriget och handelsbojkotten mot Irak att få katastrofala följder för det under så lång tid lidande irakiska folket. Och som läget är nu kommer det att få dramatiska följder - inklusive ekonomiska följder - på närmare håll. Vi måste därför kräva att detta kriminella krig till varje pris förhindras, med eller utan en FN-resolution. Ja till en fredlig lösning på internationella problem. Nej till alla åtgärder med vilka man rättar sig efter den sabelskramlande presidenten för Förenta staterna som agerar som talesman för multinationella intressen. Vi måste ge uttryck för vår solidaritet med det amerikanska folket, som i allt högre grad höjer sin röst i protest mot detta krig.
Herr talman! För en tid sedan hade vi besök i Europaparlamentet av Scott Ritter, den före detta vapeninspektören. Han bad oss att vi skulle resa till Irak för att stödja vapeninspektionerna. Han menade att det skulle visa, inte bara inför Förenta staterna och omvärlden, utan också inför irakierna, att vapeninspektionerna inte är ett amerikanskt påhitt, utan att det är den enda vägen till fred och att vapeninspektörerna har starkt stöd, också bland oss som är krigsmotståndare och fredsvänner.
I går i en videokonferens med partigruppernas ordförande bekräftade Hans Blix att också han ser positiva möjligheter i att Europaparlamentariker reser till Irak och klart uttrycker stöd för vapeninspektionerna inför de irakiska ledarna.
Mot denna bakgrund är det ganska beklämmande att lyssna på liberalerna och deras försök att smutskasta och misstänkliggöra det trettiotal Europaparlamentariker som har beslutat att resa till Irak i detta fredssyfte. Det är klart att man kan sitta i sin trygghet här hemma i Europa och spotta på oss som i vår förtvivlan inför risken för ett storkrig försöker att ge i varje fall ett litet bidrag. Jag tycker att det är mycket beklämmande. Vi är för fred därför att vi är emot dödsstraff som metod. Saddam Hussein är säkert en gangster, men om vi skall ha ett internationellt rättssystem, skall han inte lynchas, och det skall inte vara kollektivt dödsstraff som drabbar oskyldiga. Inom EU tillåter vi inte ens individuellt dödsstraff för den värste brottsling. Mina vänner, vi måste ha en internationell rättsordning och inte en sorts återgång till en blandning av medeltiden och wild west!
Herr talman! Jag tillhör den generation européer som alltid, även av historiska skäl, har sett Förenta staterna som sin förebild när det gäller demokrati och frihet. Det land som befriade Italien och Europa från det nazistiska förtrycket, det land som under decennier ledde de västerländska demokratiernas kamp mot hotet från Sovjetunionen. Det är med sorg och oro som jag i dag ser Förenta staterna slå in på en väg som riskerar att göra att de förlorar den moraliska ledarrollen i världen, även om de naturligtvis kommer att behålla den politiska och militära. Från en position av förnuftig fasthet gentemot hoten från den arabiska och islamiska terrorismen och från Irak självt har man övergått till en unilateral hållning som inte kan accepteras, eftersom den innebär att arbetet med att utveckla en internationell hållning backar flera decennier. Vad skulle vi göra om Kina eller Ryssland i morgon ensidigt tar sig rätten att invadera sina grannar? Är verkligen den farligaste staten Saddam Husseins Irak? Visar inte Korea att det finns större faror? Även om jag stryker under min stora sympati för och värdet av Förenta staterna måste vi därför i dag säga till dem, som allierade och som de vänner som vi verkligen är, att detta är fel väg att gå och att de måste stanna upp och lyssna på det internationella samfundet.
Pessimismen har emellertid ökat när man står inför detta europeiska skådespel, ett Europa som är mer splittrat än någonsin, där de verkliga problemen, dvs. oförmågan att ha en politisk och strategisk vision av världen, brutalt avslöjas och där de europeiska skillnaderna, som är legitima och även riktiga, skyms av oförmågan att komma fram till en gemensam linje. Jag ser med sympati på det fransk-tyska närmandet, även om jag inte instämmer i samtliga ståndpunkter. Jag ser med sympati på det närmandet för de länderna har alltid varit motorn i Europa och de kan förbli det även i framtiden. Men om vi inte vill begränsa oss till bara verbala förklaringar, som faktiskt är irrelevanta, vilket de har varit hittills, måste det närmandet omsättas i en ståndpunkt som redan i morgon för oss fram till en europeisk försvarspolitik, för endast när Europa talar med en enda röst kommer det att få samma tyngd som Förenta staterna.
Herr talman! Den övervägande majoriteten av Europas befolkning är mot ett krig i Irak, och det finns för närvarande ingen anledning till detta krig, utom för att få åtkomst till de irakiska oljereserverna. Ett förebyggande krig är ingenting annat än ett aktivt och ensidigt angrepp. För ett sådant angrepp finns det, utan ett FN-mandat, inte något berättigande.
Detta krig skulle få många förlorare. Förenta staterna och Förenade kungariket kan kanske vinna den väpnade konflikten. Men det är mycket mer som står på spel. Förlorarna vore den civiliserade världen, som skulle inse hur lätt det är att ersätta och upphäva den folkrätt som man har tillkämpat sig genom århundraden, till förmån för ett förebyggande angreppskrig.
Herr talman! Mot bakgrund av FN-inspektörernas rapport till FN:s säkerhetsråd i måndags och tio år av irakiskt bedrägeri, undanflykter och brott mot säkerhetsrådets resolutioner borde det vara tydligt för alla närvarande att vi står inför en mycket allvarlig situation i Gulfstaterna. Utgångspunkten i hela den här diskussionen måste vara att vi är representanter för demokratiska nationer. Saddam Hussein är en diktator som inte hyser någon som helst respekt för demokrati, för rättsstatsprincipen eller för kraven från själva Förenta nationerna.
Som demokrater har vi ett ansvar att ge en fullständig förklaring på varför det kan bli nödvändigt att vidta åtgärder för att upprätthålla det internationella samfundets vilja, vilken är att Saddam Hussein villkorslöst skall nedrusta.
Den här frågan handlar inte enbart om FN-inspektörernas arbete, utan snarare om att ta ifrån Saddam Hussein hans massförstörelsevapen. Dessa vapen fanns där när inspektörerna var tvungna att lämna landet 1999 - var finns de nu? Hittills har det inte funnits några bevis på nedrustning, och låt oss inte glömma: bevisbördan ligger i detta sammanhang hos Saddam. Enligt min uppfattning har den brittiska premiärministern ett särskilt ansvar att ge en tydlig förklaring på varför vi måste konfrontera hotet från Iraks massförstörelsevapen. Jag måste tyvärr säga att hans egen regering hittills inte har varit så enad eller tydlig när det gäller den här frågan som jag anser att vi i Förenade kungariket har rätt att förvänta oss.
Vi är besvikna på Blairs oförmåga att i tillräcklig mån övertyga den allmänna opinionen i Förenade kungariket om nödvändigheten av beredskapen för att vidta åtgärder, inför vad som helt klart är ett verkligt hot mot vårt folks säkerhet. I Förenade kungariket har vi under de senaste två veckorna eller så sett mycket tydliga belägg för existensen av detta verkliga hot. Ett kollektivt misslyckande att konfrontera allvaret i situationen med enighet och beslutsamhet hjälper bara Saddam Hussein; att inte vara beredda att vidta åtgärder - om han fortsätter att lägga hinder i vägen och ljuga - skulle vara en öppen invit till vilken förbrytarstat som helst att göra vad man ville utan att ta några konsekvenser. Det skulle också göra Förenta staterna i sig självt och Förenta nationerna i synnerhet svagt maktlöst.
Om situationen inte skulle förbättras under de kommande veckorna skulle helt klart en andra FN-resolution kunna krävas. Det är emellertid det optimala alternativet framför något militärt ingripande i Gulfstaterna. Efter att ha lyssnat till general Morillon menar jag att det internationella samfundet fortfarande har rätt att agera utan någon sådan ny resolution, eftersom befogenheten redan står fast i tidigare FN-resolutioner.
Den franska och den tyska regeringens ställning under de senaste dagarna, samt många av de inlägg och demonstrationer som har gjorts i den här kammaren under eftermiddagen, visar tydligt att varje möjlighet till en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik är ohållbar. Jag framför inte någon ensidig politisk ståndpunkt i fråga om detta, men vi lurar verkligen oss själva som europeiska parlamentariker om vi tror att vi ens är i närheten av att utveckla en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik eller liknande - så är helt klart inte fallet.
Under de kommande dagarna och veckorna är vi i behov av starka nerver och ett effektivt FN. Vi måste se till att Saddam Hussein förstår att hans misslyckande i fråga om att följa det internationella samfundets vilja kommer att få allvarliga konsekvenser. Vi måste också säkerställa att den allmänna opinionen i Väst och på andra platser till fullo inser varför vi måste vara beredda på att agera till försvar för det internationella intresset. Politiska ledare måste ha mod att konfrontera sådana hot, i annat fall kommer FN:s egen trovärdighet att stå på spel, och Saddam Hussein kommer att ha segrat.
Om de västerländska nationerna hade gett ett starkare och mer enat budskap till Saddam Hussein redan från början och stått fast vid sitt beslut hade vi kanske inte behövt överväga militärt ingripande i dag.
Herr talman! Under de senaste månaderna har det funnits stunder då jag har känt att vi för politik ?bakom spegeln?, där alla normer är omvända och svart har blivit vitt, så jag tror att det skulle vara lämpligt att ta om det från grunden.
Först och främst är Förenta staterna ett demokratiskt land, som vid två tillfällen under det förra århundradet var berett att offra sina medborgares liv för att försvara fred, frihet och demokrati i Europa. Irak är ett land som styrs genom diktatur, där det varken råder frihet eller demokrati, och vars ledare har mördat hundratusentals av sina egna medborgare och är ett välkänt hot mot fred och stabilitet i regionen. Det är inte tvärtom.
Det är också värt att dra sig till minnes exakt vad som står i resolution 1441. Punkt 1 anger att Irak påtagligt bryter mot sina förpliktelser enligt FN-resolutioner. Punkt 4 anger att falska utlåtanden eller försummelser i förklaringarna från Irak kommer att utgöra ytterligare ett påtagligt brott mot förpliktelserna. Slutligen, punkt 13 påminner om att rådet upprepade gånger har varnat Irak för att man kommer att stå inför allvarliga konsekvenser som en följd av sina fortsatta överträdelser. Med tanke på Hans Blix rapport skulle man kunna hävda att punkt 4 redan har överträtts. Vilket som än är fallet måste FN bestämma vad man menar med punkt 13 och med ?allvarliga konsekvenser?. Kolleger som har talat har rätt i att FN:s framtid står på spel. FN kan inte komma med hot utan att vara berett att genomföra dem.
Inspektörerna behöver mer tid och vi behöver mer information från amerikanerna. Men om ytterligare brott rapporteras måste resolution 1441 fullföljas. Att underlåta att göra detta kommer enbart att stödja just de olagliga verksamheter som vi har fördömt, och jag har fått den uppfattningen att en del av bidragen i dag är angrepp mot FN:s resolution 1441 som vi alla stöder. Ingen medlem av säkerhetsrådet bör föregripa den diskussionen, inte heller bör de tala om nu hur de kommer att rösta innan de ser bevisen. Men vi måste vara på det klara med att vi alla, om det kommer en andra resolution från FN, måste stödja den, för det är vad vi har uppgett mycket tydligt i detta parlaments resolutioner.
Herr talman! Alla är medvetna om att vi i dag står inför en katastrof. Förenta staternas regering drar nytta av terroristaktionerna den 11 september och försöker påtvinga hela jorden en statsterrorism som syftar till att ge landet ekonomisk och militär dominans överallt.
President Bush nöjer sig inte med att låta det palestinska folket massakreras, låta 500 000 barn dö i Irak på grund av embargot eller låta miljoner afrikaner som drabbats av aids dö, utan han skall invadera Irak för att bland annat ta över dess olja. Låt oss vara allvarliga! Vem kan för en sekund tro att Förenta staterna vill protestera mot en terroristdiktatur som inte skulle respektera FN:s beslut? Vi skall inte glömma att Pinochet eller bin Ladin varit tjänstemän som rekryterats och utbildats av CIA, att Israel aldrig tillämpat en enda av FN:s resolutioner men att ingen ändå lyckligtvis planerar att bomba Israel.
Mänskliga rättigheter eller vinster, det är två olika sätt att se på saken. Det är det val vi har. Detta krig luktar olja, det vet majoriteten här i parlamentet. Utan att på något som helst sätt stödja Saddams diktatur är det vår skyldighet att ge spridning åt de massiva protesterna från folken vilket bland annat kommer demonstreras i alla huvudstäder den 15 februari, efter anmodan från forumet i Porto Alegre. Med eller utan FN är detta krig inte vårt. Enligt bedömningarna kommer det att kosta nära 30 miljarder US-dollar, samtidigt som FN:s livsmedelsprogram efter påtryckningar från Förenta staterna minskats till 1,7 miljarder US-dollar. Att på alla sätt vägra krig, använda de belopp som avsatts till kriget för att i stället utrota fattigdomen, göra det möjligt för det palestinska folket att leva i en fri stat: det är dagens tre krav.
Herr talman! Det är av avgörande betydelse att Europaparlamentet ger ett mycket klart budskap om att det inte föreligger någon anledning för ett militärt ingripande i Irak. Ett växande antal människor inom hela EU inser att ett sådant förebyggande angrepp skulle vara såväl olaglig som omoralisk. Hundratusentals människor runtom i Europeiska unionen har samlats till demonstrationer mot kriget. I Förenade kungariket har mer än 160 000 människor skrivit på en petitionslista mot krig, som organiserats av en rikstidning, Daily Mirror. De inser att man inte kan säga att man upprätthåller internationell rätt genom att bryta mot internationell rätt. De vet att ett krig mot Irak också skulle vara att verkligen motverka sitt eget syfte - långt ifrån att bekämpa terrorism, det är ett bergsäkert sätt att underblåsa terrorism.
Det finns alternativ, och EU måste spela en nyckelroll i främjandet av dessa. Om den här konflikten verkligen handlar om att bli av med massförstörelsevapen har vi många andra vägar att välja mellan. Vi behöver exempelvis ett fullständigt genomförande av fördraget om icke-spridning av kärnvapen.
Fem länder, inklusive Förenade kungariket, Frankrike och Förenta staterna, har brutit påtagligt mot just denna artikel i den internationella rätten i mer än tre decennier. De kemiska och biologiska konventionerna skulle också kunna stärkas. Det finns många andra förslag. Det finns ambitiösa och kontroversiella program, men EU har en unik förmåga att föreslå nya radikala lösningar, och det är vår plikt att göra detta.
Herr talman! Vi är alla överens om att freden är något gott som måste försvaras på alla sätt och att det är allas vår uppgift att arbeta för att stävja krigsrisken. Även jag instämmer i budskapen mot krig men just därför måste det internationella samfundet vara solidariskt med FN och med dess beslut, och förstärka FN:s roll. De val som FN hittills har gjort har varit mycket tydliga, herr talman, från och med det budskap som skickades till Saddam Hussein: ?Samtliga massförstörelsevapen måste förstöras?. Om Irak inte respekterar det internationella samfundets vilja blir ett militärt ingripande oundvikligt, ett ingripande som naturligtvis endast kan äga rum efter ett beslut från FN.
Bollen ligger med andra ord hos den irakiske diktatorn. Det är Saddam som måste lämna världen bevis för att han inte har förbjudna vapen. Om han verkligen vill undvika ett krig måste han säga sanningen till inspektörerna. Dessvärre har Saddam hittills motarbetat FN:s företrädare. Det räcker att läsa Hans Blix rapport till säkerhetsrådet. Ur den framgår att det finns stora oklarheter när det gäller nervgas och kemiska granater. Låt mig citera: ?Den 7 december 2002 lade Irak fram en rapport som omfattade cirka 12 000 sidor inför säkerhetsrådet. Dessvärre verkar rapporten, som till största delen består av kopior av tidigare dokument, inte innehålla några nya element som kan besvara frågorna eller minska deras antal?. Samma sak gäller för nervgasen. Irak hade garanterat att giftet inte anpassats för användning som vapen, men ändå kunde Unmovic samla in information som tydde på motsatsen. Det finns uppgifter som tyder på att Irak har producerat mer än vad som uppgetts och att gasen konverterats för militär användning.
Jag citerar ännu en gång ur rapporten som presenterats av säkerhetsrådet när det gäller kemiska bomber: det fattas 6 500 stycken. Jag upprepar: det fattas 6 500 kemiska bomber. Irak har dessutom förklarat att man tillverkat cirka 8 500 liter mjältbrandsvirus, som enligt förklaringen skulle ha förstörts under sommaren 1991. Irak - sägs det i rapporten - har lämnat lite dokumentation som styrker denna produktion och ingen övertygande bevisning för att den förstörts. Det finns i stället starka indicier som tyder på att Irak har tillverkat mer mjältbrandsvirus än vad man angett. Och så vidare, och så vidare.
I dag är Saddam dessbättre isolerad. Dessutom bör man inte bortse från Putins förklaring i går, när han krävde att den irakiske diktatorn skulle samarbeta med inspektörerna, för annars skulle Moskva se sig tvunget att ändra ståndpunkt. Trycket på Saddam måste öka. Därför riktar jag en uppmaning till de parlamentariker från Europaparlamentet som tänker resa till Irak, att avstå från det. Saddam kommer att utnyttja ert besök för att hävda att Europa är splittrat, att det på vår kontinent finns dem som stöder honom. Detta utnyttjande måste undvikas med alla medel. Valet mellan krig och fred beror i dag framför allt av de beslut som fattas av Saddam Hussein, och Europa måste se till att den irakiska regimen ställer sig till inspektörernas förfogande. I denna mycket svåra kamp måste Europa spela en mer framträdande roll för att kunna främja freden. Det dokument från Europeiska unionen som godkändes häromdagen av utrikesministrarna visade att man på vår kontinent kan undvika skillnader, skillnader som Saddam skulle kunna utnyttja för vinna tid och för att skapa ytterligare problem för FN. Genom att tala med en gemensam röst har Europa lyckats övertyga Förenta staterna om att acceptera ett uppskjutande och ge större möjligheter åt inspektörerna.
Den gamla kontinenten kan göra mycket för freden. Därför måste även de initiativ som den italienska regering tagit under dessa dagar följas uppmärksamt och stödjas. Samtal och möten - i dag, i morgon och på måndag - skulle kunna bli mycket viktiga, bland annat eftersom den italienska regeringen förmodligen kommer att överlämna budskap från de andra länderna i Europeiska unionen. Men ansträngningarna att undvika ett krig, herr talman, får inte göra att vi glömmer att vi alla är skyldiga att anstränga oss för att försvara värden som frihet, tolerans och respekt för mänsklig värdighet, värden som skadades i attentaten den 11 september. Då drabbades inte bara Förenta staterna, vi drabbades alla. I dag är det Saddam som måste visa att han inte är terroristernas medbrottsling, att han inte har kontakter med al-Qaida och att han tänker böja sig för FN:s vilja. Det är med andra ord han som har ansvaret för det som sker under de kommande månaderna.
(Applåder)
Herr talman! Den höge representanten inledde sitt anförande i dag med att säga följande: ?Vi måste ta itu med denna kris ur ett europeiskt perspektiv?. Vi måste uppmärksamma hans inlägg, och också det grekiska ordförandeskapets arbete, som med övertygelse har spelat detta kort och som hittills har uppnått resultat som faktiskt var oväntade, bland annat föredragningslistan, men även vad gäller tidsplanen. Låt mig påminna om att vi inte bara har talat om Irak, utan också om Korea, Mellanöstern, Makedonien, som utgör en del av en internationell situation som är mycket komplicerad.
Jag tror inte detta parlament kommer att ha några svårigheter när det gäller att hålla med er, herr Solana, när det gäller de fyra punkter ni anger som den europeiska strategin och när ni specificerar FN:s roll. Vi - framför allt den socialdemokratiska gruppen - anser varken att det skall finnas en automatik i resolution 1441 eller att man nödvändigtvis måste ingripa med ett krig om det skulle visa sig att det som sägs inte överensstämmer med verkligheten. Men för att under alla omständigheter ge trovärdighet åt vår strävan - som ni med all rätt har sagt delas av största delen an de europeiska medborgarna - att slippa välja mellan krig och diktatorer, så tror jag att Europa borde lita mer till sig självt, vara konsekventare och framför allt stå mera enigt: konsekventare i det avseendet att man tror mer på sina egna värderingar och delvis även vara stolt över dem. Enigare i den betydelsen att man bygger upp en ståndpunkt som är robust och som håller över tid.
Låt mig avsluta med en fråga: Det dokument som godkändes den 27 i förra månaden av utrikesministrarna, och den samordning mellan de europeiska medlemmarna av säkerhetsrådet som vi har bevittnat, är det förspelet till ett närmande mellan de motsatta polerna Tyskland-Frankrike och Förenade kungariket-Spanien? Och dessutom: vad kommer Italien, som så lovsjungits av min kollega Tajani, att göra under det kommande ordförandeskapet? Hur är det med kontinuiteten mellan det grekiska och det italienska ordförandeskapet med tanke på att vår statsminister jämna dagar håller med Bush och ojämna dagar verkar närma sig den europeiska ståndpunkten?
Herr talman! Den krigspsykos som den amerikanska förvaltningen har utvecklat är extremt allvarlig och möter hela tiden allt större motstånd från allmänheten i hela världen. Precis som ledamöter från många länder betonade under det världsparlamentariska forumet i Porto Alegre, måste vi kräva att våra ledare kraftfullt motsätter sig kriget och förkastar begreppet om ett förebyggande krig enligt Bushadministrationens nya strategiska doktrin. Det är viktigt att Europeiska unionens institutioner samt medlemsstaternas och kandidatländernas regeringar avvisar allt slags deltagande i kriget mot Irak, även ett användande av militärbaser och andra möjligheter på deras mark, och att de förkastar allt deltagande med soldater eller militär och ekonomisk utrustning, utan att detta innebär något som helst stöd till regimen i Irak.
Det är också nödvändigt att häva blockaden mot Irak som har drabbat befolkningen så hårt, speciellt barnen. Alla solidaritetsaktioner med Iraks befolkning är särskilt viktiga, oavsett det är besök från Europaparlamentets delegationer i Irak eller de demonstrationer som kommer att äga rum den 15 februari mot kriget och till försvar för freden. Det är viktigt att avvisa detta orättfärdiga krig med ett klart hegemoniskt krav från Förenta staterna, vilket i huvudsak är dikterat av de amerikanska och brittiska oljebolagens och militära och industriella komplexens intressen.
Motståndet mot ett krig mot Irak är också viktigt för att få slut på Israels ockupation av de palestinska områdena och regeringen Sharons aggressioner, och för att genom dialog sträva efter en rättvis och varaktig fred. Våra befolkningar vill ha fred, vi arbetar alla för att detta skall bli möjligt, och uttrycker hela tiden vår protest, indignation och förkastande av ett nära förestående nytt krig mot Irak.
Herr talman, herr höge representant, herr kommissionär, ärade kolleger! Varken skyltarna med påskriften ?No war? i Europaparlamentets vänstra del eller anti-amerikanska reflexer på denna sida respektive på högra sidan av kammaren kan på något vis bidra till att bemästra Irakkrisen. Ingen medlemsstat i Europeiska unionen kan vara likgiltig inför denna kris, och det borde vara överflödigt att i detta sammanhang erinra om att krisen utgår från Irak och inte från USA. Krisen har inte uppstått därför att Förenta staterna obetingat vill utlösa ett krig där, utan den har uppstått därför att det fortfarande är en despot som härskar i Irak, och som är i besittning av farliga massförstörelsevapen och i det förflutna redan har visat att han inte ryggar tillbaka för att också använda sig av dem.
Det finns tillräckligt med fingervisningar, bäste herre, om att Saddam Hussein också finansierar och drar i trådarna när det gäller den internationella terrorismen. Enligt min åsikt är det också otillbörligt att tala om att Förenta staterna och det internationella samfundet, inklusive Europeiska unionen, här mäter med två sorts mått. Man skall inte mäta med två olika mått, och frågan var razzior nu överallt bör äga rum, är egentligen inte legitim. Var och en som seriöst tar itu med frågan vet att Nordkorea visserligen är mycket farligt, men att det här krävs andra svar än i fråga om Irak.
Uttalandet att även Förenta staterna förfogar över massförstörelsevapen och därför måste avrusta, har enligt min åsikt ingenting i en seriös diskussion att göra. Sådana argument gynnar nämligen bara Saddam Hussein, som syftar till att dela den europeiska och amerikanska allmänheten, för att vinna tid och därmed överleva politiskt.
Om Saddam Hussein inte har någonting att dölja, varför lägger han då inte korten på bordet, varför tillåter han inte sina forskare att lämna uppgifter utan att spioner är närvarande? Det får inte råda något tvivel om att nyckeln till en fredlig lösning av denna kris ligger hos Saddam Hussein, som skall vara så samarbetsvillig som chefen för vapeninspektörerna, doktor Blix, har sagt inför FN:s säkerhetsråd.
Det sätt på vilket Europeiska unionen hanterar denna utmaning kommer i slutändan också att avgöra trovärdigheten för den avsedda gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, som man alltid vädjar om. Det är absolut nödvändigt med ett gemensamt språk i denna fråga. Det gäller inte bara för rådets yttrande i fråga om Irak, utan naturligtvis också för Europaparlamentet, och jag stöder därför också fullständigt den gemensamma resolution som general Morillon har förhandlat fram i vår grupps namn.
Vi stöder varje tänkbar fredlig åtgärd för att avväpna Irak och få landet att samarbeta. Vi prioriterar FN:s verksamhet. Vi betraktar Iraks raketvapen som en faktisk kränkning av FN:s resolutioner. Som österrikare är vi bekymrade över att han lagrar stridsmedel som exempelvis mjältbrandsbakterier, och vi stöder därför alla politiska och diplomatiska krafters strävan att utnyttja kanaler för att åstadkomma en fredlig lösning på konflikten.
Vi österrikare framhäver vikten av en fredlig väg. Men eftersom vi är ett litet land är vi naturligtvis också medvetna om att vi när allt kommer omkring inte kan hindra någon att som sista utväg också ingripa militärt, för att garantera fred och internationell säkerhet. I praktiken betyder detta för oss att ingen österrikisk soldat kommer att delta i krigshandlingar, utan att vi - enligt österrikisk tradition - deltar i fredsbevarande åtgärder. Det betyder också att överflygningar i samband med krigshandlingar inte är möjliga, utan bara över de områden som uttryckligen auktoriserats av säkerhetsrådet, och att slutligen Österrikes suveränitet till lands och i luften måste garanteras.
I den andan har vi fullständigt stött innehållet i det grekiska ordförandeskapets slutsatser, liksom den, förhoppningsvis, gemensamma resolutionen från Europaparlamentet. Det är bara beklagligt att alltid den minsta gemensamma nämnaren återspeglas där. Jag är också emot många ledamöters benägenhet att låta Irak göra dem till ett propagandaverktyg. I motsats till detta är Europaparlamentets undersökningsgrupp till FN i New York ett viktigt instrument och om denna delegation från Europaparlamentet skulle förses med ett klart budskap till Saddam Hussein, borde man ge den möjlighet att också överbringa detta budskap i Bagdad.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill framkasta fyra frågor. Jag börjar med ett foto som jag har sett i både den tyska och franska pressen. Det är ett foto som visar den amerikanske försvarsministern Rumsfeld tillsammans med Saddam Hussein när de vänskapligt skakar hand i Bagdad. Fotot togs vid den tid då Rumsfeld var president Reagans särskilde representant för förbindelserna med Mellanöstern. Skulle det kunna tänkas att Rumsfeld diskuterade vapenleveranser?
Fråga nummer två: Varför lägger den amerikanska regeringen fram bevis först den 5 februari? Om det finns bevis på att Saddam Hussein förfogar över massförstörelsevapen, då vore det Förenta staternas plikt att genast lägga fram dessa bevis och ge vapeninspektörerna bevisen. Varför görs det först den 5 februari?
Min tredje fråga: Kollegan Stenzel sade att det krävs andra åtgärder mot Nordkorea än mot Irak. Tala då om för oss vilka de är! Vi har staten Nordkorea som säger: Vi bygger kärnvapen. Då säger Amerikas förenta stater: med er förhandlar vi. Så har vi en annan stat, som påstås ha massförstörelsevapen, och då säger Förenta staterna: Dem förhandlar vi inte med, där skall vi föra krig. Var har vi logiken, om den inte är godtycklig?
En sista fråga: Skulle det kunna tänkas att den antiterrorkoalition, som så mödosamt bildades efter den 11 september, kommer att förstöras genom ett oöverlagt, krigiskt agerande? Skulle det kunna tänkas att det finns ledare i muslimska stater som är beredda att samarbeta med staterna i Väst, men för vilka ett krigiskt agerande i Irak gör det omöjligt att stanna kvar i antiterrorkoalitionen? Och skulle det därmed inte också kunna vara så att det som Stenzel och andra förespråkar - och ni, herr Morillon, uppenbarligen också - kommer att bli det största terroristrekryteringsprogram som vi har haft under de senaste åren?
Om ni kan besvara alla dessa frågor med ?nej?, då är ni lycklig. Jag befarar att ni måste besvara alla dessa frågor med ?ja?, och det är anledningen till att min regering med all rätt säger att denna region behöver mer fred. Krig har den redan haft tillräckligt av!
(Applåder)
Herr talman, herr Solana, kommissionär Patten! Vi är alla medvetna om det ansvar som världen, och därmed också Europeiska unionen, har mot alla folk för att garantera utveckling, framsteg och fred. Beteendet från dem som framhärdar i en ideologisk skyltfönsterpacifism och som utropar sig själva till fredens apostlar, som om alla vi andra skulle vara krigshetsare, gör ett barnsligt intryck. Vi är alla för freden, vi är alla emot kriget, vi är alla emot massförstörelsevapen. Men hur tror då pacifisterna att de skall kunna få bort massförstörelsevapnen om Saddam Hussein inte berättar för FN:s inspektörer var de tillverkas och var de lagras? Det är inte ansvarigt att framställa världen som delad, för eller emot fred: den civiliserade världen, alla civiliserade människor, alla människor som är medvetna om sin egen värdighet är emot kriget. Låt mig därför be er alla att inte splittra detta parlament, för när det gäller den här frågan är splittring bara ett sätt att politiskt utnyttja situationen.
Jag hör till dem som anser att FN:s roll måste stärkas och att internationella polisinsatser måste beslutas av FN, även om organisationen är i behov av en grundlig reform. Men jag är också övertygad om att vi slutligen måste lämna logiken från Jalta och att alla stater som spelar en viktig roll i världen måste delta i våra diskussioner om olika farliga situationer i världen. Vår tacksamhet gentemot Förenta staterna kan vi visa på många olika sätt, liksom Förenta staterna kan visa sin solidaritet mot Europa genom att undvika att exportera en ekonomisk trångsynthet som styrs av egoistisk enögdhet. Det är ett gemensamt behov för Europa och Förenta staterna att ha starka band med Ryssland. Det var ett tecken på visdom att ta med Ryssland i Natos råd. Vi måste gå vidare i denna positiva process och få med Ryssland i besluten som rör världen. Detta är viktigt för att bygga upp Europa, som måste fortsätta att gradvis associera Balkan och behandla alla andra ansökningar om medlemskap.
Låt mig än en gång understryka att beslutet från Arabförbundet att godkänna FN:s resolution är viktigt, liksom det är viktigt att staterna som leder muslimska befolkningar godkänner den resolutionen, för man måste isolera fundamentalisterna, totalitaristerna och imperialisterna. Vi måste säga till världen att Islam är en religion som är värd respekt men att terrorismen som föds ur fundamentalismen måste fördömas och bekämpas utan reservationer. I dag kan vi inte utesluta att det kommer att krävas en internationell polisinsats för att avväpna Saddam Hussein, men detta måste ske efter ett beslut i FN, sedan alla försök har uttömts från inspektörernas sida att hantera situationen utan blodsutgjutelse, vilket även Morillon krävde. Vi måste dessutom tacka Förenta staterna för att de hållit kvar strålkastaren på problemet Irak och ställt upp en kraftfull krigsmaskin som är redo att ingripa. Situationen motsvarar exakt den operativa logik som tillämpas av amerikanerna och förmodligen tjänar den till att undvika en väpnad konfrontation, om bara Irak skapar villkoren för fred. För detta har hittills Europa varit beroende av Förenta staterna och därför måste Europa hitta sin egen roll i världen, inte bara genom skapandet av en snabbinsatsstyrka, men framför allt genom en kraftfull samordning av utrikespolitiken.
Att hitta denna medvetenhet om den europeiska dimensionen måste vara vår uppgift, inte bara när det gäller Irak, utan i alla frågor. Därför tror jag att vi borde be Ariel Sharon, som i dag är stark på grund av den position som väljarna gett honom, att medverka i en internationell konferens om Mellanöstern. Vi måste försöka hitta en fredlig lösning för alla de områden där man i första hand måste överge hatets kultur och börja odla en ömsesidig respekt och se till att de olika staterna tillfrisknar. Europas roll i dag är viktig och den kan bli ännu viktigare om vi förutom Ryssland även lyckas få med den amerikanska kontinenten i den västerländska kulturens ansträngningar att respektera frihet och bekräfta principen om solidaritet. Denna vår kultur kommer att ställas inför enorma utmaningar och det kommer den att klara av om den alltid är medveten om sitt ansvar mot mänskligheten.
Herr talman, mina kära kolleger! Förenta staterna är förskräckt. Förenta staterna är förskräckt sedan den 11 september. Landet har krigat på alla kontinenter men har inte upplevt mycket av krig på sin egen mark: det senaste var på 1860-talet. Därför är man rädd. Och när ett land eller en kontinent är förskräckt kan den göra dumheter.
Förenta staterna borde lyssna på gamla Europa, denna gamla dam fylld av klokhet, märkt av tårar och blod, och som Förenta staterna själv räddade från diktaturen för 50 år sedan. Lyssna på henne! Då kommer denna gamla dam att säga: välj säkerheten via internationell rätt, följ FN:s beslut, acceptera ett andra möte i FN, som vi bör kräva för ytterligare en resolution. Vi vet att amerikanerna är starkast. Vi tvingas ta hänsyn till det. Det är ingen anledning till att vara ensidig. Det är ingen anledning till att enbart se till nationella intressen. Våra samtida känner en stark lukt av olja i den här frågan. Vissa kommer att säga att det inte är sant, men de känner den och de vet att tre fjärdedelar av oljereserverna finns där, att Förenta staterna behöver dem, att Europa behöver dem, och att Kina kommer att behöva dem i morgon; de vet att dessa reserver, dessa resurser, förvisso måste ställas till förfogande för våra länders utveckling, men också för länderna i syd. Det är världens reserver för hela världen, och framför allt för dessa länder.
Ett sista ord för det unga Europa, vårt Europa, denna unga flicka som vi håller på att bygga upp. Det blir en sanningens minut för henne och vi måste harmonisera ståndpunkten från de fem ledamöter hon har i säkerhetsrådet, fyra medlemmar plus en kandidat. Det som gjordes i måndags räcker inte. Vi borde kunna samordna vår ståndpunkt för att tillsammans besluta om vad vi gör med våra två vetorätter i säkerhetsrådet, och föregripa det som kanske blir vår framtid. I vilket fall som helst finns det ingen anledning att i första hand avstå, vare sig det handlar om mötet eller vetorätten.
Herr talman! FN:s inspektörer i Irak gör ett bra arbete. Om de hittar ABC-vapen som inte deklarerats har de rätt att förstöra dem. Om de inte hittar några är de skyldiga att berätta det. Medan denna process pågår och åstadkommer det förväntade resultatet utgör Irak inte något hot mot någon. I det läge landet befinner sig skulle det inte ens våga tända en smällare. Det finns därför ingen anledning att starta ett förebyggande krig. Under de närmaste dagarna är därför staterna inom Europeiska unionen absolut skyldiga att förhindra en ensidig militär aktion på bekostnad av den internationella rätten. Resolution 1441 utesluter att våld används automatiskt.
Det är därför beklagligt att våra kolleger i PPE-DE föredragit tvetydigheten på denna grundläggande punkt. Har de inte läst förklaringen från den tyska biskopskonferensen där man säger, jag citerar: ?ett förebyggande krig är ett angrepp och kan inte betraktas som ett rättvist krig?? Jag tror inte att biskoparna manipulerats av Saddam Hussein. Har våra kolleger inom PPE-DE inte förstått kyrkornas uppmaning att försöka göra allt för att förhindra ett förebyggande krig som, jag citerar: ?skulle urvattna principen som fastställts i internationell rätt om att inte tillgripa våld och som när allt kommer omkring skulle rubba hela gemenskapssystemet mellan staterna?? Socialisterna kan inte bättre än biskoparna uttrycka vad de anser om krigsropen från Washingtons hökar. Det finns fortfarande tid för de kristdemokratiska ledamöterna att ta sig samman i morgon vid omröstningen, och jag är övertygad om att vår kollega Morillon, som är förståndig, kommer att använda all övertalningsförmåga han har.
(Applåder)
Herr talman! Det internationella politiska klimatet är stormigt, för att uttrycka sig milt. För att felcitera Tolstoj är det ingen överdrift att säga att det vi står inför varken är något mer eller mindre än dilemmat krig eller fred. Det som vissa personer ser som dilemmat, alltså, skall Saddam Hussein stanna eller inte, har med andra ord inget med saken att göra. Vi befinner oss i grund och botten i efterdyningarna av en kris som startade 1979 med kriget mellan Iran och Irak, fortsatte med Kuwait och pågår ännu i dag. Tidigare allierade är nu fiender och tidigare fiender är nu allierade.
Och vad gör vi åt det? Vi måste som Europeiska unionen agera enligt en enda princip och ett enda politiskt åtagande. Enligt principen att alla beslut måste godkännas av FN:s säkerhetsråd och med det politiska åtagandet att vi alla måste stå på samma sida i FN. I måndags inledde rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) med att ange Europeiska unionens möjligheter. Låt oss hoppas att dessa möjligheter i slutändan omsätts i politik.
När vi diskuterar angelägenheter som är gemensamma för Europa och Förenta staterna säger vi ofta att amerikanerna är våra allierade. Ja, det är de, och därför stödde och hjälpte vi dem i Afghanistan. Men all amerikansk politik behöver inte automatiskt bli europeisk politik. Låt mig ställa en enkel fråga. Såg Clintons politik i fråga om Mellanöstern, i fråga om Irak och andra länder, likadan ut som Bushs politik? Nej. Därför måste Europeiska unionens politiska självstyre och de principer som ligger till grund för detta alltid vara hörnstenen för ömsesidig respekt mellan Förenta staterna och Europa.
Vi måste besvara ett antal frågor om krishantering. Ni kommer väl ihåg vad vi sade om krisen i Mellanöstern? Och ingen lyssnade på oss. Det gäller också frågan om demokrati i Gulfstaterna, i Irak och på andra platser, men detta är inte rätt tidpunkt att gå in på det. Det jag skulle vilja säga är emellertid att de demokratiska förändringarna i Central- och Östeuropa, där vi har funnit nya partner, inte kommit till genom att välja sida och starta konflikter. De kom till genom avvaktande och förbättring av förbindelser och genom att man banade väg för dessa länder och nationer mot demokrati.
Herr talman, herr höge representant! Nästan allt har sagts i dag. Jag skulle vilja välkomna det grekiska ordförandeskapets ansträngningar för att komma ur den situation vi befinner oss i. Europaparlamentet kommer kanske i morgon att anta en gemensam resolution om Irak, som jag stöder. Men jag beklagar att dess minimala samförstånd, som betonar den centrala rollen för FN:s säkerhetsråd, är så blygsamt.
Även om försvar och säkerhet definitivt är mellanstatliga områden, påstår jag att freden och balansen i världen inte kan konfiskeras av en pelare. Herr Solana! Ni sade att i sin förkrossande majoritet säger européerna nej till kriget, utan tvetydighet. Och för att rädda den europeiska sammanhållningen och våra transatlantiska förbindelser tvekar vi här på bänkarna och betalar ett mycket högt pris, nämligen tystnadens, och ibland hyckleriets, eftersom vi låtsas tro. Vi låtsas tro att man kan bevisa något som inte finns. Vi låtsas tro att vi bekämpar terrorismen, när allt tyder på att vi kommer att få den att explodera. Vi låtsas tro att Irak är ett hot mot världen, när det är ett land som går på knäna. Vi låtsas tro att endast detta land skulle ha massförstörelsevapen, när hela regionen är en krutdurk. Vi låtsas tro att de 150 000 människor som formerat sig vid Iraks gränser bara är där för att utöva påtryckningar mot Saddam Hussein. Vi låtsas tro, såsom Poignant sade, att detta krig inte har en fruktansvärd lukt av olja och att Bushs målsättning verkligen är att återlämna Irak till irakierna. Vi låtsas också tro att man kan bygga upp demokratin med våld på ett min- och bombfält. Och vi låtsas tro att vi aldrig blir medbrottslingar i en massaker och att FN, denna domare i internationell rätt, kommer att bedöma situationen opartiskt och inte utsätts för fruktansvärda påtryckningar.
Herr talman, i dag skäms jag!
Herr talman, herr Solana! Krig är aldrig något oundvikligt som man bara har att finna sig i. Krig beslutas av människor och kan stoppas av människor. Krig kan aldrig vara rätt sätt att förstöra massförstörelsevapen eller bekämpa terrorismen. Vi är på randen till ett krig som skulle få förödande konsekvenser för Iraks folk, för hela regionen och hela världen. I detta läge kan man inte tiga om de rättsliga och moraliska problemen kring ett krig.
Alla politiker bör analysera vad ett krig mot Irak skulle leda till. Miljoner människor skulle tvingas att fly - flyktingar som grannländerna inte kan ta hand om. Kriget kan spridas till Israel och Palestina, och motståndet mot väst växa med fler terrorangrepp som följd. Mycket stora humanitära insatser måste avsättas till Iraks 23 miljoner människor. Är det värt priset?
Kriget mot Irak handlar inte om Saddam Husseins diktatur eller brott mot FN-resolutionerna. Om så vore fallet skulle USA, FN och EU vara involverat i många krig runtom i världen, t.ex. i Saudiarabien och Israel, för att bara nämna några. Det gäller i stället makten över oljan och makten över regionen.
FN-stadgan ger rätt att som sista utväg, när alla resurser är uttömda, använda våld för att rädda världsfreden. Om detta kan bara säkerhetsrådet besluta. Vare sig FN-stadgan eller internationell lag ger dock rätt att använda våld i förebyggande syfte. Krig i förebyggande syfte är nävrättens politik, den starkes rätt, som slår undan den internationella rätt som världen vilar på. Detta måste EU starkt reagera mot! Det finns inget försvar för Saddam Hussein och hans förödande politik. Hans och alla andra massförstörelsevapen skall bort, även de som finns i Förenta staterna, Förenade kungariket och Israel, men vi har aldrig förordat att det skall ske med våld. Ge inspektörerna ordentligt med tid, och använd den tiden till samarbete mellan EU, arabländerna, Ryssland och FN för att finna en fredlig lösning.
Herr talman! Jag har ett plakat här framför mig där det står ?nej till krig?. Jag säger ?nej? till ett ensidigt krig. Jag är ingen pacifist - men det betyder inte att jag tycker att det är något fel med att vara pacifist - men jag är allvarligt bekymrad över de följder som ett ensidigt krig skulle få för världsordningen i framtiden, och över den sorts värld som vi kommer att leva i om vi inte, från parlamentets sida, klargör vår ståndpunkt: om vi inte har internationell rätt som leds av Förenta nationerna kommer vi inte att ha någon rätt. Den mäktigaste staten i världen, som betraktar sig själv som militärt oövervinnelig, kan inte bara få bestämma sig för vilket mål man väljer att attackera, att oskadliggöra, och hur och när man skall sätta i gång en sådan attack. Det leder till anarki, något som inte kommer att utgöra säkerhet för en enda stat på den här jordens yta - allra minst för den lilla stat som jag representerar i detta parlament.
Krig är ett misslyckande i politik. Förenta nationerna har en möjlighet - vilket har klargjorts genom de rapporter som man mottagit av inspektörerna den här veckan - att på ett fredligt sätt avväpna Saddam Hussein, om man ges tillräckligt med tid och förutsatt att Saddam Hussein samarbetar med dem. Vi talar om att ge inspektörerna tid. Vi talar inte om att tillåta Saddam Hussein att behålla massförstörelsevapen - förutsatt att han har några.
Jag ger inte mycket för försöket av Watson, ordföranden för den liberala gruppen, att förringa mitt och mina kollegers motiv för att resa till Bagdad den här helgen för att försöka att övertala de myndigheter som vi får tillfälle att möta där att aktivt samarbeta med inspektörerna, och för att verkligen själva se vilken inverkan sanktionerna har, framför allt på Iraks barn.
Till sist, jag vet att tiden är slut, men jag skulle vilja ta upp två korta punkter. Ingen hänvisning har gjorts till internationell terrorism i inspektörernas rapport. Man har inte funnit något bevis som fastställer att Saddam Hussein har massförstörelsevapen i sin ägo - tvärtom i själva verket. Vi måste ge inspektörerna mer tid.
Herr talman! Krig är något mycket allvarligt. Erasmus sade redan på sin tid att kriget är ljuvt endast för den som inte har varit med om det. Jag anser att vi måste kritisera dem som använder sig av hyckleri, dubbla måttstockar och misstolkningar för att få oss att gå i krig.
De fanatiska uttalandena, där man, i stället för att främja den verkliga kampen mot terrorismen, det vill säga mot al-Qaida, sprider lögner om påstådda mäktiga och dominerande ideologier som jämställs med militarism, är oacceptabla när talaren samtidigt skryter över att de har den bästa armén i världen.
De som anklagar den irakiska diktatorn för att stå för en värld av ständigt kaos och konstant oro bör ta en titt på sig själva, det skulle få dem att inse vem som verkligen står för en ideologi som är uppbyggd med hjälp av maktmedel och dominans och vem som ständigt framkallar oro i världen.
Jag anser dock att vi bör välkomna den ständigt växande rörelse i Förenta staterna som tar avstånd från kriget, vi bör välkomna general Schwarzkopfs ställningstagande, som i linje med Erasmus nyligen anklagade försvarsminister Rumsfeld för att nedvärdera armén och njuta av tanken att gå i krig, eller den demokratiske senatorn Joseph Biden, som har anklagat Bush för att underblåsa den största vågen av antiamerikanism under de senaste 30 åren.
Däremot sade Italiens premiärminister, Silvio Berlusconi, nyligen att han är för freden, men att han inte kan gå med på att vika sig inför dem som hotar vår säkerhet, frihet och demokrati. Med sofismer av det slaget är det enligt min mening vi som riskerar vår frihet, vår demokrati och våra principer och naturligtvis vår säkerhet, eftersom ett samhälle som tillåter lögner och förvrängningar för att dominera oljemarknaden och genomför strategiska infall med imperialistiska undertoner försvagar sig självt på medellång sikt, vilket leder till att samhällets sammanhållning och säkerhet riskeras.
Herr talman! Om de europeiska regeringarna inte kan uppnå en gemensam ståndpunkt - och det grekiska ordförandeskapets mödosamma ansträngningar i detta sammanhang hedrar det - måste vi höja en kraftig, klar, gemensam röst i Europeiska unionen mot detta krig om olja och mot ensidigt ingripande, som totalt går emot internationell rätt, FN:s resolutioner och den globala allmänna opinionen. Ja, herr Solana, vi måste ge FN:s inspektörer det de ber om: tid, pengar, resurser och information. Vi måste ge freden ännu en chans. Krig och våld är tyvärr ert privilegium, privilegiet för de män som regerar i centrumet för beslutsfattande, medan krigsoffren huvudsakligen är kvinnor och barn. Vi i utskottet för kvinnors rättigheter och jämställdhetsfrågor har upprepade gånger betonat nödvändigheten av att konflikter löses på fredlig väg. Ett krig med Irak kommer inte bara att ge uttryck för ett kraftigt misslyckande i diplomati och politik, det kommer också att innebära att vi har svikit våra värderingar och vår kultur. Det kommer att innebära att gamla Europa inte har några nya, alternativa normer att resa mot den våldsfilosofi och våldskultur som stöds av Förenta staterna. De styrande i Europa har ett enormt ansvar i detta avgörande skede.
Herr talman! Jag har välgrundade misstankar om att president Aznar har ingått hemliga militära åtaganden med Bushadministrationen när det gäller Irakkrisen.
Som bevis på det kan jag delge Europaparlamentet en rad offentliga uttalanden som president Aznar har gjort om den här frågan i Spanien, där han i massmedia uttrycker sitt villkorslösa stöd till Bush, inklusive en ensidig attack. Är detta att vara lojal med Europeiska unionen? Är det ställningstagandet, som bryter det europeiska samförståndet i den här frågan, lojalt? Är Aznars TV-framträdanden, där han förklarar att han ställer sig på Bush sida för en ensidig attack lojala? Är sådana uttalanden lojala, även om man är medveten om att en sådan attack är en överträdelse av den internationella rätten och Förenta nationernas stadga?
Herr talman! Jag vill dessutom göra klart att Aznar inte ens har stöd av sitt eget land i den här frågan. Spaniens medborgare stöder inte dessa ställningstaganden. Den överväldigande majoriteten av det spanska folket är mot en ensidig attack. Spanien motsatte sig ensidiga attacker mot Libyen och Panama när det var aktuellt och stöder nu fullständigt unionens gemensamma ståndpunkt i den här frågan.
Ärade företrädare för rådet och kommissionen! Har president Aznar informerat er om sitt ensidiga och villkorslösa stöd till Bush?
När det gäller Galeotes rekommendationer är de cyniska om de inte först och främst tillämpas för Aznar.
Herr talman! Jag vill först och främst tacka de många parlamentsledamöter som har infunnit sig till detta sammanträde för er uthållighet och ihärdighet. Jag tackar er.
Jag vill utnyttja den tid jag har fått, utan att överskrida den, för att göra ett kort inlägg och klargöra några frågor. För det första råder det inget tvivel om att det här är en svår debatt. Det är en debatt som handlar om själva hjärtat av Europeiska unionens utrikespolitik och det är inte bara fråga om unionens utrikespolitik, det handlar om en ny världssituation som utan tvivel kan få konsekvenser i framtiden som är svåra att förutse i dag. Jag vill dock säga att vi inte får vara pessimistiska och tro att Europeiska unionen inte är kapabel till att nå gemensamma ståndpunkter. Vi talar om en mycket allvarlig fråga, om krig och fred. Vi talar om något så allvarligt som liv och död. Det är därför naturligt att de många parlamentsledamöter som har talat här har uttryckt mycket olika åsikter och att även regeringarna ibland uttalar sig i mycket olika riktningar. Där har vi den första konsekvensen; det är mycket svårt att rösta om ett beslut om krig och fred, om liv och död, på en dag.
Krig och fred, liv och död, är frågor som det tillkommer staterna att fatta beslut om och en stat kommer aldrig att låta sig tvingas av en annan stat att gå i krig, eller tvinga någon annan stat att göra det. Jag talar om Europeiska unionen i det här sammanhanget.
När det gäller den andra frågan: Om vi minns tillbaka och går tillbaka till tiden i slutet av augusti och början av september förra året, tror jag att de flesta parlamentsledamöter då fruktade att en ensidig aktion mot Irak skulle inledas. Det var många länder, de flesta av Europeiska unionens medlemsstater, som ville pressa fram en sådan aktion. Det mod som Tony Blair, Förenade kungarikets premiärminister, visade prov på under den tiden måste erkännas. Tillsammans lyckades vi se till att Förenta nationerna tog över frågan om den aktion som föreföll inledas då. Och i september förra året tog Förenta nationernas säkerhetsråd över Irakfrågan. Under sju långa veckor diskuterades resolution 1441. Arbetet med resolutionen, som fick enhälligt stöd, leddes av europeiska stater.
Det var länge sedan en så viktig resolution antogs och att länder som till exempel Syrien anslöt sig till den. Som jag sade i början stöddes resolution 1441 några dagar senare enhälligt av Arabförbundet.
De europeiska länderna är naturligtvis inte ensamma ansvariga för resolution 1441, men vi är alltför pessimistiska om vi inte säger att vi har en stor del av ansvaret för att resolution 1441 finns. Vi måste mogna när det gäller vår pessimism och optimism; vårt agerande har varit betydelsefullt och det är det fortfarande. Vapeninspektörerna under ledning av Blix och ElBaradei var skyldiga att utarbeta en rapport enligt resolution 1441. De var generösa nog att samtala med talmannen för Europaparlamentet under en videokonferens i går. Parlamentsledamöterna är väl informerade om vad Blix anser, om hans djupgående åsikter, inte bara vad han har sagt offentligt, utan vad han sade under den videokonferensen. Och alla parlamentsledamöter vet att Blix, som för övrigt är en stor europé och som tror på de värderingar Europa står för, var -som han sade själv i går - något pessimistisk. Han gav uttryck för en viss pessimism, som inte beror på okunnighet, eftersom han är mycket vis man, som har arbetat i många år med inspektioner av massförstörelsevapen. Han hyste en viss pessimism, eftersom han erkände att vapeninspektörerna inte hade mött det samarbete som han hade förväntat sig. Med sin positiva inställning, sin erfarenhet och sin generositet hade han förväntat sig ett större samarbete från Iraks sida.
Det första resultatet av vapeninspektörernas arbete, den första rapporten, gör att vi inte känner oss särskilt nöjda hur samarbetet mellan Saddam Husseins regim och inspektörerna har förlöpt. Men vi måste trots allt fortsätta arbeta och därför har vi bett Europeiska unionens medlemsstater att bistå vapeninspektörerna på alla sätt. Jag upprepar: vilken typ av hjälp kan medlemsstaterna ge inspektörerna? Det finns tre sätt. Man kan hjälpa dem tidsmässigt, genom att ge dem mer tid, det kan röra sig om materiella bidrag, att ge dem mer resurser om de behöver det och man kan bidra med information och underrättelseuppgifter.
I går beslutade man även att de bevis som finns och som inte hade spritts till mer än ett visst antal personer, bland dessa personer som finns runt Blix, kommer att diskuteras i Förenta nationernas säkerhetsråd den 5 februari. Förenta nationernas säkerhetsråd är alltså fortfarande tyngdpunkten i debatten och de europeiska länderna har bidragit till det beslutet, inte ensamma, men de har haft en mycket viktig del i det.
Därför utövas nu påtryckningar på Irak och det bör fortsätta -vapeninspektörerna själva ber oss att se till att pressen kvarstår - och det finns samtidigt en politisk dynamik i debatterna i Förenta nationernas säkerhetsråd, som kommer att hålla i sig. Vi kommer att hålla fler möten och parlamentet kommer säkerligen i sinom tid att analysera de kommande rapporterna från Förenta nationernas säkerhetsråd. Den 14 februari kommer en andra rapport från vapeninspektörerna och vi får se hur situationen utvecklas.
Som ni säkert kan tänka er, ärade ledamöter, har jag ständig kontakt med många personer, med många länder i säkerhetsrådet och även med länder utanför Europa och med länder som inte är medlemmar av säkerhetsrådet. Eftersom ni följer den här frågan lika uppmärksamt som jag gör kommer ni säkert ihåg att de mest tongivande arabiska länderna samlades till ett möte i Ankara för bara några dagar sedan. Jag ber er att läsa den förklaring som blev resultatet av detta möte. Det är en förklaring som inte skiljer sig så mycket, tvärtom, från Europeiska unionens förklaring från i måndags, även om den kanske är mindre skarp.
Jag anser följaktligen att vi arbetar i rätt riktning. Kommer vi att lyckas? Det får vi se, men vi upplever en politisk dynamik som ingen väntade sig för några månader sedan. Därför måste vi fortsätta arbeta, fortsätta vårt samarbete med de övriga medlemmarna i säkerhetsrådet, med andra länder och även inom unionen för att vi i slutet av denna etapp, denna resa, skall kunna - som jag sade i början - finna en lösning på den här allvarliga konflikten. Spridningen av massförstörelsevapen kommer utan tvivel att bli den stora frågan som vi européer måste ta itu med under de kommande åren och vi måste verkligen bli medvetna om hur viktig den här frågan är. Och jag tror att vi ibland inte är tillräckligt medvetna om de konsekvenser som den här frågan kan medföra, men jag hoppas att problemet löser sig den här gången, och att det blir en positiv lösning.
Under alla omständigheter kommer jag alltid att vara beredd att infinna mig här i parlamentet för att tala inför er, ärade ledamöter, vare sig ni är många eller få, för att försöka finna lösningar för att vi tillsammans skall kunna komma framåt och övervinna de nuvarande svårigheter som detta historiska ögonblick innebär för oss alla, på gott eller ont. Vi får hoppas att den här frågan får en positiv lösning.
(Applåder)
Jag har mottagit sex resolutionsförslag
Europaparlamentet måste tydligt uttala sig mot krig som ett medel att avväpna Irak eftersom en stor majoritet av våra medborgare är emot det. FN har visat vägen: framtvinga en avrustning genom inspektioner och kräva svar på inspektörernas frågor. Alla vidare åtgärder måste vidtas inom ramen för FN.
Även i andra länder är de mänskliga rättigheterna bara tomma ord, även andra länder har massförstörelsevapen, t.ex. Iran, Pakistan, Nordkorea och Indien.
Det är otänkbart att en stormakt unilateralt skulle kunna lösa problemet med militära medel. Att Irak är försvagat genom Gulfkriget för tio år sedan och har oljekällor, berättigar inte något undantag.
Det finns många fler problem som väntar på en lösning, såsom den palestinska frågan, Mellanöstern, Kashmir ...
Inte bara i Irak väntar kurder på ett erkännande av deras rättigheter som folk utan även i Syrien, Turkiet och Iran. Pressen på Saddam måste fortsätta tills regimen faller eller anpassar sig till den internationella rättsordningen. Att beväpna en diktator som ryssar, amerikaner och även britter, fransmän, tyskar har gjort med Saddam i sitt krig mot Iran, straffar sig på lång sikt.
Vägen mot en varaktig fred måste gå hand i hand med nedrustning och utveckling. Oljan i Irak ändrar inget av det.
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om Nordkoreas beslut att dra sig ur icke-spridningsavtalet för kärnvapen.
Rådets tjänstgörande ordförande, herr Yiannitsis har ordet för att lägga fram rådets uttalande.
Herr talman, ärade parlamentsledamöter, mina damer och herrar! Europeiska unionen är mycket bekymrad över de tre senaste månadernas utveckling på Koreahalvön. Hela det internationella samfundet måste på alla sätt försöka att förhindra varje åtgärd som skulle ge halvön kärnvapenkapacitet, att återupprätta solskenspolitiken mellan Nord- och Sydkorea och att se till att Nordkorea på ett stabilt sätt fortsätter att i allt högra grad förena sig med det internationella samfundet. Om jag minns rätt hänvisade den höge representanten, Solana, vid den förra sessionen till telefonöverläggningar med Kina, Japan, Sydkorea och Förenta staterna till följd av att spänningarna ökat. I Europeiska unionen är man beredd och väntar på att få erbjuda sina tjänster för att stödja de förhandlingar som har kommit i gång. Man är dock inte beredd att låta någon utmana den internationella ramen för kontroll och icke-spridning av kärnvapen. Vi anser att kärnvapenprogram utgör ett allvarligt hot mot såväl världsfred som den sköra miljöbalansen, vare sig man har fredliga syften med dessa eller tänker använda dem på något annat okontrollerbart sätt, som olyckligtvis inte utesluter möjligheten att bedriva handel med dem.
Jag skulle vilja börja med parametrarna och bakgrunden till problemet, så att vi alla har samma utgångspunkt. Genom att fortsätta sitt nuvarande kärnvapenprogram har Nordkorea brutit mot alla de internationella avtal som man har undertecknat, endera underförstått eller uttryckligen, och genom att säga att man har rätt att göra detta har man misslyckats med att efterleva sina förpliktelser enligt åtminstone fyra avtal: Fördraget om icke-spridning av kärnvapen, Internationella atomenergiorganets avtal om kontroll, Nordkoreas och Sydkoreas gemensamma förklaring om kärnvapennedrustning och det ramavtal som, vid överträdelse, undergräver den avtalade KEDO-ramen om oljeleveranser. Nordkorea har ignorerat internationella krav och specifika förslag om att tydligt och öppet överge sitt kärnvapenprogram och har förvärrat situationen genom reaktionen på avstannandet av oljetransport enligt KEDO-avtalet, som inte tillåter att man får olja och för ett kärnvapenprogram på samma gång, som ledde till att man körde ut IAEA:s inspektörer och reaktiverade sin kärnvapenanläggning.
Slutligen svarade man på organets krav om att inspektörerna skulle få tillstånd att återvända med att tillkännage att man drog sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen, vilket är en mycket olycksalig och oroande utveckling. I synnerhet i ett läge då, enligt vad som har sagts, Förenta staterna var villiga att diskutera. Europeiska unionen har utfärdat en rad uttalanden där man uttrycker sin starka oro över den här utvecklingen. Man har uppmanat Nordkorea att omedelbart återkalla sitt beslut att dra sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen och att ge inspektörerna från Internationella atomenergiorganet tillstånd att återvända, och man har också tillkännagivit att man åtar sig att arbeta för en fredlig lösning, huvudsakligen enligt överenskommelse med Förenta staterna, men också i samarbete med de länder i regionen som har drabbats hårdast. Vårt mål är att lösa problemet så snart som möjligt, vilket är anledningen till att rådet (allmänna frågor) i går diskuterade den aktuella utvecklingen i Nordkorea, internationella ansträngningar att göra situationen lättare och finna en lösning och vilka förutsättningarna skulle vara för att sända en högnivågrupp från unionen till Pyongyang.
Vid gårdagens sammanträde kom man principiellt överens om att ett uppdrag var en god idé, och nästan alla betonade vikten av att i högsta möjliga grad involvera Nordkorea i hela processen, inklusive Kim Jong Il personligen. Man avgjorde att man skall besluta om förutsättningarna, tidsplaneringen och sammansättningen av uppdraget inom snar framtid och att man under tiden skall stå i nära kontakt med huvudsakliga förgrundsgestalter och motparter. Jag tror att en grundläggande sak om vi vill arbeta inom den här ramen för en fredlig lösning är att ta hänsyn till Nordkoreas säkerhetsfrågor och att försöka inge dem tillförsikt på den här punkten genom att erbjuda de nödvändiga garantierna.
Det internationella samfundet måste fokusera på att normalisera förbindelserna mellan Nordkorea och länderna i regionen som helhet, och man måste öka ansträngningarna i detta sammanhang utan att glömma det faktum att dess invånare behöver stöd i sin dagliga kamp för överlevnad i bristen på energiresurser. En övertalningspolitik åtföljd av åtgärder som uppfyller Nordkoreas behov och intressen och att finna ett sätt att låta dem backa utan att förlora ansiktet är det mest effektiva sättet att nå en lösning. Nordkorea måste för sin del förstå att fördraget om icke-spridning av kärnvapen och Internationella atomenergiorganets avtal om kontroll tjänar varje lands och varje nations intressen i stort och att dessa måste respekteras av alla. Vi stöder organet och de resolutioner som man har utarbetat i den här frågan. Att producera kärnvapen är inte någon effektiv försvarspolitik. Att utveckla fredliga och öppna ömsesidigt förmånliga samordnade förbindelser med alla länder i världen är enligt min uppfattning en mycket effektivare politik, och detta är Europeiska unionens tillvägagångssätt, som har en bakgrund med goda förbindelser med Nordkorea.
Vi uppmanar från denna tribun återigen Nordkorea att ompröva sitt beslut och att efterleva alla sina skyldigheter i enlighet med sina internationella förpliktelser. Låt mig också säga att vi gläder oss åt det sätt på vilket det internationella samfundet har gått till väga i denna fråga, genom fortsatt orubblighet och samarbete i en satsning på att uppnå det gemensamma målet. Europeiska unionen tänker fortsätta att sända humanitärt bistånd till Nordkorea, och de organ inom unionen som ansvarar för detta fortsätter att diskutera idéer beträffande vilken roll unionen kan spela i framtiden vad gäller att stödja en fredlig lösning. Vi välkomnar och uppmuntrar alla åtgärder som bygger på att upprätthålla demokratiska principer i hela världen. Som erfarenheten har visat många länder och regioner i världen är detta vägen mot ekonomisk utveckling och fredliga internationella förbindelser.
Herr talman! För endast tre år sedan hade vi alla hopp om att Koreahalvön kunde se fram emot en mycket bättre framtid. Nordkorea, traditionellt isolerat från så gott som alla andra länder och genomgående fientligt inställt mot Sydkorea, hade under några år varit i mycket allvarliga ekonomiska svårigheter, och till sist tvingades Pyongyang att vända sig till det internationella samfundet för att få hjälp med livsmedel och medicinska förnödenheter och i att hantera följderna av en rad katastrofala översvämningar.
Det internationella samfundet gav respons och detta förde med sig att sinnesstämningen hos regimen i Pyongyang verkade mildras, att möjligheten till en viss förändring, om än långsam, ökade. Valet av Kim Dae Jung som president i Sydkorea i slutet av 1990-talet innebar att man på ett effektivt sätt tog itu med den ekonomiska krisen där, och det ledde också till strävan efter att genomföra solskenspolitiken, genom att försöka att uppnå normalisering i förbindelserna med Nordkorea.
Toppmötet i Pyongyang år 2000 mellan president Kim Dae Jung och Nordkoreas ordförande Kim Jong Il gav förhoppningar om vidare konstruktiv utveckling. Mot bakgrund av detta upprättade eller återställde majoriteten av de medlemsstater som inte redan hade gjort det diplomatiska förbindelser med Nordkorea och instämde i att öka biståndet, med ett löfte om mer, om Nordkorea fortsatte sitt försiktiga öppnande mot resten av världen.
Det besök i Pyongyang som EU:s högnivågrupp gjorde i maj 2001, vilket leddes av statsminister Göran Persson, sågs som ytterligare ett viktigt steg som förstärkte vår begynnande dialog beträffande, bland annat, mänskliga rättigheter och medförde ett löfte från Nordkorea om fortsatt moratorium för provsprängningar av robotar.
Sedan dess har framstegen dock inte varit så synbara. Politisk kontakt mellan Nordkorea och Sydkorea fortsatte, likaså återföreningar av familjer och återupptagande av affärskontakter, men det utlovade andra toppmötet ägde inte rum. Förhoppningar om försoning hålls fortfarande vid liv, men förra sommarens konflikt om patrullbåtar visar hur sköra dessa förhoppningar är.
I och med premiärminister Koizumis besök i Pyongyang i augusti tog också Japan ett betydande steg mot att öppna en dialog om att normalisera förbindelserna, nästan 60 år efter Japans avslutade ockupation av Korea. Men medgivandet av ordförande Kim Jong Il att japanska medborgare hade kidnappats under åren och att, sorgligt nog, några av de bortförda människorna hade dött i Nordkorea väckte, förståeligt nog, starka känslor i Japan.
Allt detta har orsakat berättigad oro, men det är försämringen i förbindelserna med Förenta staterna som har orsakat störst oro. Det ursprungliga beslutet av Bushs ministär att inte följa president Clintons politik i fråga om Nordkorea spädde på Pyongyangs misstankar om att Förenta staterna var obevekligt fientligt inställda. Motsättningen har naturligtvis blivit starkare genom upptäckten i november att Nordkorea har utfört ett hemligt program för anrikning av uran i strid mot den överenskommelse man ingick 1994 inom den avtalade ramen, då Organisationen för energiutveckling på Koreahalvön (KEDO) upprättades för att se till att tillförsel av kärnenergi till Nordkorea under internationell övervakning minskade risken för krig.
Jag är övertygad om att vi alla är bekymrade över de två senaste månadernas utveckling. Nordkorea är nu det enda landet som någonsin har dragit sig ur icke-spridningsavtalet. Man drev ut IAEA:s inspektörer och sade att man höll på att återuppta tillverkningen av plutonium vid Yongbyong. Om Nordkorea börjar framkalla en betydande mängd plutonium för militärt användande skulle situationen helt klart förvärras, snabbt och allvarligt. Det är alla våra partner införstådda med, inte minst, naturligtvis, Förenta staterna.
Detta är dock inte enbart en tvistefråga mellan Nordkorea och Förenta staterna. Det är en regional fråga som innebär stora risker för såväl Korea som Japan. Det är också en kris med globala följder i fråga om den oro beträffande icke-spridningen som den väcker. Om situationen försämras leder detta sannolikt till skadliga effekter på den globala ekonomin, inklusive Europeiska unionen.
Utvecklingskrisen kräver därför gemensamma ansträngningar av de viktigaste partnerna för att finna en diplomatisk lösning som tillfredsställer det internationella samfundets, inklusive Europeiska unionens, krav på att Nordkorea måste återgå till det tillämpliga icke-spridningsavtalet, och som också ger Nordkorea garanti för att de inte kommer att attackeras av Förenta staterna. Kort sagt, om det internationella samfundet återigen är villigt att bistå Nordkorea i att ta upp landets enorma interna problem i fråga om brist på energi, livsmedel och alla andra elementära behov, skulle detta också kunna bidra till att hjälpa landet ut ur krisen. Men det är också tydligt att Europeiska unionen inte är någon av huvuddeltagarna i den här regionens affärer. Vi är naturligtvis en betydelsefull deltagare. Vi har tillhandahållit nära 300 miljoner euro i olika typer av stöd till Nordkorea sedan mitten av 1990-talet. Vårt mest betydelsefulla politiska bidrag är vår delaktighet i KEDO, där vi är styrelsemedlem tillsammans med Förenta staterna, Sydkorea och Japan, och bidrar med 20 miljoner euro per år. Europeiska unionen har också varit genomgående delaktig som humanitär biståndsgivare - en roll som bekräftades på nytt alldeles nyligen genom livsmedelskatastrofhjälpen på 9,5 miljoner ecu till spädbarnsmödrar. Detta stöds och levereras av Världslivsmedelsprogrammet, liksom en stor del av vårt humanitära livsmedelsbistånd under åren, och redogörelserna för villkoren i denna verksamhet är så detaljerade att de skapar ett mycket snävt övervakningsförfarande.
Av bland annat detta skäl äger Europeiska unionen en viss trovärdighet gentemot Nordkorea. Följaktligen kan vi ställa frågan om Europeiska unionen kan finna en effektiv roll i fråga om att övertala Nordkorea att ta sitt förnuft till fånga och förändra sin nuvarande hotfulla hållning, och i fråga om att hjälpa till att verka för en diplomatisk lösning, framför allt på ett sätt som hjälper Förenta staterna och Nordkorea att återuppta dialog och förhandlingar. Detta var ett par av de frågor som diskuterades inom rådet (allmänna frågor och yttre förbindelser) på måndagen, då utrikesministrar beslutade att ge ordförandeskapet behörighet att organisera ett högnivågruppsbesök i Nordkorea. Tidsplaneringen, sammansättningen av delegationen och bestämmelserna skall man besluta om senare, och förberedelserna för ett sådant besök kan inledas nu. Ett klart villkor är emellertid att delegationen måste tas emot av ordförande Kim Jong Il. Vi skall naturligtvis inte i vår kontakt med Nordkorea glömma bort nödvändigheten av att detta land tar upp de överträdelser mot de mänskliga rättigheterna som också bidrar till problemet med en dialog.
Jag kan rapportera att våra sydkoreanska vänner har insisterat kraftigt på ett initiativ från EU, och andra partner har visat allmän uppmuntran. Tidsplaneringen för ett sådant besök kan emellertid enbart beslutas efter noggrann överläggning med de berörda parterna, och när vi är säkra på att vår delegation kommer att tas emot på den högsta nivån.
Vi måste uppriktigt sagt också förebygga en splittring mellan det internationella samfundets ansträngningar att bemöta de aktuella besluten från Nordkorea. Därför kan det finnas behov för ytterligare kontakt med våra närmaste allierade, och i detta fall i synnerhet Förenta staterna.
Kommissionen kommer regelbundet att informera parlamentet om situationens utveckling. Under tiden hoppas vi på parlamentets fortsatta och uppskattade stöd i våra ansträngningar för att skapa en sansad och konstruktiv attityd på alla sidor. Jag skulle vilja avsluta med att säga att världen inte är i akut behov av fler konflikter.
Herr talman! Jag har varit medförfattare till två resolutioner i tät följd, tillsammans med Jas Gawronski och Jacques Santer som är experter på detta mycket isolerade land. Nordkorea utgör en av de mest hotande humanitära kriser och militära krutdurkar på jorden. Nordkorea tillgriper nu, styrt av en egenkär och oavhängig diktator, Kim Jong Il, vars katastrofala stalinistiska ekonomiska politik har fått landet på knä, utpressning genom kärnkraft och farlig politisk balansgång med världssamhället, överträdande ramavtalet från 1994 och andra tidigare bindande internationella avtal.
Kim Jong Il har valt att dra sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen och att driva ut IAEA:s inspektörer, och han hotar med att reaktivera sitt kärnvapenprogram genom att koppla på Yongbyongs kärnkraftverk, skenbart för att framställa energi, men ingen låter sig luras av detta eftersom det för honom verkligen är en källa för plutonium avsett för kärnvapen.
Hellre än att ge sitt folk mat har han valt att hålla en miljon män beväpnade, med en omoralisk mångfaldighet av livsmedel och resurser till militären, oaktat civilbefolkningens lidanden - denna befolkning av vilka många håller på att ruttna i politiska omskolningsläger eller dö av svält. Nordkorea är fortfarande en misslyckad förbrytarstat som dessutom är mycket farlig. Man skulle kunna åstadkomma förödelse på Sydkorea, som man rent tekniskt fortfarande är i krig med, och man har 10 000 artilleripjäser inriktade på Seoul.
Jag förstår inte varför Sydkoreas avgående president uttalar sig så smickrande om sin motpart i Pyongyang. Jag antar att solskenspolitiken kräver ett mycket finkänsligt tillvägagångssätt gentemot en sådan underlig man som just har avvisat Sydkoreas särskilda sändebud, Lim, som i går återvände tomhänt från sin resa till nord. Vår så kallade allierade, Pakistan, behöver också tänka på konsekvenserna av sitt agerande i fråga om misstankarna om att man förser Nordkorea med teknik för anrikning av uran i utbyte mot bistånd med att utrusta sina långdistansrobotar av typen Ghauri-2 med kärnstridsspetsar genom att använda nordkoreanska Nodongrobotar. Många tvivlar redan på äktheten hos Pakistans åtaganden i sitt krig mot terrorism, och försvinnandet av förteckningen över Pakistans förbindelser med Nordkorea är oroande. Det finns också misstankar om att båda länderna bistår Iran med det hemliga programmet för spridning av vapen.
Det internationella samfundet måste sluta leden mot denna förbrytarstat och förhindra att den blir en kärnvapenspridare om den inte redan är det, inte enbart på grund av det hot man utgör mot Sydkorea och de 37 000 amerikanska trupperna där, utan också på grund av Sydkoreas civilbefolkning på 40 miljoner. Man har också en meritlista, utan tvekan förvärrad av den självförvållade fattigdomen, i fråga om vapenexport, inklusive massförstörelsevapen, till alla villiga köpare oaktat den fara som det utgör för säkerheten i världen.
I detta avseende har Kina och Ryssland, för ovanlighetens skull, en gemensam dagordning med Väst i fråga om att hindra en kapprustning med kärnvapen i regionen som snabbt skulle spridas till den södra delen av halvön och till Japan, med mycket farliga följder för hela världen.
EU måste bedöma situationen omsorgsfullt, och koncentrera sig på att ge humanitärt bistånd. Man måste emellertid också ge en mycket tydlig och stark signal till Nordkorea - som, ganska förvånande, lyssnar noggrant till våra uttalanden - att man inte kommer att tolerera utpressning med hjälp av kärnkraft i händelse av FN-sanktioner. EU måste också starkt avråda från vidare provokativa provsprängningar av ballistiska robotar över Japan, vilket hände för ett par år sedan, eller förflyttning av de förseglade förbrukade kärnbränslestavarna, som för närvarande finns i vattentankar, vilket skulle bevisa att de är mycket seriösa i sin avsikt att inleda produktion av plutoniumvapen.
Nordkorea kan inte fortsätta att driva en politik där man ignorerar FN:s kollektiva vilja, och man måste omedelbart sätta stopp för spridningen av kärnvapen.
Herr talman! När hela världen i dag har ögonen fästa på Irak och åhörarläktaren var fullsatt när vi talade om det nyss, är det sant att Nordkoreas attityd kanske är mer oroande och att landet verkligen utgör en fara.
Jag instämmer i stort sett med mina kolleger i PPE-DE i frågan. Nordkorea drar sig ur icke-spridningsavtalet om kärnvapen, vägrar att låta inspektörerna från Internationella atomenergiorganet göra kontroller och återupptar sitt kärnkraftsprogram. Och vad gör vi? Hotar vi dem med krig? Nej! Lyckligtvis inte, och jag är glad åt att vi är så förnuftiga.
Jag är helt i linje med förslaget till resolution. Jag skulle vilja betona tre punkter i den. Den första punkten gäller Pakistans roll i frågan. Pakistan är en av våra tänkta allierade, en allierad till USA, som bara genom att påstå sig bekämpa terrorismen också skulle kunna förse Nordkorea med anrikat uran, utan att vi oroar oss över det. För oss är detta fullständigt oacceptabelt och det måste påtalas.
Som en andra punkt vill jag välkomna beslutet från rådet och kommissionen att se också problemet med Nordkorea ur en humanitär synvinkel, utan att strypa det humanitära stödet, men också genom att försöka finna andra lösningar på det allvarliga problemet med energin i Nordkorea.
Den punkt som slutligen ligger oss varmast om hjärtat är sannolikt dialogen. Vi tycker att man snarast måste inleda en dialog mellan de sju stormakterna, dvs. Europeiska unionen, Förenta staterna, Japan, Ryssland, Kina, Nordkorea och Sydkorea, om frågor som gäller ekonomi, säkerhet och fred. Vi tror att det verkligen är denna väg med beslutsam dialog som kan leda till en lösning i frågan.
Herr talman! För bara två veckor sedan tillkännagav Nordkorea att man dragit sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen, i vilket man hade varit delaktig i 17 år. Detta beslut fattades i en atmosfär av internationell instabilitet, i synnerhet vad gäller massförstörelsevapen. Hotet av spridning av kärnvapen är allvarligt, och vi balanserar för tillfället på kanten av ett krig i Irak på grund av massförstörelsevapen i förbrytarstater.
Att Nordkorea har dragit sig ur fördraget är inte enbart ett hot mot regional stabilitet. Ett destabiliserande av den koreanska halvön skulle få mer långtgående följder. Även grannar i länder långt därifrån har ett intresse av att få Nordkorea att ändra sig. Förutom brist på respekt för internationell säkerhet visar Nordkoreas beslut också på total likgiltighet för befolkningens välmående, denna befolkning som redan har gjorts fattig. Det mänskliga lidandet i Nordkorea är ofantligt. Varje mänsklig rättighet kränks, inklusive den mest grundläggande av alla: rätten att leva.
Under de senaste åtta åren har mer än två miljoner människor dött av svält i Nordkorea. Fler kommer att gå samma öde till mötes om biståndsgivare känner sig tvingade att begränsa stödet som en direkt följd av att Nordkorea dragit sig ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen. En samlad ansträngning av regionala partner och internationella organisationer är det bästa sättet att nå framsteg. Kina, Japan och Sydkorea borde tillsammans med Förenta nationerna, EU och Förenta staterna söka en lösning. Den senaste tidens återupptagande av samtal mellan Nord- och Sydkorea visar att en dialog är möjlig.
Vissa grupper här har arbetat på att lägga fram en gemensam resolution, där man uttrycker en reaktion på den nuvarande situationen i Nordkorea. Tillsammans delar vi åsikten att den nordkoreanska hållningen är ohållbar. Förutom fördömelse och naturligtvis kraven på förändring har vi betonat nödvändigheten av en dialog och upprepat vår ståndpunkt i fråga om mänskliga rättigheter. Nordkorea måste ändra sitt beslut av hänsyn till såväl regional och internationell stabilitet som till sitt eget folk. Vi ger med vår gemensamma resolution en tydlig signal från den stora majoriteten av parlamentet som fördömer den nuvarande situationen och tillståndet i Nordkorea, men samtidigt föreslår vi ett tillvägagångssätt som, med tillräckligt engagemang, skulle kunna avhjälpa problemet.
Herr talman! Förenta staternas president Bush stämplade Nordkorea som en del av ?ondskans axel? tillsammans med Irak och Iran. Dessa obetänksamma ord fick bevisligen Nordkorea att tro att de fanns på presidentens åtgärdslista. Spridningen av kärnvapen i östra Asien utgör en skrämmande utsikt. Detta är eventuellt en mycket allvarligare konflikt än den i Irak. Redan i oktober förra året förde Nordkoreas regering enligt vad som påstås ett hemligt program för anrikning av uran, i grov överträdelse mot KEDO-avtalet. I december drog sig Nordkorea ur fördraget om icke-spridning av kärnvapen, drev ut Internationella atomenergiorganets vapeninspektörer och tillkännagav att man skulle reaktivera en kärnkraftsreaktor och upparbetningsanläggning med framställning av kvalitetsdelar till vapen.
Jag anser emellertid att KEDO var dåligt utformat från början, eftersom man varken tog hänsyn till Nordkoreas akuta energibehov eller tillhandahöll teknik som kunde anpassas till landets infrastruktur. Utvecklingen i programmet för anrikning av uran ledde till att Europaparlamentet i oktober förra året frös EU:s bidrag på 20 miljoner euro till KEDO för 2003, och att Förenta staternas regering stoppade sina oljeleveranser till Nordkorea som står i KEDO-avtalet. Det är obegripligt att kommissionär Patten nu kunde komma till Europaparlamentet och, som han själv erkände, begära pengar från EU-medel till överföring av kärnkraft. Även om han försäkrar den här kammaren att finansieringen kommer att användas till KEDO:s icke-nukleära komponenter är överföringen av sådan teknik nu så uppenbart farlig att en total granskning av KEDO, och radering av all överföring av kärnkraftsteknik, är nödvändig.
Jag skulle vilja be kommissionen att ge respons på just den här punkten och att försäkra att pengarna kommer att gå till att tillhandahålla ren energi från Nordkoreas elkraftverk genom att rekonstruera dess gamla traditionella energikraftverk för att göra dem effektiva, och genom att bidra till den föreslagna gasledningen från Irkutsk, samt att utveckla de goda möjligheterna i Korea för vind- och solkraft och biomassa och geotermi.
Herr talman! Hela världen hyllar ?Sonen av det 21:a århundradet?. ?Den store ledarens? uppföljare. Han behöver bara hota så kommer regeringschefer bugande för att be om eftergifter. Det är den bild som miljoner nordkoreaner får sig till livs av sin enväldige furste.
Hur skall man hitta ett klokt svar på det verkliga hotet från denna tyranniska solkung? De regionala ledarna verkar inte ha den makt, den vilja eller de möjligheter som krävs för att bli av med det nordkoreanska hotet. Å andra sidan kan man inte kräva av amerikanerna att de löser det här problemet ensamma. Säkerhetsrådet är i det här avseendet rätt organ att agera. Under kapitel 7 i stadgan skall rådet anta en resolution, i vilken mycket tydliga steg anges på vägen mot en nedtrappning av den här farliga konflikten.
Det första målet för EU-delegationen till Pyongyang måste därför vara att få igång samtalen med FN och inte i första hand med Förenta staterna.
Herr talman! Det gläder mig att kunna konstatera att när det gäller frågan om Nordkorea har såväl länderna i Europeiska unionen som Europaparlamentet haft lättare att komma fram till en gemensam ståndpunkt än det gällde Irak. Detta tror jag visar att den fara som kommer från Korea för den globala säkerheten upplevs som allvarligare, verkligare, och för övrigt har såväl kommissionär Patten som den höge representanten Solana understrukit detta i dag på eftermiddagen. I Korea är naturligtvis ett militärt ingripande för att förstöra kärnkraftsanläggningar uteslutet. I sin redogörelse för de fakta som vi som sysslar med dessa problem känner väl till, talade kommissionären om en eventuell amerikansk attack. Jag tror att detta är fullkomligt uteslutet: det skulle innebära risk för ett krig, kanske även ett kärnvapenkrig, på den koreanska halvön. Till skillnad från Irak är med andra ord den enda tänkbara vägen här den fredliga, och den kan utformas på två olika sätt: för det första en isolering av Nordkorea, för det andra diplomati, försök att skapa en dialog. Förenta staterna, som i krisens inledning var för en isolering, verkar nu luta mer åt en dialog. I denna fråga tror jag vi även är överens med de kolleger som var här för ett tag sedan och som nu har lämnat kammaren med plakat där det stod ?Nej till kriget?. Det de inte inser är att när de gör detta, gör de kriget mer sannolikt. Varje initiativ som stöder Saddams teser gör honom omedgörligare och mer motvillig att ge efter för våra krav, våra påtryckningar.
När det gäller förhandlingarna med Nordkorea måste vi undvika två misstag: för det första att falla i Pyongyangs fälla. Nordkorea kommer att försöka slå in en kil mellan Förenta staterna och Sydkorea, en operation som underlättas av det faktum att förbindelserna mellan nord och syd på länge inte har varit så goda som nu. Den avgående presidenten har till exempel förklarat att Kim Jung Il är en mycket intelligent person. Men att döma av vart han har lett sitt land och hur hans folk lever skulle man kunna tro motsatsen. För det andra får vi akta oss så att inte andra länder, andra potentiella diktatorer, som Kim Jong Il - och det finns gott om dem - tror att det räcker att kränka ickespridningsavtalet för att kompenseras från FN med hjälp och bidrag. I förhandlingarna med Nordkorea finns det därför två oavvisliga villkor. För det första kan vi inte tolerera förekomsten av militära kärnenergiprogram i de länderna. För det andra måste alla avtal innehålla mycket stränga och omfattande kontrollåtgärder för att för att undvika att man åter en gång blir lurad av Nordkorea. Därför skulle det vara mycket användbart med en konferens på initiativ av Europeiska unionen, som vi föreslår i vår gemensamma resolution.
(Applåder)
herr talman! I min egenskap av ordförande i ad hoc-delegationen för Nordkorea känner jag mig givetvis chockad över Nordkoreas attityd när de efter att ha skrivit under på solskenspolitiken, som inspirerats av president Kim Dae Jung och stötts av Europeiska unionen, frångått sina internationella åtaganden genom att dra sig ur icke-spridningsavtalet och utvisa inspektörerna från Internationella atomenergiorganet. Vi fördömer bestämt Nordkoreas beslut, liksom beslutet från Pakistans regering som tillhandahåller teknik för anrikning av uran. Vi erinrar däremot om att vår politik alltid har syftat till och huvudsakligen syftar till att främja fred, stabilitet och ekonomisk utveckling i regionen.
Om Nordkorea skall instämma i dessa målsättningar ber vi enträget parterna i fråga att inleda en konstruktiv dialog. För att villkoren för denna dialog skall vara uppfyllda tror jag det är grundläggande att Nordkorea förklarar sig villigt att fullständigt uppfylla sina skyldigheter enligt de internationella fördragen, och att landet återvänder till den väg som det själv stakade ut för två år sedan. Jag instämmer fullständigt i rådets och kommissionens förslag som syftar till att fortsätta det humanitära biståndet, och tillhandahålla det tekniska stöd som krävs för att utnyttja kolgruvorna så att landet kan få den energi som det så grymt saknar. Det är för övrigt ett viktigt incitament för att lägga ned kärnkraftsprogrammet.
Allt detta är tydliga tecken på att det internationella samfundet inte avser att isolera eller marginalisera Nordkorea. Tvärtom, det är Nordkorea som måste förstå vårt budskap.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag
Nästa punkt på föredragningslistan är rådets och kommissionens uttalanden om FN:s kommission för de mänskliga rättigheternas 59:e möte (Genève, den 17 mars - 25 april 2003).
Herr talman, herr kommissionär, ärade parlamentsledamöter, mina damer och herrar! Det gläder mig att få detta tillfälle att meddela er om hur kommissionen förbereder sig för mötet för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter.
Ett av det grekiska ordförandeskapets mål är att gradvis stärka dialogen om de mänskliga rättigheterna mellan Europaparlamentet och rådet. De slutsatser som antogs av rådet den 10 december 2002 omfattar rekommendationer om närmare samarbete mellan oss, i en satsning på att Europas politik på området för de mänskliga rättigheterna skall bli mer öppen och insynsvänlig, och jag skulle vilja ange huvuddragen i de grundläggande principerna i den här politiken och forma unionens övergripande tillvägagångssätt i fråga om det vi alla är överens om är en oerhört viktig och känslig fråga. Den 25 juni 2001 bekräftade rådet sina åtaganden att främja den europeiska politiken på området för mänskliga rättigheter och området för demokratisering i tredje länder och tillkännagav en rad grundläggande principer som är utformade för att uppnå en mer trovärdig, sammanhängande och konsekvent politik för mänskliga rättigheter och demokrati. Vi är i behov av överensstämmelse mellan gemenskapsåtgärder och den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken liksom utvecklingspolitiken genom nära samarbete och samordning mellan Europeiska unionens behöriga organ. Vi måste integrera de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna på alla EU:s politikområden och i alla dess åtgärder. Vi är i behov av större öppenhet i vår politik på områdena för mänskliga rättigheter och demokrati genom en mer intensiv dialog med Europaparlamentet och det civila samhället, och vi är i behov av regelbunden identifiering och granskning av prioriterade åtgärder vid genomförandet av denna politik.
Europeiska unionen har en lång historia och har lyckats skapa ett område av rättssäkerhet och okränkbara friheter som vi med rätta är stolta över. Vårt mål vid den kommande regeringskonferensen är att införliva gemenskapens kodifierade regelverk om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, som ingår i den europeiska stadgan, i fördragen. Vi hoppas att detta kommer att uppfylla våra medborgares förväntningar och höja skyddet av dem. Ju klarare och tydligare vår absoluta respekt för de mänskliga rättigheterna inom unionen är desto mer trovärdig och övertygande kommer vår utrikespolitik att bli i dessa frågor, och vi kommer att få möjlighet till att mer effektivt kräva att alla medlemmar i det internationella samfundet efterlever - om inte alla så i varje fall de grundläggande - principerna och värderingarna som ger människan och samhället värdighet. Som ni vet är de huvudsakliga åtgärderna i vår strategi att avskaffa dödsstraffet och tortyren, att bekämpa diskrimineringen av kvinnor och att skydda barn från utnyttjande. Respekt för dessa principer måste prägla alla aspekter i unionens utrikespolitik, även om det skulle innebära att behöva betala ett ekonomiskt eller politiskt pris. Denna strategi kommer att garantera oss trovärdighet.
Mina damer och herrar! Innan jag går in i detalj på förberedelserna för mötet i Genève skulle jag kort vilja meddela resultaten från förra årets möte för att ge er en uppfattning om de utmaningar som vi står inför i mars och april. Som ni vet var förra året en ansträngande tid, delvis beroende på sammansättningen av kommissionen, där somliga av ledamöterna har en dålig meritlista i fråga om mänskliga rättigheter. Det var också första gången som Förenta staterna var frånvarande från kommissionen för mänskliga rättigheter, och Mellanöstern dominerade diskussionerna och överskuggade alla andra initiativ. Europeiska förslag beträffande Iran, Tjetjenien och Zimbabwe fick avslag för första gången i kommissionens historia. Jag bör påpeka att sammansättningen av kommissionen, med undantag för Förenta staternas återkomst, är mer eller mindre densamma som förra året. Jag vill också påpeka att det sätt på vilket kommissionen för de mänskliga rättigheterna fungerar återspeglar de komplicerade och svåra maktkamper som vi måste arbeta med. Detta stod klart efter förra årets val inom kommissionen, då Europeiska unionens lugnande och stabiliserande roll visade värdet av ett nyktert men pragmatiskt europeiskt förhållningssätt som löser upp spänningen och förhindrar en smärtsam och farlig återvändsgränd. Vi får inte heller glömma att den här situationen kan kompliceras i den närmaste framtiden genom möjligheten till ensidigt ingripande i Irak, den allt sämre situationen i Mellanöstern och det möjliga återuppväckandet av terrorismen som förvärras av motstridande argument från alla de inblandade styrkorna när de försöker att vältra över ansvaret från den ena sidan till den andra.
Mina damer och herrar! Jag skulle med tanke på detta allmänna läge vilja säga ett par ord om hur rådet för närvarande förbereder sig för det här mötet. Rådsarbetsgruppen för mänskliga rättigheter (COHOM) organiserade för två veckor sedan sitt första tvådagarsmöte om förberedelser för kommissionens arbete. Delegater från de olika geografiska arbetsgrupperna bjöds in till detta möte för en presentation av detta års prioriteter. COHOM har med hjälp av tjänstemän i ledande ställning redan lyckats fastställa vilka länder som är villiga att enas om ett åtgärdspaket. Man har också fastställt vilka länder som är i behov av vidare diskussion, närmande och information och har uppmanat cheferna för gemenskapens representation i dessa länder att lägga fram rapporter. Jag vill understryka att man inte har fattat några slutgiltiga beslut - och följaktligen inte tagit några initiativ. Arbetsgruppen COHOM skall besluta om så många frågor som möjligt vid sitt möte den 5 februari, och alla påfallande ömtåliga frågor kommer att diskuteras i utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och, där så är nödvändigt, tas upp i rådet. Den här debatten startade vid helt rätt tidpunkt, för vid COHOM:s möte den 5 februari kommer man att kunna ta era idéer och kommentarer i betraktande.
Jag kan emellertid meddela att man i arbetsgruppen redan preliminärt har kommit överens om att unionen skall rösta för punkt 9 på dagordningen om de fem länderna Sudan, Demokratiska republiken Kongo, Irak, Myanmar och de israeliska bosättningarna i de ockuperade områdena. Europeiska unionen föreslår samtidigt att delar av sydöstra Europa skall flyttas från punkt 9 till punkt 19 på dagordningen, så att de kan ta del av rådgivning och tekniskt kunnande inom sektorn för mänskliga rättigheter.
Mina damer och herrar! Jag har medvetet låtit bli att gå in på alla Europeiska unionens nuvarande åtgärder på det här området. Unionens traditionella rapport om situationen för mänskliga rättigheter i olika delar av världen kommer att täcka de länder som ger anledning till oro. Ett utkast är redan på gång och vi anstränger oss för att ge denna rapport vikt genom att täcka omkring 20-30 länder. Även här kommer Europaparlamentets åsikter om de länder som vi måste stödja att vara väsentliga. Vad gäller tematiska beslut kommer de slutgiltiga besluten också att fattas i februari. Det jag kan tala om för er är att man redan håller på att utarbeta förslag om dödsstraffet och barnens rättigheter. Till sist håller man också på att utarbeta stödförklaringar för frågor som har hög prioritet i Europeiska unionen, såsom rasism, sexuell diskriminering, främlingsfientlighet, kvinnors rättigheter och slaveri i modern form, och man stöder och uppmuntrar personliga och kollektiva initiativ av alla slag för att skydda de mänskliga rättigheterna. Detta är bara ett fåtal exempel, men jag tror att jag har gett er insyn i Europeiska unionens åtaganden och förväntningar inför mötet för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter i Genève.
Innan jag avslutar skulle jag vilja framföra en kommentar om en särskild fråga som prioriteras av det grekiska ordförandeskapet, och det är vikten av ett organiserat förhållningssätt till vågorna av olagliga invandrare som väller in i Europa. Vi anser att detta också kommer att bidra till bekämpandet av allvarliga brott och överträdelser mot de mänskliga rättigheterna såsom slaveri, prostitution och sådant som ofta innebär total likgiltighet för mänskligt liv. Ordförandeskapet anser att vi måste göra någonting åt invandrares och flyktingars sociala rättigheter inom unionen, utöver frågor inom den tredje pelaren som har att göra med detta, för att skydda dessa människors mänskliga rättigheter.
Slutligen måste jag påpeka, i synnerhet då läget är som i dag, att unionen måste finna den rätta balansen mellan säkerhet och obehindrat utövande av människors rättigheter, mellan samarbete och press, mellan kontroll och skydd, mellan andras krav och vad som gäller för våra medlemmar. Det är en svår uppgift, men det är det enda sättet. När detta är sagt välkomnar rådet ikraftträdandet av stadgan om Internationella brottmålsdomstolen som, enligt vår uppfattning, kommer att bidra stort till att skydda mänskliga rättigheter och grundläggande friheter.
Herr talman! Jag välkomnar tillfället att ge respons på parlamentets resolutioner om den kommande sessionen för Förenta nationernas kommission för mänskliga rättigheter, och det tydliga tillkännagivandet av vilka länder och teman som parlamentet prioriterar inför denna session.
Eleanor Roosevelt valdes enhälligt till den första ordföranden för FN:s kommission för mänskliga rättigheter 1946, som fick i uppdrag att utarbeta den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter. Hon kan mycket väl ha vänt sig i sin grav med anledning av de aktuella händelserna i Genève. Valet av ett libanesiskt ordförandeskap för det FN-organ som har det huvudsakliga ansvaret för mänskliga rättigheter har med rätta väckt förundran. Resultatet kan helt enkelt bero på att valet av enskilda personer till kommissionen för mänskliga rättigheter baseras på nominering av regionala grupper: det var Afrikas tur att nominera, och de valde en person från Libyen. Den slutna omröstning som utlystes på begäran av Förenta staterna ledde till att sju av EU:s medlemsstater gemensamt lade ned sina röster i kommissionen för mänskliga rättigheter. Den starka oron hos många i det internationella samfundet, inklusive EU, har med rätta uttryckts i vad som är ett kraftigt slag mot trovärdigheten hos kommissionen för de mänskliga rättigheterna. Resultatet av det nya ordförandeskapet kommer otvivelaktigt att granskas noggrant. Tiden är inne för EU att fokusera på de initiativ som man skall ta vid den 59:e sessionen. De utmaningar som EU står inför utgör bestämt en tung uppgift.
Vid den 58:e sessionen förra året såg vi kommissionen för mänskliga rättigheter rösta ned EU:s initiativ i fråga om Zimbabwe, Tjetjenien och Iran. Dessa resultat ledde till en våg av självrannsakan hos EU angående hur man skulle kunna förbättra möjligheterna för sina landsresolutioner och tematiska resolutioner. Vid FN:s generalförsamling - en tredje kommitté i New York - genomfördes flera förnyelser av ordförandeskapet: tidigare förberedelse av förslag, mer kortfattade resolutioner och förbättrad arbetsfördelning mellan EU-partner. Dessa är viktiga åtgärder, eftersom de frigör för lobbyverksamhet - ett diplomatiskt grundläggande arbete kan, naturligtvis, göra hela skillnaden mellan misslyckande och framgång.
Det är sant att EU kommer att behöva all diplomatisk finess man kan uppbåda i Genève, när man konfronteras med en samling av medlemmar från Centrum för de mänskliga rättigheterna med dåliga resultat i fråga om mänskliga rättigheter, av vilka många motsätter sig den lagliga rätten att lägga fram landsresolutioner. EU har med rätta försvarat behovet av landsresolutioner vid sidan av tematiska resolutioner. I många fall utgör dessa resolutioner grunden för mandaten för särskilda företrädare och föredraganden som, med tillstånd från landet i fråga, vill belysa de svårigheter i fråga om de mänskliga rättigheterna som kräver uppmärksamhet. Detta konstruktiva system hyllas inte av den stora majoriteten av det internationella samfundet. Mer än 150 stater vägrar att utfärda en stående invitation till FN:s särskilda mekanismer.
Jag vill tillägga att det mot bakgrund av detta är intressant att notera att de afrikanska nationerna har gått med på att Afrikanska unionen skall organisera ett granskningsarbete som, trots att den är mer bristfällig och annorlunda än den här, ändå utgör ett steg mot en situation där någon sorts kollektiv mätning av verkställande på dessa områden verkligen utförs.
Att bestämma vilka länder som skall bli föremål för EU:s åtgärder inom kommissionen för mänskliga rättigheter är otvivelaktigt en svår process. EU har försökt att utveckla strategin under detta år, genom att rådets arbetsgrupp för mänskliga rättigheter har sonderat terrängen bland alla relevanta geografiska arbetsgrupper inom rådet i fråga om vilka länder som i högst grad bör uppmärksammas.
Man har beslutat att diskussionerna skall återupptas vid COHOM:s sammanträde den 5 februari 2003. Det bör understrykas att EU inte har tagit några slutgiltiga beslut, men man har nått en preliminär överenskommelse om initiativ i fråga om Demokratiska republiken Kongo, Sudan, de israeliska bosättningarna, Myanmar och Irak, och andra länder förblir under övervägande.
Europaparlamentets resolution om prioriteter för kommissionen för mänskliga rättigheter kommer att utgöra ett viktigt bidrag till denna debatt, liksom de icke-statliga organisationernas presentation av prioriteter vid kommande session för kontaktgruppen ?Mänskliga rättigheter?.
EU:s inställning till Iran och Kina vid kommissionen för mänskliga rättigheter kommer helt klart att väcka stort intresse. EU för dialoger om mänskliga rättigheter med båda dessa länder, med som huvudsakligt mål att uppnå konkreta framsteg i praktiken. Det är anledningen till att vi har utformat en uppsättning tydliga riktmärken för att kunna mäta resultat. Som EU:s riktlinjer för dialoger om mänskliga rättigheter klargör, och som vi har gjort helt klart för den iranska regeringen, hindrar sådana dialoger inte på något sätt att resolutioner läggs fram i internationella sammanhang för mänskliga rättigheter. Det beslutet måste fattas på grundval av vår bedömning av situationen för mänskliga rättigheter i praktiken.
Samtidigt kan EU:s beslut om en resolution dock inte skiljas ifrån en bedömning av möjligheterna till framsteg inom ramen för dialogen. Inför den första dialogrundan med Iran är bedömningen försiktigt positiv. Under det att den särskilda rapportören för Iran, Maurice Copithorne, behörighet försvinner med förkastandet av EU:s resolution vid den 58:e kommissionen för mänskliga rättigheter, utfärdade Iran förra året en stående invitation till FN:s särskilda rapportörer, och man har tillkännagivit att man kommer att godta fyra besök av FN:s särskilda rapportörer under det här året. Det är värt att notera att Copithorne inte tilläts sätta sin fot i landet för att fullgöra sin behörighet, vilket visar att resolutioner, inför ett tredje lands omedgörlighet, inte alltid säkrar de framsteg som de syftat till.
Efter ett års frånvaro återvänder Förenta staterna som medlem till kommissionen för mänskliga rättigheter. Det är viktigt för EU och Förenta staterna att fortsätta sträva efter sina gemensamma intressen i att främja mänskliga rättigheter i det ofta fientliga klimatet inom kommissionen för mänskliga rättigheter. Det är sant att det finns flera frågor där Förenta staterna och EU inte är överens, inberäknat sådana grundläggande förslag som det fakultativa protokollet till konventionen mot tortyr och Internationella brottmålsdomstolen. Dessa oenigheter bör varken skylas på ett konstlat sätt eller tillåtas hindra meningsfullt samarbete.
Det är anledningen till att EU och Förenta staterna har inlett regelbundna informativa samråd om mänskliga rättigheter, vilket kompletterar den befintliga trojkan för mänskliga rättigheter och inkluderar granskning av det språk som används i våra respektive resolutioner och tanken bakom våra strategier. Nästa samråd har planerats till den 6 februari 2003.
Slutligen välkomnar jag Europaparlamentets avsikt att sända en delegation till den 59:e kommissionen för mänskliga rättigheter efter förra årets framgångsrika besök, som gav tillfälle till produktivt utbyte mellan EU:s delegationschefer och kommissionens delegation i Genève.
Ärade ledamöter! Jag måste meddela att vi har tidsbrist och vi måste följaktligen vara noga med hur vi utnyttjar den tid vi har på oss. Jag vill helst undvika att behöva ingripa och ber er därför att vara disciplinerade.
Herr talman! För att spara tid skulle ni kanske bara vilja ge ordet till personer som är närvarande i kammaren under inledningen och som också är beredda att lyssna till svaret. Då skulle ni kanske ha mindre problem med talartiden och då skulle också kammaren vara bättre befolkad. Jag skäms nämligen å mina kollegers vägnar för att de inte är här för att lyssna till rådets ordförande och till kommissionären.
Herr talman, mina damer och herrar! Frågan om de mänskliga rättigheterna är ju något som i stor utsträckning enar de politiska familjerna här i Europaparlamentet. Därför hade vi inte heller några stora problem med att enas om en gemensam resolution som förberedelse till det 59:e sammanträdet med FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. När vi förbereder detta 59:e sammanträde är vi naturligtvis medvetna om svårigheterna med att inom FN:s ram komma fram till substantiella resultat. Det har ju delvis redan illustrerats av rådet och kommissionen.
Men man bör inte försvåra situationen för FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna genom att redan i år anförtro ordförandeskapet åt Libyen. Jag finner det särskilt pinsamt att det också möjliggjorts genom att Europeiska unionen lagt ned sin röst. Jag vet att det var en överenskommelse med de afrikanska staterna, men för att undvika en sådan nominering bör man kanske ägna sig lite intensivare åt den kontinenten med tanke på de mänskliga rättigheterna, och inte först när det handlar om schackrande om tjänster och ståndpunkter i FN:s korridorer. Jag har ju hört vad rådets företrädare sade. Han citerade de vackra förklaringarna från juni 2001. Denna vecka upplevde vi i allmänna rådet hur det snarare slutade i sin motsats i fråga om t.ex. Zimbabwe. Man kunde nämligen inte enas. Människorättsaspekter spelade där uppenbarligen mindre roll än ekonomiska frågor.
För övrigt anser jag att det är viktigt att efter sammanträdets slut också en öppen utfrågning från rådets och kommissionens sida äger rum här i Europaparlamentet - och det skall ske snarast efter sammanträdet. Det är relativt liten mening med om jag får en återblick på det senaste sammanträdet nu; jag hade gärna velat höra det efter sammanträdets slut. Europaparlamentet och allmänheten har rätt att få veta hur och varför de båda aktörerna rådet och kommissionen här agerade i FN:s kommission.
Men det gläder mig också om det kommer till stånd en dialog om de mänskliga rättigheterna med ett land, och kommissionären nämnde i detta sammanhang även Iran. Jag är föredragande för detta land, och därför välkomnar jag det. Allvaret i en sådan dialog borde emellertid då också stödjas av Iran genom att landet samarbetar med Förenta nationerna. Jag har just hört en del positivt av kommissionären. Jag hoppas att vi kan genomföra det på så vis. Vi har lämnat in ett ändringsförslag, enligt vilket vi gärna formellt skulle ha utnämnt en efterträdare till Copithorne, och jag hoppas att Iran då också är berett att samarbeta med honom.
Vi har i denna resolution redan nämnt några länder för att illustrera obestridliga brister när det gäller de mänskliga rättigheterna. Men inom PPE-DE anser vi att denna resolution inte är ägnad att illustrera hela dimensionen av samtliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna, exempelvis genom att illustrera en mängd enstaka fall med enstaka siffror. Vi kommer därför att avvisa ifrågavarande ändringsförslag, inte av innehållsmässiga utan av systematiska orsaker.
Herr talman! Först och främst skulle jag vilja uttrycka min uppskattning av den förra talarens uttalanden om en rapport från rådet och kommissionen till följd av utfrågningen i FN. Jag anser att det skulle vara mycket välkommet, och det säger jag som en delegat som har deltagit vid de tre föregående sessionerna.
Vi erkänner betydelsen av FN:s kommission som ett forum för verklig förändring, men vi anser att rådet, parlamentet och kommissionen måste agera tillsammans om vi skall kunna uppnå våra verkliga målsättningar. Man beklagade naturligtvis bristen på sammanhållning mellan EU:s medlemsstater och den så kallade västerländska gruppen förra året, och vi har större förhoppningar inför det här året.
Vi måste erkänna den grundläggande betydelsen av Romstadgan om Internationella brottmålsdomstolen, och vi uppmanar EU:s ordförandeskap att ta upp denna viktiga fråga. Man bör också ta itu med den viktiga frågan om avskaffandet av dödsstraffet och, återigen, uppmanar vi EU att stödja en resolution som inbjuder alla stater att presentera ett moratorium för avrättningar som har som mål att helt avskaffa dödsstraffet, och vi upprepar vår uppmaning till Förenta staterna, Kina, Saudiarabien, Kongo, Iran och andra stater att omedelbart stoppa alla avrättningar.
Men låt mig övergå till dem vilkas rättigheter ibland glöms bort, nämligen kvinnorna, barnen, minoriteterna, de homosexuella och könsöverskridarna som utsätts för omänsklig och förnedrande behandling enbart på grund av vilka de är. Fallet med de 52 homosexuella i Kairo i Egypten är fortfarande olöst efter mer än 18 månader, och ännu fler människor har arresterats för påstådd homosexualitet. Klagomålen från de tre brittiska männen, Nesbitt, Nawaz och Pankhurst, som har framfört allvarliga beskyllningar om övergrepp, har ännu inte utretts.
Jag instämmer med rådet i att vi måste vara konsekventa i vår tillämpning och i vår strategi, och vi måste vara beslutsamma när det gäller att sätta stopp för brott mot de mänskliga rättigheterna var de än begås. I de fall där det finns associeringsavtal och klausuler om mänskliga rättigheter skall vi inte tveka att kritisera de länder som inte upprätthåller mänskliga rättigheter och, där så är nödvändigt, upphäva sådana avtal.
Herr talman! Har de som kränker de mänskliga rättigheterna mycket att frukta, och offren mycket att förvänta sig av FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna? Det verkar inte så. Det viktigaste forumet i världen brister fortfarande alldeles för mycket: det är inte allvaret i kränkningarna som är den avgörande faktorn utan förmågan att mobilisera politiskt stöd. Vissa länder lyckas alltid undgå att dömas och därigenom uppstår en snedvriden bild av människorättssituationen i världen, och kommissionens legitimitet angrips. Ordförandeskapet, genom en notorisk kränkare av de mänskliga rättigheterna som Libyen, är tyvärr ett exempel på det. Det är hög tid för reformer som förhindrar denna typ av oönskad utveckling.
Europeiska unionen kan spela en större roll i FN:s kommission om den är väl förberedd och det i god tid, uttalar sig enhälligt, visar uthärdningsförmåga och mod, kort sagt beter sig annorlunda än förra året. Att Europa avstod från att rösta om det libyska ordförandeskapet, hur taktiskt avsett det än var, är ett svaghetstecken och skapar oklarhet angående den europeiska ståndpunkten. För att skapa maximal tyngd måste så mycket som möjligt avstämmas mot Förenta staterna. Jag förstår att det också sker. För min grupp är det av stor betydelse att Europeiska unionen främst anstränger sig med avseende på resolutionerna om slaveri, straffrihet, tortyr, de omänskliga shariatolkningarna, diskriminering av kvinnor, religionsfrihet, de lokala befolkningsgruppernas situation och absolut även skyddet av människorättsaktivister. Vi fäster stor vikt vid resolutionerna om de 17 länderna, i vilka Irak, Iran, Myanmar, Sudan, Saudiarabien, Kina, Ryssland och Colombia särskilt nämns. Ett urval är oundvikligt men det betyder absolut inte att alla länder som inte nämnts går fria. Jag ber om särskild uppmärksamhet för förnyelse av mandatet för den särskilda rapportören för Iran, förstärkning av den höge kommissariens ställning i Colombia och särskilda rapportörers tillträde till Tjetjenien.
Europeiska unionen måste integrera resultaten från Genève i sin politik och ta med dem i den politiska dialogen med de berörda länderna. I egenskap av föredragande om mänskliga rättigheter i parlamentet i år säger jag: låt Europeiska unionen göra allt för att återupprätta inflytandet från FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna. Vi klarar oss inte utan den, det finns inget alternativ. Ett möte kan dock bara bli framgångsrikt om det fruktas av de som kränker och bejublas av offren.
Herr talman! Jag älskar kritik och det smärtar mig att nu ha drabbats av pessimism när det gäller framtiden för denna värld. Bortom våra välljudande principdeklarationer drabbar kränkningarna av de mänskliga rättigheterna många, många länder: Tjetjenien, Kina, de afrikanska länderna i krig, Israel, Förenta staterna med dödsstraffet, etc. Ansvaret åligger inte bara den som kränker dessa rättigheter, utan även den som ser på och inte ingriper för en effektiv tillämpning av internationell rätt. I det avseendet bedrivs UNHCR:s arbete ofta utan att regeringarna intresserar sig, och våra rekommendationer förblir bara döda bokstäver. Jag känner, liksom många av er, indignation över hur de grundläggande mänskliga rättigheterna - rätten till liv, frihet, tanke och fri rörlighet - undertrycks även i länder som säger sig vara demokratiska. Och i dag kränks och dödas människor i namn av kriget mot terrorismen, som man visserligen måste bekämpa, och jag tänker på massakern i Mazar-e Sharif.
Jag skulle vilja att vi i mars fattade ett beslut som kunde förmå till exempel Israel att åtminstone respektera Genèvekonventionen, eftersom man undertecknat den, även om man inte respekterar FN:s resolutioner om att avsluta den militära ockupationen. Kollektiva bestraffningar, förstörelse av hus, skolor, sjukhus, fabriker, affärer, olivträd som rycks up med rötterna, godtyckliga arresteringar, tortyr, olagliga avrättningar, vandalism och stölder från de israeliska soldaterna sida, som jag själv fick bevittna i Ramallah, är den tragiska dagliga verkligheten i Palestina, liksom attackerna mot civilpersoner i Israel. 350 palestinska barn har dödats under de senaste två åren och 80 israeliska barn, oskyldiga offer som betalar för vår passivitet. Vi har en möjlighet att handla, men vi använder ofta olika vikter och två måttstockar: det är allianserna och inte våra värderingar som räknas. Europa bygger på demokrati och rättsstatens principer. Om vi inte är konsekventa, framför allt på det europeiska området och använder alla våra resurser, bland annat upphävandet av associeringsavtalen med länder som uppenbarligen kränker de mänskliga rättigheterna, vilken blir då vår trovärdighet som främjare av dessa rättigheter i FN? Det är nödvändigt med adekvata ekonomiska och mänskliga resurser till UNHCR, resurser som medger en större effektivitet. I konferensen i mars måste vi fatta konkreta beslut, till exempel att skicka en fredsstyrka till det palestinska territoriet till skydd för civilbefolkningen. Vi kan inte tillåta att Israel blockerar och till och med beskjuter humanitära delegationer.
Den resolution som vi skall rösta om innehåller prioriteringar och löften - till exempel en fungerande internationell domstol, övervakning av rättigheter i Iran och samarbete mellan institutionerna med stöd från civilsamhällets icke-statliga organisation - effektiva och viktiga när det gäller att förstärka utbildningen om och respekten för mänskliga rättigheter och demokrati.
Herr talman! Genève innebär sanningens minut för oss. Där vägs återigen vår förmåga eller oförmåga att tillsammans försvara demokrati, rättsstat och mänskliga rättigheter i en värld där situationen för de mänskliga rättigheterna märkbart försämrats och där den allmänna politiska stämningen håller på att brutaliseras på ett oroväckande sätt.
Den tillspetsade krisen i Irak fick medlemsstaterna att tillämpa förfarandet som beskrivs i artikel 19 i Fördraget om Europeiska unionen i FN:s säkerhetsråd. På lång sikt är det ännu viktigare att i enlighet med artiklarna 19 och 20 aktivt intensifiera samarbetet när det gäller mänskliga rättigheter såväl inom FN som i andra internationella forum. Vi kan inte göra detta om vi förlorar vår möjlighet att framträda unisont. Vi har ingen trovärdig front och vi, det gamla Europa, blir utan den moraliska auktoritet som behövs. Då kan vi inte heller förvänta oss att våra egna medborgare och icke-statliga organisationer skall ta oss på allvar.
Herr talman! Låt mig rikta rådets och kommissionens uppmärksamhet på vissa frågor, vissa ärenden som har gett kraftfullt eko även i den internationella pressen och som i stället ofta verkar en aning försummade i vår politiska verksamhet. Den första gäller ett afrikanskt land som plågas av dagliga våldsamma kränkningar av de mest grundläggande mänskliga rättigheterna, dvs. Zimbabwe, där en regeringschef och en regim som är våldsamt och vildsint rasistisk gentemot kolonisatörer, mot jordbrukare av europeiskt ursprung, har gett upphov till en hel serie uppträdanden som, i kombination med det som drabbar de demokratiska rättigheterna för den lokala afrikanska oppositionen till denna regim, verkligen placerar detta land utanför demokratiernas krets i alla avseenden.
Jag är verkligen förvånad över den tilltrasslade diskussion bland våra europeiska myndigheter som gäller om man skall tillåta att ledarna från denna blodiga regim som så våldsamt trampar de mänskliga rättigheterna under fötterna tillåts delta i de franko-afrikanska samtalen i Paris i februari, eller i samtalen mellan Europa och Afrika i Lissabon som planeras till april. Rådet och kommissionen borde ingripa mycket beslutsamt, och jag hävdar att ett utskott som har till uppgift att försvara de mänskliga rättigheterna inte får bortse ifrån en serie incidenter som våldsamt ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Herr talman! För tre dagar sedan avrättades tibetanen Lobsang Dhondup, trots alla appeller från världsopinionen, människorättsorganisationerna och protesterna från EU:s medlemsstaters ambassadörer. Inte heller vår debatt i parlamentet och vår enhälligt antagna resolution av den 19 december 2002 tjänade något till. Den 26 januari 2003 bekräftade folkdomstolen i Chengdu dödsdomen för Lobsang Dhondup och den buddistiska laman Tenzin Delek. Anklagelse: Deltagande i ett sprängattentat respektive sabotage mot landets enhet.
Den långa tiden i isoleringscell utan kontakt med anhöriga eller advokat är en klar kränkning av FN:s miniminormer om behandling av fångar. Ingen rättvis, demokratisk process ägde rum. En offentlig utfrågning inför domstolen, vilket också krävts av Europaparlamentet, förvägrades med den genomskinliga motiveringen att det skulle handla om statshemligheter. I stället för att tillåta ett fritt val av advokater, tillsattes offentliga försvarare av domstolen.
Avrättningen av Lobsang Dhondup ledde till omedelbara protester från EU:s medlemsstater. Den kommer också att tas upp i de tysk-kinesiska samtalen om mänskliga rättigheter. Förenade kungariket har bekräftat kravet att dödsstraffet slutgiltigt måste avskaffas i Kina, och i dialogen mellan EU och Kina om de mänskliga rättigheterna måste äntligen detta graverande fall tas upp. Det är en katastrof! Här försöker Kina att bli trovärdigt på världsscenen. Samtidigt ignoreras de mest elementära förutsättningar, nämligen att de mänskliga rättigheterna skall tillvaratas. I Europeiska folkpartiets grupp (kristdemokrater) och Europademokraters namn och som ordförande i Europaparlamentets Tibetgrupp uppmanar jag rådet, kommissionen och medlemsstaterna att genast ingripa och förhindra att den hotande dödsdomen mot Tenzin Deleg verkställs!
Denna lama har i årtionden arbetat religiöst, kulturellt och socialt - uppenbarligen med så stor framgång att han utgör en fara för alla hardliners. Efter denna omstörtande händelse råder det inget tvivel om att Kinas kränkning av de grundläggande rättigheterna bör tas upp på dagordningen vid mötet med Human Rights Convention i Genève, och här måste Europeiska unionen ta ansvaret!
(Applåder)
Herr talman! Jag uppskattade kravet på en seriös och pragmatisk ståndpunkt i inlägget från rådets företrädare. Det är i första hand nödvändigheten av pragmatism som gör att jag till exempel insisterar på att man ratificerar samtliga internationella konventioner, de internationella operativa instrument som står till medlemsstaternas och medborgarnas förfogande för att skydda deras mänskliga rättigheter. Jag vill gärna nämna framför allt två, som ofta betraktas som marginella: konventionen om skydd för alla migrerande arbetar och deras familjer och konventionen om eliminerandet av rasdiskriminering.
Jag tycker dessutom det verkar konstruktivt att insistera på ett moratorium för dödsstraffet. Vi inser nämligen att bortom all fatalism, alla tankar på ett oundvikligt öde, kan det kanske vara möjligt att övertyga vissa guvernörer i Förenta staterna om det meningslösa i denna barbariska sed: genom att omvandla 167 dödsstraff visade guvernören i Illinois för oss att detta är en kamp som vi också kan vinna.
Vi begär framför allt att Europeiska unionen skall kämpa tills det inte finns några undantag kvar när det gäller att skydda de mänskliga rätigheterna. Ett undantag skulle kunna vara kampen mot terrorismen, men den måste i stället baseras på en noggrann respekt för internationella mänskliga rättigheter. Ett annat undantag skulle kunna utgöras av det faktum att vissa länder, framför allt Förenta staterna, fortsätter att betrakta Romfördraget om inrättandet av Internationella brottmålsdomstolen som en marginell företeelse. Kraften och effektiviteten i detta fördrag riskerar att urvattnas allt mer på grund av Förenta staternas uppträdande och valet av bilaterala konventioner i vissa länder.
Slutligen, herr talman, skulle jag vilja att vi tar med oss till Genève en övertygelse som jag hoppas att vi alla delar, och det är att det första och bästa försvaret för de mänskliga rättigheterna är att undvika förödelsen, skammen och våldet i ett krig.
Herr talman! Man kan inte annat än instämma i de allmänna principer som har utvecklats av tjänstgörande ordföranden och kommissionären, men vad som är av betydelse är på vilket sätt vi tillämpar dem, och i detta sammanhang har jag tre kommentarer.
För det första bör vi inte vara milt sinnade psykoterapeuter i ett land och hänsynslösa allmänna åklagare i ett annat. De kriterier som gäller för Turkiet skall också gälla för Iran, och de kriterier som gäller för Iran skall också gälla för Turkiet. Och medan vi talar om Turkiet är det på tiden att Leyla Zana, kvinnan som tilldelats Sacharovpriset, får se dagsljuset. Och det skulle vara en prestation av stor betydelse om detta skulle ske under det grekiska ordförandeskapet.
För det andra, Förenta staterna. I tillägg till det kommissionären sade finns frågan om dödsstraffet i Förenta staterna, och vi måste angripa denna fråga på samma sätt som vi har angripit den i andra länder. Och medan vi talar om ämnet kampen mellan Europeiska unionen och Förenta staterna anser jag att det kanske är på tiden att vi tilldelade ett Sacharovpris till en amerikan 2003, Illinois' avgående guvernör, som har benådat 150 personer som dömts till döden.
För det tredje måste vi titta på nya kränkningar av rättigheter genom åtgärder mot terrorism.
Herr talman, herr kommissionär, kära kolleger! Vi vet hur viktig och oersättlig denna 59:e session i kommissionen för de mänskliga rättigheterna är. Vi får inte låta den försvagas i sitt arbete, sina funktioner och sitt ordförandeskap. För vem annars än kommissionen för de mänskliga rättigheterna, kvinnorna, barnen eller minoriteterna skulle kunna kräva rapporter om länder som fängslar människor för brott de inte har begått? Jag tänker exempelvis på Bandajevski som försvagas i fängelset i Vitryssland; jag tänker på Lemine Chbih Ould Cheikh Melaïnine som ruttnar i Mauretaniens fängelse. Vi måste ge allt vårt stöd till att denna kommission fungerar bra så att den kan utöva sin roll fullt ut. Vi behöver därför se till att ge konsekvent talartid till föredragandena från kommissionen, liksom till de humanitära icke-statliga organisationerna som på fältet ofta verkligen bevittnar vad som sker och företräder dem som inte har någon röst.
Debatten är också ett tillfälle att erinra om urbefolkningens rätt, för om de grundläggande rättigheterna kränks våldsamt i alltför många stater, vad skall man då inte säga om urbefolkningarnas rätt, vars definition och juridiska garantier man i princip ignorerar! Vi måste med kraft stödja FN:s initiativ att inrätta ett permanent forum för dessa frågor för att medvetandegöra eller främja frågan om urbefolkningarna. Vi måste också vara mycket vaksamma så att arbetsgruppen bibehålls, som är ensam i sitt slag om att behandla urbefolkningarnas frågor. Och, kära kolleger, Europaparlamentet skulle i sin tur berömma sig av att inrätta delegationen Europaparlamentet/urbefolkningarna som man beslutade om vid omröstningen om en resolution 1992.
Herr talman! Även om många medlemsstaters regeringar starkt har kritiserat brott mot mänskliga rättigheter, har de tyvärr ett annorlunda förhållningssätt gentemot större länder som Kina och Pakistan, där enorma handelsintressen och geopolitiska intressen står på spel. Vår inkonsekvens är en form av politisk prostitution, och den undergräver vår moraliska auktoritet på det här området.
Jag välkomnar denna gemensamma resolution och EU:s ordförandeskap skall, enligt punkt 16, stödja ytterligare resolutioner om ett antal länder. Jag skulle vilja hänvisa till tre i synnerhet. När det gäller Kina är kampanjen Strike Hard fortsatt mycket oroande, då den har ökat antalet avrättningar i Kina dramatiskt, och dessa ofta utförs med tillit till bristfälliga bevis i snabba rättegångar. Allvarliga restriktioner för yttrandefrihet och informationsfrihet kvarstår. Förkämpar för demokrati och politiska aktivister hålls ofta fängslade utan åtal eller åtalas, i vissa fall, för statsfientlig verksamhet. Det är mycket viktigt att ordförandeskapet gör mänskliga rättigheter till en central del av dialogen med Kina.
Jag fördömer det sätt på vilket de mänskliga rättigheterna kränks i Mellanöstern på grund av terroristverksamhet, i synnerhet självmordsbombningar som utförs av palestinska extremister. Men jag fördömer också det tillstånd som av terrorism tillfogades de vanliga människorna i Palestina av Israel.
När det gäller Iran hade europeiska ledare uttalat förhoppningar om att man skulle kunna stärka reformistiska grunder och förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna genom att föra politiska dialoger med landet. Stening verkar sorgligt nog bara ha stoppats temporärt, som positiv framtoning. Ett flertal tidningar läggs ned varje dag och antalet avrättningar har olyckligtvis ökat markant.
Skyddet och främjandet av de mänskliga rättigheterna är en av EU:s grundläggande principer. Det är absolut nödvändigt att EU visar fasthet i sin ståndpunkt i fråga om mänskliga rättigheter på det globala området och i synnerhet i Genève, annars kommer ingen att ta oss på allvar.
Herr talman! Jag skulle vilja tacka talarna för deras kommentarer och iakttagelser. Jag tror att detta kommer att bli mycket användbart för rådet, liksom de hänvisningar kommer att bli som gjorts till ett antal länder och regioner såsom Kina, Mellanöstern och Zimbabwe, som inte enbart speglar rådets ståndpunkt utan också de åtgärder som vidtas av rådet och kommissionen i en lång rad av frågor. Vi sparar inte på några krafter när det gäller att övertyga alla vi kan om behovet av att uppfylla de mänskliga rättigheterna. Vad som naturligtvis är viktigt i den slutliga analysen är att de påtryckningar vi gör ger resultat och inte enbart förblir politiska påtryckningar. Jag instämmer naturligtvis också med många av de övriga kommentarerna som framförts, men tiden räcker inte till för att gå in på dessa, som att rikta vår uppmärksamhet mot problemen i Afrika.
Innan vi diskuterar vår ståndpunkt i olika internationella forum skulle jag vilja ta tillfället i akt att kommentera van den Bos' hänvisning till Europeiska unionens röstnedläggning vid förra årets omröstning. Jag tror personligen inte att beslutet att lägga ned rösterna var ett uttryck för likgiltighet. En sådan handling skulle inte ha Europeiska unionens karaktär. Det var ett väl övervägt beslut som, hoppades man, skulle hjälpa kommissionen för mänskliga rättigheter att fungera stabilt under de politiska omständigheter som uppstod förra året.
Jag skulle också vilja påpeka att vi naturligtvis har intresse av att avskaffa dödsstraffet, det är en av Europas högsta prioriteringar. Detta tydliggörs genom ett flertal pågående diskussioner, däribland med Förenta staterna, där ett antal avtal, i synnerhet som en del av kampen mot terrorism, inte kan fullföljas om det inte finns någon garanti för att dödsstraffet inte kommer att tillämpas på människor som utlämnats till Förenta staterna. Vi intresserar oss starkt för frågan om dödsstraff överallt.
Herr talman! Jag har noterat att frågan om dödsstraff har tagits upp av nästan varje talare. Jag håller med om att detta behöver drivas på och att det är en fråga som faktiskt är likadan i alla system, i alla länder. Den här frågan förtjänar därför stor uppmärksamhet och mer energi.
Som svar på Favas påpekande - att vi genom att försvara mänskliga rättigheter kan undvika eller förebygga terrorism - skulle jag också vilja säga att jag önskar att det var sant. Det skulle vara oerhört bra om så verkligen var fallet. Världen är ondare än så. Det finns extremism och det är inte möjligt att undvika problemet helt genom att ha ordning på vår egen situation, eller ens genom att den globala anständigheten gör stora framsteg. Detta omfattar ett antal grundläggande problem, men när detta är sagt ställer jag mig bakom den strategi som uttrycks i den här utformningen. Vi måste sannerligen vara mycket försiktiga så att vi inte skadar dessa ideal genom att bekämpa terrorism. Det är mycket viktigt att hålla den balansen.
Vad gäller omröstningen inom kommissionen för mänskliga rättigheter, och som respons på Gahlers påpekanden, är det inte korrekt att påstå att de sju EU-medlemmarna i kommissionen för mänskliga rättigheter bidrog till valet av det libanesiska ordförandeskapet. Jag skulle för att undvika missförstånd vilja påpeka att detta inte är vad som visar sig i siffrorna från detta val.
Jag har mottagit sex resolutionsförslag
Allra först vill jag å parlamentets vägnar beklaga att debatterna har dragit ut på tiden. Vi kommer att beakta de synpunkter som har inkommit och skall givetvis försöka undvika att liknande situationer uppstår i framtiden.
Nästa punkt på föredragningslistan är fortsättningen på debatten om rådets och kommissionens uttalanden om illegalt utnyttjande av Demokratiska republiken Kongos tillgångar.
rådet. (EL) Fru talman, herr kommissionär, mina damer och herrar! Innan jag kommenterar frågan om utnyttjandet av Demokratiska republiken Kongos tillgångar skulle jag vilja säga att jag, i egenskap av min ståndpunkt och jag talar här för ordförandeskapet för rådet, är tvungen att respektera Europaparlamentets närvaro och arbetsmetod och det skall jag också göra. Jag undrar om Europaparlamentet skulle kunna finna ett sätt att upprätta en sorts ömsesidig respekt eller ta hänsyn till de frågor som uppstår ur funktionen av ordförandeskapet, med i åtanke att det grekiska ordförandeskapet kommer att vara tvungna att åka tillbaka till Grekland vid någon tidpunkt inom en inte alltför avlägsen framtid. Även om parlamentet inte kan finna något sätt och inte kan hålla sig till ett par regler kommer vi i alla händelser att hålla oss till dessa, som det anstår vår position.
Nu till frågan om det illegala utnyttjandet av Kongos tillgångar. Om den saken vill jag säga följande: det internationella samfundet har under senare år börjat att visa ett stort intresse för det illegala utnyttjandet av naturresurser i Afrika, i synnerhet där de används till att finansiera långdragna, katastrofala väpnade konflikter.
Ordföranden i FN:s säkerhetsråd gjorde ett uttalande i juni 2000 i vilket FN:s generalsekreterare uppmanades att upprätta en expertkommitté som skall undersöka det illegala utnyttjandet av Demokratiska republiken Kongos naturresurser. Denna kommitté upprättades och inledde arbetet i september 2000 och publicerade sin slutgiltiga rapport i oktober 2002, i vilken man påpekar att högt uppsatta personer inom politik, militär och affärsverksamhet i Uganda, Rwanda och Zimbabwe samt i Kongo plundrar Kongos naturtillgångar - i huvudsak mineraltillgångar - i massiv skala för personlig vinning eller, när det gäller Rwanda, för sitt lands vinning. Samtidigt finansierar Rwanda, återigen enligt kommitténs undersökningsresultat, huvudsakligen sin massiva militärbudget med resurser som tagits från Kongo, ibland med användande av lokal tvångsarbetskraft.
Europeiska unionen har avhållit sig från att lägga fram en resolution om denna aktuella rapport från expertkommittén innan säkerhetsrådet gör det. Europeiska unionen är emellertid för att införa ett förbud och att ålägga sanktioner om och där så är nödvändigt, företrädesvis genom FN:s säkerhetsråd i stället för av enskilda länder eller grupper av länder. Vad gäller en särskilt kontroversiell produkt - så kallade blodsdiamanter - har såväl det internationella samfundet som Europeiska unionen vidtagit särskilda åtgärder. För att vara exakt slutförde 37 länder och Europaparlamentet ett certifieringsförfarande för oslipade diamanter i Interlaken i Schweiz i november 2002, den så kallade Kimberley-processen, just för att satsa på att bestrida handeln med illegalt utvunna diamanter från konfliktområden, framför allt i Afrika. Europeiska unionen antog också säkerhetsrådets resolution 2368/2002 om tillämpningen av Kimberley certifieringsförfarande den 20 december, vilket var då den trädde i kraft.
Jag skulle vilja avsluta med att påpeka att det finns en grundläggande ond cirkel här som behöver brytas. Interna väpnade konflikter öppnar dörren för det illegala utnyttjandet av ett lands bastillgångar och i sin tur utnyttjas dessa tillgångar till att vidmakthålla den interna väpnade konflikten och bristen på utveckling och stabilitetsmekanism i landet.
Fru talman! Kommissionen är mycket bekymrad över det faktum att plundrandet av Demokratiska republiken Kongos naturresurser fortsatt är en av orsakerna till att konflikten i området kring de stora sjöarna underblåses.
Med detta i åtanke har kommissionen arbetat aktivt med expertpanelen om illegalt utnyttjande av tillgångar och andra sorters rikedomar i Demokratiska republiken Kongo sedan dess grundande.
Kommissionen organiserade ett möte i Kinshasa mellan experterna och cheferna för kommissionens delegationer i de länder som utredningen omfattar. Kommissionen är beredd att fortsätta detta konstruktiva samarbete i framtiden, om detta krävs.
Kommissionen har grundligt tagit del av den rapport från expertpanelen som blev ämnet för en resolution i FN:s säkerhetsråd förra veckan.
Kommissionen välkomnar det faktum att de kongolesiska myndigheterna har vidtagit åtgärder i fråga om de tjänstemän som nämns i rapporterna och att Ugandas regering har upprättat en rättslig undersökningskommission. Kommissionen instämmer med FN:s säkerhetsråds begäran att alla berörda stater, i synnerhet Zimbabwe och Rwanda, skall starta utredningar och under berättigade omständigheter vidta lämpliga åtgärder med hänsyn till de medborgare som nämns i rapporten.
Kommissionen instämmer i att det inte kommer att bli ett slut på det illegala utnyttjandet av Demokratiska republiken Kongos tillgångar, som verkligen fick grepp om landet under kriget, förrän rättsstatsprincipen verkligen har etablerats. Att säga att den är återställd är en förskönande hänvisning till landets historiska verklighet, men med en rättsstatsprincip och ett praktiskt styre kan saker förändras. Detta måste ske inte bara i de områden som kontrolleras av beväpnade rebellgrupper, utan över hela det kongolesiska området. I detta sammanhang uppmanar kommissionen alla parter som undertecknade Pretoriaavtalet i december att genast genomföra det och att göra det i avtalets anda. Kommissionen välkomnar dessutom det beslut som fattades i Sun City inom ramen för den interkongolesiska dialogen om att upprätta en särskild kommitté för att undersöka giltigheten hos ekonomiska och finansiella avtal som uppnåddes under kriget, som berör utnyttjandet av tillgångar i Demokratiska republiken Kongo. Kommissionen är tillsammans med andra givare beredd att stödja Demokratiska republiken Kongo under övergångsprocessen och i dess ansträngningar för att upprätta en effektiv offentlig förvaltning. Kommissionen antog nyligen ett beslut om att bevilja ett bidrag på 16 miljoner euro till stöd för kapacitetsuppbyggnad i Demokratiska republiken Kongo.
Det är inte ett nytt problem som vi diskuterar här. Utvinningen av mineraltillgångar i Kongo är inte en fråga om öppenhet och sund förvaltning. Det var fallet långt tidigare, under och efter Mobutu-regimen. I Laurent Kabilas fotspår i framryckningen mot Kinshasa kom koncessioner för gruvdrift i nya händer - liksom äganderätten, stad för stad - varefter nya krigsherrar blev lokala och militära härskare. Detta blev föremål för ovannämnda utredningar.
Kommissionen anser att hela det internationella samfundet måste arbeta tillsammans för att säkerställa effektiva åtgärder mot det illegala utnyttjandet av tillgångar i Demokratiska republiken Kongo. FN:s säkerhetsråd är rätt forum för att säkerställa sådana gemensamma åtgärder. Med tanke på att problemet är gränsöverskridande anser kommissionen emellertid att regionala samordningsorgan, som t.ex. Södra Afrikas utvecklingsgemenskap (SADC) och Gemensamma marknaden för östra och södra Afrika (Comesa), också bör ta upp frågan.
Kommissionen välkomnar FN:s initiativ att organisera en internationell konferens om fred, demokrati, säkerhet och utveckling i området kring de stora sjöarna. Denna konferens skulle kunna ta upp de olika aspekterna av illegalt utnyttjande av tillgångar ur ett regionalt perspektiv, som en del av en långsiktig strategi, och också i konfliktförebyggande syfte. Det är mycket viktigt att vi garanterar äganderätt och stadiga framsteg mot öppenhet i dessa sammanhang, även utan FN:s säkerhetsråds resolutioner som har en begränsad räckvidd.
Fru talman! Jag skulle vilja tacka rådet och kommissionen för denna mycket insiktsfulla analys av vad som har skett. Den här resolutionen är ett viktigt framsteg för internationell rätt och rättsstatsprincipen. Det pågår omkring 48 inbördeskrig runt om i världen för tillfället - majoriteten av dessa i Afrika - som utförs huvudsakligen till främjande av ett eller flera skenbara intressen inom en lokalbefolkning eller stam. I de afrikanska länderna söder om Sahara har man upplevt massmord på miljontals människor, folkmord och etnisk rensning av hela stammar under de senaste 20 åren.
Dessa konflikter har, som i Angola och Rwanda, skenbart baserats på så kallade historiska delningar. Men sanningen är den att en orsak som har legat bakom i de flesta av dessa fall har varit kommersiell vinning, baserad på skenbart skydd av stammar. Personer med olika lokala och kommersiella intressen, av vilka några finns i Europa, har försökt att utnyttja dessa oenigheter för kommersiell vinning för tillgång till diamanter, trä, olja, guld, kobolt, titan och vanadin.
Afrika skall vara en av de rikaste kontinenterna i världen, bebodd av de fattigaste människorna i världen. Hur kan det vara så? Det är så för att rättsstatsprincipen och den internationella rätten inte har existerat i Afrika på länge. Demokratiska republiken Kongo har exploaterats, plundrats och berövats. Dess folk har spelats ut mot varandra, uppmuntrats till massmord av varandra och ibland till att begå folkmord, så att starka intressen utanför Afrika kan spela under täcket och vinna fördelar.
Denna rapport från FN:s säkerhetsråd är en betydelsefull rapport av den anledningen att det är första gången man vill påvisa att internationell rätt omfattar en moralisk rättighet till begreppet delad suveränitet, att suveränitet inte enbart är vad som definieras i Montevideokonventionen eller i president Wilsons 14 punkter, och att vi måste dela vår suveränitet i en global handelsmiljö, som vi ser nu i och med WTO och globala handelsbestämmelser, när rättsstatsprincipen blir dominerande.
Om vi kan bestraffa Förenta staterna för att man gör någonting felaktigt med sitt stål, hur kan det komma sig att vi inte kan göra något i Demokratiska republiken Kongo, där miljontals människor har utnyttjats och dödats för kommersiell vinning?
Jag välkomnar därför den här resolutionen och jag lovordar den.
Fru talman! Demokratiska republiken Kongo och området kring de stora sjöarna i Afrika i allmänhet har varit en anledning till konstant oro för parlamentet. Lyckligtvis har perioden av väpnade konflikter övervunnits, men nu återstår återuppbyggnaden.
Freden och framtiden i Demokratiska republiken Kongo är beroende av demokratisering och hållbar utveckling. När det gäller demokratiseringen hyser vi förtroende för att Pretoriaavtalet, ett avtal som mycket träffande har betecknats som globalt och omfattande, blir verkningsfullt och att det genomförs inom en rimlig tidsperiod. Demokratin kan endast upprättas ur ett globalt perspektiv som innefattar alla grupper och alla politiska formationer, särskilt i länderna området kring de stora sjöarna i Afrika, där den sociala konflikterna har varit orsaken till de krig som har ödelagt regionen.
Jag välkomnar rådets (allmänna frågor och yttre förbindelser) sammanträde i Bryssel i går och att kommissionen har avsatt en stor summa till humanitär hjälp till de värst drabbade områdena.
När avtalet väl har genomförts och endast från solida politiska institutioner kommer man att kunna ta itu med de andra stora problemen. Om de inte kan lösas finns det ingen framtid för området, och jag tänker framför allt på rättviseväsendet. Straffrihet är oförenligt med demokrati och det kan inte finnas fred utan rättvisa. När det gäller den här frågan vill jag i morgon lägga fram ett ändringsförslag till punkt 4. Mitt förslag är att meningen som slutar med orden ?och på andra håll när nämnda handlingar har begåtts?, skall ändras till ?och på andra håll inklusive illegalt beslagtagande av naturresurser, t.ex. konfliktdiamanter och virke?.
Den andra aspekten som Demokratiska republiken Kongos framtid grundas på är hållbar utveckling. Europeiska unionens medlemsstater och företag har en huvudroll att spela, på företagsnivå måste man utarbeta en etisk kodex för hållbar utveckling och på statlig nivå är det nödvändigt att införa begränsningar för import av varor med tvivelaktigt ursprung.
Den socialdemokratiska gruppen är orubblig i sin kampanj för att de multinationella företag som arbetar i utvecklingsländerna skall agera öppet och etiskt. I det här sammanhanget fäster vi stor vikt vid att reglerna för barnarbete, Internationella arbetsorganisationens arbetsstandarder och hållbart utnyttjande av resurserna och OECD:s riktlinjer för multinationella företag följs.
Förenta nationernas rapport är tydlig när det gäller illegalt utnyttjande av resurser i Demokratiska republiken Kongo. Vi får hoppas att såväl unionens medlemsstater som kommissionen och parlamentet kräver att FN:s rekommendationer skall följas.
Fru talman! Min partigrupp har inte undertecknat den gemensamma resolutionen. Naturligtvis anser även vi att det illegala utnyttjandet av naturrikedomarna i Kongo med kraft måste fördömas. Naturligtvis anser även vi att personer och företag som gör sig rika på kriget måste stoppas och straffas. Vi välkomnade därför också den rättvisa undersökningen, den första under de hundra år som Kongo har plundrats. Det är därför väldigt synd att rapporten innehåller så många slarvigheter, ogrundade beskyllningar och felaktigheter. Skamlistan hade kunnat bli en historisk förebild, en varning till alla ledare och affärsmän som utan skrupler utnyttjar miljoner människors elände för personlig vinning. I stället blev det ett svagt och omstritt dokument, grundat på rykten och på krigspropaganda. Det gjordes nämligen en uppställning av orättfärdiga och otillåtna verksamheter och personer och företag som nämns i rapporten hördes aldrig. Ännu mindre chans fick de att försvara sig.
Därför har säkerhetsrådet i veckan bedömt rapporten och funnit den för lätt. Experternas uppdrag förlängdes med sex månader. Helt rätt yrkar säkerhetsrådet på att alla nämnda länder inleder en egen utredning som kan tjäna som grund för ett rättligt ingripande. Vi har lagt fram ett sådant ändringsförslag.
Mer grundläggande är dock frågan hur det olagliga utnyttjandet kan undvikas och bekämpas i framtiden, med andra ord hur en ny stabil och demokratisk ordning kan inrättas i Kongo som garanterar en kontrollerad och hållbar exploatering av landets rikedomar och som hela den kongolesiska befolkningen får del av. Här bär Förenta nationerna ett jättelikt ansvar. Förhoppningsvis, fru talman, kommer säkerhetsrådet även att rannsaka sitt eget samvete, ompröva MONUC:s mandat, öka antalet trupper och göra allt för att påskynda genomförandet av fredsavtalen och införandet av nya strukturer så att de om några år inte på nytt måste konstatera att plundringen av Kongo helt enkelt fortsätter.
Fru talman, kära kolleger! Jag tror att Demokratiska republiken Kongo genom sitt geostrategiska läge alltid betraktats som en stat med hög potential på den svarta kontinenten. Under president Mobutus diktatur sjönk landet tyvärr ned i en ekonomisk och politisk kris. På 20 år har BNP per capita dividerats med sex. Jag tror att det bland annat berodde på att de officiella kretsarna och förvaltningen försvann, vilket gav informell verksamhet en betydelse vars motsvarighet inte finns någon annanstans.
Trots att Demokratiska republiken Kongo förfogar över en enorm potential av tillgångar när det gäller jordbruk, skog och gruvor - och i det sammanhanget instämmer jag i det som min kollega sade - är landet paradoxalt nog ett av världens fattigaste. Situationen beror, tror jag, på dålig förvaltning, däribland ekonomisk förvaltning, bristande infrastruktur, men också på illegalt utnyttjande av rikedomarna. Det är det som är viktigt i FN:s rapport. Eftersom gruvtillgångarna redan till stor del använts i större delen av världen, och förbrukats i ett stort antal länder, har det som utvinns i Kongo ett visst ekonomiskt intresse, bland annat på grund av det låga självkostnadspriset. Jag tror att vi här har ett verkligt ansvar. Ur den synvinkeln varskor oss FN:s rapport om det illegala utnyttjandet av naturtillgångarna i Demokratiska republiken Kongo vilket genomförs av europeiska privata företag - något som verkligen oroar oss - och av angränsade länder som också har ett ansvar.
Med tanke på toppmötet i Johannesburg, den internationella brottmålsdomstolens bestämmelser och Cotonouavtalen, och inför denna skandal som jag tror skadar de ekologiska systemen över hela jorden, inför rovdriftens herravälde och brotten mot de mänskliga rättigheterna, tror jag Europeiska unionen måste kräva att FN:s säkerhetsråd inleder ett förfarande mot de anklagade personerna, bland annat genom att frysa tillgångarna och genomföra utredningar om massmorden och annat våld mot folken. Rådet och kommissionen måste också skaffa sig en tvingande rättslig ram och bland annat kräva större öppenhet när det gäller tilldelning av kontrakt.
Mer allmänt vill jag säga att via denna kamp bekämpar vi alla tillsammans angreppen mot enskilda personers fysiska integritet och arbetar för fred och en hållbar utveckling. Nyckelorden är: bevara miljön, skapa social rättvisa och inrätta bra styrelseskick.
Fru talman! Kongos situation är dramatisk. Miljontals medborgare lever under fruktansvärda förhållanden. Hungersnöd och aids är den dagliga lotten för män och kvinnor som är offer för en ändlös konflikt, vilken underblåses av närvaron av s.k. elitnätverk som utnyttjar en kaotisk situation för att bli rika. De höga politiska ledarna, de regionala och utländska industriidkarna har, precis som krigsmakten, inrättat något som liknar en verklig krigsekonomi. Under en täckmantel av politisk eller etnisk opposition underblåser de en konflikt vars enda mål har blivit att helt enkelt plundra naturtillgångarna i Demokratiska republiken Kongo på lokalbefolkningens bekostnad.
Rapporten från FN som vi lade fram i utskottet för utveckling och samarbete är för oss en avsevärd möjlighet för att sätta stopp för detta mänskliga drama. Namnlistan över personer som är inblandade i denna fördärvliga trafik skall för oss bli inledningen till en konkret och noggrann åtgärd.
Kära kolleger! Vi måste nu utöva påtryckningar mot våra egna företag, så att de slutar upp med att utnyttja oklara situationer, när de helt enkelt inte skapar dem för att på ett bedrägligt sätt bli rika. Vi får inte heller längre göra oss några illusioner. Företagens ansvar är i dag nära förbundet med regeringarnas. Om vi inte snabbt ger en stark politisk signal genom att vidta restriktiva åtgärder gentemot dem och genom att erinra om att vi anser OECD:s principer viktiga kommer de att fortsätta att kränka laglighet och mänskliga rättigheter utan att blinka. Vi kan inte längre blunda för det som är en nykolonial plundring, varken mer eller mindre, men som inte vill nämnas vid namn.
Genom att tvinga de europeiska företag som är närvarande på utländskt territorium att offentligt redogöra för sina räkenskaper möjliggör vi större öppenhet och vi begränsar på så sätt illegal förskingring, vars första offer fortfarande är Kongos medborgare. Det är självklart att det blir nödvändigt att upprätta en rättstat och demokratiska institutioner. Men samordnade åtgärder i förväg från medlemsstaterna, som syftar till att få slut på de nationella företagens agerande, har blivit grundläggande. Det är verkligen på tiden att medborgarna i Demokratiska republiken Kongo fullt ut och direkt åtnjuter rikedomarna från sin mark och att de uppnår den utvecklingsnivå som deras gruvtillgångar skulle möjliggöra, om de inte hela tiden illegalt utnyttjades av utländska makter.
Herr talman! Det upprörande med den illegala exploateringen av mineralfyndigheterna i Kongo är att här alltför uppenbart politiker från Kongo, men även från sådana länder som inbjudits för att lämna militärt stöd, och även från länder som inte inbjudits, har betjänat sig lika ogenerat. Dessutom har också höga militärer gjort det, framför allt från Zimbabwe, och vidare deltar många privata företag i denna självbetjäning när det gäller landets råvaror.
Där handlar det också om utomeuropeiska företag, men här bör vi helt konkret gå igenom och analysera listan på de nämnda europeiska företagen och privatpersonerna samt i de enskilda medlemsstaterna, och göra det med straffrättsliga aspekter.
Jag anser att detta fall substantiellt knappast skiljer sig från det sätt som korrumperade regimer i Afrika delar ut licenser för brytning av råvaror. En del av licensavgifterna eller avkastningen går genast in på makthavarens privatkonto. Kanske syns rentav en del av det som intäkt i statsbudgeten, men det är ett absolut undantag att något når människorna i form av infrastruktur eller hälso- och sjukvård.
Även dessa regimer kan bara hålla sig kvar därför att de ?uthärdas? av Europa. Därför behöver vi en osminkad principdebatt om hur vi som européer skall hantera Afrika. Den stora diskrepansen mellan å ena sidan texten i Cotonouavtalet och de gyllene ord som vi under de närmaste veckorna kommer att få höra vid toppmötet Frankrike-Afrika och vid toppmötet EU-Afrika i Lissabon, och å andra sidan den brutala realiteten i Afrika är oacceptabel.
Vi måste konstatera att vissa regeringar står i maskopi med och samarbetar med europeiska företag, som uthärdar vissa regimer, för att just uppnå en maximal vinst för dessa europeiska företag. Om vi inom Europeiska unionen aldrig talar öppet om detta, kommer vi inte att verkligen ändra något på tillståndet i Afrika.
Fru talman! Jag kommer från ett tidigare kolonialland, Belgien, vars känslomässiga band med Demokratiska republiken Kongo aldrig brutits. Det är därför med förtvivlan jag såg det sjunka ned i krig och med lättnad jag mottog Pretoriaavtalen, som ett löfte om fred och demokratisering i denna utsatta region.
Kongo har exceptionella naturtillgångar. År 1997 uppskattades värdet av tillgångarna i norr till 25 miljarder US-dollar. Mineralerna zink, bly, järn, volfram, kadmium, kobolt och germanium är unika, och germanium har halvledande egenskaper som i dag används för världens effektivaste mikrochips. För att inte tala om radium, litium eller niob, som ger supraledande legeringar vid hög temperatur. Och jag hoppar över diamanter, silver, platina, etc. Kongo är sannolikt det land som har de största tillgångarna i världen.
Det är anledningen till att de västliga rovdjuren - det är vad man måste kalla dem - liksom berörda angränsande länder, har kastat sig över landet under alla möjliga förevändningar, förintat befolkningar och fört ett västerländskt krig mellan afrikaner. Det är rena förintelsen. Man har nämnt siffran 4,5 miljoner kongolesiska offer sedan 1998, 2,5 miljoner fördrivna, 16 miljoner som kommer att dö, tusentals deporterade till Rwanda och Uganda, och jag föredrar att inte upprepa detaljerna från de massakrer som ägt rum, eftersom de är outhärdliga.
Därför är jag verkligen positiv till den här resolutionen. Och om det visar sig att mitt land, såsom antytts av en expertpanel, hyser dessa rovdjur som underhåller kriget, kommer Belgien inte att svika sina skyldigheter. Vi kommer att genomföra de undersökningar som krävs och se till att de följs upp. Vi skall inte förvärra den tidigare koloniseringen med en ny. Men det finns ett villkor för detta: I FN:s resolution från förra veckan på samma tema betonas att expertpanelen inte är en rättslig makt, att resultaten den lägger fram därför inte kan betraktas som fakta och av den anledningen inte automatiskt kan leda till sanktioner. Rätten till försvar måste bevaras.
Fru talman! Den här resolutionen tilltalar mig väldigt mycket som belgare eftersom Kongo var en belgisk koloni. Det finns dock fler länder i det gamla och nya Europa som inte har rent mjöl i påsen när det gäller plundringen av naturtillgångar i Afrika. Att det fortfarande pågår kan inte accepteras. Det är nu inte längre de gamla moderländerna men i FN-rapporten nämns, med rätta eller inte, europeiska företag. I varje fall måste Europa vidta åtgärder för vi har ett kollektivt historiskt ansvar.
Jag har nyss kommit tillbaka från Socialt världsforum i Porto Alegre i Brasilien. Där har jag även hört afrikanerna. Man förväntar sig mycket av Europa, bland annat en sorts ersättning. I den belgiska senaten har en undersökningskommission inrättats avseende den olagliga handeln med naturtillgångar i området kring de stora sjöarna. Den främsta frågan till Europa är att kommissionen föreslår ett direktiv om kontrollen av europeiska företag som är verksamma utanför EU och att varje enskild medlemsstat snabbt omsätter det direktivet till lagar. Å andra sidan måste ett kontrollsystem inrättas för exploatering av naturtillgångarna i Kongo. Förenta nationerna har här ett mer brådskande uppdrag än i Irak.
Fru talman! En stor del av Förenta nationernas rapport hänvisar till rollen hos zimbabwiska intressen och ger skrämmande bevis på hur Mugabes korrumperade hantlangares agerande fått följder, inte enbart för deras eget folk utan också för grannländer, som t.ex. Kongo. Mugabes regim är en kriminell skumraskverksamhet och en betydande faktor för instabilitet, inte enbart i södra Afrika utan, som rapporten klargör, också i Centralafrika. Rapporten beskriver konflikterna om mineraler, jordbruksprodukter, landets inkomster och skatteintäkter mellan kriminella grupper som är knutna till de zimbabwiska beväpnade trupperna som exempelvis har överfört tillgångar till ett värde av åtminstone fem miljarder dollar från statens gruvbolag i Kongo till företag som kontrolleras av dem.
Det är löjligt att ens föreställa sig att Zimbabwes regering skulle kunna ombes utreda sitt eget agerande. Rapporten tillhandahåller inte bara bevis på Mugabes inblandning i detta agerande, utan namnger också ett antal andra högre zimbabwier, av vilka fyra stycken är föremål för EU:s restriktiva åtgärder, men fyra av dem är det till min förvåning inte.
Den politiska, ekonomiska och humanitära krisen i Zimbabwe förvärras genom allvarliga följder för säkerhetssituationen. För två dagar sedan utfärdade Förenta staterna en resevarning och uppmanade amerikanska medborgare att överväga att lämna Zimbabwe. Är det då inte förvirrande för det förtryckta zimbabwiska folket att två europeiska regeringar nu försöker att skjuta upp förlängningen av och försvaga giltigheten för reseförbudet och andra restriktiva åtgärder som Europeiska unionen har vidtagit mot Mugabes regim och som skall upphöra den 18 februari 2003? Är det inte mycket kränkande att en regering i Europeiska unionen har bjudit in Mugabe till ett toppmöte i Paris? En anledning till att våra åtgärder hittills inte har varit effektiva är att de inte har genomförts noggrant och att deras omfattning är så begränsad. Detta är inte rätt tidpunkt att minska pressen på Mugabes regering. I stället måste de internationella åtgärderna intensifieras.
Jag skulle vilja be rådsordföranden och kommissionens ordförande, i enlighet med det önskemål som den här kammaren har uttryckt tydligt under ett år eller mer, att insistera på att sanktionerna förnyas entydigt och att EU:s åtgärder utökas till att omfatta alla som är inblandade i den här skumraskverksamheten i Zimbabwe och Kongo. Europeiska unionen måste vara beslutsam och konsekvent i sin hårda politik i förhållande till Mugabes regim och slutföra den här saken till förmån för alla zimbabwier.
(Applåder)
Herr talman, mina damer och herrar! Det är sorgligt men sant: Om det i Irak bara handlade om dadlar, så vore det inte fråga om något krig mot Bagdad, inte ens om det var en diktator som härskade där. Om det i Kongo inte funnes denna otroliga rikedom i fråga om naturtillgångar, skulle Afrika ha mycket färre problem. I Förenta nationernas rapport har den skändliga snikenhet, som leder till illegal utsugning av denna rikedom, nämnts vid dess rätta namn, även om den kanske inte är tillräckligt tydlig. Världssamfundet måste finna medel och metoder för att sätta stopp för denna utsugning. Bristen på ansvar kan beklagas inte bara hos brottsliga element, utan också hos regeringar som hellre bara stoppar i egen ficka, även i europeiska näringslivskretsar. För europeiska företag skall gälla att den samvetslösa utsugningen av afrikanska naturtillgångar inte är något gentlemannabrott! Därför måste vi i Europas politik gå före med gott exempel. Illegal handel måste bestraffas, näringslivet måste underkastas en uppförandekodex!
Fru talman! Rod ställde frågan om vi ansåg att hans ordval var lite för direkt. Jag tycker verkligen inte att terminologin var felaktig. Vi måste arbeta på en mycket bredare grund i fråga om öppenhet och principerna om tillstånd. Jag har just kommit tillbaka från Angola, och diskussionen om att skapa större öppenhet för regeringen i fråga om oljeintäkter är en oerhört viktig fråga. Även om det inte råder några konflikter är framsteg på det här området av stor betydelse också av ekonomiska skäl. I händelse av en konflikt kommer det att bli fullständigt brutalt och perverst.
Gahler relaterade det vi talade om här till den mer omfattande frågan i Afrika, och nämnde också det kommande toppmötet i Lissabon. En slutledning är att vi genom att ta upp dessa problem med våra vänner i Afrika kollektivt tillför ett betydelsefullt innehåll till de debatter som vi kan föra vid toppmöten som det i Lissabon, vilket är en god anledning till att säkerställa att toppmötet blir en framgång. Vi kan använda den här sortens möten till att driva på dessa frågor. Detta kommer naturligtvis att bli mer effektivt om vi själva har ett gott och rent samvete. Det här är inte bara en fråga i form av en ensidig debatt. Jag anser definitivt att anknytningen till att använda OECD:s principer i detta sammanhang är ett sätt att främja öppenhet i samband med den här frågan.
Detta är av yttersta vikt för kommissionen. Att inskränka sig till statsbudgeten räcker inte när det gäller styret i våra partnerländer. Som exempel kan jag nämna den goda satsning som nu prövas genom finansieringen av oljeledningen i Tchad. Detta har nu införlivats till en ram för stränga villkor i fråga om insyn och användandet av intäkterna från denna ledning i samband med diskussionerna mellan Världsbanken, IMF, oss själva och regeringen i Tchad. Detta är bara för att illustrera att det finns många möjligheter i det här sammanhanget. Men fallet i Demokratiska republiken Kongo är definitivt det värsta av dem alla.
I anslutning till denna debatt har jag mottagit fem resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 37.2 i arbetsordningen
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0002/2003) av McCartin - för budgetkontrollutskottet - om åtgärderna antagna av kommissionen om de anmärkningar som fogats till beslutet om ansvarsfrihet för genomförandet av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2000 (kommissionen) (KOM(2002) 696 - C5-0610/2002 - 2002/2189(DEC))
Fru talman! Vi beviljade kommissionen ansvarsfrihet i april 2002, men vi tog upp en hel del frågor i vårt förslag till resolution. Kommissionens respons har varit hundra kommentarer och svar och förklaringar i ett dokument på 60 sidor. Nu avger vi en redogörelse i vår uppföljning, i vår kommentar till kommissionens respons. Vi understryker återigen att kommissionen enligt fördragen har skyldighet att göra all nödvändig information tillgänglig för parlamentet. Det är på grundval av detta som parlamentet kan granska och utreda alla transaktioner så att ansvarsfriheten inte bara är ett förfarande utan snarare en konkret försäkran för den europeiska allmänheten att parlamentet har tillsyn i deras ställe och att man utför en sträng och noggrann utredning.
Parlamentet litar i sitt arbete i hög grad till revisionsrättens årliga rapport och särskilda rapport. Dessa utgör en viktig grund för de frågor som vi tar upp och utreder. Jag anser att kommissionen under senare år har ansträngt sig för att tillhandahålla parlamentet och den europeiska allmänheten all den information som är nödvändig för att göra en välgrundad och rättvis bedömning av hur budgeten har nyttjats. Under den pågående reformprocessen rör sig kommissionen i riktning mot ett system av kontroll och ansvarsskyldighet. Detta tror jag har sagts i denna kammare av revisionsrättens ordförande. Kommissionen rör sig i riktning mot ett system av ansvarsskyldighet som kommer att vara jämförbart med medlemsstaternas högsta standarder.
En viktig fråga som har tagits upp igen i uppföljningsrapporten är att 80 procent av budgeten faktiskt förvaltas av medlemsstaternas regeringar, medan kommissionen har det slutgiltiga ansvaret. Ett tillfredsställande resultat kan enbart uppnås genom fullständigt samarbete och effektiv förvaltning av alla medlemsstaters enskilda regeringar. Det största bestående problemet, som anges i vårt förslag till resolution om ansvarsfrihet, är det faktum att det i förvaltningen av budgeten för år 2000 fanns ett underutnyttjande av resurser på 14 procent. Vi har också kommenterat upprepningen av samma problem i 2001 års budget. Detta är naturligtvis ett misslyckande i budgetförfarandet, men olika personer har gett olika kommentarer och vi har bett om en förenkling av förordningarna. Jag tror emellertid att förenkling av regionalpolitiken och genomförande av ekonomisk och social sammanhållning är nödvändigt. Sammanhållningsfonden och strukturfonderna måste anpassas till en mer förenklad politik om vi vill sträva efter en effektiv regionalpolitik, i synnerhet i den utvidgade Europeiska unionen.
Detta är inte en politik som är i en övergångsperiod, utan snarare en politik för den överskådliga framtiden, i synnerhet med den nära förestående utvidgningen, och vi måste förenkla hela politiken så att dessa fonder kan användas. Vi noterade också kommissionens misslyckande i fråga om att få in pengar som blivit försenade från de nationella regeringarna, och vi noterar en utestående summa på 2,2 miljarder euro. Vi har att göra med livskraftiga, solventa demokratier, och samtidigt som vi ser att åldersprofilen har sjunkit - skulden är inte så gammal som den varit tidigare - finns det ändå ingen rimlig anledning till varför 2,2 miljarder euro skulle vara utestående. Frågan om utnämnandet av en europeisk allmän åklagare har också tagits upp i vår uppföljningsrapport. Vi måste återigen understryka att detta är parlamentets politik. Budgetkontrollutskottet har begärt det, med parlamentets stöd, vid många tillfällen. De nationella regeringarna bedriver inte skyldigheten att utreda bedrägerier och överträdelser i samband med EU-medel med samma effektivitet som de gör i samband med sin egen statsbudget. Så länge detta är fallet kommer vi att fortsätta att kräva utnämnande av en egen åklagare som kan se efter våra egna resurser och som också gör det.
Fru talman, herr ledamot, herr föredragande! Sistlidna november hade jag möjlighet att visa er kommissionens rapport om de åtgärder som vi vidtagit i anslutning till Europaparlamentets resolutioner om beviljande av ansvarsfrihet för budgeten 2000. McCartin har just nämnt att den omfattade 60 sidor, jag kom inte längre ihåg det.
Jag kunde i detalj skildra de många åtgärder som kommissionen har planerat, genomfört eller redan avslutat på sina olika verksamhetsområden. Kommissionen tillmäter parlamentets resolution om denna rapport, som nu föreligger som förslag, största vikt, och det gläder mig att kommissionens ansträngningar och åtgärder för att förbättra sin finanshantering erkänns i föreliggande resolution. Resolutionsförslaget uppmuntrar kommissionen generellt att fortsätta med sina hittillsvarande ansträngningar. Här vill jag i synnerhet tacka föredraganden för det goda samarbetet med kommissionen. Jag vill också tacka er för det tal som ni just hållit och även för den avsevärda tid, det arbete och den intensitet som ni har lagt ned på betänkandet.
Låt mig här än en gång kort skildra de huvudsakliga steg som kommissionen har tagit för att förbättra finanshanteringen. Först vill jag gå in på genomförandet av reformen. Kommissionen har infört en rad nya instrument, den s.k. activity-based management, den årliga politiska strategiplaneringen APS, årsplaneringen av ledningen. 2002 lade alla generaldirektörer för första gången fram årliga verksamhetsrapporter - särskilt när det gäller finanshanteringen.
Jag kan här inte räkna upp alla åtgärder, men som tyngdpunkter under år 2002 vill jag särskilt nämna antagandet av den nya budgetförordningen, utarbetandet och antagandet av genomförandebestämmelserna, även den nya budgetförordningen för EMF (Europeiska valutafonden) samt den nya budgetförordningen för de decentraliserade enheterna. Den nya budgetförordningen stärker budgetprinciperna, vilket också revisionsrätten ständigt har påpekat och vilket jag tror är mycket viktigt för en budgetförordning. Den stärker utanordnarnas roll och framför allt ansvaret för de enskilda aktörerna inom finanshanteringen, reglerna för beviljande av bidrag, anslagen och kontrakteringen, det s.k. procurement, som stramas åt och görs enhetligt. Det är bara några av de viktiga punkterna.
Även under 2002 låg tonvikten inom verksamheten på att minska antalet kontor för tekniskt bistånd. Under det senaste sammanträdet med budgetkontrollutskottet hade vi ju också tillfälle att tala om detta. För att utforma sin interna finanshantering på ett mer effektivt sätt har kommissionen dessutom med stöd från budgetmyndigheten inlett en lång rad åtgärder för att modernisera och kvalitativt förbättra den offentliga tjänsten, och man har särskilt lagt fram förslag för rådet om en revidering av personalstadgan. Vidare har beslut fattats om administrativa och disciplinära åtgärder, och en byrå för undersökningar och disciplinåtgärder (IDOC) har inrättats inom kommissionen.
Kommissionen har dessutom - även detta är en mycket viktig punkt i finanshanteringen - omskapat sin tjänst för yttre förbindelser. Man har utarbetat landsrelaterade och regionala strategidokument för att få en bättre samordning av programplaneringen och de politiska prioriteringarna, och för ledningen av hela projektcykeln är numera en enda instans centralt ansvarig, nämligen EuropeAid. Kommissionen har dessutom i ökad utsträckning överfört befogenheterna för förvaltningen av bistånd till tredje land i form av s.k. delegering till sina delegationer, för att garantera ett snabbare och framför allt mer fackmässigt genomförande av det ekonomiska stödet.
Ett andra område som jag vill gå in på är budgetöverskotten - McCartin har också nämnt dem. Skillnaden mellan förväntade betalningar och de effektiva betalningarna 2001 för strukturfonderna och sammanhållningsfonden betingas huvudsakligen av att programmens inledningsskede under den nya planeringsperioden har varit trögare än förväntat. Härtill kommer att de bedömningar av de förväntade betalningarna, som medlemsstaterna lämnar in till kommissionen, ofta är mycket optimistiskt utformade - för att uttrycka det diplomatiskt.
Under budgetåret 2002 erinrade kommissionen medlemsstaterna vid upprepade tillfällen om deras skyldigheter i detta hänseende och hänvisade därvid särskilt till betydelsen av så tillförlitliga bedömningar som möjligt. Jag vill dessutom helt kort nämna förenklingen av strukturfondsreglerna, vilket McCartin just också har skildrat. Det prioriterades ju förra året att man skulle uttömma möjligheterna vid förenklingen, utan att genomgå hela beslutsprocessen, alltså också utnyttja det som man kan göra administrativt.
Kommissionen har vidtagit en rad övergripande och sektorsvisa initiativ med syfte att generellt förenkla föreskrifter och förfaranden, och i samband med en förhandsbedömning av effekterna av lagförslag kommer kommissionen nu att mer exakt granska vilka regleringsinstrument som bäst lämpar sig för att uppnå politiska målsättningar. Dessutom kommer kommissionen att ställa samman en omfattande rapport om förverkligandet av sina målsättningar - uppdelat på politikområden - och förmedla den till rådet och parlamentet.
För kort tid sedan antog kommissionen dessutom - strax före jul - ett meddelande om förbättring av kraven på återbetalning av orättmätigt erhållna stödmedel ur den europeiska budgeten. I samband med den fråga som ställts av McCartin om eftersläpningen när det gäller krav på återbetalning - för att uttrycka det på så vis - när det gäller jordbrukspolitiken, arbetar nu en av OLAF och Generaldirektoratet för jordbruk inrättad arbetsgrupp med detta. Jag vill även betona betydelsen av inrättandet av den interna revisionstjänsten för granskning av kontrollsystemen.
Slutligen vill jag också nämna att kommissionen anser att ramöverenskommelsen mellan våra båda institutioner om förmedling av konfidentiell information visat sig vara bra och - i enlighet med kravet på öppenhet - har gjort det möjligt att på begäran förmedla konfidentiell information till parlamentet.
Min kollega Neil Kinnock kommer i morgon att lägga fram den senaste rapporten för kommissionen om läget för reformen. Denna rapport har begärts av Europaparlamentet, och jag tror att även denna rapport kommer att vara en bra grundval för diskussionen i det pågående förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet.
Fru talman, fru kommissionär! I rapporten om uppföljningen av kommissionens genomförande av Europeiska unionens allmänna budget för budgetåret 2000, som har utarbetats av McCartin, betonas tydligt flera frågor som har föranlett diskussioner och oro i budgetkontrollutskottet, och detta gäller bland annat överskottet i budgeten, 14 procent av budgeten för år 2000 utnyttjades inte.
År 2001 var siffran 16 procent och det här problemet måste undvikas, vilket kan göras genom att man bedömer budgetbehoven och utvärderar pågående åtgärder inom politikområdena i syfte att ge de europeiska skattebetalarna optimal valuta för pengarna.
När det gäller strukturfonderna är det bristande utgiftsutnyttjandet är ännu mer oroväckande på grund av de mål som har ställts upp för fonderna och de stora behov som de skall täcka. Att förenkla förordningen, en fråga som kommissionär Barnier tog upp i sitt inlägg, verkar vara en möjlig lösning, eftersom strukturfonderna har en direkt inverkan på medborgarna.
I linje med vad föredraganden begär bör man informera regelbundet om de framsteg som görs på det här området. Att förbättra återbetalningarna av felaktigt utbetalda medel är ett prioriterat område inom budgetkontrollen. Även bedrägeribekämpningen måste förbättras ytterligare och OLAF bör rapportera regelbundet om sitt agerande och samarbeta närmare med de nationella revisionsrätterna och medlemsstaternas kontrollmyndigheter för att underlätta kommissionens arbete.
Vi kommer att stödja det ändringsförslag som har lagts fram av Blak om ökad tillgång till handlingar, vilket kommer att underlätta parlamentets arbete.
Fru talman, fru kommissionär! Detta betänkande syftar till att följa upp kommissionens utförande av Europaparlamentets rekommendationer. Det handlar om ett hälsosamt genomförande som ger mer effektivitet och trovärdighet åt våra arbeten, och jag gratulerar därför kommissionen och även vår föredragande. Jag skulle därför vilja gå igenom de viktigaste frågorna avseende den gemensamma jordbrukspolitiken som jag tog upp i beviljande av ansvarsfrihet för budgeten 2000, och jag vill påminna, så som vår arbetsordning anger i artikel 9.1, om min egenskap av olivodlare. Den stora risken med och det praktiskt taget omöjliga i att på ett effektivt sätt kontrollera exportbidragssystemet var då vår främsta oro.
Vi noterar med glädje att, generaldirektören för jordbruk, i sin första årsrapport om verksamheten, har bekräftat våra synpunkter, och uttryckt de två främsta reservationerna mot budgeten angående denna mekanism. Kommissionen har skurit ned och förenklat stödsystemet för nötkött och man har lovat en successiv minskning av användandet av dessa mekanismer inom ramen för WTO-förhandlingarna. Vi måste dock beklaga att exportbidragen bibehålls för socker till europeiska länder från vilka vi fritt importerar socker, i en uppenbar inbjudan till en återupprepning av samma karusellbedrägerier som uppdagats när det gäller smör.
Vi noterar kommissionens intention att investera i forskning och utveckling av medel för att upptäcka manipulering av olivolja, men vi beklagar att vi fortsätter att slösa bort absurt stora medel och inför scheman för enorma kostnader för de nationella och regionala förvaltningarna och även för olivodlarna, i kontrollen av antalet olivodlingar, utan något som helst intresse av att förebygga bedrägerierna, i total kontrast till frånvaron av medel för att förebygga och bekämpa de stora bedrägerierna mot gemenskapsbudgeten, konsumenterna och jordbrukarna, nämligen genom manipulering av olivolja. Samma scenario eller värre har vi för övrigt när det gäller vin, mjölkprodukter och uppfödningssektorn i allmänhet. Jag anser fortfarande att det är oacceptabelt att man med mycket dryga böter förföljer jordbrukare som överskrider sin mjölkkvot och inte gör något för att straffa oärliga industrier och brottsliga nätverk som tillverkar mjölkprodukter utan mjölk.
För att avsluta måste jag säga att det är fullkomligt oacceptabelt att kommissionen vägrar förmedla namnen på de företag man ger exportbidrag och andra bidrag under förevändning att det skulle gå mot bestämmelserna om skydd för privatpersoner. Det är en uppfattning om medborgarnas rättigheter som bara fungerar för de multinationella företagen och de stora intressena och som inte existerar när det gäller att skydda konsumenten eller jordbrukaren, vilka ofta drabbas av ett djävulskt och förkrossande byråkratiskt maskineri.
Herr talman! McCartin har utarbetat ett bra betänkande om frågor som parlamentet uppmärksammade när det beviljade ansvarsfrihet för 2000. Hjärtligt tack för det.
Genomförandet av EU:s budget är fortfarande otillfredsställande. Detta gäller speciellt strukturfonderna, där genomförandet av programmen varken motsvarar kraven på god förvaltning eller heller medborgarnas förväntningar. Situationen bara förvärrades mellan 2000 och 2001 och ytterligare mellan 2001 och 2002. År 2000 förblev 6,5 miljarder euro av strukturfondernas anslag oanvända, år 2001 10,5 miljarder och i fjol 8,1 miljarder euro. Strukturfondernas obetalda åtaganden har redan ökat till 66,7 miljarder euro, vilket motsvarar två års budget. Situationen är mycket oroväckande.
Kommissionen har inte alls förmått förbättra sin förvaltning utan situationen håller på att fullständigt glida oss ur händerna. EU:s strukturpolitik måste genomgå en grundlig reformering; den här programperioden hotar att bli en verklig katastrof.
Översynen av personalstadgarna som inleddes 2000 och fortfarande pågår är en av de viktigaste reformerna. Min grupp anser att det är viktigt att personalstadgarna stöder de centrala målen i förvaltningsreformen: att förbättra effektiviteten, klargöra och öka det personliga ansvaret samt att delegera befogenheter till lägre nivå. Det bör vara varje tjänsteinnehavares plikt att anmäla missbruk och bristfällig förvaltning. Å andra sidan måste var och en ansvara för sina handlingar även i det avseendet att man måste svara för ogrundade personliga anklagelser. Man bör inte utveckla Europeiska unionen till något spionsystem.
Indrivningen av ogrundade utbetalningar av EU-medel måste göras naturligare och snabbare. Det nuvarande systemet är tungrott och planlöst, som Mulders betänkande som vi skall behandla härnäst påvisar. Tyvärr står medlemsstaten och kommissionen ofta på motsatt sida om förhandlingsbordet, fastän de borde vara på samma sida.
Jag anser att förfarandet som införts av McCartin om en årlig uppföljning av ansvarsfrihetsbetänkandena är på sin plats, eftersom det för med sig långsiktighet i parlamentets kontroll över kommissionen.
Fru talman, fru kommissionär! Det här betänkandet ger ingen entydig signal. Föredraganden ger Europeiska kommissionen en klapp på huvudet i stället för ett nödvändigt yrkande på att drastiskt förbättra förvaltningen av EU:s budget. Det här betänkandet gör Europaparlamentet beroende av kommissionens goda vilja i stället för att det kan försvara de många skattebetalarnas intressen som vill ha valuta för pengarna.
Till mitt stora missnöje stipulerar kommissionen att de flesta oegentligheter och bedrägerier med EU-pengar äger rum i medlemsstaterna. Det kan så vara men kommissionen är skyldig att förvalta EU-medlen och har det slutliga ansvaret för detta. I nästan alla särskilda rapporter från Europeiska revisionsrätten återfinns frasen att EU-förordningar är för komplexa och oklara, att målen inte är tydligt definierade och att kontrollsystemen uppvisar brister. Det får och måste kommissionen ta ansvaret för. Jämför med en styrelse för ett multinationellt företag som säger att den inte är ansvarig för effektiviteten i den företagsverksamhet som äger rum utanför huvudkontoret. Jag skulle vilja se den aktieägare som accepterar något sådant!
Det är tydligt att kommissionens budgetförvaltning lämnar mycket övrigt att önska. Det enorma strukturella budgetöverskottet, en mjölkkvotsreglering från 1984 som fortfarande inte fungerar bra, osäkerheten angående effektiviteten i de flesta strukturåtgärderna, den bristfälliga bokföring som ger upphov till ständiga problem, bland annat vid infordringen av felaktigt utbetalda EU-medel. Den här raden går lätt att fylla på med andra exempel som visar att Europeiska kommissionen fortfarande har mycket att göra innan det kan bli tal om en positiv revisionsförklaring från revisionsrätten.
Fru talman! Jag skall försöka fatta mig kort och kommer att koncentrera mig på två punkter. Den första punkten gäller ändringsförslaget som har lagts fram av kollegan Blak och den andra punkten är en övergripande utvärdering av det betänkande som vi diskuterar här.
När det gäller den första punkten ställer jag mig klart positiv, eftersom jag anser att detta ändringsförslag följer andan i EG-fördraget, närmare bestämt artikel 276, som också nämns i skäl A, enligt vilken kommissionen på begäran skall lägga fram alla nödvändiga uppgifter för Europaparlamentet.
Artikeln är mycket tydlig och det är därför mycket enkelt att förklara varför denna rättighet begränsas på ett konstlat sätt genom lagstiftningen, även om detta begränsas till konfidentiella handlingar. Jag stöder därför ändringsförslaget och jag hyser förtroende för att de juridiska tjänsterna och behörigt utskott skall göra rätt, och se till att artikeln i fördraget börjar gälla igen.
Betänkandet är utmärkt och jag har redan haft tillfälle att utvärdera det i budgetkontrollutskottet. Jag vill betona - vilket även kommissionären gjorde - att budgetåret 2000 var ett övergångsår. Under det året utformade man stora reformer som vi kommer att märka av efter hand och effekterna av dessa kommer att utvärderas under kommande år.
Betänkandet indelas i tre delar och jag skulle vilja betona genomförandet, framför allt frågan om det för låga utgiftsutnyttjandet, eftersom detta förekommer inom strukturfonderna. I det sammanhanget vill jag även välkomna kommissionär Barniers initiativ att förenkla regelverket, eftersom det är en av orsakerna till det för låga utgiftsutnyttjandet och skadar såväl medborgarnas rättigheter som bilden av Europeiska kommissionen.
När det gäller återbetalning av felaktigt utbetalda medel vill jag betona att det rör sig om gemenskapsfonder. Detsamma gäller frågan om förfarandena, där parlamentets beslutsamhet att delta i budgetgenomförandet tydligt framgår, och för att kunna göra detta behöver parlamentet alla de upplysningar som krävs i betänkandet.
När det gäller bedrägeribekämpning välkomnar jag särskilt den hänvisning som görs till en europeisk åklagarmyndighet.
Fru talman, fru kommissionär! Får jag komma med ett citat? När de stora överskotten för budgetåret 2000 konstaterades citerades Schreyer, kommissionär med ansvar för budgeten, den 30 maj 2001 på följande vis: ?Ett så högt överskott är ett undantagsfall. Det får till följd att medlemsstaterna under budgetåret 2001 behöver överföra betydligt mindre egna medel till Europeiska unionen, 81 miljarder etc. i stället för 90,9 miljarder. Jag anser att det är ett mycket glädjande meddelande för medlemsstaterna?. Slut på citatet.
Fru kommissionär, vi vet att det inte var något undantagsfall. Problemet med detta budgetöverskott - som vi kallar det - är ju att överskotten blir större ju längre perioden pågår, vilket vi hittills kunnat konstatera. Där är det alltså något i själva systemet som inte stämmer.
Det är inte ett trevligt meddelande för någon, om vi inte klarar av att åstadkomma en faktisk budget i Europa. Jag ställer mig ju ändå inte inför skattebetalarna och säger att jag står för en budget om cirka 90 miljarder euro, om det sedan bara betalas ut 80 miljarder! Det är ändå inte någon bra budgetering! Jag skyller inte bara på er, fru kommissionär. Jag vet att ni gör ert bästa. Det ställs också krav på oss som budgetmyndighet, liksom på medlemsstaterna, men jag säger att ett parlament med respekt för sig självt och som är skyldigt att se till att budgeten är relevant inte kan godta en sådan utveckling. Vi kommer i framtiden att få anpassa de effektivt utbetalade beloppen till det som ursprungligen planerats, eller tvärtom. Det går inte på sikt! Det kommer våra medborgare inte att acceptera i det långa loppet. Det är den centrala punkten i förfarandet för att bevilja ansvarsfrihet för 2000. År 2001 blev det - som jag sagt - sämre i stället för bättre. Vi måste gemensamt arbeta på detta.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0447/2002) av Mulder - för budgetkontrollutskottet om reformen av förfarandet för avslutning av räkenskaperna (2002/2149(INI))
Fru talman! Om vi tittar på den europeiska jordbruksbudgeten så är det två saker som märks. I första hand omfattar den nästan hälften av budgeten, det är allmänt känt. För det andra kan vi nästan generellt konstatera att den här politiken inte åtnjuter någon större popularitet i Europa. Jag tror att något måste göras åt det. Kanske kan förra veckans förslag från Fischler ge litet bättring. Jag tror också att vi måste se till att räkenskaperna inom jordbruksområdet står över alla tvivel.
Nu är jordbruket en del av den europeiska budgeten, för vilken det finns ett speciellt förfarande för kontroll av räkningarna, Clearance of account, som det kallas. Varje år fordras mellan cirka 600 och 800 miljoner euro tillbaka av en budget på cirka 45 miljarder. Den stora frågan är om det är tillräckligt.
Sedan år 1996 har vi ett nytt förfarande som mer eller mindre innebär att vi gör ett årligt bokslut och fattar fleråriga beslut om räkningarnas överensstämmelse, alltså om frågan huruvida budgeten har genomförts på ett bra sätt. År 1996 inrättades ett medlingsorgan som skulle kunna lösa eventuella konflikter mellan kommissionen och medlemsstaterna, och man införde ackrediteringen av de betalningsorgan i medlemsstaterna som har ansvaret för genomförandet och för betalningarna. Det överlåts alltså till medlemsstaterna.
Vad är våra erfarenheter sedan 1996? För det första kan vi, efter revisionsrätten, dra den allmänna slutsatsen att det är ett blandat system som fungerar skapligt. Därmed är dock inte allt sagt. Det kan tydligen bli bättre. Var vill vi se förbättringar?
Vi skulle vilja att besluten om ansvarsfrihet går tydligare att härleda till ett visst räkenskapsår. För närvarande gäller de här besluten flera olika räkenskapsår och det skapar otydlighet. År 1996 förväntade vi oss också att allt skulle ske mycket snabbare men det har tydligen inte varit fallet. När det gäller medlingsorganet så hade vi hoppats att färre fall skulle tas upp i EG-domstolen i Luxemburg men inte heller det har visat sig vara fallet. Om ett visst betalningsorgan ständigt fortsätter att göra fel så tycker jag att kommissionen måste ha möjlighet att en gång låta bli att betala ut pengar i ett par månader tills den är övertygad om att betalningsorganet fungerar bra igen. Kommissionen skulle kunna säga att det inte stämmer överens med proportionalitetssystemet och att straffet då är alldeles för hårt. Vi yrkar dock inte på att alla utbetalningar av jordbruksmedel till ett visst land skulle ställas in, vi säger bara att om det hela tiden går på tok i en viss sektor så måste kommissionen ha möjlighet att låta bli att sätta in pengar på medlemsstatens konto tills situationen blivit bättre.
Kontrollen av jordbruksutgifter är mycket viktig med tanke på utvidgningen av Europeiska unionen. Det system som snart kommer att ligga till grund för utbetalningarna är IACS-systemet. Vi har av revisionsrättens rapporter kunnat konstatera att det här systemet ännu inte är i gång i någon av de nuvarande medlemsstaterna. Vi kan tillsammans med kommissionen hoppas att det dock kommer att vara det inom några månader. Vi kan också konstatera att Grekland efter så många års medlemskap fortfarande inte uppfyller kraven. Därför blir det desto mer aktuellt att kommissionen intar en fast hållning i den här frågan och alltså vägrar betala ut om affärerna inte är i ordning.
Vi ser det också som en brist att det fortfarande inte kunnat ges ansvarsfrihet för en allt viktigare del av den europeiska budgeten, nämligen landsbygdsutvecklingen, på samma sätt som för 1 A-delen av budgeten.
Sedan en käpphäst till för det här parlamentet: vi skulle gärna år från år vilja veta på vilka punkter det eventuellt är tal om förbättringar. Vi känner till metoderna för revisionsförklaringen och skulle kunna föreställa oss - det är ett gammalt önskemål från parlamentets sida - att vi får indikatorer om felprocentens omfattning i till exempel mejerisektorn eller tobakssektorn. Då kan vi år för år kontrollera i vilken mån det är tal om en förbättring. Rådet lyser i kväll med sin frånvaro, vilket är mycket beklagansvärt med tanke på den här frågans betydelse. Vi skulle gärna vilja att det förslag som parlamentet lade fram för cirka ett år sedan om att förlänga den tidsperiod under vilken justeringar får ske från 24 till 36 månader antas.
Avslutningsvis, fru talman, tycker vi i samband med utvidgningen att det börjar bli hög tid för kommissionen att skapa möjligheter att i förväg bättre kontrollera jordbruksutbetalningarna så att vi kan förhindra fel i stället för att vara tvungna att rätta till dem i efterhand.
Fru talman, mina damer och herrar ledamöter! Revisionsförfarandet och förbättringen av det har för mig personligen - men också för mina enheter - redan från början haft särskilt prioritet och kommer att fortsätta att ha det. Därför vill jag först tacka er som föredragande, herr Mulder, för ert betänkande, vilket är mycket exakt och ger en fullständig bild av revisionsförfarandet. Jag välkomnar också det allmänna innehållet i ert betänkande, där framgången med detta avslutningsförfarande erkänns och där kommissionen uppmuntras att ständigt kontrollera systemet - även med tanke på den förestående utvidgningen av gemenskapen - och om nödvändigt också förbättra det.
Låt mig helt kort ta ställning till några av de frågor som framkastas i detta betänkande, och förklara kommissionens ståndpunkt. Först har vi bedömningen av 1996 års reform, som jag helt kort vill gå in på. I betänkandet såväl som inom revisionsrätten är man ense med kommissionen om att 1996 års reform var en framgång. Men jag håller naturligtvis också med er om att vissa delar kan och bör förbättras, exempelvis de fortfarande alltför långa tidsfristerna för de enskilda stegen i förfarandet.
Jag vill emellertid klargöra att vi här styrs av principen om balans mellan skyddet av gemenskapens ekonomiska intressen och medlemsstaternas val. För att dessa båda principer skall kunna beaktas är det enligt min åsikt godtagbart att vissa steg tar något längre tid, så att de nödvändiga samråden kan genomföras. Trots detta tror jag att framgångarna visar att vi har rätt. Enbart under de senaste tio åren har gemenskapen krävt tillbaka närmare 6 miljarder euro i jordbruksstöd från medlemsstaterna, och även erhållit dem. Dessa siffror talar ett tydligt språk och behöver inte någon ytterligare förklaring.
Tillåt mig också, mina damer och herrar ledamöter, att gå in på två specifika problem, som nämnts i Mulders betänkande. Det handlar å ena sidan om dröjsmålen vid införandet av det integrerade administrations- och kontrollsystemet (IACS) i Grekland och å andra sidan om övervägandena i samband med utvidgningen.
Kommissionen är helt medveten om dröjsmålen i Grekland. Kommissionen följer i fortsättningen noga de framsteg som uppnåtts och gör en bedömning av dem. Efter stränga kontroller har kommissionen från Grekland redan återkrävt betydande utbetalningar av stöd. För övrigt är några förfaranden anhängiga, som skulle kunna ha ytterligare betydande ekonomiska ändringar till följd, på grund av de återstående svagheterna i kontrollsystemet.
Men låt mig också klargöra en sak. Varken Europeiska revisionsrätten eller kommissionen har några som helst uppgifter om att några betydande oriktigheter skulle kunna befaras från de enskilda jordbrukarna i Grekland i samband med dröjsmålet med att genomföra IACS. Det finns ingen anledning att tro att den ekonomiska risken för gemenskapen skall behöva bedömas vara högre än de ekonomiska ändringar som kommissionen redan gjort. Situationen för 2002 är för närvarande föremål för en ingående granskning. I sitt beslut kommer kommissionen att ta hänsyn till samtliga konstaterade framsteg i Grekland, men samtidigt måste gemenskapens ekonomiska intressen tas tillvara fullständigt.
Och nu helt kort till övervägandena i samband med utvidgningen. Ledamoten Mulder vädjar till kommissionen att vidta alla åtgärder för att hjälpa kandidatländerna att iaktta de lagstadgade tidsfristerna för de enskilda kontrollsystemen. Men han insisterar samtidigt på att kandidatländerna inte skall dra nytta av jordbruksstödet, om IACS inte kan utnyttjas, eller om skyddet av de ekonomiska intressena ifrågasätts. Jag kan här bara ansluta mig till föredragandens åsikter. Också jag är fast övertygad om riktigheten i kommissionens strategi att behandla eventuella problem på det sätt som föreslagits.
Å ena sidan bör vi hjälpa kandidatländerna att vid tidpunkten för anslutningen antingen fullständigt utnyttja IACS, eller erbjuda dem möjligheten att tillämpa det förenklade systemet, vilket då också ställer mindre krav på IACS. Jag anser att det är viktigt att betona att det förenklade systemet inte betyder att dessa länder befrias från att genomföra IACS-systemet.
Kommissionen ägnar sig för närvarande åt att bestämma vad som i detalj kommer att krävas för de nya medlemsstater som beslutar sig för det förenklade IACS. Naturligtvis kommer det också att finnas en strikt tidsplan, där det föreskrivs när ett fullständigt IACS måste stå till förfogande vid överföringen till det normala systemet.
Mina damer och herrar! Jag tror att jag avslutningsvis kan säga att revisionsförfarandet i sin helhet innebär en framgång, som dock ständigt måste kontrolleras med tanke på nya utmaningar och även - om så krävs - förbättras. Jag vill därför, mina damer och herrar ledamöter, be er om att ni även i fortsättningen tillsammans med kommissionen bidrar till att optimera detta system.
Fru talman! Jag skulle vilja tacka Mulder för hans betänkande och allt arbete som han har lagt ned på det. Vi måste erkänna att han är en person som förstår den gemensamma jordbrukspolitiken in i minsta extremt komplicerade detalj. Hans kommentarer här i kväll var också tankeväckande och informativa.
Vi har kommit långt, vilket Mulder är medveten om, från de dagar då 80 procent av Europeiska unionens budget användes till jordbruk. Det mesta av dessa pengar lades på marknadsstöd i form av exportbidrag och förvaring, vilket huvudsakligen skapade möjligheter till ofantliga planer för svindleri och bedrägeri. Vi har förflyttat oss långt från detta och, medan Casaca helt riktigt påpekar riskerna med att kontrollera exportbidrag, använder vi i dag bara omkring fyra eller fem procent - ungefär två miljarder euro - till exportbidrag, och vi välkomnar den utvecklingen.
Jag tror att de reformer som redan har genomförts och de reformer som Fischler har föreslagit kommer att göra det lättare, även om vi har vissa politiska svårigheter med dem, att kontrollera utgifter och se till att de pengar vi anslår till den gemensamma jordbrukspolitiken tilldelas de personer som har rätt till dem.
Mulder påpekar i sitt betänkande att de människor som begår brott borde betala för dem. Det borde inte vara ett indirekt stöd, eftersom det är medlemsstaten, och inte de personer som överproducerat, som betalar böter vid fall av överproduktion av mjölk. Detta är detsamma som indirekt stöd. Den situation som vi hade tidigare var värre, då misskötsel av stora företag ledde till hårda bestraffningar, i samband med godkännandet av redovisningsförfaranden, som riktades mot medlemsstaterna. Det drabbade inte livsmedelstillverkarna och de personer som var inblandade i överträdelserna från början. Detta var också orättvist mot skattebetalarna och utgjorde dålig förvaltning.
Jag tror att fastän skapandet av det integrerade kontrollsystemet har varit ett enormt projekt, kommer det att visa sitt värde i Europeiska unionen genom att se till att de pengar som vi genom röstning tilldelar jordbruket går till rätt människor och att vi kan redovisa hela summan.
Jag måste erkänna att det verkar vara en modfällande uppgift att utvidga detta till kandidatländerna, med tanke på den tid vi har lagt ned på att nå dit vi befinner oss i den nuvarande unionen, men jag är övertygad om att kommissionen arbetar på det. Jag förväntar mig inte att det skall gå smidigt, men jag tror att utvidgningen kommer att bli framgångsrik och att vi kommer att kunna hjälpa landsbygdsområdena utan att spendera alltför mycket av skattebetalarnas pengar, om vi använder våra erfarenheter och om vi insisterar på att från början fastställa lämplig statistik innan pengarna fördelas.
Fru talman! Jag vill börja med att gratulera vår kollega Jan Mulder till hans utmärkta betänkande och till det arbete han har bedrivit angående avslutandet av räkenskaperna. Gratulationer som jag också bör utsträcka till min kollega McCartin. Vi har faktiskt försökt arbeta, om än med olika politiska synsätt, i en riktning som jag anser är nödvändig för att stödja en långtgående reform av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Hur som helst skulle det enligt min mening vara ett allvarligt misstag att se avslutandet av räkenskaperna bara som en verksamhet vars framgång man mäter enligt de vinster man får ut. Behovet av uppbörd av medlemsstaternas anslag är givetvis snarare en indikator på misslyckande än på framgång, vilket visar hur dåligt systemen med jordbruksstöd fungerar. Detta beror ofta på den extrema komplexiteten och systemets oproportionerliga byråkrati som tynger förvaltningarna och jordbrukarna.
För det andra måste vi ta hänsyn till att avslutandet av räkenskaperna i de situationer när medlemsstaten ersätter jordbruks- och livsmedelsföretagen är ett missbruk av statsstöden som förvrider konkurrensbestämmelserna på ett särskilt orättvist sätt, och gynnar de som bedrar statskassan och skadar de som arbetar ärligt.
För det tredje tycker vi inte alltid att formerna, processerna och kriterierna för avslutande av räkenskaperna är de mest balanserade. När det gäller detta noterar vi till exempel att kommissionen beträffande jätteskandalen då Neapels Camorra manipulerade smör och saluförde det via flera europeiska mjölkföretag, svarade oss för bara några dagar sedan att mer än två år efter att OLAF formulerade sin anklagelse har ännu inget gjorts, och man åberopar rättssekretessen som skäl för att inte göra någonting. Och detta tycker jag inte är acceptabelt.
Jag vill till sist ta upp inrättandet av en stimuleringsmekanism på 20 procent för medlemsstatens uppbörd av anslag för de ekonomiska aktörerna, vilket i princip tycks vara en bra idé men som jag anser är oacceptabel i den form den genomförs av kommissionen: Vi ser med en viss förskräckelse att kommissionen inte kan säga oss vilket belopp man har använt till denna stimulans, man kan inte säga vilka institutioner i medlemsstaterna som har fått dessa anslag och om villkoren för att ha rätt till dem har kontrollerats helt, vilket är nödvändig för dess uppbörd. Det är en situation vi anser vara helt oacceptabel och vi hoppas att kommissionen rättar till den så snart som möjligt.
Fru talman, herr kommissionär! Vi har här betänkandet av Mulder om reformen av förfarandet vid avslutande av räkenskaper. Syftet med denna reform är att undvika problemet med stora förseningar i besluten om avslutande av räkenskaper som så ofta har påtalats av revisionsrätten.
Reformen utgörs av två skilda förfaranden: En årlig revision av inkomster och utgifter för varje enskilt budgetår och fleråriga revisioner som syftar till att kontrollera innehållet i de underliggande transaktionerna och överensstämmelsen med gemenskapslagstiftningen.
Man inför ett förlikningsförfarande. Trots de svårigheter som detta förfarande innebär har man kunnat bekräfta att medlemsstaternas ansvarighet har förbättrats, även om det inte har varit så verkningsfullt som man trodde att det skulle vara.
När det gäller förlikningsorganet har inte det heller varit tillräckligt verkningsfullt, men det har bidragit till den övergripande förbättringen av avslutandet av räkenskaperna.
Betänkandet utvisar klart och tydligt att det fortfarande finns behov av att förbättra avslutandet av räkenskaperna för EUGFJ-fonderna och innehåller en rad förslag för hur man skall kunna göra detta. Vår grupp kommer därför fullständigt stödja betänkandet.
Avslutningsvis vill jag gratulera Mulder till hans betänkande.
Fru talman, herr kommissionär, ärade ledamöter! Jag vill ge mitt allmänna stöd till Jan Mulders initiativbetänkande om reformen av förfarandet vid avslutande av räkenskaper som godkändes i budgetkontrollutskottet.
Jag är också av den åsikten att det ännu är för tidigt att uttala sig om värdet av det nya systemet, för dess komplexitet som det inför och den begränsade kapacitet som gemenskapsförvaltningens institutioner att svara, förhindrar en definitiv bedömning. Det är dock framträdande att Europaparlamentet, som framför allt är en politisk instans på eget initiativ och enligt specifika regler för behandling arbetar med formerna för och resultatet av tilldelande av gemensamma resurser för hela Europa.
Det är viktigt att den reform vi behandlar utvecklas i god tid, för att man skall kunna förse kontrollorganen med det som behövs för att göra fleråriga jämförelser. Detta är kommissionens ansvar som Jan Mulder på ett riktigt sätt vädjar till. På samma sätt gläds jag åt föredragandens angelägenhet och rekommendationer när han granskar de starka och svaga punkterna i attesteringsmekanismerna, tillämpningen av finansiella justeringar, kontrollen av utgifter som berör landsbygdens utveckling och de nya problem som oundvikligen dyker upp med unionens verksamhet inom ramen för en utvidgning till 25 länder.
Utan att glömma att politiken i första hand alltid bör inriktas på länder med en lägre utveckling, är det nödvändigt och viktigt att fastställa och integrera kandidatländernas förvaltningssystem, genom att främja och utveckla dels delegeringen av befogenheter till Sapardbyråerna, dels minska takten på utförandet av hjälpinstrumenten. Vi får inte glömma att den gemensamma jordbrukspolitiken för närvarande är ett potentiellt center för jämlikhet och att den utgör 47 procent av gemenskapens budget, varför den kräver specifika granskningar och regleringar.
Till sist anser jag att denna process, oberoende av de nuvarande kvantitativa resultaten av förlikningsförfarandet, måste bibehållas och fördjupas eftersom det är just genom dess tillämpning som alla fördelar och nackdelar kan granskas och utvärderas i en politisk bedömning och värdering av tillämpningen av gemenskapsfonderna, där ensamrätten avseende ingripande mot en bedräglig tillämpning av de anslag som har beviljats medlemsstaterna är reserverad för rättsväsendet.
Fru talman! Det här är ett magnifikt betänkande och enligt min åsikt kan det inte vara mer positivt, vilket jag även har haft tillfälle att påpeka i budgetkontrollutskottet.
Det är ett minutiöst arbete som utgörs av två tydligt åtskilda delar och föredraganden har eftersträvat två mål. Å ena sidan innehåller betänkandet en strikt och kritisk bedömning av reformen, föredraganden kommer med konstruktiv kritik och räknar upp bristerna i reformen, till exempel uppdelningen av förfarandet, förlikningsorganets utformning och agerande och de finansiella justeringar som blir resultatet. Föredraganden föreslår konstruktiva lösningar på alla dessa problem.
Å andra sidan ger föredraganden uttryck för en sund och berättigad oro inför den omedelbara framtiden i fråga om utvidgningen som vi ju står i begrepp att slutföra. Denna oro gäller å ena sidan frågan om hur det integrerade systemet för administration och kontroll som tillämpas i alla medlemsstater skall stärkas, eftersom det vara funktionsdugligt för att införas i kandidatländerna vid utvidgningen och å andra sidan de oroande erfarenheterna från Sapardprogrammet.
Jag anser att båda faktorerna, den kritiska bedömning som föredraganden gör och den oro han ger uttryck för är en mycket läglig varningssignal och vi bör lyssna på den. Jag gratulerar därför föredraganden hjärtligt.
Jag vill även betona den flexibilitet som föredraganden har visat i behandlingen av betänkandet i budgetkontrollutskottet. Tack vare föredragandens flexibla inställning antogs detta betänkande enhälligt, och jag gratulerar honom till det.
Fru talman, herr kommissionär! Det finns två frågor som jag helt kort vill ta upp i samband med kollegan Mulders storartade betänkande. För det första: Kraven på återbetalning. Här ackumuleras uppenbarligen ett belopp om ungefär 3 miljarder euro. Fordringarna stiger kontinuerligt. Kraven på återbetalning har under åren 2000-2001 halverats till cirka 40 miljoner euro. Här är det något som inte stämmer. Det fungerar inte. Det är inte bra. Vi har nu ett procentuellt krav på återbetalning, tror jag, om inte ens 16 procent.
Den andra punkten, herr kommissionär: frågan om IACS och genomförandet i Grekland och i kandidatländerna i framtiden. Det är ju en högpolitisk fråga! Det handlar ändå inte om huruvida missförhållanden konstaterats eller ej! Hur skall vi förklara för de länder som ansluter sig att de måste införa ett IACS-system, om vi har gamla medlemsländer som under flera år helt enkelt inte använt sig av detta system? Det är ju politiskt omöjligt! De kommer någon gång att säga: Herr Fischler, kom tillbaka om tio år. Tills grekerna har infört det, kommer vi också att ha infört det.
Och då kommer vi, när det gäller budgetexakthet, naturligtvis ut på hal is. Därför är det viktigt att vi ökar trycket på den sista medlemsstaten i den nuvarande unionen för att säga att de måste införa detta system, annars kommer det inte att fungera vid utvidgningen. Vi vet att det till exempel i Polen ju inträffat ett större bedrägeri redan innan IACS-systemet införts, men detta nämner jag bara i förbigående. Än en gång: Det är en högpolitisk fråga, som inte bara kan reduceras till missförhållanden, utan vi måste gemensamt ta itu med den, herr kommissionär.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0004/2003) av Korhola om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om åtgärder för allmänhetens deltagande i utarbetandet av vissa planer och program avseende miljön och om ändring, med avseende på allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning, av rådets direktiv 85/337/EEG och 96/61/EG (PE-CONS 3676/2002 - C5-0598/2002 - 2000/0331(COD))
Herr talman! Det Förslag som nu behandlas är det andra av tre direktiv med vilka man försöker anpassa medlemsstaternas lagstiftning att motsvara Århuskonventionen. Precis som vid det första direktivet om tillgång till miljöinformation har man nu till den tredje behandlingen i parlamentet lagt fram ett förlikningsresultat som väl representerar parlamentets ståndpunkt, vilket helt och hållet uppfyller minimikravet i Århuskonventionen och till och med överstiger det.
Rådet antog redan i sin gemensamma ståndpunkt flera element ur parlamentets första behandling, på samma sätt som parlamentet kunde anta flera element ur den gemensamma ståndpunkten. Sålunda kunde man inleda förlikningen med betydligt färre problem än vid den första pelaren. Å andra sidan är dessa få frågor förknippade med stora problem, redan på grund av olika betraktelsesätt.
Kommissionens förslag och rådets gemensamma ståndpunkt utgick från den så kallade quick fix-principen, medan parlamentet hade önskat ett mera övergripande förhållningssätt. Det är dock klart att parlamentets syfte inte är att ordagrant försvara sin ståndpunkt, utan att se till att EU:s lagstiftning inte innehåller gråzoner, enligt vilka allmänhetens deltagande skulle vara motiverat, men på grund av lagstiftarens misstag inte möjligt.
I en förlikning kunde vi finna en lösning på problemet i två skeden. Å ena sidan kommer kraven som baserar sig på Århuskonventionen och som gäller allmänhetens deltagande att inkluderas i gemenskapens nya lagstiftning redan i initialskedet. Å andra sidan kommer man utgående från inhämtade erfarenheter att granska redan befintlig lagstiftning och direktivets tillämpningsområde på nytt under de sex första tillämpningsåren.
Medlemsstaterna förbinder sig i förlikningen att förbättra allmänhetens praktiska möjligheter att delta. Myndigheterna uppmanas bland annat att informera allmänheten om fattade beslut, om bakomliggande orsaker och synpunkter samt om processen i samband med allmänhetens deltagande. Tidsfristerna för de olika skedena av deltagandet i beslutsfattandet måste vara rimliga för att allmänheten skall kunna förbereda sig och effektivt delta i beslutsfattandet. Dessutom uppmanas myndigheterna att främja allmänhetens utbildning på miljöområdet, vilket tveklöst också är till myndigheternas fördel i den mån man med utbildning kan förbättra kvaliteten på deltagandet.
En speciell fråga gällde allmänhetens deltagande i granskningen av tillstånd. Här ville förlikningsparterna hitta en jämvikt. Å ena sidan kan allmänheten uppriktigt delta då när granskningen av anläggningarnas och fabrikernas tillstånd har en verklig betydelse, det vill säga när det finns risk för ökade skador på miljön. Å andra sidan kan en myndighet granska tillstånd utan allmänhetens deltagande vid verkställandet av sådana förordningar och bestämmelser där det verkligen inte föreligger skäl till övervägningar. Här anser jag att man har lyckats: Allmänheten kan delta när man verkligen har att göra med beslut som gäller miljön, men man skapar inte inflation i det värdefulla deltagandeinstrumentet genom att be allmänheten delta i rutinbeslut.
För parlamentet var det antagligen en till sitt tillämpningsområde liten, men principiellt sett en viktig seger, när man i förlikningen godkände ett förfarande som gällde undantag för försvarsprojekt. I enlighet med Århuskonventionen kan försvarsprojekt uteslutas ur direktivets tillämpningsområde endast på grundval av medlemsstaternas myndigheters övervägande från fall till fall.
Efter att beslutet om allmänhetens deltagande fattats måste allmänheten naturligtvis ha en chans att utvärdera besluten. I förlikningen kom man fram till en för parlamentet tillfredsställande lösning, där man bekräftar skälen till att tillstånd att få information har beviljats respektive förkastats, och ålägger myndigheterna att ge allmänheten praktisk information om möjligheterna till administrativ eller rättslig prövning.
Särskilt måste påpekas att för att säkerställa förlikningsresultatet har kommissionen i sitt yttrande som bifogas direktivet förbundit sig att under det första kvartalet 2003 lägga fram ett förslag till direktiv där man behandlar verkställandet av Århuskonventionen i fråga om rätt till ändringsansökan och anhängiggörande beträffande miljöfrågor. Sålunda kan man alltså vara säker på att hela processen med att ratificera Århuskonventionen framskrider inom gemenskapen utan onödiga dröjsmål.
Jag tackar kommissionen och rådet, speciellt Danmark som redan överlåtit ordförandeskapet till Grekland för ett gott samarbete i förlikningen och i de inofficiella förhandlingar som föregick detta. Jag rekommenderar varmt parlamentet att anta förlikningsresultatet i morgondagens omröstning.
Fru talman, ärade ledamöter! Jag är förstås mycket nöjd med att detta direktiv, som kommissionen föreslog för ungefär två år sedan, nu kommer att antas. Det kompletterar direktivet om miljöinformation. Därmed tar EU ett steg närmare genomförandet av Århuskonventionen. Principerna i Århuskonventionen är mycket viktiga, eftersom miljön inte har någon ?egen röst?. Beslutsfattandet i miljöärenden måste därför präglas av öppenhet och insyn om vi skall kunna skydda miljön på ett tillfredsställande sätt.
Detta direktiv omfattar grundläggande krav för allmänhetens deltagande i beslutsfattandet på miljöområdet. Genom direktivet upprättar vi en nödvändig, gemensam ram även för ärenden som är gränsöverskridande. Detaljerna överlåts emellertid åt medlemsstaterna. Detta är viktigt, eftersom allmänhetens deltagande måste bli en naturlig del av förvaltningsarbetet på alla nivåer, och formerna måste anpassas till beslutsfattandet på de olika nivåerna.
Direktivet omfattar dels viktiga planer och program som skall utarbetas enligt vår miljölagstiftning, dels beslut om verksamhet som kan ha en betydande inverkan på miljön. Sådan verksamhet omfattas av direktivet om bedömning av inverkan på miljön och direktivet om samordnade åtgärder för att förebygga och begränsa föroreningar. Dessa två direktiv kompletteras nu med bestämmelser om allmänhetens deltagande och rätt till rättslig prövning i enlighet med Århuskonventionen.
Enligt direktivet betyder allmänhetens deltagande att allmänheten skall informeras om verksamheten i fråga och sin rätt till deltagande. Den del av allmänheten som berörs skall redan på ett tidigt stadium ha rätt att yttra sig om ett ärende. Slutligen skall offentliga myndigheter i sitt beslutsfattande på vederbörligt sätt beakta resultaten av allmänhetens deltagande och informera om de beslut som fattas. Direktivet innehåller också bestämmelser om översyn av lagenligheten av beslut som omfattas av bestämmelserna.
Jag vill förstås tacka föredraganden, Eija-Riitta Anneli Korhola, för hennes intensiva arbete med direktivet och uttrycka min tacksamhet till henne och ledamöterna i parlamentets delegation till förlikningskommittén för de insatser som de har gjort för att nå fram till denna enighet som gör att vi i kväll kan anta denna viktiga rättsakt.
Herr talman, fru kommissionär, ärade ledamöter! Ett av de vanligaste klagomålen bland medborgarna handlar om deras minimala roll inom ramen för den representativa demokratin. Och det är just när det gäller miljön som man mest känner av befolkningarnas missnöje. Vi känner alla till fall där medborgarna inför vissa projekt eller anläggningar ser sig tvingade att demonstrera sin rätt att vara indignerade på gator eller i domstolar.
Detta missnöje växer exponentiellt när många av dessa projekt med oacceptabel miljöpåverkan finansieras inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken och strukturfonderna. Det var därför mycket viktigt när kommissionen efter konventet i Århus lagstiftade om allmänhetens deltagande och allmänhetens tillgång till information. Jag gratulerar därför miljökommissionären. Ett större deltagande från allmänheten gör inte bara institutionernas beslut mer legitima, utan ökar också kvaliteten i dessa beslut.
Detta förslag till direktiv om allmänhetens medverkan i utarbetandet av planer och program för miljön är ett gott exempel på hur man kan demokratisera medborgarnas deltagande i politiken. Och jag gratulerar vår föredragande för det arbete hon har bedrivit i parlamentet och i förlikningskommittén. Jag skulle också vilja framhäva tre viktiga resultat i denna förlikning.
För det första, att de icke-statliga organisationerna deltar fullt ut i debatten om informationstillgång i denna process, för det andra, att hela gemenskapslagstiftningen uttryckligen måste innehålla villkoren för allmänhetens medverkan, och för det tredje, ett obligatoriskt deltagande i fall som anses betydelsefulla. Slutligen är jag glad över kommissionärens avisering om att det under 2003 kommer att lagstiftas om medborgarnas tillgång till rättssystemet.
Herr talman, ärade kommissionär! Resultatet av förlikningen är i sin helhet bra och värt att stödja. Syftet med direktivet är ju att harmonisera gemenskapens lagstiftning med Århuskonventionen. Här har redan konstaterats att direktivet ger allmänheten full rätt att delta i beslutsfattandet från första början, speciellt när det gäller planering och genomförande av program, miljökonsekvensbedömning samt förebyggande och minskning av utsläpp i allmänhet. Det ger även beslutsfattarna en chans att ta hänsyn till allmänhetens synpunkter och bekymmer då de fattar beslut.
Detta ökar å sin sida naturligtvis och med all rätt öppenheten i beslutsfattningsprocessen och bidrar till att öka allmänhetens intresse för och kunskaper i miljöfrågor. Utgående från de centrala resultaten i förlikningen kommer kraven om allmänhetens deltagande enligt Århuskonventionen i framtiden att ingå i berörd gemenskapslagstiftning redan från ett tidigt stadium. Det är även viktigt att myndigheternas information utvidgas utöver beslutsgrunderna. Det är i allmänhet viktigt att man på flera punkter kräver lättläst information samt att myndigheterna hjälper allmänheten att förstå den aktuella informationen.
Det är också bra att allmänhetens deltagande i de allra viktigaste besluten ökar, att man bekräftar skälen till att tillstånd till att få information beviljas eller förkastas och att man - återigen - ålägger myndigheterna att ge riktig, klar och tydlig information. Jag anser att vi utgående från detta kan förvänta oss att medborgarnas vilja att påverka miljöfrågorna ökar.
Herr talman, ärade kolleger! Jag måste säga att vi har lyssnat med intresse, nästan passionerat, på de alternativ som har formulerats under senare tid och som i dag har upprepats i dessa dokument, för övrigt med deltagande av allmänheten - kan vi nästan säga, med en ordlek, åtminstone när det gäller italienska språket, snarare än privat. Allmänheten uppfattas som de offentliga strukturerna, de offentliga institutionerna, och här i stället uppfattas ordet ?offentlig? som ett uttryck för medborgarnas och olika sammanslutningars deltagande i denna process: en process som inte föddes i dag, en process som redan tidigare har avsatt handlingar från Europeiska unionens sida och som hade startat en granskning från medborgarnas sida och inom vissa gränser av öppenheten, objektiviteten och deras intressen för att miljöproblemen skall behandlas på ett visst sätt.
I dag står vi inför något mer, något annat, och det är positivt. Vad händer i själva verket genom detta förfarande? Man hoppas att initiativet att handla - man startar i själva verket till och med före det ögonblick när själva beslutet fattas - övergår till dem som är närmare territoriet, bostadsområdet, naturen, och att det sedan upptas och omvandlas till riktlinjer, föreskrifter, i vissa fall förbud, bindande genom bestämda regler, som utfärdas av dem som har behörighet att göra det. Till stor del handlar det om att ge medborgarna en möjlighet att ingripa i en sektor som under alla omständigheter rör dem, även dem som inte skulle vilja det, för konsekvenserna av miljöskadorna drabbar framför allt medborgarna.
Jag måste slutligen säga att det inte kommer att bli helt lätt att harmonisera de olika nationella lagarna med de europeiska föreskrifterna och direktiven.
Jag förklarar härmed debatten avslutad och vill passa på att tacka fru Wallström och kommissionen samt fru Korhola för gott samarbete, eftersom jag ledde parlamentets delegation till förlikningskommittén i detta ärende.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkandet (A5-0003/2003) av Hautala om förlikningskommitténs gemensamma utkast till Europaparlamentets och rådets direktiv om ändring av direktiv 98/70/EG om kvaliteten på bensin och dieselbränslen (PE-CONS 3677/2002 - C5-0608/2002 - 2001/0107(COD))
Herr talman! Jag lägger nu fram det slutliga utkastet till direktivet om kvaliteten på bränslen som vi ursprungligen antog i den här salen 1998. Efter en rätt het diskussion och som resultat av beslutsfattandet drev Europaparlamentet då igenom världens strängaste kvalitetskrav för trafikbränslen.
Framför allt tvistade vi med oljeindustrin om nödvändigheten att sänka svavelhalten i bensin och dieselbränsle. Vi var verkligen tvungna att lägga fram en massa argument för att få igenom en reform för att sänka svavelhalten i dieselbränsle och bensin betydligt från den dåvarande halten. Detta val visade sig vara synnerligen strategiskt och klokt. Det har nämligen konstaterats att sänkningen av svavelhalten i bränslena är kanske ännu viktigare när man strävar efter att minska luftföroreningarna.
Reformen som vi i dag i parlamentet får klar inför slutrakan innebär att man senast 2009 inom Europeiska unionen endast får sälja bensin och dieselbränsle som i praktiken inte alls innehåller svavel. Det är mycket viktigt att vi faktiskt kan göra bilavgaserna ännu renare. Men en ännu viktigare motivering till denna reform är nu att biltillverkarna hela tiden utvecklar renare motorer som släpper ut ännu mindre avgaser. Dessa nya motorer, t.ex. direktinsprutningsmotorer, kräver ovillkorligen dessa svavelfria bränslen.
Vi kan vara nöjda med resultatet. Vi fick kommissionen och rådet att godkänna att de svavelfria bränslena skall vara ute på marknaden senast 2009; vi tidigarelade tidsplanen med två år. Jag skulle uppskatta - om man kan förutsäga något här - att den här situationen blir verklighet redan tidigare, därför att många medlemsstater har insett att man kan påskynda processen betydligt genom att bevilja pyttesmå skattelättnader för renare bränslen.
Jag kan kanske konstatera att Sverige och Finland var de länder där man förstod detta först och man kunde snabbt lansera de nya bränslena på marknaden. 2005 kommer man att granska detta direktiv på nytt. Då skall man besluta om det svavelfria bränslet genomförs 2009. Som föredragande beklagar jag i denna helhetslösning endast det att vi inte redan nu beslutade att de svavelfria dieselbränslena skall finnas på marknaden 2009. Jag anser att översynen 2005 endast komplicerar saker och ting, men detta fick vi inte heller igenom i den andra behandlingen i parlamentet.
Man har befarat att produktionen av svavelfritt dieselbränsle skulle föra med sig ökade koldioxidutsläpp. Själv anser jag dock att vi alldeles väl hade kunnat verkställa den här reformen redan nu eftersom den svavelfria dieseln å andra sidan påskyndar lanseringen av nya fordon på marknaden och därmed minskar koldioxidutsläppen.
Vid översynen 2005 kommer man även att diskutera hur man skall få ut svavelfria bränslen eller bränslen med låg svavelhalt för arbetsmaskiner på marknaden. Detta var kanske den allra svåraste frågan i förlikningsförhandlingarna. Själv skulle jag säga att jag är förhållandevis nöjd med resultatet, vilket är att man 2009 även tar i bruk svavelfria bränslen för traktorer och övriga arbetsmaskiner. Jag tror inte att jordbrukarna blir tvungna att betala så mycket extra för det här, eftersom kostnaderna minskar när allt kommer omkring.
Herr talman! Jag vill korrigera en sak i föredragningshandlingarna. Där sägs att parlamentet under den första behandlingen godkände ett ändringsförslag. Detta stämmer inte. Jag vill att man för till protokollet att parlamentet under den första behandlingen godkände 36 ändringsförslag.
Vi skall kontrollera det och se till att det blir korrekt.
Fru talman, ärade ledamöter! Det är bra att vi har kommit överens om detta direktiv. Det utgör nämligen en viktig del av vår samlade strategi för att minska luftföroreningarna och utsläppen av växthusgaser. Med hjälp av direktiv 98/70/EG kan vi se till att försäljningen av blyhaltig bensin fasas ut. När det nya direktivet väl har antagits, kommer det att bana väg för införandet av svavelfria bränslen som kommer att vara tillgängliga i hela EU senast den 1 januari 2005.
Svavel i bränsle kan sätta ner effektiviteten hos åtskilliga befintliga och framtida tekniska lösningar, såsom trevägskatalysatorer, oxidationskatalysatorer, kväveoxidfällor och partikelfällor. Därför är det också så viktigt att fasa in svavelfria bränslen.
Infasningen av svavelfria bränslen skall vara avslutad den 1 januari 2009. Tillverkarna kommer därmed att kunna utnyttja den fulla tekniska potentialen för att minska utsläppen av förorenande ämnen, t.ex. kvävedioxider och partiklar, som utgör ett stort hot mot luftkvaliteten och människors hälsa.
Antagandet av detta direktiv är verkligen goda nyheter för miljön och hälsan i Europa. Jag vill därför tacka föredraganden, Heidi Hautala, och alla ledamöter som har bidragit till antagandet av denna rättsakt.
Fru talman! Det är nu över ett år sedan man började arbeta med ändringen av detta direktiv och vi har nu äntligen nått en överenskommelse. Jag gratulerar uppriktigt Hautala till detta lyckliga slut. Vi hade vissa meningsskiljaktigheter under första behandlingen, men jag anser att de kompromisser som nåddes är mycket tillfredsställande för alla parter.
I och med detta direktiv förbjuds, som det redan sagts, försäljning av bensin och dieselbränsle med en svavelhalt på högst 10 ppm (mg/kg) från och med år 2005. Detta förbud kommer att införas gradvis och från och med år 2009 kommer det att vara fullständigt. Jag anser att det är en bra lösning och en bra kompromiss, men hur som helst måste man tänka på att även om luftkvaliteten otvivelaktigt kommer att förbättras, så kommer produktionen av de nya bränslena även att ge upphov till ökade utsläpp i raffinaderierna. Om produktion och försäljning av nya typer av bränslen inte genomförs samtidigt som man förnyar fordonsparkerna kan detta leda till en global ökning av koldioxidhalterna, och dessutom kommer kostnaderna att bli höga, eftersom det är mycket dyrare att framställa dessa bränslen.
Det är följaktligen viktigt att kommissionen utvärderar framstegen och att den år 2005 genomför en översyn för att bekräfta eller ändra datumet för försäljning av dieselbränsle med låg svavelhalt, särskilt när det gäller jordbrukstraktorer och maskiner som är avsedda för transporter på väg, eftersom förnyelsen av dessa fordon går mycket långsammare och de förbrukar relativt låga bränslemängder. Risken finns att luftkvaliteten inte förbättras så mycket som vi förväntar oss.
Slutligen, fru kommissionär, som föredragande för betänkandet om biobränslen, måste jag tillägga att det är brådskande att kommissionen godkänner blandningar av biobränslen på över 5 procent och att den föreslår nya nivåer för specifikationer och testmetoder för biobränslen och för de bränslen som används för bundna transportmedel.
För närvarande finns det flera bilmärken som är lämpade för användning av blandningar av biobränslen på över 5 procent, men de tekniska bestämmelserna har inte anpassats efter detta. Dessutom har medlemsstaterna åtagit sig att uppfylla mål som, även om de är indikativa, bör uppfyllas och om man inte gör det lättare för dem att använda blandningarna kommer det att bli mycket svårt att nå dessa mål.
Biobränslen minskar stort utsläppen av växthusgaser och är ett bra alternativ för att förbättra luftkvaliteten.
Jag avslutar med att återigen gratulera föredraganden och naturligtvis även kommissionen och rådet. På gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokraters vägnar rekommenderar jag er att rösta för det här betänkandet.
Fru talman! Jag är sist men inte minst, och jag hoppas att jag inte skall uppehålla er mer än ett par minuter. Jag skulle på den socialdemokratiska gruppens vägnar vilja välkomna resultaten av förlikningen. Beslutet att börja övergå till diesel med låg svavelhalt i unionen bör innebära ett slut på de bullrande, stinkande, dyra och ganska stora dieselmotorer och andra terrängfordon som förstör luften och friden i vår natur och i våra samhällen. Vi inser vikten av att ta hänsyn till eventuella ekonomiska och sociala följder av denna förändring, i synnerhet för jordbruksindustrin, och därför välkomnar vi de praktiska övergångsperioder som har angetts och uppmaningen till lämpliga skattemässiga stimulansåtgärder. Vi hoppas att detta kommer att bidra till en smärtfri förändring.
Vi stöder också behovet av en fortgående översyn av situationen för att se till att utvecklingen inte leder till sociala eller ekonomiska problem. Därför vill jag, på socialisternas vägnar, rekommendera betänkandet till kammaren och tacka föredraganden för allt arbete hon har lagt ned, samt alla andra som har varit delaktiga i denna långa process. Vi hoppas att vi nu kommer att få se riktiga resultat av våra bemödanden.
Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon kl. 11.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 23.12).
| sv |
Framställningar: se protokollet
| sv |
Kommissionens åtgärder till följd av parlamentets resolutioner: se protokollet
| sv |
43. En ny digital agenda för Europa: 2015.eu (
| sv |
Rapport om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om en muntlig fråga till kommissionen från Klaus-Heiner Lehne, för utskottet för rättsliga frågor, om tillämpning av rådets förordning (EG) nr 2157/2001 av den 8 oktober 2001 om stadga för europabolag - B7-0211/2009).
Klaus-Heiner Lehne: Fru talman, mina damer och herrar! År 2001 beslutade Europeiska rådet om en stadga för europabolag. Av olika skäl trädde denna stadga inte i kraft i denna form förrän den 8 oktober 2004. Såsom är brukligt med EU-lagstiftning uppmanades kommissionen efter en viss tid att lämna in en rapport om tillämpningen och genomförandet av stadgan, i syfte att dra slutsatser om huruvida denna rättsakt behöver ändras.
Det datum jag nämnde, den 8 oktober 2004, var för nästan exakt fem år sedan. Tidsfristen var för fem år sedan, men det finns ingen rapport från Europeiska kommissionen. Eftersom vi alla lyder lagen och eftersom kommissionen som fördragens väktare är särskilt skyldig att följa lagen, var detta ett skäl för utskottet för rättsliga frågor att fråga varför denna rapport inte finns tillgänglig och varför den inte ens har utarbetats. Vi vill bara ge kommissionen möjlighet att motivera detta för oss. I alla händelser kommer detta att tydliggöra att parlamentet och särskilt utskottet för rättsliga frågor till fullo fullgör sin skyldighet att övervaka kommissionen.
Jag kommer inte att utnyttja mina fem minuters talartid, men jag skulle vara glad om kommissionen nu kunde ge ett svar på grundval av denna korta muntliga fråga som jag har ställt.
Antonio Tajani: kommissionens vice ordförande. - (IT) Fru talman, mina damer och herrar! För det första vill jag för kommissionsledamot Charlie McCreevys räkning, som jag ersätter i kväll här i parlamentet, tacka utskottet för rättsliga frågor och dess ordförande Klaus-Heiner Lehne för att ha tagit upp dessa frågor. Som en personlig kommentar - eftersom jag var ledamot av Europaparlamentet under nästan 15 år - är jag mycket glad över att parlamentet utövar sin kontrollfunktion, eftersom detta innebär ett bra incitament för att uppmuntra kommissionen att arbeta effektivare.
När det gäller de första två frågorna som togs upp är jag glad över att kunna informera er om att arbetet med utarbetandet av den begärda rapporten redan är långt framskridet. Kommissionen har bett om en extern undersökning som skulle vara klar i slutet av detta år och som kommer att fungera som en grundlig faktabas för att utarbeta rapporten. Kommissionen ska analysera denna undersökning grundligt och kommer att lyssna noga på berörda parters åsikter. Denna rapport skulle därmed kunna offentliggöras under det andra halvåret nästa år och kommer att överlämnas till Europaparlamentet och rådet.
Naturligtvis beslutar nästa kommissionen om de exakta tidsramarna och om innehållet. Rapporten kommer att innehålla en analys av de fyra ändringsalternativen som särskilt anges i artikel 69 i förordningen. I detta skede har kommissionen ännu inte antagit någon ståndpunkt vare sig om detta eller om andra eventuella ändringar av stadgan. Vi måste invänta resultaten av den externa undersökningen samt ytterligare samråd och noga övervaka varje faktor och vid behov resultaten av eventuella förhandlingar om stadgan för europabolag.
När det gäller den tredje frågan måste tidsramarna och innehållet i eventuella ytterligare åtgärder som ska antas i framtiden, mot bakgrund av resultaten av den genomförda analysen, beslutas av den nya kommissionen. Jag är övertygad om att den kommer att vara mycket uppmärksam och intresserad av att höra parlamentets synpunkt innan ytterligare nya åtgärder antas.
George Sabin Cutaş: Tanken på ett europabolag går tillbaka till 1950-talet och återupplivades efter Romfördragets ikraftträdande som en del av målet med en gemensam marknad.
Den aktuella stadgan för europabolag har ett symboliskt värde för europeiska företag. Den ger en viss grad av fria tyglar när det gäller företagets etablering och rörlighet. Många företag använder stadgan för europabolag för att betona företagets unikt europeiska karaktär. Samtidigt utgör den ett nyckelinstrument för företag som strävar efter att utveckla gränsöverskridande strategier för sammanslagningar.
En av de främsta fördelarna med europabolag är att deras säten kan flyttas från den medlemsstat där det registrerades till en annan medlemsstat utan att man behöver avveckla företaget eller skapa en ny rättslig enhet. Europabolaget uppfyller dock långt ifrån de ursprungliga målsättningarna med en autonom ställning som styrs av en enhetlig lagstiftning. Följaktligen är dess praktiska tillämpning otillräcklig. Lagstiftningen tillämpas inte konsekvent och är beroende av de nationella lagstiftningarnas särskilda bestämmelser. Europabolagets rörlighet begränsas av de bestämmelser som förbjuder inrättandet av säten eller huvudkontor i olika medlemsstater.
Denna situation innebär faktiskt en inskränkning av en av gemenskapens grundläggande friheter, den fria rörligheten för företag. Jag anser att Europeiska kommissionens rapport om förordningens tillämpning, som nämnts av kommissionsledamoten, behöver inkludera en undersökning av möjligheten att lokalisera ett europabolags centrala administration och säte till olika medlemsstater. En översyn av förordningen kommer också att behöva övervägas för att ytterligare närma sig skapandet av en autonom ställning för denna typ av företag.
Antonio Tajani: kommissionens vice ordförande. - (IT) Fru talman! Jag lyssnade noga på anförandena av Klaus-Heiner Lehne och de andra parlamentsledamöterna som deltog i diskussionen. Det stämmer att förordningen om stadga för europabolag kompletteras av ett direktiv om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande och att tidsfristen för dess införlivande löpte ut den 8 oktober 2004, det datum då förordningen om stadga för europabolag trädde i kraft.
Det var dock bara åtta medlemsstater som hade vidtagit de nödvändiga åtgärderna vid den föreskrivna tidsfristen, och det var först i början av 2006 som införlivandet av direktivet om komplettering av stadgan för europabolag vad gäller arbetstagarinflytande hade slutförts i alla medlemsstater. Vi var därför tvungna att senarelägga rapporten för att se till att förordningen om stadga för europabolag verkligen hade varit i kraft i alla medlemsstater tillräckligt länge för att göra det möjligt att utarbeta en rättvisande rapport om dess tillämpning.
Det är anledning till förseningen. För min del kan jag bara hålla med Klaus-Heiner Lehne och hoppas att vi kan kompensera för den förlorade tiden och ge EU praktiska svar om stadgan för europabolag från andra halvåret nästa år, genom specifika riktlinjer som verkligen motsvarar önskemålen, inte bara från parlamentet utan också från den sektor som står för ekonomin och sysselsättningen inom EU.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Lidia Joanna Geringer de Oedenberg : En effektiv inre marknad förutsätter inte bara att man undanröjer hinder för handeln mellan stater utan även att man omorganiserar produktionsstrukturen på gemenskapsnivå. I detta syfte lade Europeiska kommissionen på 1970-talet fram ett förslag om att skapa en rättslig ram för ett europabolag. År 2001 antogs rådets förordning nr 2157/2001 om stadga för europabolag. Tanken har inte lett till de förväntade resultaten, och hittills är det bara drygt 100 företag som har ombildats till Societas Europaea. Tanken har dock utvecklats mot att inkludera små och medelstora företag inom ramen för europabolaget. Kommissionens förslag från mars 2008 till rådets förordning om stadga för ett europeiskt privat aktiebolag är resultatet av denna utveckling. Mot bakgrund av den negativa erfarenheten med Societas Europaea är det mycket viktigt att kommissionen har permanent tillsyn över tillämpningen av förordning nr 2157/2001. Därför anges det i själva förordningen att kommissionen senast fem år efter dess ikraftträdande ska lägga fram en rapport om dess tillämpning. Förordningen trädde i kraft 2004. Därför skulle jag vilja fråga när kommissionen kommer att lägga fram rapporten i fråga och vilka åtgärder den kommer att vidta utifrån den analys som gjorts?
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.40.)
| sv |
Stigande livsmedelspriser (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är rådets och kommissionens uttalanden om stigande livsmedelspriser.
János Martonyi: rådets ordförande. - (EN) Fru talman! Tack för inbjudan till det ungerska ordförandeskapet att delta i denna debatt om stigande livsmedelspriser.
Det är andra gången på tre år som den här frågan står på dagordningen. Ännu en gång skapar stigande livsmedelspriser social oro och politisk instabilitet i flera länder. Familjerna i världens fattigaste områden är i en svår situation. Vidare meddelar Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation att framtidsutsikterna inte är goda, och att priserna väntas stiga ytterligare under året beroende på ogynnsamma klimatförhållanden. Detta är en angelägen fråga. Den diskuterades av jordbruksministrarna och WTO:s generaldirektör Pascal Lamy i Berlin den 22 januari 2011, och ännu en gång i jordbruksrådet den 24 januari i år.
Orsakerna till denna senaste prishöjning är komplexa och har att göra med en blandning av strukturella och tillfälliga faktorer. På efterfrågesidan har vi fler människor som behöver mat än någonsin tidigare. På utbudssidan har torrperioder och översvämningar bidragit till att förstöra skördarna, investeringskostnaderna har ökat och allt detta har komplicerats av ekonomiska spekulationer på råvarumarknaderna.
Vad kan då EU göra för att lösa detta problem? Vi måste göra vår inre politik ändamålsenlig, vi måste förbättra den globala styrningen på detta område och vi måste ge ett betydande bidrag till de mest utsatta. Detta är ingen tid för självbelåtenhet, men vi gjorde faktiskt vissa viktiga framsteg i alla tre avseendena som ett resultat av den senaste livsmedelspriskrisen. Rådet deltar tillsammans med parlamentet i en intensiv debatt om den gemensamma jordbrukspolitikens framtida utveckling. Detta är mycket relevant i fråga om den globala livsmedelsförsörjningen. I diskussioner i rådet nyligen stod livsmedelsförsörjningen i centrum för diskussionen, och frågan som ställdes var hur man bäst kan säkerställa att jordbruksproduktionen inom EU blir både ekonomiskt och miljömässigt hållbar i framtiden.
Jag vill också säga att vi med stort intresse har läst parlamentets resolution om erkännandet av jordbruket som en strategisk sektor på området livsmedelsförsörjning, baserat på betänkandet av parlamentsledamoten Daciana Sârbu. Diskussioner pågår i rådet om kommissionens meddelande av den 18 november 2010 om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken, och det ungerska ordförandeskapet planerar att anta rådets slutsatser på rådets möte den 17 mars.
Vi hoppas att diskussionerna om de lagstiftningsförslag som är planerade att komma andra halvåret 2011 kommer att leda till konkreta framsteg. Vi har gjort viktiga framsteg mot ett mer samordnat och långsiktigt sätt att internationellt hantera världens livsmedelsförsörjning. Vi är inte i närheten av att uppnå millennieutvecklingsmålet att minska antalet svältande människor i världen med hälften fram till 2015. Svält och osäker livsmedelsförsörjning är verklighet för en miljard människor, men en av FN:s prestationer på senare tid, efter ett betydande arbete av EU, har varit att skapa det globala partnerskapet för jordbruk, livsmedelsförsörjning och födoämnen. Detta håller på att förverkligas av FAO:s reformerade kommitté för tryggad livsmedelsförsörjning.
EU har också gått i spetsen för förnyandet och moderniseringen av konventionen om livsmedelsbistånd för att bättre bidra till världens livsmedelsförsörjning och öka världssamfundets förmåga att ge livsmedelshjälp till de mest utsatta befolkningarna. Detta är rätt väg att gå för att förbättra den globala styrningen på detta område.
Ur perspektivet livsmedelsförsörjning vill jag påminna er om kommissionens meddelande om humanitärt livsmedelsbistånd, som antogs i slutet av mars 2010, och rådets följande slutsatser i mitten av maj 2010, som anger en ny politik för EU:s humanitära åtgärder för att förstärka ansträngningarna för att åtgärda problemet med osäker livsmedelsförsörjning vid humanitära kriser. I kommissionens meddelande om hjälp till utvecklingsländer med att hantera problem med livsmedelsförsörjningen, som också antogs förra året, efterlystes samtidigt ett nytt gemensamt politiskt ramverk för livsmedelsförsörjningen, som ytterligare skulle stärka EU:s ledande position på den globala livsmedelssäkerhetens område och öka effektiviteten i EU:s hjälpåtgärder. I detta syfte håller kommissionen och medlemsstaterna tillsammans på att ta fram en handlingsplan för att omsätta detta politiska ramverk i konkreta åtgärder.
Jag vill också nämna EU:s livsmedelsmekanism på en miljard euro, som parlamentet och rådet kommit överens om. Vi är inne på tredje året med det här instrumentet, som hjälper jordbrukare i utvecklingsländer att öka produktionskapaciteten i jordbruket. Detta är ett handfast bevis på vår beslutsamhet att hjälpa de mest utsatta.
Beslut kommer snart att fattas om den framtida inriktningen för EU:s utvecklingspolitik baserat på grönboken om EU:s utvecklingspolitik till stöd för en socialt integrerande tillväxt och en hållbar utveckling. Genom grönboksprocessen tar kommissionen ett initiativ för att prioritera skapandet av ekonomisk tillväxt samt jordbruket och livsmedelsförsörjningen i utvecklingssamarbetet, för att skapa en integrerande och hållbar utveckling i utvecklingsländer på grundval av lösningar som gynnar fattiga. Med tanke på de stigande livsmedelspriserna och den snabba befolkningstillväxten är det mycket viktigt att öka utvecklingsländernas egen kapacitet för livsmedelsproduktion.
Vi välkomnar också de nya impulserna från G20-toppmötet i Seoul till WTO:s utvecklingsagenda från Doha. EU skulle ge sitt fulla stöd till en överenskommelse som i betydande grad skulle skapa stabilitet genom slopande av exportsubventioner och förbud mot exportrestriktioner. Det senare förvärrar bara prisvolatiliteten och ger totalt motsatt effekt i förhållande till den önskvärda.
Låt mig nu återvända till frågan om ekonomiska spekulationer. Det är oklart hur mycket detta bidrar till prisvolatiliteten, men det finns goda skäl att öka insynen i råvarumarknaderna. Det franska G20-ordförandeskapet har angett detta som ett prioriterat område för det kommande året. EU:s ungerska ordförandeskap står redo att samarbeta med det franska G20-ordförandeskapet för att nå konkreta resultat. Det ungerska ordförandeskapet är fast beslutet att samarbeta med er för att nå en överenskommelse vid första behandlingen om kommissionens förslag om OTC-derivat.
Världens fattiga och svältande förtjänar en lämplig och långsiktig lösning på sina problem med stigande livsmedelspriser. EU har gått i spetsen för arbetet med att hantera frågan sedan den första krisen för tre år sedan, men mer återstår att göra. Rådet är berett att delta i en samordnad helhetslösning, både på EU-nivå och på en internationell nivå. Jag är säker på att vi kan räkna med ert stöd för allt vårt arbete.
Tack så mycket för er uppmärksamhet.
Dacian Cioloş: ledamot av kommissionen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Tack för att jag har fått möjlighet att göra ett uttalande för kommissionens räkning om stigande livsmedelspriser. Det var på min begäran som denna fråga diskuterades i jordbruksrådet den 24 januari. Jag välkomnar därför också den möjlighet jag fått att ha denna dialog med parlamentet om en fråga som är så viktig.
Jag skulle vilja ta upp två frågor som hör samman med varandra: Den första är situationen på världens jordbruksmarknader, där priserna har stigit i flera veckor, och den andra är G20-processen om frågor rörande livsmedelsförsörjningen och jordbruksprisernas volatilitet.
Jag ska börja med situationen på världens jordbruksmarknader. Olika rapporter som framställts av flera internationella institutioner, bland annat en från Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO), om stigande priser på jordbruksprodukter och livsmedel har ännu en gång skapat starka reaktioner i världen. Upplever vi nu samma prisökningar som 2007-2008? Även om priserna - särskilt spannmålspriserna - steg kraftigt efter sommaren och dessutom på senare tid, verkar vi inte ha nått 2008 års prisnivåer.
Situationen i världen när det gäller vanligt vete är ansträngd, men det finns inga problem med marknadstillgången. Skördarna på södra halvklotet är för närvarande större än förväntat. För att underlätta slutet av regleringsåren för EU-marknaden överväger vi dock att avskaffa tullarna för import för tullkvoterna för vanligt vete av låg och genomsnittlig kvalitet och för foderkorn, eftersom vi tror att detta är en av de åtgärder som skulle kunna förbättra marknaden något på europeisk nivå. Det bör sägas att prognoserna för det globala lagret av vanligt vete i slutet av regleringsåret 2010-2011 är högre än de var 2007.
För socker är priserna återigen rekordhöga, för vitsocker nära 625 euro per ton i mitten av januari. Prisökningen följer på två års globalt underskott på grund av låg produktion. Produktionen för innevarande regleringsår justerades nyligen ned i vissa länder, bland annat Australien. Enligt de senaste prognoserna ska världens sockerbalans vara i balans för perioden 2010-2011.
Det finns dock en lärdom att dra av allt detta. Marknaderna är visserligen ansträngda, men det har utan tvekan funnits en överreaktion i fråga om prisnivåer med tanke på vilka de fysiska realiteterna är. Livsmedelsförsörjningen och den bakomliggande frågan om jordbruksprisernas volatilitet är utan tvekan globala frågor som måste hanteras på global nivå, och jag är glad över att frågan om livsmedelsförsörjning och volatilitet är en av de prioriteringar som gjorts vid G20-toppmötet i Seoul. Detta är en stor utmaning för kommissionen som helhet.
Som kommissionsledamot med ansvar för jordbruk och landsbygdsutveckling har jag redan upprepade gånger berättat om mitt engagemang för detta område, till exempel i Berlin i slutet av januari, för mina motparter i de olika G20-länderna, men också nyligen i FN för generalsekreterare Ban Ki-moon vid ett besök i New York.
Låt oss också komma ihåg att frågan om livsmedelsförsörjning är tydligt angiven som en av utmaningarna i den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP) i kommissionens meddelande om ”Den gemensamma jordbrukspolitiken mot 2020”. Frågan är mycket viktig för EU och för världens fattigaste länder, och därför samarbetar jag nära med kommissionsledamot Andris Piebalgs om dessa frågor för att också bättre anpassa EU:s utvecklingspolitik till denna fråga om livsmedelsförsörjning.
I dag skulle jag vilja berätta för er om mina tankar om dessa frågor, särskilt på fyra områden: insyn, lager, alternativ för hantering av volatilitet och handelns roll. Vi hör sägas att volatiliteten förvärras av bristen på insyn både för de fysiska marknaderna och för derivatmarknaderna. För jordbruksmarknaderna finns källor till uppgifter om produktion, konsumtion, handel och lager. Internationella organisationer, nationella verksamheter och specialiserade organisationer, till exempel Internationella spannmålsrådet, framställer detaljerade uppgifter om detta.
Ändå kan vissa uppgifter förbättras, särskilt uppgifter om lager, där det råder brist på information, särskilt om fördelningen av lager i världen. G20-ledarna som möttes i Seoul uppmanade också behöriga internationella organisationer att förbättra informationen om lager och prognoser för produktion. En förbättring av relevansen för dessa uppgifter är en förutsättning för att insynen i marknaderna ska kunna förbättras. Vi behöver också utreda frågan om ett forum för diskussion på global nivå mellan viktiga marknadsaktörer, både exportörer och importörer, så att kriser inte bara konstateras när de uppstår. Det är därför dessa tre frågor hör samman: Vi måste först ha informationen, sedan kunna behandla dessa uppgifter och slutligen ha ett forum på internationell nivå där den konstaterade situationen kan diskuteras.
Kommissionen har publicerat flera meddelanden om priset på jordbruksprodukter och livsmedel. I sitt senaste meddelande införde kommissionen åtgärder för att förbättra insynen i hela livsmedelskedjan, och jag samarbetar med kommissionens vice ordförande Antonio Tajani för att driva denna viktiga fråga framåt.
Förslag har också tillkännagivits för att förbättra insynen i och tillsynen av produkter som härletts från jordbruksråvaror. Då volatiliteten ökar är det viktigt att terminsmarknaderna fortsätter att spela sin riskdämpande och prisprognosticerande roll. Vi behöver därför en balanserad och strikt hållning, och jag välkomnar det arbete som utförts av kommissionsledamot Michel Barnier på detta område, och jag stöder helt och hållet hans arbete som också rör den specifika frågan om jordbruksråvaror.
Den 2 februari publicerade kommissionen ett nytt och mer allmänt meddelande om råvarumarknaden och de finansmarknader som härrör från den. Detta är ett bidrag till G20-diskussionerna både om volatiliteten i råvarupriserna och om tillsynen av derivatmarknaderna. Vi vill tillsammans med våra G20-partner och mer allmänt bidra till en effektivare reglering av derivatmarknaderna i både producenters och användares intresse.
Därför anser jag att vi behöver prioritera arbetet med följande frågor de kommande månaderna - fram till sommaren: För det första tillgången på och insynen i information om privata och allmänna lager samt produktion och konsumtion, för det andra insamlandet, bearbetandet och spridandet av denna information, säkerhetsmekanismen för länder som står inför en ansträngd livsmedelssituation, rollen för och organisationen av livsmedelsbiståndet på internationell nivå och inom EU, förbättrandet av den internationella styrningen, till exempel genom mekanismer för institutionell dialog mellan nyckelländer, nivåerna av investeringar i hållbar jordbruksproduktion och forskning om hållbart jordbruk inte bara inom EU utan också i de fattigaste länderna. Hur jordbruket ska prioriteras i utvecklingspolitiken är också en fråga som måste hanteras, särskilt då kommissionen förbereder sig för att anpassa och reformera utvecklingspolitiken. Jag anser att EU i detta sammanhang måste ha en långt större närvaro, inte bara när det gäller livsmedelsbiståndet utan framför allt när det gäller att ge stöd till sydliga länder för att göra det möjligt för dem att utveckla en egen lokal produktionskapacitet på ett hållbart sätt.
Inom EU måste vi arbeta mer - och detta är definitivt något jag tänker göra - med att identifiera marknadsmekanismer som skulle kunna hjälpa oss att förebygga katastrofer i vissa sektorer som ett resultat av en tillfällig press på producenternas inkomstnivåer och ökade kostnader för insatsvaror. Jag tänker särskilt på boskapsuppfödning.
Till sist vill jag säga något om handelns roll. Vi anser att handeln kan bidra till den globala livsmedelsförsörjningen eftersom den innebär att de tillgängliga livsmedlen kan distribueras världen över. Exportrestriktionerna har bara bidragit till prisökningen, till nackdel för redan utsatta länder. Handelspolitiken för livsmedel bör dock kopplas till annan politik för livsmedel på internationell nivå om vi vill kunna hantera denna fråga på ett enhetligt sätt.
Sammanfattningsvis kan jag försäkra er att jag noga bevakar utvecklingen av livsmedelspriserna, och jag vill i framtiden arbeta i samråd med er här i parlamentet och med rådet om denna fråga, för att lägga fram konkreta förslag, först och främst om reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken, men också andra och mer specifika instrument.
Mairead McGuinness: för PPE-gruppen. - (EN) Fru talman! Jag skulle vilja tacka både rådet och kommissionen för ett mycket tydligt klargörande av hur de vill hantera denna mycket viktiga fråga om stigande livsmedelspriser. De av oss från utskottet för jordbruk och landsbygdens utveckling som är i kammaren i dag är mer vana vid att debattera jordbruksfrågor vid midnatt. Jag är glad över att när jordbruket plötsligt blir livsmedel så debatterar vi denna mycket viktiga fråga mitt på dagen när människor kan lyssna. Jag tycker att vi ska komma ihåg detta.
(Applåder)
Jag vill mycket tydligt betona att åtskillnaden mellan jordbruk och livsmedel är en del av det problem vi debatterar här i dag. Jordbrukets realiteter och jordbruksföretagens låga inkomster både i Europa och i utvecklingsländerna är centrala för denna debatt, och låt oss inte heller glömma att ett av de största problemen - vilket kommissionen fastslog i sin principförklaring - är att stigande råvarupriser och stigande livsmedelspriser inte resulterar i högre inkomster för jordbruksföretagen. Det verkliga problemet är att kostnaderna för att producera livsmedel stiger allt snabbare, och detta är ett ekorrhjul som jordbrukarna inte kan fortsätta att springa i.
Problemet för oss som politiska beslutsfattare är hur man ska kunna öka livsmedelsproduktionen på ett hållbart sätt, hur man producerar mer med mindre, hur vi ska hantera våra lager och hur vi ska hantera det problem med lagerförskjutningar som kommissionsledamoten har påtalat. Globala lager är inte längre det viktiga; vi behöver veta var lagren finns och förstå att de inte kommer att komma från Kina eller Indien.
Det vi behöver göra - och jag tror att detta har börjat hända efter mitt betänkande under förra mandatperioden - är att sätta jordbruket och livsmedlen i centrum.
Låt mig avsluta genom att säga det här: Vi måste vara försiktiga i vårt sätt att reformera jordbrukspolitiken. Vi måste upprätthålla och öka livsmedelsproduktionen inom EU som en del av vårt bidrag till den globala livsmedelsförsörjningen. Jag vill också säga att jag håller med er om jordbruket i utvecklingsländerna: Det har ignorerats alltför länge. Det är hög tid att vår politik ger ett stöd till detta jordbruk.
Stéphane Le Foll: för S&D-gruppen. - (FR) Fru talman, herr rådsordförande, herr kommissionsledamot! Jag instämmer helt och hållet i det påpekande som Mairead McGuinness just har gjort om att det finns en grundläggande koppling mellan livsmedels- och jordbruksfrågor.
Frågan vi diskuterar är stigande livsmedelspriser och vilka konsekvenser de kan få för ett antal befolkningar världen över, liksom i Europa.
Jag skulle först vilja påpeka följande: Tendensen till ständigt stigande priser på jordbruksprodukter och råvaror är enligt min mening en långsiktig tendens som kommer att fortsätta av tre huvudsakliga skäl: för det första demografiska tendenser och en ökande världsbefolkning, för det andra det faktum att vi genom den globala uppvärmningen upplever problematiska väderrisker som torrperioder och översvämningar och för det tredje att världen också utvecklas. Med nya tillväxtekonomier ökar konsumtionen. Därför är den ansträngda situationen på jordbruksmarknaderna och i fråga om jordbruksprodukter en tendens som blir allt starkare. Den förvärras av prisvolatilitet, och prisvolatilitet är en följd av finansialiseringen av den globala ekonomin.
Detta är vad vi bör ta itu med om vi vill lösa jordbruksproblemet och livsmedelsproblemet. För att vi ska kunna göra detta - det kommissionsledamoten sade var viktigt - behövs två saker: Det stämmer att det behövs insyn i lagren, men vi måste också ha en offentlig politik för lager i Europa och en lagerhantering på global nivå, särskilt på FN-nivå.
För det andra är det mycket viktigt med en reglering av finansmarknaderna och marknadsspekulationen, särskilt genom att vi ser till att det inte längre finns någon koppling mellan spekulationsvolymen och de fysiska kvantiteter som handlas på marknaderna. När det gäller livsmedel är det oacceptabelt att spekulanter spekulerar utan hänsyn till vilka konsekvenser det kan få för världens livsmedelssituation och befolkning.
Detta får mig att dra två huvudslutsatser. Den första är att vi behöver en stark europeisk politik och strategiskt på nytt behöver hävda Europas beslutsamhet att vara en global aktör inom livsmedels- och jordbrukssektorerna. Den andra är att vi behöver förändra vår utvecklingspolitik för att se till att vi globalt - och Europa är en global aktör - återigen investerar i jordbruket, för vi behöver jordbruket för att förse världen med mat.
(Applåder)
George Lyon: för ALDE-gruppen. - (EN) Fru talman! Det är välkommet att vi faktiskt diskuterar jordbruks- och livsmedelsfrågor i mitten av sessionen på en onsdagseftermiddag i stället för vid midnatt. Det är något jag verkligen välkomnar. Ett av skälen är att den enorma volatilitet i livsmedelspriserna vi ser i dag till slut har blivit en väckarklocka för politiker i hela Europa.
De senaste trettio åren har vi alla suttit nöjda medan livsmedelspriserna har sjunkit år efter år i reala tal. Livsmedel har aldrig varit billigare än de senaste åren. Vi har kommit att förvänta oss att affärernas hyllor ska vara sprängfyllda med matvaror dygnet runt. Det var överflödet av mat som sågs som problemet. Detta dominerade debatten fram till 2007, snarare än att problemet skulle vara att det fanns för lite.
Pristopparna nyligen är en vändpunkt, ett tecken på att överflödets tid kan vara på väg att ta slut. Vår nuvarande modell för jordbruksproduktion har varit baserad på billig energi, ett överflöd av landyta och välfyllda vattenmagasin. Den modellen klarar inte de utmaningar vi kommer att ställas inför i framtiden: en befolkning som ökar till nio miljarder, ökande efterfrågan från utvecklingsländerna och klimatförändringens inverkan. Som Storbritanniens högst vetenskapligt ansvarige tjänsteman professor John Beddington nyligen förutsade kommer vi att drabbas av ett veritabelt kaos av trytande energi-, vatten- och livsmedelsresurser om vi inte vidtar åtgärder.
Vi måste agera nu och bygga upp en ny jordbruksmodell. Europa måste visa vägen, och reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken ger oss möjlighet att skapa ett hållbart system för livsmedelsproduktion som kan tillgodose den enorma efterfrågan på livsmedel som kommer att uppstå i framtiden.
José Bové: för Verts/ALE-gruppen. - (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot! Liksom 2008 skjuter priset på jordbruksråvaror i höjden på världens marknader. Vi är bara tre procent från 2008 års nivå. Produktionsfallet i vissa traditionellt exporterande områden på grund av klimatförändringen, omfördelningen av spannmål till biobränsleproduktion och de ekonomiska spekulationer som har ökat prishöjningarna är vad som har orsakat denna situation, vilket framgår av rapporter från Internationella valutafonden (IMF) och de franska myndigheterna, och som också har påpekats av kommissionen.
Konsekvenserna av denna nya livsmedelskris drabbar hårt de 1,2 miljarder människor i världen som lever på mindre än 1,5 amerikanska dollar per dag. Sedan oktober har 44 miljoner människor sällat sig till dem som lever under fattigdomsstrecket.
Det är bara två dagar kvar till G20-mötet. Varför väntar Europa med att vidta åtgärder liknande dem som USA röstat för? Sedan den 13 januari 2011 har den amerikanska administrationen krävt en begränsning av och insyn i de positioner som tas av finansieringsfonderna på marknaderna för jordbruksråvaror. Detta är ett första steg mot att dämpa spekulanternas aptit.
Effekterna är också dramatiska för de europeiska jordbrukarna. De kan inte längre utfordra sina djur. Hundratals jordbruk har gått i konkurs. För fem år sedan kostade vetet 100 euro per ton, och i dag handlas det nära 300 euro. Detta är en helt ny situation.
Kommissionen kräver att jordbrukarna ska anpassa sig till marknaden. Det skulle vara bra om den följde sitt eget råd i dag. Inför denna kris kan EU inte vänta till 2014 med att hitta lösningar. Krisen måste hanteras, och jag föreslår tre konkreta åtgärder.
För det första måste i de berörda länderna spannmålslager läggas upp för att göras tillgängliga för jordbrukare till subventionerat pris. För det andra måste priser som betalas till jordbrukarna för kött indexeras efter foderpriserna. För det tredje måste för 2011 en mekanism skapas för omfördelning av en del av spannmålsstödet till boskapsuppfödning.
James Nicholson: för ECR-gruppen. - (EN) Fru talman! Stigande livsmedelspriser kan få regeringar på knä. Det har vi sett de senaste dagarna.
Jag skulle bara vilja gå tillbaka i tiden lite. Jag har varit ledamot i parlamentet sedan 1989. När jag kom till Europa 1989 hade vi inget livsmedelsproblem. Vi hade köttberg, vi hade smörberg, vi hade sjöar av mjölk och vi hade berg av spannmål. Nu är alltihop borta, och vi producerar inte tillräckligt mycket mat tillräckligt snabbt för att det ska räcka till för våra behov.
Vart har då livsmedlen tagit vägen, och varför är tillgången så liten? När en torrperiod någonstans i världen kan skapa totalt kaos på hela marknaden för alla andra så kan vi inte tillåta att det fortsätter.
I EU har vi en situation där jordbrukarna lägger ner verksamheten på löpande band i alla medlemsstater. Det vi i praktiken håller på med är att uppmuntra dem att göra det ännu snabbare, och det finns inga unga jordbrukare som är på väg in i branschen.
Vi måste göra något innan det är för sent att vända utvecklingen mot stigande globala livsmedelspriser. Denna åtgärd måste vidtas snabbt för att minska de påfrestningar som vanliga människor utsätts för.
Vanliga människor kan få ett skydd genom en stark gemensam jordbrukspolitik som säkerställer tillgången på livsmedel av hög kvalitet till rimliga priser utan negativa miljöeffekter. En hållbar grund av direktbetalningar är viktig för världen och för att tillgodose behovet av livsmedel. Mer kan göras för att stärka detta i framtiden, och det finns ett stort behov av detta när det gäller investeringar, forskning och utveckling. Förhoppningsvis kan vi hitta ett sätt att göra detta.
Det jag ser som ett problem är att alla kommer hit till dessa debatter och gör alla de rätta uttalandena och säger alla de rätta plattityderna, men inte är beredda att fatta de svåra beslut som behövs för att hjälpa de mest hjälpbehövande.
Ord räcker faktiskt inte längre: Det är handling vi behöver när det gäller globala lager och volatilitet på marknaden, och det är inte förrän man har börjat åtgärda det problemet som man kommer att lösa problemet.
Gabriele Zimmer: Fru talman! Som politiker som arbetar med utvecklingspolitik frågar jag alltid mig själv varför det är så svårt att lära sig av tidigare kriser och katastrofer. Det framstår för mig som att dramatiken från hungerkravallerna 2008 när allt kommer omkring har gjort alltför lite intryck på dem som har den politiska och ekonomiska makten, och på dem som utan skrupler spekulerar på marknaderna för jordbruksråvaror. Antalet svältande människor i världen överstiger återigen en miljard, och det är de fattigaste människorna i världen som påverkas mest av prishöjningarna på livsmedelsmarknaderna. De måste spendera över 80 procent av sina pengar varje dag på mat.
Man har inte hållit de globala löftena från 2009 om att ge över 20 miljarder US-dollar i jordbruksstöd till utvecklingsländerna, inklusive sex miljarder via Världsbanken, till kampen mot svälten. Hittills har bara 925 miljoner dollar betalats ut. Spekulationerna på marknaderna för jordbruksråvaror avser inte längre livsmedel, utan sker nu nästan enbart i form av aktiviteter och transaktioner på finansmarknaden, som direkt påverkar livsmedelspriserna. Därför är jag glad över att kommissionen nu börjar överge sin återhållsamhet inför denna situation.
Men insynen i prisökningsspekulationerna har ändå inte ökat, och inte heller har dessa reglerats eller begränsats. Detta är dock mycket viktigt om vi ska kunna agera effektivt här och åstadkomma förändringar. Därför uppmanar jag rådet, kommissionen och medlemsstaterna att ge kampen mot svälten högsta prioritet i alla politiska åtgärder, dagordningar och strategier, och att dessutom överväga nya metoder och arbetssätt, till exempel livsmedelssuveränitet, så att de som brukar jorden i slutändan får mer kreativt inflytande över leveranserna av livsmedel till sina egna folk i sina respektive regioner.
John Stuart Agnew: för EFD-gruppen. - (EN) Fru talman! Det är utan tvekan så att matpriserna stiger, men situationen på lantgården är en helt annan. Brittiska jordbrukare som producerar nötkött, fårkött, griskött och ägg har i själva verket sett sina produkters värde minska det senaste året; fjäderfäköttet ligger på oförändrad nivå och mjölken bara marginellt högre; sockerbetorna kommer att falla i pris nästa år.
Dessa verksamheter utsätts själva för enorma kostnadsökningar, och kan inte behålla jämvikten längre än några månader. Därefter kommer de antingen att lyckas ta ut högre priser från återförsäljarna eller upphöra med produktionen. Oavsett vilket leder det inte till någonting annat än högre livsmedelspriser i detaljhandeln.
Vad gör EU åt detta? Man gör det onödigt dyrt att importera sojabönor som inte är genmodifierade. Man tar ut en avgift för global uppvärmning på jordbrukarnas elräkningar, samtidigt som dessa jordbrukare på grund av mycket kallt väder har förlorat tusentals ton sockerbetor och potatis som de planterat. EU vill öka de offentliga subventionerna av det ekologiska jordbruket i stället för att låta denna sektor styras av konsumtionen. Alla omläggningar av konventionella produktionssystem till ekologisk produktion kommer att leda till minskad livsmedelstillgång.
Diane Dodds: (EN) Fru talman! De främsta orsakerna till inflationen i livsmedelspriserna har varit stigande globala råvarupriser, starkt ökande energipriser och volatilitet på marknaden, och det råder inget tvivel om att konsumenterna blir lidande. Dock är det jordbruket som har drabbats av detta under en period, liksom av stigande priser på foder och gödningsmedel. Vinstmarginalerna har minskat, och många jordbrukare, särskilt i de intensiva sektorerna, står inför ekonomisk ruin.
Jag vill i dag be parlamentet att tänka över vilka konsekvenserna skulle bli om vi inte hade ett stöd till jordbrukarna genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Vad skulle vi betala för maten i ett sådant ekonomiskt klimat? Jag skulle också vilja uppmana parlamentet att överväga att ge ett mycket starkt stöd till den gemensamma jordbrukspolitiken i de mycket viktiga kommande debatterna.
Det är viktigt att vi har en politik som ger jordbrukarna stöd och säkerställer en tillräcklig tillgång på livsmedel till rimliga priser. Jag vill också säga att rättvisan är helt grundläggande, och för rättvisans skull behöver vi insyn i livsmedelskedjan. Detta kommer bara att bli verklighet, särskilt i Storbritannien, om vi har en ombudsman för livsmedelshandeln.
Jean-Paul Gauzès: (FR) Fru talman, herr ordförande, herr kommissionsledamot! Jag kommer att ta upp en fråga som har tagits upp flera gånger och ofta framställts som ensam orsak: spekulation.
Jag tror att det krävs balans när det gäller spekulation. Det är tydligt att det finns en definitiv koppling mellan vissa ekonomiska aktiviteter och en ökad volatilitet och höjda priser på råvaror. Att se på hela frågan ur synvinkeln ekonomisk spekulation skulle dock absolut vara ett misstag, eftersom en del av det vi kallar spekulation i själva verket är en legitim säkring av priserna från producenternas sida, och som vi mycket väl känner till skulle dessa producenter inte klara sig utan denna möjlighet till säkring.
Dock måste vi undvika en situation där direktinvesteringar i råvaror inverkar negativt på prisvolatiliteten på grund av att de är storskaliga eller helt och hållet spekulativa.
I detta avseende måste förslagen från kommissionsledamot Michel Barnier om ekonomiska frågor, särskilt regleringen av blankning och derivat men också den kommande granskningen genom direktivet om marknader för finansiella instrument (MiFID), ge parlamentet möjlighet att ta hänsyn till aspekter av råvaruspekulation i finansiella regleringar och tillsyn, som kommer att införas för att säkerställa att dessa marknader också regleras effektivt men också pragmatiskt.
Herr kommissionsledamot, du sade att insatserna skulle fortsätta, och jag tror att parlamentet, som i en ekonomisk kris har följt och ibland föregripit kommissionens förslag, kommer att ta sitt ansvar.
Slutligen välkomnar jag förklaringen från det ungerska ordförandeskapet att Europa skulle stödja det franska G20-ordförandeskapet, som har gjort regleringen av råvarumarknaderna till ett av sina prioriterade områden.
Luis Manuel Capoulas Santos: (PT) Fru talman! Förebyggande arbete är alltid bättre än botemedel när det handlar om katastrofer. Det finns en påtaglig risk för en global livsmedelskris. Formuleringen är inte min egen: Den kommer från regeringen i en av EU:s grundarstater. Tecknen är oroande. Priserna på vissa grundläggande livsmedel av typen spannmål slutar inte att stiga och nådde till och med rekordnivåer i januari, enligt Förenta nationernas livsmedels- och jordbruksorganisation. Problemet är uppenbart inte europeiskt, och som redan har påpekats här i dag är de olika hypotetiska orsakernas respektive inverkan på fenomenet långt ifrån kända.
Vi vet att kommissionen inte ignorerar frågan, och dess meddelande av den 2 februari är ett dokument som förtjänar att läsas noga.
Ändå förtjänar de särskilda omständigheterna i jordbruksproduktionen särskild uppmärksamhet i den gemensamma jordbrukspolitiken (CAP), genom att man skapar lämpliga riskanalysinstrument för politiken för utvecklingssamarbete, och genom att man stöder livsmedelsproduktionen på bekostnad av andra typer av internationellt bistånd.
Jag välkomnar också Frankrikes hållning i G20-gruppen, för att påverka regleringen av finansmarknaderna och bekämpa prismanipulationer, och för att skapa regler som skulle kunna förebygga plötsliga avbrott i handelsutbytet, vilket skedde nyligen i fallet Ryssland, till exempel.
Alyn Smith: (EN) Fru talman! Att förse vår befolkning med livsmedel måste vara regeringens främsta plikt, och att förse vår befolkning med livsmedel är också det främsta syftet med den gemensamma jordbrukspolitiken.
Livsmedelsförsörjningen är vår polstjärna, och detta är en EU-framgångssaga. Det är värt att komma ihåg att det har varit matupplopp på alla kontinenter utom vår under det senaste året, och det känns nästan som om vi ser regeringar falla dagligen i resten av världen, medan vi i alla fall har kunnat skydda våra medborgare i viss utsträckning hittills.
Livsmedelsförsörjningen är alltså en prioritet för oss. Det kan man inte tro om man lyssnar på vissa icke-statliga organisationer och lobbyister, och faktiskt inte heller om man lyssnar på vissa politiker som har deltagit i debatten om den kommande reformeringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Livsmedelsförsörjningen måste vara vårt fokus och vår prioritering, och på en punkt håller jag inte med mina kolleger. Jag tror inte att frihandeln är svaret. Jag tror inte att en global livsmedelsförsörjning är något vi kan uppnå eller ska sträva efter. Exportförbud införda av länder som vill trygga sin egen livsmedelsförsörjning är inte i och för sig oförsvarliga, och om ni ursäktar skulle jag kort vilja citera den engelske ordföranden i National Farmers Union: ”Om vi talar om moral så är ett land som vill trygga sin egen livsmedelsförsörjning ingenting jämfört med rika länder som tillåter sitt eget jordbruk att förfalla och sedan väntar sig att resten av världen ska förse dem med mat. Vi har ett ansvar att leda världen i riktning mot att producera mer, inte mindre.”
Hynek Fajmon: (CS) Fru talman! Om vi ska ha en verkligt seriös diskussion om stigande livsmedelspriser kan vi inte undvika frågan om hur EU självt bidrar till denna ovälkomna utveckling, hur olustigt vissa än kan uppleva det. Alla råvarumarknadsanalytiker är överens om att det finns två huvudfaktorer bakom de stigande livsmedelsråvarupriserna.
Den första är det storskaliga tryckandet av nya pengar i USA och EU de senaste månaderna. Detta inflöde av nya pengar på marknaderna pressar upp priserna på livsmedel och andra varor. Skulden för detta ska inte sökas hos spekulanterna, som fastslås i rapporten som diskuteras i dag, utan snarare i den missriktade politiken från de amerikanska och europeiska centralbankerna och andra centralbanker.
Den andra faktor som pressar upp livsmedelspriserna är EU:s och USA:s politik att tvinga konsumenterna att använda alltmer biobränsle. De utfästelser som EU och USA har gjort på detta område har lett till en kraftig ökning av mängden råvaror som inte är till för livsmedel som odlas på jordbruksmark. Därmed används mindre och mindre jordbruksmark för livsmedelsproduktion, och därför är det bara logiskt att livsmedelspriserna stiger. Om vi vill lyckas sänka de globala livsmedelspriserna måste vi överge denna absurda politik för biobränsle.
Patrick Le Hyaric: (FR) Fru talman, herr minister, herr kommissionsledamot! Alla världens hungriga människor, alla de som måste betala mer för mat och kläder, förväntar sig att vi agerar kraftfullare mot det största elände som plågar vår planet i dag, det elände som orsakas av snikna livsmedelsspekulanter. Det är de som pressar upp livsmedelspriserna till skada för jordbrukare och konsumenter.
Jag lyssnade noga till det känslofyllda inlägget av Jean-Paul Gauzès, men som han säkert vet har i hans region spannmålen köpts i år för nästa skörd redan innan den såtts. Vi talar alltså faktiskt om spekulation. EU har inget annat val än att agera på flera olika sätt.
För det första måste man vidta åtgärder för att stoppa dessa finansspekulanter genom att skapa en global jordbruks- och livsmedelsfond, bygga upp reservlager, inrätta mekanismer för att stabilisera de effektiva priserna för faktisk snarare än virtuell produktion under överinseende av FN. Vår gemensamma jordbrukspolitik måste också återgå till ett system ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Krisztina Morvai: (HU) Fru talman! I dag i Europaparlamentet diskuterar vi frågan om stigande livsmedelspriser. Detta fenomen, med stigande livsmedelspriser, drabbar konsumenter både i Ungern och i andra europeiska länder. De som inte drabbas av det är jordbrukare, framför allt småjordbrukare. Hur är det möjligt? Vart tar pengarna vägen? Bland annat denna gåta, detta mysterium förklaras i punkt d) i det utmärkta resolutionsförslag som lagts fram av gruppen De gröna/Europeiska fria alliansen, men hela resolutionsförslaget som sådant är utmärkt och jag måste gratulera dem till det. Det innehåller också detaljerade svar och lösningar. I punkt d) uppmärksammar man fenomenet spekulation. Där står att det har skett en ökning av spekulationen från rena finansinstitut, alltså kapitalspekulation på råvarumarknaden, vilket orsakar en konstlad inflation i råvarupriserna. Vi har därför en del av lösningen. Pengarna går till spekulanterna och till de köpare och handlare vars profithunger ofta inte känner några gränser.
Så stolt det ungerska folket skulle vara om det ungerska ordförandeskapet prioriterade lösandet av detta problem, problemet med livsmedelsspekulation. Jag måste fråga den närvarande företrädaren för det ungerska ordförandeskapet om vi möjligen kan räkna med detta, och jag frågar Dacian Cioloş, EU:s kommissionsledamot med ansvar för jordbruk, vilken lösning han tänker sig på problemet med livsmedelsrelaterad spekulation.
Gay Mitchell: (EN) Fru talman! I utvecklade länder använder ett genomsnittligt hushåll tio till tjugo procent av sin inkomst till mat, medan siffran i utvecklingsländer i allmänhet är så hög som 80 procent. Detta visar tydligt de fruktansvärda konsekvenserna för dessa drabbade länder. Vi måste reagera, och vi måste fortsätta reagera tills de står på egna ben.
I december 2008 röstade parlamentet med mycket stor majoritet för mitt betänkande om livsmedelsmekanismen på en miljard euro för finansiellt bistånd till utvecklingsländer mot bakgrund av de kraftigt stigande livsmedelspriserna vid denna tidpunkt. Syftet med mekanismen var att göra något åt dessa stigande priser, som främst om än inte enbart orsakades av torrperioder i spannmålsproducerande länder och stigande oljepriser. Situationen är fortfarande extremt instabil, och påverkar producenter och konsumenter både i EU och i utvecklingsländer.
Vi måste lära oss att samarbeta med andra länder, till exempel Thailand. I sin region är Thailand en stor livsmedelsproducent, men när vissa av dess grannländer, till exempel Burma och Vietnam, var fattiga och höll på att få slut på mat accepterade vi ändå inte Thailands erbjudande att samarbeta med oss och fungera som vårt ombud i regionen. Vi måste lära oss att göra detta. Vi måste säkerställa en snabb övergång till stabilitet i Nordafrika. Vi måste se till att hjälp ges till regioner som drabbats av oförutsedda naturkatastrofer, till exempel Haiti och Pakistan, och när det gäller detta måste vi fortsätta att mobilisera reserven för katastrofbistånd, så att EU snabbt kan tillgodose specifika hjälpbehov som uppstår vid sådana händelser.
Kader Arif: (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Först vill jag beklaga att det behövdes en kris i Europa för att vi skulle ha den debatt vi har i dag och för att frambringa det resolutionsförslag vi ska rösta om i morgon.
Så sent som förra året, när utvecklingsländerna reste sig i vad som kallades ”matupplopp”, föreslog Europa endast akutåtgärder, det vill säga att man skulle skicka fröplantor och gödningsmedel, som om problemet vore cykliskt, trots att vi länge har varnat för strukturella problem. Vi har en gemensam jordbrukspolitik (GJP) som saknar effektiva regleringsmekanismer eftersom den liberala majoriteten fortfarande anser att inget får hindra marknaden. Det pågår en omfattande, ekonomiskt destabiliserande och moraliskt oacceptabel spekulation i jordbruksprodukter som kommer från utvecklingsländer som är bundna till en monokulturodling för export, med ett Europa som inte ger dem stöd och bara avsätter fyra procent av sitt utvecklingsbistånd till jordbrukssektorn.
Med denna resolution erkänner hela parlamentet till slut att rätten till mat är en grundläggande mänsklig rättighet, att det är oacceptabelt att vissas hunger exploateras för att andra ska gynnas, att regleringar måste till för att säkra prisstabiliteten och att handelsavtalen måste värna om små familjejordbruk och rätten till mat.
I dag ger parlamentet ett tydligt besked. Det är upp till kommissionen och rådet att omsätta det i handling.
Nirj Deva: (EN) Fru talman! När jag har satt mig ned har sexton människor dött av svält. Det är ungefär lika många som där borta i kammaren. Varje dag dör 36 000 människor av svält i världen eftersom de inte har tillräckligt att äta.
EU var livsmedelsoberoende fram till nyligen. Nu importerar man mat. Man tar faktiskt maten ur munnen på de fattigaste. Man har sagt mig att EU importerar lika mycket mat från resten av världen som man skulle behöva 35 miljoner hektar mark för att odla. Vi borde vara livsmedelsoberoende, och vi borde hjälpa utvecklingsländerna att bli livsmedelsoberoende.
Det finns ett svar på allt detta. På 1960-talet i Indien skedde en revolution i grönt jordbruk under professor Borlaug. Man sade att Indien skulle svälta. Men det gjorde inte Indien. Brasilien är nu livsmedelsoberoende. Vi kan göra det om vi vill.
João Ferreira: (PT) Fru talman! Tre år efter krisen 2008 står världen på randen till ännu en livsmedelskris. För att förhindra den måste vi granska dess orsaker och angripa dem.
Vi måste granska den jordbrukspolitik och den handelspolitik som håller på att förgöra de små och medelstora jordbruken, som främjar modeller för intensiv produktion för export och som på detta sätt hotar livsmedelsförsörjningen och livsmedelssuveräniteten, vilket är fallet med den gemensamma jordbrukspolitiken (GJP). Vi måste granska tendensen till stigande oljepriser och jordbrukarnas stora beroende av detta råmaterial, ett beroende som måste minskas. Vi måste granska den enorma makt som ligger hos de multinationella jordbruksföretag som har monopol på produktionens nyckelfaktorer, den ökande användningen av jordbruksmark för annat än livsmedelsproduktion, det faktum att land tas i anspråk från de lokalsamhällen som lever och arbetar på det.
Framför allt måste vi granska och angripa irrationaliteten i ett omänskligt system som tillåter spekulation i livsmedel. Vi måste omedelbart sätta stopp för de finansiella instrument som möjliggör spekulation: EU måste acceptera detta eller vara delaktigt - som EU redan är - i dess konsekvenser.
Peter Jahr: (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Att äta och dricka - det är så självklart och vardagligt det kan bli för oss. Men det som är så självklart för oss håller för många människor på att bli ett stort problem som de bara nätt och jämnt kan övervinna. Livsmedelspriserna har nu stigit kraftigt, vilket har gjort situationen ännu värre för många människor.
Det behövs ett åtgärdspaket för att hantera de olika orsakerna till prishöjningen. I fråga om detta är det viktigt att förhindra prisspekulation och att lägga upp lager. När detta görs måste också vissa livsmedelsföretags och butikskedjors dominerande ställning granskas. Utvecklingsländerna behöver också mer stöd från oss för att utveckla sitt jordbruk. Detta är enda sättet för oss att förse de fattigaste människorna med livsmedel och förbättra deras ekonomiska situation.
För att undanröja eventuella missuppfattningar: Det är inte lämpliga priser på jordbruksråvaror som är problemet. Tvärtom är de lösningen på problemet. Lämpliga priser på jordbruksråvaror - och med lämpliga menar jag fria från spekulation - är enligt min mening grundförutsättningen för jordbrukets etablering i utvecklingsländerna.
Lämplig kost är en mänsklig rättighet, och svält är ett brott mot mänskligheten. Att förse befolkningen med högkvalitativa livsmedel till överkomligt pris inom EU, men också i resten av världen, måste därför stå i centrum för den europeiska jordbrukspolitiken.
Richard Ashworth: (EN) Fru talman! De senaste trettio åren har livsmedelspriserna varit både låga och stabila. Nu har FN-organisationen FAO varnat för att stigande energikostnader, en växande världsbefolkning, bättre välfärd och klimatförändringar håller på att ge upphov till enorma problem för världens livsmedelssystem och för livsmedelspriserna.
Detta kommer att få två viktiga konsekvenser för Europas regeringar. Den första är att de stigande priserna på livsmedel och energi drabbar de allra fattigaste familjerna hårdast. Den andra är att de stigande livsmedelspriserna kommer att driva på inflationen, i en tid då européerna som mest behöver en period av prisstabilitet medan ekonomin återhämtar sig. På kort sikt kommer det att uppstå en frestelse att importera billigare livsmedel och förvänta sig att livsmedels- och jordbruksbranschen tar på sig den större kostnaden.
Inget av dessa vägval skulle vara klokt. Att förlita sig alltför mycket på importerade livsmedel skulle på ett farligt sätt utsätta konsumenterna för prisvolatilitet, och att sätta alltför stort tryck på jordbrukssektorn, som redan drabbats av kraftiga kostnadsökningar och minskade marginaler, skulle äventyra produktionskapaciteten.
Vi måste investera i den gemensamma jordbrukspolitiken. Tekniken kommer att vara nyckeln till detta, och nu är rätta tiden att göra det.
Sergio Paolo Francesco Silvestris: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! De stigande livsmedelspriserna kräver två typer av åtgärder. Den första rör behovet att planera åtgärder på medellång och lång sikt. Här måste svaren komma från den nya gemensamma jordbrukspolitiken, som måste säkra livsmedelstillgången för Europas medborgare, förse konsumenterna med livsmedel till överkomliga priser och skydda jordbrukarnas inkomster. Med den nya gemensamma jordbrukspolitiken måste vi ge - och detta är vad vi faktiskt gör - ett starkt stöd till jordbruksföretagens inkomster under den första pelaren samt skapa stödåtgärder för landsbygdsutveckling och därmed öka investeringarna i jordbruket och livsmedelsförsörjningen.
Den andra åtgärden handlar om behovet att ingripa med krisåtgärder för att skydda kedjans svagaste länk, för när livsmedelspriserna svänger blir effekterna faktiskt ganska märkliga: När priserna stiger får producenterna och jordbrukarna inga fördelar, och när priserna faller ser producenterna sina vinster och sina redan små intäkter minska. Det är med andra ord uppenbart att det finns problem i leveranskedjan och en brist på tydlighet.
Herr kommissionsledamot, bland dessa allvarliga problem i leveranskedjan finns till exempel ett missbruk av dominerande köpkraft, orättvisa kontraktsförfaranden - bland annat sena betalningar - ensidiga kontraktsändringar, förskottsbetalningar för tillgång till förhandlingar och en ojämn fördelning av vinstmarginaler inom livsmedelskedjan.
Kommissionen måste föreslå åtgärder ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Paolo De Castro: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Sociala spänningar av det slag som vi nyligen sett i Nordafrika är nästan alltid utlösta av stigande matpriser. Rekordökningen av priser på spannmål, socker och vegetabilisk olja är ett tydligt tecken på den ökade obalansen mellan global tillgång och efterfrågan.
En ytterligare ökning av priserna, som dessvärre är fullt möjlig, skulle få dramatiska konsekvenser, i synnerhet i de delar av världen där matkostnaderna motsvarar mer än 40 procent av inkomsten per capita. Det innebär också en reell risk för spänningar över hela världen, i och med att världens ekonomier blir allt mer beroende av varandra. Därför måste EU vara tydligt medvetet om att jordbrukspolitiken - den gemensamma jordbrukspolitiken för EU och USA:s jordbrukslagstiftning - har en oerhört viktig och strategisk roll i världsordningen: en roll som handlar om så mycket mer än det legitima skyddet av jordbrukarnas inkomster.
Fru talman, vad vi behöver är en ny global livsmedelspolitik som kan samordna jordbrukspolitiken på internationell nivå. Min personliga förhoppning är att det kommande G20-toppmötet ska utgöra ett tillfälle att rent konkret slå in på denna nya väg.
Struan Stevenson: (EN) Fru talman! De obönhörligt stigande oljepriserna som i sin tur pressar upp priserna på gödningsmedel är i kombination med de enorma prisökningarna på vete, majs och annat spannmål på väg att skapa en kris inom vår jordbrukssektor, liksom en växande global kris.
Det är värt att minnas att upproret i Tunisien, som satte igång en dominoeffekt över hela Mellanöstern, började med att en fattig matförsäljare på gatan offrade sig själv.
Europas jordbrukare kan göra en positiv insats för att lösa krisen om de bara förses med rätt verktyg. Det är på tiden att vi tar vara på de möjligheter som biotekniken erbjuder som en hjälp att möta den växande efterfrågan på livsmedel av hög kvalitet.
Mer än 125 miljoner hektar genmodifierade grödor odlas kommersiellt världen över av mer än 13 miljoner jordbrukare, och ändå nämner vi inte ens bioteknik i den här resolutionen.
Det är dags för Europa att ta tjuren vid hornen, innan vi har matuppror på våra gator!
Georgios Papastamkos: (EL) Fru talman! Det finns flera anledningar till de kraftiga fluktuationerna i matpriserna: extrema väderförhållanden, begränsade natur- och energitillgångar och den växande världsbefolkningen. Ytterligare två anledningar bör också lyftas fram: koncentrationer, med vilket jag avser de multinationella företagens oligopol inom livsmedelskedjan, bristande transparens och spekulationer på råvarumarknaderna.
Efter avregleringen av finansmarknaderna har terminshandel på råvarubörserna gått från att vara ett riskelimineringsverktyg till att vara ett verktyg för spekulativa transaktioner. De viktigaste börserna ligger utanför Europa.
Efter finanskrisen vände sig flera hedgefonder till råvarubörserna, där de finansiella reserverna nu är femton gånger större än det faktiska innehavet av jordbruksaktier, för att ersätta sina förluster. Därför behöver vi institutionella ramar som begränsar deras investeringar på marknaderna för råvaruderivat som är direkt kopplade till livsmedelssektorn.
Jag välkomnar de initiativ som tagits av det franska ordförandeskapet för G20, och det är min fasta tro att upprätthållandet av en stark europeisk jordbrukssektor för att säkra vår livsmedelstrygghet är beroende av att vi säkrar en skälig inkomst för jordbrukarna och vidtar effektiva åtgärder för att reglera marknaden inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken.
Michael Cashman: (EN) Fru talman! Låt mig göra det helt klart att jag talar för människorna i utvecklingsländerna och inte till den gemensamma jordbrukspolitikens försvar.
Enligt Världsbanken har 44 miljoner människor kastats in i svår fattigdom till följd av de stigande matpriserna. Det finns en uppsjö av bidragande faktorer: färre småbruk, skogsskövling, ökenspridning, vattenbrist och klimatförändringar.
Därför behöver vi ta ett helhetsgrepp för att se till att vi uppmuntrar människor att ta hand om sina egna utvecklingsbehov och för att garantera livsmedelstrygghet på lokal nivå. Vi måste reformera den gemensamma jordbrukspolitiken och den gemensamma fiskeripolitiken så att det inte blir några direkta eller indirekta negativa konsekvenser för utvecklingsländerna eller de utvecklade länderna.
Vi måste främja lokalt jordägande, och slutligen måste vi sätta stopp för det motbjudande fenomenet landgrabbing, som innebär att utländska investmentbolag och andra företag köper upp mark och använder den för sina egna syften. Det finns inget försvar för detta vidriga agerande.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman! Både konsumenterna och jordbrukarna har all rätt att fråga oss politiker vad det är som pågår. Varför befinner sig livsmedelsmarknaden i den här situationen? Jordbrukarna vet hur stor vinst de gör, hur mycket de säljer sina produkter för och hur mycket de själva och andra konsumenter betalar för maten. Vad kan vi säga till dem i dag? Låt oss minnas 2008 och den situation som rådde på livsmedelsmarknaden då. Har vi lärt oss något av det? Mitt svar är att vi inte har det.
Vi begränsar fortfarande produktionen. För att göra det hela ännu värre betalar vi för att minska produktionen, medan vi tidigare betalade för att öka den. Vi här i kammaren har hört andra kommentarer som rör jordbruk. Kanske borde våra kolleger komma hit och lyssna i dag. Kanske skulle de lära sig något om livsmedelstrygghet.
Det finns en pågående debatt om framtiden för den gemensamma jordbrukspolitiken efter 2013, och än en gång vill alla minska utgifterna för GJP. Den aktuella situationen, den här krisen, har uppstått för att varna oss för ett katastrofalt politiskt beslut. Vi har en chans att rätta till våra misstag. Vi talar om stabilitet. Vi frågar oss varför det inte finns några reserver, men vi begränsar utvecklingen av jordbruket. Varifrån ska dessa reserver komma? Vem ska betala för dem?
Herr kommissionsledamot, den här situationen, den här krisen, förser dig med oerhört starka argument. Vi här i kammaren måste övertyga de andra om situationens allvar och om parlamentets ansvar för den gemensamma jordbrukspolitikens framtid och för att föda vårt samhälle. Problemet med livsmedelstryggheten håller på att bli ett globalt problem. Det är bra att ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Daciana Octavia Sârbu: (RO) Fru talman! Stigande matpriser drabbar de mest sårbara delarna av befolkningen. Mot bakgrund av att antalet undernärda människor i världen uppgick till 925 miljoner under 2010 måste EU prioritera att erbjuda livsmedelstrygghet. Extrema naturfenomen är inte den enda orsaken till de stigande matpriserna: volatiliteten på marknaderna och subventionen av biogasproduktionen spelar också en roll.
Jag uppmanar kommissionen att skapa instrument för att bekämpa prisvolatiliteten och den överdrivna spekulationen som bidrar till att förvärra den globala livsmedelskrisen. Jag måste också understryka att i de allra flesta fall leder högre matpriser inte till ökade inkomster för jordbrukarna. Istället gör den dåliga skötseln av försörjningskedjan att den ersättning som jordbrukarna får är långt ifrån skälig. Jag tror att problemet med de stigande priserna bidrar till att avväpna argumenten mot att behålla en stark gemensam jordbrukspolitik.
Herbert Dorfmann: (DE) Fru talman! För några dagar sedan hade en av de största tyska dagstidningarna en bild på förstasidan som föreställde ett bröd med taggtråd runt. Artikeln handlade om kampen för bröd. Jag tror inte att det finns någon annan fråga som kommer att uppta vår tid så mycket under detta och de kommande årtiondena som frågan om tillgången på mat. Därför är det bra att vi talar om det, eftersom orsaken - det vill säga den ökande efterfrågan - inte kommer att försvinna, vilket innebär att priserna kommer att fortsätta stiga. Nu måste vi rikta politisk uppmärksamhet mot situationen. Vi måste överväga hur vi kan producera mat och göra den tillgänglig. Herr kommissionsledamot, förslaget om att utöka arealuttaget inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken genom screening är ett felaktigt tillvägagångssätt. Den mark vi har måste göras produktiv.
Men vi ska trots allt inte se alltför mörkt på situationen. I flera år har vi klagat på att matpriserna är för låga. Om vi till exempel frågar oss om 100 euro för ett ton vete verkligen är ett rimligt pris måste vi nog svara att det kanske inte är det. Om vi frågar oss hur stor del av priset för slutprodukten, till exempel bröd, som motsvaras av priset på råvaran så tror jag att prisökningen på råvaror inte är den enda anledningen till att matpriserna ökar - det finns även andra faktorer med i spelet. Därför utgör hela denna fråga också en möjlighet för jordbruket att skaffa sig en bättre position inför framtiden.
Ulrike Rodust: (DE) Fru talman! Matpriserna har redan slagit nya rekord. Matprisernas volatilitet har ökat under de senaste åren, av olika skäl. Därför finns det stor anledning till oro. Klimatförändringarna orsakar extrema väderförhållanden, och i vissa länder har hela skördar gått förlorade. Dessutom finns det en ökande spekulation på mat, och faran i detta kan inte överskattas - se bara på finanskrisen. Vidare förekommer det allt oftare konkurrens mellan att skaffa mat åt de fattiga och att driva de rikas bilar.
Vi måste hitta lösningar som innebär att jordbrukarna får tillräcklig motivation att producera mat och att enbart områden som inte används för matproduktion får användas för produktion av biobränsle och liknande.
För mig som socialdemokrat är det viktigt att alla har tillgång till näringsrik mat till rimliga priser och att jordbrukarna samtidigt får en rimlig ersättning för sitt arbete.
Janusz Wojciechowski: (PL) Fru talman! Låt oss säga öppet att det finns inflytelserika handelslobbyister som verkar inom EU och som har intresse av att försvaga det europeiska jordbruket för att kunna göra en större vinst på matimporter från hela världen. Vi har hört det sägas många gånger här i parlamentet att marknaderna borde öppnas för att hindra priserna från att stiga. Vi reformerade sockerproduktionen, öppnade marknaderna, lade restriktioner på sockerproduktionen inom Europa och avskaffade exportsubventionerna. Vad blev resultatet? Resultatet blev att sockerpriserna inte alls sjönk utan istället ökade. Detta borde bli en läxa för oss alla. Det är inte vägen framåt. Jag instämmer med Alyn Smith som sade att marknaden inte är svaret. Vi bör verkligen inte böja oss för handelslobbyisterna utan istället sträva efter att garantera rimliga matpriser genom bättre skydd för vårt jordbruk, dess produktionspotential och livsmedelstryggheten. Endast då kan vi få vettiga priser.
Giovanni La Via: (IT) Fru talman, herr kommissionsledamot, mina damer och herrar! Jag delar helt och fullt den oro som väcks av stigande matpriser, och jag kan knappast undgå att göra det eftersom detta är en fråga som är ytterst nära förknippad med de europeiska medborgarnas liv, och särskilt de mindre bemedlade medborgarna. Dessa prisökningar leder till oförmåga att tillgodose de grundläggande livsmedelsbehoven hos befolkningen i samtliga av världens utvecklingsländer. Inför detta scenario kan de utvecklade länderna, bland dem EU:s medlemsländer, inte förbli oberörda.
Inom ramen för den nya gemensamma jordbrukspolitiken måste vi därför tillhandahålla instrument som kan minska prisvolatiliteten, begränsa spekulationen på jordbruksråvaror och garantera en tillräcklig produktionsnivå inom EU. Därmed måste jag framhålla att vi inte kan låta mark ligga i träda i en tid då världens befolkning ökar och gör det nödvändigt att även öka tillgången på mat.
Marc Tarabella: (FR) Fru talman, herr kommissionsledamot, herr minister! Jag skulle vilja presentera en statistisk uppgift, en iakttagelse och tre åtgärder. Den statistiska uppgiften är att varje gång matpriserna ökar med en procent kastas 16 miljoner människor världen över in i svår fattigdom. Iakttagelsen är att även om det är omöjligt att förhindra volatilitet, särskilt på jordbruksmarknader, så är extrem volatilitet inte oundviklig utan kan bekämpas, trots att det är svårt.
De tre åtgärderna som jag nämnde är följande: för det första gäller det att inom utvecklingspolitiken prioritera odling till husbehov och regionala livsmedelsmarknader. För det andra gäller det att införa en offentlig regleringspolitik, bland annat genom hamstring och lagerhantering. För det tredje gäller det att införa ett uttryckligt förbud mot spekulation på baslivsmedel.
Europa måste ligga i framkanten, i synnerhet på G20-nivå. Det som jag har hört från János Martonyi, från kommissionsledamot Dacian Cioloş och, i andra sammanhang, från kommissionsledamot Michel Barnier är välkommet. President Nicholas Sarkozy var mycket tydlig, och vi har stora förhoppningar om att det franska ordförandeskapet ska bli en drivande kraft inom det här området vid G20-mötet.
Britta Reimers: (DE) Fru talman! Fluktuationer på marknaden är viktiga för att marknaderna ska fungera på rätt sätt och skapa incitament för köp och försäljning av varor. För oss jordbrukare är handel med råvaruterminer en grundläggande komponent i köp och försäljning av skördade grödor. Det ger oss viktiga möjligheter till säker planering genom att priser och kvantiteter fastställs på ett tidigt stadium.
Till skillnad från hur situationen ser ut i våra välbärgade industriländer är stigande matpriser ett särskilt stort problem i de fattigare delarna av världen, där människor tvingas spendera en stor del av sin inkomst på mat.
Vi får inte ingripa på marknaderna varje gång priserna förändras, i syfte att bekämpa naturliga fluktuationer. Men utan internationellt tillämpliga ramlagar för finansmarknaden kan vi inte ens börja tänka på att reglera råvarumarknaden, för om det finns för mycket pengar på finansmarknaden kommer den att hitta lämpliga motsvarigheter, och råvaror har just nu ett högt anseende. Därför bör vi inte bli förvånade över att jordbruksråvaror nu också är eftersökta handelsobjekt.
Jaroslav Paška: - (SK) Fru talman! Matkrisen som orsakats av förra årets exceptionellt dåliga skördar har gjort oss uppmärksamma på tillkortakommandena i vår jordbruks- och livsmedelspolitik. Den aktuella ökningen av matpriserna kan delvis skyllas på den dåliga skörden. Om det finns dålig tillgång på en vara så stiger naturligtvis priset på den varan på marknaden.
Men, herr kommissionsledamot, saken är den att bristen på vissa jordbruksprodukter i stor utsträckning kan tillskrivas den vilseledda jordbrukspolitik som förs av kommissionen, som länge har diskriminerat de nya medlemsstaterna och deras jordbrukare genom sin subventionspolitik. Herr kommissionsledamot, bli inte förvånad om jordbrukare, som inte kan få tillräckligt höga priser för sina produkter för att åtminstone täcka produktionskostnaderna, helt enkelt struntar i att så nya grödor eller låter sina hjordar skingras. De väntar tålmodigt tills hungriga och rättmätigt ilskna medborgare riktar sin ilska mot tjänstemännen i Bryssel som länge har misslyckats med att lösa de allmänna och uppenbara jordbruksproblemen.
Du ska veta, herr kommissionsledamot, att bristen på jordbruksprodukter i de nya medlemsstaterna inte beror på dåliga skördar utan på att det inte längre lönar sig för våra jordbrukare att producera, tack vare den subventions- och prissättningspolitik som ni för. Men de väntar. När de får samma subventioner som sina kolleger i Frankrike kommer de definitivt att börja så grödor igen.
Angelika Werthmann: (DE) Fru talman! Tillgången till vardagens förnödenheter, och särskilt jordbruksråvaror, får inte vara utlämnad åt spekulanternas strävan efter att maximera sina kortsiktiga vinster. Därför välkomnar jag de projekt som kommissionen presenterade i den nya strategin för råvaror och råmaterial, som syftar till att garantera öppenhet och stabilitet på råvarumarknaden. Mot bakgrund av prognosen att livsmedelsproduktionen måste öka med 70 procent före 2050 för att möta efterfrågan bör särskild uppmärksamhet riktas mot tredje pelaren - Att främja resurseffektivitet och återvinning - och förslag bör lämnas in snarast.
När det gäller så kallad råvarudiplomati förväntar jag mig att EU ska förse utvecklingsländerna med den expertis som krävs för att etablera en hållbar och miljövänlig utvinning av råmaterial.
Dacian Cioloş: ledamot av kommissionen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! En intensiv debatt har nu genomförts i ett ämne som uppenbarligen gör oss bekymrade och som lyfts fram när situationen så kräver. Frågan är dock ständigt aktuell för kommissionen och EU-institutionerna, eftersom vi har turen att ha en gemensam jordbrukspolitik, som visserligen behöver justeras, men som utgör ett viktigt verktyg för att vi ska kunna hantera dessa frågor.
Samtidigt tror jag också att den här debatten har visat oss att vår stabilitet nu i allt högre grad är beroende av internationell balans och av stabiliteten i världen. Detta måste vävas in, även när vi talar om vår gemensamma jordbrukspolitik.
Det tycks mig också stå klart att stigande matpriser är en oroande trend som, i kombination med volatiliteten och de betydande prisvariationerna, gör det problem vi har att lösa ännu svårare.
En sak är klar: om det finns ett behov på marknaden av ökad produktion, så finns det ett behov av att investera i jordbruk. Men om jordbrukarna ska kunna investera så behöver de framför allt en stabil inkomst som gör att de vågar ta det steget.
Det är därför som vår gemensamma jordbrukspolitik på medellång och lång sikt måste utformas med detta i åtanke. Den måste erbjuda ett minimum av stabilitet och uppmuntra till investeringar så att våra jordbrukare kan producera och försörja våra marknader.
Under debatten har det också kommit fram ett behov av att se till att vår gemensamma jordbrukspolitik och utvecklingsländernas jordbrukspolitik håller jämna steg med utvecklingen av jordbruket i de sydligare länderna, och att vår politik för att stödja utveckling och samarbete med de sydligare länderna håller jämna steg med jordbrukspolitiken.
Samtidigt måste vår gemensamma jordbrukspolitik garantera en hållbar utveckling av jordbruket. Det kan vara nödvändigt att se över de instrument som står till vårt förfogande för att hantera dessa extrema marknadssituationer, samtidigt som vi låter marknaden spela sin roll utan att för den skull berövas de nödvändiga instrument som vi behöver för att kunna agera och slippa bli tagna på sängen i krissituationer. Det återstår en del arbete för den gemensamma jordbrukspolitiken i den här frågan under de närmaste månaderna och åren.
Spekulationsfrågan, och därmed volatiliteten, måste diskuteras, och det är ingen förskönande omskrivning. Kommissionen har redan lagt fram förslag för att hantera den här situationen, och vi har för avsikt att följa upp dem. I det här läget talar vi därför inte bara om önskemål utan om konkreta förslag.
Vi måste också överväga vilken roll EU bör spela på den internationella scenen när det gäller livsmedelsproblemet. Den här frågan kan inte stabiliseras inom EU så länge den inte är stabil på internationell nivå.
Det kan också bli nödvändigt att se över vår roll inom jordbrukspolitiken och utvecklingspolitiken och hur vi bemöter livsmedelsproblemet inom de olika politiska områdena: handelspolitiken, utvecklingspolitiken och finanspolitiken. Kanske behöver vi en samlad insats även här.
Jag har också tagit hänsyn till behovet av att agera kortsiktigt inom vissa sektorer, och då tänker jag särskilt på animaliesektorn som helt klart går igenom en svår period till följd av stark press från alla håll, låga priser för producenterna, som inte gynnas av prisökningen, och även höga priser för insatserna. Jag har noterat det problemet.
Jag har också noterat de olika förslag som ni har lagt fram. När det gäller att balansera stödet mellan vegetabiliesektorn och animaliesektorn, till exempel, så har medlemsstaterna redan haft möjlighet att agera utifrån de beslut som togs 2008 under hälsokontrollen av den gemensamma jordbrukspolitiken.
Frågan om lager är något som måste analyseras igen och ses över eftersom de höga priserna nu gör det omöjligt att tala om interventionslager. Det kan dock bli nödvändigt att besluta om vilken roll sådana lager kan spela och hur de kan påverka marknadernas funktion. Jag tror att det är frågor som vi måste ställa innan vi lägger fram förslag om sådana åtgärder.
Slutligen vill jag säga till Jaroslav Paška att skillnader i hur mycket medlemsstaterna betalar inte nödvändigtvis är något som kommer från kommissionen. Det är ett beslut som fattas av rådet och av jordbruksministrarna. Det slutgiltiga beslutet kommer alltid från den förordning som föreslagits av kommissionen, men det är rådets förordningar, och numera rådets och parlamentets förordningar.
Jag vill också tydliggöra att ingen subventionering ges till jordbruksproduktion av biobränsle inom EU. Det är därför inte den gemensamma jordbrukspolitiken som stimulerar produktionen av biobränsle. Det är inte heller kommissionens avsikt att göra några arealuttag. Det är något helt annat med i spelet, men i vilket fall som helst kommer inga arealuttag att göras i en situation där vi verkligen behöver producera.
Detta är de punkter som jag ville ta upp som svar på de frågor som väckts. Jag vill också tacka er för denna givande debatt, och jag hoppas att folk fortfarande har dagens debatt i färskt minne om några månader när vi ska diskutera vilka resurser som ska tilldelas den gemensamma jordbrukspolitiken, en politik som utgör ett grundläggande instrument för livsmedelstrygghet.
János Martonyi: Jag tackar alla ledamöterna för den konstruktiva debatten. Den stora politiska vikt som parlamentet tillmäter denna fråga hjälper ordförandeskapet att fullgöra sitt program när det gäller de stigande livsmedelspriserna.
Debatten har även framhävt att frågans omfattning och djup kräver mångfasetterat samarbete och komplexa lösningar på olika områden, bland annat jordbruk, reglering av finansiella produkter och tjänster samt utvecklingspolitik.
När det gäller produktionen av biobränslen upprepar jag att EU är fullt medvetet om att den ohållbara produktionen av biobränslen kan få negativa följder, särskilt massavskogning och livsmedelsbrist. Därför vill EU öka takten i utvecklingen av andra generationens biobränslen, som tillverkas av industrigrödor. EU har även slopat de missriktade incitamenten för produktion av biobränsle på bekostnad av livsmedelsproduktion.
Med hänsyn till problemets djupliggande strukturella och globala orsaker måste EU spela en ledande roll när det gäller hanteringen av livsmedelspriser och livsmedelssäkerhet på global nivå. Detta sker redan genom ett antal internationella organisationer och program, exempelvis FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation (FAO) och Världslivsmedelsprogrammet samt genom mer allmänna forum som G20.
Jag vill bara tillägga att debatten har stärkt min gamla personliga övertygelse om att det krävs mycket mer av global styrning och global reglering för att vi ska kunna ta itu med globala utmaningar som hungern i världen, svängningarna i livsmedels- och råvarupriser, oron på finansmarknaderna eller regleringen av finansiella produkter och tjänster.
Genom sina unika erfarenheter av styrning och reglering har EU en mycket viktig roll att spela och ett stort ansvar på detta område. Av dessa skäl anser vi att Europa och EU måste spela en ledande roll när man tar itu med dessa utmaningar.
Det ungerska ordförandeskapet uppskattar att det kan räkna med parlamentet i EU:s arbete, både när det gäller politik och insatser på internationell nivå.
Talmannen: Jag har avslutningsvis mottagit sex resolutionsförslag, som ingivits i enlighet med artikel 110.2 i arbetsordningen.
Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum torsdagen den 17 februari 2011.
Skriftliga förklaringar (artikel 149)
Michèle Striffler: Den globala livsmedelssäkerheten är en avgörande fråga för EU. Omedelbara och ihärdiga åtgärder måste vidtas för att garantera EU-medborgarnas och hela världens livsmedelssäkerhet. Det är nödvändigt att utveckla ett hållbart jordbruk i utvecklingsländerna och anslå en lämplig del av EU:s utvecklingsstöd till jordbrukssektorn. Den uppseendeväckande minskningen av utvecklingsstödet till jordbruket sedan 80-talet är beklaglig. Vi får hoppas att man inser detta och vänder utvecklingen. Kommissionen måste verkligen prioritera jordbruket i utvecklingsstödet, särskilt stöd som ger jordbrukarna tillträde till marknaderna och stöd till små och medelstora familjejordbruk. Det humanitära livsmedelsbiståndet måste anpassas till utvecklingsländernas behov, utmaningar och strukturella begränsningar och ta hänsyn till produktion, distribution och lokal transport samt dessa länders handelskapacitet, för att lägga grunden till deras långsiktiga livsmedelssäkerhet.
Liam Aylward: Livsmedelssäkerheten är en viktig fråga för närvarande. I EU lever 79 miljoner människor under fattigdomsgränsen. I vintras förra året gavs livsmedelsbistånd till 16 miljoner människor i EU.
Eftersom livsmedelspriserna slår nya rekord för sjunde månaden i rad och eftersom prissvängningarna skapar allvarliga problem i livsmedelskedjan kommer fler människor få svårt att hitta bra mat till ett rimligt pris. Den gemensamma jordbrukspolitikens program, som programmet för de medborgare som har det sämst ställt i gemenskapen, är av central betydelse för livsmedelssäkerheten. Denna typ av program måste stödjas och snabba, långsiktiga åtgärder vidtas för att garantera livsmedelssäkerheten i EU och resten av världen.
För närvarande går 30 procent av de livsmedel som produceras i världen till spillo. Detta är ett oacceptabelt och omoraliskt slöseri, som vi måste sätta stopp för. För att ta itu med utmaningarna när det gäller livsmedelssäkerhet är det nödvändigt att ha en stark jordbruksindustri, en stark gemensam jordbrukspolitik och en livsmedelsförsörjningskedja där man gör allt för att hindra att livsmedel går till spillo.
Janusz Władysław Zemke: Det är bra att Europaparlamentet inriktar sig på de stigande livsmedelspriserna. Olyckligtvis är dessa priser inte någon tillfällig företeelse utan verkar bli en långvarig trend. Situationen förvärras av en växande efterfrågan på livsmedel, särskilt spannmål, dåliga skördar under senare år och små lager samt tyvärr även finansiella transaktioner och en försvagad dollar. Allt detta skapar kaos på marknaderna. Enligt vår uppfattning är de sociala följderna viktigare. Befolkningen i många länder växer exponentiellt, och människorna är ständigt undernärda och hungriga. Deras känsla av hopplöshet skapar en grogrund för ökande politisk spänning.
Vi kan inte bara passivt titta på när detta händer. Vi behöver internationellt samarbete under ledning av FN och EU. G20-länderna bör effektivt motarbeta spekulationen i jordbruksprodukter. Vi bör se över regleringen av jordbruksmarknaderna i EU så att vi inte hämmar potentiell tillväxt. Vi måste sätta stopp för spekulationen i global hunger, eftersom följderna av denna spekulation blir att många oskyldiga dör av svält, särskilt i de fattigaste länderna.
Tunne Kelam: Under andra halvan av 2010 steg grossistpriserna på jordbruksprodukter med 32 procent. Mellan 2005 och 2010 ökade den globala spannmålskonsumtionen till 41 miljoner ton, jämfört med 21 miljoner ton mellan 1990 och 2004. Enligt olika analytiker står vi inför en stor livsmedelskris 2011 - det hänger endast på en enda misslyckad skörd. De största exportländerna, som Ryssland, Ukraina, Kina och Mexiko, har redan tvingats importera för att säkerställa sin livsmedelsförsörjning. Orsakerna till de stigande priserna är oklara. Det handlar inte längre om trenderna på marknaden för jordbruksprodukter. Som resultat av spekulation har de senaste prishöjningarna varit dramatiska och oförutsägbara.
Jag vill uppmärksamma att den växande användningen av biobränslen i allt högre grad minskar andelen spannmål som används till foder och livsmedel. Detta har lett till en mycket spänd situation. Vi måste inse att de stigande livsmedelspriserna leder till ökad inflation, foderprotektionism och oro. Detta kan i sin tur ge upphov till social, ekonomisk och politisk instabilitet i Europa och resten av världen. Som en av de största importörerna av livsmedelsprodukter har EU ett stort inflytande på de globala livsmedelspriserna, men det gör oss även sårbara för prischocker. Jag stöder kommissionens strävan att godkänna ett nytt lagstiftningspaket under våren 2011, vilket skulle ge kommissionen större möjligheter att reglera marknaderna och förhindra spekulation. EU måste hitta sätt att säkra hållbara priser och en hållbar ekonomi. Vi måste hitta en balans mellan säkerhet och öppenhet samt utveckling. Vi måste vara redo för en möjlig kris.
Spyros Danellis: De nuvarande höga priserna är bra för somliga och dåliga för andra. De gynnar exempelvis veteodlarna i EU men inte producenter av animaliska livsmedel. De gynnar länder som kan exportera spannmål men innebär en återvändsgränd och leder till hunger för invånarna i utvecklingsländer som är beroende av spannmålsimport för sina livsmedel. Slutresultatet kan självfallet variera mellan olika områden eller olika producenter. Om man blir en vinnare eller förlorare beror på problemen i EU:s livsmedelskedja, klimatförändringarnas hot mot livsmedelssäkerheten och de återvändsgränder som ytliga och inkonsekventa val leder till inom produktion, handel och utveckling. EU måste hitta realistiska och balanserade lösningar genom att lugnt och allvarligt utvärdera situationen och vara medveten om sin roll på de internationella marknaderna. Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken måste gå i denna riktning.
Csaba Sándor Tabajdi: skriftlig. - (HU) De kraftigt stigande livsmedelspriserna orsakas av tre faktorer samtidigt: skördeförlusterna på grund av naturkatastrofer, den växande efterfrågan på livsmedel, särskilt i Kina och Indien, och aktivitet på varubörserna, det vill säga prisspekulation. För några veckor sedan tog Frankrikes president Nicolas Sarkozy upp en mycket relevant fråga. Varför kan inte varumarknaden vara reglerad, när penningmarknaden är det? Vi måste vidta långt effektivare åtgärder mot spekulationen på både europeisk och global nivå. Huvudorsaken till prischocken på livsmedel har varit de enorma svängningarna i tillgången. Endast 10-20 procent av spannmålet byter ägare på världsmarknaden, men ändå kan minskad produktion skapa panik. På grundval av beräkningar som säger att tillgången kommer att minska driver importörerna upp priserna.
Det är inte rätt varken gentemot producenterna eller konsumenterna att även de interna priserna bestäms av exportpriserna, eftersom minst 80 procent av produktionen används där den produceras. I egenskap av tidigare exportör och nuvarande importör har Ryssland haft ett stort inflytande på den europeiska marknaden för spannmål och oljeväxter. Tillgångschocken förvärras ytterligare av spekulation på terminsmarknaderna, som leder till en prischock på livsmedel. Huvudproblemet är därmed inte fysisk brist på livsmedel, utan livsmedelspriser som de fattiga inte längre kan betala. Detta leder till att livsmedel ligger på lager i stället för att säljas till skäliga priser. Höga priser försvagar konsumenterna, särskilt i de fattigare samhällsskikten.
Luís Paulo Alves: Vi diskuterar ett problem som i första hand är politiskt, vilket kräver en framtidsvision. I stället för kortsiktiga lösningar krävs dock modet att upprätta en ny struktur som jämkar samman behovet av att öka livsmedelsproduktionen med 70 procent under de kommande 40 åren med de allt mer begränsade naturtillgångarna. Vad som görs eller inte görs i Afrika, Asien, Amerika eller Europa påverkar därför alla överallt när det gäller tillgång, tillträde och livsmedelspriser. Detta påverkar i hög grad de fattiga samt kött- och mjölkproducenterna. Det är skälet till att åtgärderna måste vara globala och vida överskrider jordbrukspolitikens ram: det är nödvändigt att tillämpa en rad ytterligare strategier, utan vilka vi inte kan åstadkomma de nödvändiga lösningarna. På global nivå omfattar dessa lösningar att man förespråkar rätten till livsmedel, stöder ländernas förmåga att försörja sig själva, stöder jordbrukarna och garanterar att de får sin rättvisa andel av värdet i livsmedelskedjan, begränsar ekonomisk spekulation, värnar tillträdet till mark och bygger upp livsmedelsreserver.
Sirpa Pietikäinen: skriftlig. - (FI) Människors rätt till tillräcklig näring är en mänsklig rättighet som har erkänts i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948. Vi bör därför hålla i minnet att vi, när vi diskuterar livsmedelspriserna, i själva verket talar om en grundläggande mänsklig rättighet.
Reformen av EU:s gemensamma jordbrukspolitik äger rum samtidigt som de globala livsmedelspriserna stiger. Om vi ska kunna ta itu med dessa förändringar på ett hållbart sätt med utgångspunkt i de mänskliga rättigheterna behöver vi ett övergripande synsätt och en övergripande politik. Livsmedelspriserna och deras utveckling påverkas av flera kritiska faktorer inom jordbruket på global nivå, bland annat klimatförändringar, energipolitik och tillgången på naturresurser och hur ändamålsenligt de används. EU bör gå i bräschen för ett nytt tänkande när det gäller jordbruk. Vi behöver en livsmedelspolitik som kritiskt bedömer hela led i livsmedelskedjan och tar hänsyn till deras effekter på hälsan och miljön. En naturligare och mer resurseffektiv livsmedelspolitik måste stödjas och vägledas genom både ekonomiska och politiska åtgärder.
Spekulationen i livsmedelspriser bör dessutom begränsas. Michel Barnier, kommissionsledamot med ansvar för inre marknaden och tjänster, har föreslagit nya åtgärder för att lägga band på spekulationen i jordbruksråvaror på derivatmarknaden. Det är rätt tänkt. De dramatiska prissvängningarna för livsmedel skadar jordbrukarna, konsumenterna och till och med hela länders ekonomier. Terminerna på derivatmarknaden måste bli mer genomsynliga och underkastas större övervakning. Vid behov bör begränsningar av handeln i livsmedelspriser införas. En hållbar livsmedelspolitik är för närvarande en av de viktigaste frågorna för EU.
Pavel Poc: Enligt Världsbanken har livsmedelspriserna stigit med över 15 procent sedan oktober 2010. Enligt FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation har exempelvis spannmålspriset stigit med 39 procent varje år. De stigande livsmedelspriserna hotar de lägsta inkomstgrupperna men uppdagar även djupare och allvarligare problem som kommer att bli ett stort hot i framtiden. Den globala livsmedelsproduktionen hotas av ett antal faktorer, däribland skadedjur, sjukdomar och naturkatastrofer. Dessa faktorer förvärras av extrema väderleksförhållanden som troligen beror på klimatförändringar. Ett bra exempel är torkan och bränderna i Ryssland 2010 eller översvämningarna i Pakistan eller mer nyligen i Australien.
Problemet med stigande livsmedelspriser kommer sannolikt att förvärras i framtiden. Det är meningslöst att diskutera orsakerna till klimatförändringarna här, eftersom riskerna är verkliga och det är ett oacceptabelt vågspel att betvivla dem. Livsmedelspriserna påverkas dock även av ekonomiska faktorer, särskilt missbruk av marknadssystemet genom statlig manipulation av dollarns växelkurs och oansvarig spekulation inom råvaruhandeln. EU måste inse att dagens beslut påverkar hela livsmedelsordningens framtid. På kort sikt kan vi inrikta oss på att minimera den mängd livsmedel som går till spillo, minska importberoendet, minska eller stabilisera efterfrågan och införa regleringsmekanismer på marknaden för att förhindra spekulation.
Elisabeth Köstinger: Med tanke på de nuvarande politiska konflikterna är de rekordhöga livsmedelspriserna ett akutare problem än någonsin. När allt kommer omkring handlar detta om livsmedelsförsörjning, och i utvecklingsländer handlar det om livsnödvändig tillgång på baslivsmedel. EU uppmanas att påskynda den globala kampen mot fattigdom och hunger - omkring 1,4 miljarder människor befinner sig i svår fattigdom. Även inom EU:s gränser är fattigdomen ett problem. Enda sättet att garantera livsmedelsförsörjningen i EU är genom den gemensamma jordbrukspolitiken. Jordbruket står inför enorma utmaningar, vilket främjar tendensen att producera ”mer av mindre”.
Högre livsmedelspriser leder inte automatiskt till högre inkomster för jordbrukarna. Klyftan mellan producent- och konsumentpriser håller på att vidgas. Den praktiska prisstyrningen är komplicerad: brist på råvaror, högre produktionskostnader, högre bränslepriser, beroende av skördar, export och världsmarknaden - en härva av orsaker som måste redas ut genom riktade åtgärder. För att ta itu med dessa orsaker krävs akuta åtgärder och överenskommelser som omfattar alla politikområden. Jag uppmanar kommissionen att på ett genomgripande sätt stärka jordbruksproduktionen i EU och utvecklingsländerna. Det är oetiskt med spekulation i våra mest livsnödvändiga varor. Vi måste vidta kraftfullare åtgärder i detta avseende.
Edite Estrela: Livsmedelspriserna har stigit avsevärt under senare år, mindre på grund av tillgång och efterfrågan utan framför allt på grund av spekulation. Dessa prisökningar påverkar framför allt fattigare människor som måste lägga mer än halva inkomsten på livsmedel. Det är oacceptabelt att somliga profiterar på andras hunger, vare sig det är i Europa eller utvecklingsländerna.
Medborgarna har rätt till livsmedelssäkerhet. En förutsättning för detta är att alla har tillgång till hälsosamma livsmedel. Brist på livsmedel har flera orsaker, bland annat felaktig markanvändningsplanering och politik för jordbruksstöd samt klimatförändringar. Det är därför avgörande att EU stöder jordbrukarna så att de kan odla sin mark och producera de nödvändiga livsmedelsprodukterna. Det är oacceptabelt att konsumenterna betalar mycket och producenterna tjänar lite, medan spekulanter skördar frukterna. För livsmedelssäkerhetens skull måste även klimatförändringarna vara en prioritering för EU.
Sandra Kalniete: skriftlig. - (LV) Under de senaste månaderna har livsmedelspriserna stigit kraftigt, vilket har lett till att antalet människor som är i riskzonen för fattigdom snabbt har ökat. Situationen i Europa är inte så akut, eftersom våra medborgares inkomster är mycket större än inkomsterna i utvecklingsländerna. Men även våra väljare håller på att få upp ögonen för de stigande livsmedelspriserna. Enligt Världsbankens statistik har omkring 44 miljoner människor i utvecklingsländerna halkat under fattigdomsgränsen sedan juni i förra året, eftersom livsmedelspriserna i början av 2011 har nått 2008 års nivå, när stigande livsmedels- och oljepriser hade en mycket negativ effekt på fattigdomen i världen.
Oljepriset i världen påverkar naturligtvis livsmedelspriserna, men vi bör ändå komma ihåg att oljepriset sommaren 2008 var 140 dollar per fat, medan dagens pris är omkring 100 dollar, vilket innebär att prishöjningen delvis är ett resultat av spekulation. För att undvika sådana situationer i framtiden måste G20-länderna utarbeta en mekanism som förhindrar sådana prisstegringar och spekulation i livsmedel. För att åstadkomma detta måste vi samarbeta internationellt. Problemet med fluktuerande livsmedelspriser är ytterligare ett bevis på att vi behöver en kraftfull gemensam jordbrukspolitik som är rättvis och ger alla europeiska jordbrukare lika villkor, så att befolkningen kan få kvalitetslivsmedel av högt värde till rimliga priser.
RadvilMorkūnaitė-Mikulėnien: skriftlig. - (LT) När det gäller livsmedelspriserna vill jag ta upp två saker. Som de senaste erfarenheterna i mitt land visar är det för det första mycket enkelt att påverka de stigande livsmedelspriserna genom att styra den allmänna opinionen en smula. På grund av återförsäljarna steg sockerpriset med mer än tio procent på en enda dag över hela Litauen. Därför kan vi inte låta självreglering styra handeln med baslivsmedel. De kan betraktas som en investering, vars förvaltning kräver särskilda kunskaper som odlarna av jordbruksprodukter (jordbrukarna) inte har. Även om varors fria rörlighet är en av de grundläggande principerna för EU:s fria marknad är det nödvändigt att vidta mer drastiska åtgärder både på nationell och europeisk nivå för att begränsa spekulationen i livsmedel och försvara de svagares rättigheter, det vill säga konsumenternas, småjordbrukarnas och småhandlarnas, i förhållande till de stora livsmedelsförädlarna och köpcentrumen.
Den andra dimensionen är det nära sambandet mellan livsmedelsprodukter och energikällor samt det inbördes förhållandet mellan deras priser. För att bekämpa de utsläpp som driver på klimatförändringarna främjar vi å ena sidan användningen av biobränslen (och har till och med fastställt obligatoriska kvoter för användningen av dem). Att man på jordbruksmark odlar växter avsedda för biobränslen snarare än för livsmedel är å andra sidan just det som driver upp livsmedelspriserna. Även om kampen mot klimatförändringarna är ett av våra prioriterade mål måste vi därför finna sätt som inte påverkar livsmedelspriserna, exempelvis genom att för biobränslen endast använda mark som aldrig kan bli lämplig för odling av livsmedelsgrödor.
Véronique Mathieu: Resolutionen om stigande livsmedelspriser rör det faktum att livsmedelspriserna stadigt stiger. På grund av detta efterlyser vi skyndsamma åtgärder för att bekämpa prismanipulationen. Klimatförändringarna är en särskilt anmärkningsvärd orsak till denna ökning. Därför behövs bättre vatten- och markhushållning. De stigande livsmedelsprisernas direkta effekter på världens befolkning, vilka kan utlösa upplopp och oroligheter, måste även få G20-ledarna att enas om marknadsåtgärder som begränsar spekulationen.
| sv |
Utvärdering av avtalet mellan Australien och EU om passageraruppgifter (PNR) - Europeiska unionen och passageraruppgifter (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är en gemensam debatt om
betänkandet av Sophia in't Veld för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor med ett förslag till Europaparlamentets rekommendation till rådet om avtalet mellan Europeiska unionen och Australien om lufttrafikföretags behandling av passageraruppgifter (PNR) från Europeiska unionen och överföring av dessa till Australiens tullmyndighet och
en muntlig fråga till kommissionen från Sophia in't Veld, Martine Roure, Philip Bradbourn och Sylvia-Yvonne Kaufmann för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, om Europeiska unionen och passageraruppgifter - B6-0476/2008).
Sophia in 't Veld: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag inleder med ytterligare en kommentar om rådets frånvaro, eftersom jag i mina anteckningar hade skrivit ned ett antal punkter om det goda samarbetet mellan Europaparlamentet och rådet, om dialog och om andan i Lissabonfördraget etc., men rådet är inte närvarande under denna debatt heller. Jag tycker att detta är fullkomligt skandalöst eftersom det är rådet som håller på att utarbeta en politik om passageraruppgifter och som ska svara på frågor, och sedan inte kommer hit. Rådet har offentligt och högtidligen lovat att göra Europaparlamentet delaktigt, men nu ser vi vad rådets löften är värda - ingenting. Jag anser att detta är en förolämpning inte mot Europaparlamentet utan mot de medborgare som har rätt till svar och till öppna beslut. Så herr talman, vänligen framför mitt missnöje till ordförandeskapets företrädare.
Detta är en gemensam debatt om å ena sidan förslagen om passageraruppgifter från EU och å andra sidan om avtalet om passageraruppgifter mellan EU och Australien. Dessa problem är i grunden desamma, och de har redan tagits upp i sammanhanget med avtalet med Förenta staterna och senare med Kanada.
En av de viktigaste frågorna handlar om avgränsningen av syftet, eftersom allt annat är beroende av det - avgränsningen av syftet, eller med andra ord, motiveringen till förslaget till att börja med. Allt är fel med motiveringen och allt är fel med avgränsningen av syftet. Jag ska beskriva varför.
Jag börjar med subsidiariteten: kommissionen och rådet anger att förslagets syfte är att harmonisera de nationella systemen. Men endast ett fåtal medlemsstater - tre än så länge tror jag - har infört antingen ett system för passageraruppgifter eller har planer på ett sådant system. Därför kan förslaget omöjligen harmonisera de nationella systemen, eftersom det inte finns några. Förslaget innebär endast ett krav på medlemsstaterna att inrätta ett sådant system för insamling av passageraruppgifter. Jag skulle kalla detta för ”policytvätt”, för det som vi inte lyckas genomföra på nationell nivå försöker vi genomföra bakvägen på EU-nivå. Jag är verkligen EU-förespråkare, men jag gillar inte detta.
Dessutom har kommissionen föreslagit ett decentraliserat system så att det europeiska mervärdet blir ännu otydligare, vilket också skapar ett ohanterligt lapptäcke med regler och system för lufttrafikföretagen och ett mycket svåröverskådligt system för medborgarna.
Det angivna syftet i kommissionens förslag är att identifiera personer som är eller kan vara delaktiga i terroristdåd eller organiserad brottslighet, samt deras eventuella medbrottslingar, att skapa och uppdatera riskindikatorer, tillhandahålla underrättelser om resemönster och andra trender i samband med terroristbrott som skulle kunna användas vid brottsutredningar och vid åtal mot terroristbrott och organiserad brottslighet.
Kommissionen hävdar i sitt förslag att EU har kunnat bedöma värdet av passageraruppgifter och erkänna dess potential i brottsbekämpningssyfte. Vi har dock hittills inte sett några konkreta bevis som styrker detta påstående. Alla bevis hittills från Förenta staterna är anekdotiska och uppriktigt sagt tycks den information som vi fått från olika amerikanska statliga byråer under det senaste året eller så endast visa att massinsamling och bearbetning av passageraruppgifter inte är användbart alls.
Det har bara gjorts en enda utvärdering av USA:s system för passageraruppgifter, som inte omfattat någon bedömning av resultaten. I en aktuell rapport som finansierats av Förenta staternas Departement of Homeland Security (DHS) framförs faktiskt avsevärda tvivel om nyttan av beteendeövervakning som ett verktyg för att identifiera potentiella terrorister. Det är lätt att förstå, för hur ska man kunna ta fram riskprofiler för potentiella terrorister på grundval av passageraruppgifter? Det är uppenbart att det är nonsens. Hur ska man kunna avgöra om någon har illasinnade avsikter utifrån hans eller hennes telefonnummer eller kreditkortsnummer? Med andra ord är det syfte som anges i kommissionens förslag uppenbart ogiltigt och ogrundat, och ändå är detta vad rådet arbetar utifrån.
Kommissionen och rådet tycks vara förvirrade om vad som kan och inte kan göras med passageraruppgifter. Passageraruppgifter brukar innefatta mycket summariska uppgifter och i genomsnitt inte mer än 10 fält med uppgifter som innehåller mycket grundläggande information. Så det är fullständigt oklart hur dessa uppgifter skulle kunna användas för att identifiera högriskpersoner.
De myndigheter som ansvarar för brottsbekämpning har redan de nödvändiga befogenheterna för att erhålla passageraruppgifter från fall till fall inom ramen för en utredning eller ett åtal mot kända misstänkta personer och eventuella andra delaktiga. Så kommissionens förslag skulle endast innebära ett avskaffande av kravet på att skaffa en arresteringsorder och ett giltigt skäl. Om de brottsbekämpande myndigheterna behöver nya befogenheter är det därför upp till dem att bevisa när och hur de befintliga befogenheterna varit otillräckliga. Än så länge har vi aldrig fått ett svar på den frågan.
Vi har redan ett direktiv om förhandsinformation om passagerare, och dessa uppgifter kan användas för att identifiera personer och för att jämföra personer mot en bevakningslista. Det är inte möjligt med passageraruppgifter. Så om vi har ett direktiv om förhandsinformation om passagerare, varför behöver vi då mer? Det har inte framgått.
En automatisk systematisk analys av alla passageraruppgifter kan vara till nytta för andra syften, till exempel för att bekämpa narkotikasmuggling eller olaglig invandring. Dessa syften kan vara mycket legitima och giltiga, men vi måste diskutera saken och inte tala om förebyggande av terroristattentat, eftersom det är något helt annat.
Om kommissionen och rådet har för avsikt att utvidga räckvidden för förslaget till att omfatta andra syften borde de, liksom jag just sagt, i detalj och för varje syfte klargöra hur passageraruppgifterna kommer att användas. Man kan med andra ord använda passageraruppgifter på ett riktat sätt inom en specifik pågående och konkret utredning. Man kan använda passageraruppgifter för automatiska och systematiska analyser, till exempel för att bekämpa narkotikasmuggling, men i det fallet behöver man inte lagra uppgifterna. Så vi måste få veta exakt vad syftet är.
Det för mig till frågan om låt oss säga den rättsliga grunden, för om man läser det finstilta i avtalet om passageraruppgifter mellan EU och Australien - och det gäller också avtalet om passageraruppgifter mellan EU och Förenta staterna - handlar det inte bara om att bekämpa terrorism och brottslighet utan även om invandring, folkhälsorisker, administrativa syften, tullar, invandring, samt övervakning och utkrävande av ansvar av den offentliga förvaltningen. Det har inget med kampen mot terrorism att göra.
Kommissionen och rådet har valt ett instrument inom tredje pelaren för förslaget om passageraruppgifter och också för avtalen med andra länder, men den tredje pelaren handlar om polisiärt och straffrättsligt samarbete inom EU. Den handlar inte om säkerhet i andra länder.
Kommissionen kan hävda att om vi lämnar uppgifter till Förenta staterna, Australien och Sydkorea till exempel kommer vi indirekt att gynnas av det säkerhetsmässigt sett. Det kanske stämmer, men då vill jag förstå vad detta har att göra med folkhälsa eller invandring? Vad har det att göra med övervakning och utkrävande av ansvar av den offentliga förvaltningen? Ingenting.
Jag går inte in i detalj på de andra aspekterna av genomförandet, men frågan om syftet och motiveringen måste besvaras före allt annat, för påståendet om hur användbara dessa uppgifter varit i kampen mot terrorism har ännu inte styrkts: vi väntar fortfarande på bevis, och det vill jag väldigt gärna ha. Och om det inte finns några bevis borde vi kanske titta på förslaget igen.
Jacques Barrot: kommissionens vice ordförande. - (FR) Herr talman, ärade ledamöter! Vi har lyssnat på ett livligt anförande från åklagarsidan. Jag vet inte om jag kommer att besvara alla dessa frågor, men jag ska börja med att tacka Sophia in't Veld för det tillfälle hon gett oss att till att börja med diskutera avtalet om passageraruppgifter som ingicks mellan Australien och EU den 30 juni.
Detta avtal är resultatet av förhandlingar som inleddes i mars i år och som har förts av det slovenska ordförandeskapet, med stöd av kommissionen. Detta avtal gäller i sju år. Det är avsett att ge rättsligt skydd för lufttrafikföretag och bokningssystem inom EU vid överföringen av passageraruppgifter till Australiens tullmyndighet, och ska samtidigt vara förenligt med EU:s lagstiftning om skydd av uppgifter.
Avtalet innehåller omfattande åtaganden angående problemen på området för uppgiftsskydd, enskildas rätt till tillgång till den personliga information som lagras till följd av avtalet, och individers rätt, oavsett sin nationalitet, att inge klagomål till Australiens kommissionär för den personliga integriteten om hur deras uppgifter har behandlats.
Parlamentet har alltid förespråkat överföring av personuppgifter utifrån vad som kallas ”push-systemet”. Efter en övergångsperiod kommer passageraruppgifter att överföras till Australiens tullmyndigheter endast med hjälp av detta ”push-system”. Med andra ord kommer Australiens tullmyndighet inte att ha auktoriserad tillgång till dessa uppgifter direkt från databaserna. På samma sätt innehåller avtalet viktiga skyddsklausuler om lagring av passageraruppgifter, överföring av dessa uppgifter till andra byråer eller tredjeländer, samt en tydlig referens till vilka syften uppgifterna får användas för.
Beträffande syftet med passageraruppgifter bekräftas i utkastet till rekommendation att detta inte är förenligt med artikel 8 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna. Jag vill bemöta detta genom att säga att i avtalet föreskrivs att passageraruppgifter får användas för tre syften, vilka specificeras. Dessa syften är bekämpning av terrorism och relaterad brottslighet, bekämpning av allvarlig brottslighet av gränsöverskridande karaktär - däribland organiserad brottslighet, och för det tredje bekämpning av flykt från arresteringsorder eller frihetsberövande för dessa brott. Om man vill kan man säga att syftena i detta fall har definierats.
För tydlighetens skull föreskrivs också i avtalet att passageraruppgifter får behandlas från fall till fall om det är nödvändigt för att skydda den berörda personens vitala intressen. För tydlighetens skull föreskrivs i avtalet att passageraruppgifter får behandlas från fall till fall om detta krävs i enlighet med ett rättsligt avgörande, till exempel då behandling måste ske för att kontrollera att passageraruppgifterna hanteras i enlighet med den australiensiska lagstiftningen om mänskliga rättigheter.
Jag vill tala om att jag i framtiden kommer att vara mycket noga med att parlamentet deltar i dessa förhandlingar. Jag inser helt och hållet att ni måste hållas välinformerade. Detta sagt tycks ett visst antal garantier ha nåtts om syftet för uppgifterna, om hur de får användas och om deras lagring. Med tanke på det har jag försökt vara objektiv och jag anser faktiskt att detta avtal var nödvändigt. Med tanke på att vi har en villig partner med en institution som ansvarar för uppgiftsskydd, anser jag verkligen att vi har anledning att hoppas att detta avtal ska tillämpas med fullständig respekt för uppgiftsskyddet.
Jag går nu över till den enligt min åsikt viktigaste punkten, nämligen den muntliga fråga som ni ställt och i vilken hela problemet med passageraruppgifter anges tydligt. Internationell terrorism och brottslighet utgör ett allvarligt hot, och det är sant att insamling och analys av passageraruppgifter tycks vara ett effektivt instrument i kampen mot terrorism och brottslighet. Passageraruppgifter är i själva verket kommersiell information som passageraren frivilligt lämnar till lufttrafikföretaget. Det är denna information som lufttrafikföretagen samlar in för sina bokningssystem.
På senaste tiden har vissa länder börjat kräva att lufttrafikföretagen ska överföra sina passageraruppgifter till dem i syfte att förhindra och bekämpa terrorism och allvarlig brottslighet, som människosmuggling och narkotikasmuggling. Bland dessa länder finns Förenta staterna, Kanada, Storbritannien, Australien, Nya Zeeland och Sydkorea. Dessa tredjeländer, förutom Storbritannien, har börjat kräva att lufttrafikföretagen ska överföra sina passageraruppgifter till dem.
Vissa medlemsstater - Frankrike, Danmark, Sverige och Belgien - har inlett lagstiftningsprocesser mot samma mål eller överväger möjligheten att inleda en lagstiftningsprocess. Flera andra länder har börjat överväga idén att använda passageraruppgifter. Vi är dock endast i inledningsskedet.
Vi borde beakta det faktum att passageraruppgifter endast är ett verktyg som kan användas av de brottsbekämpande myndigheterna tillsammans med andra verktyg och annan information, eftersom den fråga som ni tog upp, om vilken nyttan med denna användning faktiskt är, inte kan bedömas förutom i ett sammanhang där polismyndigheterna använder passageraruppgifter tillsammans med andra instrument.
Det är naturligtvis svårare att få ett exakt grepp om vad nyttan med passageraruppgifter är. Det tycks dock vara så att i vissa länder som har använt passageraruppgifter har dessa uppgifter verkligen visat sig vara ett användbart vapen i kampen mot terrorism och brottslighet. Passageraruppgiftssystemen har utvärderats av myndigheterna i varje land. Resultatet av dessa utvärderingar är på det stora hela positivt och bekräftar att användningen av dessa system har varit verkningsfull.
När kommissionen utarbetade sitt förslag om europeiska passageraruppgifter hade den nära kontakt med medlemsstaternas polismyndigheter. Kommissionen var tydligt nöjd med de bevis som medlemsstaterna lämnade. Majoriteten av bevisen byggde på sekretessbelagd information och kunde inte delges i ett öppet forum. Parlamentet höll en utfrågning om passageraruppgifter, vid vilken fyra medlemsstater och tre tredjeländer gjorde presentationer av sin användning av passageraruppgifter och vittnade om de goda resultaten av denna användning. Med tanke på denna informations konfidentiella och känsliga natur hölls utfrågningen dock inom stängda dörrar.
Jag vill kort tala om automatiska analysmetoder eftersom detta är en verklig fråga. Det är sant att passageraruppgifter vanligtvis analyseras automatiskt utifrån riskindikatorer, men jag måste betona följande: kommissionen vill ha en garanti för att denna typ av automatisk analys aldrig kommer att leda till ett beslut som direkt påverkar en enskild individ. Resultaten av de automatiska analyserna bör alltid analyseras manuellt en andra gång av en specialiserad tjänsteman.
I kommissionens förslag anges att passageraruppgifter borde användas för att förhindra och bekämpa terrorism och organiserad brottslighet, och i synnerhet narkotika- och människosmuggling, vilket ni förvisso har varit villiga att erkänna. Jag vill lägga till att passageraruppgifter kan vara användbara för att bekämpa andra typer av allvarlig brottslighet som inte har något att göra med den organiserade brottslighetens värld. Trots detta har vi begränsat förslaget till organiserad brottslighet av proportionalitetsskäl.
Vissa medlemsstater anser att passageraruppgifter borde användas generellt för att bekämpa olaglig invandring, för att skydda folkhälsan och för luftfartssäkerheten. I kampen mot olaglig invandring vore passageraruppgifter användbart, eftersom det är sant att dessa system tillgängliggör uppgifter snabbare än förhandsinformation om passagerare. Inom luftfartssäkerhet skulle passageraruppgifter kunna vara till nytta om passageraruppgiftssystemet omfattade befogenheten att neka brottslingar eller potentiella terrorister ombordstigning på ett flygplan, men i kommissionens förslag finns dessa befogenheter inte med.
Angående folkhälsofrågor skulle passageraruppgifter kunna vara till nytta när det gäller att förhindra eventuella epidemier. Om en passagerare skulle upptäcka att han eller hon har en sjukdom som skulle kunna orsaka en epidemi skulle passageraruppgifter kunna användas för att kommunicera med andra passagerare på samma flygplan och erbjuda dem rådgivning i frågan. Men inte heller här går kommissionens förslag så långt, eftersom det saknas bevis för proportionaliteten. Jag beklagar att jag inte kan hålla med er helt och hållet, men jag tycker att de syften som anges i förslaget är tillräckligt precisa för att lämna de rättsliga garantier som vi alla vill ha.
Ni tog också upp frågan om subsidiaritet och undrade om det behövdes ett europeiskt initiativ. Kommissionen anser att detta EU-förslag är nödvändigt. Tre medlemsstater har redan antagit nationell lagstiftning om passageraruppgifter, och flera andra länder använder redan dessa uppgifter på andra sätt. En jämförelse mellan dessa system visar på många skillnader i fråga om både de skyldigheter som åläggs lufttrafikföretagen och syftena.
Dessa skillnader gör passagerarnas liv mer komplicerade och orsakar problem för lufttrafikföretagen. Förslaget är därför avsett att harmonisera lufttrafikföretagens skyldigheter och att skapa enhetliga regler för de medlemsstater som använder passageraruppgifter. Samtidigt kräver man också i förslaget att dessa företag ska följa våra uppgiftsskyddsmekanismer.
Dessutom kommer förslaget att möjliggöra ett mer effektivt samarbete mellan polisstyrkor. Framför allt anser kommissionen att internationell terrorism och brottslighet i dessa tider utgör allvarliga hot och att dessa åtgärder måste vidtas för att hantera dessa problem, samtidigt som vi fortsätter att fullt ut respektera de mänskliga och grundläggande rättigheterna.
Ni tog också upp frågan om vårt val av en decentraliserad ram för uppgiftsinsamling, genom att säga: ”Är det inte egentligen så att vi genom att välja ett decentraliserat system förlorar våra tillsynsbefogenheter”? Kommissionen har granskat alternativen till ett centraliserat system jämfört med en decentraliserad ram, och under våra samråd med medlemsstaterna blev det uppenbart att behandlingen av passageraruppgifter kräver att man använder information vars källor är oerhört känsliga. Därför ville inte medlemsstaterna dela med sig av denna information till ett centraliserat europeiskt organ för passageraruppgifter.
Det är sant att ett centraliserat system vore mindre kostsamt och skulle ha vissa fördelar, men av praktiska skäl har vi valt alternativet med en decentraliserad ram. Ur aspekten med uppgiftsskydd tillåter också det decentraliserade alternativet varje medlemsstat att skapa sina egna garantier för tillgång till och utbyte av uppgifter.
Sammanfattningsvis, herr talman, ber jag om ursäkt för att jag talat så länge, men detta är en viktig fråga som rör Europaparlamentets och de nationella parlamentens utövande av demokratisk kontroll. Kommissionen är naturligtvis medveten om att dess förslag kommer att antas enligt ett samrådsförfarande. Kommissionen vill ha nära förbindelser med er, parlamentet. De nationella parlamenten kommer att vara i hög grad delaktiga i förfarandet, eftersom de flesta nationella parlamenten håller på eller kommer att ta ställning till förslaget. De myndigheter som ansvarar för uppgiftsskydd kommer att vara delaktiga i passageraruppgiftssystemet och ansvara för den oberoende övervakningen av dessa system.
Därför, fru in't Veld, erkänner jag att era invändningar är allvarliga. Jag har gjort mitt bästa för att besvara dem uppriktigt. Men jag anser ändå att denna europeiska ram är användbar om vi inte vill att varje medlemsstat ska inleda och ansluta sig till helt olika initiativ för passageraruppgifter, vilket skulle medföra en verklig risk för att misslyckas med att följa ett antal uppgiftsskyddsregler.
Beträffande nyttan är det sant att vi måste definiera användningen och noga kontrollera att dessa uppgifter används på rätt sätt, men det är också sant att vi i kampen mot den organiserade brottsligheten har ett så stort behov av att bli mer effektiva att jag lutar mot att anse att en extra resurs inte förtjänar att ignoreras. Detta är helt enkelt vad jag har att säga som svar på era invändningar, som jag lyssnat mycket noga på.
Talmannen: Jag vill tacka föredraganden så mycket för hennes inledning och detaljerade förklaring. Jag vill också informera föredraganden om att även om dagordningen fastställs av Europaparlamentet så föreslås den av talmanskonferensen. Beslutet om var på dagordningen varje ärende placeras avgör om en företrädare för rådet kommer att närvara eller inte. Vid talmanskonferensen fanns inga förslag om att detta ärende skulle behandlas på någon annan dag än måndagen. Som regel närvarar rådets företrädare inte vid våra måndagsdebatter. Jag föreslår därför att om föredraganden har några kommentarer om detta borde hon rikta dem till sin gruppledare, som kunde ha ingripit men inte gjorde det. Ingen företrädare för rådet är alltså närvarande i dag, men det innebär inte att rådet nonchalerar Europaparlamentet. Skälen till att rådet inte är här är förfarandemässiga.
Sophia in 't Veld: (EN) Herr talman! Jag vill bara kort besvara ert inlägg, eftersom jag anser att det både är en fråga om tillmötesgående och politiskt intresse att rådet närvarar här, och jag är säker på att rådet kan avvara en minister som kan närvara. Vi har haft andra debatter under de senaste två månaderna där rådet har närvarat men lämnat parlamentet efter halva debatten.
Jag anser att detta är oacceptabelt, och det är inte min uppgift att rapportera om detta till min grupp. Det är parlamentets ordförandeskap som borde vidarebefordra vårt missnöje till EU-ordförandeskapet.
Talmannen: Tack så mycket. Jag har noterat ert missnöje, men vänligen rikta eventuella klagomål till er gruppledare, som kunde ha agerat för att se till att detta ärende diskuterades när en rådsföreträdare var närvarande, men inte gjorde det. Jag ställde inga frågor till föredraganden, men jag förstår att hon har framfört det hon ville säga.
Philip Bradbourn: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Passageraruppgifter är naturligtvis inte ett nytt begrepp inom luftfartssäkerhet. Parlamentet har debatterat både för- och nackdelarna med detta vid många tillfällen tidigare.
Det jag i allmänhet bekymrar mig över - oavsett om systemet omfattar Förenta staterna, Kanada, Australien eller EU - är vem som kommer att använda uppgifterna, hur de kommer att användas och hur de kommer att skyddas? Enligt min åsikt är ett system för passageraruppgifter ett värdefullt verktyg i kampen mot terrorism, men vi måste se till att systemet inte bara blir ytterligare ett verktyg för att lagra uppgifter om medborgarna. Syftet med passageraruppgifter borde vara att bekämpa terrorism och jag måste säga - och det beklagar jag verkligen - att kommissionsledamoten i sitt inledningsanförande inte övertygade mig om att detta är det avgränsade syfte som vi alla eftersträvar. Syftet med passageraruppgifter borde avgränsas till de organisationer vars uppgift det är att bekämpa terror. Antiterrorismåtgärder får inte användas som en ursäkt för ett system som omfattar alla personuppgifter. Vi måste i grunden se till att dessa system begränsas till det som de utarbetats för, vilket är att fungera som stöd för säkerhetstjänsterna så att de kan identifiera och rikta in sig på de personer som utgör det största hotet.
Jag välkomnar system för passageraruppgifter som en del av vår strategi för antiterrorismåtgärder, men anser samtidigt att vi måste vara flexibla i vårt tillvägagångssätt när vi förhandlar med tredjeländer. Vi måste ta oss an den viktiga frågan med uppgiftsskydd för EU-medborgarna och om - och hur - uppgifterna förs vidare till andra.
Därför uppmanar jag parlamentet att ta passageraruppgifter på allvar som en del av ett globalt verktyg för att göra våra luftrum säkrare. Så länge som vi griper oss an frågan på ett proportionerligt sätt och minskar potentialen för missbruk, kan passageraruppgifter användas som ett vitalt verktyg för att skydda oskyldiga resenärer och för att störa potentiella terrorister. Sammanfattningsvis har jag alltid personligen sagt att dessa system skulle få mig att känna mig säkrare på 10 000 meters höjd.
Roselyne Lefrançois: för PSE-gruppen. - (FR) Herr talman! I dag diskuterar vi två relaterade frågor: avtalet mellan Australien och EU om överföring av passageraruppgifter och inrättandet av ett europeiskt system för passageraruppgifter. Vi tycker att avtalet med Australien är långt mer acceptabelt än de övriga avtal som EU ingått med länder utanför EU. Vi välkomnar därför särskilt att uppgifterna har gjorts anonyma och att gränser har införts för överföring och vidare användning av uppgifterna.
Det gläder oss också särskilt att de australiensiska myndigheterna har bekräftat att det inte är värt mödan att samla in känsliga uppgifter om exempelvis kosthållning. Vi har dock fortfarande vissa farhågor, eftersom syftet för uppgifternas användning inte är särskilt väldefinierat. Dessutom anser vi att den tidsperiod under vilken uppgifterna lagras och antalet uppgifter som efterfrågas är alltför omfattande.
Slutligen anser jag att det är grundläggande att vi får en tydligare definition av det uppgiftsskydd som kommer att omfatta EU-medborgarna. Vi uppmanar också rådet och medlemsstaterna att skärpa den demokratiska kontrollen genom att göra Europaparlamentet delaktigt innan avtalen slutförs.
De frågor som väckts genom avtalet med Australien visar på de problem som är förknippade med inrättandet av ett europeiskt system för passageraruppgifter. Vi får inte nöja oss med att endast besvara förfrågningar från länder utanför EU. Europeiska unionen borde föregå med gott exempel genom att fortsätta sitt traditionella skydd av medborgarnas privatliv. Vi vägrar att helt enkelt anta en identisk kopia för EU av det avtal om passageraruppgifter som ingåtts med Förenta staterna. Vi måste föra en öppen debatt för att ta reda på om användningen av passageraruppgifter verkligen är till nytta och om så är fallet, under vilka villkor.
Sarah Ludford: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag förstår det som att det finns en ny regel, åtminstone för rådets ordförandeskap, om att de inte närvarar på måndagar! Jag kommer till Strasbourg under protester, så det vore toppen om den regeln också kunde tillämpas på mig.
Som föredraganden sa är systemen för användning av passageraruppgifter otydliga och rättsligt osäkra och riskerar att framstå som en övervakningsstat för sakens skull. Min särskilda farhåga är förfarandet med datautvinning, och beteende- och identitetsprofilering. Förutom frågorna om legitimitet och effektivitet oroar jag mig över vad som händer med en person som väljs ut för närmare granskning.
En person kan komma att väljas ut för att han eller hon haft en kollega som varit av intresse för polisen. Vice ordförande Barrot säger att tvångsåtgärder inte kan vidtas endast på grundval av automatiska förfaranden, men vad sker med det ursprungliga urvalet av en person som någon av möjligt intresse? Vi behöver en absolut garanti för att det spåret raderas.
Om uppgifter delas och lagras kan risken för ett otäckt öde, liksom det som Maher Arrar råkade ut för, som utlämnades och utsattes för tortyr i sju månader efter att ha gripits vid JFK-flygplatsen, inte betraktas som inbillad.
Kathalijne Maria Buitenweg: för Verts/ALE-gruppen. - (NL) Herr talman! Jag vill kommentera det som Philip Bradbourn sa. Inte heller jag är emot passageraruppgifter i sig, även om det i viss mån framställs som så. Det som är viktigt, och i det hänseende håller jag helt med föredraganden, är att man måste titta mycket noga på hur detta instrument kan användas bäst och på när nyttan och behovet verkligen definieras.
Jag vill i detta sammanhang lämna ytterligare ett förslag till kommissionen. Kommissionsledamot Barrot sa att han verkligen ville samarbeta med Europaparlamentet, och jag uppskattar det, men när det gäller nyttan och behovet har vi fortfarande vissa lösa trådar att knyta ihop, och jag anser att dessa i sig utgör kärnan av debatten mellan kommissionen, rådet och parlamentet i detta ämne.
Herr kommissionsledamot! Ni sa att ni har en mängd bedömningar som visar på en hög nyttonivå. Såvitt jag vet, utifrån vad jag läst om ämnet, ger passageraruppgifter främst information om migration och löser ett antal frågor, men vad jag vet har de inte egentligen bidragit på något sätt till att främja kampen mot terrorn. Jag skulle dock gladeligen undersöka detta tillsammans med er någon gång.
Jag vill därför föreslå att en undersökning genomförs och att vi sätter oss ned tillsammans för att fastställa forskningsfrågan och att vi låter genomföra en utredning och sedan diskuterar den ingående. Vi har inget emot passageraruppgifter i princip, men vi vill att uppgifterna ska hanteras försiktigt, i linje med principerna i vår politik om den personliga integriteten. Jag hoppas att ni är villiga att stödja detta. Kan ni besvara detta?
När det gäller ert avtal med Australien kanske det är något bättre än andra avtal, till exempel avtalet med Förenta staterna, men min fråga är: vilka andra avtal är fortfarande aktuella? Ni sa nyss att vad som än händer får inga av dessa uppgifter falla i händerna på förtryckarmyndigheter. Jag antar mot denna bakgrund att vi aldrig kommer att förhandla med Ryssland eller Kina. Kan ni hur som helst bekräfta detta, och kanske ge oss en förteckning över de länder med vilka förhandlingar redan inletts, vilket vi inte kommer att informeras om förrän om ett par månader?
Giusto Catania: för GUE/NGL-gruppen. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Vad kommissionsledamot Barrot sagt övertygar mig inte om att det finns någon verklig fördel med att använda dessa passageraruppgifter. Det finns fortfarande inga tydliga bevis för att dessa uppgifter verkligen kan bidra till att bekämpa terrorism och organiserad brottslighet.
Faktum är att i denna iver att identifiera påstådda terrorister har alla blivit misstänkta. Jag anser att vissa punkter måste klargöras angående användningen av de uppgifter som kommer att samlas in och hur de ska behandlas. Vi bevittnar jämförelsevis ofta - enligt den information som vi förfogar över - godtycklig och diskriminerande verksamhet där uppgifter lämnas från person till person och inte alltid överförs korrekt.
Enligt min åsikt bidrar denna iver att framtvinga information inte till att skydda vår personliga integritet. Säkerhetens otillbörliga företräde framför friheten har ofta lett till avskaffandet av garantier för våra rättigheter.
Carlos Coelho: (PT) Herr talman! Jag vill särskilt tala om avtalet med Australien och gratulera Sophia in 't Veld till hennes utmärkta arbete med detta betänkande. Jag vill också gratulera Jacques Barrot till de framgångsrika förhandlingar som Europeiska kommissionen genomfört. Avtalet med Australien är på det stora hela positivt. Det är ett bra exempel på hur långt vi kommit sedan de första diskussionerna om passageraruppgifter. På den tiden ansåg Europaparlamentet att det var oacceptabelt att passageraruppgifter överfördes utan garantier för att de skulle skyddas på lämpligt sätt och för att de befintliga gemenskapsreglerna skulle följas.
Detta avtal bemöter de flesta av våra farhågor och garanterar ett tillräckligt uppgiftsskydd: till att börja med för att den australiensiska lagen kommer att skydda unionsmedborgarnas integritet; för det andra för att ett system planeras som kommer att garantera att enskilda individer, oavsett nationalitet eller bosättningsland, kan utöva sina rättigheter och ha tillgång till en konfliktlösningsmekanism, också vad gäller möjligheten att avbryta uppgiftsflöden om avtalet överträds av dataskyddsmyndigheterna; för det tredje på grund av kravet på en gemensam översyn av dataskyddsmyndigheterna; och för det fjärde för att jag angående frågan om känsliga uppgifter är glad över och välkomnar att tullmyndigheterna specifikt har angett att de inte vill ha eller behöver känsliga uppgifter. Jag håller med Sophia in 't Veld om att detta är ett bra exempel för andra länder.
Men herr Barrot, jag kan bara beklaga att varken rådet eller kommissionen har hållit det löfte de avgett här i parlamentet att bedriva ett strikt samarbete med Europaparlamentet i denna fråga. Jag noterar Jacques Barrots uttalande om att detta inte kommer att upprepas i framtiden, men sanningen är att ytterligare ett avtal har ingåtts utan att parlamentet i något skede informerats, vare sig om antagandet av mandatet eller om ingåendet av avtalet. För ett avtal som så direkt påverkar medborgarnas grundläggande rättigheter är det avgörande med en demokratisk legitimitet. Detta kan inte nås genom en utvärdering i efterhand och genom ett godkännande i de nationella parlamenten, eftersom denna nationella tillsyn, som kommissionsledamoten vet, endast föreskrivs i 10 av de 27 medlemsstaterna.
Fram till att Lissabonfördraget träder i kraft och Europaparlamentet kan vara fullständigt delaktigt i processen med att se över avtalen om passageraruppgifter hoppas vi att åtminstone principen om lojalt samarbete mellan institutionerna kan respekteras. Det är min vädjan.
Stavros Lambrinidis: (EL) Herr talman! Angående europeiska passageraruppgifter gjorde ni ett chockerande uttalande, herr kommissionsledamot: ni sa i ert förslag att ni vägrar att begära information om utländska resenärer som reser till EU i fråga om olaglig invandring eller sjukdomar, eftersom ni anser att det vore oproportionerligt.
Varför undertecknade ni då ett avtal med Förenta staterna som tillåter att just denna information om EU-medborgarna lämnas till Förenta staternas regering? Ni har i själva verket medgett att avtalet mellan EU och Förenta staterna är ett avtal som överträder EU:s lag om proportionalitet.
Ni sa något annat som var felaktigt: ni upprepade flera gånger i ert anförande att passageraruppgifter är användbara utan att tala om på vilket sätt. EU:s lagstiftning kräver dock att dessa uppgifter ska vara nödvändiga, och inte bara användbara. Om gemenskapsrätten har ändrats så vänligen tala om det för oss, och om den inte har ändrats är ni skyldig att bevisa att passageraruppgifter är nödvändiga och inte bara användbara.
Vad beträffar Australien undrar jag vad poängen är med att i dag debattera ett avtal med Australien om passageraruppgifter som redan har undertecknats och ingåtts? Detta är inte en teoretisk fråga. Förenta staterna började, som ni vet, innan bläcket ens torkat på avtalet om passageraruppgifter att utöva påtryckningar på enskilda EU-länder och köpslå om ännu mer information än den som föreskrivs i avtalet om passageraruppgifter, i utbyte mot att EU-länderna skulle införlivas i det berömda programmet för viseringsundantag. Denna information och dessa personuppgifter begärdes utanför ramen för de begränsningar som fastställts i avtalet om passageraruppgifter, som även om den är mycket otydlig åtminstone existerar.
President Bush införlivade sex EU-länder i programmet vid en överdådig ceremoni för två dagar sedan, men konstaterade att han inte skulle släppa in ytterligare sex länder, däribland Grekland. De tydliga påtryckningar som utövas på vissa EU-länder i syfte att få dem att godkänna villkor som strider mot deras författning och lagstiftning, eller ännu värre, för att få dem att anpassa sin utrikespolitik till ett tredjelands önskemål - liksom vi hört i fallet med Grekland, kräver en omedelbar utredning av kommissionen och ingripande och fördömande av rådet, som tyvärr och skamligt nog inte är här i dag.
Dumitru Oprea: (RO) Försöken att samla in personuppgifter i syfte att förhindra möjliga problem eller personincidenter (liksom Jacques Barrot faktiskt sa: ”kampen mot terrorister, allvarliga brott... händelser som kommer att inträffa, och inte händelser som redan har inträffat”) är en uppenbar kränkning av de mänskliga rättigheterna, för att inte nämna en överträdelse av lagstiftningen på detta område för skyddet av personuppgifter och den fria rörligheten för dessa uppgifter.
När någon fattar beslut för en persons räkning anser vi att detta antingen från början ska betraktas som en kränkning av de mänskliga rättigheterna eller ske i samförstånd med den faktiska person som måste godkänna det, och då endast utifrån antagandet att det inte kommer att innefatta någon risk för andra personers säkerhet. Denna medeltida slottsstrategi som framkom vid vår diskussion strider mot den strategi som används vid flygplatser, där öppna och säkra system tillämpas.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) I beslutet om att inrätta ett register med passageraruppgifter anges att dessa uppgifter kommer att lämnas vid flygningar från EU till tredjeländer med vilka EU har ingått avtal om skydd av personuppgifter. Herr kommissionsledamot! Ni nämnde att vissa medlemsstater redan har tillämpat den specifika lagen nationellt. Det är viktigt att denna lag antas på ett demokratiskt sätt, vilket innebär att de nationella parlamenten måste göras delaktiga.
Jag vill uppmärksamma er på att lagstiftningen i en medlemsstat på detta område påverkar medborgarna i andra medlemsstater. Om till exempel en rumänsk medborgare som vill flyga till Australien måste välja en internationell rutt från en annan medlemsstat, borde denna medborgare känna till lagstiftningen i den medlemsstaten, och i synnerhet lämna sitt samtycke till att hans eller hennes personuppgifter samlas in och behandlas. Såvitt jag vet borde Europaparlamentet vara delaktigt i de avtal som gemenskapen ingår med tredjeländer på detta område inom ramen för kommittéförfarandet.
Manfred Weber: (DE) Herr talman! Jag vill kort kommentera två saker: Först vill jag be kommissionsledamoten att vidarebefordra de farhågor som framförts i dag till inrikesministrarna. Det har sagts att passageraruppgifter gör det möjligt att bekämpa brottslighet. Det har många här i parlamentet bekräftat. Det som oroar oss är dock huruvida detta är proportionerligt. Vi lagrar miljontals, till och med miljarder uppgifter i tio år för kanske en handfull fall. Är det proportionerligt? Det är den fråga som bekymrar oss alla.
Den andra punkt jag vill tala om är att jag inte förstår varför vi talar om ett europeiskt system för passageraruppgifter. Det förslag som lagts fram rör utvecklingen av 27 nationella system för passageraruppgifter, och inte ett europeiskt system för passageraruppgifter. Om medlemsstaterna har ett så trängande behov av detta instrument för att bekämpa brottslighet, borde vi föreslå att inrikesministrarna går till sina nationella parlament och diskuterar och genomför frågan där. Att diskutera gemensamma uppgiftsstandarder är en sak, men att göra det till ett obligatoriskt mål för rådet (rättsliga och inrikes frågor) är en annan. Jag tror personligen att inrikesministrarna inte har lyckats genomföra detta i sitt hemland, på nationell nivå, och följaktligen försöker göra det via rådet. Därför måste vi säga nej.
Bogusław Liberadzki: (PL) Kommissionsledamot Barrot! Det gläder mig att få tillfälle att diskutera saker och ting med er, även om ni inte längre är kommissionsledamot med ansvar för transportfrågor. Jag har dock många glada minnen av vårt samarbete från den perioden. Angående utbytet av uppgifter minns jag dock våra diskussioner i utskottet för transport och turism, då vi hanterade sådana frågor som säkerhet för resenärer och skydd av personuppgifter för att förhindra att dessa uppgifter hamnade i orätta händer. Dessa frågor är mycket viktiga. Därför anser jag att spridningen av uppgifter, omständigheterna för och mottagarna av uppgifter, principen om tillgång och syftena alla borde vara av största vikt för detta avtal.
Vi är känsliga när vi samarbetar med Förenta staterna. Vi vet hur viktigt detta land är. Jag vill dock uppmana er att komma ihåg att man ofta får oss EU-medborgare att känna oss illa till mods vid flygplatser. Det får vi inte glömma. Tack.
Luis de Grandes Pascual: (ES) Herr talman, herr kommissionsledamot! Terrorism och allvarlig organiserad brottslighet är globala fenomen. Verktygen för att bekämpa dessa måste därför vara proportionerliga och effektiva.
Jag har vederbörligen noterat svaren på frågorna. Svaren är helt korrekta: det stämmer att garantier måste krävas och att detta är en känslig fråga. Men det stämmer också att det är helt oförlåtligt att ge ett globaliserat och harmoniserat svar.
De personer som inte är särskilt engagerade i terrorism bryr sig mer om personliga garantier. Jag bekymrar mig över såväl de individuella som kollektiva garantierna. Det är absolut avgörande att vi börjar där vi kan. Om vi måste börja med lufttransporter, med tanke på att lufttrafikföretagen redan har dessa uppgifter, så är det där vi måste börja.
Vi kommer att kräva garantier, vi kommer att bedöma omfattningen och vi kommer att börja med internationella transporter. Det bör dock noteras att vi sedan kommer att gå vidare till inhemska transporter, eftersom terrorister mycket ofta inte kommer utifrån utan är inhemska. Fråga Förenta staterna och alla andra, för det är så det ligger till och det är så vi kommer att tvingas gripa oss an frågan i framtiden.
Jacques Barrot: ledamot av kommissionen. - (FR) Herr talman! Jag vill tacka alla de parlamentsledamöter som talat och jag kan försäkra er om att jag absolut kommer att närvara vid det rådsmöte som kommer att äga rum den här veckan, där jag kommer att rapportera om de uttalanden som gjorts.
Jag vill börja med att påminna er om att vi inte anser att användbarheten hos systemet för passageraruppgifter kan ignoreras i sammanhanget med bekämpningen av terrorism och organiserad brottslighet. Flera av er medgav detta öppet. Vi kan alltså inte klara oss utan detta system med passageraruppgifter, och jag måste tala om för er att kommissionsledamoten med ansvar för att bekämpa organiserad brottslighet inte är villig att överge användbara resurser. Vi måste dock också använda systemet korrekt, och i det hänseendet håller jag med er: syftet och proportionaliteten är viktiga. Vi måste hålla oss till syftet och liksom Sophia In 't Veld sa måste syftet anges precist och proportionaliteten garanteras. Jag måste besvara en specifik sak som Stavros Lambrinidis sa med viss intensitet: i avtalet mellan Förenta staterna och EU är syftet terrorism och brottslighet, punkt slut. Vi måste alltså börja med att garantera proportionaliteten och syftet.
Fru Ludford! Jag var mycket förstående inför vad många av er sa om nödvändigheten att se till att uppgifterna inte lagras när de väl har använts för det syfte för vilket de insamlats. Ni har rätt när ni säger att vi måste undvika all lagring som kan leda till användning som är oacceptabel med hänsyn till våra grundläggande rättigheter.
Jag vill nu tala om demokratisk kontroll, först med hänsyn till förhandlingarna med länder utanför EU. Vi måste vara mycket tydliga med att det i artiklarna 24 och 38 i fördraget om Europeiska unionen anges att vid internationella förhandlingar ska ordförandeskapet genomföra förhandlingarna, vid behov med stöd av kommissionen. Enligt artikel 24 behöver ordförandeskapet inte informera eller rådfråga parlamentet, och det är därför upp till ordförandeskapet att vid behov informera parlamentet om läget för förhandlingarna. Detta sagt kan kommissionen, efter att ha rådfrågat ordförandeskapet, och om ett lämpligt tillfälle uppstår, informera parlamentet om hur arbetet med dessa frågor framskrider. Jag vill försäkra er om att inget annat icke-EU-land för tillfället har begärt en förhandling om passageraruppgifter, och därför är saker och ting tydliga. Om detta skedde skulle jag, vid inledandet av nya förhandlingar och som ny kommissionsledamot på detta område, säkerligen be ordförandeskapet att tillåta mig att informera det berörda parlamentsutskottet om läget för förhandlingarna. Det vill jag lova er.
För det tredje, och Manfred Weber har just nämnt detta - så ja, det finns 27 nationella system, men dessa system är inte alltför olikartade och de nationella parlamenten har rådfrågats om detta. Såvitt jag vet har de nationella parlamenten haft tillfälle att framföra sin åsikt och att sända oss sina synpunkter. Herr talman! Jag är mycket väl medveten om att jag inte har besvarat alla kommentarer, men flera välgrundade påpekanden kommer att tas i beaktande. Jag anser egentligen inte att vi kan beröva oss själva en resurs om denna resurs skulle kunna vara användbar - och då tolkar jag verkligen debattens anda. Det har sagts att denna effektivitet inte har bevisats. Det stämmer visserligen, men vissa bevis har faktiskt lagts fram, och som jag sa för en stund sedan fanns det ett antal vittnesmål i den information som lämnades bakom stängda dörrar som pekade på att systemet med passageraruppgifter kunde vara användbart. Jag är fortfarande övertygad om att detta system kan vara mycket användbart i kampen mot organiserad brottslighet.
Syftena måste alltså respekteras. Vi måste undvika att uppgifter lagras och därför behöver vi en tämligen rigorös kontrollnivå. Därför måste vi enligt min åsikt göra alla dataskyddsmyndigheter delaktiga, vilket jag sa avslutningsvis. I torsdags deltog jag i ett möte om dataskydd som organiserats av merparten av de organ som ansvarar för dataskydd i Europa, och jag fick intrycket att det i medlemsstaterna nu verkligen finns en allt större önskan om att anförtro uppgiften med uppgiftsskydd till oberoende myndigheter som förmodligen kommer att få stort inflytande.
Detta är vad jag ville säga i slutet av denna debatt som varit mycket intressant och användbar för mig, och som jag kommer att rapportera om till medlemsstaterna och deras ministrar. Det lovar jag att göra.
Sophia in 't Veld: föredragande. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka kommissionsledamoten för hans svar, och jag skulle gärna sätta mig ned med honom för att prata igenom alla detaljer. Jag återkommer som hastigast till syftet, eftersom det finns många missförstånd om vad som kan och inte kan göras med passageraruppgifter. Passageraruppgifter finns redan nu tillgängliga, utan ett särskilt EU-system, helt enkelt med en arresteringsorder och ett giltigt skäl. Men behovet av fler och obegränsade befogenheter har inte bevisats. Så jag ifrågasätter inte användbarheten hos själva passageraruppgifterna: jag ifrågasätter användbarheten hos denna massinsamling och hos automatiska analyser.
Jag är inte den enda som är av denna åsikt, utan jag är i gott sällskap. Dataskyddsmyndigheterna är av samma åsikt, men de ignoreras. Lufttrafikföretagen säger samma sak. Säkerhetsexperter från flygplatsernas säkerhetstjänster säger samma sak, och jag kan citera ur en rapport som beställts av Department of Homeland Security - som jag gladeligen lämnar till er. I rapporten står det att ”automatisk identifiering av terrorister genom uppgiftsutvinning eller andra kända metoder inte är genomförbart som målsättning”. Det har jag inte hittat på. Detta sägs av säkerhetsexperter som anlitats av Department of Homeland Security.
Det finns bevis för användbarheten, som ni sa herr kommissionsledamot, men användbarheten gäller bekämpning av narkotikasmuggling eller andra syften. Det kanske förvånar er, men jag motsätter mig i princip inte ens användningen av passageraruppgifter för dessa syften. Men vi måste vara mycket precisa när vi definierar syftena så att vi garanterar proportionaliteten och ser till att få tillräckliga rättsliga garantier.
Jag vill avsluta med en mycket personlig kommentar. Jag är mycket missnöjd med att vi nu har diskuterat passageraruppgifter i fem år, och med att rådet och kommissionen bara ångar fram som ett skenande tåg. Jag vill säga till de irländska EU-medborgarna att om ni delar min önskan att sätta stopp för denna typ av odemokratiska beslutsfattandemetoder utan insyn så snälla säg ”ja” till det nya EU-fördraget.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag.
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
Föredragningslista för nästa sammanträde: se protokollet
| sv |
6. Sammansättning av det tillfälliga utskottet för klimatförändringar (omröstning)
- Förslag från talmanskonferensen
| sv |
Skriftliga förklaringar införda i registret (artikel 116 i arbetsordningen): se protokollet
| sv |
Återupptagande av sessionen
Jag förklarar Europaparlamentets sammanträde återupptaget efter avbrottet den 7 oktober 1999.
Fru talman! Jag har meddelat er om min avsikt att ta upp frågan om besöken av Kinas president till Frankrike och Storbritannien och de effekter dessa kan ha på kränkningarna av de mänskliga rättigheterna i Kina, och om den franska och brittiska polisens arresteringar och hårdhänta uppträdande.
Det har förekommit mycket allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Kina, vilket man borde ta hänsyn till. Jag hoppas att ni, fru talman, inte kommer att överväga att bjuda in Kinas president till detta parlament, eftersom det verkligen skulle vara en skam. Det är inte så illa om han blir inbjuden av drottningen eller av president Chirac, men, jag ber er, inte hit.
(Applåder)
Herr Bethell! Jag förstår inte riktigt vad ert inlägg har med arbetsordningen att göra. Jag antar att det handlade om ett förslag som rör förfaranden, men som inte var det. Jag noterar emellertid ert kloka råd.
Arbetsplan
Nästa punkt på föredragningslistan är granskning av det slutgiltiga förslaget till föredragningslista som utarbetats av talmanskonferensen, i enlighet med artikel 110 i arbetsordningen.
Beträffande torsdagen:
Europeiska liberala, demokratiska och reformistiska partiets grupp har begärt att kommissionens uttalande om det brittiska nötköttet skall tidigareläggas och äga rum redan på torsdag. Jag vill poängtera att om vi i talmanskonferensen beslutat att lägga denna debatt på fredagen beror det naturligtvis på att vi vill ta hänsyn till experternas sammanträde som äger rum kvällen före, dvs. på torsdagen. Utan att vilja föregripa kammarens beslut vill jag ändå påpeka detta.
Fru talman! Jag skulle vilja säga några ord för min kollega Lynnes räkning, som så beklagligt skadade axeln när hon föll ned för en trappa, medan hon förevisade hur farlig en särskild typ av trappa är!
Lynne skulle ha bett om att vi tillåts avsluta debatten om brittiskt nötkött med förslag till en resolution från de olika politiska grupperna. Jag skulle vilja föreslå att de politiska grupperna får lägga fram förslag till en resolution, som avslutning på debatten om brittiskt nötkött.
Tack, herr Watson. Till att börja med ber jag er att till fru Lynne framföra mitt beklagande och mina förhoppningar om ett snart tillfrisknande. Det finns två aspekter på detta: vi hade redan problem med hissarna, och när det gäller trapporna är det något som vi också måste kontrollera.
Jag skulle vilja att vi tar var sak i tur och ordning, för jag förstår inte riktigt. Jag hade fått två förfrågningar, där den första innebar att den debatt som fastställts till fredagen i stället skulle äga rum på torsdagen. Det är denna begäran som ni till att börja med skulle stödja i er grupps namn, och jag ger er därför ordet på nytt.
Fru talman! Jag ber om ursäkt för att jag inte uttryckte mig tydligare nyss.
Vår ursprungliga begäran var att flytta fram debatten till torsdag. Vi förstår emellertid nu att anledningen till att kommissionen önskade göra sitt uttalande på fredag var att veterinärmedicinska kommittén har ett möte på torsdag, då man kommer att behandla denna fråga, och att kommissionen följaktligen kommer att kunna ge mer utförlig information på fredag. Vi välkomnar detta, men vi skulle också vilja be om att ledamöterna får möjlighet att lägga fram förslag till en resolution i slutet av debatten.
Om jag förstår er rätt drar ni med andra ord tillbaka er begäran om att flytta fram debatten, på grund av det argument jag framfört. Däremot vidhåller ni er begäran som syftar till att lägga fram resolutionsförslag som avslutning på debatten. Finns det någon talare som vill uttala sig emot denna begäran?
Fru talman! I stället för de tomma gester som vi får från liberalerna och de brittiska konservativa i frågan om brittiskt nötkött, kan vi höra vad kommissionen har att säga på fredag. Parlamentet kan sedan vid någon tidpunkt i framtiden lägga fram en muntlig fråga med debatt, då vi kan ha en resolution som avslutning på debatten. Vad vi vill höra på fredag är ett tydligt uttalande av Byrne om lagenligheten för det dokument som den franska regeringen har kommit med. Jag förväntar mig att det kommer att innebära en upprättelse för det brittiska nötköttet. Vad vi sedan vill se är att kommissionen vidtar åtgärder, eller att den franska regeringen backar och tillåter fri rörlighet för varor i hela Europeiska unionen.
Det finns nu inget behov av en resolution från parlamentet. Jag skulle önska att vissa brittiska ledamöter upphör med den billiga politik som vi denna vecka ser i denna kammare.
(Applåder från vänster)
Kära kolleger! Jag har alltså fått en begäran från den liberala gruppen som syftar till att lämna in och rösta om resolutionsförslag efter att debatten om det brittiska nötköttet avslutats.
(Parlamentet avslog begäran)
Fru talman! Det bör här påpekas att det var de brittiska konservativa, PPE, som bad att denna punkt skulle placeras på fredagens föredragningslista, av den enkla anledningen, som Watson sade, att kommissionen inte kommer att vara förberedd före fredag morgon. Jag tillbakavisar därför Donnellys anklagelser. De brittiska konservativa vill att vi skall ha en fri handel i Europeiska unionen. Vi vill få den inre marknaden att fungera och se brittiskt nötkött köpas på kontinenten.
Det gäller fortfarande torsdagen och jag har en begäran från Europeiska folkpartiets grupp om att tidigarelägga den muntliga frågan om fiskeavtalet mellan Europeiska unionen och Marocko och behandla den på torsdagen. För närvarande är den punkten upptagen på fredagens föredragningslista.
Vem vill stödja denna begäran?
Fru talman! Det har alltid varit ett önskemål från våra kolleger i fiskeriutskottet att vi inte skall debattera om fiskerifrågor enbart på fredagar, och vi har hört att det finns tillräcklig tid på torsdag eftermiddag för att diskutera en fråga. Eftersom nu förbindelserna med Marocko inte bara rent allmänt utan också i fråga om fiskeripolitiken är av så stor betydelse, gläder det oss att vi på torsdag har tid att ägna denna fråga den uppmärksamhet den förtjänar. Jag vore tacksam om vi också kunde besluta om det i relativ enhällighet.
Finns det någon talare som vill uttala sig mot denna begäran från det europeiska folkpartiet?
Så är inte fallet och jag kan för övrigt bekräfta att torsdagens föredragningslista hade plats för detta.
(Parlamentet biföll begäran)
Den muntliga frågan är alltså upptagen i slutet av torsdagens föredragningslista.
(Parlamentet fastställde föredragningslistan med dessa ändringar.)
Fru talman! Jag ber om ursäkt, men i onsdags trodde jag att det bara var tisdag. Jag ber er vänligen säga mig om det vore möjligt att rådet före omröstningen om Kosovobetänkandet - som vi enträget har bett om - äntligen tar ställning till parlamentets ändringsförslag, innan vi sedan gör den slutliga omröstningen. Vi hade skriftligen bett om att rådet skall vara närvarande och ta ställning till det, och att vi röstar först därefter. Är det nu klart att det kommer att ske på det viset?
Absolut, fru Pack, jag kan försäkra er att rådet kommer att närvara och att vi har lämnat parlamentets begäran till rådet.
Fru talman! För mig handlar det om en kränkning av de mänskliga rättigheterna. Många européer här var chockerade och mycket upprörda över att de, under de senaste dagarna, tvingats ta del av att det, i ett land som vi är mycket vänskapligt inställda till, och som vi européer, framför allt även i mitt hemland, är skyldiga stort tack, dvs. Amerikas förenta stater, fortfarande är möjligt att med lagens hjälp ställa barn inför rätta och föra bort dem hemifrån försedda med hand- och fotbojor - och jag menar inte 17- eller 18-åriga ungdomar, utan 10- och 11-åriga barn. Detta skedde en liten spenslig pojke med mycket ljus barnröst, som man anklagade för att ha ofredat sin femåriga syster sexuellt.
Fru talman, jag ber er att skriva ett brev till guvernören i Colorado och be om hans faderliga hjälp för detta lilla plågade barn. Påminn honom också om att Amerikas förenta stater vid sidan av Somalia är det enda land som ännu inte har ratificerat FN:s konvention om barnens rättigheter.
(Livliga applåder)
Tack, fru Flemming. Vi skall mycket noggrant studera frågan och jag planerar mycket gärna för ett inlägg i den riktning ni önskar.
Fru talman! Jag har en mindre känslomässig men ändå viktig sak att ta upp. Jag frågade er vid parlamentets första sammanträdesperiod om ni kunde göra något åt TV-kanalerna. I den förra byggnaden hade vi i fem års tid en nederländsk TV-kanal, men nu har vi plötsligt inte någon nederländsk kanal längre. Det frågade jag er om under den första sammanträdesperioden, och ni garanterade då att ni skulle göra allt för att ordna upp det. Nu har vi kommit tre sammanträdesperioder och tre månader längre. Jag tvivlar inte på era goda föresatser, men än så länge har det inte hänt något. Jag skulle än en gång vilja be er se till att vi får en nederländsk kanal på TV igen, såsom vi hade i den gamla byggnaden här bredvid.
Tack, fru Plooij-van Gorsel. Tack för att ni ännu en gång fäst min uppmärksamhet på frågan. Vi skall se när detta kan ske. Jag trodde att det var så. Jag önskade det och jag betonade det verkligen. Jag tror att det ännu inte kunnat ske av tekniska skäl, men jag lovar att se till att det ordnas så snart som möjligt.
Fru talman! Jag skulle vilja ställa en ordningsfråga eftersom parlamentsledamöterna nyss erhållit en katalog, som uppenbarligen givits ut av den amerikanska handelskammaren i Belgien, och som innehåller en förteckning över parlamentsledamöterna och uppgifter om dem. Men när jag läser uppgifterna om mig, och om andra ledamöter i min grupp, kan jag inte se namnet på mitt parti eller min grupp, Gruppen Unionen för nationernas Europa, utan enbart ett fullständigt subjektivt utlåtande: nationalist som är emot Europeiska unionen.
Fru talman! Jag anser att det är litet underligt att amerikanarna sorterar ut vilka som är bra och dåliga européer. Och det är ännu mer underligt att Europaparlamentets generalsekreterare, kanske utan att veta det, bryter mot skyldigheten att inta en reserverad hållning och har skrivit ett förord som lovordar denna katalog, där jag bl.a. läser att den är användbar i affärslivet och till och med utgör verklig offentlig service!
Fru talman! Jag tror att generalsekreterarens goda tro har missbrukats. Han hade inte sett alla detaljer i katalogen!
Skulle han kunna sända ett brev till katalogens upphovsmän och säga att han inte accepterar dessa subjektiva värderingar och begära en ändring? I annat fall skulle jag naturligtvis bli tvungen att anse att det verkligen handlar om ett brott mot skyldigheten att inta en reserverad hållning.
(Applåder)
Jag lovar att jag mycket noggrant skall läsa broschyren och om det behövs en ändring skall vi naturligtvis gärna göra den.
Fru talman! Mitt betänkande, som vi skulle ha debatterat och röstat om denna vecka, har blivit uppskjutet. Som jag förstod det hade det blivit uppskjutet till sammanträdet den 3 november, men jag kan inte se det på föredragningslistan. Kan ni klargöra för mig om det rör sig om ett misstag, eller om det kommer att skjutas upp igen. Jag börjar känna att det snart är dags att döpa om betänkandet till "Uppskjutandet" !
Herr Chichester! Jag kan säga er att betänkandet har förts upp på föredragningslistan för sammanträdesperioden i november i Strasbourg. Jag trodde att det skulle passa er och jag ser att så är fallet.
Fru ordförande! I dessa dagar har den italienska pressen avslöjat skandalen med Mitrokhin-arkivet som gäller en spionhistoria. Eftersom jag tillhör den grupp parlamentsledamöter som upplöstes av en demokratisk omröstning i detta parlament har jag försökt att verkligen förstå betydelsen av ordet "samband". Genom att följa skandalen i pressen har jag förstått att två framstående europaparlamentariker är inblandade i den här historien. Eftersom dessa två ledamöter är inblandade skulle jag vilja veta om sambandet även gäller eventuella förhållanden mellan deras grupper och KGB.
Fru talman! Då det gäller frågan om TV-mottagning, som min kollega Plooij-van Gorsel tog upp, skulle jag vilja uttala min förhoppning om att de tekniska problem som för närvarande gör det omöjligt att ta emot BBC 1 och BBC 2 kan lösas. Jag vet att vi engelsktalande översköljs av Sky, CNN och BBC World, men det är inte samma sak som att ha de inhemska kanalerna.
Jag tror att er begäran medför ett annat problem på det tekniska planet, ett problem som vi skall granska, men som förefaller mig svårare att lösa än Plooij-van Gorsels problem.
Ändring av arbetsordningen till följd av det interinstitutionella avtalet (OLAF)
Nästa punkt på föredragningslistan är betänkande av Napolitano, för utskottet för konstitutionella frågor om de eventuella ändringarna av arbetsordningen till följd av det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999, avseende de interna utredningar som utförts av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF).
. (IT) Fru talman! När man talar i en parlamentarisk församling är det kanske för mycket begärt att kräva tystnad, man får nog nöja sig med ett mindre sorl. Ärade ledamöter, det betänkande och det förslag till beslut jag lägger fram och kort skall redogöra för i utskottets för konstitutionella frågor namn gäller tillämpningen av det interinstitutionella avtalet om hur bedrägeriutredningar skall utföras. Vi lägger fram detta betänkande på särskild begäran av parlamentets talman och med all hänsyn tagen till budgetkontrollutskottets åsikt.
Jag skulle vilja påminna om fakta som för övrigt är mycket enkla. Den 6 maj 1999 godkände Europaparlamentet genom omröstning i plenum detta interinstitutionella avtal. Den 25 maj 1999 undertecknades avtalet av parlamentets talman Gil-Robles och av rådets och kommissionens ordförande. Rådet och kommissionen fattade den 25 maj respektive den 2 juni de erforderliga besluten inom sina befogenhetsområden för att tillämpa avtalet inom dessa institutioner. Vi ligger efter betydligt, vilket naturligtvis kan förklaras med uppehållet i samband med valet och igångsättningen av det nya parlamentets arbete. Vi måste dock gå vidare utan ytterligare förseningar för att undvika att några som helst missförstånd uppstår om vår vilja att samarbeta fullt ut för att bedrägeriutredningarna skall kunna genomföras så korrekt och rigoröst som möjligt. Det handlar faktiskt om att i enlighet med artikel 186c i arbetsordningen införa en ny mycket kort artikel - 9c - som möjliggör att lägga in texten till det interinstitutionella avtalet som bilaga, med erforderliga tekniska justeringar för vår institutions befogenhetsområde.
För att undvika några som helst missförstånd eller tvetydigheter om vilka funktioner och befogenhetsområden en institution som Europaparlamentet och en byrå som OLAF har, skulle jag, fru talman, vilja understryka att både i det femte skälet och i artikel 1.2 slås det fast utan skuggan av ett tvivel att bestämmelserna i fördragen i allmänhet och protokollet om immunitet och privilegier i synnerhet skall iakttas till fullo. Jag skulle vilja tillägga att under den debatt som ägde rum den 14 oktober i utskottet för konstitutionella frågor, då det uttrycktes oro speciellt för artikel 2, kom alla vi ledamöter i utskottet överens om ett tillägg som i dag är sista stycket i artikel 2 och som lyder: "Denna artikel skall tillämpas utan att det påverkar tillämpningen av de konfidentiella krav som fastställts i rättsakt eller Europaparlamentets arbetsordning." Jag anser alltså, ärade kollegor, att vi kan anta denna text med största tillförsikt, också därför att utskottet för konstitutionella frågor enhälligt har godkänt detta betänkande och detta förslag till beslut.
Fru talman, värderade kolleger! Först skulle jag vilja lovorda ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor, Napolitano, för att han i detta betänkande på ett så tydligt sätt reder ut en viktig fråga. Vi vet alla att denna insats är i högsta grad aktuell och betydelsefull just nu, då man från alla håll hör kravet att bedrägerierna skall bekämpas och helst elimineras helt och att man även måste bekämpa de förhållanden som möjliggör bedrägerierna. Som ni alla vet, tog Europaparlamentet ett initiativ i den här frågan för bara några månader sedan och fattade ett beslut med mycket konkret innehåll, ett beslut som Napolitano införlivat i betänkandets text. Detta beslut innehåller mycket konkreta artiklar om hur vi måste arbeta och vilka punkter vi måste ta hänsyn till, om vi skall kunna förverkliga målet att bekämpa bedrägerierna.
Detta är inte rätt tillfälle att åter analysera var och en av dessa artiklar. Däremot är det nödvändigt att ännu en gång framhålla parlamentets engagemang, Europaparlamentets engagemang i fråga om bedrägerierna, ett engagemang som kommit till uttryck i Europaparlamentets interna beslut, men också ett engagemang som upprepas och formuleras på nytt i Napolitanos betänkande och förslag. Jag anser det viktigt för parlamentet, viktigt för Europaparlamentet som institution, att ännu en gång tillgodose de europeiska medborgarnas krav, vilka kommit till mycket tydligt uttryck under den senaste tiden och naturligtvis under de senaste valen till Europaparlamentet.
Fru talman och värderade kolleger, ni vet att frågan om bedrägerierna engagerar oss alla. Vi har många gånger framhållit att bedrägerierna måste bekämpas och elimineras. Men ni vet mycket väl, vilket bevisas av vår erfarenhet i Europaparlamentet och i Europa över huvud taget, att det inte räcker med ett konstaterande. Det räcker inte att bara upprepa åsikten att någonting måste göras. Det krävs åtgärder, och det krävs konkreta åtgärder, åtgärder som kan utgå från oss och som kräver att bedrägerierna skall bekämpas och elimineras. Napolitanos förslag, som enligt hans egen utsago antagits enhälligt av utskottet för konstitutionella frågor, innebär ett tydligt och synnerligen konkret steg i denna riktning. Och just därför måste det antas av parlamentet. Samtidigt vill jag inte försumma att också nämna det viktiga bidrag som lämnats av Europaparlamentets budgetkontrollutskott, som genom ett yttrande, vilket också ingår i Napolitanos betänkande, verkligen skapat en riktig grund för det fortsatta arbetet.
Avslutningsvis, riktar jag ännu en gång ett tack till ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor men också till budgetkontrollutskottet. Jag vill uppmana parlamentet att rösta för Napolitanos betänkande.
Fru talman, kära kolleger! Jag kan fortsätta där föregående talare slutade. Vi stöder absolut kollegan Napolitanos betänkande. Vi har i budgetkontrollutskottet rekommenderat att man direkt i arbetsordningen bakar in de ändringar som blivit nödvändiga på grund av Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (OLAF). Utskottet för konstitutionella frågor föreslår en enda förankrande artikel i själva arbetsordningen och med den fulla ordalydelsen - som det överenskommits i det interinstitutionella avtalet - som en bilaga till detta. Detta är fullkomligt i sin ordning. Det som är avgörande är att substansen förblir oförändrad. Substansen är, som redan nämnts, att vi som parlament ger en klar signal till att vi inte bara begär och föreskriver undersökningar för andra genom en extern oberoende instans, utan att vi också själva vill underkasta oss dem. Det skulle glädja mig om vi här hade kunnat diskutera detta beslut från parlamentet tillsammans med frågorna beträffande utnämnandet av den nya direktören för OLAF. Vi hade planerat en utfrågning av de utvalda kandidaterna i budgetkontrollutskottet under den gångna veckan. Men kommissionen var för sent ute med att ställa upp den definitiva listan på kandidaterna. Somliga verkar också anse att vi otillbörligt blandar oss i ett utnämningsförfarande, som är och förblir kommissionens sak.
Då bortser man från eller tiger med att det inte på något sätt handlar om ett normalt utnämningsförfarande, utan om att tillsätta en högt uppsatt tjänst med långtgående befogenheter och med rätt att genomföra administrativa undersökningar i unionens alla organ och institutioner. I OLAF-förordningen av den 25 maj 1999 förutses uttryckligen att kommissionen kan utnämna direktören först efter avstämning med parlamentet och rådet. Det måste alltså finnas ett samförstånd mellan de tre organen. Detta förfarande valdes för att säkerställa direktörens oberoende. Jag hoppas att vi denna vecka här i Strasbourg kommer att lyckas dämpa förvirringen vad gäller förfarandet. Vi får i slutändan inte framstå som de som förhalar ett beslut, efter att vi här i kammaren för nästan exakt ett år sedan med överväldigande majoritet fick igenom idén med en oberoende bedrägeribekämpningsbyrå!
Fru talman! För min grupp utgör detta interinstitutionella avtal ytterligare en byggsten i återupprättandet av Europeiska unionens trovärdighet vad beträffar hur den tar itu med bedrägeri och ekonomisk misshushållning. Jag säger "ytterligare" en byggsten, eftersom detta parlament sedan förra året har haft de hårdaste bestämmelserna av så gott som alla parlament i Europa vad beträffar redovisningen av ledamöternas ekonomiska intressen, och det har redan i arbetsordningen en av de hårdaste bestämmelserna vad beträffar lobbyisternas uppträdande inom institutionen.
Detta interinstitutionella avtal tar oss ytterligare ett steg i en annan riktning, med den skyldighet det skulle lägga på alla ledamöter och på all personal att använda de korrekta förfarandena för att informera den framtida byrån, OLAF, så att alla anklagelser om bedrägeri kan undersökas på ett korrekt sätt.
Det interinstitutionella avtalet har undertecknats av de andra institutionerna, och det har, vad beträffar de interna bestämmelserna, faktiskt redan antagits av både rådet och kommissionen, där det gäller både politiker och personal i lika grad. Vi skall i dag anta samma eller mycket liknande bestämmelser för oss själva. Det har glatt mig mycket att hittills under debatten höra att PPE-gruppen nu tycks godta att dessa bestämmelser även bör gälla inom parlamentet för parlamentsledamöterna.
Det fanns en fråga om detta, men jag tror att vi löste den tillfredsställande i utskottet, med det kompromissändringsförslag som lades fram av Gil-Robles och mig själv, i vilket specificerades att tillämpningen av detta interinstitutionella avtal inte är till förfång för bestämmelser i lag eller i vår arbetsordning vad beträffar en diskretionsplikt för ledamöterna. Nu har det klargjorts, och det finns inte några som helst skäl att inte tillämpa detta interinstitutionella avtal fullt ut. Det gläder mig att vi bör kunna uppnå detta i dag, åtminstone att döma av vad jag hört av de talare som har talat hittills.
Att skjuta upp det ytterligare eller, ännu värre, att misslyckas med att godkänna detta interinstitutionella avtal eller misslyckas med att tillämpa det internt, skulle vara mycket pinsamt för Europaparlamentet, och det skulle undergräva det goda arbete som parlamentet har uträttat för att bygga upp Europeiska unionens trovärdighet i frågor som hör samman med bedrägeri och ekonomisk misshushållning.
Fru talman! Min grupp välkomnar beslutet. I själva verket beklagar vi att parlamentet har blivit fyra månader försenat med att slutföra betänkandet. Ett misslyckande eller ytterligare förseningar skulle vara katastrofalt för parlamentets anseende bland allmänheten.
Beslutets kärnpunkt är artikel 2. Den kommer att säkerställa att det inte dyker upp en potentiell van Buitenen-affär från parlamentets egna led. Slutklausulen i artikel 2 är en aning kryptisk, och frågor kommer att dyka upp om dess innebörd. Det är viktigt att vi erkänner att den information som framkommer inom en tillfällig undersökningskommitté enligt arbetsordningen skall förbli hemlig endast om den bidrar till skrivningen av undersökningsrapporten. Vi måste erkänna att all information som framkommer som är överflödig eller onödig för undersökningen omedelbart skall offentliggöras.
Fru talman! Jag kan verkligen ansluta mig till gratulationerna till föredraganden och till de föregående talare som egentligen sade att de skulle stödja det här betänkandet. Därmed skulle jag kunna sluta, men när jag för en gångs skull har fyra minuter i stället för två så skall jag ändå säga litet mer om det.
Frågan efter mer öppenhet och insyn sammanhänger med den önskan om mer demokrati som är så stark i Europa, även gentemot de europeiska institutionerna. Parlamentet, det påmindes vi om, yrkade under den förra sammanträdesperioden med kraft för klarhet och motsatte sig lurendrejeri och bedrägeri. När jag kom hit för ett år sedan, såg jag betänkandena från budgetkontrollutskottet, betänkandet av Bösch, de många sammanträdena under ledning av Theato, van Buitenens motstånd. Allt det var en stor önskan om klarhet och insyn. Det ledde sedan också till ett interinstitutionellt avtal som vi gladde oss åt. Det kanske inte var helt och hållet så som vi hade önskat oss, men det var ändå en mycket anständig kompromiss och den gick längre än vad parlamentet hade kunnat uppnå, men vi hade då redan den 25 maj 1999. Under tiden har rådet, kommissionen och parlamentet i princip blivit ense men OLAF, den nya byrån för bedrägeribekämpning, kunde ännu inte startas eftersom det först dels måste fattas ett formellt presidiebeslut om att anpassa förfarandena till parlamentet och dels måste vi själva, som parlament, ta vårt ansvar så att även vi, personligen, våra avdelningar, vårt arbetssätt, kan låta oss kontrolleras på samma sätt som vi säger att kommissionen och parlamentets avdelningar skall kontrolleras. Jag tycker därför att det är absolut nödvändigt att vi tar det här steget i dag. Det finns naturligtvis personer som med rätta har kommit med formella invändningar men föredragandens sakkunnighet och sakkunnigheten hos de personer som medverkat till att ställa upp den här texten försäkrar oss helt om att alla invändningar nu är borta, och att vi har glasklara texter som gör det möjligt att det här kan tillämpas även på parlamentet om vi lägger till det här ändringsförslaget. Därför yrkar vi för att det skall ske utan dröjsmål, för tänk om det skulle vara tvärtom. Det törs jag inte ens tänka på, fru talman!
En av de värsta saker jag varit med om här i parlamentet var omröstningen om ledamotsstadgan eftersom det inte alls finns någon europeisk ledamotsstadga än, trots allt ståhej runt det där och trots parlamentets lovvärda insatser. Även då använde man argumentet att man inte uppnått det allra bästa för att inte eftersträva det som var bra. Jag tror att här saknas till och med argument för att göra det och vi kan, fullt övertygade om att alla formella invändningar har lösts, instämma med de föreslagna texterna så att bedrägeribekämpningen inte bara skall kunna tillämpas på andra utan även på oss själva. Att den informationsplikt som vi ålägger andra även skall gälla för oss, och att den kontroll som vi kräver för andra även skall gälla oss själva. Tidigare frågade mig många om parlamentet som ålägger kommissionen strängare kontroller och bekämpning av bedrägeriet nu även kommer att låta det gälla sig självt också. Jag skulle skämmas om vi nu inte kan anta det här i fullständig enighet.
Fru talman! Min grupp godkänner fullständigt det interinstitutionella avtalet av den 25 maj 1999 om de interna utredningar som byrån för bedrägeribekämpning skall kunna bedriva inom gemenskapernas institutioner, organ eller organisationer inbegripet Europaparlamentet. Vi tycker att avtalet verkar utmärkt. Vi måste reagera starkt inför alla misstankar om bedrägeri oavsett vilka de är.
Men vi är mer förvånade över den tillämpningsåtgärd rörande Europaparlamentet som man föreslår oss i dag, i form av en ändring av kammarens arbetsordning för tjänstemän och parlamentsledamöter. Det förefaller mig som om vi samtidigt gått för långsamt och för fort fram. Inte tillräckligt snabbt eftersom det när det gäller tjänstemännen förefaller mig som om det var onödigt att vänta till slutet av oktober för att fatta ett beslut om tillämpning för anställda vid parlamentet. Ett enkelt beslut av presidiet, grundat på artikel 22.5 i arbetsordningen, skulle ha kunnat räcka.
Men vi kanske också gick för fort fram när det gäller ledamöterna och där erkänner jag mig skyldig inför Napolitano, ordförande i det konstitutionella utskottet, eftersom jag är ledamot av detta utskott. Men kanske kan debatten i kammaren göra det möjligt för oss att ta igen vissa saker som glömts. Vi borde ändå ha funnit det underligt - det förekommer inte i många parlamentariska demokratier - att ledamöterna av den valda kammaren kan kontrolleras av ett organ, som på långt eller nära håll sorterar under det verkställande organet och i detta fall samtidigt leds av en ansvarig som utses av kommissionen, även om OLAF kontrolleras av en oberoende tillsynsnämnd.
Denna kommentar bör leda oss till tolkningen av skäl 4 och artikel 1 i det interinstitutionella avtalet som fastställer de personer vars brister kan vara föremål för administrativa utredningar från OLAF:s sida. De som avses är tjänstemän eller anställda inom gemenskapen samt, jag citerar, "ledamöter, ledare eller personal vid institutioner, organ och organisationer inom gemenskapen som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna". Jag tror att denna beteckning och bl.a. begreppet tjänsteföreskrifter visar att de ledamöter och den personal som det är fråga om snarare är anställda än folkvalda. Ledamöterna i Europaparlamentet omfattas för övrigt av en särskild stadga, enligt själva fördraget.
Fru talman! Därför anser jag naturligtvis att ledamöterna måste omfattas av ett strängt internt kontrollsystem - och jag är den första att säga det -, men jag tror inte att den text som skall införa denna kontroll bara skall vara en kopia av det modellbeslut som tillämpas litet hur som helst på gemenskapens myndigheter. Det behövs ett särskilt beslut om ledamöterna, vilket exempelvis för parlamentsundersökningarna skulle kunna innebära en särskild tillsynsnämnd, som skulle väljas av kammaren i början av varje mandatperiod. Denna text skulle helt naturligt finnas i en bilaga till arbetsordningen, medan den som gäller tjänstemännen inte skulle behöva finnas där.
Om våra kolleger ändå ansåg att det inte var politiskt möjligt att skilja antagandet från det nuvarande förslaget - och jag är inte långt ifrån att tycka som de -, tror jag ändå att vi ganska snart måste inleda en reform.
Fru talman! Det bästa sättet att bekämpa bedrägerier på är inte att anställa flera kontrollanter utan att åstadkomma fullständig öppenhet kring anslagsgivning och administration, också i vårt eget parlament. Det är den nuvarande bristen på insyn som är bedragarnas bästa skydd. All anslagsgivning och administration sker i dag via elektronisk databehandling. Det är mycket enkelt att ge medborgarna tillgång till denna information genom Internet. Var och en kan på biblioteket eller i sin egen dator se vem som har fått hur mycket och till vad. Om ett företag eller en förening vill att anslag skall behandlas konfidentiellt, så står det dem fritt att finansiera den aktuella verksamheten med egna medel. Om ett företag eller en kommun eller en medlem vill ha ett bidrag från mig och de övriga europeiska skattebetalarna, så vill jag veta vad det är jag stöder. Jag kräver att medlen betraktas som anförtrodda medel och inte går till spillo eller försnillas av bedragare på vägen till sin mottagare. Men oavsett hur många vi anställer i OLAF, så kan det bara begränsa bedrägerierna till en viss del. Vi måste gå till roten, om vi skall komma åt bedrägerierna.
Den första förutsättningen är en radikal nedskärning av de projekt och bidragssystem som EU arbetar med. I Bryssel bör man endast ge anslag till projekt som är gränsöverskridande eller i sådana fall då varje enskilt land är för litet för att självt kunna utföra uppgifterna. Det bör inte vara en EU-uppgift att avgöra om skattebetalarnas medel skall gå till en kyrka i Christiansfeld eller en golfbana i Nordjylland. Den prioriteringen kan danska väljare och politiker göra mycket bättre. Det bör inte heller vara en EU-uppgift att avgöra om man skall bygga motorvägar eller skolor med EU-bidrag i Alentejo. Det valet bör vi tryggt kunna överlämna åt de portugisiska väljarna och de folkvalda. Överförandet av resurser från de rika länderna i norr till de fattiga medlemsländerna blir mera effektivt, om man sänker eller slopar de fattiga ländernas EU-avgifter. I dag innebär EU-bidrag oftast att fattiga människor i rika länder beskattas till förmån för rika människor i fattiga länder, och så vill ingen av oss själva bedriva fördelningspolitik, men det sker icke desto mindre genom EU:s talrika bidragsåtgärder. Som exempel kan nämnas att 20 procent av bönderna tar emot 80 procent av anslagen. Vi bör i stället göra alla bidragssystem öppna för insyn. Då kommer medborgarna nog att se till att de försvinner. Då kommer tidningarna att skriva om orimligheterna. Då kommer organisationerna och väljarna att engagera sig. Då kommer den levande demokratin att bidra till att incitamenten till bedrägeri försvinner och att bedrägerierna avslöjas där de begås. Beträffande de bedrägerier som blir kvar är det en lysande idé att ha ett samarbete mellan polisen i våra medlemsländer, ett mellanstatligt samarbete mellan våra polismyndigheter. Däremot behöver vi inte corpus juris, en gemensam åklagarmyndighet, strafflagstiftning och ett europeiskt FBI. Det leder bara till ökad överstatlighet, till mera union, i stället för till mindre kriminalitet.
Fullständig öppenhet kring bidragsbestämmelser och anslag - på denna punkt delar jag helt Maes uppfattning - kommer att underlätta arbetet för den nye OLAF-direktören, och vem skall det då vara? Min grupp föreslår att vi inte skall göra det till ett val mellan höger och vänster. Vi bör i stället samlas kring den högst kvalificerade kandidaten och nöja oss med att föreslå honom eller henne till jobbet. Ministerrådet har under alla år godkänt bristfälliga räkenskaper och har därigenom diskvalificerat sig när det gäller att hitta den rätta kandidaten. Kommissionen har direkt skylt över bedrägerier och därigenom dokumenterat behovet av den oberoende OLAF-direktören. Som läget nu är, är därför ett enhälligt förslag från EU-parlamentet det bästa i situationen, och min grupp hoppas uppriktigt att vi kan finna en OLAF-direktör, som genom sina beslut kommer att förebygga alla bedrägerier i framtiden. Och, fru talman, det är klart att parlamentet självt måste underkasta sig samma regler, så därför röstar jag också för avtalet.
Fru talman! Ni gjorde rätt i att stanna kvar som talman för denna debatt, eftersom det är en mycket viktig debatt. Jag noterade den konsensus som förefaller råda i kammaren i ärendet, men jag har en känsla av att vi är några stycken som ändå är litet tveksamma och oroliga över formuleringen av avtalet och denna ändring av arbetsordningen.
Har inrättandet av en byrå för bedrägeribekämpning, logiskt nog utformad för att kontrollera att gemenskapens budget verkställs korrekt, något att göra med inrättandet av en allomfattande kontroll som utövas utan urskiljning, inte bara över de verkställande utan även, vilket någon redan nämnt, över institutionernas medlemmar?
Jag har läst den bestämmelse som skall tillämpas på rådets medlemmar. Tror ni verkligen att de europeiska ministrarna, utöver den lilla mening som lagts till, kommer att acceptera att en verklig kontroll utövas över deras yrkesverksamhet? Det föreligger här en jämförelse mellan tjänstemännen, som underställs en kontroll inom ramen för tjänsteföreskrifterna, men också inom ramen för sitt ansvar, och ledamoten. Jag vill inte att ledamöterna skall undantas från all kontroll eller undantas från varje fråga rörande sin verksamhet, inbegripet uppgiften som ledamot av Europaparlamentet i utövandet av sitt mandat, men jag är rädd för att detta avtal leder till tvivel och en slarvig jämförelse, på samma sätt som under de senaste månaderna under 1999, utan att ge ett nytt perspektiv på saken. Jag för min del skulle ha föredragit att vänta litet såsom vissa grupper föreslagit för att få litet överblick.
Jag tror att de bestämmelser som vi inför skulle kräva större diskussion. Det föreligger förvisso ett motsatsförhållande mellan det grundläggande beslutet och tillämpningen av det. Vi har ärvt detta ärende: men jag undrar varför det inte bedömts som föråldrat. Kammaren har t.o.m. beslutat att vi skulle genomföra en ny omröstning om Prodi eftersom beslutet fattades den 4 maj.
Det tidigare parlamentet antog en text som ändrats under tiden, den 6 maj. Denna text äger laga kraft och ordföranden Gil-Robles undertecknade den medan alla befann sig på valkampanj, och nu är vi här för att se till att den verkställs två eller tre månader senare.
Det finns beståndsdelar här som borde få oss att tänka efter. Jag anser för min del att ett minimum av tidsfrist skulle göra det möjligt att se klarare på saken och bättre förstå vilken marginal som behöver behållas inom ramen för protokollet om privilegier och immunitet, om vi alla skulle bli potentiellt utsatta för beslut eller undersökningar från OLAF:s sida.
Fru talman, kära kolleger! Till att börja med ett hjärtligt tack till Napolitano för hans bra betänkande och även för hans uppmaning att gå vidare. Jag vill också erinra om bakgrunden. Den 7 oktober 1998, alltså för drygt ett år sedan, fick vi här i Strasbourg en överväldigande två tredjedels majoritet för kollegan Bösch betänkande, och alltså för skapandet av en operativ oberoende bedrägeribekämpningsbyrå. Med tanke på de redan då existerande anklagelserna begärde vi med OLAF ett undersökningsorgan som objektivt och förbehållslöst skulle undersöka fall av bedrägerier eller korruption. Det första förslaget från den dåvarande kommissionen var oanvändbart. Vi insisterade på ändringar. I maj i år godkände vi sedan tillsammans med rådet OLAF-förordningen, och vi tre - parlamentet, rådet och kommissionen - beslutade om det interinstitutionella avtal, som det i dag handlar om.
Detta avtal är, om man så vill, det som skall öppna dörren för OLAF. Det reglerar skyldigheter och rättigheter för dem som berörs av undersökningarna. Vi ger därmed bland annat ett klart svar på frågan om den ofta diskuterade "Whistle blower". Varje tjänsteman som har konkret stöd för misstanken om bedrägeri eller korruptionsfall är i framtiden inte bara skyldig att meddela detta, utan han har också rätt - i nödfall genom att gå förbi sina överordnade - att vända sig direkt till OLAF, om han anser det nödvändigt. Han får på grund av detta inte drabbas av några som helst nackdelar.
Ytterligare en viktig punkt i detta sammanhang, där det tidigare funnits en gråzon: Underrättandet av den som berörs av en undersökning. Detta underrättande måste i framtiden ske så snart som möjligt. Det får absolut inte dras några slutsatser där en ledamot, tjänsteman eller befullmäktigade nämns vid namn utan att den som berörs ges tillfälle att yttra sig. Vi har därmed tydligt och klart förankrat den kontradiktoriska principen. Undantag härifrån är bara möjliga med godkännande av ordföranden respektive generalsekreteraren, och enbart i strängt avgränsade specialfall, där det gäller särskilt komplexa undersökningar, och där en alltför tidig information till de berörda skulle kunna äventyra de nationella justitiemyndigheternas arbete.
Dessa är de båda centrala beståndsdelarna i det interinstitutionella avtalet. De godkändes den 6 maj 1999 här i Strasbourg med stor majoritet. Det som på sin tid beslutades politiskt måste nu också på allt vis förankras i parlamentets arbetsordning, så att det kan få rättslig giltighet. Jag har hört att vissa kolleger är oroade, och det har också sagts här, för att OLAF-undersökningarna skulle kunna missbrukas till att sätta press på dem, även om de mycket väl inser att det nog är en fråga om vår trovärdighet att vi som parlamentsledamöter inte undandrar oss sådana undersökningar.
Två skilda påpekanden om detta. För det första sätts genom OLAF inte det protokoll om privilegier och befrielser ur kraft, som ger särskilt skydd åt parlamentet och dess arbete. Det är alltså fortfarande så att de nationella justitiemyndigheterna eventuellt måste begära att immuniteten skall upphävas, och att denna kammare sedan själv måste besluta om det. För det andra har vi vidtagit alla tänkbara åtgärder för att säkra byråns oberoende i dess undersökningsarbete, även om byrån formellt och organisatoriskt förblir en enhet under kommissionen. Vi kommer att inskrida som politiskt kontrollorgan, om detta oberoende hotas. Därför måste jag här säga med adress till kommissionen att jag inte anser att den nyligen företagna utnämningen av en ny avdelningschef vid OLAF är godtagbar. Det är ingen kritik av personen i fråga, som jag inte alls känner, utan det är kritik av att man här igen uppenbarligen snabbt försöker skapa fakta innan den nye direktören kommer. Detta beslut måste hävas.
(Applåder)
Den nya kommissionen måste vara mycket noga att se till att det inte uppstår ens skuggan av en misstanke.
Nu helt kort till förfarandet med att utnämna den nya direktören, som det var litet förvirring kring. Efter att kommissionen ställt upp den definitiva listan på lämpliga kandidater, gäller det nu att uppnå politiskt samförstånd mellan parlamentet och rådet om den bästa kandidaten. Jag hänvisar till det som Bonde med all rätt sade: Den nya direktören står inför en stor utmaning, som kräver ett rikt mått av erfarenhet, oberoende och förmåga att genomföra saker. Vi står nu inför ett mycket viktigt avgörande. Låt oss göra någonting bra av det!
(Applåder)
Herr talman! Jag har alltid varit rätt skeptisk till moralistiska eller polisaktiga beteenden som rent av uppmuntrar till angiveri, med ett synsätt som säger att bedrägerier bara kan undvikas genom att man skapar kontrollmekanismer som blir allt mer påträngande för individen. Jag är förvissad om att jag, tillsammans med min grupp, med övertygelse kan instämma i ordförande Napolitanos betänkande eftersom ändringen i arbetsordningen och förslaget till beslut på ett seriöst sätt lever upp till oron för att ledamöterna skulle underkastas överdrivna och godtyckliga kontroller, en oro som har luftats på senaste tiden, senast också av Dell'Alba. Jag tror inte att det finns skäl att skjuta upp beslutet ytterligare. Europaparlamentet och ledamöterna förfogar över goda möjligheter att försvara sig om ett sådant missbruk skulle uppstå. Detta blir naturligtvis lättare om de interna rutinerna görs mer öppna och tydliga. Vi måste se med tillförsikt på OLAF:s framtida arbete och underlätta dess verksamhet. Endast på detta sätt kan vi reagera trovärdigt i fall systemet skulle utnyttjas, och vi kan då också reagera effektivt på sådana händelser som de som ledamöterna Theato och Bösch har nämnt i dag.
Herr talman, ärade ledamöter! Beslutet om att inrätta en byrå för bedrägeribekämpning har till väsentlig del sin grund i Europaparlamentets engagemang. Europaparlamentet spelade en mycket stor roll när det gällde att inrätta denna byrå, ty bedrägeribekämpning spelar en central roll för hur medlemsstaternas medborgare bedömer den europeiska politiken. Därför förväntar sig allmänheten att denna byrå skall vara fullt arbetsför, och det handlar då i första hand om att OLAF skall kunna genomföra undersökningar i institutionerna, och jag välkomnar därför Napolitanos betänkande och de inlägg som har gjorts här.
Naturligtvis spelar utnämnandet av direktören en mycket stor roll för byråns arbetsförmåga. Man kom överens om ett speciellt förfarande för utnämningen, vilket har påpekats flera gånger. Därför är det också nödvändigt att förhindra formella fel i detta förfarande. Jag kan försäkra er, mina damer och herrar, och er, herr Bösch, att jag å min sida strikt kommer att förhindra allt otillbörligt inflytande på valet av direktören. Enbart kvalifikationerna får vara avgörande för detta viktiga uppgiftsområde, och jag hoppas att valet av kandidaten och utnämnandet av direktören mycket snart kan verkställas med konsensus, och att snart de tjänster, som ni redan beviljat för i år, också kan tillsättas.
Jag kan försäkra er att kommissionen är fullt medveten om vilken roll bedrägeribekämpningen spelar för medborgarnas uppfattning om den europeiska politiken, och från kommissionens sida välkomnar jag än en gång betänkandet och det arbete som gjorts.
- Tack, fru Schreyer!
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på torsdag efter omröstningarna om budgeten.
Elektroniska underskrifter
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendationen (A5-0034/1999) för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt (7634/1/1999 - C5-0026/1999 - 1998/0191(COD)) inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om en gemensam ram för elektroniska underskrifter och certifikattjänster (föredragande Kurt Lechner).
- (DE) Herr talman, ärade kolleger! Om Internet hittills har fungerat som ett informationsmedium, så används det nu också inom affärskommunikationen i samband med köp och försäljning, och inte bara av företag, utan också av helt vanliga privatpersoner. Denna utveckling på en snabbt växande marknad med en tillväxt som går i rasande takt tar av naturliga skäl ingen hänsyn till nationella gränser, och den kräver ramvillkor från gemenskapen. Med insikt om detta har kommissionen lagt fram ett förslag till ett direktiv om gemensamma ramvillkor för elektroniska underskrifter, alltså för underskrifter som inte görs för hand, utan framställs elektroniskt. Parlamentet har under den första behandlingen i januari 1999 godkänt 32 ändringsförslag. Rådet har sedan den 28 juni 1999 lagt fram sin gemensamma ståndpunkt och tagit hänsyn till en stor del av parlamentets ändringsförslag. Utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden har diskuterat ståndpunkten och godkänt den enhälligt, med sju ändringsförslag, varav dock ett av dem inte bör godkännas.
Jag vill ta upp följande punkter: Direktivet är i första hand tänkt för deltagarna i öppna nät som Internet, och berör inte rätten till frivilliga överenskommelser inom ramen för så kallade slutna system. Internet stannar inte upp inför de europeiska gränserna. Därför siktar direktivet på en öppning gentemot tredje land, och man räknar med gränsöverskridande överenskommelser.
För det andra är framtiden för de elektroniska juridiska kommunikationerna och affärskommunikationerna till väsentlig del beroende av om man lyckas förbättra i synnerhet konsumenternas förtroende för säkerheten, och detta både när det gäller den tekniska säkerheten, exempelvis mot förfalskningar, och när det gäller den rättsliga giltigheten av förfarandena. En avgörande utgångspunkt är här de elektroniska underskrifterna. Genom en sådan underskrift i elektronisk form kan det garanteras att det går att fastslå identiteten för den som har avgett en förklaring, som har signerat den, alltså undertecknaren. Men dessutom går det också att fastslå integriteten i de data som förmedlas.
I fråga om de tekniska normer som direktivet gäller har man bemödat sig om teknisk öppenhet. En höjd säkerhetsnivå skall uppnås med hjälp av avancerade underskrifter och kvalificerade certifikat.
Direktivet garanterar att de ifrågavarande krypteringsprodukterna kommer att kunna erbjudas inom hela gemenskapen, utan att detta får göras avhängigt av ett tillstånd. Men det medger frivilliga auktoriseringssystem för att öka nivån på kvalitetsnormerna. För dem som erbjuder kvalificerade certifikat planeras ett minimiansvar. Pseudonymer måste kunna användas; man tar även hänsyn till dataskydd.
En avgörande fråga när det gäller deltagarnas förtroende för tillförlitligheten i elektroniska affärer på Internet är den rättsliga giltigheten av sådana förfaranden. Avancerade underskrifter kommer, eftersom de är särskilt säkra, i framtiden att principiellt jämställas med en underskrift för hand vad gäller deras rättsliga giltighet. Men inte heller enkla underskrifter får principiellt frånkännas möjligheten att äga rättslig giltighet och att kunna användas som bevis.
Med detta direktiv, som handlar om de första rambestämmelserna i världen i sitt slag, tar Europeiska unionen ett första och avgörande steg mot reglering och samtidigt främjande av elektronisk handel inom gemenskapen. Direktivet är ägnat att stärka människornas förtroende i fråga om tillförlitligheten för öppna nät, de erbjudna tjänsterna och produkterna och den rättsliga giltigheten i de affärer som avslutas via Internet. Det ger samtidigt ett viktigt bidrag till den fria rörelsen för varor och tjänster på den inre marknaden, och detta både för konsumenterna - om jag får göra ett något braskande påpekande: så att säga för shopping på Internet - och även för dem som erbjuder de nödvändiga krypteringstjänsterna och krypteringsprodukterna.
Jag vill uttryckligen tacka kommissionen och rådet, som båda på ett utomordentligt kooperativt sätt har samarbetat med parlamentet. Men mitt tack gäller även kollegerna i parlamentet från alla grupper, inte minst dem från den tidigare mandatperioden, där man gjorde viktiga förberedelser.
Oftast består vår uppgift i att mödosamt avveckla de olika nationella bestämmelser som vuxit fram, och att stämma av dem mot varandra. I föreliggande fall har vi att göra med en teknisk och social verklighet som utvecklas och kan utformas rättsligt från första början genom en nyskapad europeisk lagstiftning, med vilken vi samtidigt på särskilt sätt kan visa vår tillförlitlighet som en europeisk rättsgemenskap.
Olika nationella bestämmelser bör inte alls få uppstå eller bita sig fast, utöver det spelutrymme som ges. Också av denna anledning anser jag att det är viktigt att direktivet träder i kraft så snart som möjligt, och jag ber er att ni röstar för det!
Herr talman, mina damer och herrar! Ofta anklagar man de europeiska regelverken för att vara obalanserade; de sägs vara för byråkratiska, enbart rikta sig till särskilda intressen, eller rent av negligera utvecklingen runt om i världen. Jag tror att vi här kan säga att vi har ett utsökt exempel på motsatsen. Vad gäller rättsharmoniseringen måste man ju alltid finna en svår balans mellan å ena sidan den nödvändiga tillnärmningen av rätten och å andra sidan hänsynen till de rättstraditioner som uppstått i medlemsstaterna. Här har vi ett utmärkt exempel på jämvikt. Å ena sidan fastställs det några få men klart definierade regler för elektroniska underskrifter, men å andra sidan kan medlemsstaterna avgöra i vilka situationer de jämställer dessa underskrifter med de traditionella viljeförklaringarna, exempelvis en underskrift, en egenhändig namnteckning eller annan attestering.
Här vill jag särskilt hänvisa till ändringsförslag 2, som klargör en något oklar formulering i artikel 5.1. Jag vill här än en gång uttryckligen säga att man också under diskussionerna i utskottet från alla håll har bekräftat att det inte finns någon som helst automatik ifråga om en elektronisk underskrift och hur den kan överföras på bestämda formella krav i medlemsstaterna. Den nationella lagstiftaren kan helt fritt bestämma i vilka fall han jämställer den elektroniska underskriften med en underskrift.
Detta direktiv är också ett bra exempel på balansen mellan å ena sidan näringslivets och å andra sidan konsumenternas intressen. Vi har här närmast en precis, enkel regel, som bara ställer några få krav. Titta till exempel på bilagorna. Men vi har å andra sidan det nödvändiga skyddet för den bindande kraften i sådana avtal och för säljarens ansvar.
Slutligen är det också ett bra exempel på ett å ena sidan konsekvent agerande från Europeiska unionens sida på den inre marknaden, men å andra sidan är vi öppna för internationellt samarbete. Vi har här en klar ram, som närmast gäller internt inom EU, men vi har, och det är ändå anmärkningsvärt, i direktivets text till och med fastslagit öppenheten för internationella regler. Just på detta område kan man ju mycket tydligt se att vi beträffande EU-harmoniseringen nu befinner oss på ett mellanstadium för bestämmelserna. Vi har den nationella nivån, vi har den europeiska nivån, och på senare tid kommer allt starkare och på allt fler områden även den internationella regelverksnivån in. Här är det bra att vi klargör att vi just när det gäller den nya tekniken, när det gäller den elektroniska handeln, är öppna för att hantera frågorna på ett världsomspännande vis. Säkert kommer det också att spela en viss roll vid WTO-förhandlingarna.
Det gläder mig att jag som ny ledamot av denna kammare i mitt första talarinlägg får medverka till ett bra stycke europeisk lagstiftning, och jag önskar mig här ett brett och problemfritt godkännande av direktivet i ministerrådet.
Tack så mycket, herr Wuermeling, också just för ert första tal här i Europaparlamentet.
Herr talman! Jag vill för min grupp till att börja med gratulera föredraganden så hjärtligt till hans betänkande och också särskilt tacka för att han - även om han är ny i denna kammare - så snabbt kunde ställa samman detta betänkande för den andra behandlingen av signaturdirektivet. För när det gäller sådant material som det som skall reglera kraven för godkännandet av elektroniska underskrifter är en snabb lösning minst lika viktig som en riktig lösning. Jag är övertygad om att vi har funnit en både snabb och en riktig lösning för att hjälpa till med lanseringen av den elektroniska underskriften och därmed också den vardagliga användbarheten av de nya informations- och kommunikationsmedlen.
I synnerhet anser jag att det är rätt att avgränsa giltighetsområdet för slutna och öppna system och att ha en teknisk neutralitet, och det är rätt att det entydigt är användbart för juridiska personer och att det är tillåtet med pseudonymer. På så vis kan framför allt konsumenten på nätet förbli anonym, lika anonym som vid vardagsaffärer inom offline-världen, och en exakt profiling av konsumenten kan förhindras.
Med undantag av ett av ändringsförslagen vill vi denna vecka besluta att det åligger medlemsstaterna att fastslå de rättsliga områden, där den elektroniska underskriften kommer till användning. Detta klargörande var säkert nödvändigt. Men jag vill knyta ihop det med uppmaningen, en uppmaning till medlemsstaterna, att här vara så generösa som möjligt och endast i undantagsfall begränsa användbarheten av elektroniska underskrifter och jämställandet av dem.
Om vi nu nära nog avslutar signaturdirektivet under den andra behandlingen, så är det en viktig etappseger. Målet, nämligen att uppnå en konsekvent och halvvägs komplett europeisk rättslig ram för informationssamhället, har vi ännu inte nått. Till detta behöver vi också de andra behandlingarna av direktivet om elektronisk handel, direktivet om immaterialrätt och direktivet om tillhandahållande av finansiella tjänster på distans.
Jag vill därför avslutningsvis rikta en vädjan till rådet att så snart som möjligt fastslå den gemensamma ståndpunkten till dessa direktivförslag, såvitt möjligt naturligtvis på basis av parlamentets ändringar under den första behandlingen, för att lägga fram den för parlamentet i den andra behandlingen.
Herr talman! I denna stund kommer jag att tänka på vår tidigare kollega Ullmann som var föredragande när vi förra gången diskuterade elektroniska underskrifter. Vi var då inte många närvarande här, men i dag är vi lite fler. Jag tror att det beror på att det finns fler här i kammaren som förstår vikten av detta direktiv.
Vikten av detta direktiv illustreras också av den aktieemission som pågick kring det finländska företaget Data Fellows i förra veckan. Det blev en verklig folkkapitalism. Data Fellows är ett företag som marknadsför just säkerhetstjänster och verifieringstjänster, bland annat på Internet. Det är alltså ett ekonomiskt viktigt förslag som vi debatterar.
När vi diskuterar detta är det också viktigt att vi får ett snabbt beslut, vilket föredraganden sade och flera andra har betonat. Jag stöder föredraganden och gläder mig över rådets inställning att man vill få ett snabbt beslut och att det har förts en konstruktiv dialog. Annars tror jag att man kan vara rädd för att vi får en uppspaltning av den europeiska marknaden, eftersom ganska många länder redan nu har antagit direktiv. Därför vore det olyckligt om vi inte får detta direktiv.
Vidare tycker jag att detta direktiv är klart, även om det har funnits vissa diskussioner om att det inte avgör vilka formkrav som man i medlemsländerna vill ställa på olika förfaranden. Ett gammalt exempel som man kan använda här är att om medlemsstaternas lagstiftning förutsätter samtidig närvaro, så kan man inte ingå äktenskap över nätet bara genom att båda parterna gör denna typ av underskrift. Det är då ett formkrav som finns kvar i lagstiftningen, och det kan man således inte kullkasta.
När vi talar om denna typ av identifiering och säkerhetstjänster, hoppas jag att vi inte begränsar oss och tycker att det bara handlar om nummer. I stället kommer vi i framtiden att ha andra former av kanske fysiska identifieringar och fysiska verifieringar, vilket jag hoppas att man tar fasta på i just revideringsklausulen i direktivet. Tro nu inte att jag bara har sett alltför mycket på James Bond. Nej, det är faktiskt så det kommer att vara i framtiden. Därför är alltså revideringsklausulen viktig.
Man talar om frivillighet och om olika möjligheter, men i själva verket blir det viktigt att man följer de säkerhetskrav som finns i detta direktiv för att de underskrifter som man har nationellt också får en internationell gångbarhet. Det finns också skäl att påpeka att kommissionen har en viktig uppgift i att fastställa både det som anses vara pålitliga underskrifter och det som anses som säkra anordningar. Vad gäller det hoppas jag att kommissionen fastställer sådana standarder som är ekonomiskt riktiga, att det görs på ett öppet sätt och att det inte skapas de facto monopol. Vi vet ju att standarder i informationssamhället just har denna betydelse. Direktivet ger väldigt mycket makt åt kommissionen på denna punkt.
Herr talman! Det är en anmärkningsvärd sak att vi är på väg mot slutet av en period på ungefär 500 år under vilken det huvudsakliga sättet att verifiera handlingar och transaktioner har varit den skrivna underskriften och den bevittnade underskriften och så vidare. Inom loppet av en halv livstid träder vi nu in i en värld som kommer att domineras av e-handel, av nya tekniker och av underskrifter som inte existerar i ordets gamla betydelse och som därför måste verifieras på ett nytt sätt. För många av oss - och jag är förvånad över att Thors inte nämnde detta - är detta ett spännande, utjämnande och frigörande fenomen, eftersom den gamla världen dominerades av de stora centrumen och de perifera områdena var missgynnade jämfört med centrumen. Men i den nya världen med elektronisk handel finns det inget centrum: de perifera områdena är lika centrala som centrumet.
Detta kommer att vara någonting stort för många av oss här i kammaren, utan tvekan för Miller och mig själv, som representerar Skottland. Det är faktiskt en sådan välkommen utveckling att vi i Europeiska unionen borde sätta i gång med att skapa en lämplig ram för denna slags handel, en lämplig ram för ömsesidigt förtroende mellan medborgarna i de olika länderna, för om det finns någonting som inte erkänner några gränser, så är det just Internet.
Vi tycker, i likhet med andra talare, att det är ett mycket bra direktiv. Jag skulle särskilt vilja gratulera min ledamotskollega, Lechner, ny även han, för arbetet för oss i utskottet. Min egen grupp skulle ha glatt sig mer, om det hade funnits ett något starkare integritetsskydd och något starkare inslag avseende dataskydd. I enlighet med subsidiaritetsprincipen ligger dessa frågor utan tvekan på medlemsstaterna, och jag har inga särskilda invändningar emot det. Men det kan vara någonting som vi kommer att behöva se över i framtiden.
Det är också mycket viktigt, vilket talare före mig har påpekat, att det kommer att finnas möjlighet till ytterligare utveckling internationellt, eftersom EU:s gränser är konstgjorda gränser när det rör sig om denna fråga.
Jag vill vara säker på att det, när vi utvecklar internationella avtal, inte dyker upp saker som är negativa för medborgarna eller konsumenterna. Det är inte alla bland oss som tycker att man alltid har hittat rätt balans i Världshandelsorganisationen mellan miljö-, konsument- och arbetarskydd och avregleringen av handeln, för att ta ett exempel. Låt oss inte se det hända igen på detta område. Våra förhandlare måste kämpa hårt för en rättvis och riktig ram, liksom för en fri marknad.
Herr talman! Jag skulle först vilja gratulera Lechner till färdigställandet och presentationen av hans betänkande, som min grupp kan stödja i princip. Den världsomspännande elektroniska kommunikations- och affärstrafiken på området för informationstekniktjänster blir hela tiden allt viktigare, och informationstekniktjänsterna kommer att öka med över 100 procent inom Europeiska unionen från i dag fram till år 2001. Vem skulle för tio år sedan ha trott att informationstekniktjänsterna skulle få en sådan utbredning? E-post existerade inte på persondatornivå globalt, men detta ändras nu i en allt snabbare takt.
Vi vet att nya affärsformer, särskilt inom elektronisk handel, håller på att utvecklas. Säkerhetsnormer måste utarbetas och förbättras, så att konsumenternas intressen alltid skyddas. Jag läste nyligen i Financial Times att hälften av de tvister som kunder har med kreditkortsföretaget Visa gäller transaktioner på Internet. Därför måste förfaranden som förbättrar säkerhetsnormerna komma till stånd så snabbt som möjligt. Här bör även det juridiska erkännandet av elektroniska underskrifter inbegripas, och certifikattjänster krävs för att klara av denna utveckling. Dessa är nödvändiga, om det dubbla målet konsumentsäkerhet och konsumentförtroende skall kunna garanteras.
Europeiska rådet strävar med sin gemensamma ståndpunkt från i juni detta år efter att upprätta en europeisk ram för elektroniska underskrifter. För första gången kommer en europeisk reglerande ram för verifieringstjänster att upprättas och det juridiska erkännandet av elektroniska underskrifter att fastställas. På områden med en snabb teknisk utveckling måste Europeiska unionen göra särskilda ansträngningar för att avvärja framtida barriärer på den inre marknaden som härrör från motstridiga nationella regler och upprätta en europeisk rättslig ram i ett tidigt skede.
Sammanfattningsvis kan genomförandet av enhetliga europeiska regler spela en viktig pionjärsroll genom att påverka avtal på global nivå. Parlamentet måste ta hänsyn till detta vid omröstningen om detta viktiga direktiv.
Herr ordförande! Först och främst skulle jag vilja hälsa på kommissionär Liikanen som jag för första gången ser syssla med informationssamhällets problem i stället för budgeten. Lycka till med arbetet! Jag är mycket nöjd med denna utveckling. Jag hoppas att vi med vår röst kommer att snabba upp proceduren så mycket som möjligt för att äntligen möjliggöra det godkännande, som redan existerar i praktiken, av elektroniska underskrifter. Vi är medvetna om hur snabbt detta system sprider sig och om det faktum att Internetvärlden, det vill säga informationssamhällets medborgares värld, redan ligger långt framme vad beträffar giltighet hos kontrakt och transaktioner inom det elektroniska systemet. Jag vill understryka att Europaparlamentet skulle ha kunnat vara föregångare, men inte blev det eftersom vår administration vägrade lyda ett parlamentsbeslut. För flera år sedan röstade vi om en förändring av arbetsordningen som, särskilt vad beträffar ansökningar och anlitande av medlare, syftade till att göra elektroniska underskrifter giltiga. Detta skulle ha gjort det möjligt att skicka in ansökningar via Internet, vilket skulle öka öppenheten och möjligheterna att vända sig till parlamentet och de andra institutionerna, till exempel medlingsfunktionen. Nåväl, trots denna ändring är bestämmelsen i huvudsak värdelös. Visserligen kan man skicka in en ansökan via Internet, men sedan krävs alltid en skriftlig bekräftelse från undertecknarna, vilket gör denna möjlighet innehållslös.
Jag hoppas att den omröstning vi står i begrepp att genomföra med kraft kommer att visa parlamentets vilja, så att denna bestämmelse som omedelbart skulle medföra större tydlighet, större öppenhet och större tillgång för medborgarna till vårt demokratiska liv genast kan förverkligas.
Herr talman! Jag skulle vilja börja med att gratulera Lechner till hans betänkande och till hans sätt att presentera det för kammaren. Den punkt som han betonade mycket eftertryckligt är en punkt som jag tror är mycket viktig - att denna lagstiftningsdel är en del i en större serie lagstiftningsdelar som kommer att reglera den elektroniska handeln. Den kommer helt klart att bli mycket betydelsefull, inte bara för Europa, utan även för handeln runt om i världen.
Jag skulle i detta sammanhang vilja använda min tid till att ta upp min särskilda oro för de eventuella följderna av de - om jag kan använda det gräsliga ordet - "Amsterdamiserade" versionerna av Bryssel- och Romfördragen på funktionen för denna del av den inre marknaden. Som jag förstår saken, kan de utgöra ett allvarligt hot mot marknaden, eftersom det verkar som om ett antal av bestämmelserna kommer att strida emot ursprungslandsprincipen, som ju, vilket kammaren känner till, är den grund på vilken den inre marknaden står. Om ursprungslandsprincipen inte respekteras på den inre marknaden, är jag rädd att den inte kommer att vara Europas medborgare till nytta.
Som vi alla vet, kommer den elektroniska handeln att få ännu större betydelse för det ekonomiska och sociala välbefinnandet för Europeiska unionens medborgare. Om det visar sig att den rättsliga ramen för detta sätt att göra affärer har sprickor, kommer det att äventyra välbefinnandet för alla Europas medborgare.
Och om det är så, vilket jag tror, att urholkningen av ursprungslandsprincipen i grunden hotar den inre marknaden för elektroniska tjänster i Europa - vilket, i sin tur, får en allvarlig negativ inverkan på den elektroniska handeln runt om i världen - skulle det vara mycket beklagligt och skadligt för Europas medborgare. Det är någonting som vi, som företrädare för dessa medborgare, måste göra vårt yttersta för att förhindra.
Herr talman! Jag tackar föredraganden för detta betänkande. Den elektroniska handeln ökar snabbt och vi tycker att det är mycket positivt. Det är dock fortfarande ofta så att vi inte förstår nätens kulturella och politiska betydelse. I framtiden behöver vi förstås en medborgarrättsrörelse för elektroniska handelsnät.
Elektroniska underskrifter gör den elektroniska handeln säkrare och det är viktigt. Vi behöver en handel i utveckling, till exempel när det gäller våra möjligheter att konkurrera med Förenta staterna. Internetanvändningen hos oss är till exempel bara en tredjedel av deras. Även om man vid transaktioner hade tre lösenord och två av dem byttes varje gång skulle systemet inte vara helt säkert. Om hackers kan ta sig in i Pentagons filer så är det självklart att de också kan ta sig in i elektroniska handelsnät. I detaljhandeln, där svinnet på grund av stölder till exempel kan uppgå till en procent av försäljningen, är det själva detaljhandeln som drabbas av skadorna. När det gäller den elektroniska handeln drabbas även kunden och mycket ofta bara kunden. Därför kan säkerheten inte nog betonas.
Vi behöver internationellt samarbete, vilket framkommit här redan tidigare i kväll. Vi behöver ett så omfattande samarbete att man borde sätta upp ett slags nätpolis, att jämföra med trafikpolisen. Men tänk på hur mycket större hastighet man håller i den elektroniska handeln och hur mycket längre vägarna är där jämfört med vägtrafiken. Det är också viktigt att övervakningen sker där verksamheten har sitt centrum. Detta förutsätter internationellt samarbete och kräver mycket av våra förhandlare under WTO:s förhandlingsrunda. Vi vill också skydda minoriteter. Den största minoriteten i alla länder är dock de fattiga. Jag förväntar mig att även de skall få tillgång till denna nätvärld och att kommissionen skall vidta åtgärder i den riktningen.
Herr talman, mina damer och herrar! Även jag vill först tacka kollegan Kurt Lechner så hjärtligt för det utmärkta betänkandet, vars innehåll jag också helt kan stödja. Med direktivet om ramvillkor för den elektroniska underskriften tar Europeiska unionen ett viktigt steg för att avveckla hinder för den elektroniska handeln. Hittills var den rättsliga giltigheten av elektroniska underskrifter oklar, och det stod i synnerhet öppet huruvida elektroniska förklaringar med digital underskrift kan tillerkännas beviskraft i domstolsförfaranden. Dessa problem mildras nu över hela unionen, när man i enlighet med direktivet i framtiden också kan avge elektroniska juridiskt bindande förklaringar och därför även kan handla elektroniskt.
Direktivet är det första steget på vägen mot att skapa en omfattande rättslig ram för den elektroniska handeln. Därmed blir det bland annat vägledande för direktivet om den elektroniska handeln, för direktivet om distansförsäljning och delvis för upphovsrättsdirektiven, som båda behandlas i korthet i den andra behandlingen i Europaparlamentet. Min kollega Wuermeling har med all rätt redan klargjort att det genom direktivet överlåts åt medlemsstaterna att besluta när en elektronisk viljeförklaring, som är försedd med en digital signatur, kan jämställas med en förklaring med underskrift eller en förklaring för vilken lagen till exempel föreskriver en egenhändig namnteckning.
Jag välkomnar uttryckligen att direktivet i sitt giltighetsområde undantar nationell avtalsrätt, i synnerhet föreskrifter om utformningen och uppfyllandet av avtal, och enbart inskränker sig till det väsentliga. Två påpekanden i all korthet beträffande direktivet. För det första är det av stor betydelse att det över hela Europa skapas ett system för elektroniska underskrifter, som är öppet för global utveckling och är integrationsvänligt. Här uppmanas i synnerhet kommissionen att ta kontakt med tredje land och internationella organisationer för att finna lämpliga lösningar. Här kommer man att särskilt behöva beakta vilka förslag FN:s kommission för handelsrätt (Uncitral), OECD och WTO utvecklar på detta område.
Det måste vara vårt mål att gränsöverskridande elektroniska underskrifter skall erkännas, att det alltså internationellt sett skapas en överensstämmande ram. För det andra vill jag framhäva, och med detta vill jag sedan sluta, hur viktigt och angeläget det är att äntligen få bestämmelser för dem som erbjuder certifieringstjänster när det gäller deras tillgång till marknaden, tillämpningen av principerna för den inre marknaden och ansvarsbestämmelserna. Det är hög tid att man genom att utfärda enhetliga föreskrifter skapar rättssäkerhet för det första för dem som erbjuder certifieringstjänster och för det andra för konsumenterna, så att de - på samma sätt som när det gäller användning av kreditkort - exakt vet i vilken omfattning de kan ställas till ansvar.
Herr talman! Även jag skulle vilja gratulera Lechner till hans sätt att presentera betänkandet, och jag vill särskilt berömma honom för att han inte har försökt lägga till för mycket till vad som i grund och botten redan var ett bra direktiv. En föredragande är alltid utsatt för frestelsen att lägga till nya aspekter, men Lechner har klokt nog stått emot denna frestelse.
Jag höll mitt första anförande här i kammaren i juli och berömde då det finska ordförandeskapets initiativ att prioritera frågorna om informationssamhället. Det bereder mig särskild glädje att få kommentera det direktiv som vi diskuterar i dag och bygga vidare på vad ett antal kolleger har sagt: att detta är en nyckelåtgärd och att det är den första i en serie. Det sätt på vilket vi tar itu med detta direktiv här i kammaren, i kommissionen, i unionen kommer att vara av mycket stor betydelse för den elektroniska handelns utveckling i framtiden. Med detta avslutande bidrag vill jag blicka framåt mot de följder som detta direktiv kommer att få för andra direktiv och även be kommissionen att särskilt se till att detta första direktiv övervakas mycket noga vad avser hur det fungerar i praktiken.
Som min kollega, Berger, och ett antal andra talare har påpekat, ges medlemsstaternas regeringar en viss grad av flexibilitet vad beträffar tillämpningen av direktivet. Vi vill säkerställa att de inte lägger till bestämmelser till direktivet, gör det för restriktivt, eller för inträngande, så att det stryper utvecklingen för eller användningen av elektroniska underskrifter och därigenom håller tillbaka utvecklingen för själva den elektroniska handeln. För det är just detta som vi vill uppnå med denna lagstiftning. Vi vill ha en lagstiftning som uppmuntrar utvecklingen av elektronisk handel från konsumenternas perspektiv och uppmuntrar företag att ta steget in i denna nya era av direktansluten handel.
De elektroniska underskrifterna kommer att vara väldigt betydelsefulla, eftersom de ger konsumenterna den säkerhet som gör att de vågar handla elektroniskt. Jag ber därför kommissionen se till att denna aspekt av direktivet övervakas på de nationella regeringarnas nivå, så att det säkerställs att det fungerar effektivt och att det uppnår målen att uppmuntra konsumenter och företag att delta i den elektroniska revolutionen.
Den andra viktiga aspekten av detta direktiv är att det har gjorts tekniskt neutralt. Det är inte politikernas sak att besluta om tekniska lösningar. Vi lever i en snabbt föränderlig värld, där nya produkter utvecklas på några månader, kommer till marknaden mycket snabbt, saluförs mycket snabbt och accepteras av konsumenterna mycket snabbt. Vi måste se till att vår lagstiftning inte utesluter tekniska alternativ eller hindrar ingenjörer och programvaruingenjörer från att utveckla nya produkter. Återigen, detta är någonting som jag skulle vilja be kommissionen att övervaka noga.
Den sista - och avgörande, tror jag - punkten för utvecklingen av elektronisk handel inom unionen är att vi måste tillhandahålla en ram som uppmuntrar de mindre företagen att ägna sig åt elektronisk handel. Om vi inte uppmuntrar de små företagen, mikroföretagen, att använda sig av den enorma kraften i denna teknik för att snabbt och billigt öppna upp internationella marknader, för att göra det möjligt att på ett mycket enkelt och effektivt sätt erbjuda nya produkter direkt till kunderna, vill jag påstå att vi har misslyckats. Återigen, vi måste se på hur detta direktiv fungerar i de små och medelstora företagen, och vi måste särskilt se till, för att återkoppla till vad min kollega, Lord Inglewood sade, att ändringarna i den övergripande rättsliga ramen inte kan bli ett hinder för de små företagens inträde i den elektroniska handeln.
Jag lovordar denna lagstiftning. Jag lämnar dessa åsikter och hoppas att kommissionen kommer att ta dem till sig då den går in i denna nya era av ramlagstiftning för elektronisk handel.
. (EN) För det första skulle jag vilja tacka Europaparlamentet för dess mycket uppmuntrande och positiva inställning i denna fråga. Jag måste för första gången här i parlamentet få säga att jag har hållit med alla talare. Det har varit mycket konstruktivt, och olika åsikter har presenterats. Jag skulle särskilt vilja gratulera föredraganden, Lechner, till hans konstruktiva betänkande.
Förloppet i parlamentet har även varit av symbolisk betydelse för framtida frågor på samma område. Den snabba tekniska utvecklingen är sådan, att det är nödvändigt att vi hittar en balans mellan snabba förfaranden och en flexibel lagstiftning. Om vi inte lyckas med det, kommer vi inte att kunna möta de krav som härrör från de enorma förändringar som vi varje dag ser i informationssamhällets olika sektorer.
I det direktiv som står på dagens dagordning behandlas användningen och det juridiska erkännandet av elektroniska underskrifter. Detta är mycket viktiga frågor, vilket har påpekats så många gånger i dag. Den elektroniska handeln ökar snabbt, både vad avser företag och konsumenter. Internet kommer att prägla Europa om fem år eller så. Vi kan förvänta oss att hälften av Europas befolkning kommer att vara ansluten till Internet år 2005, och då inte enbart via persondatorer, utan i allt större utsträckning via apparater för mobil kommunikation. Det var det meddelande som vi alla fick ifrån telekommunikationsmässan i Geneve för två veckor sedan.
Användningen av elektroniska underskrifter är ett viktigt sätt att garantera äkthet i framtidens elektroniska värld. Utan dem kommer det inte att finnas någon säker elektronisk kommunikation för Europas medborgare. Det kan faktiskt till och med bli så att den fortsatta ökningen av Internetanvändningen saktas ned på grund av en växande oro för säkerhet och integritet. Kärnpunkten är att utan säkerhet och förtroende, kommer det inte att ske någon betydande omsvängning mot kommersiella och ekonomiska transaktioner på Internet.
Direktivet är inte utformat för att reglera allting, inte heller är det avsett att ersätta marknaden. Det erbjuder juridiskt erkännande av elektroniska underskrifter där för närvarande endast pappersformen erkänns, vilket möjliggör en större säkerhet på marknaden. Dessutom säkrar det den inre marknaden för produkter och tjänster som fordrar elektronisk underskrift. Men direktivet har även en betydande internationell dimension. Internet och den elektroniska handeln är globala till sin natur. Det finns därför andra internationella organisationer, som Förenta nationerna och OECD, som i allt högre grad är aktiva på området för elektroniska underskrifter. Så gott som varje stat i USA antingen har en lag om elektroniska underskrifter eller är i färd med att iordningställa en. Även Japan håller på med att utforma en lag på detta område. Om vi fick till stånd en harmoniserad europeisk rättslig ram, skulle det följaktligen stärka Europas ställning på den internationella arenan.
Vi behöver också detta direktiv för att undvika motstridigheter i medlemsstaternas lagar, vilket har påpekats. Alla EU-medlemsstater är i dag överens om betydelsen av elektroniska underskrifter för att garantera säkerhet och förtroende vid elektronisk kommunikation. Det är goda nyheter. Vi kan bygga vidare på detta genom att undvika hinder för den fria rörligheten för produkter och tjänster som fordrar elektroniska underskrifter på den inre marknaden.
Vad gäller ändringsförslagen, kan kommissionen godta dem med ett undantag. Vi har ett problem med ändringsförslag 6, eftersom det - enligt vår tolkning - strider mot fördraget, eftersom denna typ av förslag enligt fördraget måste framläggas för rådet. I det sammanhanget nämns inte Europaparlamentet.
Allt som allt, jag vill upprepa att jag är mycket nöjd med den höga graden av överensstämmelse mellan kommissionens och Europaparlamentets ståndpunkter.
Det ligger i allas vårt intresse att arbeta för snabba framsteg i denna fråga. Med detta mål i åtanke, skulle jag vilja föreslå att parlamentet åter överväger ändringsförslag 6, för att undvika ett onödigt förlikningsförfarande. I detta sammanhang lämnas i fördraget inget utrymme för tolkningar.
Tack för ert samarbete. Jag hoppas att vi kan använda samma slags snabba samarbete i samförstånd vid behandlingen av många nya initiativ på samma område, vilka redan nu är i parlamentet eller som väntas senare i år eller nästa år.
Tack så mycket, kommissionär Liikanen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag klockan 12.00.
Motorfordon och släpvagnar till dessa fordon
. (EN) Herr talman! Jag sätter nu på mig en annan hatt för att presentera mitt betänkande för parlamentet. Jag vill framföra mitt stora tack till mina kolleger i utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden för att de anförtrodde mig detta arbete en vecka efter att jag påbörjade mitt mandat, och jag ser att ett antal kolleger är här för att ge sitt stöd.
Jag skall försöka göra presentationen enkel. Det är ett viktigt stycke inre marknadslagstiftning, som upprättar enhetliga tekniska krav för en nyckelkomponent i motorfordons bränsletankar. Man uppfyller i förslaget fyra viktiga mål. Det första är att man inför enhetliga provningsstandarder för bränsletankar av plast; här inbegrips alla typer av motorfordon, både bilar och yrkesfordon. Somliga av er känner kanske till att plastmaterial i allt större utsträckning används inom motorindustrin, och denna enhetliga provningsstandard kommer att tillåta konstruktörerna att koncentrera sig på att uppfylla en enda standard, i stället för att behöva fördela sina ansträngningar för att uppfylla en hel räcka olika standarder.
Det anses ofta att dessa tekniska direktiv kanske inte betyder så mycket för konsumenterna, men jag vill påpeka, med min erfarenhet som ingenjör inom bilindustrin, att om vi gör det möjligt för ingenjörerna att koncentrera sig på att bygga säkrare och renare fordon i stället för på att behöva uppfylla en lång rad av olika föreskrifter, kommer det i slutändan att bli till mycket stor glädje för kunder och användare. Det är det första målet.
Det andra är att man i direktivet sörjer för en utvidgning av de tekniska kraven i framtiden, genom ett förfarande med en föreskrivande kommitté för införande av nya standarder för bränsletankar som innehåller gasformiga bränslen. Det är ett viktigt och framåtblickande förslag, eftersom gasformiga bränslen används i allt större utsträckning - och jag syftar här på exempelvis kondenserad naturgas och gasol -, och det finns även utsikter till att vätgas i framtiden kan bli ett bränsle. Det är ett förnuftigt förslag; men det har behövts 18 månader för att få detta relativt lättfattliga förslag hit till den andra behandlingen. Det anser inte jag vara en särskilt förnuftig användning av den administrativa tiden. Det är den andra punkten.
Den tredje punkten är att man vidtar åtgärder för att användningen av typgodkännande skall utvidgas även till de fall när motorfordon utrustas, efter att de har blivit byggda, med extra bränsletankar för extrabränsle eller extra, större tankar. Återigen, detta är i allt högre grad viktigt för säkerheten.
Dessa tre principmål fanns medtagna i det ursprungliga förslag som kom från kommissionen till parlamentet för en första behandling och som därefter har resulterat i den gemensamma ståndpunkten. Parlamentet var, vid den första behandlingen, särskilt angeläget om att lägga till ett viktigt nytt mål, nämligen att ta itu med problemet med dieselspill på vägarna, vilket har blivit en allt större säkerhetsrisk för trafikanterna, framför allt för motorcyklisterna.
Parlamentet föreslog att man skulle gripa sig an detta problem. Det förkastades av kommissionen, men i rådets gemensamma ståndpunkt fanns förslaget medtaget. Dieselspillet härrör från dåligt fastsittande tanklock, och i det direktiv som vi här lägger fram för er, med parlamentets ändringsförslag från den andra behandlingen utformade så att dessa bestämmelser skärps, tar man itu med denna fråga genom kravet på att motorfordonens bränsletankar skall vara utrustade med en särskild låsmekanism som garanterar att locket alltid sitter säkert på plats.
Vi har genom att lägga till stycken i ingressen uttryckligen fastställt detta som ett mål för lagstiftningen och skärpt de tekniska kraven för att se till att bestämmelsen blir effektiv. Jag är övertygad om att detta kommer att få kammarens fulla stöd.
På samma gång som jag säger detta, skulle jag vilja säga att det här inte är den enda lösningen på problemet, och vårt utskott önskar fästa uppmärksamheten på behovet av att andra utskott tar itu med denna säkerhetsrisk genom det kommande utsläppsdirektivet för tung yrkestrafik och även genom provningsstandarder för fordon - för att se till att få bort felaktiga tanklock - att användas vid antingen vägkontroller eller årliga kontroller av yrkestrafikfordon.
För att avsluta, herr talman, det sista elementet i detta förslag gäller kommittéförfarandet för att underhålla och förbättra direktivets tekniska natur, vilket jag tog upp tidigare. Parlamentet föreslog vid andrabehandlingen en ändring av kommittéförfarandena, men mot bakgrund av Amsterdamfördraget, har jag inte rekommenderat att dessa ändringsförslag skall stödjas. Jag föreslår att vi stöder rådets och kommissionens förslag om en föreskrivande kommitté. Denna fråga kommer att tas upp när vi diskuterar Ferris förslag senare.
Sammanfattningsvis rekommenderar jag kammaren detta förslag. Det är ett förnuftigt, lättfattligt inre marknadsförslag som har ett antal viktiga beståndsdelar, och jag hoppas att ni kommer att ge det ert enhälliga stöd.
Herr talman! Jag gratulerar Harbour till hans första betänkande. Med tanke på att han är ny som ledamot har han gjort ett mycket gott arbete. Han har tydligt förklarat vad betänkandet handlar om. Jag skulle vilja ta upp några av de aspekter som han berörde. De hör samman med säkerhetsfrågan. Säkerhet var en genomgående tråd i betänkandet. Precis i slutet tas frågan om säkerhet för tvåhjuliga fordon upp.
Det kanske inte är så många här inne som är medvetna om att det sker fler motorcykelolyckor i närheten av rondeller än någon annanstans på motorvägar eller landsvägar. Hur kan det komma sig? Det beror på dieselspill. Harbour medger detta i det första ändringsförslaget. Han fastslår ganska tydligt att dieselspill utgör en fara för användare av tvåhjuliga fordon.
Så vi måste fundera över varför det är mer dieselspill på motorvägarna. Det beror på att det finns bränsletankar som saknar tanklock eller som har tanklock som sitter illa. När dessa fordon i yrkestrafik framförs i rondellerna, spills bränsle ut, och motorcyklister som åker tätt bakom glider på den oljiga yta som efterlämnas av diesel. Av denna anledning tar Harbour i det andra ändringsförslaget itu med hela denna fråga om tanklock som sitter illa och ibland saknas helt. Jag gratulerar honom till det.
Jag skulle också vilja påpeka att motorcykelåkandet har ett uppsving för närvarande. Vi ser nu en renässans för motorcykelåkandet. Fråga mig inte varför. Jag ser mig runt här inne och ser att de flesta av oss nog börjar närma oss medelåldern. Kanske är det några av oss som längtar tillbaka till vår ungdoms dagar och till att axla Dennis Hoppers roll i filmen Easy Rider. Det vet jag inte, men motorcykelåkandet upplever hur som helst en renässans. Det gläder mig, men om det finns en ökad användning av motorcyklar på vägarna, måste vi göra vägarna säkrare. Min grupp kommer därför att ge vårt fulla stöd till Harbours betänkande.
. (EN) Herr talman! Jag skulle först av alla vilja tacka föredraganden Harbour, för den grundliga analysen av den gemensamma ståndpunkten, men även för hans mycket koncisa presentation av denna fråga här i dag.
Man siktar med detta förslag till direktiv på att upprätta konstruktionsstandarder som skall beaktas av tillverkare av bränsletankar för EG-typgodkännande. Mer konkret är idén att i rådets direktiv 70/221/EEG införa nya bestämmelser för bränsletankar av plast för motorfordon. Bestämmelserna kommer att omfatta punkter som slagtålighet, mekanisk styrka, bränslepermeabilitet och eldhärdighet. Då det gäller bränsletankar, är säkerheten av yttersta vikt, särskilt då nya tekniker och material införs.
Förslaget är direkt sammankopplat med de tekniska kraven i förordning nr 34 från Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europas om förhindrande av brandrisk och - framför allt - bestämmelserna för bränsletankar av plast. I betänkandet framförs två ändringsförslag, som båda avser dieselspill, som kan utgöra en stor fara för motorcyklister, särskilt i kombination med en blöt vägyta, vilket har påtalats. Vi instämmer helt i att detta är ett allvarligt problem, både ur säkerhets- och miljösynpunkt, och kommissionen kan godta de två ändringsförslagen.
För att sammanfatta kan kommissionen godta alla ändringsförslagen.
Tack så mycket, herr kommissionär Liikanen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Hastighetsmätare för två- och trehjuliga motorfordon
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0029/1999) från utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om hastighetsmätare för två- och trehjuliga motorfordon och om ändring av rådets direktiv 92/61/EEG (KOM(1998) 285 - C5-0029/1999 - 1998/0163(COD)) - (föredragande: Enrico Ferri).
. (IT) Herr talman! Det rör sig om ett förslag till bestämmelser som inriktar på tekniska frågor, det vill säga obligatorisk installation av hastighetsmätare i så kallade mindre fordon med två eller tre hjul och i vissa fall specialfordon med fyra hjul. I och med att detta i dag är frivilligt erbjuder man till och med ett alibi för att inte åtfölja hastighetsbestämmelserna och därmed trafiksäkerhetsbestämmelserna framför allt när det gäller fordon som på något sätt manövreras och accelereras maximalt, vilket ofta leder till allvarliga olyckor framför allt med unga inblandade. Förslaget är alltså inte enbart tekniskt, utan denna lilla uppsättning bestämmelser blir central i samhällslivet. Av detta skäl har vi lagt fram förslag och vissa ändringar har antagits i syfte att understryka hur viktig trafiksäkerheten är i dag, inte bara i de enskilda staterna utan även i gemenskapssammanhang. I själva Delors vitbok låg för övrigt betoningen på detta centrala problem och det gjordes ett preciserat åtagande att inom ett antal år minska antalet trafikolyckor, framför allt de allvarligaste. Det handlar om ett moraliskt åtagande snarare än ett juridiskt, ett socialt snarare än ett tekniskt.
Vi har följt detta förslag med stor uppmärksamhet, också för att vårt utskott, som biföll det, ville understryka vikten av att man vad trafiksäkerheten beträffar inte går fram sektor för sektor, utan följer en mer komplex och mer enhetlig vision: ett verkligt trafiksäkerhetspaket. Å andra sidan har trafiksäkerheten genom Amsterdamfördraget blivit en gemenskapsfråga. Allt det motstånd som ofta stammade från bilindustrins motstridiga intresse har övervunnits, och i dag riktar man äntligen in sig på säkerheten som ett värn för människans liv och hälsa.
Denna uppsättning bestämmelser kommer att förändras med tiden, även till följd av tekniska innovationer, vilka är redskapen för detta värnande i vid mening. Nåväl, hur skall man förändra dessa bestämmelser? Frågan reser ett problem som går utöver detta lilla förslag och rör ett förslag med större omfattning: kommittéförfarandet som Harbour hänvisade till. Detta är en viktig punkt som jag uppmanar kommissionen och ledamöterna att fundera över. Vi har gjort ett ganska innovativt val i den meningen att vi, genom att välja en rådgivande kommitté och inte en föreskrivande, siktar mot en viss jämvikt mellan kommissionen och rådet. Detta med ett gemensamt synsätt där man genom att på sätt och vis köra över de enskilda staterna, men utan att förödmjuka dem, överlämnar viss makt till kommissionen att samordna och anpassa, med en vision som sträcker sig utöver de enskilda verkligheterna som ibland kan uppvisa motstånd mot så känsliga aspekter.
Efter en första konfrontation verkar det dock som om kommissionen är om inte likgiltig så snarare inrättad efter rådets inställning. Det är uppenbart att när man skall avpassa bestämmelser är varje institution sig själv närmast. I detta fall verkar det dock som om - jag ber kommissionen att bekräfta - kommissionen och rådet snarare siktar på en föreskrivande kommitté.
För att tala klarspråk skulle jag vilja påminna om att detta direktiv redan förutser ett anstånd till den 1 juli 2001 för alla fordon och till den 1 juli 2002, på grund av tekniska anpassningssvårigheter, för mopeder, för att inte tala om möjligheten att hamna i ett förlikningsprocess som skulle kunna skjuta upp tillämpningen av direktivet på obestämd tid. En möjlighet vore ju emellertid att kommissionen skulle åta sig att lägga ett övergripande, det vill säga mer vittgående förslag, som inte bara gäller detta enskilda förslag utan en hel sektor, till exempel hela transportsektorn. Även om man inte vill utvidga det till att bli ännu mer generellt, vilket vi hur som helst kommer att tvingas göra, eftersom kommittéförfarandet är en fråga som täcker många områden - man har redan upphävt en bestämmelse och därför kan vi inte längre luta oss mot de gamla förvaltnings- och föreskrivande kommittéerna eller mot den rådgivande kommittén. Om alltså kommissionen inom inte alltför lång tid skulle inta en mer global inställning skulle vi kunna avstå från detta slags förslag eftersom detta naturligtvis skulle utgöra en vidare målsättning som därmed blir starkare än den andra mer begränsade. Detta är självfallet min personliga uppfattning som även måste bedömas av utskottet för rättsliga frågor. Om detta inte inträffar går vi våra egna vägar och alla institutioner beslutar i demokratisk ordning.
Herr ordförande! Jag tycker att Ferris rekommendation verkar gå i rätt riktning: han insisterar på att man måste tillse att två- och trehjuliga fordon blir så säkra som möjligt särskilt mopederna, som är orsak till så mycken sorg bland våra unga. Hastighetsmätare kan säkert vara ett redskap för att minska antalet olyckor, framför allt i avskräckande syfte. Vad innehållet i rekommendationen beträffar tror vi att anståndet med verkställigheten kan behövas för att branschen skall kunna anpassa sig tekniskt.
Meningen med detta inlägg är dock att ta upp en ömtålig fråga av allmän karaktär, som Ferri redan har angripit, eftersom man i denna rekommendation direkt tar itu med en av de känsligaste frågorna inom de interinstitutionella förbindelserna, det vill säga kommittéförfarandena. Via kommittéerna fastställs genomförandeåtgärderna för lagstiftningen och alla inser vikten av detta: mycket viktiga genomförandeåtgärder som ofta påverkar lagtexten och som direkt inverkar det sätt på vilket gemenskapslagstiftningen sedan tillämpas i medlemsstaterna. I till exempel det specifika fallet med trafiksäkerheten, som är grundtemat i rekommendationen, anser vi att en allmän politik som är samordnad mellan länderna i Europeiska unionen är vad alla syftar till, och vi skulle vilja att detta kändes som en nödvändighet snarare än som en förhoppning, såsom det framförs här och nu.
Utskottet för rättsliga frågor föreslår en rådgivande kommittén för detta direktiv, så att kommissionen får makt att besluta om genomförandeåtgärderna efter att ha inhämtat åsikterna hos medlemsstaternas företrädare. Vi i Europeiska folkpartiet har med stort intresse följt den pågående debatten om vilken metod som skall användas. Kommissionens förslag vilket rådet antog, och vilket innebär bestämmelse 3a är enligt vår mening troligen något ansträngt. Vi anser att den rådgivande kommittén skulle innebära större balans mellan institutionerna. Den rådgivande kommittén är också det slags kommitté som parlamentet alltid har föredragit: jag vill påminna om Bourlanges, Di Giovannis och Agliettas ställningstaganden under tidigare mandatperioder. Detta i en anda av full åtskillnad mellan den lagstiftande och den verkställande makten och i syfte att säkerställa ett större hänsynstagande till gemenskapens intresse.
För övrigt är det sant att det beslut som fattades den 28 juni reformerade kommittéförfarandet på djupet och gav Europaparlamentet en viktig kontroll, speciellt över de akter som antas i enlighet med medbeslutandeförfarandet, oberoende av kommittétyp. Därför anser jag att förfarandet är mindre viktigt för parlamentet i dag än tidigare, men jag anser också att gemenskapens institutioner måste ha ett övervägt och övergripande tillvägagångssätt just för att bevara balansen mellan institutionerna. Vi kan också låta bli att stödja den rådgivande kommittén i dag, under förutsättning att kommissionen åtar sig att snarast lägga fram en rad förslag för att anpassa de rättsakter för vilka genomförandeåtgärderna förutsätter kommittéförfarandet, så att vi får en fördjupad debatt som kan garantera konsekventa beslut inom de olika sektorerna av gemenskapens befogenhetsområde. Vi ber kommissionen om ett snabbt förslag och om viljan att diskutera dessa val i den anda av öppenhet den hittills har visat upp.
Jag slutar i fullständig överensstämmelse med Ferri, och i detta fall tror jag att vi för ögonblicket kan vänta med den rådgivande kommittén och på så sätt göra det möjligt att snabbt anta direktivet, eftersom ministerrådet har visat sig villigt att gå till förlikning om denna kommitté antas.
Herr talman! Vid sin första behandling gjorde inte parlamentet något åt detta direktiv, eftersom vi ansåg att det var ett tekniskt direktiv som inte erbjöd några svårigheter.
Men rådet öppnade därefter Pandoras ask och införde två påstått tekniska ändringsförslag: ett, avseende artikel 3, där en slags delegerad lagstiftning etableras, med en ständig referens till förordningen för Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, och ett annat, angående artikel 6, som utökar tiden för direktivets ikraftträdande beroende på industrins behov av tid för anpassning.
Parlamentet har på grund av rådets förändringar av kommissionens förslag tvingats se över texten.
Vad gäller tidsfristen verkar det rimligt, med tanke på förseningen av detta direktiv, att den utökas för mopeder från den 1 januari till 1 juli 2002, för att industrin skall få litet tid på sig för att anpassa sig.
Men det rådet framför allt har gjort är att ompröva frågan om kommittéförfarandet. Det ursprungliga beslutet etablerade en viss typ av kommitté, konkret kommittén i artikel 3a, som under tiden, i juli, avskaffades. Denna kommitté existerar inte längre och således har föredraganden mycket ansvarsfullt och intelligent föreslagit en kommitté av rådgivande karaktär.
Jag anser det vara oproportionerligt att själva rådet, i bestämmelser av denna typ, betecknar det som tekniskt att kommissionen skall vara bunden av en förvaltningskommitté. Jag hoppas att föredraganden vidhåller sitt förslag om en kommitté av rådgivande karaktär, vilket är det lämpliga vid denna typ av bestämmelse. Att vidhålla en förvaltningskommittés mekanism är komplicerat, och dessutom skulle den behöva inrättas genom att förändra det som var det ursprungliga direktivet om enhetliga motorfordon.
Jag hoppas alltså att rådet och kommissionen, utifrån de avtal som parlamentet godkänner denna vecka, överväger möjligheten att definitivt fastställa förfarandet för den rådgivande kommittén.
Herr talman, herr kommissionär, kolleger! I första hand vill jag understryka att varje åtgärd som siktar till att öka trafiksäkerheten borde välkomnas. Från den utgångspunkten kommer den liberala gruppen att godkänna Ferribetänkandet.
Det måste dock med kraft betonas att Europaparlamentet i framtiden måste ta fram ett mycket mer omfattande program för trafiksäkerhet. Vi kan inte längre bara stå vid sidan och titta på hur 42 000 människor varje år mister livet på de europeiska vägarna. Den tilltagande aggressiviteten i trafiken visar för varje politiskt ansvarig att det snabbt behövs åtgärder som utan inskränkningar skall tillämpas i alla medlemsstater i Europeiska unionen.
I det sammanhanget vill jag framföra idén om att införa en trafikbarometer för varje månad. Den här trafikbarometern skall göra det möjligt för de respektive myndigheter som ansvarar för trafiksäkerheten i Europeiska unionen att varje månad göra en utvärdering av trafiksäkerheten i hela Europeiska unionen. På det sättet kan man systematiskt utreda orsakerna till den dåliga trafiksäkerheten, och man kan genom regelbundna förhandlingar inte bara ingripa utan även medvetandegöra vägtrafikanterna.
Genom att utbyta data och permanent fästa trafikanternas uppmärksamhet på deras enorma ansvar i trafiken kan man i stor utsträckning bidra till ett avsevärt mycket mindre mänskligt lidande.
I Ferribetänkandet uppmanas ungdomarna att i större utsträckning uppmärksamma trafiksäkerheten. Ingen tvivlar på att ungdomar verkligen måste göras medvetna om riskerna i trafiken. Ändå är det, tycker jag, en uppmaning som inte bara skall riktas till ungdomar. Jag tycker att alla trafikanter oaktat ålder ständigt skall påminnas om det faktum att endast ett korrekt och hövligt beteende i trafiken kan sänka det dramatiska antalet offer i trafiken.
Nyligen upplevde jag i min omedelbara närhet att två bilförare började misshandla varandra, med dödlig utgång, på grund av att den ena hindrade den andra i trafiken. Det rörde sig om två vuxna människor. När jag konfronteras med sådana dramatiska händelser så inser jag att vi står inför ett jättelikt problem. Ferribetänkandet är ett litet steg i rätt riktning, Det, kollega, är inte menat som en nedvärdering. Jag vill bara påpeka att vi har en lång väg att gå för att nå det mål vi siktar på, nämligen att göra trafiken mycket säkrare.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag kommer inte att ta de två minuterna i anspråk, eftersom en del av det jag ville säga, särskilt när det gäller transportsäkerhet, redan har berörts av de föregående talarna. Jag tror att problemet med transportsäkerhet, i synnerhet vad gäller tvåhjuliga motorfordon, faktiskt är ett problem som framför allt rör den yngre generationen. Personligen är jag uteslutande motorcykel- och inte bilförare, jag är också med i olika motorcykelklubbar och ägnar mig där också åt ungdomar. Därför anser jag att det är särskilt viktigt att göra något just på detta område. Naturligtvis är det motiverat med hastighetsmätare, som automatiskt skulle kunna utgöra en hämsko vid körningen, eftersom annars mycket höga hastigheter, som dessa fordon inte är konstruerade för, bl.a. på grund av en för hög tyngdpunkt, tyvärr kan få negativa konsekvenser.
Av den anledningen stöder vi just detta direktiv, och det skulle naturligtvis också glädja oss om det inom Europaparlamentet i sin helhet kunde göras mer för transportsäkerheten, för en tillnärmning i medlemsstaterna, ty olycksfallssiffrorna bevisar entydigt att på detta område är ungdomarna särskilt drabbade.
Vi är införstådda med att tidpunkten förskjuts. Man måste göra det möjligt för industrin att också genomföra det, om det sedan till slut också tjänar till att vi får ett enhetligt direktiv. En rådgivande kommitté anser vi också vore ett riktigt instrument.
Herr talman! Jag ber om ursäkt för att jag tar upp en så stor del av kollegernas tid, men det är ett tecken på det intresse som vi har för varandras förslag.
Jag vill berömma Ferri för hans betänkande, särskilt för hans betoning på vägsäkerhetsaspekterna. Min oro bygger på att jag anser att dessa aspekter är så viktiga att jag verkligen inte skulle vilja se direktivet fördröjas på grund av argument om kommittéförfaranden. Jag tycker att direktivet är för betydelsefullt för det. Jag vet att Ferri känner mycket starkt för kommittéförfarandena, men det finns i mina ögon mer övergripande frågor. Här finns en koppling till mitt eget betänkande, som jag nämnde tidigare.
Av Ferris analys att döma är det ganska tydligt att vi inte bara talar om motorfordonslagstiftning på europeisk nivå, utan även på nivån för Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa, som under många års tid har accepterats av motorfordonsindustrin som instiftare av en lång rad globala standarder. Vi för i allt högre grad en dialog med Förenta staterna och Japan om globala tekniska standarder för motorfordon. Utskottet för industrifrågor, utrikeshandel, forskning och energi, i vilket jag också är ledamot, kommer faktiskt inom kort att behandla ett betänkande i detta ärende.
Det verkar i mina ögon inte vara rätt väg framåt, att nu bara se på kommittéförfarandeaspekten av detta direktiv och att fördröja förslaget. Vi måste fundera på hur vi skall ta itu med hela frågan om behandling och godkännande av globala tekniska föreskrifter, liksom Europeiska unionens bidrag till dessa. Det är någonting som vi verkligen måste be kommissionen att beakta.
Vi måste också ta vår egen strategi i betraktande. Det är ganska tydligt, när man ser mig runt här i kväll, att det inte finns något överväldigande intresse för dessa tekniska direktiv bland Europaparlamentets ledamöter. Det finns några entusiaster här med ett intresse av att ta itu med dessa frågor, och vi måste fundera över sätt att bidra till dessa tekniska processer. Vi måste låta medlemsstaterna och kommissionen utarbeta sina förslag och sedan syna några av nyckelinitiativen och framföra de åsikter som finns bland medborgarna, företagen, väganvändarna och förarna runt om i Europeiska unionen.
Jag tycker inte att vi har funnit den balansen. Vi behöver säkerhetsfördelarna i Ferris direktiv, men vi behöver också på ett mer övergripande sätt se på frågan om hur vi skall hantera omsvängningen mot globala tekniska normer i denna för Europeiska unionen så viktiga industri.
. (FI) Herr talman! Detta direktivförslag som nu är under behandling handlar om obligatorisk montering av en typgodkänd hastighetsmätare på alla nya mopeder, motorcyklar och trehjuliga motorfordon. Kommissionen anser att det av säkerhets- och miljömässiga skäl inte längre borde vara tillåtet att på marknaden introducera mopeder och motorcyklar som inte är utrustade med typgodkända hastighetsmätare.
Förare av två- eller trehjuliga motorfordon måste hela tiden följa de hastighetsbegränsningar som gäller i medlemsstaterna. De borde inte ha möjlighet att hänvisa till bristen på gällande regelverk för att undvika påföljd om de bryter mot hastighetsbegränsningar. Dessutom ingår hastighetsmätare redan i dag i standardutrustningen hos de flesta fordon som finns på marknaden inom Europeiska unionen, utan att detta på något betydande sätt inverkar på fordonets totala pris. Dessutom skapar en obligatorisk montering av hastighetsmätare på alla aktuella fordon skalfördelar som även gagnar konsumenterna.
Kommissionen skulle vara beredd att godkänna alla framlagda ändringsförslag, men ändringsförslag 5 angående kommittéförfarandet kan visa sig vara mycket problematiskt. Eftersom kommissionen inom kort kommer att lägga fram ett förslag om ändring av ramdirektivet, dvs. det direktiv som ligger till grund för kommittén som behandlar motorfordon, föreslår kommissionen att det skulle vara bättre att behandla kommittéförfarandet i det sammanhanget. Eller när det i juni antagna nya beslutet om kommittéförfarandena träder i kraft i fråga om nuvarande kommittéer, så kan frågan även behandlas i detta sammanhang. Jag tycker ändå att det skulle vara beklagligt om behandlingen av dokumentet skulle bli föremål för förlikning den här gången enbart på grund av problemet med kommittéförfarandet.
Tack så mycket, herr kommissionär Liikanen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
Linbaneanläggningar för persontransport
Nästa punkt på föredragningslistan är andrabehandlingsrekommendation (A5-0028/1999) för utskottet för rättsliga frågor och den inre marknaden om rådets gemensamma ståndpunkt inför antagandet av Europaparlamentets och rådets direktiv om linbaneanläggningar för persontransport (14248/3/1998 - C5-0030/1999 - 1994/0011(COD)) (Föredragande: Bill Miller).
Herr talman, mina damer och herrar! Jag vill för Europeiska folkpartiets grupp/Europademokraterna både tacka föredraganden och välkomna direktivet. Vi uppmanar alla att snarast genomföra ett formellt förfarande enligt parlamentets beslut och så snabbt som möjligt genomföra direktivet och därmed framgångsrikt avsluta denna diskussionsprocess, som inleddes tillsammans med kommissionen. Detta direktiv har fyra betydelser. Det har en industripolitisk, en konkurrenspolitisk, en säkerhetspolitisk och en konsumentpolitisk betydelse. Samtliga fyra politiska områden berörs i detta direktiv.
Vi känner alla till de dramatiska olyckorna i och på grund av linbanor. De har framför allt åstadkommit att ropet efter enhetliga säkerhetsnormer har blivit högre. Detta rop har blivit allt mer aktuellt. Det gläder mig därför mycket, och föregående talare har också helt kort berört det, att normerna inte bara skall gälla för de personer som just befinner sig i kabinen i en linbana, utan också för dem som stiger ur vid stationerna eller väntar på att åka ned.
Europeiska enhetliga säkerhetsstandarder är nödvändiga å ena sidan i fråga om säkerheten för passagerarna och å andra sidan i fråga om den europeiska linbaneindustrins konkurrenskraft på den internationella marknaden.
Linbanor är underkastade synnerligen specialiserade fortlöpande innovationer. Linbanor utgör i många medlemsstater, i synnerhet i alpregionerna, en viktig ekonomisk faktor. Det gläder mig att jag vid mitt första inlägg i denna kammare också kan påpeka att linbanorna i mitt hemland Österrike är en hörnsten för turismen och därmed för den österrikiska nationalekonomin.
Jag vill bara visa på hur viktigt detta direktiv är. Enbart hos oss finns det nio miljoner passagerare, som i 255 linbaneföretag sörjer för totalt 526 miljoner passagerartransporter och nationalekonomiskt betyder en total omsättning om 10,8 miljarder österrikiska schilling. Direktivet innebär en konkurrensfördel och ökar konkurrenskraften hos europeiska, särskilt också österrikiska linbaneföretag. Direktivet sörjer för enhetliga säkerhetsstandarder för passagerare. Det sörjer för att den fria rörligheten för varor och den inre marknaden stärks för linbaneverksamheten. Den stärker linbanebranschen som en viktig del av nationalekonomin. Enhetliga och förenklade förfaranden och en avlastning av myndigheterna samt framtagning av vilka steg som skall vidtas är en del av detta direktiv.
Det gläder mig att man med detta direktiv kan avsluta ett initiativ, som inleddes under det österrikiska ordförandeskapet i rådet, på ett framgångsrikt sätt till gagn för konsumenternas säkerhet och för konkurrenskraften.
Herr ordförande! Jag skulle vilja gratulera föredraganden till det substantiella och viktiga innehållet i detta direktiv. Jag sitter i utskottet för rättsliga frågor sedan bara en kort tid och har därför inte haft tillfälle att följa direktivets hela väg. Det är först på den allra senaste tiden jag har tagit del av det. Min företrädare här sade att detta slags anläggningar är mycket vanliga i Europa. Det är de helt klart i mitt land, vars territorium omfattar nästan hela Alperna och dessutom Appenninerna. Det handlar alltså om strukturer, om verksamhet som verkligen berör oss.
Som jag sade är innehållet i direktivet lovvärt och klart möjligt att instämma i och samtycka om. På detta sätt ger man klartecken till fri rörlighet för tekniken i fråga och för materialleveranserna. Som nämndes nyss öppnar man denna sektor för konkurrens, vilken inom tekniken, inom säkerheten, intar en grundläggande ställning eftersom konkurrensen är det den är: den för tekniken framåt.
Jag har läst direktivet noggrant och ur teknisk synpunkt återstår några punkter som är oklara för mig. Visst, direktivet håller sig på en principiell nivå, det ger klara anvisningar, det likformar, harmoniserar även det som måste vara ett grundläggande mål, nämligen säkerheten, i medlemsländerna. På säkerhetsområdet och på det tekniska området är det emellertid tekniska data, parametrar, egenskaper, använda material som har avgörande betydelse. Även underhållsnivåerna och -intervallen är grundläggande. Ur min synpunkt kommer helt klart de tekniska bestämmelser som blir resultatet av detta direktiv - och som kommer att fastställas på annan plats och efter andra sammanträden - att utgöra grundelementet när man sedan skall anamma detta direktiv i alla medlemsländerna.
Med denna inriktning och på basis av kännedomen om alla de parametrar som sedan kommer att granskas ur rent teknisk synpunkt, ber jag att parlamentet om möjligt, och särskilt kommissionen, håller sig informerade och framför allt ber jag att om möjligt av kommissionen få veta vilken fortsättning det blir på tillämpningen av detta direktiv ur rent teknisk synpunkt.
. (EN) Det förslag till direktiv som ligger framför Europaparlamentet handlar om säkerheten för de transporterade personerna och om den fria rörligheten för linbaneutrustning och linbaneanläggningar. För att använda ett mer vardagligt språk, är de anläggningar vi talar om linbanor, bergbanor och skidliftar använda på skidorter i bergen, alla använda i svårtillgänglig terräng. Det behöver inte sägas, som det har sagts här, att det rör sig om mycket viktiga frågor.
Jag skulle vilja tacka parlamentsutskottet och särskilt föredraganden Miller för det enastående arbete som har utförts i den andra behandlingen. Kommissionen kan med glädje godta alla ändringsförslagen. För det första är de utformade för att klargöra vissa bestämmelser i den gemensamma ståndpunkten, särskilt med avseende på deras omfattning, och de är därför välkomna.
För det andra har föredraganden föreslagit att även gruvanläggningarna skall uteslutas. Detta synes vara berättigat, med tanke på den speciella naturen för dessa anläggningar, som omfattas av mycket speciella bestämmelser och förordningar.
Kommissionen instämmer även med att denna fråga bör utgöra en del i den rapport som kommissionen skall utarbeta fyra år efter direktivets ikraftträdande.
Antagandet av ert betänkande kommer att utgöra ett avgörande steg i den process som leder fram till det länge emotsedda genomförandet av detta direktiv.
Tack så mycket, herr kommissionär Liikanen.
Jag förklarar debatten avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum på onsdag kl. 12.00.
(Sammanträdet avslutades kl. 19.40.)
| sv |
Rättelser till avgivna röster och röstavsikter: se protokollet
(Sammanträdet avbröts kl. 12.25 och återupptogs kl. 15.00.)
| sv |
4. Utnämning av en ledamot i Europeiska centralbankens direktion (
| sv |
Begäran om fastställelse av parlamentarisk immunitet: se protokollet
| sv |
Informellt toppmöte i Lahtis samt förbindelserna EU/Ryssland efter mordet på journalisten Anna Politkovskaja (debatt)
Talmannen: Vi fortsätter med nästa punkt på föredragningslistan. Det är uttalandena av rådet och kommissionen om föreberedelserna inför det informella toppmötet mellan stats- och regeringschefer och också, i enlighet med parlamentets beslut, förbindelserna mellan Europeiska unionen och Ryssland efter mordet på Anna Politkovskaja.
Paula Lehtomäki: rådets tjänstgörande ordförande. (FI) Herr talman, mina damer och herrar! Först vill jag uppriktigt tacka er för att jag fått möjlighet att komma hit och diskutera det informella toppmötet mellan stats- och regeringschefer i Lahtis, vilket ska hållas den 20 oktober.
Vi beslutade oss för att anordna toppmötet i Lahtis, eftersom vi vill ge unionens stats- och regeringschefer möjlighet till en öppen och informell debatt om två ämnesområden som är viktiga för unionens framtid och för att nå ekonomisk framgång: innovation och yttre aspekter på EU:s energipolitik.
Vi behöver en fast och konsekvent politik om skapande av en gynnsam miljö för innovation och energifrågor. På detta sätt kan vi förbättra villkoren för ekonomisk tillväxt och sysselsättning i EU. Om EU kan göra något påtagligt för att främja välfärden och välståndet kan vi också förvänta oss att unionen blir mer accepterad i människors ögon. En konsekvent gemensam energipolitik kommer samtidigt att stärka EU:s trovärdighet som internationell aktör.
Som vägledning för diskussionerna vid toppmötet mellan stats- och regeringscheferna har kommissionen utarbetat två meddelanden. Ett meddelande rör yttre aspekter på EU:s energipolitik och det andra handlar om innovationspolitik. De båda meddelandena ska offentliggöras imorgon den 12 oktober. De ska inte godkännas vid mötet, men de visar vilka frågor vi vill ta upp i Lahtis.
Före det inofficiella toppmötet i Lahtis kommer också ett informellt socialt treparatstoppmöte att hållas på fredag morgon. Det sätt på vilket den europeiska arbetsmarknaden med 200 miljoner arbetstagare kommer att fungera och anpassa sig till förändringar har avgörande betydelse för Europas framtid. Arbetsmarknadens parter har därför en viktig roll att spela för att nå målet att stärka Europas konkurrenskraft.
Rysslands president, Vladimir Putin, har bjudits in till middagen efter toppmötet mellan stats- och regeringscheferna. Diskussionerna med presidenten syftar till att inrikta sig på det strategiska partnerskapet mellan EU och Ryssland, bl.a. energisamarbetet.
De stora utmaningar som EU står inför i energifrågorna - att trygga försörjningen, klimatförändringarna, fortsatta prisökningar och de kriser som nyligen uppstått - har föranlett utveckling av en gemensam energipolitik för EU.
För att trygga energiförsörjningen är det ständigt ökande beroendet av importerad energi en särskild utmaning för EU. Om inga åtgärder vidtas har man uppskattat att beroendet kommer att öka från den nuvarande nivån på 50 procent till 70 procent under de kommande 20 åren.
Innan Finlands ordförandeskap inleddes diskuterades utvecklingen av den gemensamma energipolitiken vid två möten i Europeiska rådet som hölls i början av året. Under det finska ordförandeskapet kommer vi att särskilt koncentrera oss på yttre aspekter på EU:s energipolitik och dessa samtal kommer att utgöra grunden till en energidebatt i stor skala som ska hållas till våren och leda till antagandet av en handlingsplan för energipolitiken.
Även om samtalen i Lahtis kommer att inriktas på yttre aspekter på EU:s energipolitik är det självklart att vårt mål för de yttre förbindelserna inte kan ses som en separat fråga. Bland de prioriterade områden som nämns i grönboken om energipolitiken är det den nära kontakten som utmärker sig. Andra områden är den inre marknaden för energi, solidaritet mellan medlemsstaterna, diversifiering av energikällor, energieffektivitet, förnybara energikällor och innovationer på energiområdet.
När det gäller yttre aspekter på EU:s energipolitik måste medlemsstaterna nå samförstånd och bilda sig en uppfattning om vilken sorts strategi som bör antas för att göra framsteg i förbindelserna med länder utanför EU, och vilka typer av gemensamma utåtriktade mål EU bör ha. Det innebär att medlemsstaterna tillsammans måste kunna åta sig att gå en överenskommen väg framåt som också innebär bilaterala förbindelser, och att också föra ut ett gemensamt budskap i dessa sammanhang. Genom att inrikta sig på gemensamma mål kommer unionen också att vara bättre förberedd på att hantera förändringar på världens energimarknader.
Vid energisamtalen i Lahtis kommer vi att utbyta åsikter om hur de yttre aspekterna på EU:s energipolitik ska utvecklas under den närmaste framtiden. Tanken är att diskussionerna huvudsakligen ska inriktas på tre ämnesområden. Det första är vilka principer som energiförbindelserna mellan EU och Ryssland ska grundas på och hur de ska genomföras. Det andra är nära relationer med strategiskt viktiga tredjeländer. Det tredje ämnesområdet är effektivare insamling av data som utgångspunkt för beslutsfattande om en gemensam energipolitik.
Ryssland, vars importandel av både olja och gas är 25 procent, är unionens viktigaste strategiska energipartner. I alla strategiska partnerskap, däribland partnerskapet med Ryssland, är det viktigt att hitta något som ligger i båda parters intresse för att utveckla partnerskapet. Det gemensamma intresset för energiförbindelserna mellan EU och Ryssland är tydligt. EU är beroende av import av energi från Ryssland, och Ryssland behöver långsiktiga avtal om energiexport till marknadspris och investeringar från väst i den grundläggande energiproduktionen. Att öppna marknaden på båda sidor kommer att vara en nyckelfaktor.
Samtalen mellan EU:s stats- och regeringschefer kommer också att lägga grunden till diskussionerna med Rysslands president, Vladimir Putin, senare på kvällen, där ett centralt tema är energifrågor.
Syftet är att informera Ryssland om EU:s mål att få till stånd ett bindande ramavtal om energi, där hänsyn tas till båda parters intressen, ömsesidighet och en opartisk operationell miljö. Vid samtalen kommer säkert också de utmaningar som EU och Ryssland har gemensamt att tas upp, t.ex. energieffektivitet, där båda parter har något att vinna.
Att utvidga de interna principerna för energi till EU:s grannregioner och den strategiska utvecklingen av förbindelserna med viktiga tredjeländer är mål som vi måste sträva efter om vi vill trygga energiförsörjningen. 80 procent av världens oljetillgångar finns i regioner utanför EU. Det finns många instrument som är tillgängliga för att förbättra relationerna med tredjeländer. Bland dessa finns åtgärdsprogram för grannskapspolitiken, avtal om energisamarbete, bilaterala avtal och regionala...
(Talmannen avbröt talaren på grund av tekniska problem.)
Energipolitiken måste vara en väsentlig del i unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik. Europeiska unionen behöver tillräckligt med information för att utöva en mer samstämmig energipolitik. Den måste dessutom kunna bemöta situationer med externa problem och kriser som rör energi. Unionen bör upprätta ett system som bidrar till att stödja samarbetet mellan medlemsstaterna och institutionerna, och ökar solidariteten i frågor som rör energi.
Det andra huvudämnet under toppmötet mellan stats- och regeringscheferna är utveckling av en innovationspolitik. Det måste vara möjligt att förbättra det sätt på vilket forskning som genomförts i Europa används till att skapa kommersiella varor och tjänster. Unionen måste dessutom kunna införa ny teknik lika effektivt som de gör i våra konkurrentländer. Om vi fortsätter att utföra saker och ting på det sätt som vi gör nu kommer innovationsklyftan mellan oss och våra huvudsakliga handelsparter bara att öka.
Produktionen, framför allt i tillväxtekonomierna, konkurrerar i allt större utsträckning med Europa, inte bara i industrin, utan också i tjänstesektorerna. Kina och Indien utbildar mycket kompetenta människor för arbetsmarknaden i betydligt större utsträckning än vad vi gör i EU. Men marknaderna i tillväxtekonomierna innebär också att det finns en mycket stor potential för export från unionen. Framgång kan bara uppnås genom förmågan att skapa något nytt - med andra ord, innovation.
På en öppen marknad är de bästa varorna mest framgångsrika. Det är omöjligt att hålla sig kvar på toppen om inte fortsatta investeringar görs i forskning och produktutveckling. Unionens medlemsstater har åtagit sig att öka de framtida investeringarna i forskning och utveckling genom beslut som fattats tidigare.
Det är dock helt nödvändigt att se till att Europa kan använda investeringarna på ett bra sätt, så att forskningsarbete leder till nya, bättre och kommersiellt användbara varor och tjänster.
Avsikten vid toppmötet i Lahtis är att ta upp frågor och utmaningar som kräver gemensamma åtgärder från unionens sida. Syftet är att skapa en miljö där innovationer kan komma fram och antas effektivt. Europaparlamentet har i sin ståndpunkt om Lissabonstrategin också betonat vikten av en innovationspolitik.
För att stödja effektiv innovation måste en EU-omfattande strategi om immateriella rättigheter införas. Immateriella rättigheter är av stor betydelse för ett företags framgång och konkurrenskraft.
En grundläggande fråga är exempelvis kvaliteten på patent, vilket är en grundläggande princip för ett fungerande och tillförlitligt patentsystem. Ordförandeskapet anser att Europa måste ha ett kostnadseffektivt patentsystem, och ett system som ansluter sig till begreppet kvalitet, oavsett valet av vilket alternativ som ska utgöra grunden för att utveckla detta system.
Om vi kan utveckla patentsystemet ytterligare kommer företagen att garanteras avsevärda besparingar på patentkostnader, något som endast kan stimulera innovation och forskning i Europa.
Förbättrat samarbete mellan universiteten och näringslivet är en förutsättning för en framgångsrik innovationspolitik. Avsikten är att skapa ett nätverksbaserat europeiskt institut för teknik, och kommissionen kommer att lägga fram ett förslag om detta nästa vecka.
Partnerskapsprojektet mellan vetenskap, näringsliv och utbildning kommer att kännetecknas av kompetens. Främjande av innovation kommer att prioriteras. Ordförandeskapet anser att Europeiska tekniska institutet kommer att göra det möjligt för Europa att använda de befintliga resurserna i företagen och forskningssamhället på ett mer effektivt sätt.
Samarbetet mellan den privata och den offentliga sektorn måste dessutom öka för att främja konkurrenskraften. I Europa har så kallade teknikplattformar skapats, företagsbaserade strategiska forskningsinitiativ, vilka är utmärkta exempel på partnerskap mellan den offentliga och den privata sektorn. Tack vare dessa har företag visat sin vilja att investera i de plattformar de valt, och ett liknande åtagande behövs nu från offentliga organ som finansierar forskning.
Det är mycket viktigt för innovationen att inrättandet av europeiska standarder påskyndas. Utan en gemensam europeisk standard kan många innovationer förbli oförverkligade. Var skulle exempelvis den europeiska mobiltelefonmarknaden ha varit utan GSM-standarden?
Införandet av alleuropeiska tekniska standarder för mobiltelefoner gjorde det i praktiken möjligt för europeiska aktörer inom denna sektor att bli världsledande. Å andra sidan, om endast nationella standarder hade antagits som utgångspunkt för utveckling av mobiltelefoner skulle det inte ha blivit samma stora geografiska jättesuccé.
Att snabbt anta öppna, kompatibla standarder är en av nycklarna till framgång i näringslivet. Det kommer också att leda till tydliga fördelar för konsumenten. Samtidigt kommer det att stärka vår konkurrenskraft och vara ett svar på den snabba tekniska utvecklingen, så att de tekniska utvecklingslösningar som genomförs i Europa verkligen kan konkurrera med det utvecklingsarbete som genomförs på andra ställen i världen.
Vi går vidare till nästa ämne. Illegal invandring är ett problem som drabbar hela Europeiska unionen. Därför måste vi hitta lösningar tillsammans. Solidariteten är som tydligast då konkreta åtgärder genomförs effektivt. Vid toppmötet i Lahtis ska vi diskutera den illegal invandringen, som har blivit ett särskilt problem i Medelhavsländerna och i de södra delarna av unionen.
För oss är det viktigt att unionen kan införa en sammanhållen, effektiv politik för kontroll av invandring i vilken hänsyn tas till frågor som rör både illegal och legal invandring samt integration. Vi måste använda de befintliga instrumenten på ett effektivt sätt och tänka ut nya sätt att stödja ursprungsländer och transitländer i deras ansträngningar att förhindra illegal invandring.
Invandringsfrågor har varit en punkt på föredragningslistan vid alla möten i rådet (rättsliga och inrikes frågor). Ämnet ska också diskuteras nästa vecka på den informella middagen för ministrarna för utveckling och samarbete. Avsikten är också att arbetet vid rådsmötena om rättsliga och inrikes frågor ska vara en grund för besluten under Europeiska rådets möte i december och att det ska hjälpa Europeiska unionen att effektivt ta itu med problemet rörande illegal invandring.
Vid en arbetslunch i Lahtis ska den allvarliga situationen i Sudan och Darfur också tas upp.
Som jag sa i början kommer deltagarna att äta middag i Lahtis med Rysslands president Vladimir Putin efter det informella toppmötet mellan EU:s stats- och regeringschefer. Detta kommer att bli ett utmärkt tillfälle för en informell diskussion om utvecklingen av det strategiska partnerskapet mellan EU och Ryssland. Spektrumet för vår förbindelse är mycket brett och innehåller element som kan användas till att utveckla partnerskapet ytterligare.
Ett exempel på detta är internationella frågor. Agendan för den internationella politiken i höst innehåller frågor i vilka samarbetet mellan oss är mycket viktigt, t.ex. Mellanöstern, Iran och Kosovo.
Energi är en viktig del av det strategiska partnerskapet, och vi ser fram emot att höra president Putins bedömning av utvecklingen i Rysslands energisektor och partnerskapet om energi mellan EU och Ryssland.
Herr talman! Vi chockades alla över nyheten om den välkända journalisten och försvararen av yttrandefriheten Anna Politkovskajas plötsliga död. Vi efterlyser en ingående undersökning av detta förfärliga brott och är angelägna om att förövarna ska ställas inför rätta, något som har särskilt stor betydelse för Rysslands utveckling till att bli en rättsstat. Politkovskajas död är inte bara en skrämmande händelse och en förlust för hennes närstående, utan innebär också ett bakslag för yttrandefriheten i Ryssland. De uppriktiga och handfasta samtal som pågår mellan Europeiska unionen och Ryssland mot bakgrund av de nyligen inträffade händelserna är dessutom en värdefull övning. Som jag redan har sagt är det strategiska partnerskapet en ram inom vilken alla vikiga frågor kommer att diskuteras.
José Manuel Barroso: Herr talman! Europeiska rådets informella möte nästa vecka kommer lägligt. Jag vill tacka det finska ordförandeskapet, statsminister Matti Vanhanen och hans grupp för deras mycket viktiga bidrag.
Eftersom ministern lämnade en sådan uttömmande redogörelse för ordförandeskapet kommer jag att fokusera på innovation, energipolitik och invandring. Jag kommer också att yttra mig kort om förbindelserna mellan EU och Ryssland. Det här är frågor som, med hänsyn till de utmaningar vi står inför, kräver svar på inte bara nationell nivå, utan på EU-nivå. Det handlar om utmaningar som visar varför vi mer än någonsin behöver ett starkt EU, och varför unionen måste se till att européerna är rustade för globaliseringen.
Jag välkomnar ordförandeskapets beslut att fokusera på innovation. Finland är ett utmärkt exempel på hur innovation kan främja ekonomisk tillväxt. Men det handlar om mer än så. Det är endast genom att väcka människors fantasi som vi kan ta itu med de viktiga frågor som vi står inför i dag, såsom klimatförändringar, social utslagning, demografiska förändringar och arbetslöshet.
Även om jag vet att ni känner till siffrorna så är de värda att upprepas. EU:s utgifter för forskning motsvarar 1,9 procent av dess BNP medan Förenta staterna för närvarande gör av med 3 procent av BNP:n. Ett tecken är att de flesta av de senaste Nobelpristagarna kommer från eller arbetar i Förenta staterna. I Europa är omkring hälften av alla forskare anställda av företag. I Förenta staterna ligger den siffran på över 80 procent. Sanningen är att Europa ligger efter i fråga om innovation och forskning. Status quo är inget alternativ: vi måste göra mer i detta fall. Det finns ett brådskande behov av en strategi som är inriktad på alla länkarna i innovationskedjan, från uppkomsten av nya idéer och kunskap till dess att de utvecklas och marknadsförs på det ekonomiska området.
I det meddelande som kommissionen kommer att lägga fram vid det informella toppmötet i Lahtis presenteras en sådan strategi. De svaga länkarna i kedjan preciseras och lösningar läggs fram. Vi behöver finansiering, vi behöver det rätta ramverket för immaterialrätten för att ge rätt incitament, och vi behöver ta itu med hindren för innovation sektor för sektor. Framför allt måste vi inleda med ett starkt politiskt budskap om engagemang: innovation förtjänar uppmuntran, och vi behöver en europeisk strategi för det.
Storleken har betydelse i denna fråga. En av de stora skillnaderna mellan oss och Förenta staterna är att vi inte har några alleuropeiska institutioner för forskning och innovation. Förenta staterna är mycket mer engagerade i en verkligt global strategi. Det finns viktiga institutioner som stöder innovation över hela Förenta staterna, inte bara i en eller två stater. Fram tills nyligen hade vi ingenting i Europa. Nu har vi Europeiska forskningsrådet, och vi har lämnat ett förslag om att inrätta ett europeiskt tekniskt institut. Vi föreslår ett nätverkssystem för att ge dessa institutioner en verklig europeisk aspekt och ett verkligt europeiskt uppdrag. Därför står vi fast vid denna strategi. Det är syftet med Europeiska tekniska institutet. Det kommer att föra den privata och den offentliga sektorn närmare varandra för spjutspetsforskning, bli ett centrum för internationell expertis, föra samman de mest intelligenta, tillhandahålla en ström av forskare med de bästa doktorsexamina samt främja avknoppningar av innovativa små och medelstora företag. Kort sagt kan det bli en symbol för Europas förmåga att samarbeta och finna nya vägar. Vi har utvecklat de mer ingående detaljerna för Europeiska tekniska institutet de senaste månaderna, och vi kommer att lägga fram ett detaljerat förslag nästa vecka. Jag är säker på att stats- och regeringscheferna och parlamentsledamöterna här i Europaparlamentet kommer att fokusera på avsikten: ja, det är lite annorlunda, men det är något som kan utgöra ett exempel på att EU tar en ny riktning och hittar nya sätt att samarbeta.
Ett av de områden där jag anser att vi som europeiska ledare kan ge ett uppdrag till ett europeiskt tekniskt institut är på energi- och klimatförändringsområdet. När vi har ett problem som vi behöver hjälp för att lösa bör vi fråga de bästa forskarna, de mest intelligenta på vår kontinent. Energin är en av våra viktigaste utmaningar i dag.
Låt mig nu övergå till energifrågan, och låt mig uttrycka mig klart: vi måste skapa en verklig europeisk energipolitik, inte 25 olika. Att på 2000-talet fortsätta med 25 eller 27 olika linjer är absurt. Vi behöver en verklig europeisk energipolitik. De problem vi står inför - höga energipriser, klimatförändringar, ökat beroende av import av kolväten - är globala och europeiska problem. De behöver europeiska lösningar. Nationella lösningar kommer inte att räcka. Vid Hampton Court förra året enades EU:s ledare om att utveckla en gemensam strategi. I vår grönbok från mars 2006 fastställde kommissionen klara mål för en europeisk energipolitik, nämligen långsiktig hållbarhet, försörjningstrygghet och konkurrenskraft. Medlemsstaterna godkände vår strategi, och reaktionerna från de berörda parterna på vår grönbok har varit överväldigande positiva. Nästa steg är en strategisk energiöversyn som kommissionen kommer att föreslå alldeles i början av nästa år. Jag ser fram emot att läsa Europaparlamentets betänkande om det.
Det är uppenbart att vi behöver samordning mellan inre och yttre aspekter av energipolitiken. Vi är helt klart i behov av en effektiv inre marknad för energi. Att ha 25 eller 27 olika små energimarknader är inte lösningen på Europas utmaningar i fråga om energi. Vi måste dock förena intern och extern politik. I vår rapport inför Lahtis tittar vi på de tre yttre utmaningarna: Ryssland, som jag kommer att återkomma till, att utveckla våra energiförbindelser med våra grannar och att skapa ett nätverk för att ta itu med yttre energichocker. Det är mycket viktigt att skapa ett energisamarbete med strategiskt viktiga försörjnings- och transitländer. Detta sker redan genom initiativ såsom det nya fördraget om en energigemenskap och samförståndsavtalet om energisamarbete med Ukraina. Vi måste gradvis utvidga principerna för den inre energimarknaden över hela vårt grannskap. Vi måste också förena de olika expertområden som existerar runtom i Europa för att skapa ett effektivare nätverk för att ta itu med yttre energichocker. På inte alltför lång sikt är det bästa sättet för att klara energichocker naturligtvis genom diversifiering: när det gäller energikällor, ursprungsländer och transitländer. Vi måste lyfta fram energin för att göra den till en viktig prioritet i förbindelser med partner världen över.
Slutligen är energieffektivitet en annan avgörande faktor för strategin. Jag kan meddela er i dag att kommissionsledamot Andris Piebalgs - som ansvarar för energi - och jag nästa vecka kommer att lägga fram en ambitiös handlingsplan för att fullgöra vårt åtagande att till 2020 spara 20 procent av förbrukningen av primärenergi.
Eftersom 25 procent av all olja och gas som förbrukas i EU kommer från Ryssland är energisamarbetet med Ryssland naturligtvis av yttersta vikt. Rådsordföranden förklarade just varför det är viktigt. Vi måste ha ett förstärkt partnerskap med Ryssland i energifrågor. Ett sådant partnerskap måste grundas på ömsesidighet, insyn, icke-diskriminering och öppenhet för konkurrens, inklusive gemensamma spelregler för investeringar såväl uppströms som nedströms i systemet. Det är enda sättet att få en stabil och säker plattform för våra förbindelser i energifrågor. Mötet med president Putin blir en möjlighet att framföra ett tydligt och förhoppningsvis sammanhängande budskap från EU:s ledare.
Vi ser tre långsiktiga mål i våra förbindelser med Ryssland: vi vill se en fungerande demokrati och marknadsekonomi där Ryssland fullgör sina internationella åtaganden; vi vill mellan EU och Ryssland se omfattande och strategiska förbindelser som grundar sig på ömsesidigt beroende - Ryssland behöver EU, och EU behöver även Ryssland - och vi vill stärka vårt samarbete med Ryssland när det gäller internationella frågor. När vi talar om effektiv multilateralism är det detta vi menar. Vi har fastställt vårt mål med en omfattande överenskommelse som ska ersätta det nuvarande partnerskaps- och samarbetsavtalet. Det finns ömsesidiga fördelar på områden som investeringar och öppna marknader, liksom när det gäller energi och energieffektivitet. Vi har båda så mycket att vinna på ett verkligt partnerskap.
Jag tar även tillfället i akt att uttrycka mitt deltagande med de anhöriga till Anna Politkovskaja, som mördades så brutalt förra veckan. Jag vill hedra hennes ihärdiga sökande efter sanningen. Hon var en stor försvarare av yttrandefriheten i Ryssland.
(Applåder)
Jag hoppas innerligt att de som har utfört detta fruktansvärda brott ska hittas och ställas inför rätta.
En annan fråga som vi kommer att ta upp är invandringen. Den massiva ankomsten av illegala invandrare vid gränserna till EU:s södra medlemsstater är ett europeiskt problem som kräver en europeisk lösning. I november 2006 lade kommissionen fram ett meddelande med en rad praktiska förslag på hur EU kan bemöta denna utmaning. På grundval av detta antog Europeiska rådet en global strategi för migration, med detaljerad information om hur den ska hanteras i den interna och externa politiken. På mindre än ett år har vi sett början på en hel del praktiska åtgärder: gemensamma operationer i Medelhavet och Atlanten, vilka samordnats av gränsförvaltningsbyrån Frontex, förbättrat samarbete mellan medlemsstaternas brottsbekämpande myndigheter, bättre samordning av det arbete som utförs av sambandskontor för invandring i Afrika samt dialog med viktiga afrikanska ursprungs- och transitländer, både bilateralt och multilateralt. För första gången arbetar medlemsstater tillsammans i gemensamma operationer för att skydda EU:s yttre gränser under samordning av Frontex. Men låt oss vara uppriktiga: det räcker inte; det krävs mycket mer för att ta itu med de illegala migrationsströmmarna på ett effektivt sätt.
För att stärka EU:s kapacitet att bemöta detta är det ytterst viktigt att alla medlemsstater i unionen samarbetar i en anda av solidaritet, inte minst för att hjälpa de medlemsstater som är, så att säga, i frontlinjen. Med anledning av Europeiska rådets informella möte i Lahtis den 20 oktober har jag personligen skrivit till stats- och regeringscheferna och betonat behovet av den sortens solidaritet. Idealet vore förstås att redan ha inrättat gemenskapsinstrumenten, men vi har dem inte på plats än. Idealet vore förstås att ha en europeisk migrationspolitik. Det är absurt att ha 25 eller 27 migrationspolitiska system i ett område där människor kan röra sig fritt, eftersom beslut som har fattats av ett land direkt påverkar de andra länderna. Men innan vi har en verklig gemenskapsmetod för att ta itu med dessa frågor förväntar vi oss åtminstone att medlemsstaterna ska samarbeta väl sinsemellan.
(Applåder)
Vi anser att detta också är ett praktiskt exempel på europeisk solidaritet.
Vi måste även arbeta mer intensivt med ursprungs- och transitländerna. Genomförandet av den handlingsplan som man enades om i Rabat i juli är en nyckelprioritering. Kommissionen kommer att arbeta hårt för att se till att den genomförs ordentligt i nära partnerskap med de berörda länderna. Låt oss även vara uppriktiga i fråga om detta: säkerhetsåtgärder är inte tillräckligt. Problemet kommer endast att lösas genom vårt stöd för en hållbar utveckling i Afrika. Apropå det anser jag att vi måste inleda en högnivådialog med afrikanska länder. Är det inte underligt att EU har en dialog med Asien och Latinamerika på stats- och regeringschefsnivå, men inte med Afrika? Är det inte på tiden att EU nu åtar sig att upprätta en högnivådialog med Afrika? Jag anser att vi har rätt och skyldighet att göra det. Det var det budskap som jag nyligen framförde till våra kolleger i Afrikanska unionens kommission i Addis Abeba. Därför är vi också aktivt engagerade - via vårt samarbete med våra afrikanska partner - i att gemensamt undersöka denna fråga.
I europeiska termer behöver vi också en beslutsprocess för EU. När det uppstår brådskande och allvarliga problem måste EU kunna reagera på ett lämpligt sätt. Det innebär att använda sig av övergångsklausulen i artikel 67 i fördraget. Vi kan inte neka oss möjligheten att agera effektivt.
Avslutningsvis är Europeiska rådets informella möte i Lahtis ett bra tillfälle att granska nuvarande EU-åtgärder på de områden som jag har tagit upp och på flera andra områden också. Vi hoppas på ett förnyat åtagande från stats- och regeringscheferna att komma med lösningar på de verkliga och överhängande problemen för EU:s medborgare, och att skapa ett EU som ger resultat så att vi kan få större förtroende för att lösa några av de mycket viktiga problemen i vår union.
En sista fundering bara. För en vecka sedan var jag i Darfur. Mitt bland de hemska förhållanden som människorna där lever i, såg jag något som jag var fast besluten att tala om för mina vänner i Bryssel: i frivilligorganisationerna och andra humanitära organisationer finns det så många unga européer, så långt hemifrån, som riskerar sina liv varje dag för att hjälpa afrikaner. Det här är den sortens Europa som jag anser att vi bör vara stolta över, ett Europa som är berett att erbjuda solidaritet och hjälp, och som visar på stort mod. Det är den sorts Europa som jag anser att vi alla vill ha: ett öppet, utåtvänt, generöst Europa. Det är det Europa som vi bör sträva efter.
(Applåder)
Françoise Grossetête: Herr talman, fru Lehtomäki, herr Barroso! Vi är djupt bekymrade och upprörda över mordet på Anna Politkovskaja och vi har många frågor om de bakomliggande motiven till detta brott. Det är nödvändigt att de ryska myndigheterna går till botten med denna tragedi så snart som möjligt, och vi förväntar oss ett meddelande från rådet om att det kommer att stå på sig inför detta nya slag mot en yrkeskår som varje år betalar ett högt pris för att göra sitt jobb. Låt mig genom Anna Politkovskaja få hylla alla de journalister som riskerar sina liv i hela världen för att försvara den yttrandefrihet som vi är så fästa vid.
Det informella mötet i Lahtis den 20 oktober kommer att utgöra ytterligare ett tillfälle för att ta upp några återkommande frågor som konkurrenskraft, innovation, invandring och energipolitik. Jag är rädd att konkurrenskraft och innovation kommer att gå samma öde till mötes som hållbar utveckling, nämligen att alla talar om det och ställer sig bakom det men att man glömmer alla goda principer när det är dags att vidta konkreta åtgärder. Det finns många exempel på detta. Jag kan nämna Galileo vars nytta lovordades så men när det sedan blev dags att planera budgeten var det inte längre en prioritering.
När det gäller transportinfrastruktur och järnvägsförbindelser rekommenderar vi att de genomförs för konkurrenskraftens skull, men sedan offrar vi dem på budgetens altare. Vad finns det att säga om de upptrissade forskningsambitionerna när det tydligt framgår vilket stöd innovationer faktiskt får? Jag tänker inte bara på ekonomiskt stöd utan också på tillämpningen av de lagar som uppmuntrar investeringar i EU och som gör det möjligt för våra små och medelstora företag att exportera till länder utanför EU. Därför förväntar jag mig en hel del av rådets åtagande om ett Europeiskt teknikinstitut som jag vet att kommissionens ordförande José Manuel Barroso är väldigt fäst vid, vilket även parlamentet är. Men vi förväntar oss inte längre starka åtaganden från rådet utan konkreta åtgärder.
Konkurrenskraft är också ett resultat av de förordningar som vi antar och som måste innebära möjligheter istället för begränsningar. Jag förväntar mig att kommissionen utgår från dessa principer när den lägger fram lagstiftningsprogrammet för 2007 och att rådet ska följa samma linje. Jag förväntar mig att parlamentet ska ha modet att förkasta förslag som bara tar upp bra idéer utan att göra något särskilt med dem. Även politiken måste vara konkurrenskraftig och därmed effektiv.
Konkurrenskraft innebär också att en handelsbalans upprättas över hela världen. Antidumpningsåtgärder ligger förvisso i linje med detta, men skulle vi inte kunna få andra ordentliga politiska beslut såsom krav på likvärdiga kvalitetsstandarder för alla varor som importeras till EU?
Till sist hoppas jag att diskussionerna med president Vladimir Putin om energifrågan kommer att göra det möjligt för EU att bygga upp alla nödvändiga strukturer för att garantera en oberoende energiförsörjning. EU måste också kunna utrusta sig med förnybara energikällor för att garantera en oberoende energiförsörjning ur ett kärnkraftsperspektiv.
Martin Schulz: för PSE-gruppen. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Jag tackar er, fru rådsordförande, och er, herr kommissionsordförande, för era mycket uttömmande beskrivningar av vad ni har för avsikt att diskutera vid det informella toppmötet. Som så ofta när det är dags för toppmöte har vi höga förhoppningar. Paula Lehtomäki och José Manuel Barroso har berättat fantastiska saker för oss om innovation, invandring och energipolitik, partnerskapet med Ryssland och om Darfur. Hela uppsättningen av angelägna frågor har lagts fram för oss på inte mer än ungefär 40 minuter och nu finner jag det svårt att svara på allt detta på det kortfattade sätt som krävs.
Om vi efter toppmötet får 40 minuters sammanfattning av vad som har hänt där som är lika fullspäckad med uppnådda framgångar och tagna beslut så kommer jag att vara en lycklig man. Men i bakhuvudet har jag den obehagliga känslan av att vi på nytt kommer att få uppleva samma sak som vi nästan alltid upplever eftersom vi är bra på att beskriva problem men lite sämre på att lösa dem. Kommissionens ordförande har rätt när han säger att en satsning på innovation är helt nödvändig, inte bara här utan i alla medlemsstater och i synnerhet på forskning om och utveckling av energieffektiv teknik.
Ett av de avgörande långsiktiga beslut vi kommer att behöva fatta under de kommande åren har att göra med frågan om huruvida en ökad energieffektivitet kommer att göra det möjligt för oss att hantera den exponentiella tillväxten i energiefterfrågan i världen. Det är värt att uppmärksamma att en förbättrad energieffektivitet också inbegriper att vi överger en ekonomi som grundar sig på extravagans och i stället satsa på teknisk utveckling och forskning som hjälper till att garantera att de produkter vi kan utveckla minskar energiförbrukningen istället för att öka den. Europa är den världsdel som måste ta ledningen och föregå med gott exempel på detta område och det är därför ni har helt rätt i att säga att i vår innovationspolitik måste innovation på energiområdet prioriteras.
Det andra jag vill säga är att både kommissionens ordförande och rådets ordförande har rätt när de betonar att invandringen är ett problem som vi måste ta itu med, men det sätt som man för närvarande hanterar detta problem på bidrar inte till att lösa det, och jag tackar José Manuel Barroso så mycket för en så målande beskrivning av detta. Jag vill inte återigen gå in på vad andra redan rätteligen har påpekat, nämligen att hållbar utveckling i vad vi kallar tredje världen riktar in sig på orsakerna till invandringsproblemet. Men de yttre gränserna i södra och östra Europa är yttre gränser som vi alla delar. De som lyckas ta sig in på vårt territorium kan röra sig fritt inom Schengenområdet. Medlemsstaterna kan därför inte säga att de själva ska ta itu med frågan eller att de på sin höjd kommer att ta upp den på mellanstatlig nivå men att de inte kommer att tillåta att någon av deras befogenheter överförs till Bryssel. Jag säger detta inte minst med tanke på mitt eget lands regering som ni, herr Barroso, träffade i dag. Tyskland måste förstå att detta inte går för sig helt enkelt. Detta är något som till och med Tysklands inrikesminister måste lära sig.
Låt mig göra ett tillägg till vad som har sagts om vår politik i förhållande till Ryssland. Den politik som vi är på väg att anta tillsammans med Ryssland kommer att utgöra grundvalen för ett förnybart samarbetsavtal med landet. Det är uppenbart att diskussioner som den vi har fört i dag om fallet med Anna Politkovskaja alltid kommer att vara känslosamma historier. Jacek Emil Saryusz-Wolski, som lyssnar så uppmärksamt på mig, är till exempel en av dem som alltid blir särskilt upprörd när det handlar om Ryssland, så vad jag har att säga nu säger jag inte minst till honom. Är det inte så att det händer mycket i Ryssland som inte vinner vårt bifall? Naturligtvis vill vi, som ni har sagt, få se en fungerande demokrati och marknadsekonomi i Ryssland, men det finns en sak vi kan vara säkra på helt oavsett om vi ytterligare befäster eller vidgar demokratin i Ryssland, nämligen att Ryssland även i sin nuvarande skepnad är en oundgänglig strategisk partner för EU.
Så låt mig säga att vi förvisso måste tala om demokratins tillstånd i Ryssland, men vi kan inte tala nedlåtande och mästrande till landet. Vi måste ha klart för oss att Ryssland utan tvivel kommer att behövas som en partner i energipolitiken och framför allt som en partner i konfliktlösning världen över, det må vara Iran, Mellanöstern eller var som helst, och att Ryssland kommer att försöka samarbeta som vår jämlike och med samma rättigheter och att vi måste betrakta Ryssland som vår jämlike på samma sätt som vi gör med alla våra andra partner. Så medan jag anser att en dialog om demokrati är nödvändig måste den samtidigt grunda sig på en realistisk bedömning av situationen.
Jag uppskattar verkligen kommissionsordförandens hänvisning till Darfur. Vad situationen där visar på, och det är inte första gången, är hur viktigt det är att EU i sin roll som fredsmäklare för samman människor över religiösa, etniska och nationella gränser och genom den integrationen skapar fred. Detta är något för exportmarknaden, och om resten av världen får tillgång till detta är det välkommet.
Graham Watson: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman, fru ordförande! Alliansen liberaler och demokrater önskar er lycka till i Lahtis. Ett ordförandeskap under andra halvåret är aldrig enkelt, och det är svårt att föreställa sig informella överläggningar med 25 regeringschefer runt ett bord. Jag slår vad om att ni inte ens kan få in alla i en bastu!
På er dagordning kommer det att finnas viktiga frågor så vitt skilda som energi, innovation och migration, även om det verkliga temat kommer att vara att underhålla Rysslands president. Vi anser att medlemsstaterna måste stå orubbliga bakom unionens flagga och fördöma attackerna mot frihet och privategendom i ett land där ytterligare ett ljus av oberoende tänkande just har släckts. Vladimir Putin har uppenbarligen studerat Machiavellis yttrande om att de furstar som har uträttat storverk är de som inte har hållit så mycket på troheten, utan som med sin illistighet har förstått att förvrida huvudet på folk och slutligen fått övertag över dem som förlitat sig på ärligheten. Samtidigt som president Putin erkänner att hans land har blivit vanärat genom mordet på Anna Politkovskaja så talar han inte om att 40 andra journalister har mördats i hans land de senaste åren.
(Applåder)
Alliansen liberaler och demokrater hyllar Anna Politkovskaja. I sin kritik av situationen i Ryssland i fråga om frihet och demokrati skriver hon i boken Putins Ryssland att stabiliteten har kommit till Ryssland. Vidare skriver hon att det är en monstruös stabilitet där ingen söker rättvisa i domstolarna, som inte döljer sin undergivenhet och partianda, och där ingen vid sina sinnens fulla bruk söker skydd hos de institutioner som ansvarar för att upprätthålla lag och ordning eftersom de är totalt korrumperade. Lynchlagen hör till ordningen för dagen. Presidenten själv, fortsätter hon, har föregått med exempel genom att rasera vårt största oljebolag, Yukos, efter att ha satt vd:n Michail Chodorkovskij i fängelse. Hon skriver också att Putin ansåg att Chodorkovskij hade förolämpat honom personligen, så han hämnades.
Fru ordförande! Ryssland behöver EU lika mycket som EU behöver Ryssland. De behöver vår marknad för olja och gas. Vi är deras största kund. Så låt våra stats- och regeringschefer tala med Putin om olja och gas, men se till att de inte väger sina ord om en alltmer diktatorisk regim. Låt dem också förbereda sig för ett liv utan beroende av Ryssland genom gemensamma ansträngningar i fråga om energi och miljön. Denna vecka då Al Gore har lanserat sin film om klimatförändringar, ”En obekväm sanning”, måste vår energipolitik i varje fall återspegla ett brådskande behov av att ändra riktning.
Lahtis är en uppföljning till Hampton Court för ett år sedan, där ledarna godkände planerna för att skapa en europeisk energimarknad, öka konkurrenskraften och höja utbildningsnivåerna samt ta itu med det ökade migrationstrycket. Under de 12 månader som gått har behovet att agera på alla dessa områden ökat. Kommissionen har med rätta fastställt behoven, men medlemsstaterna fortsätter att inte tillhandahålla medlen. Kommissionen föreslår en verklig inre energimarknad, separering av nätverk såsom vi gjorde på telekommarknaden, att man inrättar ett observationsorgan för att kontrollera lagren, utvecklar en mer hållbar energimix och sparar energi. Vi välkomnar dessa förslag, men rådet måste gå vidare med dem. José Manuel Barroso vill ha ett europeiskt tekniskt institut. Sätt i gång med det om ni kan samla ihop pengarna! Migrationen framställs å ena sidan med information som visar att vi måste främja arbets- och kunskapsinvandring, och å andra sidan med medierubriker som underblåser populistiska farhågor om objudna gästarbetare som tar jobb och bidrag.
För att lyckas måste rådet agera effektivt, och för detta behövs bestämmelserna i övergångsklausulen i artikel 43. Jag hoppas att det finska ordförandeskapet fortsätter att driva på i fråga om detta. Vi stöder det finska ordförandeskapet och dess anspråkslösa och pragmatiska inställning till EU-frågor. Men vi är rädda att ni, fru ordförande, hamnar i skymundan för det kommande tyska ordförandeskapet. Frågor skjuts upp, och utländska ledare uppvaktar Angela Merkel. Det tyska utrikesministeriet tar ledningen. Låt oss inte ha överdrivet höga förväntningar på vad Tyskland kan göra, och inte heller sänka våra förväntningar på vad det finska ordförandeskapet kan åstadkomma. Ordförandeskapet måste visa att, som i Monty Python-sången, ”Finland has it all”!
Daniel Cohn-Bendit: för Verts/ALE-gruppen. - (DE) Fru talman, mina damer och herrar! Anna Politkovskaja besökte kammaren vid två tillfällen på inbjudan av vår grupp, för att informera oss om situationen i Tjetjenien och om läget för yttrandefriheten i Ryssland.
Jag tycker faktiskt att det är hög tid att vi nämner namn. Någon sa att de skyldiga bör dömas, och ni kommer ju att äta middag med en av dem i kväll - nämligen med president Putin själv. Låt oss sätta stopp för detta ständiga självbedrägeri: Ryssland har för närvarande ett system där åsiktsfriheten inskränks dagligen, där tidningar köps upp och sedan försvinner medan deras ägare fängslas. Det pågår dag ut och dag in.
(Applåder)
Martin Schulz har rätt. Vi behöver verkligen Ryssland, men vi måste vara medvetna om att det Ryssland som vi har att göra med är ett Ryssland som inte drar sig för att göra sig av med människor, och jag kan förutse hur historien kommer att sluta, för den har redan skrivits ned i en bok som snart ska ges ut, med titeln ”The Day of the Opritschnik” av Vladimir Sorokin, och jag uppmanar er att läsa den. I boken beskriver författaren vad som pågår i Ryssland i dag, som en officer inom säkerhetstjänsten ser på saken, och vi kommer att läsa den: vi kommer att läsa om hur en obetydlig skojare, en andra klassens knarklangare åker fast, döms till ”livstids” fängelse, förs bort till något fängelse på andra sidan Uralbergen, och sedan säger man: ”Titta, vi haffade en!”. Men när det gäller dem som gav order om brottet, de som betalade - vilket vi sett med de 40 andra journalisterna och med tidningarna - ja, då kommer ingen att fråga, eftersom ingen kommer att vara intresserad, för vi behöver Vladimir Putin, liksom vi såg i går på tysk tv när förbundskansler Merkel träffade honom. Och varför behöver vi Vladimir Putin? Vi behöver honom eftersom vi, och då menar jag Tyskland och dess stora rödgröna koalition som ingått ett omöjligt avtal med Ryssland och undvikit en europeisering av energipolitiken, eftersom vi har upprättat en förbindelse med Ryssland. Trots det måste man nämna namn, och då kanske vi kan komma någonstans.
Ja, vi måste naturligtvis förhandla med Ryssland, men jag är helt övertygad om att det återigen är dags att visa upp den nödvändiga inställningen. Ja, vi kan naturligtvis skratta när Schalke 04 köps upp av Gazprom, när Chelsea köps upp av Roman Abramovich - vi kan bli roade av allt det där, precis som vi tycker att det är toppen att Vladimir Putin är med oss överallt och dyker upp för att se på tyska förbundsligans matcher varje lördag. Det enda problemet är att det pris vi betalar är det pris som det ryska folket betalat och det pris som Tjetjeniens befolkning betalat, nämligen det pris som man får betala för att inte göra något annat än att samverka med ett av de farligaste förtryckarsystemen, le ljuvt åt det och i övrigt titta åt andra hållet. Jag tycker att det är rent skamligt att vi tittar åt andra hållet. Vi säger att vi är förfärade, och sedan kommer vi tillbaka ner på jorden och säger: ”Åh Vladimir, tycker du att du har ett problem?” Vad får dig att göra de här sakerna? Men det är bra att du betalar dina räkningar snabbare.” Så då är allt okej. Det är vår attityd.
Allt jag sammanfattningsvis kan säga är att vi endast kommer att lösa energifrågan, immigrationsfrågan och alla de andra frågorna om vi någon gång nämner problemen rakt ut och ärligt säger vad vi är beredda att göra eller inte, och här har Graham Watson rätt. Jag anser att vi måste förhandla med Putin, men det betyder inte att vi måste äta middag med honom som kompisar.
Esko Seppänen: för GUE/NGL-gruppen. - (FI) Fru talman, minister Lehtomäki! Den finländska regeringen ville hålla ett EU-toppmöte i Finland, troligen med syftet att sprida det glada budskapet om Finlands utmärkta konkurrenskraft till andra. Tidens gång har fört upp andra frågor på dagordningen, och till Finlands glädje kommer Rysslands president att närvara vid den måltid på kvällen som anordnats för stats- och regeringscheferna. Frågan om utredningen av mordet på journalisten Anna Politkovskaja bör tas upp vid denna middag som ett prov på att rättssäkerheten i Ryssland faktiskt fungerar.
(Applåder)
I den nya liberalismens namn vill EU:s högerkrafter förstöra och bryta ned goda utbildningssystem och ett bra socialt trygghetssystem. Jag uppmanar den finländska regeringen att tala om för dessa nya liberaler inom EU att tjänster i allmänhetens intresse är hemligheten bakom Finlands utmärkta konkurrenskraft. Var snälla och tala också om för dem att den långt framskridna liberaliseringen av elmarknaderna i de nordiska länderna har höjt elpriset och att staten och inte marknaden måste ansvara för energisäkerheten. Återkom inte ständigt till Lissabonmålen. EU kommer inte att vara världens mest konkurrenskraftiga och kunskapsbaserade ekonomi senast 2010. En ekonomi som bygger på drömmar får en att tänka på Chrustjev, som för 50 år sedan i FN lovade att Sovjetunionen skulle överträffa levnadsstandarden i Förenta staterna inom tio år.
Vår grupp förstår inte varför den finländska regeringen ratificerat den inaktuella EU-konstitutionen i Finland. Jag vill säga följande till min regering: ni tar er an främmande makter, på samma sätt som ni gjorde när ni insisterade på att EU skulle besluta om en gemensam strafflag med kvalificerad majoritet. På det sättet skulle man utplåna nationernas historiska minne. Fru Lehtomäki, hälsa till statsministern från mig. Håll huvudet högt under resten av ordförandeskapet. Ni kanske till och med kan försöka att tänka själva emellanåt, i stället för att alltid vara ett slags uppvärmning inför nästa ordförandeskap, som är mycket större än Finland. Till José Manuel Barroso vill jag säga att det i flera fall inte finns någon ordentlig rättslig grund för att genomföra hans mycket ambitiösa idéer, även om det förvisso finns utrymme i världen för ambitiösa idéer.
Brian Crowley: för UEN-gruppen. - (EN) Fru talman! Även jag skulle vilja instämma med mina kolleger och tacka rådets ordförande och ordförande José Manuel Barroso för deras framställningar här i dag. Jag kommer att ta upp de enkla frågorna först och sedan gå vidare till de svårare inför toppmötet.
Vi har rätt att tala om för ryssarna att vi kräver att de håller måttet när det gäller yttrandefrihet, frihet att utkräva ansvar och frihet och säkerhet för mänskligt liv när människor ifrågasätter och utmanar makten. Som Graham Watson mycket riktigt sa har 40 journalister dödats i Ryssland de senaste två och ett halvt åren. Intressant nog har inte en enda person blivit arresterad i samband med dessa 40 dödsfall - inte en enda person har blivit dömd i samband med dessa 40 dödsfall. Om vi ska förvänta oss att åtgärder plötsligt kommer att vidtas med anledning av den fruktansvärda nedskjutningen av Anna Politkovskaja nyligen tycker jag att vi är som strutsar som sticker huvudet i sanden. Bara vid verkligt engagemang i och dialog med Ryssland kan vi garantera ett jämlikt förhållande mellan EU och Ryssland, trots att vi är beroende av Ryssland när det gäller energi, trots att Ryssland är beroende av oss när det gäller marknader och trots den ömsesidiga geopolitiska påverkan mellan Östeuropa och Ryssland.
Jag menar att vi faktiskt måste visa mod nu genom att lägga fast tydliga normer och riktlinjer för vad vi förväntar oss av våra partner i fråga om deras förbindelser. Detta handlar inte bara om journalistens död, hur hemskt det än är, det handlar inte bara om Tjetjenien utan också om hur Ryssland har behandlat Georgien under senare tid och vad de har gjort. Å ena sidan fördömer ryska myndigheter tjetjenska motståndskämpar, och å andra sidan stöder de ”motståndskämpar” i delar av Georgien. De har satt en enorm press på Georgiens ekonomi, inte bara ekonomiskt utan också mänskligt, genom att deportera hundratusentals georgier från Ryssland tillbaka till hemlandet genom att vägra dem tillgång till utbildning och företag som de lagligen äger och styr över i Ryssland. Allt för att uppnå ”tydlighet”.
Min nästa punkt berör Europeiska tekniska institutet, forskning och utbildning och vad som krävs för det. Jag är en varm anhängare av ordförande José Manuel Barrosos plan, att det är nödvändigt för EU att ta täten och ta språnget från 1900-talet till 2100-talet när det gäller behov av åtgärder för forskning och utveckling samt investeringar i teknik.
Men först, innan det kan ske, måste vi se till att immateriella rättigheter och patenträttigheter skyddas för att möjliggöra innovationer och investeringar. Det är enkelt att bygga upp strukturen i en byggnad som ska hysa en teknisk högskola. Det är svårare att få de rättsliga ramarna på plats för att detta ska kunna ske.
Fru talman! Slutligen - om jag kan få samma handlingsfrihet som de andra gruppordförandena - när vi talar om energi, om en gemensam energipolitik och energibehov vill jag säga att en av de största möjligheter som vi förnekar oss är den förnybara energi som vi kan skapa och odla på vår mark. När jordbrukare får lida för Peter Mandelsons dåliga uppgörelser i WTO-samtalen eller när jordbruket hotas, då måste vi investera i förnybar energi.
Jens-Peter Bonde: för IND/DEM-gruppen. - (DA) Fru talman! Anna Politkovskajas danska vän kan inte få något visum för att besöka Ryssland, och jag har bett Javier Solana att ta upp denna fråga vid ett lämpligt tillfälle.
Jag går nu över till det finländska ordförandeskapet. Jag älskar Finland. Jag sitter på stolar och sätter blommor i vaser som är designade av Alvar Aalto och jag använder en Nokiatelefon. Jag har respekterat finska politiker ända sedan jag var en ung man och jag har samarbetat med er utrikesminister inom EEA och med er statsminister i konventet. Nu måste jag fråga med viss bestörtning: vad har hänt med Finland? Hur i hela friden har finländska politiker kunnat övertyga sig själva om att ratificera en konstitution som förkastats i Frankrike och Nederländerna och därför inte längre finns? Är det sant att medlemmar från centerpartiets parlamentariska grupp ska rösta mot sin egen övertygelse? Den stora majoriteten av de finländska väljarna är motståndare till konstitutionen, men ändå tvingar ni igenom den utan en folkomröstning. Ni borde skämmas! I stället för att underställa er Matti Vanhanens piska och anta en ny finlandiseringspolitik, genom vilken Finland omvandlar sig självt till Tysklands sjuttonde stat, borde ni börja på nytt med ett nytt direktvalt konvent, folkomröstningar i alla länder och ett dokument som väljarkåren med glädje kan rösta för.
Finland har för närvarande 7,8 procent av de nödvändiga rösterna för att nå en blockerande majoritet i ministerrådet, så de andra länderna måste lyssna på Finland. Just därför har vi en värdefull samförståndskultur i ministerrådet. Genom konstitutionen skulle omröstning med dubbel majoritet införas med följden att vi skulle rösta utifrån befolkningsmängden. Det skulle få den finländska andelen av den blockerande minoriteten att sjunka från 7,8 procent till 3,3 procent, så att man inte längre skulle behöva lyssna på Finland och de andra små EU-länderna. Den tyska andelen av rösterna skulle på samma sätt öka från 32 procent till 51 procent. Tyskland och Turkiet skulle alltså kunna avgöra hur snabbt ett utvidgat EU skulle utvecklas. Dubbel majoritet skulle förstöra EU:s samförståndskultur, och avlägsnandet av nationella kommissionsledamöter skulle göra det svårt att få EU att fungera ordentligt i vardagen. Nokia skulle utan tvekan klara sig, men de många små och medelstora företagen och de lokala myndigheterna skulle sakna kontakten med den finländska regeringen när det inte längre skulle finnas en finländsk kommissionsledamot vid bordet. Dessutom skulle roteringssystemet naturligtvis endast fortsätta, och det stämmer, till dess att Frankrike ersattes med Malta. Håll er till en kommissionsledamot per medlemsstat och till samförståndskulturen i ministerrådet i stället för att anta det förkastade utkastet till konstitutionellt fördrag.
Koenraad Dillen: (NL) Fru talman! Liksom redan nämnts kommer de europeiska stats- och regeringscheferna också att ta upp frågan om immigration när de träffas i Lahtis den 20 oktober. Frågan är dock vilka slutsatser de kommer att dra. För två veckor sedan skedde ytterligare en tragedi vid den europeiska kusten med olycksdrabbade asylsökande. Återigen ligger skulden hos skrupelfria människohandlare som är beredda att ta emot enorma belopp från människor för att föra dem till Europa på jakt efter lyckan. Återigen krävdes dödsoffer vid kapsejsningen av ett fartyg med illegala invandrare vid Lampedusas kust, och man lyckades med nöd och näppe rädda merparten av passagerarna och besättningen. För att hindra att sådana tragedier inträffar igen, vid Lampedusa, Kanarieöarna eller någon annanstans vid våra yttre gränser, måste EU sända ut ett tydligt budskap, eftersom desperata tider kräver desperata åtgärder. Vi måste slå ned hårt på människohandlarna. Straffen kan inte vara stränga nog. Detta bör gå hand i hand med en sträng asylpolitik som visar resten av världen att EU menar allvar med att skydda sina gränser. Därför vill jag ta detta tillfälle i akt att gratulera Schweiz till deras förnuftiga val att i alla sina kantoner skärpa de rättsliga villkoren för invandring och asyl, eftersom det bästa sättet i den här frågan motsägelsefullt nog är en beslutsam, mänsklig och rättvis politik.
Jag vill därför framföra förhoppningen att de europeiska stats- och regeringscheferna vid det informella toppmötet i Lahtis kommer att överväga det schweiziska exemplet, eftersom Europa måste lära sig att lyssna på sitt folk i viktiga sociala frågor. Vi har till exempel sett med vilken arrogans eurokratin vill gå vidare med en konstitution som merparten av befolkningen förkastat, till exempel i Frankrike och i Nederländerna. När medborgarna får säga sitt är deras åsikter ofta helt oförenliga med de beslut som fattas över deras huvuden av en elit som inte har någon kontakt med den verkliga världen. Det gäller tveklöst också den brådskande frågan om invandring.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Jag anser att det bästa sättet att hedra Anna Politkovskajas arbete är att läsa hennes bok Putins Ryssland, som Graham Watson har nämnt.
Vi måste vara medvetna om att systematiska hot, trakasserier mot och mord på oberoende journalister liksom den totala bristen på resultat från utredningar har skapat ett klimat av straffrihet där mördare inte verkar rädas lagen. En sådan trend skadar allvarligt Rysslands rykte som ordförandeland i Europarådet. Det ger också upphov till tvivel om våra gemensamma värden. Jag skulle därför vilja be rådets ordförandeskap att ta upp den frågan vid det kommande toppmötet i Lahtis.
PPE-DE-gruppen uppmanar också kommissionen och EU:s medlemsstater att inta en principiell ståndpunkt och kräva att pressfriheten och respekten för oberoende journalister återupprättas, såsom en nödvändig förutsättning för en förnyelse av avtalet om partnerskap och samarbete nästa år. Inte förrän EU skickar en tydlig signal om att vi värderar denna modiga kvinnas liv lika högt som olja och gas kommer saker och ting att börja förändras i Ryssland.
(Applåder)
Det enda sättet att verkligen hedra Anna Politkovskajas passionerade engagemang för sanning, rättvisa och mänsklig värdighet är att inleda en gemensam satsning för att förverkliga hennes dröm om ett demokratiskt Ryssland där medborgare inte behöver betala med sina liv när de berättar sanningen.
Hannes Swoboda: (DE) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande! Det råder ingen tvekan: när det gäller våra förbindelser med Ryssland befinner vi oss i en mycket knepig situation. Mordet på Anna Politkovskaja kanske är det senaste, men det är inte det enda mordet, för sådana saker händer inte särskilt sällan. Detta är något som besvärar oss, men det borde besvära Ryssland ännu mer - mycket mer faktiskt.
Jag vill säga något om tre problemområden där våra förbindelser med Ryssland är problematiska. Till att börja med har vi, som redan nämnts, de mänskliga rättigheterna och åsiktsfriheten. Vad vi anser vara särskilt beklagligt är att Ryssland inte inser att det självt har skadats av kränkningarna av åsiktsfriheten och de mänskliga rättigheterna i landet. Dessa saker kanske kan skada oss också eftersom det stör våra förbindelser med Ryssland, men det är Ryssland självt som skadas mest, på så vis att det hindras från att utvecklas på ett positivt och demokratiskt sätt.
För det andra har vi grannskapspolitiken, och trots att vi inte diskuterar Sydossetien och Transnistrien i dag, är det ändå så att vi i Europeiska unionen inte anser att Rysslands grannskapspolitik är acceptabel.
Det är inte acceptabelt att Ryssland beslutar vad som ska ske med människorna i Sydossetien och Transnistrien. Det ska de människor som lever där själva bestämma, och de måste bestämma det fritt snarare än under tvång eller efter militära påtryckningar, som kanske till och med utövas av Ryssland, och därför måste vi föra en tämligen rättfram diskussion med Ryssland om detta.
Slutligen har vi energifrågan, och samtidigt som jag håller med alla som uttalat sig för en gemensam energipolitik - vilket kommissionens ordförande gjorde tämligen klart och otvetydigt - undrar jag hur många av dem som applåderar i dag som skulle ha applåderat om vi för ett år sedan sagt att vi behövde en gemensam energipolitik. Och kommer de alla att applådera när man talar om för dem att de också måste anpassa sina egna preferenser till en enda? Faktum är att samtidigt som vi kräver en gemensam energipolitik har inget ännu sagts om hur denna skulle utformas, och när vi börjar göra något för att förbättra energieffektiviteten, utveckla alternativa energiformer och vidta lämpliga åtgärder i fråga om transporter och boende, kommer många att resa sig och säga: ”Nej, det var inte så vi menade”.
Men nu tillbaka till Ryssland. Vårt problem är i dag att förbindelserna mellan EU och Ryssland i fråga om energipolitiken är obalanserade, att Ryssland under Putins ledning tyvärr mer och mer gör energipolitiken till en fråga om politisk makt snarare än att göra vad vi gör och behandla frågan som en ekonomisk fråga. Om vi vill handla med Ryssland måste det verkligen vara under förutsättning att vi och Ryssland tillsammans förhandlar som likvärdiga partner.
En sak som Ryssland måste komma ihåg är att energireserverna, och särskilt gasreserverna, håller på att ta slut. De kommer inte att ta slut i dag men om åtta eller tio år, eller kanske inte förrän om tolv år, och frågan är vad Ryssland ska göra då. Det ligger också i Rysslands eget intresse att känna till att det behöver vår teknologi, vårt expertkunnande och våra pengar, och att det därför borde arbeta med att bygga upp en jämlik relation i fråga om energipolitiken. Om vi behandlar varandra som jämlikar i energifrågan, kommer vi också att nå de rätta lösningarna. Om vi inte gör det är det inte bara Europeiska unionen som kommer att drabbas av följderna, utan också Ryssland. Därför borde Ryssland inse var dess verkliga och långsiktiga intressen finns. Landet har mycket att lära genom en dialog med oss, Europeiska unionen.
Hélène Flautre: (FR) Fru talman! Anna Politkovskaja vet varför hon är död. Postskriptumet i hennes bok har titeln: ”Är jag rädd?” Varför skrev hon? Hon skrev för att hon ansåg att ord kunde rädda liv. Hon visste att hon var i fara, hon hade hållits inspärrad, hon hade utsatts för en giftattack och hon utsattes regelbundet för dödshot. Hon avrättades enbart för att hon sa sanningen.
I sin bok ”Chechnya: Russia's disgrace” skriver hon: ”Putin och hans folk har tillåtit något som inget land kan acceptera, nämligen en form av korruption som bygger på blodsutgjutelse med tusentals offer, en armé där militär anarki råder, en chauvinistisk inställning inom regeringsapparaten som viftas bort som patriotism, intensiv retorik om en stark stat och en officiell och populär rasism mot tjetjenerna, vars effekter även drabbar andra ryska grupper. Putins Ryssland producerar nu nya pogromentusiaster dagligen, och angrepp mot kaukasier har blivit rutin.” Vet ni när hon skrev den texten? Hon skrev den 2003, och vad sker i dag? Vi ser razzior, godtyckliga arresteringar och förföljelser av georgier och av de icke-statliga människorättsorganisationerna, vilka - kanske jag ska tillägga - just har inlämnat ett klagomål.
Hur bemöter Putin detta? Putin förklarar att åtgärderna mot georgierna är tillbörliga och att de statliga agenterna agerar enligt rysk lag. Anna Politkovskaja slutade aldrig att avslöja människorättskränkningar. Jag hoppas att EU:s 25 medlemsländer ska ha modet att säga det till Putin som endast Anna Politkovskaja hade modet att säga, och att de inte bara kommer att säga några fina ord om utredningen ...
(Talmannen avbröt talaren.)
Mirosław Mariusz Piotrowski: (PL) Fru talman! Det finländska ordförandeskapet har angett att ett energipartnerskap mellan Europeiska unionen och Ryssland ska inledas. Jag vill fråga hur detta ska uppnås. Än så länge har det mindre varit en fråga om partnerskap än om en ”finlandisering” av EU:s förbindelser med Ryssland.
EU:s politik gentemot Ryssland är huvudsakligen en politik med eftergifter, och EU är också kluvet i sina ståndpunkter. Detta sker ofta på bekostnad av de nya baltiska medlemsstaterna samt Polen. Ett ypperligt exempel på detta är avtalet mellan Tyskland och Ryssland om att bygga en nordeuropeisk gaspipeline på botten av Östersjön. Ryssland använder skickligt sin ställning som monopolist på den europeiska energimarknaden. Genom att agera enligt principen ”söndra och härska” ingår Ryssland avtal med starkare stater över huvudet på svagare stater, och EU accepterar beskedligt detta. Än så länge har vi inte ens lyckats få Ryssland att ratificera Europeiska energistadgan, som är ett grundläggande EU-dokument om energimarknaden.
Stats- och regeringschefernas informella toppmöte i Lahtis, där Rysslands president ska delta, bör leda till att denna situation förändras. EU måste, i denna fråga mer än i någon annan, agera samfällt och från en beslutsam förhandlingsståndpunkt.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Fru talman! Min födelsestad, Lahtis, kanske kommer att vara platsen för en viktig händelse när EU-toppmötet äger rum där. Ämnet för mötet är mycket lämpligt för Lahtis, som är ett område som under lång tid haft en stark profil som ett högklassigt centrum för miljöteknik, eftersom det inte är någon idé att tala om energi utan energieffektivitet. Det mest effektiva sättet att snabbt öka självförsörjningen av energi är att förbättra energieffektiviteten och öka energibesparingarna. I vår energidialog med Ryssland måste vi också säga att det inte är politiskt klokt att ytterligare öka vårt beroende av Ryssland i fråga om energi.
Mot bakgrund av klimatförändringen behöver vi alla resurser som vi kan uppbåda. All energi med låga utsläpp måste få det erkännande som den förtjänar. Det är hög tid att vi släpper idén att förnybar energi och utsläppsfri kärnkraft på något sätt är varandras motsatser. Detta är en illusion: det är något som faktiskt gjort större intryck än praktiska attityder i fråga om energi.
Jag har bett den finländske ministern för handel och industri att föra upp en ny granskning av Bulgariens anslutningsvillkor på dagordningen för Lahtis. Jag talar om det orättvisa och onödiga beslutet att stänga fyra av de sex kärnkraftsreaktorerna i Kozloduj. När vi ser på kriterierna bakom det beslutet i dag kan vi se att det villkor som påfördes Bulgarien i Helsingfors för sju år sedan nu är förlegat. Det är också orimligt med tanke på EU:s energipolitiska mål. Förbättringar måste göras, och rådets arbetsgrupp har själv konstaterat att kraftverken uppfyller säkerhetskraven. Trots det måste de stänga i slutet av året.
Om Finland inte tar itu med detta problem nu kommer en brist på energi inte bara att uppstå i Bulgarien, utan också i dess grannländer, vars elbehov Bulgarien har tillgodosett under de senaste fem åren. Kommissionens påstående att dessa reaktorer kan förbättras på det ekonomiska planet har visat sig felaktigt. Kozloduj producerar el för mindre än två cent per kilowattimme. Man kan delvis kompensera stängningen av dessa anläggningar, och det kommer att ske genom användningen av kraftverk där man eldar med brunkol, som är den energikälla som avger mest utsläpp av alla. Följaktligen används EU:s medel för att byta från en renare teknologi till en smutsigare. Det är vansinne.
När jag ber att frågan återigen ska tas upp till diskussion säger jag inte att vi borde ta avstånd från avtalet, utan snarare att vi bör granska det mot bakgrund av den aktuella informationen, så att vi kan vara flexibla när det gäller stängningstidpunkten. Varför ska Bulgarien öka sina utsläpp av växthusgaser när landet har ett alternativ som har visat sig vara säkert?
Reino Paasilinna: (FI) Fru talman, mina damer och herrar! Den som talar om finlandisering här kanske tänker på sig själv. Det dröjer länge innan man når Finlands demokratiska och ekonomiska nivå. Vi är nämligen ett av Europas ledande länder på dessa områden.
(Applåder)
Det gör vi tack vare hårt arbete. Kom, följ oss! Huvudtemana vid mötet i Lahtis är investeringar och innovation. Det är också de teman som Finland prioriterar. EU investerar inte tillräckligt mycket i forskning och utveckling. Det är bara två länder som har uppnått Barcelonamålen: ett av dem är Finland, det andra är Sverige. Jag skäms över de europeiska ledarnas kortsynthet. EU befinner sig i en konstitutionell kris och saknar idéer. På många områden räcker vi helt enkelt inte till eftersom våra investeringar i forskning är mindre än våra konkurrenters. Och snart kommer östländerna att komma ifatt oss.
Från denna fragmentariska vetenskapliga arena måste vi snabbt skapa ett effektivt, lättbegripligt och högteknologiskt europeiskt forskningsområde. Tack vare samarbete och samverkan kommer vi att lyckas. Om vi inte snabbt ser till att innovationen omsätts i praktiska handlingar kommer vi att bli ett bortglömt område. När det gäller inrättandet av det europeiska teknikinstitutet saknar detta projekt både pengar och ordentlig inriktning. Som föredragande anser jag att det måste finnas innovation och att innovationen måste omsättas i konkreta handlingar. Det är bara på så sätt som vår levnadsstandard kommer att öka.
Vi betraktar Ryssland som en strategisk partner, och vi kommer att förnya partnerskaps- och samarbetsavtalet. Det chockerande mordet på Anna Politkovskaja rimmar illa med det Ryssland som vi hoppas kommer att bli en bättre partner till EU. Hon kämpade mot korruption och våld. T.o.m. den ryska regeringen säger detta. Varför fick inte Anna Politkovskaja skydd? Alla kände till dödshoten. Denna viktiga fråga måste besvaras i Lahtis.
EU blir mer och mer beroende av energiimport. Beroendet växer oerhört snabbt. Eftersom vårt problem är säkra leveranser, och Ryssland har problem med goda kunder - dvs. problem med att garantera långsiktiga avtal som kan hjälpa landet att investera i energiinfrastruktur - föreslår jag en lösning där vi kan ingå ett viktigt avtal och lösa dessa frågor på en och samma gång. På så sätt kommer marknaden att bli öppnare både i Ryssland och i EU, och samma regler kommer att gälla, dvs. ett energiavtal kommer att ratificeras i samma paket. På så sätt kommer vi att skapa energisäkerhet för båda parter, och naturligtvis särskilt för oss själva.
Satu Hassi: (FI) Mina damer och herrar! Rysslands energiresurser och vår önskan om säkra leveranser av olja och gas får inte hindra oss från att uppmärksamma att situationen för demokratin och de medborgerliga fri- och rättigheterna har försämrats i Ryssland. Det civila samhället har stora problem. Efter mordet på Anna Politkovskaja borde detta äntligen stå klart för alla.
Kränkningar av de mänskliga rättigheterna, attacker och t.o.m. mord har inte bara politiska motståndare som måltavla utan även nationella minoriteter, vilka det finns dussintals av i Ryssland. Den nationella minoriteten i delrepubliken Mari är bara ett exempel, och Europaparlamentet har också uppmärksammat de kränkningar som den har utsatts för.
De konflikter som handlar om nationalitet hör också ihop med mordet på Anna Politkovskaja. Hon mördades eftersom hon berättade sanningen om vad som sker i Tjetjenien.
Redan dagen efter mordet samlades tusentals finländare framför den ryska ambassaden för ett fackeltåg vars like aldrig hade setts tidigare. Jag hoppas att den finländska regeringen, i sin egenskap av företrädare för det land som kommer att vara värd för rådsmötet, kommer att förklara för Ryssland precis hur chockad den är och den oro vi känner. Våra förbindelser med Ryssland måste baseras på de mänskliga rättigheterna.
Nils Lundgren: Fru talman! Vid toppmötet i Lahtis nästa vecka skall frågan om en gemensam energipolitik behandlas. Detta är ännu ett exempel på den målmedvetenhet med vilken det politiska etablissemanget utnyttjar olika samhällsproblem för att flytta fram EU:s positioner av rent maktpolitiska skäl. Det finns i själva verket mycket få skäl att bedriva energipolitik på EU-nivå.
Vi befinner oss i ett historiskt skede då det börjar te sig ganska säkert att de utsläpp av växthusgaser som människans förbränning av kol och kolväten ger upphov till leder till klimatförändringar. Vi måste finna lösningar på denna situation. Ingen i EU:s ledning kan emellertid avgöra vilka energislag vi skall välja för att klara en uthållig energiförsörjning i framtiden. Förutsättningarna är dessutom vitt skilda i de olika länderna. Vissa länder har störst intresse av att finna metoder att avskilja och lagra koldioxid vid förbränning av kol och olja. Några länder är beredda att göra sig beroende av rysk naturgas, medan andra vill satsa på kärnkraft, vattenkraft, vind- och vågenergi, biomassa, jordvärme. Alla kan på olika vägar sänka sin energiförbrukning. I denna process måste länder kunna experimentera och söka sig fram längs olika vägar. Det är genom sådan institutionell konkurrens mellan länder som utvecklingen går framåt. Föreställningen att EU skall fastställa hur mycket av vilka energislag som skall användas är en dåraktig idé som är farlig för Europas framtid.
Struan Stevenson: (EN) Fru talman! Jag är mycket glad över att rådets ordförande har bekräftat att diskussionerna i Lahtis kommer att handla om hela energifrågan. Precis som föregående talare, Nils Lundgren, hoppas jag att klimatförändringarna kommer att utgöra den centrala delen av dessa diskussioner.
Skyddet av medborgarna och deras miljöbehov måste utgöra den centrala delen av energipolitiken. Klimatförändringar och de möjliga återverkningarna, som till exempel luftföroreningar i städerna, försämrad stadsmiljö och alla de andra föroreningarna som vi känner till, har stor påverkan på våra medborgare och deras liv, både ekonomiskt, socialt och hälsomässigt.
Vi vet att planeten nu är 0,6 °C varmare än den var för hundra år sedan. Vi vet att 2020 kommer vår miljö att ha värmts upp ytterligare 0,8 °C. Global uppvärmning kommer att leda till extrema väderförhållanden som stormar, mycket regn och översvämningar. Vi har hört av experterna att vattennivåerna kan komma att stiga med en meter. Om detta sker kommer länder som Bangladesh och, på närmare håll, Nederländerna att stå inför en katastrof. Detta visar hur viktig frågan är. I vintras upplevde vi krisen i Ukraina - och de kommer att uppleva en kris i kväll igen, när de möter Skottland i fotboll! - och vi upplevde det första avbrottet i vår gastillförsel på 40 år.
Vi får 22 procent av vår gas från Ryssland, och detta är en farlig position för EU, för på grundval av förra årets kris upptäckte vi att vissa av de nya medlemsstaterna bara hade 24 timmars reservtillgångar. Som José Manuel Barroso sa i invandringsfrågan, när det gäller energi kan vi inte fortsätta med 25 - som snart blir 27 - skilda och helt olika inställningar i energipolitiken. Vi måste centralisera och ha en enhetlig energipolitik som styrs centralt.
(Applåder)
Martine Roure: (FR) Fru talman, fru rådsordförande, herr kommissionsordförande! De senaste toppmötena i Tammerfors och Luxemburg visade ännu en gång gränserna för EU:s invandringspolitik och gränserna för solidariteten bland EU:s regeringar. Vi hoppas därför att ni i Lahtis åtminstone kommer att ta itu med frågan om invandringens underliggande orsaker
Om vi vill att färre personer ska anlända till EU:s södra gränser är inte svaret - och kommer svaret aldrig att bli - ökad patrullering och påskyndad repatriering. Jag har mött dessa asylsökande: hela deras familjs och deras bys hopp vilar på deras axlar och en del av dem skulle hellre dö än misslyckas. Att bekämpa olaglig invandring innebär därför inte att vi ska fördöma dessa personer och skicka tillbaks dem till ett öde som de har försökt fly ifrån. Det innebär att vi ska inrikta oss på de personer som organiserar människohandeln, som lurar människor genom att lova dem en bättre framtid i Europa, samt inrikta oss på dem som utnyttjar dessa människor i Europa.
Borde vi inte dessutom göra EU:s viseringspolitik mer flexibel? Det är det enda sättet att komma åt olaglig verksamhet. Om det är sant att vi behöver arbetskraftsinvandring behöver vi människor med rättigheter, inte slavar. Vi måste acceptera att det kan bli nödvändigt för oss att införa ett hårdare regelverk för att kunna bekämpa människohandlarna. Människohandel kan bara bekämpas effektivt om vi vidtar åtgärder mot odeklarerat arbete och utnyttjandet av invandrare i våra egna länder.
Vi måste också erkänna att vi länge har betalat för Afrika. Vi måste erkänna att vår medutvecklingspolitik inte har varit rättvis och vi måste tillåta massiv utveckling i fattiga länder. Hittills har EU nöjt sig med att förklara sina goda avsikter. Vi måste göra stora investeringar i dessa länder, hjälpa till att inrätta allmänna tjänster som alla har tillgång till och bilda företag som betalar sina anställda en skälig lön. Detta är för närvarande inte alltid fallet. Arbetstagare utnyttjas ofta av europeiska företag i sina egna länder och jag upprepar att detta är något som vi inte får vara rädda för att säga.
Avslutningsvis måste våra medlemsstater inse att vi måste arbeta tillsammans och att vi inte kommer att kunna göra någonting om vi bara verkar på egen hand. Låt oss se bortom vår nationella själviskhet som leder oss rakt mot katastrofen.
Nigel Farage: (EN) Fru talman! Jaha, nu var det dags igen: ännu ett toppmöte för stats- och regeringscheferna, ännu en diskussion om vår konkurrenskraft - eller kanske jag borde säga brist på konkurrenskraft - ännu ett totalt slöseri med tid! Vi har varit här förr, eller hur? Kommer ni ihåg mars 2000, Lissabonmålen? Jag satt här och lyssnade till det fantastiska uttalandet om att EU skulle bli den mest konkurrenskraftiga och dynamiska kunskapsbaserade ekonomin i världen 2010. Men det går inte så bra, eller vad säger ni, herr Barroso? Jag tror inte att ni kommer att leva upp till målen under de kommande tre och ett halvt åren!
Och sedan hörde vi det i somras då Tony Blair kom hit. Han stod upp och talade om för oss att vi måste möta globaliseringens utmaningar och att vi endast kunde göra det om EU blev konkurrenskraftigt, om vi började investera mer pengar i forskning och utveckling. Och, naturligtvis, sedan hände ingenting igen. Om ni verkligen vill förbättra konkurrenskraften, då måste ni under helgen titta på de 91 000 sidorna lagtext som utgör det gemensamma regelverket och besluta er för att ta bort en betydande del av det. Om ni menade allvar med att göra EU konkurrenskraftigt och om ni menade allvar med att skapa en modern värld, så är det vad ni borde göra.
Det roar mig att Danmark är det land vars ekonomi ska studeras under helgen. Jo, jag förstår det, eftersom de har den högsta sysselsättningsgraden i EU. Jag undrar om det är för att de har sin egen valuta - de kan styra sin egen skattepolitik och monetära politik. Faktum är att arbetslöshetssiffrorna utanför eurozonen är hälften av dem inom eurozonen. Den verkliga slutsatsen man kan dra denna helg är att vi bör göra mycket mindre på EU-nivå, därför att allt som EU rör vid leder till katastrof.
Bogdan Klich: (PL) Fru talman! Mötet mellan våra ledare och president Vladimir Putin innebär en möjlighet att ta upp frågan om säkra energileveranser och att uttrycka vår extrema - och jag upprepar vår extrema - oro för läget i Ryssland när det gäller demokratin och respekten för de mänskliga rättigheterna.
Allt för många gånger har våra politiker gömt huvudet i sanden och allt för många gånger har de godtagit betydelselösa förklaringar från rysk sida. Till sist blev den ryska journalistikens samvete, Anna Politkovskaja, brutalt mördad genom att skjutas i huvudet. Samma öde drabbade tidigare Galina Starovojtova. Dessa två offer markerar början och slutet på den demokratiska processens återgång i Ryssland. Galina Starovojtovas död 1998 markerade början på avstegen från de demokratiska normerna i landet, eftersom hon var en symbolisk galjonsfigur och ledare för demokraterna i Sankt Petersburg. Mordet på Anna Politkovskaja är ett slag mot det som återstår av den fria pressen i Ryssland. Vem som än beordrade mordet visste att offret var en person som inte gav upp, en symbol för sanning och oberoende journalistik.
Jag kände inte Anna Politkovskaja personligen, även om jag hade nöjet att arbeta med Galina Starovojtova och alltid beundrade hennes mod. Mot bakgrund av vad de offrat, och innan vi själva tvingas uppleva Rysslands väg bort från demokratin, begär jag därför att respekten för de mänskliga rättigheterna och de medborgerliga fri- och rättigheterna i Ryssland ska göras till ett villkor för ytterligare politisk dialog med detta land.
Edite Estrela: (PT) Fru talman! Det finns flera viktiga frågor på dagordningen till mötet i Lahtis, exempelvis energipolitik, olaglig invandring, konkurrenskraft och innovation. Frågan om pressfriheten måste emellertid också tas upp. Demokrati, frihet och mänskliga rättigheter är grundläggande frågor på ett toppmöte av denna magnitud. Mötet kommer att besökas av president Vladimir Putin vid en tidpunkt då mordet på den ryska journalisten Anna Politkovskaja präglar våra tankar.
Europeiska rådet måste uppmana president Vladimir Putin att ställa förövarna av detta fruktansvärda brott inför rätta. Vid en tidpunkt då Europa påverkas av klimatförändringens effekter och ökade oljepriser måste energieffektiviteten skyndsamt ökas. Beroendet av fossila bränslen måste dessutom minskas så att ekonomin, miljön och EU-medborgarnas livskvalitet kan förbättras.
EU måste diversifiera sina energikällor och energileverantörer och måste prioritera förnybar energi så att det uppfyller sina åtaganden enligt Kyotoprotokollet. Idén om att koppla samman innovation och konkurrenskraft låter helt logiskt för det finländska ordförandeskapet och för mitt land, Portugal. Att utnyttja innovation för att främja konkurrenskraften är en av beståndsdelarna i Lissabonstrategin, som lades fram av det portugisiska ordförandeskapet 2000.
De europeiska myndigheterna har valt ut åtta exempel på bästa praxis som presenterades för några dagar sedan på det första mötet med Lissabonagendans nationella samordnare. Portugal förtjänar beröm för sitt projekt som syftar till att det inte ska ta längre tid än en timme att bilda ett nytt bolag.
Gunnar Hökmark: (EN) Herr talman! Mordet på Anna Politkovskaja är en tragedi på tre sätt. Det är en personlig tragedi - tragiskt för hennes familj - men det är också en tragedi för det ryska samhället, för detta är ett tecken på en kommande utveckling i det där stora landet, och det är en tragedi för demokratin. Detta var ett mord på ett viktigt element för den ryska demokratin. Det var ett steg tillbaka, vilket leder till en svagare demokrati i Ryssland.
Tidigare i dag sades det att vi ska vara realistiska när det gäller rysk demokrati. Jag vet inte vad talaren verkligen menade, men låt oss verkligen vara realistiska när det gäller demokrati i Ryssland: om vi inte tar ställning för demokratin i Ryssland kommer vi att lämna folk som Anna Politkovskaja och tusentals andra i sticket. Om vi inte tar ställning för demokrati och rättssäkerhet i Ryssland kommer vi inte att stärka de strömningar i Ryssland som gör det till ett bättre land och en bättre partner. Om vi inte tar ställning för demokrati kommer vi inte att göra Ryssland till en bättre partner inom energipolitiken eller något annat område.
(Applåder)
Att inte kräva att Ryssland ska vara en demokrati och en rättsstat gör inte Ryssland till ett bättre samhälle. Ryssland kommer att bli en trovärdig energipartner först när demokratin är starkare och när man stabiliserat rättsstaten. Det är vad som menas med att vara realistisk när det handlar om demokratin i Ryssland, och låt oss säga det här i dag.
Herr Barroso! Vissa av de befogenheter vi har i EU - den inre marknaden för energipolitik, de transeuropeiska näten, konkurrensregler och handelspolitik - är de verktyg som vi måste använda oss av i våra förbindelser, inte bara med Ryssland, utan även med andra delar av världen. De utgör den bästa grunden för en framtida energipolitik i EU. Låt oss använda oss av dem, och låt oss fortsätta framåt steg för steg.
Józef Pinior: (PL) Herr talman! EU måste göra sig redo för den senaste tidens politiska, ekonomiska och kulturella utmaningar. För det första är tiden mogen för att upprätta en gemensam energipolitik på EU-nivå bestående av åtgärder i samma skala som gemenskapspolitiken för den tunga industrin efter andra världskriget. För det andra måste EU ge ett samlat svar på problemet med olaglig invandring av människor från hela världen, vilket drabbar vissa länder extra hårt. Till sist måste vi få till stånd ett verkligt genombrott i utvecklingen av vetenskaplig forskning, ny teknik, konkurrenskraft och ekonomisk innovation inom medlemsstaterna. EU behöver för närvarande mod, visioner och en strategi som ser framåt. Vi måste fördjupa integrationen och uppnå en verkligt gemensam och enhetlig politik på dessa områden.
Jag är mycket glad över att president Vladimir Putin bjöds in till toppmötet i Lahtis, och över ansträngningarna för att få till stånd ett strategiskt partnerskap med Ryssland. Samtidigt får vårt avtal med Ryssland inte leda till att vi tolererar kränkningar av de mänskliga rättigheterna och mediefriheten. Ryssland har ofantligt stora mineraltillgångar men det är framför allt ett land med människor. Det är människor som den mördade journalisten Anna Politkovskaja, en journalist vars mod och ärlighet är en symbol för ett socialt ansvarskännande Ryssland och vars verksamhet bör bli en symbol och en inspiration för hela Europa.
Othmar Karas: (DE) Herr talman, mina damer och herrar! Jag tycker att dagens debatt är sansad. Samtidigt är det en uppfriskande debatt som jag blir stimulerad av. Många av talarna har lagt fram faktiska analyser, har satt rätt mål och har sagt hårda sanningar. Men vad händer efter detta? Vad ska vi göra nu? Förtroende byggs inte upp av analys som sådan, utan bara av handling.
Jag har tre budskap som jag vill att rådets ordförande ska ta med sig till toppmötet. För det första, om han har lyssnat på oss har han hört oss säga att han inte får behandla samtalen med Vladimir Putin som att ”verksamheten pågår som vanligt” och att toppmötet inte får reduceras till ett möte om energipolitik. I stället måste han ta upp alla de saker har nämnts i dag. För det andra uppmanar vi honom att ge oss en detaljerad tidtabell för när vi kan förvänta oss att få se EU:s inre marknad för energi, som kommissionsordförande José Manuel Barroso talade om. Och för det tredje vill vi att han ger oss en tidtabell för när EU kommer att bli ett forskningsområde.
Partnerskapet med Ryssland är bara en del av den energipolitik som EU behöver. Vår prioritet är större oberoende på energiområdet. Vi prioriterar framför allt forskning om hur vi ska minska energikonsumtionen och skapa förnybara energikällor. Detta är vårt stora bidrag till mer innovation. Vi uppmanar er att göra det lättare för små och medelstora företag att vara innovativa och göra det möjligt för deras företrädare att delta i trepartssamtalen.
Glöm inte att året inleddes med minskade gasleveranser till Ukraina. Glöm inte heller att den senaste tidens stora händelse i Ryssland var mordet på en kritisk journalist, som fick mycket större offentlig uppmärksamhet än många tidigare liknande mord.
Malcolm Harbour: (EN) Jag vill koncentrera mina kommentarer till ett av nyckelområdena för toppmötet: innovation. Jag märker att många talare har tagit upp detta i dag. Jag vill bara uppmuntra både rådets ordförande och ordförande José Manuel Barroso att se till att denna fråga verkligen blir en hjärtefråga i diskussionerna. Som ni påpekade, ordförande Barroso, det finns ingen bättre plats än Finland att föra denna diskussion på.
Det gladde mig att höra att ni i båda era tal talade om den huvudsakliga konkurrensen som kommer från Kina, Indien och de andra asiatiska ekonomierna. Vi måste börja leta utanför EU och börja bygga på vår teknologis verkliga styrka. En av de saker jag särskilt vill be er att främja under toppmötet, något som man kan engagera EU:s ledare i, är att blåsa liv i och använda de offentliga myndigheternas makt. De lägger ut miljarder euro av offentliga medel på att utveckla nya tjänster, men jag tror inte att många av dem tänker på hur de använder dessa medel för att generera innovation och främja de nya produkter och tjänster som EU:s industri och företag är villiga att tillhandahålla.
Låt oss ta Nokia som ett bra exempel, för ni ska ju vara i Finland, Nokias hemland, under ert toppmöte. Trådlösa nätverk, trådlös innovation, trådlösa tjänster: detta är de saker som vi borde utveckla för hälsovården, för utbildningen, för att höja kvaliteten på offentliga tjänster, för att omvandla den kvalitet av erfarenheter som medborgarna har när de kommer i kontakt med oss. Detta är något som jag vill att ni ska ta med som ett stående inslag på dagordningen med EU:s ledare, för om vi kan uppnå det kommer vi att kunna ta stora steg framåt. Vi vet att andra länder gör detta, i synnerhet Förenta staterna.
Avslutningsvis ser jag, ordförande Barroso, att ert europeiska tekniska institut finns med på dagordningen. Jag hoppas att ni kommer att kunna övertyga oss om att det är ett meningsfullt verktyg. Jag är ännu inte övertygad, för jag tror att många universitet redan gör det ni vill göra - det handlar om mycket pengar.
Låt oss sätta innovation i centrum av det vi gör på toppmötet, och jag hoppas att ni kommer att ge det den vikt det förtjänar.
Jerzy Buzek: (PL) Herr talman! Jag ställer mig helt bakom uttalandena av mina kolleger i PPE-DE-gruppen om situationen för demokratin i Ryssland. Jag vill inte upprepa deras argument, som jag till fullo stöder. Jag skulle vilja ta upp två andra frågor och gratulera det finländska ordförandeskapet till de två ämnen som det har fört upp på dagordningen för det informella toppmötet i Lahtis, nämligen energi och innovation. På energiområdet behöver vi en gemensam politik, såväl inom EU, för att upprätta en gemensam energimarknad, som utanför EU, exempelvis gemensamma europeiska förhandlingar med de partner som levererar vår olja och gas. Detta är oerhört viktigt. Vi måste se till att vi slipper en situation där en medlemsstats förhandlingar, exempelvis om leverans av olja eller gas från Ryssland, försätter andra medlemsstater i en mycket ogynnsam position.
Det är oerhört viktigt att vår gemensamma energipolitik ser ut på detta sätt. Det kommer att vara ett viktigt steg på vägen mot att skapa en gemensam utrikespolitik. Det finns emellertid en annan aspekt av vår externa politik på energiområdet: Ukrainas gasledningar är för närvarande i starkt behov av reparationer. Och de utgör den sista rutten för energileveranser österifrån som är oberoende av Gazprom. Det är viktigt att vi investerar i dessa gasledningar, och att vi gör allt vi kan för att garantera att det finns ekonomiska medel för en sådan investering.
På innovationsområdet skulle jag vilja ta upp tre punkter. För det första behöver vi en ansvarsfull energipolitik där innovationer antas av industrin. Detta är något som vi saknar på vår kontinent och det innebär en ekonomisk strategi. Den andra punkten handlar om utfärdandet av ett europeiskt patent. Vi måste ha vårt eget europeiska patent. För det tredje anser jag att det finns ett behov av ett europeiskt teknikinstitut för att underlätta innovationer. Personligen stöder jag José Manuel Barrosos idé och anser att vi nu har en möjlighet att äntligen få till stånd något bra.
Andreas Schwab: (DE) Herr talman, herr kommissionsordförande, fru Lehtomäki! Jag välkomnar starkt det meddelande om innovation som kommissionen tänker offentliggöra nästa vecka. Det är ett av de första allvarliga försöken att utarbeta en EU-strategi för att positionera EU inom ramen för globaliseringen. Därför anser jag att det kommer att bli den viktigaste punkten på dagordningen vid det informella mötet i Lahtis.
Innovation är framför allt något som karaktäriserar små och medelstora företag. Och detta beaktas i meddelandet. Precis som ministern angav behövs det innovationsstandarder på EU-nivå och det finns många områden där det återstår mycket arbete på den fronten. För att vi ska lyckas behöver vi - som ni själv angav, herr kommissionsordförande - satsa mer pengar på forskning och investeringar. Även om jag gläder mig åt Finlands goda föredöme måste jag påpeka att även min region, Baden-Württemberg, satsar 3,6 procent av sin bruttonationalprodukt per år på forskning och utveckling. Detta är betydligt mer än vas både Förenta staterna och Japan gör.
Vi måste också tro mer på vår egen förmåga. Detta är en central punkt i meddelandet. Vi måste vara tydliga med att tala om vad vi i EU tillsammans vill uppnå när våra strukturer så småningom revideras, även i en globaliserad värld. Vi har en enastående inre marknad som - trots att vi måste utvidga den ytterligare - ger oss skydd. Vi måste öka förtroendet i våra kontakter med Ryssland och Kina. Vi måste emellertid även veta var inom EU vi måste genomföra reformer så att vi kan behålla vår konkurrenskraft. Innovationsstrategin är en utmärkt grund för detta.
Det har också sagts att det behövs ett mer innovativt synsätt vid offentlig upphandling. Det har getts flera exempel på vad som menas med detta. Detta är något som redan görs i min region. Jag anser att det finns fantastiska möjligheter för EU att komma i ett bättre läge för att kunna klara globaliseringen. Jag anser också att det informella toppmöte i Lahtis bör bidra till att det - kanske under nästa år - utarbetas en globaliseringsstrategi för EU som kommer att göra det möjligt för oss att övertyga allmänheten om att vårt gamla Europa inte är chanslöst i en globaliserad värld.
Vytautas Landsbergis: (LT) Herr talman! Vi måste vara tydliga här i Bryssel när vi talar om Lahtis. Inledningen av dagens sammanträde avslöjade hur splittrade, polariserade och lättmanipulerade vi är. Europaparlamentet tycktes vara oförmöget att reagera omedelbart med ett gemensamt dokument på ett fruktansvärt brott i Moskva för att inte störa den ryske presidenten på hans resa i Europa. Detta är bara ytterligare ett tecken på att EU inte har en egen gemensam politik i förhållande till Ryssland och att vi i detta sammanhang bara för en ryssvänlig politik i EU. Att stryka ledare medhårs är att göra Ryssland en björntjänst om någon fortfarande skulle tro att Ryssland kan bli ett europeiskt land snarare än att Europa blir ett politiskt bihang till det odemokratiska Ryssland.
Vi talar bara om EU:s gemensamma energistrategi, men vi blundar för att Ryssland aldrig kommer att låta detta hända, eftersom det redan har sin trojanska häst mitt i Europa. De som stöder Gerhard Schröder och andra som lider av politisk blindhet kommer att fortsätta att sätta käppar i hjulet för ett enigt EU.
Tyvärr har vi här i parlamentet bara ett val - att öppet tala om inflytelserika européers överlagda moraliska kapitulation. Rysslands president är fullständigt öppen när han säger att europeiska värderingar inte passar Ryssland och hans regim. Enligt ryska politiker kan EU helt enkelt kasta ut sin energistadga tillsammans med stadgan om de mänskliga rättigheterna, eftersom EU ändå kommer att underteckna vadhelst Ryssland dikterar. Detta kom till uttryck i Sochi och vid flera andra tillfällen. Sådant är partnerskapet och det gemensamma utrymmet i realiteten. Detta är det gemensamma utrymme där journalister mördas utan att vi vågar ifrågasätta om detta gemensamma utrymme är till för oss. Ändå irriteras vi över Nordkorea och Irak i stället för att inse att det är samma aktör som från en position någonstans mittemellan trycker på båda knapparna, både den i Teheran och den i Pyongyang.
Vi borde åtminstone försöka förstå att Anna Politkovskaja, den sista modiga journalisten, inte bara mördades av Vladimir Putins Ryssland utan även av ett konformistiskt EU.
(Applåder)
Bogusław Sonik: (PL) Herr talman! Det är skrämmande att vägen till medborgerlig frihet och respekt för grundläggande mänskliga rättigheter ska behöva kantas av mord på oskyldiga människor.
I dag diskuterar vi mordet på Anna Politkovskaja, kvinnan som utan att böja sig blottlade Rysslands brott mot det tjetjenska folket. Men låt oss minnas att andra före henne har mist livet i kampen mot diktatorer, till exempel den ukrainska journalisten Georgij Gongadze och den libanesiska journalisten Samir Kassir. Gjorde staten i dessa fall allt för att skydda dem som avslöjade sambandet mellan offentliga strukturer och brottslingar? Eller ledde hatet mot deras kompromisslösa uppträdande och deras skrivande till att man blundade och tvådde sina händer och till att staten ställde sig likgiltig inför deras öde och de dödshot som de utsattes för?
Ryssland har alltid producerat stora gestalter som har gått mot strömmen och opponerat mot diktatur och med fara för sitt eget liv avslöjat sina regeringars brott och orättfärdiga handlingar. Vi behöver bara tänka på namn som Alexander Kravchenko, Vladimir Bukovskij, Andrej Sacharov och Alexander Solsjenitsyn. Ska vi som medborgare i den fria världen alltid lämna dessa människor åt sitt öde? Nej, vi stödde inte Anna Politkovskaja tillräckligt under hennes livstid. Låt oss stödja henne efter hennes död.
Jag anser att detta brott bör utredas under internationell ledning såsom skedde i fråga om mordet på Libanons premiärminister Rafik Hariri. Jag kan inte tänka mig att EU undertecknar ett samarbetsavtal med Moskva utan att detta brott utreds och utan att de som gav order om det och de som utförde det ställs inför rätta. EU måste välja mellan att prioritera ett engagemang för frihet och medborgerliga och mänskliga rättigheter och att sätta intresset för ekonomi och energi främst.
Herr talman! Sanningens stund är inne. Vi måste vara kompromisslösa. Det är vi skyldiga den mördade journalisten.
Simon Busuttil: (MT) Herr talman! Jag hoppas att man vid nästa veckas toppmöte kommer att diskutera den skrivelse som har skickats till det finländska ordförandeskapet av inte mindre än åtta regeringschefer, som skrev till er om den olagliga invandringen. Även om sommaren är över och man nu väntar sig att strömmen ska avta är det allmänt känt att vi hade en kris och att den fortfarande hotar. Om vi förblir passiva kommer vi att ställas inför ännu större problem nästa år. Jag måste säga att vi under de senaste dagarna har bevittnat de första konkreta stegen i våra försök att övertala EU:s länder att samfällt angripa problemet med den olagliga invandringen. För det första sågs förra veckan början till en patrullering i Medelhavet. Jag kan se Franco Frattini här, som jag vill tillerkänna en viktig roll. Jag hoppas att dessa patruller i Medelhavet sänder ut ett tydligt budskap om att Medelhavet inte är ett öppet hav som är tillgängligt för alla där organiserade brottslingar obehindrat kan skeppa invandrare till Europa. För det andra genomförde vi en omröstning i budgetutskottet och ökade budgeten för den europeiska gränsförvaltningsbyrån betydligt till nästan 35 miljoner euro så att den kan förstärka sina insatser vid våra yttre gränser. Jag hoppas att rådet är villigt att stödja oss snarare än att minska budgeten för den europeiska gränsförvaltningsbyrån, vilket det redan har försökt göra. Hur kan rådet säga att det för kampen mot den olagliga invandringen på ett seriöst sätt om det samtidigt tillåter medlemsländernas regeringar att agera snålt och snarare minska än öka budgeten på detta område? För det tredje verkar det som att en överenskommelse kommer att nås denna vecka med verkan från och med januari nästa år om de fyra EU-fonder som har samband med invandringen. Jag är nöjd med att man har beslutat om åtgärder, till exempel genom nödfallsklausulen, som gör det möjligt för EU att öka den omedelbara ekonomiska hjälpen i nödsituationer. Mycket återstår att göra om vi vill att människorna ska känna att EU faktiskt tar hänsyn till deras känslor i fråga om den olagliga invandringen. Parlamentet har talat och det har även kommissionen. Rådet förväntas nu göra sitt. Tack.
Alexander Stubb: (EN) Herr talman! När jag hör att Vytautas Landsbergis fotbollsfanklubb ger honom applåder hoppas jag att det finska landslagets fanklubb i en europeisk stat som heter Kazakstan är lika stark som hans, för matchen har hållit på i 25 minuter och det står fortfarande 0-0, så vi behöver lite hjälp!
Till att börja med stöder jag det finska ordförandeskapet och dess agenda för Lahtis. Med hänsyn till extern energi, så vet ni vad man måste göra: man måste tacka Vladimir Putin för det faktum att frågan faktiskt är med på agendan, för det var vid ungefär den här tiden förra året som han började klämma åt ukrainska pipeliner lite grann, och det är anledningen till att vi faktiskt kommer att tala om detta i Lahtis. Så tacka honom så mycket när han kommer dit.
För det andra, med hänsyn till innovation, detta är ingen produktplacering, men sanningen är att vi lägger ut ungefär 4 miljarder euro per år på innovation, forskning och utveckling. Detta är mindre än Nokia lägger på forskning och utveckling varje år. Jag hoppas att detta får ledarna i Europeiska rådet att tänka till.
Min tredje kommentar rör EU:s förbindelser med Ryssland. Det är lustigt att lyssna på debatten här, förutom mordfallet naturligtvis. Ibland verkar det som att vi är mycket snabbare på att kritisera Förenta staterna än Ryssland, och i det senare fallet borde vi kanske behandla Ryssland som en stormakt likaväl som Förenta staterna.
Jag vill ge kommissionens ordförande mitt fulla stöd när det gäller det europeiska tekniska institutet. Jag tycker att det råder många missförstånd om detta koncept. Det är ett nätverk som jag tror skulle kunna fungera väl. Alla håller med om problemet, nu handlar det om hur vi ska finna en lösning. Jag tror att vi behöver offentliga och privata partnerskap, ungefär som Massachusetts Institute of Technology (MIT) i Förenta staterna. Därför hoppas jag att ert initiativ blir godkänt.
Slutligen, problemet med informella rådsmöten är att de sällan leder till några praktiska resultat. Fru rådsordförande, om ni kommer ut från mötet med tre saker anser jag att det har varit framgångsrikt. Ett: grönt ljus för det europeiska tekniska institutet. Två: viss patentlagstiftning, eller åtminstone ett löfte om att skapa en sådan. Och tre: en gemensam energipolitik. Om ni inte når upp till dessa resultat tror jag att kommande informella rådsmöten kommer att bli lika tomma som den här kammaren är i dag.
Paula Lehtomäki: rådets ordförande. (EN) Herr talman! Jag skulle vilja tacka parlamentet för dess värdefulla bidrag till diskussionen i dag. Jag kan försäkra er om att jag kommer att föra fram budskapet till statsministern, så att han kan se över det inför förberedelserna för toppmötet i Lahtis.
Det är förstås sant att innovation och konkurrenskraft har varit med på den europeiska dagordningen under lång tid, men vårt mål nu är att förvandla ord till handling, åtminstone att öppna dörren framåt. Handling är vad som verkligen behövs just nu.
Inom ramen för det strategiska partnerskap vi har med Ryssland kan och ska alla frågor diskuteras. Jag är säker på att de viktiga punkter som ni tagit upp under debatten också kommer att diskuteras under mötena. Jag är mycket glad över att ni kommer ha tillfälle att fortsätta diskussionen om resultaten från toppmötet i Lahtis med den finske statsministern senare denna månad, den 25 oktober i Strasbourg. Jag tackar er alla så mycket, och jag ser fram emot att kunna ”leverera” något från toppmötet i Lahtis.
José Manuel Barroso: kommissionens ordförande. (EN) Till att börja med välkomnar jag det breda stöd som getts åt agendan för innovation, åt ett europeiskt tekniskt institut, åt en gemensam energipolitik och för en gemensam invandringspolitik. Men jag vill säga er att vi måste föra ut detta budskap utanför denna kammare, för det fortfarande råder vissa missförstånd, vilket vissa av er sagt.
Jag skulle vilja nämna det europeiska tekniska institutet. Det är intressant att alla håller med om att vi i EU inte gör tillräckligt när det handlar om innovation. Det finns inte tillräckliga band mellan universiteten och forskningscentrum eller med världen inom ekonomi, näringsliv och praktiska projekt. Men när en idé dyker upp för att förändra situationen så stöter den omedelbart på patrull. Det är otroligt! Då säger alla, ”men vi har utmärkta universitet!”. Självklart har vi utmärkta universitet! Men om våra universitet är så utmärkta, varför halkar vi då efter amerikanerna och de andra? Något är fel. Status quo är inget alternativ. Vi kan inte bara fortsätta som vi alltid har gjort.
Jag vet att vi har utmärkta universitet. Universiteten uppstod i Europa. De är en europeisk skapelse, men vi drar inte nytta av alla fördelar vi har eller deras fulla potential i vår europeiska dimension. Låt mig vara ärlig, vissa av våra universitet är fortfarande är mycket korporativa, mycket slutna. Vi behöver en europeisk dimension. Till och med de största medlemsstaterna saknar en dimension för att kunna främja en global kultur. Vi måste nu ta itu med 2000-talets utmaningar. Därför är idén nätverksbaserad. Det är ingen enorm byråkratisk institution, den är nätverksbaserad och bygger på principen om utmärkthet, om vad alla utmärkta universitet och utmärkta forskningscentrum gör, men med en målsättning att föra samman företag med forskning så att vi kan främja innovation.
I kommissionen träffade jag ledarna för de viktigaste företagen i EU, som bedriver forskning runt om i världen. Jag fick stort stöd för min idé, och jag skulle kunna nämna några företag här. Två av dessa ledare inom EU:s näringsliv kom från Förenta staterna, och de sa på mötet att den största chock de fått när de kom till Europa var när de upptäckte att till skillnad från Förenta staterna, där de har nationella institutioner för hela landet, finns det inte några sådana institutioner i Europa. Det är inte förrän nu som vi har börjat med Europeiska forskningsrådet. Så vi har bra institutioner som främjar forskning i Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Sverige. Vi har fantastiska saker, men vi saknar en europeisk dimension. Vi saknar ett europeiskt uppdrag för att ge dessa institut de redskap de behöver för att kunna konkurrera med de bästa. Därför anser jag att detta är en mycket bra idé. Jag hoppas att den inte bara kommer att få ett allmänt stöd, utan att den också får ert stöd när vi lägger fram konkreta förslag. Därför hoppas jag få ert stöd när vi nästa vecka lägger fram ett konkret förslag om det europeiska tekniska institutet, och jag hoppas på ert stöd när vi i januari lägger fram ett mycket ambitiöst energipaket.
Min sista kommentar rör samstämmigheten. Det bästa sättet att förhandla med Ryssland är från en samstämmig och enad position. Om vi vill verka trovärdiga när vi diskuterar frågor med Ryssland eller andra parter måste vi visa dem att vi kan föra en egen samstämmig politik. Vi kan inte diskutera energi med dem på ett seriöst sätt om vi har 25 typer av energipolitik. Det skulle inte verka trovärdigt, det måste vi inse.
Det första vi måste göra om vi vill verka trovärdiga utifrån är att städa framför vår egen dörr och föra en riktig, gemensam politik i energifrågan. Detsamma, naturligtvis, är sant även för andra frågor. Men jag håller verkligen med om att kampen mot klimatförändringarna utgör en betydande del av vår energipolitik, och vi bör komma ihåg att EU är en nyckelaktör inom den frågan. Faktum är att vi är världsledande. Jag kan berätta för er att när vi diskuterar den här frågan med våra amerikanska vänner, med våra ryska partner, eller med kineserna eller indierna, så tar vi alltid upp den här frågan tidigt i förhandlingarna. Det är viktigt att vi gör vad vi kan, men också att vi involverar andra i dessa ansträngningar. Men vad alla dessa frågor visar - från innovation till invandring, till energi, till kampen mot klimatförändringar - är ett starkt argument för EU. I globaliseringens tidevarv har inte ens de största medlemsstaterna medlen för att hantera dessa utmaningar. Så om ni vill ha ett starkt EU är vi nu på väg i rätt riktning. Ett starkt EU är inte byråkratiskt, utan har en gemensam inställning till dessa frågor.
Vi bör också uppträda enat när det gäller mänskliga rättigheter, och jag hoppas att det är det budskap vi kommer att få från Lahtis: EU:s ledare må ha olika politiska och ideologiska bakgrunder, komma från skilda nationella situationer, men de är redo att bygga ett starkt EU tillsammans och de är redo att uppträda enat gentemot övriga världen. Detta hoppas jag på från Lahtis.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Pedro Guerreiro: (PT) Helt bortsett från viktiga internationella frågor ska nästa Europeiska råd enligt planerna behandla den så kallade ”innovationspolitiken”, den föreslagna ”gemensamma energipolitiken” och ”den olagliga invandringen”, frågor för vilka arbetsdokument ännu inte har lagts fram. Vi kommer att återvända till dessa frågor i vederbörlig ordning.
Två debatter har tydligen utelämnats från föredragningslistan: den ena om vår ”funktionella” eller ”assimilationsrelaterade” ”absorptionsförmåga”, det vill säga en utvidgning som inbegriper Kroatien och Turkiet, och den andra om den så kallade institutionella reformen (kommissionens och parlamentets sammansättning och rådets beslutsprocess). Denna debatt handlar om att fastställa spelreglerna, som alltid införs av de mäktigaste EU-staterna, vilkas intresse de även tjänar.
En annan debatt som saknas i föredragningslistan gäller försöken att (åter)införa den så kallade ”konstitutionen för Europa”, vilken redan har avvisats. Hittills och trots åtskilliga försök råder fortfarande oenighet om vad som nu kan göras för att fräscha upp eller på annat sätt rädda ”konstitutionen för Europa”. Ändå ägnar dess förespråkare sig åt att reflektera, bereda marken och upprätta tankesmedjor medan de väntar på det franska valet och det tyska ordförandeskapet, varav det senare förväntas presentera en (skenbar) ”väg framåt”.
Ju mer de velar, desto mindre medveten blir den arbetande befolkningen om EU:s verkliga betydelse och främsta mål.
| sv |
2. Situationen i Demokratiska republiken Kongo och våldtäkt som ett krigsbrott (omröstning)
| sv |
2. Darfur (omröstning)
- Förslag till resolution
- Före omröstningen:
Josep Borrell Fontelles: (ES) Herr talman! Denna resolution läggs fram i plenum enligt artikel 91, eftersom det gäller ett brådskande fall, utan debatt. Det är verkligen brådskande, och för min egen och de andra fem andra ledamöternas del som har tillbringat fem dagar i Darfur vill jag kort påpeka skälen till denna brådska.
Darfur är i dag ett laglöst område, där alla för krig mot alla. Vår tids stora problem finns koncentrerade där: konflikten mellan centrala och yttre områden, etniska konflikter, det cyniska utnyttjandet av rivaliteter mellan grupper för politiska syften och kanske det första kriget i världen som har orsakats av klimatförändringarna.
Men det är brådskande på grund av att säkerheten blir allt sämre, och om det fortsätter kommer inte de humanitära biståndsarbetarna att kunna fortsätta sitt arbete. Två och en halv miljon människors öde beror på det arbetet eftersom de får mat varje dag tack vare deras insatser, och delvis tack vare pengar från EU.
Blir det ingen förbättring av säkerheten från och med nu och fram till slutet av året kan det hända att vi upptäcker att två miljoner människor har lämnats till sina öden i öknen, vilket riskerar skapa den största humanitära krisen någonsin i världen.
Därför är det viktigt, herr talman och damer och herrar, att de FN-styrkor som vi så många gånger har begärt ska skickas till Darfur slutligen skickas dit, nu när den sudanesiska regeringen inte har några invändningar. Den sudanesiska regeringen säger inte längre nej. Den säger ja. Den säger att de bör komma så snart som möjligt, eftersom den inte längre klarar av att garantera minsta säkerhet överhuvudtaget, som om den någonsin ville det.
Janjaweed har inte avväpnats. Tvärtom. Den sudanesiska regeringen kommer inte att öka säkerheten i Darfur. Om vi vill undvika risken för en fullständig humanitär kris måste vi utöva påtryckningar för att se till att det kommer styrkor dit så snart som möjligt.
Men eftersom det kommer att ta minst ett år att komma dit måste vi stödja Afrikanska unionen, och vi måste åtminstone se till att soldaterna får betalt, för ni ska veta att vi har spenderat mer pengar på att stödja den styrkan än på humanitärt bistånd.
Det är anledningarna till brådskan, herr talman.
(Applåder)
Talmannen: Tack så mycket, Josep Borrell, för betänkandet och för ert outtröttliga engagemang.
| sv |
Inkomna dokument: se protokollet
| sv |
15. Avtal om ekonomiskt partnerskap EG-EAC:s partnerstater (omröstning)
| sv |
De politiska gruppernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer (tillkännagivande av ingivna resolutionsförslag): se protokollet
| sv |
5. Utnämning av vice ordförande för Europeiska centralbanken (
| sv |
Grönbok om bättre nedmontering av fartyg (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande av Johannes Blokland, för utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, om grönboken om bättre nedmontering av fartyg.
Johannes Blokland: Stora skrotfärdiga fartyg som trafikerar öppet hav nedmonteras på miljöfarliga och hälsovådliga villkor längs den sydasiatiska kusten. Här gäller inga sociala normer. Bara i Bangladesh har 200 människor mist livet de senaste åren till följd av arbetet med att montera ned fartyg.
Barnarbete förekommer ofta vid nedmonteringen av fartygen eftersom barn lätt kan ta sig in i små utrymmen. Barnen måste avlägsna de giftiga ämnena utan något som helst skydd. Dessa hamnar sedan i miljön med ödesdigra konsekvenser för fiske- och turistnäringen. Tyvärr hamnar många europeiska fartyg på det här sättet också på stränderna i till exempel Indien, Pakistan och Bangladesh. De höga stålpriserna, de låga lönerna, de bristfälliga säkerhetsföreskrifterna och avsaknaden av miljöskyddsåtgärder är uppenbarligen ekonomiskt lockande.
Utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet förklarar tydligt att dessa metoder är etiskt oacceptabla och att vi inte får låta de hälsovådliga och miljöfarliga villkoren i samband med nedmonteringen av fartygen fortgå. Enbart insatser från enskilda medlemsstater eller EU räcker inte för att ta itu med problemet. Oavsett vad vi gör de närmaste åren finns det fortfarande ett trängande behov av en global lösning på problemet med nedmontering av fartyg. Tyvärr måste man säga att det hittills inte har hänt särskilt mycket på global nivå.
Just därför har kommissionen offentliggjort en grönbok. Vårt främsta mål är att skydda miljön och folkhälsan utan att för den delen bara lämpa över problemen på andra länder. Med tanke på att många fartyg som för närvarande trafikerar öppet hav under europeisk flagg kommer att behöva nedmonteras de närmaste åren kan vi inte längre vänta med att vidta åtgärder. Miljöutskottet föreslår särskilt följande. För att undvika att förordningen om avfallstransporter kringgås måste det införas riktlinjer som gör det möjligt att skilja mellan när ett fartyg verkligen är ett fartyg och när det ska räknas som avfall. Genomförandet och genomdrivandet av förordningen om avfallstransporter måste förbättras genom att hamnmyndigheterna i medlemsstaterna inför skärpt kontroll och övervakning, utifrån insikten om att hamnstater måste kunna förklara ett fartyg uttjänt.
Det måste utarbetas en förteckning över fartyg som trafikerar öppet hav och som antagligen kommer att skrotas inom de närmaste åren. Det måste utvecklas en konkurrenskraftig industri för miljövänlig nedmontering av fartyg i EU, till exempel på varv som för närvarande inte är i bruk. När det gäller utvecklingsbistånd måste kunskap och teknik överföras till nedmonteringsanläggningar i Sydasien för att underlätta för dem att följa internationella säkerhets- och miljönormer. För övrigt är nedmonteringen av fartyg som trafikerar öppet hav i Bangladesh en oerhört lukrativ verksamhet där det finns tillräckligt med pengar att tjäna för att snabbt kunna införa acceptabla arbetsvillkor vid nedmonteringsarbete.
Jag vill betona att det fortfarande är av största vikt att vi fortsätter att arbeta på två plan. För det första måste vi ta ansvar för vår egen europeiska flotta och arbeta med att få till stånd en global överenskommelse. I det här läget kan vi inte bara koncentrera oss på den ena av dessa båda frågor. Rederibranschen brukar ofta svara att grönboken skulle förhindra eller försena utarbetandet av Internationella sjöfartsorganisationens (IMO) konvention. Det håller jag inte med om. Snarare tror jag att vi, Europeiska unionen, faktiskt väntar på det här IMO-avtalet och så småningom kommer att vara bättre förberedda på att genomföra det. Dessutom är jag av den bestämda uppfattningen att EU så snart som möjligt vill ta avstånd från de allvarliga villkor som råder i Sydasien.
Det gläder mig att man är ganska överens om den frågan i miljöutskottet och i de båda utskotten som fått i uppdrag att avge ett yttrande. Det är i vilket fall som helst en bra början. Jag antar att man vid plenarsammanträdet kan stödja detta tillvägagångssätt. Det verkar också som att medlemsstaterna nu kan vidta åtgärder. I torsdags lämnade Otopan Nederländerna på väg mot Turkiet efter att myndigheterna hade rengjort fartyget, vilket ledde till att allt farligt avfall avlägsnades. Detta är möjligt tack vare förordningen om avfallstransporter. Tidigare avslogs en begäran om exportlicens eftersom dessa villkor inte var uppfyllda. Samma torsdag fick jag besök av en delegation från den icke-statliga organisation som arbetar för en ansvarsfull nedmontering av fartyg i Sydostasien. Det måste klargöras att dessa människor har kämpat för en ansvarsfull industri för nedmontering av fartyg i sitt land i många år och vi får inte frysa ut dessa människor.
En jurist från Bangladesh och folk från Indien har ägnat sig åt det här problemet i åratal och jag anser att vi måste stödja dem i det här och anta den här resolutionen. Jag hoppas att få höra vad kommissionsledamot Stavros Dimas tänker göra inom den närmaste framtiden för att bygga upp en ansvarsfull industri för nedmontering av fartyg i dessa länder och för att tillhandahålla resurser för att åstadkomma detta.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Herr talman! För omkring ett år sedan antog kommissionen grönboken om bättre nedmontering av fartyg. Sedan dessa har det skett diverse framsteg, särskilt i Internationella sjöfartsorganisationen (IMO) där man håller på att utarbeta ett förslag till konvention om återvinning av fartyg som förväntas godkännas i maj 2009. Emellertid har det i medierapporteringen nyligen än en gång avslöjats vilka förskräckliga metoder som används vid skrotningen av fartyg i vissa delar av Sydasien. Jag är därför särskilt nöjd över att Europaparlamentet stöder kommissionens initiativ för att förbättra metoderna vid skrotning av fartyg.
Omkring 90 procent av alla stora fartyg som beställdes runt om i världen 2007 nedmonterades längs de sydasiatiska kusterna, framförallt i Indien och Bangladesh. Många av dessa fartyg kom från EU. Vi beräknar att en fjärdedel av den globala flottan seglar under en EU-medlemsstats flagg och omkring 40 procent av alla fartyg ägs av företag med säte i EU.
Skrotningen av fartyg längs Sydasiens kuster sker ofta på förfärliga villkor. Det finns inget som helst miljöskydd och arbetstagarnas liv äventyras. De farliga ämnena avlägsnas sällan från fartygen innan de når skrotningsanläggningarna. Det som Johannes Blokland precis har sagt om rengöring av fartyg i Nederländerna är mycket viktigt. När fartygen når sin destination avlägsnas det berörda avfallet på ett sätt som är farligt och skadligt för miljön. Det finns redan internationella regler och gemenskapslagstiftning för att komma till rätta med situationen. Överträdelser av Baselkonventionen och förordningen om avfallstransporter är mycket vanliga och upptäcks sällan av destinationsländerna under förevändningen att fartyget gör sin sista färd.
Enligt de siffror som vi har tillgång till sker det en stadig ökning av antalet fartyg som närmar sig slutet av sin livslängd och de berörda reglerna bör därför anpassas efter detta. Förslaget till IMO-konvention om återvinning av fartyg är tecken på vissa framsteg på området. Den kommer förmodligen att antas under 2009 och vi ska göra vad vi kan för att konventionen ska bli kraftfull och effektiv. Den kommer emellertid inte att gälla krigsfartyg, statligt ägda fartyg eller andra fartyg i statlig tjänst. Genomförandet kan dessutom ta fem eller sex år. Bortsett från det kommer konventionen endast att vara effektiv om det även antas åtgärder på nationell och regional nivå. Som Johannes Blokland sa har vissa medlemsstater redan börjat vidta åtgärder, medan ett antal andra ännu inte har börjat utarbeta en strategi. Därför är det nödvändigt att i god tid vidta åtgärder på gemenskapsnivå.
Herr talman, mina damer och herrar! Jag tackar er än en gång för ert betänkande och för ert stöd till kommissionen i fråga om de föreslagna åtgärderna. Betänkandet innehåller intressanta och användbara idéer som vi ska studera noggrant när vi planerar vår strategi.
Jag vill framförallt tacka föredraganden, Johannes Blokland, för hans insatser, och David Hammerstein, Robert Evans och övriga ledamöter i utskottet för miljö, folkhälsa och livsmedelssäkerhet, utskottet för industrifrågor, forskning och energi och utskottet för transport och turism för deras arbete.
David Hammerstein: föredragande för yttrandet från utskottet för industrifrågor, forskning och energi. - (ES) Herr talman! Tack kommissionsledamot Stavros Dimas, och tack Johannes Blokland, för detta mycket relevanta och nödvändiga betänkande. Även om Internationella sjöfartsorganisationen länge har arbetat med att ta fram ny lagstiftning om nedmontering av fartyg för att den ska bli mer ekologisk och orsaka mindre hälsoproblem för arbetstagarna i tredje världen, i syd, kan det ta åratal innan lagstiftningen ratificeras och efterlevs i hela världen.
Samtidigt kan nedmonteringen av fartyg kulminera under de närmaste tio åren just på grund av de nya reglerna som förbjuder enkelskrovade fartyg. Antalet fartyg som ska nedmonteras kommer att öka.
EU kan inte vänta på att de internationella reglerna ska ändras. EU behöver agera nu, gå i täten för förändring, främja en miljögranskning av nedmonteringen av fartyg och tillsammans med industrin inrätta en fond för att internalisera miljökostnaderna samt hjälpa samhällena i söder som redan har drabbats hårt av problemets kostnader på miljö och hälsa.
Vi behöver även genomföra en försiktighetspolitik som bygger på principen om obligatorisk ersättning av farliga material på fartyg, eftersom fartyg som skickas iväg för att nedmonteras i Asien inte är något transportmedel. Nej. De är farligt avfall, och vi exporterar detta farliga avfall, vilket är förbjudet enligt europeisk lagstiftning. Det är dags att ta ansvar och agera etiskt och moraliskt.
Robert Evans: Herr talman! Jag kanske är den enda personen här i kväll som med egna ögon faktiskt har bevittnat den process som vi talar om. Som ordförande för delegationen för förbindelserna med länderna i Sydasien har jag varit i Bangladesh och sett varven.
Hela familjer bodde, sov och lagade mat i kåkstäder inne bland de fartyg som skulle repareras och nedmonteras - och oväsendet, måste jag säga, var olidligt. Barn lekte bland båtarna, hämtade kricketbollar under fartygen medan oxyacetylenbrännare användes ovanför dem.
Det är inte acceptabelt att europeiska fartyg - och inga av dem seglade under europeisk flagg för vid det här laget hade de redan utgett sig för att vara lokala fartyg eller fartyg från andra håll i världen - skrotas under dessa förhållanden.
Utskottet för transport och turism anser att EU bör visa vägen och främja globala insatser med det tydliga målet att få bukt med rådande praxis och metoder för nedmontering av fartyg, särskilt i delar av Sydasien. Nedmonteringen bör dock inte stoppas helt och hållet, inte heller omedelbart, som Johannes Blokland förklarade, med tanke på dess ekonomiska betydelse för de berörda länderna.
Jag håller med föredraganden när han säger att vi måste arbeta fram en global strategi för att se till att alla som är inblandade i återvinningen av fartyg tar sin del av ansvaret för hur den utförs - för säkerheten, arbetstagarnas rättigheter och miljöskyddet.
Slutligen tycker jag att vi även bör stödja utvecklingen av en konkurrenskraftig och miljövänlig europeisk industri för återvinning av fartyg. Under tiden måste medlemsstaterna dock följa en politik som går ut på att statligt ägda fartyg och gamla krigsfartyg ska nedmonteras på ett säkert och miljövänligt sätt.
Françoise Grossetête: Herr talman, herr kommissionsledamot! Kan vi acceptera att våra skrotfärdiga fartyg skickas iväg och förorenar stränderna i Sydasien eftersom vi vägrar att ta ansvar för att nedmontera dem? Sydasien, som tar emot de flesta av våra fartyg, tar dessvärre emot förorenande ämnen såsom asbest, pyralen, oljor och kolväten som hamnar i jorden, sanden och havet, och det är inte allt!
Barn arbetar med att montera ned fartygen eftersom de lätt kan ta sig in i små utrymmen och tyvärr avlägsnar de giftiga ämnen utan något som helst skydd. De är billig arbetskraft och lider av kroniska och obotliga sjukdomar.
Ur etisk synvinkel är det oacceptabelt, särskilt eftersom fartygen kommer från Europa och alltså hamnar på stränderna i Indien, Pakistan och Bangladesh. EU, som delvis är ansvarigt för dessa sociala problem och miljöproblem, måste tillsammans med IMO vidta rätt åtgärder för att få slut på denna sociala dumpning och miljödumpning på grund av ekonomiska incitament.
Det måste snarast vidtas åtgärder för att införa restriktioner när det gäller återvinning av fartyg, inklusive krav på certifiering och underrättelse. Fartyg ska utformas och byggas för att i framtiden kunna återvinnas och det bör finnas anläggningar för återvinning av fartyg. Vi måste snarast bygga anläggningar som är så bra som möjligt när det gäller mänskliga rättigheter, hälsa och säkerhet.
Sedan måste vi även, utan att vilja beröva Sydasien på denna stora marknad, tillhandahålla anläggningar på europeiska skeppsvarv så att vi själva kan återvinna avfallet. Därefter måste vi utveckla det som vi kan kalla en ekologiskt rationell nedmontering. Allt detta skulle kunna användas som underlag för ett internationellt avtal.
Linda McAvan: för PSE-gruppen. - (EN) Herr talman! Det gläder mig att kommissionen lägger fram förslag och att EU äntligen tar itu med den här frågan, för vi har känt till den länge. De villkor som Robert Evans precis har beskrivit kommer inte som någon nyhet vare sig för parlamentet eller för kommissionen. Trots det är vi nu i slutet av maj 2008. Vi har en grönbok och vi får höra att det ska komma ett förslag från kommissionen som ska antas i maj 2009, vilket innebär att det kommer att komma i slutet av den nuvarande kommissionens mandatperiod och mitt i valkampanjen inför valet till Europaparlamentet.
Jag undrar hur vi någonsin kommer att ha någonting färdigt för att ta itu med de hundratals fartyg som kommissionen har identifierat. Den känner till att 800 enkelskrovade tankfartyg kommer att behöva nedmonteras från och med 2010. Herr kommissionsledamot! Jag undrar om ni kan kommentera det mycket korta tidsschema som vi har för att införa lagstiftning. Det hade också varit bättre om EU hade kunnat fullborda lagstiftningen i parlamentet innan er mandatperiod löper ut.
Den socialdemokratiska gruppen kommer att ge Johannes Blokland sitt stöd. Vi har gett honom vårt stöd i allting han har gjort under förfarandet och vi tackar honom så mycket för hans hårda arbete. Vi kommer också att stödja ändringsförslag som förbättrar förslaget men vi kommer inte att stödja protektionistiska ändringsförslag. Vi försöker inte att förhindra att fartyg nedmonteras i asiatiska länder eftersom, som Robert Evans precis har påpekat, arbetstillfällen står på spel och metallerna är en viktig råmaterialkälla för dessa länder. Vi vill dock ha förrengöring vilket, som Johannes Blokland påpekade, är fullt möjligt. Vi måste investera i specialiserade rengöringsverksamheter i Europa för att skapa en mycket säkrare miljö för människor som nedmonterar fartyg i utvecklingsländerna.
Vi stöder också inrättandet av en fond för nedmontering av fartyg. Jag har sett att gruppen för Europeiska folkpartiet (kristdemokrater) och Europademokrater har begärt separata omröstningar. Jag hoppas att de inte tänker rösta emot fonden vid plenarsammanträdet i morgon.
Herr kommissionsledamot! Jag hoppas att vi kan agera snabbt och få till stånd lagstiftning för att ta itu med den stora ökningen av fartyg som ska nedmonteras 2010.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Jag vill gratulera Johannes Blokland till ett - som väntat - utmärkt betänkande och till ett mycket gott samarbete med alla skuggföredragandena.
Den här grönboken handlar om ett viktigt och djupt oroande ämne. Mycket av den nedmontering av fartyg som sker för närvarande skulle många med rätta beteckna som kriminell, både när det gäller människors hälsa och när det gäller miljön.
Nedmonteringen äger som vi alla vet oftast rum på stränder och flodbäddar på den indiska subkontinenten med lite eller ingen hänsyn till de mest grundläggande regler för att skydda människor och miljö från att förorenas av olika giftiga ämnen, bland annat otaliga cancerogena ämnen.
De som arbetar på sådana nedmonteringsplatser behandlas dessutom utan någon som helst hänsyn till deras mänskliga rättigheter, till deras rättigheter som arbetstagare eller till deras värdighet, för att inte tala om att det förekommer barnarbete på verkligt vedervärdiga villkor som i vissa fall liknar barnslaveri i dess mest avskyvärt skamliga form.
Det har lämnats in ett fåtal ändringsförslag, varav de flesta har föredragandens stöd. Vi ska följa hans ståndpunkt med undantag för ändringsförslag 1. Vi kan inte se någon rimlig förklaring till varför Johannes Blokland inte godkänner det. Vi kommer att rösta ja till det, och vi räknar med att andra kommer att göra detsamma.
Vi ger grönboken vårt fulla stöd och vi får hoppas att nedmonteringen av fartyg, som tyvärr är en nödvändighet för sjöfartsindustrin, i framtiden sker på ett miljömässigt, socialt och hygieniskt säkert sätt och att den kommer att ge befolkningen i utvecklingsländerna en välbehövlig men anständigt och säkert intjänad inkomst.
Vi får också hoppas att idéerna i betänkandet blir lagstiftning så snart som möjligt och att dess tillämpningsområde utvidgas så att den omfattar både militärfartyg och handelsfartyg.
Slutligen vill jag säga att jag instämmer med tidigare talare om att vårt slutliga mål bör vara en globalt accepterad strategi för nedmontering av fartyg.
Kartika Tamara Liotard: Till att börja med vill jag varmt tacka min kollega Johannes Blokland för ett utmärkt betänkande. Jag anser att han mycket väl har beskrivit de enorma problem som uppstår i fattiga länder till följd av nedmonteringen av europeiska fartyg. De har ofta allvarliga konsekvenser för både arbetsvillkor och miljö. EU får inte smita undan sitt ansvar för detta.
Johannes Blokland väljer bland annat att satsa på strängare internationell lagstiftning. Jag förespråkar verkligen sådan lagstiftning men jag är rädd att det kommer att ta alldeles för lång tid innan vi kan åstadkomma några konkreta resultat på det sättet. EU måste agera nu och kan inte vänta på resten av världen. Det måste införas effektiva förordningar för skrotning av fartyg. Dessa förordningar bör innehålla en bestämmelse som i princip innebär att europeiska fartyg endast får nedmonteras utanför EU om ägarna kan visa att det inte kan ske inom EU. Dessutom bör skrotfärdiga fartyg som innehåller asbest eller andra farliga ämnen i vilket fall som helst nedmonteras på europeisk mark.
Vi kan inte tillåta att vårt avfall orsakar stora problem på andra håll i världen. När ett fartyg inte längre är lämpligt att använda måste vi sluta att tänka på det som ett fartyg. Det ska då räknas som avfall och måste behandlas som det. Vi tillåter inte att annat farligt avfall lämnar EU hur som helst utan garantier för hur det ska bearbetas. Det finns därför ingen anledning till varför vi skulle göra det med fartyg som ska skrotas.
Avfallet bör dessutom i första hand bearbetas inom EU, vilket är fallet i hela EU:s avfallspolitik. Slutligen skulle man kunna hänga ut fartygsägare och medlemsstater som låter nedmontera sina fartyg med miljöfarliga och hälsovådliga metoder, vilket vore ett effektivt första steg som vi faktiskt skulle kunna påbörja i morgon. Ansvaret för att montera ned ett fartyg på ett ansvarfullt sätt måste alltid ligga hos ägaren och därefter är det upp till medlemsstaterna att kontrollera att det sker på rätt sätt.
Eija-Riitta Korhola: (FI) Herr talman, herr kommissionsledamot! Tack för ett utmärkt arbete. Detsamma gäller Johannes Blokland.
Den grönbok som vi har framför oss och som handlar om bättre nedmontering av fartyg är, på fullaste allvar, ett klassiskt exempel på den globala obalans som beror på den industriella utvecklingen och på många olika organs insatser för att äntligen göra någonting åt dess negativa konsekvenser. Industriländernas ansvar blir med rätta tydligt i situationer där utvecklingsländer lider oacceptabel social och miljömässig skada på grund av att andra har jagat ekonomiska fördelar.
De negativa konsekvenserna av nedmonteringen av fartyg är särskilt uppenbara. Eftersom industriländerna har varit tvungna att ta hänsyn till högre miljö-, hälso- och säkerhetskrav nedmonteras de flesta av världens havsgående fartyg i Bangladesh, Pakistan och Indien, ofta på mycket primitiva villkor. Nedmonteringsanläggningarna lever knappt upp till hälso- och miljönormer och giftiga ämnen som asbest hanteras av människor som är klädda i shorts och sandaler. Barnarbete förekommer också ofta.
Det är en svår ekvation. Nedmonteringen av fartyg är en lönsam verksamhet för dessa länder, inte bara i fråga om effekterna på sysselsättningen och de ekonomiska fördelarna utan även för återvinningen av råmaterial. Bangladesh får till exempel 80-90 procent av sitt stål från nedmonterade fartyg. Samtidigt gör den billiga arbetskraften och bristen på grundläggande normer det till en ekonomiskt lönsam verksamhet som i praktiken leder till miljödumpning och stor mänsklig tragedi.
Det är emellertid inte något hållbart alternativ att utöka den olönsamma nedmonteringen i EU med hjälp av stöd. Det bör i stället ges direktstöd till utvecklingsländer som sysslar med nedmontering, vilket skulle mångfaldiga de miljömässiga och sociala fördelarna. När fartygen är delvis nedmonterade eller rengjorda går de i praktiken inte att segla och när till exempel asbest har tagits bort kan de flesta fartyg inte längre flyttas.
Därför bör stödinsatser inriktas på att inrätta certifierade nedmonteringsanläggningar där man använder metoder som enligt västerländsk uppfattning är godtagbara ur säkerhets- och miljösynpunkt. Rederierna bör få tillgång till en förteckning över godkända nedmonteringsanläggningar över hela världen. Internationella sjöfartsorganisationen bör spela en viktig roll i certifieringen av dem för att verkligen göra systemet internationellt. Det skulle lösa ekvationen. Utvecklingsländerna behöver de ekonomiska fördelar och materialfördelar som nedmonteringen innebär. Situationen måste förändras för rederierna i industriländerna som står under allt större press.
Bogusław Liberadzki: (PL) Herr talman! Några ord av tacksamhet till föredraganden, Johannes Blokland. Han har än en gång, som alltid, gjort ett utmärkt arbete. Robert Evans sa att han hade sett fartyg nedmonteras i Bangladesh. Utanför Polens östra gräns, som även är EU:s gräns, har jag sett fall där fartyg inte har monterats ned. Fiskefartyg, passagerarfartyg och fraktfartyg, till och med militärfartyg, har med andra ord dumpats någonstans längs stranden och spolats ut i vattnet. Vi talar således om steg ett, vilket är nedmontering. Steg två tycks vara någon slags nedmonteringsplikt. Sedan har vi slutligen steg tre - återvinning, eller fastställande av vilken typ av material som används för att bygga fartyg, hur detta material används i fartyget och hur det kan återvinnas. Det är den process som vi nu påbörjar. Som ekonom snarare än idealist anser jag att vi har ganska lång väg framför oss. Det är dock mycket bra att vi påbörjar vår resa längs denna väg och vi får hoppas att andra i världen kommer att följa efter.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Jag vill även gratulera Johannes Blokland till hans betänkande. EU antog internationella lagar och regler för att gradvis avveckla enkelskrovade oljetankfartyg efter olyckor med oljetankfartyg som Erika och Prestige. Omkring 1 300 enkelskrovade oljetankfartyg beräknas tas ur bruk och skickas iväg för nedmontering före 2015.
De mycket höga kostnaderna förenade med nedmonteringen av fartyg gör det omöjligt att återvinna fartyg ur ekonomisk synvinkel. I många medlemsstater finns det fortfarande mycket gamla fartyg som är i dåligt skick och som ligger förankrade vid kusten eller till och med strandade på stränderna till våra inre vatten. Jag anser därför att det bör ägnas särskild uppmärksamhet åt delta- och flodmynningsområden där strandade fartyg skulle kunna ha en negativ miljöpåverkan. Strandade fartyg blockerar ofta farbara vattenvägar med jämna mellanrum och orsakar stor ekonomisk skada.
Internationella sjöfartsorganisationen har sedan 2005 arbetat med att genomföra ett obligatoriskt internationellt system för ekologisk nedmontering av fartyg, en process som EU också har bidragit till. Den framtida internationella konventionen och medlemsstaternas ansvarsfulla medverkan kommer att vara en förutsättning för att lösa problemen med nedmonteringen av fartyg.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. - (EL) Herr talman, mina damer och herrar! Tack för den höga nivån på diskussionen här i kväll. Ert betänkande är oerhört uppmuntrande när det gäller kommissionens förslag.
Jag vill nämna tre frågor som ni har berört. För det första uppmanar ni medlemsstaterna och kommissionen att bättre se till att förordningen om avfallstransporter efterlevs. Ni uppmanar även kommissionen att upprätta en förteckning över fartyg som antagligen kommer att skrotas inom de närmaste åren. Vi ska undersöka möjligheten att upprätta en sådan förteckning. Som Françoise Grossetête har föreslagit måste vi även upprätta en förteckning över de anläggningar som uppfyller högre krav. När det gäller fartyg som närmar sig slutet av sin livslängd håller vi dessutom med om att det måste genomföras strängare regler om avfallstransporter.
Kommissionen tänker tillhandahålla de riktlinjer som behövs. Jag räknar med att myndigheterna i medlemsstaterna ser till att fartyg inte tillåts lämna EU:s hamnar om det är uppenbart att de skickas iväg för att skrotas i utvecklingsländer. Med tanke på att de flesta fartyg av europeiskt ursprung kommer att skrotas och förvandlas till avfall utanför gemenskapens vatten måste det dessutom verkligen antas en bindande internationell ordning.
För det andra ska vi undersöka frågan om att utveckla en konkurrenskraftig industri för nedmontering och förrengöring av fartyg i EU utan att äventyra de sydasiatiska nedmonteringsanläggningarna. Europeiska varv kan inte konkurrera med nedmonteringsanläggningarna i Sydasien. Det är således inte fråga om att bibehålla eller på konstgjord väg återföra huvuddelen av fartygsskrotningsmarknaden till Europa. Vi kan dock se till att det införs krav på att krigsfartyg, andra statligt ägda fartyg och fartyg som erhåller statligt stöd endast skrotas på miljövänliga anläggningar i Europa eller i OECD-länder. Vi skulle kanske kunna kräva att fartyg som seglar under medlemsstaternas flagg endast skrotas på fullt godkända och certifierade anläggningar. Förrengöring bör bli allmän praxis så att det blir genomförbart.
Till sist ser jag att ni stöder förslaget om att inrätta en fond för nedmontering av fartyg. Ni ber kommissionen att undersöka möjligheten att införa krav på obligatorisk försäkring för att garantera en miljövänlig återvinning. Kommissionen ska undersöka de alternativ som finns. De ansvariga i sjöfartssektorn informerar oss att den nya internationella konventionen om återvinning av fartyg tillsammans med marknadskrafterna kommer att lösa problemet med nedmontering av fartyg. Vi vill verkligen inte skapa en onödig administrativ eller finansiell börda. Vi ska i vilket fall som helst noga övervaka utvecklingen. Vi kommer inte att tveka att vidta lagstiftningsåtgärder om marknaden fortfarande inte kan lösa problemet. Ert fortsatta stöd kommer att vara av största vikt för att se till att villkoren för nedmontering av fartyg förbättras.
Johannes Blokland: Jag vill först av allt tacka alla talarna för deras uppskattande ord, särskilt kommissionsledamot Stavros Dimas. Jag vill göra ytterligare ett par iakttagelser.
Jag anser att det är av yttersta vikt att nedmonteringsfonden inrättas. Fonden bör fyllas med bidrag från fartygsägare och naturligtvis inte med statliga subventioner. Det anser jag inte alls behövs. På samma sätt som en skrotningsfond för gamla bilar kommer fonden med tiden att börja bli självförsörjande. Det gläder mig att kommissionsledamoten också tänker i dessa banor. Vi måste vara mycket snabba och därför vore det kanske en god idé att så snart som möjligt ingå avtal med de europeiska fartygsägarna så att deras fartyg i vilket fall som helst kommer att nedmonteras på ett ansvarsfullt sätt. Jag vet att rederiet P&O Nedlloyd Maersk har låtit nedmontera runt 20 fartyg på ett ansvarsfullt sätt i Kina, framförallt genom att också se till att det i största möjliga mån fanns anläggningar där.
Jag menar att vi framförallt måste göra fartygsägarna medvetna om att de har ett socialt ansvar och att de faktiskt inte kan göra så här längre, det vill säga sälja ett fartyg för stora summor pengar. Det säljs sedan vidare ytterligare tio gånger innan det till slut nedmonteras. Vi måste anta ett helt nytt synsätt på nedmontering. Jag menar att det mycket väl kan vara möjligt att förmå fartygsägarna att göra det, särskilt med tanke på all negativ publicitet som frågan har fått de senaste åren.
Nedmonteringsarbete utförs också ofta i strid med lokal lagstiftning och social- och miljöministeriernas önskningar. Jag har också informerats om att det i Bangladesh inte är den nationella lagstiftningen som är problemet utan att se till att lagstiftningen följs. Jag menar därför att det mycket väl kan finnas adekvata anläggningar men att de inte används.
Marios Matsakis frågade också vad jag hade emot hans ändringsförslag. Saken är den att han i ändringsförslaget antyder att vi inte kan låta de miljöfarliga villkoren vid nedmonteringen av fartyg fortsätta i utvecklingsländerna. Vi kan dock inte låta de fortsätta någonstans, inte heller i till exempel Östeuropa, där det ibland fortfarande används oansvariga metoder för att nedmontera fartyg. Det är därför orimligt att bara fokusera på utvecklingsländerna, särskilt om det senare anges att det inte är tillåtet att göra det i till exempel Fjärranöstern. Jag tycker därför att tillägget är onödigt.
Tyvärr kan jag inte stödja Kartika Tamara Liotards ändringsförslag eftersom de är alltför protektionistiska. Boguslaw Liberadzki har tagit upp en viktig fråga, nämligen att det även finns fartyg som förvaras på andra håll och som får stå och rosta utan att någonting görs åt dem. Vi måste även ta itu med den frågan. Jag vill än en gång tacka er alla så mycket och jag låter det vara nog så.
Talmannen: Debatten är avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
| sv |
12. Indirekta skatter på kapitalanskaffning (omröstning)
- Betänkande: Werner Langen
| sv |
Avslutande av sammanträdet
(Sammanträdet avslutades kl. 23.55.)
| sv |
Utskottens och delegationernas sammansättning: se protokollet
| sv |
Muntliga frågor och skriftliga förklaringar (ingivande): se protokollet
| sv |
Europeiska året för kreativitet och innovation (2009) (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är ett betänkande, av Katerina Batzeli, för utskottet för kultur och utbildning, om förslaget till Europaparlamentets och rådets beslut om Europeiska året för kreativitet och innovation (2009) - C6-0151/2008 -.
Katerina Batzeli: Herr talman, herr kommissionsledamot! Att nästa år har utnämnts till det Europeiska året för kreativitet och innovation är helt i linje med EU:s mål och prioriteringar, nämligen att EU:s 27 medlemsstater främst ska reagera på globaliseringens ekonomiska och sociala utmaningar genom att utveckla det europeiska kunskapssamhället. Globaliseringen ställer ogenerat ekonomin i centrum för utvecklingen, något som i praktiken alltför ofta handlar om att fördela vinster på ett olagligt sätt.
Om globaliseringen ska kunna formas till en rättvis utvecklingspolitik vars ekonomiska och sociala fördelar kommer alla regioner till del, måste människan stå i centrum. Den måste erbjuda alla medborgare lika möjligheter, oavsett var de finns i världen.
Vi har handlat rätt genom att lyfta fram innovation i kombination med kreativitet som den viktigaste dimensionen för det europeiska året 2009. ”Kunskapstriangeln” - utbildning, forskning och utveckling samt kreativitet - gör medborgaren till den bärande pelaren i EU:s utvecklingsmodell.
Vidare är valet av 2009 som året för kreativitet och innovation politiskt sett en tydlig förlängning av det Europeiska året för interkulturell dialog. Låt mig tillägga att er medverkan, Ján Figeľ, gör det till en stor framgång.
Att kunskap och kreativitet är rörliga faktorer är kärnan i den öppna dialogen mellan kulturerna. Dialogen ska omfatta kulturell mångfald, partnerskap i näringslivet, yrkesmässigt samarbete, social konvergens och ett tillnärmande av unionsmedborgarnas utbildningsnivåer.
Det är därför av största vikt att ge tydliga utfästelser och mobilisera arbetsmarknadernas parter, små och medelstora företag, utbildningsorgan och yrkessammanslutningar samt myndigheter på gemenskapsnivå och på nationell och regional nivå.
Motorn för alla aktiviteter under 2009 är utbildningsprogrammen på nationell nivå och EU-nivå, gemenskapsprogrammen för livslångt lärande, utbildningsåtgärder inom ramen för Europeiska socialfonden och andra strukturfonder, samt de utbildningsprogram i medlemsstaterna som året omfattar.
Bland de områden som ingår märks kultur, kommunikation, arbetsmarknad, ungdomar, kvinnor, invandrare, lokala och regionala organ, kulturindustrin samt små och medelstora företag.
Det har beslutats att detta samarbete ska bygga på ett- eller fleråriga program med särskild projektfinansiering. Parlamentet skulle hellre se att året får sin egen budget, som fallet var med året för interkulturell dialog. Om parlamentets ändringsförslag antas innebär det att året inte främst samfinansieras genom gemenskapsprogrammen för livslångt lärande, utan via olika enskilda program och områdesinriktade åtgärder. Förslagen betyder att innovation och kreativitet inte blir en budgetbelastning för utbildningsprogrammen, utan ingår som en bärande del i gemenskapens samtliga politikområden.
Jag vill slutligen tacka kommissionsledamoten, kommissionens tjänsteavdelningar och de slovenska och franska ordförandeskapen för den öppna dialog och det samarbete vi haft.
Ján Figeľ: ledamot av kommissionen. - (EN) Herr talman! Jag vill tacka Katerina Batzeli, utskottet för kultur och utbildning och alla ledamöter för deras stöd och ändringsförslag till - samt förbättringar av - originaltexten i avsikt att stärka den och betona vissa aspekter av ett potentiellt europeiskt år för skapande och innovation.
Kommissionen kan helhjärtat stödja texten i dess nuvarande utformning. Detta initiativ är ett svar på krav från parlamentet och medlemsstaterna om att stärka kopplingen mellan utbildning och kultur. Genom att fokusera på kreativitet och människors förmågor vill kommissionen framhålla att även om vi kan hämta inspiration från det förflutna genom att dra lärdom av vårt rika europeiska och världsliga arv bör satsningar på kultur framför allt bli en erfarenhet som hjälper oss att utveckla människors medfödda potential och garantera deras aktiva deltagande. Kreativitet och möjligheter till innovation är två förbundna förmågor som i största möjliga utsträckning bör främjas genom livslångt lärande.
Det finns kreativitet och innovativ potential inom var och en av oss, och alla har olika talanger, vare sig det handlar om professionella konstnärer eller amatörer, lärare eller entreprenörer, människor med rik eller fattig bakgrund.
Ett främjande av denna potential kan bidra till att lösa samhälleliga utmaningar och också forma EU:s framtid i den globaliserade världen, som Katerina Batzeli nyss sa. Detta europeiska år kommer att innebära en möjlighet att belysa att parlamentet, tillsammans med rådet och medlemsstaterna, redan har utarbetat en stadga för en balanserad strategi för utbildning i form av en rekommendation om nyckelkompetenser för livslångt lärande. Vi antog denna rekommendation i december 2006, och den kommer att utgöra vår riktlinje under hela året. En av dess framträdande egenskaper är definitionen av kompetens som ”kunskaper, färdigheter och attityder”, och vi planerar att använda detta europeiska år till att särskilt framhålla frågan om attityder, som enligt mitt förmenade är den idé som EU behöver arbeta mest med.
När detta föreslagna europeiska år inledningsvis diskuterades med utskottet för kultur på en mycket informell basis betonade Doris Pack att detta var en europeisk framgångssaga och något positivt att lyfta fram för väljarna under valåret 2009. Med detta i åtanke vill jag uppmana parlamentet och var och en av oss att bli verkliga ambassadörer för kreativitet och innovation - inte bara under 2009, utan också därefter.
Mihaela Popa: för PPE-DE-gruppen. - (RO) Som ni vet är kommissionens förslag att 2009 skulle bli det europeiska året för kreativitet och innovation en del av initiativet att betona olika frågors betydelse genom att associera dem till enskilda år. EU behöver framhålla kreativitet och uppfinningsrikedom för att kunna hantera det ständigt föränderliga EU, och att välja detta ämne för det europeiska året är ett bra tillfälle för att förmedla information till allmänheten om bästa praxis på området, och för att främja politisk debatt.
Det övergripande målet för det europeiska året 2009 är att främja kreativitet som en drivkraft för innovation och en nyckelfaktor för att utveckla personlig, yrkesrelaterad, entreprenörskapsmässig och social kompetens under hela livet. Kreativitet och uppfinningsrikedom är två värden som blir allt högre skattade ju mer vi använder dem. Ju mer vi använder dem desto mer effektiva blir de. För att nå bästa resultat krävs emellertid särskild uppmärksamhet under gynnsamma förhållanden.
Under 2009 kommer det att bli mycket viktigt för varje medlemsstat att, i enlighet med subsidiaritets- och proportionalitetsprincipen, främja dessa åtgärder som berör unga människor, både män och kvinnor, eftersom vi vet att kvinnor är underrepresenterade inom vetenskap och forskning. Dessa åtgärder bör också omfatta funktionshindrade personer med en hög kreativitetspotential.
Gruppen för Europeiska folkpartiet stöder europeisk innovation och prioriterar inrättandet av ett europeiskt institut för innovation och teknik. Vi anser emellertid att en tillit till människors naturliga kreativitet och uppfinningsrikedom inte är tillräckligt, utan att vi dessutom bör anordna aktiviteter och evenemang. I detta sammanhang stöder vi antagandet av det förslag till betänkande om Europeiska året för kreativitet och innovation som har förhandlats fram med kommissionen och rådet. Vidare är det avgörande att vi inleder en rad uppföljningsåtgärder för att hålla igång dessa insatser även efter årets slut, och som kommissionsledamoten sa bör vi förvisso, i egenskap av ledamöter av Europaparlamentet, agera som ambassadörer för kreativitet.
Christa Prets: för PSE-gruppen. - (DE) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska året för interkulturell dialog pågår fortfarande, och vi reflekterar över Europeiska året för kreativitet och innovation, vilket är något positivt, för dessa två ämnen kompletterar varandra. Detta är mycket viktigt eftersom det krävs en hel del kreativitet och innovation för att etablera en interkulturell dialog, föra en sådan dialog och göra den till en del av våra liv. Vi bör nu sätta igång och förbereda oss så att vi sedan på ett smidigt sätt kan gå över till nästa år och ta oss an de nya behoven, för kreativitet måste betraktas som en drivkraft för innovation och som en nyckelfaktor för att utveckla personlig, yrkesrelaterad, entreprenörskapsmässig och social kompetens.
I detta sammanhang ägnas särskild uppmärksamhet åt livslångt lärande. EU måste bli mer kreativt och innovativt för att kunna bemöta utmaningarna från den globala konkurrensen samt anpassa sig till och reagera på snabb teknisk förändring och utveckling. Det finns fortfarande en hel del att göra i detta avseende. Om vi erinrar oss programmet för forskning och utveckling och den budget som varje land förmodas tillhandahålla, nämligen 3 procent av BNP, kan vi inte undgå att erkänna att vi fortfarande har en bit kvar till målet. När vi tittar på andra länder, som t.ex. Förenta staterna och Kina, som investerar mycket mer i forskning och utveckling kan vi se var det finns luckor att fylla här i EU.
Det krävs också en stor portion kreativitet och innovation för att hitta finansieringslösningar. Detta program kunde säkert ha klarat sig med en sådan lösning. Men tyvärr var man tvungen att klara sig utan ekonomiska resurser. Medlemsstaterna - och även organisationer och institutioner - måste nu själva komma fram till vad de ska prioritera och hur de ska finansiera dessa prioriteringar, och för dessa ändamål blir de givetvis tvungna att använda sig av lämpliga EU-stödprogram. För ökade innovationer och åtgärder skulle vi emellertid ha behövt extra finansiering. Det var en mycket viktig fråga för oss.
Det är också mycket viktigt att etablera en nära förbindelse mellan konstnärligt skapande och skolor och universitet. Konsten och kulturen behöver också stöd och uppmuntran om man ska kunna skapa kreativitet på detta område. Idéer finns det ofta gott om, men däremot saknas pengar för att genomföra dem. Det är ytterst viktigt att vi inte försummar utvärderingarna i samband med året för interkulturell dialog, året för rörlighet och alla dessa omständigheter som i själva verket är sammanflätade så att vi vet vilka fördelar som detta ger befolkningen. Det är också viktigt att vi tydliggör och förklarar för våra medborgare att alla dessa prioriteringar i sista hand gynnar dem personligen och främjar EU:s utveckling.
Hannu Takkula: för ALDE-gruppen. - (FI) Herr talman! Det gläder mig särskilt att tala i dag eftersom parlamentets främste vice talman Marek Siwiec leder sammanträdet och den framstående kommissionsledamoten Ján Figel' är närvarande, och för att detta ämne är ytterst intressant, nämligen kreativitet och innovation. Samtidigt skulle man alltid kunna fråga sig, när man diskuterar sådana här frågor, vad kreativitet och innovation egentligen står för.
Det verkar ofta som att dessa begrepp bara är tomma ord, som inte tycks ha så mycket innehåll. Om jag skulle besvara frågan om vad kreativitet är vet jag åtminstone ett svar, vilket den finske kompositören Jean Sibelius antas ha sagt: han menade att kreativitet var det samma som smärta.
Givetvis är vi inte rädda för smärta här i EU om det skapar mervärde, vilket i sig medför att vi avancerar som en grupp av nationer och inom ramen för EU som helhet. Enligt min uppfattning är det här huvudsyftet med detta europeiska år, nämligen att skapa ett mervärde till den europeiska verkligheten.
Hur kan vi främja kreativitet och innovation? Som talmannen vet kommer ert hemland Polen att bli säte för Europeiska institutet för innovation och teknik. Detta är verkligen en faktor på området som kommer att uppmuntra EU:s medlemsstater att skapa nytt mervärde och innovationer genom att utnyttja olika incitament.
Vi vet emellertid att det inte är regeringsbeslut som skapar innovation eller kreativitet. Oavsett vad vi beslutar om här kan inte innovation och kreativitet skapas som ett resultat av våra beslut. I stället krävs resurser och rätt förutsättningar vid universitet, skolor och inom olika sektorer i vårt samhälle, så att människor kan inrikta sig på att skapa något nytt och utbyta bästa praxis och bryta sig loss från det stereotypa tänkande som hindrar dem från att ta sig an saker och ting på ett nytt sätt.
Jag anser att detta är en stor utmaning, för vi vet alla att utbildningsinstituten i våra hemländer i flera fall har utvecklats som ett resultat av uråldriga traditioner. Vissa traditioner och en viss sanning har lärts ut, men i någon mån finns det ett behov av att ifrågasätta saker och ting och undersöka dessa ur ett pluralistiskt perspektiv. Vi måste inse att vi genom att vara kritiska och inte alltid instämma, genom att utmana paradigm och vissa ”sanningar” kan lyckas skapa nytt mervärde.
Jag vet att kommissionsledamoten med säkerhet kommer att uppmana alla medlemsstater att lägga fram nationella innovationsstrategier för hur de tänker hjälpa de studerande att komma på nya idéer eller skapa möjligheter att utveckla nya tänkesätt hela vägen från de tidiga skolåren till universitetet på grundval av ett program för livslångt lärande.
Det här är en viktig fråga, och jag anser att detta europeiska år i huvudsak kommer att bidra till att kreativitet, innovation och nya tänkesätt kommer att utgöra kärnan i debatten. Kanske kommer det att leda till innovation och nytt mervärde, och kanske resultera i ”produktisering”, för EU:s ekonomi är en viktig angelägenhet. Tack, herr talman.
Mieczysław Edmund Janowski: för UEN-gruppen. - (PL) Herr talman, herr kommissionsledamot! Paul Gauguin sa en gång ”jag sluter mina ögon för att kunna se”. Vi vill se bättre, förstå bättre och agera bättre. Vi måste väcka de kunskaper och förmågor som finns inneboende inom oss. Det är viktigt att använda all den skaparkraft som finns i det europeiska samhället för att kunna bemöta de utmaningar som världen för med sig. Vi utgör mindre än 8 procent av världens befolkning. Andra människor är vare sig passiva eller mindre begåvade. Av denna anledning vill jag, som företrädare för gruppen Unionen för nationernas Europa, stödja inrättandet av Europeiska året för kreativitet och innovation.
Jag vill emellertid inte att detta ska bli en åtgärd bara för åtgärdens egen skull. Vi måste göra allt för att undvika att förlora de möjligheter och förmågor vi har för att skapa nya och positiva värden inom alla områden, dvs. inom områdena för teknik, entreprenörskap, finanser samt på det sociala området och andra områden. Vi har inte råd att slösa bort de färdigheter, förmågor och det hårda arbete som utförts av tusentals begåvade européer, unga som gamla, och däribland funktionshindrade. Vi måste göra allt för att underlätta förfaranden för att lägga fram innovativa lösningar. Låt oss dra nytta av mål 7 i ramprogrammet för detta syfte!
Mikel Irujo Amezaga: för Verts/ALE-gruppen. - (ES) Jag vill börja med att gratulera både kommissionen till dess förslag och föredraganden Katerina Batzeli till ett betänkande som i dess helhet har fått ett nära nog enhälligt stöd med det sedvanliga undantaget av en ledamot i vårt utskott.
Först och främst vill jag informera om att min hemregion Baskien anordnar ett år för innovation i år. Det genomförs på grundval av idéer som godkändes under 2007 och jag anser att det borde vara möjligt att i viss mån utnyttja åtminstone några av dem.
En särskild idé kunde vara att främja ett kritiskt, fritt tänkande i samhället. Detta år kunde åtminstone omfatta denna idé. Ett tänkesätt som driver den vetenskapliga andan framåt och utvecklar möjligheten att diskutera för att underlätta förändringar inom organisationer och institutioner på vårt territorium och deras bidrag till skapandet av en modern, stödjande, öppen och innovativ kontinent.
För det andra bör året för kreativitet och innovation främja idén om fri innovation. Denna innovation kunde, förutom att bygga på interna förmågor, omfatta alla möjliga källor - användare, leverantörer och nätverk - och förutom produkter och teknik även omfatta de abstrakta och allmänt mångsidiga aspekter som leder till värdeskapande.
På liknande sätt borde man under detta år införliva innovation inom alla områden, dvs. innovation som når samtliga regeringar och styrelser, och här menar jag inte bara regeringar i medlemsstaterna, utan också styrelser i regioner och inom icke-statliga organisationer, vilka kommer att ha en hel del att yttra sig om under året. Jag vill be kommissionen att också hålla dem i minnet.
Innovationen bör också utvidgas till att omfatta alla organisationer och institutioner, vare sig de är offentliga eller privata, vare sig de drivs i vinstsyfte eller inte, och den bör också omfatta samtliga aspekter i tillvaron. Särskilt social innovation och innovation till stöd för miljömässig hållbarhet bör främjas.
Vladimír Železný: för IND/DEM-gruppen. - (CS) Herr talman! Jag valdes in i Europaparlamentet i ett land som tidigare var kommunistiskt. Förvånansvärt nog återupplever vi här i EU sådant som vi var övertygade om att vi hade lämnat bakom oss för länge sedan. Det är en märklig känsla av déjà vu. Jag genomlevde hela den kommunistiska eran i mitt hemland, då våra liv omsorgsfullt delades in i år, månader, veckor och dagar, och där vart och ett av dessa tillägnades någon eller något. Vi hade året för folkkultur, bokens månad, en månad för den tjeckoslovakiska och sovjetiska vänskapen, en vecka för världsalltet, gruvarbetarnas dag. Varje gång vi vaknade på morgonen tillhörde vår dag, vecka eller månad något annat än oss själva. Våra liv passerade som en oändlig kampanj. Denna kampanj var avsedd att kompensera för avsaknaden av frihet såväl som för bristen på apelsiner och kött. Som EU-medlemmar har vi tillräckligt med apelsiner och kött, och ändå ger unionen efter för samma frestelse, nämligen att uppnå resultat genom att driva kampanjer i stället för genom tålmodigt och stadigt arbete.
Hur tänker EU gå till väga för att piska fram mer kreativitet? Kreativitet bygger på uppfinningar och talang, på en inspirerad (eller åtminstone en bra) idé. Vi kommer inte att uppnå något annat än att göra ytterligare hundratals nya icke-statliga organisationer lyckliga. Dessa icke-statliga organisationer är en märklig sjuka som har drabbat vår demokrati. Trots att de inte blivit valda eller auktoriserade har de möjlighet att söka pengar ur våra fonder eftersom de givetvis agerar för det allmännas bästa. De skulle med nöje spendera hela budgeten för denna årliga kampanj. De skulle spendera skattebetalarnas pengar på tusentals broschyrer, åtskilliga annonser, evenemang och seminarier. Kreativiteten kommer emellertid att vara den samma ett år senare. Jag har ett förslag. Låt oss i stället för att ha ett europeiskt år för kreativitet och innovation förklara att nästa år ska bli ett år för vanligt arbete, fritt från alla former av kampanjer. Ett år fritt från kampanjer - vilket lättnad det skulle innebära. Tack.
Thomas Wise: (EN) Herr talman! Det övergripande målet för det europeiska året 2009 är att ”främja kreativitet för alla som en pådrivande kraft för innovation och en nyckelfaktor för utvecklingen av personlig, yrkesrelaterad, entreprenörskapsmässig och social kompetens genom livslångt lärande”. Men vi talar alltid om ny lagstiftning. En fientlig stat som sitter fast i lagstiftning och byråkrati kväver kreativiteten och entreprenörskapet bland folket. Det är osannolikt att till exempel Belgien någonsin skulle kunna frambringa en Joe Meek eller en Richard Branson, och låt oss vara ärliga: the Singing Nun var aldrig jämbördig med The Beatles eller Rolling Stones.
Allt under det att kommissionen sjunker ned i förfall innan den försvinner in i mörker kommer den europeiska kulturens storverk att leva kvar som förenade landmärken. Låt oss inte undertrycka våra konstnärer med ännu mer lagstiftning, och som den store Ral Donner en gång beklagade sig: ”You don't know what you've got until you lose it, uh-huh, oh yeah!” (Man vet inte vad man har förrän man mister det).
Pál Schmitt: (HU) Herr talman, herr kommissionsledamot! Europeiska året för kreativitet och innovation är ett utmärkt tillfälle för att fästa medborgarnas uppmärksamhet på unionens åtgärder på området för utbildning och forskning, särskilt med hänsyn till programmet för livslångt lärande.
Det livslånga lärandet är en väsentlig del av Lissabonprogrammet, och dess viktigaste mål omfattar utvecklingen av ett kunskapsbaserat samhälle, ökad konkurrenskraft, främjandet av ekonomin och skapandet av nya arbetstillfällen.
När vi talar om kreativitet har vi en benägenhet att uteslutande tänka på vetenskapsmän, ingenjörer, byggmästare eller hantverkare. Förutom ekonomisk och teknisk innovation har begreppet kreativitet emellertid också en annan enklare tolkning som kanske ligger oss närmare, nämligen kreativitet i den konstnärliga meningen.
De konstnärer som gång efter annan bländar oss med sina verk bidrar i stor utsträckning till att fullkomliga våra liv, vare sig det handlar om måleri, skulptur, litteratur, sång, teater, grafik, fotografi, formgivning eller till och med film, som når många människor. Konstnärer och de verk som de skapar definierar vår livskvalitet.
Året för kreativitet utgör ett bra tillfälle för att erkänna och uppskatta dessa människor som gör vår omedelbara omgivning beboelig och som påverkar unga européers smak, värdeomdömen och krav till det bättre.
Jag inser att vi har ett stort behov av innovativ och kreativ teknik som kan åstadkomma en revolutionerande förändring. Vi häpnar över fantastiska bilar, mirakulösa sätt att kommunicera och resultaten av innovativ vetenskaplig forskning, men vad skulle våra liv vara värda utan de vackra konstverk, statyer, grafik, textilier eller kreativa musik- och litteraturverk som omger oss?
Jag hoppas innerligt att EU:s program kommer att omfatta en etisk och materiell uppskattning av kulturen, särskilt de verk som bidrar till en känsla av stolthet i den europeiska identiteten och som leder till att vi alla kan tycka lite bättre om att vara européer.
Även om jag hittills har talat om konst, låt mig också slutligen få uttrycka min förhoppning om att Europeiska institutet för innovation och teknik, som nyligen har öppnat i Budapest, också kommer att utgöra ett effektivt bidrag till detta års framgång. Tack för er uppmärksamhet.
Leopold Józef Rutowicz: (PL) Herr talman! Såväl konsumtionstillväxten som ökningen av resurser för ekonomisk tillväxt, hälsovård och kultur i den kommande globaliseringsprocessen är, och blir i allt högre grad, beroende av effektiva utbildningssystem, av aktiviteter som kan främja människors kreativitet och innovationsförmåga i vardagen, av förbättrade organisatoriska och finansiella modeller för att genomföra innovationer samt inte minst av idéer som kan bidra till att öka produktiviteten, förbättra kvaliteten, skapa sysselsättning, minska kostnader och stärka konkurrenskraften.
Det allra viktigaste här är utvecklingen av utbildningssystemen. Detta omfattar även grundskolan, som bör uppmuntra till kreativt tänkande. Även medierna bör uppmuntra innovativt tänkande genom att visa upp framsteg och visa respekt för dem som är ansvariga för framstegen. Innovation inom ekonomin, exempelvis på olika myndighetsnivåer, kan leda till en större delaktighet om bara de administrativa hindren undanröjs och samhället integreras fullt ut, vilket i stor utsträckning är politikernas ansvar.
Europaåret för kreativitet och innovation 2009 får inte bli ett år av funderande och planering, utan ett år av konkret och kreativ aktivitet. Utkastet till direktiv är ett nödvändigt dokument och de ändringar som föreslås leder inte till att det konkreta innehållet förändras. Jag tackar Katerina Batzeli för detta betänkande.
Małgorzata Handzlik: (PL) Herr talman! Kreativitet och innovation är nyckelfaktorer för kunskapsbaserade ekonomier, och Europeiska unionen är sannerligen en sådan. Det krävs ett kreativt och innovativt förhållningssätt för att möta globaliseringens utmaningar och ta tillvara de möjligheter den erbjuder.
Den ekonomiska verksamheten är bara ett av de områden där kreativitet och innovation är viktiga framgångsfaktorer och där de ofta ger en avgörande konkurrensfördel. Utan dessa faktorer är det svårt att ta fram några produkter eller tjänster som kan tillgodose konsumenternas växande behov. Jag anser därför att kommissionen i sin plan bör lägga en betydande tonvikt på ett ökat engagemang bland företagen, särskilt när det gäller deras erfarenheter av att utnyttja den potential som finns hos den mänskliga förmågan till innovation och kreativitet.
Kreativitet och innovationsförmåga är färdigheter som svårligen kan läras in. Däremot kan de stödjas och främjas. De kan utvecklas och stimuleras genom utbildning. Denna utbildning bör dock inte vara begränsad till skolor och akademisk utbildning. Det är mycket viktigt att främja kreativitet och innovation på alla utbildningsnivåer, inom alla former av utbildning, genom hela yrkeslivet och vidare in i pensionsåldern. När man vill främja innovation och kreativitet är det mödan värt att utnyttja erfarenheterna från de befintliga programmen inom utbildningssektorn, liksom från andra initiativ - särskilt sådana som har en gränsöverskridande dimension.
Jag tror att Europeiska året 2009 för kreativitet och innovation kommer att bidra effektivt till att öka medvetenheten, sprida information om bra metoder, stimulera forskning och kreativitet samt, framför allt, stimulera en politisk diskussion om vilka förändringar som behövs för att kreativitet och innovation ska få mer stöd från näringslivet, EU-institutionerna och medlemsstaterna.
Jerzy Buzek: (PL) Herr talman! Det är verkligen mycket sällan jag kan säga att jag instämmer med alla föregående talare. Ni har alla mycket klart och övertygande förklarat varför detta år är så viktigt. Mieczysław Janowski var särskilt vältalig bara för några minuter sedan. Men jag håller också med dem som säger att detta kan bli ännu ett av dessa Europaår som inte leder till några reella resultat. Om vi inte vill stå här om något år och klaga över bristen på resultat måste vi därför förbereda några konkreta steg.
Ett sådant konkret steg vore att förklara att vi genomför vår grundläggande prioritering, nämligen Lissabonstrategin. Jag har inte hört någon nämna detta. Det är en otroligt viktig fråga. Det är i Lissabonstrategin som vi för första gången kopplar samman tekniska och ekonomiska frågor med konstnärliga frågor. När det gäller specifika åtgärder anser jag att vi bör agera på två nivåer.
Den första nivån - jag passar på nu när Ján Figel' är med oss, eftersom han är den kommissionsledamot som ansvarar för utbildningsfrågor - den första nivån är just utbildningen. Vi bör analysera läget i EU. Ger verkligen examineringen från våra gymnasier de unga gymnasisterna en grund för kreativt tänkande? Vi måste granska vad det är som händer i EU. Känsla för estetik å ena sidan och färdigheter i matematik och vetenskap å den andra - det är vad som saknas. Traditionell humaniora möjliggör inte detta. Denna fråga diskuteras ofta inom European University Association (EUA).
En sista, mycket viktig punkt. När vi talar om resurser måste vi också tala om att fördela vissa medel på EU-nivå. Vi måste skapa en situation där vi i slutändan har något att rapportera, specifika data, om situationen i de enskilda medlemsstaterna, vad som saknas, hur vi kan jämföra, eftersom den här typen av jämförelser aldrig har gjorts tidigare på EU-nivå, i alla fall inte ordentligt. Detta kommer att hjälpa oss med Lissabonstrategin.
Zita Pleštinská: (SK) Herr kommissionsledamot Figel'! Jag är glad att ni deltar i den här debatten i dag, eftersom ni och jag på många sätt har liknande livserfarenheter.
Tack vare min egen erfarenhet som konstnär kan jag säga att detta att ägna Europaår åt vissa teman verkligen bidrar till att öka allmänhetens medvetenhet och delaktighet.
Eftersom dagens EU måste möta globaliseringens utmaningar och möjligheter genom att stärka sin kreativa och innovativa kapacitet välkomnar jag kommissionens beslut att göra 2009 till Europeiska året för kreativitet och innovation.
Drivkrafterna bakom innovation är människor och deras yrkeskompetens, entreprenörskap och sociala förmågor. Därför är det så viktigt att ägna särskild uppmärksamhet åt det livslånga lärandet. Jag välkomnar de föreslagna åtgärderna för främjande av kreativitet och innovationsförmåga i alla stadier av det livslånga lärandet, genom yrkeslivet till pensioneringen.
Jag är övertygad om att vi, för att uppnå målen för 2009 om att få EU att dra nytta av innovationen, måste se till att åtgärderna klaffar med den övriga politiken som ska fortsätta även efter Europaåret för kreativitet och innovation.
Silvia-Adriana Ţicău: (RO) Att förklara 2009 som det europeiska året för kreativitet och innovation är ett åtagande som vi har gjort. Hela 42 procent av företagen inom EU:s industri- och tjänstesektorer har rapporterat att de genomför innovativ verksamhet. Under 2003 rapporterade 65 procent av de tyska företagen innovativ verksamhet och 312 patent beviljades per miljon invånare, vilket kan jämföras med EU-genomsnittet på 128 patent per miljon invånare. I Rumänien genomför en femtedel av företagen innovativa affärer. Investeringarna i forskning och innovation i EU uppgick 2006 till bara 1,84 procent av BNP, medan målet i Lissabonstrategin är 3 procent.
Investeringarna i forskning och innovation har inte ökat i samma takt som BNP i EU. Jag menar att det inte räcker med undersökningar, konferenser och informationskampanjer. Europeiska året för kreativitet och innovation måste bli ett år då löften infrias. För att främja kreativiteten krävs stöd från både gemenskapsbudgeten och medlemsstaternas egna budgetar. Herr kommissionsledamot, ni åtar er att tillsammans med oss, Europaparlamentet och medlemsstaterna, se till att kreativiteten och innovationen ökar i EU under 2009.
Dumitru Oprea: (RO) Vi vill tacka alla som bidragit till att ett central- och östeuropeiskt land redan ett år i förväg kunde slå ett slag för kreativiteten, eftersom Budapest faktiskt nu är huvudstad för denna nya EU-trend för kreativitet och innovation. Enligt samma linje föreslår vi att ledande universitet ska ges chansen att främja EU-politiken genom att vidta särskilda åtgärder vid minst ett universitet i varje land som anslutit sig vid de två senaste utvidgningarna, och experter och specialister bör involveras i dessa åtgärder. Vi föreslår också att de två eller tre främsta forskarna i varje land som anslutit sig vid de två senaste utvidgningarna ska resa runt mellan EU:s fem främsta universitet och forskningscentrum.
Marusya Ivanova Lyubcheva: (BG) Herr talman, herr kommissionsledamot! Att utropa 2009 till Europeiska året för kreativitet och innovation skapar en möjlighet att främja kulturellt, vetenskapligt och ekonomiskt samarbete, en möjlighet som ger varje land chansen att utveckla sitt eget nationella program för att stimulera befolkningens kreativa potential.
Livslångt lärande är viktigt, och likaså är kreativiteten - som ligger bakom all innovationspolitik - avgörande för att skapa mervärde för samhället. Denna politik visar att vi räknar med och vill utveckla de mänskliga resurserna, och att det är dessa som är centrala. Det är viktigt att en direktlänk skapas mellan utbildning, kultur och vetenskap. Det är viktigt att institutionerna samverkar för att vidga sin räckvidd. Kreativitet och innovation hör hemma i alla åldrar. Det är också viktigt att tillräckliga resurser anslås och att man budgeterar statliga medel för att uppmuntra talanger. Talanger kan alltid utvecklas men de måste få stöd, eftersom det är just de kompetenta och talangfulla kreativa personligheterna som utgör samhällets drivkraft.
Ján Figeľ: Jag vill tacka för en intressant diskussion som visar att det finns intresse för innovation och kreativitet och att denna agenda har parlamentets stöd. Jag lade märke till att debatten dominerades av ledamöter från de nya medlemsstaterna, vilket i sig är ett plus och kanske sänder en positiv signal om att EU:s utvidgning medför att nya teman och realiteter synas ur både ett globalt och lokalt perspektiv.
Den amerikanske sociologen Richard Florida har sagt att nyckeln till ett innovativt samhälle är en kombination av tre T: talang, teknik och tolerans. Alla har någon sorts talang, i någon utsträckning, inom något område. Tekniken kan representeras av en dator eller ett musikinstrument, kanske av en rullstol - ett medel för att utveckla en förmåga. Det tredje T:et, tolerans, gör det möjligt för alla, inklusive samhällets svaga och marginaliserade individer, att delta i processen mot förbättring, social delaktighet och ny kunskap.
Jag är glad att vi fick höra om kopplingen till 2008 eftersom vårt mål är att på grundval av den kulturella mångfalden och den interkulturella dialogen utveckla ytterligare en dimension av den kulturella agendan, nämligen det kreativa näringslivet. Det hjälper oss att se kulturen som en kreativ del av samhället, inte som en konsument, inte som ”någonting, någon gång” utan som en permanent faktor i processen för att utveckla ekonomin. Kulturen bidrar. Kultur handlar inte om konsumtion. Om vi ser kulturen ur den synvinkeln kommer vårt kreativa näringsliv att blomstra och ge god sysselsättning och ekonomisk tillväxt, vilket i själva verket är detsamma som Lissabonstrategin. Det rör sig inte om någon motsättning här (antingen näringsliv eller kultur) utan det rör sig snarare om en förening, som naturligtvis måste vara balanserad och förnuftig.
För ett andra är omsättningen av kunskaper till praktik mycket viktig för inlärningsprocessen. Vårt lärande är ofta isolerat och fragmenterat och utan relevans för praktiska behov. Jag ska inte bli långrandig, utan jag ville bara säga att vi verkligen fått positiva signaler här för entreprenörsektorn, för företagsutbildning, för det ansvar som inte bara EU utan även medlemsstaterna har för att främja och stödja talang och innovation. Allt detta hänger samman med moderniseringen av utbildningssystemet och livslångt lärande.
Jag vill avsluta med att säga att innovation inte bara återspeglas i nya slutprodukter eller nya tjänster. Innovation visar sig också i form av nya tillvägagångssätt, nya metoder och nya sätt att tänka. Därför blir 2009 ett så viktigt år: det kan förändra vår uppfattning av vikten av innovation, värdet av talang och kreativitet. Tack så mycket. Jag ser fram emot ytterligare samarbete.
Katerina Batzeli: Herr talman! Jag tror att vi alla här i parlamentet enhälligt och i politiskt samförstånd stöder idén att göra 2009 till det europeiska året för kreativitet och innovation. Vi har försökt bygga upp ett förtroende för att årsprogrammet för 2009 ska bli en framgång och detta framstår i allt högre grad som möjligt tack vare medbeslutandeförfarandet. Europaparlamentet har krävt att detta förfarande ska grundas på en interinstitutionell överenskommelse inte bara när det gäller beslutsfattande utan också i fråga om programmets genomförande och effektivitet.
Låt mig nu understryka att kommissionen måste ta hänsyn till de synpunkter som parlamentsledamöterna har framfört när det gäller programmets genomförande och framgångar i samband med övervakningen och inlämnandet av förslag från nationella myndigheterna och berörda parter. Kreativitet och innovation kommer att genomsyra all politik. Det kommer också att underlätta den fria rörligheten för konstnärer, kulturindustrin, utbildare och lärare.
Detta kräver en mycket mer omfattande revision än året för interkulturell dialog, då finansieringen var tydligt definierad och garanterad i EG:s årsbudget. Mot bakgrund av det budskap vi fått från kommissionsledamoten Ján Figel' och från andra parlamentsledamöter om att vi bör övervaka programmets genomförande vill jag gärna poängtera att den interkulturella dialogen och Europeiska året för kreativitet och innovation måste gå i bräschen för vår kommunikationspolitik inför det kommande valet till Europaparlamentet. På så sätt kan vi i någon mån bidra till att mobilisera medborgarna och främja entreprenörskap, kreativitet och kultur.
(Applåder)
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i morgon.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Bogdan Golik : skriftlig. - (PL) Innan jag blev ledamot i Europaparlamentet hade jag förmånen att få lära mig något om de principer som styr utbildningssystemet och privata företag. Dessa erfarenheter har visat mig att EU måste utveckla sina kreativa och innovativa förmågor av både sociala och ekonomiska skäl.
Jag anser att det kommande året för kreativitet och innovation är ett utmärkt tillfälle att förbättra EU:s konkurrenskraft på den globaliserade världsmarknaden. Såväl den polska staten som EU-myndigheterna stöder projekt som gäller ett fortsatt ökat samarbete mellan medlemsstaterna på utbildningsområdet, utbyte av goda metoder och ett Europa för kunskap och innovation. Jag är mycket glad över att tanken med ett europeiskt institut för innovation och teknik nu har blivit befäst genom inrättandet av EIT:s högkvarter i Budapest i juni 2008.
För att kunna dra full nytta av människors kapacitet och utnyttja idéer som EIT till fullo behövs det inte bara en välutvecklad infrastruktur för att främja människors kreativitet utan också ett stödsystem som kan garantera rimliga arbetsvillkor som gör det möjligt för människor att fullfölja sin personliga utveckling. Jag vill också ta tillfället i akt att göra er uppmärksamma på ett polskt initiativ, från Łódź, som är en del av EIT. Łódź är en uppstickare i EU med sin innovationsförmåga och enastående kunskaper både inom den moderna undervisningen och genom de koncept som införs i näringslivet. Vi har alla mycket att tjäna på att utnyttja gynnsamma omständigheter, som det europeiska året för kreativitet och innovation, liksom den underskattade potentialen hos städer som Łódź!
Zita Gurmai : skriftlig. - (HU) Kreativitet och innovation spelar en enormt viktig roll för EU:s förmåga att reagera effektivt inför globaliseringens utmaningar och möjligheter. Ett mer effektivt utnyttjande av kunskaper och en utveckling av innovationsförmågan är kärnelement i EU-ekonomin, och vi måste därför lägga särskilt tonvikt vid dem. Europeiska året för kreativitet och innovation är just ett sätt att fästa uppmärksamheten på detta.
EU-ekonomins dynamik är till stor del beroende av dess förmåga till innovation. EU måste fokusera all sin kreativitet och innovationsförmåga av både sociala och ekonomiska skäl. Det är därför som det är så viktigt att vi under detta Europaår också talar om praktiska åtgärder och främjar utvecklingen av innovationer.
Resultaten av kreativitet och innovation måste bli mer allmänt kända. Därför behövs det särskilda åtgärder för att starta informations- och PR-kampanjer, organisera evenemang på EU-nivå, medlemsstatsnivå, regional och lokal nivå, att formulera nyckelbudskap och sprida kunskap om goda exempel.
Det är viktigt att främja de klusternätverk som redan är erkända drivkrafter för innovation, att underlätta bildandet av kunskapstrianglar och att släppa fram olika utbildningsformer. För att främja innovation måste medlemsstaterna inrikta sig på de framsteg som gjorts inom innovationsstödjande tjänster, särskilt i fråga om tekniköverföring, bildandet av poler och nätverk för innovation genom kontakter med universitet, högskolor och näringsliv, kunskapsöverföring och bättre tillgång till finansiering.
Nicolae Vlad Popa : skriftlig. - (RO) Mångfald är en av källorna till innovation och EU:s utvidgningspolitik har medfört nya källor av mångfald i EU och därmed nya innovationskällor. Tyvärr är kostnaderna för att delta i Erasmus-programmet oöverkomliga för många studenter i Rumänien och Bulgarien, vilket minskar deras deltagandenivå.
Erasmus inrättades 1987 med målet att ge studenter rörlighet inom EU och förutsättningar för en bättre karriär. Tjugoett år senare har programmet inte bara lockat två miljoner studenter och 3 100 högskolor utan också aktivt bidragit till att förbättra det akademiska livet för studenter genom att hjälpa dem att få interkulturell förståelse och självförtroende.
Även om det inte var Erasmus-programmets uppenbara mål har man tack vare programmet lyckats få studenter att förstå själva grundtanken med Europeiska unionen, nämligen den fria rörligheten inom denna olikartade men förenade familj.
Med tanke på att vi närmar oss Europeiska året för kreativitet och innovation 2009 anser jag att en tilldelning av extra medel i budgeten för studenter som kommer från nya medlemsstater skulle leda till ökat deltagande i programmet och därmed till ökad mångfald som en källa till kreativitet och innovation.
| sv |
2. Gemenskapens medverkan i Europeiska audiovisuella observationsorganet (
| sv |
Beslut om vissa dokument: se protokollet
| sv |
Uttalande av talmannen
Talmannen: Mina damer och herrar! Möjligheten att tala öppet är inte något som ska tas för givet. Jag är säker på att ni alla har hört talas om det förskräckliga mordet den 19 januari på den armenisk-turkiska journalisten Hrant Dink, som under de senaste åren ofta drog uppmärksamheten till sig med uppmaningar till engagemang i armeniernas historia under det ottomanska riket, vilket väckte många nationalisters aggression, och han åtalades upprepade gånger av det turkiska rättssystemet på grund av det som han skrev och sa.
Jag skulle på kammarens vägnar vilja uttrycka vår ilska över detta brott. Vi erkänner, och det gläder oss, att den turkiska regeringen som helhet har uttryckt liknande känslor och att dess beslutsamhet redan har lett till att en person som har erkänt sig skyldig till dådet har arresterats.
Motiven för den utpekade mördaren - som bara är 17 år gammal - är uppenbarligen nationalistiska känslor och fullständigt förakt för andras åsikter bland annat.
Enligt mediernas rapportering deltog tusentals människor vid Hrant Dinks begravning, och däribland fanns Joost Lagendijk, som företräder mig i egenskap av ordförande för delegationen till den gemensamma parlamentarikerkommittén EU-Turkiet, samt Hélène Flautre, ordförande för vårt underutskott för mänskliga rättigheter.
Den överväldigande sympatin från det turkiska folket och medierna ger upphov till hopp om att denna sorgliga händelse förmår den turkiska regeringen att inte längre dröja med att införa ytterligare reformer på det straffrättsliga området som syftar till att skydda åsiktsfriheten.
Jag kommer nu att be er att göra som vi gjorde när den stora ryska journalisten Anna Politkovskaja mördades, och resa er upp för att hedra Hrant Dink i tyst hågkomst.
(Parlamentet höll stående en tyst minut.)
| sv |
4. Återtagandeavtal mellan EG och Serbien (omröstning)
- Betänkande: Fava
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer
| sv |
22. E-juridik (
- Efter omröstningen:
Daniel Caspary: (DE) Herr talman! Jag vill hänvisa till den relevanta artikeln i arbetsordningen. För några månader sedan röstade vi om Edit Bauers betänkande, och efteråt skrev jag för att få klarhet i hur vi bör rösta om ändringsförslag till betänkanden.
Det råder ingen tvekan om att vi behöver kvalificerad majoritet i slutomröstningen för att vi ska kunna uppmana kommissionen att vidta lagstiftande åtgärder, men jag förstår inte varför vi behöver kvalificerad majoritet i förväg för ändringsförslag. Tyvärr har jag ännu inte fått något svar.
Vi har nu haft ännu ett sådant betänkande på dagordningen. Jag vore tacksam om tjänsteavdelningen kunde klargöra detta.
Talmannen: Herr Caspary! Jag har just fått veta att ett svar angående Edit Bauers betänkande är på väg. Jag hoppas att det når er före jul.
| sv |
9. Halva vägen för millenniemålen för utveckling (omröstning)
- Betänkande: Kinnock
- Före omröstningen om punkt 9:
Vittorio Agnoletto: (IT) Herr talman! Jag föreslår att följande text läggs till i slutet av punkt 9: "[...] beklagar att den italienska regeringen ännu inte har betalat de 260 miljoner euro som den skall erlägga för att uppfylla 2006-2007 års kvot till den globala fonden för bekämpning av hiv/aids, tuberkulos och malaria. Parlamentet uppmanar den italienska regeringen att reglera denna skuld inom kort."
(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)
- Före omröstningen om punkt 45:
Maria Martens: (NL) Herr talman! Jag läser texten på engelska:
(EN) "Europaparlamentet uppmanar EU att öka finansieringen för att få till stånd framsteg inom naturvetenskaplig och medicinsk grundforskning som leder till nya och överkomliga mediciner, vaccin och diagnosmöjligheter för försummade sjukdomar, för att stödja utvecklingsfaserna inom FoU och för att se till att nya produkter kan utnyttjas av åsidosatta befolkningsgrupper samtidigt som TRIPS-bestämmelserna respekteras."
(NL) ... och sedan kommer ett avsnitt att strykas. Avsnittet som ska strykas lyder på följande sätt:
och ska ersättas med:
(EN) "samtidigt som internationella patenträttigheter respekteras utan vilka FoU inom läkemedelsområdet kollapsar."
(De muntliga ändringsförslagen beaktades.)
| sv |
6. Avtal om handel med bananer
| sv |
2. Fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland (debatt)
Talmannen: Nästa punkt är debatten om sex resolutionsförslag om fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland.
Marcin Libicki: författare. - (PL) I dag diskuterar vi ännu en gång brotten mot de grundläggande mänskliga rättigheterna i Vitryssland. Som det så ofta är i sådana fall noterar vi vad det är diktatorer brukar göra. Uppenbarligen kämpar diktatorer alltid mot den organiserade religionen eftersom denna mycket ofta är befolkningens viktigaste språkrör. De måste också kämpa mot fackföreningarna. Fackföreningarna i Vitryssland är faktiskt ganska svaga, så ur denna synvinkel skulle Alexander Lukasjenko kunna framstå som en ganska positiv person. Han har nämligen inte någon att bekämpa eftersom man ännu inte har lyckats skapa fackföreningar i Vitryssland. Dessutom bekämpar diktatorer alltid den opposition som vill ha demokrati.
Men det finns en sak som vi bör komma ihåg. Vi bör komma ihåg att Vitryssland är en viktig granne till Europeiska unionen i öst och bör behandlas som sådan. Vi har en viss tendens att behandla Ryssland som vår enda granne i öst och glömma bort att även Vitryssland bör vara en partner för EU i öst eftersom det är ett stort land med lovande framtidsutsikter.
Věra Flasarová: författare. - (CS) Mina damer och herrar! Alexander Lukasjenkos regim i Vitryssland förtjänar kritik för att den använder repressiva metoder, fängslar politiska motståndare, tillämpar auktoritära regeringsmetoder och censur och för att den isolerar landet. Vägran att bevilja inresevisum för ledamöter av Europaparlamentet och nationella parlament innebär dessutom att de hindras från att bilda sig en uppfattning om situationen på egen hand. Allt detta påpekas i min grupps resolutionsförslag. Jag anser emellertid att vår kritik av brott mot de mänskliga rättigheterna måste mätas genom absoluta kriterier i stället för att följa en politisk skala som är avhängig av vem som för närvarande spelar första fiolen i världspolitiken. Detta är inte rätt. Vi rör oss fortfarande i cirklar. Vi har inte på länge kunnat ta något steg i riktning mot objektivitet. Romarna hade alltid rätt, och deras krönikörer utmålade det som ett felsteg när en angripen motståndare var djärv nog att försvara sig.
Men låt mig återgå till Vitryssland. Lukasjenkos regim innebär först och främst ett försök att visa misstro mot de euro-atlantiska initiativens inriktning. Alexander Lukasjenko spelar på sin egen smala planhalva och ignorerar att medelstora stater inte får uppföra sig på detta sätt eftersom det övernationella kapitalet inte kommer att tillåta det. Om man inte lyder kommer man att bli isolerad, och det internationella samfundet kommer att stödja oppositionen inom landet. Det är så det fungerar, och det vet vi alla. Förr eller senare kommer Alexander Lukasjenko och hans partiapparat att få betala dyrt för att de agerar på detta sätt. Vitryssland befinner sig i ett område som är strategiskt viktigt för Förenta staterna och för Nato. Den nuvarande USA-administrationen och regeringarna i en del andra länder skulle gärna vilja att Vitryssland anslöts till Nato tillsammans med Ukraina och Georgien, vilket skulle skada Ryssland.
Vår oro för de mänskliga rättigheterna i Vitryssland skulle inte vara så intensiv om det inte i själva verket handlade om Ryssland. Frågan är dock om försök att försvaga Ryssland bidrar till säkerheten i världen. Jag är ganska rädd för att sådana försök kanske släpper loss krafter som ingen kommer att kunna kontrollera. Ryssland har undertryckt dem sedan urminnes tider.
Jacek Protasiewicz: författare. - (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! De ledamöter av Europaparlamentet som är engagerade i Vitrysslandsfrågan och som följer situationen i Vitryssland ställs inför motsägelsefull information. Å ena sidan finns den offentligt och officiellt uttalade önskan att normalisera förbindelserna med Europeiska unionen. Öppnandet av Europeiska kommissionens representationskontor i Minsk är ett symboliskt uttryck för denna önskan.
Å andra sidan gick polisen under samma månad till brutalt angrepp mot demonstranter som ville fira nittonårsdagen av landets självständighet. Nästa dag skickade myndigheterna särskilda KGB-styrkor till oberoende journalister. En månad senare dömdes aktivister till långa fängelsestraff, och detta är inte ens oppositionen utan bara människor som vågade demonstrera till försvar för medborgarnas och småföretagens rättigheter. Bland dem återfanns män som Andrej Kim och Sergej Parsukiewicz. Vi har också nyligen hört att Alexander Milinkiewicz fängslades och dömdes till böter bara därför att han hade träffat vitryska medborgare och diskuterat allmänpolitiska frågor med dem. Alexander Kazulin, den viktigaste politiska fången, en samvetsfånge i dagens Europa, befinner sig fortfarande i fängelse.
Som ordförande för delegationen för förbindelserna med Vitryssland ser jag fram emot den dag då vi kan lägga fram en resolution för Europaparlamentet, en resolution där det med tillfredsställelse noteras att det har skett förändringar i Vitryssland så att landet ska kunna bli en del av den civiliserade europeiska gemenskapen.
Tyvärr kommer detta inte att ske i dag. Utan några garantier för den grundläggande rätten till fria och demokratiska val, rätten att uttrycka sina politiska åsikter, pressfrihet och frihet att utöva sin religion är det inte möjligt för Europeiska unionen att någonsin erkänna regimen i Vitryssland som ett land som är värt att samarbeta med, som ett land som är värt att få hjälp. Vi kommer aldrig att stödja den politik som bedrivs av Alexander Lukasjenko. Däremot kommer vi att stödja oberoende medborgargrupper och enskilda medborgare från Vitryssland i deras kontakter med Europeiska unionen i hopp om att landet en dag kommer att återgå till normala förhållanden.
Marios Matsakis: författare. - (EN) Fru talman! Vitryssland är ett vackert och viktigt land med en stor potential för framsteg som kan leda till ett avundsvärt välstånd för landets medborgare. För närvarande är tyvärr grundläggande demokratiska normer i farozonen i detta land. Detta beror framför allt på att myndigheterna inte respekterar sådana nödvändiga demokratiska principer som till exempel yttrandefrihet. Sådan respekt är ett ofrånkomligt krav på varje icke-diktatorisk regering.
Från Vitryssland kommer det rapporter om godtyckliga fängslanden av medlemmar av det civila samhället och av aktiva regimmotståndare, om överdrivet våld mot fredliga demonstranter och om repression som riktas mot oberoende mediejournalister. Allt detta är exempel på företeelser som omedelbart bör och måste upphöra. Vi uppmanar Vitrysslands regering att visa förnuft, att ändra sin taktik och att välja frihetens och demokratins väg i stället för förtryckets och totalitarismens väg, en väg som bara kan leda till att konflikten med det egna folket och med det internationella samfundet förvärras.
Milan Horáček: författare. - (DE) Fru talman, herr kommissionsledamot! Användandet av våld mot icke-statliga organisationer, aktiva regimmotståndare och oberoende journalister i Minsk och andra vitryska städer i slutet av mars tyder på en drastisk försämring av den politiska situationen i ett land som redan behärskas av en auktoritär och diktatorisk regim.
Den enda tyska politiska institution som hade tillåtits att verka i Minsk har tvingats stänga. Tidningsredaktioner utsätts för räder för att skrämma kritiska röster inom pressen. I fråga om fria val och församlings- och åsiktsfrihet råder allvarliga begränsningar. Oppositionspolitiker förföljs systematiskt och döms till långvariga fängelsestraff. Myndigheterna vidtar repressiva åtgärder mot rörelser inom det civila samhället, antingen genom att åberopa oklara lagar om icke-statliga organisationer eller lagstiftning mot extremism eller genom att med våld skingra fredliga möten.
Även vi måste verka för den politiska pluralismens kultur i Vitryssland. För landets framtid är det särskilt viktigt med möten med demokratiska strukturer, särskilt för unga människor. Det var en klok åtgärd att åter öppna Europeiska humanistiska fakulteten i Vilnius, ett vitryskt exiluniversitet som erbjuder en tillflykt för studenter som blivit offer för politisk förföljelse.
Nästa steg måste vara att underlätta utfärdandet av visum, något som Europaparlamentet vid flera tillfällen har krävt. Det är inte rätt att EU ytterligare begränsar människors rörelsefrihet genom att ta ut en avgift på 60 euro för utfärdandet av visum. Detta är nästan en tredjedel av en månadsinkomst i Vitryssland, och många människor har därför inte råd med det. Vad vi har lyckats med när det gäller Ukraina, Moldavien och Ryssland bör vi också klara av när det gäller Vitryssland.
(Applåder)
Eija-Riitta Korhola: för PPE-DE-gruppen. - (FI) Fru talman! Vitryssland är det enda europeiska land som fortfarande har en totalitär regim och som fortfarande tillämpar dödsstraff. President Alexander Lukasjenko fortsätter att hålla ett vakande öga på det civila samhället och är inte villig att släppa sitt hårda grepp om landet.
Trots allt har landets regering sagt att den vill upprätta närmare förbindelser med Europeiska unionen. Ännu en gång är det dags för oss att tydligt förklara samarbetsvillkoren för Vitryssland.
Som det framgår av resolutionen är de grundläggande förutsättningarna för nära samarbete inom ramen för den europeiska grannskapspolitiken avskaffande av dödsstraffet, fria medier, yttrande- och mötesfrihet, religionsfrihet, respekt för demokratiska värden och omedelbar frigivning av de politiska fångarna. Denna resolution, som innehåller krav på omedelbar frigivning av de medlemmar av oppositionen som har fängslats, är samtidigt ett sätt att visa stöd för och solidaritet med alla dem som lider under den nuvarande vitryska regimen.
I nästa vecka kommer företrädare för den politiska oppositionen i Vitryssland att besöka Europaparlamentet. De har inlämnat en petition där de kräver en ändring av den lag om inskränkning av religionsfriheten som trädde i kraft 2002. De kommer att be om EU:s stöd för denna petition som har avvisats av Lukasjenko. Jag hoppas att denna viktiga resolution och nästa veckas gemensamma debatt kommer att övertyga den vitryska regeringen om att detta ligger i dess eget och dess medborgares intresse.
Marianne Mikko: för PSE-gruppen. - (ET) Kolleger! På den internationella dagen för de mänskliga rättigheterna den 10 december började tv-stationen Belsat sin verksamhet i Polen i syfte att sända oberoende information till vitryssarna om vad som händer i Vitryssland, i Europa och i resten av världen. Kanalen, som huvudsakligen sänder på vitryska, når nu omkring 10 procent av vitryssarna via satellit.
Stationen arbetar under ständigt tryck. I slutet av mars genomförde KGB och polis en räd för att skrämma Belsats lokala reportrar. Deras viktigaste redskap, dvs. bärbara datorer och sändningsutrustning, beslagtogs. Oberoende reportrar lever i ständig fruktan för att förhöras och fängslas. Situationen i Vitryssland, en direkt granne till Europeiska unionen, är lika bister som den var bakom järnridån. Som ordförande för delegationen till den parlamentariska samarbetskommittén EU-Moldavien och som estländare hävdar jag här att medborgarna i Vitryssland, som också utgjorde en del av Sovjetunionen, i dag är i lika stort behov av oberoende information som av syre. Belsat är en utmärkt början, men bra television är inte billig.
De journalister som arbetar för Belsat Belarus kämpar för demokrati. De besökte oss i Europaparlamentet i mars, och de behöver vårt helhjärtade stöd. Jag uppmanar Europeiska kommissionen och alla våra medlemsstater att stödja Belsat ekonomiskt och moraliskt. Låt oss inte glömma att en fri press är demokratins hörnsten.
Janusz Onyszkiewicz: för ALDE-gruppen. - (PL) För några månader sedan frigav Alexander Lukasjenko alla politiska fångar med undantag av Alexander Kazulin som erbjöds möjligheten att lämna landet. Detta påminner om de metoder som de kommunistiska myndigheterna använde mot oppositionen i Polen. Det verkade som om resultatet skulle kunna bli att situationen förändrades till det bättre, men som hjälten i Ilja Ehrenburgs välkända novell sa: ”Om de friger några betyder det att de sätter in några nya i stället.” I dag är fängelserna ännu en gång fulla av fångar som sitter fängslade för sina politiska övertygelser som de har uttryckt i olika demonstrationer.
Jag anser att det bara finns ett enda korrekt svar på detta, och det är att utöka listan på personer som förbjuds att komma in i EU-länderna. Denna lista finns redan, men den omständigheten att Alexander Lukasjenko själv inte kan komma in i Europeiska unionen är inte särskilt övertygande. Vi borde göra listan betydligt längre.
Ewa Tomaszewska: för UEN-gruppen. - (PL) Fru talman! Vi talar ännu en gång om situationen i Vitryssland. Alexander Kazulin, Alexander Lukasjenkos medtävlare om posten som Vitrysslands president, sitter fortfarande fängslad trots att han är sjuk. De demonstranter som ville fira nittonårsdagen av Vitrysslands kortvariga självständighet och som greps den 25 mars 2008 sitter fortfarande fängslade. Oppositionen utsätts för repression, och journalister får sin egendom beslagtagen, de misshandlas och skickas i exil.
Nyligen uttryckte Alexander Lukasjenko sin önskan att ännu en gång ställa upp i presidentvalet. För första gången försökte han dessutom att utöva utpressning mot Europeiska unionen genom att påminna om att 50 procent av oljan, 50 procent av oljeprodukterna och 30 procent av den gas som kommer till Europeiska unionen passerar genom Vitryssland. Han syftade på naturgasledningen Jamal-Europa och oljeledningen ”Vänskap”. Trots detta, och faktiskt just på grund av detta, kan Europeiska unionen inte upphöra att försvara de mänskliga rättigheterna. Vi bör stödja det civila samhälle som håller på att växa fram i Vitryssland, och detta innefattar materiellt stöd och tillgång till oberoende information.
Urszula Krupa: för IND/DEM-gruppen. - (PL) Fru talman! Det har nu gått sjutton år sedan förändringarna i samband med Sovjetunionens sammanbrott och upplösning i fria oberoende stater, men Vitryssland finns kvar som en relik som den sista diktaturen i Central- och Östeuropa. I detta land verkar respekten för de mänskliga rättigheterna vara mycket långt borta. Manipulationer med valresultat, eliminering av den politiska oppositionen, gripanden, misshandel, inskränkningar av yttrandefriheten och pressfriheten, inskränkningar av mötesfriheten och framför allt en massiv övervakning av befolkningen genom en högt utvecklad säkerhetsapparat - detta är den dagliga verkligheten för medborgarna i Vitryssland.
Jag vill också rikta uppmärksamheten mot den försämrade situationen för många människor som bor nära gränserna, däribland företrädare för polska minoriteter som bor där. Sedan Polen anslöts till Schengenområdet har de funnit det mycket svårt att hålla kontakt med sina familjer som bor i Polen, särskilt med tanke på de höga viseringskostnaderna. Denna situation, som fortfarande är ett problem, kräver beslutsamma åtgärder av EU-länderna. Man bör också beakta vilka metoder som är bäst för att ge verklig hjälp till dem som är i störst behov av den.
Urszula Gacek: (EN) Fru talman! Den vitryska regimen fortsätter att ignorera alla de institutionella garantier som är centrala för en demokrati. Den beskär friheten att bilda och ansluta sig till politiska partier, yttrandefriheten, rätten till alternativa informationskällor och rätten till fria och rättvisa val.
Fängslandet av oppositionspolitiker i Vitryssland innebär att alla dessa grundläggande friheter kränks. Den brittiske 1800-talspolitikern Benjamin Disraeli sa en gång: ”Ingen regering kan vara säker under lång tid utan en respektingivande opposition.” Eftersom Alexander Lukasjenko undertrycker all opposition, låt oss hoppas att Disraelis ord visar sig vara en profetia för den vitryska regimen och att undertryckandet av oppositionen kommer att vara orsaken till regimens slutliga fall.
(Applåder)
Józef Pinior: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! Här i Europaparlamentet kommer vi ständigt tillbaka till frågan om Vitryssland, ett land som geografiskt sett faktiskt ligger mitt i Europa och som gränsar till Europeiska unionen. Utifrån EU:s normer är det ett exceptionellt land genom att det inte har någon liberal demokrati eller rättssäkerhet och genom att det har censur. Dagens debatt äger rum på årsdagen av Pragvåren 1968, en årsdag som markerar den tidpunkt då människor i Europa äntligen sa ”det är nog” till censur och presskontroller.
I dag ville jag ägna mitt anförande just åt denna fråga om Vitryssland. Vi har utsatts för en mycket egendomlig hackerattack på oberoende Internetmedier: på Charter 97, Radio Liberty och Belarus Partisan. Vad som var egendomligt var att hackerattacken började dagen före den oppositionsdemonstration som skulle äga rum på årsdagen av Tjernobylkatastrofen.
Internetmedierna i Vitryssland är i själva verket de enda oberoende medierna eftersom flertalet medier helt kontrolleras av den vitryska regimen. Charter 97 besöks av omkring 9 000 surfare om dagen, och genom Belarus är över 3 miljoner familjer anslutna till Internet, dvs. över 30 procent av den sammanlagda befolkningen. Detta visar dynamiken och vitaliteten i det vitryska samhället.
Herr kommissionsledamot! Europeiska unionen måste allvarligt överväga vilka åtgärder som måste vidtas för att hjälpa vanliga människor i Vitryssland.
Eugenijus Gentvilas: (LT) När Alexander Lukasjenko började känna av trycket från Vladimir Putin när det gäller gas uttryckte han sin önskan om närmare förbindelser med EU. Men i dag kan vi se att detta bara var tom retorik som inte följdes upp av respekt för de mänskliga rättigheterna, pressfrihet och andra europeiska värden. Det förekom ingen reaktion på det icke-officiella dokumentet ”Vad EU skulle kunna erbjuda Vitryssland”. Fängslanden och förtryck av politiska orsaker fortsätter.
EU bör utan dröjsmål sända sina experter för att övervaka förberedelserna inför höstens parlamentsval, för att se hur vallagarna ändras och om oppositionen får någon chans att agera. Vi kan inte begränsa oss enbart till valövervakning. Det skulle vara ett enormt misstag. Naturligtvis måste vi först och främst se till att EU:s diplomater och parlamentariker får tillstånd att fritt komma in i Vitryssland. Europeiska kommissionen och EU-medlemsstaterna bör göra allt som står i deras makt för att åstadkomma detta.
Zdzisław Zbigniew Podkański: (PL) Fru talman! Vitryssland som är vår granne ligger mycket nära oss, särskilt eftersom det bor många polacker där. Det är viktigt både för oss polacker och för andra angränsande länder att det råder en stabil politisk och ekonomisk situation i regionen eftersom detta är förutsättningen för utveckling och för en förbättring av våra invånares livskvalitet. Vi måste också komma ihåg att Vitryssland i likhet med Polen glömdes bort och överläts till sovjetisk dominans efter andra världskriget och att landet inte kunde räkna med något stöd utifrån. Men detta land lyckades bli självständigt och kan nu skryta med en BNP-tillväxt på över 8 procent, ja till och med 9,9 procent under åren 2003-2006.
Vi kan inte frånta president Alexander Lukasjenko rätten att välja politisk inriktning för sitt land. Men det som bekymrar oss är att man allt oftare hör talas om kränkningar av de mänskliga rättigheterna i Vitryssland, vilket innebär brott mot demokratins regler. Detta berör inte bara etniska vitryssar utan även andra folkgrupper, däribland polacker. Därför är detta en förnuftig resolution, och den stöds av gruppen Unionen för nationernas Europa.
Kathy Sinnott: (EN) Fru talman! Vi i EU har kommit närmare en del av de forna sovjetstaterna vid vår östra gräns. Vitryssland har emellertid motstått alla försök till dialog.
Eftersom Vitryssland är en diktatur har de medborgare som skulle vilja se en mer öppen och västinriktad dialog inga lagliga möjligheter att föra fram sina åsikter. När människor kräver demokrati eller riktar uppmärksamheten mot regimens maktmissbruk riskerar de att hamna i fängelse.
Vi måste fortsätta att kräva att den vitryska regimen inte längre ska hålla sina medborgare i ett järngrepp. Ett sätt att åstadkomma detta är att rikta allmänhetens uppmärksamhet mot dem som sitter fängslade av politiska, sociala och religiösa skäl. När man ser tillbaka på historien är det dessa fångar som kommer att vara Vitrysslands frihetshjältar när friheten äntligen uppnås.
Bernd Posselt: (DE) Fru talman! Jag tror att detta redan är nionde gången som vi har talat om Vitryssland, och vi blir tvungna att fortsätta med det ända tills ledamöter från Vitryssland sitter tillsammans med oss här i Europaparlamentet i Strasbourg.
Vi måste snarast göra framsteg på tre ytterst viktiga områden. För det första riktar vi en kraftfull uppmaning till Vitrysslands regering att äntligen frige sina politiska fångar - inte bara de politiska fångar som redan har suttit fängslade under ganska lång tid, till exempel Alexander Kazulin, utan också de många nya fångar som nyligen har satts i fängelse för att ha utövat sådana elementära och grundläggande rättigheter som frihet att utöva sitt yrke som journalister, yttrandefrihet och demonstrationsrätt.
För det andra kräver vi en ändring av religionslagen och absolut religionsfrihet. Det finns europeiska kristna som förtrycks i hjärtat av Europa, och detta kan vi i Europaparlamentet inte tolerera. Vi måste därför motsätta oss detta med all kraft.
För det tredje är det absolut nödvändigt att se till att Vitryssland äntligen öppnar sina gränser för oss som ledamöter av Europaparlamentet och som EU-medborgare, att den vitryska regimen öppnar den isoleringsmur inom vilken den systematiskt har stängt in sina medborgare, att vi kan vara närvarande där och diskutera olika frågor och att vi kan bidra till att skapa någonting som skulle kunna vara en vitrysk vår 40 år efter Pragvåren.
Tunne Kelam: (EN) Fru talman! Vårt budskap till Alexander Lukasjenko men också till det internationella samfundet är att Europaparlamentet hyser oro och ständigt kommer att hysa oro över situationen i Vitryssland, den sista diktaturen i Europa.
Detta gäller särskilt fängslandet av fredliga medborgare på politiska grunder. Regimen i Minsk har nyligen antytt att den vill förbättra förbindelserna med Europeiska unionen. Men det finns ett mycket normalt villkor för att en meningsfull dialog ska kunna inledas: att man friger alla politiska fångar, att man avstår från godtyckliga gripanden, att man garanterar yttrandefriheten och självständighet för domstolsväsendet och att man tillåter oppositionen att på ett normalt sätt delta i det politiska livet.
Avslutningsvis vill jag instämma i Marianne Mikkos vädjan till EU att utöka det politiska och i synnerhet det materiella stödet till den oberoende tv-stationen Belsats verksamhet. Det är genom denna kanal som situationen i Vitryssland kan förändras, inte nödvändigtvis genom våra resolutioner.
Zita Pleštinská: (SK) Kära kolleger! Jag beklagar verkligen att situationen i fråga om demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet inte har förbättrats i Vitryssland. Alexander Lukasjenkos maktfullkomliga arrogans känner inga gränser. Den vitryska regeringens nyligen uttalade önskan att förbättra förbindelserna med Europeiska unionen är som ett grovt hån mot den demokratiska världen.
Jag tror att det symboliska datumet den 25 mars 2008, när Alexander Lukasjenko skickade polis för att bekämpa fredliga vitryska medborgare, kommer att markera början till slutet för den totalitära regimen i Vitryssland, i många avseenden på samma sätt som den historiska ljusmanifestationen i Slovakien den 25 mars 1988. Jag vill uttrycka min solidaritet med den förenade demokratiska oppositionen i Vitryssland och med alla Vitrysslands medborgare.
Jag uppmanar rådet och kommissionen att på nytt granska möjligheterna att sänka avgifterna för Schengenvisum för medborgarna i Vitryssland. Detta är det enda sättet att förhindra att Vitrysslands medborgare blir mer och mer isolerade.
Czesław Adam Siekierski: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! För att åstadkomma demokratisering och ekonomiska förändringar måste myndigheterna i Vitryssland inleda en dialog med alla politiska krafter och anordna fria val. Länderna i Central- och Östeuropa, bland dem Polen, kan tjäna som exempel.
För att skapa ett förändrat medvetande hos människorna i Vitryssland och visa dem principerna om demokrati och fri marknad är det av största betydelse att öka kontakterna mellan det vitryska samhället och EU-länderna. Detta kräver en avsevärd förenkling och liberalisering av viseringsförfarandet, med sänkta visumavgifter för medborgare i Vitryssland.
EU-länderna bör öppna sina universitet och andra högre utbildningsanstalter för studenter från Vitryssland och ge dem stipendier från EU och från nationella, lokala och privata fonder. EU bör öppna sig för Vitryssland, även om de nuvarande myndigheterna inte önskar det.
Zbigniew Zaleski: (PL) Fru talman, herr kommissionsledamot! När det gäller dessa angelägna politiska och ekonomiska frågor vill jag lägga till en punkt. Eftersom kommissionsledamot Louis Michel inser vikten av utbildning både inom EU och utanför dess gränser och eftersom jag själv har kontakt med många studenter från Vitryssland som vi utbildar vid det katolska universitetet i Lublin vill jag säga följande: Herr kommissionsledamot! Jag vill rekommendera er att så mycket som möjligt öka både ekonomiska och andra stödinsatser för detta syfte eftersom en investering i de vitryska studenternas utbildning kommer att vara till hjälp för landet självt, och det kommer också att visa sig vara en investering för EU.
Tadeusz Zwiefka: (PL) Fru talman! Vitryssland, Vitryssland 2008, är en skamfläck för oss alla. Det är skamligt att det i början av 2000-talet finns en totalitär stat i Europa. Under våra torsdagssammanträden i Strasbourg diskuterar vi brott mot de mänskliga rättigheterna runtom i världen. Men Vitryssland är Europeiska unionens närmaste granne.
Jag har ett intryck av att de västliga demokratierna fram till 1989 gjorde allt de kunde för att befria många förtryckta länder från sovjetisk ockupation. I dag är Vitryssland fortfarande som det var. Jag har ett intryck av att vi gör mindre, även om det inte längre finns många länder utan bara ett. Vi gör förvisso inte tillräckligt. Det är uppenbart att vi inte kan ha något direkt politiskt och ekonomiskt inflytande på vad som händer i Vitryssland, men vi kan ha ett inflytande genom att verka för tv-sändningar med oberoende information till Vitryssland, information som kommer att stimulera människorna i Vitryssland att kämpa för oberoende.
Louis Michel: ledamot av kommissionen. - (FR) Fru talman, mina damer och herrar! Den positiva utveckling som inleddes i Vitryssland genom frigivningen av fem av de sex politiska fångarna verkar ha gått i stå. Tyvärr har denna positiva atmosfär ödelagts av ett ökat tryck på det civila samhället och av ett antal synnerligen stränga och oproportionerligt hårda straff. Vi fortsätter att fördöma de politiska fängslandena och det sätt på vilket det civila samhället och de oberoende medierna behandlas.
Samtidigt måste vi få Vitryssland att förstå att vi menar vad vi säger när vi föreslår ett partnerskap som förutsätter att det görs framsteg i fråga om respekt för demokrati, mänskliga rättigheter och rättssäkerhet. Men för att göra sådana framsteg måste Vitryssland vidta ett antal åtgärder som är viktiga för oss. Bland dessa åtgärder ingår en villkorslös frigivning av alla politiska fångar, bland dem Alexander Kazulin.
Bland åtgärderna ingår också genomförande av det parlamentsval som har planerats äga rum i september, ett val som måste följa demokratiska principer. I detta sammanhang kräver vi att observatörerna från OSSE/ODIHR garanteras fritt tillträde. De vitryska myndigheterna har informerat oss om sin avsikt att släppa in observatörer som verkar under både kortare och längre tid. Vi kommer förvisso att se till att de håller sitt ord. Närvaron av valobservatörer från Europaparlamentet skulle naturligtvis tillföra ytterligare värdefull sakkunskap. Det är också av största vikt att oppositionspartierna deltar i valet på ett rättvist sätt. Vi kommer att beakta alla tänkbara förslag från Europaparlamentet i detta avseende.
Det skulle emellertid vara ett ovedersägligt bevis för att det har gjorts framsteg om oppositionen vore närvarande här i Europaparlamentet, vilket för närvarande inte är fallet. Om så vore fallet skulle Europeiska unionen vara beredd att svara positivt på samma sätt som unionen så sent som för en månad sedan bekräftade i ett uttalande om sanktioner och om de framsteg som skulle förmå oss att lätta på sanktionerna.
Jag kommer nu att ta upp en fråga som vi fäster mycket stor vikt vid: kontakter med Vitrysslands folk. Hur beklaglig situationen i Vitryssland än är måste vi utöka våra kontakter. Naturligtvis bibehålls fortfarande inskränkningarna när det gäller kontakter med de vitryska myndigheterna på ministernivå. Ändå anser jag att det är nödvändigt att göra en åtskillnad mellan de politiska och de tekniska nivåerna. Följaktligen håller kommissionen sammanträden för att diskutera sådana tekniska frågor som energi, transport och miljö med sakkunniga från den vitryska administrationen. Dessa kontakter ger oss naturligtvis tillfälle att föra fram olika budskap i frågor som vi fäster stor vikt vid.
Genom att vi för närvarande har en delegation i Minsk kommer vi också att kunna knyta närmare band med den vitryska administrationen och med det civila samhället, lokala icke-statliga organisationer, oberoende medier och studenter. Vi har en skyldighet att bistå alla dessa, något som ni med rätta har framhållit i ert betänkande och som åtskilliga talare har påpekat. Dessutom ges stöd till Europeiska humanistiska fakulteten som för närvarande befinner sig i exil i Vilnius och kommer att fortsätta sin verksamhet där så länge fakulteten inte har möjlighet att återvända till Vitryssland.
Avslutningsvis vill jag dryfta ett ämne som kommer upp gång på gång: visum. Som både ni och jag känner till kan vi som situationen nu är inte inleda förhandlingar med Vitryssland om att lätta på visumrestriktionerna - detta har rådet beslutat - men detta hindrar oss inte från att dra nytta av den bestämmanderätt som medlemsstaterna enligt Schengenreglerna har som en del av sina konsulära befogenheter.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum efter debatterna.
Skriftliga förklaringar (artikel 142)
Alessandro Battilocchio : skriftlig. - (IT) Tack, fru talman. Vi har tyvärr varit i den här situationen tidigare med godtyckliga arresteringar av alla som opponerar sig mot den regerande regimen. Parlamentet har diskuterat Vitryssland för ofta: många ord och för lite meningsfull handling.
Vi måste uppmärksamma faktumet att Alexander Lukasjenkos regim är öppet fientlig gentemot EU och att våra krav när det gäller mänskliga rättigheter och demokratisering i Vitryssland sker helt och hållet för döva öron. Vi intensifierar våra kontakter med det civila samhället och med de interna rörelserna i sökandet efter förändring: Sacharovpriset var det första konkreta beviset på detta.
Det krävs dock ytterligare steg framåt i denna riktning. Jag besökte nyligen Vitryssland och märkte en ökad medvetenhet bland medborgarna till förmån för en förändring, en förändring som garanterar frihet, rättvisa, jämlikhet och demokrati. Jag uppmanar kommissionen att rikta särskild uppmärksamhet mot Vitryssland, ett land som är strategiskt beläget för att säkerställa fred och säkerhet på hela europeiska kontinenten.
| sv |
13. Gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna) (kommissionens genomförandebefogenheter) (omröstning)
- Betänkande: Cashman
| sv |
Iakttagande av stadgan om de grundläggande rättigheterna i kommissionens lagstiftningsförslag: metod för systematiska och strikta kontroller (omröstning)
Talmannen: Nästa punkt på föredragningslistan är uttalandet av kommissionen om förbudet mot produkter som härrör från säl i Europeiska unionen.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EL) Herr talman, ärade ledamöter i Europaparlamentet! Tack för att jag har fått denna möjlighet att formulera kommissionens inställning till förbudet mot produkter som härrör från säl i Europeiska unionen och att kommentera de åtgärder som redan har vidtagits eller som planeras.
Säljakt har nu varit föremål för tvister och intensiva debatter i många år. Jag håller helt med om att det finns rimliga frågor i samband med säljakt, oavsett var den sker. Det är dock uppmuntrande att de flesta sälpopulationer verkar ha stabiliserats och att deras överlevnad inte är hotad i deras naturliga miljö. Denna åsikt grundar sig på den vetenskapliga statistik som finns tillgänglig om utvecklingen av populationer av grönlandssälar och blåssälar. Det finns inga vetenskapliga indikationer på allvarliga negativa effekter av jakten på dessa arters överlevnad.
Sälpopulationen i nordöstra Atlanten har ökat markant sedan början av 1970-talet, från drygt 2 miljoner till omkring 5,8 miljoner grönlandssälar, vilka är det främsta målet under den årliga jaktsäsongen. Med andra ord är sälpopulationerna i fråga för närvarande inte utrotningshotade och de omfattas därför inte av CITES-konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter. För att dessa sälarter ska omfattas av CITES-konventionen skulle den internationella handeln behöva hota deras överlevnad i deras naturliga miljö.
Detta bör dock naturligtvis inte hindra oss från att diskutera den andra viktiga fråga som uppstår i samband med säljakt i många länder, däribland vissa medlemsstater i Europeiska unionen, och med detta menar jag frågan om huruvida importen och exporten samt marknadsföringen av produkter som härrör från säl bör förbjudas när säljakten inte bedrivs på ett sätt som uppfyller de specifikationer som vi har angett för en riktig hantering av djur. Det är därför som jag håller med om att även om vi ännu inte har vidtagit lagstiftningsåtgärder på EU-nivå måste den oro som har uttryckts av Europaparlamentet om en korrekt hantering av djur, och särskilt om säljakt, ses över i detalj. För att göra detta behöver vi ha den relevanta information och statistik som behövs och det är därför som vi har begärt att en oberoende undersökning ska genomföras. På grundval av resultaten av denna undersökning, som främst har framställts av Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, ska vi besluta om att föreslå rådet och parlamentet att åtgärder måste vidtas. I enlighet med principerna om god förvaltning och lagstiftning och de tydliga förfarandereglerna för kommissionen måste vi arbeta på grundval av solida vetenskapliga uppgifter och den relevanta konsekvensanalysen måste genomföras innan det undersöks om några åtgärder bör vidtas.
Jag har även utfärdat instruktioner till mina tjänster att undersöka möjligheten för kommissionen att skicka den delegation för att inspektera och observera säljakten under 2007 års jaktsäsong. Europaparlamentets ledamöter kan undersöka möjligheten att delta i denna delegation.
En fullständig och objektiv bedömning av alla aspekter på denna fråga gör att vi kan fatta rätt beslut.
John Bowis: för PPE-DE-gruppen. - (EN) Herr talman! Vår kommissionsledamot är en vettig och mänsklig man. Han ber om tid för forskning. Vi ger honom det, men som tack bör han införa ett moratorium på all import av sälprodukter under den tiden.
Han säger att sälslakten i Kanada är hållbar. Det må så vara, men 2006 dödades 330 000 grönlandssälar och 95 procent av dessa var under tre månader gamla. Ett stort antal av dessa flåddes sedan levande, för 79 procent av säljägarna kontrollerade inte ordentligt för att se om ungen fortfarande var vid medvetande.
Slakten är grym och inte värdig ett civiliserat land. Den är verkligen inte hållbar i ett land som Namibia. I Namibia, som har världens näst största säljakt, ökar kvoterna varje år. 2007 var kvoten 91 000 och en kombination av höga kvoter och naturlig säldödlighet gör att alla ungarna kan dödas i år.
Sälarna dödas inte för mat, de dödas inte heller för att skydda fiskbestånd. De dödas för mode och i EU finns marknaden för detta mode. EU är huvudmarknaden för sälskinnimporten från Kanada. Belgien har förbjudit det. Italien och Luxemburg har förbjudit det tillfälligt. Storbritannien och Tyskland har begärt ett EU-förbud. Europaparlamentet har i sin skriftliga deklaration begärt ett permanent förbud och en majoritet av ledamöterna har skrivit under det. Så, jag ber er, herr kommissionsledamot, ”ja” till forskning, men ”ja” också till ett moratorium nu.
Paulo Casaca: för PSE-gruppen. - (PT) Jag vill uttrycka mitt instämmande i det som John Bowis just sade.
I verkligheten finns det ingen anledning till varför moratoriet inte ska införas direkt och de undersökningar som kommissionen finner lämpliga genomföras därefter. Det finns redan en mängd slående information om denna fråga. Vidare har ett tydligt exempel redan ställts upp av andra länder, till exempel Förenta staterna och Mexiko - Förenta staterna förbjöd all användning av sälar för mer än 30 år sedan - och jag förstår inte varför kommissionen anser att vi ännu inte har tillräckligt mycket information för att agera direkt.
Som vår kollega redan har förklarat mycket väl är detta inte bara en fråga om hållbarhet. Det är i huvudsak en fråga om etik. Frågan är om det är förnuftigt, bara för att tillfredsställa olika modesmaker, att döda på ett helt barbariskt sätt - som rapporterades förra året av en delegation från tvärgruppen för djurs välfärd och bevarande, som bland annat omfattade vår kollega Carl Schlyter, och som har visats för oss på många olika sätt.
Om kommissionen vill se vad som händer på området ska en delegation från detta parlament resa till Kanada nästa vecka. Vi ska bege oss direkt till de platser där denna jakt äger rum. Kommissionen är välkommen att följa med. Den kan absolut delta i delagationen och det kommer att kunna skingra de tvivel som den fortfarande kan ha när det gäller detta problem.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. -(EN) Herr talman! Ibland undrar jag hur det är möjligt att vara så blind för det uppenbara och sen tänker jag på att den kanadensiska regeringen envist tillåter en årlig blodbadsfestival på hundratusentals försvarslösa sälungar.
Andra gånger undrar jag hur det är möjligt att inte visa några känslor för extrem grymhet och då tänker jag på de tusentals modegalna personer som betalar hur mycket som helst för att få bära sälpäls, som i många fall kommer ifrån djur som flåtts levande.
Dock undrar jag aldrig hur det är möjligt att inte höra det som är öronbedövande högt, inte heller undrar jag någonsin hur det är möjligt att inte förstå det som är så väldigt enkelt, för, med all respekt, herr kommissionsledamot, så har jag sett detta ske alltför ofta när det kommer till det sätt som kommissionen ibland behandlar Europaparlamentet på och frågan som diskuteras här idag är ett bra exempel på det.
I september 2006 bad parlamentet kommissionen mycket klart och tydligt att införa ett EU-täckande förbud mot all handel med sälprodukter. Sex månader senare står kommissionen här framför oss och säger att den, trots att säljakten är notoriskt grym mot djur och har varit det i många år, fortfarande behöver mer tid att tänka över frågan.
Vi är nära vän och allierad till kommissionen och vi har varit mycket generösa med vårt tålamod, så jag tycker att vi ska ge kommissionen mer tid, om det är vad den behöver, men, som andra talare redan sagt, på det villkoret att man under tiden inför ett omedelbart moratorium som förbjuder alla sälprodukter i EU. Detta kommer från vår bestämda uppfattning i frågan, behovet att handla snabbt och det faktum att vissa medlemsstater redan infört nationella förbud.
Carl Schlyter: för Verts/ALE-gruppen. - Herr talman! Herr kommissionär! förra året åkte jag och besökte säljakten i Kanada på Animal Welfair Intergroups vägnar. Säljägarna försökte med våld hindra mig från att se vad som pågick. De rammade vår bil av vägen, de satte sig på våra helikoptrar så vi inte kunde flyga, de hotade med att döda oss om vi lämnade vårt hotell för att försöka dokumentera säljakten. Trots dessa metoder lyckades vi få fotografier och vi såg hur otroligt grym säljakten är. De visste att de hade någonting att dölja. Sälarna flås levande, de klubbas och lämnas att kvävas av sitt eget blod, de skadskjuts och drunknar och de skjuts men får lida extra mycket, för ett andra nådaskott kostar två dollar eftersom pälsen då sjunker i värde.
Det är inte av konserveringsskäl som vi ska förbjuda denna jakt, det är av etiska skäl. Jag vill dock ändå säga att populationen sjönk förra gången man hade massiv jakt. Nu står vi dessutom inför klimatförändringarna, och grönlandssälen behöver istäcke för att kunna dia sina ungar. Många ungar aborteras idag i vattnet. Genom att vara världens största marknad stöder EU denna jakt och parlamentet har tydligt sagt att vi inte vill ha detta på vår marknad. Som Bowis sa så har många länder infört nationella förbud. När det var katt- och hundpäls sa kommissionen: ”Inre marknaden fungerar inte, vi inför ett EU förbud.”. Samma logik gäller även här.
Vill kommissionen ha studier? Det finns många studier som visar de problem som har nämnts här i kammaren, inte minst The Bird and Veterinary Report, men dessa får inte vara en fördröjning av nödvändiga åtgärder. Så om ni vill ha den tiden så kan vi ge er den tiden, men då vill vi ha ett temporärt förbud på plats till dess ni är klara, och ni får hitta den lagliga grund som det ska bygga på. Jag tackar er för att ni har valt EFSA:s djurskyddskommitté att göra studien. Då har det godkänts och blivit oberoende och representativt av ländernas vilja.
Jag vill påpeka att det i de länder som jagar säl - det är Kanada, Norge, Ryssland och Namibia - inte i något fall är av vitalt intresse för ekonomin. Vi ser från valjakten att när den avskaffades och ersattes med valsafari så var det mera lönsamt, så vi kan även hjälpa själva säljägarna att få en bättre ekonomi om de får sluta med denna grymma hantering.
Erik Meijer: för GUE/NGL-gruppen. - (NL) Herr talman! Sälar har varit en hotad djurart i åratal. Deras antal har minskat, inte bara till följd av sjukdomar eller föroreningar av havsvattnet längs tättbefolkade kuster, utan även på grund av den ökande jakten på dem. Ett tag verkade det som att sälarna var dömda att dö ut helt inom vissa kustområden. Nu när sälkvoterna verkar ha återställts i viss utsträckning inom vissa områden finns det fortfarande ett behov av ett hållbart skydd.
Det finns bevis på motsatsen till skydd på ställen där människors habegär har fått fria tyglar. Sälskinn är ett eftertraktat material för dekorationer av kläder och leksaker och suget efter detta uppfylls genom att unga sälar skamlöst klubbas ihjäl och flås levande - en motbjudande verksamhet som en del personer som är bosatta längs kusterna har blivit ekonomiskt beroende av, och ett system som vidmakthålls genom möjligheten att exportera sälskinn och hitta köpare till dem långt från brottsplatsen. Det är därför som det i många år har varit viktigt att se till att produkter av detta slag inte längre säljs, särskilt i de rikaste delarna av världen, exempelvis Europa.
Den första delen av kommissionsledamot Stavros Dimas uttalande visar att han delar detta parlaments, och allmänhetens, oro över detta. Resultatet är dock en besvikelse. Det skulle inte finnas några som helst invändningar mot en konsekvensanalys och en ökad granskning i Kanada och Namibia skulle välkomnas. Detta kan dock inte få vara ett rättfärdigande för att fortsätta med en politik som går ut på att ”vänta och se”.
En del EU-medlemsstater har redan följt efter USA och vidtagit åtgärder mot importen, men varför släpar vissa europeiska länder efter i detta? Det finns all anledning att omedelbart införa ett moratorium. Även om vi införde ett i morgon skulle det komma flera år för sent med tanke på hur allvarlig situationen är. Jag vill därför uppmana er att inte använda undersökningen som en ursäkt för ytterligare förhalning.
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Jag vill tacka alla talarna för deras mycket konstruktiva bidrag till eftermiddagens diskussion.
Till att börja med vill jag upprepa att ur bevarandesynpunkt så finns det inget skäl att handla, för under 1970-talet hade vi 2 miljoner sälar av de mest jagade arterna och nu har vi 5,8 miljoner sådana sälar. Vi tittar endast på den andra frågan - och den är mycket viktig.
När det gäller studien så måste jag börja med att upprepa att kommissionen till fullo erkänner den stora allmänna oron över om humana jaktmetoder används, och i linje med vårt engagemang för ett gott djurskydd kommer vi att utreda all tillgänglig information. Det finns rapporter - vilka är delvis motsägelsefulla - om att sälar jagas och dödas på ett inhumant sätt i vissa regioner. Bedömningen som jag refererade till - och vilken en av talarna ansåg var nödvändig - kommer att innehålla välavvägda, objektiva och konkreta slutsatser och rekommendationer. Slutresultatet bör kunna göra det möjligt för kommissionen att dra vissa slutsatser och lägga fram möjliga lagförslag, om situationen kräver det.
När det gäller ett moratorium, så har kommissionen i rättsliga termer inte en omedelbar lösning till hands för att kunna införa ett moratorium på importen, exporten och handeln med sälprodukter. Det skulle inte vara möjligt att referera till säkerhetsåtgärder som tillhandahålls inom hälso- och sjukvårdspolitiken och inom djurpolitiken, och som skulle tillåta ett tillfälligt förbud om allmänhetens eller djurens hälsa är hotad. Till exempel antogs beslutet att tillfälligt avbryta import av vilda fåglar för att skydda djur- och folkhälsan på grund av risken för global spridning av fågelinfluensan.
Dessutom finns det ingen omedelbar lösning inom handelspolitiken. Alla åtgärder som EU eventuellt antar måste vara nödvändiga och proportionerliga och måste anmälas till Världshandelsorganisationen (WTO). I det här skedet är det därför inte riktigt, eller möjligt, att införa ett omedelbart handelsförbud.
Kommissionen måste först göra en objektiv bedömning av all tillgänglig information. Resultatet av denna bedömning bör göra det möjligt för kommissionen att dra riktiga slutsatser och att återkomma med möjliga lagförslag om situationen så kräver.
Man hänvisade här till Förenta staterna och deras lag för skydd av marina däggdjur (Marine Mammal Protection Act) som infördes 1972, innan konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter trädde i kraft 1975. Dessutom har medlemsstaterna möjlighet att införa åtgärder i enlighet med EG-domstolens rättspraxis, men gemenskapen har ingen sådan rättslig grund.
Jag vill be er att kräva att era regeringar i medlemsstaterna inför förbud - de har de rättsliga medlen. Vi behöver ha en lämplig rättslig grund innan vi kan införa förbud på EU-nivå och det är vad vi ska försöka göra genom denna konsekvensbedömning och insamlande av information. Dock, om ni visar er oro i era länder och kräver att era regeringar inför förbud kommer detta att underlätta för EU att vidta åtgärder på den inre marknaden.
Slutligen vill jag svara att kommissionen är mycket intresserad av att ha höga djurskyddsnormer, både inom EU och på internationell nivå. En fullständig objektiv bedömning av djurhälsoaspekterna av säljakten kommer att göra det möjligt för oss att se hela bilden och få en solid grund innan vi drar några slutsatser. Vi ska undersöka all tillgänglig information och vidta de nödvändiga åtgärderna. Om det fastställs att sälarna jagas och dödas på ett inhumant sätt, kommer vi att överväga ett förbud mot import, export och även saluföring av produkter från säljakten.
Vi kommer att rapportera till Europaparlamentet igen så snart som möjligt. Jag upprepar att vi redan bett Europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet att genomföra den vetenskapliga delen av studien och jag har skrivit till den kanadensiska regeringen för att vi ska få tillstånd att delta i en studieresa. Europaparlamentet är också inbjudet att delta för att se hur jakten är organiserad. Vad ni sa tidigare om era erfarenheter är mycket intressant.
Talmannen: Jag överlämnar ordet till er, fru Beazley. Jag förstår att detta kommer att vara ett formellt förslag.
Christopher Beazley: (EN) Herr talman! Innan kommissionsledamoten tar till orda undrar jag om det är i sin ordning att ställa en tilläggsfråga till honom angående tidsplaneringen i hans uttalande. Det är över 25 år sedan Europaparlamentet tog upp den här frågan för första gången. Kommissionsledamoten sa ju mycket hjälpfullt att han ska rapportera tillbaka så snart som möjligt, men skulle han kunna säga mer exakt när han tror att det kommer att ske?
Stavros Dimas: ledamot av kommissionen (EN) Jag såg i ert brev att ni är rädd för att studien kommer att ta flera år. Så är det inte. Det handlar om månader.
Talmannen: Debatten är avslutad.
| sv |
4. Kraftfullare åtgärder mot odeklarerat arbete (
| sv |
Debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsstatliga principer
Talmannen: Nästa punkt är debatter om fall av kränkningar av de mänskliga rättigheterna samt av demokratiska och rättsliga principer.
| sv |
2. Kambodja
Talmannen: Nästa punkt är en debatt om sex resolutionsförslag om Kambodja.
Marc Tarabella : författare. - (FR) Mina damer och herrar! Redan för två år sedan talade jag om situationen för de mänskliga rättigheterna i Kambodja.
Två punkter i denna gemensamma resolution från sex grupper i parlamentet får min särskilda uppmärksamhet, Den första, som jag har för avsikt att koncentrera mig på i dag, är lönnmordet den 24 februari i år på Hy Vuthy, ordförande för den oberoende kambodjanska fackorganisationen. Detta lönnmord skedde utöver morden 2004 på Chea Vichea och Ros Sovannareth, som hade varit ordförande i samma organisation, och utöver de hot och fysiska överfall som andra fackföreningsledare har fallit offer för på senare år.
Rätten att bilda en fackförening erkänns i Kambodja, men de händelser som har inträffat får en att tänka att denna rättighet nonchaleras. Det är naturligtvis otänkbart att människor inte ska kunna ha friheten att tillhöra en fackförening utan att behöva lida konsekvenserna. Mordet på Chea Vichea är fortfarande ouppklarat. Born Samnang och Sok Sam Oeun har gripits, befunnits skyldiga till mordet på fackföreningsledaren och dömts till 20 års fängelse, utan att något bevis på deras skuld har lagts fram. Vår önskan är att de verkliga gärningsmännen bakom dessa mord hittas och åtalas samt att Born Samnang och Sok Sam Oeun får en rättvis rättegång.
Den andra punkt som jag ville koncentrera mig på i dag är tribunalen för Röda khmererna. Under det uppdrag som jag genomförde i Kambodja i april 2006 fick jag insikt i de kambodjanska medborgarnas förväntningar på denna tribunal. Ett år efter vårt besök har tribunalen ännu inte inrättats. Det är av största vikt att den inrättas utan dröjsmål så att alla de ostraffade brotten av Röda khmererna äntligen förs till åtal.
Avslutningsvis välkomnar vi arbetet för stabilisering och ett lugnt genomförande av valprocessen. Det förefaller nödvändigt för Konungariket Kambodja att fortsätta sitt arbete och lägga särskild tonvikt vid domstolarna som vi, i slutet av vårt uppdrag förra året, bedömde som den svaga länken i systemet.
Bernd Posselt : författare. - (DE) Herr talman! Vi har diskuterat situationen i Kambodja regelbundet i åratal och vid upprepade tillfällen drabbats av allvarliga bakslag följt av små tecken på framsteg. I bästa fall har allt gått framåt i samma fart och på samma sätt som dansprocessionen i Echternach. Vi har just nu det stora problemet att det finns två motsatta trender. Å ena sidan är vi tacksamma över att Asean äntligen har börjat sätta frågan om de mänskliga rättigheterna på dagordningen, åtminstone på försök. Inom Asean finns försiktiga men ändå effektiva påtryckningar för att utveckla demokratin och de rättsstatliga principerna ytterligare i Kambodja.
Å andra sidan har dock den nödvändiga processen med inrättandet av tribunalen för att pröva de fasansfulla brotten av Röda khmererna långsamt börjat röra på sig. Det är inte nödvändigtvis bara kambodjanernas fel. Kambodjanerna har långsamt börjat vakna upp. Vissa delar av det internationella samfundet är dock inte längre lika entusiastiska. Det beror på att avsevärda mängder olja har hittats i Kambodja och vi upplever nu något som vi ofta måste diskutera i debatter om de mänskliga rättigheterna, nämligen att kineserna och japanerna - framför allt kineserna - är beredda att investera där och producera olja hur de politiska villkoren än ser ut, och ignorera frågor om de mänskliga rättigheterna, samt att grupper från väst - särskilt USA i detta fall - tyvärr också ansluter sig till denna negativa tävling.
USA, som hittills har varit en mäktig drivkraft bakom tribunalen, hotar att förlora sin entusiasm inom detta område. Vi européer har utan tvekan den avgörande uppgiften att skydda de ekonomiska och strategiska intressena hos vår del av världen här, men - som vi redan har sagt när det gäller Guatemala - det kommer inte att lyckas på lång sikt om demokrati, mänskliga rättigheter och rättsstatliga principer åsidosätts.
Det är därför som det inte kan finnas något stabilt Kambodja om landet inte även fortsätter att utvecklas politiskt. Det betyder att få ett slut på det rådande tillståndet med laglöshet och straffrihet. Morden på fackföreningsledare visar tydligt att de inte ens försöker dölja vad som har hänt där och att inget allvarligt försök görs att faktiskt hitta och straffa gärningsmännen, utan att det råder ett klimat av fullständig laglöshet. Vi kan inte acceptera det.
Det kan inte finnas någon ekonomisk stabilitet utan politisk stabilitet och ingen politisk stabilitet utan de rättsstatliga principerna. Detta måste vara vårt tydliga och otvetydiga budskap till kambodjanerna.
Erik Meijer : författare. - (NL) Herr talman! Ända sedan amerikanerna invaderade Kambodja under Vietnamnkriget har landet inte lyckats komma på fötter. Sedan dess har relationerna i detta land blivit orubbliga och extremt intoleranta. Till en början sattes en högerregim vid makten med amerikanskt stöd, utan något annat mål än att sabotera för Kina och Vietnam. Detta följdes av år av dominans av Röda khmererna, som led av illusionen att människor skulle bli lyckligare om stadsmänniskor tvingades ut på landet och intellektuella blev jordbrukare. Denna regim fick stöd av Kina och kostade ett enormt stort antal människor livet.
Alla dessa intoleranta regimer har omvandlat ett traditionellt ganska fredligt och tolerant samhälle till ett land av mord och våld. Ännu i dag, när Kambodja är en parlamentarisk demokrati, för olika politiska partier denna gamla tradition vidare. Om de fick chansen skulle de förbjuda varandra och stoppa alla möjligheter för de andra att komma till makten redan från början. Människor attackeras medan de verkliga gärningsmännen kommer undan ostraffade.
Det är fortfarande svårt för detta land att förlika sig med brotten i det förflutna. Dessa brott förträngs så mycket som möjligt. I detta klimat får våldsamma former av hot fritt spelrum, något som till och med skulle kunna kulminera i mord på personer som står upp för andra åsikter och andra intressen. Attacker på senare tid har varit riktade mot fackföreningsledare, särskilt i klädindustrin, och förefaller riktade mot arbetstagarnas rätt att organisera sig och stå upp för sina intressen.
Det är viktigt att EU inte håller tyst om detta, utan står upp för de mänskliga rättigheterna på ett konsekvent sätt. Rådet och kommissionen bör i detta avseende sätta igång sina kontakter med Kambodja och under inga omständigheter göra dem sekundära i förhållande till några ekonomiska hänsyn, till exempel olja utanför kusten.
Ryszard Czarnecki : författare. - (PL) Herr talman! Det finns ett antal länder där fackföreningar är något mer än bara fackföreningar. Så var det en gång i mitt land - i Solidaritets Polen - och det är så i dagens Kambodja. För ett kvartssekel sedan mördade kommunisterna fackföreningsledare i Polen - precis som denna kambodjanska fackföreningsledare mördades.
Hittills har ingen åtalats för brottet, trots att Kambodja för tio år sedan, i en särskild överenskommelse med Europeiska gemenskapen, åtog sig att respektera de mänskliga rättigheterna och demokratiska principer.
Detta är naturligtvis en del av en större bild, som har beskrivits på ett utmärkt sätt av tidigare talare. Jag vill bara påminna parlamentet om att vi som union de senaste tre åren har krävt en lag mot korruption som består av åtta delar, som ska antas i Kambodja. Vi måste tala högt och tydligt om situationen i Kambodja nu, så att vi inte behöver göra det i framtiden.
Marco Cappato : författare. - (IT) Herr talman, mina damer och herrar! Det verkar som att den kambodjanska regimen har den otrevliga vanan att eliminera fackföreningsledare. Det har redan påpekats att det här inte är första gången. I dag får vi höra talas om lönnmordet på Hy Vuthy, ännu en gång under mystiska omständigheter.
Jag anser att det är nödvändigt att Europeiska unionen gör sin röst hörd utan att använda osäkra begrepp, särskilt med tanke på det kommande valet i april. Vi måste undvika att komma i sista minuten och tvingas iaktta de oegentligheter som utan tvekan kommer att ske.
En annan grundläggande fråga rör tribunalen för brott som har begåtts av Röda khmererna - i månader har det nu rått ett dödläge, och jag anser att såväl Europaparlamentet som kommissionen och rådet nu måste föreslå en offentlig utfrågning för tribunalens ordförande, för att få en korrekt uppfattning om vilka problem som hejdar tribunalens arbete och försöka lösa dem.
Vi i gruppen Alliansen liberaler och demokrater för Europa vill uttrycka vår solidaritet med våra kamrater i samma politiska familj i Sam Rainsy-partiet - i vilket många av medlemmarna, däribland 24 parlamentsledamöter, även är medlemmar i det transnationella fredliga radikala partiet - och vi vill även uttrycka vår solidaritet med Montagnard-flyktingarna i Kambodja. Jag hoppas att detta parlament kommer att anta de två ändringsförslag som vi, ALDE-gruppen, har lagt fram.
Det är riktigt att Förenta staterna i allt högre grad - av orsaker som Bernd Posselt pekade på - antar en politik av eftergifter och goda förbindelser med den vietnamesiska regimen, och därför belyser den inte problemen kring flyktingarnas mänskliga rättigheter med samma kraft som tidigare. Europeiska unionen har möjligheten att skilja ut sig på ett positivt sätt och lyfta upp klausulen om de mänskliga rättigheterna inom ramen för överenskommelserna med den kambodjanska regimen. Detta är ett bra tillfälle att göra det.
Marios Matsakis: för ALDE-gruppen. - (EN) Herr talman! Detta är ytterligare ett land som Europaparlamentet tidigare har tillägnat otaliga resolutioner, vilka tyvärr endast har haft begränsad framgång. Kambodja har plågats av extremt många och allvarliga kränkningar av de mänskliga rättigheterna under flera årtionden. Mardrömsperioden under röda khmer-väldet och massmorden på civilpersoner har vi beklämmande nog fortfarande i färskt minne, men än idag utgör respekten för mänskliga rättigheter och en korrekt tillämpning av rättsstatsprincipen i Kambodja teoretiska målsättningar snarare än genomförd praktisk verklighet.
Den 24 februari i år mördades ordföranden i arbetarnas fria fackförening (Free Trade Union of Workers of the Kingdom of Cambodia, FTUWKC) vid klädfabriken Suntex. Denna händelse och den uppenbara immunitet som de psykopatiska mördarna i röda khmererna verkar bli beviljade är exempel på de kambodjanska myndigheternas ovilja att vidta drastiska åtgärder för att rätta till den hemska människorättssituation som fortfarande råder i landet. Man får hoppas att myndigheterna den här gången verkligen kommer att ta allvarligt på det som Europaparlamentet säger.
Neelie Kroes: ledamot av kommissionen. (EN) Herr talman! Kommissionen har noggrant följt utvecklingen för Kambodjas fackföreningar. Mordet på Hy Vuthy, som sköts till döds under morgontimmarna den 24 februari när han var på väg hem från sitt nattskift på en textilfabrik, är det senaste i en rad mycket oroväckande överfall mot fackföreningsmedlemmar i landet. Hy Vuthy är den tredje tjänstemannen från arbetarnas fria fackförening i Konungariket Kambodja (FTUWKC) som dödats på tre år.
Denna skrämseltaktik mot fackföreningsmedlemmarna förvärras av en svag poliskår och domstol, lokala maktkamper, politisk inblandning i domstolarna, korruption och straffrihet. Dessutom har kombinationen hård konkurrens om medlemskap tillsammans med låg nivå av yrkesmässighet, politisk inblandning och liten kontroll över medlemmarna skapat en spänd atmosfär hos vissa klädtillverkningsföretag.
Kommissionen tog nyligen upp frågan med Kambodjas myndigheter för att be om en ingående undersökning av mordet och se till att lämpliga och effektiva åtgärder vidtas för att följa upp resultaten av undersökningen och ställa de ansvariga inför rätta. EU uppmanade också Kambodjas regering, som är part i alla viktiga konventioner från Internationella arbetsorganisationen, att uppfylla de åtaganden som regeringen har gjort.
Kommissionen har också tagit upp, och kommer även fortsättningsvis att ta upp, frågan om tribunalen mot röda khmererna och har uppmanat de berörda parterna att nå en överenskommelse om sina arbetsordningar så att rättegångarna kan komma igång så snart som möjligt. Kommissionen donerar 1 miljon euro till tribunalens kostnader. En framgångsrik tribunal mot röda khmererna skulle bidra betydligt till att eliminera Kambodjas straffrihetsklimat.
I likhet med vad Europaparlamentet rekommenderade i en tidigare resolution om Kambodja har kommissionen nyligen bildat en arbetsgrupp som ska ta itu med frågor som rör samarbete inom områdena institutionsuppbyggnad, administrativa reformer, rättsliga och juridiska reformer, förvaltning och mänskliga rättigheter för att konstruktivt engagera Kambodjas myndigheter i dessa frågor.
Jag skulle vilja försäkra parlamentet om att kommissionen, genom sin delegation i Phnom Penh och tillsammans med EU:s medlemsstaters beskickningar i Kambodja, kommer att fortsätta övervaka situationen mycket noggrant. Det internationella samfundet - särskilt EU - som spelade en sådan avgörande roll vid grundandet av det nya Kambodja, bör se till att mänskliga rättigheter upprätthålls i landet.
Talmannen: Debatten är härmed avslutad.
Omröstningen kommer att äga rum i slutet av debatterna.
| sv |
7. Utvecklingen för FN:s råd för mänskliga rättigheter, inbegripet EU:s roll (
| sv |
Undertecknande av rättsakter som antagits genom medbeslutandeförfarandet: se protokollet
| sv |
Justering av protokollet från föregående sammanträde: se protokollet
| sv |
Rättelser/avsiktsförklaringar till avgivna röster: se protokollet
| sv |